Förslag till avgörande av generaladvokat Medina – Mål C‑533/20 Upfield Hungary
I. Inledning
1. Denna begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av förordning (EU) nr 1169/2011, i vilken allmänna bestämmelser om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna fastställs, i förening med förordning (EG) nr 1925/2006, som avser tillsättning av vitaminer, mineraler och andra ämnen i livsmedel.
2. Begäran har framställts i ett mål mellan Upfield Hungary Kft. (nedan kallat Upfield) och Somogy Megyei Kormányhivatal (Provinsförvaltningen i Somogy, Ungern) angående ett beslut genom vilket denna myndighet ålade Upfield att ändra märkningen av ett livsmedel som saluförs i Ungern och som innehåller tillsatta vitaminer.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Förordning nr 1169/2011
3. Förordning nr 1169/2011 ger en grund för säkerställande av en hög konsumentskyddsnivå när det gäller livsmedelsinformation, med beaktande av konsumenternas olika uppfattning och deras behov av information, samtidigt som den inre marknaden fungerar väl.
4. Enligt artikel 2.2 f, h, n, o och s i förordning nr 1169/2011 gäller i denna förordning följande definitioner av termerna ingrediens, sammansatt ingrediens, föreskriven beteckning, vedertagen beteckning och näringsämne:
”…
… … … …”
f) ingrediens: varje ämne eller produkt, inklusive aromer, livsmedelstillsatser och livsmedelsenzymer, och varje beståndsdel i en sammansatt ingrediens som används vid tillverkningen eller beredningen av ett livsmedel och som finns kvar i den färdiga varan, om än i annan form; restprodukter ska inte anses vara ingredienser.
h) sammansatt ingrediens: en ingrediens som i sig är en produkt av mer än en ingrediens.
n) föreskriven beteckning: den beteckning för ett livsmedel som föreskrivs i de unionsbestämmelser som gäller för detta livsmedel eller, om sådana unionsbestämmelser inte finns, den beteckning som föreskrivs i de lagar och andra författningar som gäller i de medlemsstater där livsmedlet säljs till slutkonsumenter eller storhushåll.
o) vedertagen beteckning: en beteckning som är accepterad som livsmedlets beteckning av konsumenterna i den medlemsstat där livsmedlet saluförs utan att beteckningen behöver ytterligare förklaringar.
s) näringsämne: protein, kolhydrat, fett, fiber, natrium, vitaminer och mineraler som förtecknas i bilaga XIII del A led 1 till denna förordning, och ämnen som tillhör eller är beståndsdelar av en av dessa kategorier.
5. I artikel 3.1, 3.2 och 3.4 i förordning nr 1169/2011, med rubriken ”Allmänna mål”, föreskrivs följande: ”1. Syftet med att tillhandahålla livsmedelsinformation är att uppnå en hög skyddsnivå för konsumenternas hälsa och intressen genom att ge slutkonsumenterna möjlighet att göra informerade val och använda livsmedel på ett säkert sätt, särskilt utifrån hälsomässiga, ekonomiska, miljömässiga, sociala och etiska överväganden. 2. Syftet med lagstiftningen om livsmedelsinformation är att uppnå fri rörlighet i unionen för livsmedel som produceras och saluförs lagligt, vid behov med hänsyn till behovet av att skydda producenternas legitima intressen och främja produktion av varor av hög kvalitet. … 4. Offentliga samråd som är öppna och medger insyn ska genomföras, inklusive med berörda parter, antingen direkt eller via representativa organ, under utarbetandet, utvärderingen och översynen av lagstiftningen om livsmedelsinformation, utom när detta är omöjligt på grund av sakens brådskande natur.
6. I artikel 4.2 i förordning nr 1169/2011, under rubriken ”Principer för obligatorisk livsmedelsinformation”, föreskrivs följande:
”När behovet av obligatorisk livsmedelsinformation övervägs, och för att göra det möjligt för konsumenter att göra informerade val, ska hänsyn tas till ett utbrett behov hos en majoritet av konsumenterna av vissa uppgifter som de anser vara mycket viktiga, eller till allmänt erkända fördelar för konsumenten.”
7. I artikel 7.1 och 7.2 i förordning nr 1169/2011, under rubriken ”Rättvisande information”, föreskrivs följande:
”1. Livsmedelsinformation får inte vara vilseledande, i synnerhet
a) när det gäller vad som är utmärkande för livsmedlet, särskilt dess art, identitet, egenskaper, sammansättning, …
…
c) genom att det antyds att livsmedlet har speciella egenskaper, då i själva verket alla liknande livsmedel har sådana egenskaper, framför allt genom att närvaron eller frånvaron av vissa ingredienser och/eller näringsämnen särskilt framhävs,
…
2. Livsmedelsinformation ska vara korrekt, tydlig och lätt att förstå för konsumenten.”
8. Artikel 9 i förordningen har rubriken ”Förteckning över obligatoriska uppgifter”. Artikel 9.1 har följande lydelse:
”1. I enlighet med artiklarna 10–35 och om inget annat följer av undantagen i detta kapitel, ska följande uppgifter vara obligatoriska:
…
…
b) Ingrediensförteckningen.
l) En näringsvärdesdeklaration.”
9. I artikel 17.1 i förordning nr 1169/2011, under rubriken ”Livsmedlets beteckning”, föreskrivs följande:
”Livsmedlets beteckning ska vara dess föreskrivna beteckning. Om det inte finns någon sådan beteckning, ska livsmedlets beteckning vara dess vedertagna beteckning eller, om det inte finns någon vedertagen beteckning eller denna inte används, ska en beskrivande beteckning av livsmedlet ges.”
10. I artikel 18.1 och 18.2 i förordningen, under rubriken ”Ingrediensförteckning”, föreskrivs följande:
”1. Ingrediensförteckningen ska ha en passande överskrift eller inledning som består av eller innehåller ordet ”ingredienser”. Förteckningen ska omfatta samtliga ingredienser i livsmedlet i fallande storleksordning efter den vikt som ingrediensen hade vid framställningstidpunkten.
2. Ingredienserna ska, i förekommande fall, anges med sina specifika beteckningar i enlighet med de bestämmelser som fastställs i artikel 17 och bilaga VI.”
11. I artikel 30.1 och 30.2 i förordning nr 1169/2011, som rör innehållet i den näringsdeklaration som avses i artikel 9.1 l i den förordningen, föreskrivs följande:
”1. Den obligatoriska näringsdeklarationen ska innehålla följande uppgifter:
a) energivärde, och
b) mängden av fett, mättat fett, kolhydrat, sockerarter, protein och salt.
…
2. I den obligatoriska näringsdeklarationen som avses i punkt 1 får även uppgift ges om mängd av en eller flera av följande:
…
f) De vitaminer eller mineralämnen som förtecknas i del A punkt 1 i bilaga XIII och som förekommer i betydande mängd enligt definitionen i del A punkt 2 i bilaga XIII.”
12. Bilaga XIII till förordning nr 1169/2011, med rubriken ”Referensintag”, innehåller en del A, med rubriken ”Dagligt referensintag för vitaminer och mineralämnen (vuxna)”. I punkt 1 i denna artikel uppräknas ”Vitaminer och mineralämnen som får deklareras och deras referensvärden för näringsinnehållet”. Bland dessa vitaminer återfinns vitamin A och vitamin D.
2. Förordning nr 1925/2006
13. Genom förordning nr 1925/2006 harmoniseras de bestämmelser i lagar och andra författningar i medlemsstaterna som avser tillsättning av vitaminer och mineralämnen samt vissa andra ämnen till livsmedel, i syfte att säkerställa att den inre marknaden fungerar väl och samtidigt trygga en hög nivå i fråga om konsumentskydd.
14. I artikel 3.1 i förordningen, med rubriken ”Krav för tillsättning av vitaminer och mineralämnen”, föreskrivs följande:
”Endast de vitaminer och/eller mineralämnen som förtecknas i bilaga I, i de former som förtecknas i bilaga II, får tillsättas i livsmedel enligt bestämmelserna i denna förordning.”
15. I artikel 7.2 och 3 i förordning nr 1925/2006, som rör ”Märkning, presentation och reklam”, föreskrivs följande:
”2. Märkning och presentation av samt reklam för livsmedel som tillsatts vitaminer och mineralämnen får inte förvirra eller vilseleda konsumenten i fråga om ett livsmedels eventuellt ökade näringsvärde till följd av tillsättningen av dessa näringsämnen.
3. Näringsvärdesdeklarationer skall vara obligatoriska för sådana produkter med tillsats av vitaminer och mineralämnen som omfattas av denna förordning. Den information som skall lämnas skall bestå av de uppgifter som anges i artikel 30.1 i förordning [nr 1169/2011] och av de totala ingående mängderna av de vitaminer och mineralämnen som tillsatts i livsmedlet.”
16. I bilaga I till förordning nr 1925/2006, som innehåller en förteckning över ”vitaminer och mineralämnen som får tillsättas i livsmedel”, nämns bland annat vitamin A och vitamin D.
17. Bilaga II till den förordningen innehåller en förteckning över ”vitaminföreningar och mineralämnen som får tillsättas i livsmedel”, bland annat, under rubriken ”Vitamin A”, fyra vitaminföreningar, nämligen ”retinol”, ”retinylacetat”, ”renylpalmitat” och ”betakaroten”. Den omfattar även, under rubriken ”Vitamin D”, två vitaminpreparat, kolekalciferol och ergokalciferol.
III. Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna
18. Upfield saluför margariner i Ungern, bland annat produkten Flóra ProActiv, ett vegetabiliskt smörgåsfett med 35 procent fetthalt innehållande tillsatta växtsteroler, vars ingrediensförteckning innehåller orden ”A- och D-vitamin”, för att ange att produkten innehåller tillsatt vitamin A och vitamin D.
19. Somogy Megyei Kormányhivatal, en statlig myndighet i provinsen Somogy som är behörig på konsumentskyddsområdet, ansåg att märkningen av Upfields produkt inte följde förordning nr 1169/2011 och antog ett beslut genom vilket Upfield ålades att upphöra med överträdelsen med omedelbar verkan. Myndigheten ansåg i huvudsak att det vid märkning av livsmedel enligt förordning nr 1169/2011, jämförd med förordning nr 1925/2006, krävs att de olika ingredienser som ingår i livsmedels sammansättning, när dessa ingredienser är vitaminer, anges med de vitaminföreningar som används i tillverkningsprocessen, utöver namnen på vitaminerna.
20. Efter överklagande av detta beslut upphävde domstolen i första instans beslutet på två grunder. För det första konstaterade domstolen i fråga att förordning nr 1169/2011 inte definierar begreppet ”specifik beteckning” för de ingredienser som ingår i livsmedel, i den mening som avses i artikel 18.2 i den förordningen, vilken inte heller innehåller några fler bestämmelser i detta avseende. För det andra påpekade domstolen att förordning nr 1925/2006 fastställer regler för märkning, presentation och reklam för produkter som innehåller tillsatta vitaminer, men att förordningen inte reglerar ingrediensernas beteckningar. Den fann att det i det avseendet inte fanns någon bestämmelse som hindrade att beteckningarna ”vitamin A” och ”vitamin D” togs upp i produktens ingrediensförteckning.
21. Den ungerska myndigheten överklagade domen från domstolen i första instans till Kúria (Högsta domstolen, Ungern). Myndigheten gör i sitt överklagande gällande, å ena sidan, att det enligt förordning nr 1169/2011 krävs att den ”specifika beteckningen” anges i märkningen av livsmedel för var och en av ingredienserna i livsmedlets sammansättning och, å andra sidan, att ”specifik beteckning” när det gäller ingredienser såsom vitamin A och vitamin D motsvarar den vitaminförening som anges i förordning nr 1925/2006. Samma myndighet har även understrukit att de föreningar som används i livsmedels sammansättning är viktiga för mätmetoder och mätteknik vid analytiska tester av livsmedel.
22. Kúria (Högsta domstolen) anser att det inom ramen för förevarande mål är nödvändigt att besvara frågan vad som avses med ”specifik beteckning” vid tillämpningen av artikel 18.2 i förordning nr 1169/2011, särskilt när det gäller vitaminer som tillsatts i livsmedel. Enligt den domstolen ger avsaknaden av en definition av den ”specifika beteckningen” i den tillämpliga lagstiftningen upphov till ett tolkningsproblem, vilket bekräftas av den bristande enhetligheten i den praxis som tillämpas av producenter och distributörer, förvaltningsmyndigheter och domstolar.
23. Mot denna bakgrund beslutade Kúria (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:
”Ska bestämmelserna i förordning [nr 1169/2011], och särskilt artikel 18.2 i denna, tolkas så, att när vitaminer tillsätts livsmedel, måste ingrediensförteckningen för livsmedlet inte bara omfatta vitaminernas beteckning utan även deras benämning i enlighet med de vitaminföreningar som får tillsättas i livsmedel?”
24. Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 21 oktober 2020. Republiken Kroatien, Ungern och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Ingen förhandling har hållits i detta mål. Parterna och intervenienterna har emellertid skriftligen besvarat domstolens frågor av den 29 juni 2021.
IV. Bedömning
25. Den hänskjutande domstolen söker med sin fråga få klarhet i huruvida förordning nr 1169/2011, och särskilt artikel 18.2 i denna, ska tolkas så, att när vitaminer tillsätts i livsmedel, ska ingrediensförteckningen utöver vitaminernas generiska namn – exempelvis vitamin A och vitamin D – innefatta den vitaminförening som används, enligt förteckningen i bilaga II till förordning nr 1925/2006.
26. Preliminärt utgår den hänskjutande domstolen från att vitaminer omfattas av begreppet ingrediens, såsom detta definieras i artikel 2.2 f i förordning nr 1169/2011, eftersom den frågar om tolkningen av artikel 18.2 i den förordningen, som gäller hur ingredienser i livsmedel ska anges i märkningen.
27. Därför kommer jag först att kortfattat undersöka om vitaminer omfattas av begreppet ingrediens i den mening som avses i artikel 2.2 f i förordning nr 1169/2011. Jag kommer därefter att analysera om artikel 18.2 i förordning nr 1169/2011 ska tolkas så, att när ett vitamin tillsätts i ett livsmedel, ska ingrediensförteckningen, förutom det generiska namnet på detta vitamin, även innefatta namnet på dess vitaminförening.
A. Vitaminer som ingredienser i den mening som avses i artikel 2.2 f i förordning nr 1169/2011
28. Enligt artikel 2.2 f i förordning nr 1169/2011 avses med ”ingrediens” i princip varje ämne eller produkt, och varje beståndsdel i en sammansatt ingrediens, som används vid tillverkningen eller beredningen av ett livsmedel och finns kvar i den färdiga varan. Enligt artikel 2.2 s i förordning nr 1169/2011 avses däremot med ”näringsämne” proteiner, kolhydrater, fetter, fibrer, natrium, vitaminer och mineralämnen som förtecknas i punkt 1 i del A i bilaga XIII till den förordningen samt ämnen som ingår i någon av dessa kategorier.
29. Av detta följer att även om vitaminer uttryckligen definieras som näringsämnen i förordning nr 1169/2011, kvarstår frågan huruvida de även kan betraktas som ingredienser i den mening som avses i samma förordning.
30. I detta avseende noterar jag att domstolen redan har tolkat begreppet ingrediens på området unionslagstiftning om livsmedelsinformation. I domen Bablok m.fl. fann domstolen att pollen i pollenbaserade kosttillskott skulle kvalificeras som ”ingrediens” i den mening som avses i artikel 6.4 a i direktiv 2000/13/EG, ”eftersom det har tillförts under tillverkningen eller beredningen av dessa”. Den norm som domstolen använde för att fastställa huruvida ett ämne kunde anses utgöra en ”ingrediens” i ett livsmedel grundar sig således på den andra delen av artikel 6.4 a i direktiv 2000/13, som avsåg användning av detta ämne vid tillverkningen eller beredningen av ett livsmedel.
31. Definitionen av begreppet ingrediens i artikel 6.4 a i direktiv 2000/13 är, tillsammans med vissa tillägg, densamma som den som återfinns i artikel 2.2 f i förordning nr 1169/2011, som har ersatt det tidigare direktivet. Samma tolkningsstrategi bör därför enligt min mening tillämpas i förevarande fall.
32. Såsom kommissionen har förklarat i sitt yttrande är det möjligt att ett näringsämne används vid tillverkningen av ett livsmedel och även finns i slutprodukten. Detta är i första hand fallet när ämnen som används vid beredningen av livsmedel är rena eller nästan rena näringsämnen, såsom socker, salt eller även vitaminer, som då skulle kunna omfattas av begreppet ingrediens i den mening som avses i förordning nr 1169/2011.
33. Det som utmärker de produkter som avses i förevarande mål, det vill säga livsmedel med tillsatta vitaminer, är när allt kommer omkring att vitaminer tillförs som separata ämnen under livsmedlets tillverkningsprocess i syfte att berika livsmedlet eller att förstärka dess näringsmässiga egenskaper. Detta gäller i än högre grad kosttillskott, som enligt direktiv 2002/46/EG är koncentrerade källor för näringsämnen, enskilt eller i kombination. I det direktivet föreskrivs att endast de vitaminer och mineralämnen som anges i bilaga I får ”användas vid tillverkningen av kosttillskott”, vilket visar att dessa två typer av ämnen omfattas av begreppet ingrediens såsom domstolen har tolkat det.
34. Härav följer att tillämpningsområdet för begreppen ”ingrediens” respektive ”näringsämne”, såsom de definieras i artikel 2.2 f respektive 2.2 s i förordning nr 1169/2011, inte utesluter varandra.
35. Det ska noteras att det endast är i artikel 7.1 c i förordning nr 1169/2011 som det verkar göras åtskillnad mellan ingredienser och näringsämnen, genom att det anges att livsmedelsinformation inte får vara vilseledande ”framför allt genom att närvaron eller frånvaron av vissa ingredienser och/eller näringsämnen särskilt framhävs”. Denna åtskillnad kan emellertid förklaras på så sätt att den visar att alla ingredienser inte är näringsämnen, eftersom den första av dessa kategorier är bredare än den andra, men inte som att den hindrar att näringsämnena i sig i vissa fall utgör ingredienser.
36. När ett näringsämne, såsom ett vitamin, är en ingrediens i ett livsmedel ger dess angivelse som näringsämne och som ingrediens i produktmärkningen konsumenterna olika information. Ingrediensförteckningen upplyser konsumenten om att vitaminet finns i det slutliga livsmedlet, medan näringsdeklarationen gör det möjligt för konsumenten att förstå ett livsmedels specifika vitamininnehåll i förhållande till referensintaget.
37. Mot bakgrund av det ovan anförda måste jag dra slutsatsen att även om näringsämnena inte alltid är ingredienser, kan de vara det när de används vid framställning eller beredning av ett livsmedel. En bedömning bör därför göras från fall till fall. Under sådana omständigheter som i förevarande fall, vilka avser livsmedel med tillsats av vitaminer, ska dessa vitaminer ändå anses vara ingredienser i den mening som avses i artikel 2.2 f i förordning nr 1169/2011.
B. Vitaminföreningar som obligatorisk hänvisning i ingrediensförteckningen
38. Kúria (Högsta domstolen) har bett EU-domstolen att tolka artikel 18.2 i förordning nr 1169/2011. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida termen ”specifik beteckning”, som används i den bestämmelsen, när det gäller ett tillsatt vitamin som används som ingrediens i ett livsmedel ska tolkas på så sätt det hänvisar endast till vitaminets generiska namn eller snarare till en kombination av dess generiska namn och dess vitaminförening, som anges i bilaga II till förordning nr 1925/2006.
39. Jag måste först erinra om de tolkningsregler som ska tillämpas vid tolkning av en unionsrättslig bestämmelse. Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en sådan bestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i. I förevarande fall leder en bokstavstolkning, en kontextuell tolkning och en teleologisk tolkning av förordning nr 1169/2011 mig till slutsatsen att när det gäller ett livsmedel med tillsats av vitaminer behöver ingen hänvisning till vitaminföreningen som definieras specifikt i förordning nr 1925/2006 anges i ingrediensförteckningen tillsammans med vitaminets generiska namn.
1. Bokstavstolkning
40. Den hänskjutande domstolens fråga kräver att hänsyn tas till ordalydelsen inte bara i bestämmelserna i förordning nr 1169/2011 utan även i förordning nr 1925/2006, där bilagorna I respektive II anger namnen på de vitaminer som kan tillsättas i livsmedel i sin generiska form och de konkreta föreningar som kan användas som källa till dessa vitaminer.
41. I artikel 18.2 i förordning nr 1169/2011 anges att ingredienser ska anges i ingrediensförteckningen med sina ”specifika beteckningar” i enlighet med bestämmelserna i artikel 17 i samma förordning. I artikel 17.1 i förordningen, som därmed är analogt tillämplig på ingredienser, föreskrivs i huvudsak att beteckningen på ingrediensen i ett livsmedel ska vara dess ”föreskrivna beteckning” eller, om en sådan saknas, dess ”vedertagna beteckning”. Då återstår frågan huruvida vitaminföreningar, såsom de förtecknas i bilaga II till förordning nr 1925/2006, utgör den ”föreskrivna” eller ”vedertagna” beteckningen för ett sådant vitamin.
42. Artikel 17.1 i förordning nr 1169/2011 innehåller ingen bokstavlig definition av dessa två kategorier av beteckningar. Bestämmelsen avser emellertid de definitioner som är tillämpliga enligt artikel 2.2 n och o i den förordningen, i vilka innebörden av uttrycken ”föreskriven beteckning” och ”vedertagen beteckning” fastställs. Även om de två definitionerna i den artikeln hänvisar till beteckningar som är relevanta för livsmedel, ska de förstås så, att de även är tillämpliga på beteckningar som är relevanta för ingredienser, när de jämförs med artikel 17.1 och artikel 18.2 i förordning nr 1169/2011.
a) Vitaminföreningar som föreskriven beteckning för vitaminer?
43. Enligt artikel 2.2 n i förordning nr 1169/2011, analogt tillämpad på ingredienser, hänför sig uttrycket föreskriven beteckning huvudsakligen till beteckningen för en ingrediens som föreskrivs i de unionsbestämmelser som är tillämpliga på ingredienser. Det är endast i frånvaro av sådana unionsbestämmelser tillhandahålls namnet i lagar och andra författningar som är tillämpliga i medlemsstaten där livsmedlet säljs till konsumenten.
44. Den omständigheten att bilaga II till förordning nr 1925/2006 innehåller en förteckning över vitaminföreningar som får tillsättas i livsmedel tycks stödja uppfattningen att dessa föreningar utgör den beteckning som unionslagstiftningen föreskriver och följaktligen deras föreskrivna beteckning. En sådan tolkning framgår emellertid enligt min mening inte av lydelsen i förordning nr 1925/2006.
45. Enligt artikel 1 i förordning nr 1925/2006 harmoniserar denna förordning medlemsstaternas bestämmelser när det gäller tillsättning av vitaminer, mineralämnen och andra ämnen i livsmedel. Bland annat definieras i artikel 7 i den förordning reglerna för märkning, presentation och reklam av livsmedel till vilka vitaminer och mineralämnen har tillsatts. Med detta sagt reglerar artikeln inte vilka beteckningar som ska användas för ingredienser som uteslutande omfattas av förordning nr 1169/2011.
46. Det ska påpekas att förevarande mål skiljer sig från det vid domstolen anhängiggjorda målet Tesco Stores ČR (C‑881/19). Det målet rör användningen av beteckningen på en sammansatt ingrediens i märkningen av ett livsmedel i enlighet med förordning nr 1169/2011, i den form som särskilt definieras i direktiv 2000/36/EG, som gäller chokladprodukter. Generaladvokaten Tanchev drog nyligen i sitt förslag till avgörande slutsatsen att den ingrediens som ingår i den aktuella livsmedelsprodukten har en föreskriven beteckning i den mening som avses i artikel 2.2 n i förordning nr 1169/2011. För att komma fram till denna slutsats påpekade han med all rätt att det enligt artikel 3 i direktiv 2000/36 uttryckligen krävs att ”’försäljningsnamnen [för varorna] i bilaga I skall gälla … i handeln för att beteckna dessa varor’ vid tillämpningen av förordning nr 1169/2011”. Enligt generaladvokaten ska den beteckningen följaktligen användas i den obligatoriska ingrediensförteckningen.
47. Såsom kommissionen har medgett i förevarande mål föreskrivs det däremot varken i förordning nr 1925/2006 eller i förordning nr 1169/2011 att beteckningarna i bilagorna I och II till den förstnämnda förordningen ska förstås som en föreskrift för märkning av produkter med tillsatta vitaminer och mineraler. Ur en bokstavlig synvinkel kan de följaktligen inte anses utgöra den föreskrivna beteckningen på vitaminer som tillsätts i livsmedel.
b) Vitaminers generiska form som deras vedertagna beteckning?
48. När det gäller det underordnade begreppet ”vedertagen beteckning” i artikel 2.2 o i förordning nr 1169/2011, som även är analogt tillämpligt på ingredienser, avser det en beteckning som accepteras av konsumenterna i den medlemsstat där livsmedelsprodukten säljs, utan att denna beteckning kräver ytterligare förklaring.
49. Det är allmänt känt att beteckningen på ett vitamin i dess generiska form, såsom vitamin A eller vitamin D, på ett lämpligare sätt motsvarar definitionen av den vedertagna beteckningen än benämningen på en vitaminförening, eftersom det generiska namnet på ett vitamin är den vardagliga hänvisningen till detta ämne. Ingen av parterna i förfarandet vid domstolen har bestritt detta.
50. Det kan emellertid hävdas att när vitaminföreningen är ett namn som är igenkännbart för konsumenterna, ska detta vara dess vedertagna beteckning och således anges i produktens ingrediensförteckning. Konsumenterna känner emellertid vanligtvis inte till de kemiska sammansättningar som räknas upp i bilaga II till förordning nr 1925/2006, såsom ”retinol”, ”retinylacetat”, ”retinylpalmitat” och ”betakaroten”, å ena sidan, och ”kolekalciferol” och ”ergokalciferol”, å andra sidan, som beteckningar som hänför sig till vitamin A respektive vitamin D. Därför representerar de vitaminföreningar som finns i bilaga II till förordning nr 1925/2006 inte dessa vitaminers vedertagna beteckningar, även om en analys från fall till fall som regel aldrig ska uteslutas. Det finns inte heller några skäl för att anse att det är kombinationen av det generiska namnet på det aktuella vitaminet med motsvarande vitaminförening som representerar den vedertagna beteckningen.
51. Mot bakgrund av det ovan anförda drar jag utifrån en bokstavstolkning av de relevanta bestämmelserna i förordningarna nr 1169/2011 och nr 1925/2006 slutsatsen att det generiska namnet för ett vitamin utgör dess vedertagna beteckning och följaktligen dess ”specifik beteckning” i den mening som avses i artikel 18.2 i den förstnämnda förordningen.
2. Kontextuell tolkning
52. En bokstavstolkning av en unionsbestämmelse, som uteslutande grundar sig på bestämmelsens ordalydelse, kan omvärderas efter att bestämmelsen har satts i sitt sammanhang och tolkas mot bakgrund av unionsrätten som helhet. I förevarande fall ankommer det på domstolen att avgöra huruvida den bokstavliga tolkning av artikel 18.2 i förordning nr 1169/2011 som föreslagits i föregående punkter i detta förslag till avgörande systematiskt stöds när den avser denna bestämmelse i andra relevanta artiklar i samma förordning. Domstolen måste därefter pröva huruvida den föreslagna bokstavstolkningen av förordning nr 1169/2011 även bekräftas i förhållande till andra relevanta unionsrättsliga normer på livsmedelsområdet.
a) Systematisk överensstämmelse: ingrediensförteckning och näringsdeklaration
53. Det ska påpekas att parallellt med ingrediensförteckningen, som utgör en obligatorisk del av presentationen av en livsmedelsprodukt i enlighet med artikel 9.1 i förordning nr 1169/2011, kräver samma bestämmelse att en näringsdeklaration anges. Som noterats har dessa två uppgifter olika syften och ger konsumenterna olika upplysningar. Ingrediensförteckningen innehåller uppgifter om livsmedlets sammansättning, medan näringsdeklarationen innehåller uppgifter om livsmedlets energivärde och förekomsten av vissa näringsämnen som är av betydelse för folkhälsan.
54. Näringsdeklarationen ska närmare bestämt ange energivärdet och halten av näringsämnen såsom fett, mättat fett, kolhydrat, sockerarter, protein och salt. De övriga näringsämnen som räknas upp i punkt 1 i del A i bilaga XIII till förordning nr 1169/2011, såsom vitaminer, kan frivilligt anges i näringsdeklarationen. I den förteckningen hänvisas det emellertid till vitaminer med deras generiska namn och inte deras vitaminförening.
55. I den första delen av min analys har jag dragit slutsatsen att livsmedel med tillsats av vitaminer kan anses omfattas av såväl begreppet ingrediens som begreppet näringsämne i artikel 2.2 f och s i förordning nr 1169/2011. Jag måste nu tillägga att det enligt min mening inte finns något systematiskt argument som tyder på att unionslagstiftaren har velat låta angivelser av vitaminer utgöras av deras generiska namn i näringsdeklarationen och en kombination av deras generiska namn och deras vitaminförening, såsom denna definieras i förordning nr 1925/2006, i ingrediensförteckningen.
56. Den kroatiska regeringen och kommissionen har emellertid gjort gällande att eftersom ingrediensförteckningen och näringsdeklarationen fyller olika men kompletterande funktioner, skulle förordning nr 1169/2011 ha en mer sammanhängande och precis verkan om den tolkades så, att den krävde mer konkret information i ingrediensförteckningen. och mer allmänna uppgifter i näringsdeklarationen. När det gäller livsmedel som tillsatts vitaminer kan en sådan förståelse emellertid endast godtas om den åtminstone delvis bekräftas av en bokstavstolkning av förordningarna nr 1169/2011 och/eller nr 1925/2006, vilket, som jag redan har visat, inte är fallet. Det ska i detta hänseende erinras om att en kontextuell tolkning av en norm ska användas när dess ordalydelse är tvetydig eller leder till ett orimligt resultat, men den kan inte utgöra en omtolkning av bestämmelsens ordalydelse som går så långt att rättssäkerheten och förutsägbarheten åsidosätts.
57. Vidare skulle jag vilja fästa domstolens uppmärksamhet på del C i bilaga VII till förordning nr 1169/2011, som rör livsmedelstillsatser och livsmedelsenzymer, vilka utgör en annan sorts ingrediens i den mening som avses i artikel 2.2 f i den förordningen. Enligt den delen av bilaga VII till förordning nr 1169/2011 ska vissa livsmedelstillsatser och livsmedelsenzymer som tillhör någon av de kategorier som anges där anges med namnet på den kategorin, med sin specifika beteckning eller, i förekommande fall, med sitt E-nummer. Härav följer att unionslagstiftaren, till skillnad från när det gäller livsmedelstillsatser och livsmedelsenzymer, inte har uppfattat vitaminers generiska form som en kategori av ingredienser och vitaminföreningarna som deras specifika beteckning, såsom intervenienterna har gjort gällande i sina yttranden. Det måste med nödvändighet betyda, att om så inte vore fallet skulle en bestämmelse som motsvarar del C i bilaga VII till förordning nr 1169/2011 ha införts i den förordningen när det gäller vitaminer.
b) Förordning nr 1169/2011 inom ramen för unionens livsmedelslagstiftning
58. Förevarande mål, som avser livsmedel med tillsats av vitaminer, innebär att förordning nr 1169/2011 ska sättas i samband med förordning nr 1925/2006. I den förordningen uppräknas, såsom redan har påpekats, såväl beteckningarna på de vitaminer som får tillsättas i livsmedel som deras vitaminföreningar.
59. Jag har redan påpekat att en bokstavstolkning av förordning nr 1925/2006 inte gör det möjligt att dra slutsatsen att angivelse av vitaminer när de tillsätts i livsmedel måste göras genom en kombination av det generiska namnet och vitaminföreningen. Jag vill nu understryka att förteckningen över vitaminföreningar i bilaga II till förordning nr 1925/2006 återfinns i denna rättsakt sedan dess första version, som antogs år 2006. Om unionslagstiftaren hade velat att de vitaminer som tillsätts i livsmedel även skulle anges med sina vitaminföreningar, skulle en konkret indikation eller en bestämmelse i detta avseende rimligen ha införts i förordning nr 1169/2011, i samband med antagandet av den förordningen år 2011, för att uppnå en normativ samstämmighet.
60. Det ska dessutom understrykas att unionslagstiftaren vid antagandet av förordning nr 1169/2011 preciserade vilka uppgifter som ska lämnas i näringsdeklarationer för produkter till vilka vitaminer och mineralämnen har tillsatts. Unionslagstiftaren gjorde detta genom artikel 50 i den förordningen, genom vilken artikel 7.3 i förordning nr 1925/2006 ändrades så, att den föreskriver att näringsdeklarationen för dessa produkter ska innehålla de uppgifter som avses i artikel 30.1 i förordning nr 1169/2011. Det är således rimligt att, ännu en gång, påminna sig om att ifall unionslagstiftarens avsikt hade varit att kräva att vitaminer som tillsatts livsmedel skulle anges i ingrediensförteckningen inte bara med hänvisning till deras generiska namn utan även med hänvisning till deras vitaminföreningar, skulle en ändring av förordning nr 1925/2006 ha kunnat införas genom förordning nr 1169/2011, såsom skedde när det gäller de uppgifter som ska lämnas i näringsdeklarationen.
61. Under dessa omständigheter anser jag att förordning nr 1169/2011, när den sätts i sitt sammanhang med förordning nr 1925/2006, inte kan förstås så, att den kräver att vitaminer som tillsätts i livsmedel ska anges i form av sin förening i ingrediensförteckningen.
62. För fullständighetens skull vill jag bemöta ett detaljerat argument som den kroatiska regeringen och kommissionen har framfört i sina yttranden avseende tolkningen av artikel 18.2 i förordning nr 1169/2011 i förhållande till direktiv 2002/46.
63. De två intervenienterna har nämligen hänvisat till bilaga II till detta direktiv, där de vitaminer räknas upp som kan användas vid tillverkningen av kosttillskott och som, i egenskap av källa till folat eller folsyra, innehåller (6S)-5-metyltetrahydrofolsyra, glukosaminsalt, tillsammans med pteroylmonoglutaminsyra och kalcium-L-metylfolat. De erinrade om att, enligt genomförandebeslut 2014/154/EU och kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/2470, ska (6S)-5-metyltetrahydrofolsyra, glukosaminsalt anges i märkningen av livsmedel som innehåller det, i form av dess vitaminförening. Om förordning nr 1169/2011 således skulle tolkas så, att det inte krävs någon hänvisning till vitaminföreningar, skulle kosttillskott som innehåller pteroylmonoglutaminsyra och kalcium-L-metylfolat anges med de generiska uttrycken ”folat” eller ”folsyra”. Däremot skulle (6S)-5-metyltetrahydrofolsyra,, glukosaminsalt anges som sin förening, trots att samtliga tre ämnen tillhör samma vitaminkategori.
64. Jag anser att detta argument saknar relevans för tolkningen av förordning nr 1169/2011 i förevarande mål. Först och främst kan kommissionens antagande av ett genomförandebeslut eller en genomförandeförordning, enligt principen om normhierarki, inte villkora den kontextuella tolkningen av förordning nr 1169/2011, vilken antagits av parlamentet och rådet.
65. För det andra avser intervenienternas argument inte beteckningen, såsom i förevarande fall, för de vitaminer som tillsatts i livsmedel i ingrediensförteckningen, vilken ska fastställas genom tolkning av förordning nr 1169/2011 jämförd med förordning nr 1925/2006. Den avser i stället beteckningen för ingredienser i kosttillskott, vilken ska prövas genom tolkning av förordning nr 1169/2011 jämförd med direktiv 2002/46.
66. Det är riktigt att förordning nr 1169/2011, enligt dess artiklar 1.3 och 6, ska tillämpas på alla livsmedel som är avsedda för slutkonsumenter. Domstolen ska således vara medveten om att tolkningen av bestämmelserna i förordning nr 1169/2011, särskilt artikel 18.2, kan påverka kraven på ingrediensförteckningen som är tillämpliga på samtliga livsmedel. När det i förordning nr 1169/2011 hänvisas till beteckningen på ingredienserna i vissa livsmedel ska den emellertid inte tolkas isolerat, utan i kombination med en annan unionsrättsakt som skulle kunna skilja sig från andra när det gäller lydelse, räckvidd och ändamål. Under dessa omständigheter kan tolkningen av artikel 18.2 i förordning nr 1169/2011 få olika resultat beroende på det aktuella livsmedlet, utan att det enligt min mening påverkar den enhetliga tillämpningen av denna bestämmelse inom ramen för unionslagstiftningen om livsmedelsinformation.
67. Även om det i förevarande fall antas att det genomförandebeslut eller den genomförandeförordning som intervenienterna har hänvisat till kan beaktas vid tolkningen av artikel 18.2 i förordning nr 1169/2011 jämförd med direktiv 2002/46, gällande kosttillskott, kan detta inte avgöra hur denna artikel ska tolkas i förhållande till förordning nr 1925/2006 om tillsatser av vitaminer i livsmedel. I det följande kommer jag att hävda att artikel 18.2 i förordning nr 1169/2011 av teleologiska skäl bör tolkas på olika sätt när gäller de båda kategorierna av livsmedel, bland annat med beaktande av konsumenternas behov av information i vart och ett av dessa fall.
68. Mot bakgrund av det ovan anförda leder en kontextuell tolkning av förordning nr 1169/2011 inte till en omprövning av förordningens ordalydelse, såsom har angetts i punkt 51 i detta förslag till avgörande. Den stödjer i själva verket ståndpunkten att när vitaminer tillsätts i en livsmedelsprodukt, krävs inte en kombination av det ifrågavarande vitaminets generiska namn och dess förening i ingrediensförteckningen.
3. Teleologisk tolkning
69. Enligt domstolens praxis är syftet med förordning nr 1169/2011, såsom framgår av artikel 1.1 i förordningen, att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå när det gäller livsmedelsinformation, samtidigt som det säkerställs att den inre marknaden fungerar smidigt. Förordningen tar därvid hänsyn till skillnader i konsumenternas uppfattning och deras behov av information. Det framgår också av artikel 3.1 i förordning nr 1169/2011 samt av skälen 3 och 4 i förordningen, mot bakgrund av vilka denna bestämmelse ska läsas, att tillhandahållandet av information till konsumenten ska göra det möjligt för konsumenten att göra informerade val, bland annat med avseende på hälsomässiga överväganden.
70. Som jag kommer att redogöra för nedan hyser jag, när det gäller vitaminer som tillsätts i livsmedel, tvivel om huruvida angivelse av vitaminföreningen i ingrediensförteckningen i kombination med vitaminets generiska namn kan uppfylla syftena med förordning nr 1169/2011. Den oförmågan är enligt min mening särskilt uppenbar när konsumentens uppfattning och behov av information beaktas, vilket krävs enligt artikel 1.1 i den förordningen. Jag anser emellertid att innehållet i förordning nr 1169/2011 inte ger tillräckligt underlag för att dra en slutgiltig slutsats i frågan huruvida angivelse av vitaminföreningar i ingrediensförteckningen skulle vara till gagn för konsumenternas informerade val i enlighet med de mål som eftersträvas med den förordningen. Därför anser jag att en sådan bedömning inte går att göra genom en tolkning i rättspraxis utan kräver lagstiftning.
a) Konsumenternas uppfattning
71. Vid bedömningen av omfattningen av den informationsskyldighet avseende livsmedel som följer av förordning nr 1169/2011 ska man utgå från en ”normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst genomsnittskonsument”.
72. Som jag redan har påpekat i punkt 50 i detta förslag till avgörande är det enligt min mening inte säkert att en genomsnittskonsument, såsom domstolen definierar en sådan, sannolikt känner igen föreningar som ”retinol”, ”retinylacetat”, ”retinylpalmitat”, ”betakaroten”, ”kolekalciferol”, ”ergokalciferol”, enbart eller i kombination med ett generiskt namn, som hänvisningar till vitamin A respektive vitamin D. Däremot förefaller en enkel hänvisning till vitamin A och vitamin D lämpligare för att underlätta konsumenternas förståelse av att ett livsmedel innehåller dessa ämnen som ingredienser.
73. Eftersom ett av målen för förordning nr 1169/2011 är att ge slutkonsumenten en grund på vilken den kan göra informerade val, söker förordningen säkerställa att slutkonsumenten enkelt kan förstå den information som finns i märkningen. Som exempel anges i skäl 37 i förordningen att det är lämpligt att i märkningen av livsmedel använda termen salt i stället för den motsvarande termen för näringsämnet, nämligen natrium. Även om det i detta skäl hänvisas till de uppgifter som lämnas i näringsdeklarationen, måste samma resonemang tillämpas vid angivelse av ämnen i den obligatoriska ingrediensförteckningen. Återigen framstår de generiska namnen på vitaminer tagna var för sig, och inte i kombination med de vitaminföreningar som definieras i bilaga II till förordning nr 1925/2006, som mer lämpliga för att uppnå detta mål.
74. Så är fallet även när man överväger en kombinerad uppgift om ett vitamin med både dess generiska namn och den förening som är dess källa. Med hänsyn till det nära samband som definieras i förordning nr 1169/2011 mellan ingrediensförteckningen och näringsdeklarationen kan skilda hänvisningar till vitaminer i dessa obligatoriska uppgifter få till följd att den information konsumenten får från märkningen av livsmedlet blir mindre tydlig. Det bör även uppmärksammas, såsom framgår av skäl 26 i förordning nr 1169/2011, att läsbarhet är en viktig faktor för att öka möjligheten att informationen i märkningen påverkar konsumenten och att oläsbar produktinformation är en av de huvudsakliga orsakerna till att konsumenter är missnöjda med livsmedelsetiketter. Omfattningen av den information som ges på livsmedelsmärkningen får således inte ökas orimligt, eftersom detta skulle kunna försämra tydligheten och åsidosätta målen med förordningen, bland annat vad gäller konsumenternas uppfattning.
b) Informationsbehov
75. Jag ställer mig också frågande till om angivelse av vitaminföreningar i ingrediensförteckningen, när det gäller livsmedel med tillsatta vitaminer, är motiverat med hänsyn till konsumenternas behov av information. Jag medger emellertid att avsaknaden av ett mer övertygande underlag i förordning nr 1169/2011 i detta avseende gör att min tveksamhet fortfarande är subjektiv.
76. Jag vill i det avseendet understryka att det i artikel 4.2 i förordning nr 1169/2011, som ska läsas mot bakgrund av skäl 28 i förordningen, föreskrivs att vid bedömningen av huruvida det är nödvändigt med obligatorisk livsmedelsinformation ska hänsyn tas till ett utbrett behov hos en majoritet av konsumenterna av vissa uppgifter som de anser vara mycket viktiga, eller till allmänt erkända fördelar för konsumenten.
77. När det gäller livsmedel med tillsats av vitaminer anser jag, för det första, att angivelse av vitaminföreningar i ingrediensförteckningen inte uppfyller ett behov av betydande värde, eftersom, såsom redan har påpekats, de föreningar som följer av bilaga II till förordning nr 1169/2011 kan vara svåra att förstå för den stora majoriteten konsumenter.
78. För det andra kan den obligatoriska angivelsen av en förening i en ingrediensförteckning för ett livsmedel inte anses leda till en erkänd fördel för konsumenten. I detta avseende medger jag, såsom intervenienterna har påpekat, att vitaminer kan fylla olika funktioner beroende på vilken förening som är deras källa. De produkter som avses i förevarande mål är emellertid vanliga livsmedel till vilka en begränsad mängd vitaminer har tillsatts för att berika eller förstärka deras näringsmässiga egenskaper. Effekten av dessa vitaminer, oavsett i vilken förening de ingår, är således mycket begränsad. Det är därför de exempelvis säljs på vanliga försäljningsställen utan obligatorisk bipacksedel och inte är föremål för några särskilda begränsningar av intaget.
79. I det avseendet kan det vara lämpligt att i jämförande syfte hänvisa till kosttillskott, för vilka behovet av information till konsumenterna, enligt min mening, kräver en annan tolkning av räckvidden av artikel 18.2 i förordning nr 1169/2011 jämförd med direktiv 2002/46. Det framgår nämligen av artikel 2 a i det direktivet att kosttillskott är koncentrerade källor till näringsämnen eller andra ämnen, däribland vitaminer, som har näringsmässiga eller fysiologiska effekter och som saluförs i doser, såsom piller, tabletter, kapslar eller vätskor i uppmätta doser. Deras syfte är att komplettera normal kost och, i synnerhet, korrigera näringsmässiga brister, upprätthålla ett lämpligt intag av vissa näringsämnen eller stödja specifika fysiologiska funktioner.
80. Även om behovet av att informera konsumenterna kan motivera att vitaminföreningar anges i ingrediensförteckningen i kosttillskott, med beaktande av de olika funktioner som var och en av dessa källor fyller och de specifika näringsmässiga eller fysiologiska effekter som konsumenterna eftersträvar, motiverar inte dessa behov att vitaminföreningar anges i ingrediensförteckningen för livsmedel med tillsats av vitaminer, med hänsyn till deras begränsade effekt vid konsumtion.
81. Slutligen vill jag kort erinra om att eftersom en hänvisning till vitaminföreningarna i ingrediensförteckningen för livsmedel med tillsatta vitaminer inte är motiverad med hänsyn till informationsbehoven, kan kommissionens argument att märkningen av dessa produkter utan en sådan uppgift är vilseledande för konsumenten i den mening som avses i artikel 7.1 i förordning nr 1169/2011 inte godtas.
c) En bedömning för unionslagstiftaren
82. I skäl 19 i förordning nr 1169/2011 anges att nya krav på obligatoriska uppgifter om livsmedel bör fastställas endast om de är nödvändiga i enlighet med subsidiaritets-, proportionalitets- och hållbarhetsprinciperna. För det andra föreskrivs det, såsom redan har nämnts, i artikel 4.2 i förordning nr 1169/2011 att alla överväganden som rör behovet av obligatorisk livsmedelsinformation bör bygga på ett utbrett behov av vissa uppgifter hos en majoritet av konsumenterna.
83. Härav följer att även om kombinationen av det generiska namnet för vitaminer och deras föreningar antas ha en positiv effekt för att främja informerade val, ska en sådan bedömning enligt förordning nr 1169/2011 göras på grundval av konsumenternas uppfattning och deras behov av information och, bland annat, proportionalitetsprincipen. Eftersom det inte finns något påtagligare stöd grundat på en bokstavstolkning och en kontextuell tolkning, kan denna bedömning inte härledas ur en ren teleologisk argumentation, såsom intervenienterna i förevarande mål har gjort gällande, utan bedömningen ska i stället göras av unionslagstiftaren.
84. Det ska vidare påpekas att även om det viktigaste övervägandet för att kräva information om obligatoriska livsmedel är att göra det möjligt för konsumenten att göra ett välgrundat val av fakta och en lämplig användning av ett livsmedel, föreskrivs det i artikel 3.2 i förordning nr 1169/2011, under rubriken ”Allmänna mål”, även att syftet med lagstiftningen om livsmedelsinformation är att inom unionen genomföra fri rörlighet för livsmedel som lagligen tillverkas och saluförs, med beaktande av behovet av att skydda producenternas legitima intressen. I artikel 3.4 i samma förordning tilläggs att ett öppet och öppet offentligt samråd ska genomföras, inklusive berörda parter, i samband med förberedandet, bedömningen och översynen av lagstiftningen om livsmedelsinformation.
85. Målet att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå ska således, i enlighet med de mål som fastställs i förordning nr 1169/2011, vara vägas mot med behovet av att beakta de berörda parterna när nya krav ställs på märkning av livsmedel. Detta begränsar tolkningen av förordning nr 1169/2011 om livsmedelsinformation och kräver, enligt min uppfattning, unionslagstiftarens ingripande.
4. Avslutande anmärkning
86. Av det ovan anförda följer att det inte finns något som tyder på att förordning nr 1169/2011, jämförd med förordning nr 1925/2006, kräver att ett vitamin som tillförts i ingrediensförteckningen i ett livsmedel även anges under namnet på föreningen. Om en skyldighet att ange vitaminföreningen i ingrediensförteckningen bedöms vara lämplig för att främja konsumenternas bästa val, bör den tillämpliga lagstiftningen ändras i enlighet därmed.
V. Slutsats
87. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den fråga som Kúria (Högsta domstolen, Ungern) har ställt på följande sätt: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 av den 25 oktober 2011 om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1924/2006 och (EG) nr 1925/2006 samt om upphävande av kommissionens direktiv 87/250/EEG, rådets direktiv 90/496/EEG, kommissionens direktiv 1999/10/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG, kommissionens direktiv 2002/67/EG och 2008/5/EG samt kommissionens förordning (EG) nr 608/2004, och i synnerhet artikel 18.2 i den förordningen, ska tolkas så, att när vitaminer tillsätts i livsmedel, behöver ingrediensförteckningen inte, utöver vitaminernas generiska namn, innehålla den vitaminförening som använts och som anges i bilaga II till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1925/2006 av den 20 december 2006 om tillsättning av vitaminer och mineralämnen samt vissa andra ämnen i livsmedel.
1 Originalspråk: engelska.
2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 av den 25 oktober 2011 om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1924/2006 och (EG) nr 1925/2006 samt om upphävande av kommissionens direktiv 87/250/EEG, rådets direktiv 90/496/EEG, kommissionens direktiv 1999/10/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG, kommissionens direktiv 2002/67/EG och 2008/5/EG samt kommissionens förordning (EG) nr 608/2004 (EUT L 304, 2011, s. 18).
3 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1925/2006 av den 20 december 2006 om tillsättning av vitaminer och mineralämnen samt vissa andra ämnen i livsmedel (EUT L 404, 2006, s. 26).
4 I avsaknad av en exakt term i den tillämpliga lagstiftningen används termen ”generiskt namn” i detta förslag till avgörande för vitaminernas beteckningar i deras generiska form.
5 Dom av den 6 september 2011 ( C‑442/09, EU:C:2011:541, punkt 74).
6 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning, presentation och reklam i fråga om livsmedel (EGT L 109, 2000, s. 29).
7 Se även artikel 18.1 i förordning nr 1169/2011, där det anges att ingrediensförteckningen ”ska omfatta samtliga ingredienser i livsmedlet i fallande storleksordning efter den vikt som ingrediensen hade vid framställningstidpunkten” (min kursivering).
8 Se, för ett liknande resonemang, artikel 3.2 i förordning nr 1925/2006.
9 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/46/EG av den 10 juni 2002 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosttillskott (EGT L 183, 2002, s. 51). Se, bland annat, artikel 2 a i det direktivet.
10 Artikel 4 i direktiv 2002/46. Min kursivering.
11 Min kursivering.
12 Dom av den 16 november 2016, Hemming m.fl. ( C‑316/15, EU:C:2016:879 punkt 27 och där angiven rättspraxis).
13 Artikel 18.2 i förordning nr 1169/2011 hänvisar även till bilaga VI till samma förordning. Den bilagan är emellertid inte relevant i förevarande mål.
14 Se artikel 1.3 i förordning nr 1169/2011.
15 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/36/EG av den 23 juni 2000 om kakao- och chokladvaror avsedda som livsmedel (EGT L 197, 2000, s. 19).
16 Förslag till avgörande av generaladvokaten Tanchev i målet Tesco Stores ČR ( C‑881/19, EU:C:2021:830, punkterna 51, 52 och 54).
17 I artikel 3 i direktiv 2000/36 avses med hänvisningen till rådets direktiv 79/112/EEG av den 18 december 1978 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning, presentation och reklam i fråga om livsmedel (EGT L 1979, 33, s. 1) nu hänvisning till förordning nr 1169/2011.
18 Dom av den 6 oktober 1982, Cilfit m.fl. ( 283/81, EU:C:1982:335, punkt 20).
19 Artikel 18.1 i förordning nr 1169/2011.
20 Skäl 36 i förordning nr 1169/2011.
21 Artikel 30.1 i förordning nr 1169/2011.
22 Artikel 30.2 i förordning nr 1169/2011.
23 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet European Federation for Cosmetic Ingredients ( C‑592/14, EU:C:2016:179, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
24 Se skälen 9 och 11 i förordning nr 1169/2011, som uttryckligen hänvisar till rättssäkerheten för konsumenter och andra berörda parter.
25 Kommissionens förordning (EU) 2015/414 av den 12 mars 2015 om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/46/EG vad gäller (6S)-5-metyltetrahydrofolsyra, glukosaminsalt, som används vid tillverkning av kosttillskott (EUT L 68, 2015, s. 26).
26 Kommissionens genomförandebeslut 2014/154/EU av den 19 mars 2014 om tillstånd för utsläppande på marknaden av (6S)-5-metyltetrahydrofolsyra, glukosaminsalt, som ny livsmedelsingrediens enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 258/97 (EUT L 85, 2014, s. 10).
27 Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/2470 av den 20 december 2017 om upprättande av en unionsförteckning över nya livsmedel i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2283 om nya livsmedel (EUT L 351, 2017, s. 72).
28 Se, i detta avseende, artikel 6.3 a i direktiv 2002/46.
29 Se punkterna 79 och 80 i detta förslag till avgörande.
30 Dom av den 12 november 2019, Organisation juive européenne och Vignoble Psagot ( C‑363/18, EU:C:2019:954, punkterna 52 och 53).
31 Se även artikel 1.1 i förordning nr 1925/2006.
32 Se dom av den 16 juli 1998, Gut Springenheide och Tusky ( C‑210/96, EU:C:1998:369, punkt 31), och dom av den 10 september 2009, Severi ( C‑446/07, EU:C:2009:530, punkt 61).
33 Se exempelvis kommissionens nya förslag om att ändra unionsbestämmelserna om konsumentupplysning, som har målet att säkerställa bättre märkningsinformation för att hjälpa konsumenterna göra hälsosammare och hållbarare val av livsmedel: https://ec.europa.eu/food/safety/labelling-and-nutrition/food-information-consumers-legislation_en.