Tredje livförsäkringsdirektivet

Avis juridique important

Rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (tredje livförsäkringsdirektivet) Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 360 , 09/12/1992 s. 0001 - 0027 Finsk specialutgåva Område 6 Volym 3 s. 0180 Svensk specialutgåva Område 6 Volym 3 s. 0180

RÅDETS DIREKTIV 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (tredje livförsäkringsdirektivet)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 57.2 och 66 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (1),

i samarbete med Europaparlamentet (2),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (3), och

med beaktande av följande:

Skälen nedan är grundrättsaktens. Ändringsrättsakternas skäl: direktiv 95/26/ · förordning (EG) nr 1103/97 · direktiv 2000/64/ · direktiv 2002/83/.

(1) Det är nödvändigt att den inre marknaden för direkt livförsäkring fullbordas med hänsyn till såväl etableringsfriheten som friheten att tillhandahålla tjänster så att det blir enklare för försäkringsföretag med huvudkontor i gemenskapen att fullgöra åtaganden inom gemenskapen.

(2) Rådets andra direktiv 90/619/EEG av den 8 november 1990 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring, som fastställer regler för att underlätta det praktiska utnyttjandet av friheten att tillhandahålla tjänster och som innebär ändring av direktiv 79/267/EEG (4), har redan väsentligt bidragit till förverkligandet av en inre marknad för direkt livförsäkring genom att ge försäkringstagarna fullständig frihet att utnyttja största möjliga livförsäkringsmarknad tack vare att de inte behöver särskilt skydd i den medlemsstat där åtagandet görs om de tar initiativ till avtal med försäkringsföretag i en annan medlemsstat.

(3) Direktiv 90/619/EEG utgör därför ett viktigt steg i sammanslagningen av de nationella marknaderna till en integrerad marknad. Detta steg behöver kompletteras med andra gemenskapsåtgärder i syfte att göra det möjligt för alla försäkringstagare, oberoende av om de själva tar initiativ eller inte, att ha tillgång till varje försäkringsgivare med huvudkontor inom gemenskapen som bedriver verksamhet där med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster, och att därvid garanteras ett tillfredsställande skydd.

(4) Detta direktiv skall ingå i en samlad gemenskapslagstiftning som redan antagits och som innefattar rådets första direktiv 79/267/EEG av den 5 mars 1979 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva direkt livförsäkringsrörelse (5) och rådets direktiv 91/674/EEG av den 19 december 1991 om årsredovisning och sammanställd redovisning för försäkringsföretag (6).

(5) Den metod som valts är att sådan harmonisering skall ske som är väsentlig, nödvändig och tillräcklig för att uppnå ömsesidigt erkännande av auktorisationer och säkra system för kontroll så att det blir möjligt att bevilja en enda auktorisation som gäller i hela gemenskapen, samt att tillämpa principen om hemlandstillsyn.

(6) Som en följd av detta skall hädanefter bedrivandet av försäkringsrörelse vara underkastat en enda officiell auktorisation som ges av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där försäkringsföretaget har sitt huvudkontor. En sådan auktorisation ger företaget rätt att bedriva verksamhet inom hela gemenskapen med stöd av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster. Den medlemsstat där en filial ligger eller där tjänster tillhandahålls får inte längre kräva att försäkringsföretag som vill bedriva försäkringsrörelse där och som redan har auktorisation i hemlandet skall söka ny auktorisation. Direktiv 79/267/EEG och 90/619/EEG bör därför ändras i enlighet härmed.

(7) De behöriga myndigheterna i hemländerna skall hädanefter ansvara för tillsynen av att försäkringsföretagens ekonomi är sund, vilket bl.a. innebär kontroll av deras solvensmarginal och skapandet av tillräckliga tekniska avsättningar, samt att dessa avsättningar täcks av matchande tillgångar.

(8) Utövandet av sådan verksamhet som avses i artikel 1.2 c i direktiv 79/267/EEG påverkar inte under några förhållanden de befogenheter som tilldelats respektive myndigheter med avseende på innehavare av tillgångar som avses i bestämmelsen.

(9) Vissa bestämmelser i detta direktiv avser minimikrav. Hemlandet får dock fastställa strängare regler för försäkringsföretag som är auktoriserade av dess egna behöriga myndigheter.

(10) De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna måste ha de tillsynsmöjligheter som krävs för att säkerställa att försäkringsföretagen bedriver sin verksamhet på ett korrekt sätt inom hela gemenskapen antingen verksamheten utövas med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster. Myndigheterna måste särskilt ha möjlighet att införa lämpliga skyddsåtgärder eller sanktioner i avsikt att förhindra oegentligheter och brott mot bestämmelserna om tillsyn över försäkringsverksamhet.

(11) Bestämmelserna om överlåtelse av försäkringsbestånd måste anpassas så att de överensstämmer med det system med en enda auktorisation som införs genom detta direktiv.

(12) Den specialiseringsregel som har uppställts i direktiv 79/267/EEG bör uppmjukas så att de medlemsstater som så önskar kan bevilja samma försäkringsföretag auktorisation för de klasser som avses i bilagan till direktiv 79/267/EEG och för de typer av försäkringar som hänförs till försäkringsklass 1 och 2 i bilagan till direktiv 73/239/EEG (7). Denna möjlighet får dock underställas vissa villkor ifråga om redovisnings- och likvidationsregler.

(13) Med hänsyn till skyddet av försäkringstagarna skall alla försäkringsföretag införa lämpliga försäkringstekniska avsättningar. Beräkningen av dessa avsättningar baseras huvudsakligen på försäkringsmatematiska principer. Dessa principer bör samordnas för att underlätta ett ömsesidigt erkännande av de försiktighetsregler som tillämpas i de olika medlemsstaterna.

(14) Av försiktighetsskäl är det önskvärt att det inrättas en miniminivå för samordning av de regler om begränsning av räntesats vid beräkningar av de tekniska avsättningarna. För att uppnå en sådan begränsning är det lämpligt att låta medlemsstaterna fritt få välja vilken metod som skall användas eftersom de metoder som finns alla är lika riktiga, försiktiga och likvärdiga.

(15) De regler som styr spridningen, lokaliseringen och matchningen av de tillgångar som används för att täcka de tekniska avsättningarna måste samordnas för att underlätta ett ömsesidigt erkännande av medlemsstaternas regler. Vid denna samordning måste man beakta de åtgärder för liberalisering av kapitalrörelser som antogs genom rådets direktiv 88/361/EEG av den 24 juni 1988 om genomförandet av artikel 67 i fördraget (8) och de framsteg som gemenskapen gjort på vägen mot en ekonomisk och monetär union.

(16) Hemländerna får dock inte kräva att försäkringsföretagen skall investera de tillgångar som täcker de tekniska avsättningarna i särskilda tillgångsslag, eftersom ett sådant krav skulle vara oförenligt med de åtgärder för liberalisering av kapitalrörelserna som antogs genom direktiv 88/361/EEG.

(17) I avvaktan på att ett direktiv om investeringstjänster antas som bland annat harmoniserar definitionen av begreppet reglerad marknad måste en provisorisk definition av begreppet göras i detta direktiv utan att kommande harmonisering påverkas. Denna definition kommer att ersättas med den som harmoniseras på gemenskapsnivå och som kommer att lägga ansvaret på marknadens hemland, medan ansvaret i detta direktiv temporärt läggs på försäkringsföretagets hemland.

(18) Förteckningen över poster som får ingå i den solvensmarginal som krävs enligt direktiv 79/267/EEG måste kompletteras med hänsyn till nya finansiella instrument och till de möjligheter som beviljats för andra finansiella institut vid uppbyggnaden av sina fonder.

(19) Harmoniseringen av försäkringsavtalsrätten är inte en förutsättning för att uppnå en inre marknad för försäkringar. Den möjlighet som ges medlemsstaterna att föreskriva att deras respektive lagar skall tillämpas på försäkringsavtal som täcker åtaganden inom deras territorier bör därför ge tillräckligt skydd för försäkringstagare.

(20) Inom ramen för en inre marknad ligger det i försäkringstagarnas intresse att ha tillgång till bredast möjliga utbud av försäkringsprodukter som finns att tillgå inom gemenskapen så att de kan välja vad som bäst motsvarar deras behov. Det åligger den medlemsstat där åtagandet har gjorts att se till att det inom dess territorium inte finns några hinder mot att tillhandahålla alla försäkringsprodukter som saluförs inom gemenskapen, förutsatt att produkterna inte strider mot i medlemsstaten gällande lagstiftning till skydd för det allmänna bästa och i den utsträckning skyddet för det allmänna bästa inte säkerställts genom lagstiftning i hemlandet, samt med kravet att sådana rättsregler tillämpas på alla företag med verksamhet i medlemsstaten utan diskriminering av något företag och att de är objektivt sett nödvändiga och står i proportion till det åsyftade ändamålet.

(21) Medlemsstaterna måste kunna säkerställa att de försäkringsprodukter och de avtalshandlingar som, enligt etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster används för att täcka åtaganden inom deras territorier, överensstämmer med de särskilda rättsregler till skydd för det allmänna bästa som är tillämpliga. De tillsynssystem som skall tillämpas måste motsvara den inre marknadens krav utan att vara en förutsättning för att bedriva försäkringsverksamhet. Med detta synsätt förefaller det inte berättigat med ett system med förhandsgodkännande av avtalsvillkor. Det är därför nödvändigt att införa andra system som är bättre anpassade till den inre marknadens krav och som ger varje medlemsstat möjlighet att garantera försäkringstagare ett tillfredsställande skydd.

(22) För att tillämpa försäkringsmatematiska principer i enlighet med detta direktiv får hemlandet kräva regelbunden underrättelse om de tekniska grunderna för beräkning av premienivåer och tekniska avsättningar, dock med undantag för allmänna och särskilda försäkringsvillkor och företagets premiesättning.

(23) På den inre marknaden för försäkringsområdet får försäkringstagaren ett bredare och mer varierat utbud av försäkringar att välja mellan. För att fullt ut kunna dra nytta av denna mångfald och den ökade konkurrensen skall försäkringstagaren ha tillgång till all den information som är nödvändig för att kunna välja den försäkring som bäst motsvarar hans behov. Detta informationsbehov är så mycket större som åtagandena kan sträcka sig över lång tid. Bestämmelser om minimikrav måste därför harmoniseras, så att försäkringstagare kan få klara och exakta besked om de väsentliga egenskaperna hos de försäkringsprodukter som erbjuds och uppgift om de organ till vilka försäkringstagare, försäkrade eller förmånstagare kan rikta klagomål.

(24) Marknadsföring av försäkringsprodukter är viktig för att försäkringsrörelse skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt inom gemenskapen. Det måste därför vara tillåtet för försäkringsföretag att använda alla sedvanliga marknadsföringsmetoder i den medlemsstat där en filial är belägen eller tjänster tillhandahålls. Medlemsstaterna får dock kräva att försäkringsföretagen följer nationella regler om marknadsföringens form och innehåll oberoende av om dessa regler grundas på gemenskapslagstiftning om marknadsföring eller har införts av medlemsstaten till skydd för det allmänna bästa.

(25) Inom ramen för en inre marknad får ingen medlemsstat längre förbjuda att försäkringsverksamhet bedrivs inom dess territorium, något som strider mot såväl etablerings friheten som mot friheten att tillhandahålla tjänster. Den rätt medlemsstaterna i detta hänseende erhållit genom direktiv 90/619/EEG skall därför upphävas.

(26) Det bör införas ett sanktionssystem som skall tillämpas om ett försäkringsföretag inte uppfyller de bestämmelser till skydd för det allmänna bästa som är tillämpliga i den medlemsstat där ett åtagande görs.

(27) I vissa medlemsstater är försäkringstransaktioner inte föremål för någon form av indirekt beskattning medan flertalet medlemsstater tillämpar särskilda skatter och andra former av avgifter. Dessa skatter och avgifter varierar avsevärt beträffande struktur och omfattning mellan de medlemsstater där de förekommer. Det är önskvärt att förhindra att de skillnader som finns leder till snedvridning av konkurrensen i fråga om försäkringstjänster medlemsstaterna emellan. I avvaktan på ytterligare harmonisering bör detta problem kunna avhjälpas genom tillämpning av skattesystemen och de övriga avgiftsformerna i de olika medlemsstater där åtaganden görs, och det är medlemsstaternas uppgift att vidta åtgärder så att sådana skatter och avgifter betalas.

(28) Det är viktigt att införa en gemenskapssamordning för likvidation av försäkringsföretag. Det är hädanefter väsentligt för det fall ett försäkringsföretag skulle träda i likvidation att fastställa att det skyddssystem som finns i varje medlemsstat säkerställer lika behandling av alla som har fordringar på grund av försäkringsavtal oavsett nationalitet och oavsett hur åtagandet har ingåtts.

(29) Återkommande tekniska ändringar av de närmare reglerna som fastställs i detta direktiv kan komma att behöva göras med hänsyn till utvecklingen i försäkringsbranschen. Kommissionen kommer, om och när så behövs, att genomföra sådana ändringar efter samråd med den försäkringskommitté som inrättats genom direktiv 91/675/EEG (9), och därvid utöva de verkställande befogenheter som den givits enligt fördraget.

(30) Det är nödvändigt att införa särskilda regler för att säkerställa en smidig övergång från den befintliga rättsordningen när detta direktiv blir tillämpligt, till den ordning som införs genom direktivet. Det måste tillses att dessa regler inte lägger ytterligare arbetsbörda på medlemsstaternas behöriga myndigheter.

(31) I enlighet med artikel 8c i fördraget bör hänsyn tas till graden av de påfrestningar som för vissa ekonomier på olika utvecklingsnivåer blir nödvändiga. Övergångsbestämmelser bör därför antas så att tillämpningen av detta direktiv kan införas gradvis i vissa medlemsstater.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

XXX

XXX

Article1¶XXXX

Ändrad genom direktiv 2002/83/.

1. XXXX