Med anledning av propositioner om jämställdhetsfrågor
AU 1979/80:30
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1979/80:30
med anledning av propositioner om jämställdhetsfrågor
I betänkandet behandlas
dels propositionen 1979/80:92 om bestridande av kostnader för jämställdhetsombudsmannens och jämställdhetsnämndens verksamhet,
dels propositionen 1979/80:129 om ändring i lagen (1979:1118) Om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet, m. m. jämte motionen 1979/80:1965 av Lars Werner m. fl. (vpk),
dels propositionen 1979/80:147 om godkännande av Förenta nationernas konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet tre propositioner som rör olika frågor på jämställdhetsområdet. Samtliga propositioner godtas av utskottet.
Propositionen 129 innehåller vissa kompletteringar av jämställdhetslagen som träder i kraft den 1 juli i år. Reglerna avser dels rättegången i diskrimineringstvister då skadeståndsanspråk riktas från flera håll, dels huvuddragen av förfarandet inför jämställdhetsnämnden.
Handläggning inför nämnden skall vara ett förvaltningsförfarande som dock i vissa avseenden står rättegången nära. Förfarandet förutsätter sålunda två parter, jämställdhetsombudsmannen och den arbetsgivare mot vilken riktas krav att han skall fullgöra sina skyldigheter enligt lagen. Den princip som gäller vid rättegångar att förhandling skall vara offentlig har inte ansetts böra gälla vid förfarandet inför nämnden. Mot en arbetsgivares bestridande skall därför enligt förslaget en förhandling inte vara offentlig. Vpk vänder sig mot detta i en motion och yrkar att offentlighetsprincipen skall gälla. Utskottet avstyrker motionen med hänvisning till att en obligatorisk regel om offentlighet i vissa fall skulle kunna motverka lagens syfte att uppnå positiva lösningar för att föra jämställdhetsarbetet framåt.
I propositionen 92 läggs fram förslag om anslag till jämställdhetsombudsmannens och jämställdhetsnämndens verksamhet. Kostnaderna har i avvaktan på det slutliga ställningstagandet till organisationsfrågorna beräknats till 1 milj. kr.
I propositionen 147 föreslås att riksdagen skall godkänna en FNkonvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.
1 Riksdagen 1979/80. 18 sami Nr 30
AU 1979/80:30
2 Propositionerna
Alla tre propositionerna har handlagts i arbetsmarknadsdepartementet och föredragits i regeringen av statsrådet Andersson.
1979180:129
I propositionen föreslås att riksdagen skall anta
1. lag om ändring i lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet,
2. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,
3. lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
1979/80:92
I propositionen föreslås att riksdagen skall
1. med ändring av vad som föreslagits i 1980 års budgetproposition, till Kommittéer m. m. för budgetåret 1980/81 under tolfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 12 072 000 kr.,
2. till Jämställdhet mellan kvinnor och män för budgetåret 1980/81 under tolfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 4 000 000 kr.
1979180:147
I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.
Motionen
I motionen 1979180:1965 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen med avslag på propositionen i motsvarande del som sin mening uttalar vad som i motionen anförts vad gäller offentlighetsprincipen vid förhandlingar inför jämställdhetsnämnden och begär nytt förslag i enlighet härmed.
Utskottet
Jämställdhetslagen
Riksdagen antog i höstas en lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet (prop. 1979/80:56, AU 1979/80:10, rskr 117). Den ersatte en tidigare lag i samma ämne (prop. 1978/79:175, AU 1978/79:39, rskr411), som aldrig hann träda i kraft.
I sin slutliga utformning innehåller lagen två huvudavsnitt, ett om förbud mot könsdiskriminering (2-5 §§) och ett om skyldighet för arbetsgivare att vidta aktiva åtgärder för att främja jämställdhet på arbetsplatserna (6-7 §§). Till dessa regelkomplex är kopplat bestämmelser om en jämställdhetsombudsman och en jämställdhetsnämnd. Lagen träder i kraft den 1 juli i år. Då lagstiftningen antogs stod det klart att viss komplettering av denna var
AU 1979/80:30
nödvändig före ikraftträdandet. Det gällde i huvudsak regler av processuell natur för rättegången i diskrimineringstvister och förfarandet hos jämställdhetsnämnden. Förslag till lagstiftning i dessa avseenden läggs nu fram i propositionen 1979/80:129.
Rättegången i diskrimineringstvister
Jämställdhetslagen innehåller redan vissa grundläggande regler om rättegången i diskrimineringstvister. Sådana tvister behandlas i processuellt hänseende som arbetstvister och skall följaktligen handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Om i en diskrimineringstvist talan förs med anledning av uppsägning eller avskedande gäller processuella bestämmelser i lagen (1974:12) om anställningsskydd. I fråga om annan talan tillämpas regler om tvisteförhandling och rättegång i medbestämmandelagen.
Utöver dessa allmänna bestämmelser behövs rättegångsregler för en speciell kategori diskrimineringstvister. Det gäller tvister i vilka skadeståndskrav rests av flera personer på grund av missgynnande av kön enligt 3 § jämställdhetslagen. För att handläggningen av sådana tvister skall fungera praktiskt krävs att de skilda skadeståndsanspråken sammanförs till en och samma rättegång och till ett gemensamt domstolsavgörande. I lagförslaget öppnas möjligheter härtill genom bestämmelser i 12 § jämställdhetslagen. Reglerna bygger på att den arbetsgivare, mot vilken skadeståndsanspråk riktas, i eget intresse får begära att anspråken upptas till gemensam handläggning. Bestämmelserna kompletteras i 13 § med en regel om uppskov med handläggningen av det först väckta skadeståndsmålet och i 14 § med en föreskrift om en yttersta tidsgräns av 6 månader för väckande av talan om skadestånd i sådana mål som det här gäller.
I detta sammanhang förordas också en jämkning av lagtexten i 8 § andra stycket jämställdhetslagen. Härigenom uttrycks klarare syftet med regeln nämligen att alla som blivit förbigångna i t. ex. ett anställningsärende har rätt till del i det skadestånd som tillkommer den närmast missgynnade.
Lagens materiella bestämmelser har nära beröring med frågan om möjligheterna att med giltig verkan träffa skiljeavtal med avseende på diskrimineringstvister. I tvist rörande föreningsrätt har i bestämmelsen i 1 kap. 3 § lagen (1937:249) om rättegången i arbetstvister stadgats ett uttryckligt undantag från huvudregeln att arbetstvister kan avgöras slutligt genom skiljeavtal. Skälen härför går tillbaka på arbetsdomstolens dom AD 1954 nr 21 och senare praxis hos domstolen.
Enligt propositionen talar samma skäl som i fråga om föreningsrättstvisterna mot att diskrimineringstvister enligt jämställdhetslagen skall kunna avgöras slutligt genom skiljeavtal. Det rör sig i båda fallen om grundläggande regler om skydd mot diskriminerande förfaranden. Garantier bör enligt propositionen skapas för att dessa regler skall kunna hävdas i ett sakkunnigt
AU 1979/80:30
och opartiskt förfarande. Även intresset av en enhetlig lagtillämpning kräver detta. Härtill kommer att ombudsmannen skall ta till vara den enskildes rätt i diskrimineringstvister. Det ter sig inte naturligt att ombudsmannen därvid skall vara bunden av ett skiljeavtal. Statsrådet Andersson framhåller slutligen att möjligheten att träffa skiljeavtal om framtida diskrimineringstvister inte kan förenas med den konstruktion av skadeståndspåföljden som valts i 8 § andra stycket jämställdhetslagen. Konstruktionen kräver regler om gemensam handläggning inför samma forum av flera skadeståndsanspråk.
Med hänvisning till det anförda föreslås i propositionen att undantagsregeln i 1 kap. 3 § arbetstvistlagen görs tillämplig även på diskrimineringstvister, oavsett om dessa grundas på jämställdhetslagen eller på kollektivavtal som hänför sig till lagen.
Socialdemokraterna föreslog i en motion i samband med behandlingen av det ursprungliga förslaget till jämställdhetslag ett tillägg som avsåg att säkerställa att tvist om diskriminering inte avgörs utan att vederbörande lokala arbetstagarorganisations uppfattning inhämtats. Enligt utskottets av riksdagen godtagna uppfattning (AU 1978/79:39 s. 23, rskr 411) fanns skäl som talade för en sådan ordning. Frågan borde emellertid övervägas i samband med en översyn av arbetstvistlagen.
Statsrådet Andersson återkommer nu till frågan. Hon är inte beredd att i detta sammanhang förorda en regel av den föreslagna innebörden. Regler i arbetstvistlagen och rättegångsbalken anses ge tillräckligt utrymme för att en utomstående arbetsmarknadsorganisation skall kunna tillvarata sina intressen i berörda hänseenden.
Utskottet godtar propositionen i den nu behandlade delen.
Förfarandet inför jämställdhetsnämnden m. m.
Jämställdhetsnämndens verksamhet tillhör förvaltningsförfarandet. I propositionen 1978/79:175 förutsattes med hänsyn härtill att handläggningen inför nämnden inte skulle regleras i lag utan i en särskild av regeringen utfärdad instruktion. Då förfarandet ansågs ligga rättegången nära fann emellertid riksdagen (AU 1978/79:39 s. 24) med anledning av en motion från moderata samlingspartiet att reglerna om huvuddragen i förhandlingarna borde regleras i lag.
I propositionen föreslås nu att jämställdhetslagen skall kompletteras i enlighet med riksdagens begäran. Regler härom har tagits in i lagförslagets 15-22 §§. Lagtexten ger en bild av hur nämndens uppgifter och verksamhet är tänkt. Av bestämmelserna, som här återges endast i huvuddrag, framgår att det är fråga om förhandling mellan två parter. Jämställdhetsombudsmannen inleder med en framställning om att arbetsgivaren skall åläggas att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen i närmare angivna hänseenden. Arbetsgivaren anger därefter sin ståndpunkt i frågan. Jämställdhetsnämnden ansvarar för att ärendet utreds tillräckligt för att ett riktigt avgörande skall
AU 1979/80:30
kunna träffas. Förhandlingen föreslås i regel bli muntlig. Nämnden skall kunna kalla personer som kan ha något att upplysa av intresse för saken, t. ex. företrädare för lokal facklig organisation eller parterna i det jämställdhetsavtal som gäller inom branschen. Bevisupptagning såsom vid domstol genom parts förhör under sanningsförsäkran eller vittnesförhör under ed skall emellertid inte kunna äga rum. Till förhandlingen kan arbetsgivaren eller ställföreträdare för arbetsgivare kallas personligen vid vite.
Jämställdhetsnämnden har att på grund av de omständigheter som framkommer självständigt bedöma vad som bör krävas av arbetsgivaren för att han skall uppfylla sina åligganden enligt lagen. Nämnden bör dock inte kunna ålägga arbetsgivaren att vidta åtgärder , som är uppenbart mer betungande än de som påfordras av jämställdhetsombudsmannen. I vissa frågor om t. ex. jäv, anlitande av ombud eller tolk o. d. anses reglerna i förvaltningslagen (1971:290) bli tillämpliga utan särskilt omnämnande.
Beträffande frågan om förhandling skall vara offentlig sägs i propositionen att det får ankomma på nämnden att i samråd med jämställdhetsombudsmannen och arbetsgivaren bestämma hur det skall förfaras på den punkten. Mot arbetsgivarens bestridande bör förhandlingen dock inte kunna göras offentlig.
Enligt vpk-motionen 1965 kan det inte accepteras att arbetsgivaren ensam skall kunna avgöra om en förhandling inför nämnden skall vara offentlig. Med en sådan ordning finns det risk för att inga förhandlingar inför nämnden blir offentliga. Motionären anser att jämställdhetsnämnden bör avgöra frågan enligt samma principer som gäller vid rättegångar i arbetstvister.
Frågan om offentlighet vid jämställdhetsnämndens förhandlingar ses mot bakgrund av den uppläggning som jämställdhetsombudsmannens och jämställdhetsnämndens verksamhet fått som helhet. Ombudsmannen skall i det längsta arbeta med råd och upplysningar, överläggningar med arbetsgivare och andra berörda samt med frivilliga överenskommelser. Även hos jämställdhetsnämnden skall syftet vara att i första hand nå resultat utan att rättsliga tvångsmedel behöver anlitas. Offentlighet såsom huvudregel inför jämställdhetsnämnden skulle kunna ge en annan karaktär åt förfarandet än det avsedda. Tvångsinslaget skulle träda i förgrunden på bekostnad av förhandlingsmöjligheterna. Förfarandet skulle därigenom också blir mer inriktat på frågan om arbetsgivarens underlåtelser än på att söka nå ett i sak gott förhandlingsresultat för framtiden. En sådan ordning gagnar knappast jämställdhetsarbetet i stort. Förslaget i propositionen bör jämföras med vedertagna regler för förvaltningsförfarandet. Linder lagstiftningens tidigare behandling (prop. 1978/79:175, AU 1978/79:39) har utgångspunkten varit att de regler som gäller för ett sådant förfarande också skall tillämpas vid förhandlingarna inför jämställdhetsnämnden. Utskottet godtar den i propositionen föreslagna regleringen av jämställdhetsnämndens verksamhet. Det
AU 1979/80:30
innebär att vpk-motionen avstyrks med hänvisning till de ovan redovisade skälen.
En annan fråga som hänger ihop med förfarandet inför nämnden är frågan om sekretessbestämmelser. Av hänsyn såväl till företagens affärs- eller driftsförhållanden som till enskildas personliga förhållanden bör det enligt propositionen finnas möjligheter att undanta handlingar hos jämställdhetsombudsmannen och jämställdhetsnämnden från offentligheten. Vidare anses att tystnadsplikt bör gälla för dem som får kännedom om sådana förhållanden. Bestämmelser i ämnet föreslås tills vidare ingå i 1937 års sekretesslag och i jämställdhetslagen i avvaktan på att de infogas i en ny sekretesslag.
Utskottet har inget att erinra mot förslaget på denna punkt.
Jämställdhetsombudsmannens kansli m. m.
En särskild organisationskommitté har arbetat med förslag till kansliorganisation m. m. för jämställdhetsombudsmannen och jämställdhetsnämnden. Den nya organisationen skall börja sin verksamhet då jämställdhetslagen träder i kraft den 1 juli 1980. För verksamheten under budgetåret 1980/81 har organisationskommittén hemställt om 1 milj. kr.
Statsrådet Andersson förordar i propositionen 1979/80:92 att ett preliminärt belopp om 1 milj. kr. beräknas för ändamålet. När propositionen avgavs hade kommittén ännu ej tagit ställning till kansliorganisationens dimensionering, varför den slutliga prövningen av medelsbehovet enligt statsrådet fick anstå.
Kommittén har numera lagt fram sitt förslag i frågan. Enligt detta skall jämställdhetsombudsmannens kansli samlokaliseras med jämställdhetskommitténs sekretariat. Ett avgörande skäl härför är att ombudsmannens kansliresurser på detta sätt begränsas genom att vissa personal- och kansliresurser samt intern service kan utnyttjas gemensamt. Mot denna bakgrund föreslås att 4 1/2 tjänst inrättas vid ombudsmannens kansli fr. o. m. den 1 juli 1980. Erfarenheterna från den inledande perioden får enligt förslaget vara vägledande för den framtida organisationen. Beträffande jämställdhetsnämnden föreslår kommittén att behovet av kansliresurser skall tillgodoses av arbetsdomstolen.
I propositionen föreslås att medlen beräknas under ett nytt anslag benämnt A 6. Jämställdhet mellan kvinnor och män. Vidare föreslås - för att uppnå större överblick - att 3 milj. kr. skall föras över till detta anslag av de medel som riksdagen beslutat om (prop. 1979/80:100 bilaga 15, AU 1979/80:20) under anslaget A 2. Kommittéer m. m. för forskning och utveckling i fråga om jämställdhet mellan kvinnor och män m. m.
Utskottet tillstyrker propositionens förslag.
AU 1979/80:30
7 FN-konventionen mot diskriminering av kvinnor
FN arbetar sedan många år med att förbättra kvinnornas ställning. De mest påtagliga resultaten av dessa ansträngningar är de konventioner som har antagits på området. Innehållet i en år 1967 antagen konvention om avskaffande av diskriminering av kvinnor täcker alla de tidigare FNkonventionerna i frågan. Sedan 1972 har ett arbete bedrivits inom FN i syfte att utforma ytterligare en konvention i ämnet. Konventionen antogs av FN:s generalförsamling i december 1979. Den undertecknades av Sverige den 7 mars 1980. Syftet med konventionen är att i ett enda övergripande instrument av bindande karaktär föra samman olika aspekter på frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män samt om förbud mot diskriminering.
I propositionen 1979/80:147 föreslås att riksdagen godkänner konventionen. Utskottet tillstyrker förslaget.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer
1. att riksdagen med bifall till propositionen 1979/80:129 och med avslag på motionen 1979/80:1965 antar förslaget till lag om ändring i lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet,
2. att riksdagen med bifall till propositionen 1979/80:129 i övrigt antar
dels förslaget till lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,
dels förslaget till lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar,
3. att riksdagen med bifall till propositionen 1979/80:92
dels med ändring av vad riksdagen tidigare beslutat1* till Kommittéer m. m. för budgetåret 1980/81 under tolfte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 12 072 000 kr., dels till Jämställdhet mellan kvinnor och män för budgetåret 1980/81 under tolfte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 4 000 000 kr.,
4. att riksdagen med bifall till propositionen 1979/80:147 godkän -
'*Prop. 1979/80:100 bilaga 15 punkten A 2, AU 1979/80:20, hemställan under A, mom. 2.
AU 1979/80:30
ner FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.
Stockholm den 8 maj 1980
På arbetsmarknadsutskottets vägnar ELVER JONSSON
Närvarande: Elver Jonsson (fp), Anna-Greta Leijon (s). Alf Wennerfors (m), Arne Fransson (c), Erik Johansson (s), Bernt Nilsson (s). Sten Svensson (m), Frida Berglund (s), Pär Granstedt (c), Lars Ulander (s). Margit Odelsparr (c), Marianne Stålberg (s), Eva Winther (fp), Sune Johansson (s) och Görel Bohlin (m).
GOTAB 65139 Stockholm 1980