Bet. 1989/90:NU22

Förmedling av utländska försäkringar, m.m.

Typ: Betänkande
Datum: 1990-05-29
Källa: data.riksdagen.se

Näringsutskottets betänkande

1989/90:NU22

1989/90

NU22

Ärendet

I detta betänkande framlägger utskottet förslag om ändring i dels lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige, dels lagen (1989:508) om försäkringsmäklare. Det förra förslaget anknyter till yrkanden i tre motioner som väcktes hösten 1989 med anledning av proposition 1989/90:34 om ändringar i försäkringsrörelselagen, m.m. Det senare förslaget har tillkommit på utskottets initiativ. Lagförslagen har granskats av lagrådet, vars yttrande återges som bilaga 4 (s. 23).

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska försäkringsmäklares förening inkom hösten 1989 med skrivelser i ärendet.

Den ändring i lagen om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige som utskottet föreslår medför att det blir möjligt för svenska försäkringsbolag att i viss, begränsad utsträckning förmedla utländska försäkringar. I sammanhanget föreslås också en ändring i lagen om försäkringsmäklare, innebärande att lagens räckvidd — utan ändring i sak — blir klarare definierad.

I proposition 1989/90:34 behandlas vissa reformförslag på försäkringsområdet som har aktualiserats i skilda sammanhang. På grundval av propositionen har riksdagen (1989/90:NU14) beslutat om en ny lag (1989:1079) om livförsäkringar med aktiefondsanknytning och om vissa ändringar i bl.a. försäkringsrörelselagen (1982:713) och lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige.

1 propositionen återges (s. 147—152, 154—163) en framställning från försäkringsinspektionen om rätt för svenska försäkringsbolag att förmedla försäkringar från utlandet och remissyttranden däröver. I avsnitt

Sammanfattning

Proposition 1989/90:34

1¶Riksdagen 1989190. 17 sami. Nr 22

4.2 i propositionen (s. 85—87) tillkännages regeringens uppfattning att försäkringsbolag inte nu skall ges möjlighet att förmedla försäkringar från försäkringsföretag i utlandet. Detta avsnitt utmynnar inte i något förslag till riksdagen eller något beslut av regeringen att riksdagen formellt skall beredas tillfälle att ta del av vad som har anförts.

Motionerna

De motioner som behandlas här är följande:

1989/90:N8 av Per-Ola Eriksson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen

1. med avslag på proposition 1989/90:34 i denna del beslutar att försäkringsrörelselagen ändras så att svenska försäkringsbolag får förmedla försäkringar från utländska försäkringsföretag i de fall det svenska bolaget också meddelat en försäkring till samme försäkringstagare i enlighet med vad som anförs i motionen,

2. med avslag på proposition 1989/90:34 i denna del beslutar att utländska försäkringsföretag får meddela försäkringar till försäkringstagare i Sverige om det sker genom förmedling av ett annat bolag inom samma koncern med koncession i Sverige eller genom förmedling av bolag med koncession i Sverige som har ett samarbetsavtal med det utländska försäkringsföretaget i enlighet med vad som anförs i motionen.

1989/90:N9 av Per Westerberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i försäkringsrörelselagen (1982:713) och lagen om utländska försäkringsbolags rätt att driva försäkringsrörelse i Sverige (1950:272) i enlighet med vad som i motionen anförs.

1989/90:N12 av Gudrun Norberg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet (2) att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler som ger försäkringsbolag med koncession i Sverige rätt att förmedla försäkringar från utländska försäkringsföretag som saknar svensk koncession.

Utskottet

Den 15 maj 1990 beslöt utskottet att inhämta lagrådets yttrande över två lagförslag, vilka presenterades i en promemoria med rubriken Förmedling av utländska försäkringar, m.m. Utskottet finner det lämpligt att återge promemorian (fortsättningsvis kallad PM) i dess helhet och fogar den till detta betänkande som bilaga 3 (s. 8). Bakgrunden till och innebörden av förslagen har relativt ingående redovisats i PM. Utskottet hemställer nu att riksdagen antar de av lagrådet granskade lagförslagen. För att undvika dubblering inskränker sig utskottet i denna del av betänkandet till en mera summarisk framställning, som i väsentlig mån utgörs av hänvisningar till PM.

1989/90:NU22

2¶I sitt betänkande hösten 1989 (1989/90:NU14) med anledning av proposition 1989/90:34 om ändringar i försäkringsrörelselagen, m.m. tog utskottet inte upp den del av propositionen vari regeringen — utan att framlägga något förslag till riksdagen — redovisade sitt ställningstagande till en framställning från försäkringsinspektionen om rätt för svenska försäkringsbolag att förmedla försäkringar från utlandet. Ämnet berördes i tre av de motioner som väcktes med anledning av propositionen; behandlingen av dessa — helt eller, i ett fall, i ifrågavarande del — sköts likaledes upp till ett senare tillfälle. Med detta betänkande avslutar utskottet sin beredning av propositionen och motionerna.

I PM redovisas försäkringsinspektionens framställning i avsnitt 2.1 (s. 14 f.), regeringens kommentarer i avsnitt 2.2 (s. 16) och de aktuella motionsyrkandena i avsnitt 2.3 (s. 16). Som framgår av det avslutande stycket i sistnämnda avsnitt var utskottet enigt om att överväga ett initiativ till lagändringar som temporärt — i avvaktan på en mera fullständig regelöversyn — skulle tillgodose önskemålet om att svenska försäkringsbolag i viss utsträckning skulle fa förmedla utländska försäkringar till sina kunder. Övervägandena har utmynnat i det nu framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige. Beträffande förslagets innebörd och motivering hänvisar utskottet till avsnitten 2.4—2.6 i PM (s. 17 f.). Lagförslaget har lämnats utan erinran av lagrådet (se bilaga 4, s. 23).

Om riksdagen antar det nu nämnda lagförslaget blir motion 1989/90:N8 (c) i sak tillgodosedd. Motionerna 1989/90:N9 (m) och 1989/90:N12 (fp), som — den sistnämnda i här aktuell del — går ut på att riksdagen skall hos regeringen begära förslag till lagstiftning i enlighet med försäkringsinspektionens framställning, blir tillgodosedda i viss mån. Upphovsmännen till dessa motioner har vid utskottsbehandlingen förklarat att de står kvar vid sin uppfattning att en sådan lagstiftning bör genomföras men att de, med hänsyn till den utredning på området som har aviserats (se prop. 1989/90:34 s. 86 f.) och den lagändring som utskottet förslår, avstår från att nu framställa yrkande härom.

Vid övervägandena om ändrade bestämmelser rörande marknadsföring i Sverige av utländska försäkringar har, såsom nämns i avsnitt 1.2 i PM (s. 11), vissa bestämmelser i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare kommit i blickfiltet. Det gäller utformningen och innebörden av kravet på att en försäkringsmäklare skall vara oberoende av försäkringsgivarintressen. Nuvarande bestämmelser och deras tillkomst redovisas i avsnitt 1.1 i PM (s. 8 f.). Såsom framgår av avsnitt 1.2 (s. 11) kan vissa invändningar riktas mot den gällande lydelsen av lagen. På grunder som där anges föreslår utskottet vissa ändringar i lagen, såsom närmare utvecklas i avsnitten 1.3 och 1.4 (s. 12 f.).

Lagrådet har i sitt yttrande anmärkt att det genom den ändring i 1 § försäkringsmäklarlagen som har föreslagits i PM kommer att saknas föreskrifter som tillgodoser syftet med dess förslag våren 1989 — med anledning av regeringens lagrådsremiss — till ändring i paragrafen

1989/90:NU22

såvitt avser banker som har samarbetsavtal med en eller flera försäkringsgivare. Lagrådet kan, heter det i yttrandet, inte nu bedöma huruvida sådana föreskrifter alltjämt behövs.

Lagrådet åsyftar en formulering som var avsedd att klargöra att en bank som har samarbetsavtal med en eller flera försäkringsgivare inte skall anses som försäkringsmäklare trots att banken yrkesmässigt förmedlar direktförsäkringar. Enligt utskottets mening erfordras inte någon bestämmelse i försäkringsmäklarlagen som särskilt tar sikte på bankernas förmedling av försäkringar. Bankerna torde i denna verksamhet vara att betrakta som ombud för det eller de försäkringsbolag vilkas produkter de förmedlar. I den mån en bank skulle utveckla en mera omfattande förmedlingsrörelse skulle försäkringsmäklarlagen i princip kunna bli tillämplig. Bankinspektionen har emellertid förklarat — i remissyttrande över försäkringsverksamhetskommitténs betänkande (SOU 1986:55) Försäkringsmäklare i Sverige (se prop. 1988/89:136 s. 65) — att det från de synpunkter som inspektionen har att beakta i sin tillsynsverksamhet inte kan komma i fråga att en bank som sådan får registreras som försäkringsmäklare.

Efter lagrådets granskning har utskottet i 4 § 1 förslaget till lag om ändring i försäkringsmäklarlagen gjort den redaktionella ändringen att ordet "ägarrelation" har bytts ut mot "ägarförhållande".

Båda lagarna föreslås nu träda i kraft den 1 augusti 1990.

Hemställan

Utskottet hemställer att riksdagen

1. med anledning av proposition 1989/90:34 avsnitt 4.2, motionerna 1989/90:N8 och 1989/90:N9 och motion 1989/90:12 yrkande 2 antar förslag till lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige enligt bilaga 1,

2. antar förslag till lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare enligt bilaga 2.

Stockholm den 29 maj 1990 På näringsutskottets vägnar

Lennart Pettersson

Närvarande: Lennart Pettersson (s), Hadar Cars (fp), Rune Jonsson (s), Per Westerberg (m). Åke Wictorsson (s), Per-Ola Eriksson (c), Birgitta Johansson (s), Inga-Britt Johansson (s), Bo Finnkvist (s), Reynoldh Furustrand (s), Gunnar Hökmark (m), Rolf L Nilson (v), Mats Lindberg (s), Karin Falkmer (m), Isa Halvarsson (fp), Kjell Ericsson (c) och Krister Skånberg (mp).

1989/90.NU22

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige

Härigenom föreskrivs att i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige1 skall införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse.

1 a § Utöver vad som följer av 1 § första stycket får ett utländskt försäkringsföretag, under förutsättning att försäkringsinspektionen lämnar tillstånd därtill, i Sverige marknadsföra försäkringar avseende risker i detta land, om det sker genom förmedling av ett försäkringsbolag som har koncession i Sverige och de båda företagen tillhör samma koncern eller har samarbetsavtal med varandra.

Tillstånd enligt första stycket skall lämnas om verksamheten inte bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Om förutsättningar för tillstånd inte längre föreligger, får försäkringsinspektionen förklara tillståndet förverkat.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1990.

1989/90:NU22

Bilaga 1

1 Lagen omtryckt 1989:1082.

1* Riksdagen 1989/90. 17 sami. Nr 22

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare

Härigenom föreskrivs att 1, 4 och 5 §§ lagen (1989:508) om försäkringsmäklare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Med försäkringsmäklare avses i denna lag en juridisk eller fysisk person som utan att vara beroende av försäkringsgivarintressen yrkesmässigt till olika uppdragsgivare förmedlar direktförsäkringar från flera från varandra fristående försäkringsgivare.

4 För att en juridisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare krävs att

1. den juridiska personen har en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas denna om dess skyldigheter åsidosätts, och

2. de fysiska personer som för den juridiska personens räkning förmedlar försäkringar är registrerade som försäkringsmäklare.

5 För att en fysisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare krävs att han

1. inte är underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken,

2. har en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas

Föreslagen lydelse 1 §

Med försäkringsmäklare avses i denna lag en juridisk eller fysisk person som yrkesmässigt till olika uppdragsgivare förmedlar direktförsäkringar från flera från varandra fristående försäkringsgivare.

För att en juridisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare krävs att

1. den juridiska personen inte genom ägarförhållande eller på annat sätt är beroende av försäkringsgivarintressen,

2. den juridiska personen har en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas den om dess skyldigheter åsidosätts, och

3. de fysiska personer som för den juridiska personens räkning förmedlar försäkringar är registrerade som försäkringsmäklare.

För att en fysisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare krävs att han

1. inte är underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken,

2. inte genom anställning eller uppdrag hos något försäkringsföretag eller på annat sätt är beroende av försäkringsgivarintressen,

3. har en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas

1989/90:NU22

Bilaga 2

honom om han åsidosätter sina skyldigheter,

3. har en tillfredsställande utbildning, och

4. i övrigt är lämplig som försa kringsmäklare.

Sådan försäkring som avses i första stycket 2 krävs inte om mäklaren förmedlar försäkringar uteslutande för en juridisk person som är registrerad som försäkringsmäklare.

honom om han åsidosätter sina skyldigheter,

4. har en tillfredsställande utbildning, och

5. i övrigt är lämplig som försa kringsmäklare.

Sådan försäkring som avses i första stycket 3 krävs inte om mäklaren förmedlar försäkringar uteslutande för en juridisk person som är registrerad som försäkringsmäklare.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1990.

1989/90:NU22

Bilaga 2

7 RIKSDAGENS PM

NÄRINGSUTSKOTT 1990-05-15

Förmedling av utländska försäkringar, m.m.

1¶Ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare

1.1¶Nuvarande bestämmelser och deras tillkomst

Regeringen beslöt den 2 mars 1989 att inhämta lagrådets yttrande över ett inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om försäkringsmäklare. Den föreslagna lagen var uppbyggd på samma sätt som vissa tidigare lagar rörande särskilda kategorier av företag eller yrkesutövare; lagen (1974:191) om bevakningsföretag och lagen (1984:81) om fastighetsmäklare kan nämnas som exempel. Mönstret i dessa är följande. Först definieras vilket slags företag — och därmed vilket slags verksamhet — som omfattas av lagen. Därefter anges krav som gäller för auktorisation, registrering eller motsvarande och regler som skall iakttas i verksamheten. Vidare finns bestämmelser om tillsyn och om sanktioner mot olovlig eller felaktigt bedriven verksamhet.

Begreppet försäkringsmäklare definierades i lagförslaget på följande sätt:

1 § Med försäkringsmäklare menas i denna lag en juridisk eller fysisk person som yrkesmässigt till olika uppdragsgivare förmedlar direktförsäkringar från flera från varandra fristående försäkringsgivare.

Ett central punkt i lagförslaget var att försäkringsmäklarna skulle ha en oberoende ställning i förhållande till försäkringsgivarna. Detta kom till uttryck i 4 och 5 §§:

4 § För att en juridisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare krävs att

1. den juridiska personen inte till någon del ägs av ett försäkringsföretag eller någon som är närstående till ett försäkringsföretag på det sätt som sägs i 4 kap. 3 § andra stycket konkurslagen (1987:672),

5 § För att en fysisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare krävs att han

2. inte är anställd av eller uppdragstagare hos något försäkringsföretag eller någon som är närstående till ett försäkringsföretag på det sätt som sägs i 4 kap. 3 § andra stycket konkurslagen (1987:672),

Lagrådet diskuterade i sitt yttrande innebörden och utformningen av 1 § och föreslog att denna skulle fa ändrad lydelse. Majoriteten (justitierådet Staffan Vängby och regeringsrådet Sigvard Berglöf) anförde bl.a.:

1989/90:NU22

Bilaga 3

8 Det anges i remissprotokollet tre exempel på förmedlingsverksamhet avseende försäkringar som inte skall anses omfattade av lagen. Det framhålls att lagen inte skall vara tillämplig om en advokat vid något enstaka tillfälle förmedlar en försäkring, t.ex. vid en bodelnings- eller affärsuppgörelse. Vidare pekas på att det i en banks sedvanliga ekonomiska rådgivning ingår bl.a. att förmedla försäkringar från bolag med vilka banken har samarbetsavtal. Så länge verksamheten har den karaktären skall banken inte omfattas av den registreringsskyldighet som anges i 3 § i det remitterade förslaget. Slutligen anges att sådana specialombud som t.ex. bilhandlare, som kan företräda ett flertal försäkringsgivare, inte omfattas av lagen.

Lagrådet delar uppfattningen att en advokat som vid enstaka tillfallen förmedlar en försäkring inte kan anses som försäkringsmäklare i lagens mening. Vidare anser lagrådet att exempelvis en bilhandlare trots att han kan företräda flera försäkringsgivare främst är att se som ett specialombud och följaktligen inte omfattas av lagen. Vad däremot angår bankernas förmedlingsverksamhet Sr den enligt lagrådets mening anses stå helt i överensstämmelse med vad som enligt paragrafen och de i remissprotokollet angivna motiven avses utgöra försäkringsmäkiarverksamhet. Det föreligger visserligen inte några uppgifter om omfattningen av bankernas verksamhet på området, men det kan förutsättas att omfattningen är av viss betydenhet. I sammanhanget skall emellertid uppmärksammas att om en bank har ett samarbetsavtal med en eller flera försäkringsgivare detta enligt specialmotiveringen till 4 § i det remitterade förslaget utgör hinder mot registrering. I de fall samarbetsavtal finns föreligger inte för banken det annars för försäkringsmäklarverksamhet karakteristiska, nämligen att en mäklare skall vara oberoende av försäkringsgivarintressen. Enligt lagrådets mening bör det av 1 § framgå att t.ex. en bank som har samarbetsavtal med en eller flera försäkringsgivare inte skall anses som försäkringsmäklare trots att banken yrkesmässigt förmedlar direktförsäkringar. Detta kan lämpligen komma till uttryck genom att 1 § utformas sålunda:

"Med försäkringsmäklare avses i denna lag en juridisk eller fysisk person som utan att vara beroende av försäkringsgivarintressen yrkesmässigt till olika uppdragsgivare förmedlar direktförsäkringar från flera från varandra fristående försäkringsgivare."

En ledamot (justitierådet Lars K Beckman) var skiljaktig. Han anförde:

Om det anses motiverat att undanta banker från lagens tillämpningsområde bör detta enligt min mening ske genom ett undantag som avser endast banker och som inte begränsas till banker som har samarbetsavtal med en eller flera försäkringsgivare. Förslagsvis kan en sådan bestämmelse tas in som ett andra stycke i förevarande paragraf och ges följande lydelse.

"Lagen skall inte tillämpas på banker som står under tillsyn avbankinspektionen. "

1 propositionen (1988/89:136) följde regeringen på denna punkt lagrådets majoritet. Med försäkringsmäklare skulle sålunda avses "en juridisk eller fysisk person som utan att vara beroende av försäkringsgivarintressen yrkesmässigt till olika uppdragsgivare förmedlar direktförsäkringar från flera från varandra fristående försäkringsgivare".

Oberoendet av försäkringsgivarna är, sades det i propositionen (s. 15), det mest karaktäristiska draget hos försäkringsmäklaren, som vi har kommit att uppfatta honom i Sverige. "Den som söker sig till en försäkringsmäklare måste kunna lita på att mäklaren arbetar helt i

1989/90: NU22

Bilaga 3

hans intresse. Därför bör ingen få verka under beteckningen försäkringsmäklare som på det ena eller andra sättet är beroende av försäkringsgivarintressen. "

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen ägnade näringsutskottet uppmärksamhet åt de nyss citerade föreskrifterna i 4 och 5 §§. Utskottet anförde (1988/89:NU29 s. 9):

Utskottet konstaterar att de ifrågavarande bestämmelserna å ena sidan i vissa hänseenden går längre än det tycks finnas skäl för, å andra sidan inte tar hänsyn till vissa andra slag av beroendeförhållanden som kan förtjäna uppmärksamhet i sammanhanget.

Vad beträffar den förra frågan kan pekas på att försäkringsmäklarföretag kan ägas av ett eller flera företag som också är ägare till captive-bolag (varmed menas ett sådant dotterbolag i en koncern som försäkrar risker inom koncernen). Ett sådant mäklarföretag skulle enligt 4 § vara uteslutet från registrering. Eftersom capitive-bolaget inte erbjuder försäkringstjänster åt utomstående ter sig denna konsekvens omotiverad.

Utskottet vill nämna två typer av beroendeförhållanden som inte berörs i propositionen. Den ena är när en försäkringsmäklare har beaktansvärda ägarintressen i ett eller flera försäkringsföretag. Den andra är när någon närstående till försäkringsmäklaren innehar sådan ställning i ett försäkringsbolag att denne till följd därav kan påstås vara icke helt obunden av försäkringsgivarintressen.

Vad här sagts ger enligt utskottets mening vid handen att de bestämmelser i 4 och 5 §§ som är avsedda att skapa viss garanti för försäkringsmäklarnas oberoende av försäkringsföretag inte är alldeles väl avvägda. I stället för att föreslå att dessa bestämmelser — 4 § 1 och

5 § 2 — ändras och kompletteras på grundval av det sagda vill utskottet förorda att de utgår ur lagtexten. Kravet på oberoende kommer då till uttryck uteslutande genom den passus i 1 § som säger att en försäkringsmäklare skall bedriva sin verksamhet "utan att vara beroende av försäkringsgivarintressen". Utskottet noterar att denna passus har införts i lagtexten på förslag av lagrådet, som därvid utgick från fall då en bank förmedlar försäkringar på grundval av samarbetsavtal med försäkringsgivare.

I anslutning till detta förslag utvecklade utskottet motiveringen till 1 § på följande sätt:

Vad beträffar sådan beroendeställning som avses i de moment som skulle utgå ur 4 och 5 §§ skall den normalt vara diskvalificerande enligt 1 §. Försäkringsinspektionen bör emellertid kunna göra undantag från denna princip när särskilda omständigheter föreligger, såsom i det av utskottet nyss antydda fallet då den eljest icke godtagna relationen är till ett eller flera captive-bolag.

Kravet på oberoende får vidare anses kräva att en försäkringsmäklare inte har några mera påtagliga ägarintressen i ett försäkringsbolag. I vilken mån ett begränsat aktieinnehav etc. skall kunna godtas torde få avgöras i praxis; hänsyn bör härvid tas till försäkringsmäklarens förmögenhetsställning och övriga ekonomiska förhållanden totalt sett. Också en närståendes ägarintressen i ett försäkringsbolag kan kräva beaktande.

Även i vad gäller sådant beroende som en närståendes ställning hos ett försäkringsbolag kan anses skapa torde gränsdragningen mellan vad som kan och vad som icke kan accepteras få hänskjutas till praxis. Ett rigoröst krav att ingen närstående — enligt den tidigare berörda definitionen i konkurslagen — får inneha exempelvis en ledande

1989/90: NU22

Bilaga 3

befattning eller en säljarfunktion inom ett försäkringsbolag skulle, menar utskottet, diskvalificera ett alltför stort antal personer från registrering som försäkringsmäklare. I det enskilda fallet måste försäkringsinspektionen emellertid få beakta även relationer av här avsett slag. I högre grad än vid prövningen av ansökningar om registrering torde detta gälla i tillsynsverksamheten. Att en försäkringsmäklare låter sina åtgärder och rekommendationer påverkas av en närståendes intressen i eller ställning hos ett försäkringsföretag måste anses oförenligt med god försäkringsmäklarsed.

Riksdagen följde utskottet.

Försäkringsinspektionen har utfärdat allmänna råd angående försäkringsmäklare enligt lagen (1989:508) om försäkringsmäklare. Dessa råd, publicerade i bankinspektionens och försäkringsinspektionens författningssamling (BFFS 1989:24), berör bl.a. innebörden av att försäkringsmäklaren skall vara oberoende av försäkringsgivarintressen.

1.2¶Överväganden

I samband med överväganden om ändrade bestämmelser rörande marknadsföring i Sverige av utländska försäkringar (se avsnitt 2) har vissa bestämmelser i lagen om försäkringsmäklare, bl.a. de som berörs i avsnitt 1.1, kommit i blickpunkten. I vilken mån lägger lagen hinder i vägen för att någon annan än ett försäkringsbolag marknadsför försäkringar hos bolaget, utan att han hävdar att det är fråga om en helt objektiv hjälp åt kunden att så rationellt som möjligt välja mellan olika försäkringsalternativ?

Genom att oberoendekriteriet har lagts in i själva definitionen av försäkringsmäklarverksamhet har, vill det synas, varje verksamhet med förmedling av försäkringar som utövas av någon som inte är oberoende av försäkringsgivarintressen kommit att ligga utanför lagens räckvidd. Verksamhetsidkaren får enligt 3 § andra stycket inte använda benämningen försäkringsmäklare; i övrigt torde han kunna hävda att han inte berörs av lagens bestämmelser.

Annorlunda var innebörden av det lagförslag som remitterades till lagrådet. Man skulle först konstatera om verksamheten rent faktiskt gick ut på att yrkesmässigt till olika uppdragsgivare förmedla direktförsäkringar från flera från varandra fristående försäkringsgivare. Om så var fallet måste verksamhetsidkaren uppfylla bl.a. det kriterium på oberoende av försäkringsgivarintressen som gällde enligt 4 § 1 resp.

5 § 2. Gjorde han inte detta var hans verksamhet illegal.

Det sagda talar för att lagen om försäkringsmäklare bör ändras så att den — analogt med de i avsnitt 1.1 inledningsvis nämnda lagarna — blir uppbyggd enligt den urspungligen avsedda principen, dvs. först definierar den verksamhet som avses och därefter anger krav på dem som utövar sådan verksamhet.

1989/90:NU22

Bilaga 3

1.3¶Förslag

I konsekvens med vad som har anförts i avsnitt 1.2 bör orden "utan att vara beroende av försäkringsgivarintressen" utgå ur 1 § lagen om försäkringsmäklare. I stället bör bestämmelser om krav på oberoende av försäkringsgivarintressen införas i 4 och 5 §§. Sådana bestämmelser fanns i lagrådsremissens och propositionens lagförslag; de bör emellertid modifieras på grundval av näringsutskottets i avsnitt 1.1 återgivna resonemang om beaktansvärda beroendeförhållanden.

De vid riksdagsbehandlingen uteslutna momenten i 4 och 5 §§ tog fasta uteslutande på fall då verksamhet av i lagen beskriven art utövades antingen av en juridisk person som till någon del ägdes av ett försäkringsföretag eller någon närstående till ett sådant eller av en fysisk person som var anställd hos eller uppdragstagare hos ett försäkringsföretag eller någon närstående till ett sådant. I fråga om innebörden av begreppet närstående hänvisades till 4 kap. 3 § andra stycket konkurslagen (1987:672). Som näringsutskottet anförde var de angivna restriktionerna delvis alltför och delvis inte tillräckligt långtgående.

I fråga om en juridisk person bör för att vederbörande skall kunna registreras som försäkringsmäklare gälla, utöver vad som nu uttryckligen anges i lagen, att "den juridiska personen inte genom ägarrelation eller på annat sätt är beroende av försäkringsgivarintressen".

En ägarrelation av avsett slag kan innebära antingen att det ifrågavarande företaget till någon del ägs av ett försäkringsföretag eller att det självt har ägarintressen i ett sådant. I båda fallen bör, såsom nu, uppmärksammas även ägarrelation till någon som är närstående till ettdera företaget. En direkt hänvisning till konkurslagen såvitt gäller definitionen av närstående torde inte vara motiverad i en sådan mera allmänt hållen bestämmelse om oberoendekravet som det nu är fråga om. Lagändringen innebär likväl en betydande precisering jämfört med lagens nuvarande utformning. Uttrycket "eller på annat sätt" kan täcka bl.a. andra beroendeskapande ekonomiska relationer än en ägarrelation.

Beträffande en fysisk person bör motsvarande bestämmelse ställa krav på att han "inte genom anställning eller uppdrag hos något försäkringsföretag eller på annat sätt är beroende av försäkringsgivarintressen".

Inom den allmänna ram som anges genom en komplettering av 4 och 5 §§ på här föreslaget sätt torde gränsdragningen mellan vad som med hänsyn till kravet på oberoende av försäkringsgivarintressen kan och icke kan accepteras få hänskjutas till praxis.

1.4¶Specialmotivering

1 §

Det nu framlagda förslaget innebär att 1 § får den lydelse som föreslogs i lagrådsremissen. De motivuttalanden som har tillförts genom lagrådets yttrande och näringsutskottets betänkande i lagstiftningsärendet kommer, såvitt de avser uttrycket "utan att vara beroende av

1989/90:NU22

Bilaga 3

försäkringsgivarintressen", att sakna relevans vid tillämpningen av 1 §. Det kan noteras att 16 §, som innehåller föreskrifter om ingripande av försäkringsinspektionen bl.a. mot den som "utövar verksamhet som omfettas av denna lag utan att vara registrerad som försäkringsmäklare", får vidgad innebörd genom att beskrivningen av ifrågavarande verksamhet ändras genom borttagandet av det i föregående mening citerade uttrycket.

4 §

Uttrycket ägarrelation avser både ett försäkringsföretags ägande i ett företag som förmedlar försäkringar och ett förmedlande företags ägande i ett försäkringsföretag. En ägarrelation blir att bedöma utifrån kravet att det inte får leda till ett beroende av försäkringsgivarintressen. Ett captive-bolag (dvs. ett sådant dotterbolag inom en koncern som försäkrar risker inom koncernen) erbjuder inte försäkringstjänster åt utomstående. Bestämmelsen medger att ett försäkringsmäklarföretag helt eller delvis ägs av ett eller flera företag som också är ägare av captive-bolag.

5 §

Olika slags förhållanden kan skapa ett sådant beroende av försäkringsgivarintressen som avses i 5 § 2. Kravet på oberoende innebär — i enlighet med vad näringsutskottet anförde i samband med lagens tillkomst — att en försäkringsmäklare inte får ha några mera påtagliga ägarintressen i ett försäkringsbolag. I vilken mån ett begränsat aktieinnehav etc. skall kunna godtas får, såsom också anfördes, avgöras i praxis, varvid hänsyn bör tas till försäkringsmäklarens förmögenhetsställning och övriga ekonomiska förhållanden totalt sett. Som exempel på ett aktieägande som får godtas kan nämnas att en försäkringsmäklare innehar någon enda eller ett fåtal aktier i ett försäkringsbolag i syfte att han genom deltagande i bolagsstämma skall kunna få ökad insyn i detta. Också ägarintressen som en närstående har i ett försäkringsföretag kan kräva beaktande.

En sådan närståendes ställning i ett försäkringsbolag kan även i övrigt skapa ett beroende som inte kan accepteras. Också härvidlag får, som näringsutskottet anförde vid lagens tillkomst, gränsdragningen mellan vad som kan och vad som icke kan accepteras hänskjutas till praxis. Ett rigoröst krav att ingen närstående får inneha exempelvis en ledande befattning eller en säljarfunktion hos ett försäkringsföretag skall inte tillämpas. 1 det enskilda fallet får försäkringsinspektionen emellertid beakta även relationer av här avsett slag. I högre grad än vid prövningen av ansökningar om registrering gäller detta i tillsynsverksamheten. Att en försäkringsmäklare låter sina åtgärder och rekommendationer påverkas av en närståendes intressen i eller ställning hos ett försäkringsföretag är oförenligt med god försäkringsmäklarsed.

1989/90:NU22

Bilaga 3

2¶Ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige

2.1¶Framställning från försäkringsinspektionen till regeringen

I proposition 1989/90:34 om ändringar i försäkringsrörelselagen, m.m., i vilken bl.a föreslogs en lag om livförsäkringar med aktiefondsanknytning, redovisades (s. 85—87) en framställning från försäkringsinspektionen till regeringen den 21 juli 1989 vari bl.a. föreslogs att försäkringsbolag med koncession i Sverige skulle ges en generell möjlighet att förmedla försäkringar från utländska försäkringsgivare utan sådan koncession. Skrivelsen och en därtill fogad PM den 17 augusti 1987 angående aktiviteter hänförliga till utländska försäkringsföretag utan koncession i Sverige återgavs in extenso i propositionen (s. 147—157); dessutom publicerades en sammanställning av remissyttranden över framställningen (s. 158—163).

Försäkringsinspektionen anförde att det ofta var svårt att med ledning av lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF) avgöra om vissa aktiviteter var att betrakta som inslag i koncessionspliktig försäkringsrörelse. Inspektionen hade, framhölls det, dittills anlagt en förhållandevis sträng syn på vad som skulle anses som inslag i en koncessionspliktig försäkringsrörelse; i promemorian utvecklades detta i anslutning till ett antal typfall. Sammanfattningsvis konstaterades att ett svenskt försäkringsföretag eller en svensk försäkringsmäklare — liksom en försäkringskonsult eller en försäkringsrådgivare som är verksam i Sverige — inte har rätt att aktivt medverka till att en svensk försäkringsrisk får täckning hos ett utländskt försäkringsbolag som saknar koncession här i landet.

Ikraftträdandet den 1 januari 1990 av lagen (1989:508) om försäkringsmäklare medförde, uttalade försäkringsinspektionen, en förändring på denna punkt för försäkringsmäklarnas del. En försäkringsmäklare var oförhindrad att förmedla försäkringar även från utländska försäkringsbolag utan koncession i Sverige. Detta gav, framhöll inspektionen, försäkringsmäklarna ett försteg framför de svenska försäkringsbolagen. Inspektionen reagerade häremot. Den fann det svårt att teoretiskt motivera exempelvis varför ett försäkringsbolag med dotterbolag i utlandet inte skulle få informera om dotterbolagets existens och de försäkringsalternativ som det kunde erbjuda. Det var också svårt att faktiskt förhindra att sådan information gavs. För inspektionen framstod det som varken praktiskt eller ekonomiskt försvarbart att den intresserade försäkringstagaren in spe i ett sådant fall skulle behöva gå en omväg via en försäkringsmäklare.

Det ligger visserligen i sakens natur, sade försäkringsinspektionen, att ett i Sverige verksamt försäkringsbolag normalt självt försöker tillgodose en kunds önskemål om försäkring framför att hänvisa till en utländsk konkurrent. I vissa fall kan dock, fortsatte inspektionen, en mer eller mindre aktiv hänvisning — eller förmedling — framstå som

1989/90:NU22

Bilaga 3

naturlig. Så kunde bl.a. vara fallet om önskemålet om försäkringstäckning inte kunde tillgodoses i Sverige eller i varje fall inte av det svenska bolaget i fråga. Vidare kunde en kund av någon anledning ha en bestämd önskan att få sitt försäkringsbehov — eller en del av det — tillgodosett genom försäkring i utlandet. Av service- och konkurrensskäl skulle därför ett i Sverige koncessionerat försäkringsbolag vilja kunna peka ut utländska försäkringsalternativ åt kunder och biträda med att välja ut sådana som kunde anses lämpliga. Inspektionen hade, när det gjorts framställningar om att detta skulle vara möjligt, förklarat att en sådan verksamhet inte var förenlig med gällande regler. I sammanhanget nämnde inspektionen att enligt vissa uppgifter några svenska banker hade planer på att i större eller mindre omfattning förmedla försäkringar från försäkringsbolag som saknade koncession i Sverige.

Försäkringsinspektionen föreslog med hänvisning till det anförda att försäkringsbolag med koncession i Sverige skulle ges en generell möjlighet att förmedla försäkringar från utländska försäkringsföretag utan sådan koncession. Av konkurrens- och konsumentskyddshänsyn borde därvid, ansåg inspektionen, vissa angivna bestämmelser i försäkringsmäklarlagen äga motsvarande tillämpning på ett försäkringsbolags förmedlingsverksamhet. Denna verksamhet måste emellertid, framhöll inspektionen, i vissa hänseenden ofrånkomligen få en annan karaktär än försäkringsmäklarnas. Det kunde sålunda knappast komma i fråga att ett försäkringsbolag skulle åläggas skyldighet att förmedla försäkringar från flera olika försäkringsgivare. Försäkringsmäklarlagen syntes bygga på en syn att en mäklare skulle vara opartisk med avseende på olika försäkringsgivare. Ett försäkringsbolag kunde ibland ha sådana bindningar — t.ex. ägarrelationer eller samarbetsavtal — att dess förmedling av försäkring från annan försäkringsgivare inte grundades på samma allsidiga bedömning som en försäkringsmäklares. Detta såg inspektionen dock inte som någon avgörande invändning. Om en kund vände sig direkt till ett visst bolag i stället för att anlita en försäkringsmäklare kunde han normalt inte vänta sig att få information förutom om det bolagets produkter också om konkurrenternas.

Rent faktiskt förekommer redan, underströk försäkringsinspektionen, en förmedlingsverksamhet mellan försäkringsbolag som har koncession i Sverige. Inspektionen fann det mest naturligt att se denna förmedlingsverksamhet som ett inslag i försäkringsrörelsen. Någon särskild bestämmelse om försäkringsbolags rätt att förmedla försäkring från annat i Sverige koncessionerat bolag torde i och för sig inte behövas, sade inspektionen. Däremot syntes det nödvändigt att genom särskilda regler i försäkringsrörelselagen och LUF klargöra att försäkringsbolag har rätt att förmedla försäkringar även från försäkringsgivare som inte har koncession i Sverige. Inspektionen föreslog en generell regel härom, införd i vardera av de båda lagarna med en för respektive lag avpassad formulering. I sammanhanget uttalade sig inspektionen för att frågan om vad som får anses vara tillåtna aktiviteter och otillåten försäkringsrörelse, utövade av en i Sverige icke koncessionerad försäkringsgivare, skyndsamt skulle fa en närmare belysning.

1989/90:NU22

Bilaga 3

2.2¶Proposition 1989/90:34

I proposition 1989/90:34 om ändringar i försäkringsrörelselagen m.m. redovisade föredragande statsrådet i ett särskilt avsnitt (4.2, s. 85 f.) att han ansåg att försäkringsbolag inte vid den aktuella tidpunkten borde ges möjlighet att förmedla försäkringar från försäkringsföretag i utlandet. En lagändring i enlighet med försäkringsinspektionens förslag skulle, anfördes det, innebära att ett utländskt försäkringsföretag som inte hade koncession i Sverige skulle få rätt att anlita ett svenskt försäkringsföretag såsom ombud. Ett svenskt försäkringsbolag skulle kunna placera huvuddelen av sina försäkringar av viss typ hos ett dotterbolag i ett land som bedömdes vara förmånligare än Sverige från t.ex. skattesynpunkt. Konkurrens kunde undvikas t.ex. genom samarbetsavtal avseende förmedling av försäkringar utanför det svenska bolagets eget sortiment. Ett mindre försäkringsbolag skulle på så sätt kunna bygga upp en förmedlingsverksamhet som var mer omfattande än den egentliga försäkringsrörelsen.

Den föreslagna lagstiftningen kunde sålunda få vittgående konsekvenser, anfördes det i propositionen. Det skulle öppnas sådana möjligheter att kringgå de svenska koncessionsreglerna att koncessionssystemet i praktiken kunde sättas ur spel. Den föreslagna ändringen borde därför placeras in i ett större sammanhang där det närmare skulle utredas om och i vilken omfattning det svenska koncessionssystemet behöver reformeras, främst med hänsyn till utvecklingen på det internationella området.

2.3¶Motionsyrkanden

I motion 1989/90:N8 av Per-Ola Eriksson m.fl. (c), en av de motioner som väcktes med anledning av proposition 1989/90:34 om ändringar i försäkringsrörelselagen m.m., yrkades att riksdagen skulle besluta (1) att försäkringsrörelselagen skulle ändras så att svenska försäkringsbolag får förmedla försäkringar från utländska försäkringsföretag i de fell det svenska bolaget också meddelat en försäkring till samme försäkringstagare och (2) att utländska försäkringsföretag får meddela försäkringar till försäkringstagare i Sverige om det sker genom förmedling av annat bolag inom samma koncern med koncession i Sverige eller genom förmedling av bolag med koncession i Sverige som har ett samarbetsavtal med det utländska försäkringsföretaget. Beträffande båda fellen hänvisades till vad som anfördes i motionen. Det finns, hette det i denna, fell där förmedling av svenska försäkringsbolag från utländska försäkringsgivare bör tillåtas. Det gäller i de fell där det svenska bolaget inte kan tillgodose kundens hela försäkringsbehov. Det är otillfredsställande om kunden då måste vända sig till en försäkringsmäklare för att få hjälp med förmedlingen.

I två andra motioner, 1989/90:N9 av Per Westerberg m.fl. (m) och 1989/90:N12 av Gudrun Norberg m.fl. (fp), förekom yrkanden enligt vilka riksdagen hos regeringen skulle begära förslag till lagändringar på grundval av försäkringsinspektionens framställning.

1989/90:NU22

Bilaga 3

16 Näringsutskottet beslöt att inte ta upp de nämnda motionsyrkandena i anslutning till propositionen utan bordlägga dem till ett senare tillfälle. Det var underförstått att utskottet därvid skulle överväga att ta initiativ till begränsade lagändringar som temporärt — i avvaktan på en mera fullständig översyn av de i sammanhanget betydelsefulla rörelsereglerna — kunde i viss mån råda bot på den bristande konkurrenslikställighet mellan försäkringsmäklare och svenska försäkringsbolag som möjligheten för de förra att förmedla utländska försäkringar skulle skapa.

2.4¶Överväganden

Med den utgångspunkt som har angetts sist i föregående stycke är frågan vilka lagändringar som erfordras för att det skall bli tillåtet att ett svenskt försäkringsbolag förmedlar försäkring från ett utländskt, i Sverige icke koncessionerat försäkringsföretag i ettdera av två fall, nämligen koncernfallet och kompletteringsfallet. Det förra kännetecknas av att det utländska företaget är dotterbolag till eller eljest ingår i samma koncern som det svenska bolaget. Ett likartat fall, som det kan finnas skäl att bedöma på samma sätt, är när ett svenskt och ett utländskt försäkringsföretag har samarbetsavtal med varandra utan att något koncernförhållande föreligger. Det senare fallet, kompletteringsfallet, kännetecknas av att det svenska bolaget anvisar en utländsk försäkring som en möjlighet till täckning av en risk som varken bolaget självt eller något annat svenskt bolag tillhandahåller försäkring för.

Försäkringsmäklarlagen synes inte (vare sig med nuvarande eller med här föreslagen lydelse) vara relevant i sammanhanget. Det förmedlande försäkringsbolaget uppträder inte med anspråk på att, såsom en försäkringsmäklare enligt den grundsyn som präglar försäkringsmäklarlagen, fungera som en objektiv instans mellan försäkringstagaren och olika tänkbara försäkringsgivare. I koncern- och samarbetsavtalsfallet får bolaget snarast betraktas som ombud för det utländska företag hos vilket försäkringen tecknas. Kompletteringsfallet avser ett slag av medverkan till tecknande av försäkring hos annan försäkringsgivare som redan förekommer i fråga om försäkring hos svenskt försäkringsbolag. Vid försäkringsmäklarlagens tillkomst har sådan verksamhet uppenbarligen inte ansetts konstituera något gränsdragningsproblem.

Därnäst är frågan om enligt 1 kap. 3 § första stycket försäkringsrörelselagen den berörda förmedlingsverksamheten är att betrakta som "annan rörelse än försäkringsrörelse", vilken inte får drivas av ett försäkringsbolag om det inte finns särskilda skäl för det. Försäkringsinspektionen anför i den framställning som har refererats i avsnitt 2.1 att det "i och för sig" inte torde behövas någon bestämmelse om försäkringsbolags rätt att förmedla försäkring från annat i Sverige koncessionerat bolag. Innebörden av detta uttalande torde vara att en sådan förmedling av inspektionen betraktas som ett led i den försäkringsverksamhet som bolaget bedriver. En förmedling av angivet slag blir

1989/90:NU22

Bilaga 3

aktuell när bolaget inte självt har någon lämplig försäkring att erbjuda, ibland som en komplettering av ett försäkringsarrangemang som bolaget i övrigt står för. Det kan förutsättas att ett försäkringsbolag utifrån sitt kommersiella intresse i möjligaste mån försöker tillfredsställa kundens försäkringsbehov med försäkringar som ingår i dess eget sortiment.

Att ett svenskt försäkringsbolag i ett sådant fall i stället anvisar en försäkring hos ett utländskt försäkringsföretag utan koncession i Sverige ändrar inte karaktären av det svenska bolagets aktivitet. I samma mån som i praxis redan godtagen förmedling inom Sverige bör följaktligen en sådan förmedling kunna anses förenlig med föreskriften i 1 kap. 3 § första stycket försäkringsrörelselagen. I koncernfallet (inklusive samarbetsavtalsfallet) kan det röra sig om något mer än en komplettering med en i Sverige icke tillgänglig försäkring. Fortfarande är det dock fråga om ett led i åstadkommandet av en för det svenska försäkringsbolaget kommersiellt intressant försäkringslösning. Inte heller i detta fall synes verksamheten behöva betraktas som "annan rörelse än försäkringsrörelse". Annan rörelse kan för övrigt, som nämnts, godtas om det finns särskilda skäl för den. Försäkringsinspektionens tillsyn — enligt 19 kap. 1 § försäkringsrörelselagen — omfattar även sådan verksamhet.

Den lag som återstår för reglering av den berörda förmedlingsverksamheten är då LUF. Ett utländskt försäkringsföretag får enligt 1 § LUF driva försäkringsrörelse i Sverige genom generalagent under förutsättning att det har fått koncession därtill. Gentemot aktiviteter i Sverige från icke koncessionerade utländska försäkringsföretags sida tillämpas stark restriktivitet, såsom belyses i bilagan till försäkringsinspektionens tidigare refererade framställning (prop. 1989/90:34 s. 156

t).

Genom en ny bestämmelse i LUF kan medges att utländska försäkringsföretag marknadsför försäkringar i Sverige på det sätt som har beskrivits i det föregående under benämningarna koncern- och samarbetsavtalsfallet resp. kompletteringsfallet. Det senare fallet, som ofta kan rymmas inom det förra, synes därvid inte behöva regleras särskilt.

En sådan vidgning av utrymmet för marknadsföring av utländska försäkringar som här är på tal skulle, som föredragande statsrådet anförde i proposition 1989/90:34, kunna medföra konsekvenser vilka kan betraktas såsom icke önskvärda (se avsnitt 2.1). Den nya bestämmelsen i LUF bör innehålla restriktioner häremot.

2.5¶Förslag

Som har angetts i avsnitt 2.4 ger huvudbestämmelsen i LUF, 1 §, ett utländskt försäkringsföretag tillfälle att under vissa betingelser driva försäkringsrörelse i Sverige. Den i samma avsnitt diskuterade möjligheten för ett utländskt försäkringsföretag att i viss utsträckning tillhandahålla försäkringar i Sverige genom förmedling av ett svenskt försäkringsbolag bör öppnas genom bestämmelser i en ny paragraf i LUF, 1 a §.

1989/90:NU22

Bilaga 3

18 Som beteckning för den tillåtna nya verksamheten föreslås uttrycket "i Sverige marknadsföra försäkringar avseende risker i detta land"; därigenom markeras att det är fråga om ett aktivt handlande på den svenska försäkringsmarknaden från det utländska försäkringsföretagets sida, icke endast om mottagande av order från en svensk kund som på egen hand eller exempelvis genom en försäkringsmäklare har skaffat sig kännedom om en försäkring som företaget kan erbjuda.

I enlighet med det resonemang som har förts i avsnitt 2.4 bör sådan marknadsföring som nu sagts tillåtas om den sker genom förmedling av ett försäkringsbolag som har koncession i Sverige och de båda företagen tillhör samma koncern eller har samarbetsavtal med varandra. Verksamheten måste emellertid kunna begränsas så att det förmedlande bolaget inte kan, på sätt som föredragande statsrådet nämnde i proposition 1989/90:34, placera en alltför stor del av de försäkringar som det medverkar till hos ett försäkringsföretag i utlandet. Detta kan åstadkommas genom att det krävs att försäkringsinspektionen har lämnat tillstånd till verksamheten. Som ett allmänt rekvisit för att ett sådant tillstånd skall kunna lämnas bör anges att verksamheten inte bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Denna formulering ansluter till vad som enligt 7 § gäller för att ett utländskt försäkringsföretag skall fa koncession i Sverige. Om förutsättningar för tillstånd inte längre finns, bör försäkringsinspektionen fa förklara tillståndet förverkat.

En utgångspunkt för lagförslaget är att det avser en provisorisk reglering i avvaktan på resultat av den allmänna utredning om det svenska koncessionssystemet i ett internationellt perspektiv som har aviserats i proposition 1989/90:34 (se avsnitt 2.2).

2.6¶Specialmotivering

Det förmedlande försäkringsbolaget kan vara ett svenskt med koncession enligt försäkringsrörelselagen eller ett utländskt med koncession enligt LUF. Ett tillstånd av försäkringsinspektionen förutsätts bli utformat så att det anger erforderliga begränsningar och andra regler såväl för det utländska försäkringsföretaget som för det förmedlande svenska bolaget, t.ex. beträffande i vilken utsträckning det senare får placera försäkringar utomlands. Av betydelse för inspektionens bedömning blir naturligen i vilken mån det föreligger försäkringsmässiga skäl — försäkringens art, försäkringstagarkollektivets sammansättning etc. — för placeringen utomlands. Det bör tillses att förekommande samarbetsavtal inte medför en konkurrensbegränsning med skadlig verkan. Vidare bör kvaliteten hos den tillsyn som det utländska försäkringsföretaget är föremål för i hemlandet beaktas.

Att förutsättningar för tillstånd inte längre föreligger kan bero såväl på att organisatoriska förhållanden har ändrats, exempelvis genom att ett koncernförhållande eller ett samarbetsavtal har upphört, som på att ett lämnat tillstånd har missbrukats.

1989/90:NU22

Bilaga 3

[De remitterade lagförslagen]

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare

Härigenom föreskrivs att 1, 4 och 5 §§ lagen (1989:508) om försäkringsmäklare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

1¶Med försäkringsmäklare avses i denna lag en juridisk eller fysisk person som utan att vara beroende av försäkringsgivarintressen yrkesmässigt till olika uppdragsgivare förmedlar direktförsäkringar från flera från varandra fristående försäkringsgivare.

4 För att en juridisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare krävs att

1. den juridiska personen har en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas denna om dess skyldigheter åsidosätts, och

2. de fysiska personer som för den juridiska personens räkning förmedlar försäkringar är registrerade som försäkringsmäklare.

5 För att en fysisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare krävs att han

1. inte är underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken,

2. har en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas

Föreslagen lydelse §

För att en juridisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare krävs att

1. den juridiska personen inte genom ågarrelation eller på annat sätt är beroende av försäkringsgivarintressen,

2. den juridiska personen har en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas den om dess skyldigheter åsidosätts, och

3. de fysiska personer som för den juridiska personens räkning förmedlar försäkringar är registrerade som försäkringsmäklare.

För att en fysisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare krävs att han

1. inte är underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken,

2. inte genom anställning eller uppdrag hos något försäkringsföretag eller på annat sätt är beroende av försäkringsgivarintressen,

3. har en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas

1989/90.NU22

Bilaga 3

honom om han åsidosätter sina skyldigheter,

3. har en tillfredsställande utbildning, och

4. i övrigt är lämplig som försäkringsmäklare.

Sådan försäkring som avses i första stycket 2 krävs inte om mäklaren förmedlar försäkringar uteslutande för en juridisk person som är registrerad som försäkringsmäklare.

Denna lag träder i kraft den 1

honom om han åsidosätter sina skyldigheter,

4. har en tillfredsställande utbildning, och

5. i övrigt är lämplig som försäkringsmäklare.

Sådan försäkring som avses i första stycket 3 krävs inte om mäklaren förmedlar försäkringar uteslutande för en juridisk person som är registrerad som försäkringsmäklare.

juli 1990.

1989/90:NU22

Bilaga 3

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige

Härigenom föreskrivs att i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige1 skall införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

1989/90:NU22

Bilaga 3

1 Lagen omtryckt 1989:1082.

22 LAGRÅDET

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-05-23

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Wieslander, regeringsrådet Bertil Werner, justitierådet Ulf Cad.

Enligt protokoll vid sammanträde den 15 maj 1990 har riksdagens näringsutskott beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare, m.m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av kanslichefen i utskottet Lars Foyer.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagen om ändring i lagen om försäkringsmäklare 1 §

Genom den föreslagna ändringen i paragrafen kommer det att saknas föreskrifter som tillgodoser det av lagrådet i yttrandet den 10 mars 1989 (prop. 1988/89:136) angivna syftet med dess förslag till ändring i 1 § såvitt avser banker som har samarbetsavtal med en eller flera försäkringsgivare. Lagrådet kan inte nu bedöma huruvida sådana föreskrifter alltjämt behövs.

Lagen om ändring i lagen om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

1989/90:NU22

Bilaga 4