Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/18/EG av den 23 april 2009 om grundläggande principer för utredning av olyckor i sjötransportsektorn och om ändring av rådets direktiv 1999/35/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/59/EG (Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 80.2,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,
med beaktande av Regionkommitténs yttrande,
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget, mot bakgrund av det gemensamma utkast som godkändes av förlikningskommittén den 3 februari 2009, och
Skälen nedan är grundrättsaktens. Ändringsrättsakternas skäl: direktiv (EU) 2024/3017.
(1) En hög allmän säkerhetsnivå bör upprätthållas inom sjötransporten i Europa och alla ansträngningar bör göras för att minska antalet sjöolyckor och tillbud till sjöss.
(2) En snabb teknisk utredning av sjöolyckor ökar sjösäkerheten genom att bidra till att förhindra en upprepning av sådana olyckor som resulterar i förlust av människoliv och fartyg samt förorening av den marina miljön.
(3) I sin resolution av den 21 april 2004 om ökad sjösäkerhet uppmanar Europaparlamentet med kraft kommissionen att lägga fram ett förslag till direktiv om utredning av fartygsolyckor.
(4) Enligt artikel 2 i Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 (nedan kallad Unclos) har kuststaterna rätt att utreda orsakerna till alla sjöolyckor som inträffar i deras territorialhav och som kan komma att utgöra fara för liv eller miljön, beröra kuststatens räddningstjänst eller på annat sätt påverka kuststaten.
(5) Enligt artikel 94 i Unclos ska flaggstaterna låta en eller flera sakkunniga personer utreda vissa sjöolyckor eller navigeringsincidenter på det fria havet.
(6) I regel I/21 i internationella konventionen av den 1 november 1974 om säkerheten för människoliv till sjöss (nedan kallad Solas 74), i internationella lastlinjekonventionen av den 5 april 1966 och i internationella konventionen av den 2 november 1973 rörande förhindrande av havsföroreningar från fartyg fastställs att flaggstaterna ansvarar för att olyckor utreds och att relevanta resultat överlämnas till Internationella sjöfartsorganisationen (IMO).
(7) I koden för genomförandet av bindande IMO-instrument, som utgör en bilaga till IMO-församlingens resolution A.996(25) av den 29 november 2007 påminns det om att flaggstaterna är skyldiga att se till att sjösäkerhetsutredningar genomförs av sakkunniga utredare med kompetens i frågor som rör sjöolyckor och tillbud till sjöss. Enligt den koden ska flaggstaterna dessutom kunna tillhandahålla sakkunniga utredare för detta ändamål, oberoende av platsen för olyckan eller tillbudet.
(8) Det bör tas hänsyn till den kod för utredning av olyckor och tillbud till sjöss som utgör en bilaga till IMO-församlingens resolution A.849(20) av den 27 december 1997 (nedan kallad IMO-koden för utredning av olyckor och tillbud till sjöss) och som föreskriver att en gemensam metod ska användas vid säkerhetsutredningar av sjöolyckor och tillbud till sjöss och att staterna ska samarbeta när de kartlägger de faktorer som bidrog till att olyckan eller tillbudet inträffade. Beaktas bör också IMO-församlingens resolution A.861(20) av den 27 november 1997 och IMO:s sjösäkerhetskommittés resolution MSC.163(78) av den 17 maj 2004, som innehåller en definition av färdskrivare (VDR).
(9) Sjöfolk har erkänts utgöra en särskild kategori arbetstagare och de behöver särskilt skydd mot bakgrund av sjötransportsektorns globala natur och de olika jurisdiktioner som de kan komma i kontakt med, särskilt när det gäller kontakter med offentliga myndigheter. För att öka sjösäkerheten bör sjöfolk kunna räkna med rättvis behandling vid sjöolyckor. Deras mänskliga rättigheter och deras värdighet bör vid varje tidpunkt upprätthållas och alla säkerhetsutredningar bör utföras rättvist och skyndsamt. Vidare bör medlemsstaterna i detta syfte beakta, i enlighet med nationell lagstiftning, tillämpliga bestämmelser i IMO:s riktlinjer för rättvis behandling av sjöfolk vid sjöolyckor.
(10) Medlemsstaterna bör, inom ramen för sina rättssystem, skydda vittnesutlåtanden efter en olycka och hindra att de används för andra syften än säkerhetsutredningar, i syfte att undvika diskriminerande åtgärder eller vedergällningsåtgärder mot vittnen på grund av deras deltagande i utredningarna.
(11) Enligt rådets direktiv 1999/35/EG av den 29 april 1999 om ett system med obligatoriska besiktningar för en säker drift av ro-ro-passagerarfartyg och höghastighetspassagerarfartyg i reguljär trafik ska medlemsstaterna, inom ramen för sina rättssystem, definiera en rättsstatus som gör det möjligt för dem och varje annan medlemsstat med väsentligt intresse att delta i, samarbeta i eller, där så föreskrivs i IMO-koden för utredning av olyckor och tillbud till sjöss, leda varje utredning av olyckor eller tillbud till sjöss där ett ro-ro-passagerarfartyg eller ett höghastighetspassagerarfartyg är inblandat.
(12) Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/59/EG av den 27 juni 2002 om inrättande av ett övervaknings- och informationssystem för sjötrafik i gemenskapen ska medlemsstaterna följa bestämmelserna i IMO-koden för utredning av olyckor och tillbud till sjöss och se till att resultaten av utredningen offentliggörs så snart som möjligt efter det att den har avslutats.
(13) Det är av största vikt att en säkerhetsutredning av olyckor och tillbud med inblandning av havsgående fartyg, eller av andra fartyg i hamnar eller i andra begränsade havsområden, genomförs på ett opartiskt sätt för att omständigheterna kring och orsakerna till sådana olyckor eller tillbud effektivt ska kunna fastställas. Sådana utredningar bör därför genomföras av sakkunniga utredare under överinseende av ett oberoende organ eller institut med nödvändiga befogenheter så att eventuella intressekonflikter undviks.
(14) Medlemsstaterna bör, i enlighet med sin lagstiftning beträffande befogenheterna för de myndigheter som ansvarar för den rättsliga undersökningen, och i samarbete med dessa myndigheter, när så är lämpligt, se till att de som ansvarar för den tekniska undersökningen kan genomföra sina uppgifter under bästa möjliga förutsättningar.
(15) Detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter.
(16) Medlemsstaterna bör säkerställa att deras rättssystem gör det möjligt för dem och för varje annan medlemsstat med väsentligt intresse att delta i, samarbeta i eller leda utredningar av sjöolyckor på grundval av bestämmelserna i IMO-koden för utredning av olyckor och tillbud till sjöss.
(17) I princip bör varje sjöolycka eller tillbud till sjöss endast omfattas av en utredning genomförd av en medlemsstat eller en medlemsstat som leder utredningen med deltagande av eventuella andra stater med väsentligt intresse. I vederbörligen motiverade undantagsfall där två eller fler medlemsstater är inblandade när det gäller det berörda fartygets flagg, platsen där skadan skett eller offrens nationalitet skulle parallella utredningar kunna utföras.
(18) En medlemsstat får anförtro uppgiften att leda en säkerhetsutredning av en sjöolycka eller ett tillbud till sjöss (nedan kallad säkerhetsutredning), eller särskilda uppgifter som rör denna utredning, åt en annan medlemsstat om man gemensamt enats om detta.
(19) Medlemsstaterna bör göra sitt yttersta för att inte utkräva betalning för det bistånd som begärts inom ramen för säkerhetsundersökningar där två eller flera medlemsstater är inblandade. Om bistånd begärs av en medlemsstat som inte är inblandad i säkerhetsutredningen bör medlemsstaterna enas om återbetalningen av kostnaderna.
(20) För att underlätta utredningar måste, enligt regel V/20 i Solas 74, passagerarfartyg och andra fartyg än passagerarfartyg med bruttodräktighet av 3000 eller mer, byggda den 1 juli 2002 och senare, vara utrustade med en färdskrivare. Eftersom sådan utrustning är ett viktigt led i en strategi som syftar till att förhindra olyckor till sjöss, bör det vara obligatoriskt att färdskrivare finns ombord på sådana fartyg i inrikes och internationell trafik som anlöper hamnar i gemenskapen.
(21) De uppgifter som tillhandahålls av ett färdskrivarsystem, och av annan elektronisk utrustning, kan användas både i efterhand, för att utreda orsakerna till en sjöolycka eller ett tillbud till sjöss, och i förebyggande syfte, för att dra lärdom av de omständigheter som kan leda till sådana händelser. Medlemsstaterna bör se till att de uppgifter som finns tillgängliga verkligen används i båda dessa syften.
(22) Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1406/2002 ska Europeiska sjösäkerhetsbyrån (nedan kallad byrån) i samarbete med medlemsstaterna utveckla tekniska lösningar och ge tekniskt stöd avseende genomförandet av gemenskapslagstiftningen. När det gäller utredning av olyckor har sjösäkerhetsbyrån den specifika uppgiften att underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna och kommissionen vid utarbetandet, med vederbörligt beaktande av medlemsstaternas olika rättssystem, av en gemensam metod för utredning av sjöolyckor i enlighet med internationellt överenskomna principer.
(23) I enlighet med förordning (EG) nr 1406/2002 ska byrån underlätta samarbetet när stöd ges av medlemsstaterna vid utredningar och vid analys av befintliga olycksrapporter.
(24) Eventuella relevanta lärdomar från säkerhetsutredningar bör beaktas vid utvecklingen eller ändringen av gemensamma utredningsmetoder för utredning av sjöolyckor och tillbud till sjöss.
(25) Medlemsstaterna och gemenskapen bör vederbörligen beakta de säkerhetsrekommendationer som lämnas till följd av en säkerhetsutredning.
(26) Eftersom den tekniska säkerhetsutredningens syfte är att förebygga olyckor och tillbud till sjöss, bör de sammanfattande bedömningarna och säkerhetsrekommendationerna under inga omständigheter avgöra ansvars- eller skuldfrågan.
(27) Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att förbättra sjösäkerheten i gemenskapen och på så sätt minska risken för framtida sjöolyckor, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
(28) De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter.
(29) Kommissionen bör särskilt ges befogenhet att ändra detta direktiv i syfte att införliva senare antagna ändringar av internationella konventioner och tillhörande protokoll, koder och resolutioner och anta eller anpassa en gemensam metod för utredning av sjöolyckor och tillbud till sjöss. Eftersom dessa åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv, bland annat genom att komplettera det med nya icke väsentliga delar, måste de antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.
(30) I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning uppmuntras medlemsstaterna att för egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabeller som så långt det är möjligt visar överensstämmelsen mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra dessa tabeller.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel1¶Syfte
Ändrad genom direktiv (EU) 2024/3017.
1. Syftet med detta direktiv är att förbättra sjösäkerheten och att förhindra förorening från fartyg, samt att på så sätt minska risken för framtida sjöolyckor genom att
a) underlätta ett snabbt genomförande av säkerhetsutredningar och en ordentlig analys av sjöolyckor och tillbud till sjöss i syfte att fastställa deras orsaker, och
b) säkerställa tillförlitlig rapportering om säkerhetsutredningar vid lämplig tidpunkt samt förslag till korrigerande åtgärder.
2. Eftersom syftet med sjösäkerhetsutredningar (säkerhetsutredningar) enligt detta direktiv inte är att fastställa ansvar eller skuld, ska inga slutsatser om ansvars- eller skuldfrågan dras utifrån resultaten av dessa utredningar. Medlemsstaterna ska se till att myndigheterna för utredning av sjösäkerhet (säkerhetsutredningsmyndigheter) inte hindras från att lämna en fullständig rapport om orsakerna till sjöolyckan eller tillbudet.
Artikel2¶Tillämpningsområde
Ändrad genom direktiv (EU) 2024/3017.
1. Detta direktiv ska tillämpas på sådana sjöolyckor och tillbud till sjöss som
a) berör fartyg som för en medlemsstats flagg,
b) inträffar inom medlemsstaternas territorialhav och inre vatten enligt definitionen i Unclos, eller
c) är av annat väsentligt intresse för medlemsstaterna.
2. Detta direktiv ska inte tillämpas på sådana olyckor och tillbud till sjöss som bara berör
a) örlogsfartyg, trupptransportfartyg eller andra fartyg som ägs eller drivs av en medlemsstat och som uteslutande utnyttjas för statliga och icke-kommersiella ändamål,
b) fartyg som inte drivs mekaniskt, träfartyg av primitiv konstruktion samt nöjes- och fritidsbåtar som inte används i handelssyfte, om de inte har eller kommer att ha en besättning och medför fler än tolv passagerare i kommersiellt syfte,
c) fartyg som är avsedda för och trafikerar inre vattenvägar,
d) fiskefartyg, vars längd underskrider 15 meter,
e) fasta oljeborrplattformar till sjöss.
Artikel3¶Definitioner
Ändrad genom direktiv (EU) 2024/3017.
I detta direktiv gäller följande definitioner:
1. IMO-koden för utredning av olyckor: koden för internationella standarder och rekommenderade metoder för säkerhetsutredningar efter sjöolyckor och tillbud till sjöss i bilagan till IMO:s sjösäkerhetskommittés resolution MSC.255(84) av den 16 maj 2008, i uppdaterad version.
2. IMO:s riktlinjer för att bistå utredare vid tillämpningen av koden för utredningar av olyckor: de riktlinjer i bilagan till IMO:s resolution A.1075(28) som antogs av IMO-församlingen den 4 december 2013, i uppdaterad version.
3. Följande begrepp ska förstås i enlighet med definitionerna i IMO-koden för utredning av olyckor:
a) sjöolycka,
b) mycket allvarlig sjöolycka,
c) tillbud till sjöss,
d) sjösäkerhetsutredning,
e) myndighet för utredning av sjösäkerhet,
f) stat som utreder sjösäkerheten,
g) stat med väsentligt intresse,
h) allvarlig personskada.
4. IMO:s riktlinjer om rättvis behandling av sjöfolk vid sjöolyckor: riktlinjerna i bilagan till IMO:s juridiska kommittés resolution LEG.3(91) av den 27 april 2006, som godkändes av Internationella arbetsorganisationens styrelse vid dess 296:e session den 12–16 juni 2006, i uppdaterad version.
5. ro-ro-passagerarfartyg: ett ro-ro-passagerarfartyg enligt definitionen i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/2110.
6. höghastighetspassagerarfartyg: ett höghastighetspassagerarfartyg enligt definitionen i artikel 2.2 i direktiv (EU) 2017/2110.
7. färdskrivare (VDR): färdskrivare enligt definitionen i punkt 4.1 i bilagan till IMO:s sjösäkerhetskommittés resolution MSC.333(90) av den 22 maj 2012, i uppdaterad version, kompletterad med de relevanta IMO-prestandanormer som är tillämpliga vid dagen för installation ombord av denna VDR, utan att det påverkar tillämpningen av unionsrätten.
8. förenklad färdskrivare (S-VDR): förenklad färdskrivare enligt definitionen i punkt 4.1 i bilagan till IMO:s sjösäkerhetskommittés resolution MSC.163(78) av den 17 maj 2004, i uppdaterad version, kompletterad med de relevanta IMO-prestandanormer som är tillämpliga vid datumet för installation ombord av denna S-VDR, utan att det påverkar tillämpningen av unionsrätten.
9. säkerhetsrekommendation: alla förslag, även i registrerings- och kontrollsyfte, från
a) säkerhetsutredningsmyndigheten i den stat som genomför eller ansvarar för en säkerhetsutredning på grundval av information som har framkommit i den utredningen, eller
b) i tillämpliga fall, kommissionen, på grundval av en abstrakt dataanalys och resultaten av genomförda säkerhetsutredningar.
10. ett fiskefartygs längd: ett fiskefartygs längd enligt artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1130.
11. personskada med dödlig utgång: en skada som en person ådragit sig vid en olycka och som har till följd att personen i fråga avlider inom 30 dagar efter dagen för olyckan, om den relaterade informationen finns tillgänglig.
Artikel4¶Säkerhetsutredningens status
Ändrad genom direktiv (EU) 2024/3017.
1. Medlemsstaterna ska i enlighet med sina rättssystem fastställa rättslig status för säkerhetsutredningen på ett sådant sätt att dessa utredningar kan genomföras så effektivt och snabbt som möjligt.
Medlemsstaterna ska i enlighet med sin lagstiftning, och, vid behov, i samarbete med de myndigheter som ansvarar för den rättsliga undersökningen se till att säkerhetsutredningarna
a) är oberoende av straffrättsliga eller andra parallella utredningar som genomförs för att fastställa ansvar eller skuld, och att säkerhetsutredningsmyndigheterna kan rapportera om resultaten av säkerhetsutredningar utan instruktioner från eller inblandning av personer, organisationer eller parter som kan påverkas av resultatet av dessa säkerhetsutredningar,
b) inte förhindras i onödan, avbryts eller försenas på grund av sådana utredningar.
2. Medlemsstaternas regler ska, i enlighet med den permanenta samarbetsstruktur som avses i artikel 10, inbegripa bestämmelser som gör det möjligt att
a) samarbeta i och ge ömsesidigt bistånd till säkerhetsutredningar som leds av andra medlemsstater, eller att anförtro ledningen av en sådan utredning åt en annan medlemsstat i enlighet med artikel 7, och
b) samordna deras respektive säkerhetsutredningsmyndigheters verksamhet i den mån det behövs för att direktivets mål ska kunna uppnås.
Artikel5¶Utredningsskyldighet
Ändrad genom direktiv (EU) 2024/3017.
1. Varje medlemsstat ska säkerställa att en säkerhetsutredning genomförs av den säkerhetsutredningsmyndighet som avses i artikel 8 efter en mycket allvarlig sjöolycka
a) där ett fartyg som för medlemsstatens flagg är inblandat, oavsett olycksplats,
b) som inträffar inom medlemsstatens territorialhav och inre vatten enligt definitionen i Unclos, oberoende av det eller de olycksdrabbade fartygens flagg, eller
c) som är av väsentligt intresse för medlemsstaten, oavsett olycksplatsen och det eller de olycksdrabbade fartygens flagg.
2. När ett fiskefartyg vars längd underskrider 15 meter är involverat, ska säkerhetsutredningsmyndigheten utan dröjsmål och senast två månader efter det att den mycket allvarliga sjöolycka som avses i punkt 1 i denna artikel inträffade göra en preliminär bedömning för att avgöra om en säkerhetsutredning ska genomföras eller inte. Om säkerhetsutredningsmyndigheten beslutar att inte genomföra en sådan säkerhetsutredning ska skälen till beslutet utan dröjsmål och senast två månader efter det att den mycket allvarliga sjöolyckan inträffade registreras och anmälas i enlighet med artikel 17.3.
3. När säkerhetsutredningsmyndigheten beslutar om en säkerhetsutredning ska genomföras eller inte i enlighet med punkt 2 ska den beakta tillgängliga bevis och möjligheten att resultaten av säkerhetsutredningen kan leda till att framtida sjöolyckor och tillbud till sjöss förebyggs.
4. Vid sjöolyckor eller tillbud till sjöss som inte omfattas av punkterna 1, 2 eller 3 ska säkerhetsutredningsmyndigheten besluta huruvida en säkerhetsutredning ska genomföras.
5. Omfattningen av och de praktiska arrangemangen för säkerhetsutredningens genomförande ska fastställas av säkerhetsutredningsmyndigheten i den medlemsstat som ansvarar för utredningen i samarbete med motsvarande myndigheter i övriga stater med väsentligt intresse, på ett sätt som säkerhetsutredningsmyndigheten i den medlemsstat som ansvarar för utredningen anser vara lämpligast för att direktivets mål ska kunna uppnås och i syfte att förebygga framtida sjöolyckor och tillbud till sjöss.
6. Vid genomförandet av en säkerhetsutredning ska säkerhetsutredningsmyndigheten följa IMO:s riktlinjer för att bistå utredare vid tillämpningen av koden för utredning av olyckor. Utredarna får avvika från dessa riktlinjer när detta enligt deras yrkesmässiga bedömning kan betraktas som nödvändigt för att uppnå målen med säkerhetsutredningen. Kommissionen får anta rekommendationer för tillämpningen av dessa riktlinjer, med beaktande av alla relevanta lärdomar som har dragits utifrån säkerhetsutredningar, och efter samråd med säkerhetsutredningsmyndigheterna inom ramen för den permanenta samarbetsstruktur som avses i artikel 10.
7. När beslut fattas om huruvida en sjöolycka eller ett tillbud till sjöss som har inträffat långsides, när fartyget är förtöjt eller i docka och som inbegriper land- eller hamnarbetare har inträffat ”i direkt samband med ett fartygs drift” och därför är föremål för en säkerhetsutredning, ska medlemsstaterna, i enlighet med sin nationella rätt, ta särskild hänsyn till hur faktorer som fartygets konstruktion, utrustning, rutiner, besättning och fartygsledning är involverade i den verksamhet som bedrivs och hur relevanta dessa faktorer är för verksamheten.
8. En säkerhetsutredning ska inledas utan dröjsmål efter det att sjöolyckan eller tillbudet till sjöss har inträffat och under alla omständigheter senast två månader därefter.
9. Om det under en säkerhetsutredning blir känt eller misstänks att ett brott har begåtts enligt artiklarna 3, 3a, 3b eller 3c i IMO:s konvention om bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet av den 10 mars 1988, i uppdaterad version, ska säkerhetsutredningsmyndigheten i enlighet med nationell rätt omedelbart underrätta sjösäkerhetsmyndigheterna i den eller de berörda medlemsstaterna och i varje berört tredjeland.
Artikel6¶Underrättelseskyldighet
Ändrad genom direktiv (EU) 2024/3017.
En medlemsstat ska inom ramen för sitt rättssystem ålägga de ansvariga myndigheterna eller de berörda parterna, eller båda, att utan dröjsmål underrätta landets säkerhetsutredningsmyndighet om alla sjöolyckor och tillbud till sjöss som omfattas av detta direktiv.
Artikel7¶Ledning av och deltagande i säkerhetsutredningar
Ändrad genom direktiv (EU) 2024/3017.
1. I princip ska varje sjöolycka eller tillbud till sjöss vara föremål för endast en utredning som utförs av en medlemsstat eller en medlemsstat som har ansvar för utredningen med deltagande av andra medlemsstater som har ett väsentligt intresse i olyckan eller tillbudet.
Vid säkerhetsutredningar där två eller fler medlemsstater är inblandade, ska de berörda medlemsstaterna därför samarbeta för att snabbt enas om vilken stat som ska ha ansvar för utredningen. De ska göra sitt yttersta för att enas om utredningsförfarandena. Inom ramen för denna överenskommelse ska andra stater med väsentligt intresse ha samma rättigheter och tillgång till vittnen och bevis som den medlemsstat som leder säkerhetsutredningen. De ska också ha rätt att få sin ståndpunkt beaktad av den medlemsstat som ansvarar för utredningen.
Parallella säkerhetsutredningar av samma sjöolycka eller tillbud till sjöss ska vara strikt begränsade till undantagsfall. Medlemsstaterna ska i sådana fall underrätta kommissionen om varför parallella säkerhetsutredningar genomförs. Medlemsstater som genomför parallella säkerhetsutredningar ska samarbeta med varandra. De berörda säkerhetsutredningsmyndigheterna ska framför allt utbyta relevanta uppgifter som har samlats in under deras respektive säkerhetsutredningar inom en rimlig tid, särskilt i syfte att så långt det är möjligt komma fram till gemensamma slutsatser.
Medlemsstaterna ska avstå från varje åtgärd som i onödan skulle kunna hindra, avbryta eller försena genomförandet av en säkerhetsutredning som omfattas av detta direktiv.
1a. Under genomförandet av säkerhetsutredningen ska medlemsstater med väsentligt intresse i den mån det är praktiskt möjligt bistå den eller de medlemsstater som utreder sjösäkerheten med tillgång till information som är relevant för säkerhetsutredningen. Den eller de utredare som genomför en säkerhetsutredning ska, om detta anses vara nödvändigt, också ges tillgång till information som statliga inspektörer, kustbevakare, operatörer inom sjötrafikinformationstjänster, lotsar och annan sjöfartspersonal i staten med väsentligt intresse förfogar över, i enlighet med dess nationella rätt.
2. Utan hinder av punkt 1 ska varje medlemsstat fortsätta att ansvara för säkerhetsutredningen och samordningen med andra medlemsstater med väsentligt intresse till dess att man gemensamt enats om vilken stat som ska ha ansvar för utredningen.
3. En medlemsstat får, utan att det påverkar dess skyldigheter enligt detta direktiv och internationell rätt, från fall till fall, efter ömsesidig överenskommelse anförtro ledningen av en säkerhetsutredning åt en annan medlemsstat, eller särskilda uppgifter som rör genomförandet av en sådan utredning.
4. När ett ro-ro-passagerarfartyg eller ett höghastighetspassagerarfartyg är inblandat i en sjöolycka eller ett tillbud till sjöss, ska säkerhetsutredningen inledas av den medlemsstat på vars territorialhav eller inre vatten enligt definitionen i Unclos sjöolyckan eller tillbudet till sjöss inträffar. Om sjöolyckan eller tillbudet till sjöss inträffar på annat vatten ska säkerhetsutredningen inledas av den medlemsstat som detta ro-ro-passagerarfartyg eller höghastighetspassagerarfartyg senast besökte. Den medlemsstat som inledde säkerhetsutredningen ska vara ansvarig för säkerhetsutredningen och samordningen med övriga medlemsstater med väsentligt intresse till dess att man gemensamt enats om vilken av dessa medlemsstater som ska vara den medlemsstat som ansvarar för utredningen.
Artikel8¶Säkerhetsutredningsmyndighet
Ändrad genom direktiv (EU) 2024/3017.
1. Medlemsstaterna ska säkerställa att säkerhetsutredningar genomförs under ansvar av en opartisk, oberoende och permanent säkerhetsutredningsmyndighet, som har de befogenheter som krävs och som förfogar över tillräckliga medel, ekonomiska resurser och sakkunniga utredare med kompetens i frågor som rör sjöolyckor och tillbud till sjöss, för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt detta direktiv.
Säkerhetsutredningsmyndigheter ska inte hindras från att tillfälligt utnämna lämpliga utredare med de specialistkunskaper som krävs för att ingå i en säkerhetsutredning eller från att använda konsulter för att få expertråd rörande olika aspekter av en säkerhetsutredning.
För att kunna genomföra en säkerhetsutredning på ett opartiskt sätt ska säkerhetsutredningsmyndigheten i fråga om sin organisation, sin rättsliga struktur och sitt beslutsfattande vara oberoende av varje part vars intressen skulle kunna stå i konflikt med den uppgift som den har anförtrotts.
Kustlösa medlemsstater som inte har fartyg som för deras flagg och som omfattas av detta direktiv ska ange ett oberoende organ som ska fungera som kontaktpunkt för samarbete om säkerhetsutredningen enligt artikel 5.1 c.
2. Säkerhetsutredningsmyndigheten ska se till att de enskilda utredarna har praktiska kunskaper om och praktisk erfarenhet inom de ämnesområden som ingår i deras normala utredningsuppgifter. Säkerhetsutredningsmyndigheten ska dessutom sörja för att lämplig expertis är lätt tillgänglig vid behov.
3. Säkerhetsutredningsmyndigheten får även anförtros insamling och analys av data om sjösäkerhet, särskilt i förebyggande syften, förutsatt att dessa aktiviteter inte påverkar myndighetens oberoende ställning eller medför något ansvar i reglerings-, förvaltnings- eller standardiseringsfrågor.
4. Medlemsstaterna ska, inom ramen för sina respektive nationella rättssystem, se till att utredarna i den egna säkerhetsutredningsmyndigheten, eller i den säkerhetsutredningsmyndighet åt vilken säkerhetsutredningen har anförtrotts, i tillämpliga fall i samarbete med de myndigheter som ansvarar för den rättsliga undersökningen, erhåller all relevant information och alla relevanta tekniska medel för att kunna genomföra säkerhetsutredningen och därför ha rätt att
a) få tillträde till alla relevanta områden eller olycksplatser och alla fartyg, vrak eller strukturer, inklusive last, utrustning och vrakdelar,
b) säkerställa omedelbart upptagande av bevismaterial och kontrollerad sökning efter och bortforsling av vrak, vrakdelar eller andra delar och ämnen för undersökning eller analys,
c) kräva undersökning eller analys av de föremål som avses i led b, och att få fri tillgång till resultaten från sådana undersökningar eller analyser,
d) få fri tillgång till, och möjlighet att kopiera och använda all relevant information och registrerade data, inklusive VDR- eller S-VDR-data, som rör fartyg, inspelningar från sjötrafikinformationstjänster, resa, last, besättning eller andra personer, föremål, förhållanden eller omständigheter,
e) få fri tillgång till resultaten från undersökningen av dödsoffers kroppar eller från prover från dödsoffers kroppar,
f) begära och få fri tillgång till resultaten från undersökningen av personer som var inblandade i driften av fartyget, eller varje annan relevant person, eller från prover som tagits från sådana personer,
g) höra vittnen utan att personer vars intressen kan anses inverka negativt på säkerhetsutredningen är närvarande,
h) erhålla besiktningsprotokoll och relevant information som innehas av flaggstaten, redare, klassificeringssällskap eller någon annan relevant part som själv eller genom företrädare är etablerad i medlemsstaten,
i) begära bistånd från respektive stats relevanta myndigheter, inklusive flagg- och hamnstaternas inspektörer, kustbevakning, sjötrafikinformationstjänster, sjöräddningstjänster, lotsar eller annan hamn- eller sjöfartspersonal.
5. Säkerhetsutredningsmyndigheten ska omgående och när som helst kunna reagera på underrättelser om en olycka och ska kunna få tillräckliga resurser för att kunna bedriva sin verksamhet på ett oberoende sätt. Myndighetens utredare ska ha en status som ger dem nödvändiga garantier för oberoende.
6. Säkerhetsutredningsmyndigheten får kombinera sina uppgifter enligt detta direktiv med utredningar av andra händelser än sjöolyckor eller tillbud till sjöss på villkor att sådana säkerhetsutredningar inte äventyrar dess oberoende ställning.
7. Varje medlemsstat får utveckla, genomföra och upprätthålla ett kvalitetsledningssystem för sin säkerhetsutredningsmyndighet.
8. Den permanenta samarbetsstruktur som avses i artikel 10 ska stödja säkerhetsutredningsmyndigheterna och stärka deras säkerhetsutredningskapacitet genom att utforma riktlinjer och rekommendationer för att säkerställa att säkerhetsutredningarna genomförs på ett konsekvent sätt, och den ska i detta avseende utveckla och genomföra ett program för inbördes granskning.
Artikel9¶Konfidentialitet
Ändrad genom direktiv (EU) 2024/3017.
1. Utan att det påverkar tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 ska en medlemsstat, inom ramen för sitt rättssystem, säkerställa att följande uppgifter inte offentliggörs för andra ändamål än säkerhetsutredningssyften, såvida inte den behöriga myndigheten i den medlemsstaten anser att det finns ett övervägande allmänintresse av att lämna ut dessa uppgifter, inbegripet de fall där den behöriga myndigheten konstaterar att fördelarna med utlämningen uppväger de negativa inhemska och internationella effekter som en sådan utlämning kan ha på den aktuella säkerhetsutredningen eller framtida säkerhetsutredningar:
a) alla utsagor som säkerhetsutredningsmyndigheten har inhämtat från personer under säkerhetsutredningens gång,
b) uppgifter som avslöjar identiteten på personer som har bidragit till bevisningen inom ramen för säkerhetsutredningen,
c) information som samlats in av säkerhetsutredningsmyndigheten och som är av särskilt känslig och privat natur, inklusive information om enskilda personers hälsa,
d) material som därefter framställs under säkerhetsutredningens gång, till exempel anteckningar, utkast och yttranden skrivna av utredarna samt yttranden som gjorts i samband med analys av informationen,
e) information och bevis som tillhandahålls av utredare från andra medlemsstater eller tredjeländer i enlighet med internationella standarder och rekommenderade förfaranden, om deras säkerhetsutredningsmyndighet så begär,
f) utkast till preliminära, kortfattade eller slutliga rapporter,
g) all kommunikation mellan personer som har varit inblandade i fartygets drift,
h) skriftliga eller elektroniska registreringar och transkriberingar av registreringar från sjötrafikinformationstjänster, inklusive de rapporter och resultat de tagit fram för interna ändamål.
2. VDR- och S-VDR-registreringar från en säkerhetsutredning ska inte offentliggöras eller användas för andra ändamål än för säkerhetsutrednings- eller fartygssäkerhetssyften, såvida inte sådana uppgifter är anonymiserade eller offentliggörs via säkra förfaranden.
3. För de ändamål som avses i punkt 1 får endast data som är absolut nödvändiga offentliggöras.
4. Medlemsstaterna får besluta att begränsa de fall där ett offentliggörande som avses i punkt 3 får göras, med beaktande av unionsrätten.
Artikel10¶En permanent samarbetsstruktur
Ändrad genom direktiv (EU) 2024/3017.
1. Medlemsstaterna ska i nära samarbete med kommissionen upprätta en permanent samarbetsstruktur som ger deras respektive säkerhetsutredningsmyndigheter möjlighet att samarbeta med varandra i den mån det behövs för att direktivets mål ska kunna uppnås.
2. Den permanenta samarbetsstrukturens arbetsordning och de nödvändiga organisationsarrangemangen ska fastställas i enlighet med det föreskrivande förfarande som avses i artikel 19.2.
3. Säkerhetsutredningsmyndigheterna ska inom ramen för den permanenta samarbetsstrukturen särskilt enas om vilka samarbetsformer som är bäst för att kunna
a) göra det möjligt för säkerhetsutredningsmyndigheter att dela på installationer, anläggningar och utrustning för teknisk undersökning av vrak, fartygsutrustning och andra föremål av betydelse för säkerhetsutredningarna, inklusive framtagande och utvärdering av uppgifter från VDR eller S-VDR och annan elektronisk utrustning,
b) ge varandra det tekniska bistånd eller tillhandahålla den expertis som krävs för utförandet av specifika uppgifter,
c) skaffa och utbyta information som är relevant för analysen av data om olyckor och utarbetandet av lämpliga säkerhetsrekommendationer på gemenskapsnivå,
d) ta fram gemensamma principer för uppföljningen av säkerhetsrekommendationer och för utredningsmetodernas anpassning till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen,
e) vidta lämpliga åtgärder till följd av tidiga varningar enligt artikel 16,
f) fastställa sekretessregler, med hänsyn till nationella bestämmelser, för utbyte av vittnesmål och databehandling, och andra uppgifter som avses i artikel 9, även i förbindelser med tredjeländer,
g) i tillämpliga fall ge enskilda utredare relevant utbildning,
h) främja samarbete på de områden som omfattas av detta direktiv med tredjeländers säkerhetsutredningsmyndigheter och med internationella organ för utredning av sjöolyckor,
i) förse säkerhetsutredningsmyndigheter som leder säkerhetsutredningar med all relevant information.
Artikel11¶Kostnader
1. Om säkerhetsutredningar inbegriper två eller fler medlemsstater ska de respektive verksamheterna vara kostnadsfria.
2. Om bistånd begärs från en medlemsstat som inte är inblandad i säkerhetsutredningen ska medlemsstaterna enas om återbetalningen av kostnaderna.
Artikel12¶Samarbete med tredjeländer med väsentligt intresse
Ändrad genom direktiv (EU) 2024/3017.
1. Medlemsstaterna ska i största möjliga utsträckning samarbeta i säkerhetsutredningar med tredjeländer med väsentligt intresse.
2. Tredjeländer med väsentligt intresse ska, efter ömsesidig överenskommelse och när som helst under utredningens gång, tillåtas medverka i en säkerhetsutredning under ansvar av en medlemsstat i enlighet med detta direktiv.
3. En medlemsstats samarbete i en säkerhetsutredning som leds av ett tredjeland med väsentligt intresse får inte påverka dess uppfyllande av kraven på genomförande av och rapportering om säkerhetsutredningar enligt detta direktiv. Om ett tredjeland med väsentligt intresse leder en säkerhetsutredning där en eller flera medlemsstater är inblandade får de medlemsstaterna besluta att inte genomföra en parallell säkerhetsutredning under förutsättning att den säkerhetsutredning som leds av tredjelandet genomförs i enlighet med IMO-koden för utredning av olyckor. I sådana fall ska artikel 14 inte tillämpas på säkerhetsutredningsmyndigheterna.
Artikel13¶Bevarande av bevis
Ändrad genom direktiv (EU) 2024/3017.
Medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att se till att de som berörs av sjöolyckor och tillbud till sjöss som omfattas av detta direktiv gör sitt yttersta för att
a) spara alla uppgifter från sjökort, loggböcker, elektroniska och magnetiska inspelningar och videoband, inklusive information från VDR eller S-VDR och annan elektronisk utrustning, för tiden före, under och efter olyckan,
b) förhindra att uppgifterna skrivs över eller ändras på annat sätt,
c) hindra att annan utrustning som skäligen kan anses ha betydelse för säkerhetsutredningen av olyckan manipuleras,
d) skyndsamt ta upp och bevara alla bevis som behövs för en säkerhetsutredning.
Artikel14¶Olycksrapporter
Ändrad genom direktiv (EU) 2024/3017.
1. Säkerhetsutredningar som genomförs enligt detta direktiv ska offentliggöras i form av en olycksrapport enligt en mall som fastställs av behörig säkerhetsutredningsmyndighet och i enlighet med relevanta avsnitt i bilaga I.
En säkerhetsutredningsmyndighet får besluta att offentliggöra endast en kortfattad rapport om en säkerhetsutredning om
a) säkerhetsutredningen inte avser en mycket allvarlig sjöolycka, eller
b) resultaten av säkerhetsutredningen avseende en sjöolycka eller ett tillbud till sjöss inte kan bidra till att förebygga framtida sjöolyckor eller tillbud till sjöss.
2. En säkerhetsutredningsmyndighet ska göra sitt yttersta för att göra olycksrapporten enligt punkt 1, inbegripet dess slutsatser och eventuella rekommendationer, tillgänglig för allmänheten och särskilt sjöfartssektorn inom tolv månader från dagen för sjöolyckan eller tillbudet till sjöss. Om den slutliga olycksrapporten, vid en mycket allvarlig sjöolycka, inte kan bli klar inom denna tid ska en preliminär olycksrapport offentliggöras inom tolv månader från dagen för olyckan.
3. Säkerhetsutredningsmyndigheten i den medlemsstat som ansvarar för utredningen ska skicka ett exemplar av den slutliga eller preliminära rapporten till kommissionen. Säkerhetsutredningsmyndigheten ska ta hänsyn till alla tekniska synpunkter som kommissionen har på de slutliga rapporterna, förutsatt att dessa synpunkter inte påverkar slutsatsernas innebörd, för att förbättra olycksrapporternas kvalitet på det sätt som är lämpligast för att direktivets mål ska kunna uppnås.
4. Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 20 för att ändra följande delar av bilaga I till detta direktiv: ”2. Fakta”, ”3. Beskrivning” och ”4. Analys”.
Artikel15¶Säkerhetsrekommendationer
Ändrad genom direktiv (EU) 2024/3017.
1. Medlemsstaterna ska se till att adressaterna, särskilt i syfte att förebygga framtida olyckor, vederbörligen beaktar säkerhetsutredningsmyndigheternas säkerhetsrekommendationer och, i lämpliga fall, att rekommendationerna följs upp på lämpligt sätt i enlighet med unionsrätten och internationell rätt.
2. I lämpliga fall ska en säkerhetsutredningsmyndighet eller kommissionen utarbeta säkerhetsrekommendationer på grundval av en abstrakt dataanalys och de övergripande resultaten av de säkerhetsutredningar som gjorts.
3. En säkerhetsrekommendation får under inga omständigheter avgöra skuld- eller ansvarsfördelning i samband med en olycka.
Artikel16¶Förvarning
Ändrad genom direktiv (EU) 2024/3017.
Utan att det påverkar dess rätt att lämna en förvarning ska säkerhetsutredningsmyndigheten när som helst under en säkerhetsutredning, om den anser att det krävs ett snabbt ingripande på unionsnivå för att nya olyckor ska kunna förebyggas, utan dröjsmål underrätta kommissionen om behovet av en förvarning.
Vid behov ska kommissionen sända ett varningsmeddelande till ansvariga myndigheter i alla övriga medlemsstater, sjöfartsindustrin och alla andra berörda parter.
Artikel17¶Europeiska databasen för sjöolycksutredningar
Ändrad genom direktiv (EU) 2024/3017.
1. Data om sjöolyckor och tillbud till sjöss ska lagras och analyseras med hjälp av en elektronisk databas på europeisk nivå som ska läggas upp av kommissionen, kallad Europeiska databasen för sjöolycksutredningar (European Marine Casualty Information Platform, Emcip).
2. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om vilka behöriga myndigheter som ska ha tillgång till databasen.
2a. Medlemsstaterna ska anmäla alla sjöolyckor och tillbud till sjöss till Emcip i enlighet med formatet i bilaga II och, när en säkerhetsutredning genomförs, tillhandahålla data från den säkerhetsutredningen i enlighet med Emcip-systemet. För fiskefartyg vars längd underskrider 15 meter krävs endast rapportering av mycket allvarliga sjöolyckor. Om mycket allvarliga sjöolyckor där fiskefartyg vars längd underskrider 15 meter är involverade inte utreds ska skälen för detta rapporteras till Emcip.
3. Säkerhetsutredningsmyndigheterna ska anmäla alla mycket allvarliga sjöolyckor till Emcip. Medlemsstaterna får besluta om och utse den eller de behöriga nationella myndigheter som ska rapportera om alla andra sjöolyckor och tillbud till sjöss. När kommissionen får kännedom om en sjöolycka eller ett tillbud till sjöss ska den informera de behöriga nationella myndigheterna.
4. Kommissionen och medlemsstaterna ska utveckla databassystemet och en metod för uppgiftsrapportering inom lämplig tidsfrist.
5. Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 20 för att ändra bilaga II till detta direktiv, för att uppdatera förteckningen över uppgifter som ska lämnas i anmälan om sjöolyckor och tillbud till sjöss för att beakta ändringar som IMO har gjort i IMO-koden för utredning av olyckor.
Artikel17a¶Utbildning och operativt stöd
Införd genom direktiv (EU) 2024/3017.
1. Kommissionen ska med hjälp av byrån och i samarbete med medlemsstaterna underlätta utvecklingen av kapacitet och kunskapsutbyte mellan säkerhetsutredningsmyndigheterna genom att tillhandahålla regelbunden utbildning om ny rättslig och teknisk utveckling, specifika metoder, verktyg och teknologi som rör fartyg, fartygsutrustning och fartygsdrift, beroende på säkerhetsutredningsmyndigheternas behov.
2. På begäran av medlemsstaternas säkerhetsutredningsmyndigheter, och förutsatt att ingen intressekonflikt uppstår, ska kommissionen ge operativt stöd till medlemsstaterna vid genomförandet av deras säkerhetsutredningar. Sådant stöd får omfatta tillhandahållande av specialiserade analysverktyg eller specialiserad analysutrustning samt särskild expertis, förutsatt att tillhandahållandet av stöd inte leder till att de berörda säkerhetsutredningsmyndigheternas oberoende äventyras.
Artikel18¶Rättvis behandling av sjöfolk
Medlemsstaterna ska, i enlighet med sin nationella lagstiftning, beakta de relevanta föreskrifterna i IMO:s riktlinjer om rättvis behandling av sjöfolk vid sjöolyckor i vatten under deras jurisdiktion.
Artikel19¶Kommittéförfarande
Ändrad genom direktiv (EU) 2024/3017.
1. Kommissionen ska biträdas av kommittén för sjösäkerhet och förhindrande av förorening från fartyg (COSS), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2099/2002. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011.
2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.
Artikel20¶Utövande av delegeringen
Ändrad genom direktiv (EU) 2024/3017.
1. Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.
2. Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artiklarna 14.4 och 17.5 ska ges till kommissionen tills vidare från och med den 26 december 2024.
3. Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 14.4 och 17.5 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.
4. Innan kommissionen antar en delegerad akt ska den samråda med experter som utsetts av varje medlemsstat i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning.
5. Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.
6. En delegerad akt som antas enligt artiklarna 14.4 och 17.5 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period på två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.
Artikel20a¶Ändringar i IMO-koden för utredning av olyckor
Införd genom direktiv (EU) 2024/3017.
Ändringar i IMO-koden för utredning av olyckor ska gälla, utan att det påverkar det förfarande för kontroll av överensstämmelse som fastställs i artikel 5 i förordning (EG) nr 2099/2002.
Artikel21¶Ytterligare åtgärder
Ingenting i detta direktiv ska hindra en medlemsstat från att vidta ytterligare sjösäkerhetsåtgärder som inte omfattas av detta direktiv, förutsatt att åtgärderna i fråga inte strider mot direktivet eller på något sätt hindrar att dess syfte uppnås, eller sätter förverkligandet av dess syfte i fara.
Artikel22¶Sanktioner
Medlemsstaterna ska fastställa regler för sanktioner för överträdelser av de nationella bestämmelser som antas i enlighet med detta direktiv och ska vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att de verkställs. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.
Artikel23¶Översyn av genomförandet
Ändrad genom direktiv (EU) 2024/3017.
Kommissionen ska senast den 27 juni 2032 lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om genomförandet och efterlevnaden av detta direktiv och vid behov föreslå ytterligare åtgärder som anses nödvändiga mot bakgrund av rekommendationerna i direktivet, bland annat en undersökning av möjligheten att inkludera obligatoriska säkerhetsutredningar för fiskefartyg vars längd underskrider 15 meter i detta direktivs tillämpningsområde och av hur detta skulle påverka säkerhetsutredningsmyndigheternas arbetsbörda.
Artikel24¶Ändringar i befintliga rättsakter
1. Artikel 12 i direktiv 1999/35/EG ska utgå.
2. Artikel 11 i direktiv 2002/59/EG ska utgå.
Artikel25¶Införlivande
1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 17 juni 2011.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.
2. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.
Artikel26¶Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel27¶Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
BILAGA I
Innehållet i säkerhetsutredningsrapporten
Förord
Förordet ska ange att säkerhetsutredningen har ett enda syfte, att en säkerhetsrekommendation under inga omständigheter ger upphov till någon presumtion om ansvar eller skuld, och att rapporten varken i fråga om innehåll eller stil har avfattats för att användas i samband med rättsliga åtgärder.
(Rapporten bör varken hänvisa till vittnesmål eller koppla ihop någon som nämns i rapporten med någon som har vittnat under säkerhetsutredningen.)
1. SAMMANFATTNING
Denna del ska innehålla basfakta om sjöolyckan eller tillbudet till sjöss: Vad hände, när, var och hur? Har olyckan lett till dödsfall, personskador, skador på fartyg eller last, skador hos tredje man eller miljöskador?
2. FAKTA
Denna del ska vara uppdelad i ett antal olika avsnitt som ger tillräcklig information som utredningsorganet anser vara fakta, tjäna som underlag för analysen och underlätta förståelsen.
Följande avsnitt ska särskilt innehålla följande uppgifter:
2.1 Fartygets data
Flaggstat/fartygsregister
Identitet
Viktigaste egenskaper
Ägarförhållanden och ledning
Konstruktion
Säkerhetsbesättning
Godkänd last
I fråga om fiskefartyg, den typ av fiske som bedrevs vid tidpunkten för olyckan
2.2 Uppgifter om resan
Anlöpshamnar
Typ av resa
Lastuppgifter
Bemanning
2.3 Uppgifter om sjöolyckan/tillbudet
Typ av sjöolycka/tillbud
Datum och klockslag
Position och plats för sjöolyckan/tillbudet
Yttre förhållanden och förhållanden ombord
Fartygets drift och reseetapp
Plats ombord
För sjöolyckor eller tillbud i vilka land- eller hamnarbetare är inblandade, den last som fartyget för
Mänskliga faktorer
Konsekvenser (för människor, fartyg, last, miljö, m.m.)
2.4 Inblandning av kustmyndighet, räddningsinsatser
Vem var inblandad?
Vilka hjälpmedel användes?
Hur snabbt var ingripandet?
Vilka åtgärder vidtogs?
Vad uppnåddes?
3. BESKRIVNING
I denna del ska sjöolyckan/tillbudet rekonstrueras genom en kronologisk redogörelse för de händelser som inträffade före, under och efter sjöolyckan/tillbudet, med omnämnande av alla inblandade faktorer (dvs. personer, materiel, förhållanden, utrustning eller externa faktorer). Den tidsperiod som redogörelsen täcker ska vara så lång att den omfattar alla incidenter som direkt bidrog till sjöolyckan/tillbudet. Denna del ska också omfatta alla relevanta detaljer om den säkerhetsutredning som genomförts, däribland resultaten av granskningar och prov.
4. ANALYS
Denna del ska vara uppdelad i avsnitt med en analys av varje incident och med kommentarer till resultaten från alla relevanta granskningar och prov som gjorts inom ramen för säkerhetsutredningen, och kommentarer till alla säkerhetsåtgärder som eventuellt redan har vidtagits för att undvika sjöolyckor.
Avsnitten bör innehålla följande uppgifter:
Bakgrund till och förhållanden under incidenten.
Misstag – även i form av en underlåtenhet att handla – begångna av en person, incidenter där farliga material var inblandade, miljökonsekvenser, utrustningsfel och yttre påverkan.
Bidragande faktorer som kan hänföras till personers funktioner, verksamhet ombord, landbaserade organ eller regelverk.
Analysen och kommentarerna i rapporten ska möjliggöra logiska slutsatser om samtliga bidragande faktorer, även i fråga om bristande skyddsåtgärder avsedda att förhindra incidenter eller undanröja eller begränsa konsekvenserna av en incident.
5. SLUTSATSER
Denna del ska innehålla en sammanställning av de konstaterade olycksfaktorer och skyddsbrister (material, funktioner, märkning eller rutiner) för vilka man bör ta fram säkerhetsåtgärder för att undvika sjöolyckor.
6. SÄKERHETSREKOMMENDATIONER
Denna del ska i förekommande fall innehålla säkerhetsrekommendationer som kan härledas från analysen och slutsatserna; säkerhetsrekommendationer ska avse specifika aspekter, såsom lagstiftning, konstruktion, rutiner, inspektion, organisation, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, utbildning, reparationer, underhåll, bistånd från landbaserade organ och räddningsinsatser.
Säkerhetsrekommendationerna ska, för att sjöolyckor ska kunna undvikas, rikta sig till dem som bäst kan omsätta dem i praktiken, exempelvis fartygsägare, redare, erkända organisationer, sjöfartsmyndigheter, sjötrafikinformationstjänster, räddningstjänster, internationella sjöfartsorganisationer och europeiska institutioner.
Hit hör också tillfälliga säkerhetsrekommendationer som eventuellt lämnats, eller eventuella säkerhetsåtgärder som vidtagits under säkerhetsutredningens gång.
7. TILLÄGG
I tillämpliga fall ska rapporten kompletteras med information enligt följande, icke uttömmande förteckning (i pappersformat eller elektroniskt format):
Foton, rörliga bilder, ljudinspelningar, sjökort, teckningar.
Tillämpliga normer.
Tekniska termer och förkortningar.
Särskilda säkerhetsstudier.
Övrig information.
BILAGA II
UPPGIFTER SOM SKA LÄMNAS I ANMÄLAN OM SJÖOLYCKOR OCH TILLBUD TILL SJÖSS (Del av Europeiska databasen för sjöolycksutredningar – Emcip)
Anmärkning: Understruket nummer innebär att uppgifterna ska lämnas för vart och ett av fartygen, om flera fartyg är inblandade i sjöolyckan/tillbudet.
01.: Ansvarig medlemsstat/kontaktperson
02.: Medlemsstatens utredare
03.: Medlemsstatens funktion
04.: Berörd kuststat
05.: Antal stater med väsentligt intresse
06.: Stater med väsentligt intresse
07.: Anmälande organ
08.: Klockslag för anmälan
09.: Dag för anmälan
10.: Fartygets namn
11.: IMO-nummer/särskiljande bokstäver
12.: Fartygets flagg
13.: Typ av sjöolycka/tillbud
14.: Typ av fartyg
15.: Dag för sjöolyckan/tillbudet
16.: Klockslag för sjöolyckan/tillbudet
17.: Position – latitud
18.: Position – longitud
19.: Plats för sjöolyckan/tillbudet
20.: Avgångshamn
21.: Destinationshamn
22.: Trafiksepareringssystem
23.: Reseetapp
24.: Fartygets verksamhet
25.: Plats ombord
26.: Omkomna:
Besättning
Passagerare
Övriga
27.: Allvarligt skadade:
Besättning
Passagerare
Övriga
28.: Föroreningar
29.: Fartygsskador
30.: Lastskador, inbegripet containrar som förlorats till sjöss
31.: Övriga skador
32.: Kort beskrivning av sjöolyckan/tillbudet
33.: Kort beskrivning av skälen till varför en säkerhetsutredning inte ska genomföras
1 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/2110 av den 15 november 2017 om ett inspektionssystem för säker drift av ro-ro-passagerarfartyg och höghastighetspassagerarfartyg i reguljär trafik och om ändring av direktiv 2009/16/EG och om upphävande av rådets direktiv 1999/35/EG (EUT L 315, 30.11.2017, s. 61).
2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1130 av den 14 juni 2017 om definition av fiskefartygs egenskaper (EUT L 169, 30.6.2017, s. 1).
3 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1).
4 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2099/2002 av den 5 november 2002 om inrättande av en kommitté för sjösäkerhet och förhindrande av förorening från fartyg (COSS) och om ändring av förordningarna om sjösäkerhet och förhindrande av förorening från fartyg (EGT L 324, 29.11.2002, s. 1).
5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011, s. 13).
6 EUT L 123, 12.5.2016, s. 1.