Rådets direktiv av den 27 juni 1977 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård samt åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (77/452/EEG)

Avis juridique important

Rådets direktiv 77/452/EEG av den 27 juni 1977 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård samt åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 176 , 15/07/1977 s. 0001 - 0007 Finsk specialutgåva Område 6 Volym 1 s. 0198 "Grekisk specialutgåva " Område 06 Volym 1 s. 0251 Svensk specialutgåva Område 6 Volym 1 s. 0198 Spansk specialutgåva: Område 06 Volym 2 s. 0003 Portugisisk specialutgåva: Område 06 Volym 2 s. 0003

RÅDETS DIREKTIV av den 27 juni 1977 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård samt åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (77/452/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 49, 57, 66 och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (1),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (2), och

med beaktande av följande:Enligt fördraget är all särbehandling som grundar sig på nationalitet när det gäller etablering och tillhandahållande av tjänster förbjuden fr.o.m. övergångsperiodens utgång. Principen om sådan behandling som grundar sig på nationalitet förekommer särskilt vid beviljande av de tillstånd som krävs för att vara verksam som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård samt vid inregistrering eller medlemskap i yrkesorganisationer eller motsvarande organ.

Det förefaller ändå önskvärt att vissa bestämmelser införs för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård.

Enligt fördraget får medlemsstaterna inte bevilja någon form av stödåtgärder som skulle kunna snedvrida etableringsvillkoren.

I artikel 57.1 i fördraget föreskrivs att direktiv skall utfärdas för ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis.

Det förefaller ändamålsenligt att samtidigt med det ömsesidiga erkännandet av examensbevisen fastställa en samordning av utbildningsvillkoren för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård; en sådan samordning omfattas av direktiv 77/453/EEG (3).

I flera medlemsstaters lagstiftning är innehav av examensbevis som sjuksköterska en förutsättning för rätten att påbörja och utöva verksamhet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård; i andra medlemsstater, där detta krav inte ställs, är ändå rätten att kalla sig sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård reglerad i lag.

Då ett direktiv om ömsesidigt erkännande av examensbevis inte nödvändigtvis innebär likvärdighet när det gäller den utbildning som dessa bevis avser, bör rätten att använda yrkestitlar på grundval av utbildningen endast vara tillåten på språket i sjuksköterskans ursprungsland eller senaste hemvistland.

För att underlätta tillämpningen av detta direktiv för de nationella myndigheterna får en medlemsstat föreskriva att den person som uppfyller utbildningsvillkoren enligt detta direktiv samtidigt med de formella utbildningsbevisen skall förete ett intyg från de behöriga myndigheterna i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet som visar att dessa bevis är de som avses i direktivet.

När det gäller kraven på god vandel och gott anseende bör skillnad göras mellan de krav som ställs för att påbörja verksamhet inom yrket och de krav som ställs för att få utöva yrket.

När det gäller tillhandahållande av tjänster är det ganska klart att det krav på inregistrering eller medlemskap i yrkesorganisationer eller motsvarande organ som är förknippat med utövandet av en stadigvarande verksamhet i den medlemsstat som är värdland utgör ett hinder för den som vill tillfälligt tillhandahålla tjänsten i fråga i det landet; detta krav bör därför upphävas. Under sådana förhållanden bör emellertid tillsyn garanteras över det yrkesansvar som faller inom dessa yrkesorganisationers eller organs verksamhetsområde; därför bör det med tillämpning av artikel 62 i fördraget erbjudas en möjlighet att ålägga personen i fråga att till den behöriga myndigheten i värdlandet inkomma med särskilda uppgifter som hänför sig till tillhandahållandet av tjänster.

När det gäller verksamhet som anställd sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård fastslås inte några särskilda bestämmelser i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (4) som hänför sig till god vandel eller gott anseende, yrkesansvar eller användningen av yrkestitlar; beroende på den enskilda medlemsstaten tillämpas eller får dessa regler tillämpas på såväl anställda som självständigt verksamma yrkesutövare; ett villkor för rätten att utöva verksamhet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård är i flera medlemsstater innehav av utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis för sjuksköterskor; denna verksamhet utövas såväl av anställda som av självständigt verksamma yrkesutövare eller av samma personer omväxlande som anställd eller som självständigt verksam yrkesutövare under deras yrkeskarriär; för att i möjligaste mån uppmuntra dessa yrkesutövares fria rörlighet inom gemenskapen förefaller det vara nödvändigt att utvidga detta direktiv till att även omfatta anställda sjuksköterskor.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 49, 57, 66 och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande, och

Skälen nedan är grundrättsaktens. Ändringsrättsakternas skäl: direktiv 75/362/ · direktiv 77/452/ · direktiv 1990/658/EU · direktiv 2001/19/ · direktiv 2005/36/ · direktiv 2006/100/.

Enligt fördraget är all särbehandling som grundar sig på nationalitet när det gäller etablering och tillhandahållande av tjänster förbjuden fr.o.m. övergångsperiodens utgång. Principen om sådan behandling som grundar sig på nationalitet förekommer särskilt vid beviljande av de tillstånd som krävs för att vara verksam som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård samt vid inregistrering eller medlemskap i yrkesorganisationer eller motsvarande organ.

Det förefaller ändå önskvärt att vissa bestämmelser införs för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård.

Enligt fördraget får medlemsstaterna inte bevilja någon form av stödåtgärder som skulle kunna snedvrida etableringsvillkoren.

I artikel 57.1 i fördraget föreskrivs att direktiv skall utfärdas för ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis.

Det förefaller ändamålsenligt att samtidigt med det ömsesidiga erkännandet av examensbevisen fastställa en samordning av utbildningsvillkoren för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård; en sådan samordning omfattas av direktiv 77/453/EEG.

I flera medlemsstaters lagstiftning är innehav av examensbevis som sjuksköterska en förutsättning för rätten att påbörja och utöva verksamhet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård; i andra medlemsstater, där detta krav inte ställs, är ändå rätten att kalla sig sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård reglerad i lag.

Då ett direktiv om ömsesidigt erkännande av examensbevis inte nödvändigtvis innebär likvärdighet när det gäller den utbildning som dessa bevis avser, bör rätten att använda yrkestitlar på grundval av utbildningen endast vara tillåten på språket i sjuksköterskans ursprungsland eller senaste hemvistland.

För att underlätta tillämpningen av detta direktiv för de nationella myndigheterna får en medlemsstat föreskriva att den person som uppfyller utbildningsvillkoren enligt detta direktiv samtidigt med de formella utbildningsbevisen skall förete ett intyg från de behöriga myndigheterna i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet som visar att dessa bevis är de som avses i direktivet.

När det gäller kraven på god vandel och gott anseende bör skillnad göras mellan de krav som ställs för att påbörja verksamhet inom yrket och de krav som ställs för att få utöva yrket.

När det gäller tillhandahållande av tjänster är det ganska klart att det krav på inregistrering eller medlemskap i yrkesorganisationer eller motsvarande organ som är förknippat med utövandet av en stadigvarande verksamhet i den medlemsstat som är värdland utgör ett hinder för den som vill tillfälligt tillhandahålla tjänsten i fråga i det landet; detta krav bör därför upphävas. Under sådana förhållanden bör emellertid tillsyn garanteras över det yrkesansvar som faller inom dessa yrkesorganisationers eller organs verksamhetsområde; därför bör det med tillämpning av artikel 62 i fördraget erbjudas en möjlighet att ålägga personen i fråga att till den behöriga myndigheten i värdlandet inkomma med särskilda uppgifter som hänför sig till tillhandahållandet av tjänster.

När det gäller verksamhet som anställd sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård fastslås inte några särskilda bestämmelser i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen som hänför sig till god vandel eller gott anseende, yrkesansvar eller användningen av yrkestitlar; beroende på den enskilda medlemsstaten tillämpas eller får dessa regler tillämpas på såväl anställda som självständigt verksamma yrkesutövare; ett villkor för rätten att utöva verksamhet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård är i flera medlemsstater innehav av utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis för sjuksköterskor; denna verksamhet utövas såväl av anställda som av självständigt verksamma yrkesutövare eller av samma personer omväxlande som anställd eller som självständigt verksam yrkesutövare under deras yrkeskarriär; för att i möjligaste mån uppmuntra dessa yrkesutövares fria rörlighet inom gemenskapen förefaller det vara nödvändigt att utvidga detta direktiv till att även omfatta anställda sjuksköterskor.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Kapitel I Räckvidd

Artikel1¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/, direktiv 75/362/, 11979H, 11985I, 11994N, beslut (EU) nr 1/1995, 12003T och direktiv 2006/100/.

1. Detta direktiv skall tillämpas på verksamhet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård.

2. Enligt detta direktiv skall verksamhet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård innebära verksamhet som utövas av personer med följande yrkestitlar:

I Tyskland ”Krankenschwester”, ”Krankenpfleger”.

I Belgien ”hospitalier(ère)/verpleegassistent(e)”, ”infirmier(ère) hospitalier(ère)/ziekenhuisverpleger (-verpleegster)”.

I Danmark ”sygeplejerske”.

I Frankrike ”infirmier(ère)”.

I Irland ”Registered General Nurse”.

I Italien ”infermiere professionale”.

I Luxemburg ”infirmier”.

I Nederländerna ”verpleegkundige”.

I Storbritannien

England, Wales och Nordirland: ”State Registered Nurse or Registered General Nurse”.

Skottland: ”Registered General Nurse”.

I Grekland ”Διπλωματούχος ή πτυχιούχος νοσοκόμος, νοσηλευτής ή νοσηλεύτρια”.

I Spanien ”Enfermero/a diplomado/a”.

I Portugal ”Enfermeiro”.

I Finland ” sairaanhoitaja sjukskötare”.

I Sverige ”sjuksköterska”.

I Österrike ”Diplomierte Krankenschwester”, ”Diplomierter Krankenpfleger”.

I Tjeckien: ” všeobecná sestra/všeobecný ošetřovatel”.

I Estland: ” õde”.

I Cypern: ” Εγγεγραμμένος Νοσηλευτής”.

I Lettland: ” māsa”.

I Litauen: ” Bendrosios praktikos slaugytojas”.

I Ungern: ” ápoló”.

I Malta: ” Infermier Reġistrat tal-Ewwel Livell”.

I Polen: ” pielęgniarka”.

I Slovenien: ” diplomirana medicinska sestra / diplomirani zdravstvenik”.

I Slovakien: ” sestra”.

I Bulgarien: ” Медицинска сестра”.

I Rumänien: ” asistent medical generalist”.

Kapitel II Utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård

Artikel2¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2001/19/.

Varje medlemsstat skall erkänna de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som tilldelas medborgare i medlemsstaterna av övriga medlemsstater i enlighet med artikel 1 i direktiv 77/453/EEG och som förtecknas i bilagan genom att ge dessa bevis, när det gäller rätten att som självständigt verksam yrkesutövare påbörja och utöva verksamhet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, samma innebörd inom sitt territorium som dem som medlemsstaten själv utfärdar.

Kapitel III Nuvarande förhållanden

Artikel4¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/, direktiv 75/362/ och direktiv 2001/19/.

1. När det gäller medborgare i medlemsstater vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis inte uppfyller minimikraven för utbildningen enligt artikel 1 i direktiv 77/453/EEG, skall varje medlemsstat som tillräckligt bevis godta de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård som utfärdats av dessa medlemsstater före genomförandet av nämnda direktiv tillsammans med ett intyg som visar att dessa medborgare faktiskt och författningsenligt utövat verksamhet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård i minst tre år under en femårsperiod före dagen för utfärdandet av intyget.

Denna verksamhet skall ha innefattat fullt ansvar för planering, organisation och genomförande av omvårdnaden av patienterna.

2. När det gäller medborgare i medlemsstater vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård inte överensstämmer med den behörighet eller de benämningar som anges i bilagan, skall varje medlemsstat som tillräckligt bevis godta de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som utfärdas av dessa medlemsstater tillsammans med ett intyg utfärdat av de behöriga myndigheterna eller organen. Av intyget skall framgå att dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård utfärdats efter avslutad utbildning i enlighet med de bestämmelser i direktiv 77/453/EEG som avses i artikel 2 i föreliggande direktiv och av de medlemsstater som utfärdat dem betraktas som den kompetens eller de benämningar som anges i bilagan i föreliggande direktiv.

Artikel4a¶

Införd genom direktiv 2005/36/, direktiv 1990/658/EU och direktiv 2001/19/.

När det gäller medborgare i medlemsstaterna vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård intygar utbildning som fullgjorts inom f.d. Tyska Demokratiska Republikens territorium och som inte uppfyller samtliga minimikrav för utbildningen som fastställts i artikel 1 i direktiv 77/453/EEG, skall medlemsstaterna förutom Tyskland erkänna dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som tillräckligt bevis, om

de intygar utbildning som påbörjats före det tyska enandet,

de berättigar innehavarna att utöva verksamhet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård inom Tysklands hela territorium på samma villkor som enligt de bevis som utfärdats av de behöriga tyska myndigheterna och som avses i bilagan, och

de åtföljs av ett intyg utfärdat av de behöriga tyska myndigheterna som visar att dessa medborgare faktiskt och författningsenligt har utövat verksamhet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård i Tyskland i minst tre år i följd under en femårsperiod före tidpunkten för utfärdandet av intyget. Denna verksamhet skall ha innefattat fullt ansvar för planering, organisering och genomförande av omvårdnaden av patienten.

Artikel4b¶

Införd genom direktiv 2005/36/ och 12003T.

När det gäller polska examensbevis för sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård skall endast följande bestämmelser om förvärvade rättigheter gälla:

När det gäller medborgare i medlemsstaterna vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård utfärdats av, eller vars utbildning inleddes i, Polen före anslutningen, och inte uppfyller de minimikrav för utbildning som fastställdes i artikel 1 i direktiv 77/453/EEG, skall medlemsstaterna erkänna följande utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för allmän hälso- och sjukvård som tillräckliga bevis om de åtföljs av ett intyg över att dessa medborgare i medlemsstaterna faktiskt och lagligen har utövat verksamhet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård i Polen under den period som anges nedan:

bevis för kandidatexamen i hälso- och sjukvård (dyplom licencjata pielęgniarstwa) - minst tre år i följd under de fem år som föregick utfärdandet av intyget,

examensbevis för sjuksköterska (dyplom pielęgniarki albo pielęgniarki dyplomowanej) med postgymnasial utbildning från en vårdhögskola - minst fem år i följd under de sju år som föregick utfärdandet av intyget.

Denna verksamhet skall ha innefattat fullt ansvar för planering, organisering och genomförande av omvårdnaden av patienten.

Artikel4c¶

Införd genom direktiv 2005/36/ och 12003T.

1. När det gäller medborgare i medlemsstaterna vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård utfärdades av, eller vars utbildning inleddes i, f.d. Tjeckoslovakien före den 1 januari 1993, skall varje medlemsstat erkänna dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterska inom den allmänna sjukvården såsom varande bevis nog, när myndigheterna i Tjeckien intygar att dessa behörighetsbevis på landets territorium äger samma lagliga giltighet som tjeckiska behörighetsbevis för sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, när det gäller tillträde till och utövande av yrket som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård. Sådana intyg måste åtföljas av ett intyg utfärdat av samma myndigheter som styrker att dessa medborgare i medlemsstaterna faktiskt och på föreskrivet sätt på Tjeckiens territorium har ägnat sig åt den angivna verksamheten under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregick utfärdandet av intyget.

2. När det gäller medborgare i medlemsstaterna vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård utfärdades av, eller vars utbildning inleddes i, f.d. Sovjetunionen före den 20 augusti 1991, skall varje medlemsstat erkänna dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterska inom den allmänna sjukvården såsom varande bevis nog, när myndigheterna i Estland intygar att dessa behörighetsbevis på landets territorium äger samma lagliga giltighet som estniska behörighetsbevis för sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, när det gäller tillträde till och utövande av yrket som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård. Sådana intyg måste åtföljas av ett intyg utfärdat av samma myndigheter som styrker att dessa medborgare i medlemsstaterna faktiskt och på föreskrivet sätt på Estlands territorium har ägnat sig åt den angivna verksamheten under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregick utfärdandet av intyget.

3. När det gäller medborgare i medlemsstaterna vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård utfärdades av, eller vars utbildning inleddes i, f.d. Sovjetunionen före den 21 augusti 1991, skall varje medlemsstat erkänna dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterska inom den allmänna sjukvården såsom varande bevis nog, när myndigheterna i Lettland intygar att dessa behörighetsbevis på landets territorium äger samma lagliga giltighet som lettiska behörighetsbevis för sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, när det gäller tillträde till och utövande av yrket som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård. Sådana intyg måste åtföljas av ett intyg utfärdat av samma myndigheter som styrker att dessa medborgare i medlemsstaterna faktiskt och på föreskrivet sätt på Lettlands territorium har ägnat sig åt den angivna verksamheten under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregick utfärdandet av intyget.

4. När det gäller medborgare i medlemsstaterna vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård utfärdades av, eller vars utbildning inleddes i, f.d. Sovjetunionen före den 11 mars 1990, skall varje medlemsstat erkänna dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterska inom den allmänna sjukvården såsom varande bevis nog, när myndigheterna i Litauen intygar att dessa behörighetsbevis på landets territorium äger samma lagliga giltighet som litauiska behörighetsbevis för sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, när det gäller tillträde till och utövande av yrket som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård. Sådana intyg måste åtföljas av ett intyg utfärdat av samma myndigheter som styrker att dessa medborgare i medlemsstaterna faktiskt och på föreskrivet sätt på Litauens territorium har ägnat sig åt den angivna verksamheten under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregick utfärdandet av intyget.

5. När det gäller medborgare i medlemsstaterna vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård utfärdades av, eller vars utbildning inleddes i, f.d. Tjeckoslovakien före den 1 januari 1993, skall varje medlemsstat erkänna dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterska inom den allmänna sjukvården såsom varande bevis nog, när myndigheterna i Slovakien intygar att dessa behörighetsbevis på landets territorium äger samma lagliga giltighet som slovakiska behörighetsbevis för sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, när det gäller tillträde till och utövande av yrket som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård. Sådana intyg måste åtföljas av ett intyg utfärdat av samma myndigheter som styrker att dessa medborgare i medlemsstaterna faktiskt och på föreskrivet sätt på Slovakiens territorium har ägnat sig åt den angivna verksamheten under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregick utfärdandet av intyget.

6. När det gäller medborgare i medlemsstaterna vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård utfärdades av, eller vars utbildning inleddes i, Jugoslavien före den 25 juni 1991, skall varje medlemsstat erkänna dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterska inom den allmänna sjukvården såsom varande bevis nog, när myndigheterna i Slovenien intygar att dessa behörighetsbevis på landets territorium äger samma lagliga giltighet som slovenska behörighetsbevis för sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, när det gäller tillträde till och utövande av yrket som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård. Sådana intyg måste åtföljas av ett intyg utfärdat av samma myndigheter som styrker att dessa medborgare i medlemsstaterna faktiskt och på föreskrivet sätt på Sloveniens territorium har ägnat sig åt den angivna verksamheten under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregick utfärdandet av intyget.

Artikel4d¶

Införd genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2006/100/.

1. Med avvikelse från det här direktivet får Bulgarien tillåta personer som har behörighetsbevis för ”фелдшер” (fältskär) utfärdade i Bulgarien före den 31 december 1999 och som den 1 januari 2000 utövade detta yrke under Bulgariens nationella system för social trygghet att fortsätta att utöva sagda yrke även om delar av deras yrkesverksamhet faller under det här direktivet.

2. Innehavare av det bulgariska behörighetsbeviset för ”фелдшер” (fältskär) enligt punkt 1 är inte berättigade att få sina yrkeskvalifikationer erkända i andra medlemsstater enligt det här direktivet.

Artikel4e¶

Införd genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2006/100/.

När det gäller rumänska behörighetsbevis för sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård skall endast följande bestämmelser om förvärvade rättigheter gälla:

När det gäller medborgare i medlemsstaterna vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård utfärdats av, eller vars utbildning inleddes i, Rumänien före anslutningen, och inte uppfyller de minimikrav för utbildning som fastställs i artikel 1 i direktiv 77/453/EEG, skall medlemsstaterna erkänna följande utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för allmän hälso- och sjukvård som tillräckliga bevis om de åtföljs av ett intyg över att dessa medborgare i medlemsstaterna faktiskt och lagligen har utövat verksamhet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård i Rumänien under den period som anges nedan:

examensbevis för sjuksköterska (Certificat de competențe profesionale de asistent medical generalist) med postgymnasial utbildning från en școală postliceală — minst fem år i följd under de sju år som föregick utfärdandet av intyget.

Denna verksamhet skall ha innefattat fullt ansvar för planering, organisering och genomförande av omvårdnaden av patienten.

Kapitel IV Användning av akademisk titel

Artikel5¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

1. Med beaktande av artikel 13 skall värdlandet se till att medborgare i medlemsstaterna som uppfyller villkoren i artikel 2 och 4 får rätt att använda den erkända akademiska titeln, såvida den inte är identisk med yrkestiteln, eller en eventuell förkortning av denna i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet på språket eller språken i det landet. Värdlandet får kräva att denna titel åtföljs av namnet på och platsen för den institution eller examensnämnd som utfärdat den.

2. Om den akademiska titel som avses i punkt 1 och som används i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet kan förväxlas med en titel som i värdlandet kräver kompletterande utbildning, som personen i fråga inte har genomgått, får värdlandet kräva att denne använder den först nämnda titeln i en lämplig form som värdlandet anger.

Kapitel V Bestämmelser för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård

A. Särbestämmelser för etableringsrätten

Artikel6¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/ och direktiv 77/452/.

1. Ett värdland som kräver bevis om god vandel eller bevis om gott anseende av de egna medborgare som vill påbörja sådan verksamhet som avses i artikel 1 skall när det gäller medborgare från andra medlemsstater som tillräckligt bevis godta ett intyg utfärdat av en behörig myndighet i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet, som visar att det landets krav på god vandel eller gott anseende för att kunna påbörja verksamheten i fråga är uppfyllda.

2. Om det i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet inte krävs bevis om god vandel eller bevis om gott anseende för att påbörja verksamheten i fråga, får värdlandet kräva att personen i fråga företer utdrag ur kriminalregistret eller eventuellt motsvarande handling utfärdad av en behörig myndighet i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet.

3. Om värdlandet har ingående kunskap om ett allvarligt sakförhållande som har uppstått utanför dess territorium, innan personen i fråga etablerade sig i det landet, och som sannolikt kommer att påverka rätten att påbörja verksamheten i fråga inom dess territorium, får det landet underrätta ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet om detta.

Ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet skall bekräfta riktigheten av sakförhållandena. Myndigheterna i det landet skall avgöra vilka slags utredningar som skall göras och i vilken omfattning och skall underrätta värdlandet om eventuella åtgärder som de vidtar med avseende på de intyg eller handlingar som de har utfärdat.

Medlemsstaterna skall garantera de lämnade upplysningarnas konfidentiella natur.

Artikel7¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/ och direktiv 77/452/.

1. Om det i värdlandet finns bestämmelser i lagar och andra författningar om krav på god vandel eller gott anseende samt bestämmelser om disciplinpåföljd i händelse av allvarligt fel i yrkesutövningen eller om fällande dom på grund av lagöverträdelser i samband med den yrkesutövning som avses i artikel 1, skall ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet till värdlandet överlämna alla upplysningar som behövs om de åtgärder eller disciplinpåföljder av yrkesmässig eller administrativ karaktär som vidtagits mot personen i fråga, eller om de straffrättsliga påföljder på grund av lagöverträdelser som denne dömts till under yrkesutövningen i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet.

2. Om värdlandet har ingående kunskap om ett allvarligt sakförhållande som har inträffat utanför dess territorium, innan personen i fråga etablerade sig i det landet, och som sannolikt kommer att påverka rätten att inom dess territorium utöva verksamheten i fråga, får det landet underrätta ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet om detta.

Ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet skall bekräfta riktigheten av sakförhållandena. Myndigheterna i det landet skall avgöra vilket slags utredningar som skall göras och i vilken omfattning och skall underrätta värdlandet om eventuella åtgärder som de vidtar med avseende på de upplysningar som överlämnats i enlighet med punkt 1.

3. Medlemsstaterna skall garantera de lämnade upplysningarnas konfidentiella natur.

Artikel8¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Om värdlandet kräver intyg om den fysiska eller psykiska hälsan av de egna medborgare som vill påbörja eller utöva sådan verksamhet som avses i artikel 1, skall det landet som tillräckligt bevis godta den handling som krävs i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet.

Om det i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet inte krävs några handlingar av detta slag för att påbörja eller utöva verksamheten i fråga, skall värdlandet godta ett intyg som utfärdats av en behörig myndighet i det andra landet och som motsvarar de intyg som utfärdas i värdlandet.

Artikel9¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Handlingar som utfärdats i enlighet med artikel 6, 7 och 8 får när de företes inte vara äldre än tre månader räknat från dagen för utfärdandet.

Artikel10¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

1. Det förfarande som genomförs enligt artikel 6, 7 och 8 för att personen i fråga skall beviljas tillstånd att utöva sådan verksamhet som avses i artikel 1 skall avslutas snarast möjligt och senast tre månader efter det att samtliga handlingar som rör denna person inlämnats med beaktande av de förseningar som kan uppstå på grund av eventuella överklaganden efter det att detta förfarande genomförts.

2. I de fall som avses i artikel 6.3 och 7.2 skall en begäran om utredning medföra att den tidsfrist som fastställts i punkt 1 förlängs.

Den medlemsstat som rådfrågats skall avge svar inom tre månader.

Efter att ha mottagit svaret eller efter tidsfristens utgång skall värdlandet fortsätta det förfarande som avses i punkt 1.

Artikel10a¶

Införd genom direktiv 2005/36/ och direktiv 77/452/.

Om värdlandet kräver att de egna medborgare som vill påbörja eller utöva den verksamhet som avses i artikel 1 avlägger ed eller avger en högtidlig försäkran och om formen för en sådan ed eller försäkran inte kan användas av medborgarna i andra medlemsstater, skall värdlandet se till att en lämplig och likvärdig form av ed eller försäkran erbjuds personen i fråga.

B. Särbestämmelser om tillhandahållande av tjänster

Artikel11¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/ och direktiv 77/452/.

1. Om en medlemsstat av de egna medborgare som vill påbörja eller utöva verksamhet enligt artikel 1 kräver antingen ett tillstånd eller medlemskap eller inregistrering i yrkesorganisation eller motsvarande organ, skall det landet undanta medlemsstaternas medborgare från detta krav när det gäller att tillhandahålla tjänster.

Personen i fråga skall tillhandahålla tjänster med samma rättigheter och skyldigheter som medborgarna i värdlandet; han skall särskilt vara underkastad de administrativa reglerna för yrkesutövningen som tillämpas i värdlandet.

För detta ändamål och som tillägg till den förklaring som ges i punkt 2 om de tjänster som skall tillhandahållas får medlemsstaterna för att göra det möjligt att tillämpa de disciplinära bestämmelser för yrkesutövningen som gäller inom deras territorium kräva antingen automatisk tillfällig inregistrering eller proformamedlemskap i en yrkesorganisation eller ett motsvarande organ, eller inregistrering förutsatt att sådan inregistrering eller sådant medlemskap inte på något sätt fördröjer eller komplicerar tillhandahållandet av tjänster eller medför extrakostnader för den person som tillhandahåller tjänster.

Om värdlandet beslutar om en åtgärd enligt andra stycket eller blir uppmärksam på sakförhållanden som strider mot dessa bestämmelser, skall det landet genast underrätta medlemsstaten där personen i fråga har etablerat sig.

2. Värdlandet får kräva att personen i fråga lämnar ett förhandsmeddelande till de behöriga myndigheterna att han tillhandahåller tjänster, i den mån dessa innebär tillfällig vistelse inom den statens territorium.

I brådskande fall får detta meddelande lämnas så snart som möjligt efter det att tjänsterna har börjat tillhandahållas.

3. Enligt punkt 1 och 2 får värdlandet kräva att personen i fråga företer en eller flera handlingar med följande upplysningar:

Det meddelande som avses i punkt 2.

Ett intyg som visar att personen i fråga på föreskrivet sätt utövar verksamheten i fråga i den medlemsstat där han har etablerat sig.

Ett intyg att personen i fråga innehar ettdera av de utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis som krävs för att tillhandahålla tjänsterna i fråga och som avses i detta direktiv.

4. Den handling eller de handlingar som nämns i punkt 3 får när de företes inte vara äldre än tolv månader räknat från dagen för utfärdandet.

5. Om en medlemsstat, tillfälligt eller varaktigt, helt eller delvis, berövar en av de egna medborgarna eller en medborgare från en annan medlemsstat som etablerat sig inom dess territorium rätten att utöva den verksamhet som avses i artikel 1, skall det landet där så är lämpligt se till att det intyg som avses i punkt 3 andra strecksatsen tillfälligt eller varaktigt återkallas.

Artikel12¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Om inregistrering i socialförsäkringen krävs i ett värdland för att med ett försäkringsorgan göra avräkning för tjänster som tillhandahålls personer som är försäkrade inom ramen för ett socialförsäkringssystem, skall det landet undanta de yrkesutövare i medlemsstaterna som etablerat sig i en annan medlemsstat från detta krav, om tillhandahållandet av tjänster medför resor för personen i fråga.

Denne skall emellertid på förhand eller, i brådskande fall, efteråt lämna upplysningar till detta organ om de tjänster som tillhandahålls.

C. Bestämmelser som är gemensamma för etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster

Artikel13¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Om användningen av yrkestiteln för sådan verksamhet som avses i artikel 1 är reglerad i ett värdland, skall medborgare från andra medlemsstater som uppfyller villkoren i artikel 2 och 4 använda den titel i värdlandet, som i det landet motsvarar denna utbildningsnivå, även i dess förkortade form.

Artikel15¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

1. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att göra det möjligt för personerna i fråga att erhålla upplysningar om hälso- och socialförsäkringslagstiftningen och, där så är tillämpligt, om de yrkesetiska reglerna för läkare i värdlandet.

För detta ändamål får medlemsstaterna upprätta informationskontor där dessa personer kan få de upplysningar som behövs. Vid etablering får värdlandet kräva att personerna i fråga kontaktar dessa kontor.

2. Medlemsstaterna får upprätta de kontor som avses i punkt 1 vid de behöriga myndigheterna och organen, som de måste utse inom den tidsfrist som fastställts i artikel 19.1.

3. Medlemsstaterna skall se till att, där så är lämpligt, personerna i fråga i deras eget och deras patienters intresse förvärvar de språkkunskaper som krävs för att utöva yrket i värdlandet.

Kapitel VI Slutbestämmelser

Artikel16¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Om det finns skälig grund för tvivel får värdlandet kräva att de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat styrker äktheten av de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som utfärdats i den andra medlemsstaten och som avses i kapitel II och III samt intygar att personen i fråga har uppfyllt utbildningsvillkoren i direktiv 77/453/EEG.

Artikel17¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Inom den tidsfrist som fastställts i artikel 19.1 skall medlemsstaterna utse de myndigheter och organ som är behöriga att utfärda eller motta utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis samt de handlingar och upplysningar som avses i detta direktiv och skall genast underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om detta.

Artikel18¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Detta direktiv skall även tillämpas på de medborgare i medlemsstaterna som i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 1612/68 i egenskap av anställda utövar eller kommer att utöva sådan verksamhet som avses i artikel 1.

Artikel18a¶

Införd genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2001/19/.

Medlemsstaterna skall till kommissionen anmäla de lagar och andra författningar som de antar avseende utfärdande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis på det område som omfattas av detta direktiv. Kommissionen skall offentliggöra ett lämpligt meddelande i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, med uppgift om de benämningar som har antagits av medlemsstaterna för dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis och, i förekommande fall, motsvarande yrkestitel.

Artikel18b¶

Införd genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2001/19/.

Varje medlemsstat skall för de av medlemsstaternas medborgare, vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis på det område som omfattas av detta direktiv inte motsvarar de benämningar som förtecknas för den medlemsstaten i detta direktiv, erkänna som tillräckligt bevis sådana utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som utfärdats av medlemsstaterna och som åtföljs av ett intyg utfärdat av deras behöriga myndigheter eller organ. Detta intyg skall ange att de berörda utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevisen har utfärdats efter det att en utbildning som motsvarar bestämmelserna i detta direktiv har slutförts och att den medlemsstat som har utfärdat dem behandlar dem som likvärdiga med de bevis vars benämningar förtecknas i detta direktiv.

Artikel18c¶

Införd genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2001/19/.

Medlemsstaterna skall granska sådana utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis på det område som omfattas av detta direktiv som den sökande har erhållit utanför Europeiska unionen, när dessa utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis har erkänts i en medlemsstat, samt sådan utbildning och/eller yrkeserfarenhet som den sökande har skaffat i en medlemsstat. Medlemsstatens beslut skall meddelas inom tre månader räknat från den dag då den sökande inkom med en fullständig ansökan.

Artikel18d¶

Införd genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2001/19/.

Medlemsstaternas beslut i fråga om ansökningar om erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis på det område som omfattas av detta direktiv skall vara utförligt motiverade i de fall som en ansökan avslås.

En sökande skall ha rätt att överklaga till domstol i enlighet med den nationella lagstiftningen. En sökande skall även kunna överklaga om inget beslut meddelas inom den föreskrivna tiden.

Artikel19¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

1. Medlemsstaterna skall genomföra de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta direktiv inom två år efter dagen för anmälan och genast underrätta kommissionen om detta.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel20¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Om det vid tillämpningen av detta direktiv skulle uppstå allvarligare svårigheter för en medlemsstat inom vissa områden, skall kommissionen i samverkan med det landet undersöka dessa svårigheter och begära yttrande från den kommitté bestående av högre tjänstemän inom hälsoväsendet som upprättats enligt beslut 75/365/EEG senast ändrad genom beslut 77/455/EEG.

Vid behov skall kommissionen föreslå rådet lämpliga åtgärder.

Artikel21¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

BILAGA

1 EGT nr C 65, 5.6.1970, s. 12.

2 EGT nr C 108, 26.8.1970, s. 23.

3 EGT nr L 176, 15.7.1977, s. 8.

4 EGT nr L 257, 19.10.1968, s. 2.

5 EGT nr L 167, 30.6.1975, s. 19.

6 EGT nr L 176, 15.7.1977, s. 13.