Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en lag om försäkringsmäklarc. Lagen består av näringsrättsliga och civilrättsliga regler, som skall tillämpas på juridiska och fysiska personer som yrkesmässigt förmedlar direktförsäk- ringar från olika försäkringsgivare.

De näringsrättliga reglerna innebär bl.a. att varje försäkringsmäklare skall vara registrerad hos försäkringsinspektionen och stå under dess till- syn. Mäklaren kan registreras som förmedlare av alla slag av försäkring eller som förmedlare av enbart personförsäkring eller enbart Skadeförsäk- ring.

För registrering krävs att mäklaren har en ansvarsförsäkring, har till- fredsställande utbildning och i övrigt bedöms lämplig som försäkrings- mäklarc samt att han är fristående i förhållande till försäkringsgivarna.

Enligt de civilrättsliga reglerna skall mäklaren utföra sitt uppdrag om- sorgsfullt och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed. Han skall klarlägga sin uppdragsgivarcs behov av försäkring och föreslå lämpliga lösningar. Om försäkringsmäklaren uppsåtligen eller av oaktsamhet åsido- sätter sina skyldigheter, blir han skadeståndsskyldig mot uppdragsgivaren och andra som är beroende av att han utför sitt uppdrag på rätt sätt. De civilrättsliga reglerna föreslås bli tvingande i konsumentförhållanden.

Den föreslagna regleringen bedöms inte kunna bli något hinder för Sveriges deltagande i den västeuropeiska integrationen på försäkringsom- rådet. även om det ännu är i viss mån oklart vad som kommer att gälla där.

Den nya lagen förslås träda i kraft den 1 januari 1990. Särskilda över- gångsbestämmelser föreslås för de mäklare som då redan är verksamma.

I propositionen föreslås också ändring i försäkringsrörelselagen

• Sida 2
•  Original

(l982:7l3). Efter mönster av aktiebolagslagen (l975:l385) föreslås ett Prop. 1988/891136 förenklat förfarande när det gäller att kungöra uppgifter som har införts i försäkringsregistret, om kungörelsen avser ändring i ett förhållande som tidigare har införts i registret.

IQ

• Sida 3
•  Original

1. Förslag till Lag om försäkringsmäklare

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

l 5 Med försäkringsmäklare avses i denna lag en juridisk eller fysisk person som utan att vara beroende av försäkringsgivarintressen yrkesmäs- sigt till olika uppdragsgivare förmedlar direktförsäkringar från flera från varandra fristående försäkringsgivare.

2 & Avtalsvillkor som avviker från bestämmelserna i 13 eller 14 5 får inte åberopas mot uppdragsgivaren eller någon som härleder sin rätt från honom. om uppdragsgivaren är en konsument och uppdraget avser försäk- ring huvudsakligen för enskilt bruk.

Registrering och tillsyn m. m.

35. Varje försäkringsmäklare skall vara registrerad hos försäkringsm- spektionen och stå under dess tillsyn. Registreringen kan avse förmedling av

1. alla slag av försäkring.

2. enbart personförsäkring, eller

3. enbart Skadeförsäkring. Benämningen försäkringsmäklare får användas bara av den som är registrerad enligt denna lag.

4 5 För att en juridisk person skall bli registrerad som försäkringsmäkla- re krävs att

I. den juridiska personen inte till någon del ägs av ett försäkringsföretag eller någon som är närstående till ett försäkringsföretag på det sätt som sägs i 4 kap. 3 5 andra stycket konkurslagen (l987z672).

2. den juridiska personen har en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas denna om dess skyldigheter åsidosätts, och

3. de fysiska personer som för den juridiska personens räkning för- medlar försäkringar är registrerade som försäkringsmäklare.

5 5 För att en fysisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare krävs att han

1. inte är underårig. i konkurs eller underkastad näringsförbud eller har förvaltare enligt ll kap. 7 & föräldrabalken,

2. inte är anställd av eller uppdragstagare hos något försäkringsföretag eller någon som är närstående till ett försäkringsföretag på det sätt som sägs i 4 kap. 3 & andra stycket konkurslagen (l987:672),

3. har en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas honom om han åsidosätter sina skyldigheter,

4. har en tillfredsställande utbildning, och

5. i övrigt är lämplig som försäkringsmäklare. Sådan försäkring som avses i första stycket 3 krävs inte om mäklaren förmedlar försäkringar uteslutande för en juridisk person som är registre- rad som försäkringsmäklare.

• Sida 4
•  Original

6 & Närmare föreskrifter om villkoren för registrering och om registre- ringsförfarandet får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

7 & Försäkringsmäklaren är skyldig att på begäran av försäkringsinspek- tionen lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behö- vcr för att fullgöra sin tillsyn enligt denna lag. Om inspektionen anser att det behövs, får den inhämta upplysningarna genom en undersökning hos mäklaren.

8 5 Om försäkringsmäklaren enligt lag skall utse revisor, får försäkrings- inspektioncn förordna en revisor att med övriga revisorer delta i revi- sionen hos mäklaren. I ett revisorsförordnande kan inspektionen ge sär- skilda direktiv till revisorn.

Revisorn har rätt att få arvode för sitt arbete av mäklaren. Arvodets storlek bestäms av inspektionen.

9 (5 Försäkringsmäklarna skall med årliga avgifter bekosta försäkrings- inspektionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar.

Särskilda regler som skall iakttas i mäklarverksamheten

10 & Pengar och andra tillgångar som försäkringsmäklaren får hand om för någon annans räkning skall hållas avskilda från andra tillgångar och utan dröjsmål vidarebefordras till mottagaren.

11 5 Om mäklaren får ersättning i form av provision eller arvode från försäkringsgivaren, är han skyldig att på begäran av uppdragsgivaren upp- lysa denne om ersättningens storlek.

12 & Försäkringsmäklaren skall se till att uppdragsgivaren får den infor- mation som en försäkringsgivare enligt Sä och öå första stycket konsu- mentförsäkringslagen (l980:38) är skyldig att lämna i samband med att en försäkring tecknas.

F örsäkringsmäklarens uppdrag

13 å Försäkringsmäklaren skall utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed. Han skall, i den utsträck- ning som omständigheterna kräver det. klarlägga uppdragsgivarens behov av försäkring och föreslå lämpliga lösningar.

14 5 Om försäkringsmäklaren uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosät- ter sina skyldigheter enligt 13 5, skall han ersätta den skada som till följd av detta drabbar uppdragsgivaren eller försäkringsgivaren eller någon som härleder sin rätt från uppdragsgivaren. -

Ingripande mot försäkringsmäklare m. m.

15 & Försäkringsinspektionen kan återkalla registreringen om en försäk- ringsmäklare

Prop. 1988/892136

• Sida 5
•  Original

1. inte uppfyller kraven för registrering enligt 4 eller 55 eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 6 5,

2. inte lämnar begärda upplysningar enligt 7 &, eller

3. inte betalar föreskrivna avgifter enligt 9 &. Inspektionen får bestämma att ett beslut om återkallelse skall gälla omedelbart.

Om det är tillräckligt. får inspektionen i stället för att återkalla registre- ringen meddela varning.

16 5 Om någon utövar sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan att vara registrerad som försäkringsmäklare, skall försäkringsinspek- tionen förelägga honom vid vite att upphöra med detta. Detsamma gäller om en registrerad försäkringsmäklare yrkesmässigt förmedlar försäkringar av ett slag som han inte är registrerad för och om någon använder benäm- ningen försäkringsmäklare utan att vara registrerad som sådan.

Ett föreläggande enligt första stycket får också meddelas i samband med ett beslut om återkallelse enligt 15 5.

17 å Försäkringsinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas till kammarrätten.

1. Denna lag träder i kraft den 1januari 1990.

2. Den som vid lagens ikraftträdande utövar sådan verksamhet som omfattas av lagen skall ansöka om registrering senast den 1 mars 1990. Om inte försäkringsinspektionen bestämmer annat. får den som senast den dagen har ansökt om registrering fortsätta sin verksamhet till dess att ansökan har prövats slutligt.

3. Den som vid lagens ikraftträdande utövar sådan verksamhet som omfattas av lagen men inte har föreskriven utbildning kan trots detta registreras som försäkringsmäklare. Försäkringsinspektionen får begränsa tiden för registreringens giltighet och som villkor för fortsatt registrering föreskriva att mäklaren före tidens utgång skaffar sig viss utbildning.

• Sida 6
•  Original

2. Förslag till

Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 2 och 355 försäkringsrörelselagen (1982:713) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.

Försäkringsinspektionen skall ge- nast i Post- och lnrikes Tidningar kungöra vad som införs i försäk- ringsregistret med undantag av re- gistrering av underrättelser enligt 14 kap. 20 &.

Det som enligt denna lag eller särskilda bestämmelser har införts i försäkringsregistret och kungjorts. i Post- och Inrikes Tidningar skall anses ha kommit till tredje mans kännedom. om det inte av omstän- digheterna framgår att han varken ägde eller bort äga vetskap om det.

Försäkringsinspektionen skall utan dröjsmål i Post- och lnrikes Tidningar kungöra vad som införs i försäkringsregistret med undantag av registrering av underrättelser en- ligt 14 kap. 20 5. En kungörelse som avser en ändring i ett förhållande som tidigare har införts i registret behöver endast ange ändringens art.

Det som enligt denna lag eller särskilda bestämmelser har införts i försäkringsregistret skall anses ha kommit till tredje mans kännedom. om införandet har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar enligt 2 5 och det inte av omständigheterna fram- går att han varken kände till eller borde ha känt till det som kungjorts.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1989.

• Sida 7
•  Original

Finansdepartementet Prop. 1988/89:136

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 1989 Närvarande: statsrådet S. Andersson. ordförande, och statsråden R. Carls— son. Lindqvist, Lönnqvist. Engström, Freivalds, Lööw

Föredragande: statsrådet Engström

Proposition om försäkringsmäklare

2.2. Försäkringsbolagens marknadsföringsöverenskommelser

Försäkringsbolagen träffade år 1949 två s.k. anskaffningsöverenskommel- ser. Dessa reviderades år 1964 respektive 1975. Hösten 1978 tillsattes inom branschen en utredning för översyn av överenskommelserna. Moti- vet var behov av anpassning till ny eller förändrad lagstiftning och överhu- vud nya principer för marknadsföringen som hade växt fram under senare tid. Arbetet resulterade i två s.k. marknadsföringsöverenskommelser vilka trädde i kraft den 1 januari 1983. Dessa sades under 1985 upp av ett flertal försäkringsbolag och upphörde som följd härav att gälla i februari 1986. En ny marknadsföringsöverenskommelse träffades från den 1 april 1986. Ett betydande antal bolag anslöt sig emellertid inte till denna.

Vissa av bestämmelserna i marknadsföringsöverenskommelsen och dess föregångare innebar i praktiken att försäkringsbolagen endast fick sälja försäkringar genom egna ombud, vilka undantagsvis också kunde vara ombud även för ett annat bolag om det första bolaget medgav det. Över- enskommelsen innebar alltså att ett försäkringsbolag inte fick sälja försäk-

• Sida 10
•  Original

ring och i samband därmed utbetala provision till fristående mäklare eller mäklarföretag. Det var bl.a. denna punkt i överenskommelsen som rönte kritik och som föranledde att försäkringsbolagen inte kunde enas om en ny marknadsföringsöverenskommelse.

Överenskommelsen ändrades i mars 1988 så att det blev möjligt för försäkringsbolagen att. under vissa förutsättningar, lämna ersättning till försäkringsmäklare vid försäljning. av försäkringar. [ anslutning till den senaste överenskommelsen har försäkringsinspektionen utfärdat allmänna råd angående försäkringsmäklare (Cirkulär 1988: 1 ).

2.3. F örsäkringsmäklare och försäkringskonsulter

En jörsäkringsmäklare brukar i Sverige inte anses representera något för- säkringsbolag utan är fri att upphandla försäkringar hos vilket försäkrings- bolag som helst. Hans funktion är att sammanföra försäkringstagare och försäkringsgivare till ett avtal i båda parters intresse. Mäklaren får regel- mässigt sitt uppdrag av den blivande försäkringstagaren och uppträder som hans representant, vilket innebär att han i sin förmedlande roll är köpare av försäkring från försäkringsgivaren. l mäklarsystemct uppbär mäklaren normalt provision av försäkringsgivaren för sitt arbete. Det förekommer att mäklaren tar emot premier och utbetalda skadecrsättning- ar för vidarebefordran samt att han medverkar vid skadereglering.

Från försäkringsmäklare har man brukat skilja_lörsäkringskonsulterna. En konsult ger sin uppdragsgivare råd i försäkringsfrågor. Konsulten kan ge råd i en mängd frågor. exempelvis skadeförebyggande verksamhet men också råd till kunden om bästa försäkringsskydd och bästa försäkringsgiva- re i ett visst fall samt biträda kunden vid upphandling av försäkring. Konsulten får arvode av kunden. Denna uppdelning mellan mäklare och konsulter är närmast en svensk företeelse. Internationellt görs ingen sådan uppdelning.

2.4. Sveriges anpassning till förhållandena inom EG

Internationellt pågår en utveckling som syftar till att undanröja hinder för handeln med bl. a. tjänster.

Tjänstefrihet är en av EG:s fyra friheter. EG-kommissionen lade ijuni 1985 fram sin s.k. vitbok om fullbordandet av den inre marknaden. Vitboken kan betecknas som ett aktionsprogram, en instruktionsbok och en tidsorienterad uppläggning av problemområdenas avverkning. I vitbo- ken framhålls bl.a. att försäkringsväsendet är ett av de områden där det är särskilt angeläget att öppna gränserna inom EG. Arbetet inom EG med att harmonisera regelsystemet har emellertid inte på alla områden kommit lika långt inom försäkringscktorn som när det gäller bl.a. bank- och kreditsektorn samt värdepappersmarknadssektorn. Endast när det gäller vissa utpräglat kommersiella risker och andra större skadeförsäkringsris— ker har rådet antagit direktiv som bygger på principen om frihet att förmedla tjänster över gränserna och hemlandskontroll. I fråga om andra skadeförsäkringsrisker har gränsöverskridande handel på olika sätt under-

• Sida 11
•  Original

lättats men ett betydande inflytande lämnas alltjämt åt regelgivningen i det land där risken är belägen: en fortsatt liberaliseringssträvan föreligger dock inom ramen för vitboksarbetet.

Endast vissa EG-ländcr har en särskild lagstiftning om försäkringsmäk- lare. Det gäller bl.a. Storbritannien, där en Financial Services Act som reglerar bl. a. mäklarnas verksamhet nyligen antagits. och Nederländerna. 1 Danmark har lagstiftning övervägts men inte bedömts nödvändig så länge som mäklarna anses verka enligt de etiska regler som deras bransch- förening antagit. I de länder som har särskild lagstiftning sägs huvudskälet för denna normalt vara att åstadkomma ett konsumentskydd. Ledande företrädare för EG-kommissionen har uttalat att vissa nationella bestäm- melser kan utgöra ett oförsvarligt hinder för etablering av gränsöverskri- dande verksamhet som utövas av mäklare i andra medlemsländer och förklarat att kommissionen har en klar skyldighet att undersöka de natio- nella lagarna från den utgångspunkten och. om nödvändigt. angripa regler som är oförenliga med Romfördraget eller gällande gemenskapslagstift- ning.

I fråga om etablering av försäkringsmäklare finns vissa regler i ett direktiv (77/92 EEC) som antogs år 1976. I detta definieras försäkrings- mäklare enligt följande: yrkesmässig verksamhet av personer som. under fullständig frihet vad gäller valet av försäkringsföretag, sammanför perso- ner som söker försäkring med försäkringsföretag, förbereder slutande av försäkringsavtal samt. där så är lämpligt, medverkar i skötsel och full- följande av sådana avtal. i synnerhet när skadefall görs gällande. I direkti- vet finns regler om rätt att åberopa verksamhet på försäkringsområdet i andra medlemsländer när ett medlemsland uppställer vissa kvalifika- tionskrav för utövande av mäklarverksamhet.

Frågan om försäkringsmäklares rätt att förmedla försäkring från en försäkringsgivare utan koncession i det land där den försäkrade risken är belägen berörs således inte i detta direktiv. l förslaget till ett andra livför- säkringsdirektiv från december 1988 behandlas bl. a. frågan om gränsöver- skridande handel med livförsäkringar. Enligt förslaget skall den enskilde försäkringstagaren ha rätt att på eget initiativ vända sig till en försäkrings- givare i ett annat medlemsland för att teckna en livförsäkring. Förslaget anknyter till de s.k. koassuransdomarna (EG-domstolens mål nr 205/84. 206/84. 220/84 och 252/84); i dessa slogs bl.a. fast att ett medlemsland inte kan förbjuda biträde av mäklare vid upphandling av försäkring i ett annat medlemsland. om försäkringstagaren enligt den nationella lagstift- ningen har rätt att köpa försäkring från ett bolag i ett annat medlemsland. Försäkringstagaren skall således ha rätt att använda sig av en mäklare i kontakterna med det utländska försäkringsbolaget.

Riksdagen har uttalat sig för att Sverige skall medverka i ett brett västeuropeiskt samarbete (prop. l987/88:66. UU 24. rskr. 245). Bl. a. skall Sverige medverka i EFTA:s och EG:s arbete på att skapa ökad rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital i Västeuropa. Sverige har ett starkt intresse av att så långt det är möjligt delta i det västeuropeiska samarbetet för att möjliggöra en enhetlig marknad för finansiella tjänster.

• Sida 12
•  Original

3. Allmän motivering till förslaget till lag om försäkringsmäklare

3.1. Försäkringsmäklare på den svenska marknaden

Mitt förslag: Försäkringsmäklare skall få verka på den svenska försäkringsmarknaden. Deras verksamhet regleras i en särskild lag.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Praktiskt taget alla remissinstanser delar bedöm- ningen att försäkringsmäklare skall få verka på den svenska försäkrings- marknaden och att deras verksamhet skall regleras i lag. Endast TCO, Försäkringstjänstemannaförbundet och Försäkringsanställdas Förbund är helt avvisande till förslaget. De båda förbunden föreslår lagstiftning med förbud för försäkringsbolagen att. lämna ersättning för anskaffning och vidmakthållande av försäkring till andra än egna anställda och uppdragsta- gare.

Skälen för mitt förslag: Näringsfriheten är en av grundstenama i vårt ekonomiska system, och inskränkningar i näringsfriheten har under senare decennier varit sparsamma och haft speciella bevekelsegrunder. Etable- ringskontroll finns typiskt på sådana områden där omsorgen om viktiga säkerhetsintressen motiverar särskild kompetensprövning, såsom beträf- fande hälsovård och luftfart, eller där man har velat skydda allmänhetens ekonomiska intressen, såsom beträffande bank- och försäkringsrörelse. En allmän strävan under senare år har varit att avskaffa etableringshinder i form av behovsprövning. På försäkringsområdet omformades den s.k. behovsprincipen med verkan från den 1 januari 1985 till en sundhetsprin- cip, vilket har gjort det lättare för nya försäkringsbolag att få tillstånd att driva försäkringsrörelse och för befintliga bolag att utvidga sin rörelse till nya försäkringsgrenar.

] betänkandet och remissyttrandena har redovisats åtskilliga fördelar och nackdelar med en ordning som ger utrymme för mäklare på den svenska försäkringsmarknaden.

En synpunkt, som framförs av kommittén och bl. a. NO, är att det från konkurrenssynpunkt är viktigt att de försäkringsbolag som så önskar skall kunna utnyttja marknadsföringen, inklusive utformningen av försäljnings- organisationen, som konkurrensmedel. Möjligheten att sälja försäkringar genom mäklare kan vara av särskild vikt för små och medelstora försäk- ringsbolag utan slagkraftiga egna försäljningsorganisationer.

En annan synpunkt, som framförs av bl.a. konsumentverket och vissa av näringslivets organisationer, är att det föreligger ett behov för enskilda försäkringskunder av att få hjälp medjämförelser mellan olika försäkrings- givares utbud.

Ett tredje argument är att ett godtagande av mäklarnas verksamhet bringar svenska förhållanden i överensstämmelse med vad som gäller i flertalet andra industriländer.

De argument som framförs mot. mäklare är huvudsakligen uppbyggda

• Sida 13
•  Original

kring en oro för att de skall medföra ökade försäkringskostnader och ge mindre stimulans åt bolagens produktutveckling.

Som jag nyss sagt är näringsfriheten en av grundstenarna i vårt ekono- miska system, och jag kan för egen del inte finna något egentligt skäl för att i lag förbjuda försäkringsmäklare att vara verksamma här. Tvärtom bör medverkan av en mäklare ofta kunna vara en fördel för både konsumenter och andra som saknar egen sakkunskap på försäkringsområdet. En obero- ende mäklarkår bör också kunna medverka till en effektivisering av mark- naden som helhet; som framgår i det följande (avsnitt 3.2) är kravet på oberoende av central betydelse för mäklarbegreppet.

Något förbud mot försäkringsmäklare bör alltså inte införas, och inte heller bör det anses strida mot god försäkringssed att ett försäkringsbolag lämnar provision eller annan ersättning till en mäklare. Detta innebär inte att ett försäkringsbolag är skyldigt att samverka med mäklare under såda- na betingelser. Bolagen har stor frihet att själva utforma sina försäljnings- system efter vad de från sina utgångspunkter bedömer som lämpligast. En bojkottaktion från flera försäkringsgivare kan dock vara av den art att den föranleder en prövning enligt konkurrenslagens regler.

Jag övergår nu till att behandla frågan huruvida försäkringsmäklarnas verksamhet bör lagregleras.

Försäkringsmäklarnas verksamhet i Sverige har hittills varit av relativt begränsad omfattning. Sedan försäkringsbolagens marknadsföringsöver- enskommelse nu ändrats (se avsnitt 2.2 ovan) är det emellertid troligt att branschen kommer att expandera relativt snabbt. Behovet av samhällelig insyn i verksamheten kommer därmed att öka. När det gäller förmedling av försäkringar till privatpersoner tänker jag främst på behovet av konsu- mentskydd. För både den verksamhet som riktar sig till privatpersoner och den som tar sikte på företagarnas törsäkringsbehov gäller vidare att mäk- larna till viss del tar över sådan verksamhet som i dag utövas av försäk- ringsbolagens ombud. Dessas verksamhet styrs av bl. a. försäkringsrörelse- lagens krav på god försäkringssed och försäkringsinspektionens tillsyn över försäkringsbolagen. Kommittén har som en av flera utgångspunkter för en lagstiftning om mäklare anfört att mäklarnas verksamhet på samma sätt som ombudens måste bedrivas i enlighet med god försäkringssed. Remissinstanserna har också överlag tillstyrkt att försäkringsmäklarnas verksamhet regleras i lag.

Enligt min mening står det klart att samhället med hänsyn till den betydelse för de enskilda som mäklarna kan få bör ställa särskilda krav på den som yrkesmässigt bedriver verksamhet som försäkringsmäklare och att dessa krav bör regleras i lag.

Det kan visserligen ifrågasättas om det är lämpligt att lagreglera försäk- ringsmäklarnas verksamhet nu, när det fortfarande råder viss osäkerhet om vilka regler som slutligt kommer att gälla på försäkringsområdet inom EG (se avsnitt 2.4 ovan). Frågan om försäkringsmäklarnas verksamhet i Sverige har emellertid diskuterats länge. och som angetts ovan finns det enligt min mening anledning att tro att mäklarverksamheten kommer att utvecklas relativt snabbt i Sverige. Då behövs det en lagstiftning som tar hänsyn till berättigade konsumentkrav. Vidare anser jag det viktigt att

• Sida 14
•  Original

bl.a. frågan om mäklarnas rätt att förmedla försäkringar från utländska försäkringsgivare utan koncession i Sverige får sin lösning nu. Och även om vissa regler kan behöva omprövas och ändras senare, räknar jag inte med att den lagstiftning som jag föreslår skall bli något hinder för Sveriges anpassning till kommande EG-lösningar. Vad som kommer i fråga blir sannolikt främst att anpassa de närmare krav som ställs upp för registre- ring av en mäklare. Dessa frågor bör som framgår av lagförslaget delegeras till regeringen. Regeringen bör alltså kunna föreskriva t.ex. att utländska utbildningar och examina skall anses motsvara den utbildning som kom- mer att krävas i Sverige. Mot denna bakgrund serjag inget hinder mot den föreslagna lagen om försäkringsmäklare, sedd i ett EG-perspektiv.

Det lagförslag jag lägger fram innehåller både näringsrättsliga och civil- rättsliga bestämmelser. Eftersom konsumentskyddet är det viktigaste syf- tet med den nya lagstiftningen. bör de civilrättsliga bestämmelserna vara tvingande till förmån för uppdragsgivaren och den som härleder sin rätt från honom, om uppdragsgivaren är en konsument.

3.2. Tillämpningsområdet för en lag om försäkringsmäklare

Mitt förslag: Alla som utan att "vara beroende av försäkringsgivarin- tressen yrkesmässigt förmedlar direktförsäkring från flera fristående försäkringsgivare skall stå under tillsyn av försäkringsinspektionen och vara registrerade hos denna. Både juridiska och fysiska personer

skall kunna registreras som försäkringsmäklare. Enkundsmäklare. s.k. captive brokers. skall inte kunna registreras som mäklare men kan ändå vara verksamma och t.ex. uppbära provision från försäk- ringsgivare.

Kommitténs förslag: Avviker från mitt förslag på det sättet att registre- ringsskyldighet åvilar bara den som mot provision från försäkringsgivaren yrkesmässigt förmedlar direktförsäkring, inte den som gör det mot betal- ning av uppdragsgivaren. Kommitténs förslag innebär vidare att enkunds- mäklare varken kan registreras eller uppbära provision från försäkrings- givaren.

Remissinstanserna: Bara en del av remissinstanserna tar särskild ställ- ning i ådcssa frågor. Försäkringsinspektionen och NO delar kommitténs bedömning att registreringsskyldigheten bör åvila bara dem som uppbär provision från försäkringsgivaren. Försäkringsrättskommittén, Folksam, Småföretagens Riksorganisation. LO, Svenska Sparbanksföreningen och Försäkringsjuridiska föreningen ifrågasätter om inte även den som mot arvode från försäkringstagaren förmedlar försäkring skall vara underkas- tad registreringsskyldighet och tillsyn.

Även när det gäller enkundsmäklarna är remissutfallet splittrat. Nä- ringslivets organisationer vill att även enkundsmäklare skall kunna regi- streras, medan t. ex. försäkringsinspektionen anser att kommitténs förslag bör kunna godtas åtminstone för närvarande.

• Sida 15
•  Original

Skälen för mitt förslag: Som redan framgått anser jag att de som yrkes- mässigt ägnar sig åt förmedlingsverksamhet på försäkringsområdet har en så ansvarsfull uppgift att de av konsumentskyddshänsyn och hänsyn till en sund utveckling av försäkringsväsendet bör vara underkastade en registre- ringsplikt och vissa regler för verksamheten. Detta gäller enligt min me- ning oavsett vilken av parterna i försäkringsavtalet som betalar ersättning- en till förmedlaren; behovet av konsumentskydd kan i varje fall inte antas minska därför att försäkringstagaren själv skall betala förmedlaren. Med hänsyn till detta och till att konsulter i stor utsträckning arbetar på samma sätt som mäklare anser jag — liksom åtskilliga remissinstanser -— att ersättningsformen inte bör tillmätas någon betydelse för frågan om vilka som skall omfattas av lagen.

Det är i stället med utgångspunkt i förmedlingsbegreppet som man bör söka den lämpliga avgränsningen mellan verksamhet som skall vara under- kastad kontroll och oreglerad verksamhet. Konsultverksamhet i fråga om t.ex. skadeförebyggande verksamhet eller om lämplig uppbyggnad av ett försäkringsskydd faller därmed utanför lagen. om inte konsulten aktivt medverkar också vid upphandling av försäkring. Om en konsult regelbun- det biträder sina uppdragsgivare också vid upphandling av försäkringar, bör lagen emellertid i princip omfatta alla hans uppdrag i denna verksam- het. även om det i ett enskilt fall kan vara tveksamt om konsulten har deltagit i upphandlingen i sådan utsträckning att han kan betecknas som förmedlare av försäkringen. Bara om det i ett enskilt ärende är alldeles klart att konsulten inte skall ha någon befattning med upphandlingen. bör uppdraget anses falla utanför lagen. — Självfallet bör det inte ha någon betydelse för frågan om lagens tillämplighet under vilken beteckning en förmedlare arbetar (försäkringsmäklare, konsult eller liknande), utan det avgörande är verksamhetens innehåll.

Oberoendet av försäkringsgivarna är — som jag tidigare nämnt — det mest karaktäristiska draget hos försäkringsmäklaren, som vi har kommit att uppfatta honom i Sverige. Enligt min mening är det också framför allt den oberoende ställningen som medför att mäklarna kan spela en viktig roll både för den enskilde uppdragsgivaren och för marknaden som helhet. Den som söker sig till en försäkringsmäklare måste kunna lita på att mäklaren arbetar helt i hans intresse. Därför bör ingen få verka under beteckningen försäkringsmäklare som på det ena eller andra sättet är beroende av försäkringsgivarintressen.

Lagrådet har ansett att detta oberoende bör komma till uttryck i lagens definition av försäkringsmäklarbegreppct. Jag har inget att invända mot lagrådets förslag.

Liksom de flesta remissinstanser delar jag kommitténs uppfattning att det bör stå mäklaren fritt att bedriva sin verksamhet i den associations- form som i det enskilda fallet bedöms som mest lämplig. Jag föreslår alltså att både juridiska och fysiska personer skall kunna registreras som försäk- ringsmäklare. Jag föreslår dock en något annorlunda konstruktion än kommittén.

Enligt kommitténs förslag skulle det, när verksamheten bedrevs inom ramen för en juridisk person. vara tillräckligt att den juridiska personen

• Sida 16
•  Original

som sådan registrerades som mäklare. Sedan skulle ledningen för den juridiska personen se till att de fysiska personer som arbetade med förmed- ling för den juridiska personens räkning hade tillfredsställande utbildning, var lämpliga som försäkringsmäklare osv. Försäkringsinspektionen skulle på så sätt bara få en indirekt tillsyn över dessa personer. genom sin tillsyn över den juridiska personen.

Enligt min mening bör försäkringsinspektionen göra en förhandspröv- ning av de personer som skall arbeta med mäklarverksamhet. Inspektio- nen bör också vid behov kunna göra ett ingripande direkt mot en enskild mäklare utan att behöva gå omvägen över ett ingripande mot den juridiska personen. Jag föreslår därför att de fysiska personer som skall förmedla försäkringar för den juridiska personens räkning också skall vara registre- rade som mäklare.

Kommittén har avgränsat begreppet försäkringsmäklare genom att krä- va att mäklaren skall ha flera olika uppdragsgivare. Exempelvis ett företag inom en industrikoncern som uteslutande arbetar med att placera den egna koncernens försäkringar skulle alltså inte kunna registreras som mäk— lare och därmed — enligt kommitténs förslag till ny lydelse av 7 kap. 16 & FRL och 20 g' LUF — inte heller kunna uppbära provision från en försäk- ringsgivare. Som det viktigaste skälet för förslaget angav kommittén den uppsplittring av försäkringsmäklarmarknaden som skulle kunna ske. Som ytterligare skäl angavs bl.a. att en industrikoncern på så sätt skulle kunna delvis vältra över kostnaderna för sin försäkringsexpertis på försäkrings- bolagen.

Också mitt förslag innebär att sådana enkundsmäklare, s.k. captive brokers. faller utanför begreppet försäkringsmäklare. Skälen för mitt ställ- ningstagandc är dock andra än kommitténs.

Enligt min meningfinns det åtminstone inte i dag någon anledning för lagstiftaren att försöka strukturera försäkringsmäklarmarknaden genom att förbjuda vissa typer av mäklare att vara verksamma. Inte heller har lagstiftaren anledning att ingripa i de ekonomiska mellanhavandena mel- lan försäkringsbolagen och de försäkringstagare som det här är fråga om.

Om försäkringsmäklarbegreppet utformas så att det omfattar även en- kundsmäklare, skulle den lagstiftning jag föreslår emellertid innebära att alla enkundsmäklare blev skyldiga att registrera sig som försäkringsmäkla- re. En sådan lagstiftning skulle föra alldeles för långt, eftersom det inte finns några konsumentskyddsaspekter att beakta när det gäller dessa före- tag. Och eftersom jag — till skillnad från kommittén — inte föreslår något åförbud för försäkringsbolagen mot att betala provision till andra än bolagets ombud eller registrerade försäkringsmäklare, har registreringsfrå- gan inte någon praktisk betydelse för enkundsmäklarna. De kan uppbära provision utan att vara registrerade som försäkringsmäklare; inte heller här finns det dock någon skyldighet för försäkringsgivaren att utan avtal betala provision eller annan ersättning.

Slutligen bör lagens tillämpningsområde begränsas på det sättet, att den" omfattar bara förmedling av direktförsäkring. Sådan verksamhet som tar sikte på återförsäkring bör även i fortsättningen lämnas oreglerad.

• Sida 17
•  Original

3.3. Villkoren för registrering som försäkringsmäklare

Mitt förslag: En juridisk person som skall registreras som försäk- ringsmäklare får inte till någon del ägas av ett försäkringsföretag. Den juridiska personen måste också ha en ansvarsförsäkring för skadeståndsansvar mot uppdragsgivare m.fl. Vidare måste de fysis- ka personer som förmedlar försäkring för den juridiska personens räkning också vara registrerade som försäkringsmäklare.

En fysisk person som skall registreras som försäkringsmäklare får inte vara underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller ha förvaltare enligt 1 1 kap. 7 & föräldrabalken. Om han inte arbetar inom ramen för en registreradjuridisk person, skall han också ha en ansvarsförsäkring. Vidare skall han ha tillfredsställande utbildning och i övrigt vara lämplig som försäkringsmäklare.

Registreringen kan avse förmedling av alla slag av försäkring eller förmedling av enbart personförsäkring eller enbart Skadeförsäkring.

Kommitténs förslag: Kommittén har inte föreslagit någon regel om att en juridisk person inte får ägas av ett försäkringsföretag och inte någon regel om att de fysiska personer som förmedlar försäkring för den juridiska personens räkning skall vara registrerade som försäkringsmäklare. I sak ligger kommitténs förslag dock nära mitt förslag.

Remissinstanserna: Inga remissinstanser invänder mot de kvalifika- tionskrav som kommittén ställt upp.

Skälen för mitt förslag: Som framgått av det föregående skall både juridiska och fysiska personer kunna registreras som försäkringsmäklare. I praktiken får man räkna med att de flesta mäklare kommer att arbeta i någon typ av bolag (handelsbolag, kommanditbolag eller aktiebolag). Det är därför naturligt att t. ex. ett krav på ansvarsförsäkring i dessa fall riktas mot den juridiska personen.

Samtidigt är det emellertid uppenbart att det är den enskilde mäklarens kvalifikationer som har den största betydelsen för hur uppdraget blir utfört. Som framgått av det föregående föreslårjag därför att även den som arbetar med förmedlingsverksamhet inom ramen för en juridisk person måste vara registrerad som mäklare. Därför är det också mot den enskilde mäklaren som krav på utbildning, allmän lämplighet osv. måste riktas.

Frågan om vilka krav som skall ställas för registrering hänger nära samman med vilken behörighet registreringen skall ge. Det försäkrings- rättsliga området är relativt stort och reglerna varierar avsevärt från de- lområde till delområde; det är exempelvis en avsevärd skillnad mellan att förmedla en personförsäkring till en privatperson och att förmedla en företagsförsäkring till en industrikoncern. Det skulle enligt min mening kunna leda till alltför höga krav i fråga om framför allt utbildning, om man skulle begära att alla mäklare skulle ha expertkunskaper inom alla delom- råden. Detta gäller särskilt som det måste krävas att mäklaren också har goda kunskaper på angränsande områden som t.ex. familjerätt. skade- ståndsrätt och transporträtt.

• Sida 18
•  Original

Jag föreslår därför att det öppnas en möjlighet för den mäklare som så vill att registrera sig som förmedlare av enbart personförsäkringar eller som förmedlare av enbart skadeförsäkringar, medan den som uppfyller kraven på båda dessa områden naturligtvis kan registrera sig som förmed- [are av alla typer av försäkring. För att en juridisk person skall få registrera sig som förmedlare av alla slag av försäkring bör det då krävas att den juridiska personen i sin organisation har antingen en mäklare som är registrerad för alla slag av försäkring eller en mäklare som är registrerad för personförsäkring och en som är registrerad för Skadeförsäkring.

Jag avser nu att först behandla de krav som bör ställas för att en juridisk person skall kunna registreras som försäkringsmäklare. Därefter återkom- mer jag till de krav som bör ställas på fysiska personer.

Som redan framgått är ett av de krav som bör ställas på en juridisk person att de fysiska personer som förmedlar försäkringar för den juridis- ka pcrsonens räkning är registrerade som försäkringsmäklare.

Ett annat krav, som också har nämnts, är att den juridiska personen har en ansvarsförsäkring för den skadeståndsskyldighet som kan åläggas denna om dess skyldigheter åsidosätts. Kommittén har förslagit att försäkrings- beloppet skall bestämmas till 600 basbelopp enligt lagen om allmän försäk- ring för varje skadefall (närmare. 17 miljoner kr.). Även om ett sådant - ansvarsbelopp i vissa fall skulle kunna vara otillräckligt, harjag inte någon invändning mot att det grundläggande skyddet läggs på den nivån. Premi- en för en ansvarsförsäkring av denna typ kan bli relativt kännbar, och det obligatoriska ansvarsbeloppet bör därför inte alltför mycket Överstiga vad som kan bli aktuellt som skadestånd för t. ex. en mäklare som är inriktad på personförsäkring för privatpersoner. Om en mäklare fortlöpande arbe- tar under sådana förhållanden att det är uppenbart att han behöver en större försäkring, bör försäkringsinspektionen i sin tillsyn kunna kräva att ansvarsbeloppet höjs.

Jag har emellertid kommit fram till att någon närmare bestämning av försäkringens utformning inte bör göras i lagtexten. Den närmare utform- ningen av försäkringen bör i stället -— på samma sätt som villkoren i övrigt för registrering — bestämmas av regeringen. Skälet är att det kan visa sig nödvändigt av försäkringstekniska skäl att godta också en gräns för hur mycket som sammanlagt kan utgå från försäkringen under t.ex. ett är; bl. a. kan det visa sig svårt för ansvarsförsäkringsbolaget att teckna återför- säkring om det inte finns någon yttersta gräns för åtagandet. Även i övrigt måste utformningen av försäkringen preciseras närmare än som lämpligen kan ske i lagtext, för att skyddet för mäklarens uppdragsgivare m. fl. skall bli tillfredsställande. Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringen.

Kommittén har diskuterat om det för registrering av en juridisk person skall krävas att den juridiska personen inte till någon del ägs av ett försäkringsföretag. Kommittén fann att en sådan ordning i och för sig var önskvärd men fann sig av praktiska skäl inte kunna förorda en sådan regel. Skälen var dels att regeln skulle hindra internationella mäklarföretag, där förSäkringsbolag kan ha ägarinflytande, från att etablera dotterbolag i Sverige. dels att försäkringsinspektionen skulle få göra omfattande utred-

• Sida 19
•  Original

ningar i samband med ansökningar från utländska företag och dessutom Prop. 1988/89: 136 följa och bevaka ägarförändringar i det utländska företaget.

Som jag nämnt i det föregående (avsnitt 3.2) är försäkringsmäklarnas oberoende ställning en central fråga i lagförslaget. För att ytterligare mar- kera detta oberoende föreslår jag att en juridisk person som skall registre- ras som försäkringsmäklare inte får till någon del ägas av ett försäkringsfö- retag eller någon som är närstående till ett försäkringsföretag. Om utländs- ka mäklarföretag som är knutna till ett eller flera försäkringsföretag vill etablera sig i Sverige. får det ske enligt bestämmelserna i LUF.

Jag är medveten om att det kan uppstå praktiska svårigheter för försäk- ringsinspektionen att kontrollera vem som äger framför allt ett utländskt mäklarbolag. Jag anser emellertid att kravet på oberoende hos mäklaren är så viktigt att lagen bör få denna restriktiva utformning. Jag räknar också med att svårigheterna till stor del skall kunna övervinnas genom samarbete med tillsynsmyndigheterna i andra länder: det finns möjligheter till sådant samarbete bl.a. inom ramen för OECD (Organisation for Economic Co- operation and Development).

När det gäller registrering av fysiska personer föreslår jag krav som i stora delar överensstämmer med de krav som ställs på en fastighetsmäkla- re. Närmast självklart är att mäklaren inte skall vara underårig, i konkurs, eller underkastad näringsförbud eller ha förvaltare enligt bestämmelserna i l 1 kap. föräldrabalken.

Av samma skäl som jag nyss angett beträffandejuridiska personer måste den enskilde mäklaren vara fristående från försäkringsgivarintressen. Jag föreslår därför att en fysisk person som skall registreras inte får vara anställd av eller uppdragstagare hos ett försäkringsföretag eller någon som är närstående till ett försäkringsföretag.

Om mäklaren arbetar inom ramen för en juridisk person som har regi- strerats som mäklare, finns det inte någon anledning att kräva att även den enskilde mäklaren skall ha en ansvarsförsäkring; däremot är det naturligt- vis angeläget att den juridiska personens försäkring anpassas till antalet verksamma mäklare och verksamhetens omfattning i övrigt. Om mäklaren däremot arbetar under enskild firma måste det krävas att han har försäk- ring på samma sätt som en juridisk person. Detsamma gäller om en anställd mäklare på sin fritid åtar sig extra förmedlingsuppdrag, som inte omfattas av arbetsgivarens ansvar.

Vidare måste ett grundläggande krav vara att mäklaren har en tillfreds- ställande utbildning för sitt yrke; mäklarna bör ligga på minst samma utbildningsnivå som försäkringsbolagens fälttjänstemän. Som en allmän riktpunkt bör naturligtvis gälla att utbildningen skall vara anpassad till de arbetsuppgifter som mäklaren åtar sig. Även den som registrerar sig som förmedlare av t. ex. enbart personförsäkring bör dock ha en grundläggande utbildning även på andra försäkringsområden. Det bör i första hand vara regeringens sak att närmare föreskriva vilka krav på utbildning och exami- nation som skall ställas.

Ytterligare ett naturligt krav är att mäklaren skall vara lämplig för sitt yrke. Därmed avses inte att han skall ha speciella färdigheter för mäklaryr- ket utan snarare att han har gjort sig känd för att vara en redbar och seriös 19

• Sida 20
•  Original

yrkesutövare. Visserligen kan man inte räkna med att försäkringsinspek- tionen i normalfallet kan göra någon mer ingående undersökning vid registreringstillfället. även om vissa kontroller naturligtvis bör ingå i ruti- nerna. Det största värdet av ett allmänt lämplighetskrav ligger i stället i den möjlighet som tillsynsmyndigheten därigenom får att återkalla regis- trcringen för den som missköter sig på sådant sätt att han inte bör få utöva mäklaryrket i fortsättningen.

Kommittén har också tagit upp frågan om en mäklare vid sidan av sin mäklarrörelse skall ha rätt att driva någon annan verksamhet än förmed- ling av försäkring och närliggande verksamhet. Kommittén har därvid anfört bl.a. att en sammanblandning av mäklarverksamhet och andra verksamheter kan leda till att mäklaren vid sin förmedling av försäkring tar otillbörliga hänsyn och kan medföra att mäklaren hamnar i jävsliknan- de situationer. Kommittén har också anfört att tillsynen kan komma att försvåras genom att olika slag av verksamhet bedrivs tillsammans med mäklarverksamhet.

Jag är för egen del inte beredd att föreslå några sådana begränsningar som kommittén förordat. Jag ser således inget som hindrar att en mäklare även driver annan verksamhet än mäklarverksamhet, och detta gäller oavsett om mäklaren är fysisk eller juridisk person. En förutsättning är naturligtvis att de olika verksamheterna går att hålla i sär och att mäklar- verksamheten drivs enligt de regler som gäller för den. Det är försäkrings- inspektionens uppgift att i sin allmänna tillsyn bevaka detta. Några lagreg- ler i ämnet bör emellertid inte ställas upp.

3.4. Försäkringsinspektionens tillsyn m. m.

Mitt förslag: 1 försäkringsinspektionens tillsyn ingår att pröva mäk- larna vid registreringen och därefter fortlöpande tillse att mäklarna följer bestämmelserna i mäklarlagen. Mäklarna åläggs en skyldighet att lämna upplysningar om verksamheten till inspektionen. Upplys- ningarna får. om inspektionen anser att det behövs. inhämtas ge- nom en undersökning hos mäklaren. Mäklarna skall med årliga avgifter bekosta inspektionens verksamhet.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Kommittén har dock inte föreslagit några regler om inspektionens möjligheter att inhämta upplysningar från mäklarna.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot försäkringsin- spektionens tillsynsroll eller mot finansieringen av tillsynsverksamheten.

Skälen för mitt förslag: Enligt 19 kap. ] Q' FRL skall försäkringsinspek- tionen verka för en sund utveckling av försäkringsväsendct. Mot denna bakgrund bör inspektionen när det gäller försäkringsmäklarna ha till upp- gift dels att fullgöra de konkreta tillsynsuppgifterna enligt mäklarlagen. dels att utöva en allmän tillsyn över mäklarnas verksamhet så att FRL:s intentioner uppfylls.

• Sida 21
•  Original

Med dekonkreta tillsynsuppgifterna avserjag främst prövningen av att de som ansöker om registrering uppfyller lagens krav och av att de registre- rade mäklarna fullgör sina uppgifter enligt lagen. 1 den allmänna tillsyns- rollen bör ligga att inspektionen — på samma sätt som när det gäller försäkringsbolagen — skall följa mäklarnas verksamhet för att bedöma om deras handlande står i överensstämmelse med god sed vid anskaffningen av försäkringar. Jag återkommer nedan till vilka befogenheter inspektio- nen bör ha för att kunna ingripa mot en mäklare som inte längre uppfyller lagens krav.

Försäkringsmäklarna bör enligt min mening åläggas en formell skyldig- het att på begäran från inspektionen lämna de upplysningar som inspektio- nen behöver. Lagrådet har föreslagit att upplysningarna också skall kunna inhämtas genom en undersökning hos mäklaren. Jag har ingen invändning mot lagrådets förslag. Jag förutsätter att upplysningarna skall kunna in- hämtas på ett smidigt sätt. Ytterst bör dock inspektionen kunna återkalla registreringen för dem som inte lämnar begärda upplysningar eller som inte lämnar tillträde för en undersökning.

Vidare bör försäkringsmäklarna — på samma sätt som gäller för försäk- ringsbolagen — med årliga avgifter bekosta inspektionens verksamhet med tillsynen. Enligt lagrådet bör avgifterna bestämmas så att de även täcker inspektionens kostnader för ovan nämnda undersökningar. Jag har ingen erinran mot denna ordning. Det bör vara regeringens uppgift att bestäm- ma avgifternas storlek.

Som framgår av 17 g" i lagförslaget anserjag att försäkringsinspektionens beslut enligt lagen skall kunna överklagas till kammarrätten. Det skulle kunna ifrågasättas om man inte vid fastställande av de årliga avgifterna också skulle ta hänsyn till de kostnader som kan uppstå för det allmänna genom sådana överklaganden. Emellertid torde man kunna utgå från att det kommer att bli fråga om ett mycket litet antal mål och att kostnaderna därför knappast kommer att bli märkbara. Jag lägger därför inte fram något sådant förslag.

3.5. Revisorer hos en mäklare

Mitt förslag: Försäkringsinspektionen får utse en revisor att med övriga revisorer delta i revisionen hos de mäklare som enligt lag skall utse revisor. Mäklaren skall betala revisorns arvode.

Kommitténs förslag: Alla mäklare skall ha en eller flera revisorer förord- nade av försäkringsinspektionen, om det inte med hänsyn till rörelsens ringa omfattning eller av något annat skäl anses onödigt. Om verksamhe- ten bedrivs i form av en juridisk person skall minst en av de revisorer som utses inom företaget vara auktoriserad.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i denna del har främst uppehållit sig kring kommitténs förslag att vissa revisorer skall vara auktoriserade.

• Sida 22
•  Original

Skälen för mitt förslag: Kommittén har i sitt förslag utgått från de bestämmelser som enligt FRL gäller i ett försäkringsbolag. [ en försäk- ringsrörelse finns ett behov av fortlöpande insyn från en utifrån förordnad revisor. Revisorn skall bl.a. övervaka att bolagets förmögenhet förvaltas på ett korrekt sätt, att pantsättningskraven och andra säkerhetskrav är uppfyllda osv. Några motsvarande regler kommer inte att finnas beträffan- de den verksamhet som en försäkringsmäklare förutsätts driva. Något krav på att en eller flera revisorer alltid skall förordnas hos den som driver försäkringsmäklarverksamhet bör därför inte uppställas.

Försäkringsinspektionen bör emellertid ändå ha möjlighet att vid behov förordna revisor hos en försäkringsmäklare. I det till lagrådet remitterade lagförslaget föreslogs att inspektionen skulle förordna en eller flera reviso- rer att följa verksamheten hos en mäklare. Enligt lagrådet bör denna möjlighet begränsas till att omfatta endast de mäklare som enligt lag skall utse revisor. Revisorns uppdrag bör enligt lagrådet vara att med övriga revisorer delta i revisionen hos mäklaren. Jag har ingen erinran mot lagrådets förslag. För de av försäkringsinspektionen utsedda revisorerna skall inspektionen bestämma arvodet.

Inte. heller bör kommitténs förslag att en av ett mäklarföretags revisorer skall vara auktoriserad genomföras. De krav som ställs upp beträffande revisorns kompetens i gällande lagstiftning för respektive bolagsform är enligt min mening tillräckliga; någon anledning att ställa upp speciella krav för mäklarbolag finns inte.

3.6. Särskilda regler som skall iakttas i mäklarverksamheten

3.6.1. Behandlingen av tillgångar som tillhör någon annan

Mitt förslag: Pengar och andra tillgångar som en mäklare får hand om för någon annans räkning skall han hålla skilda från andra tillgångar och utan dröjsmål vidarebefordra till mottagaren.

Kommitténs förslag: En försäkringsmäklare skall endast i undantagsfall och efter särskilt medgivande från försäkringsinspektionen ha rätt att ta emot premier och skadeersättningar för vidarebefordran till försäkrings- givare respektive uppdragsgivare.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är splittrade i denna fråga. För- säkringsinspektionen, NO och Svenska Försäkringsbolags Riksförbund biträder kommitténs förslag. Sveriges Industriförbund, Utländska Försäk- ringsbolags Förening och Svenska Försäkringsmäklares och Försäkrings- konsulters Förening avstyrker däremot att frågan lagregleras.

Skälen för mitt förslag: De skäl som i första hand anförts för ett'principi- ellt förbud för mäklarna att förmedla betalningar är dels att det kan uppstå svårigheter att bestämma det ekonomiska och försäkringsrättsliga ansvaret vid fördröjd eller bristande premieinbetalning, dels att den ränteavkast- ning som mäklaren kan tillgodogöra sig rätteligen borde komma försäk- ringsbolaget tillgodo. Vid den hearing som hållits under beredningsarbetet

• Sida 23
•  Original

i rcgeringskansliet framhölls det också att ett försäkringsbolag — även om det är klart att bolaget inte har något rättsligt ansvar — kan komma att utsättas för en stark press att ändå utge ersättning om en mäklare t. ex. inte i tid vidarebefordrat en premie som betalats till honom eller har försking- rat en skadeersättning.

Lagstiftaren har enligt min mening inte någon anledning att ingripa i det ekonomiska förhållandet mellan försäkringsbolagen och mäklarna; det får antas att båda dessa parter har förmåga att själva ta tillvara sina intressen. Frågan måste i stället ses med utgångspunkt i uppdragsgivarens förhållan- den.

Från den utgångspunkten menar jag att det finns starka skäl för att den uppdragsgivare som vill att en viss betalning skall gå genom mäklaren också skall kunna ordna sina förhållanden på det sättet. Å andra sidan måste det vara tämligen sällsynt att en uppdragsgivare har något mera påtagligt intresse av ett sådant arrangemang, som onekligen kan innebära vissa risker för honom; i fråga om skadeersättningar löper han risken för ränteförlust eller i värsta fall förskingring, och i fråga premier löper han i första hand risken att premien inte är betald när ett försäkringsfall inträf- far.

Emellertid finns det ett starkt skyddsbehov bara när det är fråga om konsumenter. och för deras del måste man utgå från att den ansvarsförsäk- ring som mäklaren skall ha täcker alla förluster som rimligen kan uppkom- ma. Jag menar därför att parternas intresse av att kunna ordna sina förhållanden efter eget gottfinnande bör väga över och att något förbud mot att låta betalningar gå över mäklaren alltså inte bör införas. Jag förutsätter emellertid att försäkringsinspektionen följer utvecklingen på detta område och bl.a. bevakar att mäklarna inte genom utformningenav fullmaktsformulär eller på annat sätt förmår sina uppdragsgivare att godta Sådana arrangemang där det inte ligger i uppdragsgivarens intresse. Skulle det visa sig att utvecklingen går i olämpliga banor, får frågan om ett förbud övervägas på nytt.

Redan nu bör det emellertid införas en skyldighet för mäklaren att hålla sådana medel avskilda från andra tillgångar och att utan dröjsmål vidare- befordra medlen till mottagaren.

3.6.2. Skyldighet att upplysa uppdragsgivaren om storleken. av ersättning från försäkringsgivaren

Mitt förslag: Försäkringsmäklaren skall vara skyldig att på begäran av uppdragsgivaren upplysa denne om vilken ersättning mäklaren får från försäkringsgivaren.

Kommitténs förslag: Försäkringsmäklaren skall vara skyldig att själv- mant upplysa uppdragsgivaren om försäkringsbolagens provisionssatser. om dessa skiljer sig åt i någon större utsträckning.

Remissinstanserna: Svenska Försäkringsbolags Riksförbund tillstyrker kommitténs förslag. Övriga remissinstanser har inte särskilt berört frågan.

• Sida 24
•  Original

Skälen för mitt förslag: Enligt kommittén bör det som ett utflöde av kravet på god försäkringssed gälla att mäklaren är skyldig att vid upphand- lingsförfarandet informera sina uppdragsgivare om försäkringsbolagens provisionssatser, om dessa skiljer sig åt i någon större utsträckning. För egen del villjag inte förorda någon sådan allmän upplysningsplikt. Jag tror t.ex. inte att den skulle vara något verksamt hinder för en mäklare som avsiktligt föreslår sin uppdragsgivare en oförmånlig lösning för att själv få högre provision.

Däremot menarjag att det bör införas en skyldighet för mäklaren att på begäran upplysa uppdragsgivaren om vilken provision eller annan ersätt- ning som mäklaren kan påräkna vid olika försäkringsalternativ. Skälet för detta är att uppdragsgivaren då har lättare att få i gång en diskussion om priset för mäklarens tjänster. Eftersom jag inte föreslår något sådant för- bud mot returprovisioner som kommittén förordat (se nedan) kan en uppdragsgivare, som får veta vilken provision mäklaren kan räkna med, ställa som krav för anlitandet av mäklaren att han själv får en del av mäklarens provision. På så sätt kan en ökad konkurrens och effektivitet på mäklarmarknaden främjas.

3.6.3. Mäklarens ansvar för informationen enligt konsumentförsäkringslagen

Mitt förslag: Om uppdragsgivaren är konsument, skall försäkrings- mäklaren se till att uppdragsgivaren får den information som för- säkringsbolaget enligt konsumentförsäkringslagen är skyldigt att lämna i samband med att en försäkring tecknas.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag. Remissinstanserna: Försäkringsrättskommittén har framhållit att lag- stiftningen måste utformas så att den ger garantier för att försäkringstaga- ren får den information han enligt konsumentförsäkringslagen har rätt till.

Skälen för mitt förslag: Enligt konsumentförsäkringslagen är försäk- ringsbolaget skyldigt att informera försäkringstagaren om åtskilliga förhål- landen i samband med att en försäkring tecknas (se 55 och 65 första stycket den lagen). Försäkringsrättskommitténs arbete kan väntas leda till att liknande regler kommer att gälla också på personförsäkringens och företagsförsäkringens områden. Det är viktigt att införandet av en mäklare mellan försäkringsbolaget och kunden inte leder till att informationen försämras. Därför bör mäklaren åläggas ett ansvar för att försäkringstaga- ren får den information som försäkringsbolaget enligt lag är skyldigt att ge honom. Mäklaren kan antingen själv lämna informationen till försäkrings- tagaren eller se till att försäkringsbolaget lämnar den. Mäklaren får i princip samma ansvar för att informationsskyldigheten fullgörs som för- säkringsbolaget. På samma sätt som i konsumentförsäkringslagen bör be- stämmelsen i mäklarlagen vara av näringsrättslig natur. Jag återkommer till ämnet i specialmotiveringen.

• Sida 25
•  Original

3.7. Försäkringsmäklarens uppdrag

3.7.1. Försäkringsmäklarens skyldigheter

Mitt förslag: Försäkringsmäklaren skall utföra sitt uppdrag om- sorgsfullt och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed. Han skall. i den omfattning som omständigheterna kräver det, klarlägga uppdragsgivarens behov av försäkring och föreslå lämpliga lösning- ar.

Kommitténs förslag: Kommittén har utöver vad som inryms i mitt förslag föreslagit att försäkringsmäklaren skall åläggas att lämna vissa uppgifter till en tilltänkt försäkringsgivare samt att försäkringsmäklaren vid inträffat skadefall skall vara skyldig att biträda vid skaderegleringen.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har reagerat mot att försäk— ringsmäklaren skall ha en i lag reglerad skyldighet att förse försäkrings— givarna med material och mot att mäklaren skall var skyldig att biträda vid skaderegleringen.

Skälen för mitt förslag: Ett av de grundläggande skälen för att försäk— ringsmäklarnas verksamhet bör regleras i lag är hänsynen till konsumen- terna. Det torde visserligen inte vara särskilt vanligt för närvarande att privatpersoner vänder sig till mäklare med sina försäkringsfrågor. men man kan räkna med att mäklarverksamheten kommer att få en ökad utbredning också på det området i framtiden. Det är därför naturligt att i lagen ta in vissa allmänna regler om försäkringsmäklarens åligganden gentemot sin uppdragsgivare. Däremot bör man enligt min mening inte ställa upp några detaljerade föreskrifter om vad mäklaren skall göra i olika skeden av sitt mellanhavande med uppdragsgivaren, dels därför att om- ständigheterna kan skifta starkt från fall till fall, dels därför att sådana föreskrifter skulle kunna binda utvecklingen av mäklartjänsten på ett olämpligt sätt.

Vad som bör framgå av lagen är mäklarens grundläggande skyldighet att utföra sitt uppdrag med omsorg och med iakttagande av god försäkrings- mäklarsed. Härjämte bör det från konsumentskyddssynpunkt mest väsent- liga i uppdraget — nämligen att klarlägga uppdragsgivarens behov av försäkring och att föreslå ett lämplig sätt att tillgodose detta behov — nämnas. Genom att bestämmelserna (13 g" i lagförslaget) föreslås bli tving- ande till förmån för konsumenter, bildar de en grund för skadeståndsan- språk mot mäklaren om han inte lägger ned tillräcklig omsorg på uppdra- get. '

Kommittén har föreslagit att det i mäklarens uppgift skall ingå en skyldighet att. utan någon rätt till ytterligare ersättning. biträda uppdrags- givaren vid ett inträffat skadefall. Så sker enligt uppgift idag i åtskilliga fall. Även om sådant biträde av mäklaren naturligtvis kan vara av värde för uppdragsgivaren, vill jag emellertid inte föreslå någon lagregel av detta innehåll. Förhållandena kan i hög grad skifta i olika typer av uppdrag, beroende på vem uppdragsgivaren är och på arten av försäkring, och som

• Sida 26
•  Original

jag nyss framhöll bör man inte binda utvecklingen av mäklartjänsten genom detaljerade föreskrifter om vad mäklaren skall göra i olika skeden av sitt mellanhavande med uppdragsgivaren.

Hur mäklaren skall förhålla sig gentemot försäkringsgivarna behöver inte regleras i lagen utan kan lämnas till avtal mellan parterna. I praktiken kommer mäklarens skyldigheter gentemot uppdragsgivaren oftast att leda till att han uppträder på ett sätt som tillgodoser också försäkringsbolagets intressen. Exempelvis får det anses. ingå i mäklarens skyldigheter att i viss utsträckning kontrollera riktigheten av sådana uppgifter från uppdragsgi- varen som mäklaren vidarebefordrar till försäkringsgivaren — något som är till fördel för båda parter i försäkringsavtalet.

3.7.2. Försäkringsmäklarens skadeståndsskyldighet

Mitt förslag: Om försäkringsmäklaren åsidosätter sina skyldigheter, skall han ersätta den skada som därigenom drabbar hans uppdrags- givare eller någon som härleder sin rätt från uppdragsgivaren eller som drabbar försäkringsgivaren.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Kommittén föreslår därutöver en regel om att mäklarens skadeståndsskyl- dighet kan sättas ned eller helt bortfalla om det är skäligt.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser godtar kommitténs för- slag. Sveriges Advokatsamfund och försäkringsrättskommittén invänder mot den av kommittén föreslagna jämkningsregeln.

Skälen för mitt förslag: En försäkringsmäklare som åsidosätter sina skyldigheter vid utförande av uppdraget bör givetvis bli skadeståndsskyl- dig om han handlar uppsåtligen eller av oaktsamhet och uppdragsgivaren eller någon annan tillfogas skada. Eftersom det inte är självklart att all- männa skadeståndsrättsliga regler skulle medföra ett ansvar för mäklaren för ren förmögenhetsskada som drabbar någon annan än uppdragsgsgiva- ren. bör en uttrycklig skadeståndsregel tas in lagen.

Om uppdragsgivaren har vänt sig till ett registrerat mäklarföretag med sitt uppdrag, är det naturligtvis i första hand företaget som sådant som blir skadeståndsskyldigt. inte den enskilde mäklare som har utfört uppdraget. Detta gäller även om uppdragsgivaren har tagit kontakt med en viss mäklare på företaget, förutsatt att mäklaren har utfört uppdraget i sin tjänst (jfr 3 kap. 1 _6 och 4 kap. 1 g" skadeståndslagen).

Av allmänna skadeståndsrättsliga principer följer att ett skadestånd kan jämkas t. ex. vid medvållande från den skadelidandes sida eller när skade- ståndsskyldigheten skulle bli oskäligt betungande. Kommittén synes också främst ha åsyftat att ge uttryck för denna princip genom sin jämkningsre- gel. En regel som bara ger uttryck för vad som ändå allmänt anses gälla kan emellertid skapa oklarhet om omfattningen av mäklarens skadeståndskyl— dighet, och någon utvidgad möjlighet tilljämkning bör enligt min mening inte införas för mäklarna. särskilt med tanke på att deras skadeståndsskyl-

• Sida 27
•  Original

dighet enligt förslaget skall täckas av en ansvarsförsäkring. Jag förslår därför att någon jämkningsbestämmelse inte tas in i lagen.

3.8. Returprovisioner

Kommitténs förslag: Utom i ett undantagsfall skall returprovision anses vara oförenligt med god försäkringssed inom försäkringsmäklarverksam- heten.

Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalat sig beträffande re- turprovisioner ställer sig tveksamma till kommitténs förslag. Försäkrings- inspektionen ifrågasätter om inte förbudet kan anses stå i strid med kon- kurrensbegränsningsbestämmelserna. NO anser att det förbud som nu anses gälla bör avskaffas.

Skälen för mitt förslag: Med returprovision menas att t. ex. en mäklare låter kunden eller någon företrädare för honom få en del av den provision som mäklaren får från försäkringsbolaget.

Enligt det förbud mot returprovision som idag anses gälla inom försälj- ningsverksamheten är en försäkringsgivare och hans ombud förhindrade att utge provision till en försäkringstagare eller någon företrädare för honom. Returprovisionen har ansetts strida mot god försäkringssed. Kom- mittén har föreslagit att returprovision skall tillåtas bara i de fall där mäklaren först arbetar mot arvode och sedan erbjuds provision av försäk- ringsgivaren. Mäklaren skulle då vara skyldig att överlämna den erhållna provisionen till uppdragsgivaren. Som skäl för detta undantag har kom- mittén anfört att mäklaren i annat fall skulle kunna betinga sig dubbel ersättning för sitt uppdrag.

NO har i denna del redogjort för de förhållanden som tidigare rådde inom reklambranschen. där det inom denna bransch gällande förbudet mot returprovision avskaffades genom NO:s ingripande. NO har sagt sig inte kunna förstå kommitténs resonemang att ett avskaffande av förbudet skulle kunna leda till osunda konkurrensförhållanden. NO har hänvisat till de spelregler som statsmakterna lagt fast för konkurrensförhållandena i övrigt inom det svenska näringslivet, för att främja effektiviteten till konsumentkollektivets nytta. NO har uttalat sig för att den frihet för parterna att själva komma överens om ersättningsformen som allmänt bör gälla också skall omfatta friheten för en mäklare att ge returprovision.

Liksom de flesta remissinstanser som har yttrat sig i frågan har jag svårt att inse hur ett tillåtande av rcturprovisioner skulle kunna leda till osunda konkurrensförhållanden. En annan sak är att det kan ha förekommit att returprovision använts för bestickning av t. ex. anställda som upphandlar försäkring för sin arbetsgivares räkning. Sådana förfaranden kommer man dock knappast åt genom ett allmänt förbud mot returprovisioner. Något sådant förbud bör alltså inte uppställas.

• Sida 28
•  Original

3.9. Förmedling av försäkringar från utländska försäkringsbolag som inte har koncession i Sverige

Mitt förslag: En mäklare får förmedla försäkringar från utländska försäkringsbolag som inte har koncession i Sverige. I övrigt skall hans agerande bedömas enligt bestämmelserna i lagen om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF).

Kommitténs förslag: Förmedling av försäkringar från försäkringsbolag i utlandet som inte har koncession i Sverige skall i princip vara förbjudet oavsett vem som har hand om förmedlingen. Försäkringsinspektionen skall om det finns särskilda skäl kunna medge undantag från förbudet.

Remissinstanserna: Försäkringsinspektionen, Svenska Försäkringsbo- lags Riksförbund och Utländska Försäkringsbolags Förening tillstyrker kommitténs förslag medan flertalet övriga remissorgan är kritiska till förslaget.

Skälen för mitt förslag: Utländska försäkringsföretag kan driva försäk- ringsrörelse i Sverige antingen genom ett svenskt dotterbolag eller genom en generalagent. Om verksamheten drivs genom ett svenskt dotterbolag gäller för detta bolag samma regler som för svenska försäkringsbolag i allmänhet. Verksamhet som drivs. genom generalagent regleras i lagen om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF). Enligt den lagen gäller regler som nära ansluter till eller överens- stämmer med föreskrifterna i FRL. Det utländska försäkringsföretaget skall ha koncession av regeringen, en motsvarighet till soliditetsprincipen i FRL finns men kraven på avsättningar till reserver eller dylikt. framför allt inom Skadeförsäkring, är lägre än för de svenska försäkringsbolagen. Ge- neralagenten skall övervaka att försäljningen av försäkringar sker på ett sätt som överensstämmer med god affärssed.

Begreppet försäkringsrörelse finns inte definierat vare sig i FRL eller LUF. [ förarbetena till FRL nämns att det överlämnats åt rättstillämpning- en att med ledning av allmänt språkbruk och allmän uppfattning avgöra vad som förstås med uttrycket driva försäkringsrörelse. 1 avvaktan på kommitténs arbete togs begreppet inte upp till någon närmare behandling i det sammanhanget (se prop. 1981/82zl80 s. 132; se också prop. 1984/ 85:77 s. 38—39).

Svenska medborgare och svenska företag har, med undantag för trafik- försäkring, rätt att på eget initiativ teckna försäkring i ett utländskt försäk- ringsföretag utan koncession i Sverige. Utgångspunkten har alltså varit att det skall vara den svenske försäkringstagaren som själv har tagit initiativ till kontakten. Så snart som ett utländskt bolag på något sätt genom egna aktiviteter i Sverige söker att anskaffa ansökningar om försäkringar för sin räkning. blir frågan om ett sådant handlande skall anses ingå som ett led i det utländska bolagets drivande av försäkringsrörelse och sålunda erfordra svensk koncession. '

Som skäl för att förbjuda förmedling av försäkringar från bolag som inte

• Sida 29
•  Original

har koncession i Sverige har kommittén bl.a. anfört att koncessionssyste- met. vars yttersta syfte är att skydda försäkringstagarna men också att skapa en viss konkurrensneutralitet mellan svenska och utländska försäk- ringsföretag. sätts ur spel.

Försäkringsmäklarens uppgifter och skyldigheter har beskrivits i det föregående. Han skall bl. a. föreslå lämpliga lösningar på de försäkringsbe- h0v som hans uppdragsgivare har. Att inskränka mäklarens möjligheter så att han bara får föreslå lösningar som erbjuds av försäkringsföretag med koncession i Sverige kan enligt min mening inte vara rimligt. Han måste kunna föreslå den lämpligaste lösning som står uppdragsgivaren till buds, dvs. även försäkringslösningar som erbjuds av försäkringsföretag som inte har koncession i Sverige. I annat fall har jag svårt att se att mäklaren verkligen fullgjort sitt uppdrag på bästa sätt. Som framgått av det föregåen- de (avsnitt 2.4) stämmer det också med utvecklingen inom EG att försäk- ringsmäklaren kan erbjuda sig att förmedla alla sådana försäkringar som uppdragsgivaren själv hade kunnat ta initiativ till.

Frågan är hur pass aktiv mäklaren får vara utan att träda koncessions- reglerna för när. Mäklaren bör vid normala kundkontakter ha rätt att upplysa om att han har kunskap om och möjlighet att förmedla även utländska försäkringar. Om han däremot vänder sig till en större krets genom annonsering eller annan reklam och därigenom förespråkar ett visst utländskt försäkringsbolag eller en viss typ av bolag får han enligt min mening anses ha lämnat sin mäklarroll och mer anses som företrädare för de bolag som han rekommenderar. Hans handlande bör då bedömas enligt bestämmelserna i LUF om försäkringsrörelse.

1 1984 års proposition om koncession för försäkringsrörelse (prop. 1984/85:77 s. 44) förutskickade jag attjag i samband med den kommande lagstiftningen om försäkringsmäklare också skulle ta upp den mera allmän- na frågan om vilken verksamhet försäkringsföretag utan svensk koncession kan bedriva häri landet. Sedan dess har emellertid läget förändrats, främst genom att vi har kommit in i ett skede av anpassning av det svenska regelsystemet till utvecklingen inom EG. Inom de närmaste åren måste frågor om tjänsteutbyte över gränserna m.m. tas upp i olika lagstiftnings- projekt. Jag är därför inte beredd att nu ta upp reglerna i LUF till närmare övervägande. Klart är dock att ett försäkringsföretag utan koncession i Sverige inte får marknadsföra sina produkter här genom annonser eller direktreklam till svenska mäklare; bedömningen blir densamma som om marknadsföringen hade riktat sig direkt till allmänheten. 1 övrigt får för- säkringsinspektionen liksom hittills i sin tillsynsverksamhet bedöma från fall till fall vilken verksamhet utländska försäkringsföretag kan bedriva i Sverige.

• Sida 30
•  Original

3.10. Ingripande mot försäkringsmäklare

Mitt förslag: Försäkringsinspektionen skall återkalla registreringen för en mäklare som inte uppfyller de uppställda kraven. Om det är tillräckligt får inspektionen i stället meddela en varning. En återkal- lelse får förenas med ett föreläggande att upphöra med verksamhe- ten.

Den som, utan att vara registrerad som försäkringsmäklare, ut- övar sådan verksamhet som omfattas av lagen får föreläggas att upphöra med detta. Detsamma gäller om någon använder benäm- ningen försäkringsmäklare utan att vara registrerad som sådan.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot kommitténs förslag.

Skälen för mitt förslag: Försäkringsinspektionen bör som tillsynsmyn- dighet få en möjlighet att återkalla registreringen för de mäklare som inte uppfyller de krav som ställs på dem eller som inte fullgör sina åligganden enligt lagen. Inspektionen bör ges möjlighet att förordna att beslutet skall gälla omedelbart. Om det anses tillräckligt bör inspektionen i stället kunna meddela varning. Jag återkommer närmare i specialmotiveringen till vilka förutsättningar som skall gälla för att inspektionen skall kunna återkalla en registrering.

Inspektionen bör vidare få möjlighet att genom ett vitesföreläggande stoppa den som, utan att vara registrerad som försäkringsmäklare, bedri- ver sådan verksamhet som omfattas av lagen. Det är då fråga om någon som inte är knuten till något försäkringsbolag och som inte heller är registrerad som mäklare men som ändå ägnar sig åt yrkesmässig förmed- ling av direktförsäkring.

Som jag tidigare angett bör den som vänder sig till en försäkringsmäkla- re kunna lita på att mäklaren står fri från försäkringsgivarintressen. Främst av det skälet bör försäkringsinspektionen också få en möjlighet att ingripa mot den som använder sig av benämningen försäkringsmäklare utan att vara registrerad som sådan. Det skulle t. ex. kunna vara fråga om ett utländskt företag som etablerar sig här i landet men som inte kan registreras som försäkringsmäklare därför att företaget helt eller delvis ägs av ett försäkringsbolag. Ett sådant företag skall inte i Sverige kunna använ- da beteckningen försäkringsmäklare.

• Sida 31
•  Original

4. Ett förenklat kungörandeförfarande hos försäkringsinspektionen

Mitt förslag: Reglerna om kungörande av uppgifter i försäkringsre- gistret bör förenklas efter mönster av aktiebolagslagen.

Försäkringsinspektionens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Skälen för mitt förslag: Hos försäkringsinspektionen förs ett försäkrings- register för registrering av uppgifter som enligt FRL eller någon annan författning skall föras in i registret. Det som förs in i registret skall med något enstaka undantag kungöras i Post- och lnrikes Tidningar. Bestäm- melsen motsvarar dåvarande lydelse av 18 kap. 2 9" aktiebolagslagen. Ge- nom propositionen med förslag om förenklat kungörande av uppgifter i aktiebolagsärenden (prop. 1984/85:38, LU 12, rskr. 46) ändrades aktiebo- lagslagen på denna punkt. När det är fråga om registrering av en ändring i ett förhållande som tidigare varit infört i aktiebolagsregistret. skall kungö- relsen numera bara avse ändringens art. inte dess närmare innehåll. 1 propositionen om ny banklagstiftning (prop. 1986/87112. NU 36, rskr. 356) infördes — med hänvisning till ändringen i aktiebolagslagen — en motsvarande inskränkning i kungörandekravet för bankinspektionen i 8 kap. 2 & bankrörelselagen (19871617).

Skälen för inspektionens kungörandeskyldighet är i grunden desamma som gäller enligt aktiebolagslagen och bankrörelselagen. Det är därför motiverat att införa samma begränsning i kungörandekravet för försäk- ringsinspektionen. I vissa fall bör inspektionen dock ha möjlighet att mera utförligt kungöra vad som ändrats i ett redan registrerat förhållande, t.ex. beträffande koncessionsutvidgningar och ändringar av aktiekapitalet. Lag- texten har utformats i enlighet härmed.

Enligt 20 kap. 35 FRL skall vad som införts i försäkringsregistret och kungjorts i Post- och lnrikes Tidningar — med vissa undantag — anses ha kommit till tredje mans kännedom. På samma sätt som skett i aktiebolags- lagen och bankrörelselagen bör förevarande paragraf ändras så att den nämnda presumtionen om kännedom omfattar hela den registrerade änd- ringen. trots att endast arten av ändringen har kungjorts (se prop. 1984/85:38, s. 9).

5. Upprättade lagförslag

[ enlighet med vadjag nu har anfört har inom finansdepartementet upprät- tats förslag till

1. lag om försäkringsmäklare,

2. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (l982:7l3).

• Sida 32
•  Original

6. Lagrådsgranskning

Förslaget till lag om försäkringsmäklare har som framgår av det tidigare granskats av lagrådet. Den föreslagna ändringen i försäkringsrörelselagen är enligt min mening av sådan beskaffenhet att något yttrande från lagrå- det inte behöver inhämtas.

7. Specialmotivering till lag om försäkringsmäklare

1 5 Med försäkringsmäklare avses i denna lag en juridisk eller fysisk person som utan att vara beroende av försäkringsgivarintresscn yrkesmäs- sigt till olika uppdragsgivare förmedlar direktförsäkringar från flera från varandra fristående försäkringsgivare.

Paragrafen innehåller en definition av vem som i lagens mening är försäk- ringsmäklare. Paragrafen anger därmed också ramen för lagförslagets till- lämpningsområde. Skälen för de valda avgränsningarna har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2! och 3.3).

Som framhålls i den allmänna motiveringen ärförrnt'dlingsbegreppet av central betydelse för bestämmande av tillämpningsområdet. Uttrycket avser sådan verksamhet som syftar till att åstadkomma att ett försäkrings- avtal sluts mellan uppdragsgivaren och en försäkringsgivare. I praktiken utför mäklaren som ett led i förmedlingsarbetet en rad olika arbetsuppgif- tcr. Som exempel kan nämnas riskanalyser och rådgivning av juridisk och ekonomisk natur. Sådan verksamhet ärinte i sig att anse som förmedling i lagens mening, om den sker helt fristående från ett förmedlingsuppdrag. Den som ägnar sig enbart åt sådan verksamhet behöver således inte regi- streras som försäkringsmäklare. Men när dessa arbetsuppgifter ingår som ett led i en förmedlingsverksamhet, omfattas de också av bestämmelserna i lagen.

För att lagen skall bli tillämplig krävs att förmedlingen sker _j-'rke.s'tnä.s'- sig!. Så är givetvis fallet beträffande de mäklare som driver en organiserad verksamhet i försäkringsmäklarbranschcn. Även näringsidkare som har sin vanliga verksamhet inom ett annat yrkesområde kan emellertid någon gång omfattas av lagen. Av särskild betydelse för bedömningen är i dessa fall i vad mån förmedlingen är en återkommande företeelse och i vad mån förmedlingen av försäkringar ingår som en integrerad del i näringsidkarens övriga verksamhet. Om exempelvis en advokat vid något enstaka tillfälle förmedlar en försäkring t. ex. i samband med en bodelnings- eller affärs- uppgörclse. kan lagen inte anses tillämplig. (Beträffande banker. se nedan.) För bedömningen har det emellertid också betydelse hur näringsidkaren marknadsför sin verksamhet. Om en näringsidkare erbjuder allmänheten sina tjänster som förmedlare av försäkringar bör lagen anses tillämplig även om förmedlingen rent faktiskt äger rum endast vid något enstaka tillfälle.

Karaktäristiskt för försäkringsmäklarvcrksamheten är att mäklaren är oberoende av försäkringsgivarintrcssen och kan förmedla försäkring från

• Sida 33
•  Original

vilket försäkringsbolag som helst. Som jag nämnde i den allmänna motive- ringen (avsnitt 3.2) har paragrafen på lagrådets förslag förtydligats i detta hänseende.

Banker har inte sällan samarbetsavtal med en eller flera försäkringsgiva- re. l bankens sedvanliga ekonomiska rådgivning ingår då bl. a. att förmed- la försäkringar från dessa bolag. Så länge verksamheten har denna karak- tär, omfattas banken inte av lagens definition av vem som är försäkrings- mäklare. lnte heller sådana specialombud som t. ex. bilhandlare, som kan företräda ett flertal försäkringsgivare, omfattas av lagen.

I denna paragraf samt 3 och 4 åå anges uttryckligen att mäklaren kan vara en juridisk eller fysisk person. I övriga paragrafer beskrivs mäklaren genomgående som en fysisk person ("Han skall . . .” osv.). Någon särskild bestämmelse om att reglerna i förekommande fall gäller på samma sätt för en juridisk person har inte ansetts nödvändig.

2 & Avtalsvillkor som avviker från bestämmelserna i 13 eller 14 5 får inte åberopas mot uppdragsgivaren eller någon som härleder sin rätt från honom. om uppdragsgivaren är en konsument och uppdraget avser försäk- ring huvudsakligen för cnskilt bruk.

Av lagförslagets bestämmelser är det bara 13 och 14 55 som är av civilrätts- lig natur. Som angetts i den allmänna motiveringen skall dessa bestämmel- ser vara tvingande när uppdragsgivaren är konsument. Begreppet konsu- ment har här samma innebörd som i annan konsumenträttslig lagstiftning. Det syftar alltså på en enskild medborgare i egenskap av privatperson.

Det tvingande skyddet gäller till förmån för uppdragsgivaren själv och för dem som härleder sin rätt från honom. De som kommer i fråga är i första hand medförsäkrade vid Skadeförsäkring och förmånstagare vid livförsäkring, men skyddet gäller också till förmån för t. ex. en panthavare som har rätt till ersättning ur uppdragsgivarens försäkring.

Det bör observeras att det inte krävs att även den som härleder sin rätt från uppdragsgivaren kan betecknas som en konsument: det är uppdragsgi- varens ställning som är av betydelse. Omvänt betyder det också att det tvingande skyddet inte gäller till förmån för en enskild som är medför- säkrad enligt en försäkring som har tecknats av t. ex. hans arbetsgivare.

Övergångshestämmelser

1. Denna lagträder i kraft den 1januari 1990.

2. Den som vid lagens ikraftträdande utövar sådan verksamhet som omfattas av lagen skall ansöka om registrering senast den 1 mars 1990. Om inte försäkringsinspektionen bestämmer annat, får den som senast den dagen har ansökt om registrering fortsätta sin verksamhet till dess att ansökan har prövats slutligt.

3. Den som vid lagens ikraftträdande utövar sådan verksamhet som omfattas av lagen men inte har föreskriven utbildning kan trots detta registreras som försäkringsmäklare. Försäkringsinspektionen får begränsa tiden för registreringens giltighet och som villkor för fortsatt registrering föreskriva att mäklaren före tidens utgång skaffar sig viss utbildning.

1 punkt 3 har öppnats en möjlighet för dem som är verksamma som mäklare vid lagens ikraftträdande att få registrering som försäkringsmäkla- re trots att de inte har genomgått föreskriven utbildning. En förutsättning för att försäkringsinspektionen skall bevilja registrering i sådana fall är att mäklaren — utöver att han uppfyller allmänna krav på lämplighet m. m. — på annat sätt har skaffat Sig kunskaper som bedöms som tillräckliga. I praktiken torde det bli fråga om personer som under lång tid har arbetat med försäkring, antingen som säljare i ett försäkringsbolag eller som mäklare. Om inspektionen finner det lämpligt att mäklaren ändå genom- går viss utbildning, kan den tidsbegränsa registeringen till t. ex. ett eller två år och kräva att mäklaren under den tiden skaffar sig utbildningen. Lagrå- det har anfört att denna möjlighet att villkora registreringen bör ha stöd i lagtexten. Propositionens lagförslag har utformats i enlighet härmed.

Några övergångsregler har inte ställts upp när det gäller den civilrättsliga regleringen i 13 och 1455. Av detta följer att reglerna enligt allmänna grundsatser tillämpas endast på uppdrag som en försäkringsmäklare har fått efter ikraftträdandet.

8. Hemställan

Med hänvisning till vad jag ovan anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta

dels förslaget till lag om försäkringsmäklare, dels förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (l982:7l3).

Prop. 1988/892136

• Sida 44
•  Original

9. Beslut Prop. 1988/89: 136

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden lagt fram.

• Sida 45
•  Original

Sammanfattning av (SOU 1986: 55) Prop. 1988/89:136 försäkringsmäklare i Sverige Bllaga l

l 7 kap. 16 & försäkringsrörelselagen och i 205 lagen om utländska försäk- ringsföretag åläggs bolagsledningen resp. generalagenten för utländska för- säkringsföretag ett allmänt ansvar att övervaka att anskaffning av ansök- ningar om försäkring sker på ett sätt som överensstämmer med god försäk- ringssed. På grundval av dessa allmänt hållna lagregler har mellan försäk- ringsgivarna i Sverige sedan länge träffats överenskommelser rörande an- skaffningsverksamheten. Den senaste överenskommelsen trädde i kraft den 1 april 1986. Till följd av oenighet om vissa bestämmelser för försälj- ning av försäkring har flera försäkringsgivare ställt sig utanför överens- kommelsen.

De nya former för försäljning av försäkring som aktualiserats och som delvis lett till oenigheten inom branschen är främst försäljning genom franchisetagare (juridisk person som genom ett särskilt avtal med en för— säkringsgivare säljer försäkring för dennes räkning) och genom försäk- ringsmäklare (någon som till uppdragsgivare förmedlar försäkring från flera försäkringsgivare och av de senare uppbär provision för utfört arbe- te). Den nu vanligast förekommande försäljningsformen är enbolagsom- bud (dvs. fysisk person som företräder ett försäkringsbolag och som säljer försäkring för detta bolag). Vidare sker försäljning genom flerbolagsombud vilka företräder flera bolag. Dessutom förekommer konsulter som bistår sina kunder i försäkringsfrågor och ger dem råd mot betalning.

Försäkringslagstiftningens allmänna krav på anskaffningsverksamheten innebär enligt kommitténs uppfattning dels att de som anlitas för anskaff- ning av försäkring skall ha erforderliga personliga kvalifikationer och vara väl utbildade för sina uppgifter, dels att det skall tillämpas vissa etiska regler vid anskailningens bedrivande. De etiska reglerna kan till sin inne- börd variera från tid till annan och i viss mån även uppvisa skillnader mellan olika försäkringsgivare. Vissa etiska regler, såsom förbud att kopp- la lån eller annan prestation till att försäkring tecknas eller vidmakthålls, skall dock enligt kommitténs mening i huvudsak gälla all anskaffnings- verksamhet.

Även annan lagstiftning än försäkringslagstiftningen ställer krav på för- säkringsbolagens anskaffningsverksamhet. Exempel på sådan lagstiftning är marknadsföringslagen, konsumentkreditlagen och konsumentförsäk- ringslagen. Konkurrenslagstiftningen är vidare tillämplig också på detta område.

Det åvilar i första hand bolagsledningen resp. generalagenten att överva- ka att anskafl'ningsverksamheten bedrivs i enlighet med försäkringslag- stiftningens krav på god försäkringssed och att erforderliga utbildnings— krav och etiska regler uppställs och följs. Försäkringsinspektionen kan direkt ingripa i konkreta fall mot försäkringsbolag resp. generalagent som i något avseende inte bedöms uppfylla sitt ansvar vad gäller anskaffnings- verksamheten. Förutom att reagera i konkreta fall kan inspektionen dess- utom utfärda etiska meddelanden om vad den anser vara uttryck för vad

• Sida 46
•  Original

som i anskaffningen kan anses förenligt eller oförenligt med god försäk- Prop. 1988/89: 136 ringssed. Bilaga 1

I Sverige har försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet huvudsakli- gen skötts av enbolagsombud. Under framförallt de senaste tio åren har emellertid alternativa försäljningformer aktualiserats däribland försälj- ning genom försäkringsmäklare.

I Sverige finns inte något lagstadgande som direkt förbjuder försäkrings- bolag att anskaffa direktförsäkring via mäklare. Anskaffningen av försäk- ringar via mäklare blir i stället att bedöma med utgångspunkt i lagstift- ningens krav på god försäkringssed. Kommittén har inte funnit stöd för att ett försäkringsmäklarsystem principiellt skulle strida mot god försäkrings- sed eller vara oförenligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Försäkringsmäklares verksamhet bör således inte förbjudas i Sverige. Kommitténs principiella ställningstagande är dock knutet till den bestäm- da förutsättningen att de grundläggande villkoren för verksamheten regle- ras i lag.

Som resultat av sina överväganden föreslår kommittén en lag om försäk- ringsmäklare m.m. samt vissa ändringar i försäkringsrörelselagen och i lagen om utländska försäkringsföretag. Den föreslagna lagen om försäk- ringsmäklare m. m. avser endast d:irektförsäkringsområdet. Lagens syfte är att skapa förutsättningar för att mäklarverksamheten bedrivs av kunnig och erfaren personal med tillfredsställande utbildning. Genom en lagregle- ring skapas lcgala möjligheter för övervakning och även för sanktioner mot försäkringsmäklare som inte uppfyller i lagen uppställda krav.

Försäkringsmäklarens arbetsuppgifter kan kortfattat beskrivas så, att mäklaren för uppdragsgivaren skall utreda dennes försäkringsbehov och för försäkringsgivaren analysera och presentera den aktuella risken på ett sådant sätt att försäkringsgivaren kan lämna ett anbud om försäkring med bestämd premie. Även efter placeringen av försäkring hos en eller flera utvalda försäkringsgivare kan mäklaren sköta uppdragsgivarens försäk- ringsskydd (beståndsvård). Mäklaren kan också biträda sin uppdragsgiva- re vid inträffade försäkringsfall.

Den som yrkesmässigt för olika uppdragsgivare förmedlar direktförsäk- ring från flera från varandra fristående försäkringsgivare, får enligt kom- mitténs förslag möjlighet att hos försäkringsinspektionen registrera sig som försäkringsmäklare. Genom registreringen får denne en exklusiv möj- lighet att använda beteckningen försäkringsmäklare och en likaledes ex- klusiv möjlighet att uppbära provision från försäkringsgivare för det arbe- te som utförts.

Enligt kommitténs förslag kan fysisk ellerjuridisk person registreras som försäkringsmäklare. Förfysisk person skall för registrering krävas. att han är myndig och ej försatt i konkurs eller underkastad näringsförbud. har ansvarsförsäkring på 600 basbelopp (f.n. ca. 15 milj. kr.) och har en tillfredsställande utbildning samt allmänt sett är lämplig för mäklaryrket. Förjtlridisk person skall för registrering krävas dels att bolagsordning eller bolagsavtal inte strider mot lagen. dels att ansvarsförsäkring på 600 basbe- lopp ftnns. ljuridisk person som registrerats som försäkringsmäklare skall det ankomma på företagsledningen att tillse att den som förmedlar försäk- 46

• Sida 47
•  Original

ring för den juridiska personen uppfyller krav som ansluter till vad som Prop. 1988/89: 136 gäller för fysisk person. Bilaga [

Kommittén föreslår vissa begränsningar i de registrerade försäkrings- mäklarnas verksamhet. I lagen föreslås ett förbud för försäkringsmäklare att motta premier eller skadeersättningar för vidarebefordran till försäk- ringsgivare resp. försäkringtagare. Från förbudet kan försäkringsinspek- tionen såvitt avser premiebctalning medge undantag om särskilda skäl föreligger. Vidare föreslås ett uttryckligt förbud — inte bara för registrera- de försäkringsmäklare utan för alla fysiska eller juridiska personer — att förmedla direktförsäkring för svenska försäkringstagares i Sverige lokalise- rade risker eller såvitt avser pcrsonförsäkring till svenska försäkringstagare domieilierade i Sverige från försäkringsgivare som inte har koncession i Sverige och att därvid uppbära provision. Även i detta fall kan försäkrings- inspektionen, om särskilda skäl föreligger, medge undantag från förbudet.

Om en försäkringsmäklare uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina förpliktelser enligt uppdraget kan han enligt lagförslagets bestämmel- ser ådra sig skadeståndsansvar, om hans beteende orsakat förmögenhets- skada för uppdragsgivare eller försäkringsgivare.

Som ett utflöde av kravet på att försäkringsmäklarnas verksamhet skall bedrivas med iakttagande av god försäkringssed. har kommitten funnit att vissa speciella etiska regler bör uppställas för försäkringsmäklarnas verk- samhet. En försäkringsmäklare skall t. ex. redan vid upphandlingsförfaran- det vara skyldig. om uppdragsgivaren begär det, att red0visa hur stor provision en försäkringsgivare betalar i de fall provisionens storlek är väsentligt olika för de skilda försäkringsgivarna. För att hindra att mäkla- ren uppbär dubbla ersättningar skall en mäklare som arbetar mot ersätt- ning av uppdragsgivaren (arvode), i de fall försäkringsgivaren ändå skulle utbetala provision, vidarebefordra hela provisionen till uppdragsgivaren som därefter av mäklaren får debiteras för utfört arbete. Detta är ett undantag från huvudprincipen att returprovision inte bör vara tillåten inom anskaffningsverksamheten. Vidare skall uppdragsgivare, främst de med stor riskexponering. uppmärksammas på eventuell begränsning som kan föreligga i mäklarens försäkringsskydd för det skadestånd han kan ådra sig. Försäkringsgivare skall inte genom direkt ägande ha ett allför stort inflytande ijuridisk person som registrerats som försäkringsmäklare. Slutligen har kommittén funnit att försäkringsmäklares huvudsakliga verksamhet skall vara inriktad på förmedling av försäkring och näraliggan- de verksamhet.

Försäkringsmäklarna skall stå under tillsyn av försäkringsinspektionen och vara registrerade hos denna. Mäklarna skall årligen betala ett bidrag för inspektionens organisation och verksamhet.

Om den som registrerats som försäkringsmäklare inte längre uppfyller registreringskraven. inte betalar föreskrivet tillsynsbidrag eller i övrigt inte iakttar de regler som gäller för verksamheten, skall försäkringsinspek- tionen enligt lagförslaget återkalla registreringen eller meddela varning om

• Sida 48
•  Original

det sistnämnda är tillräckligt. Inspektionen skall också ingripa mot den Prop. 1988/89: 136 som utan att vara registrerad som försäkringsmäklare använder beteck- Bilaga 1 ningen försäkringsmäklare ell'er förmedlar försäkring från utländsk, i Sve- rige icke koncessionerad försäkringsgivare mot provision.

• Sida 49
•  Original

Kommitténs författningsförslag EFIOP- 17988/893136 1 a a ..

Sammanfattningsvis avstyrker TCO förslaget till lag om försäkringsmäkla- re m.m. med motiveringen att det, enligt TCO, inte föreligger något behov av försäkringsmäklare i Sverige.

1.23 Försäkringstjänstemannaförbundet (FTF)

FTF anser att kommitténs slutsatser om vad mäklare kan tillföra svensk försäkringsmarknad är dåligt underbyggda. De internationella utblickarna talar inte för mäklare i Sverige, utan för andra komplement, som passar vår försäkringskultur bättre. Förslaget präglas av en övertro på reglering och tillsyn. FTF vill betona att alla. förändringar måste ske ur ett helhets— perspektiv. I försäkringsbolagen pågår idag mer än någonsin en stark ut- veckling på olika viktiga områden. Mäklarfrågan kan endast avgöras med hänsyn till denna utveckling.

FTF föreslår att försäljningsformer, som hittills förekommit i Sverige, vidareutvecklas och att försäkringsgivarna görs medvetna om sitt ansvar ' för utveckling och kommunikation samt att i lagstiftningen tas in förbud för bolagen att lämna ersättning för anskaffning och vidmakthållande av försäkring till andra än deras egna anställda och uppdragsgivare. ' 58

• Sida 59
•  Original

1.24 Försäkringsanställdas Förbund (FF) Prop. 1988/89:136

. . . . . . .. . Bila a 3 FF tillstyrker inte till någon del utredningens forslag och instammer 1 den g

av kommitténs expert Olanders framförda reservationen.

1.25 Sveriges Fastighetsägareförbund

Förbundet anser det positivt att utredningen föreslår regler som gör det möjligt för försäkringsmäklare att etablera sig och verka i Sverige. Den föreslagna lagens syfte anges vara att skapa förutsättningar för att mäklar- verksamheten bedrivs av kunnig och erfaren personal med tillfredsställan- de utbildning. Enligt förbundets uppfattning uppfyller också förslaget det angivna syftet och förslaget tillstyrkes.

1.26 Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)

Svensk försäkringsverksamhet har genom konkurrens mellan försäkrings- givarna, och den reglering av försäkringsverksamheten som gällande lag- stiftning innebär. skapat en för såväl försäkringsgivare som försäkringsta- gare sund miljö. Trots detta utgör försäkringstagaren i allmänhet den svagare parten i den avtalsrättsliga situation som uppstår vid teckning av en försäkring. Försäkringsverksamhetskommittén har, efter mönster från lagen om fastighetsmäklare, föreslagit att i särskild lag reglera försäkrings- mäklarens verksamhet. LRF har inget att erinra mot att försäkringstaga- rens situation förstärs genom tillkomsten av försäkringsmäklare, under förutsättning att den föreslagna lagen noga reglerar verksamheten. LRF tillstyrker kommittens förslag till lagstiftning.

1.27 Landstingsförbundet

Flera försäkringsbolag har valt att inte ansluta sig till den nu gällande marknadsöverenskommelsen från 1986. Landstingsförbundet kan därför ställa sig bakom utredningens förslag att försäkringsmäklares verksamhet regleras i lag. eftersom det är angeläget att god försäkringssed upprätthålls vad gäller anskaffning av försäkringar.

Förbundet har inte heller i övrigt någon erinran mot kommitténs förslag om försäkringsmäklare i Sverige.

1.28 Svenska Bankföreningen

Svenska Bankföreningen anser dels att vissa oklarheter beträffande lagens tillämpningsområde bör undanröjas dels att verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen skall undantas försäkringsinspektionens till- syn.

1.29 Svenska Sparbanksföreningen

Försäkringsverksamhetskommitténs motiv till särskild lagstiftning för för- säkringsmäklare är enligt sparbanksföreningens uppfattning svaga. Mot bakgrund av att det redan finns ett mindre antal mäklare på den svenska marknaden vill föreningen dock inte motsätta sig att mäklarverksamhet blir reglerad i särskild lagstiftning. ' 59

• Sida 60
•  Original

1.30 Svenska Försäkringsmäklares och Prop. 1988/89: 136 Försäkringskonsulters Förening (SFF) Bilaga 3

SFFF uppskattar betänkandet och ser positivt på utredningen som helhet. Kommitténs bekräftelse av att mäklarverksamhet inte är förbjuden enligt lag är av stor betydelse för SFFF. Tidigare oklarhet på denna punkt har bidragit till att vår verksamhet betraktats som obehövlig eller mindre seriös. Kommitténs ståndpunkt att försäkringsmäklares verksamhet inte onödigtvis bör hindras eller försvåras är viktig. inte bara för oss utan också för våra kunder och för näringsfriheten i allmänhet. Av denna anledning tilllstyrker SFFF merparten av lagförslaget. Om lagförslaget går igenom blir det möjligt för mäklare att förmedla direktförsäkring inom Sverige. Detta har bidragit till att förslaget bland annat i massmedia framställts som en liberalisering. Men samtidigt innehåller förslaget ett par förbud som avsevärt kommer att försvåra vår näringsutövning. Det gäller para- graf 14 med förbud för försäkringsmäklare att motta premier eller skadeer- sättning och paragraf 15 med förbud att förmedla direktförsäkring till utlandet. En något paradoxal effekt av dessa paragrafer är att de förvandlar "avregleringen" till en förbudslagstiftning: en branschöverens- kommelse av kartellkaraktär, men frihet enligt lag. ersätts med lagreglera- de förbud på punkter som är av vital betydelse ur konkurrenssynpunt. Vi vill också framhålla att vi ställer oss bakom Urban Schybergs och Thomas Sköldborgs särskilda yttrande i utredningen. Därför föreslår vi att paragra- ferna 14 och 15 utgår. I den händelse full näringsfrihet inte blir aktuellt vill vi föreslå generella undantag från förbuden och större möjligheter för försäkringsinspektionen att bevilja dispenser.

1.31 Sveriges Advokatsamfund

Samfundet tillstyrker med vissa reservationer det framlagda förslaget till lagstiftning.

1.32 Sveriges Fastighetsmäklarsamfund

Försäkringsmarknaden kännetecknas i hög grad av de erbjudanden som lämnas av etablerade och mycket stora försäkringsgivare. Försäkrings- givarna upställer stora mängder svårförståeliga villkor för sina försäkrings- produkter vilket medför stora svårigheter för utomstående att göra jämn- förelser mellan erbjudna försäkringar. Sveriges Fastighetsmäklarsamfund anser att det föreslagna systemet med försäkringsmäklare som biträder vid valet av försäkring och rekommen derar en potentiell försäkringstagare den försäkring som är lämpligast mot bakgrund av aktuella försäkringsbehov är mycket bra. Förslaget om försäkringsmäklare bör således genomföras. Den näringsrättsliga delen av den föreslagna lagstiftningen är bra och tar hänsyn till de olika verksamhetsformer under vilken försäkringsmäkleri förväntas bedrivas. Samfundet anser dock att förslaget i dess civilrättsliga delar bör utvecklas ytterligare.

1.33 Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR)

Om hänsyn tas till vissa synpunkter som föreningen framför, kan förening- en tillstyrka att lagförslaget läggs till grund för lagstiftning. 60

• Sida 61
•  Original

1.34 Försäkringsjuridiska föreningen Prop. 1988/89: 136 Bilaga 3

Försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet har under senare år under- gått en påtaglig förnyelse. Försäljning av försäkringar sker i samarbete med banker, bilföretag osv.. och andra typer av mellanmän än de traditio- nella enbolagsombuden är verksammma som förmedlare av försäkring. I praktiken förekommer redan en mäklarverksamhet, om också under an- nan beteckning.

Mot denna bakgrund instämmer föreningen i kommitténs bedömning att försäkringsmäklares verksamhet inte bör förbjudas i Sverige. Som kommittén framhållit. ligger detta ställningstagande väl i linje med de friare koncessionsregler som nyligen införts, och det tycks även från mera allmän synpunkt saknas skäl att förbjuda just denna försäljningsform.

Föreningen instämmer också i att lagstiftningen måste anpassas till den nya utvecklingen. Föreningen stöder därför kraven på registrering, utbild- ning och ansvarsförsäkring.

2.1. Kammarrätten i Jönköping

Under senare år har alternativa former för försäkringsbolagens anskaff- ning av direktförsäkringar aktualiserats såsom försäljning genom försäk- ringsmäklare. Några särskilda lagregler beträffande denna försäljnings- f'orm finns inte utan den får bedömas utifrån tillämplig lagstiftnings krav på att anskaffningcn överensstämmer med god försäkringssed respektive god affärssed. Med hänsyn till ökad omfattning av anskaffning av ansök- ningar om försäkring genom försäkringsmäklare är det angeläget att klar- het skapas beträffande vilka krav som skall ställas på sådan verksamhet.

2.5. Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

I försäkringsrörelselagen har valts tekniken att ge bolagsledningarna ett allmänt hållet åliggande att övervaka att anskaffningen av försäkringar sker på ett sätt som överensstämmer med god försäkringssed.

Under lång tid har försäkringsbolagen träffat överenskommelser om vad som skall anses som god försäkringssed inom anskaffningsverksamheten. senast i form av marknadsföringsöverenskommelsen (MÖ) från april 1986. Överenskommelserna har innehållit dels mera allmänt hållna krav beträffande marknadsföring och utbildning men dels också bestämmelser som inneburit konkurrensbegränsningar såsom ett i praktiken uppställt förbud mot att anlita mäklare och förbud mot rcturprovisioner. Inom branschen har man uppenbarligen betraktat dessa överenskommelser som det enda uttrycket för vad som skall avses med god försäkringssed i anskaffningsverksamheten. Avvikelser har inte accepterats och bolag som har velat utveckla alternativa försäljningskanaler har tvingats förhandla med sina konkurrenter om ändringar i överenskommelserna och avvikel- ser har rapporterats till försäkringsinspektionen.

Från konkurrenssynpunkt är det viktigt att de försäkringsbolag som så önskar skall kunna utnyttja marknadsföringen, inklusive utformningen av försäljningsorganisationen. som konkurrensmedel. En låsning till en för branschen gemensam ståndpunkt hindrar att utvecklingen förs framåt och verkar hämmande på effektiviteten. Det är därför tillfredställande att utredningen slår fast att den nuvarande MÖ endast är ett uttryck för vad som kan betecknas som god försäkringssed på anskaffningsområdet. Alter- nativ får alltså finnas. Inom detta oprecisa begrepp bör rimligen finnas betydande utrymme för bolagen att efter egna överväganden utforma sin anskaffningsverksamhet på ett sätt som uppfyller lagens krav. I sista hand ankommer det på försäkringsinspektionen att övervaka att anskaffningen sker på ett sätt som står i överensstämmelse med god försäkringssed.

NO vill med det sagda generellt invända mot att man inom försäkrings- branschen. liksom sker inom andra branscher, utformar etiska regler för verksamheten.

Kommittén anser att den nuvarande anskaffningsverksamheten och de etiska regler som tillämpas bör vara grundvalen för en bedömning av vad som skall anses överensstämma med god försäkringssed. Detta kan givet- vis vara en utgångspunkt. NO vill emellertid peka på risken för att vad som i detta sammanhang anges som en grundval för god försäkringssed kan bidra till att det utvecklas en skråanda inom försäkringsbranschen utan vilja till konkurrens. NO:s erfarenheter. bl.a. i samband med ärendet om förbud mot mäklare i anskaffningsöverenskommelsen, går i denna rikt- ning. NO har också, som framgår under avsnitten om allmänna krav på anskaffningsverksamheten och om etiska regler för mäklarkåren, i några avseenden invändningar från konkurrenssynpunkt mot vissa regler som nu 67

• Sida 68
•  Original

tillämpas. De allmänt formulerade krav på personliga kvalifikationer och Prop. 1988/89: I36 utbildning som kommittén ställer upp och som enligt kommitténs mening Bilaga 3 får anses inrymmas i försäkringslagstiftningen möter inga invändningar från NO:s synpunkter. Det är ett självklart intresse för bolagsledningarna att ha kompetent personal och detta fordrar säkerligen inget samarbete mellan bolagen.

Kommittén anser vidare att ett viktigt krav som skall inrymmas i försäk- ringslagstiftningens allmänna formulering god försäkringssed är att etiska regler för anskaffningens bedrivande skall finnas. Kommittén anger en lång rad syften med dessa etiska regler.

NO har svårt att inse att begreppet god försäkringssed kan anses ställa krav på att särskilt utformade etiska regler ska]! finnas. Det måste i sista hand vara varje bolags faktiska agerande vid anskaffningen av försäkringar som avgör om någon konflikt uppstår med lagens krav på god försäkrings- sed. Vid bedömningen av detta måste vara avgörande. inte vilka regler som bolagen ställt upp gemensamt, utan den innebörd som de ansvariga myndigheterna finner att lagen skall ges.

En annan sak är att det ändå kan vara önskvärt att branschen utformar sådan etiska regler, Dessa kan variera över tiden och lagen kan, som kommittén själv f1nner. inte anses ställa krav på att alla bolag tillämpar samma regler.

Kommittén anser dock att vissa etiska regler är så viktiga och allmängil- tiga att de i huvudsak bör gälla för all anskaffningsverksamhet. Någon närmare motivering för detta ställningstagande ges inte i betänkandet.

NO vill inte invända mot att det finns företeelser som inte kan anses stå i överensstämmelse med god försäkringssed i anskaffningsverksamheten. Ett sådant exempel är att bolagen inte bör få ställa som villkor för lån eller annan prestation att försäkring tecknas eller vidmakthålls i bolaget.

Vad gäller ett par av de etiska regler som kommittén anser bör gälla för all anskaffningsverksameht vill NO peka på att reglerna kan komma i konflikt med konkurrenslagen (KL). Att NO hittills inte ingripit mot motsvarande bestämmelser i tidigare och nu gällande överenskommelser skall inte tolkas som att NO bedömt dem inte ha sådana från allmän synpupnkt skadliga verkningar som avses i lagen. Sedan försäkringsverk- samhetskommittén i sina direktiv fått uppdrag att se över även anskaff- ningsverksamheten har NO velat avvakta kommitténs bedömningar i des- sa frågor.

Enligt hittills gällande MÖ får rabatt eller annan förmån inte lämnas eller erbjudas kund om inte samma förmån kommer andra kunder till del i motsvarande fall. Kommittén anser att denna förbudsregel bör gälla för all anskaffningsverksamhet. .

En viktig utgångspunkt för en konkurrensrättslig bedömning är att för- säljningsvillkor som missgynnar någon kund eller kundkategori innebär en diskriminering. Därmed är inte sagt att denna är skadlig på sätt som krävs för ingripande enligt KL. Konkurrenslagstiftningen utgår från principen pris efter prestation och ingripanden mot prisdiskriminering sker genom en individuell prövning enligt missbruksprincipcn.

I detta sammanhang vill NO peka på vad som framhållits i förarbetena till konkurrenslagstiftningen beträffande prisdiskriminering. Där sägs att det beträffande gynnande icke kan bli fråga om att tillämpa lagen så att individuella förhandlingar om priset allmänt förhindras (prop. 1956: 103 5.1089). Det förtjänar i sammanhanget att påpekas att i USA har Robin- son-Patman-Iagen. som innehåller ett principiellt förbud mot prisdiskrimi- nering, kritiserats starkt för att medföra negativa effekter för priskonkur- rensen. Det är väsentligt att göra klart för sig att det i regel är i kampen om 68

• Sida 69
•  Original

kunderna som priskonkurrensen kommer igång och att en regel som hind- Prop. 1988/89: 136 rar företaget att ge en förmån till en viss kund — om den inte också ges till Bilaga 3 andra kunder under samma omständigheter — skapar en allvarlig hämsko på konkurrensen.

NO:s slutsats av det anförda är att det föreslagna förbudet inte bör upprätthållas eftersom det försvårar prisförhandlingar och därför är till nackdel för försäkringstagarna. Ett sådant förbud skulle påverka prisbild- ningen negativt och hämma effektiviteten i branschen.

Kommittén bcrör i avsnitt 10.2 frågan hur försäkringsbolagens ledning- ar i praktiken skall leva upp till sitt ansvar att anskaffningsverksamheten bedrivs enligt god försäkringssed. NO vill i och för sig inte invända mot de sätt som kommittén anvisar. Gemensamma etiska regler kan vara ett sätt. Dessa kan ta sig olika uttryck. Förutom formella överenskommelser som hittills tillämpats kan någon form av kodex eller stadgar tänkas. NO vill framhålla att oavsett form kan innehållet i sådana etiska regler komma att bedömas enligt konkurrenslagen. Det är här verkningarna i det särskilda fallet som är avgörande för om ingripande aktualiseras. Det förhållandet att formliga avtal ej träffats påverkar således inte den konkurrents rättsliga bedömningen.

NO vill på nytt framhålla att det inte på grund av försäkringslagstift- ningen kan vara något absolut krav att samtliga bolag skall delta i samarbe- te om etiska regler. Det är försäkringsbolagets agerande i konkreta fall som avgör om anskaffningen strider mot god försäkringssed. Kommittén pekar i avsnittet 10.4 på att både försäkringsinpektioncn och bl.a. NO i vissa avseenden kan utöva tillsyn över försäkringsbolagens anskaffningsverk- samhet. Några problem med denna dubbla tillsyn som sker med utgångs- punkt i olika lagstiftningar redovisas inte. NO vill framhålla att några sådana problem i praktiken inte heller förekommer. Innan NO tar upp en fråga av principiell vikt samråder NO med inspektionen. Samarbetet mellan myndigheterna fungerar väl.

1 övrigt anser NO det värdefullt att det klarläggs vilka tillsynsskyldighe- ter och tillsynsbefogenhcter försäkringsinspektionen har på detta område.

Det är från allmän synpunkt väsentligt att försäkringsbolagen har förmå- ga att anpassa sig till ändrade förhållanden såväl inom samhället i stort som inom försäkringsväsendet. Det flexibla synsätt som låg bakom 1948 års lagstiftning äger enligt NO:s uppfattning fortfarande giltighet.

Genom slopandet av behovsprincipen vid koncessionsprövningen har etableringsrcglerna Iiberaliserats. För nya försäkringsbolag, liksom för exi- sterande mindre och medelstora såväl svenska som utländska försäkrings- givare. kan det vara avgörande för framgång på marknaden att ha möjlig- het att använda sig av alternativa sätt att sälja försäkring. Att anlita försäkringsmäklare kan vara en väg.

De bindande överenskommelserna om formerna för distribution av försäkringar måste anse ha bidragit till den koncentration och sedermera konservering av rådande branschstruktur som tidigare varit_tydlig inom försäkringsbranschen. De har härigenom också verkat hämmande på ef- fektiviteten inom branschen.

NO anser som framgått ovan att alternativ vid distribution av försäk- ringar måste finnas. NO anser därför i likhet med kommittén att det inte finns anledning att ställa upp några hinder för försäkringsbolagen att anlita franchisetagare som ombud eller att använda sig av flerbolagsombud. Försäkringstagarna bör givetvis också ha möjligheten att liksom nu anlita konsulter som mot arvode utför olika tjänster.

NO kan i allt väsentligt instämma i de motiv som leder kommittén till det principiella ställningstagande att försäkringsmäklares verksamhet inte 69

• Sida 70
•  Original

bör förbjudas i Sverige. En del av de argument som NO tidigare framfört Prop. 1988/89: 136 för att mäklare bör tillåtas har accepterats av kommittén. NO anser det Bilaga 3 från konkurrenssynpunkt mycket väsentligt att mindre och medelstora inhemska försäkringsbolag samt utländska bolag med koncession i Sverige ges möjlighet att genom anlitande av mäklare få ett alternativ till att bygga upp en egen omfattande

försäljningsorganisation. I kombination med de friare koncessionsreg- lerna bör detta leda till att konkurrensen stimuleras och att den tidigare kraftiga utvecklingen mot koncentration inom branschen motverkas.

NO tillstyrker således förslaget att tillåta försäkringsmäklare i Sverige. NO anser det riktigt att, som kommittén gör. inte uttala sig om huruvida det ena eller andra systemet för att sälja försäkringar är kostnadsmässigt överlägset. Likaså är det en riktig utgångspunkt att inte uttala sig om behovet av försäkringsmäklare. I båda fallen kan det lämpligen överlåtas på marknaden, dvs. försäkringstagarna och försäkringsbolagen, att avgöra om behov av mäklare föreligger och vilket system som är att föredra från bl.a. kostnadssynpunkt. NO finner den av kommittén uppställda förut- sättningen — att de grundläggande villkoren för försäkringsmäklarverk- samhetcn regleras i lag -— rimlig.

Kommittén framhåller dessutom att försäkringsgivarna självfallet inte skall vara skyldiga att anlita mäklare. NO instämmer i att utgångspunkten bör vara att försäkringsbolagen skall ha stor frihet att själva utforma sina försäljningssystem efter vad de från sina utgångspunkter bedömer som förmånligast. En samordnad bojkottaktion från dominerande försäkrings- givare kan dock t. ex. komma att bedömmas som skadlig från konkurrens- synpunkt.

2.6. Svenska F örsäkringsbolags Riksförbund

Kommittén har i sina överväganden bl. a. berört frågan i vad mån det finns anledning att särbehandla vissa försäkringsområden inom mäklarnas verk- samhet. Med utgångspunkt i antagandet att mäklarna kommer att inrikta sin verksamhet företrädesvis på företagsförsäkring och liknande områden såsom sjö- och transportförsäkring och krediförsäkring m.m. har kommit- tén, under hänvisning bl.a. till de anpassningsproblem som kan uppkom— ma, ej funnit skäl att göra undantag för några försäkringsgrenar inom direktförsäkringsområdet.

Enligt riksförbundets mening är det sannolikt att mäklarna kommer att söka sig till de försäkringsområden som för dem ger största möjliga lön- samhet. Inom skadeförsäkringen gäller detta företrädesvis de av kommit- tén angivna försäkringsgrenarna. Riksförbundet vill i detta sammanhang ifrågasätta om inte mäklarna, med hänsyn till den premievolym som för närvarande råder inom personförsäkringsområdet, kommer att visa intres- se även för detta område. De problem som kan uppkomma vid förmedling av personförsäkring är delvis av annan karaktär än vad som kan förekom- ma inom Skadeförsäkring. Ett felaktigt eller försumligt handlande från mäklarens sida kan leda till ödesdigra personliga konsekvenser för den enskilde rättighetshavaren. Försäkringarnas långa löptid gör att det kan dröja avsevärd tid innan eventuella felaktigheter visar sig. Med hänsyn till nu angivna omständigheter är det, inte minst ur ansvarssynpunkt, väsent- ligt att effekterna av mäklarnas verksamhet på personförsäkringsområdet blir ordentligt belysta. Kommittén synes inte ha uppmärksammmat hithö- rande problem. Riksförbundet förutsätter därför att förslaget i denna del blir föremål för ytterligare överväganden. 70

• Sida 71
•  Original

Ett införande av ett mäklarsystem innebär, såsom kommittén påpekat, Prop. 1988/89: 136 förändringar såvitt avser försäkringsbolagens ansvar i olika avseenden. Bilaga 3 Om ett sådant system införs är det därför viktigt att det skapas klara gränser för ansvaret mellan mäklarna och försäkringsgivarna. Riksförbun- det förutsätter att denna fråga beaktas i det pågående lagstiftningsarbetet angående personförsäkrings- och skadeförsäkringslag.

Avslutningsvis vill riksförbundet ta upp frågan om mäklarnas möjlighet att bedriva annan verksamhet. Åtskilliga av de mäklare som verkar på den internationella marknaden är helt eller delvis ägda av banker eller finans- institut. Det nu framlagda förslaget innebär således att det blir möjligt för mäklare som utomlands bedriver verksamhet med olika verksamhetsgre- nar att söka och beviljas registrering i Sverige. under förutsättning att de här inte bedriver annan verksamhet än förmedling av försäkring. Dessa utländska mäklare kan således erbjuda olika finansiella tjänster vid sidan av förmedlingsverksamheten — en konkurrens som svenska försäkrings- bolag på grund av olika legala hinder inte kan möta. Den svenska lagstift- ningen måste av naturliga skäl begränsas till att reglera villkoren för den svenska marknaden. Skäl att söka hindra mäklare med oangripbara tjäns- ter utomlands att etablera sig i Sverige föreligger inte. Dessa förhållanden utgör dock enligt riksförbundets mening ytterligare argument för mäklare att vilja placera svenska risker utomlands. Såsom riksförbundet tidigare framhållit visar detta att det är angeläget att söka åstadkomma en interna- tionell harmonisering av lagstiftningen på området. bl.a. innebärande att svenska försäkringsbolag får en möjlighet till konkurrens på lika villkor med utländska aktörer inom området "financial service".

2.7. Folksam

Mäklare på den svenska försäkringsmarknaden har varit en kontroversiell fråga sedan flera år tillbaka. Inom försäkringsbranschen har man känt tvekan inför den försäljningsform som mäklare representerar. De svenska bolagen har i stor utsträckning byggt upp en fullständig service gentemot kunderna när det gäller att välja rätt försäkringslösning. Denna organisa- tion har anpassats till kundernas behov och önskemål. Det har inte kunnat visas att valet av försäkring har påverkats negativt av att varje bolag har sin egen försäljningsorganisation.

Mäklare skulle bli ett ytterligare led i denna organisation, som med säkerhet medför ökade kostnader. Dessa drabbar i sista hand kunden.

Folksam vill se mäklarfrågan ur kundernas synvinkel, och kan då inte finna annat än att kostnadsfrågan måste spela stor roll. De eventuella fördelarna med mäklarservice kanske inte alls väger upp de ökade kostna- derna. Erfarenheterna från utlandet talar i den riktningen. Tyvärr har kommittén inte i någon större utsträckning redovisat fakta från utländska marknader med mäklare, som kunnat belysa framför allt den fördyring för kunderna som mäklare innebär. I direktiven talades det om att hänsyn skulle tas till erfarenheter av olika system i andra länder. Inte heller i övrigt innehåller betänkandet någon utredning av kostnadsfrågan. En viktig del av underlaget för en riktig ståndpunkt fattas alltså. Det hade varit särskilt intressant. eftersom den svenska försäkringsmarknaden för närvarande har relativt sett mycket låga försäkringskostnader för kunderna.

Vi anser det ganska klart att vi i Folksam inte kan minska servicen bara därför att en försäkring som placerats hos oss har sålts genom mäklare. En mäklare kan inte ge- den fullständiga service som kunderna i dag förväntar sig och som finns i bolagens nuvarande organisation. Det gäller inte bara i ' 71

• Sida 72
•  Original

försäljningsskedet utan också när skada inträffar och skall regleras. För ett Prop. 1988/89: 136 bolag som huvudsakligen ägnar sig åt försäljning av konsumentförsäkring- Bilaga 3 ar — vilket är fallet med Folksam — är det dessutom så att servicenivån i bolaget under alla omständigheter måste bibehållas.

Om bolagen inte har råd att behålla sin höga servicegrad i försäljning och skadereglering uppkommer totalt sett en försämring för kunderna. Den kanske inte alls kompenseras av de tjänster som mäklarna står för. Vidare förlorar försäkringsbolaget den direktkontakt med kunden som är nödvändig för produktutveckling och serviceanpassning.

Något legalt förbud mot mäkling till svenska försäkringsbolag finns emellertid inte. I viss utsträckning har provision till mäklare säkert redan börjat utges. Mäklareföretag är färdiga eller under bildande. En svårkon- trollerad utveckling är sannolikt att vänta även i fortsättningen. Det går inte i längden att hävda att mäklarverksamhet på försäkringsområdet strider mot god försäkringssed eller är oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet, om verksamheten bedrivs i kontrollerade former. I detta läge bedömer Folksam att det är klokast att utfärda en lag som anger förutsättningarna för mäklarverksamhet.

Det troliga är att mäklarna på svensk marknad kommer att intressera sig för företagsförsäkring och personförsäkring. Det är enligt Folksam viktigt att de speciella problem som rör förmedling av personförsäkring uppmärk- sammas mer än som skett i betänkandet. Det gäller bl.a. frågor som sammanhänger med den långa löptid som kan bli aktuell i personförsäk- r1ng.

2.8. Sveriges Industriförbund

Industriförbundet har under lång tid uttalat sig för att försäkringsmäklare skall tillåtas verka även på den svenska försäkringsmarknaden. Större svenska företag har i många fall en omfattande erfarenhet av mäklarsys- tem i andra länder. Intrycket från dessa erfarenheter är positivt. Den svenska försäkringsmarknaden är förhållandevis begränsad och domineras av ett fåtal stora bolag. Det har därför av konkurrensskäl ofta varit nöd- vändigt att kontakta även utländska försäkringsbolag. En naturlig inkörs- port till den utländska försäkringsmarknaden har varit att gå via en mäkla- re. Att det nu klargörs att mäklare kan verka i Sverige innebär en anpass- ning till vad som gäller internationellt.

De problem som svenska företag upplevt när det gäller ansvarsförsäk- ring, särskilt avseende den amerikanska marknaden, har under de senaste åren accentuerat behovet av vägledning på den internationella försäkrings- marknaden.

Industrin har också i ökad utsträckning engagerat sig i risk manage- mentfrågor (riskanalys, riskbehandling, skadebehandling). Många större företag har förstärkt sitt kunnande på detta område genom uppbyggnaden av särskilda risk managementfunktioner. Andra företag har anlitat fristå- ende konsulter för risk- och försäkringsanalyser.

Detta avspeglar ett ökande behov av rådgivning vid upphandling av försäkring och utvärdering av olika inkomna alternativa försäkringslös- ningar. Det kan alltså konstateras att det finns ett stort behov av den form av specialistkompetens som försäkringsmäklare representerar.

Därtill kommer naturligtvis att svenska mäklare kan fungera som en kunskapsbank i fråga om nya försäkringslösningar. Nyheter på den inter- nationella marknaden kan snabbt via mäklaren kanaliseras till Sverige. Sådana internationella impulser kan stimulera produktutvecklingen och bidra till ökad konkurrens på den svenska försäkringsmarknaden. 72

• Sida 73
•  Original

Mot denna bakgrund är det tillfredsställande att kommittén nu — efter Prop. 1988/89: 136 att ha vägt argumenten för och emot — funnit att ett försäkringsmäklarsys- Bilaga 3 tetn principiellt inte skulle strida mot god försäkringssed

eller vara oförenligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Ett motsatt ställningstagande hadeju också varit märkligt mot bakgrund av att mäklare tillåts i så gott som hela världen. Ett förbud mot försäk- ringsmäklare i Sverige skullcju också. som kommittén konstaterat. kräva att sådana regler införs som till sin karaktär skulle likna ett näringsförbud.

1 hägnet av den s.k. marknadsföringsöverenskommelsen har anskaff- ning av försäkring tidigare skett på försäkringsgivarens villkor. Utgångs- punkten för en lagreglering av ett försäkringsmäklarsystem bör i stället vara försäkringstagarnas behov av försäkring och att mäklaren handlar på försäkringstagarens uppdrag. Mäklaren är alltså för sin uppdragsgivarcs räkning köpare av försäkring.

2.9. Sveriges Köpmannaförbund

Förbundet har som bakgrund till nedan avgivna synpunkter en inom förbundet särskild gjord utredning angående situationen på den svenska saklörsäkringmarknaden 1982. insikter i den verksamhet som bedrivs av Konsumenternas Försäkringsbyrå, Försäkringsbranschens Service AB samt den till förbundet knutna egna försäkringsverksamheten. Vidare har förbundet löpande kontakter med försäkringsbolagen samt inte minst medlemmarna som inkommer med önskemål och synpunkter.

Förbundets utredning från 1982 visar att det är mycket svårt för enskil- da försäkringstagare att göra relevanta jämförelser mellan olika försäk- ringsgivares utbud. I anslutning till redovisningen av utredningen kunde konstateras att lägre försäkringspremier kunde uppnås inom området af- färsförsäkring. då konkurrerande offerter ställdes mot varandra. Samtidigt konstaterades, att det huvudsakligen var kunniga och intresserade försäk- ringstagare. som kunde åstadkomma reella förbättringar i försäkringssi- tuationen. Enligt förbundets uppfattning ställs det mycket höga krav på försäkringstagarna både vad gäller analys av försäkringsvillkor och pre- micnivåer för att uppnå avtal om bästa försäkring för vederbörandes behov. Försäkringstagarna befinner sig således i underläge i försäkrings— branschens oligopolmarknad. Vissa försäkringsbolag har upprättat egna konsumentbyråer. som skall ta sig an försäkringstagarnas intressen eller uppträda neutralt. Dessa samt Konsumenternas Försäkringsbyrå har hit- tills inte kunnat göra sig tillräckligt kända för att kunna utgöra verkliga konkurrensstimulerande enheter.

2.10. Svenska Handelskammarförbundet och Stockholms Handelskammare

Förbundet och handelskammaren noterar med tillfredsställelse att kom- mittén vid sina överväganden kommit fram till det principiella ställnings- tagandet att försäkringsmäklares verksamhet inte bör förbjudas i Sverige. Försäkringsmäklares verksamhet skulle öka inslaget av konkurrens på försäkringsmarknaden och därigenom leda till ökad produktutveckling och ökad anpassning av utbudet till efterfrågan. Det kan också konstateras att genom att tillåta försäkringsmäklare i Sverige sker en anpassning till vad som råderi utlandet. Kommittén föreslår att de grundläggande villkoren för mäklares verk- samhet regleras i en lag om försäkringsmäklare m.m. Förbundet och 73

• Sida 74
•  Original

handelskammaren är principiellt av den uppfattningen att alla former av Prop. 1988/89: 136 etableringskontroll bör användas med stor försiktighet. Med hänsyn till Bilaga 3 den särskilda sociala karaktär som försäkringsverksamhet har när det gäller enskilda personer kan dock en viss kontroll accepteras. Detta gäller också särskilt som försäkringsbolagen själva är föremål för en omfattande reglering och kontroll.

2.1 1 Skånes Handelskammare

Handelskammaren ställer sig positiv till att försäkringsmäklare nu skall få arbeta fritt på den svenska marknaden. Den svenska försäkringsmarkna- den är i dag svåröverskådlig och komplex. Det är ofta komplicerat speciellt för näringsidkare att finna den försäkring som bäst svarar mot behovet i varje särskilt fall. För att överblicka. hela marknaden måste försäkringskö-' paren begära offert från alla de försäkringsbolag som kan tänkas vilja försäkra hans risk. För en oerfaren köpare av försäkring kan det vara mycket svårt för att inte säga omöjligt att hitta den optimala försäkrings- lösningen. Här kan försäkringsmäklarna fylla ett stort behov, särskilt vad gäller företagsförsäkringar. Genom att få experthjälp med behov- och riskanalys kan näringsidkaren förhoppningsvis teckna en bättre och mer ändamålsenlig försäkring. I en verklighet där företagaren måste vara allt- mer kostnadsmedveten är även premiesättningen av stor betydelse. Ett system med försäkringsmäklare kommer sannolikt på sikt att medföra ett större försäkringsutbud och bättre produkter. Nya försäkringsformer kom- mer sannolikt att kunna erbjudas och en nyttig konkurrens förhoppnings- vis att uppstå.

Även om från olika håll ifrågasatts om det är lämpligt att förslaget redan nu genomföres på den svenska försäkringsmarknaden anser Handelskam- maren att vi nu bör se in i framtiden. och anpassa oss till den internationel- la utvecklingen. Detta kommer på sikt att -

vara positivt för såväl köpare som säljare av försäkringar. Handelskammaren ställer sig i och för sig något tveksam till om en och samma mäklare kan vara expert på såväl samtliga försäkringsbolag som alla de försäkringar som bolagen erbjuder. Marknaden kommer troligen att tvinga fram mäklare som är experter inom en sektor av försäkringsom- rådet. Många mäklare kommer kanske att erbjuda en mycket specialiserad försäkringsrådgivning, exempelvis pensionsförsäkringar för egenföretaga- re.

2.12. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)

Kommittén konstaterar att försäkringsmäklare inte är förbjudna i Sverige. Försäkringsmäklares verksamhet är över huvud taget inte reglerad i lag- stiftningen. Kommittén föreslår i sitt delbetänkande att en lag om försäk- ringsmäklare m. m. införs.

Allmänt sett är en mäklares uppgift att föra samman säljarna och köpare av en vara på marknad där dessa annars skulle ha svårt att finna varandra. Försäkringsmarknaden i Sverige är i dag inte av sådant slag att det för den stora allmänheten skulle vara svårt att hitta säljaren av försäkringstjäns— ten. För ett antal produkter bidrar dessutom i dag säljaren med försäkring i samband med försäljning av varan. Detta är fallet t.ex. vid nybilförsälj— ningen.

Många får också delar av sitt försäkringsbehov täckt genom kollektiva försäkringar vid sin arbetsplats. Via försäkringsrådgivare på företag. kom- 74

• Sida 75
•  Original

munal konsumentupplysning och Konsumenteranas Försäkringsbyrå kan Prop. 1988/89: 136 den enskilde få hjälp med sina försäkringsfrågor. Bilaga 3 Större företag har i relativt stor omfattning egna försäkringsexperter anställda varför den marknad som försäkringsmäklare kan förmodas kon- centrera sig på är företagsföräkringar för mindre och medelstora företag. Kommittén är emellertid i sina överväganden osäker på om det finns ett behov i Sverige av mäklare, exemplifierat med följande ställningstagande: "Kommittén vill för sin del inte komma med några bestämda påståenden rörande behovet av försäkringsmäklare i Sverige. Det får i stället ankom- ma på marknaden. dvs i första hand de försäkringssökande, men även försäkringsbolagen, att avgöra huruvida behov föreligger eller ej” (5. 124- 125). TCO anser för sin del att detta behov inte föreligger.

2.13. Försäkringstjänstemannaförbundet (FTF)

Försäkringstjänstemannaförbundet är branschens fackliga organisation med 85—procentig anslutning av samtliga yrkesverksamma. 15 000 kontors— tjänstemän och 2000 fälttjänstemän (säljare) är medlemmar. Bakom för- bundets Synpunkter ligger en bred praktisk erfarenhet av samtliga arbets- uppgifter i branschen och en nära kontakt med en starkt föränderlig marknad.

FTF är kritiskt mot kommitténs sätt att angripa problematiken kring mäklarfrågan. Förbundet vill se mäklarfrågan i ett större perspektiv och föreslår lösningar utifrån det. I branschen idag finns en mängd förändring- ar av organisation, marknad och produkter, som beror av varandra. Den- na utveckling har varit särskilt intensiv under de senaste tio åren och den accelererar. Från denna utgångspunkt finner FTF det nödvändigt att alla beslut och ställningstaganden av vikt måste präglas av — helhetssyn — analys av relevanta fenomen i denna helhetssyn — positiva förslag till förändringar med utgångspunkt från analysen och

svenska försäkringstradition.

Försäkringsköparen har olika behov av riskanalys, jämförande offerter och hjälp med upphandling. Mäklarens fristående roll kan ibland vara en fördel, men det affärsmässiga inslaget i verksamheten talar för att man i stället bör satsa på ett system med konsulter och rådgivare utan rätt att uppbära provision. En risk manager t.ex. är en fast anställd försäkrings- specialist och en konsult kan arbeta med avgränsade uppdrag på arvodes- basis. Försäkringsrådgivare blir allt vanligare i större företag. Branschorga- nisationer, fackförbund och föreningar kan hålla sig med experter. Kom- munal konsumentupplysning och Konsumenternas Försäkringsbyrå kan byggas ut.

Försäljning genom enbolagsombud i Sverige förknippas med hög stan- dard på försäkringskunnande och effektivitet. Vi har härigenom en pre- mienivå. som är bland de lägsta i världen. Vår ”kungaöverenskommelse” har varit grunden för en sund utveckling av svenskt märke. Det naturligas- te är att med utgångspunkt från nya krav på marknaden bygga vidare på vår befintliga ordning. Större krav kan i detta sammanhang ställas på försäkringsgivarens förmåga att fortsättningsvis hantera utvecklings- och kommunikationsfrågor (produktbeskrivningar, villkor, jämförelser).

I betänkandet förekommer många svepande formuleringar om mäkla- rens betydelse för en ökad konkurrens med de fördelar, som den skulle ge. Svensk försäkringsmarknad präglas av hård konkurrens och det är orsaken till en hel rad "fenomen", som vi idag mer eller mindre tydligt ser där. För 75

• Sida 76
•  Original

försäkringsbranschens ledande företrädare i såväl företag som intresseor- Prop. 1988/89: 136 ganisationer är det viktigaste att dra rätt slutsatser av dessa fenomen och Bilaga 3 att offensivt medverka i utvecklingen. Mäklarfrågan är bara en liten del i ett större sammanhang. men bör naturligtvis ha sin plats i en del av analysen. Då kommittén nu prioriterat frågan. är det märkligt att i betänkandet finna ett principiellt ställningstagande som det följande:

"Kommittén vill för sin del inte komma med några bestämda påståen- den rörande behovet av försäkringsmäklare i Sverige. Det får i stället ankomma på marknaden. dvs. i första hand de försäkringssökandc, men även försäkringsbolagen. att avgöra huruvida något behov föreligger eller ej" (5.124—125).

Kommitténs uppgift bör vara att som företrädare för vitt skilda intres- sen ur komplexa sammanhang dra slutsatser och avge rekommendationer. Den NO-anmälan, som för ca 10 år sedan var starten för utredningsupp- draget. påtalar starkt behovet av mäklare. Lösryckt som frågan är ur ett större sammanhang, har kommittén inte förmått lösgöra sig ur ett ganska snävt resonemang "för och emot mäklare". När starka drivande krafter finns "för mäklare" är det inte svårt att förstå att de värderingar, som förekommeri betänkandet. till övervägande del också är positiva. Det är däremot förvånande att den samlade bedömningen på s. 129— 130 är att det inte finns "stöd för påståendet. att ett försäkringsmäklarssystem princi- piellt skulle strida mot god försäkringssed eller vara oförenligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet". Har frågan brutits ut för särbe- handling och utfallet har så låg profil jämfört med ansatsen, kan både arbetsmetoden och resultatet ifrågasättas.

En i stort sett väl fungerande bransch är på väg att finna nya former, som just är ägnade att passa kunderna bättre:

_ decentralisering och samverkan i koncern — specialisering och samarbete i lörsäljningskanaler — produktutveckling som tar hänsyn till kundernas krav _ konsulttjänster för riskanalys, urval och upphandling.

Kommittén redovisar bl.a. att mäklarens målgrupp i första hand blir stora och medelstora företag. Följderna av att mitt i en dynamisk anpass- ningsprocess rycka bort en viktig del av underlaget för branschens säljare. specialister och kundpersonal är svår att överblicka.

Avgörande för organisation och marknad är ytterst produkternas ”inne- håll" och hur de säljer. På saksidan gäller det att täcka ekonomiskt försvar- bara risker, att göra det i lämpligt avvägd omfattning och sätta rätt pris på alla tjänster från försäljning via skadereglering till ersättning. Den hård- nande konkurrensen har medfört att lönsamheten sjunkit drastiskt. Det är inte för djärvt att anta att vissa konsumentförsäkringstyper kommer att falla bort, andra standardiseras kraftigt (kollektiva lösningar). Detta. sett tillsam- mans med nya distributionsformer, gör att underlaget för branschens säljare och specialister ytterligare minskar". Det naturliga är att friställd kapacitet inriktas mot produktutveckling och övergripande försäkringsrådgivning. För att bibehålla den bredd och höga nivå. som kunderna kräver på den förändrade marknaden. är det lämpligaste att utveckla våra befintliga för- säljningsformer. Som komplement för riskanalyser. jämförelser och upp- handling kan i vårt system ingå risk managers. konsulter, försäkringsrådgi- vare och andra experter utan provision.

Ombudssystemet är mycket flexibelt och tillåter varianter från anställ- da. fast avlönade. säljare (fältmän. industrikontaktmän) till helt provi- sionsberoende ombud med självständiga företag. Ombudets karaktär av säljare gör emellertid att hans uppgifter primärt inte är att reducera beho- vet av försäkring. ej heller har han tillräcklig överblick för bedömningar av 76

• Sida 77
•  Original

komplicerade risker. I det större försäkringsbolaget arbetar säljaren på ett Prop. 1988/89: 136 sätt som liknar mäklarens. Utbudet av de egna produkterna och kombina- Bilaga 3 tionsmöjligheterna gör att han i stor utsträckning kan erbjuda kunden skräddarsydda lösningar. Det är heller inte ovanligt att säljaren ger kunden mer övergripande råd beträffande risktäckning och skadeförebyggande åtgärder. Stora och medelstora företags möjligheter till produkt-. villkors- och premiejämförclscr underlättas dels av att vi har ett fåtal försäkrings- givare. som är aktuella för målgruppen, dels av att dessa uppträder mycket aktivt genom sina säljare. Försäkringsköpare i Sverige är därigenom upp- fostrade att göra en stor del av de relevanta bedömningarna själva. För det stora flertalet är den ytterligare möjlighet för riskanalys. jämförelse och upphandling som mäklaren kan ge marginell. Det nuvarande systemet ger dessutom andra fördelar:

_ företag av aktuell storlek har ofta en försäkringsansvarig, som kontinu- erligt kan bygga på sin egen kompetens genom ”sin försäkringskon- takt". _ närheten betyder mycket vid ändringar. utökningar och skadefall. Af- färsmomcntet träder här i bakgrunden.

Alternativt för den kategori. som har behov av fristående kvalificerad rådgivning m. ni., som mäklarsystemct innebär. är ett utbyggt system med självständiga enbolagsombud. som kompletteras med konsulter/motsva- rande utan provision. På det sättet kommer man ifrån beroendet av ständiga premiejämförclser. Risken finnsju att mäklarens affärsmässighet förstärker kundens ofta förekommande svaghet för lägsta premie/J.Syste— met med enbolagsombud kan på ett bra sätt fokusera på rätt premie. Mycket kan sägas om den höga kompetens och etik. som under långa tider varit kännetecknet för svensk försäkringshantering. Det förefaller mera angeläget att våra försäkringsgivare ser om sina befintliga ombud än lockas av svårbedömda utländska företeelser. Inom den mycket heterogena kåren försäkringsanställda finns kapacitet att utveckla både provisionsavlönade ombud och experter utan provision. Om försäkringsgivarna är beredda på ett mäklarsamarbete. borde de i alla händelser först undanröja de regres- siva inslagen i säljarnas ersättningsregler.

Mäklarens roll som neutral riskanalytiker och inköpare kan ha fördelar på en svåröverskådlig marknad för kunder med en komplicerad risksitua- tion. Dessa resurser finns redan i vårt renodlade system med provisions- avlönade ombud och experter utan provision. Mäklarens affärsmässighet kan leda till att bearbetningen av de mest "attraktiva" riskerna blir över- drivet intensiv. De tjänster mäklarna kan erbjuda utöver ombudens står inte i rimlig proportion till den stora rörlighet i försäkringsbeståndet de kan åstadkomma. Kombinationen att samtidigt verka för reducering av försäkring och försäljning på provision är främmande för svenskt synsätt i affärer och kan innebära risk för att normerna i försäkringsbranschen luckras upp. Angående registrering av mäklare kan anföras att man i England har två kategorier mäklare — registrerade och icke registrerade — som arbetar sida vid sida på marknaden. Om mäklare ska förekomma i någon utsträckning, torde därför garantier ställas, som innebär avsevärt högre krav på kompetens för registrerig än den kommitten förslår. Korrek- tivet att återkalla registrering förefaller något uddlöst, när man beaktar intresscorganisationernas skyddsfunktioner och inspektionens bristande erfarenhet på detta område. I belysningen av alla insatser. som framstår som angelägna för att utveckla det svenska ombudssystemet i tider av stora förändringar. är det förvånande att på s. 119 i betänkandet läsa följande: ”Slutligen bör det påpekas att många nackdelar med mäklare går att

• Sida 78
•  Original

minska eller komma tillrätta med genom lagreglering eller andra åtgär- Prop. 1988/89: 136 dCT"- Bilaga 3

Det är sannolikt att många med hög försäkringskompetens kommer att få söka sig andra uppgifter som ett resultat av pågående förändringar i bolagens organisation, marknad och produkter. Det ligger nära till hands att leda in denna kompetens till uppgifter av fristående konsultkaraktär. En uppbyggnad av ett system med experter utan provision är för övrigt i full gång. I större företag finns risk managers för riskanalys. skadeförebyg- gande åtgärder och upphandling av försäkring. Dessa har även möjlighet att teckna försäkring i utländska bolag. vilket kommittén vill förmena svenska mäklare. ] medelstora och mindre företag samt i branschorganisa- tioner finns kompetens i form av kontaktmän och försäkringsrådgivare. Fristående konsultföretag finns redan. Försäkringsrådgivning är i stark utveckling, bl.a. genom Konsumenternas Försäkringsbyrå och kommu- nernas konsumentupplysning.

Sammantaget leder ett här föreslaget renodlat system med hög kompe- tens på båda sidor vid inköp och försäljning till lägre kostnaderjämfört med ett blandat system med ombud. mäklare och andra rådgivande grup- per. Kortare kontaktvägar och klarare ansvarsfördelning mellan uppdrags- givare och försäkringsgivare ger i ett system med ombud och experter utan provision större trygghet.

2.14" Försäkringsanställdas Förbund (FF)

Enligt näringsfrihetsombudsmannen skulle försäkringsmäklaren underlät- ta konsumentens val av försäkringsalternativ. Detta är en uppfattning som FF inte delar. Den inriktning som mäklarverksamheten kan förväntas få kommer inte att vara till fördel för den vanlige konsumenten, försäkrings- tagaren. Möjligen kommer vissa större försäkringstagare att gynnas men säkerligen inte den vanlige enskilde konsumenten.

Genom inrättandet av ett mellanled som idag inte finns är risken för ökande kostnader uppenbar. Dessa ökade kostnader kommer då att belas- ta försäkringstagarna genom höjda premier. Detta kan inte vara till nytta för konsumenten.

Den svenska försäkringsbranschen har ansvar för svensk försäkrings- marknad, därför behövs en rikstäckande ombudsverkamhet vilket även för med sig vissa kostnader. Svensk företags- och civilförsäkringsmarknad bygger av tradition på samma konkurrensförhållande oavsett var försäk- ringstagaren är bosatt i landet. Risken är uppenbar om att utvecklingen av den goda och välkända etik som försäkringsbranschen själva utvecklat i Sverige skadas genom att internationella intressen via försäkringsmäklare ger sig till känna och ställer krav.

På samma sätt äventyras den goda försäkringssed som utvecklats genom de svenska bolagens egna föreskrifter och den praxis som utvecklats genom marknadsföringsnämnden och marknadsföringsöverenskommelscn.

2.15. Svenska Bankföreningen

Förmedling av försäkringar förekommer i viss omfattning i bankerna. Bankerna uppträder härvid vanligtvis som flerbolagsombud. Att bankerna ägnar sig åt sådan verksamhet hänger samman med den integrering av försäkringar med mer traditionell bankverksamhet, såsom kredit— och garantigivning. vilken blivit alltmer framträdande under senare år. Denna integrering och de kontakter som således tas mellan banker och försäk- 78

• Sida 79
•  Original

Bilaga 3

ringsbolag förekommer såväl i fråga om privata kunder som företagskun- der. För bankerna är det av största betydelse att denna verksamhet får fortsätta såsom hittills och utvecklas i takt med behoven. Detta är viktigt för att bankerna till gagn för sina kunder skall kunna erbjuda'en effektiv och mångsidig ekonomisk rådgivning.

2.16. Svenska Sparbanksföreningen

Försäkringar säljs i dag huvudsakligen av ombud anställda av resp. försäk- ringsbolag. 1 den av flertalet försäkringsbolag per den 1 april 1986 under- tecknade marknadsföringsöverenskommelsen stadgas som huvudregel att ombud skall vara fysisk person. Som undantag från denna regel gäller bl. a. att bank får användas som allmänt ombud under förutsättning att verk- samheten bedrivs på sådant sätt att kunderna garanteras fritt val av försäk- ringsgivare. Sparbanksföreningens uppfattning är att den försäkringsför- säljning som i över 20 år skett via sparbank har varit av mycket stort värde för sparbankens privatpersonkunder och företagskunder. Försäljning av försäkringar via bank kan därför sägas väl komplettera försäkringsbola- gens försäljning via egna anställda ombud.

Försäkringsverksamhetskommitténs motiv till särskild lagstiftning för försäkringsmäklare är enligt Sparbanksföreningens uppfattning svaga. Be- hovet av försäkringsmäklare får anses vara mycket begränsat och i huvud- sak omfatta sakförsäkringsskydd för större företag samt ev. gruppliv. En särskild lagstiftning om försäkringsmäklare skapar visserligen förutsätt- ningar för att mäklarnas verksamhet på samma sätt som ombudens kom- mer att bedrivas i överensstämmelse med god försäkringssed. Men, den försäkringsförsäljning som förmedlas via konsult. dvs. en person som betalas av kunden genom arvode. kommer även fortsättningsvis inte att vara reglerad i lag. Enligt Sparbanksföreningens uppfattning är det väsent- ligt att även sådan verksamhet bedrivs i enlighet med god försäkringssed.

Mot bakgrund av att det redan finns ett mindre antal mäklare på den svenska marknaden vill Sparbanksföreningen dock inte motsätta sig att mäklarverksamhet blir reglerad i särskild lagstiftning. Sparbanksförening- en är dock tveksam mot mäklarverksamhet riktad huvudsakligen mot enskilda personer. När det gäller enskilda hushåll bör en sådan verksamhet inte bedrivas isolerat utan ske som en del i en mer samlad ekonomisk rådgivning. Risk finns att en försäkringsmäklare inte kan eller vill ta ett totalt ansvar för en sådan samlad ekonomisk rådgivning som är erforderlig vid försäkringsförsäljning till privatpersoner.

4.1. Förbud att motta premier eller skadeersättningar 4.1.1 Försäkringsinspektionen

Inspektionen instämmer i kommitténs förslag att förbud införes för försäk- ringsmäklare att mottaga premier eller skadeersättningar. Inspektionen vill särskilt understryka att det är en trygghetsfråga för försäkringstagaren att i dessa frågor ha direktkontakt med försäkringsbolaget utan mellan- hand.

4.1.2. Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

NO vill inte invända mot att det i lagen införs ett principiellt förbud för försäkringsmäklarna att motta premier eller skadeersättningar. Även om det är vanligt utomlands att mäklarna kan göra förtjänster på att under viss tid disponera inbetalda premier och utbetalda skadeersättningar kan NO inte finna att ett sådant system är i försäkringstagarnas intresse.

4.1.3. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet

1 145 finns ett förbud för mäklare att ta emot och vidarebefordra premie eller skadeersättning. Detta är en viktig begränsning av mäklarens hand- lingsfrihet. Den grundas främst på svårigheter när det gäller ansvaret vid fördröjd prcmieinbetalning samt på det olämpliga i att mäklaren kan tillgodogöra sig ränta på de inbetalda beloppen. Också enligt fakultetsnämndens mening kan förekomsten av mäklare komplicera frågorna om försäkringskyddets inträde. Vem premien betalas till är dock inte alltid avgörande. utan andra omständigheter kan ha större betydelse. När det gäller vem som skall uppbära avkastningen på ett 83

• Sida 84
•  Original

belopp som överförs i en affärstransaktion är detta beroende bl.a. på Prop. 1988/892136 parternas förhandlingsstyrka och förhandlingsskicklighct och hur de lägger Bilaga 3 upp affären i fråga. Det är en ren avtalsfråga. Risken för att en lagregel i stil med den föreslagna snedvrider konkurrensen till försäkringsmäklarens nackdel. Dessutom finns det ett undantag som gör regeln svårtillämpad. Nämnden föreslår följaktligen att den förslagna 14 & utgår.

4.1.4. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Riksförbundet vill särskilt betona vikten av att förbudet för mäklaren att delta i ”cash flow" mellan försäkringsgiavren och försäkringstagaren upp- rätthålls. Enligt riksförbundets mening föreligger annars en risk för att försäkringstagarnas trygghet urholkas.

4.1.5. Utländska Försäkringsbolags Förening (UF F)

Försäkringsmäklare blir något helt nytt för den svenska försäkringsmark- naden och rättspraxis kan komma att placera försäkringsmäklaren i sam- ma roll som ombudet. dvs. som agent för försäkringsgivaren. Snarare bör försäkringsmäklaren få rollen av inköpskommissionär. dvs. ombud för försäkringstagaren vid inköp av försäkring. Det typiska uppdraget för försäkringsmäklare kan vara att för uppdragsgivarens räkning inköpa för- säkring för en risk. Risken kan vara stor varför flera försäkringsgivare måste samverka för att klara avtäckning. Försäkringsmäklaren utarbetar dokumentet, inkasserar och fördelar premien till respektive-försäkrings- givare.

Det typiska uppdraget kolliderar med 145 som kräver särskilt medgi- vande från försäkringsinspektionen. Denna administrativa lagregel synes omotiverad då det ändock ankommer på försäkringsgivaren om han vill låta försäkringsmäklaren uppbära. premien eller ej.

4.1.6. Sveriges Industriförbund

Enligt industrins erfarenhet kan det då försäkringsmäklare anlitas många gånger vara praktiskt att även premiebetalningen kan ske över mäklaren. Detta är närmast en nödvändighet vid co-assurans. Motsvarande gäller vid utbetalning av skadeersättning.

Såsom kommittén själv framhåller är det i och för sig möjligt att genom en lagreglering kräva av mäklaren att han skulle vidarebefordra premien inom viss minsta tid. Försäkringstagarens trygghet kunde vidare tillgodo- ses genom skyldigheten för mäklaren att hålla medel som han får hand om för annans räkning avskilda från övriga tillgångar (jfr 105 2 st lagförsla- get).

Kommittén har emellertid inte velat tillgodose affärslivets krav på prak— tiska rutiner på annat sätt än att föreslå en dispensregel såvitt avser premiebetalning. Det framgår inte närmare varför kommittén begränsat denna regel till premiebetalningen. Behovet av dispens är t.ex. vid co- assurans lika uppenbart vid utbetalning av skadeersättning från de olika försäkringsgivarna.

Förbundet avstyrker förbudet och den föreslagna dispensregeln i 14ä och föreslår att det blir fritt för mäklaren att förmedla premien. Detsamma bör gälla vid utbetalning av skadeersättning. 84

• Sida 85
•  Original

4.1.7 Sveriges Grossistförbund Prop. 1988/891136 På grunder som närmare utvecklas i lndustriförbundets remissvar är Gros- Bilaga 3 sistförbundet kritiskt till förbudet för mäklareatt förmedla premier och skadeersättningar mellan försäkringsgivare och försäkringstagare.

4.1.8. Skånes Handelskammare

[ 145 2 st anges ett undantag från huvudregeln att mäklaren inte får ta emot medel för betalning av premie från sin uppdragsgivare. Först efter medgivande från försäkringsinpektioncn skall mäklaren få ta emot medel för vidarebefordran till försäkringsbolaget. Handelskammaren har i och för sig inget att erinra mot lydelsen men anser att kravet på medgivande från försäkringsinspektionen medför ett tungrott och otympligt system. Det kan t. ex. gälla det fallet att en risk skall placeras i flera olika bolag och uppdragsgivaren har bråttom att få sin försäkring. I sådant fall kan en omväg via försäkringsinspektionen få negativa effekter. Enligt Handels- kammaren bör 149' Zst. få följande lydelse: "Om särskilda skäl föreligger får i fråga om premieinbetalning undantag från första stycket göras. Medel som försäkringsmäklaren i sådant fall mottagit skall hållas åtskilda samt snarast vidarebefordras".

4.1.9. Svenska Försäkringsmäklares och Försäkringskonsulters Förening (SF FF)

Det främsta argumentet för förbudet att motta premier och att utbetala skadeersättningar är att mäklarna kan erhålla ränta på mottagna men ej utbetalda medel —— en avkastning som försäkringsgivarna och därmed indirekt försäkringstagarna går miste om (s. 149). Det är korrekt att likviditeten har stor betydelse, speciellt under år med högt ränteläge. Däremot är det inte av någon avgörande betydelse för mäklarna att ha hand om cash-flow annat än ur service- och effektivitetssynpunkt.

Om försäkringsgivaren anser det viktigt att få betalningen direkt från försäkringstagaren kan denne alltid kräva detta. Bedöms fördelarna i ter- mer av ökad likviditet och minskad kreditrisk stora kommer försäkrings- givaren att sluta sådana avtal. Avtal som placerar likviditeten mest ekono- nomiskt mellan parterna kommer i det långa loppet också försäkringsta- garna till del. Att lagstifta om vem som skall handha de likvida medlen vore att underkänna försäkringsbranschens förmåga att ta tillvara sina egna intressen.

1 länder där mäklare tillåts verka fritt är det vanligt att de både inkasse— rar premier och utbetalar skadeersättningar. Från försäkringsbranschens sida har det uttryckts oro för att frihet för mäklare att hantera premiein- täkter och skadeersättning skulle innebära att svenska försäkringsbolag skulle reduceras till passiva riskbärare och förmögenhetsförvaltare. Men denna oro är obefogad. Det behövs ingen lagstiftning till skydd för försäk- ringsbranschen. 1 länder som liknar vårt. t. ex. Danmark. står mäklarna för en liten del av marknaden. För övrigt skulle en övergång till ett mäklarsys- tem innebära en strukturell förändring över mycket lång tid. Att en sådan utveckling aldrig blir aktuell visar bland annat det faktum att mäklare och försäkringsbolag med egna ombud lever sida vid sida också i typiska mäklarländer.

Anledningen till att mäklare ofta hanterar premier och skadeersättning- ar i länder där mäklarna tillåts verka optimalt'beror naturligtvis på att 85

• Sida 86
•  Original

detta medför administrativa fördelar för inblandade parter. Ett stort pro- Prop. 1988/89: 136 blem för försäkringstagaren är att bedöma om skadeersättningen är rimlig Bilaga 3 och riktig. Därför är det en viktig. del av mäklarens upgift att vara ombud för försäkringstagaren i anslutning till skadeutbetalningcn. Mäklarens möjligheter att tillvarata kundens intresse är i mycket beroende av om utbetalningen sker via mäklaren. Ett förbud att ombesörja skadeutbetal- ningen kommer därför att minska försäkringstagarnas möjligheter att få rätt gentemot försäkringsgivarna.

Mäklaren har fördelen att kunna dela upp en risk och placera den på ett ficrtal försäkringsgivare utan egna resurser vad gäller marknadsföring och service för exempelvis avancerad industriförsäkring. Ett förbud att hante- ra premier och skadeinbetalningar innebär en uppdelning av in- och utbe- talning på samtliga inblandade försäkringsgivare. vilket är omständigt för försäkringstagaren som skall betala till. och ha ersättning från. flera håll.

Utredningen berör problemet med uppdelning på fiera försäkringsgivare och tar koassurans som exempel på tillfällen när dispens i fråga om premieinbetalning skall kunna meddelas av försäkringsinspektionen. Mot- svarande dispensmöjlighet föreligger märkligt nog inte beträffande skade- utbetalningarna. vilket rimligtvis borde vara fallet. Koassuransens bety- delse underskattas av utredningen. Vid i stort sett varje affär ställs mäkla- ren inför frågan om risken skall förmedlas till en eller flera försäkringsgiva- re. Den stora mängd dispensärenden som kan förutses gör en generell dispens vid koassurans praktiskt taget nödvändig. Detta talar också för att förbudet att motta premier och att utbetala skadeersättning bör utgå.

SFFF anser att förbudet att motta premier och att utbetala skadeersätt— ningar skall slopas. Om detta inte sker anser vi det angeläget att lagtext och förarbeten ger försäkringsinspektionen mer långtgående befogenheter att bevilja dispenser.

Beträffande paragraf 14 anser SFFF:

1. Att dispensmöjligheten också bör gälla skadeutbetalningar. Det skulle innebära en olycklig låsning inför framtiden att inte ge försäkringsinspek- tionen denna möjlighet.

2. Att koassurans generellt undantas från förbudet.

3. Att utlandsaffärer undantas från förbudet. För att kunna genomföra försäkring till utlandet krävs normalt att premierna och ersättningarna går via mäklaren. Det finns inga nationella intressen av att denna tjänst genom lagstiftning tvingas utanför landet. För försäkringstagarens del är det viktigt att ha en svensk part för de finansiella transaktionerna.

4.2. Förbud att förmedla försäkring från bolag utan koncession i Sverige

4.2.1. Marknadsdomstolen

Uppenbarligen innebär ett sådant förbud att möjligheterna för mäklaren att finna den bästa försäkringslösningen för kunden i många fall begränsas. Den motivering för förslaget som ges i betänkandet (avsnitt 10.10) synes föga övertygande.

4.2.2. Försäkringsinspektionen

Det förtjänar att uppmärksammas att EG-domstolen i Luxemburg i fyra domar i december 1986 kommit fram till ståndpunkter som i vissa huvuddrag är förenliga med kommitténs förslag. Emellertid kan nämnas 86

• Sida 87
•  Original

att man inom EG intensifierat arbetet med liberaliseringar bl.a. på försäk- Prop. 1988/89: 136 ringsområdet. I nuvarande läge kan inspektionen dock tillstyrka kommit- Bilaga 3 téns föreslagna begränsning av mäklarnas verksamhet men vill framhålla, att ett närmande från svensk sida till EG kan medföra ett behov av att mjuka upp ifrågavarande bcgränsingar.

Inspektionen tillstyrker också förslaget att inspektionen skall. om sär- skilda skäl finns, kunna medge undantag från föreslagna begränsningar. Sådana undantag kan exempelvis vara aktuella om en viss efterfrågad försäkringstyp över huvud taget inte finns på den svenska marknaden eller Om försäkringsrisken är för stor för att rymmas på den svenska markna- den. Man kan också tänka sig det fall att ett svenskt företag med stora risker belägna utomlands vill teckna en gemensam försäkring för alla dessa.

En fråga som bör övervägas är huruvida en mäklare får för i Sverige belägen risk teckna en försäkring utomlands hos ett utländskt försäkrings- företag med svensk koncession för en typ av risk som koncessionen inte täcker. Kommittén har inte behandlat denna fråga. Inspektionen anser för sin del att det bäst överensstämmer med andan i den föreslagna lagen att sådana arrangemang som huvudregel inte tillåtes.

En annan fråga som bör övervägas är om man kan tillåta en mäklare att förmedla försäkring från en utländsk försäkringsgivare från något driftstäl- le utomlands under förutsättning att försäkringsgivaren har svensk konces- sion, eller om man skall kräva att det är driftstället i Sverige som utfärdar försäkringen. Inspektionen anser för sin del att det är den sistnämnda vägen som bör väljas, dvs. att den svenska generalagenten utfärdar försäk- ringen.

4.2.3. Bankinspektionen

Inspektionen vill fästa uppmärksamheten på att förslaget kan behöva omarbetas för att möjliggöra ett närmande även på detta område till bl. a. EG-ländernas friare synsätt på etableringsrätt och näringsfrihet.

4.2.4. Kommerskollegium

Kollegiet avstyrker den i 15 & föreslagna inskränkningen i förmedlingsrät- ten. Försäkringsmäklarna bör tillåtas att förmedla försäkringar även från försäkringsföretag utan svensk koncession. Skälen till detta är följande. Svenska försäkringstagare är inte förhindrade att teckna försäkring hos försäkringsföretag utan svensk koncession. Vid upphandling av försäkring bör försäkringstagarna därför ha möjlighet att få information och råd av en oberoende försäkringsmäklare beträffande alla för försäkringstagaren lämpliga försäkringslösningar. dvs. även utbudet hos försäkringsföretag utan svensk koncession. En sådan möjlighet skulle kunna innebära en ytterligare effektivisering av försäkringsmarknaden. Vidare anser kollegiet att hänsyn bör tas till det arbete som pågår inom EG och andra internatio- nella organisationer, särskilt GATT, för att avskaffa återstående hinder av olika slag på tjänstehandelsområdet. Det är enligt kollegiets mening ange- läget att åstadkomma en integration bl.a. i Västeuropa även på försäk- ringsområdet. Den föreslagna inskränkningen i förmedlingsrätten främjar inte en sådan integration. 87

• Sida 88
•  Original

Bilaga 3

4.2.5. Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

Kommittén föreslår ett förbud för mäklare att förmedla direktförsäkring från utländska försäkringsgivare som inte har koncession i Sverige. Lik- nande restriktioner är uppenbarligen vanligt förekommande internatio- nellt sett. De argument som kommittén anför för att uppställa ett sådant förbud är delvis av protektionistiskt slag.

Inom EG och i förhandlingar mellan EG och EFTA pågår en utveckling som syftar till att undanröja hinder för handeln med tjänster. 1 EG- kommissionens s.k. vitbok från år 1985 framhålls försäkring som ett av de områden inom tjänstesektorn där det är särskilt angeläget att öppna grän- serna inom EG. EG-domstolen meddelade i december 1986 några domar . som slog fast att också försäkringar lyder under Romtraktatens frihandels- regler. Dessa domar visar i vilken riktning utvecklingen kommer att gå. NO anser det mot denna bakgrund tveksamt att upprätthålla ett förbud att förmedla försäkring från utländska försäkringsgivare utan koncession i Sverige. NO bedömer att en liberalisering av tjänstehandeln, inklusive försäkringar. som innefattar Sverige kommer att äga rum. Om således det av kommittén föreslagna förbudet nu införs måste statsmakterna vara beredda att inom en snar framtid ompröva det.

NO anser det från konkurrenssynpunkt också i princip önskvärt att tillåta den typ av tjänsteimport som det skulle innebära om mäklare fritt fick förmedla försäkringar från utlandet. Det ligger dessutom en viss motsättning i att tillåta att försäkringstagaren tecknar försäkring utom- lands medan mäklaren förbjuds att förmedla sådan försäkring mot provi- sion från den utländske försäkringsgivaren. Det kan ju ändå knappast förbjudas att en konsult mot arvode ger rådet att teckna försäkring i utländskt bolag.

Om förbudet ändå tillsvidare införs är det väsentligt att vissa dispens- möjligheter i enlighet med kommitténs förslag ges.

4.2.6. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet

Denna bestämmelse är en viktig inskränkning i mäklarnas rörelsefrihet på marknaden. Den sammanhänger med att endast försäkringsrörelse med koncession får bedrivas i Sverige. Emellertid utesluter inte detta, att för- säkringstagare tar försäkringar i utlandet, och någon begränsning av mäk- larnas verksamhet i detta hänseende torde därför inte vara påkallad.

4.2.7. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Kommittén föreslår bl.a. ett förbud för försäkringsmäklare att ta del i "cash-flow” mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren. Försäk- ringsinspektionen skall kunna medge undantag från förbudet om särskilda skäl föreligger. Vidare föreslår kommittén ett allmänt förbud mot att yrkesmässigt förmedla direktförsäkring för svenska försäkringstagares i Sverige lokaliserade risker till försäkringsgivare som saknar koncession här och därvid uppbära provision. Även beträffande sistnämnda begränsning skall inspektionen kunna medge undantag om det finns särskilda skäl. Dessa begränsningar är av grundläggande betydelse när det gäller att anpassa ett mäklarsystem till den svenska marknaden och riksförbundet vill särskilt betona vikten av att förbudet för mäklaren att delta i ”cash- flow" upprätthålls. Enligt riksförbundets mening föreligger annars en risk för att förSäkringstagarnas trygghet urholkas. En oinskränkt möjlighet för

• Sida 89
•  Original

mäklare att placera risker utomlands skulle dessutom. på skäl som kom- Prop. 1988/89: 136 mittén anfört. kunna allvarligt rubba konkurrenssituationen på markna— Bilaga 3 den.

De två begränsningarna har samband med varandra. Den omständighe- ten att mäklare i ett flertal europeiska länder har rätt att ta del i ”cash- flow" mellan försäkringsgivaren och kunden och därigenom kan tillgodo- göra sig ränteintäkter utgör ett starkt incitament för svenska mäklare att vilja placera affärer hos sådana försäkringsgivare. Eventuella undantag från angivna förbud måste därför, om de över huvud taget skall få före- komma. medges med stor restriktivitet. Undantag bör i princip endast få förekomma när den efterfrågade produkten bevisligen saknas på den svenska marknaden. Riksförbundet kan ej acceptera att det skall vara möjligt att begära undantag enbart på grund av att det påstås föreligga återförsäkringsbehov. Det är, inte minst ur trygghetssynpunkt för kunden, bättre om ett bolag med svensk koncession skaffar återförsäkring än att en direktförsäkring tecknas utomlands. Det föreslagna dispensförfarandet ställer dessutom stora krav på försäkringsinspektionen och förutsätter att denna har en detaljerad kunskap om utbudet på marknaden.

Lagstiftningen som reglerar utländska försäkringsgivares rätt att bedriva verksamhet inom landet är i Sverige i åtskilliga avseenden mer generös än den som tillämpas i flera andra europeiska länder. Principen att de ut- ländska försäkringsbolag som önskar erbjuda försäkringsalternativ bör söka koncession och i övrigt anpassa sig till de regler som gäller för den svenska marknaden bör således kvarstå.

En ensidig svensk liberal inställning till utländska försäkringsgivare utan svensk koncession kan leda till att dessa får oacceptabla konkurrensför- delar när det gäller i Sverige lokaliserade risker. Den europeiska utveck- lingen kommer sannolikt att innebära att det blir möjligt att förmedla försäkring fritt över gränserna inom EG. Den svenska lagstiftningen bör i sådant fall anpassas till denna utveckling, men endast under förutsättning- en att svenska bolag då får samma möjlighet att verka inom EG, som EG- ländernas försäkringsbolag får i Sverige. Av konkurrensskäl är det emeller- tid väsentligt att Sverige i avvaktan härpå intar en lika stram hållning i dessa frågor som tnånga EG-länder.

4.2.8. Utländska Försäkringsbolags Förening (UF F)

Föreningen vill starkt poängtera vikten av15 & och inskränkning till försäk- ringsgivare med svensk koncession. Åtminstone under ett övergångsskede och i avvaktan på erfarenheter av hur mäklarfunktionen kommer att fungera är det väsentligt att mäklaren arbetar inom landet.

Vi delar inte invändningarna från Schyberg och Sköldborg. Tvärtom föreligger risk att utländska bolag lämnar svensk marknad och endast arbetar genom mäklare. Därigenom skulle svensk försäkringsmarknad ut- armas. En omläggning av ett utländskt bolags verksamhet genom en gene- ralagent till mäklare skulle inbespara dels kostnaden av schablonbeskatt- ningen på två procent av bruttopremien och dels depositionstvånget som uppskattningsvis kostar en procent.

4.2.9. Sveriges Industriförbund

Förbundet instämmer i det särskilda yttrande som i denna del avgivits av experterna Urban Schyberg och Thomas Sköldborg och vill vidare anföra följande. 89

• Sida 90
•  Original

Vid granskningen av kommitténs förslag till regler för mäklarnas vcrk- Prop. 1988/89: 136 samhet utgår förbundet från vad som ovan framhållits angående behovet Bilaga 3 av mäklarassistans vid upphandling av försäkring.

Enligt 12 å i lagförslaget skall mäklaren ge de råd om val av försäkrings- lösning och försäkringsgivare som betingas av uppdragsgivarens försäk- ringsbehov.

I avsnitt 10.8 redogör kommittén för försäkringsmäklarens uppdrag och åligganden. Kommittén påpekar bl.a. att antalet i upphandlingen delta- gande bolag inte bör understiga tre.

För att rätt kunna fullgöra sin rådgivningsskyldighet i 12 & måste mäkla- - ren när det gäller företagsförsäkring inventera och utvärdera även det internationella försäkringsutbudet. Det kan i fråga om industriförsäkringi många fall vara nödvändigt att vända sig även till försäkringsgivare utan- för Sverige för att uppnå rekommenderad konkurrens från åtminstone tre bolag. Om jämförelsen mellan anbuden från de olika försäkringsbolagen visar att den för försäkringstagaren lämpligaste försäkringslösningen er- bjuds av en utländsk försäkringsgivare måste mäklaren i sitt råd om försäkringslösning vara oförhindrad att föreslå sin uppdragsgivare att välja denna försäkring. Här vill dock kommittén begränsa mäklarens verksam- het genom att införa ett uttryckligt förbud att förmedla försäkring till en utländsk försäkringsgivare som inte har koncession i Sverige. Ett sådant förbud skulle innebära en omotiverad hämsko på mäklarnas verksamhet. Värdet av att anlita en mäklares tjänster blir med en sådan väsentlig inskränkning naturligtvis mindre.

Eftersom försäkringstagaren själv får teckna försäkringen hos utländska försäkringsgivare utan koncession i Sverige framstår det som så mycket märkligare att hans rådgivare, mäklaren, skulle förbjudas att bistå honom. Något förbud mot att förmedla försäkring till utländsk försäkringsgivare utan koncession i Sverige kan inte anses föreligga i dag. Kommitténs förslag innebär alltså på denna punkt en inskränkning i näringsfriheten.

En märklig konsekvens av en sådan regel blir också att en risk manager som är anställd hos försäkringstagaren fritt får verka för att hans arbetsgi- vare får teckna försäkringen utomlands medan en fristående svensk för- säkringsmäklare inte får ge sådan assistans.

En följd av den föreslagna inskränkningen kommer att bli att svenska företag fortsätter att anlita utländska försäkringsmäklare-, varigenom den svenska försäkringsmarknaden går förlustig försäkringsaffären.

Kommittén nämner som exempel på särskilda skäl: att den efterfrågade försäkringsprodukten över huvudtaget inte finns på den svenska marknaden,

att en risk uppgår till ett sådant belopp att den internationella försäk- ringsmarknaden helt eller delvis måste anlitas, eller

att försäkringstagarens huvudsakliga riskexponering sker utomlands. Lika starka skäl för att teckna försäkring i utlandet föreligger vidare enligt förbundet då en utländsk försäkring skulle kunna tecknas till lägre premie eller bättre försäkringsvillkor (t.ex. olika occurrence-villkor jäm- förda med claims made villkor). Även i det fall att försäkringstagaren vill försäkra två anläggningar mot avbrott som är belägna i olika länder men vilkas funktioner är avhängiga av varandra måste en gemensam försäk- ringslösning kunna väljas i utlandet även om den ena anläggningen är lokaliserad i Sverige. Ett annat exempel utgör transportförsäkring av gods som skall fraktas såväl inom som utanför landets gränser.

Det förefaller orimligt att föreskriva en myndighetsprövning av sådana affärsmässiga överväganden. Den föreslagna dispensregeln är just ett ex- empel på sådan onödig byråkrati och krångel som kommittén sagt sig vilja 90

• Sida 91
•  Original

undvika. I vart fall måste företagsförsäkring generellt undantas från förbu- Prop. 1988/89: 136 det. Ett sätt att undvika en myndighetsprövning på förhand och ändå ge Bilaga 3 försäkringsinspektionen möjlighet att följa mäklarnas förmedling av för- säkring från utlandct vore att föreskriva att mäklaren skulle anmäla till försäkringsinspektionen när han förmedlat en försäkring av svensk risk till utländsk försäkringsgivare utan koncession i Sverige. Om försäkringsin- spektionen vid utvärdering av dessa anmälningar — mot förmodan — skulle finna tendenser till en osund utveckling av försäkringsväsendet kunde inspektionen anmäla förhållandet till regeringen för vidtagande av åtgärder.

Kommittén befarar att försäkringstagarnas trygghet skulle försämras om mäklare tilläts förmedla försäkring från utlandet. Industriförbundet delar inte denna oro. De flesta länder i Europa har en väl tilltagen soliditetskon- troll. Den konsult eller mäklare som förmedlar en försäkring har rimligtvis kännedom om förhållandena i det land det gäller. varför försäkringstaga- ren kan informeras om de eventuella risker en försäkring kan vara förenad med.

Om mäklaren ges rätt att förmedla försäkring till utlandet innebär det vidare ökad konkurrens för försäkringsbranschen. På kort sikt kan det givetvis innebära att svenska bolag förlorar affärer till utlandet, men på längre sikt kan det förbättra svensk försäkring så att mer försäkring teck- nas i Sverige. Om svenska företag genom förmedling av mäklare gcs ökade möjligheter att teckna sådana försäkringar i utlandet som inte finns i Sverige, kan man räkna med att de svenska försäkringsbolagen följer efter.

I detta sammanhang vill förbundet erinra om syftet med de friare koncessionsregler som gäller sedan 1985. Vid införandet av de nya regler- na avsågs att anpassa de svenska reglerna till vad som gäller internatio- nellt. att öka konkurrensen och att på sikt motverka koncentrationen på den svenska försäkringsmarknaden. Ökade konkurrensmöjligheter tack vare en friare koncessionsgivning ansågs vidare komma att genom interna- tionella impulscr vidga förutsättningarna för en kreativ utveckling på försäkringsområdet. stimulera produktutvecklingen samt rent allmänt ver- ka rationaliseringsbefrämjande.

Enligt förbundets mening kan ett försäkringsmäklarsystem bäst tjäna dessa syften om mäklaren ges rätt att förmedla försäkring också till utlan- det. Denna fråga bör också ses mot bakgrund av utvecklingen inom EG mot en fri marknad för försäkringstjänster.

Försäkringsområdet omfattas av E05 arbete på att skapa en fri inre marknad fram till 1992. Här hänvisas till de direktivförslag som upptagits i EGs s.k. vitbok om harmonisering. Frågan om en fri marknad för försäkringstjänster har också nyligen varit föremål för behandling i EG- domstolen, särskilt i dess avgörande den 4 december 1986 i mål nr 205/84. Kommissionen./. Västtyskland. Domstolen fann att tysk lag stred mot Romtraktaten i den del den tyska lagen upptagit ett krav på att utländsk försäkringsgivare. som önskade utföra försäkringstjänster i Västtyskland i form av direkt försäkringsverksamhet genom bl.a. mäklare. måste vara etablerad i Västtyskland. EG-domstolen fann vidare att västtysk lag inte var förenlig med Romtraktaten i den del lagen ställde krav på koncession i Västtyskland för att ett utländskt försäkringsbolag skulle tillåtas uppträda som medförsäkringsgivare vid co-assurans i Västtyskland.

Med hänsyn till det arbete som f. n. bedrivs inom rcgeringskansliet på att söka harmonisera den svenska lagstiftningen med EGs regler på de områ- den som anges i den s.k. vitboken finns det särskild anledning att vid införande av ny lagstiftning på försäkringsområdet beakta utvecklingen inom EG mot en fri marknad för försäkringstjänster. 91

• Sida 92
•  Original

Mot denna bakgrund bör det av kommittén föreslagna förbudet för Prop. 1988/89:136 svenska försäkringsmäklare att förmedla försäkring till utlandet inte infö- Bilaga 3 ras.

4.2.10. Sveriges Grossistförbund

På grunder som närmare utvecklas i lndustriförbundets remissvar är för- bundet kritiskt till det föreslagna förbudet.

42.11 Svenska Handelskammarförbundet och Stockholms Handelskammare

Det är. särskilt för företagskunder, av betydelse att få tillgång till ett så allsidigt utbud av försäkringar som möjligt. Däri måste då inbegripas även de utländska försäkringsbolagens produkter, som inom olika områden kan komplettera de produkter som erbjuds av de svenska försäkringsgivarna. Vid upphandling av försäkringar i utlandet föreligger ett än större behov av assistans och vägledning än vid upphandling i Sverige. Möjlighet att kontakta i Sverige verksamma mäklare är därvid en stor tillgång. Som skäl "mot att inte tillåta mäklare att förmedla försäkring även från utländska försäkringsgivare anför kommittén att dessa står utanför de krav på kon- troll som det svenska koncessionssystcmet innebär. Enligt förbundets och Handelskammarens mening är detta skäl inte hållbart. Även i andra länder är försäkringsgivare föremål för kontroll som i stort sett motsvarar det svenska koncessionssystemet. Det föreslagna förbudet avser enbart för- medling. inte avtal med utländska försäkringsgivare. ljämförelse mellan att ha en i Sverige verksam kontaktperson att vända sig till i frågor som kan uppkomma i anledning av försäkringsavtalet i stället för att vara hänvisad till enbart direktkontakt med den utländska försäkringsgivaren. torde det förra vara till fördel för den svenska försäkringstagaren och därför vara att föredra. Ett förbud enligt kommitténs förslag innebär också stora gränsdragnings- och kontrollsvårigheter.

4.2.12. Skånes Handelskammare

En försäkringsköpare kan vända sig direkt till vilket försäkringsbolag han vill såväl i Sverige som utlandet. Detta bör gälla även när en försäkring förmedlas genom mäklare. Handelskammaren avstyrker förslaget i 15 åatt mäklare endast skall få vända sig till bolag med svensk koncession. Detta är en olycklig bestämmelse som onödigt begränsar konkurrensen.

4.2.13. Sveriges Fastighetsägareförbund

Det finns en punkt i förslaget som förbundet är kritiskt mot och det är förslaget att försäkringsmäklaren inte ska kunna förmedla försäkringar från sådana försäkringsgivare i utlandet som saknar svensk koncession. Enligt förbundets uppfattning bör det råda en fri konkurrens. och den fastighetsägare som t. ex. äger ett antal industrifastigheter i Sverige och ett antal i annat land kan ju genom direktkontakter med ett utländskt försäk- ringsbolag teckna försäkringsavtal även för de svenska fastigheterna. Det är då rimligt att fastighetsägaren även ska kunna anlita en svensk försäk- ringsmäklare. Blir detta möjligt ökar det tryggheten för försäkringstagaren, bl.a. genom den kunskap och ansvarsförsäkring som erfordras för att 92

• Sida 93
•  Original

etablera sig som försäkringsmäklare. Även för den fastighetsägare som Prop. 1988/89: 136 enbart har fastigheter inom landet bör möjligheten att teckna försäkring i Bilaga 3 utlandet via försäkringsmäklare finnas. Enligt förbundets uppfattning kommer säkerligen försäkringsmäklarna snabbt att få erforderlig kompe- tens för att korrekt kunna redovisa för- och nackdelar med utländsk försäkring ijämförelse med svensk försäkring. Fastighetsägareförbundet anser att försäkringsmäklare även b'ör tillåtas att förmedla försäkringar från utländska försäkringsgivare även om dessa saknar svensk koncession. För att ytterligare betona de krav som ett sådant mäkleri ställer på sin utövare. kan lämpligen i förarbetena till en ny lagstiftning betonas att vid förmedling av utländska försäkringar är det av särskild vikt att försäkringsmäklaren upplyser om de eventuella processu- ella, m.fl. skillnader som kan finnas ijämförelse med svenska försäkrings- givare och sådana utländska försäkringsgivare som har koncession i Sveri-

ge.

4.2.I4 Svenska Försäkringsmäklares och F örsäkringskonsulters Förening (SF FF)

Det främsta argumentet för förbud mot förmedling av försäkring till utlandet är att försäkring i utlandet antas innebära ökade risker för försäk- ringstagarna. Anledningen är att försäkringsgivare i utlandet inte har svensk koncession och därmed inte utsätts för svensk övervakning. Argu- mentet är emellertid inte övertygande. Det är ganska vanligt att svenska företag köper försäkring direkt i utlandet. Risken att försäkringsgivaren inte skall göra rätt för sig är liten jämfört med andra risker i internationell affärsverksamhet. Det finns för övrigt inget som tyder på att riskerna är större än om svenska försäkringsgivare utnyttjas. Varje land har sin lag- stiftning och kontroll av försäkringsbolag. vilket ytterst syftar till att beva- ka försäkringsköparnas intressen på samma sätt som i Sverige.

Utländska försäkringsaffärer är normalt förmedlade av utländska mäk- lare. Anledningen till att mäklare anlitas är bland annat att de kan ge råd om val av försäkringsgivare. Mäklaren bistår vid eventuella skadefall och bevakar sin kunds intressen i alla avseenden. Samma funktion kan svenska mäklare ha. Språkliga och kulturella skäl gör det fördelaktigt för svenska kunder att anlita svenska mäklare.

Svenska medborgare och svenska företag har rätt att för egen del köpa försäkring i utlandet och att då anlita mäklare i utlandet. Det innebär en anmärkningsvärd inskränkning i individens frihet om den inte också inne— fattar rätten att anlita svenska mäklare.

En fördel med svenska mäklare som inte berörs i utredningen är att de kan bidra till importsubstitution och tjänsteexport och därmed förbättra den svenska bytesbalansen. Att importsubstitution sker om svenska mäk- lare övertar utländska mäklares affärer är uppenbart. Däremot kan det förefalla som om förmedling av försäkring till utlandet skulle medföra en avsevärd ström av valuta ur landet. Så är emellertid inte fallet. Låt oss först se på situationen när alternativen är förmedling av industriförsäkring till utlandet eller försäkring i svenskt försäkringsbolag. Vid förmedling till utlandet skall mäklarens provision eller arvode räknas bort från premien — beloppet stannar ju inom landet. Dessutom återgår skadeersättningar till Sverige. Utflödet av valuta begränsas alltså till den ersättning som tillfaller den utländska försäkringsgivaren för dess förvaltning av medlen.

Detta belopp skall jämföras med det utflöde som sker om försäkringen tas i svenskt försäkringsbolag. Denna jämförelse är inte oväsentlig efter- 93

• Sida 94
•  Original

som svenska försäkringsbolag återförsäkrar huvuddelen av sina industri- Prop. 1988/89: 136 skeri utlandet. Bilaga 3

Förmedling av försäkring till utlandet är aktuell först när svensk försäk- ring framstår som ofördelaktig. Utländsk försäkring kan ofta vara både billigare och mer ändamålsenlig för kunden. Men det innebär inte att en stor mängd affärer kommer att gå till utlandet. Effekten blir snarare att svenska försäkringsföretag mer eller mindre omgående erbjuder liknande produkter. Därmed kommer också affären normalt att stanna inom Sveri- ge. Svenska försäkringsbolag har helt naturligt en avsevärd konkurrensför- del beträffandc risker lokaliserade i Sverige.

Erfarenheter från andra områden visar att ett fritt handelsutbyte ten- derar att utvecklas i båda riktningarna. också för närliggande produkter. Sverige t.ex. både exporterar och importerar bilar. datautrustning och kunskapskrävande tjänster. Import av försäkringstjänster leder sannolikt också till export av försäkring och närstående tjänster, bland annat genom svenska mäklare. Exportindustrins framgångar ger också vid handen att effektiviteten är störst inom de delar av ekonomin som utsätts för interna- tionell konkurrens. En anledning till att mäklarfrågan blivit aktuell är de finansiella marknadernas internationalisering och snabba utveckling. Om industriförsäkringsverksamhetens internationalisering bromsas är det en avsevärd risk att svensk försäkring halkar efter.

I detta sammanhang är det viktigt att Sverige anpassar sina regler till vad som sker inom EG. För närvarande pågår rättsliga tvister om huruvida nationella krav på koncession för utländska försäkringsgivare är förenliga med Rom traktaten. Bilden är därmed något oklar. På några års sikt är det dock klart att EG-ländernas lagstiftning kommer att harmoniseras och att gränserna inom EG kommer att stå öppna. En bidragande orsak är de fria kapitalrörelserna och det faktum att företag med verksamhet inom flera EG-länder kan köpa försäkring var de önskar.

Utredningen tar för lätt på problemet hur gränsdragningen mellan svenskt och utländskt skall dras. Hemvisten skall vara avgörande enligt förslaget (s. 183). men i praktiken blir det svårt att dra gränserna. Många företag med hemvist i olika länder bedriver verksamheten i ett flertal andra länder. Det gäller inte minst internationella transporter. Inom ex- portindustrin är det vanligt att svenska produkter monteras i annat land. Tillåts inte svenska mäklare förmedla sak-. transport-. ansvars-. avbrotts-. kreditförsäkring etc. med anknytning till olika länder kan försäkringen försvinna till utlandet direkt och då med största sannolikhet genom ut- ländska mäklares försorg.

En annan komplikation är att förbudet att förmedla försäkring till utlandet skapar olika konkurrensbetingclser för olika mäklarföretag. Inter- nationella mäklarföretag med dotterbolag i Sverige kan utan svårighet kringgå bestämmelsen genom att låta moderbolaget eller annat dotterbolag förmedla försäkringen i utlandet. En rätt att förmedla försäkring till utlan- det skulle innebära att svenska försäkringsbolag utsätts för ökad konkur- rens. Branschens intresse av konkurrensbegränsning är naturligtvis ovid- kommande vid lagstiftning som syftar till neutralitet mellan olika företags- former. Av visst intresse är däremot påståendet att svenska försäkringsbo- lag skulle utsättas för illojal konkurrens från utländska bolag som inte utsätts för svensk koncession och kontroll. Andra länder har emellertid också högt ställda krav för koncession med åtföljande kostnader för för- säkringsbolagen, varför argumentet inte är särskilt starkt.

Man kan inte bortse ifrån att svensk försäkring genom regleringar under lång tid varit en sektor skyddad från utländsk konkurrens. Det är möjligt att regleringarna efter hand höjt kostnaderna för försäkringsbranschen till 94

• Sida 95
•  Original

den grad att branschen skulle få svårt att hävda sig gentemot utländska Prop. 1988/89: 136 konkurrenter. Om det är riktigt kan man gå två vägar. Den ena är att via Bilaga 3 lagstiftning fortsätta att skydda branschen mot utländsk konkurrens. Den andra är att låta konkurrensen utvisa i vilka avseenden gränsskyddet medfört att svensk försäkring belastats med onödiga kostnader och regle- ringar. Vi förespråkar självklart det senare alternativet.

SFFF anser att förbudet att förmedla försäkring till utlandet skall slopas. Om detta inte sker anser vi det angeläget att lagtext och förarbeten ger försäkringsinspektionen mer långtgående befogenheter att bevilja dispen- ser.

Dispens mot förbudet att förmedla försäkring till utlandet skall, enligt utredningen. kunna ges "när försäkringsprodukten över huvud taget inte finns på den svenska marknaden eller när en risk uppgår till sådana belopp att den internationella försäkringsmarknaden helt eller delvis måste anli- tas" (s. 153). Detta anser SFFF vara alltför restriktivt. Vissa typer av försäkringar bör undantas från förbudet att förmedla försäkring till utlan- det. All företagsförsäkring bör undantas. En anledning är att det går rela- tivt enkelt att särskilja företagsförsäkring från konsumentförsäkring. Det är en mycket klarare distinktion mellan dessa kategorier och t. ex. kategori- erna inhemskt och utländskt. Undantaget bromsar den pågående utveck- lingen mot att alltfler industriföretag köper försäkring direkt i utlandet eller löser sina riskproblcm vid sidan av försäkringsmarknaden.

Om ett sådant generellt undantag inte genomförs finns det andra möjlig- heter som vi föredrar framför det uttryckliga förbudet i lagförslaget.

Ett jörsm undantag, som är av synnerlig vikt för oss och en stor del av kunderna. är att svenska mäklare skall tillåtas förmedla försäkring till Lloyds. Lloyds är världens mest innovativa försäkringsmarknad. vilken erbjuder många försäkringslösningar som inte finns i Sverige. Kundernas trygghet är väl tillgodosedd i Lloyds. Rätten att förmedla affärer till Lloyds kan väntas begränsa utvecklingen mot att alltfler vänder sig direkt till Londonmarknadcn.

Ett andra undantag gäller försäkring med internationell anknytning. Svenska intressen gagnas inte av nationellt konkurrensbegränsande regle- ring av en marknad som ändå utsätts för internationell konkurrens.

5.2. Kammarrätten i Jönköping

1 1 g' förslaget till lag om försäkringsmäklare m.m. anges att såväl fysisk som juridisk person kan registreras som försäkringsmäklare. En förutsätt- ning för rcgistrering är enligt 3 & bl. a. att mäklaren bedöms som lämplig. Om juridisk person registrerats är avsikten inte att varje där anställd person. som förmedlar försäkring på sätt som beskrivs i förslaget, skall behöva registreras som försäkringsmäkare. Den som förmedlar försäkring 95

• Sida 96
•  Original

för den juridiska personen måste bl.a. vara lämplig som försäkringsmäkla- Prop. 1988/89: 136 fe- Bilaga 3

De krav som föreslås gälla för att: registrering skall få ske är av sådan art att flera skäl talar för att endast fysisk person skall kunna registreras som försäkringsmäklare.

Om registreringen knyts till den fysiska personen och fråga senare upp- kommer om återkallelse av registreringen är det endast den personen som berörs och inte den juridiska personen som sådan. Hos den juridiska personen kan finnas andra anställda som alltjämt uppfyller de krav som lagen ställer på dem. Dessa måste kunna få fortsätta verksamheten på oförändrat sätt. I det fall någon anställd hos en juridisk person beslutar sig för att starta egen verksamhet som försäkringsmäklare kan han, om han inte själv är registrerad hos försäkringsinspektionen, lida ett inte obetyd- ligt ekonomiskt avbräck i väntan på att registrering sker. I likhet med de försäkringsmäklare som driver enskild firma förutsätts anställda mäklare arbeta självständigt. Det är därför naturligt att det är den enskilde mäkla- ren som primärt ansvarar för att de krav som ställs på honom också är uppfyllda. Detta hindrar självfallet inte att verksamheten drivs i bolags- form. En jämförelse med vad som gäller för advokater, auktoriserade revisorer och fastighetsmäklare är här befogad.

Kommittén har vid sina överväganden rörande lagförslagets tekniska uppbyggnad hämtat ledning från lagen (1984:81) om fastighetsmäklare och förarbetena till denna. Genom att tillåta endast fysiska personer att uppträda som försäkringsmäklare kommer lagförslaget i än högre grad att ansluta sig till vad som gäller för fastighetsmäklare än om det omfattar ocksåjuridiska personer. Detta måste ses som en fördel eftersom de båda verksamhetsområdena har betydande likheter.

När det gäller att bedöma kravet på lämplighet i Bä (och i 5 &) vill kammarrätten hänvisa till att regeringsrätten beträffande lämplighetskra- vet i fråga om fastighetsmäklare ställt mycket blygsamma krav (se RÅ 1986 ref 15). Kammarrätten anser för sin del att det finns anledning att ställa högre krav särskilt om motsvarande bedömning skall göras i fråga om försäkringsmäklare.

5.3. Försäkringsinspektionen

Inspektionen instämmer i förslaget att såväl juridisk som fysisk person skall kunna vinna registrering som försäkringsmäklare.

Inspektionen delar kommitténs bedömning att det är rimligt att den som vid lagens ikraftträdande redan sedan länge varit verksam på området inte skall behöva genomgå utbildning för att få bli registrerad som mäklare. Inspektionen föreslår att man i övergångsbestämmelserna inte närmare anger något utbildningskrav utan nöjer sig med att ange att en förutsätt- ning för registrering är att vederbörande har tillfredsställande kunskaper och erfarenhet. Det får sedan ankomma på den registrerande myndigheten att avgöra huruvida kravet är uppfyllt.

5.4. Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

NO vill inte invända mot att en registrering av försäkringsmäklarna införs som ett inslagi samhällets tillsyn. Detta var den modell som valdes också för fastighetsmäklarna. NO tillstyrker att både fysiska och juridiska perso- ner skall kunna registreras. Beträffande de krav som kommittén ställer upp för registrering vill NO 96

• Sida 97
•  Original

särskilt framhålla att kravet på lämplighet inte får innebära att det görs Prop. 1988/89: 136 någon prövning av behovet av ytterligare mäklare i branschen. Alla mäkla- Bilaga 3 re som uppfyller de uppställda kraven. bl.a. kravet på lämplighet, skall beviljas registrering.

5.5. Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund

Riksförbundet vill samtidigt understryka vikten av god utbildning av mäklarna och också vikten av att försäkringsinspektionen ges befogenheter att fortlöpande övervaka kunskapsnivån med hänsyn till efterhand upp- kommande behov av nya kunskaper.

5.6. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)

TCO anser att de specifikationer som kommittén föreslår för registrering av försäkringsmäklare inte är tillfyllest. Det kan för det första ifrågasättas vilka effekter reglerna för försäkringsinspektionens tillsyn över en gång registrerade mäklare kommer att få. Kommer tillsynen att garantera att en gång registrerade försäkringsmäklare genomgår vidareutbildning i en så- dan omfattning att de kan utföra tillfredsställande tjänster också i framti- den.

5.7. Svenska Handelskammarförbundet och Stockholms Handelskammare

Förbundet och handelskammaren har inget att erinra mot de föreslagna kraven för registrering som försäkringsmäklare. Det är emellertid av allra största vikt att kravet på lämplighet inte kommer att innebära någon form av behovsprövning utan att alla sökanden som uppfyller kvalifikationskra- ven erhåller registrering.

5.8. Skånes Handelskammare

Handelskammaren vill särskilt betona vikten av att mäklarna är väl utbil- dade. Kraven på mäklarna kommer från uppdragsgivarnas sida att vara stora och det är därför angeläget att mäklarna har en god teoretisk grund att stå på. Enligt vad Handelskammaren erfarit erbjuder Institutet för försäkringsutbildning (IFU) en bra utbildning på området. Med hänsyn till att IFU är försäkringsbranschens eget utbildningsorgan samt till de krav som kommer att ställas på mäklarna är frågan om inte ett alternativ till IFU:s kurser bör kunna vara viss högskoleutbildning i såväl ekonomi och juridik som teknik. En tanke är att någon högskola i landet kan tillhanda- hålla enstaka kurser som är öppna även för blivande försäkringsmäklare.

5.9. Försäkringsanställdas förbund (FF)

Det finns i dag ett stort kunnande hos försäkringsbolagens personal. Ut- bildning bedrivs dels inom bolagen och dels i ett av arbetsgivarorganisatio- nerna ägt utbildningsaktiebolag. Utbildningens miniminivåer är reglerade i ett avtal mellan FAO/KFO — FTF/FF. Utbildningens innehåll är i hög grad inriktade på att motsvara konsumenternas krav på en god service från försäkringsgivaren. Det kommer därför att bli svårt för en försäkringsmäk- 97

• Sida 98
•  Original

lare att nå upp till den kunskapsnivå som bolagens egen personal redan har Prop. 1988/89: 136 i dag. Det synes som att kommittén lagt ringa krav på utbildningskompe- Bilaga 3 tens som förutsättning för registrering av försäkringsmäklare. vilket borde vara en självklarhet ur övervakande myndighets synpunkt som garanti för en fortsatt god etik i Sverige. Även vid internationell jämförelse om utbildningskrav som för övrigt är mycket omfattande för mäklarkompetens. förvånar kommitténs brist på kunskapskrav med hänsyn till den svenska försäkringsbranschens doku- menterade kravställande om utbildningskompetens hos den egna persona- len. Försäkringsfrågorna och försäkringsprodukterna blir allt mer komplexa varför försäkringssökande måste garanteras säkerhet om hög försäkrings- kunskap i all rådgivning och trygghetslösning.

5.10. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)

Lagen om försäkringsmäklare skall enligt förslaget omfatta samtliga områ- den på försäkringsmarknaden. Detta ställer stora krav på kunskapsnivån hos mäklarna. Kommittén föreslår i betänkandet att "försäkringsmäklare skall ha en tillfredsställande utbildning". Enligt LRFs uppfattning är det otillfredsställande att inte fastlägga kompetenskravcn mer i detalj. En försäkringssökande eller en försäkringstagare som vänder sig till någon som benämner sig försäkringsmäklare skall kunna förlita sig på att mäkla- ren uppfyller vissa krav i fråga om utbildning och kompetens.

5.1 1 Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR

Enligt förslaget skall såväl fysiska som juridiska personer kunna registreras som försäkringsmäklare. Utredningen anser att det bör stå var och en fritt att bedriva mäklarverksamhet i den associationsform som i det enskilda fallet bedöms som mest ändamålsenlig.

På denna punkt skiljer sig förslaget från vad som gäller för fastighets- mäklare. Enligt lagen (1984181) om fastighetsmäklare — vilken tjänat som förebild för det nu remitterade förslaget —— kan enbart fysiska personer erhålla registrering som fastighetsmäklare. För de mäklarföretag som ver- kar i branschen betyder detta att varje anställd som självständigt för- medlar fastigheter måste registrerats och därmed uppfylla de krav som uppställs för registrering inklusive tecknande av ansvarsförsäkring. Enligt förslaget till lag om försäkringsmäklare skall ijuridisk person som registre- rats som försäkringsmäklare i stället företagsledningen tillse att den som förmedlar försäkring är myndig Och inte försatt i konkurs eller underkas- tad näringsförbud samt att han allmänt sett kan anses lämplig som försäk- ringsmäklare. Skyldigheten att inneha en ansvarsförsäkring åvilar i den situationen den juridiska personen som sådan. Enligt FARs mening kan det ifrågasättas om inte den ordning som gäller för fastighetsmäklare i detta avseende är mera tilltalande ur klientens synvinkel. Upphandling av försäkring. liksom köp av fastighet. är en fråga av stort ekonomiskt intres- se för den som företar rättshandlingen och vederbörande måste kunna vara helt säker på att den han anlitar som mäklare verkligen har den kompetens som krävs för uppdraget samt också svarar för den ekonomiska skada som kan uppkomma vid fall av försumlig förmedling.

FARji'irm/år därför att ifrågavarande bestämmelser ges den innebörden att endast personer som själva är registrerade som försäkringsmäklare får företräda en juridisk person som är registrerad som försäkringsmäklare. 98

• Sida 99
•  Original

5.12. Försäkringsjuridiska föreningen Prop. 1988/89: 136

.. . . ... . ... Bilaa Ifråga om utbildningen vill föreningen framhålla. att det inte ar tillrackligt g 3

att de som registreras som mäklare har erforderliga kunskaper när registre- ringen sker. Det måste också skapas garantier för att mäklarna genom fortbildning följer med i utvecklingen på de områden som berör deras verksamhet.

6.2. Marknadsdomstolen

Beträffande frågan om ersättning-till försäkringsmäklare (avsnitt 10.12. 10.13 och delvis 10.14) är betänkandet oklart i flera avseenden. Som princip anges (s. 157) att försäkringsmäklaren, uppdragsgivaren och för- 99

• Sida 100
•  Original

säkringsgivaren i det enskilda fallet skall ha frihet att välja den ersättnings- Prop. 1988/89: 136 form de finner lämplig. Ändå föreslås ganska ingående regler om ett Bilaga 3 provisionssystem, bl.a. en speciell regel om s.k. returprovision. Det kan ifrågasättas om inte kommitten åsyftar en onödigt ingående reglering av ersättningsfrågan. Beträffande provisionsssystemet hänvisar kommittén (s. 156) till vad som gäller för fastighetsmäklare. Uttalanden i propositio- nen med förslag till lag om fastighetsmäklare anser kommittén i stora delar ha tillämplighet även beträffande försäkringsmäklares provision. Detta är svårförståeligt med hänsyn till att provisionen till försäkringsmäklare inte avses betalas av uppdragsgivaren utan av försäkringsgivaren. De åberopa- de uttalandena i propositionen om fastighetsmäklare förefaller inte i något avseende tillämpliga på denna situation. I detta sammanhang kan även anmärkas att 165 i förslaget till lag om försäkringsmäklare m.m. har en oklar karaktär. Specialmotiveringen (s. 184— 185) tyder på att paragrafen är en civilrättslig reglering av mäklares rätt till provision, men paragrafen är formulerad som ett direkt förbud. Såvitt marknadsdomstolen kan finna har bestämmelsens syfte och innebörd inte klarlagts i betänkandet.

6.3. Försäkringsinspektionen

lnspektioncn har ingen erinran mot kommitténs överväganden och förslag i avsnittet 10.12 och 10.13 om ersättningssystemet.

I avsnittet 10.14 om etiska regler för mäklarkåren sägs bl. a. att returpro- vision inte anses vara förenligt med god försäkringssed inom mäklarverk- samhet liksom inom annan anskaffningsverksamhet. Inspektionen vill här peka på att förbud mot returprovision i konkurrensrättslig praxis i en annan bransch har ansetts stå i strid med vad som bedömts följa av konkurrenslagstiftningen. Inspektionen vill f.n. inte ta någon bestämd ståndpunkt till huruvida det för försäkringsområdet finns sådana särskilda skäl som kan motivera en annan bedömning. Frågan bör bli föremål för ytterligare överväganden innan ett ställningstagande kan ske.

lnspektionen biträder förslaget att — vid sidan av ombud —- endast de som registrerats som försäkringsmäklare har rätt att uppbära provision från försäkringsgivare. Som kommittén föreslår är det emellertid motive- rat att de krav som ställs på en mäklare också bör gälla när han arbetar på arvodesbasis och alltså i det särskilda fallet närmast är verksam som konsult.

6.4. Bankinspektionen

1 165 i lagförslaget stadgas att en försäkringsmäklare får uppbära provi- sion eller annan ersättning från en försäkringsgivare endast om försäk- ringsavtal slutits genom att mäklaren till uppdragsgivaren förmedlat för- säkring från försäkringsgivaren. Denna bestämmelse anknyter till den praxis som utbildats beträffande fastighetsmäklares rätt till provision vid sedvanliga mäklaruppdrag.

Eftersom försäkringsmäklares verksamhet skall bedrivas med iakttagan- de av god försäkringssed har kommmittén emellertid funnit att vissa speciella etiska regler bör uppställas, bl.a. när det gäller ersättningssyste- mets närmare tillämpning. Av dessa regler följer t.ex. att en mäklare som arbetar mot ersättning av uppdragsgivaren (arvode). i de fall försäkrings- givaren ändå skulle betala provision, skall vidarebefordra hela provisionen till uppdragsgivaren som därefter av mäklaren får debiteras för utfört arbete. Regeln har ställts upp för att förhindra att mäklare uppbär dubbla 100

• Sida 101
•  Original

ersättningar och utgör således ett undantag från huvudprincipen att re- Prop. 1988/89: 136 turprovison inte är tillåten. Bankinspektionen konstaterar att försäkrings- Bilaga 3 mäklares verksamhet kan förväntas inrymma ett flertal mycket olika mo- ment av rådgivande, utredande och informativ karaktär. Uppdragen kan därför redan från början, i ett inte obetydligt antal fall, antagas få den karaktären att mäklaren arbetar mot arvodesersättning från uppdragsgiva- ren. Mot den angivna bakgrunden vill bankinspektionen ifrågasätta om inte ersättningsbestämmelsen i lagförslaget (16 &) bör göras tydligare bl a ge- nom att det ovan beskrivna undantaget från förbudet mot returprovision förs in i lagtexten.

6.5. Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

1 avsnitt 10.8 (5. 137), liksom i detta avsnitt, berör kommittén frågan om försäkringsmäklarens roll i förhållande till sin uppdragsgivare och till försäkringsgivaren. Kommittén påvisar den risk för dubbla roller som ligger i att mäklaren, å ena sidan skall arbeta för sin uppdragsgivares räkning och å andra sidan avlönas för detta arbete av uppdragsgivarens motpart, dvs. försäkringsgivaren. Häri ligger enligt NOs mening också en risk för att resurser kommmer att styras, inte till det bolag som ger det bästa och förmånligaste skyddet till en presumtiv försäkringstagare utan till det bolag som ger mäklaren den för honom förmånligare ersättningen.

Denna motsättning har inte varit unik för försäkringsbranschen. Tidiga- re gav en liknande motsättning upphov till problem i reklambranschen. Problemen bestod väsentligen i att vissa av tidningarna nominerade an- nonsbyråer ersattes. inte av annonsörerna utan av tidningarna genom provision. Genom detta konkurrerade annonsbyråerna inte tillfredsstäl- lande sinsemellan. De hade ett förSVagat incitament att rationalisera och pressa sina kostnader och kunde ändå göra goda förtjänster.

1 reklambranschen kunde den dubbla rollen sägas ha sin förklaring i att konkurrensbegränsningar i branschen gjorde att en ordning för betalning av annonsbyråerna, som en gång var förnuftig och marknadsmässig riktig. förblev oförändrad trots att branschen i övrigt förändrades. Reklambyrå- ernas föregångare var ackvisitörer åt tidningarna och fick följdriktigt sin ersättning från dessa. Samtidigt upprätthöll tidningarna ett förbud mot returprovision. Utvecklingen kom emellertid att innebära en förändrad roll för annonsbyråerna. Dessa förvandlades genom utvecklingen till kon- sulter åt annonsörerna. Deras roll kom alltmer att bestå i att bevaka annonsörernas intressen och bl.a. hjälpa dessa att välja mellan olika medier. varav tidningarna är ett av många. 1 det nya läget framstod betalningssystemet som skadligt från konkurrenssynpunkt. En åtgärd från NOS sidan blev därför att verka för att få en ändring till stånd. Ett första resultat blev att förbudet mot returprovision avskaffades i mitten av 1960- talet.

Även cfter denna tidpunkt kvarstod dock problem. Visserligen fick annonsbyrån lämna ifrån sig provision till annonsören, men många gånger behöll annonsbyrån mer än vad som var försvarbart. Det var inte heller lätt för annonsören att kontrollera annonsbyråns kostnader när denna inte behövde specificera kostnaderna i en räkning till annonsören. Efter ingri- pande från NO i slutet av 70-talet sänktes därefter provisionen från 15 till 3 procent. 1 Norge har den nyligen slopats hclt.

Ett ställningstagande liknande det som tagits i reklambranschen har också marknadsdomstolen (MD) gjort i det s.k. Focus-ärendet. Bokförla- 201

• Sida 102
•  Original

get Almqvist & Wiksell sålde uppslagsverket Focus genom bokhandeln i Prop. 1988/89: 136 kommission. Kommissionsavtalet innefattade ett förbud för bokhandlar- Bilaga 3 na att till de slutliga köparna avstå del av sin provision. NO förde ärendet till MD och påstod att avtalet. i denna del. medförde skadlig verkan. MD ansåg att förlagets försäljningssystem ledde till att möjligheterna till pris- konkurrens nästan helt eliminerats och att en i det närmaste total prisstel- het skapats. Den nästan fullständiga frånvaron av priskonkurrens jämte hindret för Focus-kommissionärerna att beräkna sina marginaler till de egna kostnaderna fann MD vara en så allvarlig olägenhet av konkurrens- begränsningen att dess verkan på prisbildningen i princip måste bedömas som skadlig. Samma betraktelsesätt hade enligt vad MD närmare utveck- lade relevans när det gällde begränsningens inverkan på verkningsförmå- gan inom näringslivet. MD erinrade därvid om förbudet mot bruttopris- system, grundat på uppfattningen att bruttopriser motverkar en allmän rationalisering inom distributionen och därmed i och för sig möjliga prissänkningar inom detaljhandeln. Med hänsyn bl.a. till den likartade effekten av ett bruttosystem och det i ärendet aktuella försäljningssystemet måste detta senare — oavsett att detjust då var fråga bara om ett enda verk på bokmarknaden — sägas hämma verkningsförmågan inom bokhandels- ledet. MD bedömde försäljningssystemet medföra skadlig verkan i KBLs meiiing(MD 1/1973 PKF1972z2-—3,s.111).

Försäkringsbranschen och reklambranschen uppvisar vissa likheter i denna del. Försäkringsmäklarna skall inte såsom de traditionella försäk- ringsombuden ackvirera försäkringar hos försäkringstagarna. Försäkrings- mäklarna skall i likhet med dagens annonsbyråer biträda försäkringstagare med att upphandla bästa möjliga försäkring till lägsta möjliga pris (pre- mie). Det är i princip enligt NOs mening olämpligt att mäklarna får en dubbelroll. Försäkringstagaren skall känna förtroende för sin mäklare och . inte ha anledning att misstänka honom för dubbelspel med försäkrings- givaren. .

Den slutsats som borde dras för försäkringsmäklarnas del är egentligen att mäklaren inte skulle ha någon provision alls. Detta skulle emellertid innebära att han bara fick vara konsult i den mening som detta begrepp givits i betänkandet. Resultatet skulle då vara liktydigt med att utrednings- förslaget inte genomfördes.

Det sagda antyder, något tillspetsat. att vad försäkringsmäklarfrågan egentligen kan sägas gälla i sak är om konsulterna i likhet med bolagsom- buden skall få provision. Mäklartiteln har kanske en viss säljfrämjande betydelse. men provisionen är säkerligen mest betydelsefull.

Att provisionen är så viktig beror naturligtvis på att den som inte får provision trots att han utför väsentligen samma prestation som försäk- ringsombuden är diskriminerad i förhållande till dessa. Eftersom det knap- past blir fråga om att ta bort provisionen från bolagsombuden, måste dock NOS bedömning utgå från att också mäklarna kommer att få provision.

Sett från försäkringstagarens synpunkt. vars intressen NO i första hand har att bevaka. är det emellertid här likaväl som i reklambranschen i detta läge av största vikt att kostnaderna hos såväl bolagsombuden som försäk- ringsmäklarna hålls nere. Utredningen har inte presenterat någon egen analys av effektiviteten hos ombuden. men det hitti115varande förbudet ger enligt NOs på allmänna erfarenheter grundade uppfattning anledning att befara att brister har uppkommit. Ett borttagande av returprovisionsför- budet för bolagsombuden skulle därför sannolikt medföra väsentliga vins- ter för försäkringstagarna genom att öka konkurrensmöjlighetrna mellan ombuden. Om ett sådant borttagande ej sker, blir det desto viktigare att mäklarna inte binds av ett i praktiken tillämpat förbud mot returprovision 102

• Sida 103
•  Original

utan har full frihet att på den punkten konkurrera inte bara inbördes utan Prop. 1988/89: 136 även med ombuden. Bilaga 3

Utredningen hävdar att returprovision inte är förenlig med god försäk- ringssed. Någon motivering för detta påstående lämnas dock inte. Påståen- det är därför svårt att bemöta. NO känner inte till något motiv av detta slag. I varje fall kan det knappast hämtas något argument från skälighets- eller soliditetsprinciperna. Kommitténs resonemang (s. 159) om "osunda konkurrenslörhållanden” skulle ställa just försäkringsmarknaden utanför de Spelregler som statsmakterna i princip lagt fast för konkurrensförhållan- dena i övrigt inom det svenska näringslivet. för att främja effektiviteten till konsumentkollektivets nytta. Enligt kommitténs synsätt skall provisionen "självfallet inte få utnyttjas så att mäklaren genom returprovision lockar uppdragsgivare att anlita just honom”. Från konkurrenspolitisk synpunkt är det emellertid erkänt att effektivitet och priskonkurrens pressas fram just genom möjligheten att sänka priset. Nyttan av detta förs då vidare till konsumenterna.

NO delar kommitténs uppfattning att man inte i lagen bör förbjuda eller påbjuda någon viss ersättningsform. Det bör överlämnas till parterna — försäkringsmäklaren. uppdragsgivaren och försäkringsgivaren — att i det enskilda fallet kommma överens om ersättningsform. Denna frihet för parterna bör mot den angivna bakgrunden enligt NOs bestämda uppfatt- ning givetvis också omfatta frihet för mäklaren att ge returprovision. Ett förbud mot returprovision skulle inte bara vara skadliga från konkurrens- ' synpunkt. Det skulle dessutom vara ägnat att försämra dennes möjligheter att uppnå ett förtroendefullt förhållande till sin uppdragsgivare/försäk- ringstagaren. Även den närmare utformningen av tänkbara ersättningssys- tem bör överlämnas till parterna och eventuellt branschorganisationer. Givetvis skall olika system samtidigt kunna förekomma på marknaden. Prövision. ersättning efter nedlagd tid. förutbestämt arvode är några tänk- bara ersättningsformer. Som kommittén finner saknas anledning att särbe- handla provision som ersättningsform genom att fastställa provisionssat- sen i lagen.

NO anser att det ter sig helt olämpligt från konkurrens- och konsument- synpunkt att uppställa ett förbud för mäklare att avstå från någon del av den provision eller annan ersättning som han får från försäkringsgivaren.

Kommittén pekar på situationen att mäklaren kan komma att uppbära både arvode enligt överenskommelse med uppdragsgivaren och provision från försäkringsgivaren. För att undvika detta bör mäklaren enligt NOs uppfattning upplysa om att han uppbär provision. Om mäklaren ändå skulle uppbära dubbel ersättning förefaller det rimligt att mäklaren låter provisionen gå vidare till uppdragsgivaren. dvs. returprovison.

6.6. Försäkringsrättskommittén

Bedömningen av reglerna i 10— 16 && om mäklarens plikter i olika avseen- den försvåras av att det inte av förslaget framgår i vilken mån bestämmel- serna är avsedda att ha tillsynsrättslig respektive civilrättslig karaktär och det inte heller anges i vilken mån regler av civilrättslig natur skall kunna frångås genom avtal. Även om det är svårt att tro att det skulle behövas särskilda regler till skydd för försäkringsbolagen (11 å andra stycket) ger åtminstone 1 1 —13 55 närmast intryck av att vara avsedda som tvingande civilrättsliga bestämmelser. Större tveksamhet kan råda när det gäller t. ex. 10 å andra stycket och 16 ($. . Oavsett vilken karaktär de olika bestämmelsccrna är avsedda att ha 103

• Sida 104
•  Original

menar vi emelleitid att förslaget går alltför långt i detaljreglering av förhål- Prop. 1988/89: 136 landet mellan parterna. Som nyss antyddes finns det knappast någon Bilaga3 anledning att ge föreskrifter om vad mäklaren skall göra för att vara berättigad till provision från försäkringsbolaget (11 å andra stycket och 16 å); försäkringsbolagen måste antas vara kapabla att själva reglera dessa frågor inom ramen för sin allmänna frihet att bestämma om och under vilka förutsättningar de skall anlita mäklare.

6.7. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Lagen förutsätts vara neutral när det gäller valet av ersättningsform och storleken av provisionssatser. Det står således mäklaren, uppdragsgivaren och försäkringsgivaren fritt att välja den ersättningsform som är lämpligt i det enskilda fallet. Av 165 i lagen framgår att mäklaren får uppbära provision när avtal slutits mellan uppdragsgivaren och försäkringsgivaren.

Riksförbundet har inte något att erinra mot kommitténs synsätt i dessa frågor. Dock anser riksförbundet att provisionen bör utbetalas först sedan premien betalats. Med den föreslagna utformningen av regeln föreligger en risk för att det uppkommer ett otillbörligt konkurrensmedel. Härtill vill riksförbundet betona värdet av att det på lämpligt sätt utformas en regel som fastslår att mäklaren har en självständig skyldighet att upplysa upp- dragsgivaren om provisionens storlek.

Kommittén har även föreslagit att det införs en etisk regel som avses förhindra att mäklaren uppbär dubbla ersättningar. En mäklare, som på arvodesbasis utför ett utredningsuppdrag och som därjämte efter upp- handlingsförfarande erhåller provision, skall vidarebefordra hela provi- sionen till uppdragsgivaren, som därefter av mäklaren får debiteras för utfört arbete.

Riksförbundet har förståelse för motivet bakom denna regel men vill ifrågasätta om regeln bör gälla reservationslöst. 1 vissa fall t. ex. om provi- sion överstiger det arvode som mäklaren betingat sig för sitt uppdrag erhåller kunden en rabatt som han inte hade kommit i åtnjutande av om försäkring tecknats genom anbud. Rabatten får betraktas som en returpro- vision. Denna olikhet kan inte accepteras.

6.8. Folksam

Enligt kommittén bör returprovision i viss form tillåtas. nämligen om mäklaren inledningsvis arbetar på arvodesbasis för uppdragsgivaren. dvs. den som sedan tecknar försäkring. Att provisionen för den försäkring som sedan tecknas får återföras till uppdragsgivaren kan inbjuda till förfaran- den som inte ryms under begreppet god försäkringssed. Det är inte lämp- ligt att kunden med hjälp av provisionen får en nedsättning av premien som inte kan betraktas som annat: än returprovision. Det bör vara möjligt att dela upp arvodesfrågan och provisionsfrågan och därmed undvika missbruk.

6.9. Skånes Handelskammare

Det bör av lagen framgå när provision skall utbetalas. Enligt vad Handel- skammaren erfarit gäller för närvarande inom försäkringsbranschen att provisionen utbetalas när premien inbetalats. En regel av samma innebörd bör ingåi 16 S. _ 104

• Sida 105
•  Original

6.10. Sveriges Fastighetsmäklarsamfund Prop. 1988/89:136

1 konsumentförhållande bör en försäkringsmäklare ej ha ratt till prOVlSlOn B] aga 3 eller arvode från konsumenten om inte detta särskilt har avtalats. Ett provisionssystem grundar sig på risktagande från förmedlaren och innebär att de lyckade förmedlingsuppdragen även skall ge täckning åt de misslyc- kade uppdragen. Detta innebär i praktiken att mäklaren normalt inte skall ha rätt att erhålla betalning för det utredningsarbete som han gör för att åstadkomma en förmedling. Särskilt när det gäller konsumentförhållanden så måste det tillhöra ovanligheterna att utredningsarbetet är så omfattande att försäkringsmäklaren skall ha rätt till arvode för sin utredning av upp- dragsgivarens försäkringsbehov. Ett arvodessystem för utredningar i kom- mersiella förhållanden väcker däremot inte någon som helst betänklighet.

6.1 l Försäkringsjuridiska föreningen

En viktig fråga är om den nya lagstiftningen skall vara av enbart tillsyns- rättslig karaktär eller även innehålla civilrättsliga bestämmelser.

1 den frågan kan till en början anmärkas, att det är oklart vad som har avsetts med förslaget. Reglerna om registrering, utseende av revisorer m.m. är uppenbarligen tillsynsrättsliga, liksom förbudet mot att förmedla försäkring till utländska försäkringsgivare. Å andra sidan förefaller det också klart, att åtminstone skadeståndsreglerna i 13 5 är civilrättsliga. Mer svårbedömda i detta avseende är t. ex. regeln i 16 5 att mäklaren får uppbära provision endast om hans arbete leder till ett försäkringsavtal och bestämmelserna i 10-12 55 om mäklarens plikter mot panerna i försäk- ringsavtalet; både en civilrättslig och en tillsynsrättslig tolkning synes här möjlig. 1 den mån bestämmelserna är avsedda att vara civilrättsliga, är det naturligtvis också en brist att lagen inte ger besked om i vilken utsträck- ning de skall vara tvingande (jfr 3 & fastighetsmäklarlagen).

Enligt föreningens mening bör lagstiftningen huvudsakligen inriktas på tillsynsrättsliga regler och därvid vissa av de i förslaget behandlade ämne- na uteslutas ur lagen eller åtminstone behandlas mera kortfattat. Om lagen får det vidare tillämpningsområde som föreningen förordar (omfattande även konsulter), kan det vara naturligt att t. ex. den ovan berörda regeln i 16 & utgår; regeln torde för övrigt inte fylla något skyddsbehov för vare sig försäkringsgivare eller försäkringstagare.

7.2. Försäkringsinspektionen

Avsnittet innehåller en utförlig beskrivning av de arbetsmoment som en mäklare har att utföra. Inspektionen kan konstatera att beskrivningen i allt väsentligt anger en mäklares uppgifter.

Inspektionen vill beträffande avsnitt 14.14 i betänkandet anföra att vad kommittén säger om att en mäklares huvudsakliga verksamhet skall vara inriktad på förmedling av försäkring och näraliggande verksamhet inte har kommit till uttryck i den föreslagna. lagtexten.

7.3. Bankinspektionen

De uttalanden som kommittén gö-r i betänkandet beträffande de etiska reglerna för mäklarkåren och de krav som i anskaffningsverksamheten allmänt inryms i lagstiftningens begrepp "god försäkringssed" synes stäm- ma väl överens med vad bankinspektionen anser vara en sund utveckling inom sitt tillsynsområde.

Kommitténs förslag bör således enligt bankinspektiones uppfattning leda till att förutsättningarna för att anskaffningsverksamheten bedrivs av kompetent och välutbildad personal ytterligare förstärks. Detta tillgodoses bl.a. genom den offentliga tillsynen samt genom de överenskommelser angående mäkleriverksamhetens bedrivande som förutsätts träffas mellan mäklarna. deras organisationer och försäkringsgivarna.

7.4. Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

NO instämmer i att lagen bör vara neutralt utformad i fråga om ersätt- ningsformerna. Detta gäller främst i vilken form försäkringsgivarna skall betala ersättning. Mäklarna bör givetvis, som kommittén också anser, vara oförhindrade att också arbeta som konsulter och uppbära arvode från uppdragsgivarna. NO vill ifrågasätta om lagen om försäkringsmäklare, som kommittén föreslår. skall vara tillämpligi detta fall. Det stämmer inte 106

• Sida 107
•  Original

överens med kommitténs ståndpunkt att det saknas skäl att lagreglera Prop. 1988/892136 konsulternas verksamhet. Dessutom skulle man härigenom åstadkomma Bilaga 3 en olikformig behandling av renodlade försäkringskonsulter och registre- rade mäklare som även arbetar som konsulter. Lagen bör därför enbart gälla då mäklaren i någon omfattning uppbär ersättning från försäkrings- givaren. NO anser att mäklaren skall anses främst bevaka sin uppdragsgivares. alltså försäkringstagarens intressen. Liksom NO anfört beträffande etiska regler för försäkringsbolagens an- skaffningsverksamhet bör det inte av lagstiftaren uppställas några krav på att en branschorganisation för mäklare uppställer bindande etiska relgcr såsom uttryck för vad som skall avses med god försäkringssed. Detta kan till sist endast avgöras i det särskilda fallet och det bör primärt ankomma på varje mäklare själv att övervaka att verksamheten bedrivs enligt god försäkringssed. Detta hindrar dock inte att mäklarna inom en organisation kan finna det förenligt med sina intressen att organisationen utarbetar etiska regler som vägledning för medlemmarna. Ytterst ankommer det givetvis på försäkringsinspektionen att övervaka att mäklarna i sin verk- samhet agerar på ett sätt som står i överensstämmelse med kravet på god försäkringssed.

7.5. Försäkringsrättskommittén

Bedömningen av reglerna i 10— 16 55 om mäklarens plikter i olika avseen- den försvåras av att det inte av förslaget framgår i vilken mån bestämmel- serna är avsedda att ha tillsynsrättslig respektive civilrättslig karaktär och det inte heller anges i vilken mån regler av civilrättslig natur skall kunna frångås genom avtal. Även om det är svårt att tro att det skulle behövas särskilda regler till skydd för försäkringsbolagen (1 1 5 andra stycket). ger åtminstone 1 l — 13 åå närmast intryck av att vara avsedda som tvingande civilrättsliga bestämmelser. Större tveksamhet kan råda när det gäller t. ex. 10 Q' andra stycket och 16 &.

Oavsett vilken karaktär de olika bestämmelserna är avsedda att ha menar vi emellertid att förslaget går alltför långt i detaljreglering av förhål- landet mellan parterna. Som nyss antyddes finns det knappast någon anledning att ge föreskrifter om vad mäklaren skall göra för att vara berättigad till provision från försäkringsbolaget (11 å andra stycket och 16 å): försäkringsbolagen måste antas vara kapabla att själva reglera dessa frågor inom ramen för sin allmänna frihet att bestämma om och under vilka förutsättningar de skall anlita mäklare.

I fråga om skyldigheterna gentemot försäkringstagarsidan torde bestäm- melserna i 11 & första stycket och 129' första stycket med fördel kunna förenklas och dras ihop till ett lagrum; i förslaget är samspelet mellan de båda styckena något förbryllande. Härvid måste dock särskild uppmärk- samhet ägnas åt informationsskyldighetcn enligt KFL och enligt den lag- stiftning i övrigt som kan bli resultatet av vårt arbete. Om mäklarens arbete i ett visst ärende — såsom vi menar bör kunna ske — begränsas till att han förmedlar kontakt mellan kunden och ett visst försäkringsbolag. är det visserligen inte rimligt att mäklaren har hela den informationsskyldig- het som annars åvilar försäkringsbolaget. Men lagstiftningen måste utfor- mas så att den ger garantier för att kunden får den information han enligt lagen skall ha — från mäklaren eller från försäkringsbolaget.

Bestämmelsen i 12 å andra stycket bör övervägas närmare: det kan vara svårt att förstå varför lagen skall ge den som har tecknat försäkring genom 107

• Sida 108
•  Original

en mäklare rätt till kostnadsfritt biträde vid skaderegleringen (jfr bet. s. Prop. 1988/89: 136 178). medan den som — förmodligen mot samma premie — har tecknat Bilaga 3 försäkring direkt hos försäkringsbolaget får skaffa sig biträde på egen bekostnad. Även om det inte är orimligt att kunden i vissa situationer får stöd av mäklaren, förefaller förslaget i nuvarande utformning kunna leda till oskäliga krav på mäklaren; att märka är bl.a. att det särskilt vid företagsförsäkring kan bli fråga om många försäkringsfall under en följd av år.

Det kan i sammanhanget ifrågasättas om det är lyckligt att — på sätt kommittén föreslagit — låsa fast avtalsrelationerna på det sättet att mäkla- rens uppdrag alltid förutsätts komma från försäkringstagarsidan. Även om detta är det vanligaste, finns det knappast anledning att genom valet av konstruktion skapa osäkerhet om vad som gäller när uppdraget i undan- tagsfall kommer från försäkringsgivaren. Ordet "uppdragsgivaren” som beteckning på försäkringstagaren bör därför bytas mot ett mera neutralt uttryck. exempelvis ”kunden”, ”den försäkringssökande” eller liknande.

7.6. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet

1 1 1 — 12 59” ges bestämmelser om vilka tjänster som en mäklare skall utföra för sin kund. Enligt fakultetsnämndens mening kan dessa frågor med fördel lämnas åt avtalspraxis. Det kan vara negativt för mäklarverksamhe- tens utveckling att på detta sätt slå fast vad som skall ingå i mäklaruppgif- terna. Olika kunder som anlitar en mäklare kan ha olika behov. Dock bör lagen ange att reglerna om försäkringsbolags informationsskyldighet innan avtal träffas skall äga motsvarande tillämpning på mäklare, jfr förslaget 11 tj 1 st slutet.

7.7. Svenska F örsäkringsbolags Riksförbund

Kommittén utgår från att det vid sidan av de allmänna ramar som upp- ställs i lagen skall finnas etiska regler vars syfte är att mer i detalj reglera frågor som rör den praktiska verksamheten. Vidare förutsätter kommittén att det kan finnas olika etiska normsystem vilkas utformning kan variera mellan skilda intressegrupper på marknaden. Vissa etiska regler anser kommittén vara så viktiga och allmängiltiga att de i huvudsak bör gälla för all anskaffningsverksamhet. En nyhet i sammanhanget är att inspektionen skall kunna utfärda etiska meddelanden om vad som kan anses vara god försäkringssed i anskaffningen.

Riksförbundet har i och för sig inte något att erinra mot vad kommittén anfört i denna del. Riksförbundet vill dock kraftigt understryka betydelsen av att sådana etiska regler ges en enhetlig tillämpning. En viktig förutsätt- ning är att det finns en värdegemenskap inom den grupp eller de grupper som berörs av reglerna. Erfarenheten av de svårigheter som uppkommit, när det gäller att åstadkomma en fullständig anslutning till en ny mark- nadsföringsöverenskommelse, visar att hållbarheten av den förutsatta vär- degemenskapen tenderar att avta i en skärpt konkurrenssituation på mark- naden. Riksförbundet vill därför framhålla vikten av att de organ, som har att övervaka de etiska reglernas efterlevnad, ges reella befogenheter att ingripa vid eventuella överträdelser. Inspektionen får här en viktig sam- ordnande funktion. Med hänsyn bl. a. till att de intressegrupper som berörs av regelsystemen kan ha motstridiga intressen i viktiga frågor bör inspek- tionen tillföras resurser som möjliggör en effektiv övervakning av markna- 108

• Sida 109
•  Original

den. Annars föreligger risk för att konkurrenssituationen på marknaden Prop. 1988/89: 136 rubbas. Bilaga 3

7.8. Folksam

De etiska regler för mäklarna som kommittén behandlar i avsnitt 10.14 bör utformas så entydigt som möjligt.

7.9. Svenska Handelskammarförbundet och Stockholms Handelskammare

Mäklares verksamhet bör vara så obunden som möjligt av detaljregler. Det kan därför ifrågasättas om de bestämmelser som föreslås i 11 och 12 55 kunde inskränkas till endast en skyldighet för mäklaren att lämna informa- tion motsvarande vad som åläggs försäkringsbolagen samt i övrigt före- skriva att mäklaren iakttar god försäkringssed.

7.10. Sveriges Fastighetsmäklarsamfund

Den civilrättsliga lagstiftningen anser Sveriges Fastighetsmäklarsamfund helt otillräcklig. Lagtexten är så allmänt hållen att den inte förpliktigar en försäkringsmäklare till några speciella skyldigheter. En försäkringsmäklare får förväntas bedriva verksamhet både gentemot ordinära konsumenter och gentemot näringsidkare. Särskilda regler bör uppställas för försäk- ringsmäklarens marknadsföring gentemot konsumenter och de skyldighe- ter som mäklaren skall ha i konsumentförhållande.

Det är med förvåning vi har haft del av förslaget vad gäller den civil- rättsliga delen. Den författningstext som föreslås är enligt mäklarsamfun- dets uppfattning mycket tunn och till intet förpliktande för försäkrings- mäklaren. Författningsförslagets paragrafer 10, 1 1 och 12 kan duga som en allmän programförklaring när det gäller försäkringsmäklarnas verksamhet gentemot andra näringsidkare men är inte alls tillfyllest i konsumentför- hållande.

Lagen om fastighetsmäklare trädde i kraft den 1 juli 1984 och viss erfarenhet av lagen börjar erhållas. Enligt fastighetsmäklarlagen skall mäk- laren utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god fastig- hetsmäklarsed. Det kan många gånger vara bra att överlåta åt branschen eller marknaden att fastställa vad som är god sed i ett affärsförhållande. Men betänkandet om försäkringsmäklare i Sverige har till uppgift att skapa en helt ny tjänstesektor för förmedling av försäkringar och i en sådan situation är det lämpligt att mer i detalj reglera vilka skyldigheter och åligganden som en försäkringsmäklare skall ha och särskilt då gent- emot vanliga konsumenter.

I konsumentförhållande bör således en försäkringsmäklare åläggas en utredningsskyldighet beträffande uppdragsgivarens (försäkringstagarens) behov av försäkringsskydd. En sådan utredning bör naturligtvis också ta hänsyn till skatter och ekonomiska möjligheter för försäkringstagaren att klara av de försäkringspremier som kommer att bli aktuella för ett visst försäkringsskydd. Det måste vara naturligt att man i lagen intar en bestäm- melse om försäkringsmäklarens utredningsskyldighet och skyldighet att i utredningen aktivt och målmedvetet verka för uppdragsgivarens bästa.

Det skall också uttryckligen i lagen anges att en försäkringsmäklare måste vara opartisk och fristående i förhållande till försäkringsgivarna så 109

• Sida 110
•  Original

att någon som helst misstanke om att försäkringsmäklaren gynnar en Prop. 1988/89: 136 speciell försäkringsgivare inte uppstår. Bilaga 3

Det är naturligt att en försäkringsmäklare lika väl som en fastighetsmäk- lare har att utföra sitt uppdrag med skyndsamhet och omsorg. Men för att detta skall få något innehåll bör försäkringsmäklaren vid erhållande av upppdrag teckna ett avtal om det uppdrag han erhållit så att försäkrings- mäklaren inte påverkar uppdragsgivaren att i onödan teckna fler försäk- ringar eller ett mer omfattande försäkringsskydd än han objektivt sett behöver. Gentemot konsumenten bör således redan i det uppdrag som ingås mellan konsumenten och försäkringsmäklaren uppställas vissa mini- mikrav på mäklartjänstens innehåll gentemot konsumenten.

Det förutsätts i betänkandet att en försäkringsmäklare yrkesmässigt förmedlar direktförsäkring från flera från varandra fristående försäkrings- givare. Under avsnittet 10.14 i betänkandet finner kommittén att det inte kan anses överensstämma med god försäkringssed och med en sund ut- veckling av försäkringsväsendet att försäkringsmäklare fritt tillåts att be- driva annan verksamhet än lörrnedling av försäkring och närliggande verksamhet. Sveriges Fastighetsmäklarsamfund anser det angeläget att man redan i lagstiftningen fastlägger vilket verksamhetsområde som står öppet för en försäkringsmäklare. Man kan nämligen mycket väl förmoda att försäkringsmäkleri kommer att bedrivas parallellt och i samband med ordinär ekonomisk rådgivning i vid bemärkelse, s.k. skatteplanering. .

Erfarenheterna när det gäller lag om fastighetsmäklare visar att allmän- heten har mycket olika uppfattningar om vad en mäklare har för arbets- uppgifter och åtaganden i ett förmedlingsuppdrag. Detta trots att fastighet- mäkleri är en verksamhet som har funnits under mycket lång tid. Resurser får därför för närvarande läggas ned på att informera såväl allmänhet som näringsidkare om mäklartjänstens förutsättningar och ersättning. Lag om fastighetsmäklare kan inte heller anses vara tillräckligt konkret för att ge en tillräcklig vägledning i det enskilda fallet utan branschorganisationerna har funnit egna vägar och metoder för att genom uttalanden eller ansvars- nämnder fastlägga lagens innehåll. När man tillskapar något helt nytt för svenskt vidkommande är det enligt mäklai'samfundets uppfattning särskilt viktigt att detta sker mot bakgrund av ett väl genomarbetat och utförligt regelsystem. Regelsystemet som huvudsakligen bör kunna utläsas redan ur författningstext har bl. a. till syfte att skapa kunskap om de förväntningar man skall ha på en försäkringsn'iäklartjänst. Vi får således efterlysa en mycket större konkretisering av bestämmelserna kring försäkringsmäklare än som framgår av den föreslagna författningstexten där endast allmänna uttalanden om god försäkringssed kommer till uttryck.

7.1 1 Försäkringsjuridiska föreningen

En viktig fråga är om den nya lagstiftningen skall vara av enbart tillsyns- rättslig karaktär eller även innehålla civilrättsliga bestämmelser.

1 den frågan kan till en början anmärkas, att det är oklart vad som har avsetts med förslaget. Reglerna om registrering. utseende av revisorer m.m. är uppenbarligen tillsynsrättsliga. liksom förbudet i 155 mot att förmedla försäkring till utländska försäkringsgivare. Å andra sidan förefal- ler dct också klart. att åtminstone skadeståndsreglerna i 13 Q' är civilrättsli— ga. Mer svårbedömda i detta avseende är t.ex. regeln i 16 & att mäklaren får uppbära provision endast om hans arbete leder till ett försäkringsavtal och bestämmelserna i lO—lZää om mäklarens plikter mot parterna i försäkringsavtelet: både en civilrättslig och en tillsynsrättslig tolkning sy- 110

• Sida 111
•  Original

nes här möjlig. I den mån bestämmelserna är avsedda att vara civilrättsli- Prop. 1988/89: 136 ga. är det naturligtvis också en brist att lagen inte ger besked om i vilken Bilaga 3 utsträckning de skall vara tvingande (jfr 3 ($ fastighetsmäklarlagen).

Enligt föreningens mening bör lagstiftningen huvudsakligen inriktas på tillsynsrättsliga regler och därvid vissa av de i förslaget behandlade ämne- na uteslutas ur lagen eller åtminstone behandlas mera kortfattat. Om lagen får det vidare tillämpningsområde som föreningen förordar, kan det vara naturligt att t.ex. den ovan berörda regeln i 16? utgår: regeln torde för övrigt inte fylla något skyddsbehov för vare sig försäkringsgivare eller försäkringstagare. Även med det tillämpningsområde kommittén har före- slagit är den föreslagna regleringen emellertid alltför långtgående och detaljerad. framför allt när det gäller mäklarens plikter mot parterna i försäkringsavtalet. Som exempel kan framhållas 11 tå andra stycket och 12 g' andra stycket.

1 11 å andra stycket ställs bestämda krav på innehållet i de handlingar mäklaren som ett led i upphandlingsförfarandet översänder till olika för- säkringsgivare. Någon sådan skyddsbestämmelse för försäkringsgivarna är varken behövlig eller lämplig. Om mäklaren vill ha möjlighet till provision från försäkringsgivaren, måste han uppfylla de krav som försäkringsgiva- ren ställer upp i detta avseende; försäkringsgivaren avgörju själv om och i vilken utsträckning han skall åta sig att betala provison till dem som förmedlar försäkring. Inte heller bör lagen hindra en överenskommelse mellan mäklaren och försäkringsgivaren t.ex. om att vid vissa typer av försäkring huvuddelen av riskanalysen m.m. skall utföras av försäkrings- givaren och mäklarens roll alltså inskränkas till att han — mot en lägre provision — hänvisar kunden till försäkringsgivaren.

På motsvarande sätt synes 12 å andra stycket. som innebär att mäklaren på begäran är skyldig att biträda försäkringstagaren vid skaderegleringen. gripa in alltför djupt i parternas avtalsförhållanden: inte heller här kan man anta att det föreligger något egentligt skyddsbehov. Det olämpliga i den föreslagna regeln förstärks av att mäklaren enligt motiven inte skall ha rätt till ersättning av försäkringstagaren för sitt arbete; detta skall anses täckt av den provision mäklaren fått från försäkringsgivaren i samband med att försäkringen tecknades.

8.2. Försäkringsinspektionen

En fråga gäller tryggheten i ekonomiskt hänseende för den som anlitar en mäklare. Kommittén stannar vid att kravet på att en mäklare skall vara skyldig att vidmakthålla en ansvarsförsäkring av viss storlek bör vara 111

• Sida 112
•  Original

tillräckligt. Inspektionen kan ansluta sig till denna uppfattning. men anser Prop. 1988/89: 136 att det här gäller en fråga som får bli föremål för särskild uppmärksamhet i Bilaga 3 inspektionens tillsynsverksamhet.

Kommittén föreslår att försäkringsmäklare skall kunna åläggas skade- ståndsskyldighet i vissa fall. Den av kommittén föreslagna regeln om skadestånd överensstämmer med den skadeståndsregel som finns i lagen om fastighetsmäklare.

Inspektionen tillstyrker kommitténs förslag.

8.3. Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

Kravet på att mäklaren har en ansvarsförsäkring bygger på förebild i fastighetsmäklarlagen. Kommittén har inte gjort någon närmare redovis- ning av vilken typ av skadeståndsskyldighet som kan komma att drabba försäkringsmäklarna och hur stora belopp som kan komma ifråga. Det är därför svårt att ta ställning till om det föreslagna försäkringsbeloppet på 600 basbelopp är väl avvägt. Kommittén har inte heller redovisat vilken skadeståndsskyldighet som åvilar försäkringsbolag och deras ombud. NO kan därför inte avgöra om ett krav på att mäklare har ansvarsförsäkring innebär en olikformig behandling.

8.4. Försäkringsrättskommittén

I anslutning till kravet på ansvarsförsäkring bör diskuteras om den skadeli- dande skall ha rätt till direktkrav mot ansvarsförsäkringen. Enligt vår mening är det naturligt att införa en sådan rätt. ungefär på samma sätt som i trafikskadelagen. När ett försäkringsskydd bedöms som så angeläget att det föreskrivs i lag, bör den skadelidande inte vara för sin rätt beroende av att skadevållaren är beredd att medverka genom att göra anmälan till försäkringsbolaget.

Bedömningen av reglerna i 10—1655 om mäklarens plikter i olika avseenden försvåras av att det inte av förslaget framgår i vilken mån bestämmelserna är avsedda att ha tillsynsrättslig respektive civilrättslig karaktär och det inte heller anges i vilken mån regler av civilrättslig natur skall kunna frångås genom avtal. Åtminstone 11— 13 55 ger närmast in- tryck av att vara avsedda som tvingande civilrättsliga bestämmelser.

En särskild skadeståndsregel i lagen (13 5) framstår som motiverad med tanke på att det här gäller ansvar också mot andra än mäklarens uppdrags- givare; allmänna regler om utomobligatoriskt ansvar för ren förmögen- hetsskada torde inte vara tillräckliga (jfr 2 kap. 45 skadeståndslagen). Tydligen har 145 lagen (1984z81) om fastighetsmäklare varit mönster för de föreslagna bestämmelserna. Det kan emellertid i varje fall för försäk- ringsmäklares del ifrågasättas om reglerna är helt lämpliga.

Till en början är att märka att bestämmelsen i första meningen inte omfattar ansvar mot försäkrade eller andra ersättningsberättigade som inte är uppdragsgivare, trots att meningen synes vara att också dessa skall skyddas; åtminstone för de försäkrades del torde ett ansvar ha praktisk betydelse.

Det framstår vidare som anmärkningsvärt att det inte av andra mening- en framgår att nedsättning av skadeståndet bara skall ske undantagsvis, trots att detta — med tanke på den vikt som skadeståndsskyldigheten tillmäts (bet. s. 128) och den omständigheten att skadeståndet normalt - täcks av ansvarsförsäkring (bet. s. 180) — rimligen får antas vara mening- en. Att en mäklare underlåter att hålla föreskriven försäkring bör i affärs- 1 12

• Sida 113
•  Original

mässiga sammanhang som dessa inte medföra att det anses skäligt att Prop. 1988/89:13 nedsätta skadeståndet. .lämkningen bör enligt vår mening komma i fråga Bilaga 3 endast när antingen medvållande föreligger på den skadelidandes sida eller skadeståndet överskrider det föreskrivna försäkringsbeloppet. Det finns skäl att klargöra detta i lagtexten.

8.5. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Såsom kommittén anfört kommer mäklarna att överta en stor del av försäkringsbolagens ansvar mot försäkringstagaren i civilrättsligt hänseen- de. Reglerna härom måste utformas på sådant sätt att försäkringstagarens trygghet inte försämras. Kommittén har på anförda skäl funnit att mäkla- rens ansvarsförsäkring kan begränsas till 600 basbelopp. Samtidigt har kommittén framhållit att det inte bör möta hinder mot att mäklaren frivilligt försäkrar sig med högre belopp bl. a. för att minska risken för att drabbas av personligt betalningsansvar.

Det valda beloppet måste för vissa risker anses vara alltför lågt. Riksför- bundet vill därför ifrågasätta om inte ansvarsförsäkringens storlek skall stå i relation till de försäkringssummor som mäklaren hanterar. I vart fall bör finnas en entydig regel som fastslår mäklarens skyldighet att upplysa uppdragsgivaren om de förlustrisker som kan föreligga i det enskilda fallet. Härutöver anser riksförbundet att lagen bör innehålla krav att att sådan ansvarsförsäkring skall meddelas av försäkringsgivare med koncession i Sverige.

Uppdragsgivarens tiygghet riskerar eljest att bli Svårbedömbar. En upp- lysningsskyldighet gentemot uppdragsgivaren om vem som är försäkrings- givare kan inte råda bot på denna brist.

8.6. Utländska Försäkringsbolags Förening

Betänkandet har inskränkts till frågan om mäklare och besvarat frågan med ja. Andra distributionsformer har diskuterats i betänkandet. men utelämnats i Iagregleringen. För närvarande saknas gällande överenskom- melse mellan bolagen och djup oenighet råder om begreppen, egna ombud, flerbolagsombud, mäklare.

Det vore enligt UFFzs uppfattning lämpligt att poängtera mäklarens fristående och självständiga roll i förhållande till såväl försäkringsgivare som försäkrad. Detta förtydligande kan exempelvis ske om 5 13 komplet- terades som följer: "Försäkringsmäklare svarar självständigt för vållad skada till skillnad från försäkringsombudet för vilken principalansvaret tillämpas".

8.7. Sveriges Industriförbund

Den föreslagna bestämmelsen i 135 om möjligheten till nedsättning av mäklarens skadeståndsskyldighet "om det är skäligt" har utformats på ett sätt som inte överensstämmer med den restriktiva tillämpning som avses enligt specialmotiveringen (s. 180). Bestämmelsen bör därför formuleras om. Enligt förbundets mening bör jämkning av mäklarens skadestånds- skyldighet endast komma i fråga när medvållande föreligger på den skade— lidandes sida. Att en mäklare underlåter att hålla föreskriven försäkring bör självfallet inte medföra att det anses skäligt att sätta ned skadeståndet. 113

• Sida 114
•  Original

8.8. Sveriges Grossistförbund Prop. 1988/89:136 Bilaga 3

På grunder som närmare utvecklas i Industriförbundets remissvar är Gros- sistförbundet kritiskt till reglerna för nedsättning av skadeståndsskyldighet för mäklarna.

8.9 Skånes Handelskammare:

[ 3 5 2 p lagförslaget föreskrivs att mäklaren skall teckna en ansvarsförsäk— ring. Kommittén har enligt Handelskammaren på ett ofullständigt sätt Jtrett denna fråga och Handelskammaren ställer sig på ett flertal punkter frågande till den närmare innebörden av bestämmelsen. Det måste av .agtexten eller på annat sätt klart framgå när risken är placerad, det vill ;äga när risken övergår från uppdragsgivaren till försäkringsbolaget. I ;pecialmotiveringen (s. 169) anges att "med skadefall avses här sådana skador som på grund av en och samma försumlighet av mäklaren drabbar :n viss uppdragsgivare eller försäkringsgivare”. Handelskammaren anser ltt inte endast fall av försumlighet skall föranleda ansvar för mäklaren. Uppdragsgivaren respektive försäkringsgivaren och mäklaren måste vara överens om när och hur en försäkringsrisk vandrar mellan parterna och får ansvaret går över från den ena till den andra parten. Handelskamma- 'en ställer sig också frågande till i vilket bolag ansvarsförsäkringen ska .ecknas. Obehagliga jävsituationer kan uppstå och mäklarna kan tvingas örsäkra sig utomlands. Till Handelskammaren har framförts synpunkten itt ansvarsförsäkringen bör kunna tecknas i en försäkrings—pool bildad av lera bolag. Handelskammaren anser alltså att frågan om ansvarsförsäk- *ingen och dess vidare innebörd bör belysas grundligare.

3.12. Sveriges Advokatsamfund

Enligt 5 13 i förslaget till lag om försäkringsmäklare m.m. skall mäklaren :rsätta skada som förorsakas av att han uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt sina förpliktelser. Vidare anges som en andra mening: ”Om det ir skäligt, kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort”. Samfundet anser att denna andra mening bör utgå ur förslaget. 114

• Sida 115
•  Original

I specialmotiveringen s. 154 f. hänvisas till motsvarande lagregel i lagen Prop. 1988/89: 136 om fastighetsmäklare (14 5 i lag 1984z81). Bilaga 3

Vid tillkomsten av denna lag angav departementschefen i specialmotive- ringen (prop. 1983/84:16 s. 143): ”Vid bedömningen bör i första hand beaktas sådana omständigheter som enligt allmänna principer kan föranle— da jämkning av skadestånd, t. ex. att den skadelidande har ett medansvar för skadans uppkomst eller storlek. Framför allt det förhållande att mäkla- ren är skyldig att ha ansvarsförsäkring föranleder emellertid attjämknings- regeln bör ges en restriktiv tillämpning”.

Uttrycket ”i första hand” antyder att något annat än vad som följer av allmänna principer skulle kunna åberopas av mäklaren som jämknings- grtind. Samfundet anser inte att det finns sakliga skäl att frångå de allmän- na skadeståndsrättsliga principerna om jämkning av skadestånd, dvs. infö- ra en regel om jämkning som går utöver dessa principer.

Vad för övrigt angår mäklarens försäkring. vill samfundet uppmärksam- ma följande frågor.

Det kan i praktiken förekomma att lång tid förflyter från det att en försummelse inträffar till dess den och skadan upptäcks. Under mellanti- den kan mäklaren ha upphört med sin verksamhet eller verksamheten till och med ha upplösts genom likvidation eller konkurs. Det är därför önskvärt. att skadelidande ges möjlighet att vända sig direkt till försäk- ringsgivaren med krav på ersättning.—

Av samma skäl bör preskriptionstiden börja löpa från tidpunkten då försummelsen upptäcks och ej då försummelsen inträffade.

Samfundet föreslår. att försäkringsinspektionen som tillsynsmyndighet ges i uppgift att verka för att den försäkring som avses i punkt- 7 i 3 och 4 55 ges en sådan utformning att ovan angivna önskemål tillgodoses.

8.13. Försäkringsjuridiska föreningen

När det gäller urformningen av ansvarsförsäkringen måste särskilt upp- märksammas att ett skadeståndsansvar i enskilda fall kan komma att aktualiseras åtskilliga år efter det att mäklartjänsten utfördes och även efter det att mäklaren har upphört med sin verksamhet.

8.14. Sveriges Fastighetsmäklarsamfund

Den näringsrättsliga delen anser Sveriges Fastighetsmäklarsamfund väl genomtänkt och bör leda till lagstiftning om försäkringsmäklare. En före- skrift borde dock intas i författningstexten om ansvaret för skadestånds- skyldighet när försäkringsmäklare som är juridisk person förmedlar för- säkringar genom anställd personal. Det bör anges att ansvaret är striktare än ett ordinärt arbetsgivaransvar och att det är den juridiska personen, försäkringsmäklaren. som bär det ekonomiska skadeståndsansvaret och inte den anställde.

9.2. Bankinspektionen

Kommittén tar i sitt betänkande tipp frågan om i vilken utsträckning försäkringsmäklare skall ha möjlighet att bedriva annan verksamhet än förmedling av försäkringar och närliggande verksamhet. Därmed aktuali- seras också frågan om i vilken utsträckning den som bedriver annan verksamhet. t.ex. bank- eller finansbolagsverksamhet, skall kunna regi- streras som försäkringsmäklare.

De flesta svenska banker har i sina bolagsordningar verksamltetsbeskriv- ningar som möjliggör för banken att förmedla försäkringar till allmänheten i den mån det kan anses stå i samband med bankens rörelse. Någon större omfattning har bankernas försäkringsförmedling hittills inte fått. Under senare år har emellertid nya former utvecklats för ett mera organiserat samarbete mellan bank och försäkringsbolag. Vissa banker förmedlar t. ex.- livförsäkringar i samband med kreditrådgivning. Även finansbolag och fondkommissionsbolag har i sin eller närstående bolags verksamhet börjat lämna försäkringsrådgivning m.m. i samband med andra finansiella tjäns- tcr.

Från de synpunkter bankinspektionen har att beakta i sin tillsynsverk- samhet kan det naturligtvis inte komma i fråga att en bank som sådan får registreras som försäkringsmäklare. Bestämmelserna i lagförslaget uteslu- ter dock inte att t.ex. en av en bank ägd juridisk person bedriver sådan mäkleriverksamhet att förutsättningar för registrering som försäkrings- mäklare kan anses föreligga. Enligt bankinspektionen bör inte heller ett uttryckligt förbud mot sådana arrangemang ha sin plats i en lag om 116

• Sida 117
•  Original

försäkringsmäklare. Bankinspektionen vill emellertid framhålla att det Prop. 1988/892136 mot bakgrund av nu gällande banklagstiftning får anses olämpligt att en Bilaga 3 bank genom en anställd eller närstående juridisk person bedriver mäkle- riverksamhet. Inspektionen vill här särskilt peka på svårigheterna att bedöma om en mäklare har erforderlig självständighet och om hans verk- samhet i övrigt är helt obunden i förhållande till bankernas kreditgivnings- funktion.

Bankinspektionen intar således en restriktiv hållning när det gäller ban- kernas möjligheter att bedriva verksamheter som inte står i samband med den direkta bankverksamheten. Inspektionen förutsätter därför att till- stånd att verka som försäkringsmäklare inte övervägs för bankanknutna fysiska eller juridiska personer förrän i vart fall resultatet av kreditmark- nadskommitténs arbete föreligger. Vidare bör liksom hittills gälla att bank får förmedla försäkringar endast i den mån det står i samband med bankens rörelse.

När det gäller finansbolagens och fondskommissionärernas verksamhet hyser inspektionen förståelse för intresset av att kunna erbjuda försäk- ringsrådgivning m m Även i dessa fall är det emellertid angeläget att verksamheten bedrivs under sådana ordnade former att obundenhet och administrativ självständighet föreligger i förhållande till den ordinarie verksamheten. Några formella hinder för att t.ex. en till ett finansbolag närståendejuridisk person bedriver försäkringsmäklarverksamhet förelig- ger inte. Inspektionen förordar emellertid även i dessa fall restriktivitet till dess kreditmarknadskommittén redovisat sina synpunkter.

9.3. Näringsfrihetsombudmannen (NO)

NO delar kommitténs uppfattning att det är önskvärt att försäkringsmäk- larna står ägarmässigt obundna av försäkringsgivarintressen. Med hänsyn till att stora utländska internationella mäklarföretag har inslag av ägarin- flytande från försäkringsbolag bör något förbud som hindrar dessa att vara verksamma i Sverige med dotterbolag inte ställas upp.

NO inStämmer i att det kan vara en lämplig riktlinje att en försäkrings- mäklares huvudsakliga verksamhet skall vara inriktad på förmedling av försäkring och näraliggande verksamhet. Detta får dock inte hindra att ett mäklarföretag är dotterbolag till ett företag sotn bedriver annan verksam- het: dock ej försäkringsbolag i enlighet med vad som ovan sagts.

9.4. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Bland övriga förhållanden som anses böra regleras med utgångspunkt i begreppet god försäkringssed har kommmittén uppmärksammat frågan om ägarbegränsningar mellan försäkringsgivare och försäkringsmäklare. Kommittén har dock. i avvaktan på sitt slutbetänkande, inte preciserat vilka begränsningar som bör kunna godtas. Riksförbundet vill för sin del redan här framhålla vikten av att om ägarbegränsningar överhuvudtaget skall förekomma, det bör föreligga rcciprocitet i ägarbegränsningarna, dvs. att samma regler bör gälla för både mäklare och försäkringsbolag. 1 17

• Sida 118
•  Original

10. Övriga frågor Prop. 1988/89:136 . Bilaga 3 10.1 Tillsynsfrågor

10.1.1 FörsäkringsinSpektionen

Det är riktigt, som framhålles av kommittén, att konsumentverket/KO och NO har vissa tillsynsbefogenhcter i fråga om försäkringsbolagens anskaff- ningsverksamhet. Ingripanden kan ske med tillämpning av särskilda regler i konsumentskyddslagarna resp. i konkurrenslagstiftningen. Utmärkande för tillsynssystemet är emellertid att försäkringsinspektionen har ett hel- täckande tillsynsansvar och således alltid kan ingripa i kraft av tillsyns- myndighet enligt försäkringsrörelselagen. Inspektionen strävar emellertid efter att hålla nära kontakt med de övriga myndigheterna så att tillsynsåt- gärder kan samordnas när det är fråga om företeelser som ligger under även annan myndighets verksamhetsområde.

Inspektionen kommer, som framhålles i betänkandet, att få en mera framträdande tillsynsroll eftersom, som situationen varit under senare tid, en fullständig uppslutning kring anskaffningsreglerna inte finns.

Mot bakgrund av att det tidigare rått en viss osäkerhet i fråga om inspektionens närmare roll vid tillsynen av anskaffningsverksamheten är det riktigt att det — som nu görs av kommittén — slås fast att inspektionen har såväl tillsynsskyldigheter som tillsynsbefogenhcter också på detta om- råde. Någon tvekan kan inte råda om att inspektionen kan ingripa i konkrekta fall. där en viss handling bedöms som oförenlig med god försäk- ringssed. Kommittén diskuterar vidare möjligheten för inspektionen att — som förutsattes i motivuttalanden i prop. 1981/82:180 om försäkringsrö- relselag — meddela verkställighetsföreskrifter som tar sikte på anskaff- ningsverksamheten. Enligt inspektionens mening kan inspektionen emel- lertid inte, i vart fall inte på ett meningsfullt sätt. styra anskaffningsverk- samheten via verkställighetsföreskrifter. Inspektionen anser inte heller att detta är nödvändigt. Något bemyndigande att utfärda föreskrifter bör inte aktualiseras. Det är enligt inspektionens uppfattning tillräckligt att inspek- tionen i form av allmänna råd — etiska meddelanden — om så behövs talar om vad som enligt inspektionens mening är förenligt eller oförenligt med god försäkringssed.

I 19 kap. 95 försäkringsrörelselagen åläggs styrelsen och verkställande direktören att hålla kassa, övriga tillgångar, räkenskapsmaterial och andra handlingar tillgängliga för granskning av befattningshavare hos försäk- ringsinspektionen eller av någon annan som inspektionen har förordnat. En bestämmelse av motsvarande innebörd finns intagen i 245 lagen om utländska försäkringsföretag. Inspektionen anser att en liknande bestäm- melse bör införas även i den föreslagna lagen om försäkringsmäklare.

Som kommittén föreslagit bör försäkringsmäklarna betala bidrag för inspektionens organisation och verksamhet.

Kommittéförslaget utgår från att en lagstiftning om mäklarna kan träda i kraft den 1 januari 1988. Det är naturligtvis svårt att nu närmare överblic- ka behovet av ökade resurser hos inspektionen för att den på ett effektivt sätt skall kunna fullgöra de nya tillsynsuppgifter. Inspektionen utgår från att resursfrågan längre fram får tas upp i särskild ordning.

10.1.2 Konsumentverket

Vad avser utredningens förslag till lösning av tillsynsfrågan vill verket anknyta till vad som tidigare anförts i yttrande över delbetänkandet "Soli- 1 18

• Sida 119
•  Original

ditet och skälighet i försäkringsverksamheten” (SOU 1986:8). Försäk- Prop. 1988/89: 136 ringsinspektionens resurser har under senare år inte varit tillräckliga för en Bilaga 3 kontinuerlig granskning av försäkringsvillkor och skadereglering på konsu- mentområdet. Tillsynen över försäkringsmäklare föreslås bli finansierad via avgifter till försäkringsinspektionen. Ett sådant system finns beträffan- de länsstyrelserna och deras tillsyn över fastighetsmäklare enligt lagen (1984:81) om fastighetsmäklare. Verkets erfarenhet är dock att denna tillsynsverksamhet blivit lidande av att länsstyrelserna inte tilldelats till- räckliga resurser. Konsumentverket vill därför understryka vikten av att försäkringsinspektionen ges sådana resurser att den verkligen kan ägna sig åt tillsyn över försäkringsmäklarnas verksamhet, särskilt i den mån mäkla- re arbetar inom konsumentförsäkringsområdet. Den nya tillsynsuppgiften får inte heller minska utrymmet för annan ur konsumentsynpunkt angelä- gen tillsynsverksamhet. En fråga som försäkringsinspektionen särskilt bör uppmärksamma i sin föreslagna tillsynsroll är den risk som kan finnas att försäkringsmäklare vid förmedling av personförsäkring kopplar den till olika erbjudanden om att låna pengar, ett förfarande som enligt konsumentverkets uppfattning kan försvåra möjligheten att bedöma försäkringens förmånlighet.

10.1.3 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

Kommittén pekar på att både försäkringsinspektionen och bl. a. NO i'vissa avseenden kan utöva tillsyn över försäkringsbolagens anskaffningsverk- samhet. Några problem med denna dubbla tillsyn som sker med utgångs- punkt i olika lagstiftningar redovisas inte. NO vill framhålla att några sådana problem i praktiken inte heller förekommer. Innan NO tar upp en fråga av principiell vikt samråder NO med inspektionen. Samarbetet mellan myndigheterna fungerar väl.

1 övrigt anser NO det värdefullt att det klarläggs vilka tillsynsskyldighe- ter och tillsynsbefogenhcter försäkringsinspektionen har på detta område.

NO vill framhålla vikten av att tillsynsbidraget som skall betalas av de registrerade mäklarna utformas på ett sätt som är konkurrensneutralt mellan försäkringsbolagens försäljning genom ombud och försäljningen genom mäklare. '

10.1.4 Försäkringsrättskommittén

Bestämmelserna om registrering, tillsyn m.m. i 3—9 och 17— 19 55 fram- står i allt väsentligt som väl avvägda och bör därför kunna läggas till grund för det fortsatta lagstiftningsarbetet.

10.1.5 Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)

Kommittén föreslår att försäkringsinspektionen skall ha till uppgift att övervaka och utdöma sanktioner mot försäkringsmäklare som inte uppfyl- ler uppställda krav i lagen. LRF ställer sig bakom inspektionens uppfatt- ning att kontrollfrågorna är så omfattande och viktiga att de bör anförtros en särskild utredning. 119

• Sida 120
•  Original

[0.1.6 Svenska Bankföreningen Prop. 1988/89: 136 När det gäller bestämmelserna i 175 om skyldighet för bank att lämna Bllaga 3 försäkringsinspektionen upplysningar anser bankföreningen att bankin- spektionens tillsyn över bankerna måste anses tillgodose de behov som avses bli täckta av den föreslagna lagen. Inget hindrar de båda inspektions- myndigheterna från att samråda när det behövs.

Det finns här inte anledning att behandla andra institut som står under bankinspektionens tillsyn annorlunda än banker, låt vara att de kanske i mindre grad än bankerna har anledning att ta kontakt med försäkringsbo-

lag.

10.2. Revisionsfrågor 10.2.1 Göta hovrätt

Av betänkandet (s. 172 f) synes framgå, att syftet med bestämmelsen bl. a. är att juridisk person, som registreras som försäkringsmäklare, blir skyldig att utse auktoriserad revisor även om det enligt nu gällande bestämmelser inte skulle föreligga skyldighet att över huvud taget utse någon revisor. Det framgår emellertid inte av lagtexten. I frågan om det skall vara en auktori- serad revisor synes förslaget ställa större krav än de som återfinns i jämförbar lagstiftning. Sålunda fordras exempelvis enligt försäkringsrörel- selagen (1982:713) att revisor skall vara auktoriserad endast om vissa förutsättningar föreligger (10 kap. 45). Kommittén har inte redovisat någon motivering till att en mera rigorös regel skall gälla för försäkrings— mäklare. Om lagen skall innehålla en obligatorisk regel om revisor, bör lagtexten utformas förslagsvis enligt följande: ”Juridisk person. som regi- strerats som försäkringsmäklare, skall utse en eller flera revisorer för bestämd tid eller tills vidare. Minst en revisor skall vara auktoriserad. Även suppleant för sådan revisor skall vara auktoriserad.”

Om en revisor utses med stöd av lagförslaget, kommer uppdraget att vara reglerat enbart genom avtal mellan den juridiska personen och revi- sorn samt genom allmänna uppdragsrättsliga regler (t. ex. 18 kap. handels- balken). Offentligrättslig lagstiftning, som föreskriver skyldighet att utse revisor. innehåller även en reglering av uppdraget i fråga om revisorns arbetsuppgifter. befogenheter, skyldigheter och ansvar m.m. (jfr 10 kap. och 16 kap.försäkringsrörelselagen, 10 kap. och 15 kap.aktiebolagslagen 1975:1385. 4 kap. lagen 1980: 1103 om årsredovisning m.m. i vissa företag samt 45—51. 65—66 och 106—10955 lagen 1951:308 om ekono— miska föreningar). Lagtextcn bör kompletteras med ett motsvarande regel- system eller en hänvisning till tillämpliga delar av något sådant.

Paragrafen är uppbyggd på motsvarande sätt som 10 kap. 25 försäk- ringsrörelselagen. I betänkandet berörs inte frågan om revisorns ställningi förhållande till försäkringsinspektionen; jfr uttalandena i förarbetena till nyssnämnda lagrum i försäkringsrörelselagen (prop. 1981/82:180 5.233). Ett klargörande på denna punkt är önskvärt. Hovrätten förutsätter att — i likhet med vad som är fallet beträffande försäkringsrörelselagen— revisor utsedd av försäkringsinspektionen respektive försäkringsmäklaren inte kan vara en och samma person. '

10.2.2. Försäkringsinspektionen

Kommentaren till författningsförslaget 75 anger att i paragrafen föreslås att hosjuridisk person som registrerats som försäkringsmäklare skall utses 120

• Sida 121
•  Original

minst en auktoriserad revisor. Den föreslagna lagtexten synes emellertid Prop.-1988/89: 136 inte innehålla ett sådant krav. Inspektionen instämmer i kommitténs Bilaga 3 förslag. så som det kommer till uttryck i lagtexten, att därest revisorer i enlighet med gällande lagstiftning. skall utses i ett mäklarföretag skall

minst en av dem vara auktoriserad. En sådan bestämmelse innebär att man inte uppställer krav på tillsättande av revisorer där sådana inte krävs

enligt gällande lagstiftning.

[0.2.3 Svenska Revisorsamfundet SRS

Utredningen föreslår som ett led i att stärka samhällets tillsyn över försäk- ringsmäklarna att av de revisorer som utses hos juridisk person som registrerats som försäkringsmäklare. skall minst en vara auktoriserad (5.148).

Revisorerna utses normalt av ägarna i den juridiska personen på bolags- stämma (motsv.). Detta innebär inte att revisorerna i sin granskning enbart skall tillgodose ägarnas intressen. Tvärtom slås det fast i förarbete- na till såväl 1944 års som 1975 års aktiebolagslag att revisor är skyldig att se till att bolaget iakttar de bestämmelser i aktiebolagslagen eller bolags- ordningen som avser att skydda bolagets borgenärer, anställda och den aktieköpandc allmänheten. Vidare fastslås att även det allmännas intresse måste beaktas under revisionen (prop. 1975: 103 5.242). Senare lagänd- ringar har inte. även om revisorns uppgifter utökats till att även omfatta vissa skatte- och avgiftsfrågor. principiellt förskjutits från det refererade departementschefsuttalandet. I sammanhanget bör även pekas på att revi- sion i bankrörelser numera utformats så att de nära överensstämmer med bestämmelserna i aktiebolagslagen och föreningslagen (prop. 1986/87: 12 s.255). Utredningens ovan citerade uttalande kan tolkas som om kommit- tén förordar en ändrad inriktning av revisionen i syfte att stärka samhäl- lets kontroll över försäkringsmäklare. några skäl för en sådan utökning anförs inte. Samfundet avstyrker en förändrad inriktning av revisionen. Samhällets kontroll över försäkringsmäklarna måste. i likhet med vad som gäller för banker, tillgodoses inom ramen för den tillsynsverksamhet som i detta fall försäkringsinspektionen föreslås utöva (jfr a. a. s.255).

Samfundet tillstyrker att krav på kvalificerad revisor införs för försäk- ringsmäklare men avstyrker att enbart auktoriserad revisor kan komma i fråga. De allmänna bestämmelserna om revisors kvalifikationer bör i stället tillämpas på revisor som granskar juridisk person som. bedriver verksamhet som försäkringsmäklare. I aktiebolag skall således krävas att minst en av revisorerna är auktoriserad eller godkänd, såvida inte något av de särskilda kriterierna är uppfyllt så att bolaget på denna grund skall ha auktoriserad revisor. Det bör dessutom påpekas att kraven för godkännan- de av revisor höjts de senaste åren samtidigt som revisorsförordningen ändrats så att reglerna för kvalificerad revisors verksamhet numera i huvudsak är gemensamma för auktoriserade och godkända revisorer. Sam- fundet vill här särskilt peka på de överväganden som gjorts inför ändring- en av banklagstiftningen. de skyddsintressen som motiverar särrcglering måste anses vara av avsevärt större betydelse i bankverksamhct än för försäkringsmäklare. Vid en jämförelse mellan försäkringsmäklare och ban- ker är det med hänsyn till storlek m.m. naturligt att jämföra med lokala föreningsbanker. I propositionen föreslås att minst en revisor i lokal för- eningsbank skall vara auktoriserad eller godkänd (a.a.s.181f och 2601). Samfundet förordar samma ordning såvitt avser försäkringsmäklare. _ 121

• Sida 122
•  Original

10.2.4 Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR Prop. 1988/ 89: 136 Enligt förslaget skall minst en av de revisorer som utses inom en juridisk Bilaga 3 person som registrerats som försäkringsmäklare vara auktoriserad. I specialmotiveringen till denna bestämmelse (7 5) påpekar utredningen mycket riktigt att inte alla företag är revisionspliktiga. Samtidigt uttalas att det i förevarande paragraf fastslås ”att hosjuridisk person som registrerats som försäkringsmäklare skall utses minst en auktoriserad revisor”. Enligt FARs mening går det ej av bestämmelsen att klart utläsa att juridisk person som registrerats som försäkringsmäklare är skyldig att utse auktoriserad revisor. Om detta är avsikten, vilket synes framgå av uttalan- det i specialmotiveringen, bör bestämmelsen formuleras om.

10.3. Lagtekniska synpunkter

10.3.1. Göta hovrätt

Beträffande 11 å må framhållas, att handlingar inte kan "redogöra" men väl "innehålla redogörelse” för någonting.

1 15 & första stycket torde ordet ”domicilierad” kunna utbytas mot "med hemvist”.

Beträffande förfarandet vid utdömande av vite hänvisas i betänkandet (s. 186 och 190 f) till de regler som gällde enligt den numera upphävda 18 9" lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken. Hovrätten

anmärker, att lagen (1985:206) om viten i stället skall tillämpas. 1 betänkandet (s. 190) anges i anslutning till 18 5, att beteckningar som påminner om försäkringsmäklare eller internationella mäklarbeteckningar bör likställas med beteckningen försäkringsmäklare i förbudshänseende. Det kan emellertid inte anses tillåtet att utan uttryckligt stöd i lagtexten låta förbudet få den av kommittén åsyftade omfattningen. Det är därjämte oklart vilka beteckningar kommittén åsyftat. Vidare lider formuleringen i paragrafen av språkliga brister. Hovrätten föreslår att paragrafen får föl- jande lydelse: "Den som bedriver verksamhet i strid mot 155 eller som utan att vara registrerad såsom försäkringsmäklare använder beteckningen försäkringsmäklare eller beteckning som är ägnad att leda till förväxling därmed. skall . . . . detta.”

I 18 & saknas motsvarighet till regeln i 8 & Zst fastighetsmäklarelagen om förbud mot överklagande av vitesföreläggande. Övervägande skäl för full— följdsförbud jämväl i förevarande fall synes föreligga. På grund härav föreslår hovrätten, att en motsvarande bestämmelse införes såsom ett andra stycke i förevarande paragraf.

10.3.2. Kammarrätten iJönköping

15 & Ordet ”domicilierade” bör undvikas i lagtexten.”Med hemvist” är långt mer begripligt.

17— 18 55 I fråga om utdömande av vite hänvisar utredningen i special- motiveringen (s. 186 och 190 f) till att allmän åklagare skall föra talan vid allmän domstol. ' Kammarrätten vill i anledning av vad utredningen anfört påpeka att lagen (1985:206) om viten gäller sedan den ljuli 1985 och att de viten som föreläggs av försäkringsinspektionen skall behandlas enligt denna lag. 122

• Sida 123
•  Original

10.3.3 Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet Prop. 1988/ 89: 136 105 1 st föreskriver att försäkringsmäklaren skall utföra sitt uppdrag Bilaga3 "ansvarsfullt". Motsvarande bestämmelse i lagen (1984:81) om fastighets— mäklare stadgar, att fastighetsmäklaren skall utföra sitt uppdrag ”omsorgs— fullt”. Båda uttrycken tar sikte på aktsamhetsstandarden, och någon prin— cipiell skillnad mellan de båda är synbarligen inte åsyftad. Anledning Saknas att inte arbeta med en enhetlig terminologi. I det remitterade förslaget bör därför ”ansvarsfullt” bytas ut mot ”omsorgsfullt”.

10.3.4. Svenska Bankföreningen

Den föreslagna lagen om försäkringsmäklare m.m. är avsedd att reglera yrkesmässig förmedling av direktförsäkring från flera från varandra fristå— ende försäkringsgivare (1 5). Genom möjligheten att registrera sig som försäkringsmäklare får förmedlaren en exklusiv möjlighet att använda beteckningen försäkringsmäklare och att uppbära provision från försäk- ringsgivare för det arbete som utförts (2 5). Av motiven till lagen framgår dock att förmedling av försäkringar genom ombud skall kunna fortgå vid sidan av lagen. Detta föreslås i lag komma till uttryck genom ett tilläggi 7 kap. 165 försäkringsrörelselagen enligt vilket försäkringsbolag inte får lämna provision eller annan ersättning för utfört arbete åt annan än bolagets ombud och den som registrerats som försäkringsmäklare.

Enligt ban kföreningens mening kommer den i motiven angivna avsikten att ombudssystemet skall få finnas kvar vid sidan av mäklarverksamheten inte tillräckligt klart till uttryck i lagen. Den definition som i 1 5 lagen om försäkringsmäklare m. m. ges på en presumtiv försäkringsmäklare får näm- ligen anses träffa också den verksamhet som bankerna bedriver på försäk- ringsområdet i egenskap av flerbolagsombud. Om man skulle tolka lagen efter dess ordalydelse skulle alltså en bank, som underlåter att registrera sig som försäkringsmäklare, enligt 25 samma lag vara förbjuden att t.ex. uppbära ersättning för utfört arbete. En sådan tolkning motsägs i och för sig av bestämmelsen i 7 kap. 16 5 försäkringsrörelselagen. För att undanrö- ja det missförstånd som här kan uppstå, bör i lagen om försäkringsmäklare m.m. tas in ett uttryckligt undantag för den nu nämnda ombudsverksam- heten.

Bestämmelserna i 155 som anger området för tillåten försäkringsför- medling samt de om tillsyn i 17 5 är uppenbarligen avsedda att tillämpas på all verksamhet på området, dvs. även sådan som sker genom ombud. Enligt bankföreningens mening är risken stor att dessa bestämmelser, genom att de återfinns i en lag rubricerad ”lag om försäkringsmäklare m. m.", inte kommer att uppmärksammas av samtliga som har att tillämpa lagen. Möjligen kan denna brist i lagen botas genom en mer klargörande titel.

10.3.5. Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR

Bestämmelser om försäkringsmäklares handhavande av klientmedel finns intagna i lagförslagets 105 andra stycket samt 14 5. Enligt FARs mening kan det ifrågasättas om man inte av bl.a. pedagogiska skäl bör samla dessa bestämmelser i samma paragraf. FAR föreslår därför att bestämmelsen i 105 andra stycket flyttas över till 14 5 och där intas på lämpligt sätt.

• Sida 124
•  Original

Lagrådsremissens lagförslag Prop. 1988/89: 136

.. . Bilaga 4 Forslag till

Lag om försäkringsmäklare

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 5 Med försäkringsmäklare menas i denna lag en juridisk eller fysisk person som yrkesmässigt till olika uppdragsgivare förmedlar direktförsäk- ringar från flera från varandra friståendc försäkringsgivare.

2 5 Avtalsvillkor som avviker från bestämmelsernai 13 eller 14 5 får inte åberopas mot uppdragsgivaren eller någon som härleder sin rätt från honom, om uppdragsgivaren är en konsument.

Registrering och tillsyn m. m

3 5 Varje försäkringsmäklare skall vara registrerad hos försäkringsin- spektionen och stå under dess tillsyn.

Registreringen kan avse förmedling av

1. alla slag av försäkring.

2. enbart personförsäkring, eller

3. enbart Skadeförsäkring. Benämningen försäkringsmäklare får användas bara av den som är registrerad enligt denna lag.

4 5 För att enjuridisk person skall bli registrerad som försäkringsmäkla- re krävs att

1. den juridiska personen inte till någon del ägs av ett försäkringsföretag eller någon som är närstående till ett försäkringsföretag på det sätt som sägs i 4 kap. 3 5 andra stycket konkurslagen (1987:672),

2. den juridiska personen har en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas denna om dess skyldigheter åsidosätts, och

3. de fysiska personer som för den juridiska personens räkning för- medlar försäkringar är registrerade som försäkringsmäklare.

5 5 För att en fysisk person ska bli registrerad som försäkringsmäklare krävs att han - -

1. inte är underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller har förvaltare enligt 1 1 kap. 7 5 föräldrabalken.

2. inte är anställd av eller uppdragstagare hos något försäkringsföretag eller någon som är närstående till ett försäkringsföretag på det-sätt som Sägs i 4 kap. 3 5 andra stycket konkurslagen (1987:672),

3. har en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas honom om han åsidosätter sina skyldigheter.

4. har en tillfredsställande utbildning. och

5. i övrigt är lämplig som försäkringsmäklare. Sådan försäkring som avses i första stycket'3 krävs inte om mäklaren uteslutande förmedlar försäkringar för en juridisk person som är registre- rad som försäkringsmäklare. 124

• Sida 125
•  Original

6 5 Närmare föreskrifter om villkoren för registrering och om ansök- Prop. 1988/89:136 nings- och registreringsförfarandet får meddelas av regeringen eller myn- Bilaga 4 dighet som regeringen bestämmer.

7 5 Försäkringsmäklaren är skyldig att på begäran av försäkringsinspek- tionen lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behö- ver för att fullgöra sin tillsyn enligt denna lag.

8 5 Försäkringsinspektionen får förordna en eller flera revisorer att följa verksamheten hos försäkringsmäklaren. ] ett revisorsförordnande kan in- spektionen ge särskilda direktiv till revisorn.

Revisorerna har rätt att få arvode för sitt arbete av mäklaren. Arvodets storlek bestäms av inspektionen.

9 5 Försäkringsmäklarna skall med årliga avgifter bekosta försäkrings- inspektionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar.

Särskilda regler som skall iakttas i inäklarvw'ksainltt'tt'n

10 5 Pengar och andra tillgångar som försäkringsmäklaren får hand om för någon annans räkning skall hållas avskilda från andra tillgångar och utan dröjsmål vidarebefordras till mottagaren.

11 5 Om mäklaren får ersättning i form av provision eller arvode från försäkringsgivaren. är han skyldig att på begäran av uppdragsgivaren upp- lysa denne om ersättningens storlek.

12 5 Försäkringsmäklaren skall se till att uppdragsgivaren får den infor- mation som en försäkringsgivare enligt 55 och 65 första stycket konsu- mentförsäkringslagen (1980:38) är skyldig att lämna i samband med att en försäkring tecknas.

Ft'irxäkringxmäklart-'In uppdrag

13 5 Försäkringsmäklaren skall utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed. Han skall, i den utsträck- ning som omständigheterna kräver det, klarlägga uppdragsgivarens behov av försäkring och föreslå lämpliga lösningar.

14 5 Om försäkringsmäklaren uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosät- ter sina skyldigheter. skall han ersätta den skada som till följd av detta drabbar uppdragsgivaren, den som härleder sin rätt från uppdragsgivaren eller försäkringsgivaren.

I ngripande mot_lörsäkringsmäklare m. m.

15 5 Försäkringsinspektionen skall återkalla registreringen om en för-

säkringsmäklare 1. inte uppfyller kraven för registrering enligt 4—6 55. 2. inte lämnar begärda upplysningar enligt 7 5, eller . 3. inte betalar föreskrivna avgifter enligt 9 5. 125

• Sida 126
•  Original

Inspektionen får bestämma att ett beslut om återkallelse skall gälla Prop. 1988/89:136 omedelbart. Bilaga 4

Om det är tillräckligt, får inspektionen i stället för att återkalla registre- ringen meddela varning.

16 5 Om någon utövar sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan att vara registrerad som försäkringsmäklare, skall försäkringsinspek— tionen förelägga honom vid vite att upphöra med detta. Detsamma gäller om en registrerad försäkringsmäklare yrkesmässigt förmedlar försäkringar av ett slag som han inte är registrerad för och om någon använder benäm- ningen försäkringsmäklare utan att vara registrerad som sådan.

Ett föreläggande enligt första stycket får också meddelas i samband med ett beslut om återkallelse enligt 15 5.

17 5 Försäkringsinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas till kammarrätten.

1. Denna lagträder i kraft den 1januari 1990.

2. Den som vid lagens ikraftträdande utövar sådan verksamhet som omfattas av lagen skall ansöka .om registrering senast den 1 mars 1990. Om inte försäkringsinspektionen bestämmer annat, får den som senast den dagen har ansökt om registrering fortsätta sin verksamhet till dess att ansökan har prövats slutligt.

3. Den som vid lagens ikraftträdande utövar sådan verksamhet som omfattas av lagen men inte har föreskriven utbildning kan trots detta registreras som försäkringsmäklare.

• Sida 127
•  Original