2. Förslag till Lag om ändring i försäkringsrörelselagen ________________________________________

(1982:713)

Härigenom föreskrivs att

7 kap. 16 & försäkringsrörelselagen (1982z7l3) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Styrelsen och verkställande direktören skall övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på ett sätt som överensstämmmer med god försäkringssed.

Ett försäkringsbolag får inte lämna rovision eller 1

annan ersättnin för anskaff— l

nin eller förmedlin av

anskaffning av ansökningar om försäkrin i Sveri e, åt l annan än bola ets ombud eller

den som registrerats som

försäkringsmäklare enligt la en (l987:00) om försäk—

ringsmäklare m.m. l l

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

• Sida 15
•  Original

3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för ut— ________________________________________________ ländska försäkringsföretag att driva försäkrings— rörelse i Sverige

Härigenom föreskrivs att

20 5 lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkrings— företag att driva försäkringsrörelse i Sverige skall ha föl— jande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Generalagenten skall övervaka att anskaffning av ansök— ningar om försäkring hos företaget sker på ett sätt som överensstämmer med god affärssed.

Generalagenten får inte lämna provision eller annan ersättning för anskaffning eller förmedling av anskaff— ning av ansökningar om för— säkring i Sverige, åt annan än företagets ombud eller den som registrerats som försäk- ringsmäklare enligt lagen (1987: 00) om försäkringsmäk—

lare m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

• Sida 16
•  Original

• Sida 17
•  Original

SAMMANFATTNING

I 7 kap. 16 & försäkringsrörelselagen och i 20 5 lagen om utländska försäkringsföretag åläggs bolagsledningen resp. generalagenten för utländska försäkringsföretag ett allmänt ansvar att övervaka att anskaffning av ansökningar om försäk— ring sker på ett sätt som överensstämmer med god försäkrings— sed. På grundval av dessa allmänt hållna lagregler har mellan försäkringsgivarna i Sverige sedan länge träffats överenskom— melser rörande anskaffningsverksamheten. Den senaste överens— kommelsen trädde i kraft den 1 april 1986. Till följd av

' oenighet om vissa bestämmelser för försäljning av försäkring

har flera försäkringsgivare ställt sig utanför överenskommel—

sen.

De nya former för försäljning av försäkring som aktualiserats och som delvis lett till oenigheten inom branschen är främst försäljning genom franchisetagare (juridisk person som genom ett särskilt avtal med 22 försäkringsgivare säljer försäkring för dennes räkning) och genom försäkringsmäklare (någon som till uppdragsgivare förmedlar försäkring från flera försäk— ringsgivare och av de senare uppbär provision för utfört arbete). Den nu vanligast förekommande försäljningsformen är enbolagsombud (dvs. fysisk person som företräder 225 försäk— ringsbolag och som säljer försäkring för detta bolag). Vidare

sker försäljning genom flerbolagsombud vilka företräder flera

bolag. Dessutom förekommer konsulter som bistår sina kunder i

försäkringsfrågor och ger dem råd mot betalning.

• Sida 18
•  Original

Försäkringslagstiftningens allmänna krav på anskaffningsverk— samheten innebär enligt kommitténs uppfattning dels att de som anlitas för anskaffning av försäkring skall ha erforder—

liga personliga kvalifikationer och vara väl utbildade för sina uppgifter, dels att det skall tillämpas vissa etiska regler vid anskaffningens bedrivande. De etiska reglerna kan till sin innebörd variera från tid till annan och i viss mån även uppvisa skillnader mellan olika försäkringsgivare. Vissa etiska regler, såsom förbud att koppla lån eller annan pres— tation till att försäkring tecknas eller vidmakthålls, skall dock enligt kommitténs mening i huvudsak gälla all anskaff—

ningsverksamhet.

Även annan lagstiftning än försäkringslagstiftningen ställer krav på försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet. Exempel på sådan lagstiftning är marknadsföringslagen, konsumentkre- ditlagen och kunsumentförsäkringslagen. Konkurrenslagstift— ningen är vidare tillämplig också på detta område.

Det åvilar i första hand bolagsledningen resp. generalagenten att övervaka att anskaffningsverksamheten bedrivs i enlighet med försäkringslagstiftningens krav på god försäkringssed och att erforderliga utbildningskrav och etiska regler uppställs och följs. Försäkringsinspektionen kan direkt ingripa i kon— kreta fall mot försäkringsbolag resp. generalagent som i något avseende inte bedöms uppfylla sitt ansvar vad gäller anskaffningsverksamheten. Förutom att reagera i konkreta fall kan inspektionen dessutom utfärda etiska meddelanden om vad den anser vara uttryck för vad som i anskaffningen kan anses

förenligt eller oförenligt med god försäkringssed. ,

I Sverige har försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet

huvudsakligen skötts av enbolagsombud. Under framförallt de senaste tio åren har emellertid alternativa försäljningformer

aktualiserats däribland försäljning genom försäkringsmäk—

lare.

• Sida 19
•  Original

l (5

I Sverige finns inte något lagstadgande som direkt förbjuder försäkringsbolag att anskaffa direktförsäkring via mäklare. Anskaffningen av försäkringar via mäklare blir i stället att bedöma med utgångspunkt i lagstiftningens krav på god försäk— ringssed. Kommittén har inte funnit stöd för att ett försäk— ringsmäklarsystem principiellt skulle strida mot god försäk— ringssed eller vara oförenligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Försäkringsmäklares verksamhet bör såle— des inte förbjudas i Sverige. Kommitténs principiella ställ— ningstagande är dock knutet till den bestämda förutsättningen att de grundläggande villkoren för verksamheten regleras i

lag.

Som resultat av sina överväganden föreslår kommittén en lag om försäkringsmäklare m.m. samt vissa ändringar i försäk— ringsrörelselagen och i lagen om utländska försäkringsföre— tag. Den föreslagna lagen om försäkringsmäklare m.m. avser endast direktförsäkringsområdet. Lagens syfte är att skapa förutsättningar för att mäklarverksamheten bedrivs av kunnig och erfaren personal med tillfredsställande utbildning. Genom en lagreglering skapas legala möjligheter för övervakning och även för sanktioner mot försäkringsmäklare som inte uppfyller

i lagen uppställda krav.

Försäkringsmäklarens arbetsuppgifter kan kortfattat beskrivas så, att mäklaren för uppdragsgivaren skall utreda dennes försäkringsbehov och för försäkringsgivaren analysera och presentera den aktuella risken på ett sådant sätt att försäk— ringsgivaren kan lämna ett anbud om försäkring med bestämd premie. Även efter placeringen av försäkring hos en eller flera utvalda försäkringsgivare kan mäklaren sköta uppdrags— givarens försäkringsskydd (beståndsvård). Mäklaren kan också

biträda sin uppdragsgivare vid inträffade försäkringsfall.

Den som yrkesmässigt för olika uppdragsgivare förmedlar direktförsäkring från flera från varandra fristående försäk— ringsgivare, får enligt kommitténs förslag möjlighet att hos

• Sida 20
•  Original

försäkringsinspektionen registrera sig som försäkringsmäk— lare. Genom registreringen får denne en exklusiv möjlighet att använda beteckningen försäkringsmäklare och en likaledes exklusiv möjlighet att uppbära provision från försäkrings—

givare för det arbete som utförts.

Enligt kommitténs förslag kan fysisk eller juridisk person registreras som försäkringsmäklare. För fysisk person skall för registrering krävas, att han är myndig och ej försatt i konkurs eller underkastad näringsförbud, har ansvarsförsäk— ring på 600 basbelopp (f.n. ca. 15 milj. kr.) och har en tillfredsställande utbildning samt allmänt sett är lämplig för mäklaryrket. För juridisk person skall för registrering

i l l % krävas dels att bolagsordning eller bolagsavtal inte strider [ mot lagen, dels att ansvarsförsäkring på 600 basbelopp finns. 1 I juridisk person som registrerats som försäkringsmäklare ' skall det ankomma på företagsledningen att tillse att den som f förmedlar försäkring för den juridiska personen uppfyller

krav som ansluter till vad som gäller för fysisk person.

Kommittén föreslår vissa begränsningar i de registrerade försäkringsmäklarnas verksamhet. I lagen föreslås ett förbud för försäkringsmäklare att motta premier eller skadeersätt— ningar för vidarebefordran till försäkringsgivare resp. för— säkringtagare. Från förbudet kan försäkringsinspektionen såvitt avser premiebetalning medge undantag om särskilda skäl föreligger. Vidare föreslås ett uttryckligt förbud — inte bara för registrerade försäkringsmäklare utan för alla fysi— ska eller juridiska personer — att förmedla direktförsäkring för svenska försäkringstagares i Sverige lokaliserade risker eller såvitt avser personförsäkring till svenska försäkrings— tagare domicilierade i Sverige från försäkringsgivare som inte har koncession i Sverige och att därvid uppbära provi— sion. Även i detta fall kan försäkringsinspektionen, om sär— skilda skäl föreligger, medge undantag från förbudet.

• Sida 21
•  Original

Om en försäkringsmäklare uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina förpliktelser enligt uppdraget kan han en— ligt lagförslagets bestämmelser ådra sig skadeståndsansvar, om hans beteende orsakat förmögenhetsskada för uppdragsgivare

eller försäkringsgivare.

Som ett utflöde av kravet på att försäkringsmäklarnas verk— samhet skall bedrivas med iakttagande av god försäkringssed, har kommittén funnit att vissa speciella etiska regler bör uppställas för försäkringsmäklarnas verksamhet. En försäk— ringsmäklare skall t.ex. redan vid upphandlingsförfarandet vara skyldig, om uppdragsgivaren begär det, att redovisa hur stor provision en försäkringsgivare betalar i de fall provi— sionens storlek är väsentligt olika för de skilda försäk— ringsgivarna. För att hindra att mäklaren uppbär dubbla er— sättningar skall en mäklare som arbetar mot ersättning av uppdragsgivaren (arvode), i de fall försäkringsgivaren ändå skulle utbetala provision, vidarebefordra hela provisionen till uppdragsgivaren som därefter av mäklaren får debiteras för utfört arbete. Detta är ett undantag från huvudprincipen att returprovision inte bör vara tillåten inom anskaffnings— verksamheten. Vidare skall uppdragsgivare, främst de med stor riskexponering, uppmärksammas på eventuell begränsning som kan föreligga i mäklarens försäkringsskydd för det skadestånd han kan ådra sig. Försäkringsgivare skall inte genom direkt ägande ha ett allför stort inflytande i juridisk person som registrerats som försäkringsmäklare. Slutligen har kommittén funnit att försäkringsmäklares huvudsakliga verksamhet skall vara inriktad på förmedling av försäkring och näraliggande

verksamhet.

Försäkringsmäklarna skall stå under tillsyn av försäkringsin- spektionen och vara registrerade hos denna. Mäklarna skall årligen betala ett bidrag för inspektionens organisation och

verksamhet.

• Sida 22
•  Original

Om den som registrerats som försäkringsmäklare inte längre uppfyller registreringskraven, inte betalar föreskrivet till— synsbidrag eller i övrigt inte iakttar de regler som gäller för verksamheten, skall försäkringsinspektionen enligt lag—

förslaget återkalla registreringen eller meddela varning om

det sistnämnda är tillräckligt. Inspektionen skall också in—

gripa mot den som utan att vara registrerad som försäkrings— mäklare använder beteckningen försäkringsmäklare eller för— medlar försäkring från utländsk, i Sverige icke koncessione—

rad försäkringsgivare mot provision.

• Sida 23
•  Original

FÖRSÄKRINGSBOLAGENS ANSKAFFNINGSVERKSAMHET

l Kommitténs direktiv

Kommitténs direktiv (Dir 1978:105) rörande försäkringsbola—

gens anskaffningsverksamhet innehåller följande:

Slutligen har näringsfrihetsombudsmannen (NO) i skrivelse till regeringen den 13 oktober 1978 hemställt om en översyn av försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet, dvs. försälj— ning av försäkringar. Därvid borde särskilt övervägas om försäkringsmäklare skall få möjlighet att verka på den sven- ska marknaden.

NO tar i sin skrivelse upp frågan om principerna för försäk— ringsbolagens anskaffningsverksamhet. Enligt FL åligger det styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag att övervaka att anskaffningen av ansökningar om försäkring sker på ett sätt som överensstämmer med god försäkringssed. Rege- ringen får meddela närmare bestämmelser om anskaffningsverk— samheten men några sådana föreskrifter har inte utfärdats. Försäkringsbolagen har i stället träffat en överenskommelse om anskaffningsverksamheten, den s.k. anskaffningsöverenskom— melsen (Aö). NO riktar uppmärksamheten på vissa konkurrensbe— gränsande bestämmelser i Aö som hindrar försäkringsmäklare att driva verksamhet inom branschen.

NO har på grundval av ett omfattande utredningsmaterial, bl.a. om vilka kostnader försäkringsbolagen har för anskaff— ningsverksamheten, kommit till uppfattningen att övervägande Skäl talar för att det skulle vara till fördel för försäk- ringstagarna om ett antal vederhäftiga försäkringsmäklarföre— tag med flerbolagsrepresentation tilläts etablera sig på marknaden. Genom sin från försäkringsbolagen fristående ställning skulle mäklaren — till skillnad från ombud som

• Sida 24
•  Original

representerar endast ett försäkringsbolag — med hänsyn till kundens försäkringsrisker kunna ge köpråd grundade på en bedömning av olika försäkringsbolags premier och andra vill— kor. Försäkringsmäklarna skulle enligt NO kunna bidra till en effektivare konkurrens mellan försäkringsbolagen.

Försäkringsinspektionen som har genomfört den av NO åberopade utredningen har redovisat en motsatt uppfattning i fråga om det lämpliga i att införa ett system med försäkringsmäklare i Sverige.

Utredningen bör med beaktande av vad NO och försäkringsin— spektionen har anfört utvärdera försäkringsbolagens nuvarande anskaffningsverksamhet och hur Aö har verkat i olika avseen— den. Mot denna bakgrund och med hänsyn till erfarenheter av olika system i andra länder bör utredningen pröva de frågor som NO har tagit upp, bedöma konsekvenserna av olika lös— ningar och lägga fram de förslag som anses påkallade. I detta sammanhang bör prövas om man, utan att ge avkall på försäk— ringsbolagens sociala funktion, kan inskränka den för försäk— ringstagarna dyrbara hemackvisitionen. Det kan vara till fördel för konsumenterna om försäkringsbolagen kan använda enklare marknadsförings— och försäljningsmetoder, t.ex. genom någon form av försäkringsbutik eller försäljning över disk 1 köpcentra m.m.

• Sida 25
•  Original

Tidigare utredningar och lagstiftningsåtgärder

I 1948 års lag om försäkringsrörelse reglerades försäkrings— bolagens anskaffningsverksamhet i 302 8, vars lydelse var:

Det åligger styrelsen och verkställande direktören att över— vaka att anskaffning av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på sätt som överensstämmer med god försäkringssed. Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående anskaff— ningsverksamheten och må därvid förordna, att frågor rörande densamma skola, på sätt och i den omfattning som i nämnda bestämmelser angives, handläggas av en av Konungen utsedd nämnd.

Någon bestämmelse om rätt för regeringen att utse en särskild nämnd upptogs varken i förslaget från 1942 års försäkringsut— redning (SOU l946:33) eller i propositionen (prop. l948:50). | Bestämmelsen tillkom istället på förslag av det riksdagsut—

skott till vilket propositionen remitterades.

1942 års försäkringsutredning konstaterade bl.a. att det sedan 1934 förelåg överenskommelser mellan såväl liv— som skadeförsäkringsbolag angående anskaffningsverksamheten.

: Detta hade inneburit att de i överenskommelserna deltagande livförsäkringsbolagen — så länge de biträder överenskommelsen - hade befriats från skyldigheten att hos inspektionen göra sådan anmälan som avsågs i dåvarande 242 5. Lagförslaget hade därför från utredningens sida anpassats till den överenskom— melse som under regeringens medverkan genomförts. I den av utredningen föreslagna paragrafen föreskrevs sålunda att

endast sådant ombud fick anställas, som kunde anses på ett värdigt och lämpligt sätt utöva ackvisitionsverksamhet. Där—

• Sida 26
•  Original

jämte stadgades skyldighet för bolaget att vidta betryggande

åtgärder för övervakande av ombudens verksamhet.

Det var, enligt utredningens uppfattning, givet att anslut- ning till en av regeringen sanktionerad överenskommelse angå- ende övervakning av anskaffningsverksamheten skulle anses såsom en betryggande åtgärd i detta hänseende. Bolag som önskade frånträda överenskommelsen hade att genomföra en anordning av motsvarande effektivitet, varvid denna själv—

fallet måste underställas koncessionsmyndigheten.

I utredningens förslag till paragraf hade slutligen också införts det i 1903 års lag om försäkringsrörelse, 242 5 andra stycket upptagna förbudet mot att lämna ersättning, vare sig i form av provision eller annorledes, för anskaffning eller förmedling av anskaffning av ansökningar om försäkring åt

annan än bolagets ombud.

! Försäkringsbolagens riksförbund vände sig i sitt remissvar : mot uttalandet att ett bolag som önskade frånträda de nu

| | | [

gällande överenskommelserna, hade att genomföra en anordning av motsvarande effektivitet. Enligt riksförbundets mening var det knappast möjligt för ett enskilt bolag att genomföra en anordning av motsvarande effektivitet. Bestämmelserna i ut— redningens förslag till lagbestämmelse syntes enligt riksför— bundet förutsätta att anslutningen till överenskommelserna

förblev allmän.

Folket—Samarbete — nuvarande Folksam — anförde i sitt remiss— yttrande att ett bifall till utredningens förslag till lydel— se av 302 5 i viss mån skulle innebära en legislativ sanktion åt de nyssnämnda överenskommelserna som slutits mellan för- säkringsbolagen. Bolaget framhöll att det inte ansåg överens— kommelserna till alla delar tillfredsställande. Bl.a. hade bolaget uppsagt överenskommelserna såvitt rörde sakförsäk—

ringsbolagen. Folksam anförde rörande detta följande:

• Sida 27
•  Original

Bl.a. har Samarbete kritiserat en bestämmelse i A—överenskom— melsen, enligt vilken "institution av vad slag det vara må (bolag, förening, stiftelse m.m.)" ej må anställas såsom ombud. Man utgår alltså i denna överenskommelse, som utred— ningen vill legalisera, från att en försäkring alltid skall tecknas genom förmedling av enskild person, vilken är ombud hos försäkringsföretaget. Man förutsätter sålunda att de enskilda försäkringstagarna alltid uppträda och handla var för sig. I dagens samhälle, där frivilliga sammanslutningar framträda som de enskilda individernas förespråkare i ett flertal betydelsefulla sammanhang, är det i längden ett orim— ligt anspråk från försäkringsbolagens sida att vägra att acceptera de fria organisationerna som fullmyndiga företräda— re för sina medlemmars intressen även i försäkringsfrågor.

Departementschefen anförde i propositionen (prop. l948:50) att agentorganisationens sammansättning och karaktär samt de

enskilda ombudens kvalifikationer och egenskaper var av

väsentlig betydelse för försäkringsverksamheten. För försäk— ringsväsendets målsmän måste det sålunda vara en betydelse— full uppgift att skapa och vidmakthålla sunda förhållanden på

detta område.

Enligt departementschefen kunde det inte råda tvivel om att vissa överenskommelser angående ackvisitionen, vilka på basis av gällande lagbestämmelser träffats mellan försäkringsbola- gen, varit ägnade att främja en utveckling i sådan riktning. Beträffande formerna för ackvisitionsverksamheten anförde

departementschefen följande:

Den snabba utvecklingen på det sociala och ekonomiska livets områden ställer också försäkringsväsendet inför nya problem och nya möjligheter. Det är naturligt om man därvid söker sig nya vägar också för ackvisitionens effektivisering eller förbilligande. Medan man ännu för icke länge sedan tämligen allmänt ansåg, att juridiska personer eller liknande kollek— tiv endast i strängt begränsad omfattning borde tillåtas att vara ombud för försäkringsbolag, anses numera på flera håll,

; att under vissa betingelser fördelar kunna vinnas om ackvisi— tionen direkt anknytes till kollektiven. Denna åsiktsför— skjutning påverkas därav, att ekonomiska intresseorganisatio— ner alltmera träda i förgrunden på skilda samhällsområden. . Ytterligare exempel på en ändrad uppfattning angående ack—

visitionens ändamålsenliga gestaltning kunna andragas.

• Sida 28
•  Original

Enligt departementschefen kunde man överväga att lämna ut— vecklingen på detta område helt obunden av lagföreskrifter. En sådan lösning ansågs dock inte tillrådlig. Vid en lagreg— lering måste dock tillses att lagstiftninen inte genom för snäva regler stävjar en för den försäkringssökande allmänhe— ten och därvid i sista hand för samhället önskvärd utveck—

ling.

Den fundamentala principen att det i första hand åvilar före— tagsledningen att övervaka att ackvisitionen bedrivs enligt god försäkringssed, borde enligt departementschefen komma till uttryck i lagen. Klart är att i övervakningen inbegrips tillsyn över att ombuden har erforderliga personliga kvalifi— kationer och är väl utbildade för sina uppgifter. Däremot ansågs det vara lämpligt att ytterligare föreskrifter beträf— fande ackvisitionsverksamheten utfärdades i administrativ ordning. Rörande fördelarna med sådana föreskrifter anfördes

följande:

Genom en sådan ordning vinnas nämligen ökade möjligheter till anpassning efter ändrade förhållanden. De administrativa föreskrifterna torde i huvudsak böra ansluta sig till de s.k. agentöverenskommelser, vilka — med Kungl. Maj:ts medverkan — träffats mellan försäkringsbolagen. Dessa överenskommelser äro för närvarande från ett par företags sida uppsagda på grund av meningsskiljaktigheter angående lämpligheten av att anlita juridiska personer såsom ombud. Uppenbart är, att också denna fråga måste regleras i de administrativa före— skrifterna. Jag finner icke anledning att nu taga bestämd ståndpunkt till detta delvis svårbedömda spörsmål. Det må endast framhållas, att, även om vissa fördelar stå att vinna genom att juridiska personer i en eller annan form inlemmas i ombudsorganisationen, erfarenheten likväl manar till att här framgå med försiktighet.

I den mån Kungl. Maj:t skulle finna överenskommelser eller

anordningar som försäkringsbolagen träffat på detta område tillfredsställande och tillfyllest för sitt ändamål, torde

det enligt departementschefen inte vara erforderligt att

utfärda särskilda föreskrifter i ämnet.

• Sida 29
•  Original

Vid utfärdandet av administrativa föreskrifter förutsattes

att tillfälle till yttrande skulle komma att beredas såväl

försäkringsföretagen som de anställdas fackliga organisatio—

ner .

Anskaffningsverksamheten ägnades stor uppmärksamhet under utskottsbehandlingen (första lagutskottet l948z34). Enligt utskottets bedömning måste det anses som ett av den enskilda försäkringsverksamhetens mest vitala problem att ge ackvisi— tionsarbetet en karaktär som präglas av både effektivitet och . ansvar inför uppgiften. Perspektiven ansågs här förskjutas efter hand under ständig påverkan från den sociala och ekono— miska utvecklingen, som skapar nya försäkringsbehov men också öppnar nya möjligheter att tillgodose dem.

i Med hänsyn till frågans sociala betydelse måste det enligt

' utskottet från allmän synpunkt te sig önskvärt med en viss offentlig kontroll över detta arbete. Ackvisitionsarbetet ansågs förete starkt skiftande drag, varför bestämmelserna på detta område måste besitta såväl stringens som smidighet. Möjligheterna till anpassning efter marknadens växlande prob—

lemställningar fick inte motverkas.

Föreskrifter angående ackvisitionen förutsatte enligt utskot— [ tets mening att ett särskilt organ fanns för att övervaka ) efterlevnaden av dessa. Frågor av detta slag ansågs ligga vid sidan av inspektionens egentliga tillsynsverksamhet. Det ; ansågs inte heller lämpligt att utsträcka inspektionens befo— l genheter till detta område. Utskottet fortsatte:

. Lämpligare torde vara att i största möjliga utsträckning ' efterbilda den hittills praktiserade anordningen och sålunda ; tillskapa en särskild nämnd med av Kungl. Maj:t utsedda leda— möter, vilken har att övervaka efterlevnaden av de adminis— trativa föreskrifterna. En sådan nämnd kan förlänas mer eller mindre vittgående befogenheter. Detta spörsmål sammanhänger ) nära med utformningen av de administrativa bestämmelserna. Om g däri endast upptagas regler av allmän innebörd, torde det bli ) ofrånkomligt att utrusta nämnden med vittgående befogenheter. I den mån anskaffningsverksamheten däremot i detalj regleras i de administrativa bestämmelserna kunna nämndens uppgifter

• Sida 30
•  Original

begränsas. Vägande synpunkter kunna anföras för vartdera alternativet. Utskottet har ansett sig icke böra taga bestämd ståndpunkt härtill. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att med beaktande av alla på frågan inverkande faktorer här göra en lämplig avvägning.

Det ansågs lämpligt att bemyndigandet för Kungl. Maj:t att

utse en särskild nämnd tydligt kom till uttryck i lagen.

Utskottet instämde i departementschefens uttalande att admi— nistrativa bestämmelser borde utfärdas endast om inte bolagen genom frivilliga överenskommelser själva på tillfredsställan—

de sätt reglerade anskaffningsfrågorna.

Riksdagen beslutade i enlighet med propositionen och det av utskottet föreslagna tillägget rörande nämnden (rskr 1948: 221).

om försäkringsrörelse) tog upp en smärre justering av 302 5 lagen om försäkringsrörelse. Den hänvisning till god försäk— ringssed, som lagrummet innehöll, kunde enligt de sakkunnigas uppfattning eventuellt åberopas som stöd för att försäkrings— bolagen skulle vara skyldiga att undantagslöst begagna gängse ackvisitionsformer. Om ett enstaka försäkringsbolag ville bryta egna, nya vägar på detta område, skulle kanske lagbe— stämmelsen kunna åberopas mot bolaget, även om det på bästa sätt sörjt för att anskaffningen under de nya formerna kom att ske på ett sunt och ansvarsmedvetet sätt. Enligt de sak— kunnigas mening borde lagen inte vara utformad på sådant

sätt, att den kunde komma att motverka nya, sunda initiativ.

De sakkunniga föreslog som en konsekvens av sitt resonemang att 302 5 första punkten skulle ändras till följande lydel—

se:

1958 års försäkringssakkunniga (SOU l960:11 översyn av lagen i

Det åligger styrelsen och verkställande direktören att över— i vaka att anskaffning av ansökningar om försäkring hos bolaget , sker på ett sunt och ansvarsmedvetet sätt.

• Sida 31
•  Original

De sakkunnigas förslag föranledde emellertid efter departe— ments— och riksdagsbehandling ingen ändring i lagen om för—

säkringsrörelse.

Anskaffningsverksamheten behandlades också av försäkringsrö— relseutredningen (Ds E l980:6). Utredningen föreslog inga förändringar. Departementschefen (prop. l981/82:180) anförde att något bemyndigande för regeringen att i fråga om anskaff— ningsverksamhet meddela föreskrifter som går utöver befogen— heten att meddela verkställighetsföreskrifter enligt 8 kap. 13 5 regeringsformen inte torde vara erforderligt. I proposi— tionen tillades att möjligheten att utfärda bestämmelser och att tillsätta en särskild nämnd för att övervaka ackvisi—

tionsverksamheten inte hade utnyttjats. I stället hade för— säkringsbolagen träffat överenskommelser, som hittills varit utformade så att det inte hade funnits anledning för rege— ringen att utfärda särskilda föreskrifter. Ytterst ankom det, enligt departementschefen, på försäkringsinspektionen att övervaka att anskaffningsverksamheten sker i enlighet med god

försäkringssed.

I den nya försäkringsrörelselagen som trädde i kraft den 1 januari 1983 fick bestämmelsen om anskaffningsverksamheten (7 kap. 16 S) följande lydelse:

Styrelsen och verkställande direktören skall övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på i ett sätt som överensstämmer med god försäkringssed.

I det ovan redovisade betänkandet uttalade 1958 års försäk— ringssakkunniga (sid. 502) i anslutning till ett förslag om viss omformulering av 302 & bl.a. följande angående försäk-

ringsinspektionens tillsyn inom anskaffningsområdet:

Då det ankommer på försäkringsinspektionen att utöva tillsyn över att bolagsledningarna fullgöra sina skyldigheter, faller det inom inspektionens verksamhetsområde att i fall av behov ingripa jämväl på detta område. Skulle emellertid Kungl. Maj:t genom särskilda föreskrifter komma att överföra alla

• Sida 32
•  Original

eller vissa grupper av hithörande frågor till handläggning av en särskild av Kungl. Maj:t utsedd nämnd, upphör i motsvaran— de grad inspektionens befattning med hithörande ärenden.

Med anledning av lagutskottets uttalande 1948 och de sakkun—

nigas 1960 gjorde Svenska Försäkringsbolags Riksförbund 1961 en framställning till riksdagens första lagutskott rörande tolkningen av 302 5 försäkringsrörelselagen. Första lagut— skottet uttalade i utlåtande l961:51 sid. 65 att vid lagens tillkomst avsikten måste ha varit att försäkringsinspektionen inte skulle utöva någon tillsynsverksamhet jämlikt 302 ä. 1 den mån nämnderna utövade verksamhet som avsågs i 302 & borde de enligt utskottet vara undantagna från inspektionens till—

syn. Riksdagen antog utskottets utlåtande.

I ett tidigare delbetänkande Ds E l981:4 Handläggningen av konsumentskyddsfrågor inom försäkringsområdet sid. 129 f, gjorde Försäkringsverksamhetskommittén en genomgång av in— spektionens aktivitet på anskaffningsområdet under tiden 1954—1966. Genomgången visade att inspektionen ingripit mot såväl försäkringsbolags marknadsföring som mot övriga an— skaffningsfrågor. Inspektionen ingrep redan 1954 mot ett försäkringsbolags reklam— och upplysningskampanj, vilken inspektionen ansåg ha fått en utformning som med hänsyn till 302 5 lagen om försäkringsrörelse var mindre lämplig. I skri— velser har inspektionen också gjort uttalanden i vissa frå— gor, t.ex. med anledning av den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande 1955, angående flerårsavtal m.m. Inspektionen har också uttalat sig i frågor som regleras i försäkringsbo— lagens anskaffningsöverenskommelser (numera marknadsförings— överenskommelser). Skrivelserna har i dessa fall utmynnat i att dåvarande Svenska Försäkringsbolags Förvaltningsnämnd, som hade att övervaka bolagens tillämpning av överenskommel— serna, anmodades delge försäkringsbolagen innehållet i skri—

velsen eller att nämnden anmodades att vidta lämpliga åtgär—

der.

• Sida 33
•  Original

Inspektionen har dessutom vid olika tillfällen lämnat sin synpunkt på vissa bestämmelser i anskaffningsöverenskommel—

serna och har även tagit initiativ till ändringar, t.ex. vad

gäller ombudens rätt till inkassering av premien.

Sedan 1966 har inspektionens tillsynsverksamhet på anskaff— ningsområdet främst bestått i underhandskontakter med försäk— ringsbolagen och förvaltningsnämnden/marknadsföringsnämnden. Enligt inspektionen finns därför inte verksamheten närmare

dokumenterad i form av t.ex. protokoll och skrivelser.

• Sida 34
•  Original

• Sida 35
•  Original

Överenskommelser rörande anskaffning

I 7 kap. 16 å försäkringsrörelselagen och i 20 5 lagen om utländska försäkringsföretag åläggs försäkringsbolags styrel-

å se och verkställande direktör respektive generalagent att I övervaka att anskaffning av ansökningar om försäkring hos bolaget respektive företaget sker på ett sätt som överens— stämmer med god försäkringssed respektive god affärssed. Enligt dessa bestämmelsers lydelse före försäkringsrörelsela— gens ikraftträdande den 1 januari 1983 kunde, som redan fram- gått, regeringen utfärda närmare bestämmelser angående sådan anskaffningsverksamhet och också utse en särskild nämnd att handlägga sådana frågor (dåvarande 302 9 respektive 20 å).

Några sådana bestämmelser som enligt dåvarande 302 & lagen om försäkringsrörelse och 20 & lagen om utländsk försäkringsan— stalt kunde aktualiseras utfärdades aldrig. Inte heller ut— sågs någon sådan nämnd som omnämndes i bestämmelserna. I stället träffade försäkringsbolagen s.k. anskaffningsöverens— kommelser till uppfyllande av intentionerna bakom bestämmel— serna om att anskaffningen skall ske enligt god försäkrings- l sed. De första sådana efter ikraftträdandet av 1948 års lag träffades år 1949, en inom direkt liv— samt sjuk— och olycks- fallsförsäkring ävensom annan direkt försäkring, och en inom direkt sjöförsäkring med undantag av yachtförsäkring. Dessa båda anskaffningsöverenskommelser sågs över och ersattes av nya sådana år 1964 respektive 1966. Hösten 1978 tillsattes inom branschen en utredning för översyn av anskaffningsöve—

renskommelserna. Motivet var behov av anpassning till ny

• Sida 36
•  Original

eller förändrad lagstifting och överhuvud nya principer för

marknadsföringen som hade växt fram under senare tid. Arbetet resulterade i s.k. marknadsföringsöverenskommelser (Mö) vilka trädde i kraft fr.o.m. den 1 januari 1983. Marknadsförings— överenskommelserna sades under 1985 upp av ett flertal för— säkringsbolag. Som en följd härav har de upphört att gälla den 18 februari 1986. En ny marknadsföringsöverenskommelse har istället slutits gällande från den 1 april 1986. Till denna överenskommelse har emellertid de svenska bolagen Atlantica, Holmia, Njord, Sirius, Skandia och Victoria samt de utländska bolagen Commercial Union, New Hempshire, Phoe— nix, Svensk Assurans och UAP—AGF, inte anslutit sig. De be— stämmelser varom oenighet närmast har rått är 11 och 12 Så

samt 9 5 5 (mera om dessa bestämmelser nedan).

För närvarande finns således ingen för hela försäkrings— branschen gemensam marknadsföringsöverenskommelse. Inspek— tionen har emellertid utfärdat två cirkulär (1986:2 och l986:3) i vilka erinras om bolagens skyldighet enligt 7 kap. 16 5 försäkringsrörelselagen resp. 20 5 lagen om utländska försäkringsföretag. I cirkulären fastslås att om ett bolag eller en generalagent avser att — innan ny marknadsförings— överenskommelse har trätt i kraft — avvika från de nu tilläm— pade reglerna för marknadsföring av försäkring, skall bolaget eller generalagenten skriftligen underrätta inspektionen om

de ändrade reglerna.

Enligt den från den 1 april 1986 gällande marknadsföringsöve- renskommelsen skall Marknadsföringsnämnden övervaka att öve— renskommelsen följs, meddela föreskrifter för tillämpningen av överenskommelsen, uttala sig angående dess innebörd samt föreslå åtgärder som kan främja dess syfte. Frågor om av— stängning eller varning av ombud prövas av Skiljenämnden. Registrering av ombud sker i Försäkringsbolagens Centrala

Ombudsregister.

• Sida 37
•  Original

Om bolag överträder överenskommelsen skall bolaget av Mark—

nadsföringsnämnden åläggas att vidta rättelse om det inte

sker frivilligt. Om ett bolag inte följer ett sådant föreläg—

gande skall anmälan ske till försäkringsinspektionen.

Marknadsföringsöverenskommelsen innehåller till en början allmänna regler för marknadsföringen. Dess syfte uppges ut— tryckligen vara att ange god försäkringssed vid försäkrings— bolagens marknadsföring av direkt försäkring i Sverige. Exem— pel på frågor som här regleras är vad som skall iakttas vid försäljning av försäkring exempelvis behovsutredning samt inkasseringen av premier. Överenskommelsen uppställer också särskilda regler för ombuden. Bl.a. uppställs vissa kvalifi— kations— och utbildningskrav. Vidare innehåller överenskom— melsen bestämmelser angående ersättning till ombud som är

uppdragstagare. Vissa handlingssätt anges som för ett ombud

är oförenligt med god försäkringssed. Om ombuds verksamhet strider mot god försäkringssed skall bolaget omedelbart vidta

åtgärder till rättelse.

Vissa av bestämmelserna i marknadsföringsöverenskommelsen innebär i praktiken att de bolag som är anslutna endast får sälja försäkringar genom egna ombud, vilka undantagsvis också kan vara ombud även för annat bolag om det första bolaget medger det. överenskommelsen innebär att ett försäkringsbolag inte får sälja försäkring och i samband därmed utbetala provision till en helt fristående mäklare eller mäklarföre— tag. De bestämmelser som hindrar mäklare att vara verksamma med förmedling av försäkringar till försäkringsbolag anslutna

; till marknadsföringsöverenskommelsen är främst 11 och 12 55 4 samt 9 5 5.

I 11 & stadgas att allmänt ombud (antingen bolagets arbets- tagare dvs. anställd i bolaget exempelvis en fälttjänsteman eller bolagets uppdragstagare) får, med visst undantag, före— träda endast ett bolag om inte detta bolag medger annat. I

12 & anges att allmänt ombud skall vara fysisk person. I den '

• Sida 38
•  Original

nya marknadsföringsöverenskommelsen har möjligheterna att anlita juridisk person som ombud något utvidgats. Ett bolag får således för yrkesmässig försäljning anlita juridisk per- son (entreprenör) om ägare och anställd personal uppfyller samma kunskapskrav som fälttjänstemän, ägare och anställd personal skall vara registrerade ombud för ett och samma bolag i liv— resp. sakförsäkring, ägare och anställd får inte driva annan verksamhet än förmedling av försäkring och ägare skall ha varit anställd i försäkringsbolag som ordinarie fältman eller motsvarande. Marknadsföringsnämnden får där— utöver i enstaka fall av begränsad räckvidd medge att juri— disk person anlitas som ombud i andra fall. Ett sådant med— givande skall då lämnas innan bindande avtal träffas med den juridiska personen. Slutligen fastslås i 9 $ 5 att ersättning för försäljning eller vidmakthållande av försäkring med vissa smärre undantag inte får lämnas till annan än den som har

registrerats som ombud för bolaget.

• Sida 39
•  Original

Grundläggande begreppsförklaringar och beskrivningar

; För den fortsatta behandlingen av anskaffningsverksamheten

bör vissa grundläggande begrepp klargöras och definieras. 4.1 Försäkringsombud

Ett försäkringsombud är någon som för ett eller flera försäk— ringsbolags räkning mot särskild avtalad ersättning medverkar vid försäljning eller vidmakthållande av försäkring, oavsett om han arbetar direkt för bolag eller biträder annat ombud.

Som ombud enligt marknadsföringsöverenskommelsen räknas dock inte försäkringsbolag anslutet till Mö eller s.k. gruppföre— ståndare.

Ombud kan vara specialombud eller allmänt ombud. Specialombud företräder bolag endast vid försäljning av försäkringar som tillhandahålls som serviceåtgärd i anslutning till viss för- säljnings—, förmedlings— eller reparationsverksamhet. Exempel på sådana specialombud är resebyråer, bilhandlare m.m. Ett allmänt ombud kan vara antingen bolagets arbetstagare (an— ställd i bolaget t.ex. som fälttjänsteman) eller bolagets

uppdragstagare.

Som redan framgått av redogörelsen i avsnitt 3 medför mark- nadsföringsöverenskommelsen dels att huvudregeln i Sverige är att ombud representerar endast ett försäkringsbolag och dels att i princip endast fysiska personer tillåts vara ombud.

• Sida 40
•  Original

Rent faktiskt finns det emellertid inga hinder i lagstiftning för ombud att representera flera bolag eller för juridisk

person att vara ombud.

Ombudet uppbär förutom vanligtvis en fast lön från försäk— ringsbolaget också provision för sitt arbete. Enligt Mö får, som redan framgått, i princip provision endast utbetalas till

den som registrerats som ombud för bolaget. 4.2 Försäkringsmäklare

Försäkringsmäklaren brukar vanligtvis inte anses representera något försäkringsbolag utan är helt fri att upphandla försäk— ring hos vilket försäkringsbolag som helst. Dennes funktion är att sammanföra uppdragsgivare och försäkringsgivare till avtal i båda parters intresse. Mäklaren uppträder som upp- dragsgivarens representant, vilket innebär att han i sin förmedlande roll är köpare av försäkring från försäkringsgi— varen. I mäklarsystemet uppbär mäklaren normalt provision av försäkringsgivaren för sitt arbete. Undantagsvis kan han emellertid arbeta mot ersättning från sin uppdragsgivare (arvode). Det vanliga är att både förstagångs— och förnyelse— provision utgår och att provisionen utgör en procentsats av premien. Det kan också förekomma att mäklaren uppbär premier— na och utbetalda skadeersättningar för vidarebefodran, samt

att han medverkar vid skadereglering. 4.3 Konsult

En konsult ger råd i försäkringsfrågor mot betalning av upp— dragsgivaren (arvode). Uppdelningen mellan försäkringsmäklare och konsult är närmast en svensk företeelse. Internationellt

görs ingen sådan uppdelning. Konsulten kan ge råd i en mängd försäkringsfrågor exempelvis skadeförebyggande verksamhet (risk-management) m.m. men också ge råd till kunden om bästa försäkringsskydd och bästa försäkringsgivare i ett visst

fall, samt biträda kunden vid upphandling av försäkring. För

• Sida 41
•  Original

detta arbete uppbär konsulten emellertid ingen provision från

det försäkringsbolag som därefter meddelar försäkringen.

Konsulten får i stället ersättning helt av kunden.

4.4 Arbetssätt inom ombudssystemet

Fälttjänsteman/industrikontaktman har ett ansvar för försälj— ning till nya kunder (försäljning) och för service till be— fintliga kunder (beståndsvård). Fälttjänstemannen har dessa uppgifter inom såväl företagsförsäkring som individuell per—

sonförsäkring, och industrikontaktmannen enbart inom före—

tagsförsäkring. I vissa fall utförs fälttjänstemannens ar— betsuppgifter med stöd av regionchefens resurser. Som hjälp— medel används av bolaget framställt utrednings-, värderings— och dokumentationsmaterial.

!

* På fältkontoren finns fältkontorister som biträder fält—

' tjänstemannen. Industrikontaktmannen får motsvarande hjälp på

huvudkontoret.

; I samband med uppdrag rörande en ny kund kan, när det gäller

försäkringar av mera komplicerat slag, fälttjänstemannens/

l , industrikontaktmannens arbetsuppgifter beskrivas på följande

sätt. Inledningsvis kontrolleras att bolagets regler för

riskurval följs. Tillsammans med kunden identifieras och värderas riskerna (riskanalys). I framför allt större företag ; sker detta ofta tillsammans också med en ingenjör. Inom per— 1 sonförsäkring sker riskanalysen genom en intervju med kunden rörande kundens ekonomiska förhållanden och en utifrån denna gjord analys av hans behovssituation (behovsutredning). Till— sammans med ingenjör och i vissa fall kunden utreds möjlig—

; heterna att eliminera eller reducera risker (risk—management) samt förmedlas kontakter till exempelvis larminstallatörer o.dyl. Fälttjänstemannen/industrikontaktmannen biträder vida— re kunden vid kontakter med juridiska och ekonomiska rådgi—

vare.

• Sida 42
•  Original

Efter det inledande arbetet upprättas tillsammans med kunden

en försäkringsplan med bl.a. riktlinjer för dennes försäk— ringspolitik. Därefter kan det behövas utföras värderingar

för t.ex. byggnader och maskiner. Informationsmaterial röran— de produkter, utredningsmetoder, värderingsmetoder, indexta- beller m.m. för det bolag som fälttjänstemannen/industrikon- taktmannen företräder, demonstreras. Kunden informeras om administrativa frågor t.ex. betalningssystem, varefter i normalfallet premie beräknas och offert lämnas. Slutligen

skall ombudet dokumentera, leverera och med försäkringstaga—

uppdraget samt bevaka behov av åtgärder om premie inte beta— las i rätt tid. Ombudets arbete kan också omfatta att utbilda

försäkringshandläggare hos kunden.

När det gäller konsumentförsäkringar blir ombudets arbetsupp-

gifter av naturliga skäl mindre omfattande.

! ren gå igenom det material som upprättats i anslutning till [ Fälttjänstemannens/industrikontaktmannens arbetsuppgifter vid beståndsvård kan, också när det gäller försäkringar av mera komplicerat slag, i princip beskrivas på följande sätt, var- vid periodiciteten givetvis blir beroende av risksituationen. Inledningsvis innebär arbetet bl.a. att gå igenom, kontrolle- ra och aktualisera riskanalysen, möjligheterna till elimine— ring och reducering av risker samt försäkringsplanen. Be— ståndsvårdsarbetet innefattar vidare krav på information om ändringar i lagar m.m. av betydelse för kundernas försäk- ringsskydd samt fortlöpande information till kunderna om och förklaring av bakgrunden till nya försäkringsprodukter, änd- ringar i befintliga produkter och premieändringar av generell och specifik art. Försäkringsskyddet skall sedan uppdateras med hänsyn till de olika förändringar som inträtt exempelvis rörande risk, investeringar, utrangeringar, löneutveckling, ändrade familjeförhållanden, ändringar inom social— och av- talsförsäkringsområdet, ändringar i skattelagstiftning m.m. Det kan därvid bli nödvändigt att inhämta nya uppgifter från

kunden för t.ex. riskbedömning eller premiesättning. Slutli-

• Sida 43
•  Original

gen ingår i arbetsuppgifterna med beståndsvården att utföra kontroll och rådgivning avseende det skadeförebyggande skyd—

det samt biträda kunderna vid skada, kontakter med olika

organ m.m.

En del arbetsuppgifter utförs såväl vid försäljning som vid beståndsvård. Några exempel på sådana är förmedling av brand— bevis, försäkringsbekräftelser, ansvarsförbindelser m.m., förmedling till bolaget av kundernas synpunkter i olika avse— enden, rekrytering, utbildning och ledning av ombud samt allmän försäkringsinformation till kundernas juridiska, tek— niska och ekonomiska rådgivare och lokala intresseorganisa—

! l ( tioner.

& Den tidigare nämnda fältkontoristen utför också vissa arbets— i uppgifter. Dessa består bl.a. i att ge service åt kunder

. avseende ingångna avtal och vid förfrågan lämna information om bolagets produkter och tjänster samt ta emot kunduppdrag. Fältkontoristen har också att granska försäkringsansökningar från fältmän och ombud, förmedla kontakter mellan kunder och fältmän, ge service till dessa, ge visst biträde åt kunderna ; vid inträffad skada samt givetvis att utföra allmänna kon—

torsgöromål.

Försäljnings— och beståndsvårdsuppgifter utförs inte enbart på fältkontoren. Även på andra ställen inom bolaget sker detta. Det kan här röra sig om reklamaktiviteter, utfärdande av försäkringsbrev m.m., riskanalyser och andra speciella

' utredningar utförda av särskilt sakkunniga, utredning av möjligheterna att eliminera eller reducera risker för skade- stånd, brand—, brandavbrott—, maskin—, maskinavbrott—, olje— och vattenskada, premieberäkning för större företag, försälj— ning av gruppförsäkring inom sakområdet, planering och ut— veckling av produkter, metoder och system för skadeförebyg— gande insatser samt metoder och system för marknadsföring,

specialistinsatser i övrigt samt kontakter med centrala in—

• Sida 44
•  Original

tresseorganisationer. Ett annat viktigt inslag i bolagets

verksamhet på detta område är utbildningen av ombuden.

Arbetssätt inom försäkringsmäklarsystemet

Försäkringsmäklarens arbetssätt präglas givetvis av att denne inte är anställd av eller företräder något särskilt försäk—

ringsbolag vid försäljning av försäkring, utan snarare för

sin uppdragsgivares räkning är köpare av försäkring.

Inledningsvis gör mäklaren en riskanalys, samlar in uppgifter läggning av ett riskbehandlingsprogram i syfte att reducera kundens riskåtaganden och därigenom i görligaste mån minimera behovet av försäkring. Det aktuella försäkringsskyddet utfor— mas och bestäms varvid hänsyn bl.a. tas till uppdragsgivarens

finansiella status, filosofi, risksituation m.m.

Efter detta inledande arbete vidtar upphandlingen, där mäkla— ren begär in offerter från ett antal försäkringsgivare på basis av ett utarbetat offertunderlag. Resultatet av offert— förfrågningarna redovisas öppet, varefter de inkomna offer— terna utvärderas och slutligen sker rekommendationer till uppdragsgivaren. Efter samråd med uppdragsgivare placeras sedan de aktuella försäkringarna hos en utvald försäkringsgi—

vare.

Även efter placeringen av försäkringar hos en viss försäk— ringsgivare utför mäklaren arbete för den aktuella uppdrags— givaren — precis som ombudet gör. Detta består bl.a. i att kontrollera och uppfölja riskanalys, riskbehandlingsprogram och aktuella försäkringslösningar. Mäklaren kan också med vissa intervall "söka av" marknaden för att kunna göra ompla- ceringar eller justeringar av försäkringspolicyn. Vid skada uppträder mäklaren ofta som företrädare för kunden, ser till att samtliga dokument fylls i och förhandlar med försäkrings-

givaren för att se till att försäkringsersättningen uppgår samt utför en behovsutredning. Därefter sker normalt en upp— 1 l l l I |

• Sida 45
•  Original

till ett för uppdragsgivaren godtagbart belopp och att detta belopp betalas ut så fort som möjligt.

Försäkringsmäklaren har givetvis, liksom fältmannen, kontors—

personal som kan bistå uppdragsgivarna med viss service.

Exepertis av olika slag såsom brandingenjörer o.dyl. kan

finnas hos mäklaren, men detta beror vanligtvis på hur stor mäklaren eller mäklarföretaget är. I den mån expertisen inte finns internt måste externa experter givetvis anlitas.

• Sida 46
•  Original

• Sida 47
•  Original

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) och den s.k.

mäklarutredningen

i 5.1 Anmälan

I en skrivelse till näringsfrihetsombudsmannen (NO) den 11

i februari 1975 hemställde konsult- och mäklarföretaget Söderman & Soderman AB att den dåvarande anskaffningsöverens- kommelsen (numera marknadsföringsöverenskommelsen) skulle upptas till konkurrensrättslig prövning. Företaget pekade främst på bestämmelserna i dåvarande 11 5 d innebärande att ett allmänt ombud som registreras för ett försäkringsbolag, inte utan dettas samtycke fick registreras för annat försäk— ringsbolag och 3 5 b som förbjöd för försäkringsbolag att som

1 allmänt ombud anlita annan än fysisk person (med vissa smärre

undantag exempelvis banker).

5.2 Remissyttranden l Näringsfrihetsombudsmannen beredde ett antal berörda myndig- heter och organisationer möjlighet att yttra sig över anmäl- ningen.

Konsumentverket ansåg i sitt remissyttrande att försäkrings-

marknaden ofta kunde vara svår att överblicka för den enskil- de konsumenten och bjuda betydande svårigheter att finna ut vilka försäkringar som bäst svarar mot försäkringsbehovet. Mäklare skulle här kunna vara konsumenten till hjälp och

konsumentverket ansåg att man borde pröva införandet av en

• Sida 48
•  Original

sådan möjlighet. Verket föreslog sålunda att de hinder som

finns för mäkleriverksamhet på försäkringsområdet skulle

undanröjas, och att man samtidigt skulle försöka finna former

för en betryggande kontroll av verksamheten.

Industriförbundet erinrade i sitt yttrande om att större

svenska företag redan, genom sin internationella verksamhet, har en i många fall omfattande erfarenhet av mäklarsystem i andra länder. Huvudintrycket från dessa erfarenheter synes vara positivt. Förbundet ansåg sig ha förmärkt en ökad benäg— enhet hos företagen att vilja anlita oberoende konsulter för mer omfattande risk— och försäkringsanalyser. Några avgörande skäl för att förhindra en etablering av mäklarföretag med flerbolagsrepresentation syntes enligt förbundets mening inte föreligga. Förbundet ansåg därför att överenskommelsen borde ändras, men betonade att verksamheten i så fall borde ställas under betryggande tillsyn av exempelvis försäkringsinspek—

tionen.

Försäkringsanställdas Förbund framhöll i sitt remissyttrande

att mäklarna i stort sett skulle komma att koncentrera sitt intresse till den ur provisionssynpunkt mest gynnsamma sek- torn, nämligen industri— och företagsriskerna. Eftersom hand— läggningen av dessa risker inte berör fältorganisationen vad gäller provisioner o.dyl. skulle detta betyda att kostnaderna för försäkringstagarna kom att öka. Mot bakgrund av bl.a. försäkringsstrukturen i Sverige ansåg förbundet att något behov av mäklarsystem i Sverige inte fanns. Mäklarsystemet skulle, fortsatte förbundet, kommersialisera en bransch som genom statens, löntagarorganisationernas och kooperationens

kraftfulla insatser fått en alltmer social prägel.

Försäkringstjänstemannaförbundet (FTF) tillbakavisade

Söderman och Sodermans påstående om en stark konkurrensbe— gränsning på den svenska försäkringsmarknaden och tillbakavi—

sade även bolagets ifrågasättande av den nuvarande försäk—

ringsrådgivningens kvalitet för konsumenten — närmast med

• Sida 49
•  Original

avseende på opartiskhet och allsidighet. Förbundet underströk att försäkringsmarknaden kännetecknades av en stark konkur— rens, innebärande en nästan skadligt snäv premiepolitik. Konsumenterna hade också enligt förbundet goda möjligheter till bevakning av sina intressen exempelvis genom olika organ på försäkringsområdet och genom att de flesta försäkringsbo— lag är organiserade på ömsesidig eller konsumentkooperativ bas. Förbundet yrkade att NO, mot bakgrund bl.a. av det ovan

anförda skulle avvisa Söderman & Sodermans begäran.

Svenska Försäkringsbolags Förvaltningsnämnd hävdade i sitt

remissyttrande att den nuvarande ordningen ur allmän synpunkt var rationell och riktig. Nämnden anförde bl.a. att försäk— ringsbolagen för att kunna vara rikstäckande måste bära höga driftskostnader. Detta ansågs innebära att bolagen måste vara förhållandevis stora eller på olika sätt specialisera sig på särskilda verksamhetsområden. Enligt nämnden kunde det hävdas att existensen av mäklarmarknad möjliggör existensen av ett större antal försäkringsbolag, medan omvänt existensen av ett stort antal försäkringsbolag gör det möjligt, och kanske även angeläget, att försäkringstagarna har tillgång till en mäk— larmarknad. Svårigheten att blanda de olika systemen måste beaktas, liksom det förhållandet att driftskostnaderna i ett mäklarsystem, enligt nämnden, blir ca 10 % högre än vad som

svarar mot ett mäklarfritt system.

Bland övriga synpunkter som anfördes av nämnden kan nämnas att mäklarna till skillnad från försäkringsgivarna inte hade samma intresse för det långsiktiga förloppet av en affärsför— bindelse. Någon systematisk utbildning motsvarande den som de svenska bolagens olika experter får, torde enligt nämndens mening endast med svårighet kunna beredas alla mäklare. Pro— visionssatser, resursbehov och personliga relationer och övriga affärsförbindelser gjorde vidare att mäklarna enligt nämndens uppfattning i praktiken inte var så oberoende som de kunde förefalla. I mäklarsystemet förutsätts vidare över—

flyttningar av försäkringar mellan försäkringsbolagen öka —

• Sida 50
•  Original

något som i sig är kostsamt för bolagen. Avslutningsvis peka— de nämnden på olika lösningar för att kundönskemålen om fri— stående rådgivning skulle kunna bli tillgodosedda. En sådan lösning kunde vara att på konsultbasis anlita någon expert. En annan att inom exempelvis branschorganisationer inrätta

kontaktorgan för medlemmarnas försäkringsfrågor.

Efter att ha tagit del av ovan redovisade remissyttranden hemställde Näringsfrihetsombudsmannen (NO) i skrivelse den 16 november 1976 om försäkringsinspektionens syn på önskvärd— heten av en ändring i dåvarande anskaffningsöverenskommelsen. I sammanhanget ansåg NO det vara värdefullt att få inspektio— nens synpunkter på vilka kontrollmöjligheter som skulle bli nödvändiga om mäklarverksamhet möjliggjordes. Slutligen hem— ställde NO att inspektionen skulle göra en översiktlig utred—

ning av systemet för ombudsersättning.

5.3 Försäkringsinspektionens yttrande

Försäkringsinspektionen konstaterade inledningsvis i sitt yttrande till NO, att försäkringsverksamheten i Sverige genom lagstiftningens krav på skäligt samband mellan premier och prestationer har en mera social betoning än i många andra länder. Den svenska försäkringsmarknaden är organiserad en— ligt det s.k. ombudssystemet, vilket system enligt inspek— tionen hade betydande fördelar framför ett mäklarsystem.

Inspektionen redovisade följande fördelar:

0 Det rådande systemet medger bolagsledningarna ett grepp

över försäljningsorganisationen

0 Genom kollektivavtal mellan branschens och arbetstagar-

nas organisationer bestäms på ett någorlunda enhetligt sätt försäljningstjänsternas pris utan att arbetstagar—

sidan kan spela ut försäkringsbolagen mot varandra

• Sida 51
•  Original

Det nuvarande ombudssystemet innebär ingen risk för att

försäkringsbolagen i premiehänseende spelas ut mot

varandra

En ändring från ombuds— till mäklarsystem skulle under en lång övergångstid bli avsevärt fördyrande.

Försäkringsinspektionen framhöll emellertid också att ombuds— systemet hade vissa brister. Bortsett från att det ingalunda

var billigt, ansågs bristerna i huvudsak hänföra sig till

informationssidan. Ombudet kunde sällan — till skillnad från

mäklaren — lämna marknadsbeskrivningar eller jämförande pris—

upplysning.

Inspektionen redovisade i sitt yttrande också några allmänna reflektioner mot bakgrund av försäkringsverksamhetens särart. Inspektionen framhöll att ett mäklarsystem på försäkringsom— rådet uppenbarligen skulle leda till ökad kommersialisering. Vidare konstaterades att den från konsumentsynpunkt fördelak—

' tiga och lättöverblickbara strukturering, som den svenska

i försäkringsmarknaden fått, innebar att det i realiteten en—

. dast stod ett begränsat antal inköpsalternativ till buds för : den svenske kunden. Enligt inspektionen talade allt för att ' mäklarintresset skulle komma att rikta sig mot de s.k. "rus— sinen i kakan". Detta skulle minska underlaget för ombudsför— : säljning, med en fördyring av breddförsäljningen som följd.

Inspektionen framhöll vidare att ambitionen hos försäkrings—

företagen att stå väl med mäklarna, kunde medföra risker för

! premiemässiga underbud.

Försäkringsinspektionen uttalade avslutningsvis att det vore direkt olämpligt att mjuka upp nuvarande regelsystem i syfte att göra det möjligt att bedriva verksamhet som försäkrings— mäklare. Kontrollfrågorna vid en sådan ordning framstod som

så omfattande, att de borde anförtros åt en särskild utred—

ning.

• Sida 52
•  Original

5.4 Inspektionens undersökning av fältkostnader i

försäkringsbolag

Inspektionens undersökning av fältkostnader i försäkringsbo— lag avsåg förhållandena 1975 och 1976. Undersökningen avsåg således förhållanden som gällde för ca. tio år sedan. På grund av undersökningens betydelse i det nu redovisade NO— ärendet vill emellertid kommittén kortfattat sammanfatta undersökningen. Antalet såsom allmänna ombud registrerade personer uppgick 1975 till ca 29 000, varav ca 2 100 yrkes— fältmän. Antalet specialombud uppgick till ca 34 000.

Undersökningen avsåg fältkostnaderna i försäkringskoncernerna

Skandia och Trygg—Hansa och koncentrerades till individuell personförsäkring samt företags— och industriförsäkring. Den avsåg kostnader upp till och med distriktskontorsnivå jämte kostnaderna för vissa befattningshavare på regionkontorsnivå. I kostnaderna ingick alla direkta ersättningar av olika

slag.

För individuell personförsäkring uppgick de totala kostnader— na år 1975, i Skandia till 90,4 milj. kr. och i Trygg—Hansa till 60,1 milj. kr. I individuell personförsäkring åsätts varje försäkring ett s.k. ackvisitionsvärde. Det är på dessa

värden som provisionssatserna sedan appliceras.

Kostnaderna, redovisade i promille av nettoackvisitionsvärdet (efter avdrag för annullationsansvaret), var år 1975 i Skandia 27,9 och i Trygg—Hansa 27,3. Söderman & Soderman, som var anmälare hos Näringsfrihetsombudsmannen, erhöll i genom— snitt 27,1 promille av ackvisitionsvärdet som provision.

Nettoackvisitionsvärdet i Söderman & Soderman varierade under åren mellan 25—35 milj. kr./år. För att få en bättre jäm— förelse gjordes några specialkalkyler för distriktschefer i bolagen, för vilka man antagit högre årssumma för nettoackvi—

sitionsvärdena under 1975. Vid ett nettoackvisitionsvärde på

• Sida 53
•  Original

20 milj. kr. utgjorde kostnaderna i promille av detta värde i Skandia 20,8 och i Trygg—Hansa 22,7. Vid nettoackvisitions— värdet 40 milj. kr. var relationstalen 17,7 resp. 18,7. An— ledningen till de lägre relationstalen vid högre ackvisi— tionsvärde var effekten av vissa regressiva regler för fält—

männens ersättningar vid hög försäljning.

Under samma år, dvs. 1975, var nettoackvisitionsvärdet för Söderman & Soderman i individuell livförsäkring 22,3 milj. kr. Den genomsnittliga provisionen i promille av nettoackvi— sitionsvärdet uppgick till 27,1.

Inom företags— och industriförsäkring anges kostnaderna i

procent av premieinkomsten, inklusive den nyförsäljning som skett under året. Söderman & Sodermans provision uppgick

under denna tid till 13 % av premieinkomsten.

Vissa större företags— och industririsker, s.k. listade ris— ker, säljs och vårdas inte genom det ordinarie fältet utan direkt genom s.k. industrikontaktmän, som är kontorsavtalsan— ställda tjänstemän med fast lön. I procent av premieinkomsten uppgick 1975 kostnaderna för denna försäljning i Skandia till 1,7 och 1976 i Trygg—Hansa till 2,3.

När det gäller försäljning och vård genom den ordinarie fält— organisationen uppgick för 1975 kostnaderna i procent av premieinkomsten i Skandia till 13,2 % och för 1976 i Trygg— Hansa till 14,9 %.

I likhet med vad som skett inom individuell personförsäkring gjordes några Specialkalkyler i Skandia för distriktschefer med relativt omfattande verksamhet i företags— och industri— försäkring. Kostnaderna i procent av premieinkomster uppgick därvid för 1975 till mellan 7,9 och 8,8.

Specialkalkyler gjordes också för de fall där fältmännen sålde både individuell personförsäkring och företags— och

• Sida 54
•  Original

industriförsäkring. I Skandia för 1975 utgjorde kostnaderna totalt ca 220 000 kr. vid ett nettoackvisitionsvärde i indi— viduell personförsäkring på 5 milj. kr. och premieinkomst i företags— och industriförsäkring på ca 1 milj. kr. Med an— vändning av de provisionssatser som gällde för Söderman & Soderman erhölls en sammanlagd provision på ca 250 000 kr. I

Trygg—Hansa utgjorde motsvarande kostnader för 1976 totalt ca 235 000 kr.

Avslutningsvis redovisades i undersökningen en specialkalkyl beträffande Skandia för 1975, där ett lag om tre fältmän gjort en tämligen omfattande prestation i fråga om försälj— ning och vård av blandade försäkringar. De sammanlagda kost— naderna uppgick till ca 850 000 kr. vid ett nettoackvisi- tionsvärde i individuell personförsäkring på 20 milj. kr. och en premieinkomst i företags— och industriförsäkring på ca 5 milj. kr. En tillämpning av de provisionssatser som gällde för Söderman & Soderman hade givit en provision på över 1

milj. kr.

I inspektionens kostnadsutredning redovisades också vissa uppgifter för att belysa verksamheten inom Söderman & Soderman. Antalet försäkringar i nyteckning var 1976 ca 80. Medan medelackvisitionsvärdet netto per försäkring 1976 i Skandia Liv och Trygg—Hansa var ca 75—80 000 kr., uppgick Söderman & Soderman motsvarande värde till 414 000 kr. Söderman & Soderman hade således en inriktning till ett fåtal & l i l | i i | försäkringar med mycket högt genomsnittsvärde i förhållande till bolagen. I undersökningen redovisades avslutningsvis några uppgifter angående de totala anskaffningskostnaderna i försäkringsbo— lagen. Fyra livförsäkringsbolags sammanlagda kostnader för anskaffning av nya försäkringar (inkl. kostnaderna på huvud— kontoret för initialbearbetning m.m.), jämfördes med de tota— la förvaltningskostnaderna i bolagen. Under 1975 uppgick dessa anskaffningskostnader i förhållande till de totala

• Sida 55
•  Original

förvaltningskostnaderna till ca 60—65 %. För direkt skadeför—

säkring i Skandia och Trygg—Hansa gjordes vissa uppskatt—

ningar, vilka resulterade i ett resultat på mellan 30 och 45

procent.

Näringsfrihetsombudsmannens (NO:s) bedömning och

åtgärd

I en skrivelse den 13 oktober 1978 till dåvarande ekonomi— departementet anförde Näringsfrihetsombudsmannen (NO) följan— de:

att övervägande skäl talar för att det skulle vara till för— del för försäkringstagarna om ett antal vederhäftiga försäk— ringsmäklarföretag med flerbolagsrepresentation och en gente— mot försäkringsbolagen oberoende ställning tilläts etablera sig på försäkringsmarknaden. Genom sin från försäkringsbola— gen fristående ställning skulle mäklaren — till skillnad från ombud som representerar endast ett försäkringsbolag - efter bedömning av kundens försäkringsrisker kunna ge köpråd grun- dade på en bedömning av olika försäkringsbolags villkor och premier. Försäkringsmäklarna skulle på detta sätt kunna bidra till en effektivare konkurrens mellan försäkringsbolagen vilket NO bedömer som från allmän synpunkt önskvärt mot bak— grund bl.a. av att försäkringsmarknaden kännetecknas av en

, långtgående företagskoncentration. Det skulle alltså kunna hävdas att ifrågavarande bestämmelser i Aö påverkar prisbild— ningen och hämmar effektiviteten i branschen eller att åtmin— stone risken härför är betydande. Härtill kommer att närings— utövningen påtagligt hindras eller försvåras för de företag som vill verka som försäkringsmäklare. | 1 I ! NO har på basis av detta material kommit till uppfattningen

Vid bedömningen av om den konkurrensbegränsning som förelig— ger medför från allmän synpunkt skadlig verkan enligt 5 5 konkurrensbegränsningslagen måste emellertid givetvis beaktas vad som stadgas rörande anskaffningsverksamheten i 302 5 lagen om försäkringsrörelse.

Det kan hävdas att regeringen genom att inte utfärda närmare bestämmelser angående anskaffningsverksamheten har godtagit försäkringsbolagens överenskommelse. Både försäkringsinspek— tionen och Svenska Försäkringsbolags Riksförbund gör en sådan tolkning. NO har därför funnit att frågan om eventuella änd— ringar i anskaffningsöverenskommelsen bör tagas under över— vägande av regeringen.

Enligt vad NO erfarit avser regeringen, bl.a. med anledning av framställningar från försäkringsinspektionen samt Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och Folksam, att göra Viss

• Sida 56
•  Original

översyn av försäkringsrörelselagstiftningen. I syfte att ge regeringen erforderligt underlag för beslut i den ovan aktua— liserade frågan om ändringar i Aö synes det NO lämpligt att även försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet blir föremål för översyn i denna utredning. Härvid bör särskilt övervägas om försäkringsmäklare skall få möjlighet att verka på den svenska marknaden. En förutsättning härför synes vara att Aö ändras eller att regeringen meddelar särskilda föreskrifter. NO får därför, med överlämnande av aktmaterial i ärendet, hemställa att utredningen även får i uppdrag att göra en översyn av försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet.

al.—mmm.....m. _..-

• Sida 57
•  Original

Två partsinlagor om försäkringsmäklare i Sverige

6.1 Försäkringsbolagens Marknadsföringsnämnd

En rapport 1984—03—21 med rubriken "Frågan om försäkringsmäk— lare" utarbetades av en arbetsgrupp tillsatt av Svenska För—

säkringsbolags Förvaltningsnämnd, numera benämnd Försäkrings—

bolagens Marknadsföringsnämnd.

! Nämnden ansåg att ett mäklarsystem med nödvändighet skulle komma att innebära dubblerade funktioner. Försäkringsgivaren måste i eget intresse ha samma kompetens som mäklaren — något som måste innebära viss kostnadsökning. Nämnden betonade

. utbildningsfrågans centrala roll och ansåg att de större, men % knappast de mindre mäklarna skulle kunna skapa förutsätt-

ningar för en adekvat utbildning hos medarbetarna.

Nämnden pekade i sin rapport på risken för intressekonflikter

och hänvisade till vissa förhållanden inom försäkringssamman— . slutningen Lloyd's i England (mera härom under avsnitt i 8.12).

Slutligen redogjorde nämnden för de olika förhållanden som råder inom olika försäkringsområden i Sverige jämfört med

utomlands.

Vad gäller konsumentförsäkring påpekades att de svenska för— ' säkringsbolagens väl uppbyggda organisation när det gäller

kundservice 1 vidsträckt omfattning knappast lämnade något

• Sida 58
•  Original

utrymme för mäklare. Något som talade i samma riktning är att den starkt konforma svenska konsumentförsäkringsmarknaden är reglerad och kontrollerad mer än vad som torde förekomma i andra länder. Mot bakgrund av en utveckling där en stor del av den egentliga försäljningen troligtvis kommer att skötas av kundtjänstpersonal eller motsvarande, torde också utrymmet för mäklare minska snabbt. Om ytterligare ett led skulle införas i distributionen, skulle detta enligt nämnden leda

till högre kostnader.

När det gäller den svgpska livförsäkringsmarknaden (indivi— duell personförsäkring) fanns vid tidpunkten för rapporten ) sju försäkringsbolag. Bolagens produkter skilde sig inte mycket från varandra. Utrymmet för variationer på den svenska markanden ansågs starkt begränsad. I många andra länder före— låg dessutom ett helt annat behov av särskilda försäkrings— lösningar p.g.a. frånvaron av ett väl utbyggt socialförsäk— ringssystem. Mot denna bakgrund ansåg nämnden det naturligt att det i många länder fanns åtskilliga mäklare som hade specialiserat sig på livförsäkringar. Om mäklare skulle ut— föra det arbete som försäkringsbolagen gör, var det enligt nämnden svårt att se vilken fördel detta skulle innebära för kunden när det gäller försäljning av livförsäkring. Även mäklare skulle vara hänvisad till konkurrensmedlen service och återbäring. Beträffande företagsfggsäkring ansåg nämnden att man på goda grunder kunde anta att i första hand de små och medelstora industriföretagen skulle bli intressanta för mäklare etable— rade i Sverige. De stora svenska industriföretagen får redan en mycket kompetent och omfattande service från de svenska försäkringsbolagen. De stora industriföretagen har blivit allt mer medvetna när det gäller risk management och upphand— ling av försäkring. Som en följd härav finns ofta särskilt anställda personer med ansvar för försäkringsfrågorna. Före— tagen kan alltså gå ut på direktförsäkringsmarknaden och

begära in anbud på försäkringar utan att anlita mellanhänder.

• Sida 59
•  Original

Enligt nämnden var det en allmän bedömning att, i de fall företagen inte hade tillgång till egen försäkringsexpertis, det fanns kompetenta konsulter att tillgå både inom och utom landets gränser. Dessa betalades på arvodesbasis.

! Om ett mäklarsystem skulle införas i Sverige, riskerar den direktkontakt som i dag finns mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget att i väsentliga delar gå förlorad. Nämn— den anförde avslutningsvis att försäkringsbolagen redan er— bjöd både stora och små företagskunder samma service som mäklaren erbjuder sina klienter på mäklarmarknader. Mot denna bakgrund ansåg nämnden att det inte fanns förutsättningar för I ett provisionsbaserat, konstnadshöjande mäklarsystem på den svenska marknaden.

En ledamot som företrädde de i Sverige verksamma utländska

' försäkringsbolagen i den arbetsgrupp som utarbetade rapporten . anförde i ett särskilt yttrande att, mot bakgrund av mark— nadsförhållandena i utlandet, det var önsvärt att seriösa försäkringsmäklare bereddes tillfälle att bedriva verksamhet

i Sverige i modifierad form. I yttrandet redovisades ett

förslag till utformning av ett svenskt försäkringsmäklarsys— tem. Förslaget innebar bl.a. krav på licensiering och regist— rering, vissa särskilt angivna kvalifikationskrav samt krav på vissa specifika etikregler för mäklarnas verksamhet bl.a. att försäkringsgivaren skulle handha premieavisering, premie— inkassering och skadeutbetalning.

6.2 Svenska Försäkringsmäklares och

Försäkringskonsulters Förening (SFFF)

I Svenska Försäkringsmäklares och Försäkringskonsulters Förenings (SFFF) promemoria Försäkringsmäklare i Sverige, daterad den 4 oktober 1984, redovisades översiktligt bakgrun— den till den nu aktuella debatten och de skäl som åberopats för ett mäklarsystem i Sverige (mera härom i avsnitt 8).

Vidare berördes och bemöttes de påståenden som framförts i

• Sida 60
•  Original

den rapport som utarbetats i Marknadsföringsnämnden. Slutli—

gen presenterades en skiss till hur ett mäklarsystem skulle

kunna utformas i Sverige.

Som skäl föp ett mäklarsystem i Sverige anförde föreningen att i den mån marknaden skulle efterfråga mäklartjänster,

ett mäklarsystem kunde verka effektiviserande på konkurrensen mellan försäkringsbolagen. Enligt föreningen hade det inte visats att mäklaren, såsom ofta hävdats från försäkringsbola— gen, skulle vara en fördyrande mellanhand. De kostnadsjämfö— relser som presenterades till NO gav enligt föreningen inte underlag för några säkra slutsatser i detta avseende. Genom att mäklaren upphandlar försäkring i konkurrens mellan flera försäkringsgivare skapas emellertid förutsättningar för att försäkringstagaren får en lägre premie för det försäkrings—

skydd han annars skulle ha fått från försäkringsbolaget.

Försäkringsmäklare på marknaden bidrog också enligt före— ningen till en positiv produktutveckling, eftersom mäklaren utgår från försäkringstagarens behov. Mäklarna skulle vidare utgöra en alternativ säljkanal för försäkringsgivarna. Detta skulle rent allmänt verka vitaliserande på försäkringbolagens marknadsorientering, och kunna medverka till att höja försäk— ringsbolagens effektivitet på säljsidan. Föreningen framhöll avslutningsvis, att det inom alla försäkringsområden förekom behov av opartisk hjälp för försäkringstagarna, men att det största behovet troligtvis förelåg för de mindre och medel—

stora rörelsedrivande företagen.

I promemorian redovisades en skiss till modell för mäklare i Sverige. Enligt föreningen borde försäkringsmäklare registre— ras i ett särskilt försäkringsmäklarregister. För registre—

ringen föreslogs krävas:

• Sida 61
•  Original

att verksamheten drivs i juridisk form

att det bundna egna kapitalet uppgår till lägst 10 bas— belopp

att verksamheten helt domineras av regelmässig förmed— ling av försäkring till flera försäkringsgivare o att personalen har adekvat utbildning

0 att mäklaren tecknar försäkring av typ "professional

indemnity" med ett försäkringsbelopp uppgående till 200

basbelopp. För att upprätthålla registreringen föreslogs krävas att

I 0 - . . . .

mäklaren arligen till registret skulle ange en redov1sn1ng av såväl verksamhetens ekonomi som personalens utbildnings— status. Registret skulle kunna skötas av en privat organisa— tion typ SFFF eller av t.ex. försäkringsinspektionen.

; Föreningen förslog vidare, att titeln försäkringsmäklare skulle skyddas, att etiska regler liknande dem som finns i l marknadsföringsöverenskommelsen skulle upprättas och att i verksamheten skulle stå under tillsyn av antingen föreningen ) eller försäkringsinspektionen. För att undvika att en försäk—

ringstagare i praktiken skulle kunna erhålla returprovision från försäkringsgivaren borde enligt föreningen en mäklare

1 | | i inte huvudsakligen förmedla försäkringar åt företag eller , personer som äger ett dominerande inflytande i mäklarföreta— l I get. Föreningen föreslog vidare att mäklaren skulle ha rätt att placera försäkringar såväl i Sverige som i utlandet.

En viktig skillnad gentemot mäklarverksamheten i andra länder innebär föreningens förslag att premieinkassering skall ske direkt av försäkringsgivaren om inte överskommelse om motsat— sen träffats mellan försäkringsgivaren och mäklaren. Skade—

reglering och besiktningar föreslogs däremot även i fortsätt-

• Sida 62
•  Original

ningen utförda av försäkringsgivaren. Avslutningsvis framhöll föreningen att försäkringsbolagen inte skall ha skyldighet

att anlita mäklare, utan de skall ha möjligheter att i eget

val anlita mäklare.

Beträffande ett införande av mäklare i Sverige kunde det enligt föreningen synas frestande för försäkringsverksamhets— kommittén att uttala att mäklarverksamhet skulle vara tillå—

ten och att överlämna åt parterna att fastställa formerna för

en sådan verksamhet. Föreningen fastslog emellertid som sin uppfattning att ett system med fristående mäklare i Sverige

kunde introduceras endast om kommittén lägger fram ett kon— kret förslag, samt överlåter detaljutformningen av verksamhe—

ten till en organisation eller ett annat organ.

• Sida 63
•  Original

Försäkringsmäklarverksamhet i vissa länder

Vid en kort redovisning av mäklarverksamhet i andra länder kan det var av visst intresse att jämföra de olika ländernas försäkringsmarknader. I Sverige finns totalt ca 500 försäk— ringsbolag. Ett 50—tal av dessa är riksbolag. De tre största

bolagen nämligen Skandia, Folksam och Trygg—Hansa samt grup—

pen av länsförsäkringsbolag har ca 80 procent av den totala försäkringsmarknaden. I USA hade de tio största bolagen en

marknadsandel 1982 på ca. 39 procent och de fem största ca.

25 procent. I Norge hade de fem största skadeförsäkringsbola— gen 1982 en marknadsandel på ca. 79 procent, och de tio stör—

sta ca. 91 procent.

I de etablerade mäklarländerna finns det vanligtvis dels

lagstiftning som reglerar mäklarnas verksamhet, dels vissa

sammanslutningar som utövar olika grader av inflytande. Be— teckningen försäkringsmäklare är i allmänhet skyddad i lag. 7.1 Holland

. Antalet försäkringsbolag i Holland är relativt sett mycket i stort. (mkring 80 % av all försäkring förmedlas genom mäk—

lare.

Enligt den lagstiftning som reglerar försäkringsmäklarnas verksamhet (Insurance Intermediary Act) gäller att ingen får arbeta sun försäkringsmäklare utan att vara registrerad. Vid registreringen finns fyra olika kompetensnivåer (register

• Sida 64
•  Original

A—D). Ett försäkringsbolag måste, innan det accepterar en försäkringsaffär från en mäklare, kontrollera att mäklaren finns registrerad och har rätt kompetensnivå. För att bli

registrerad som mäklare måste vissa krav vara uppfyllda.

Mäklaren skall:

1) Ha uppnått myndig ålder, 2) inte vara insolvent, 3) inte stå under förmyndare samt

4) ha etablerat sig i Holland.

Mäklaren får inte ha något yrke som kan strida mot hans verk—

samhet som mäklare. En mäklare får därför t.ex. inte vara

advokat.

Den som vill driva verksamhet som mäklare skall först anmäla sig i register D, vilket innebär begränsningen att mäklaren inte har rätt att uppbära provision. Efter ett år flyttas mäklaren upp i register C, där det gäller krav på vissa exa— mina inom 3 år. För att placeras i registren B eller A måste mäklaraspiranten genomgå ytterligare utbildning. Efter sådan får mäklaren ett certifikat som utvisar att han har kompetens

enligt något av registren.

I och med placering i registren A eller B får mäklaren upp— bära provision, vilket är den normala ersättningsformen i Holland. Någon skillnad i provision mellan de två registren finns inte. Beträffande provisionen finns bestämmelser i holländsk lag, men genom en frivillig överenskommelse har statligt ingripande på detta område inte ansetts nödvändigt. De provisionssatser som tillämpas är normalt 10—20 %, i något

fall 30 %.

Premier för försäkringar som förmedlats, betalas till försäk—

ringsbolaget genom mäklaren.

• Sida 65
•  Original

I Holland finns två mäklarorganisationer, NvA för större

mäklare och NBvA för mindre. De båda organisationerna har

totalt ca. 1 800 medlemmar. De båda organisationerna har ett

gemensamt organ, Union of Insurance Intermediaries, UVAT.

7.2 Västtyskland

Av premieintäkterna på den västtyska försäkringsmarknaden svarar ca. 40 miljarder D—mark eller ca. 50 % för intäkter ' genom mäklare. Därutöver förmedlar s.k. captive—brokers (mäk— I lare som förmedlar försäkring för bolag som är knutna till

uppdragsgivarens verksamhet) en premievolym av ca. 20 miljar—

der D—mark.

Antalet egentliga mäklare uppgår till ca. 3 000, vilka är anställda i 130 företag. Beteckningen försäkringsmäklare är

; inte skyddad i lag, men finns omnämnd där. Endast de profes— sionella mäklarna tillåts var med i den tyska mäklarorganisa— ' tionen, som ställer mycket hårda krav på den som vill bli medlem. För att bli antagen krävs bl.a. tre års yrkesvana,

samt att man uppfyller vissa kunskapskrav.

Premierna för förmedlade försäkringar betalas in till försäk—

ringsbolaget genom mäklaren. 7.3 Danmark

Den danska försäkringsmarknaden hade 1982 totalt en premievo—

l lym på ca. 15 miljarder danska kr., varav ca. 6,8 miljarder

avsåg livförsäkring och ca. 8,2 miljarder sakförsäkring. Mäklarna i Danmark omsatte en premievolym på ca. 100—200

miljoner danska kr. under samma år.

I Danmark finns inte, och har inte funnits, några lagliga , hinder för försäkringsmäklare att verka. Någon motsvarighet ; till den svenska marknadsföringsöverenskommelsen (Mö) finns

, inte och har inte heller funnits. Trots detta har sedan länge

• Sida 66
•  Original

de danska försäkringsbolagen i stor utsträckning haft egna ombud knutna till sig för försäljning av försäkring. Omkring 1977—1978 bröt sig ett ombud från ett av de större danska försäkringsbolagen ut och började istället arbeta som mäk—

lare. Detta kan sägas utgöra inledningen till en mäklarmark—

nad i Danmark.

I den danska mäklarföreningen finns f.n. ett 25—tal medlem— mar. Därutöver finns ett mindre antal mäklare som inte är medlemmar i föreningen. Mäklarna är spridda över hela Danmark. De som inte är med i mäklarföreningen finns till

största delen utanför Köpenhamn.

Betalning av premien sker normalt till mäklaren, och denne betalar sedan Vidare till försäkringsbolaget med avdrag för provision. Från vissa försäkringsbolags håll tillåter man inte mäklaren att inkassera premien från kunden, utan bolaget vill att premien skall betalas direkt till bolaget. Skadereg— leringen sker vid direktkontakt mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget, och skadeersättning utbetalas direkt till

den skadelidande.

På företagsförsäkringens område finns i Danmark en särskild rådgivningsverksamhet uppbyggd. Det är Industrirådet, mot— svarigheten till Industriförbundet i Sverige, som mot ersätt— ning lämnar råd och service i försäkringsfrågor till indu—

striföretag. 7.4 Norge

Den norska försäkringsmarknaden är, som framgått, liksom den svenska koncentrerad till några stora försäkringsbolag. Typisk för den norska försäkringsmarknaden är att sjö— och transportförsäkring inklusive s.k. off-shoreförsäkring har

) relativt stor betydelse. ! l 5

• Sida 67
•  Original

Liksom i Danmark finns det inte heller i Norge några lagliga

hinder för försäkringsmäklare att arbeta. Några andra hinder

i form av branschöverenskommelser finns inte heller. Friheten

att verka som mäklare gäller dock bara i den mån försäkringar

förmedlas till norskt eller utländskt försäkringsbolag som

har koncession i Norge. Rätt att förmedla försäkringar även

till bolag som inte har koncession i Norge gäller för sjö— och transportförsäkring och försäkring avseende oljeverksam— het samt för återförsäkring. Kungen kan ge dispens från lagens tillämpning när det gäller risker som inte kan täckas i något norskt eller utländskt försäkringsbolag med konces—

sion i Norge.

Mäklarverksamhet har — bortsett från sjöförsäkring — nästan inte alls fått någon utbredning i Norge. Försäkringsbolagen

har föredragit att anlita egna ombud.

Frågan om mäklare och deras verksamhet i Norge ingick i det uppdrag som ålåg det s.k. Harlemutvalget. I betänkandet NOU l983:52, Forsikring i Norge redovisade utvalget sina övervä— ganden och förslag rörande huvudprinciperna för försäkrings— verksamheten. Utvalget redovisade också sina synpunkter be—

träffande mäklarfrågan.

Utvalget föreslog (med undantag för en reservant represente— rande industrin) att förbudet i lagen mot försäkringsmäkling direkt till utländskt försäkringsbolag som inte har konces- sion i Norge skulle bestå, liksom kungens dispensionsmöjlig— het. En fri mäklarverksamhet skulle enligt utvalgets synsätt urholka koncessionssystemet och göra det omöjligt för norska myndigheter att effektivt tillvarata de hänsyn som lagen tar sikte på att främja. Utvecklingen i internationell försäkring gjorde det också enligt utvalget betänkligt att ge mäklar— verksamhet utan anknytning till norsk koncession en större handlingsfrihet. Utvalgets majoritet tänkte närmast på ten— denserna till att det i realiteten blir mäklarna som styr

försäkringsverksamheten — med den nyckelställning de har som

• Sida 68
•  Original

förmedlare av affärer och med den kapitalstyrka som hante—

ringen av stora premiebelopp ger dem.

Vad gäller undantagen från mäklarförbudet föreslog utvalget en utvidgning även till luftfartsförsäkring, p.g.a. denna försäkringsforms internationella karaktär. Utvalget diskute— rade också att utvidga undantaget till företagsförsäkring, men fann att så inte borde ske. Sådan försäkring föreslogs i

stället kunna omfattas av dispensförfarandet. 7.5 England

Den engelska försäkringsmarknaden kännetecknas av ett rela— tivt stort antal försäkringsbolag. Försäkring säljs såväl direkt genom försäkringsbolag som genom försäkringsmäklare. Uppskattningar som gjorts tyder på att ca 80 % av företags— försäkringarna säljs genom mäklare, ca 50 % av privatförsäk— ringarna och ca 85 % av pensionsförsäkringarna. Huvuddelen av de engelska försäkringsmäklarna arbetar på provisionsbasis dvs. erhåller ersättning för sitt arbete av försäkringsgivar— na. Premien betalas till mäklaren som vidarebefordrar denna till försäkringsbolaget efter avdrag av provision. Provisio— nens storlek varierar beroende på försäkringsgren, men en genomsnittlig provision brukar anges till 10—12 % av premien, men storleken på provisionen är förhandlingsbar och beroende på det arbete som mäklaren i ett enskilt fall lagt ner. Provisionen skall täcka allt arbete som mäklaren utför, exem— pelvis rådgivning, upphandling och deltagande i skaderegle—

ringen.

Försäkringsmäklaren handhar normalt sett inte skaderegle— ringen för försäkringsgivaren. Däremot är det vanligt att mäklaren biträder sin klient för att ta till vara dennes rätt vid skaderegleringen. För eventuellt arbete i samband med skaderegleringen, erhåller mäklaren ingen betalning. Provi—

sionen skall täcka även dessa kostnader. Skadeersättningar

• Sida 69
•  Original

från försäkringsbolaget betalas direkt till den skadelidande

utan mäklarens förmedling.

Stora engelska försäkringsbolag har ofta en egen skaderegle— ringsorganisation och reglerar därför sina skador själva. Mindre och medelstora bolag anlitar ofta fristående skadereg—

leringsbolag.

Den engelska försäkringsmarknaden är som redan framgått en

; marknad med blandat försäljningssystem. Försäkring säljs såväl direkt av försäkringsbolag som genom mäklare. Försäk— ringsbolag utnyttjar ofta båda säljkanalerna. Det finns också exempel på bolag som inte alls utnyttjar mäklare, utan ute—

slutande säljer genom egna ombud.

Försäkringsombuds verksamhet är inte reglerad i England. Däremot är försäkringsmäklarnas verksamhet reglerad i 1977 års Insurance Brokers (Registratipn) Act. Enligt denna gäller registreringskrav för försäkringsmäklaren. I England finns

det emellertid förutom de registrerade mäklarna också ett relativt stort antal icke registrerade mäklare. Dessa senare får emellertid inte kalla sig insurance—brokers, men i övrigt har de rätt att utföra samma slag av arbete som en försäk— ringsmäklare och även att uppbära provision av försäkrings— givare för utfört arbete. Enligt en uppskattning handhas ca 99 % av alla affärer av registrerade mäklare. Försäkringsbo— lagen i England är kluvna i behandlingen av de icke registre— rade mäklarna. Många accepterar affärer även från dessa,

. medan andra vägrar.

Enligt Insurance Brokers (Registration) Act 1977 (i fortsätt— , ningen benämnd mäklarlagen) finns det ett s.k. Insurance Brokers Registration Council som bl.a. skall upprätta och 1 vidmakthålla ett mäklarregister samt sköta den kontroll och tillsyn som krävs enligt mäklarlagen.

• Sida 70
•  Original

För att bli registrerad i mäklarregistret krävs vad gäller fysiska personer vissa kvalifikationer eller viss kunskap och praktisk erfarenhet av försäkringsverksamhet. Därutöver krävs att mäklaren till sin karaktär bedöms vara lämplig att bli

registrerad.

The Council skall också upprätta och vidmakthålla en s.k. "list" över juridiska personer som bedriver försäkringsmäk— larverksamhet. En juridisk person äger rätt att bli inskriven i "the list" om en majoritet av dess "directors" är registre— rade mäklare eller, om det rör sig om endast en "director", att denne är registrerad eller, om det rör sig om två stycken

att en av dem är registrerad.

Mäklarlagen innehåller detaljerade regler rörande t.ex. rätten till besvär över vägran att bli registrerad, the Councils godkännande av utbildningsinstitutioner, the Councils övervakning av utbildningsinstitutioner och examina—

ansvarsförhållandena mellan främst mäklare och kund, dicipli—

nära åtgärder m.m.

The Council är enligt mäklarlagen ålagd att upprätta regler som garanterar att mäklare uppfyller vissa särskilt angivna krav exempelvis att försäkring placeras i ett flertal bolag och inte bara i ett enda, att bokföringen sker på ett till—

förlitligt sätt m.m. tioner, the Councils skyldighet att upprätta regler rörande Titeln "Insurance Brokers" är skyddad i mäklarlagen.

Insurance Brokers Registration Concil består av tolv personer : utvalda för att representera de registrerade mäklarna, Av dessa är en ordförande. Dessa tolv personer utses av the British Insurance Broker's Association (BIBA). Därutöver består the Council av fem personer som utses av inrikesminis- i

tern. Av dessa skall en vara domstolsjurist, en revisor och .

• Sida 71
•  Original

en representera personer som är eller kan bli försäkringsta—

gare i ett försäkringsbolag.

7.6 Begränsningar i vissa länder i rätten att teckna

försäkring i annat land

I Sverige gäller, med undantag för trafikförsäkring, en full— l ständig frihet för fysiska eller juridiska personer att teck—

na försäkring utomlands. I praxis har det däremot inte varit , tillåtet att yrkesmässigt förmedla direktförsäkring från

» utländska, i Sverige icke koncessionerade försäkringsgivare denne försäkringsgivare. och för detta uppbära provision eller annan ersättning från En jämförelse med andra länder ger vid handen att det i näs— tan varje land finns någon slags begränsning i rätten att 5 teckna försäkring i ett annat land. Förhållandet i Norge l

|

framgår av avsnitt 7.4.

Inom Eg är strävandena att skapa en fri marknad även vad gäller tjänster. Arbetet går emellertid långsamt och möter

motstånd från vissa EG—länder. Fortfarande har de enskilda gränsningar på försäkringsområdet.

! EG—länderna i stor utsträckning egna regler som innebär be— ? l i I Västtyskland får försäkringskunderna själva direkt kontakta ! ! försäkringsgivare i utlandet och teckna försäkring hos dessa, ' men det är förbjudet att göra detta med hjälp av en försäk—

ringsmäklare. I Frankrike får franska rättssubjekt inte teck—

. na försäkring avseende liv—, egendoms— eller ansvarsförsäk— W ring i Frankrike, hos försäkringsgivare som inte har till— stånd att bedriva försäkringsrörelse i Frankrike. Syftet med detta förbud är att skydda försäkringstagare och att förhind— ra försäkringsgivare som inte har tillstånd att bedriva för— säkringsrörelse i Frankrike, att fritt försäkra risker i Frankrike och därigenom undvika de skyldigheter detta i olika

avseenden innebär. Livförsäkring får inte ens av franska

• Sida 72
•  Original

rättssubjekt tecknas hos ett utländskt försäkringsbolag med

verksamhet i Frankrike. I Italieni Spanien, Portugal och Grekland måste försäkringskunder teckna all slags direktför—

säkring i försäkringsbolag med verksamhet i respektive land.

Luxemburg är på försäkringsområdet i hög grad präglat av

utländska försäkringsgivare som etablerat sig där. De flesta försäkringsavtal återförsäkras hos försäkringsbolag utanför Luxemburg. Endast agenter eller ombud får bedriva verksamhet i Luxemburg, och dessa måste vara registrerade. Försäkrings— mäklare är helt förbjudna att bedriva verksamhet enligt sär—

skild lagstiftning.

England har en mycket liberal försäkringslagstiftning. Inom tämligen vida ramar tillåts försäkringsgivare att bedriva sin verksamhet. Försäkringskunder får teckna försäkring helt fritt inom eller utanför Englands gränser. Även en försäk— ringsmäklare får fritt för sin uppdragsgivares räkning pla—

cera försäkring var helst han vill.

Holland har också en liberal försäkringslagstiftning. Med undantag för trafikförsäkring får inhemska rättssubjekt teck— na försäkring även utomlands. Om emellertid en försäkringsgi— vare i utlandet meddelar livförsäkring för något holländskt rättssubjekt, måste försäkringsgivaren uppfylla de villkor som finns i den holländska avtalslagstiftningen. En försäk— ringsmäklare har samma frihet som den enskilde försäkrings— kunden.

I Danmark får försäkringskunder själva i princip fritt teckna

försäkring utomlands. Däremot måste en försäkringsmäklare

placera försäkring inom Danmark.

• Sida 73
•  Original

Fördelar och nackdelar med försäkringsmäklare

I det följande skall kommittén under separata rubriker redo— göra för de för— och nackdelar i olika avseenden beträffande försäkringsmäklarsystem som framförts i olika sammanhang, såsom i försäkringsbranschens mäklarrapport, mäklarföre— ningens promemoria, skrivelser och yttranden från olika myn— digheter, samt i den inhemska och internationella debatt som

; förs i denna fråga. Det bör här betonas, att många av syn—

punkterna hänför sig till erfarenheter av mäklarverksamhet i

andra länder och kanske inte alls eller endast i begränsad

utsträckning är relevanta för ett svenskt mäklarsystem. 8.1 Den svenska försäkringsmarknaden

Från vissa håll, bl.a. från försäkringsinspektionen, har anförts att det, med den från konsumentsynpunkt fördelaktiga och lättöverblickbara strukturen som svensk försäkringsmark— nad fått, i realiteten endast står ett begränsat antal in— köpsalternativ den svenska kunden till buds. Den större indu— strin torde enligt inspektionen tillgodoses genom att det fåtal försäkringsföretag, som är verksamma på området, upp—

. rätthåller fortlöpande kontakter med sina kunder. Möjligen ( kunde det egentliga bristområdet enligt inspektionen sägas vara försäljning av företagsförsäkring åt kunder som inte

4 tillhör storföretagargruppen.

Beträffande konsumentförsäkring tillkommer enligt försäk— ringsbranschen att denna i Sverige är starkt konform bl.a.

• Sida 74
•  Original

genom konsumentförsäkringslagens tvingande bestämmelser. Genom tillsyn från olika myndigheters sida t.ex. försäkrings—

inspektionen och konsumentverket är vidare försäkringsmarkna— den reglerad och kontrollerad mer än vad som är fallet i

andra länder.

Enligt branschen kan man skönja en utveckling som på sikt leder till att en stor del av den egentliga försäljningen kommer att skötas av kundtjänstpersonal eller motsvarande sedan kontakt väl etablerats med bolaget. I ett sådant pers— pektiv minskar enligt branschens uppfattning utrymmet för

mäklare snabbt.

På den svenska livförsäkringsmarknaden (individuell person— försäkring) skiljer sig enligt branschens mening de olika bolagens produkter inte mycket från varandra. Inte heller i premiehänseende skiljer sig produkterna nämnvärt åt. De exi— sterande konkurrensmedlen är i stället främst service och återbäring. Jämfört med andra länder där socialförsäkrings— systemet inte är så utbyggt som i Sverige, är inte heller behovet av särskilda försäkringslösningar så stort här i landet. Enligt branschens uppfattning är det mot denna bak—

grund svårt att se vilka fördelar mäklare skulle innebära för

kunden på detta område.

Branschen anser att i första hand de små och medelstora indu— striföretagen skulle bli intressanta för mäklare. Stora sven— ska industriföretag får enligt branschen redan i dag en mycket kompetent och omfattande service från de svenska för— säkringsbolagen. Dessa stora industriföretag har dessutom blivit allt mer medvetna när det gäller risk management och upphandling av försäkring. Ofta har de därför särskilt an— ställda personer med ansvar för försäkringsfrågorna, och företagen kan själva gå ut på direktförsäkringsmarknaden och begära in anbud på försäkringar för kanske en hel koncern.

För de företag som inte har egen försäkringsexpertis finns det konsulter, vilka betalas på arvodesbasis, att tillgå.

• Sida 75
•  Original

Från mäklarföreningens sida hänvisas vad gäller konsumentför— säkring till konsumentverkets remissyttrande till Näringsfri— hetsombudsmannen (NO) med anledning av anmälningen från

Söderman & Soderman. I yttrandet anförde konsumentverket att försäkringsmarknaden ofta kunde vara svår att överblicka för den enskilde konsumenten och kunde bjuda betydande svårighe— ter när han vill finna ut vilka försäkringar som bäst svarade mot behov och anspråk. Verket fann därför att mäklare skulle kunna vara konsumenten till hjälp och föreslog att man borde

pröva införandet av en sådan möjlighet. Beträffande livförsäkring anser föreningen att man bagatelli—

!

' serar problemställningen bl.a. med avseende på återbärings—

] situationen. Är det något område där det finns ett accentue— rat behov av professionell konsumentvägledning genom oberoen—

I de mäklare och konsulter, så är det enligt föreningen inom

_ återbäringsområdet. Val av försäkringsform, bolagens olika

' ränteteknik och återbäringsmetoder, placeringsstrategi, kun— ' dens personliga förutsättningar är bara några exempel på vilka faktorer som borde vägas in vid valet av försäkringsbo— 1 lag. Även i flera andra avseenden såsom generationsskiftes—

% planering, arvsskatteplanering, tjänstepensionering, produkt—

l utveckling m.m. kan mäklarens fristående funktion vara av

1 obestridligt värde för försäkringstagaren.

På företagsförsäkringsområdet vittnar branschens ståndpunkt,

enligt föreningen, om att de inte insett mäklarens grundläg— gande uppgift, nämligen att kritiskt jämföra försäkrings—

tjänster från olika försäkringsgivare och därefter rekommen—

dera en lösning till klienten.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) konstaterar i en skrivelse i det tidigare omnämnda ärendet ang. Söderman & Soderman att försäkringstagaren (privatkunden) trots åtgärder av olika slag normalt fortfarande är den svagare parten, eftersom han nästan alltid saknar sakkunskap och överblick på försäkrings— området. För företagsförsäkring krävs enligt NO till följd av

• Sida 76
•  Original

försäkringarnas och behovens komplexitet expertkunskaper för att identifiera behov och komma fram till sätt att fylla behoven samt för jämförelser mellan olika försäkringsgivare. De enskilda kunderna har oftast inte praktisk möjlighet att själva stå för den expertkunskapen. Anbud kan visserligen infordras från olika håll, men kunden är under alla omstän— digheter ytterst hänvisad till försäkringsexpertis för att

bedöma olika alternativ.

Från vissa utländska mäklarkretsar görs gällande att mäklare på den svenska försäkringsmarknaden skulle medföra såväl ett ytterligare tillskott av försäkringar från utlandet som

bättre och flera nya försäkringsprodukter. 8.2 Konkurrensen

Enligt mäklarföreningen kännetecknas den svenska försäkrings— marknaden av en oligopolsituation. Vid studier av försäk— ringsmarknaden som utförts vid universitetet i Lund har visats att ett mäklarsystem i Sverige skulle kunna förändra den nuvarande konkurrensen. Redan ett system med ett relativt litet antal mäklare skulle förändra marknaden från i huvudsak en horisontell till en vertikal konkurrens. I den mån markna— den skulle efterfråga mäklartjänster skulle ett mäklarsystem, enligt föreningens uppfattning, verka effektiviserande på konkurrensen mellan försäkringsbolagen. Mäklarna skulle vida— re enligt föreningen utgöra en alternativ säljkanal för för— säkringsgivarna. Tillgången till denna kanal skulle rent allmänt verka vitaliserande på försäkringsbolagens marknads— orientering och bidra till att höja försäkringsbolagens effektivitet på säljsidan.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) finner på basis av materialet i Söderman & Soderman—ärendet, som redan redovisats, att övervägande skäl talar för att det skulle vara till fördel

för försäkringstagarna om mäklare tilläts etablera sig i Sverige. Genom sin från försäkringsbolagen fristående ställ—

• Sida 77
•  Original

ning, skulle mäklaren — till skillnad från ombud som repre—

senterar endast ett försäkringsbolag — efter bedömning av

kundens försäkringsrisker kunna ge köpråd grundade på en bedömning av olika försäkringsbolags villkor och premier. Försäkringsmäklarna skulle på detta sätt, enligt NO, kunna bidra till en effektivare konkurrens mellan försäkringsbola— gen; något som NO bedömde som från allmän synpunkt önskvärt

mot bakgrund bl.a. av att försäkringsmarknaden kännetecknas av en långtgående företagskoncentration. Enligt NO kunde det hävdas att de aktuella bestämmelserna i

anskaffningsöverenskommelsen påverkar prisbildningen och hämmar effektiviteten i branschen eller att åtminstone risken härför är betydande. Härtill kommer att näringsutövningen

påtagligt hindras eller försvåras för de företag som vill verka som försäkringsmäklare. Vid bedömningen av om den kon— kurrensbegränsning som föreligger medför från allmän synpunkt skadlig verkan enligt 5 5 konkurrensbegränsningslagen (nuva— . rande 2 5 konkurrenslagen 1982:729), måste enligt NO givetvis beaktas vad som stadgas rörande anskaffningsverksamheten i 302 5 lagen om försäkringsrörelse (nuvarande 7 kap. 16 å försäkringsrörelselagen).

Beträffande dåvarande bestämmelsen i 302 6 lagen om försäk— ringsrörelse anför inspektionen att regeringen enligt bestäm— melsen kunde utfärda administrativa bestämmelser om anskaff— | ningsverksamheten. Regeringen hade dock avstått från detta i och hade hittills accepterat den frivilliga reglering, som försäkringsbranschen i samråd med inspektionen byggt upp, som ett godtagbart alternativ. Spörsmålet om en övergång från dagens ombudssystem till ett blandat ombuds/mäklar—system ter sig för inspektionen som ett så betydande ingrepp i rådande ordning, att enbart en formellt konkurrensrättslig bedömning är olämplig.

• Sida 78
•  Original

8.3 Försäkringspremierna

Försäkringsinspektionen anför som en allmän reflektion röran— de mäklarverksamhet att ambitionen hos försäkringsföretagen att stå väl med mäklarna kan innebära risker för premiemäs— siga underbud. På försäkringsområdet gäller enligt inspektio— nen — och detta är i grunden det centrala konsumentintresset

— att en premie skall vara den rätta, inte den lägsta.

Mäklarföreningen hävdar att det finns skäl räkna med att försäkringstagaren erhåller en lägre premie om mäklare ver— kar. Detta uppnås dels genom att försäljning genom mäklare

ställer sig billigare än det egna säljsystemet, dels genom

att försäkringstagaren får en försäkring som är bättre anpas— sad till behovet än de standardlösningar som försäkringsbola— gen erbjuder, och dels genom att mäklaren upphandlar försäk—

ringen i konkurrens mellan flera försäkringsgivare.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) anför att företag om de får tillgång till mäklare borde få bättre möjligheter till analys av sina försäkringsbehov och bedömning av bl.a. vilka risker som bör lämnas oförsäkrade. Genom att anlita mäklare torde de också ofta få lättare att jämföra olika försäkringsalterna— tiv. I de enskilda fallen torde kostnadsbesparingen, enligt NO:s uppfattning, kunna bli avsevärd. Det förutsätts då att kundens kostnad för själva försäkringsskyddet blir densamma vare sig han vänder sig till försäkringsbolagens försäljare

eller till en fristående mäklare. 8.4 Försäkringsbolagens kostnader

I branschens rapport om försäkringsmäklare sägs att tidigare gjorda beräkningar i Sverige visat att ett mäklarsystem

skulle innebära kostnadsökningar för försäkringsbolagen med 10—15 %. De beräkningar till vilka det hänvisas i rapporten

ingår som bilagor till Svenska Försäkringsbolags Förvalt—

ningsnämnds yttrande till NO 1 Söderman & Soderman—ärendet.

• Sida 79
•  Original

I en bilaga till Förvaltningsnämndens yttrande redovisas en

jämförelse mellan förvaltningskostnaderna vid direkt skade—

försäkring för de svenska skadeförsäkringsbolagens verksamhet i Sverige och i utlandet, uttryckta i procent av motsvarande premieinkomster. Av jämförelsen framgår att den genomsnitt— liga kostnadsprocenten 1973 för direkt försäkring i Sverige var 8,4 procentenheter lägre än för den direkta verksamheten

i utlandet.

I andra bilagor redovisas vissa beräkningar gjorda inom Skandia och Ansvar, vilka båda bedriver direktförsäkring såväl i Sverige som i utlandet. Beräkningarna visar att för— säljningskostnaderna för svensk affär är klart lägre än för utländsk affär, och att förklaringen till stor del är att

söka i höga mäklarkostnader.

För USA redovisas en utredning i tidskriften Bests' Review november 1974, som innehöll en jämförelse av förvaltnings— kostnadsutvecklingen i ett antal försäkringsbolag. Förvalt— ningsnämnden markerar särskilt skillnaden mellan bolag som arbetar med resp. utan agenter, vilket enligt nämnden i prak— tiken betyder med eller utan försäkringsmäklare som mellan— händer. Den generella skillnaden angavs i tidskriften till 10

procent av premieinkomsten.

I förvaltningsnämndens yttrande redovisas avslutningsvis en sammanställning från Comité Européen des Assurances (CEA) avseende medelpremien 1973 inom industriförsäkring i olika länder. Denna visade att Sverige tillämpade den lägsta av de upptagna medelpremierna.

I ett genmäle över yttrandet från Svenska Försäkringsbolags Förvaltningsnämnd bemöter Söderman & Soderman (i forsätt— ningen benämnt mäklarföretaget) nämndens påståenden rörande förvaltningskostnaderna. Mäklarföretaget anser att jämförel— sen mellan förvaltningskostnaderna för "inhemsk produktion"

och de för export dvs. svenska bolags direktförsäkring i

• Sida 80
•  Original

utlandet, är irrelevant. Det faktum att svenska företag i regel har högre kostnader för sin export än för sin inhemska försäljning, anser företaget sannolikt också gäller för för— säkringsbranschen (siffrorna i jämförelsen omfattar inte verksamheten i de utländska dotterbolagen). De svenska bola— gens direktförsäkringsrörelse i utlandet är också enligt företaget av förhållandevis liten omfattning, varför jämfö— relser är än svårare att göra rättvisande — något som också betonas av försäkringsbolagen själva. Ett annat förhållande som gör jämförelserna vanskliga är gränsdragningsproblem mellan försäljningskostnader och övriga förvaltningskostna— der. Sammantaget gör detta enligt mäklarföretaget att någon riktig slutsats inte kan dras i detta sammanhang eftersom

materialet är synnerligen bristfälligt.

Beträffande utredningen i tidskriften Bests' Review anför

mäklarföretaget att i USA independent agents inte är samma

sak som mäklare. Såväl provisionssatserna som de sammanlagda försäljningskostnaderna är avsevärt högre för independent

agents än för mäklare. Jämförelserna i tidskriften är enligt mäklarföretaget, inte gjorda i syfte att belysa skillnader i kostnadsnivån mellan de två distributionsformerna, utan sna— rast att belysa kostnadsutvecklingen inom respektive distri—

butionsform.

Också Näringsfrihetsombudsmannen (NO) ställer sig kritisk till det av Förvaltningsnämnden åberopade materialet. Mate— rialet kan enligt NO inte leda till slutsatsen att förvalt— ningskostnaderna i ett mäklarsystem skulle bli ca 10 procent högre än som svarar mot ett mäklarfritt system. Verksamhets— förutsättningarna i Sverige kan enligt NO inte direkt jämfö— ras med utländska förhållanden, eftersom de svenska försäk— ringsbolagens "export" endast är en marginell verksamhet som drivs på andra Villkor än hemmaförsäljningen. Jämförelsen avser därtill ett mycket litet avsnitt av försäkringsbolagens verksamhet. Slutligen bygger jämförelserna på grova uppskatt—

ningar om försäljningskostnadernas andel av de totala för-

• Sida 81
•  Original

valtningskostnaderna, vilket i praktiken medför att nämndens

slutsats blir utomordentligt osäker.

NO tillägger avslutningsvis att nuvarande kostnadsförhållan— den inte heller kan vara av avgörande betydelse. Mäklarna kan — särskilt om deras verksamhet skulle få en någorlunda stor omfattning — tvärtom på sikt bidra till att minska vissa av försäkringsbolagens försäljningskostnader vid sidan av provi—

sionskostnaderna, såsom exempelvis olika slag av kostnadser—

sättningar till de egna försäljarna. Därtill kan enligt NO:s mening en ökad konkurrens mellan försäkringsbolagen till följd av mäklarverksamhet, mycket väl komma att verka pres— sande på bolagens allmänna förvaltningskostnader.

! Försäkringsinspektionen redovisar i sitt yttrande till NO 1 Söderman & Soderman—ärendet de utredningar om fältorganisa— tion och fältkostnader i försäkringsbolag som NO efterlyst % (utredningen redovisad i avsnitt 5.4). Enligt inspektionens uppfattning ger utredningen inget stöd för antagandet att kostnaderna i den verksamhet som bedrivs av Söderman & Soderman ligger på en lägre nivå än motsvarande kostnader i försäkringsbolagen. Utredningen visar samtidigt enligt in— spektionen att kostnaderna för försäkringsbolagens försälj— I ning ligger på en hög nivå. Det finns därför all anledning

I för inspektionen att fortsätta en närgången granskning av

bolagens försäljningskostnader och med branschen överväga olika åtgärder. Frågor som försäljningstryck, annullations— frekvens, ersättningsformer, distributionsvägar m.m. kan

enligt inspektionen därvid komma in i bilden.

Mäklarföreningen betonar i sin promemoria att det mot bak—

grund av kostnadsfrågans centrala betydelse i NO—ärendet ang.

Söderman & Soderman — och NO:s ifrågasättande av försäkrings— * bolagens siffermaterial — framstår som egendomligt att bola— gen inte nu bemödat sig om att ta fram ett övertygande sif— fermaterial i denna fråga. Föreningen erinrar också om en

propå 1981 där det föreslogs att i begränsad omfattning pröva

• Sida 82
•  Original

ett mäklarsystem för att få fram ett sifferunderlag till försäkringsverksamhetskommittén. Propån avböjdes emellertid

av dåvarande förvaltningsnämnden.

8.5 Kontakten mellan försäkringsbolag och

försäkringstagare

Enligt försäkringsbranschen brukar mäklaren uppfatta sig själv som den som skall tillvarata klientens intressen och

detta medför att klienten inte kommer i direktkontakt med försäkringsgivaren. I stället för att bli en förmedlande länk mellan de båda parterna kan alltså mäklaren bli en mur som hindrar kontakten mellan parterna. Branschen säger sig självt ha erfarit att det finns påtagliga tendenser såväl i England som i USA att bryta detta mönster. Denna utveckling kan en— ligt branschens mening tolkas som en anpassning till markna—

dens behov.

Mäklarföreningen anser påståendet att direktkontakten mellan kund och försäkringsgivare bryts, felaktigt vad avser den modell till mäklarsystem som debatterats i Sverige. Försäk— ringstagaren har enligt föreningen alltid möjlighet att vända

sig direkt till försäkringsbolaget. 8.6 Inkassering av premien

Försäkringsbranschen framhåller i sin rapport att det normalt i ett mäklarsystem är mäklaren som uppbär försäkringspremien för att sedan vidarebefordra den till försäkringsbolaget. Den tid som förflyter från det att han erhåller premien till dess han vidarebefordrar den till försäkringsbolaget, varierar kraftigt mellan olika länder. Enligt branschen rör det sig i normalfallet snarare om tre än om två månader. Mäklaren till- godogör sig avsevärda belopp i form av ränta och avkastning på det kapital som han mottagit från sin klient. Det är såle— des fråga om betydande belopp, som försäkringsbolaget och

indirekt försäkringstagarna går miste om. Dessutom tillkommer

• Sida 83
•  Original

enligt branschen den kreditrisk som fördröjningen innebär,

särskilt när det gäller mindre mäklarföretag.

Mäklarföreningen framhåller att de förhållanden branschen berört i sin rapport inte tar sikte på den föreslagna lös— ningen för svenskt vidkommande. Enligt föreningen har det inte föresvävat någon i den svenska debatten att mäklaren skulle uppbära premien. I den skiss till mäklarmodell som föreningen presenterade (se avsnitt 6.2) föreslogs att mäk— laren skall uppbära premien från försäkringstagaren först efter särskild överenskommelse med försäkringsgivaren. Exem— pel på fall då sådan överenskommelse kan vara ändamålsenlig är t.ex. vid coassurans dvs. vid samförsäkring av samma risk

mellan flera försäkringsbolag. 8.7 Försäkringskundernas val av försäkring

Mäklarföreningen anför att statsrådet Lidbom redan 1974 pekat på behovet för försäkringstagarna att ha en från försäkrings— bolagen fristående kompetent resurs som biträde vid upphand— ling av försäkringstjänster. I NO-ärendet ang. Söderman & Soderman utvecklade konsumentverket dessa tankegångar (en

redogörelse härför finns i avsnitt 5.2).

Föreningen konstaterar att det i olika former förekommer behov av opartisk hjälp för alla försäkringstagare. De stora fögetagen har i regel egna väl erfarna och välutbildade hand— läggare för sina försäkringsfrågor. Även för dessa företag förekommer emellertid försäkringsfrågor inom mycket smala sektorer där mäklare kan biträda med upphandlingen. Det stör— sta behovet av hjälp från försäkringsmäklare torde dock en- ligt föreningen föreligga för de mindre och medelstora före-

tagen. Behovet hos fygigkg personer torde företrädesvis avse liv— och pensionsförsäkringar. Upplysningar och råd beträf— fande övriga typer av personförsäkring och hemförsäkring kan erhållas på annat sätt exempelvis genom Konsumenternas för—

säkringsbyrå och konsumentverket.

• Sida 84
•  Original

Försäkringsbranschen framhåller att det inte finns något

behov av mäklare på den svenska försäkringsmarknaden — varken inom konsument—, person— eller företagsförsäkringsområdet

(jfr. redogörelsen under avsnitt 8.1).

I debatten kring mäklarverksamheten har det också gjorts gällande att mäklarsystemet medför risk för att kunden av— skärmas från det fullständiga utbud som hela försäkringsmark— naden erbjuder; detta eftersom mäklaren vänder sig till ett begränsat antal försäkringsgivare. Mäklarföreningen fram— håller i sin promemoria att detta är sant enbart i de fall försäkringstagaren vid sin upphandling av försäkring skulle vända sig till fler försäkringsgivare än mäklaren. Försäk— ringstagaren vänder sig emellertid enligt föreningen till en mäklare bl.a. av det skälet att han själv inte kan eller orkar genomföra en mer genomgripande jämförelse av olika

försäkringsbolags produkter. 8.8 Produktutveckling

Försäkringsbranschen anför beträffande argumentet att mäkla— ren skulle vara pådrivande när det gäller produktutveckling, att detta givetvis måste ses mot bakgrund av den marknads— situation som gäller i det land där mäklaren verkar. I de etablerade mäklarländerna är det i princip endast mäklaren som står i kontakt med kunden. Försäkringsbolagen har då givetvis enligt branschens uppfattning små möjligheter att

själva driva produktutvecklingen.

Enligt mäklarföreningen har det ofta sagts, och i debatten förblivit oemotsagt, att mäklarna bidrar till en positiv produktutveckling av försäkringar. Enligt föreningens mening är detta i och för sig inte särskilt underligt, eftersom mäklaren utgår från försäkringstagarnas försäkringsbehov. I den mån detta behov inte kan tillfredsställas optimalt genom

på marknaden existerande försäkringar, har mäklaren sådana

kunskaper i försäkring att han genom förhandlingar med olika

• Sida 85
•  Original

försäkringsgivare kan skapa just de försäkringslösningar som

behövs i det individuella fallet. Även i Sverige har, enligt uppgifter från föreningen, försäkringslösningar för såväl

enskilda som kollektiv kunnat skapas som en direkt följd av

mäklarnas förhandling med försäkringsgivare.

8.9 Provisionens roll vid placering av försäkring

Försäkringsbranschen konstaterar i sin rapport att mäklaren i normalfallet erhåller provision av varierande storlek av . försäkringsgivaren för förmedlad försäkring. En risk med detta anses vara att mäklaren mer ser till sitt eget intresse av att få en hög provisionssats än till klientens intresse att erhålla en god försäkringslösning. Mäklaren kan vidare enligt branschen i eget ekonomiskt intresse medverka till lösningar som innebär överförsäkring. Ett mäklarsystem som bygger på provisionsersättning kan också medföra att mäklaren spelar ut olika bolag mot varandra på ett sätt som kan leda

1 till osund konkurrens bolagen emellan. Försäkringsbranschen

| anser mot denna bakgrund att det vore lämpligare om mäklarens

tjänster helt betalades av kunden på arvodebasis.

Påståendet att provisionssystemet kan medverka till att mäk— laren överförsäkrar en klient, anser mäklarföreningen vara en oförskämdhet och en förolämpning mot varje seriöst arbetande mäklare. Det är enligt föreningen lika oförskämt som att påstå att Skandia och övriga svenska försäkringsbolag — som

% ju är helt beroende av premieintäkter för sin verksamhet —

skulle överförsäkra sina kunder, antingen genom att sälja

försäkringar som dessa inte behöver eller genom att ta ett

för högt pris. När det gäller ersättningsformen för mäklarens tjänster finner föreningen det naturligt att i den mån mäkla— ren utför arbete som annars försäkringsbolaget måste utföra, provison utgår från försäkringsbolaget för detta arbete.

Frågan om huruvida försäkringsbolagen skulle övertrumfa

varandra i provisioner till mäklarna och därigenom försöka få

• Sida 86
•  Original

dessa att genom otillbörlig hänsyn till egen provision lägga

försäkringar hos det försäkringsbolag som erbjuder högsta ersättningen, torde enligt föreningens uppfattning lätt kunna lösas av försäkringsbolagen själva. Inom ramen för marknads— föringsöverenskommelsen (Mö) kan enligt föreningens uppfatt— ning säkerligen överenskommelse träffas mellan försäkrings— mäklarna och marknadsföringsnämnden om de provisionssatser

som skall tillämpas.

8.10 Specialistkunskaper

I debatten hävdas att det i ett mäklarsystem finns stora risker att "försäkringsbolagen kommer att fungera enbart som kassaapparater", eftersom mäklaren svarar för alla egentliga kontakter med kunden. Detta skulle medföra en utarmning av bolagens Specialistkunskaper, vilket kan vara till förfång för försäkringstagaren. Enligt dessa åsikter tillåter det nuvarande mäklarfria systemet försäkringsbolagen att bygga upp en försäljnings— och kundserviceorganisation med högt kvalificerad teknisk, ekonomisk och juridisk sakkunskap. Resurserna skulle bli mycket mera splittrade i ett mäklarsys—

tem, och servicen gentemot kunderna sämre och ojämnare.

Med ett mäklarsystem kommer enligt försäkringsbranschen med nödvändighet många funktioner att bli dubblerade; kanske främst på företagsförsäkringens område. Försäkringsgivaren måste nämligen i eget intresse ha samma kompetens som mäkla— ren när det gäller att bedöma risker etc., eftersom mäklaren primärt uppträder som den som tillvaratar klientens intres— sen. Detta kommer enligt branschen att innebära vissa kost—

nadsökningar.

Mäklarföreningen hävdar å sin sida att med den utformning som ett mäklarsystem skulle kunna få i Sverige, det inte torde

föreligga någon risk med splittrade resurser vad avser tek—

nisk, ekonomisk och juridisk sakkunskap. Antalet säljare

.ww—mw.

• Sida 87
•  Original

skulle naturligen bli något fler men en dubblering av resur—

serna skulle bara uppkomma vid en vikande marknad.

8.11 Direktförsäkring contra förmedling av försäkring

I debatten kring försäkringsmäklare, bl.a. i försäkrings—

branschens rapport, återfinns påståendet att marknaden med

mäklare enligt sedvanlig modell visar behov av förnyelse av

arbetsformerna. I länder med en marknad av såväl mäklare som * direktförsäkring vinner, enligt branschens mening, direktför—

säkringen terräng.

Enligt mäklarföreningen kan den slutsatsen ligga nära till hands att varje marknad med en sedan länge etablerad arbets— form har ett behov av förnyelse. I själva verket är behovet av förnyelse ett skäl som talar för mäklarverksamhet i Sverige. Om påståendet att direktförsäkringen vinner terräng är riktigt, torde möjlighet till mäklarsystem i Sverige inte utgöra någon olägenhet för bolagen.

» Försäkringsbranschen anför att man inte i något land har

infört ett mäklarsystem, som därvid ersatt ett redan funge—

rande system av annan karaktär. Varje mäklarmarknad bär sin ! särprägel och det anses därför kanske inte möjligt att ens i ] modifierad form överföra det i ett visst land fungerande

: systemet till svenska förhållanden.

Enligt mäklarföreningen har det inte föresvävat någon att

ersätta det nu fungerande försäljningssystemet med ett mäk— 1 larsystem. Vad debatten rör är frågan om att komplettera det nuvarande systemet med en möjlighet för försäkringsmarknaden att om den så önskar kunna utnyttja försäkringsmäklare.

8.12 Intressekonflikter

Försäkringsbranschen anför i sin rapport att det kan finnas

risk för att mäklaren hamnar i intressekonflikter. Såsom

• Sida 88
•  Original

exempel på sådana intressekonflikter hänvisas till den s.k. Fisher—rapporten ang. förändringar inom den engelska försäk— ringssammanslutningen Lloyd's i London.

Det som branschen närmast synes åsyfta är de intressekonflik— ter som kan uppstå om det finns ett nära samband mellan mäk— lare och försäkringsgivare, t.ex. genom ägargemenskap. I den s.k. Fisher—rapporten inom Lloyd's föreslogs bl.a. att inom fem år alla aktieägarsamband skulle avvecklas mellan dels Lloyd's försäkringsmäklare och managing agencies, dvs. de företag som administrerar syndikatens "underwritingverksam— het", och dels mellan försäkringsintressen utanför Lloyd's— marknaden och managing agencies.

Såsom exempel på intressekonflikter som kan uppstå anförde

Fisher—gruppen följande:

0 Lloyd's medlemmars intressen kan skadas genom att en mäklare kan påverka den aktive "underwritern" hos ett mäklarkontrollerat syndikat att godta risker som han annars skulle avböja, eller ge lägre premier eller högre provision än han skulle ha erbjudit andra mäklare eller reglera skador på villkor som han annars inte skulle ha

accepterat .

o Försäkringstagarnas intressen kan skadas genom att en Lloyd's—mäklare kan ge försäkringskontrakt åt det syndi— kat han kontrollerar, trots att andra syndikat ger bätt—

re villkor.

0 Lloyd's intressen som marknad kan skadas, genom att marknaden förutsätts fungera så att "underwriters" kon— kurrerar med varandra och mäklarna placerar sina försäk—

ringar hos de "underwriters" som erbjuder de bästa vill— koren.

-_...,_.MW-_w.._hmm .

• Sida 89
•  Original

Mäklarföreningen framhöll i sin promemoria att de av

branschen åberopade intressekonflikterna endast avser för—

hållandena hos Lloyd's i England, och inte avser förväntade

svenska förhållanden.

8.13 Försäkringsförsäljningens allmänna inriktning

Försäkringsinspektionen anför i sitt yttrande till Närings—

frihetsombudsmannen (NO) 1 det s.k. Söderman & Soderman—

%

i ärendet, att ett mäklarsystem på försäkringsområdet uppenbart skulle leda till ökad kommersialisering. Anledningen härtill är enligt inspektionen att det breddförsäljningstryck, som ombudssystemet i sig medför och som från allmän synpunkt måste betraktas som en mycket viktig del av försäkringsverk— samheten, med all säkerhet kan antas komma att minska. Allt talar i stället för att mäklarintresset skulle komma att rikta sig mot "russinen i kakan" och därmed på ett från all—

1 män synpunkt beklagligt sätt minska underlaget för ombudsför—

säljningen med en fördyring av breddförsäljningen som följd.

* I ett mäklarsystem uppstår dessutom enligt inspektionen ' naturligt nog en ambition hos försäkringsföretagen att stå

väl med mäklarna med de risker för premiemässiga underbud som

följer av detta. På sikt kan detta bli äventyrligt för för—

säkringsbolagens soliditet. 8.14 Reciprocitetsprincipen Försäkringsbranschen tar i sin rapport upp frågan om recipro—

citet på försäkringsområdet. Med reciprocitet avses att i

stort sett samma regler skall gälla för den utlänning som

vill etablera sig på den svenska marknaden, som för den

svensk som vill etablera sig på en utländsk marknad.

Genom införandet av nya liberalare koncessionsregler den 1 januari 1985 har i princip reciprocitet uppnåtts när det ; gäller etableringsrätten. Enligt branschen finns det före—

språkare för att utländska försäkringsföretag i enlighet med

• Sida 90
•  Original

reciprocitetsprincipen borde få använda sig av mäklare på den svenska marknaden. Den allmänna uppfattningen är dock enligt

branschens mening att den som vill etablera sig i Sverige får anpassa sig till svenska regler likaväl som svenska företag

utomlands får anpassa sig till där gällande regler.

Mäklarföreningen påpekar att frågan om anpassning från svensk sida till vad som internationellt gäller för mäklare, följs med intresse av internationella organisationer. Föreningen

erinrar om att internationella handelskammaren har tillskri—

! vit regeringen i denna fråga. I skrivelsen till regeringen den 27 oktober 1983 föreslog * ! internationella handelskammaren att liberaliseringen av han— deln med försäkringar genomförs genom fri tillgång för alla försäkringsgivare och försäkringsförmedlare till alla markna— der samt full valfrihet för alla försäkringsköpare att välja mellan olika försäkringsgivare. Handelskammaren betonar vik— ten av att alla försäkringsföretag ges samma möjlighet och samma behandling på varje marknad. Genom möjligheten för försäkringstagaren att fritt välja erhålls enligt handelskam— maren ett ökat utbud, högre kvalitet och fler varianter, lägre kostnader samt möjlighet att välja bästa kombinationen av pris och kvalitet. Försäkringsgivarna anses genom fri tillgång till alla marknader få större möjlighet till risk— spridning och ökade möjligheter att verka internationellt. 8.15 Utbildning Försäkringsbranschen framhåller i sin rapport att utbild— ningsfrågan är en central fråga när det gäller mäklarens möjligheter att på sikt kunna stå till tjänst med den kunskap som förväntas av honom. Härvid anses man böra skilja mellan små och stora mäklare. När det gäller de större mäklarna ( finns det i allmänhet finansiella resurser att skapa förut— sättningar för en adekvat utbildning hos medarbetarna. De små mäklarna å andra sidan har kanske till en början kunskaper

• Sida 91
•  Original

som de kan leva en tid på, men efter hand uppkommer behovet av nya kunskaper. De finansiella och personella resurserna är då i allmänhet inte sådana att det kan bli tal om någon

effektiv utbildning med någon bredd.

Några av de frågor som kan uppkomma i samband med diskussio—

ner kring utbildning av mäklarna är enligt branschen följan—

de:

0 Vem skall ha ansvaret för att mäklaren utbildar sig — mäklaren, hans organisation eller försäkringsinspektio— nen?

0 Hur skall kompetensprövningen ske?

0 Vad händer om normerna inte är uppfyllda?

0 Hur hålls kunden skadeslös från felaktiga råd?

Enligt branschen är detta endast ett axplock av frågor som | kan ställas kring mäklarens utbildning, men det anförda visar

ändå vilket stort problemfält som här öppnar sig.

Mäklarföreningen delar branschens uppfattning att utbild— ningsfrågan är en central fråga. Utbildningsfrågorna har därför också varit en av de frågor som föreningen tagit upp vid överläggningarna med förvaltningsnämnden redan 1980. En förutsättning för att mäklarna effektivt skall kunna bedriva sin verksamhet och tillvarata sina klienters intressen samt bidra till produktutveckling etc. är att mäklarnas personal har lägst samma kompetens som försäkringsbolagens. I andra länder där mäklarsystem finns har utbildningsfrågorna inte föranlett några speciella problem. Ingenting talar enligt mäklarföreningen för att det skulle föreligga några andra särskilda svenska problem. Det kan inte vara svårare för mäklarens personal än det är för försäkringsbolagens att

tillgodogöra sig tillgänglig utbildning.

• Sida 92
•  Original

Försäkringsinspektionen framhåller i sitt yttrande till Näringsfrihetsombudsmannen (NO) i det s.k. Söderman & Soderman—ärendet att det i Sverige rådande systemet har bety— dande fördelar. Det ger enligt inspektionen bolagsledningarna ett grepp över försäljningsorganisationen som torde vara uteslutet inom alternativa system. Inspektionen anser att det skulle vara direkt olämpligt att mjuka upp dåvarande anskaff— ningsöverenskommelsens regelsystem på det sätt NO hade ifrågasatt i syfte att i Sverige göra det möjligt att bedriva verksamhet såsom försäkringsmäklare. Kontrollfrågorna vid en sådan ordning framstår för inspektionen som så omfattande, att de — om de mot inspektionens mening skulle aktualiseras —

bör anförtros åt en särskild utredning. 8.17 Mäklarkundernas och försäkringstagarnas trygghet

I debatten kring mäklarfrågan har framförts att den poten- tiella försäkringstagarens ställning i ett mäklarsystem i ett visst avseende kan innebära nackdelar ur trygghetssynvinkel. Man har här närmast tänkt på den situationen att skada skulle inträffa under den tid som mäklaren har i uppdrag att upp— handla en viss försäkring just i det bolaget. I sådant fall kan nämligen aldrig den försäkringssökande få någon ersätt— ning, medan om han i stället tar direktkontakt med ett för— säkringsbolag i avsikt att teckna försäkring just i det bola— get, hans förutsättningar är större att få ut ersättning även

i det fall försäkringstiden formellt sett inte börjat löpa.

Från mäklarhåll medges att det ligger i sakens natur att den som vänder sig till en mäklare och den som själv vänder sig direkt till ett försäkringsbolag kan hamna i olika situatio— ner vid en skada som inträffar innan försäkringstiden for— mellt börjat löpa. I praktiken torde emellertid detta inte spela någon roll, eftersom en risk i praktiken ytterst sällan

är helt oförsäkrad vid upphandlingen. Givetvis måste mäklar—

ww ___—, w.ws—-==.»...._ iii

• Sida 93
•  Original

kunder upplysas om detta, i den mån de inte är medvetna om det. Föreningen påpekar också att mäklarkunden och den som själv vänder sig till flera försäkringsbolag för att upphand— la försäkring, i detta hänseende torde hamna i samma ställ—

ning.

I debatten har också framförts att mäklarkunden kan hamna i

en sämre ställning än den som direkt tecknat försäkring i ett

försäkringsbolag, exempelvis i de fall då försäkringsskyddet

fått en utformning som inte helt motsvarar försäkringstaga— rens försäkringsbehov. Gentemot detta har anförts att sanno— likheten för sådana felaktigheter rimligtvis måste vara min— dre om en erfaren mäklare handhar försäkringsfrågorna än om försäkringstagaren själv skall ta tillvara sina intressen. Det bör i sammanhanget nämnas att mäklarföreningen förutsatt

att mäklaren skall ha en ansvarsförsäkring.

• Sida 94
•  Original

• Sida 95
•  Original

Mäklare, konsulter el.dyl. på dagens svenska försäkringsmarknad

För närvarande finns det i Sverige en rad från försäkringsbo— lagen mer eller mindre fristående rådgivare eller konsulter i försäkringsfrågor. Dessa kan som tidigae påpekats arbeta med olika slag av rådgivning i samband med försäkring, men kan också för kundens räkning upphandla försäkring. Bara i Stockholms—området finns ett 40—tal enskilda firmor eller juridiska personer. Dessa kallar sig mäklare, konsulter, rådgivare, assuransfirmor m.m. Såsom redan framhållits gäller enligt den från den 1 april 1986 gällande marknadsförings— överenskommelsen att till denna anslutna försäkringsbolag inte får utbetala provision eller liknande ersättning till annan än registrerat ombud och att ett ombud för ett annat bolag inte får registreras för ett bolag utan det förstnämn— das godkännande. De fristående rådgivare eller konsulter som verkar i Sverige på direktförsäkringens område kan således i huvudsak inte arbeta på provisionsbasis i meningen provision från försäkringsgivare, utan får i princip helt arbeta på arvodesbasis i meningen arvode från uppdragsgivaren. Vissa uppgifter tyder emellertid på att det i viss mindre utsträck— ning förekommer försäkringsmäklarverksamhet i Sverige inne— bärande bl.a. att svenska försäkringsgivare utbetalar provi—

sion till andra än ombud.

Det finns ett fåtal s.k. flerbolagsombud, dvs. personer, som är företräder två eller flera försäkringsbolag utan koncern—

förhållanden. I sådana fall är personen ombud för exempelvis

• Sida 96
•  Original

ett liv— och ett sakförsäkringsbolag, vilket medför att det

inte finns någon direkt konkurrens mellan de båda bolagen.

Svenska individer och svenska företag har emellertid, med undantag för trafikförsäkring, rätt att teckna försäkring i utländskt försäkringsföretag utan koncession i Sverige. Ut— gångspunkten har därvid varit att det skall vara den svenska försäkringssökanden som själv skall ta initiativ till kon— takt, tecknande av försäkring m.m. med det utländska försäk— ringsföretaget. Vissa undantag har hittills gällt från denna huvudregel, exempelvis då försäkringsformen inte finns i Sverige eller då försäkring inte gått att teckna i svenskt

bolag.

När det gäller återförsäkringsområdet finns det inga hinder för mäklare att arbeta i Sverige. Således är ett antal åter—

försäkringsmäklare verksamma i Sverige.

De flesta konsulter, rådgivare eller mäklare som f.n. arbetar på försäkringsområdet i Sverige är små enskilda firmor eller företag, som sysslar med rådgivning i olika försäkringsfrågor exempelvis skadeförebyggande åtgärder, bedömning av försäk— ringsbehov, upphandlingar av försäkring m.m. Under senare år kan i denna grupp även inräknas s.k. franchisetagare, dvs. där ombuden är egna företagare men där arbetsuppgifterna uppdelats mellan bolaget och franchisetagaren. Franchisetaga— re bedriver sin verksamhet i form av juridisk person och är uppbundna av försäkringsbolaget genom ett särskilt avtal som

reglerar olika förhållanden.

Det svenska företaget AB Max Mathiessen är en speciell före- teelse på den svenska försäkringsmarknaden. När de svenska försäkringsbolagen 1948 enades om gemensamma försäljningsreg- ler (anskaffningsöverenskommelsen eller numera marknads— föringsöverenskommelsen) föreskrevs, som tidigare framhål—

lits, dels att såsom allmänt ombud i princip endast fick

anlitas fysisk person, dels att om ett allmänt ombud var

• Sida 97
•  Original

registrerat för ett bolag, ombudet inte fick registreras för

ett annat, utan det förra bolagets skriftliga medgivande. De

företag som vid denna tidpunkt var verksamma fick dispens från bestämmelserna. Det enda kvarvarande företaget från den

tiden är AB Max Mathiessen.

AB Max Mathiessen kan inte sägas vara ett renodlat mäklar— företag. Mera korrekt är att beteckna bolaget som flerbolags— ombud, dvs. det har fullmakt från flera olika försäkringsbo—

lag att placera försäkringar hos dem. AB Max Mathiessen har totalt ett 50—tal anställda i Sverige.

Ett annat större företag av någon dignitet är Söderman &

Soderman AB. Bolaget har fem anställda men sysselsatta är flera genom att tjänster kontinuerligt köps utifrån. Omsätt—

ningen (dvs. mätt i arvoden) ligger på drygt 3 milj. kr., fördelade på 20 % sak— och 80 % personförsäkring.

För närvarande finns det också utländska mäklare som utan att att vara etablerade i Sverige bearbetar den svenska markna— den. I den mån detta sker i syfte att aktivt anskaffa försäk— ringar till utländsk försäkringsgivare utan svensk konces— sion, har detta hittills ansetts inte vara tillåtet. Gräns— dragningsproblemen för vad som skall vara tillåtet och inte tillåtet är emellertid stora. Samtidigt är övervakningsmöj-

i ligheterna begränsade.

Det finns också utländska försäkringsmäklarföretag med verk— samhet och representation i Sverige. Dessa får endast driva egentlig mäklarverksamhet gentemot försäkringsbolag med kon— cession i Sverige. Den fram till februari 1986 gällande mark— nadsföringsöverenskommelsen har dock inte gett dem möjlighet att uppbära provision från de försäkringsgivare som biträtt överenskommelsen. De största är här Marsh & Mc. Lennan, Johnson & Higgins, Alexander & Alexander och Sedgwick

Johnson.

• Sida 98
•  Original

Marsh & Mc. Lennan är med totalt ca 18.000 anställda

världens största försäkringsmäklare. Företaget arbetar

enbart med direktförsäkring. Systerföretaget Guy Carpenter (som också har kontor i Sverige) koncentrerar sig på återförsäkring. Hittills har Marsh & Mc. Lennan haft sin styrka inom marinförsäkring. Ca 70 % av de förmedlade premierna ligger inom detta område. Den norska off—shore industrin täcks från Stockholm och är den största kundkategorin. En satsning sker nu på övriga delar av området företagsförsäkring. Sju personer är knutna till Stockholmskontoret.

gghpsgp & Higgins bedriver både direkt— och återförsäk—

ringsverksamhet. AB Max Mathiessen är representanter för

detta stora amerikanska mäklarföretag.

Algxgnggr & Alexander, som är ett amerikanskt mäklar— företag, köpte 1984 konkurrenten Reed Stenhouse. Därmed bildades en företagsgrupp med ca 18.000 anställda och 338 kontor i 57 länder. Reed Stenhouse har tillsammans med Investor och Providentia sedan några år haft ett bolag i Sverige, J. Åkerman AB. Detta bolags verksamhet har under våren 1986 till viss del överförts till ett nybildat bolag, Alexander & Alexander AB. Försäkrings— aktiebolaget Skandia, Investor och Providentia samt Alexander & Alexander blir delägare i detta nya Sverige— baserade konsultbolag för det internationella försäk—

ringsområdet.

Sedgwick är Englands största mäklarföretag med ca 4.500 anställda. I Sverige representeras Sedgwick av det sven— ska bolaget Sedgwick Johnson, vilket ägs till 50 % av

Johnson-gruppen. Företaget arbetar mer med direktförsäk- ring än med återförsäkring. Bolaget har i Sverige fem

anställda.

• Sida 99
•  Original

Överväganden och förslag

10.1 Inledning

Enligt sina direktiv skall kommittén bl.a. med beaktande av

vad Näringsfrihetsombudsmannen och försäkringsinspektionen anfört utvärdera försäkringsbolagens ggyarapgg_anskaffnings—

tiven framhålls vidare följande:

Mot denna bakgrund och med hänsyn till erfarenheter av olika system i andra länder bör utredningen pröva de frågor som NO ; har tagit upp, bedöma konsekvenserna av olika lösningar och ' lägga fram de förslag som anses påkallade. I detta sammanhang bör prövas om man, utan att ge avkall på försäkringsbolagens sociala funktion, kan inskränka den för försäkringstagarna dyrbara hemackvisitionen. Det kan vara till fördel för konsu— menterna om försäkringsbolagen kan använda enklare marknads— * förings— och försäljningsmetoder, t.ex. genom någon form av försäkringsbutik eller försäljning över disk 1 köpcentra m.m.

I 7 kap. 16 & försäkringsrörelselagen och i 20 5 lagen om utländska försäkringsföretag åläggs bolagsledningar resp. generalagenter ett allmänt ansvar för anskaffningsverksamhe— ten. Det åligger dessa att övervaka att anskaffning av ansök— ningar om försäkring sker på ett sätt som överensstämmer med för svenska försäkringsbolag god försäkringssed och för gene— ralagenter för utländska försäkringsföretag god affärssed. Det faktum att det i försäkringsrörelselagen talas om god

försäkringssed och i lagen om utländska försäkringsföretag om

• Sida 100
•  Original

god affärssed, torde inte innebära någon praktisk skillnad. Olikheterna i uttryckssätt torde bero på att generalagenten som sådan inte övertar några risker, utan snarare på ett utländskt försäkringsföretags vägnar marknadsför, skaderegle—

rar m.m. — därav uttrycket god affärssed.

I valet mellan att ingående reglera och styra försäkringsbo— lagens anskaffningsverksamhet eller att lämna stort utrymme för självreglering har lagstiftaren valt det senare. En bi— dragande orsak härtill torde vara att försäkringsbolagen själva har bättre möjligheter till anpassning efter ändrade förhållanden såväl på det ekonomiska området som inom andra samhällsområden. Utvecklingen på framför allt de sociala och ekonomiska områdena och den alltmer ökade internationalise— ringen leder till ständiga förändringar när det gäller former för försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet. I samband med införandet av 1948 års lag om försäkringsrörelse uttalades emellertid, att det inte var lämpligt att lämna utvecklingen inom anskaffningsverksamheten helt obunden av lagföreskrif— ter. Allmänt hållna lagbestämmelser om god försäkringssed resp. god affärssed i anskaffningsverksamheten infördes där— för i lagstiftningen (i fortsättningen används endast ut—

trycket god försäkringssed).

I uttrycket god försäkringssed bör enligt kommitténs uppfatt— ning ligga ett omfattande ansvar på bolagsledningar resp. generalagenter. Först och främst skall dessa tillse att de som anlitas i anskaffningsverksamheten har erforderlig ut— bildning och behövliga kvalifikationer. Vidare måste vissa etiska regler för verksamheten tilllämpas. Därtill kommer att kontrollen av såväl utbildningen som efterlevnaden av de etiska reglerna måste vara utformad på ett godtagbart och effektivt sätt. Om så erfordras skall således bolagsledning eller generalagent kunna vidta nödvändiga åtgärder i avsikt att leda in anskaffningsverksamheten på banor som är i

överensstämmelse med god försäkringssed och ligger i linje

med försäkringsväsendets sunda utveckling.

• Sida 101
•  Original

Försäkringsinspektionen har hittills förklarat att den

ställer sig bakom den nya marknadsföringsöverenskommelse som

trätt i kraft den 1 april 1986, och att överenskommelsen således enligt inspektionen är ett uttryck för god försäk— ringssed i anskaffningsverksamheten. Till följd av oenighet rörande några få bestämmelser, som framförallt reglerar for—

merna för försäljning av försäkring, har emellertid flera försäkringsgivare ställt sig utanför överenskommelsen. De nya former för försäljning av försäkring som aktualiserats är främst försäljning genom franchisetagare och genom försäk— ringsmäklare. En annan försäljningsform som kan förekomma

förutom den nu mest förekommande formen med enbolagsombud är

|

I

I

flerbolagsombud. Dessutom förekommer konsulter på försäk— ringsområdet. Kommittén behandlar dessa former i avsnitt

10.5.

Kommittén vill för sin del uttala att den principiellt anser att den nuvarande marknadsföringsöverenskommelsen, är EEE uttryck för vad som kan betecknas som god försäkringssed på anskaffningsområdet. Dessa rent etiska regler har tillämpats under mycket lång tid av praktiskt taget alla försäkringsgi— vare i Sverige och har utarbetats i stor enighet inom

branschen. Den oenighet mellan vissa försäkringsgivare som

, ledde fram till att den nya marknadsföringsöverenskommelsen

inte omfattar samtliga försäkringsgivare i Sverige, vissa

; regler som styr de former för försäljning av försäkring som 1 skall gälla för dem som undertecknat överenskommelsen. Kom— i mittén har vid sin utvärdering av den nuvarande anskaffnings—

» verksamheten och hur marknadsföringsöverenskommelsen har verkat i olika avseenden, funnit att anskaffningen i stort sett fungerar tillfredsställande. Den nuvarande anskaffnings— verksamheten och de etiska regler som tillämpas, bör vara grundvalen för en bedömning av vad som skall anses överens—

stämma med god försäkringssed.

I det följande skall kommittén närmare redogöra för de all—

männa krav som den anser skall åligga bolagsledningar resp.

• Sida 102
•  Original

generalagenter i fråga om anskaffningsverksamheten. Vidare

skall kommittén diskutera vilka möjligheter dessa i praktiken har att uppfylla det ålagda ansvaret. Slutligen skall kommit—

tén klargöra försäkringsinspektionens tillsynsroll i detta

sammanhang.

10.2 De allmänna krav på anskaffningsverksamheten som en

lagstiftning bör uppställa

Det kanske främsta kravet vad gäller försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet som enligt kommitténs mening får anses inrymmas i försäkringslagstiftningen är att de som anlitas

för anskaffning av försäkringar hos bolaget skall ha erfor—

derliga personliga kvalifikationer och vara väl utbildade för siga_gppgifter. I den från den 1 april 1986 gällande mark- nadsföringsöverenskommelsen, till vilken dock flera bolag inte anslutit sig, sägs att bolag skall tillse att ombud och andra medarbetare med marknadsföringsuppgifter får utbildning som svarar mot uppgiften. Kravet på utbildning bestäms av bolaget, men skall minst svara mot vad som fastställs av marknadsföringsnämnden efter samråd med Institutet för För— säkringsutbildning (IFU). IFU kan sägas vara försäkrings—

branschens gemensamma utbildningsorgan.

Rent allmänt anser kommittén det vara självfallet, att ut— bildningen anpassas till de arbetsuppgifter som skall utfö- ras. Således bör utbildningens inriktning ta hänsyn till om det är fråga om t.ex. allmänt ombud för försäkringsbolag som antingen är yrkesfälttjänsteman eller bolagets uppdragstagare eller om det är fråga om specialombud. Givetvis måste också beaktas om verksamheten avser såväl skade— som livförsäkring eller bara ett av dessa områden och huruvida verksamheten omfattar t.ex. företagsförsäkring och liknande försäkrings— grenar såsom sjö—, luftfarts—, transport- och kreditförsäk— ring. Slutligen kan det också finnas skäl att anpassa utbild— ningen till om verksamheten är inriktad på försäljning av

försäkring för ett eller flera försäkringsbolag.

_ _, J...—Mm

• Sida 103
•  Original

Utbildningen bör först och främst ge goda kunskaper om pro—

dukterna inom de verksamhetsområden som är aktuella. Därut—

över bör den omfatta frågor av mera teknisk natur, såsom

riskbedömning, riskanalys och skadeförebyggande verksamhet.

Utbildningen bör emellertid också omfatta andra ämnesområden.

Beroende på vilket verksamhetsområde som är aktuellt bör viss juridisk utbildning ingå. Det kan här röra sig såväl om all— männa juridiska ämnesområden, såsom familje—, skatte—, skade—

stånds— och avtalsrätt, som om juridiska ämnen med mera

direkt anknytning till försäkringsområdet, t.ex. försäkrings—

avtalsrätt samt kunskap dels om den lagstiftning som reglerar försäkringsbolagens verksamhet och dels om lagstiftningen på den allmänna försäkringens område.

Förutom undervisning om försäkringsprodukter och försäkrings-

tekniska frågor samt beträffande olika juridiska ämnesområden ' bör utbildningen ge vissa insikter på det ekonomiska området. Denna liksom annan utbildning bör ges en inriktning som överensstämmer med aktuellt verksamhetsområde. Sålunda kan det för vissa personer t.ex. bli aktuellt med viss utbildning

, i företags— och nationalekonomi, redovisning m.m.

& Kommittén har här endast dragit upp allmänna ramar för ut— bildningen. Det får ankomma på i första hand bolagsledningar- na resp. generalagenterna själva att tillse att tillräckliga

' utbildningskrav uppställs och tillämpas. Ytterst skall givet— vis försäkringsinspektionen med utgångspunkt i begreppet god

försäkringssed övervaka att detta sker.

Det är givetvis betydelsefullt att utbildningen kontinuerligt följs upp och att kompletterande utbildning ges då mera bety— delsefulla ändringar vidtagits inom olika samhällssektorer. Ansvaret för denna fortlöpande och kompletterande utbildning åvilar främst den enskilda individen, men även bolagsled-

ningen och generalagenten har härvidlag ett ansvar.

• Sida 104
•  Original

Försäkringslagstiftningens allmänna krav på att anskaffnings— verksamheten skall bedrivas på ett sätt som överensstämmer med god försäkringssed ställer emellertid enligt kommitténs uppfattning inte endast krav på kvalifikationer och utbild— ning hos dem som bedriver sådan verksamhet. Ett annat viktigt krav som också skall inrymmas i försäkringslagstiftningens allmänna formulering är, att etiska regler för aggkaffniggggå bedrivande skall finnas. Allmänt sett skall dessa regler inte

bara överensstämma med god försäkringssed, utan även i övrigt ligga i linje med försäkringsväsendets sunda utveckling och överensstämma med samhällets målsättningar inom andra väsent—

liga sektorer.

Syftet med de etiska reglerna måste främst vara att så långt möjligt komplettera den konsumentskyddslagstiftning som finns och därigenom skapa ändå bättre betingelser för att den för— säkringssökande eller försäkringstagaren skall få möjlighet att analysera sin egen behovssituation och utifrån denna bedöma den bästa och lämpligaste försäkringslösningen. Ett annat syfte måste vara att reglera en rad frågor som rör verksamheten i praktiken såsom reklam och säljfrämjande åtgärder, frågor kring själva försäljningen, skaderegleringen och andra ersättningsfrågor, inkassering av premier, samt tillsyns— och sanktionsmöjligheter. Att en gång för alla exakt ange hur etiska regler skall vara utformade för att vara i överensstämmelse med god försäkringssed är inte möj— ligt. Reglerna kan vara olika utformade beroende bl.a. på allmänna förändringar och kan också i viss utsträckning variera mellan försäkringsbolag eller grupper av försäkrings— bolag, även om den allmänna inriktningen och syftet måste

vara detsamma.

Vissa etiska regler anser emellertid kommittén vara så vik— tiga och allmängiltiga, att de i huvudsak bör gälla för all anskaffningsverksamhet. Kommittén avser här bl.a. förbud att

koppla lån eller annan prestation till att försäkring tecknas

eller vidmakthålls, förbud att lämna rabatt eller annan för—

• Sida 105
•  Original

mån om inte samma förmån kommer andra kunder till del i mot— svarande fall, förbud för dem som anlitas i anskaffningsverk— samheten att inkassera premier, förbud mot returprovisioner samt krav att behovsutredning skall göras i den omfattning

som motiveras av omständigheterna.

När det gäller de etiska regler som kommittén nu behandlat har, förutom vissa allmänna ramar, också angetts vissa speci— fika etiska regler som i huvudsak bör gälla för all anskaff— ningsverksamhet. Det åligger här i första hand bolagsled— ningarna resp. generalagenterna själva att tillse att sådana regler uppställs och tillämpas. Ytterst skall försäkrinsin— spektionen med utgångspunkt i begreppet god försäkringssed

övervaka att detta sker.

Det är emellertid inte endast försäkringsrörelselagstift— ningen som ställer krav på det etiska handlandet inom försäk— ringsbolagens anskaffningsverksamhet. Andra lagar som också gäller på detta område är t.ex. marknadsföringslagen (1975: 1418), konsumentkreditlagen (l977:981) och konsumentförsäk— ringslagen (l980:38). De frågor inom anskaffningsverksamheten som regleras genom dessa lagar avser bl.a. reklam— och infor— mationsfrågor. Tillsynen enligt marknadsföringslagen och konsumentkreditlagen samt konsumentförsäkringslagens informa— tionsbestämmelser utövas av konsumentverket. Ytterst ankommer det på marknadsdomstolen att, efter talan av konsumentombuds—

mannen (KO), pröva dessa frågor.

10.3 Försäkringsbolagens och generalagenternas ansvar

för anskaffningsverksamheten

Försäkringslagstiftningen ger uttryck för den fundamentala principen att det i första hand åvilar företagsledningarna resp. generalagenterna att övervaka att anskaffningsverksam— heten bedrivs enligt god försäkringssed. Frågan är då hur

dessa i praktiken kan leva upp till detta sitt ansvar.

• Sida 106
•  Original

Ett sätt är att försäkringsgivare gemensamt tillskapar etiska regler för anskaffningsverksamheten. Exempel på detta är de olika överenskommelser rörande anskaffningen eller marknads— föringen som funnits. Olika bolagsledningar eller general- agenter kan emellertid ha skilda uppfattningar beträffande enskilda etiska reglers närmare utformning. Det kan därför förekomma att olika etiska regler samtidigt kan finnas och tillämpas inom försäkringsbranschen. Regelkomplexen behöver givetvis inte ta sig uttryck i formella överenskommelser utan kan utgöras av en gemensamt framtagen kodex eller av stadgar i en gemensam sammanslutning. Det bör här påpekas att ett problem med formella överenskommelser är att dessa kan komma i konflikt med t.ex. konkurrenslagstiftningen. Gemensamt för alla sådana regelkomplex måste dock vara att de uppfyller de allmänna krav som försäkringslagstiftningen uppställer och som kommittén redogjort för i närmast föregående avsnitt. Ytterst ankommer det, som redan framhållits, på försäkrings- inspektionen att med utgångspunkt i begreppet god försäk—

ringssed övervaka detta.

Som redan framhållits gäller viss allmän konsumentlagstift- ning även på försäkringsområdet. Vidare är konkurrenslag— stiftningen under näringsfrihetsombudsmannens (NO:s) tillsyn tillämplig på detta område. Etiska regler för anskaffnings— verksamheten måste således inte bara uppfylla försäkrings— lagstiftningens allmänna krav på god försäkringssed, utan måste också uppfylla krav som kan uppställas i annan lag—

stiftning.

Det räcker emellertid inte med att etiska regler tillskapats och tillämpas och att dessa allmänt sett uppfyller de krav som inryms i försäkringslagstiftningen. Det fordras också att bolagsledning resp. generalagent på ett effektivt sätt kan övervaka efterlevnaden av reglerna och vid behov kan ingripa mot dem som inte iakttar de uppställda reglerna och därvid

kan återföra verksamheten till sunda banor. Detta förutsätter

någon form av bindning mellan försäkringsbolag resp. general—

• Sida 107
•  Original

agent och dem som anlitas i anskaffningsverksamheten. Genom denna bekräftas att den som anlitas för försäljningsuppgifter uppfyller de utbildningskrav som uppställs och klargörs att han eller hon har att följa uppställda etiska regler samt underkasta sig försäkringsbolagets eller generalagentens övervakning och eventuella ingripanden. För närvarande sker denna bindning dels genom att fälttjänstemän anställs hos försäkringsbolag resp. generalagent, dels genom att ombud registreras i Försäkringsbolagens Centrala Ombudsregister och dels genom särskilda avtal mellan dem som anlitas i anskaff—

ningsverksamheten och resp. försäkringsgivare. 10.4 Försäkringsinspektionens tillsynsroll

Som redan framgått kan konsumentverket/KO och näringsfrihets— ombudsmannen (NO) i vissa avseenden utöva tillsyn över för— säkringsbolagens anskaffningsverksamhet (för en närmare redo— görelse hänvisas till kommitténs delbetänkande Handläggningen av konsumentskyddsfrågor inom försäkringsområdet (Ds E 1981: 4) s. 71 ff). Ytterst åvilar det försäkringsinspektionen att i sin allmänna tillsyn övervaka att bolagsledning resp. gene— ralagent uppfyller sitt ansvar enligt försäkringslagstift— ningen för anskaffningsverksamheten. Med den hittillsvarande, nära nog hundraprocentiga anslutningen till gällande överens— kommelser på anskaffningsområdet, har inspektionens tillsyns— roll främst kommit att innebära medverkan vid utformningen av de olika reglerna i överenskommelserna samt viss övervakning av att branschens interna kontrollorgan fungerar. Inspektio- nen torde numera, med den splittring mellan försäkringsbola— gen rörande regler för anskaffningsverksamheten som f.n. råder, få en delvis annan och mera framträdande tillsynsroll på detta område. Kommittén vill därför närmare klargöra in— spektionens åligganden och kompetens när det gäller tillsynen över försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet.

Före försäkringsrörelselagens ikraftträdande den 1 januari

1983 hade regeringen en i lagstiftningen uttryckligen fast—

• Sida 108
•  Original

slagen rätt att meddela närmare bestämmelser om anskaffnings— verksamheten och föranstalta om en särskild nämnd för hand— läggning av anskaffningsfrågor. I propositionen 1981/82:180 om försäkringsrörelselag m.m. framhöll föredragande departe— mentschef att det inte var erforderligt med något bemyndigan— de för regeringen att i dessa hänseenden meddela föreskrifter som gick utöver befogenheten att meddela verkställighetsföre— skrifter enligt 8 kap. 13 & regeringsformen.

Den sålunda aktuella bestämmelsen i regeringsformen har föl—

jande lydelse:

Regeringen får utöver vad som följer av 7— 10 åå genom för— ordning besluta

l. föreskrifter om verkställighet av lag,

2. föreskrifter som ej enligt grundlag skall meddelas av riksdagen.

Regeringen får ej på grund av första stycket besluta före— skrifter som avser riksdagen eller dess myndigheter. Den får ej heller på grund av bestämmelsen i första stycket 2 besluta föreskrifter som avser den kommunala beskattningen.

Regeringen får i förordning som avses i första stycket överlåta åt underordnad myndighet att meddela bestämmelser i ämnet.

Att döma av förarbetena till ett antal ändringar i försäk— ringsrörelselagstiftningen synes det råda viss tveksamhet beträffande försäkringsinspektionens tillsynsbefogenheter på anskaffningsområdet. Bl.a. har vid något tillfälle framförts att frågor av detta slag ligger vid sidan av inspektionens egentliga tillsynsverksamhet. Enligt kommitténs uppfattning kan det emellertid aldrig ha varit avsikten att försäkrings— inspektionen inte skulle ha några som helst tillsynsbefogen— heter på anskaffningsområdet. Utformningen av den tidigare bestämmelsen beträffande anskaffningsverksamheten i lagen om försäkringsrörelse tydde snarast på att lagstiftaren velat begränsa inspektionens möjligheter att styra anskaffnings— verksamheten, t.ex. genom att utfärda uttryckliga föreskrif— ter och övervaka att dessa efterlevs. I stället hade inspek— tionen möjlighet att styra anskaffningsverksamheten, dels

genom att ingripa mot företeelser som inte kunde anses rimma

___... ...-[___LW: .-».._4. _

• Sida 109
•  Original

med god försäkringssed, dels genom att underhand påverka

reglerna för anskaffning mot bakgrund av möjligheten att

annars anmäla till regeringen om behov av närmare bestämmel—

ser och en särskild nämnd.

Som en följd av den ändring i lagstiftningen som genomfördes i och med försäkringsrörelselagens ikraftträdande den 1

januari 1983 och mot bakgrund av försäkringsinspektionens aktiviteter på anskaffningsområdet i stort, kan det numera enligt kommitténs mening inte råda några tvivel om att in— fogenheter också på detta område. Viss osäkerhet kan dock råda om hur långt inspektionens befogenheter sträcker sig.

Befogenheterna måste till en början helt klart anses inrymma

[ spektionen har såväl tillsynsskyldigheter som tillsypspe—

ringsbolag resp. generalagent som i något avseende inte be— döms ha uppfyllt sitt ansvar vad gäller anskaffningsverksam— heten. Detta kan ske underhand eller genom erinringar eller förelägganden enligt 19 kap. 11 å försäkringsrörelselagen eller 25 5 lagen om utländska försäkringsföretag. Härigenom får inspektionen goda möjligheter att påverka försäkringsbo—

! » lagens eller generalagenternas egna regler i detta hänseen— E de.

* När det gäller inspektionens möjlighet att t.ex. genom ut- tryckliga föreskrifter styra anskaffniggsverksamheten, vill , kommittén erinra om det tidigare berörda uttalandet av före-

dragande departementschef i propositionen 1981/82:180 om försäkringsrörelselag m.m. Det uttalades där att något bemyn— digande för regeringen som gick utöver befogenheten att med- dela verkställighetsföreskrifter enligt 8 kap. 13 & rege— ringsformen inte var erforderligt. Utöver vissa angivna fall ankommer det enligt regeringsformen på regeringen att genom förordning besluta föreskrifter om verkställighet av lag eller föreskrifter som inte enligt grundlag skall meddelas av riksdagen. Exempel på det senare är bl.a. föreskrifter om

förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller

• Sida 110
•  Original

åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i en— skildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Enligt regeringsformen får regeringen överlåta åt underordnad myn—

dighet att meddela bestämmelser i ämnet.

Bestämmelserna i försäkringsrörelselagen och i lagen om ut— ländska försäkringsföretag anger, som framgått, i allmänna ordalag att anskaffningsverksamheten skall bedrivas på ett sätt som överensstämmer med god försäkringssed. Utifrån en bedömning av vad som kan anses som god försäkringssed och inom de ramar som anges i 8 kap. regeringsformen, har således regeringen befogenhet att meddela erforderliga föreskrifter rörande försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet. I försäk— ringsrörelseförordningen (1982z790) har regeringen i 49 5, utöver för vissa särskilt angivna fall, lämnat ett generellt bemyndigande för inspektionen att meddela föreskrifter för verkställigheten av försäkringsrörelselagen. Enligt kommit— téns uppfattning torde det emellertid vara tveksamt om ut— tryckliga föreskrifter meddelade av regeringen eller inspek— tionen rörande anskaffningsverksamheten, skulle vara fören—

liga med befogenheten att meddela verkställighetsföreskrifter enligt 8 kap. 13 & regeringsformen.

Förutom att reagera i konkreta fall kan försäkringsinspek— etiska meddelanden om vad den anser vara uttryck för vad som i anskaffningen kan vara förenligt eller oförenligt med god försäkringssed. Ingripanden i konkreta fall mot försäkrings— bolag eller generalagent måste dock ske med utgångspunkt i begreppet god försäkringssed i 7 kap. 16 å försäkringsrörel- selagen och i 20 & lagen om utländska försäkringsföretag.

10.5 Den hittillsvarande anskaffningsverksamheten

I Sverige har historiskt sett försäkringsbolagens ledningar

haft det primära ansvaret för anskaffningsverksamheten. Detta kommer också till uttryck i 7 kap. 16 & försäkringsrörelsela—

• Sida 111
•  Original

gen och i 20 å lagen om utländska försäkringsföretag, där det

stadgas att styrelsen och verkställande direktören resp.

generalagenten skall övervaka att anskaffning av ansökningar

om försäkring sker på ett sätt som överensstämmer med god

försäkringssed. Anskaffningen har skötts av bolagens egna

ombud. Härigenom har bolagsledningarna haft möjlighet att

styra inriktningen av anskaffningsverksamheten och därmed uppnå effektivitet och ansvar inför uppgiften. Tidigare har några alternativ till ombudssystemet egentligen inte diskute— rats, men under senare tid — framför allt under de senaste tio åren - har, som redan framgått, bland såväl vissa försäk— ringskunder som vissa försäkringsbolag alternativa försälj—

ningsformer aktualiserats.

Anledningen till en delvis förändrad inställning från vissa

försäkringskunders och försäkringsbolags sida till det hit— tills i det närmaste allenarådande ombudssystemet torde vara att söka i en rad ändrade förhållanden inom samhället i stort och även inom försäkringsväsendet. Redan i förarbetena till 1948 års lag om försäkringsrörelse (prop. l948:50) ansågs det * naturligt att bolagen ständigt sökte sig nya vägar för ackvi—

sitionen.

Bl.a. den tilltagande internationaliseringen inom det svenska näringslivet i stort och den verksamhet som därvid bedrivs utomlands torde ha bidragit till ändrade synsätt när det gäller formerna för distribution av försäkring i Sverige. För att anpassa sig till rådande förhållanden på olika marknader anlitar den svenska industrin i viss utsträckning mäklare utomlands för att få hjälp med olika globala och lokala för— säkringslösningar. Försäkringarnas allt större komplexitet, de allt svårare avvägningarna mellan vilka risker som skall försäkras eller ej och en ökad kostnadsmedvetenhet kan också ha bidragit till att man framför allt inom industrin vill ha möjligheter att i Sverige välja mellan alternativa former för

att få sitt försäkringsbehov tillgodosett genom försäkrings—

• Sida 112
•  Original

avtal med det bolag som erbjuder den bästa försäkringslös—

ningen.

Även inom försäkringsväsendet har förhållandena ändrats väsentligt under senare tid. Som ett resultat av ett förslag från försäkringsverksamhetskommittén gäller numera betydligt liberalare etableringsregler för såväl svenska försäkringsbo— lag som utländska försäkringsföretag. Liberaliseringen avsåg bl.a. att anpassa de svenska reglerna till vad som gäller internationellt, att öka konkurrensen och att på sikt motver— ka den nuvarande tendensen till koncentration på försäkrings— marknaden. Bl.a. till följd av dessa nya regler har några nya svenska försäkringsbolag och några utländska försäkringsföre— tag med huvudsaklig inriktning på företagsförsäkring fått koncession här i landet. Därtill har intresset för captivebo—

lag ökat.

Från några små och medelstora svenska försäkringsbolags sida, liksom från flera utländska försäkringsgivares sida har fram— förts önskemål om möjlighet till försäljning av försäkring på alternativa sätt, t.ex. genom försäkringsmäklare. En sådan ny form för försäljning av försäkring skulle bl.a. kunna inne—

bära att dessa bolag inte behövde bygga upp egna, rikstäckan—

de ombudsorganisationer.

I de närmast följande två avsnitten behandlar kommittén kort— fattat frågan om försäljning av försäkring genom franchiseta— gare och flerbolagsombud, liksom också frågan om dessa olika försäljningsformer kan anses stå i överensstämmelse med kra— vet på god försäkringssed i försäkringslagstiftning. Kommit— tén tar också upp konsulternas verksamhet på försäkringsområ— det.

10.5.1 Franchisetagare

En försäljningsform som aktualiserats under de senaste åren

-är försäljning av försäkring med anlitande av vad som i de—

• Sida 113
•  Original

batten brukar benämnas franchisetagare. Egentligen är det

snarare frågan om ombud som bedriver verksamhet i form av

juridisk person. Genom ett särskilt avtal med gg försäkrings—

givare säljer den juridiska personen försäkring för dennes

räkning. Anledningen till att denna försäljningsform kommit

att användas torde i stor utsträckning vara att söka i att

försäkringsbolagen på detta sätt försökt att komma runt för-

budet i marknadeföringsöverenskommelsen mot att anlita juri—

i disk person som ombud.

Mellan försäkringsbolaget och franchisetagaren (som förut— sätts bedriva verksamheten i form av juridisk person) upprät— tas ett avtal som reglerar en rad olika förhållanden. På

försäkripgsbolaget ankommer försäkringsadministration, kapi-

talförvaltning, produktutveckling, central marknadsföring och kapitalplacering samt specialistservice. Franchisetagaren å

andra sidan svarar för marknadsföring/ försäljning i det

enskilda fallet och inom ett Visst lokalt område, personlig kundservice samt service åt och utbildning av den egna för—

säljningsorganisationen.

; Franchisetagaren eller hos denne anställd som säljer försäk— ring är ombud för ett försäkringsbolag, varigenom de krav som 1 1 ( gäller för "vanliga" ombud också gäller franchisetagare eller ' anställd hos denne. Franchisetagarens ansvar blir härigenom !

likställt med det "vanliga" ombudets.

Franchisetagaren står själv för alla sina kostnader såsom hyror, utrustning, löner och sociala avgifter för anställda. Vid anlitande av försäkringsbolagets specialister, t.ex.

jurister, debiteras franchisetagaren för kostnaden.

Försäljningsformen franchise, där förhållandet mellan försäk— ringsbolag och franchisetagare grundas på ett särskilt avtal, innebär inte att styrelsens och verkställande direktörens

resp. generalagentens ansvar för anskaffningsverksamheten

upphör eller reduceras. Franchiseavtalet måste vara utformat

• Sida 114
•  Original

på ett sådant sätt att anskaffningen överensstämmer med god försäkringssed (7 kap. 16 5 försäkringsrörelselagen resp.

20 5 lagen om utländska försäkringsföretag). Det primära ansvaret härför åvilar företagsledningen, men ytterst åligger det givetvis försäkringsinspektionen att tillse att avtalen har en tillfredsställande utformning. Vid behov kan inspek— tionen ingripa mot försäkringsföretag som inte uppfyller sitt

ansvar i detta hänseende.

Som redan framhållits representerar förekomsten av s.k. franchiseverksamhet på försäkringsområdet ett undantag från det principiella förbudet i marknadsföringsöverenskommelsen mot att anlita juridisk person som ombud. Om försäkringsbola- gen i framtiden generellt får större möjligheter att anlita juridisk person som ombud finns det mycket som talar för att

franchiseverksamheten upphör.

Franchiseverksamhet över huvud är f.n. föremål för utredning

av den s.k. franchiseutredningen (Ju l984:08).

Mot bakgrund av vad som hittills anförts saknas det enligt kommitténs uppfattning skäl för att i försäkringsrörelselag- stiftningen särskilt reglera franchiseverksamheten. Med ut— gångspunkt i det nuvarande lagstadgade ansvar för anskaff— ningsverksamheten, inbegripet utbildningen, som åvilar före— tagsledningen och det därav följande tillsynsansvaret och ingripandemöjligheterna för försäkringsinspektionen, bör därför inte franchiseverksamhet behandlas på annat sätt än

annan anskaffningsverksamhet på försäkringsområdet. 10.5.2 Flerbolagsombud

Som redan framgått är enbolagsombud det i princip allena—

rådande systemet inom det enskilda svenska försäkringsväsen— det. Härvid bortses från s.k. specialombud, vilka ofta före— träder flera försäkringsbolag. Det finns dock ett fåtal s.k.

flerbolagsombud, dvs. personer som företräder två eller flera

• Sida 115
•  Original

bolag utan inbördes koncernförhållande, vanligtvis ett liv—

och ett skadeförsäkringsbolag.

Bakgrunden till att flerbolagsombud endast i undantagsfall

förekommer i Sverige är, att det i de tidigare mellan försäk—

ringsbolagen slutna överenskommelserna rörande anskaffningen,

uttryckligen fastslogs att ombud får företräda endast ett

bolag, om inte detta medger annat. Eftersom i stort sett alla

försäkringsbolag hade anslutit sig till dessa överenskommel—

ser, innebar detta en effektiv inskränkning. I den nya mark— ( nadsföringsöverenskommelsen, som trädde i kraft den 1 april ! 1986 och till vilken, som tidigare framgått, flera bolag inte I anslutit sig, finns en likalydande bestämmelse (11 å).

Bestämmelsen i marknadsföringsöverenskommelsen tar sikte på : s.k. allmänt ombud. Sådant ombud kan vara antingen bolagets arbetstagare (anställd i bolaget, t.ex. som fälttjänsteman) eller bolagets uppdragstagare, dvs. någon som utan att vara anställd utför uppdrag för bolaget. Ett avtal mellan ett försäkringsbolag och ett allmänt ombud måste givetvis bygga på ömsesidigt förtroende. Ledningen för ett bolag kan således själv bestämma vem eller vilka det vill anlita som allmänt ombud. Även om inskränkningen i 11 & marknadsföringsöverens— 1 kommelsen inte fanns, skulle en försäkringsgivare själv — i den mån konkurrenslagstiftningen så tillåter — kunna upp— ställa egna villkor för dem som företräder honom. Ett sådant

villkor kunde vara att ombudet inte får företräda någon annan

försäkringsgivare.

Oberoende av om ett försäkringsbolag bedriver anskaffnings— verksamhet genom enbolags— eller flerbolagsombud, gäller skyldigheten för bolagsledningen eller generalagenten att övervaka att anskaffning av ansökningar av försäkring sker på ett sätt som överensstämmer med god försäkringssed (7 kap.

16 å försäkringsrörelselagen och 20 5 lagen om utländska

försäkringsföretag).

• Sida 116
•  Original

Mot bakgrund av det hittills anförda kan kommittén konstatera att det torde tillkomma varje enskild försäkringsgivare att själv bestämma om de vill bedriva anskaffningsverksamhet genom enbolags— eller flerbolagsombud. Kommittén vill här inte uttala sig för det ena eller andra systemet. Genom det lagstadgade ansvar för anskaffningsverksamheten som åvilar företagsledningen och generalagenten, och det yttersta till— synsansvaret som åvilar försäkringsinspektionen, finns enligt kommitténs bedömning garantier för att såväl enbolags— som flerbolagsombud bedriver verksamheten på ett sätt som

överensstämmer med god försäkringssed. 10.5.3 Konsulter

Konsulter, såsom beteckningen i försäkringssammanhang används i Sverige, bistår sina kunder i försäkringsfrågor och ger råd mot betalning av kunden (arvode). Råden kan innefatta olika frågor rörande exempelvis skadeförebyggande verksamhet (risk— management) men också förslag till kunden om bästa försäk— ringsskydd och bästa försäkringsgivare i ett visst fall. Konsulten kan också biträda kunden vid upphandling av försäk—

ring.

Som framgått är det enligt svensk uppfattning bl.a. betal— ningssättet som skiljer begreppet konsult från begreppet försäkringsmäklare. Den senare uppbär ju normalt provision från försäkringsgivaren för det arbete han utför. Arbetsupp— gifterna kan i många fall vara i det närmaste identiska för

den som arbetar som konsult och den som arbetar som mäklare.

Möjligheten för den som så önskar att på arvodesbasis anlita från försäkringsbolagen fristående konsulter, som helt utför sitt arbete mot arvode från uppdragsgivaren, bör givetvis

också i framtiden finnas kvar. Kommittén finner inte skäl att lagreglera sådana konsulters verksamhet, annat än vad gäller

deras möjlighet att medverka till att placera försäkring

utomlands mot provision från utländsk, i Sverige icke konces—

• Sida 117
•  Original

sionerad försäkringsgivare (mera härom i avsnitt 10.10). I

dagsläget har kommittén inte funnit några problem med konsul—

ternas verksamhet. Om konsulter i framtiden i allt större ut—

sträckning skulle komma att ägna sig åt samma slag av verk—

samhet som försäkringsmäklare bedriver, kan det övervägas att

även lagreglera konsulternas verksamhet.

10.6 Principiellt ställningstagande till

försäkringsmäklare

| Det finns inte något lagstadgande som direkt förbjuder för— . säkringsbolag med svensk koncession att i Sverige anskaffa direktförsäkring via försäkringsmäklare. Även användningen av försäkringsmäklare skall alltså prövas med hänsyn till kravet på god försäkringssed. De tidigare överenskommelserna om anskaffningsverksamheten, till vilka nästan alla försäkrings—

givare med svensk koncession var anslutna, innebar emeller— tid, som redan framgått, att försäkringsmäklare i praktiken inte kunde vara verksamma i Sverige. Det är emellertid inte enbart dessa överenskommelser som i praktiken kommit att

* medföra att det allmänt uppfattats så, att försäkringsgivarna inte får anlita mäklare. Härtill torde också ha bidragit det tidigare i lagstiftningen intagna straffstadgandet mot olaga försäkringsrörelse; ett stadgande som bl.a. tolkades så att yrkesmässig förmedling av direktförsäkring till utlandet mot provision likställdes med bedrivande av olaga försäkringsrö—

relse.

Eftersom en ny marknadsföringsöverenskommelse trätt i kraft den 1 april 1986 och flera försäkringsgivare står utanför denna, har situationen numera något förändrats. Anskaffning av direktförsäkring via mäklare blir att bedöma med utgångs- punkt i begreppet god försäkringssed. Om försäkringsgivarna skulle använda sig av en mäklarverksamhet med inslag som inte är förenliga med detta begrepp, skulle ett ingripande från inspektionens sida sålunda kunna förväntas.

• Sida 118
•  Original

Genom specialarrangemang försiggår i praktiken redan en viss mäklarverksamhet i Sverige, inte minst gentemot utländska, i Sverige icke koncessionerade försäkringsföretag. Konsulter verksamma i Sverige bedriver redan i dag verksamhet avseende bl.a. upphandling av försäkring, även om de inte ersätts genom provision från försäkringsgivare med svensk koncession. Det finns emellertid inte bara konsulter som arbetar på arvodesbasis och som öppet bedriver sin verksamhet från ett kontor i Sverige, utan också främst utländska mäklare som reser runt i landet och besöker exempelvis större industri— företag i avsikt att anskaffa försäkringar åt utländska för— säkringsgivare utan svensk koncession. I sådana fall torde den utländske mäklaren normalt uppbära provision från den utländske försäkringsgivare där försäkringen placeras — något som tidigare likställts med olaga försäkringsrörelse. Efter den avkriminalisering som numera skett och mot bakgrund av de kriterier för försäkringsrörelse som uppställts, är det dock mera oklart om sådan verksamhet i dagsläget kan anses som försäkringsrörelse. Verksamheten är vidare svår att övervaka

och gränsdragningsproblemen är omfattande.

Något som starkt bidragit till försäkringsmäklardebatten är Näringsfrihetsombudsmannens (NO:s) redovisade uppfattning i Söderman & Soderman—ärendet från 1975. NO hade på basis av det material som förekom i ärendet kommit till uppfattningen att övervägande skäl talade för att tillåta försäkringsmäk— lare att etablera sig i Sverige. Vidare ifrågasattes också, om inte den dåvarande anskaffningsöverenskommelsen kunde anses innebära en konkurrensbegränsning som enligt dåvarande 5 5 konkurrensbegränsningslagen medförde från allmän synpunkt skadlig verkan. NO underlät emellertid att ingripa, bl.a. under hänvisning till att regeringen avsåg att låta göra en översyn av försäkringsrörelselagstiftningen och att då också

försäkringsbolagens anskaffningsverksamhet torde komma att ingå i utredningen.

. ...a _. _ .. ___—__ms

• Sida 119
•  Original

Försäkringsinspektionen har tidigare i samband med NO—ärendet' för sin del, under hänvisning till god försäkringssed på

anskaffningsområdet, hävdat att det nuvarande s.k. ombuds—

systemet har betydande fördelar framför ett mäklarsystem.

Inspektionen har därför ansett det vara direkt olämpligt att

mjuka upp regelsystemet (dåvarande anskaffningsöverenskommel—

sen) i syfte att göra det möjligt att bedriva verksamhet som

mäklare.

Mot bakgrund av det hittills redovisade har kommittén gjort en bedömning av om försäljning av försäkring genom anlitande av försäkringsmäklare när det gäller försäkringsgivare med svensk koncession principiellt kan anses vara i överensstäm—

melse med god försäkringssed och förenlig med försäkrings—

väsendets sunda utveckling.

Som framgått av avsnitt 8 har en lång rad varierande synpunk- ter beträffande mäklarsystem framförts i olika sammanhang. Flera av de där redovisade synpunkterna hänför sig till er— farenheter av mäklarverksamhet i andra länder, och är kanske inte alls eller endast i begränsad utsträckning relevanta för ett svenskt mäklarsystem. Andra synpunkter åter kan äga samma tillämpning och giltighet i ett mäklarsystem som i ett rent ombudssystem. Slutligen bör det påpekas att många nackdelar med mäklare går att minska eller komma till rätta med genom lagreglering eller andra åtgärder.

Försäkringsmäklare tillåts bedriva verksamhet nästan överallt i västvärlden och tillåts också med vissa begränsningar att arbeta i de övriga nordiska länderna utan att detta anses skadligt för försäkringsväsendet. Att inte onödigtvis hindra eller försvåra för mäklare att bedriva verksamhet i Sverige skulle alltså innebära en anpassning till vad som gäller

internationellt.

En Viktig skillnad gentemot förhållandena utomlands är emel—

lertid att man i Sverige sedan länge i princip har ett system

• Sida 120
•  Original

med enbolagsombud. Med det anskaffningssystem som därför nu

är uppbyggt i Sverige skulle det å ena sidan kunna finnas

risker för ökade anskaffningskostnader totalt sett om också mäklare i större utsträckning gavs möjligheter att bedriva verksamhet på försäkringsområdet. Så skulle kunna bli fallet i den mån för en försäkringsaffär i stort sett samma arbete utförs av såväl försäkringsmäklare som försäkringsbolag, och försäkringsbolaget förutom sina egna kostnader betalar provi— sionsersättning till mäklaren för hans arbete. Ett blandat system med såväl mäklare som ombud skulle enligt detta syn— sätt medföra ökade kostnader och dubblering av vissa expert— funktioner — något som i sin tur skulle innebära högre

premier.

Å andra sidan kan följande bedömning också göras. Det kan visserligen hävdas att försäkringsbolagens totala kostnader och därigenom premien vid förekomsten av ett blandat system skulle kunna öka. På längre sikt torde emellertid denna risk vara liten, eftersom en successiv anpassning av försäkrings— bolagens nuvarande organisation på anskaffningsområdet till rådande förhållanden får förutsättas ske. Därtill kommer att konkurrensen mellan olika försäljningsformer kan leda till krav på högre effektivitet och lägre kostnader för alla olika försäljningsformer — något som i sin tur kan komma försäk— ringstagare till godo, oavsett om de vänt sig till mäklare

eller tecknat försäkring direkt i ett försäkringsbolag.

Med nuvarande system inom anskaffningsverksamheten utför försäkringsbolagens egen expertis i regel allt arbete kring försäljningen av försäkring i bolaget. Sålunda utför bolagets egna experter arbetet med att sammanställa och analysera risken, upprätta försäkringsprogram, sköta beståndsvården,

bedöma risken, beräkna premien m.m.

Om försäkringsmäklare förmedlar försäkring för en uppdrags-

givares räkning, kommer en viss del av arbetet kring försälj-

ningen att handhas av mäklaren i stället för av försäkrings—

• Sida 121
•  Original

bolagens egna experter. Mäklarens arbete avser därvid att

analysera och presentera risken på ett sådant sätt att för—

säkringsgivaren därefter själv kan bedöma den och beräkna premien. Det senare måste försäkringsgivaren göra oavsett om försäljningen av försäkring sker genom ombud eller genom förmedling av mäklare. Det område där visst dubbelarbete kan komma att uppträda, är i stället arbetet med att analysera och presentera den aktuella risken. Huruvida försäkrings— givarna kommer att utan vidare godta de analyser, besikt— ningar m.m. som mäklaren gjort, blir självfallet beroende av kvaliteten på mäklarens arbete, det förtroende som eventuellt byggts upp, personkännedom o.dyl. I den mån försäkringsgivar— na tvingas kontrollera och delvis utföra samma arbete som mäklaren, kan det således bli fråga om visst dubbelarbete. Å andra sidan blir det också visst dubbelarbete i de fall då en försäkringssökande själv i syfte att upphandla försäkring vänder sig till flera försäkringsgivare. Dessa kan då var för sig tvingas utföra sådant arbete som gg mäklare skulle utföra

om den försäkringssökande i stället vände sig till mäklaren.

Vad gäller kostnaderna för ett försäkringsmäklarsystem (eller snarare ett blandat system med både mäklare och direktför— säljning) jämfört med ett system med enbart direktförsäljning med hjälp av ombud, är det svårt, för att inte säga omöjligt, att dra några säkra slutsatser om något system är dyrare än det andra. Som redovisats i avsnitten 6 och 8 förekommer olika uppgifter om vilket system som eventuellt kan vara fördyrande för försäkringsbolagen och därigenom indirekt också fördyrande för försäkringstagarna. Några exakta jämfö— relser är svåra att göra, dels på grund av att det saknas svenskt jämförelsematerial, dels för att uppdelningen av olika anskaffningskostnader i försäkringsbolagen vållar svåra gränsdragningsproblem. Kommittén utgår därför vid sina över— väganden från att det inte är visat att någon av dessa former för försäljning av försäkring kostnadsmässigt är överlägsen. Inte heller är det visat att kostnaderna för försäljning i det långa loppet totalt sett till följd av visst dubbelarbete

• Sida 122
•  Original

skulle bli högre om mäklare finge förmedla försäkring i

Sverige.

Som redan framhållits gäller numera sedan den 1 januari 1985 friare koncessionsregler i Sverige. Bl.a. avsågs härvid att anpassa de svenska reglerna till vad som gäller internatio— nellt, att öka konkurrensen och att på sikt motverka koncen— trationen på försäkringsmarknaden. Resultatet hittills har blivit att några svenska försäkringsbolag med huvudsaklig inriktning på företagsförsäkring har tillkommit, samt att ett antal i Sverige lokaliserade captivebolag har startats av svenska industrikoncerner. Två utländska försäkringsgivare, det belgiska företaget Cigna Insurance Company of Europe (med moderbolag i USA) och The Brittannia Steam Ship Insurance Association Limited (England) har fått koncession enligt lagen om utländska försäkringsföretag. Samgåendet mellan Vegete, Valand, Allmänna Brand och Skånska Brand koncernerna till den s.k. Wasa—koncernen innebär å andra sidan en ökning

av koncentrationen på försäkringsområdet.

Enligt kommitténs uppfattning är det mot bakgrund av rådande läge på försäkringsmarknaden väsentligt att det inte upp— ställs onödiga hinder i olika avseenden som kan försvåra för försäkringsgivarna, svenska liksom utländska, att bygga upp sin verksamhet på det sätt de själva anser vara bäst. Det är härvid främst små och medelstora svenska och utländska för— säkringsgivare som har uttalat sig för alternativa former för försäljning av försäkring, bl.a. försäkringsmäklare.

Kommittén anser således att det ligger helt i linje med syf— tena bakom de friare koncessionsreglerna att inte heller onödigtvis hindra eller försvåra för försäkringsmäklare att bedriva verksamhet i Sverige. Härigenom bör konkurrensen på den svenska försäkringsmarknaden stimuleras ytterligare,

bl.a. genom att framför allt de små och medelstora svenska försäkringsbolagen samt de utländska försäkringsföretagen med

) _! ?? ,"

• Sida 123
•  Original

verksamhet i Sverige får möjlighet att utnyttja en ny form

för sin försäljning.

Inte bara vissa försäkringsgivare, utan även företrädare för

olika kundgrupper, exempelvis Industriförbundet för industrin

och konsumentverket för konsumenter i allmänhet, har uttalat

sig för mäklare på försäkringsområdet. Den tilltagande inter—

nationaliseringen inom det svenska näringslivet i stort

talar, som redan inledningsvis framhållits, för att inte

onödigtvis hindra eller försvåra för försäkringsmäklare att

arbeta i Sverige. Från storindustrins sida kan förmärkas ett

ökat behov av hjälp med globala försäkringslösningar för hela

koncernen, dvs. inbegripet risker belägna utomlands. Det kan visserligen sägas att de stora svenska industriföretagen kan få en god service från sina svenska försäkringsgivare. Ut—

, vecklingen visar emellertid att många av de större svenska industriföretagen också vänder sig till försäkringsmäklare i utlandet eller till försäkringskonsulter i Sverige. Framför allt de stora internationella mäklarföretagen, av vilka några har kontor i Sverige, kan därvid erbjuda en värdefull global service — något som även svenska försäkringsgivare utnyttjar. Skandias samarbete med det amerikanska mäklarföretaget

Alexander & Alexander är ett exempel på detta.

i Det saknas enligt kommitténs mening skäl att hindra framför

! allt de industrier som så önskar att vända sig till svenska I mäklare eller i Sverige verksamma utländska mäklarföretag för

, att få hjälp med olika försäkringslösningar. I dagsläget kan

* det för dessa industrier vara naturligt att vända sig till mäklare i utlandet, vilka troligtvis placerar försäkringarna i ett försäkringsföretag utan koncession i Sverige. Med anli— tande av svenska mäklare i sådana fall kan det bli vanligare att försäkringarna placeras i Sverige med de positiva effek— ter detta kan få såväl på det svenska försäkringsväsendet som på det svenska samhället i stort. Ett mer utbyggt svenskt

försäkringsmäklarsystem skulle också innebära att mäklar—

• Sida 124
•  Original

provisioner som i dag går till utlandet i stället skulle

tillföras svenska mäklare i Sverige.

Ett ofta anfört argument mot ett mäklarsystem är att i ett sådant system försäkringsbolagens produktutveckling försvåras genom att direktkontakten med kunderna försvinner. Enligt kommitténs mening kan det ligga en hel del i detta — framför— allt i ett renodlat mäklarsystem, där all kontakt med försäk— ringstagaren vanligtvis sker från mäklarens sida. Erfarenhe— terna från försäkringsmarknader där försäljningen av försäk— ringar huvudsakligen sker genom förmedling av mäklare, ger dock knappast underlag för påståendet att produktutvecklingen inom mäklarkåren allmänt sett skulle vara sämre än inom för— säkringsbolagen själva. I ett blandat system får således förutsättningarna för produktutveckling anses vara goda inom

såväl försäkringsmäklarkåren som inom försäkringsbolagen.

Från olika håll har det gjorts gällande att det inte finns något behov av försäkringsmäklare i Sverige. Därvid har påpe— kats att försäkringsmarknadens koncentrerade struktur, för— säkringsbolagens egna experter, de relativt likartade produk- terna, de stora industriföretagens egen expertis samt de olika organ som har till uppgift att vägleda konsumenterna, innebär att försäkringskundernas val av försäkringsprodukt och försäkringsbolag i Sverige inte är särskilt komplicerat. Klart är emellertid enligt kommitténs uppfattning att en del försäkringsprodukter, främst inom industriförsäkring men även inom viss annan försäkring, blir alltmer komplexa och svåra att jämföra för en vanlig försäkringssökande. Detta har också framhållits av såväl Industriförbundet som konsumentverket. Till dessa svårigheter torde ha bidragit att samarbetet inom försäkringsbranschen med gemensamma s.k. normvillkor numera har upphört. Framför allt för de försäkringssökande som har komplicerade försäkringsförhållanden kan det finnas behov av att vända sig till t.ex. en mäklare för att få hjälp med

upphandling av försäkring och utvärdering av olika inkomna

alternativa försäkringslösningar. Kommittén vill för sin del

"mh ___—;;". 4._

• Sida 125
•  Original

inte komma med några bestämda påståenden rörande behovet av

försäkringsmäklare i Sverige. Det får i stället ankomma på marknaden, dvs. i första hand de försäkringssökande, men även

försäkringsbolagen, att avgöra huruvida något behov förelig— ger eller ej.

I mäklardebatten har det också hävdats att försäkringskunder—

nas trygghet i vissa fall blir sämre om försäkring förmedlats

genom mäklare än om försäkring tecknats direkt i försäkrings— bolaget. Man avser här närmast dels de fall då försäkrings— skyddet efter inträffat skadefall visat sig ha en utformning

I som inte överensstämmer med vad försäkringstagaren kunnat | förvänta sig, dels de fall då skada inträffar innan försäk—

! ringstiden formellt börjat löpa. I det först nämnda fallet torde det kunna förutsättas att om försäkring tecknats direkt

i försäkringsbolaget, detta tar ansvar för eventuellt felak— tigt handlande från ett ombuds sida. Försäkringstagaren kan då hållas skadeslös. Om det i stället är en mäklare som för—

medlat försäkring för sin kunds räkning kan försäkringsbola—

get inte ta ett motsvarande ansvar för felaktigt handlande från mäklarens sida.

* I det andra fallet, dvs. då skada inträffar innan försäk— i ringstiden formellt börjat löpa, ligger det i sakens natur att det blir en skillnad om försäkring förmedlas av en mäkla— re eller försäkring tecknas direkt i ett försäkringsbolag. Skillnaderna rör närmast den tid det kan ta till dess att försäkringsgivare valts och ansvar vid inträffad skada inträ— der. Om en mäklare arbetar med upphandling av försäkring för en uppdragsgivares räkning, torde det dröja längre tid till dess att arbetet kommit så långt att försäkringsbolagets ansvar för inträffad skada kan aktualiseras, än om försäkring tecknas direkt i ett försäkringsbolag. Genom att ålägga för— säkringsmäklare ett skadeståndsansvar och att kräva att han tecknar ansvarsförsäkring går det emellertid att uppnå en viss ekonomisk trygghet för mäklarkunderna.

• Sida 126
•  Original

De försäkringssökandes trygghet vid och försäkringstagarnas

trygghet efter köp av försäkring är givetvis en av de väsent— ligaste frågor som måste lösas i samband med ett ställnings— tagande till en ny form av försäljning av försäkringar. En allmän utgångspunkt måste vara att deras trygghet i olika avseenden inte får försämras. Detta ställer inte bara krav på ett säkerhetssystem av något slag, t.ex. ansvarsförsäkring utan också krav på mäklarnas utbildning och kvalifikationer

(mera härom under avsnitt 10.9).

I ett mäklarsystem eller snarast i ett system med såväl mäk— lare som andra former av försäljning av försäkringar, kommer försäkringsbolagens ansvar att påverkas främst i tre avseen— den. Detta kan aktualisera ändringar i lagstiftning, eller av

myndigheter utfärdade föreskrifter.

Det ena avser försäkringsbolagens ansvar för informationen till försäkringstagarna. För konsumentförsäkringar finns särskilda regler härom i 5—8 55 konsumentförsäkringslagen. Bestämmelserna, som avser information före och efter köp samt vid skada, skall bl.a. underlätta valet av försäkringsform, förståelsen av försäkringsvillkoren och försäkringstagarens agerande vid skada. Utifrån bestämmelserna har konsumentver—

ket utfärdat riktlinjer för informationen.

Om en försäkringsmäklare förmedlar en försäkring för en kon— suments räkning, torde detta få långtgående återverkningar såvitt avser försäkringsbolagens informationsskyldighet gen— temot konsumenten. Det torde därvid främst vara informationen före köp som kommer att påverkas. Däremot torde försäkrings— bolagens information efter köp och vid skada inte påverkas, eftersom en försäkringstagare sedan försäkring väl tecknats under alla omständigheter måste ha möjlighet att själv bilda

sig en uppfattning om en försäkrings omfattning för att över

huvud kunna anmäla när ett försäkringsfall inträffat.

ii.. .it... ___ mem—av....” _...—

• Sida 127
•  Original

Vad gäller informationen före köp, ligger det i försäkrings—

mäklarens uppdrag att utifrån sin uppdragsgivares situation

jämföra och värdera olika försäkringsgivares premier och

andra försäkringsvillkor för att kunna underlätta uppdrags-

givarens val av försäkringsform och försäkringsgivare. Det

kan därför inte vara rimligt att de olika försäkringsbolagen

i de fall en försäkringsmäklare förmedlar försäkring för en

konsuments räkning, i detta skede har en informationsskyldig- het gentemot konsumenten. Denna skyldighet måste i sådana fall i stället ligga på försäkringsmäklaren.

Frågan om eventuella ändringar i nu gällande informationsbe- stämmelser i konsumentförsäkringslagen och eventuella framti— da sådana bestämmelser på andra försäkringsområden, ligger inom området för försäkringsrättskommitténs (Ju 1974:09) uppdrag att se över den försäkringsavtalsrättsliga lagstift—

ningen.

Även i ett annat avseende kommer försäkringsbolagens ansvar att påverkas av försäkringsmäklares verksamhet. För närvaran- de har försäkringsbolagens ledningar resp. generalagenterna enligt lagstiftningen ett direkt ansvar för att övervaka att anskaffningsverksamheten hos bolaget sker på ett sätt som överensstämmer med god försäkringssed. Om ett bolag sålunda finner att något ombud förfarit i strid mot god försäkrings— sed, skall bolaget vidta åtgärder mot ombudet. Om även mäkla— re är verksamma på anskaffningsområdet, innebär detta själv— fallet att försäkringsbolagens ansvar också i detta avseende kommer att begränsas. Ett betydelsefullt inslag i ett svenskt försäkringsmäklarsystem måste därför vara att skapa en ord— ning som utan försäkringsbolagens medverkan tillgodoser kra— vet på att även mäklare bedriver sin verksamhet i överens— stämmelse med god försäkringssed och att det finns möjlig— heter att vidta åtgärder mot mäklare som inte uppfyller detta

viktiga krav.

• Sida 128
•  Original

I ett tredje avseende kommer också försäkringsbolagens an—

svar att påverkas om en mäklare förmedlar försäkring för en uppdragsgivares räkning. Bolagens ansvar gentemot försäk— ringstagare i civilrättsligt hänseende kommer nämligen, som redan berörts i det föregående, att inskränkas och viss del av detta ansvar kommer att övertas av försäkringsmäklaren. Ett mycket viktigt inslag i ett svenskt mäklarsystem är där— för den skadeståndsskyldighet som skall åvila försäkringsmäk— laren och den ansvarsförsäkring som skall finnas för att täcka eventuell ersättning som mäklaren kan bli skyldig att

utge (mera härom i avsnitt 10.9).

Kommittén har vidare diskuterat olikheter mellan skilda för— säkringsområden, vilka skulle kunna leda till olika bedöm— ningar av frågan om försäkringsmäklares verksamhet kunde anses vara i överensstämmelse med god försäkringssed inom såväl företagsförsäkring, sjö—, transport— och luftfartsför— säkring o.dyl., som inom konsumentförsäkring. I mäklardebat— ten har t.ex. framförts att om inom konsumentförsäkringsområ— det en allt större andel av affärerna förmedlades genom mäk— lare, det skulle föreligga en större risk för kostnadsfördy— ringar för försäkringsbolagen än om all sådan affär tecknades direkt hos försäkringsbolaget. I dagsläget tecknas nämligen en stor andel av denna affär genom en enkel kontakt med ett försäkringsbolags kontorspersonal, ett försäljningssätt som

är relativt billigt.

På personförsäkringsområdet har det vidare anförts att mäkla— re troligtvis skulle komma att koncentrera sin verksamhet till de mest lönsamma områdena. Försäkringsbolagens underlag för breddförsäljning skulle då väsentligt minska — något som

skulle kunna vara betänkligt ur allmän synvinkel.

Försäkringsbolagen bedriver för närvarande ett omfattande

skadeförebyggande arbete. I debatten kring försäkringsmäklare

har det framförts att detta arbete skulle försvåras om mäkla—

• Sida 129
•  Original

re skulle gå in som ett ytterligare led mellan försäkringsbo—

laget och försäkringstagaren.

När det gäller de områden på vilka försäkringsmäklare kan förväntas inrikta sin verksamhet, gör kommittén den bedöm— ningen att det främst torde bli fråga om företagsförsäkring och liknande försäkringsgrenar såsom sjö-, transport— och luftfartsförsäkring, kreditförsäkring m.m., samt eventuellt också gruppförsäkring. Enligt kommitténs uppfattning kan det ifrågasättas om mäklare i någon större utsträckning skulle komma att inrikta sin verksamhet på individuell konsumentför— säkring. Vid en årspremie på 1 000 kr. motsvarar en provi— sionssats på 10 % endast 100 kr.-— ett belopp som inte kan räcka för att täcka ett relativt omfattande arbete från mäk— larens sida. Däremot skulle mäklare kunna bli aktuella vid förmedling av vissa speciella slag av individuella eller kollektiva konsumentförsäkringar, t.ex. i de fall mäklaren utnyttjas till att ha ansvaret för en persons eller ett före— tags samlade behov av olika former av sådant försäkrings—

skydd.

Kommittén gör den bedömningen att det när det gäller den principiella inställningen till försäkringsmäklare inte finns skäl för att behandla exempelvis konsumentförsäkring inklusi— ve personförsäkring på annat sätt-än företagsförsäkring. En eventuell särbehandling av något eller några försäkringsområ— den skulle därtill medföra svåra avgränsnings— och bedöm- ningsproblem. Mot denna bakgrund och mot bakgrund av kommit— téns allmänna inställning att undvika onödig byråkrati och krångel vill kommittén förorda att försäkringsmäklares verk— samhet inte i lagen begränsas enbart till vissa försäkrings— områden.

En samlad bedömning ger enligt kommitténs uppfattning inte stöd för påståendet att ett försäkringsmäklarsystem princi— piellt skulle strida mot god försäkringssed eller vara oför—

enligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Kommit—

• Sida 130
•  Original

tén anser att ställningstagandet till frågan om försäkrings— mäklarverksamhet i Sverige i viss utsträckning bör ses mot bakgrund dels av att mäklare tillåts i så gott som hela värl— den, dels av att mäklare redan i begränsad utsträckning är verksamma i Sverige. Ett direkt förbud mot försäkringsmäklare i Sverige skulle kräva ett införande av regler som till sin karaktär skulle likna näringsförbud. I så fall skulle lös— ningen närmast vara att föreskriva förbud för försäkringsbo— lag att lämna ersättning i form av provision eller på annnat sätt till annan än ombud. Kommittén har därför vid sina över— väganden kommit fram till det principiella ställningstagandet att försäkringsmäklares verksamhet inte bör förbjudas i

Sverige.

Kommitténs principiella ställningstagande att möjlighet bör öppnas för försäkringsgivare att acceptera affärer förmedlade av försäkringsmäklare och att därvid utbetala provision eller annan ersättning till mäklaren är emellertid knutet till den bestämda förutsättningen att de grundläggande villkoren för verksamheten regleras i lag, t.ex. utbildningskrav, krav på att ansvarsförsäkring tecknas, krav när det gäller mottagande av premier och skadeersättningar m.m. Därigenom skapas förut— sättningar för att mäklarverksamheten kommer att bedrivas seriöst och med iakttagande av god försäkringssed liksom för att verksamheten inte kommer att medföra risker för försäk— ringsväsendets sunda utveckling. Genom en sådan lagreglering tillgodoses också det primära syftet att inte försämra de försäkringssökandes och försäkringstagarnas trygghet. Kommit— tén vill redan här understryka, att även om möjligheter öpp— nas för försäkringsmäklare att verka på den svenska markna—

den, försäkringsgivare självfallet inte är skyldiga att mot provision motta försäkringsaffärer från försäkringsmäklare.

• Sida 131
•  Original

10.7 Allmänna utgångspunkter för en lagreglering om

försäkringsmäklarverksamhet

Den av kommittén föreslagna lagregleringen skall endast om—

fatta försäkringsmäklare verksamma på direktförsäkringsområ-

det. På återförsäkringsområdet bedrivs redan mäklarverksamhet

i Sverige av såväl svenska som utländska mäklare. Återförsäk—

ringsmäklare kan utan någon reglering bedriva verksamhet i

Sverige, bl.a. eftersom lagen om utländska försäkringsföretag

; inte äger tillämpning i fråga om återförsäkringsrörelse. En ¹ förklaring till detta torde vara att söka i att återförsäk— ringsmarknaden i hög grad är internationell till sin natur. En annan förklaring torde vara att återförsäkringsmäklaren uteslutande har försäkringsgivare till uppdragsgivare, dvs. en jämbördig part. En skyddande lagstiftning för dessa är i ; motsats till vad som gäller enskilda konsumenter inte nödvän—

dig.

En lagstiftning om mäklarverksamhet på försäkringsområdet måste ha som 22 allmän utgångspunkt att skapa förutsättningar för att mäklarnas verksamhet på samma sätt som ombudens kom— mer att bedrivas i överensstämmelse med god försäkringssed. I princip bör, i den mån verksamheternas särart inte föranleder annat, samma krav i etiska hänseenden gälla för försäkrings— mäklare som för ombud. Mäklarverksamheten måste emellertid också rent allmänt bedrivas på ett sådant sätt att kravet på en sund utveckling av försäkringsväsendet inte åsidosätts. I detta syfte föreslår kommittén bl.a. att rätten till benäm— ningen försäkringsmäklare och möjligheten att uppbära provi— sion eller annan ersättning från försäkringsgivare endast får tillkomma den som på visst sätt registrerats som försäkrings—

mäklare.

En annan betydelsefull allmän utgångspunkt för en lagstift— ning om försäkringsmäklare bör varaxatt se till att mäklar— verksamheten bedrivs seriöst av kunåig och erfaren personal ökar tryggheten

med tillfredsställande utbildning. Därigenom

• Sida 132
•  Original

för de försäkringssökande och försäkringstagare som väljer att anlita en försäkringsmäklare. En försäkringssökande eller en försäkringstagare som vänder sig till någon som benämner sig försäkringsmäklare skall kunna förlita sig på att mäkla—

ren uppfyller vissa krav i fråga om utbildning m.m.

En tredje utgångspunkt för lagstiftningen bör vara att skapa legala möjligheter för övervakning och även för sanktioner mot försäkringsmäklare som inte uppfyller i lagen uppställda krav. Dessa relativt omfattande tillsynsuppgifter måste komma att åvila försäkringsinspektionen. Tillsynsarbetets omfatt— ning från inspektionens sida blir dock i stor utsträckning beroende på i vilken utsträckning en självreglering liknande de mellan försäkringsbolagen träffade marknadsföringsöverens—

kommelserna kan komma att ske.

Genom en lagreglering och genom krav på registrering samt genom införandet av tillsyns— och sanktionsmöjligheter öppnas möjlighet inte bara för de försäkringssökande eller försäk— ringstagare som så önskar att vända sig till försäkringsmäk— lare, utan också för de försäkringsgivare som så önskar att utbetala provision eller annan ersättning till försäkrings— mäklare som förmedlar försäkring. Givetvis skall det inte vara någon skyldighet för försäkringsgivare att mot provision motta försäkringsaffärer från försäkringsmäklare. De försäk- ringsgivare som önskar bedriva anskaffning av försäkringar enbart genom ombud, skall naturligtvis få göra detta.

Avsikten med den nu föreslagna lagstiftningen är inte att förhindra renodlade konsulter, som ersätts på arvodesbasis av kunden, att bistå vid exempelvis upphandling av försäkring. Däremot får endast den som registreras som försäkringsmäklare på sätt som kommittén föreslår uppbära provision eller annan ersättning från försäkringsgivare för utfört arbete. Denna princip bör fastslås såväl i lagstiftningen om försäkrings—

mäklare som i försäkringsrörelselagen och lagen om utländska

försäkringsföretag. Med kommitténs förslag kommer det i

• Sida 133
•  Original

Sverige fortsättningsvis, vid sidan av bolagens egna ombud, att finnas olika yrkesbeteckningar på dem som yrkesmässigt kan förmedla direktförsäkring, nämligen dels försäkringsmäk—

lare, dels andra som i viss utsträckning kan vara verksamma på samma område och som som kan benämnas konsulter. Detta

förhållande är inget unikt. Liknande uppdelning finns exem—

pelvis mellan advokater och andra juridiska biträden än advo—

kater.

Kommittén har diskuterat i vilken form lagstiftningen om försäkringsmäklare bör ske, och har därvid övervägt två olika alternativ. Det ena innebär att det i försäkringsrörelselagen införs ett nytt kapitel och i lagen om utländska försäkrings— företag nya bestämmelser för försäkringsmäklare. Det andra innebär att det tillskapas en fristående lag om försäkrings— mäklare. För att ta in bestämmelserna i försäkringsrörelse—

, lagen och i lagen om utländska försäkringsföretag talar att det är ändamålsenligt att ha de regler som berör försäkrings- » verksamheten samlade i så få lagar som möjligt. Vad som dock ; talar mot en sådan lösning är att de båda nämnda lagarnas regler och sanktionssystem primärt är uppbyggda kring försäk— ringsbolagen och deras ledningar resp. generalagenter. För- utom bestämmelserna i 7 kap. 15 5 försäkringsrörelselagen och ( 19 å lagen om utländska försäkringsföretag, som innehåller förbud mot viss premienedsättning, finns däremot i dessa båda lagar inga bestämmelser som reglerar ombudens verksamhet. Mot denna bakgrund anser kommittén det vara mest ändamålsenligt med en helt fristående lag om försäkringsmäklare. En hänvis— ning till denna lag bör dock finnas i försäkringsrörelselagen och i lagen om utländska försäkringsföretag.

Vid sina överväganden rörande den tekniska uppbyggnaden av en särskild lag om försäkringsmäklare har kommittén hämtat led— ning från lagen (l984:81) om fastighetsmäklare och förarbete— na till denna (prop. 1983/84:16, LU 10, rskr 133).

• Sida 134
•  Original

10.8 Försäkringsmäklarens uppdrag och åligganden

Som framgått av avsnitten 4.1—4.3 kan, något förenklat, fö;— säkringåmäklgrgpå uppdrag beskrivas så att han förmedlar försäkring från en försäkringsgivare till sin uppdragsgivare och normalt uppbär provision eller annan ersättning från den förstnämnde för det arbete han utför. Om förmedlaren inte uppbär provision eller annan ersättning från försäkringsgiva— ren, utan betalas av kunden genom arvode brukar han, i vart fall enligt svenskt språkbruk, benämnas konsult. Försäkring — ombudet slutligen medverkar för försäkringsbolags räkning vid försäljning av försäkring och uppbär vanligen provision och i

en del fall fast lön från bolaget för sitt arbete.

Även om termen försäkringsmäklare i den svenska debatten vanligtvis har förknippats med ersättningsformen provision eller annan ersättning från försäkringsgivaren, bör enligt kommitténs mening den som registrerats som försäkringsmäklare på sätt som kommittén återkommer till, vara oförhindrad att även arbeta på arvodesbasis genom att i stället uppbära er— sättning från uppdragsgivaren. Detta stämmer också väl öve— rens med de internationella förhållandena, där mäklarna i relativt stor utsträckning arbetar på arvodesbasis. Försäk— ringsmäklare kan nämligen fullgöra uppdrag utan att detta direkt är ett led i upphandlingen av försäkring. Lagen bör i fråga om ersättningsformen vara neutralt utformad. Det avgö— rande skall i stället vara om vederbörande är registrerad som försäkringsmäklare enligt lagen. Om så är fallet blir lagen tillämplig inte bara när mäklaren arbetar på provisionsbasis utan även när han arbetar på arvodesbasis eller möjligen med

blandad ersättning.

Försäkringsmäklarens arbetsuppgifter består främst i att för olika uppdragsgivares räkning yrkesmässigt förmedla direkt— försäkring från flera, från varandra fristående försäkrings— givare. Arbetet innebär kortfattat att försäkringsmäklaren för uppdragsgivaren skall utreda dennes försäkringsbehov och för försäkringsgivaren skall analysera och presentera den

• Sida 135
•  Original

aktuella risken på ett sådant sätt att försäkringsgivaren kan

lämna ett försäkringserbjudande mot en bestämd premie. Därut—

över kan emellertid mäklaren utföra andra arbetsuppgifter med

nära anknytning till förmedlingsverksamheten. Exempel på

sådana är arbete med skadeförebyggande verksamhet (risk mana—

gement), m.m. Angående försäkringsmäklares möjligheter att även ägna sig åt annan verksamhet än förmedling av försäkring och näraliggande arbetsuppgifter, hänvisas till avsnitt 10.14.

Kommittén har diskuterat huruvida en försäkringsmäklare som . endast arbetar för 22 uppdragsgivares räkning skall kunna registreras som försäkringsmäklare. Det kan nämligen ifråga—

sättas det lämpliga i att det t.ex. i en industrikoncern ingår ett dotterföretag som är försäkringsmäklarföretag och vars verksamhet uteslutande avser placering av den egna indu— strikoncernens försäkringar (s.k. captivebroker). Begreppet captivebroker har ingenting med förekomsten av ett eventuellt s.k. captivebolag (försäkringsbolag) att göra. En industri— koncern utan captivebolag kan således ha ett captivebroker— företag. I denna fråga vill kommittén anföra följande.

I sitt slutbetänkande kommer kommittén att föreslå vissa begränsningar i rätten att förvärva aktier i ett svenskt försäkringsaktiebolag. EEE motiv för att införa sådana be— gränsningar har varit att skapa förutsättningar för ett spritt ägande — inte minst mot bakgrund av försäkringsbola- gens stora inflytande inom olika samhällssektorer genom ägan— de av aktier, fastigheter m.m. Kommittén kan konstatera att de olika motiv som anförts för en begränsning av rätten att förvärva aktier i svenskt försäkringsaktiebolag, inte kan anföras som motiv för sådana begränsningar när det gäller aktierna i ett mäklarföretag. Som kommittén i det följande närmare utvecklar får mäklare normalt inte hantera premier eller skadeersättningar. Mäklaren övertar inte heller några risker från sina uppdragsgivare, varför han inte behöver bygga upp kapital i den omfattning som en försäkringsgivare

• Sida 136
•  Original

Ett mäklarföretag förutsätts normalt ha uppdrag från olika uppdragsgivare inom en rad skilda områden av bl.a. närings— livet. Härigenom uppnås erfarenheter från olika verksamhets— områden, något som ytterst kommer deras uppdragsgivare till godo vid placering av försäkring på marknaden. I vissa län— der, bl.a. Västtyskland, förekommer vid sidan av sedvanliga mäklare i stor utsträckning captivebrokers. Det finns enligt kommitténs bedömning vissa nackdelar med sådana captivebro— kers.

Den kanske största nackdelen är den uppsplittring av försäk— ringsmäklarmarknaden som kan komma att ske. Det finns risker för dels att man på marknaden får ett stort antal captivebro- kers, dels att den sedvanliga mäklarmarknaden inte kan ut— vecklas i sunda banor genom att många risker, framförallt större industririsker, kommer att handläggas av sådana bro— kers. En fördel för de industrikoncerner som redan har för— säkringsexpertis (risk—manager) inom koncernen att omvandla dessa till captivebrokers, skulle vara att koncernen på så sätt kan tillgodogöra sig provisionerna i koncernen. I stället för att betalas av industrikoncernen själv skulle industrikoncernens egen försäkringsexpertis på så sätt komma att betalas av försäkringsgivaren. Därigenom skulle dessa koncerner kunna få en lägre försäkringskostnad än sådana som inte har och kanske inte heller har möjlighet att bilda cap— tivebrokers; detta samtidigt som kostnaderna för försäkrings—

bolagen skulle kunna öka.

Kommittén gör således den bedömningen att en svensk försäk— ringsmäklarmarknad inte skulle vara betjänt av ett stort antal captivebrokers, vilkas verksamhet alltså skulle vara begränsad till den egna koncernen. Mot den bakgrunden har kommittén övervägt att på något sätt begränsa förekomsten av sådana mäklarföretag. Ett sätt-är självfallet att reglera ägandet av mäklarföretag på liknande sätt som kommittén kom—

mer att föreslå i sitt slutbetänkande beträffande svenska

försäkringsaktiebolag. Enligt kommitténs uppfattning finns

=.. __. ».WM , er.—m

.. f, ,.1 1.1 ...-».

• Sida 137
•  Original

det dock en betydligt enklare och mindre byråkratisk väg att gå, nämligen att i försäkringsmäklarbegreppet inrymma att

verksamheten skall avse att yrkesmässigt förmedla direktför-

säkring för olika uppdragsgivares räkning. Härigenom blir det

visserligen möjligt för ett försäkringsmäklarföretag att ingå

som dotterbolag i en industrikoncern, men mäklarföretaget måste i så fall till väsentlig del ha uppdrag utanför koncer—

nen. Vid sådana förhållanden bortfaller flera nackdelar med

att tillåta t.ex. en industrikoncern att ha ett dotterbolag som är registrerad försäkringsmäklare. Kommittén föreslår

reras som försäkringsmäklare skall verksamheten avse att för

olika uppdragsgivare mellan vilka ingen intressegemenskap föreligger yrkesmässigt förmedla direktförsäkring.

I i således att det i lagen stadgas att för att kunna få regist— : Kommitténs överväganden rörande ett försäkringsmäklarföretag ' ingående i t.ex. en industrikoncern kan också äga giltighet

för det fall att en risk—manager anställd i en industrikon—

cern, som fysisk person låter registrera sig som försäkrings—

mäklare men uteslutande placerar den egna industrikoncernens * försäkringar. Det i det föregående föreslagna lagstadgandet

omfattar givetvis även detta fall.

* Ett grundläggande krav på dem som är verksamma som försäk— 1 ringsmäklare är att de skall utföra sina uppdrag omsorgsfullt ! och med iakttagande av god försäkringssed. En bestämmelse med

, denna innebörd föreslås i den nya lagen. Uttrycket god för— : säkringssed återfinns redan i de bestämmelser som ålägger ' bolagsledning resp. generalagent ett ansvar för anskaffnings— verksamheten. Det är väsentligt att härvidlag samma krav ställs på registrerade försäkringsmäklare som på försäkrings—

bolagens egna ombud.

När det gäller försäkringsmäklarens roll i förhållande till sin uppdragsgivare och till försäkringsgivaren, skall mäkla— ren anses bevaka sin uppdragsgivares intressen. I mäklarens

situation att arbeta mot provision eller annan ersättning

• Sida 138
•  Original

från försäkringsgivaren, finns inbyggt en viss risk för att mäklaren får dubbla roller. Han skall å ena sidan arbeta för sin uppdragsgivares räkning och å andra sidan avlönas för detta arbete av uppdragsgivarens motpart, dvs. försäkringsgi— varen. Utgångspunkten för mäklaren måste emellertid vara att arbeta utifrån sin uppdragsgivares intressen. Detta får dock inte hindra att mäklarens roll i varje särskilt fall bör bedömas mot bakgrund av den allmänna bestämmelsen om god

försäkringssed.

Beträffande försäkringsmäklarens åligganden föreslår kommit— tén vissa regler i lagen. Allmänt sett innebär dessa att försäkringsmäklare skall ge uppdragsgivaren de råd och upp— lysningar samt det bistånd som behövs för att denne skall kunna få sitt försäkringsbehov tillgodosett på bästa möjliga sätt. Därtill kan mäklaren under försäkringsskyddets och mäklaruppdragets löptid, om uppdragsgivaren begär det, utföra en del av det arbete som kan erfordras vid eventuellt försäk—

ringsfall.

Försäkringsmäklaren skall inledningsvis på basis av uppdrags- givarens uppgifter om sin situation eller verksamhet och på grundval av eventuella besiktningar m.m. analysera de aktuel— la riskerna och på så sätt kartlägga uppdragsgivarens försäk— ringsbehov. I sammanhanget särskilt betydelsefulla uppgifter som uppdragsgivaren lämnar bör mäklaren, där detta är möj— ligt, kontrollera. Förhållanden som mäklaren vet är av sär— skild betydelse för det aktuella försäkringsskyddet, bör

mäklaren själv aktivt verka för att de framkommer.

Mäklaren skall därefter - framförallt vid företagsförsäkring — utarbeta ett riskbehandlingssystem, i syfte att reducera riskexponeringen och i möjligaste mån reducera behovet av försäkring. På grundval av detta program utformar sedan mäk— laren förslag till det aktuella försäkringsskyddet eller

väljer ut lämpliga existerande försäkringsprodukter.

• Sida 139
•  Original

Nästa steg i försäkringsmäklarens arbete är själva upphand—

lingsförfarandet. Mäklaren skall därvid välja ut ett antal

försäkringsgivare som han, mot bakgrund av det konkreta upp—

draget, anser vara de mest lämpade på den svenska försäk— ringsmarknaden. Det går knappast att generellt ange det antal

försäkringsgivare som bör ingå i en sådan upphandling, efter—

som antalet torde variera bl.a. beroende på vad för slag av

försäkring det är fråga om. Normalt torde antalet i upphand—

lingen deltagande bolag inte böra understiga tre.

Det offertunderlag som tillställs försäkringsgivarna vid upphandlingen skall vara utformat på sådant sätt att försäk— ringsgivarna, utan omfattande kompletteringar, skall kunna göra sina analyser och på grundval härav fastställa premien

för det begärda försäkringsskyddet. Försäkringsmäklaren skall

i offertunderlaget uppge allt som kan vara relevant för för—

säkringsgivaren.

Resultaten av offertförfrågningarna skall sammanställas på ett sätt som gör det möjligt att göra jämförelser och utvär- deringar. Om uppdragsgivaren begär det, skall han få del av allt material. Informationen skall i princip dessutom överensstämma med de informationskrav som åligger försäk- ringsbolagen. Om provisionssatserna i någon större utsträck— ning skiljer sig åt mellan försäkringsbolagen, bör mäklaren informera uppdragsgivaren härom redan i detta skede av arbe- tet. Efter utvärdering och, om uppdragsgivaren så önskar, i samråd med denne, placerar sedan mäklaren försäkring hos en

eller flera utvalda försäkringsgivare.

Om försäkringsmäklarens uppdrag inte upphör efter försäk— ringens placering kommer han som ett led i en affärsmässigt bedriven rörelse även därefter att utföra arbete för upp— dragsgivarens räkning. Han skall därvid kontrollera om för— ändringar inträffat i uppdragsgivarens situation eller verk— samhet som påverkar hans försäkringsbehov, om andra föränd-

ringar inträffat t.ex. vad gäller relevant lagstiftning, samt

• Sida 140
•  Original

eventuellt göra en ny riskanalys och ompröva och aktualisera försäkringsskyddets omfattning och utformning. På basis av

detta arbete skall mäklaren därefter kontrollera och uppfölja eventuellt riskbehandlingsprogram samt vid behov aktualisera förändringar i det gällande försäkringsskyddet. Mäklaren kan självfallet inte kontinuerligt utföra detta uppföljningsarbe— te, men då en försäkring förfaller och skall förnyas — dvs. på skadeförsäkringsområdet normalt en gång per år — eller då större förändringar inträffar, torde detta arbete kommer att

utföras av mäklaren.

Försäkringsmäklaren skall vid behov genomföra ett förnyat upphandlingsförfarande baserat på ett aktuellt offertunder— lag. Inte heller i detta fall går det att säga något gene— rellt om hur ofta en sådan "avsökning" av marknaden bör göras. Hänsyn måste i varje enskilt fall tas till föränd— ringar i uppdragsgivarens situation eller verksamhet, föränd— ringar i relevant lagstiftning, liksom till förändringar som kan ha inträffat på försäkringsmarknaden. Det förnyade upp— handlingsförfarandet får å ena sidan inte göras med allför långa intervall, men å andra sidan inte heller göras alltför ofta, med de negativa följder täta överflyttningar mellan bolagen skulle kunna få för försäkringsmarknaden och indirekt

för försäkringstagarkollektivet.

Också vid försäkringsfall kan försäkringsmäklaren, om försäk— ringen förmedlats av mäklaren och uppdragsgivaren begär det, biträda sin uppdragsgivare. Mäklaren skall således vid behov kunna hjälpa till att fylla i eller upprätta de dokument som behövs för att försäkringsgivaren skall kunna reglera skadan. Han skall också, om detta erfordras, för sin uppdragsgivares räkning kunna förhandla med försäkringsgivaren i det aktuella försäkringsärendet. Slutligen skall mäklaren efter det att försäkringsbolaget reglerat skadan, kunna hjälpa sin upp— dragsgivare att kontrollera att den reglerats korrekt och därvid tillse att försäkringsersättningen uppgår till ett för uppdragsgivaren godtagbart belopp. Det kan också bli aktuellt

• Sida 141
•  Original

att mäklaren i viss utsträckning bistår sin uppdragsgivare vid eventuella besvär över försäkringsbolagets skadereglering exempelvis till interna eller för försäkringsbranschen gemen— samma nämnder och allmänna reklamationsnämnden. Det ligger i sakens natur att mäklaren i den mån han bistår sin uppdrags— givare vid försäkringsfall inte skall behöva utföra egna utredningar och införskaffa eget underlag i det aktuella försäkringsärendet. Däremot skall mäklaren kunna bistå sin

uppdragsgivare med råd och hjälpa till med visst arbete.

10.9 Samhällets tillsyn över försäkringsmäklarna

För närvarande uppställs inte från samhällets sida några särskilda krav på den som, utan att vara ombud för en försäk— ringsgivare, bistår personer eller företag med råd och hjälp i försäkringsfrågor och exempelvis sköter upphandling av försäkring. Vem som helst kan också använda benämningen för— säkringskonsult, försäkringsmäklare eller liknande och har möjlighet att bedriva sådan verksamhet. Mot bakgrund av kom— mitténs principiella ställningstagande att tillåta och lag— reglera försäkringsmäklarnas verksamhet, som bl.a. innefattar möjlighet att uppbära provision eller annan ersättning från försäkringsgivare, är det enligt kommitténs uppfattning nöd- vändigt att införa en samhällelig tillsyn över mäklarna. För denna tillsyn erfordras att de som yrkesmässigt för flera uppdragsgivares räkning förmedlar direktförsäkring från flera från varandra fristående försäkringsgivare, får möjlighet att registrera sig som försäkringsmäklare. Genom registreringen får mäklarna möjlighet att använda benämningen försäkrings— mäklare och möjlighet att uppbära provision eller annan er— sättning från försäkringsgivare för det arbete som utförts.

Kraven på registrering bör å ena sidan skapa bästa möjliga förutsättningar för att mäklarverksamheten kommer att bedri— vas seriöst och ansvarsfullt och med iakttagande av god för— säkringssed. Å andra sidan bör kraven inte vara så stränga att mäklarverksamheten i Sverige får svårigheter att utveck—

• Sida 142
•  Original

las eller endast kommer att utövas av svenska dotterbolag till stora internationella mäklarföretag. En avvägning mellan dessa delvis motstående intressen måste därför göras.

En första fråga som kommittén diskuterat är huruvida några begränsningar bör gälla för försäkringsmäklare att bedriva verksamheten i form av juridisk person. Rent allmänt kan inte kommittén finna några avgörande skäl för att inte tillåta mäklare att bedriva verksamheten i form av juridisk person. Kommittén anser i stället att det bör stå var och en fritt att bedriva mäklarverksamhet i den associationsform som i det enskilda fallet bedöms som mest ändamålsenlig. Registrerings— kraven i den nya lagen måste därvid anpassas till i vilken

associationsform som verksamheten bedrivs.

För fysisk person är ett första självklart registreringskrav att han eller hon skall vara myndig, inte får vara försatt i

konkurs och inte får vara underkastad näringsförbud.

Härutöver bör ett grundläggande krav vara att mäklaren har fått en tillfredsställande utbildning för sitt yrke. De all— männa ramar för den utbildning som krävs för all anskaff—

ningsverksamhet, har kommittén redan diskuterat i avsnitt

10.2

Ett annat krav som, i likhet med vad som gäller för fastig— hetsmäklare, kommittén anser bör uppställas för fysisk person som vill registrera sig som försäkringsmäklare är att han allmänt sett kan anses lämplig för sitt yrke. Därmed avses då inte speciella egenskaper som t.ex. fallenhet för mäklarsys— slan utan i stället att mäklaren är en redbar och seriös yrkesutövare. Det kan synas vara en besvärlig uppgift för tillsynsmyndigheten att bedöma någons allmänna lämplighet redan i samband med en ansökan om registrering. Tanken är emellertid inte att myndigheten vid registreringen skall

behöva göra några mera ingående efterforskningar i detta hänseende. Det största värdet i ett allmänt lämplighetskrav

...g—Låt... N...-emm

;.

• Sida 143
•  Original

ligger i stället i den möjlighet som tillsynsmyndigheten därigenom får att återkalla registreringen om en försäkrings- mäklare missköter sig på sådant sätt att han kan anses olämp— lig att utöva detta yrke i fortsättningen.

Ytterligare ett krav som skall gälla är att mäklaren är för—

säkrad mot den skadeståndsskyldighet som kan uppkomma, om han åsidosätter sina åligganden mot uppdragsgivaren eller försäk—

ringsgivaren. Försäkringen skall täcka förmögenhetsförluster av olika slag. Internationellt är dessa ansvarsförsäkringar mycket dyra och i vissa fall har t.o.m. svårigheter uppstått att få ett tillräckligt sådant försäkringsskydd. Mot bakgrund av de stora ekonomiska förluster som kan drabba den som anli—

| I * tar en försäkringsmäklare, har kommittén diskuterat huruvida i ansvarsförsäkringens försäkringsbelopp skall vara begränsat, I

och i så fall hur begränsningen skall utformas.

Av försäkringstekniska skäl måste ansvarsförsäkringens för— säkringsbelopp begränsas. I och för sig skulle det vara önsk— värt med en försäkring utan beloppsmässiga begränsningar, men ingen försäkringsgivare skulle vara villig att meddela en sådan ansvarsförsäkring.

När det gäller den nödvändiga begränsningen har kommittén å ena sidan haft som utgångspunkt att den som anlitar en för— säkringsmäklare så långt möjligt genom mäklarens ansvarsför— säkring skall hållas skadeslös för felaktigt handlande från mäklarens sida. Å andra sidan har kommittén inte velat före— slå ett alltför högt försäkringsbelopp. Detta skulle nämligen i enskilda fall kunna leda till att mäklaren finge betala så höga premier för sin ansvarsförsäkring, att det i praktiken skulle vara frågan om ett slags näringsförbud. Ett allför högt ställt krav ifråga om ansvarsförsäkringens försäkrings— belopp skulle också kunna medföra att endast stora utländska mäklarföretag med svenska dotterbolag kom att här bedriva mäklarverksamhet.

• Sida 144
•  Original

Kommittén anser att ansvarsförsäkringens försäkringsbelopp

skall vara basbeloppsanknutet. På grundval av vad som hit— tills anförts har kommittén stannat för att föreslå att det skall uppgå till 600 basbelopp, vilket f.n. innebär ca. 15

milj. kr.

Även om försäkringsbeloppet för olika försäkringsmäklares ansvarsförsäkringar kommer att vara detsamma, kommer försäk— ringsgivarna att göra en individuell riskbedömning av varje enskild mäklares verksamhet. Detta betyder att premierna för olika försäkringsmäklares ansvarsförsäkringar kommer att variera beroende på respektive försäkringsmäklares inriktning

av verksamheten.

Det kan givetvis inte helt uteslutas att i enstaka fall en försäkringsmäklare drabbas av Skadeståndskrav som kan komma att överstiga ansvarsförsäkringens försäkringsbelopp. Om mäklaren inte själv kan uppbringa eventuellt överskjutande belopp, kommer i sådant fall uppdragsgivaren att drabbas av en ekonomisk förlust. Det bör dock tillfogas att inget hind— rar en mäklare att frivilligt försäkra sig med ett högre försäkringsbelopp för att minska risken att betala skadestånd med egna medel. Som en komplettering till kravet på att för— säkringsmäklare skall teckna ansvarsförsäkring, föreslår kommittén i det följande att det enligt de etiska regler som Skall gälla för försäkringsmäklarnas verksamhet, skall åligga dessa att informera om de förlustrisker som kan föreligga i detta hänseende (se avsnitt 10.14).

För det fall att mäklarverksamheten bedrivs i form av jpg;— disk pegggp, skall den juridiska personen som sådan registre— ras. Ett krav som därvid föreslås gälla är att för aktiebo— lagbolagsordningen eller för handelsbolag bolagsavtalet inte får strida mot den föreslagna lagen om försäkringsmäklare. Ett annat krav, som överensstämmer med vad som föreslås gälla

för fysisk person, är att även den juridiska personen skall

Mrs ..,.s. __ ...,—s.. vrå—37,41... .

*)

• Sida 145
•  Original

ha en ansvarsförsäkring som täcker skadeståndsskyldighet intill 600 basbelopp (f.n. ca. 15 milj. kr.).

Kommittén har också diskuterat att uppställa som registre—

ringskrav att juridisk person som vill registreras som för— säkringsmäklare inte till någon del får ägas av någon försäk—

ringsgivare. Ett skäl härför skulle vara att den som vänder

sig till en mäklare så långt möjligt skall kunna lita på att

denne är helt obunden av försäkringsgivarintressen och att försäkring sålunda placeras hos den försäkringsgivare som

i bedöms vara lämpligast i varje särskilt fall.

Enligt kommitténs uppfattning skulle det i och för sig vara

önskvärt att som registreringskrav uppställa att juridisk

_ person som registrerats som försäkringsmäklare inte fick ägas % av någon försäkringsgivare. Kommittén har emellertid av prak- i tiska skäl stannat för att inte förorda ett sådant registre— ringskrav. Ett krav i det hänseendet skulle nämligen kunna medföra att stora utländska internationella, mäklarföretag där ett försäkringsbolag har ägarinflytande inte skulle kunna registrera ett dotterbolag som mäklare i Sverige och att den svenska tillsynsmyndigheten inte bara skulle få göra omfat— tande ägarutredningar i samband med en registreringsansökan utan också kontinuerligt få följa och bevaka ägarförändringar i utländska internationella mäklarföretag. Mot bl.a. denna bakgrund har kommittén stannat för att inte föreslå att juri— disk person som registreras som försäkringsmäklare inte till någon del får ägas av försäkringsgivare.

Eftersom en försäkringsmäklare förutsätts agera fristående

och obundet från försäkringsgivarintressen, anser dock kom- mittén att det inte kan anses vara förenligt med god försäk- ringssed i försäkringsmäklarverksamheten att en försäkrings— givare har ett alltför stort inflytande i en juridisk person som registrerats om försäkringsmäklare (mer härom i avsnitt 10.14).

• Sida 146
•  Original

Kommitténs överväganden ovan har i princip också giltighet beträffande mäklares rätt att äga försäkringsgivare. Beträf—

fande möjligheter för mäklare till ägarinflytande i svenska

försäkringsbolag kommer kommittén att i slutbetänkandet fram— lägga förslag till begränsningar för alla rättssubjekt att

förvärva aktier i försäkringsaktiebolag.

Förutom de krav för registrering som ovan diskuterats, skall vissa krav som ansluter till vad som gäller fysisk person som registreras som försäkringsmäklare också gälla för den verk— samhet som bedrivs av anställd personal som förmedlar försäk— ring hos juridisk person som registrerats som försäkringsmäk— lare. Eftersom det är den juridiska personen som sådan som registreras, blir det i detta fall företagsledningen som får ansvaret för att dessa krav uppfylls i fråga om den anställda personalen. Kraven gäller givetvis endast den som förmedlar försäkring för den juridiska personen. Andra t.ex. skrivper—

sonal, ekonomipersonal m.m. omfattas inte av kraven.

Företagsledningen i juridisk person som registrerats som försäkringsmäklare skall tillse att den som förmedlar försäk—

ring är myndig och inte försatt i konkurs eller underkastad näringsförbud, att han har tillfredsställande utbildning,

samt att han allmänt sett kan anses lämplig som försäkrings—

mäklare. Kommittén anser att det inom den juridiska personen

skall finnas en förteckning över de enskilda som förmedlar försäkring. Av förteckningen bör framgå bl.a. ålder, när det senast kontrollerades om mäklaren var försatt i konkurs, '

utbildning, samt allmän lämplighet.

.a—

Kommittén har också diskuterat ytterligare sätt att stärka tryggheten i olika hänseenden för dem som anlitar försäk— ringsmäklare. Ett sådant vore t.ex. att föreskriva en slags garantifond till vilken samtliga registrerade försäkringsmäk—

- _ m.,. . _.vr_—_

lare finge bidra. Fonden skulle vid behov kunna tas i anspråk för att hålla uppdragsgivare skadeslösa. En risk med ett

sådant system skulle emellertid kunna vara att seriösa mäk—

AA—lssba..." »

• Sida 147
•  Original

lare finge bekosta ett antal mindre seriösa mäklares verksam—

het, något som skulle vara betänkligt ur allmän synvinkel.

Ett annat sätt vore att föreskriva krav på medlemskap i en

mäklarförening eller mäklarsammanslutning och att denna even—

tuellt som komplement till de anslutna mäklarnas egna an-

svarsförsäkringar ålades att teckna en gruppansvarsförsäkring

för samtliga mäklare. Kommittén anser emellertid att en sådan

ordning lämpligen bör införas på frivillighetens väg.

Ett tredje sätt som kommittén övervägt är att för försäk— i ringsmäklare som inte är juridiska personer kräva ett slags verksamhetskapital, eventuellt deponerat i bank, och att för juridiska personer kräva ett minsta aktiekapital utöver det

som gäller för vanliga aktiebolag, dvs. 50 000 kr. Kommittén

gör emellertid den bedömningen att ett sådant "extra" kapital knappast på något mera påtagligt sätt skulle förbättra upp— dragsgivarnas trygghet i ekonomiskt hänseende. Kravet på att teckna och vidmakthålla ansvarsförsäkring torde i stället utgöra den främsta trygghetsfaktorn. Därtill kan tilläggas att kravet på ansvarsförsäkring i sig torde ställa stora krav på kapitalstyrka genom det pris den kan komma att betinga. Att ställa ytterligare ekonomiska krav på mäklarna, skulle kunna medföra en risk för att mäklarverksamhet i Sverige endast kom att bedrivas av svenska dotterbolag till stora utländska internationella mäklarföretag. Lagstiftningen om försäkringsmäklare bör, som tidigare framhållits, inte mot— verka verksamhet av inhemska svenska mäklare, fria från ut—

ländska intressen.

I 1 & aktiebolagslagen finns en särskild regel rörande advo— kataktiebolag. Enligt regeln svarar aktieägare i sådana bolag solidariskt med bolaget för skulder till klienter. Sådana advokataktiebolag kan enligt rättegångsbalken 8 kap. 4 & bildas med tillstånd av Sveriges Advokatsamfund. Verksamhet som advokat får normalt inte bedrivas tillsammans med annan

än advokat. På så sätt får klienterna samma skydd som om

• Sida 148
•  Original

verksamheten bedrivits av enskild advokat eller i handelsbo— lag. Tilläggas bör dock att det inte finns något krav på att advokat skall teckna ansvarsförsäkring. Beträffande juridisk person som registrerats som försäkringsmäklare behöver dessa inte ägas av de verksamma mäklarna, utan utomstående ägare kan förekomma. Det senare är t.ex. fallet i de stora utländs— ka, ofta i utlandet börsnoterade mäklarföretagen. En lösning liknande den som gäller för advokataktiebolag torde därför

inte vara möjlig.

Som ett led i att stärka samhällets tillsyn över försäkrings— mäklarna föreslår kommittén att av de revisorer som utses hos juridisk person som registrerats som försäkringsmäklare, skall minst en vara auktoriserad. Vidare föreslår kommittén att försäkringsinspektionen får rätt att förordna en eller flera revisorer hos den fysiska eller juridiska person som registrerats som försäkringsmäklare, om inte inspektionen med hänsyn till rörelsens ringa omfattning eller av andra skäl

anser det obehövligt.

Rent allmänt finns det givetvis ingenting som hindrar att försäkringsmäklarnas egna organisationer eller sammanslut— ningar uppställer kompletterande krav, exempelvis på viss yrkeserfarenhet, för att en försäkringsmäklare skall få mark- nadsföra sig som medlem i organisationen. Ett sådant frivil— ligt system kan, om det utformas på ett lämpligt sätt, vara värdefullt, eftersom det bidrar till att ytterligare höja kvaliteten på de mäklare som är verksamma. Den offentliga

tillsynen kan också underlättas av ett frivilligt system.

Som redan framgått i det föregående skall försäkringsmäklarna stå under tillsyn av försäkringsinspektionen och vara regist—

rerade hos denna.

agua—ua.. __, ..

• Sida 149
•  Original

Vissa begränsningar i försäkringsmäklarnas

verksamhet

Ett argument som anförts mot försäkringsmäklare är den bety— dande ränteavkastning de ofta kan tillgodogöra sig i samband

med mottagandet av försäkringspremien för vidarebefordran till försäkringsgivaren. Den tid som förflyter från det att mäklaren erhåller premien till dess han vidarebefordrar den

kan internationellt uppgå till både två och tre månader eller mera. Mäklaren kan på så sätt disponera avsevärda belopp och erhålla ränta och annan avkastning — en avkastning som för—

3 säkringsgivaren och därmed indirekt försäkringstagarna går

miste om.

Kommittén vill för sin del framhålla följande. Även om det i och för sig skulle vara möjligt att genom en lagreglering kräva av mäklarna att de skulle vidarebefordra premien inom viss minsta tid, talar mycket för att försäkringsgivaren i stället direkt aviserar försäkringstagaren och att denne följaktligen betalar premien direkt till försäkringsgivaren. Frågan kring det ekonomiska och försäkringsrättsliga ansvaret vid fördröjd eller bristande premieinbetalning från mäklarens sida behöver då inte aktualiseras. Inte heller uppstår frågor rörande avkastningen på de premiesummor som försäkringsmäk- lare annars skulle få hantera i sin verksamhet. Därtill kom— mer att det ur allmän synpunkt måste anses riktigt att så snart en försäkringstagare avhänt sig en summa pengar för att bekosta ett försäkringsskydd, försäkringsbolaget och därige— nom indirekt försäkringstagarkollektivet i bolaget får till— godoräkna sig beloppet och avkastningen på detsamma.

Av i princip samma skäl som gäller för premier, bör inte heller försäkringsmäklarna tillåtas att av försäkringsgivare uppbära skadeersättningar för vidarebefordran till kunden. Här tillkommer dessutom kundens uppenbara intresse av att så snart som möjligt efter det att försäkringsbolaget fattat beslut i försäkringsärende, ha möjlighet att själv lyfta beloppet.

• Sida 150
•  Original

Kommittén föreslår med det hittills anförda att det i lagen om försäkringsmäklare intas ett förbud för mäklare att motta premier eller skadeersättningar för vidarebefordran till försäkringsgivare resp. försäkringstagare. Från förbudet föreslås försäkringsinspektionen i fråga om premiebetalning få medge undantag om särskilda skäl föreligger. Kommittén tänker här i huvudsak på det fall då det rör sig om svenska försäkringstagares risker lokaliserade i utlandet. Det kan då av rent praktiska skäl ur en uppdragsgivares synvinkel vara rationellt att en svensk försäkringsmäklare får sköta inkas— seringen av premierna för vidarebefordran till en eller flera aktuella försäkringsgivare. Även när det gäller utländska

försäkringstagares risker bör undantag medges.

En annan restriktion i de i Sverige registrerade försäkrings— mäklarnas rörelse som kommittén diskuterat är huruvida verk— samheten bör vara begränsad till att enbart aVSe upphandling

av direktförsäkring hos försäkriggsgiyarg_ggg_sygpsk_59599;- sion. En sådan begränsning skulle rimligtvis bara kunna avse svenska försäkringstagares i;Sverige lokaliserade risker eller såvitt avser personförsäkring svenska försäkringstagare

med hemvist i Syegigg. I de fall det rör sig om svenska eller utländska försäkrings tagares i utlandet lokaliserade risker, finns alltid alternativet att vända sig till mäklare i utlan— det, som då kan placera försäkringen utanför den svenska försäkringsmarknaden. Begränsningen kan vidare inte avse de fall då någon mot arvode från sin uppdragsgivare placerar försäkring utomlands. En konsult som uteslutande arbetar på arvodesbasis från sin uppdragsgivare eller en registrerad försäkringsmäklare som undantagsvis också arbetar på detta sätt, måste givetvis få bistå sin uppdragsgivare med place— ring av försäkringen även hos försäkringsgivare som inte har koncession i Sverige, eftersom svenska rättsubjekt med undan— tag från trafikförsäkring själva har denna möjlighet.

Vad som talar för att tillåta svenska försäkringsmäklare att

förmedla försäkring från försäkringsgivare i utlandet och att

• Sida 151
•  Original

därvid uppbära provision är att mäklarna brukar anses rep—

resentera sina uppdragsgivare, och att dessa med något undan—

tag har full frihet att själva upphandla sina försäkringar i

Sverige eller utomlands. Den alltmer ökande internationalise—

ringen inom det svenska näringslivet, med många internatio—

nellt verksamma svenska företag med utländska dotterbolag,

talar för att i vart fall sådana företags försäkringar fritt borde få upphandlas på den internationella försäkringsmarkna-

* den. En inskränkning i möjligheten för svenska mäklare att i dessa fall fritt få upphandla försäkring skulle kunna medföra risker för att internationellt verksamma svenska företag i ökad utsträckning vänder sig till mäklare i utlandet. Provi— sionsinkomster som annars skulle tillföras svenska mäklare skulle på så sätt föras ut ur Sverige och tillföras utländska mäklare. Därtill kommer att utländska mäklare troligtvis i större utsträckning än svenska mäklare skulle placera sina försäkringsaffärer hos försäkringsgivare som inte har konces—

sion i Sverige.

Mot att tillåta mäklare att förmedla försäkring även från försäkringsgivare utan svensk koncession talar å andra sidan det koncessionssystem vi har i Sverige. Detta system innebär nämligen att svenska och utländska försäkringsgivare som vill driva försäkringsrörelse i Sverige skall ha koncession (till— stånd) till detta. Genom koncessionssystemet görs svensk lagstiftning tillämplig, vars yttersta syfte är att skydda försäkringstagarna, men som också innebär att en viss konkur— renslikställighet mellan svenska och utländska försäkrings- företag uppnås. Om mäklare får förmedla försäkring även från utlandet skulle sådana försäkringsgivare, med anlitande av svenska försäkringsmäklare inte behöva skaffa koncession i Sverige med de krav i olika avseenden som detta medför. Däri— genom skulle koncessionsplikten för utländska försäkrings— företag i Sverige kunna upphöra att ha någon praktisk bety- delse. Försäkringstagarnas trygghet kan därmed i vissa hän- seenden komma att försämras. Sålunda kan t.ex. vid tvist med

försäkringsgivare i utlandet en svensk försäkringstagare

• Sida 152
•  Original

tvingas att inleda domstolsprocess i ett annat land med de svårigheter detta kan innebära. De utländska försäkrings— givarna utan svensk koncession kan också hamna i ett gynnsam— mare konkurrensläge än de svenska och utländska försäkrings— givare som har svensk koncession. Genom de liberalare konces- sionsregler som numera gäller, är det möjligt för de utländ— ska försäkringsgivare som så önskar att få koncession i Sverige. Det kan därför hävdas att det är rimligt att den son vill bedriva försäkringsrörelse i Sverige också får ansöka on svensk koncession, och att de, om ansökan bifalls, får iaktta

de regler som uppställs i svensk lagstiftning.

Det kan visserligen hävdas att det kunde vara naturligt att låta de svenska försäkringsmäklarna få förmedla försäkring från försäkringsgivare i utlandet och därvid uppbära provi— sion, eftersom ju den försäkringssökande själv har den fri— heten. Trots denna frihet torde emellertid de flesta försäk— ringssökande i praktiken ha svårt att på egen hand upphandla försäkring i ett annat land. Mäklarna måste emellertid förut- sättas ha en stor branschkännedom, såväl inhemsk som inter— nationell, och med deras bistånd skulle de försäkringssökande få helt andra förutsättningar än annars att jämföra svenska produkter, villkor och premier med utländska och eventuellt placera försäkringen i utlandet. Detta skulle kunna medföra att industriföretag — små som stora — i allt större utsträck—

ning tecknade försäkring hos försäkringsgivare i utlandet.

Sammantaget anser kommittén, att det i den särskilda lag— stiftningen om försäkringsmäklare bör införas ett uttryckligt förbud mot att yrkesmässigt förmedla direktförsäkring för svenska försäkringstagares i Sverige lokaliserade risker leller såvitt avser personförsäkring till svenska försäkrings- tagare domicilierade i Sverige från försäkringsgivare som inte har koncession i Sverige och att därvid uppbära provi- sion eller annan ersättning av denne. En sådana begränsning torde för övrigt i stort sett överensstämma med den praxis

som redan utbildats. Att över huvud uppställa begränsningar i

..m.=;_=-.gg:.t=.w_fs» ;..— ——- _ .

fs.—_:—

• Sida 153
•  Original

detta avseende är, som framgått av avsnitt 7.6 inte något som avviker från vad som gäller internationellt sett. Begräns— ningen kan emellertid medföra vissa nackdelar framförallt för de internationellt verksamma svenska industriföretagen. En— ligt kommitténs uppfattning är det därför lämpligt att sedan erfarenheter vunnits, en utvärdering görs av denna begräns— nings konsekvenser för de internationellt verksamma svenska industriföretagen. Om denna utvärdering skulle ge anledning till ändrade bestämmelser, förutsätter kommittén att inspek— tionen gör en framställning till regeringen därom.

Den redovisade inskränkningen i svenska försäkringsmäklares verksamhet skulle emellertid, som redan framgått, kunna få negativa följder i vissa fall. Kommittén föreslår därför att försäkringsinspektionen om det finns särskilda skäl, får medge undantag från förbudet. Sådana särskilda skäl kan vara exempelvis att den efterfrågade försäkringsprodukten över huvud taget inte finns på den svenska marknaden eller att en risk uppgår till ett sådant belopp att den internationella försäkringsmarknaden helt eller delvis måste anlitas. Vad beträffar upphandling av försäkring för internationellt verk— samma svenska koncerner med många utländska dotterbolag torde en begränsning i mäklarnas upphandlingsrätt innebära vissa nackdelar, framförallt då koncernen vill teckna en s.k. world—wide försäkring för hela koncernen inklusive dess före— tag i Sverige. Enligt kommitténs uppfattning bör undantag från förbudet kunna medges om den huvudsakliga riskexpone— ringen sker utomlands. En svensk försäkringsmäklare bör såle— des få förmedla försäkring från en utländsk, i Sverige icke koncessionerad försäkringsgivare t.ex. såvitt avser en an— svarsförsäkring för en svensk industrikoncern i dess helhet om den huvudsakliga riskexponeringen sker utanför landets

gränser.

Vad gäller risken för att de svenska företagen i ökad ut— sträckning skulle vända sig till mäklare i utlandet om sven—

ska mäklare inte får förmedla försäkring från utlandet, anser

• Sida 154
•  Original

kommittén att detta huvudsakligen äger tillämpning på stora, internationellt verksamma koncerner — koncerner som kanske redan har svenskt eller utländskt captivebolag. Risken för att svenska företag eller koncerner med verksamhet huvudsak— ligen i Sverige i större utsträckning än som redan sker skulle anlita försäkringsmäklare i utlandet torde emellertid

vara liten.

Den nu fastslagna principen bör emellertid inte bara gälla för den som registrerats som försäkringsmäklare. Det bör givetvis inte vara tillåtet för någon fysisk eller juridisk person att yrkesmässigt förmedla direktförsäkring för svenska försäkringstagares i Sverige lokaliserade risker till försäk—

ringsgivare som inte har svensk koncession och att uppbära provision av denne för utfört arbete. Tidigare har från de allmänna domstolarnas och försäkringsinspektionens sida detta ansetts vara likställt med bedrivande av olaga försäkringsrö- relse. Efter den lagändring som skedde år 1985 och som inne— bar en avveckling av begreppet olaga försäkringsrörelse i straffrättsligt hänseende, torde ett ingripande mot sådan förmedling av försäkring från inspektionens sida under på- stående av att någon bedriver försäkringsrörelse utan till- stånd, svårligen kunna ske utan ett särskilt lagstadgande. Kommittén föreslår därför att de begränsningar som den i detta hänseende föreslår beträffande försäkringsmäklarnas verksamhet görs tillämpliga på alla juridiska och fysiska personer. Som en konsekvens av att den föreslagna lagen i detta hänseende också kommer att omfatta den som inte är registrerad som försäkringsmäklare, bör lagen benämnas lagen

om försäkringsmäklare m.m.

10.11 Försäkringsmäklarens skadeståndsansvar

En försäkringsmäklare som åsidosätter sina åligganden vid utförande av sitt uppdrag bör givetvis enligt lagen bli skadeståndsskyldig om han gjort detta uppsåtligen och upp— dragsgivaren eller försäkringsgivaren har tillfogats ekono—

• Sida 155
•  Original

är i vad mån ett sådant skadeståndsansvar

misk skada. Frågan

skall kunna drabba mäklaren även när försummelsen skett av

oaktsamhet. Enligt kommitténs uppfattning bör en försäkrings—

mäklare — i likhet med en fastighetsmäklare — som av oaktsam—

het åsidosatt sina förpliktelser mot uppdragsgivare eller

försäkringsgivare och därigenom föranlett en skada av ekono— misk natur, kunna åläggas skadeståndsskyldighet även om oakt—

samheten inte är grov eller på annat sätt kvalificerad. I

annat fall skulle försäkringsmäklarens ansvar bli allför

begränsat. Kommittén föreslår att regeln om skadeståndsansvar ? i lagen utformas i enlighet härmed. Den kommer härigenom att

överensstämma med den skadeståndsregel som finns i lagen om

fastighetsmäklare. Rent bagatellartade eller ursäktliga miss— tag från mäklarens sida kan däremot ofta inte anses som någon

oaktsamhet över huvud taget.

Även om en oaktsamhet föreligger kan omständigheterna ibland vara sådana att det skulle te sig oskäligt att ålägga mäkla— ren att ersätta hela skadan. Skadeståndet bör då kunna sättas ned eller undantagsvis helt falla bort. Kommittén föreslår

att en sådan bestämmelse tas in i lagen. 10.12 Ersättning för försäkringsmäklarens uppdrag

Internationellt sett är det vanligast att försäkringsmäklaren ersätts för det arbete han utför genom provision från försäk- ringsgivaren. Provisionen beräknas normalt som en procentsats på premien. Det förekommer också att mäklarna arbetar på arvodesbasis, dvs. att de får ersättning för sitt arbete genom arvode från uppdragsgivaren. Det arbete som det här rör sig om torde endast undantagsvis avse upphandling av försäk— ring för en uppdragsgivares räkning. Snarare rör det sig i

dessa fall om rådgivning, riskförebyggande arbete o.dyl.

Under remissbehandlingen av förslaget till lagen om fastig- hetsmäklare, (SOU 1981:102 Fastighetsförmedlingslag) kritise—

rades systemet med provisionsersättning framför allt av

• Sida 156
•  Original

näringsfrihetsombudsmannen (NO). NO ansåg att lagstiftningen

om fastighetsmäklare borde vara helt neutral i fråga om er—

sättningsformen, och pekade bl.a. på att provisionen utgjorde ersättning både för insatser på uppdrag som inte ledde till någon överlåtelse och för merkostnader som uppkommit vid försäljning av vissa svårsålda objekt. Den dåliga kostnads— anpassning som detta medförde kunde enligt NO sägas strida mot den i konkurrensrätten grundläggande principen om pris

efter prestation.

I propositionen 1983/84:16 om fastighetsmäklare framhöll departementschefen att ersättning i form av provision onekli— gen hade vissa nackdelar av det slag som NO nämnt. Å andra sidan ansåg han att systemet hade flera fördelar. Uppdrags— givaren kan vända sig till en mäklare och ge denne ett upp— drag utan att någon ersättning behöver lämnas för sådant arbete som inte leder till avsett resultat. Uppdragsgivaren kan t.o.m. samtidigt vända sig till flera mäklare, som då får konkurrera om att fullfölja uppdraget. Vidare kan uppdragsgi— varen på förhand beräkna ersättningens storlek för den hän— delse en överlåtelse kommer till stånd. Sannolikt förhåller det sig enligt departementschefen så att ersättning i form av provision innebär ett starkt ekonomiskt tryck på mäklaren att så snabbt som möjligt slutföra uppdraget genom att ordna en

överlåtelse som tillfredsställer uppdragsgivaren.

Vad departementschefen anfört rörande provision i propositio— nen om lag om fastighetsmäklare anser kommittén också i stora delar ha tillämplighet beträffande provision av försäkrings— givare till en försäkringsmäklare som förmedlat försäkring för en uppdragsgivares räkning. När det gäller försäkrings— mäklare tillkommer emellertid, som tidigare framhållits, att provisionssystemet medför vissa risker för att mäklaren får dubbla roller. Han skall å ena sidan vara uppdragsgivarens representant gentemot försäkringsgivaren, men å andra sidan ersättas för det utförda arbetet av försäkringsgivaren. Nor—

malt torde det i praktiken bli så att försäkringsmäklare som

• Sida 157
•  Original

förmedlat försäkring för sin uppdragsgivares räkning från en försäkringsgivare, kommer att ersättas med provision från den sistnämnde. Enligt kommitténs mening bör emellertid utgångs— punkten för lagstiftningen vara att försäkringsmäklaren, uppdragsgivaren och försäkringsgivaren i det enskilda fallet har frihet att välja den ersättningsform de finner lämplig. Lagen bör inte uttryckligen förbjuda eller påbjuda någon viss ersättningsform.

10.13 Ersättningssystemets utformning och ersättningens storlek.

Den närmare utformningen av ersättningssystemet för försäk— ringsmäklare bör enligt kommitténs mening i huvudsak bestäm— mas av mäklare, mäklarorganisationer och berörda försäkrings— givare. Ingenting hindrar att olika system samtidigt kan förekomma på marknaden. Därmed är emellertid inte sagt att vilket slag av system som helst är acceptabelt ur försäk— ringsrörelselagstiftningens synvinkel. Rent allmänt måste varje system vara utformat och konstruerat så att verksamhe— ten kommer att överensstämma med kravet på god försäkrings— sed.

När det gäller det fall att försäkringsmäklaren skall erhålla provisiop av försäkringsgivaren för nedlagt arbete har kom— mittén diskuterat huruvida provisionssatsen bör regleras och maximeras i lagen eller om det bör stå mäklare och försäk— ringsgivare fritt att själva komma överens om detta. För att reglera och maximera provisionssatserna talar att mäklarna därigenom inte riskerar att beskyllas för att placera försäk— ring hos den försäkringsgivare som betalar högst provision. Å andra sidan skulle en reglering i dessa hänseenden kunna leda till en stelbenthet i hela ersättningssystemet genom att hänsyn inte i tillräcklig utsträckning kan tas till skillna— der i det arbete som mäklaren måste utföra beroende på vilka försäkringsgrenar det är frågan om, skillnader mellan olika slag av uppdragsgivare m.m.

• Sida 158
•  Original

Enligt kommitténs uppfattning är det beträffande storleken på försäkringsmäklarnas provision lämpligt att mäklare och för— säkringsgivare, inom de ramar som kravet på god försäkrings— sed och en sund utveckling av försäkringsväsendet innebär, själva får komma fram till lämpliga lösningar. Om utveck— lingen skulle visa att denna självreglering leder till osunda inslag i mäklarnas verksamhet, får försäkringsinspektionen inom ramen för sina tillsynsbefogenheter verka för att det inom mäklarkår och bland försäkringsgivare skapas någorlunda enhetliga riktlinjer för fastställandet av provisionens stor—

lek i olika fall. 10.14 Etiska regler för mäklarkåren.

Kommittén har i avsnitt 10.1 och närmast följande avsnitt angett de krav som i anskaffningsverksamheten allmänt inryms i lagstiftningens begrepp god försäkringssed. Där angivna krav skall principiellt avse all anskaffningsverksamhet. Därutöver kan det emellertid på vissa områden erfordras sär— skilda etiska regler som bör gälla för just försäkringsmäk— lare. Nedan redovisas några sådana områden.

Ett sådant område är ersättningen för försäkringsmäklarnas arbete. I normalfallet kommer ersättningen att ske i form av provision från den försäkringsgivare från vilken försäkring förmedlats. Enligt kommitténs uppfattning skall därvid som en etisk princip och som ett utflöde av lagstiftningens krav på god försäkringssed gälla att mäklaren redan vid själva upp— handlingsförfarandet skall informera uppdragsgivaren om för— säkringsgivarnas provisionssatser, i den mån dessa i någon större utsträckning skiljer sig åt.

En försäkringsmäklare kan av olika anledningar komma att

varen om att denne själv skall betala ersättning för det arbete som mäklaren utför. Det kan t.ex. vara så att mäklaren

på arvodesbasis utför vissa utredningsuppdrag för en upp—

• Sida 159
•  Original

dragsgivares räkning, och att detta i något fall leder till

ett upphandlingsförfarande. Om försäkringsgivaren från vilken

mäklaren förmedlat en försäkring ändå skulle utbetala provi—

sion till mäklaren, skall mäklaren vidarebefordra hela er—

sättningen till uppdragsgivaren, som därefter av mäklaren får

debiteras för utfört arbete. Detta innebär ett avsteg från

det allmänna kravet inom all anskaffningsverksamhet att inte tillåta s.k. returprovision, dvs. provision som helt eller delvis går tillbaka till kunden eller företrädare för kunden

för att locka denne att teckna försäkring.

Bortsett från det ovan redovisade undantaget skall returpgg—

. i

' vision inte anses vara förenligt med god försäkringssed inom i försäkringsmäklarverksamheten liksom inom annan anskaffnings— l verksamhet. Mäklare får således inte medverka till att någon del av provisionen eller ersättningen överförs till uppdrags— givaren. Sådana inslag i mäklarverksamheten skulle kunna leda till osunda konkurrensförhållanden på mäklarmarknaden och skulle inte heller vara förenliga med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Provisionen eller ersättningen från försäkringsgivaren skall vara avsedd att i stort svara mot det arbete som en mäklare utfört i ett enskilt fall. Den skall självfallet inte få utnyttjas så att mäklaren genom returprovision lockar uppdragsgivare att anlita just honom.

Kommittén har i det föregående angett att ggg krav för registrering som försäkringsmäklare skall vara att mäklaren basbelopp (f.n. ca. 15 milj. kr.). Detta innebär att en mäk- lares uppdragsgivare är garanterad ekonomisk ersättning för felaktigt handlande från mäklarens sida upp till detta be- lopp. Givetvis kan, som redan framhållits, enskilda mäklare eller juridiska personer som registrerats som försäkringsmäk— lare ha ansvarsförsäkringar med högre försäkringsbelopp. Detta, som kan vara ett argument i marknadsföringen av mäk— lartjänster, är dock upp till varje enskild mäklare att själv bestämma.

• Sida 160
•  Original

Jämfört med de ekonomiska möjligheter som en försäkringsgiva— re har att hålla en försäkringssökande eller en försäkrings— tagare skadeslös vid felaktigt handlande från ett eget ombuds sida, är mäklarens motsvarande möjligheter sämre i de fall ansvarsförsäkringens försäkringsbelopp endast uppgår till minimibeloppet. Enligt kommitténs uppfattning är det lämpligt att det till uppfyllande av kravet på god försäkringssed, inom mäklarkåren utformas riktlinjer för hur uppdragsgivare, och då främst de med stor riskexponering, skall kunna upp—

märksammas på dessa olikheter.

En annan situation, som redan berörts i det tidigare, där

kommittén anser att kravet på god försäkringssed får betydel—

se, är då en försäkriggggivare äger andelar i en_juridiåk pggggpgspm registrerats som förgäkringsmäklare. Någon som

vänder sig till en mäklare skall så långt som möjligt kunna lita på att denne är obunden från försäkringsgivarintressen, och placerar försäkring hos den försäkringsgivare som bedöms lämpligast i varje särskilt fall. Om en försäkringsgivare har ett allför dominerande inflytande i den juridiska personen som registrerats som försäkringsmäklare finns uppenbara ris— ker för att dess objektivitet kommer i fara. Enligt kommit- téns uppfattning är det inte förenligt med god försäkringssed om en försäkringsgivare genom direkt ägande har ett allför stort inflytande i den juridiska personen. En utgångspunkt för vad som i detta avseende skall anses vara i strid mot god försäkringssed, kan vara de begränsningar som kommittén i sitt slutbetänkande kommer att föreslå allmänt skall gälla för aktier i försäkringsaktiebolag — begränsningar som bl.a. kommer att styra mäklarnas möjlighet att äga försäkringsak— tier, alltså det omvända förhållandet.

När det gäller utländska internationella försäkringsmäklar— företag och deras eventuella svenskregistrerade juridiska personer, bör däremot ägandet i det utländska moderbolaget normalt inte bli föremål för någon bedömning som kan få bety—

delse för den svenska registreringen.

• Sida 161
•  Original

Kommittén vill slutligen beröra ytterligare ett område där kravet på god försäkringssed har betydelse. Det rör sig om

mäklares möjlighet att bedriva annan verksamhet än förmedling

av försäkring och näraliggande verksamhet.

Försäkringsmäklarens primära verksamhet avser att för olika

uppdragsgivares räkning yrkesmässigt förmedla direktförsäk— ring från flera från varandra fristående försäkringsgivare.

Därutöver kan emellertid mäklare utföra andra fristående arbetsuppgifter med nära anknytning till förmedlingsverksam— heten. Exempel på sådana arbetsuppgifter är försäkringsråd— givning, juridisk och ekonomisk rådgivning som har samband

med försäkringsskyddet, utredningar i olika försäkrings— frågor, samt arbete med skadeförebyggande verksamhet (risk

management).

Det finns enligt kommitténs uppfattning vissa risker förknip— pade med att försäkringsmäklare jämsides med förmedling av försäkring och näraliggande verksamhet bedriver annan verk— samhet. Det skäl som bl.a. anförts när det gäller förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkrings- rörelse, nämligen tryggheten för försäkringstagarnas medel, är inte relevant när det gäller försäkringsmäklare. Dessa förutsätts, som redan framgått, normalt inte hantera premier eller skadeersättningar. En sammanblandning av försäkrings— mäklarverksamhet och andra verksamheter kan emellertid leda till att mäklaren vid sin förmedling av försäkring tar otill— börliga hänsyn, och kan medföra att mäklaren hamnar i jävs— liknande situationer. Tillsynen över att försäkringsmäklar— verksamheten bedrivs i överensstämmelse med god försäkrings— sed kan också försvåras genom att olika slag av verksamhet bedrivs tillsammans med försäkringsmäklarverksamhet. Oklarhe— ter kan vidare uppstå när det gäller t.ex. ansvarsförsäk— ringens omfattnin . Vidare finns det, för det fall att en enskild försäkringsmäklare skall vara verksam inom flera

olika områden, uppenbara risker för att utbildningsnivån inom respektive område kommer att bli lägre än annars. Slutligen

• Sida 162
•  Original

kan det finnas en risk med att tillåta försäkringsmäklare att bedriva annan verksamhet än förmedling av försäkring och näraliggande verksamhet, genom att försäkringsbolagens hel— tidsanställda yrkesfälttjänstemän i allt större utsträckning kan komma att ställa krav på liknande frihet. En sådan allmän utveckling skulle kunna leda till en uttunning av försäk— ringskunnandet inom alla former av försäkringsförsäljning — något som i sin tur kan vara oförenligt med god försäkrings—

sed och en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Sammantaget finner kommittén att det inte kan anses överens— stämma med god försäkringssed och med en sund utveckling av försäkringsväsedet att försäkringsmäklare fritt tillåts att bedriva annan verksamhet än förmedling av försäkring och näraliggande verksamhet. Det får ankomma på försäkringsin— spektionen att i sin allmänna tillsyn över mäklarverksamhe— ten, med utgångspunkt i vad kommittén nu anfört, bedöma, dels vad som skall anses vara med förmedling näraliggande verksam— het, dels vilka slag av annan verksamhet som försäkringsmäk— lare bör kunna få bedriva och i vilken omfattning detta bör få ske. Som en allmän riktlinje bör dock enligt kommitténs

mening gälla att en försäkringsmäklares huvudsakligg verksam—

het skall vara inriktad på förmedling av försäkring och nära—

liggande verksamhet.

Beträffande utländska internationella mäklarföretag och deras eventuella svenskregistrerade mäklarföretag, bör givetvis för det senare gälla samma allmänna principer som för andra mäk—

lare i Sverige när det gäller möjligheten att bedriva annan

verksamhet. Huruvida det utländska mäklarföretaget i utlandet bedriver sådan annan verksamhet som kanske inte skulle medges i Sverige, skall däremot normalt inte ha någon betydelse för

dess svenskregistrerade dotterbolag.

I likhet med vad som gäller för försäkringsbolagens egna ombud enligt försäkringsrörelselagstiftningen bör den funda— mentala principen gälla att det i första hand åvilar försäk—

• Sida 163
•  Original

ringsmäklarna själva eller deras organisationer att övervaka

att verksamheten bedrivs enligt god försäkringssed. Detta bör

komma till uttryck i den särskilda lagen om försäkringsmäk— lare m.m. Ytterst skall det givetvis ankomma på försäkrings—

inspektionen att göra en allmän bedömning av om tillämpade regler i verksamheten uppfyller kravet på god försäkringssed. Om så erfordras får inspektionen ingripa i konkreta fall, då

någon registrerad försäkringsmäklares verksamhet inte bedrivs

med iakttagande av god försäkringssed. Inspektionen kan dess— utom utfärda etiska meddelanden om vad den i detta sammanhang anser vara uttryck för vad som kan vara förenligt eller oför— enligt med god försäkringssed. 10.15 Vissa övergångsbestämmelser

Särskilda övergångsbestämmelser är nödvändiga för de konsul— ter och liknande som i dag är verksamma i Sverige med försäk— ringsrådgivning, förmedling av försäkring o.dyl., och som vid den nya lagens ikraftträdande önskar registrera sig som för— säkringsmäklare. Det kan här röra sig om personer som under en lång följd av år varit verksamma utan att ha fullgjort den formella utbildning som t.ex. krävs för försäkringsbolagens egna ombud. Dessa personer bör normalt inte av rent formella skäl tvingas att genomgå viss utbildning för kunna bli regi—

strerade som försäkringsmäklare enligt lagen.

Det registreringskrav som det här gäller är det allmänna kravet på en tillfredsställande utbildning och det av inspek— tionen mera preciserade utbildningskravet. För att möjliggöra ett smidigt införande av lagen anser kommittén att det bör finnas en övergångsregel av innebörd att det nu nämnda regi— streringskravet skall anses uppfyllt för den som varit yrkes— mässigt verksam med rådgivning i försäkringsfrågor under minst fem år och kan anses ha uppnått erforderlig erfarenhet,

även om utbildningen inte uppfyller det i särskilda före—

skrifter uppställda formella minimikravet. Detta tillsammans

• Sida 164
•  Original

med det allmänna lämplighetkravet får anses utgöra en lämplig

avvägning mellan olika intressen.

De som vid lagens ikraftträdande är verksamma med yrkesmässig rådgivning i försäkringsfrågor skall för att omfattas av den särskilda övergångsbestämmelsen, ansöka om registrering inom viss tid efter lagens ikraftträdande. Enligt kommitténs be—

dömning kan tidsfristen lämpligen sättas till sex månader.

Enligt allmänna grundsatser tillämpas inte nya civilrättsliga bestämmelser i fråga om rättsförhållanden som har uppkommit före bestämmelsernas ikraftträdande, om inte annat särskilt föreskrivs. Enligt kommitténs mening bör lagens bestämmelser av civilrättslig natur tillämpas endast i sådana fall där ett uppdrag har lämnats till försäkringsmäklaren efter lagens ikraftträdande.

10.16 Resursfrågan

Uppgiften att registrera försäkringsmäklare och det tillsyns— arbete som fortlöpande är erforderligt, kommer att innebära ett visst merarbete för försäkringsinspektionen. Storleken av detta merarbete och de ytterligare resurser som kan erfordras blir givetvis beroende av en rad förhållanden såsom antalet sökande, inslaget av självreglering m.m. De merkostnader som tillsynen över mäklarverksamheten kommer att innebära för inspektionen skall täckas av ett särskilt årligt tillsynsbi— drag från de registrerade mäklarna. Kommittén föreslår ett stadgande i lagen om försäkringsmäklare m.m. att varje regi- strerad försäkringsmäklare årligen skall betala ett bidrag för försäkringsinspektionens organisation och verksamhet.

Bidragets storlek bör bestämmas av regeringen.

': & & lv ;;

• Sida 165
•  Original

Kommentar till författningsförslaget

11.1 Förslaget till lag om försäkringsmäklare m.m.

l &

Fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt till olika uppdragsgivare förmedlar eller avser att förmedla direktför— säkring från flera från varandra fristående försäkringsgivare får registreras som försäkringsmäklare enligt denna lag.

Försäkringsmäklarna skall stå under tillsyn av försäkrings— inspektionen och vara registrerade hos denna.

Första stycket

Paragrafen innehåller en allmän definition av vem som får registrera sig som försäkringsmäklare. Bestämmelserna i lagen, såväl de som är av näringsrättslig som av civilrätts— lig art, är med ett undantag (se kommentaren till 15 5) till— lämpliga endast på den som registrerats som försäkringsmäkla— re hos försäkringsinspektionen. Beträffande den som förmedlar försäkring utan att registrera sig som försäkringsmäklare, är annan lagstiftning tillämplig, bl.a. vissa bestämmelser i försäkringsrörelselagen och lagen om utländska försäkrings— företag samt allmänna skadestånds— och avtalsrättsliga reg— ler.

Enligt paragrafen blir det inget tvång för den som bedriver den angivna förmedlingsverksamheten att låta registrera sig som försäkringsmäklare. Som framgår i det följande medför registreringen för den som registrerats bl.a. en exklusiv

• Sida 166
•  Original

rätt att använda benämningen försäkringsmäklare och en lika— ledes exklusiv möjlighet att uppbära provision eller annan ersättning från försäkringsgivare. Den som bedriver förmed— lingsverksamhet avseende direktförsäkring utan att vara regi— strerad försäkringsmäklare får således inte använda benäm— ningen försäkringsmäklare och får inte heller uppbära provi— sion eller annan ersättning från försäkringsgivare (se vidare kommentarerna till 7 kap. 16 å andra stycket försäkringsrö—

relselagen och 20 å andra stycket lagen om utländska försäk—

ringsföretag).

För den försäkringssökande eller försäkringstagaren (upp— dragsgivaren) medför möjligheten att anlita en registrerad försäkringsmäklare en viss trygghet genom de registrerings— krav och de krav på verksamheten i övrigt som uppställs samt genom att verksamheten står under tillsyn av försäkringsin— spektionen (jfr andra stycket).

Lagen omfattar endast förmedling av direktförgäkrigg. Förmed— ling av återförsäkring och möjlighet att därvid uppbära pro—

vision berörs inte av lagen.

Såväl fysisk_spm_jpridisk_perspg får registreras som försäk— ringsmäklare. Det ankommer på mäklaren själv att välja lämp-

ligast rörelseform.

Enligt lagen krävs att förmedlingen skall ske yrkesmässigt. Så är givetvis fallet beträffande de mäklare som bedriver en affärsmässigt organiserad verksamhet i försäkringsmäklar— branschen. Den som förmedlar försäkring vid något enstaka tillfälle, kan således inte registreras som försäkringsmäk—

lare.

Genom kravet på att verksamheten avser eller skall avse yrkesmässig förmedling av försäkring för plika_uppdragggiya— res_räkpipg, vill kommittén som redan angivits i avsnitt 10.7, förhindra uppkomsten av s.k. captive—brokers, dvs. i

_ reese—_,

• Sida 167
•  Original

första hand juridisk person som bedriver förmedling av för—

säkring och som är dotterbolag i en industrikoncern men vars

uppdrag uteslutande avser placering av den egna industrikon—

cernens försäkringar. Som allmän riktpunkt bör gälla att mer

än 50 procent av en mäklares inkomst bör hänföra sig till

förmedling utanför ägargruppen. Tillämpningen bör emellertid

vara flexibel, så att hänsyn t.ex. tas till om det synes vara

fråga om mera tillfälliga förhållanden och om därför uppdra—

gen och inkomsterna i framtiden kan förväntas komma att få en

tillräcklig spridning.

! Uttrycket förmgglg_fråp avser sådan verksamhet som syftar

, till att åstadkomma att försäkringsavtal sluts mellan upp— dragsgivare och en försäkringsgivare som är villig att med— dela önskad försäkring. I praktiken utför mäklaren som ett led i förmedlingsuppdraget en rad olika arbetsuppgifter. Som exempel kan nämnas riskanalyser, rådgivning av juridisk och ekonomisk natur. Sådan verksamhet är inte i sig att anse som förmedling i lagens mening om den sker helt fristående från ett förmedlingsuppdrag. Den som yrkesmässigt ägnar sig enbart åt sådan verksamhet kan således inte registreras som försäk—

ringsmäklare.

För att få registreras som försäkringsmäklare enligt lagen skall den fysiska eller juridiska personens verksamhet vara inriktad på förmedling från flera från varandra fristående

försäkringsgiyggg. Den som exempelvis för olika uppdragsgiva— res räkning förmedlar försäkring endast från ett försäkrings- bolag, kan således inte registreras som försäkringsmäklare. Inte heller kan den registreras som försäkringsmäklare som endast är inriktad på förmedling av försäkring från försäk— ringsbolag ingående i en och samma försäkringskoncern.

För de fall då den som redan är verksam med förmedling av försäkring, ansöker om registrering som försäkringsmäklare, får en bedömning göras huruvida verksamheten uppfyller kraven i paragrafen. I de fall då någon avser att påbörja verksamhet

• Sida 168
•  Original

på detta område, bör av bolagsordning eller på annat sätt

framgå hur verksamheten är avsedd att inriktas.

Andra stycket

I stycket fastslås att det är försäkringsinspektionen som är registrerings— och tillsynsmyndighet för försäkringsmäklar—

na.

2 9

Endast den som registrerats som försäkringsmäklare får uppbära provision eller annan ersättning från försäkringsgi— vare i enlighet med 7 kap. 16 å andra stycket försäkrings— rörelselagen (1983:713) och 20 5 andra stycket lagen (1950: 272) om rätt för utländska försäkringföretag att driva för— säkringsrörelse i Sverige.

Beteckningen försäkringsmäklare får inte användas av annan än den som registrerats enligt l & eller, när den registrera— de är juridisk person, av anställd hos denne som för hans räkning yrkesmässigt förmedlar direktförsäkring.

Första stycket

Bestämmelsen innebär att, förutom bolagets ombud, endast den som registrerats som försäkringsmäklare får uppbära provision eller annan ersättning från försäkringsgivare. Som framgår i det följande införs i 7 kap. 16 å andra stycket försäkrings— rörelselagen och i 20 å andra stycket lagen om utländska försäkringsföretag bestämmelser att försäkringsgivare inte får lämna provision eller annan ersättning för anskaffning eller förmedling av anskaffning av ansökningar om försäkring i Sverige åt annan än bolagets ombud eller försäkringsmäklare

som registrerats enligt lagen om försäkringsmäklare m.m. Andra stycket I stycket regleras rätten att använda beteckningen försäk- ringsmäklare. Förutom den som registrerats som försäkrings— mäklare får den som yrkesmässigt förmedlar försäkring och är

• Sida 169
•  Original

anställd hos en juridisk person som registrerats som försäk—

ringsmäklare använda beteckningen försäkringsmäklare.

3 $

För att en fysisk person skall bli registrerad som försäk— ringsmäklare krävs att denne

1. är myndig, ej försatt i konkurs och ej underkastad näringsförbud,

2. har försäkring som täcker skadeståndsskyldighet intill 600 gånger gällande basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, för varje skadefall som kan drabba honom om han åsidosätter sina åligganden,

3. har tillfredsställande utbildning, samt 4. i övrigt bedöms lämplig som försäkringsmäklare.

I paragrafen anges förutsättningarna för att en fysisk person skall få registreras som försäkringsmäklare. Ett första

självklart krav är att mäklaren skall vara myndig, inte för—

ssäailcppkyra 9931, _inics underkasicsi näringsförbud - Försäkringsmäklaren skall också ha försäkring för den skade— ståndsskyldighet som kan drabba honom. gggygrgförsäkripgen måste vara utformad så att den skadelidande (inom ramen för försäkringsbeloppet) kan få ut hela ersättningen av det för— säkringsbolag som meddelat ansvarsförsäkring utan avdrag för självrisk el.dyl.

Av försäkringstekniska skäl har ansvarsförsäkringens försäk— ringsbelopp, i likhet med vad som gäller för t.ex. fastig- hetsmäklare, begränsats till visst belopp per skadefall, även om mycket i och för sig talar för en försäkring utan belopps— mässiga begränsningar. Försäkringsbeloppet skall uppgå till 600 basbelopp (f.n. ca. 15 milj. kr.). Med skadefall avses här sådana skador som på grund av en och samma försumlighet

av mäklaren drabbar en viss uppdragsgivare eller försäkrings—

givare.

Försäkringsmäklare skall vidare ha en tillfredsställande

utbildning (de allmänna kraven på utbildning inom all

• Sida 170
•  Original

anskaffningsverksamhet har kommittén behandlat i avsnitt 10.2). Som redan angetts gäller rent allmänt att utbildnings— kravet inte bör sättas lägre än vad som gäller för försäk— ringsbolagens egna yrkesfälttjänstemän. Mäklarnas speciella verksamhet kan t.o.m. innebära att utbildningskraven i vissa hänseenden bör ställas högre. Kravet att mäklaren skall ha tillfredsställande utbildning är givetvis inte uppfyllt redan genom att mäklaren har genomgått viss undervisning. Det måste också visas att mäklaren verkligen har tillgodogjort sig de kunskaper som meddelats. Detta förutsätter någon form av

examination.

Kravet på allmän_lämplighg£ innebär som framgått att mäklaren skall vara en redbar och seriös yrkesutövare. Avsikten är inte att försäkringsinspektionen i samband med en ansökan om registrering skall behöva göra några mer ingående efterforsk— ningar för att utröna om sökanden kan anses uppfylla detta krav. Normalt får det anses tillräckligt att inspektionen riktar en förfrågan om sökanden till eventuella mäklarorgani—

sationer och till de referenser som sökanden har uppgett.

Om vid en kontroll inte framkommer något anmärkningsvärt om sökanden, får lämplighetskravet anses uppfyllt. Ger utred— ningen däremot vid handen att den sökande tidigare i betydan— de utsträckning eller på ett allvarligt sätt misskött upp— drag, bör försäkringsinspektionen vägra registrering. Detsam— ma bör gälla om utredningen ger belägg för att sökanden har ägnat sig åt mindre seriös affärsverksamhet. Omständigheter som kan bli av betydelse för bedömningen är exempelvis om mäklaren själv eller olika företag som har drivits av honom upprepade gånger har försatts i konkurs eller har stora skatteskulder. Den som är ålagd näringsförbud bör givetvis

inte heller kunna vinna registrering som försäkringsmäklare.

Det ligger i sakens natur att en ansökan om registrering endast i mera flagranta fall bör avslås med hänvisning till

att kravet på allmän lämplighet inte är uppfyllt. Lämplig—

.s- ;mv_cr=: »... stam Kl=-w-

”ta?; *I-Ee—Fm _. _ _

• Sida 171
•  Original

hetskravet torde emellertid få större betydelse när det

t.ex.aktualiseras i samband med att någon har gjort en

anmälan till försäkringsinspektionen mot en registrerad (Se kommentaren till 17 5.)

försäkringsmäklare.

4 i

För att en juridisk person skall bli registrerad som för- i säkringsmäklare krävs att

1. bolagsavtal eller bolagsordning inte strider mot denna lag, samt

2. den juridiska personen har försäkring som täcker skade— ståndsskyldighet intill 600 gånger gällande basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, för varje skadefall som kan drabba denna om dess åligganden åsidosätts.

I paragrafen anges de grundläggande förutsättningarna för att en juridisk person skall få registreras som försäkringsmäkla— f re. Om den juridiska personen sålunda registrerats, behöver sedan inte varje där anställd person som förmedlar försäkring registreras som försäkringsmäklare enligt lagen. Det synes emellertid lämpligt att den juridiska personen lämnar en förteckning till inspektionen över de anställda som förmedlar

försäkring och fortlöpande underrättar inspektionen om änd—

ringar däri.

De krav som efter registreringen ställs på den juridiska personen som sådan, och det ansvar som därvid åvilar för aktiebolag, dess styrelse och verkställande direktör och för

* handelsbolag, bolagsmännen, anges i följande paragraf.

5 5

I juridisk person som registrerats som försäkringsmäklare skall styrelsen och verkställande direktören eller bolagsmän- nen se till att den som för den juridiska personen förmedlar försäkring

1. är myndig, ej försatt i konkurs och ej underkastad näringsförbud,

2. har tillfredsställande utbildning, samt 3. i övrigt är lämplig som försäkringsmäklare.

• Sida 172
•  Original

Företagsledningen i juridisk person som registrerats som försäkringsmäklare får ett primärt ansvar att tillse att anställd som förmedlar försäkring uppfyller de krav som anges i paragrafen. Dessa krav anknyter till vad som gäller för

fysiska personer som registrerats.

6 9

Närmare föreskrifter om villkoren för registrering och om registreringsförfarandet meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, försäkringsinspektionen.

De närmare föreskrifterna om villkoren för registrering och om registreringsförfarandet torde i likhet med vad som gäller fastighetsmäklare, främst komma att gälla vissa formella krav

dels på ansökningshandlingarna, dels på utbildningen.

7 5

Minst en av de revisorer som utses inom en juridisk person som registrerats som försäkringsmäklare skall vara auktorise— rad. Aven suppleant för sådan revisor skall vara auktorise— rad.

Alla näringsidkare, såväl fysiska som juridiska personer, är enligt bokföringslagen (1976:125) bokföringsskyldiga. Däremot föreligger skyldighet att utse revisorer endast i företag som i sin tur är skyldiga att upprätta årsredovisning (lagen

1980:1103 om årsredovisning m.m. i vissa företag, 4 kap. 1 5).

Skyldigheten att utse auktoriserade revisorer regleras för allmänna aktiebolag i 10 kap. 3 & aktiebolagslagen och för andra företag i 4 kap. 1 och 3 56 lagen (l980:1103) om års— redovisning m.m. i vissa företag. Skyldigheten är i båda dessa fall knutna till vissa storheter såsom tillgångarnas

värde, antalet anställda m.m.

res;—iaf:» ,— _ .:»

mm..—_— ;).? __.i .

• Sida 173
•  Original

I förevarande paragraf fastslås att hos juridisk person som registrerats som försäkringsmäklare skall utses minst en

auktoriserad revisor.

8 5

Försäkringsinspektionen skall förordna en eller flera revi— sorer hos den som registrerats som försäkringsmäklare, om inte inspektionen med hänsyn till rörelsens ringa omfattning eller av andra skäl anser det obehövligt.

, För revisorer som inspektionen förordnar skall den utfärda instruktion. En revisor har rätt att få arvode av den regist— rerade försäkringsmäklaren. Arvodets storlek bestäms av in— spektionen.

Första stycket

I likhet med vad som gäller för försäkringsbolag enligt 10

kap. 2 & försäkringsrörelselagen, skall försäkringsinspektio— nen, om det inte anses obehövligt, förordna en eller flera revisorer hos den som registrerats som försäkringsmäklare. Möjligheten att förordna revisor gäller såväl hos fysisk som juridisk person. Om den verksamhet som bedrivs av fysisk person som registrerats som försäkringsmäklare är av ringa omfattning, kan inspektionen underlåta att utse revisor.

Revisorernas uppgift är att tillsammans med övriga revisorer delta i granskningen av räkenskaper och årsredovisning samt i

företagsledningens förvaltning.

Andra stycket

Genom instruktion kan försäkringsinspektionen bestämma revi— sionsuppdraget på det sätt som från inspektionens synpunkt är ändamålsenligt i det konkreta fallet. Exempelvis kan särskild vikt fästas vid handläggningen av upphandlingar eller mera allmänt vid försäkringsmäklarens förhållande till sina upp— dragsgivare.

• Sida 174
•  Original

För de av försäkringsinspektionen utsedda revisorerna skall inspektionen bestämma arvodet. Liksom övriga revisorer har en av inspektionen utsedd revisor rätt till skäligt arvode i förhållande till sin arbetsinsats.

9 5

Varje registrerad försäkringsmäklare skall årligen betala ett bidrag för att täcka kostnaderna för försäkringsinspek— tionens organisation och verksamhet enligt de närmare bestäm—

melser som meddelas av regeringen.

Paragrafen är i stort utformad efter mönster av 19 kap. 15 & försäkringsrörelselagen och 26 5 lagen om utländska försäk— ringsföretag. Det får ankomma på regeringen att fastställa de närmare principer som skall gälla för bidragets storlek. En riktpunkt bör vara att de totala bidragen från försäkrings— mäklarna skall täcka de merkostnader som föranleds av att försäkringsinspektionen har tillsynen över deras verksamhet.

10 5

En försäkringsmäklare skall utföra sitt uppdrag ansvars— fullt och bedriva verksamheten med iakttagande av god försäk—

ringssed. Pengar och andra tillgångar som mäklaren efter särskilt

medgivande enligt 14 å andra stycket får hand om för någon annans räkning skall hållas skilda från andra tillgångar.

Första stycket

efter arten av det aktuella uppdraget. Beträffande det norma— la förmedlingsuppdraget förutsätts att mäklare visar den omsorg och fullgör de plikter i övrigt som seriösa försäk— ringsmäklare i allmänhet iakttar. Detta betyder i första hand att mäklaren skall fullgöra de förpliktelser som följer av lagens bestämmelser. Härtill kommer att det enskilda uppdra— get kan innebära en skyldighet för mäklaren att vidta också andra åtgärder, vare sig detta uttryckligen har överensskom— mits eller på grund av särskilda förhållanden får anses ligga

• Sida 175
•  Original

1 uppdraget. I de fall uppdraget är mer begränsat, påverkas ansvarsplikten givetvis även av detta. I ansvarsplikten bör vidare innefattas ett krav på tillbörlig skyndsamhet.

Utöver kravet på ansvarsplikt gäller att mäklaren skall iakt— vill kommittén hänvisa till den allmänna motiveringen (av— snitt 10.2 och 10.14). När det gäller att bestämma innebörden av begreppet god försäkringssed får man i första hand söka vägledning i vad kommittén anfört i det föregående liksom i vad som i allmänhet gäller beträffande svenska försäkrings— bolags och utländska försäkringsföretags ombud. Inom dessas verksamhetsområde har begreppet god försäkringssed i anskaff— ningsverksamheten fått en viss hävd. Härutöver kan det också finnas anledning att ta fasta på sådana etiska regler som tillämpas av eventuella mäklarorganisationer, liksom till vad som tillämpas internationellt, där mäklarverksamhet förekom—

mit under lång tid och där således etiska regler också fått

en viss hävd.

I likhet med vad som gäller begreppet god försäkringssed för ombud hos svenska och utländska försäkringsgivare med svensk koncession bör begreppet god försäkringssed när det gäller svenska mäklares verksamhet kunna utvecklas och förändras från tid till annan. Dess innebörd får bero av utvecklingen i försäkrings— och försäkringsmäklarbranschen, eventuella mäk— larorganisationers rekommendationer till sina medlemmar samt rättspraxis såväl i mål vid de allmänna domstolarna om skade—

stånd e1.dyl. som i ärenden hos försäkringsinspektionen. Andra stycket

Efter mönster från vad som gäller för bl.a. advokater och fastighetsmäklare har föreskrivits att mäklaren skall hålla pengar m.m. som tillhör annan avskilda från andra tillgångar. Avskiljandet medför att lagen (1944:181) om redovisningsmedel blir tillämplig. Som framgått av den allmänna motiveringen i

• Sida 176
•  Original

avsnitt 10.10 föreslås ett förbud för mäklare att motta pre— mier eller skadeersättningar för vidarebefordran till försäk— ringsgivare resp. försäkringstagare. Från förbudet kan dock i fråga om premiebetalning medges undantag om särskilda skäl föreligger (se kommentaren nedan till 14 5).

En mäklare som åsidosätter sin skyldighet enligt andra styc— ket kan drabbas av ansvar för olovligt förfogande enligt 10 kap. 4 & brottsbalken. Han riskerar också att få sin regist— rering som försäkringsmäklare återkallad enligt 17 &.

Den i första stycket föreskrivna ansvarsplikten torde inne—

fatta en skyldighet att hålla anförtrodde medel räntebärande,

såvida det inte rör sig om ett tillfälligt omhändertagande.

11 å

Försäkringsmäklaren skall ge uppdragsgivaren de råd, upp— lysningar och underlag som behövs för att klarlägga dennes försäkringsbehov och i övrigt fullgöra den informationsskyl— dighet som åvilar ett försäkringsbolag innan en försäkring tecknas. De handlingar som mäklaren översänder till olika försäk— ringsgivare skall redogöra för de aktuella riskerna och i övrigt innehålla de uppgifter som behövs för att försäkrings— givaren skall kunna lämna anbud.

Kommittén har i avsnitt 10.8 allmänt redogjort för försäk- ringsmäklarens uppdrag och åligganden.

Första stycket

Enligt stycket gäller en allmän rådgivningsskyldighet för mäklaren. Rådgivningen kan gälla frågor av juridisk, ekono—

misk eller teknisk natur som aktualiseras i samband med för— medlingen av försäkringen. Rådgivningsskyldighetens närmare» omfattning kan inte anges generellt utan får avgöras från fall till fall med ledning av vad som får anses utgöra god försäkringssed. Om mäklaren inte anser sig kompetent att

bedöma ett problem av exempelvis skatterättslig art, bör han

• Sida 177
•  Original

inte ge sig in på problemet utan inskränka sig till att göra uppdragsgivaren uppmärksam på det, så att denne får möjlighet att vända sig till någon sakkunnig.

Stycket innehåller vidare en gllmäp_gpplysningsskyldighgg som innebär att försäkringsmäklaren måste informera uppdragsgiva— ren om vad han själv vet som är av betydelse i det aktuella fallet. Mäklaren bör, när omständigheterna ger anledning till det, granska riktigheten av uppgifter som vidarebefodras till försäkringsgivaren. Mäklaren skall i övrigt fullgöra den informationsskyldighet som åvilar ett försäkringsbolag innan en försäkring tecknas. F.n. finns sådan skyldighet stadgad i konsumentförsäkringslagen (l980:38) 5 och 8 55.

Andra stycket

I stycket fastslås de allmänna krav som skall gälla beträf— fande det offertunderlag som försäkringsmäklaren upprättar och som översänds till ett antal utvalda försäkringsgivare. Underlaget skall vara utformat dels så att det täcker upp— dragsgivarens aktuella försäkringsbehov, dels så att de en— skilda försäkringsgivarna med utgångspunkt i de redovisade uppgifterna kan lämna korrekta anbud till mäklaren och dennes

uppdragsgivare.

12 5

Försäkringsmäklaren skall ge de råd om val av försäkrings— lösning och försäkringsgivare som betingas av uppdragsgiva— rens försäkringsbehov samt vidta de åtgärder och upprätta de handlingar som erfordras för att försäkringsavtal skall komma till stånd.

Vid inträffat försäkringsfall skall, om försäkringen för— medlats av försäkringsmäklaren, denne på begäran lämna upp— dragsgivaren erforderligt biträde.

Första stycket

I stycket fastslås att försäkringsmäklaren vid råd om val av

örsäkringslösning och försäkringsgivare, skall utgå från

• Sida 178
•  Original

uppdragsgivarens försäkringsbehov. Detta innebär att det inte bara skall vara premien som styr valet av försäkringslösning och försäkringsgivare, utan den enskilda försäkringens ut- formning, exempelvis dess omfattning, måste givetvis också beaktas. Efter det att uppdragsgivaren, eventuellt tillsam- mans med sin försäkringsmäklare, har gjort sitt val är mäkla— ren skyldig att vidta de åtgärder som behövs för att försäk— ringsavtal skall komma till stånd. Det ligger vidare i sakens natur att försäkringsmäklaren som ett led i en affärsmässigt bedriven rörelse också tillser att uppdragsgivarens försäk— ringsskydd anpassas med hänsyn till inträffade förändringar.

Andra stycket

Försäkringsmäklaren är enligt stycket skyldig att om försäk- ringstagaren så önskar bistå denne vid inträffat försäkrings— fall. De uppgifter som härvid kan bli aktuella för mäklaren att utföra är bl.a. att sköta kontakten med försäkringsgiva— ren, fylla i nödvändiga handlingar samt hjälpa uppdragsgiva- ren vid besvär över försäkringsgivarens skadereglering, t.ex. till interna och för försäkringsbranschen gemensamma nämnder och till allmänna reklamationsnämnden. Mäklaren skall inte behöva utföra egna utredningar och införskaffa eget underlag i det aktuella försäkringsärendet. Om mäklaren har förmedlat en försäkring och för detta har uppburit provision från för- säkringsgivaren, skall provisionen också anses täcka mäkla— rens eventuella arbete i samband med ett försäkringsfall.

13 5

Om försäkringsmäklare uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina förpliktelser enligt 10—12 55, skall han ersätta skada som till följd härav drabbar uppdragsgivaren eller försäkringsgivaren. Om det är skäligt kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.

Den skadeståndsgrundande handlingen har här beskrivits som ett åsidosättande av 10—12 åå. Härav följer att skadestånds—

• Sida 179
•  Original

ansvaret kan aktualiseras i situationer av åtskilliga slag. Åsidosättandet kan givetvis ske genom såväl aktivt handlande som underlåtenhet att handla.

Någon mer fullständig genomgång av situationer där skade- ståndsansvaret aktualiseras kan inte gärna komma i fråga. Av störst praktiskt intresse torde emellertid vara det fall där försäkringsmäklaren lämnat ett felaktigt råd vid val av för— säkringslösning. Försäkringsskyddet har kanske i något avse- ende fått en utformning som inte överensstämmer med uppdrags— givarens försäkringsbehov. Detta kan bero på att mäklaren på något sätt har varit försumlig vid upprättandet av offert— | underlaget, t.ex. genom att detta fått en bristfällig utform— ning eller genom att mäklaren underlåtit att kontrollera en uppgift i något avseende.

För att ett åsidosättande av försäkringsmäklarens skyldighe— ter skall föranleda skadeståndsansvar krävs att mäklaren har handlat (eller underlåtit att handla) med uppsåt eller oakt- samhet. För att skadeståndsansvar skall uppkomma erfordras inte att oaktsamheten varit grov eller på annat sätt kvalifi- cerad. Som har anförts i avsnitt 10.11 kan dock rent baga— tellartade och ursäktliga misstag från mäklarens sida ofta inte anses utgöra någon oaktsamhet över huvud taget. Frågan om oaktsamhet föreligger får avgöras med hänsyn till omstän— digheterna i det enskilda fallet och till hur en omsorgsfull försäkringsmäklare normalt skulle ha handlat i samma situa— tion. Att lämna några andra generella anvisningar för bedöm— ningen är knappast möjligt. Det får i sista hand överlämnas till domstolarna att från fall till fall avgöra vilka närmare krav som kan ställas på mäklarna.

Enligt första meningen skall försäkringsmäklaren ersätta skada som drabbar uppdragsgivare eller försäkringsgivare. Det fordras inte att försäkringsavtal slutits i ett konkret fall. En annan sak är att det endast undantagsvis torde kunna

förekomma att andra än försäkrade eller andra ersättningsbe—

• Sida 180
•  Original

rättigade lider ekonomisk skada genom något felaktigt hand— lande från mäklarens sida. Ett exempel är dock att mäklaren genom något misstag omintetgör ett nästan klart försäkrings— avtal, med påföljd att uppdragsgivaren åsamkas merkostnader.

Uttrycket skada tar i detta sammanhang sikte på förmögenhets— skada. I vissa fall kan det vara svårt att konstatera om

någon ekonomisk förlust har uppkommit till följd av mäklarens handlande. Dessa frågor får slutligt lösas i rättstillämp— ningen med ledning av allmänna skadeståndsrättliga grundsat— ser. Detsamma gäller beträffande den i många situationer

tveksamma frågan om hur skadeståndet skall beräknas.

Enligt andra meningen kan skadeståndet jämkas i vissa fall. Som förutsättning för detta har i lagtexten endast angetts att detta är skäligt. Vid bedömningen bör i första hand såda— na omständigheter beaktas som enligt allmänna principer kan föranleda jämkning av skadestånd, t.ex. att den skadelidande har ett medansvar för skadans uppkomst eller storlek. Framför allt det förhållandet att försäkringsmäklaren är skyldig att ha ansvarsförsäkring föranleder emellertid att jämknings—

regeln bör ges en restriktiv tillämpning.

14 &

Försäkringsmäklaren får inte motta medel för betalning av premie till försäkringsgivare eller för vidarebefordran av skadeersättning till uppdragsgivaren eller annan ersättnings—

berättigad. Om särskilda skäl föreligger får i fråga om premiebetalning

undantag från första stycket medges av försäkringsinspektio— nen. Medel som försäkringsmäklaren i sådant fall mottagit skall snarast vidarebefordras.

Första stycket

I stycket fastslås ett förbud mot att försäkringsmäklare får motta medel för betalning av premie till försäkringsgivare

eller för vidarebefordran av skadeersättning till uppdragsgi—

% 7__ u )

m.m.—'SSTQ' sugas-m;.—

• Sida 181
•  Original

varen eller annan ersättningsberättigad. De närmare skälen härför framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 10.10).

Andra stycket

Om särskilda skäl föreligger får försäkringsinspektionen i fråga om premiebetalning medge undantag från förbudet i

första stycket. Undantag bör medges i de fall det rör sig om

svenska försäkringstagares risker lokaliserade i utlandet. Det torde då ofta röra sig om stora internationellt verksamma industrikoncerner med dotterbolag och verksamhet i många länder. I sådana fall kan det vara rationellt för industri—

, koncernen att låta gp mäklare samordna och sköta inkasse— ringen av premierna för vidarebefordran till den aktuella försäkringsgivaren. Om detta av en industrikoncern bedöms vara rationellt finns uppenbara risker för att, om svenska mäklare förhindras att erbjuda denna tjänst, koncernen i

stället vänder sig till försäkringsmäklare i utlandet, som kan erbjuda den efterfrågade tjänsten. Även när det gäller

utländska försäkringstagares risker bör undantag medges.

För att förebygga risker för fördröjningar i de undantagsfall då försäkringsmäklare fått medgivande att motta medel för

en uppdragsgivares räkning föreskrivs att vidarebefordran skall ske snarast. Det får ankomma på mäklarna själva, deras organisationer och ytterst försäkringsinspektionen att fast— ställa närmare bestämmelser rörande detta. En mäklare som inte iakttar bestämmelsen riskerar varning och i mera allvar— liga fall återkallelse av registreringen.

Att försäkringsmäklare är skyldig att hålla medel som han får

hand om för någon annans räkning skilda från andra till— gångar, framgår av 10 å andra stycket.

15 &

Yrkesmässig förmedling av direktförsäkring mot provision eller annan ersättning från försäkringsföretag får för sven—

• Sida 182
•  Original

ska försäkringstagares i Sverige lokaliserade risker eller, såvitt avser personförsäkring, till svenska försäkringstagare domicilierade i Sverige endast ske från försäkringsföretag med svensk koncession. Om särskilda skäl föreligger får undantag från första stycket medges av försäkringsinspektionen.

Första stycket

I stycket fastslås huvudprincipen att yrkesmässig förmedling av direktförsäkring avseende svenska försäkringstagares i

Sverige lokaliserade risker eller beträffande personförsäk— ring svenska försäkringstagare domicilierade i Sverige skall ske från försäkringsgivare med svensk koncession. De närmare skälen härför såvitt avser registrerade försäkringsmäklare

framgår av avsnitt 10.10.

Den principiella begränsningen bör emellertid inte enbart avse registrerade försäkringsmäklare. Även den som utan att vara registrerad försäkringsmäklare bedriver yrkesmässig förmedling av direktförsäkring bör givetvis omfattas av be- gränsningen. Tidigare likställdes yrkesmässig förmedling av direktförsäkring mot provision från utländsk i Sverige icke koncessionerad försäkringsgivare med olaga försäkringsrörel— se. I dåvarande 21 kap. l 5 försäkringsrörelselagen och i

34 5 lagen om utländska försäkringsföretag föreskrevs straff— sanktion för det fall att försäkringsrörelse bedrevs utan

tillstånd. Något konkret fall hos försäkringsinspektionen av dylik förmedling har inte förekommit efter den avkriminalise— ring som numera skett. Genom att bestämmelsen i första stycket avser alla rättssubjekt klargörs rättsläget i detta avseende och undviks att de nu aktuella förmedlingsfallen

måste jämställas med drivande av försäkringsrörelse.

Uttrycket "svenska försäkringstagares i Sverige lokaliserade risker" är inte helt entydigt, utan innebär att en bedömning måste ske i vissa fall. Svenska industrikoncerners utländska dotterbolag-är t.ex. inte att betrakta som svenska försäk-

ringstagare. Samma måste anses gälla t.ex. svenska rättssub—

• Sida 183
•  Original

jekts fastigheter belägna utomlands. En svensk entreprenör som försäkrar verksamhet som bedrivs i ett annat land skall inte heller anses falla under paragrafens tillämpning. Däre- mot blir utländska företags svenska dotterbolag i detta sam— manhang att betrakta som svenska försäkringstagare. Uttrycket "svenska försäkringstagare domicilierade i Sverige" innebär att hemvisten blir avgörande för om bestämmelsen är tillämp— lig i det enskilda fallet.

Andra stycket

Undantag från huvudregeln i första stycket förutsätts kunna medges om särskilda skäl föreligger. Exempel på sådana är att den efterfrågade försäkringsprodukten överhuvudtaget inte finns i Sverige, att någon försäkringsgivare med svensk kon- ession inte är villig att försäkra en aktuell risk på det sätt som önskas eller att en risk uppgår till ett så högt belopp att försäkring måste ske med anlitande av både den

svenska och den internationella försäkringsmarknaden.

Ett annat fall då undantag aktualiseras är då en svensk in— ternationellt verksam industrikoncern skall upphandla en s.k. world—wide försäkring i något avseende, exempelvis ansvars- försäkring. Om i sådana fall den huvudsakliga riskexpone— ringen för koncernen sker utomlands, bör undantag från huvud—

regeln kunna medges.

Undantag skall medges av försäkringsinspektionen. Det ligger i sakens natur att besked från inspektionen måste kunna läm— nas mycket skyndsamt för att möjligheten till undantag skall få någon reell praktisk betydelse. Det får ankomma på inspek— tionen att utforma lämpliga rutiner för att tillmötesgå detta krav.

16 5

Försäkringsmäklaren får uppbära provision eller annan er— sättning från försäkringsgivaren endast om försäkringsavtal

• Sida 184
•  Original

slutits genom att mäklaren till uppdragsgivaren förmedlat försäkringen från försäkringsgivaren.

Bestämmelsen anknyter i sak till den praxis som har utbildats beträffande fastighetsmäklarens rätt till provision vid sed— vanliga mäklaruppdrag, nämligen att det fordras att ett avtal om överlåtelse har träffats genom mäklarens förmedling mellan uppdragsgivaren och någon som har anvisats av mäklaren. Ut— förliga redogörelser för denna praxis finns i olika rättsve— tenskapliga arbeten och facktidskrifter. I det följande läm— nas en mera översiktlig beskrivning av de förutsättningar som måste vara uppfyllda för att försäkringsmäklare skall ha möjlighet att uppbära provision eller annan ersättning från

försäkringsgivare.

En första förutsättning är givetvis att det skall föreligga ett mäklaruppdrag dvs. ett uppdrag som går ut på att finna en lämplig försäkringsgivare med vilken uppdragsgivaren kan teckna försäkringsavtal. Om uppdraget inte syftar till att förmedla ett försäkringsavtal utan endast att t.ex. utreda försäkringsfrågan, kan mäklaren sedermera, då uppdragsgivaren tecknat försäkringsavtal, inte grunda någon rätt till provi— sion. Gäller uppdraget tills vidare - vilket enligt allmänna grundsater är huvudregeln i fall då bestämd tid inte har avtalats — kan uppdraget när som helst återkallas. Om emel— lertid återkallelsen sker först efter det att mäklaren har anvisat en försäkringsgivare som senare tecknar försäkring med mäklarens uppdragsgivare, blir återkallelsen utan verkan

vad beträffar mäklarens ersättning.

Vidare förutsätts för provision att det är försäkringsmäkla— ren som har anvisat uppdragsgivaren en försäkringsgivare. Det räcker inte att mäklaren har tagit kontakt med en försäk— ringsgivare, utan det fordras dessutom att försäkringsavtal tecknats genom att mäklarens verksamhet direkt eller indirekt har lett till underhandlingar mellan uppdragsgivaren och

försäkringsgivaren.

• Sida 185
•  Original

En ytterligare förutsättning för provision är, som nämnts, att ett försäkringsavtal har tecknats mellan uppdragsgivaren och den försäkringsgivare som mäklaren har anvisat. Om en uppdragsgivare låter bli att teckna avtal med en anvisad försäkringsgivare, har mäklaren alltså inte rätt till ersätt— ning från uppdragsgivaren för utebliven provision för så vitt inte överenskommelse därom träffats med uppdragsgivaren. Det saknar därvidlag betydelse vilka skäl uppdragsgivaren har för att inte teckna något försäkringsavtal.

Slutligen krävs för provision att avtalet har tecknats genom mäklares förmedling, dvs. att det finns ett orsakssamband mellan anvisningen och det avtal som tecknats. Om, som nor— malt är fallet, en enda mäklare har medverkat och försäk— ringsavtalet har tecknats med den försäkringsgivare som han har anvisat, torde således orsakssamband i regel kunna presu— meras. Sambandet kan dock vara tveksamt, inte minst i fall då förhandlingarna mellan uppdragsgivaren och försäkringsgivaren avbrutits och senare återupptagits utan mäklarens medverkan.

17 Ö

Om det kan antas att någon, som utan att vara registrerad försäkringsmäklare, driver sådan verksamhet att denna lag är tillämplig eller om det beträffande försäkringsmäklare som registrerats enligt denna lag anses erforderligt, får försäk- ringsinspektionen vid vite förelägga denne att till inspek— tionen lämna de upplysningar om verksamheten som behövs.

Finner försäkringsinspektionen att en försäkringsmäklare inte längre uppfyller kraven enligt 3— 5 åå, inte betalar föreskrivet tillsynsbidrag eller i övrigt inte iakttar be— stämmelserna i denna lag, skall inspektionen återkalla regi— streringen. Ett beslut om återkallelse gäller omedelbart.

Om det är tillräckligt kan försäkringsinspektionen i stället för att återkalla registreringen meddela varning.

Första stycket

Stycket är uppbyggt efter mönster från 19 kap. 12 5 första stycket försäkringsrörelselagen och 25 b 6 första stycket

lagen om utländska försäkringsföretag och skall göra det

• Sida 186
•  Original

möjligt för försäkringsinspektionen att få del av alla de upplysningar om en aktuell verksamhet som anses erforderliga. Det torde därvid främst röra sig om upplysningar som berör en registrerad försäkringsmäklares verksamhet. Det kan emeller— tid också röra sig om verksamhet som bedrivs av någon som inte är registrerad försäkringsmäklare och där försäkringsin— spektionen har anledning anta att verksamheten bedrivs i

strid mot 15 5.

Föreläggande skall kunna förenas med vite. Utdömandet av

vitet bör ske av allmän domstol enligt allmänna regler.

Andra stycket

Frågan om återkallelse av en försäkringsmäklares registrering kan tas upp av försäkringsinspektionen självmant. Ärendet kan också initieras genom en formell anmälan exempelvis av någon som har anlitat en mäklare, någon av organisationerna inom försäkringsmäklarbranschen eller av en försäkringsgivare som antingen meddelat försäkring efter förmedling av en försäk—

ringsmäklare eller som har meddelat ansvarsförsäkring för en

mäklare.

Beträffande förfarandet hos försäkringsinspektionen gäller förvaltningslagen (1986:223). Det innebär bl.a. att mäklare i

regel skall beredas tillfälle att yttra sig innan ärendet

avgörs.

Förutsättningarna för att återkalla registreringen är bl.a. knutna till de krav som ställs på försäkringsmäklare enligt 3—5 55, men återkallelse kan också aktualiseras då mäklaren

inte följer andra bestämmelser i lagen.

Försäkringsinspektionen skall utan vidare återkalla registre— ringen av fysisk person som registrerats försäkringsmäklare

om denna har förklarats omyndig, har försatts i konkurs eller har blivit underkastad näringsförbud (se 3 5 l).

• Sida 187
•  Original

Om det visar sig att fysisk eller juridisk person som regist— rerats som försäkringsmäklare underlåter att vidmakthålla ansvarsförsäkring, skall försäkringsinspektionen också ovill— korligen återkalla registreringen (se 3 S 2 och 4 5 2). I likhet med vad föredragande departementschefen anförde i prop. 1983/84:16 om fastighetsmäklare, anser kommittén det inte vara nödvändigt med föreskrifter om underrättelseskyl— dighet för försäkringsbolagen huruvida en sådan försäkring upphört att gälla. För att inspektionen skall få kännedom om försäkringsmäklarens underlåtenhet är det emellertid önskvärt — i vart fall om ansvarsförsäkringen meddelats av försäk— ringsgivare med svensk koncession — att försäkringsgivaren underrättar inspektionen om detta. Inspektionen och försäk- ringsgivare med koncession i Sverige torde gemensamt kunna

utbilda lämpliga rutiner för underrättelser av detta slag.

Eftersom försäkringsinspektionen beträffande fysisk person vid behandlingen av ansökan om registrering skall kontrollera att kravet på utbildning (se 3 6 3) är uppfyllt, torde det inte komma att inträffa att registreringen i detta fall åter- kallas med hänsyn till utbildningskravet. Beträffande juri— disk person som registrerats som försäkringsmäklare är läget dock annorlunda. Där är ett krav att styrelsen och verkstäl— lande direktören eller företagsledningen bl.a. tillser att utbildningskravet iakttas såvitt gäller anställda personer som förmedlar försäkring (se 5 5 2). Det ankommer sedan på försäkringsinspektionen att övervaka att företagsledningen i praktiken uppfyller detta ansvar. Om det därvid visar sig att företagsledningen inte iakttar kravet, kan en återkallelse av registreringen bli aktuell, såvida andra åtgärder inte haft önskvärd effekt.

Av störst praktisk och principiell betydelse torde de situa— tioner vara då det kommer i fråga att återkalla registre— ringen därför att en försäkringsmäklare inte uppfyller det allmänna kravet på lämplighet (se 3 $ 4) eller att företags— ledningen inte tillsett att de som förmedlar försäkring i en

• Sida 188
•  Original

juridisk person uppfyller detta krav (se 5 5 3). Det ligger i sakens natur att en åtgärd som är så ingripande för den en— skilde näringsidkaren bör kunna tillgripas endast i fall då dennes bristande lämplighet är starkt uttalad. Några bestämda kriterier för att återkallelse skall kunna komma i fråga kan med hänsyn till de skiftande förhållandena inte uppställas.

Några riktlinjer för bedömningen kan dock anges.

Om försäkringsmäklaren har begått en brottslig gärning, kan omständigheterna vara sådana att det bör inverka på hans registrering. Givetvis bör registreringen återkallas, om mäklaren har gjort sig skyldig till förmögenhetsbrott under utövandet av mäklarsysslan. Även sådana förmögenhetsbrott som har begåtts vid sidan av försäkringsmäklarverksamheten bör kunna föranleda återkallelse. Detsamma gäller beträffande allvarligare skattebrott. För att brottsliga gärningar skall kunna läggas till grund för återkallelse bör i allmänhet krävas att det föreligger en fällande dom. Har mäklaren er— känt gärningen, bör förSäkringsinspektionen dock kunna åter— kalla registreringen utan att avvakta utgången i brottmålet.

Det kan också tänkas fall där mäklaren utan att begå en straffbar gärning uppsåtligen åsidosätter god försäkringssed eller underlåter att iaktta sina skyldigheter enligt den särskilda lagen om försäkringsmäklare. Särskilt allvarligt är det om mäklaren förtiger någon omständighet av betydelse för uppdragsgivaren eller försäkringsgivaren. Ytterligare exempel är att mäklaren betingar sig ersättning i former som strider mot god försäkringssed, utan medgivande placerar försäkring avseende svenska försäkringstagares i Sverige lokaliserade risker hos försäkringsföretag utan svensk koncession eller utan medgivande uppbär premier och skadeersättningar. I dessa och liknande fall bör registreringen i allmänhet återkallas.

Även det förhållandet att försäkringsmäklaren visar sig in- kompetent för mäklarsysslan bör ytterst kunna leda till åter— kallelse av registreringen. Bedömningen måste dock i dessa

• Sida 189
•  Original

fall göras med försiktighet. Även om samhället bör ställa

särskilda krav på den som utövar försäkringsmäklaryrket måste

man acceptera att alla inte kan vara lika kunniga och skick—

liga. Om emellertid en mäklare på grund av okunnighet eller

oskicklighet upprepade gånger begår sådana misstag i sin

verksamhet som leder till skada för uppdragsgivarna eller försäkringsgivarna, bör återkallelse kunna övervägas.

Ungefär samma synpunkter gör sig gällande i fall där försäk— ringsmäklaren visserligen inte allmänt sett kan sägas vara inkompetent, men på grund av vårdslöshet missköter sina syss— lor till skada för uppdragsgivaren eller försäkringsgivaren.

Av betydelse är i sådana fall huruvida det är fråga om upp—

repat slarv eller om endast enstaka misstag.

I de fall då försäkringsmäklarens handlande har lett till att hans ansvarsförsäkring måste tas i anspråk, kommer försäk— ringsgivaren som meddelat ansvarsförsäkringen att få en god uppfattning om mäklarens allmänna lämplighet för mäklaryrket. Vid upprepade skadefall är det i och för sig naturligt om försäkringsgivaren överväger att säga upp ansvarsförsäkringen till upphörande vid närmaste förfallodag. Lämplighetspröv- ningen, och därmed en viktig del av den näringsrättsliga kontrollen, skulle emellertid i praktiken komma att utövas av försäkringsgivarna om försäkringen sägs upp i dessa fall. Det är därför angeläget att försäkringsgivarna i en sådan situa— tion i stället underrättar försäkringsinspektionen om för— hållandena och avvaktar dess ställningstagande i fråga om mäklarens fortsatta registrering. Dessa underrättelser kan i praktiken endast komma i fråga då det är en försäkringsgivare

med svensk koncession som meddelat ansvarsförsäkring.

Ett speciellt fall då registreringen kan återkallas är att mäklaren underlåter att betala föreskrivet tillsynsbidrag till försäkringsinspektionen. Inspektionen bör givetvis inte inleda ett förfarande för att få registreringen återkallad förrän mäklaren har påmints om sin betalningsskyldighet.

• Sida 190
•  Original

Om försäkringsinspektionen finner att en mäklare inte längre uppfyller kraven för att vara registrerad och därför återkal— lar registreringen, får beslutet omedelbar verkan. Överklagas beslutet till kammarrätten (se 19 5), kan kammarrätten dock enligt 28 5 förvaltningsprocesslagen (1971:291) förordna att beslutet tills vidare inte skall gälla.

Tredje stycket

Som tidigare anförts bör en så ingripande åtgärd som återkal— lelse av en försäkringsmäklares registrering tillgripas en— dast när en eventuell brist är starkt uttalad. Situationen kan därför ibland vara den att försäkringsinspektionen finner anledning till kritik av mäklarens handlingssätt trots att det saknas tillräckligt starka skäl att återkalla registre— ringen. I sådana fall bör inspektionen kunna meddela mäklaren

en varning.

18 5

Den som utan att vara registrerad som försäkringsmäklare använder beteckningen försäkringsmäklare eller bedriver verk— samhet i strid mot 15 5, skall av försäkringsinspektionen vid vite föreläggas att upphöra med detta.

Paragrafen reglerar försäkringsinspektionens möjligheter att ingripa mot dem som inte är registrerade försäkringsmäklare. Det kan härvid vara frågan om att verksamheten bedrivs i strid mot 15 5 eller att beteckningen försäkringsmäklare används. Beteckningar som påminner om försäkringsmäklare eller internationella mäklarbeteckningar bör likställas i förbudshänseende. Det bör här åter erinras om att använd— ningen av beteckningen försäkringsmäklare såvitt avser åter—

försäkringsverksamhet inte berörs av lagen.

Om ett vitesföreläggande inte efterkoms, får försäkringsin— spektionen hemställa att allmän åklagare för talan vid allmän

domstol om utdömande av det förelagda vitet. Enligt 18 5

• Sida 191
•  Original

lagen (l946:804) om införande av nya rättegångsbalken tilläm—

pas i fråga om sådan talan bestämmelserna i rättegångsbalken

om åtal för brott för vilket inte kan följa svårare straff än

böter. Samtidigt med denna talan kan inspektionen meddela

nytt föreläggande med förhöjt vite.

19 å

Försäkringsinspektionens beslut enligt denna lag får över— klagas till kammarrätten.

Om försäkringsinspektionens beslut överklagas till kammarrät— ten gäller reglerna i förvaltningsprocesslagen (l971:291) för förfarandet i kammarrätten. Av 2 & i lagen (l971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar framgår att kammarrättens beslut under vissa förutsättningar kan överklagas till rege—

ringsrätten.

övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

2. Den som vid lagens ikraftträdande varit verksam med yrkesmässig rådgivning i försäkringsfrågor under minst fem år, och kan anses ha uppnått en tillfredsställande erfarenhet, får, om han senast den 30 juni 1988 ansöker om registrering, registreras som försäkringsmäklare utan att uppfylla de utbildningskrav som finns angivna i föreskrifter utfärdade av regeringen eller försäkrings—

inspektionen.

Punkt 1

Några särskilda övergångsregler har inte uppställts när det gäller de civilrättsliga reglerna i 10—12 55. Härav följer att reglerna enligt allmänna grundsatser tillämpas endast på

uppdrag som försäkringsmäklare har fått efter ikraftträdan— det.

• Sida 192
•  Original

Punkt 2

Denna övergångsbestämmelse innebär att de som är verksamma på

det nu aktuella området vid lagens ikraftträdande, inom sex månader kan ansöka om registrering, varvid det formella ut— bildningskravet ersätts med en regel att fem års yrkesverk— samhet samt tillfredssställande erfarenhet medför möjlighet att registreras som försäkringsmäklare. De övriga registre— ringskraven — däribland det allmänna lämplighetskravet —

måste dock givetvis även i detta fall vara uppfyllt för att registrering skall få ske.

11.2 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

7 kap 16 å andra stycket

Ett försäkringsbolag får inte lämna provision eller annan ersättning för anskaffning eller förmedling av anskaffning av ansökningar om försäkring i Sverige, åt annan än bolagets ombud eller den som registrerats som försäkringsmäklare en- ligt lagen (l987:00) om försäkringsmäklare m.m.

Andra stycket

I stycket, som är nytt, fastslås att endast försäkringsbola— gets ombud eller den som registrerats som försäkringsmäklare enligt försäkringsmäklarlagen får uppbära ersättning för anskaffning etc. från försäkringsbolag. Bestämmelserna avser endast den anskaffningsverksamhet som bedrivs i Sverige. Ett försäkringsbolag som bedriver anskaffningsverksamhet utom— lands, oavsett om det sker från fast driftställe i Sverige

eller i utlandet, kommer inte att omfattas av bestämmelsen.

Som framgått av den allmänna motiveringen till lagen om för— säkringsmäklare m.m., föreligger ingen skyldighet för försäk- ringsbolag att mot provision motta affärer från försäkrings—

• Sida 193
•  Original

mäklare. Inom ramen för sitt allmänna ansvar för anskaff—

ningsverksamheten skall det således ankomma på resp. bolags— ledning att själva bestämma hur anskaffningsverksamheten lämpligen skall organiseras i det enskilda fallet. Det bolag

som önskar bedriva sin anskaffningsverksamhet uteslutande

genom ombud, bör givetvis ha denna möjlighet. Med försäk— ringsbolag likställs den som handlar å bolagets vägnar.

För det fall att bolagsledningen i ett försäkringsbolag inte

uppfyller sitt ansvar för anskaffningsverksamheten i detta

hänseende utan betalar ut provision eller annan ersättning till någon som inte är ombud eller registrerad som försäk— ringsmäklare, kan försäkringsinspektionen ingripa med stöd av 19 kap. 11 & försäkringsrörelselagen.

11.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige

20 å andra stycket

Generalagenten får inte lämna provision eller annan ersätt— ning för anskaffning eller förmedling av anskaffning av an— sökningar om försäkring i Sverige, åt annan än företagets ombud eller den som registrerats som försäkringsmäklare en— ligt lagen (l987:00) om försäkringsmäklare m.m.

Andra stycket

Stycket som är nytt motsvarar 7 kap. 16 å andra stycket för— säkringsrörelselagen. Eventuella ingripande från inspektio— nens sida kan göras med stöd av 25 5 lagen om utländska för—

säkringsföretag.

• Sida 194
•  Original

• Sida 195
•  Original

Särskilt yttrande av experterna Urban Schyberg och Thomas Sköldborg

Kommittén föreslår ett uttryckligt förbud att förmedla

direktförsäkring för svenska försäkringstagares i Sverige

* lokaliserade risker från försäkringsgivare som inte har kon— W cession i Sverige. Även om försäkringsinspektionen föreslås kunna medge undantag bör ett sådant förbud inte uppställas utan starka skäl. Enligt vår mening föreligger inte sådana skäl.

Eftersom en svensk försäkringsköpare direkt eller via ut— ländsk mäklare har rätt att upphandla försäkring i utlandet förefaller det märkligt att man ej skulle tillåta svensk mäklare att ge professionell assistans vid en sådan upphand— ling. Enligt 12 5 i lagförslaget skall ju mäklare ge de råd om val av försäkringslösning och försäkringsgivare som be— tingas av uppdragsgivarens försäkringsbehov. Enligt vår mening bör det vara en oinskränkt rätt, för att inte säga skyldighet, för en svensk mäklare att utvärdera även det internationella försäkringsutbudet och när så är lämpligt också placera affären där den bästa produkten kan erhållas. Beskär man den svenska mäklarens rätt att verka minskas auto- matiskt möjligheterna för hans svenska kund att hitta den bästa försäkringslösningen, vilket i sin tur kan medföra en

försämrad konkurrenskraft.

Det är av yttersta vikt för den svenska försäkringsköparen att på ett så tidigt stadium som möjligt bli medvetandegjord om det totala utbudet av försäkringstjänster i såväl Sverige

• Sida 196
•  Original

som utlandet. Svenska försäkringsmäklare kan, om de tillåts verka fritt, på ett aktivt sätt medverka till detta, något

som dessutom bör stimulera konkurrens— och produktutveckling

inom svensk försäkring.

Det svenska systemet för koncessionsgivning, som nyligen liberaliserats, har till yttersta syfte att skydda försäk— ringstagaren. Detsamma gäller motsvarande regler i andra länder och det finns enligt vår mening inget som tyder på att svenska försäkringsköpare behöver "skyddas" mot utländska försäkringsgivare genom en sådan begränsning av mäklarens verksamhet som kommittén föreslår. Utgår man i stället från att en svensk försäkringsköpare, med assistans av en svensk mäklare, lyckats finna en optimal försäkringslösning i ett annat land bör hans position vid en eventuell tvist, t.ex. i samband med ett skadefall, vara gynnsammare än om försäk— ringen förmedlats via en utländsk mäklare, som saknar fast

driftställe i Sverige eller via en försäkringskonsult.

Ett förbud för svenska försäkringsmäklare att placera svensk affär hos i landet icke koncessionerade bolag kan således ej anses skydda svenska försäkringsköpare utan snarare tvärtom. Ej heller kan enligt vår mening ett förbud motiveras utgående från ett behov att skydda de i Sverige koncessionerade bo— lagen från utländsk konkurrens. Någon skillnad i konkurrens—

läge torde ej kunna åberopas då alla bolag, dvs. såväl de med

svensk koncession som de utan, har rätt att samarbeta med

såväl svenska som utländska mäklare.

Det hävdas i kommitténs betänkande att koncessionsplikten för utländska bolag skulle kunna komma att upphöra att ha någon praktisk betydelse om svenska mäklare tillåts att fritt pla— cera affären hos bolag som saknar koncession. Enligt vår mening kan en eventuell rätt för svenska mäklare att fritt få utöva sin förmedlande funktion knappast ha en avgörande in— verkan på en utländsk försäkringsgivares beslut att söka koncession. Ett uppenbart undantag från detta påstående finns

• Sida 197
•  Original

dock. Lloyd's, har genom sitt centraliserade "underwriting"-

förfarande ej anledning att söka lokal koncession om man ej

tvingas till detta. Mycket talar dock för att Lloyd's under alla förhållanden bör specialbehandlas och då med en libera— lisering som utgångspunkt, för att därigenom underlätta för svenska försäkringsköpare att få direkt tillgång till Lloyds' unika produktutbud.

• Sida 198
•  Original

• Sida 199
•  Original

Särskilt yttrande av experten Anders Olanders

Distributionen av försäkring har i Sverige utvecklats effek— tivt och ändamålsenligt på ett sätt som i hög grad gagnat konsumenter och samhälle. Detta torde till stor del kunna tillskrivas en framsynt lagstiftning och en inställning i branschen, att genom olika reglesystem skydda konsumenterna. Ett exempel på detta senare är den s.k. Kungaöverenskommel— sen, som innehöll långtgående bestämmelser om hur försäljning av försäkring finge ske för att förhindra missbruk. Denna överenskommelse om etiska regler var en av de första i värl— den på detta område och t.o.m. kanske den första överenskom—

melsen i någon bransch överhuvudtaget i Sverige.

Bestämmelserna i Kungaöverenskommelsen, sedermera anskaff— nings— och numera marknadsföringsöverenskommelsen, har varit ett uttryck för bolagsledningarnas lagliga skyldighet att övervaka att försäljningen sker på ett sätt som överensstäm— mer med god försäkringssed. Bestämmelserna innebär bl.a., att mäklarverksamhet i direktförsäkring förhindras. Försäljningen har i stället skett genom egna försäljningsorganisationer, dels genom anställda yrkesfältmän, dels genom ombud som varit uppdragstagare och som arbetat under ansvar av någon person i den professionella försäljningsorganisationen. Detta system med enbolagsombud torde ha bidragit till, att missbruk för- hindrats och att kostnaderna hållits nere, vilket senare i sin tur medfört att premienivån i Sverige under lång tid

varit bland de lägsta i världen.

• Sida 200
•  Original

Om mäklare skulle tillåtas i Sverige, skulle de sannolikt

inrikta sitt arbete enbart mot de mest lönsamma segmenten av

företagsförsäkring, storindustrin— och större företagsförsäk- ringar. Konsekvensen skulle bli, att underlaget för bolagens service i sina egna försäljningsorganisationer minskade med negativ påföljd främst för konsumentförsäkringskunder och

mindre och medelstora företagare.

Kommitténs majoritet har i frånvaro av realistiska kalkyler bagatelliserat den kostnadsökning, som kunde uppstå med dist— ribution genom mäklare jämsides med distribution genom egna försäljningsorganisationer. Enligt min mening torde det vara praktiskt omöjligt för ett försäkringbolag att rationellt kunna arbeta med två olika system — ett med egna experter och specialister, som ingående analyserar risksituationen både ur kundens och bolagets synpunkt, och ett system som huvudsak— ligen arbetar uteslutande ur mäklarens och kundens synpunkt —. Att införa ett mellanled medför erfarenhetsmässigt fördy— ringar i distributionen.

Tryggheten för försäkringstagarna skulle försämras. En kund, som anmäler ny försäkring, utökning eller ändring, till bo— lagens egna kontor eller ombud har hög säkerhet för att res— pektive bolag ansvarar för hans ärende just genom att hans anmälan nått bolagen eller dess företrädare direkt. En mäkla— re är inte företrädare för något bolag och försening — urakt— låtenhet — oaktsamhet hos honom kan därför inte konstituera någon skyldighet för något försäkringsbolag att ansvara för inträffad skada. Visserligen kan ansvarsförsäkring täcka skadestånd - enligt förslaget upp till ca 15 miljoner kronor — men hur långt räcker detta? Redan en medelstor industri kan ha försäkringsbehov på flera hundra miljoner kronor. En miljöskada kan likaledes uppgå till betydligt över tillgäng—

liga ansvarsförsäkringsbelopp.

De anställda i försäkringsbranschen, till över 80 % organise-

rade i Försäkringstjänstemannaförbundet, har ingående insik-

ww'ä ***—4— JRF;_=':—-_ '

• Sida 201
•  Original

ter i de problem, som marknadsföring och försäljning av för—

säkring kan medföra. Den alldeles övervägande meningen bland dem är att ett blandat system med mäklare och egna försälj— ningsorganisationer skulle medföra försämringar för försäk—

ringstagarna genom kostnadsökningar och sämre service.

Det hittillsvarande sättet att förhindra skadlig mäklarverk-

samhet genom förbud i marknadsföringsöverenskommelsen är måhända inte möjligt att bibehålla på grund av dess kartell—

karaktär. Det bästa sättet torde vara, att i lagstiftningen införa förbud för försäkringsbolagen att lämna ersättning för anskaffning och vidamakthållande av försäkring till andra än

deras egna anställda och uppdragstagare.

• Sida 202
•  Original

Kronologisk förteckning

1. Översyn av rättegångsbalken 2. Högsta domstolen och rättsbildningan. Ju. En treårig yrkesutbildning — riktlinjer. U. En treårig yrkesutbildning — beskrivningar, förslag. U. Bostadskommitténs slutbetänkande. Sammanfattning. Bo. Bostadskommitténs slutbetänkande. Del. 1. Bo. Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 2. Bo. Militära skyddsområden. Fö. Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. Fi. Ny Iönegarantilag. A. Enklare skolförfattningar. Del 1. Sammanfattning, författ- ningsförslag. U. Enklare skolförfattningar. Del 2. Motiv m.m. U. Datorer, sårbarhet, säkerhet. Fö. Påföljd för brott 1. Lagtext och sammanfattning. Ju. Påföljd för brott 2. Motiv. Ju. Päföljd för brott 3. Bilagor. Ju. Vägar till effektiv energianvändning. I. Framtid i samverkan. Del 1. C. Framtid i samverkan. Del 2. C. Aktuella socialtjänstfrågor. S. Barns behov och föräldrars rätt. S. Barns behov och föräldrars rätt. Sammanfattning. 8. Riksbanken och riksgäldsfullmäktige. Fi. Aktiers röstvärde. Ju. integritetsskydd i informationssamhället. Ju.

Kontroll av livsmedel. Jo.

Åklagarväsendets lokala organisation m.m. Ju. Folkets främsta företrädare. Ju. Folkstyrelsen under krig och krigsfara. Ju. Fastighetsbildning 4. Förrättningsförfarande och boende- inflytande m.m. Ju. Vapenfriutbildningen i framtiden. Fö. EFU 87. l. EFU 87. Bilagedel. 1. Framtid, huvudbetänkande. Ju. Framtid, bilagedel. Ju. Handel med teknisk sprit m.m. S. Samernas folkrättsliga ställning. Ju. Reavinst, aktier och obligationer. Fi. Förvärv av nya småhus. Ju. Skatteutredningar. Fi. Utgiftsskatt. Teknik och effekter. Fi. Utgiftsskatt. Ei utk. Fi. Bränsle- och drivmedelsberedskapen under kriser och i krig. I. Befrielse från värnpliktstjänstgöring. Fö. Staketmetod för beskattning av handelsbolag. Fi. Bibeln — Tillägg till gamla testamentet. C. Intagritetsskyddet i informationssamhället 2. Ju. Delpension. S. Rättssäkerheten vid direktawisningar. A. Målsägandebiträde. Ju. God man och förvaltare. J. Alkoholer som motorbränsle. l. Friköpsutredningen. Ej utk. J. Ny minerallag. Huvudbetänkande. |. Ny minerallag. Bilagadel. |. Försäkringsmäklare i Sverige. J.

• Sida 203
•  Original

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Arbetsmarknadsdepartementet

Oversyn av rätegängsbalken 2. Högsta domstolen och rätts- Ny lönegarantilag. [9] bildningen. [1] Rättssäkerheten vid direktawisningar [48] Påföljd för brott 1. Lagtext och sammanfattning. [13] Påfölid för brott 2. Motiv. [14] Påfölid för brott 3. Bilagor. [15]. Aktiers röstvärde. [23] lntegritetsskydd i informationssamhället. [24] Åklagarväsendets lokala organisation m.m.[26] Folkets främsta företrädare. [27] Folkstyrelsen under krig och krigsfara. [28] Fastighetsbildning 4. Förrättningsförfarande och boendeinfly- tande m.m. [29]

Bostadsdepartementet

Bostadskommitténs slutbetänkande. Sammanfattning. [4] Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 1. [5] Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 2. [6]

Framtid, huvudbetänkande. [33] Industridepartementet Framtid, bilegedel. [34] " ' _ . " _ , Samernas folkrättsliga ställning. [36] Vägar till effektiv energianvandmng. [161 ] Förvärv av nyadsmåhgs. [38] h " _2 [46] EES %; [B:]fågedel [32] måiåågåfåggå;T4åimat'onssam a et ' Bränsle och drivmedelsberedskapen under kriser och i krig. [42] ] God man och förvaltare, [50] Alkoholer som motorbränsle. [51] | FrwiköpsutredningennEj utk. [521 av minerauag. Sillvudäzeltaglåande. 1531 * Forsakrlngsmaklare I Sverige. [55] Y mlnera 89- lage e. i l l FörsvarsdepartåemeInltet Civildepartementet Militära skyddsomr den. 7 . _ Sam's!” ”Jigme” Säfi'heL-åm [301 552335 : 223252?" 32: 3" Hål apen rlut l ningen l ramtl en. _ ' .. _ . . Befrielse från värnpliktstjänstgöring. [43] Blbeln — tlllagg tlII gamla testamentet. [45] l Soclaldepartementet Allmänna socialtjänstfrågor. [19]

Barns behov och föräldrars rätt. [20] Barns behov och föräldrars rätt — sammanfattning. [21] [ Handel med teknisk sprit m.m. [35]

Delpension. [47]

Finansdepartementet

Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. [8] Riksbanken och riksgäldsfullmäktige. [22] Reavinst aktier och obligationer. [37] Skadeutredningar. [39] Utgiftsskatt. Teknik och effekter. [40] Utgiftsskatt. Ej utk. [41] Staketmetod för beskattning av handelsbolag. [44]

Utbildningsdepartementet

En treårig yrkesutbildning —— riktlinjer. [2] En treårig yrkesutbildning — beskrivningar, förslag. [3] Enklare skolförfattninger. Del 1. Sammanfattning, författninge- förslag. [10] Enklare skolförfattningar. Del 2. Motiv m.m. [11]

Jordbruksdepartementet

Kontroll av livsmedel. [25]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen.

• Sida 204
•  Original

• Sida 205
•  Original

• Sida 206
•  Original