Domstolens dom (femte avdelningen) den 14 november 2024
I mål C‑646/22, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien) genom beslut av den 10 oktober 2022, som inkom till domstolen den 13 oktober 2022, i målet
DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av ordföranden på fjärde avdelningen I. Jarukaitis, tillika tillförordnad ordförande på femte avdelningen, samt domarna E. Regan och Z. Csehi (referent), generaladvokat: N. Emiliou, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Compass Banca SpA, genom F. Caronna, D. Gallo, E.A. Raffaelli, M. Siragusa, E. Teti, G. Vercillo och A. Zoppini, avvocati, Europ Assistance Italia SpA, genom P. Fattori, A. Lirosi och A. Pera, avvocati, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av A. Collabolletta och P. Gentili, avvocati dello Stato, Europeiska kommissionen, genom D. Recchia, N. Ruiz García och H. Tserepa-Lacombe, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 25 april 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 j samt artiklarna 8 och 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22) samt av artikel 24.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution (EUT L 26, 2016, s. 19).
2. Begäran har framställts i ett mål mellan Compass Banca SpA och Autorità Garante della Concorrenza e del Mercato (konkurrens- och marknadsmyndigheten, Italien) (nedan kallad AGCM), rörande den sistnämndas beslut avseende en affärsmetod som tillämpas av detta bolag.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 2005/29
3. I skälen 7, 11, 13, 14, 17, 18 och 21 i direktiv 2005/29 anges följande:
(”(7) Detta direktiv omfattar affärsmetoder som direkt syftar till att påverka konsumenternas affärsbeslut beträffande produkter. …
…
(11) Den höga grad av konvergens som uppnås genom detta direktivs bestämmelser om tillnärmning av nationella bestämmelser innebär hög gemensam konsumentskyddsnivå. Genom detta direktiv fastställs ett enda generellt förbud mot de otillbörliga affärsmetoder som snedvrider konsumentens ekonomiska beteende. I detta direktiv fastställs också bestämmelser om aggressiva affärsmetoder, som för närvarande inte är reglerade på gemenskapsnivå.
…
(13) För att uppnå gemenskapens mål genom att avlägsna hinder för den inre marknaden är det nödvändigt att ersätta de olika generalklausuler och rättsprinciper som medlemsstaterna tillämpar för närvarande. Det enda gemensamma generella förbudet som införs genom detta direktiv täcker därför otillbörliga affärsmetoder som snedvrider konsumentens ekonomiska beteende. För att främja konsumenternas förtroende bör det generella förbudet tillämpas på samma sätt i fråga om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas utan att ett avtalsförhållande föreligger mellan näringsidkare och konsument eller när ett avtal ingås och fullgörs. Det generella förbudet kompletteras med bestämmelser om de två typer av otillbörliga affärsmetoder som är absolut vanligast, nämligen vilseledande och aggressiva metoder.
(14) Det är önskvärt att till vilseledande affärsmetoder räkna sådana metoder, inklusive vilseledande reklam, som genom att vilseleda konsumenten hindrar denne från att fatta ett välgrundat och därmed effektivt beslut. … Den strategi med fullständig harmonisering som valts för detta direktiv innebär inte ett hinder för medlemsstaterna att i nationell lag ange de viktigaste särdragen hos bestämda produkter, t.ex. samlarföremål eller elektriska varor, om ett utelämnande av sådan information skulle vara väsentligt vid ett köperbjudande. …
…
(17) Det är önskvärt att, för större rättssäkerhet, fastställa vilka affärsmetoder som under alla omständigheter är otillbörliga. Bilaga I innehåller därför en fullständig förteckning över sådana metoder. Endast dessa affärsmetoder skall kunna bedömas som otillbörliga utan prövning från fall till fall utifrån bestämmelserna i artiklarna 5–9. Förteckningen kan ändras endast genom en översyn av detta direktiv.
(18) Det är på sin plats att skydda alla konsumenter från otillbörliga affärsmetoder; emellertid har Europeiska [unionens] domstol, vid de avgöranden som rört fall om annonsering efter det att [rådets direktiv 84/450/EEG av den 10 september 1984 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om vilseledande reklam (EGT L 250, 1984, s. 17; svensk specialutgåva, område 15, volym 4, s. 211)] antagits, funnit det nödvändigt att bedöma deras inverkan på en tänkt typisk konsument. I enlighet med proportionalitetsprincipen, och för att det skydd som direktivet innebär faktiskt skall kunna förverkligas, utgår detta direktiv från genomsnittskonsumenten som är normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst, med beaktande av sociala, kulturella och språkliga faktorer och i enlighet med domstolens tolkning, men direktivet innehåller också bestämmelser för att förhindra exploatering när kunders egenskaper gör dem särskilt sårbara för otillbörliga affärsmetoder. … Begreppet genomsnittskonsument är inte ett statistiskt begrepp. De nationella domstolarna och myndigheterna måste använda sitt eget omdöme, med beaktande av domstolens rättspraxis, när de fastställer genomsnittskonsumentens typiska reaktion i ett givet fall.
…
(21) Personer eller organisationer som enligt nationell lagstiftning anses ha berättigat intresse i frågan måste ha laglig möjlighet att inleda förfaranden mot otillbörliga affärsmetoder, antingen inför domstol eller inför en förvaltningsmyndighet med behörighet att fatta beslut i frågor som rör klagomål, eller inleda relevanta rättsliga förfaranden. Bevisbördan fastställs i nationell lagstiftning, men domstolar och förvaltningsmyndigheter bör ges möjlighet att kräva att näringsidkare lägger fram bevis för riktigheten av faktapåståenden som de har gjort.”
4. I artikel 1 i detta direktiv, med rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:
”Syftet med detta direktiv är att bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt och att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå genom att tillnärma medlemsstaternas lagar och andra författningar avseende otillbörliga affärsmetoder som skadar konsumenternas ekonomiska intressen.”
5. I artikel 2 i nämnda direktiv, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:
”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
…
b) näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som, med avseende på de affärsmetoder som omfattas av detta direktiv, handlar för ändamål som ligger inom ramen för dennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke samt den som handlar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning.
…
d) affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter (nedan även kallade affärsmetoder): en näringsidkares handling, underlåtenhet, beteende, företrädande eller kommersiella meddelande (inklusive reklam och saluföring) i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument.
e) att avsevärt snedvrida konsumentens ekonomiska beteende: att använda en affärsmetod i syfte att i märkbar mån försämra konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat beslut och därmed få konsumenten att fatta ett annat affärsbeslut än vad som annars skulle ha varit fallet.
…
j) otillbörlig påverkan: utnyttjande av en maktställning i förhållande till konsumenten för att utöva påtryckning, även utan fysiskt våld eller hot om sådant, på ett sätt som avsevärt inskränker konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat beslut.
k) affärsbeslut: ett beslut som fattas av en konsument om huruvida, hur och under vilka förutsättningar en produkt skall köpas, om hela eller delar av köpesumman skall betalas, om produkten skall behållas eller överlåtas eller om en avtalsenlig rättighet i samband med produkten skall utnyttjas oavsett om konsumenten beslutar att hand[l]a eller att avstå från att handla.
…”
6. I artikel 3 i samma direktiv, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande i punkterna 4 och 9:
”4. Om bestämmelserna i detta direktiv står i strid med andra gemenskapsbestämmelser som reglerar specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder, skall de senare ha företräde och tillämpas på dessa specifika aspekter.
…
9. När det gäller ’finansiella tjänster’ enligt definitionen i [Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/ЕG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 2002, s. 16)] och fast egendom får medlemsstaterna på det område som tillnärmas genom detta direktiv ställa mer inskränkande eller mer föreskrivande krav än enligt det här direktivet.”
7. I artikel 4 i direktiv 2005/29, med rubriken ”Inre marknaden”, föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna får inte begränsa friheten att tillhandahålla tjänster eller den fria rörligheten för varor av anledningar som omfattas av det område som tillnärmas genom detta direktiv.”
8. Artikel 5 i direktivet, med rubriken ”Förbud mot otillbörliga affärsmetoder”, återfinns i kapitel 2, med rubriken ”Otillbörliga affärsmetoder”, och har följande lydelse:
”1. Otillbörliga affärsmetoder skall vara förbjudna.
2. En affärsmetod skall vara otillbörlig om den
a) strider mot god yrkessed, och
b) innebär, eller sannolikt kommer att innebära, avsevärd snedvridning av det ekonomiska beteendet i förhållande till produkten hos den genomsnittskonsument som affärsmetoden riktar sig till eller som nås av metoden, eller den genomsnittliga gruppmedlemmen om affärsmetoden riktar sig till en viss konsumentgrupp.
…
4. Affärsmetoder skall anses otillbörliga om de
a) är vilseledande enligt artiklarna 6 och 7, eller
b) aggressiva enligt artiklarna 8 och 9.
5. Bilaga I innehåller förteckningen över de affärsmetoder som under alla omständigheter skall betraktas som otillbörliga. Samma förteckning skall gälla i alla medlemsstater och får ändras endast genom en översyn av detta direktiv.”
9. Avsnitt 1, med rubriken ”Vilseledande affärsmetoder”, i nämnda kapitel 2, innehåller artiklarna 6 och 7 i direktivet. I artikel 6, med rubriken ”Vilseledande handlingar”, föreskrivs följande i punkt 1 e:
”En affärsmetod skall anses vara vilseledande om den inbegriper oriktig information och således är falsk eller om den på något sätt, även genom den allmänna utformningen – även om informationen är korrekt i sak – vilseleder eller sannolikt kommer att vilseleda genomsnittskonsumenten i ett eller flera av följande avseenden, samt i endera fallet medför eller sannolikt kommer att medföra att denne fattar ett affärsbeslut som han annars inte skulle ha fattat:
…
e) Behovet av service, …”
10. I artikel 7 i samma direktiv, med rubriken ”Vilseledande underlåtenhet”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:
”1. En affärsmetod skall anses vara vilseledande om den, i sitt sammanhang och med beaktande av alla dess särdrag och omständigheterna kring den samt av kommunikationsmediets begränsningar, innebär att näringsidkaren underlåter att lämna väsentlig information som genomsnittskonsumenten, beroende på sammanhanget, behöver för att fatta ett välgrundat affärsbeslut och därigenom medför, eller sannolikt kommer att medföra, att genomsnittskonsumenten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat.
2. Det skall även anses vara vilseledande underlåtenhet om en näringsidkare, med hänsyn till de omständigheter som beskrivs i punkt 1, döljer sådan väsentlig information som avses i den punkten eller ger sådan information på ett oklart, obegripligt, tvetydigt eller olämpligt sätt, eller inte anger affärsmetodens kommersiella syfte om detta inte redan framgår av sammanhanget och när något av dessa fall innebär, eller sannolikt kommer att innebära, att genomsnittskonsumenten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat.”
11. Avsnitt 2, med rubriken ”Aggressiva affärsmetoder”, i kapitel 2 i direktiv 2005/29, innehåller artiklarna 8 och 9.
12. I artikel 8 i detta direktiv, med rubriken ”Aggressiva affärsmetoder”, föreskrivs följande:
”En affärsmetod skall anses vara aggressiv om den, i sitt sammanhang och med beaktande av alla dess särdrag och av omständigheterna kring den, genom trakasseri, tvång, inbegripet fysiskt våld, eller otillbörlig påverkan avsevärt inskränker eller som sannolikt kommer att avsevärt inskränka genomsnittskonsumentens valfrihet eller handlande avseende produkten och därigenom medför eller sannolikt kommer att medföra att konsumenten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat.”
13. Artikel 9 i nämnda direktiv, med rubriken ”Trakasseri, tvång och otillbörlig påverkan”, har följande lydelse:
”När det skall fastställas om en affärsmetod innebär trakasseri, tvång, inbegripet fysiskt våld, eller otillbörlig påverkan skall följande beaktas:
a) Tidpunkt, plats, art och varaktighet.
b) Användningen av hotfullt eller kränkande språk eller beteende.
c) Om näringsidkaren för att påverka konsumentens beslut avseende produkten utnyttjar ett speciellt missöde eller omständigheter som näringsidkaren känner till och som är av sådan vikt att de försämrar konsumentens omdöme.
d) Betungande eller oproportionerliga hinder som inte följer av avtalet och som näringsidkaren använder sig av när en konsument vill utöva sina rättigheter enligt avtalet, inbegripet rätten att häva ett avtal eller att byta till en annan produkt eller en annan näringsidkare.
e) Hot om att vidta åtgärder som inte lagligen kan genomföras.”
14. I artikel 11 i samma direktiv, med rubriken ”Efterlevnad av bestämmelserna”, föreskrivs följande i punkt 1 första stycket:
”Medlemsstaterna skall i konsumenternas intresse se till att det finns adekvata och effektiva metoder för att bekämpa otillbörliga affärsmetoder så att efterlevnaden av bestämmelserna i detta direktiv säkerställs.”
15. I punkterna 24–31 i bilaga I till direktiv 2005/29, med rubriken ”Affärsmetoder som under alla omständigheter är otillbörliga”, förtecknas och definieras ”[a]ggressiva affärsmetoder” enligt följande:
”24) Ge intryck av att konsumenten inte kan lämna platsen innan ett avtal har utarbetats.
25) Göra personliga besök i konsumentens hem och ignorera dennes anmodan om att lämna hans hem eller inte komma tillbaka, utom under de omständigheter och i den utsträckning som enligt nationell lagstiftning är motiverat för att få en avtalsmässig skyldighet fullgjord.
26) Ta upprepade och oönskade kontakter per telefon, fax, e‑post eller annat medium utom under de förhållanden och i den utsträckning som enligt nationell lagstiftning är motiverat för att få en avtalsmässig skyldighet fullgjord. Detta skall inte påverka tillämpningen av artikel 10 i [Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 1997, s. 19)] och [Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 1995, s. 31)] och [Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 2002, s. 37)].
27) Kräva att en konsument, som gör anspråk på ersättning från en försäkring, lägger fram dokument som inte rimligen kan anses relevanta för huruvida anspråket är giltigt, eller systematiskt underlåta att svara på relevant korrespondens i ärendet, om detta sker i syfte att förmå konsumenten att avstå från att utöva sina avtalsenliga rättigheter.
28) Att i en annons direkt uppmana barn att köpa eller att övertala sina föräldrar eller andra vuxna att köpa de utannonserade produkterna åt dem. Denna bestämmelse påverkar inte tillämpningen av artikel 16 i [rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 298, 1989, s. 23; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 3)].
29) Kräva omedelbar eller uppskjuten betalning för eller återsändande eller förvaring av produkter som näringsidkaren tillhandahållit men som konsumenten inte beställt (leverans utan föregående beställning) utom om produkten är en sådan ersättning som tillhandahållits i överensstämmelse med artikel 7.3 i direktiv 97/7/EG.
30) Uttryckligen informera konsumenten om att näringsidkarens arbete eller försörjning står på spel om konsumenten inte köper produkten eller tjänsten.
31) Oriktigt skapa intryck av att konsumenten redan har vunnit eller kommer att vinna ett pris eller annan motsvarande förmån, eventuellt efter att först ha utfört en särskild handling,
när det i själva verket inte finns något pris eller någon annan motsvarande förmån,
eller när möjligheten att göra anspråk på priset eller en annan motsvarande förmån är beroende av att konsumenten betalar pengar eller ådrar sig en kostnad.”
Direktiv 2016/97
16. I artikel 24 i direktiv 2016/97, med rubriken ”Korsförsäljning”, föreskrivs följande i punkterna 3 och 7:
”3. Om en försäkringsprodukt är underordnad en vara eller en tjänst som inte är en försäkring – som en del av ett paket eller av ett och samma avtal – ska försäkringsdistributören erbjuda kunden möjligheten att köpa varan eller tjänsten separat. Denna punkt ska inte tillämpas om en försäkringsprodukt är underordnad en investeringstjänst eller investeringsverksamhet enligt definitionen i artikel 4.1.2 i [Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 2014, s. 349)], ett kreditavtal enligt definitionen i artikel 4.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU [av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 2014, s. 34)], eller ett betalkonto enligt definitionen i artikel 2.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU [av den 23 juli 2014 om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner (EUT L 257, 2014, s. 214)].
…
7. Medlemsstaterna får behålla eller anta ytterligare, striktare bestämmelser eller ingripa från fall till fall för att förbjuda försäljning av försäkringar tillsammans med sidotjänster eller sidoprodukter som inte är försäkringar – som en del av ett paket eller av ett och samma avtal – om de kan visa att sådan verksamhet är negativ för konsumenterna.”
Italiensk rätt
Konsumentlagen
17. I artikel 20 i decreto legislativo n. 206, recante codice del consumo a norma dell’articolo 7 della legge di 29 luglio 2003, n. 229 (lagstiftningsdekret nr 206 om konsumentlagen i den mening som avses i artikel 7 i lag nr 229 av den 29 juli 2003), av den 6 september 2005 (ordinarie tillägg till GURI nr 235 av den 8 oktober 2005) (nedan kallad konsumentlagen), genom vilket rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) införlivades, föreskrivs följande:
”En affärsmetod är otillbörlig om den strider mot god yrkessed och innebär, eller sannolikt kommer att innebära, att det ekonomiska beteendet, i förhållande till produkten, hos den genomsnittskonsument som nås av affärsmetoden eller till vilken den riktar sig, eller hos den genomsnittliga gruppmedlemmen om affärsmetoden riktar sig till en viss konsumentgrupp, avsevärt förvrängs.”
18. I artikel 24 i denna lag, med rubriken ”Aggressiva affärsmetoder”, genom vilken kraven i artikel 8 i direktiv 2005/29 införlivades, föreskrivs följande:
”1. En affärsmetod ska anses vara aggressiv om den, i sitt faktiska sammanhang och med beaktande av alla dess särdrag och av omständigheterna kring den, genom trakasseri, tvång, inbegripet fysiskt våld, eller otillbörlig påverkan avsevärt inskränker eller sannolikt kommer att avsevärt inskränka genomsnittskonsumentens valfrihet eller handlande avseende produkten och därigenom medför eller sannolikt kommer att medföra att konsumenten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat.
…”
Lagstiftningsdekret nr 209 av den 7 september 2005
19. Artikel 120 quinquies i decreto legislativo nr 209 – codice delle assicurazioni private (lagstiftningsdekret nr 209 om privat försäkring) av den 7 september 2005 (ordinarie tillägg till GURI nr 239 av den 13 oktober 2005), med rubriken ”Korsförsäljning”, har följande lydelse:
”1. När distributören erbjuder en försäkringsprodukt tillsammans med en annan underordnad produkt eller tjänst som inte är en försäkring – som en del av ett paket eller av ett och samma avtal – ska denne informera avtalsparten om huruvida det är möjligt att köpa de olika beståndsdelarna separat och ge en adekvat beskrivning av de olika beståndsdelarna i avtalet eller paketet samt lämna separata uppgifter om kostnader och avgifter för respektive beståndsdel.
2. Under de omständigheter som avses i punkt 1, och om risken eller försäkringsskyddet i ett sådant avtal eller paket som erbjuds en avtalspart skiljer sig från den risk eller det försäkringsskydd som beståndsdelarna medför var för sig, ska försäkringsdistributören ge en adekvat beskrivning av de olika beståndsdelarna i avtalet eller paketet och av det sätt på vilket deras inbördes samspel medför ändringar av risken eller försäkringsskyddet.
3. Om en försäkringsprodukt är underordnad en vara eller en tjänst som inte är en försäkring – som en del av ett paket eller av ett och samma avtal – ska försäkringsdistributören erbjuda avtalsparten möjligheten att köpa varan eller tjänsten separat. Denna punkt ska inte tillämpas om en försäkringsprodukt är underordnad en investeringstjänst eller investeringsverksamhet enligt definitionen i artikel 1.5 i de konsoliderade bestämmelserna för finansiell verksamhet, ett kreditavtal enligt definitionen i artikel 120 quinquies.1 c i de konsoliderade bestämmelserna på bank- och kreditområdet eller ett betalkonto enligt definitionen i artikel 126 decies i de konsoliderade bestämmelserna på bank- och kreditområdet.
4. I de fall som avses i punkterna 1 och 3 ska försäkringsdistributören specificera för avtalsparten varför den försäkringsprodukt som utgör en del av det övergripande paketet eller av ett och samma avtal ska anses vara lämpad att uppfylla avtalspartens krav och behov.
5. I de fall som avses i punkterna 1 och 3 får [(Istituto per la vigilanza sulle assicurazioni) (IVASS) (tillsynsmyndigheten för försäkringssektorn, Italien)], i förhållande till målet att skydda försäkringstagare på marknaden för försäkringsdistribution, tillämpa de interimistiska åtgärder och förbudsförelägganden som föreskrivs i denna lag, däribland befogenheten att förbjuda försäljning av försäkringar tillsammans med sidotjänster eller sidoprodukter som inte är försäkringar – som en del av ett paket eller av ett och samma avtal – oavsett om det är försäkringen eller den tjänst eller produkt som inte är en försäkring som är av accessorisk karaktär, när denna affärsmetod är skadlig för konsumenterna. Vad gäller försäkringsbaserade investeringsprodukter utövar IVASS och [(Commissione Nazionale per le Società e la Borsa) (Consob) (Nationella företags- och börskommittén, Italien)] ovannämnda befogenheter inom ramen för sina respektive ansvarsområden.
6. Bestämmelserna i denna artikel är inte tillämpliga på distribution av försäkringsprodukter som täcker flera olika risker.
7. Detta påverkar inte bestämmelserna i konsumentlagen, …, i den mån de är tillämpliga.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
20. Mellan januari 2015 och juli 2018 erbjöd Compass Banca, som har sitt säte i Italien, sina kunder olika typer av privatlån samt att teckna försäkringar som täckte vissa risker som inte behövde ha någon koppling till lånet. Det följer av beslutet om hänskjutande att även om tecknandet av en försäkring inte var en förutsättning för att beviljas ett privatlån, så erbjöds denna försäkring tillsammans med lånet.
21. Den 13 september 2018 inledde AGCM en undersökning för att fastställa huruvida denna affärsmetod var ”otillbörlig”, i den mening som avses i direktiv 2005/29.
22. Under undersökningens gång lade Compass Banca fram ett förslag till åtaganden avseende en rad specifika åtgärder som skulle göra det tydligare för konsumenten att det inte var nödvändigt att teckna en försäkring som saknade koppling till ett privatlån. En av dessa åtgärder var att utvidga en ovillkorlig rätt för samtliga kunder att säga upp sina försäkringsavtal utan att det påverkade deras låneavtal. Compass Banca efterkom däremot inte AGCM:s krav på att kunderna skulle ges en betänketid på sju dagar mellan undertecknandet av låneavtalet och undertecknandet av försäkringsavtalet. Compass Banca ansåg att denna åtgärd var oproportionerlig och asymmetrisk, eftersom den inte var tillämplig på alla konkurrenter.
23. Den 11 mars 2019 lade Compass Banca fram ett nytt förslag till åtaganden, vilket innehöll andra åtgärder som enligt Compass Banca var avsedda att ha motsvarande verkan som införandet av den betänketid på sju dagar som AGCM hade krävt, däribland en skyldighet att kontakta kunderna sju dagar efter undertecknandet av försäkringsavtalet för att be dem bekräfta att de önskade behålla det försäkringsbrev som hade tecknats inom ramen för detta avtal, med tillägget att Compass Banca täckte kostnaden för försäkringspremien under den period som motsvarade dessa sju dagar.
24. Genom beslut av den 2 april 2019, som bekräftades den 3 juli 2019, avslog AGCM Compass Bancas förslag till åtaganden.
25. I beslut av den 27 november 2019, vilket delgavs Compass Banca den 23 december 2019, konstaterade AGCM att bolaget hade tillämpat en ”aggressiv” och därmed ”otillbörlig” affärsmetod i den mening som avses i direktiv 2005/29. Affärsmetoden bestod i en ”påtvingad korsförsäljning, i samband med deras undertecknande, av privata låneavtal med försäkringsprodukter utan koppling till lånen”. AGCM förbjöd Compass Banca att fortsätta använda denna metod och bötfällde bolaget med 4700000 euro.
26. Compass Banca väckte talan vid Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio, Italien) mot de beslut av AGCM som behandlas i punkterna 24 och 25 ovan. Genom dom nr 9516, vilken meddelades år 2021, avslog denna domstol Compass Bancas talan.
27. Compass Banca överklagade denna dom till Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien), som är hänskjutande domstol i detta mål.
28. Compass Banca har gjort gällande att AGCM betraktade dess affärsmetod som ”aggressiv” och således ”otillbörlig”, i den mening som avses i direktiv 2005/29, enbart av den anledningen att den bestod i korsförsäljning av privatlån och försäkringsprodukter, utan att lägga fram några faktiska bevis för denna ”aggressiva” karaktär med beaktande av metodens specifika kännetecken eller omständigheterna i det aktuella fallet. Enligt Compass Banca har AGCM härigenom, utan grund och på ett oacceptabelt sätt, kastat om bevisbördan, eftersom denna kvalificering tvingar bolaget att visa att dess affärsmetod i själva verket inte är ”aggressiv” i den mening som avses i direktivet.
29. AGCM har gjort gällande att Compass Banca genom korsförsäljning av privatlån och försäkringsprodukter på ett betydande sätt påverkade och begränsade kundernas valfrihet. Enligt AGCM informerade Compass Banca bland annat inte sina kunder om att det var frivilligt att teckna försäkringen. AGCM har tillagt att metoden inte skulle ha betraktats som ”aggressiv” om de berörda kunderna hade getts en betänketid på sju dagar mellan undertecknandet av privatlåneavtalet och undertecknandet av försäkringsavtalet.
30. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida begreppet genomsnittskonsument, i den mening som avses i direktiv 2005/29, fäster tillräcklig vikt vid teorin om ”begränsad rationalitet”, enligt vilken det krävs ett mer omfattande konsumentskydd. Enligt denna teori agerar människor ofta utan att förfoga över all nödvändig information. Konsumenterna kan sålunda, i den mån som de utsätts för sådana bias som inom kognitiv vetenskap kallas för ”inramning” (framing), ändra sina preferenser beroende på hur avtalserbjudanden presenteras för dem och, följaktligen, fatta irrationella beslut i förhållande till de beslut som en normalt informerad och skäligen uppmärksam och upplyst person skulle ha fattat.
31. Den hänskjutande domstolen vill vidare få klarhet i huruvida den metod som är i fråga i det nationella målet ska anses utgöra en ”aggressiv” affärsmetod och därmed en ”otillbörlig” affärsmetod i den mening som avses i direktiv 2005/29, i den mån som de kommersiella erbjudandena till konsumenterna om ett låneavtal och en försäkringsprodukt, genom ”inramningsbias” (framing), har lagts fram på ett sätt som fått konsumenterna att tro att det inte är möjligt att komma i åtnjutande av låneavtalet utan att teckna ett försäkringsavtal.
32. Den hänskjutande domstolen vill slutligen få klarhet i huruvida artikel 24.3 i direktiv 2016/97, som innehåller bestämmelser om korsförsäljning av försäkringsprodukter med andra produkter, hindrar AGCM från att förbjuda en sådan affärsmetod som den som används av Compass Banca.
33. Mot denna bakgrund beslutade Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska begreppet genomsnittskonsument i direktiv 2005/29, som avser en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst konsument – med hänsyn till att det är luddigt och vagt – hellre formuleras mot bakgrund av bästa tillgängliga kunskap och erfarenhet och följaktligen inte enbart hänvisa till det klassiska begreppet homo oeconomicus utan även till nya rön om de allra senaste teorierna om begränsad rationalitet, vilka har visat att personer ofta agerar utan att inhämta nödvändig information och därmed fattar ’irrationella’ beslut jämfört med de beslut som en hypotetiskt uppmärksam och upplyst person annars skulle ha fattat, med den följden att de nya rönen medför ett behov av en högre konsumentskyddsnivå om det finns risk för kognitiv påverkan vilket allt oftare är fallet i den moderna marknadsdynamiken?
2) Kan en affärsmetod i sig anses vara aggressiv när ett val, på grund av det sammanhang i vilket information presenteras (inramning (framing)), kan framstå som påtvingat och utan alternativ mot bakgrund av artikel 6.1 i direktivet, enligt vilken en affärsmetod ska anses vara vilseledande om den på något sätt, ’även genom den allmänna utformningen’ vilseleder eller sannolikt kommer att vilseleda genomsnittskonsumenten?
3) Ger direktiv 2005/29 den nationella konkurrensmyndigheten (AGCM) (när det har konstaterats föreligga en risk för psykologisk påverkan vad gäller 1) det ekonomiska trångmål som en person som ansöker om lån normalt befinner sig i, 2) komplexiteten hos de avtal som konsumenten ombes underteckna, 3) samtidigheten med avseende på kombinationserbjudandet och 4) de korta tidsramar som ges för att underteckna erbjudandet) befogenhet att göra ett avsteg från principen om att försäkringsprodukter och finansiella produkter som inte har någon koppling till varandra får säljas tillsammans och föreskriva ett tidsspann [betänketid] på sju dagar mellan undertecknandet av de båda avtalen?
4) Utgör direktiv 2016/97, särskilt artikel 24.3 – mot bakgrund av ovannämnda befogenhet att bekämpa aggressiva affärsmetoder – hinder för att AGCM fattar ett beslut på grundval av artiklarna 2 d, 2 j, 4, 8 och 9 i direktiv 2005/29 och den nationella genomförandelagstiftningen efter det att en låneansökan – i samband med korsförsäljning av en finansiell produkt och en försäkringsprodukt som inte har någon koppling till den förstnämnda produkten – avslagits av ett bolag inom investeringstjänster som vägrat att ge konsumenten en ångerperiod (spatium deliberandi) på sju dagar mellan formuleringen av kombinationserbjudandet och undertecknandet av försäkringsavtalet, när det finns risk för att konsumenten påverkas av omständigheterna i det konkreta fallet (vilket även kan härledas ur komplexiteten hos den dokumentation som ska gås igenom)?
5) Kan den omständigheten att försäljning av en finansiell produkt tillsammans med en försäkringsprodukt i sig anses utgöra en aggressiv affärsmetod resultera i en otillåten regleringsrättsakt och medföra att näringsidkaren (och inte AGCM, vilket borde vara fallet) har bevisbördan (vilken är svår att uppfylla) för att det inte rör sig om en aggressiv affärsmetod i strid med direktiv 2005/29 (inte minst eftersom medlemsstaterna enligt det nämnda direktivet inte får anta strängare regler än dem som föreskrivs i direktivet, inte ens för att uppnå en högre konsumentskyddsnivå) eller föreligger tvärtom inte denna omvända bevisbörda, förutsatt att det mot bakgrund av objektiva faktorer konstateras att en konsument som har ett lånebehov löper en konkret risk att påverkas vid ett kombinationserbjudande av komplex karaktär?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
Huruvida den första frågan kan tas upp till prövning
34. Compass Banca är osäker på om den första frågan kan tas upp till sakprövning eftersom begreppet genomsnittskonsument däri definieras på ett sätt som skiljer sig från den sedvanliga definitionen, så till vida att risken för kognitiv påverkan på konsumenterna beaktas, vilket gör frågan hypotetisk. Eftersom de omtvistade besluten i det nationella målet antogs med stöd av de nationella bestämmelser som införlivar artikel 8 i direktiv 2005/29 och inte artikel 6 däri, är det nämligen inte relevant att beakta en sådan risk.
35. EU-domstolen erinrar om att enligt fast rättspraxis ankommer det, inom ramen för det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 7 februari 2023, Confédération paysanne m.fl. (Slumpmässig mutagenes in vitro), C‑688/21, EU:C:2023:75, punkt 32).
36. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 7 februari 2023, Confédération paysanne m.fl. (Slumpmässig mutagenes in vitro), C‑688/21, EU:C:2023:75, punkt 33).
37. I förevarande fall har den hänskjutande domstolen, genom sin första fråga, bett EU-domstolen att tolka begreppet genomsnittskonsument för att avgöra huruvida en affärsmetod kallad ”inramning” (framing), vilken består i att en konsument samtidigt erbjuds ett privatlån och en försäkringsprodukt, vilken saknar koppling till lånet, utan att konsumenten ges betänketid mellan undertecknandet av de avtal som anbuden avser, vilket, till följd av inramningsbias, kan ge genomsnittskonsumenten intrycket att det är nödvändigt att teckna båda dessa avtal (nedan kallad affärsmetoden inramning), ska anses utgöra en aggressiv affärsmetod, i den mening som bland annat avses i artiklarna 8 och 9 i direktiv 2005/29 och, följaktligen, en otillbörlig affärsmetod, i den mening som avses i artikel 5 i detta direktiv.
38. För att fastställa huruvida en affärsmetod är ”aggressiv”, i den mening som avses i nämnda direktiv, hänvisar artikel 8 i direktivet emellertid uttryckligen till begreppet genomsnittskonsument.
39. Det framstår således inte som uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte skulle ha något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller att frågeställningen skulle vara hypotetisk. EU-domstolen har dessutom tillgång till samtliga uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på den första frågan.
40. Av detta följer att den första frågan kan tas upp till sakprövning.
Prövning i sak
41. Enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det, enligt fast rättspraxis, på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera den fråga som hänskjutits (dom av den 8 september 2022, IRnova, C‑399/21, EU:C:2022:648, punkt 22).
42. I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida det vid tolkningen av begreppet genomsnittskonsument, i den mening som avses i direktiv 2005/29, och särskilt i artikel 8 i direktivet, inte enbart är ”homo oeconomicus”, det vill säga en ekonomisk aktör som är helt rationell i sitt beslutsfattande, som ska beaktas, utan även de senaste studierna om teorin om ”begränsad rationalitet”. Enligt denna teori påverkas en konsuments förmåga att fatta beslut ”av de begränsningar av den kognitiva förmågan som följer av antalet mottagna stimuli samt av förmågan att förbli uppmärksam under tid och att minnas all mottagen information”.
43. Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2005/29 ska tolkas så, att begreppet genomsnittskonsument, i direktivets mening, ska definieras inte bara med hänvisning till en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst konsument, utan även med beaktande av att en individs beslutsförmåga påverkas av tvång, såsom kognitiva bias.
44. Det ska inledningsvis erinras om att artikel 5.2 i direktiv 2005/29 hänvisar till begreppet genomsnittskonsument för att avgöra huruvida en affärsmetod som strider mot god yrkessed kan ha en tillräcklig effekt för att ett förbud mot densamma såsom en otillbörlig affärsmetod ska vara motiverat eller om affärsmetoden, då den endast är ägnad att vilseleda en mycket godtrogen eller naiv konsument, undgår ett sådant förbud.
45. Samma begrepp återkommer i artiklarna 6–8 i direktivet, i vilka det, såsom framgår av artikel 5.4 i direktivet, preciseras hur de två kriterier som uppställs i artikel 5.2 i direktivet för att en affärsmetod ska anses vara otillbörlig ska tillämpas på vissa särskilda former av otillbörliga affärsmetoder.
46. Vad gäller den korrekta tolkningen av detta begrepp framgår det av skäl 18 i samma direktiv att även om alla konsumenter ska skyddas mot otillbörliga affärsmetoder har EU-domstolen, i avgöranden som rört fall om annonsering efter det att direktiv 84/450 införlivats, funnit det nödvändigt att bedöma inverkan av affärsmetoder ”på en tänkt typisk konsument”.
47. Det följer även av nämnda skäl att direktiv 2005/29, i enlighet med proportionalitetsprincipen, och för att det skydd som direktivet innebär faktiskt ska kunna förverkligas, utgår från genomsnittskonsumenten som är normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst, med beaktande av sociala, kulturella och språkliga faktorer.
48. Av detta följer – såsom EU-domstolen uttalat med avseende på direktiv 93/13 – att denna hänvisning till genomsnittskonsumenten utgör ett objektivt kriterium och att begreppet genomsnittskonsument är oberoende av vilka konkreta kunskaper som ifrågavarande person kan ha eller de upplysningar som denna person faktiskt förfogar över. Dessutom motsvarar varken en mindre upplyst konsument eller en mer upplyst konsument än genomsnittskonsumenten detta objektiva kriterium (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2023, mBank (Polsk förteckning över rättsstridiga avtalsvillkor), C‑139/22, EU:C:2023:692, punkterna 60, 61 och 66).
49. Det ska emellertid erinras om att direktiv 2005/29 syftar till att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå genom att tillnärma medlemsstaternas bestämmelser om otillbörliga affärsmetoder som skadar konsumenternas ekonomiska intressen (dom av den 19 december 2013, Trento Sviluppo och Centrale Adriatica, C‑281/12, EU:C:2013:859, punkt 31). Detta syfte bekräftas av skälen 7, 11, 13 och 14 i direktivet; däri anges att affärsmetoder som direkt syftar till att påverka konsumenternas affärsbeslut, snedvrider deras ekonomiska beteende eller hindrar dem från att fatta ett välgrundat och därmed effektivt beslut är förbjudna.
50. Även om begreppet genomsnittskonsument definieras i skäl 18 i direktivet framgår det också av detta skäl att begreppet inte är statiskt och att de nationella domstolarna och myndigheterna måste använda sitt eget omdöme, med beaktande av EU-domstolens rättspraxis, när de fastställer genomsnittskonsumentens typiska reaktion i ett givet fall.
51. Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 40 i sitt förslag till avgörande är det således inte en rent teoretisk uppgift att avgöra hur genomsnittskonsumenten skulle reagera i förhållande till en given affärsmetod. Överväganden som är mer realistiska ska också beaktas, i den mån de är förenliga med preciseringarna i fråga om detta begrepp i skäl 18 i direktiv 2005/29.
52. Enligt nämnda skäl är genomsnittskonsumenten visserligen en person som dels är normalt informerad, dels skäligen uppmärksam och upplyst. Eftersom det enligt artikel 7 i direktiv 2005/29 ankommer på näringsidkaren att ge konsumenterna den väsentliga information som de, beroende på sammanhanget, behöver för att fatta sitt beslut, ska denna ”normalt informerade” egenskap hos genomsnittskonsumenten emellertid förstås så, att den hänför sig till information som alla konsumenter rimligen kan antas känna till, med beaktande av relevanta sociala, kulturella och språkliga faktorer, och inte information som är specifik för den aktuella metoden. Denna egenskap hos genomsnittskonsumenten utesluter följaktligen inte att en affärsmetod på ett påtagligt sätt kan snedvrida den fiktiva konsumentens ekonomiska beteende på grund av att konsumenten saknar information.
53. På samma sätt utesluter inte den omständigheten att begreppet genomsnittskonsument ska förstås med hänvisning till en ”skäligen uppmärksam och upplyst” konsument att man beaktar påverkan på denna genomsnittskonsument genom kognitiva bias, under förutsättning att det visas att sådana bias kan påverka en normalt informerad och skäligen uppmärksam och upplyst person i en sådan omfattning att hans eller hennes beteende påtagligt snedvrids.
54. Domstolen har för övrigt redan fastställt att en genomsnittskonsument kan vilseledas och att denne följaktligen kan fatta affärsbeslut som varken är välgrundade eller effektiva (se, för ett liknade resonemang, dom av den 19 december 2013, Trento Sviluppo och Centrale Adriatica, C‑281/12, EU:C:2013:859, punkterna 34 och 38).
55. Domstolen har dessutom, i fråga om EU-varumärken, fastställt att det bör beaktas att genomsnittskonsumentens uppmärksamhet kan variera beroende på vilken kategori av varor eller tjänster det är fråga om (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 1999, Lloyd Schuhfabrik Meyer, C‑342/97, EU:C:1999:323, punkterna 25 och 26).
56. Domstolen har för övrigt redan haft tillfälle att konstatera att en felaktig uppfattning av information kan ha frammanats hos genomsnittskonsumenten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 oktober 2016, Canal Digital Danmark, C‑611/14, EU:C:2016:800, punkterna 40 och 41) och att det är osannolikt att genomsnittskonsumenten, på vissa områden, har de tekniska kunskaperna för att förstå alla aspekter av ett eventuellt erbjudande och kan fatta ett helt rationellt beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Wind Tre och Vodafone Italia, C‑54/17 och C‑55/17, EU:C:2018:710, punkterna 50–52).
57. Även om en konsuments beslutsförmåga kan påverkas av tvång, såsom kognitiva bias, innebär detta emellertid inte nödvändigtvis att varje risk för kognitiva bias på grund av en affärsmetod innebär att denna fiktiva konsuments beteende avsevärt snedvrids. Det krävs dessutom att det i vederbörlig ordning visas att en sådan affärsmetod, under de särskilda omständigheterna i en konkret situation, kan påverka samtycket för en person som är normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst, och detta i en sådan omfattning att hans eller hennes beteende avsevärt snedvrids.
58. Det ankommer nämligen under alla omständigheter på de nationella domstolarna att avgöra genomsnittskonsumentens typiska reaktion i en viss situation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 oktober 2016, Canal Digital Danmark, C‑611/14, EU:C:2016:800, punkt 39).
59. Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Direktiv 2005/29 ska tolkas så, att begreppet genomsnittskonsument, i direktivets mening, ska definieras med hänvisning till en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst konsument. En sådan definition utesluter emellertid inte att en individs beslutsförmåga kan påverkas av tvång, såsom kognitiva bias.
Den andra frågan
60. Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen, såsom framgår av begäran om förhandsavgörande, har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida affärsmetoden inramning kan betraktas som ”aggressiv” under alla omständigheter, i den mening som avses i direktiv 2005/29, och således strider mot direktivet redan av denna anledning. I denna andra fråga hänvisar den hänskjutande domstolen emellertid också till begreppet ”vilseledande” affärsmetod. Såsom framgår av artikel 5.2 i detta direktiv utgör aggressiva och vilseledande affärsmetoder två kategorier av otillbörliga affärsmetoder. Slutligen ska det beaktas att begreppet affärsmetod som under alla omständigheter ska betraktas som otillbörlig introduceras i artikel 5.5 i direktivet.
61. I enlighet med domstolens rättspraxis (se punkt 41 ovan) ska den hänskjutande domstolen följaktligen anses ha ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida artikel 2 j, artikel 5.2 och 5.5 samt artiklarna 8 och 9 i direktiv 2005/29 ska tolkas så, att en affärsmetod som består i att en konsument samtidigt erbjuds ett privatlån och en försäkringsprodukt, vilken saknar koppling till lånet, utgör en affärsmetod som under alla omständigheter är aggressiv eller, i vart fall, en affärsmetod som under alla omständigheter ska betraktas som otillbörlig, i den mening som avses i detta direktiv.
62. För det första ska det erinras om att kapitel 2 i direktiv 2005/29, med rubriken ”Otillbörliga affärsmetoder”, innehåller två avsnitt, nämligen avsnitt 1 om vilseledande affärsmetoder och avsnitt 2 om aggressiva affärsmetoder.
63. I artikel 5 i det direktivet, vilken återfinns i kapitel 2, förbjuds otillbörliga affärsmetoder i punkt 1 medan det i punkt 2 fastställs kriterier för att avgöra om en affärsmetod är otillbörlig.
64. I artikel 5.4 anges att särskilt affärsmetoder som är ”vilseledande” enligt artiklarna 6 och 7 i direktiv 2005/29, och affärsmetoder som är ”aggressiva” enligt artiklarna 8 och 9 i det direktivet, ska anses otillbörliga.
65. I artikel 5.5 i direktivet föreskrivs dessutom att bilaga I till direktiv 2005/29 innehåller förteckningen över affärsmetoder som under alla omständigheter ska betraktas som otillbörliga, och att denna förteckning, som gäller i alla medlemsstater, endast får ändras genom en översyn av direktivet.
66. I detta avseende anges i skäl 17 i direktiv 2005/29 att det, för större rättssäkerhet, endast är de metoder som anges i nämnda bilaga I som under alla omständigheter kan anses vara otillbörliga, utan prövning från fall till fall utifrån bestämmelserna i artiklarna 5–9 i direktivet.
67. Eftersom bilaga I till direktiv 2005/29 utgör en fullständig och uttömmande förteckning över affärsmetoder som under alla omständigheter är otillbörliga kan en sådan affärsmetod som den i det nationella målet aktuella affärsmetoden inramning kvalificeras som en affärsmetod som under alla omständigheter är aggressiv, eller rentav, mer allmänt, som en affärsmetod som under alla omständigheter ska betraktas som otillbörlig, i den mening som avses i detta direktiv, endast om den överensstämmer med någon av de situationer som räknas upp i denna bilaga.
68. Det är emellertid utifrån nämnda bilaga möjligt att konstatera att någon sådan överensstämmelse inte är för handen; någon sådan överensstämmelse har för övrigt inte gjorts gällande i det nationella målet.
69. En sådan affärsmetod som den här aktuella affärsmetoden inramning, vilken består i att en konsument samtidigt erbjuds ett privatlån och en försäkringsprodukt, vilken saknar koppling till lånet, utgör således inte en metod som kan kvalificeras som en affärsmetod som under alla omständigheter är aggressiv eller ens en affärsmetod som under alla omständigheter ska betraktas som otillbörlig, i den mening som avses i nämnda direktiv.
70. Med beaktande av utredningen i målet vid EU-domstolen kan det emellertid inte uteslutas att AGCM kvalificerade den metod som är i fråga i det nationella målet som ”aggressiv” efter att ha gjort en djupgående analys av den aktuella affärsmetoden med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet. Av denna anledning, och för att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, ska EU-domstolen för det andra pröva om affärsmetoden inramning kan utgöra en aggressiv affärsmetod, i den mening som avses i direktiv 2005/29, enbart av den anledningen att den består i att en konsument samtidigt erbjuds ett privatlån och en försäkringsprodukt, vilken saknar koppling till lånet, utan att konsumenten ges betänketid mellan undertecknandet av de båda avtalen, och detta trots att denna metod kan ge upphov till inramningsbias, och på så sätt ge konsumenten intrycket att han eller hon måste teckna en försäkring för att få ett privatlån.
71. Det följer av artikel 8 i direktiv 2005/29 att en affärsmetod ska anses vara aggressiv om den, genom trakasseri, tvång, inbegripet fysiskt våld, eller otillbörlig påverkan, avsevärt inskränker eller sannolikt kommer att avsevärt inskränka genomsnittskonsumentens valfrihet eller handlande avseende produkten och därigenom medför eller sannolikt kommer att medföra att konsumenten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat.
72. I avsaknad av en definition av begreppen trakasseri och tvång, i den mening som avses i denna artikel 8, är det vid definitionen av dessa begrepp nödvändigt att utgå från den normala betydelse som dessa ord har i vanligt språkbruk, vilket utesluter att en affärsmetod kan ge upphov till någon form av trakasserier eller tvång enbart av det skälet att den uppvisar de kännetecken som utmärker affärsmetoden inramning.
73. Vad gäller möjligheten att en sådan affärsmetod kan leda till ”otillbörlig påverkan” i den mening som avses i nämnda artikel 8, erinrar domstolen om att sistnämnda begrepp, vilket definieras i artikel 2 j i direktiv 2005/29, omfattar utnyttjande av en maktställning i förhållande till konsumenten för att utöva påtryckning, även utan fysiskt våld eller hot om sådant, på ett sätt som avsevärt inskränker konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat beslut. Såsom framgår av domstolens praxis är en otillbörlig påverkan inte nödvändigtvis en olaglig påverkan, utan en påverkan som, oberoende av dess laglighet, innebär att konsumenten aktivt utsätts för viss påtryckning ägnad att ha en tvingande inverkan på dennes vilja (dom av den 12 juni 2019, Orange Polska, C‑628/17, EU:C:2019:480, punkt 33).
74. En näringsidkares tillämpning av ett sätt att ingå eller ändra avtal kan således kvalificeras som en ”aggressiv affärsmetod” på grund av att en oberättigad påverkan utövas när en näringsidkare uppträder på ett otillbörligt sätt och därigenom utövar påtryckningar på konsumenten på ett sådant sätt att dennes valfrihet avsevärt inskränks. Det kan röra sig om beteenden som kan orsaka olägenheter för genomsnittskonsumenten eller störa konsumentens överväganden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juni 2019, Orange Polska, C‑628/17, EU:C:2019:480, punkt 47).
75. En metod som består i att en konsument samtidigt erbjuds ett privatlån och en försäkringsprodukt, vilken saknar koppling till lånet, utan att konsumenten ges betänketid mellan undertecknandet av de avtal som dessa erbjudanden avser, innebär inte i sig att det är fråga om påtryckningar, även om denna metod skulle kunna ge upphov till inramningsbias. En sådan metod kan följaktligen inte i sig anses utgöra ”otillbörlig påverkan”, i den mening som avses i artikel 8 i direktiv 2005/29.
76. Det ska emellertid erinras om att direktiv 2005/29, bland otillbörliga affärsmetoder, inte bara tar upp aggressiva affärsmetoder, utan även vilseledande affärsmetoder, vilka i artikel 6.1 e i direktivet definieras som affärsmetoder som på något sätt vilseleder eller sannolikt kommer att vilseleda genomsnittskonsumenten, bland annat vad gäller behovet av service, och som medför eller sannolikt kommer att medföra att genomsnittskonsumenten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat.
77. Såvitt avser det nationella målet är det således endast om näringsidkaren i samband med tillämpningen av den aktuella metoden inte endast har underlåtit att ge konsumenten betänketid mellan undertecknandet av låneavtalet och undertecknandet av försäkringsavtalet, utan även har använt sig av trakasserier, tvång eller otillbörlig påverkan, som en sådan metod kan anses vara ”aggressiv” i den mening som avses i artikel 8 i direktiv 2005/29. Även om det inte föreligger trakasserier, tvång eller otillbörlig påverkan kan nämnda metod däremot kvalificeras som en ”vilseledande affärsmetod” och följaktligen som en ”otillbörlig affärsmetod” om den uppfyller villkoren i artiklarna 6 och 7 i direktivet.
78. Det följer av rättspraxis att det är nödvändigt att de uppgifter som lämnas av näringsidkaren till konsumenten, även innan avtalet ingås, är tydliga och adekvata (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juni 2019, Orange Polska, C‑628/17, EU:C:2019:480, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
79. Det faktum att två erbjudanden om olika tjänster läggs fram samtidigt, trots att dessa erbjudanden inte är rättsligt kopplade till varandra, kan emellertid kräva att ytterligare information lämnas till konsumenten, just för att konsumenten inte ska vilseledas om avsaknaden av en koppling mellan erbjudandena.
80. I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att presentationen av de båda aktuella erbjudandena torde kunnat få konsumenten att tro att det inte var möjligt att få ett lån utan att teckna en försäkring, i synnerhet som vissa risker med lånet täcktes av denna försäkring, däribland en sådan försämring av hälsotillståndet som kan hindra fullgörandet av avtalsenliga skyldigheter avseende lånet.
81. Den hänskjutande domstolen har vidare, i sin tredje fråga, hänvisat till det ekonomiska trångmål som en person som ansöker om lån normalt befinner sig i, komplexiteten hos de avtal som konsumenten ombads underteckna, den omständigheten att kombinationserbjudandena lades fram samtidigt samt till den korta tid som konsumenten hade på sig för att underteckna erbjudandet.
82. Det framgår emellertid även av beslutet om hänskjutande att Compass Banca har hävdat att banken i vederbörlig ordning informerade de berörda konsumenterna om att den aktuella försäkringsprodukten inte var kopplad till privatlånet. Vidare har Compass Banca uppgett sig ha försett konsumenterna med relevanta handlingar, även innan avtalen ingicks.
83. I slutändan ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida den aktuella affärsmetoden kan utgöra en ”otillbörlig affärsmetod”, antingen genom att den kan kvalificeras som ”vilseledande affärsmetod” enligt artiklarna 6 och 7 i direktiv 2005/29, eller genom att den kan kvalificeras som ”aggressiv affärsmetod” enligt artiklarna 8 och 9 i direktivet.
84. Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 2 j, artikel 5.2 och 5.5 samt artiklarna 8 och 9 i direktiv 2005/29 ska tolkas så, att den affärsmetod som består i att en konsument samtidigt erbjuds ett privatlån och en försäkringsprodukt, vilken saknar koppling till lånet, inte utgör en affärsmetod som under alla omständigheter är aggressiv eller ens en affärsmetod som under alla omständigheter ska betraktas som otillbörlig, i den mening som avses i detta direktiv.
Den tredje frågan
85. Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2005/29 ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell bestämmelse som gör det möjligt för en nationell myndighet, när den väl har konstaterat att en affärsmetod som en viss näringsidkare tillämpar är ”aggressiv” eller, mer allmänt, är ”otillbörlig”, att ålägga näringsidkaren att ge konsumenten rimlig betänketid mellan undertecknandet av försäkringsavtalet och undertecknandet av låneavtalet.
86. I detta avseende ska det noteras att syftet med direktiv 2005/29, enligt direktivets artikel 1, är att bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt och att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå genom att tillnärma medlemsstaternas lagar och andra författningar avseende otillbörliga affärsmetoder som skadar konsumenternas ekonomiska intressen.
87. Såsom framgår av skäl 14 i direktiv 2005/29 innebär denna tillnärmning i form av en fullständig harmonisering av dessa bestämmelser i medlemsstaterna att det är förbjudet för dessa medlemsstater att behålla eller anta bestämmelser på detta harmoniserade område som direktiv 2005/29 inte föreskriver eller inte tillåter, även när sådana bestämmelser syftar till att säkerställa en högre konsumentskyddsnivå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2010, Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag, C‑540/08, EU:C:2010:660, punkt 38).
88. Såsom framgår av svaret på den andra frågan utgör en affärsmetod som affärsmetoden inramning, vilken är i fråga i det nationella målet, inte en affärsmetod som under alla omständigheter är aggressiv eller ens en affärsmetod som under alla omständigheter ska betraktas som otillbörlig, i den mening som avses i direktiv 2005/29.
89. Enligt artikel 3.9 i detta direktiv får medlemsstaterna visserligen, vad gäller finansiella tjänster enligt definitionen i direktiv 2002/65, vilka omfattar alla kredit- eller försäkringstjänster, ställa mer inskränkande eller mer föreskrivande krav än de som föreskrivs i direktiv 2005/29 på det område som tillnärmas genom detta direktiv.
90. En sådan möjlighet ska emellertid, för det första, utövas med iakttagande av tvingande bestämmelser i unionsrätten och, i förekommande fall, i andra relevanta instrument. För att en myndighet, med stöd av denna möjlighet, ska kunna införa mer inskränkande eller mer föreskrivande krav än de som föreskrivs i direktiv 2005/29 krävs, för det andra, att denna möjlighet har genomförts av den berörda medlemsstaten med den specificitet, precision och klarhet som krävs med hänsyn till behovet av rättssäkerhet (se, analogt, dom av den 3 september 2020, Subdelegación del Gobierno en Barcelona (Varaktigt bosatta), C‑503/19 och C‑592/19, EU:C:2020:629, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
91. Direktiv 2005/29 utgör följaktligen hinder för att en nationell myndighet, i syfte att skydda konsumenterna, kan ålägga en allmän eller förebyggande skyldighet att iaktta en viss betänketid då det är fråga om en affärsmetod som består i att ett privatlån och en försäkringsprodukt erbjuds samtidigt, när varken en sådan skyldighet eller behörighet för en sådan myndighet att ålägga en sådan skyldighet uttryckligen föreskrivits i nationell lagstiftning.
92. Direktiv 2005/29 utgör däremot inte hinder för att medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning föreskriver att en nationell myndighet – när denna efter en noggrann undersökning av en viss näringsidkares affärsmetod har konstaterat att metoden är ”aggressiv” och följaktligen, mer allmänt, ”otillbörlig” i den mening som avses i direktivet – har befogenhet att utfärda förelägganden gentemot näringsidkaren.
93. Enligt artikel 11.1 första stycket i direktiv 2005/29 ska medlemsstaterna nämligen se till att det finns adekvata och effektiva metoder för att bekämpa otillbörliga affärsmetoder så att efterlevnaden av bestämmelserna i detta direktiv säkerställs.
94. Det ska likväl noteras att det i artikel 4 i direktiv 2005/29 uttryckligen anges att medlemsstaterna inte får begränsa friheten att tillhandahålla tjänster av anledningar som omfattas av det område som tillnärmas genom detta direktiv. Enligt artikel 51.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska medlemsstaterna dessutom, när de tillämpar unionsrätten, respektera de rättigheter som garanteras i stadgan.
95. En åtgärd – som vidtas av en nationell myndighet för att se till att en aggressiv affärsmetod upphör och som innebär att en rimlig betänketid ska iakttas mellan undertecknandet av ett privatlåneavtal och undertecknandet av ett försäkringsavtal – skulle kunna inskränka friheten att tillhandahålla tjänster och begränsa den berörda näringsidkarens näringsfrihet.
96. I enlighet med proportionalitetsprincipen får en nationell myndighet därför vidta en sådan åtgärd endast om det är fastställt, mot bakgrund av de skäl som föranlett myndigheten att kvalificera affärsmetoden i fråga som ”aggressiv” eller i vart fall som ”otillbörlig”, att det inte finns andra lika effektiva medel för att få denna affärsmetod att upphöra vilka i mindre utsträckning inskränker den berörda näringsidkarens frihet att tillhandahålla tjänster och näringsfrihet.
97. Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Direktiv 2005/29 ska tolkas så, att det inte utgör hinder för en nationell bestämmelse som gör det möjligt för en nationell myndighet, när den väl har konstaterat att en viss näringsidkares affärsmetod är ”aggressiv” eller, mer allmänt, är ”otillbörlig”, att ålägga näringsidkaren att ge konsumenten rimlig betänketid mellan undertecknandet av försäkringsavtalet och undertecknandet av låneavtalet, såvida det inte finns andra lika effektiva sätt att undanröja den ”aggressiva” eller, mer allmänt, ”otillbörliga” karaktären av nämnda affärsmetod vilka i mindre utsträckning inskränker näringsfriheten.
Den fjärde frågan
98. Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 24.3 i direktiv 2016/97 ska tolkas så, att den utgör hinder för att en nationell myndighet kräver att en näringsidkare, vars affärsmetod i form av inramning anses vara ”aggressiv”, i den mening som avses i artiklarna 8 och 9 i direktiv 2005/29, eller, mer allmänt, ”otillbörlig”, i den mening som avses i artikel 5.2 i direktivet, för att få denna affärsmetod att upphöra, ger konsumenten rimlig betänketid mellan undertecknandet av de berörda avtalen.
99. EU-domstolen konstaterar att den fjärde frågan avser korsförsäljning av ett privatlån och en försäkringsprodukt och att distribution av försäkringsprodukter regleras av direktiv 2016/97.
100. Det ska härvidlag understrykas att det föreskrivs i artikel 3.4 i direktiv 2005/29 att om bestämmelserna i detta direktiv står i strid med andra unionsbestämmelser som reglerar specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder, ska de senare ha företräde och tillämpas på dessa specifika aspekter.
101. I artikel 24 i direktiv 2016/97 åläggs distributörer av försäkringsprodukter som korsförsäljs med andra produkter vissa särskilda skyldigheter.
102. I artikel 24.3 i direktiv 2016/97, som är den enda bestämmelse som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i den fjärde frågan, föreskrivs att om en försäkringsprodukt är underordnad en vara eller en tjänst som inte är en försäkring – som en del av ett paket eller av ett och samma avtal – ska försäkringsdistributören ge kunden möjligheten att köpa varan eller tjänsten separat.
103. I enlighet med artikel 24.7 i direktiv 2016/97 får medlemsstaterna emellertid behålla eller anta ytterligare, striktare bestämmelser eller ingripa från fall till fall för att förbjuda försäljning av försäkringar tillsammans med sidotjänster eller sidoprodukter som inte är försäkringar – som en del av ett paket eller av ett och samma avtal – om de kan visa att sådan verksamhet är negativ för konsumenterna. Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 92 i sitt förslag till avgörande är denna bestämmelse endast tillämplig om försäkringsprodukten kan kvalificeras som en ”huvudprodukt” eller ”väsentlig” produkt och den andra produkten eller tjänsten kan kvalificeras som en ”underordnad produkt” eller ”sidoprodukt”, och om de båda produkterna ”erbjuds som en del av ett paket eller av ett och samma avtal”.
104. Det ska emellertid påpekas att bestämmelsen i artikel 24.3 i direktiv 2016/97 inte reglerar specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder, utan endast, oberoende av eventuella överväganden avseende den aktuella affärsmetodens tillbörlighet, kräver att konsumenterna, om sådana produkter och/eller tjänster är föremål för ”korsförsäljning”, ska ha möjlighet att köpa dem separat.
105. Nämnda artikel 24.3 ålägger således inte de behöriga nationella myndigheterna att gå utöver vad som krävs enligt direktiv 2005/29. Enligt denna bestämmelse krävs det nämligen enbart att konsumenterna, om sådana produkter och/eller tjänster korsförsäljs, också ska ha möjlighet att köpa dem separat.
106. Denna bestämmelse kräver inte heller, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 95 i sitt förslag till avgörande, att dessa myndigheter ska göra mindre än vad de har rätt att göra enligt direktiv 2005/29.
107. Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 24.3 i direktiv 2016/97 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en nationell myndighet kräver att en näringsidkare, vars affärsmetod i form av inramning anses vara ”aggressiv”, i den mening som avses i artiklarna 8 och 9 i direktiv 2005/29, eller, mer allmänt, ”otillbörlig”, i den mening som avses i artikel 5.2 i direktivet, för att få denna affärsmetod att upphöra, ger konsumenten rimlig betänketid mellan undertecknandet av de berörda avtalen.
Den femte frågan
108. Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2005/29 ska tolkas så, att kvalificeringen av en typ av affärsmetod som ”aggressiv” under alla omständigheter, i den mening som avses i artiklarna 8 och 9 i direktivet, eller, mer allmänt, som ”otillbörlig” under alla omständigheter, i den mening som avses i artikel 5.2 i direktivet, leder till en omvänd bevisbörda för näringsidkaren i strid med unionsrätten.
109. Såsom framgår av svaret på den andra frågan i punkt 84 ovan kan en sådan affärsmetod som den som är i fråga i det nationella målet inte kvalificeras som en affärsmetod som under alla omständigheter är aggressiv eller, mer allmänt, som en affärsmetod som under alla omständigheter ska betraktas som otillbörlig, i den mening som avses i direktiv 2005/29.
110. Med hänsyn till detta svar saknas anledning att besvara den femte frågan
Rättegångskostnader
111. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:
1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) ska tolkas så, att begreppet genomsnittskonsument, i direktivets mening, ska definieras med hänvisning till en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst konsument. En sådan definition utesluter emellertid inte att en individs beslutsförmåga kan påverkas av tvång, såsom kognitiva bias.
2) Artikel 2 j, artikel 5.2 och 5.5 samt artiklarna 8 och 9 i direktiv 2005/29 ska tolkas så, att den affärsmetod som består i att en konsument samtidigt erbjuds ett privatlån och en försäkringsprodukt, vilken saknar koppling till lånet, inte utgör en affärsmetod som under alla omständigheter är aggressiv eller ens en affärsmetod som under alla omständigheter ska betraktas som otillbörlig, i den mening som avses i detta direktiv.
3) Direktiv 2005/29 ska tolkas så, att det inte utgör hinder för en nationell bestämmelse som gör det möjligt för en nationell myndighet, när den väl har konstaterat att en viss näringsidkares affärsmetod är ”aggressiv” eller, mer allmänt, är ”otillbörlig”, att ålägga näringsidkaren att ge konsumenten rimlig betänketid mellan undertecknandet av försäkringsavtalet och undertecknandet av låneavtalet, såvida det inte finns andra lika effektiva sätt att undanröja den ”aggressiva” eller, mer allmänt, ”otillbörliga” karaktären av nämnda affärsmetod vilka i mindre utsträckning inskränker näringsfriheten.
4) Artikel 24.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en nationell myndighet kräver att en näringsidkare, vars affärsmetod i form av inramning anses vara ”aggressiv”, i den mening som avses i artiklarna 8 och 9 i direktiv 2005/29, eller, mer allmänt, ”otillbörlig”, i den mening som avses i artikel 5.2 i direktivet, för att få denna affärsmetod att upphöra, ger konsumenten rimlig betänketid mellan undertecknandet av de berörda avtalen.
1 Rättegångsspråk: italienska.