Tribunalens dom (sjunde avdelningen som sammanträder med fem domare) den 4 november 2026
Preliminär utgåva
TRIBUNALENS DOM (sjunde avdelningen som sammanträder med fem domare)
den 4 november 2026 ( * )
” Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot bakgrund av Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina – Sökandenas namn bibehålls på förteckningen över de enheter som omfattas av restriktiva åtgärder – Återkallelse av sökandens erkännande – Förbud för fartyg som certifierats av sökanden att få tillträde till hamnar och slussar på unionens territorium – Tribunalens behörighet – Talan om ogiltigförklaring – Villkoret direkt berörd ej uppfyllt – Talan avvisas delvis – Rådets behörighet – Motiveringsskyldighet – Rätten till försvar – Rätten till ett effektivt domstolsskydd – Proportionalitet – Näringsfrihet – Skyldighet att göra en omprövning ”
I mål T‑535/24,
Russian Maritime Register of Shipping, Sankt Petersburg (Ryssland), företrätt av advokaterna J. Iriarte Ángel, J. Ordóñez-Cobo, F. Rodríguez González-Chaves och C. Zatschler, SC,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, företrätt av S. Lejeune och L. Berger, båda i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Europeiska kommissionen, företrädd av M. Carpus-Carcea, R. Álvarez Vinagre och A. de Elera-San Miguel Hurtado, samtliga i egenskap av ombud,
intervenient,
meddelar
TRIBUNALEN (sjunde avdelningen, som sammanträder med fem domare),
sammansatt av ordföranden S. Papasavvas samt domarna K. Kecsmár, L. Madise, U. Öberg och L. Truchot (referent),
justitiesekreterare: handläggaren I. Kurme,
efter den skriftliga delen av förfarandet,
efter muntlig förhandling den 26 februari 2026
följande
Dom
1 Sökanden, Russian Maritime Register of Shipping, har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat ogiltigförklaring av
– dels, för det första, artikel 1.4 a i rådets beslut 2014/512/Gusp av den 31 juli 2014 om restriktiva åtgärder med hänsyn till Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 229, 2014, s. 13), jämförd med bilaga VI till detta beslut, i dess lydelse enligt rådets beslut (Gusp) 2022/395 av den 9 mars 2022 (EUT L 81, 2022, s. 8), för det andra, artikel 1aa.1 a i beslut 2014/512, jämförd med bilaga X till detta beslut, i dess lydelse enligt rådets beslut (Gusp) 2022/1909 av den 6 oktober 2022 (EUT L 259 I, 2022, s. 122), för det tredje, artikel 1ab i beslut 2014/512, i dess lydelse enligt beslut 2022/1909, och, för det fjärde, artikel 4ha.1a i beslut 2014/512, i dess lydelse enligt beslut 2022/1909 (nedan kallade de omtvistade bestämmelserna i beslut 2014/512 i ändrad lydelse), i den mån dessa bestämmelser berör sökanden och i den mån de har förlängts genom rådets beslut (Gusp) 2024/2026 av den 22 juli 2024 om ändring av beslut 2014/512 (EUT L, 2024/2026), rådets beslut (Gusp) 2025/175 av den 27 januari 2025 om ändring av beslut 2014/512 (EUT L, 2025/175), rådets beslut (Gusp) 2025/1320 av den 30 juni 2025 om ändring av beslut 2014/512 (EUT L, 2025/1320) och rådets beslut (Gusp) 2025/2648 av den 22 december 2025 om ändring av beslut 2014/512 (EUT L, 2025/2648) (nedan tillsammans kallade de angripna besluten),
– dels, för det första, artikel 3ea.1a i rådets förordning (EU) nr 833/2014 av den 31 juli 2014 om restriktiva åtgärder mot bakgrund av Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 229, 2014, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EU) 2022/1904 av den 6 oktober 2022 (EUT L 259 I, 2022, s. 3), för det andra, artikel 5.4 a i förordning nr 833/2014, jämförd med bilaga XIII till denna förordning, i dess lydelse enligt rådets förordning (EU) 2022/394 av den 9 mars 2022 (EUT L 81, 2022, s. 1), för det tredje, artikel 5aa.1 a i förordning nr 833/2014, jämförd med bilaga XIX till denna förordning, i dess lydelse enligt förordning 2022/1904, och, för det fjärde, artikel 5aa.4 i förordning nr 833/2014, i dess lydelse enligt förordning 2022/1904 (nedan kallade de omtvistade bestämmelserna i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse), i den mån dessa bestämmelser berör sökanden och i den mån de har förlängts genom de angripna besluten och ändrats genom rådets förordning (EU) 2025/1494 av den 18 juli 2025 om ändring av förordning nr 833/2014 (EUT L, 2025/1494).
I. Bakgrund till tvisten och omständigheter som inträffat efter det att talan väckts
2 Sökanden är en ideell organisation som helt ägs av ryska staten och som är etablerad i Sankt Petersburg (Ryssland) och bedriver verksamhet på området klassificering, inspektion och certifiering av fartyg som seglar under rysk och icke-rysk flagg.
3 Sökanden var sedan år 1998 upptagen i förteckningen över organisationer som är erkända på unionsnivå enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 391/2009 av den 23 april 2009 om gemensamma regler och standarder för organisationer som utför inspektioner och utövar tillsyn av fartyg (EUT L 131, 2009, s. 11), vilka kan bemyndigas av en medlemsstat att på dess vägnar utföra inspektion, besiktning och certifiering av fartyg som för dess flagg. Sökanden var även medlem i Internationella föreningen för klassificeringssällskap (IACS), som sökanden uteslöts från den 11 mars 2022.
4 Det nu aktuella målet rör de restriktiva åtgärder som vidtagits med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende.
5 Med beaktande av den allvarliga situationen i Ukraina, trots de restriktioner som infördes i mars år 2014 avseende resor och frysning av penningmedel för vissa fysiska och juridiska personer, antog Europeiska unionens råd, den 31 juli 2014, med stöd av artikel 29 FEU, beslut 2014/512, i syfte att vidta riktade restriktiva åtgärder på områdena för tillträde till kapitalmarknaderna, försvar, varor med dubbla användningsområden och känsliga tekniker. Samma dag antog rådet, med stöd av artikel 215 FEUF, förordning nr 833/2014, som innehåller mer detaljerade bestämmelser för att ge verkan, såväl på unionsnivå som i medlemsstaterna, åt bestämmelserna i beslut 2014/512.
6 Den 24 februari 2022, till följd av de ryska väpnade styrkornas invasion av Ukraina, gjorde unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik ett uttalande på unionens vägnar och fördömde Ryska federationens agerande och angav att unionens svar skulle innehålla restriktiva åtgärder mot såväl hela sektorer som enskilda personer.
7 Det var mot denna bakgrund som rådet antog en rad nya åtgärder mot Ryska federationen, utöver dem som gällde redan sedan år 2014 som svar på annekteringen av Krim och destabiliseringen av Ukraina. Rådet har särskilt infört de restriktiva åtgärder som anges nedan, vars lagenlighet i förevarande fall har bestritts av sökanden.
A. Bestämmelser som sökanden har ifrågasatt
1. Investeringsförbudet
8 Den 25 februari 2022 antog rådet beslut (Gusp) 2022/327 om ändring av beslut 2014/512 (EUT L 48, 2022, s. 1), i vilket rådet bland annat förklarade att det var nödvändigt, med tanke på situationens allvar och som svar på Ryska federationens åtgärder för att destabilisera situationen i Ukraina att utvidga de befintliga ekonomiska restriktionerna, särskilt de som rör vissa ryska enheters tillträde till kapitalmarknaderna (skälen 10 och 11 i beslut 2022/327).
9 I artikel 1.4 a i beslut 2014/512, i dess lydelse enligt beslut 2022/327, föreskrivs följande:
”Det ska vara förbjudet att direkt eller indirekt köpa, sälja eller tillhandahålla investeringstjänster för eller bistånd vid utfärdande av, eller på annat sätt hantera, överlåtbara värdepapper och penningsmarknadsinstrument som efter den 12 april 2022 utfärdats av
a) juridiska personer, enheter eller organ som är etablerade i Ryssland och som är kontrollerade av ett offentligt organ eller till mer än 50 % är offentligägda och där Ryssland, dess regering eller centralbank har rätt att delta i utdelning av vinst eller med vilka Ryssland, dess regering eller centralbank har andra betydande ekonomiska förbindelser, …”
10 Den 9 mars 2022 antog rådet beslut 2022/395, vars skäl 6 har följande lydelse:
”Med tanke på den allvarliga situationen, och som svar på Rysslands militära aggression mot Ukraina, är det lämpligt att införa ytterligare restriktiva åtgärder vad gäller export av varor och teknik för sjöfart. Det är också lämpligt att utvidga förteckningen över juridiska personer, enheter och organ som omfattas av förbud avseende investeringstjänster, överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument och lån. …”
11 Genom beslut 2022/395 upptogs sökandens namn i förteckningen över de juridiska personer, enheter och organ som avses i artikel 1.4 a i beslut 2014/512, vilken återfinns i bilaga VI till sistnämnda beslut.
12 Artikel 5.4 a i förordning nr 833/2014, i dess lydelse enligt rådets förordning (EU) 2022/328 av den 25 februari 2022 (EUT L 49, 2022, s. 1), har i huvudsak samma lydelse som den ovan i punkt 9 nämnda artikel 1.4 a.
13 Den 9 mars 2022 antog rådet förordning 2022/394, i vilken det i skäl 4 erinras om att ”[g]enom beslut … 2022/395 utvidga[des] förteckningen över juridiska personer, enheter och organ som omfattas av finansieringsbegränsningar via lån, överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument till att omfatta sjöfartssektorn”. Följaktligen upptogs sökandens namn i förteckningen i bilaga XIII till förordning nr 833/2014.
2. Transaktionsförbud et
14 Den 15 mars 2022 antog rådet beslut (Gusp) 2022/430 om ändring av beslut 2014/512 (EUT L 87 I, 2022, s. 56), i vilket rådet förklarade att det var lämpligt att förbjuda alla transaktioner med vissa statsägda bolag (skäl 5 i beslut 2022/430).
15 Artikel 1aa.1 a i beslut 2014/512, i dess lydelse enligt beslut 2022/430, har följande lydelse:
”Det ska vara förbjudet att direkt eller indirekt delta i någon transaktion med
a) juridiska personer, enheter eller organ som är etablerade i Ryssland, som är offentligt kontrollerade eller som till mer än 50 % är offentligt ägda eller i vilka Ryssland, dess regering eller den ryska centralbanken har rätt att delta i vinster eller med vilka Ryssland, dess regering eller den ryska centralbanken har andra betydande ekonomiska förbindelser, enligt förteckningen i bilaga X, …”
16 Den 6 oktober 2022 antog rådet beslut 2022/1909, vars skäl 9 och 10 har följande lydelse:
”Med tanke på situationens allvar är det lämpligt att införa ytterligare restriktiva åtgärder.
Det är framför allt lämpligt att utvidga förbudet mot att delta i transaktioner med vissa ryska statsägda eller statligt kontrollerade juridiska personer, enheter eller organ genom att inkludera ett förbud för unionsmedborgare att inneha tjänster i dessa enheters styrande organ. Det är också lämpligt att i förteckningen över ryska statsägda eller statligt kontrollerade enheter som omfattas av det transaktionsförbudet lägga till det ryska skeppsregistret ( Russian Maritime Register of Shipping ) – en till 100 % statsägd enhet som bedriver verksamhet med anknytning till klassificering och inspektion, även på säkerhetsområdet, av ryska och icke-ryska fartyg. Genom detta tillägg förbjuds tillhandahållande av alla former av ekonomiska fördelar för [sökanden]. …”
17 Genom beslut 2022/1909 upptogs sökandens namn i förteckningen över de juridiska personer, enheter och organ som avses i artikel 1aa i beslut 2014/512, vilken återfinns i del B i bilaga X till sistnämnda beslut.
18 Artikel 5aa.1 a i förordning nr 833/2014, i dess lydelse enligt rådets förordning (EU) 2022/428 av den 15 mars 2022 (EUT L 87 I, 2022, s. 13), har i huvudsak samma lydelse som den ovan i punkt 15 nämnda artikel 1aa.1 a.
19 Den 6 oktober 2022 antog rådet förordning 2022/1904, i vilken det i skäl 16 erinras om att ”[g]enom beslut … 2022/1909 [lades] det ryska skeppsregistret ( Russian Maritime Register of Shipping ), en till 100 % statsägd enhet som bedriver verksamhet med anknytning till klassificering och inspektion, även på säkerhetsområdet, av ryska och icke-ryska fartyg, till i förteckningen över ryska statsägda eller kontrollerade enheter som omfattas av transaktionsförbudet” och att ”[g]enom det tillägget förbjuds alla former av ekonomiska fördelar för [sökanden]”. Följaktligen upptogs sökandens namn i förteckningen i del B i bilaga XIX till förordning nr 833/2014.
3. Återkallelsen av sökandens erkännande
20 Den 6 oktober 2022 antog rådet beslut 2022/1909, vars skäl 10 har följande lydelse:
”… [det är] också lämpligt att kräva att tillstånd som medlemsstaterna beviljat [sökanden] enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/65/EG, 2009/15/EG eller (EU) 2016/1629 eller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 725/2004 återkallas.
För att medlemsstaterna ska kunna utföra dessa återkallelser i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 391/2009 och direktiv (EU) 2016/1629 är det också lämpligt att återkalla unionens erkännande av [sökanden].”
21 Genom artikel 1 led 2 i beslut 2022/1909 infördes således en ny artikel 1ab i beslut 2014/512, vilken har följande lydelse:
”1. Medlemsstater som har bemyndigat det ryska skeppsregistret att helt eller delvis utföra inspektioner och besiktningar avseende föreskrivna certifikat och, i tillämpliga fall, att utfärda eller förnya därtill hörande certifikat i enlighet med artiklarna 3.2 och 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/15/EG … ska återkalla dessa bemyndiganden i enlighet med artikel 8 i det direktivet före den 5 januari 2023.
Under perioden fram till dess att dessa bemyndiganden har återkallats får medlemsstaterna inte tillåta, eller delegera befogenheter till, [sökanden] att utföra uppgifter som i enlighet med unionens regler om sjösäkerhet är förbehållna organisationer som har erkänts av unionen, inbegripet att utföra inspektioner och besiktningar avseende föreskrivna certifikat samt att utfärda, godkänna eller förnya därtill hörande certifikat.
2. Alla föreskrivna certifikat som på en medlemsstats vägnar utfärdats av det ryska skeppsregistret före den 7 oktober 2022 ska återkallas och avslutas av den berörda medlemsstaten, i egenskap av flaggstat, före den 8 april 2023.
3. Genom undantag från förfarandet i artikel 7.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 391/2009 och i artikel 21.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1629 återkallas unionens erkännande av det ryska skeppsregistret enligt förordning (EG) nr 391/2009 och direktiv (EU) 2016/1629.
4. Medlemsstater som har delegerat inspektionsrelaterade åtaganden till det ryska skeppsregistret i enlighet med artikel 20.3 i direktiv (EU) 2016/1629, i synnerhet genomförande av tekniska besiktningar för att kontrollera om farkosten uppfyller de tekniska krav som avses i direktiv (EU) 2016/1629, framför allt i bilagorna II och V till detta, ska återkalla de bemyndigandena före den 6 november 2022.
5. Medlemsstater som har delegerat skyddsrelaterade åtaganden till det ryska skeppsregistret i enlighet med punkt 4.3 i bilaga II till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 725/2004 eller artikel 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/65/EG, i synnerhet med anknytning till utfärdande eller förnyelse av internationella sjöfartsskyddscertifikat och därmed sammanhörande kontroller i enlighet med punkterna 19.1.2 och 19.2.2 i bilaga II till förordning (EG) nr 725/2004, ska återkalla dessa bemyndiganden före den 5 januari 2023.
6. Alla internationella sjöfartsskyddscertifikat som på en medlemsstats vägnar utfärdats av det ryska skeppsregistret före den 7 oktober 2022 ska återkallas och avslutas av den berörda medlemsstaten, i egenskap av fördragsslutande stat, före den 8 april 2023.”
22 Genom förordning 2022/1904 införde rådet en ny punkt 4 i artikel 5aa i förordning nr 833/2014, vars lydelse är identisk med lydelsen i artikel 1ab.3, som nämnts i punkt 21 ovan.
4. Förbudet mot tillträde till hamnar och slussar på unionens territorium
23 Den 8 april 2022 antog rådet beslut (Gusp) 2022/578 om ändring av beslut 2014/512 (EUT L 111, 2022, s. 70), vars skäl 6 har följande lydelse:
”Med tanke på situationens allvar och som svar på Rysslands militära aggression mot Ukraina är det lämpligt att införa ytterligare restriktiva åtgärder. … Dessutom är det lämpligt att förbjuda tillträde till hamnar på unionens territorium för fartyg som är registrerade under rysk flagg. …”
24 Genom artikel 1 led 18 i beslut 2022/578 infördes således en ny artikel 4ha i beslut 2014/512. I punkt 1 i denna artikel, i den lydelse som var i kraft när förevarande talan väcktes, föreskrivs följande:
”Det ska vara förbjudet att efter den 16 april 2022 ge tillträde till hamnar och, efter den 29 juli 2022, till slussar inom unionens territorium för fartyg som är registrerade under rysk flagg, och för sådana fartyg att tillträda hamnar och slussar, med undantag för tillträde till slussar i syfte att lämna unionens territorium.”
25 I skäl 10 i beslut 2022/1909 anges att det är ”lämpligt att utvidga förbudet mot hamntillträde och slussning på unionens territorium till att omfatta fartyg som har certifierats av [sökanden]”.
26 Genom artikel 1 led 9 a i beslut 2022/1909 infördes en ny punkt 1a i artikel 4ha i beslut 2014/512, vilken har följande lydelse:
”Förbudet i punkt 1 ska, efter den 8 april 2023, också vara tillämpligt på alla fartyg som har certifierats av [sökanden].”
27 Genom artikel 1 led 9 c i beslut 2022/1909 ändrades dessutom artikel 4ha.4 i beslut 2014/512 på följande sätt:
”Punkterna 1 och 1a ska inte tillämpas på fartyg i behov av assistans som söker en skyddad plats, ett nödanlöp i hamn av sjösäkerhetsskäl eller för att rädda liv till sjöss.”
28 Artikel 3ea.1, 3ea.1a och 3ea.4 i förordning nr 833/2014, i dess lydelse enligt rådets förordning (EU) 2022/576 av den 8 april 2022 (EUT L 111, 2022, s. 1), och förordning 2022/1904 återger lydelsen i artikel 4ha.1, 4ha.1a och 4.ha.4 i beslut 2014/512, som det hänvisas till i punkterna 24, 26 och 27 ovan.
B. Förfarandet vid rådet
29 Genom skrivelse av den 2 maj 2023 begärde sökanden, med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43), att denne skulle få tillgång till samtliga handlingar som hade föranlett rådet att anta de restriktiva åtgärderna mot sökanden.
30 Genom skrivelse av den 17 maj 2023 svarade rådet sökanden att samtliga omständigheter som låg till grund för antagandet av de restriktiva åtgärderna mot sökanden fanns i beslut 2014/512 och i förordning nr 833/2014, bland annat i artikel 1.4 a, artikel 1aa, artikel 1ab och artikel 4ha i nämnda beslut, i dess lydelse enligt beslut 2022/1909, samt i artikel 3ea, artikel 5.4 a och artikel 5aa i förordning nr 833/2014, i dess ändrade lydelse, och i skäl 16 i förordning 2022/1904.
31 Den 22 juli 2024 antog rådet beslut 2024/2026, genom vilket tillämpningen av beslut 2014/512 förlängdes till och med den 31 januari 2025.
32 Genom skrivelse av den 13 september 2024 upprepade sökanden den ovan i punkt 29 nämnda begäran och frågade rådet huruvida de åtgärder som vidtagits gentemot sökanden hade delgetts individuellt.
33 Genom skrivelse av den 26 september 2024 underrättade rådet sökanden om att den ansökan om tillgång som avses i punkt 32 ovan inte omfattades av tillämpningsområdet för förordning nr 1049/2001, utan snarare av den privilegierade tillgång som är tillämplig på området för restriktiva åtgärder.
34 Genom skrivelse av den 18 oktober 2024 bekräftade rådet för sökanden att det den 17 maj 2023 hade besvarat skrivelsen av den 2 maj 2023. Rådet erinrade även om att samtliga omständigheter som låg till grund för att anta de restriktiva åtgärderna mot sökanden fanns återgivna i de bestämmelser som nämns i punkt 30 ovan. Vad vidare gäller delgivningen av dessa åtgärder till sökanden preciserade rådet att det, med hänsyn till att åtgärderna omfattade hela sektorer, endast hade skett en allmän delgivning genom offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning.
35 Genom skrivelse av den 1 november 2024 riktade sökanden en första begäran om omprövning till rådet och begärde att rådet skulle upphäva de restriktiva åtgärderna mot sökanden eller, i förekommande fall, vidta mindre ingripande åtgärder.
36 Den 27 januari 2025 antog rådet beslut 2025/175, genom vilket tillämpningen av beslut 2014/512 förlängdes till och med den 31 juli 2025.
37 Genom skrivelse av den 28 januari 2025 besvarade rådet sökandens ovan i punkt 35 nämnda begäran om omprövning. Rådet informerade vidare sökanden om sitt beslut att bibehålla de restriktiva åtgärderna mot sökanden och uppmanade denne att inkomma med eventuella synpunkter före den 24 maj 2025.
38 Den 23 maj 2025 riktade sökanden en andra begäran om omprövning till rådet och begärde att de restriktiva åtgärderna mot denne inte skulle förlängas (nedan kallad den andra begäran om omprövning).
39 Den 30 juni 2025 antog rådet beslut 2025/1320, genom vilket tillämpningen av beslut 2014/512 förlängdes till och med den 31 januari 2026.
40 Den 8 juli 2025 besvarade rådet sökandens andra begäran om omprövning. Rådet informerade i sitt svar sökanden om sitt beslut att bibehålla de restriktiva åtgärderna mot sökanden och uppmanade denne att inkomma med eventuella synpunkter före den 5 december 2025.
41 Den 18 juli 2025 antog rådet förordning 2025/1494 om ändring av vissa bestämmelser i förordning nr 833/2014.
42 Den 5 december 2025 riktade sökanden en tredje begäran om omprövning till rådet och begärde att rådet skulle upphäva de restriktiva åtgärderna mot denne.
43 Den 22 december 2025 antog rådet beslut 2025/2648, genom vilket tillämpningen av beslut 2014/512 förlängdes till och med den 31 juli 2026.
44 Genom skrivelse av den 17 februari 2026 besvarade rådet sökandens tredje begäran om omprövning. Rådet informerade i sitt svar sökanden om sitt beslut att bibehålla de restriktiva åtgärderna mot sökanden och uppmanade denne att inkomma med eventuella synpunkter före den 13 maj 2026.
II. Parternas yrkanden
45 Efter successiva anpassningar av ansökan i enlighet med artikel 86 i tribunalens rättegångsregler har sökanden, i sina slutgiltiga yrkanden, såsom dessa preciserats vid förhandlingen, yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara de angripna bestämmelserna i beslut 2014/512 i ändrad lydelse, i dess lydelse enligt de angripna besluten, i den del de avser sökanden,
– ogiltigförklara de omtvistade bestämmelserna i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse, i dess lydelse enligt de angripna besluten och ändrad genom förordning 2025/1494, i den del de avser sökanden, och
– förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
46 Rådet, som stöds av Europeiska kommissionen, har yrkat att tribunalen ska
– delvis avvisa och delvis ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
III. Rättslig bedömning
47 Sökanden har anfört fyra grunder för förevarande talan. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 7.3 i förordning nr 391/2009. Den andra grunden avser åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Den tredje grunden avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Den fjärde grunden avser åsidosättande av rätten till försvar och av rätten till ett effektivt domstolsskydd. I den andra inlagan om justering av talan har sökanden dessutom åberopat en femte grund, avseende åsidosättande av rådets omprövningsskyldighet.
48 Tribunalen ska, efter att ha prövat tribunalens behörighet och rådets invändningar om rättegångshinder, pröva de grunder avseende den formella lagenligheten av de bestämmelser som sökanden har bestritt, vilka nämns i punkt 45 ovan, och därefter de grunder som avser frågan huruvida dessa talan kan bifallas såvitt avser dessa grunder.
A. Tribunalens behörighet
49 Rådet, som stöds av kommissionen, har gjort gällande att tribunalen saknar behörighet att pröva lagenligheten av artikel 4ha.1 och 4ha.2 i beslut 2014/512 i ändrad lydelse. Enligt rådet är dessa bestämmelser beslut med allmän giltighet som inte inför restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer, i den mening som avses i artikel 275 andra stycket FEUF.
50 Sökanden har inte tagit ställning till frågan om tribunalens behörighet i sina inlagor.
51 Det ska påpekas dels att förevarande talan inte är riktad mot artikel 4ha.1 i beslut 2014/512 i ändrad lydelse, dels att sökanden vid förhandlingen preciserade att den inte yrkade att artikel 4ha.2 i nämnda beslut skulle ogiltigförklaras.
52 Under dessa omständigheter saknas anledning att uttala sig om den fråga om tribunalens behörighet som rådet har tagit upp.
B. Upptagande till prövning
53 Utan att formellt framställa en invändning om rättegångshinder enligt artikel 130.1 i rättegångsreglerna har rådet, som stöds av kommissionen, gjort gällande att förevarande talan inte kan tas upp till prövning i den del den avser dels de omtvistade bestämmelserna i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse, dels artikel 4ha.1a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse.
54 Sökanden har bestritt detta argument och gjort gällande att talan i sin helhet kan tas upp till prövning.
1. Den första invändningen om rättegångshinder: Det andra yrkandet om ogiltigförklaring av de omtvistade bestämmelserna i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse kan inte upptas till prövning
55 Rådet, som stöds av kommissionen, har gjort gällande att talan om ogiltigförklaring av de omtvistade bestämmelserna i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse har väckts för sent, eftersom den sista ändringen av nämnda förordning ägde rum mer än tre månader innan förevarande talan väcktes. Enligt rådet utgör dessutom förordning nr 833/2014, som antagits på en annan rättslig grund än beslut 2014/512, en rättsakt som är skild från detta beslut och som är giltig på obestämd tid, vilket innebär att det inte är nödvändigt att förlänga förordningen, även om det krävs att ett beslut har antagits med giltig verkan enligt bestämmelserna om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) för att förordningen ska fortsätta att gälla.
56 Sökanden har bestritt detta argument och gjort gällande att förlängningen av beslut 2014/512 genom de angripna besluten även innebär en förlängning av giltighetstiden för förordning nr 833/2014, i den mån denna förordning grundar sig på nämnda beslut. I huvudsak ger artikel 215 FEUF rådet endast behörighet att anta förordningar på grundval av ett giltigt beslut som antagits i enlighet med bestämmelserna om Gusp, varvid dessa förordningars giltighetstid ska anpassas till giltighetstiden för detta beslut. Om förordning nr 833/2014 inte upphör att gälla, så innebär detta att nämnda förordning antingen inte längre är giltig sedan beslut 2014/512 första gången upphörde att gälla eller att nämnda förordning har antagits på nytt, i sin helhet, till följd av ikraftträdandet av varje ändringsförordning som grundar sig på den då tillämpliga versionen av beslut 2014/512.
57 Tribunalen erinrar om att enligt artikel 263 sjätte stycket FEUF ska en talan om ogiltigförklaring väckas inom två månader från den dag då den angripna akten offentliggjordes eller delgavs sökanden eller, om så inte skett, från den dag då denne fick kännedom om åtgärden, allt efter omständigheterna. I artikel 59 i rättegångsreglerna föreskrivs dessutom att när fristen för att väcka talan mot en rättsakt som antagits av en institution börjar löpa från tidpunkten för rättsaktens offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning , så ska fristen räknas från utgången av den fjortonde dagen efter den dag då rättsakten offentliggjordes. Enligt artikel 60 i rättegångsreglerna ska denna tidsfrist dessutom förlängas med tio dagar med hänsyn till avstånd.
58 Genom sitt andra yrkande har sökanden yrkat ogiltigförklaring av de omtvistade bestämmelserna i förordning nr 833/2014 ”i dess lydelse enligt [förordningarna 2022/394 och 2022/1904 och] förlängd genom [de angripna besluten] och i dess lydelse enligt förordning 2025/1494”.
59 I förevarande fall är det utrett att sökanden inte inom den föreskrivna fristen har väckt talan om ogiltigförklaring av förordningarna 2022/394 och 2022/1904, genom vilka rådet, inom ramen för förordning nr 833/2014, har vidtagit de restriktiva åtgärder som berör sökanden.
60 Sökanden har emellertid, för det första, gjort gällande att förlängningen av beslut 2014/512 genom de angripna besluten även omfattade förlängningen av förordning nr 833/2014, varigenom fristen för att väcka talan mot de sålunda förlängda bestämmelserna i nämnda förordning började löpa på nytt.
61 Tribunalen erinrar om att det i artikel 29 FEU, på grundval av vilken beslut 2014/512 och de angripna besluten antogs, föreskrivs att ”[r]ådet ska anta beslut som anger unionens inställning till en särskild fråga av geografisk eller tematisk karaktär”.
62 Vad gäller artikel 215 FEUF, som utgör den rättsliga grunden för förordning nr 833/2014 och förordning 2025/1494, föreskrivs följande i punkt 1: ”Om ett beslut som har antagits i enlighet med avdelning V kapitel 2 i fördraget om Europeiska unionen [där artikel 29 FEU återfinns] föreskriver att de ekonomiska och finansiella förbindelserna med ett eller flera tredjeländer helt eller delvis ska avbrytas eller begränsas, ska rådet på gemensamt förslag av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och kommissionen med kvalificerad majoritet besluta om de åtgärder som krävs … [och] underrätta Europaparlamentet om detta.” I artikel 215.2 FEUF föreskrivs dessutom att ”[o]m så föreskrivs i ett beslut som har antagits i enlighet med avdelning V kapitel 2 i fördraget om Europeiska unionen, får rådet i enlighet med förfarandet i punkt 1 besluta om restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer, grupper eller enheter som inte är stater”.
63 Artikel 215 FEUF – varigenom det inrättats en länk mellan de mål som eftersträvas med EU-fördraget på Gusp-området och unionens agerande rörande ekonomiska åtgärder som omfattas av EUF-fördraget – gör det således möjligt för rådet att anta förordningar för att genomföra ett beslut som antagits i enlighet med kapitel 2 i avdelning V i EU‑fördraget på Gusp-området och för att säkerställa en enhetlig tillämpning av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i samtliga medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2025, Timchenko och Timchenko/rådet, C‑805/24 P, EU:C:2025:792, punkt 24 och där angiven rättspraxis).
64 Domstolen har dessutom slagit fast att för att en förordning som antagits med stöd av artikel 215 FEUF ska vara giltig krävs att ett giltigt beslut enligt bestämmelserna på Gusp-området har antagits dessförinnan (dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 55, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juli 2012, parlamentet/rådet, C‑130/10, EU:C:2012:472, punkt 47). Med andra ord förutsätter antagandet av en förordning med stöd av artikel 215 FEUF att det har antagits ett beslut med stöd av artikel 29 FEU (dom av den 9 juni 2021, Borborudi/rådet, T‑580/19, EU:T:2021:330, punkt 27).
65 Det ska emellertid erinras om att beslut som antas med stöd av artikel 29 FEU och förordningar som antas med stöd av artikel 215 FEUF är två skilda typer av rättsakter, varvid den ena slår fast unionens ståndpunkt med avseende på de restriktiva åtgärder som ska vidtas och den andra utgör ett verktyg för att genomföra nämnda åtgärder på unionsnivå (se dom av den 9 juni 2021, Borborudi/rådet, T‑580/19, EU:T:2021:330, punkt 26 och där angiven rättspraxis).
66 Förordning nr 833/2014, som antogs med stöd av artikel 215 FEUF och som innehåller beaktandeledet i beslut 2014/512, har således till syfte att ge verkan åt bestämmelserna i detta beslut på unionsnivå och att säkerställa en enhetlig tillämpning av restriktiva åtgärder i alla medlemsstater.
67 Trots att det finns ett nära samband mellan dessa två typer av rättsakter, är de icke desto mindre åtskilda och oberoende av varandra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2021, Borborudi/rådet, T‑580/19, EU:T:2021:330, punkt 28).
68 Det ska i detta hänseende understrykas att tillämpningsperioden för beslut 2014/512 begränsas genom artikel 9.1 i beslutet och att detta beslut, i enlighet med artikel 9.2 i samma beslut, ska ses över kontinuerligt och förnyas eller ändras om rådet bedömer att beslutets mål inte har nåtts. Det är av detta skäl som vart och ett av de angripna besluten har förlängt tillämpningen av beslut 2014/512 med ytterligare sex månader. Sistnämnda beslut kommer att upphöra att gälla den 31 juli 2026, enligt vad som är känt den dag då förevarande dom meddelas.
69 Förordning nr 833/2014 innehåller däremot inte någon bestämmelse som liknar den ovannämnda, eftersom det i artikel 14 i förordningen endast anges att den ”träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning ” och att den ”är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater”.
70 I motsats till beslut 2014/512 innehåller förordning nr 833/2014 således inte någon begränsning i tiden av dess tillämpning, vilket innebär att det inte är nödvändigt att rådet antar en särskild rättsakt för att förlänga dess tillämpning (se, för ett liknande resonemang och analogt, beslut av den 15 februari 2016, Ezz m.fl./rådet, T‑279/13, ej publicerat, EU:T:2016:78, punkt 37).
71 Av det ovan anförda följer att de angripna besluten, som antagits med stöd av artikel 29 FEU, inte medför en förlängning av tillämpningen av förordning nr 833/2014, som antagits med stöd av artikel 215 FEUF, vilken inte innehåller någon bestämmelse som begränsar dess giltighetstid.
72 För det andra har sökanden, i den andra inlagan om justering av talan, i andra hand yrkat ogiltigförklaring av förordning nr 833/2014, i dess lydelse enligt förordning 2025/1494.
73 Eftersom den ursprungliga talan inte kan tas upp till prövning i den del den avser förordning nr 833/2014, anser rådet, som stöds av kommissionen, att även justeringen av talan avseende förordning 2025/1494, som ändrar den första förordningen, ska avvisas.
74 Det ska i detta hänseende erinras om att i den mån sakprövningsförutsättningarna för en talan ska bedömas vid tidpunkten för talans väckande, kan en sökande endast tillåtas att justera sina yrkanden och grunder till att avse nya rättsakter som har antagits under rättegången i den mån sökandens yrkande om ogiltigförklaring av den rättsakt som ursprungligen angreps kunde tas upp till prövning vid den tidpunkt då talan väcktes (se dom av den 3 juli 2014, Alchaar/rådet, T‑203/12, ej publicerad, EU:T:2014:602, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
75 Härav följer att yrkandet om ogiltigförklaring av förordning 2025/1494 ska avvisas på grund av att den ursprungliga talan inte kan tas upp till prövning i den del den avser de omtvistade bestämmelserna i förordning nr 833/2014 i dess ändrade lydelse.
76 Följaktligen ska rådets första invändning om rättegångshinder bifallas och sökandens andra yrkande avvisas, utan att det påverkar de konsekvenser som en eventuell ogiltigförklaring av de omtvistade bestämmelserna i beslut 2014/512 i ändrad lydelse skulle kunna få för de omtvistade bestämmelserna i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse (se punkt 344 och följande punkter nedan).
2. Den andra invändningen om rättegångshinder: Yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 4ha.1a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse kan inte upptas till prövning
77 Rådet, som stöds av kommissionen, har gjort gällande att sökanden inte är direkt berörd av artikel 4ha.1a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse och att sökanden således inte har talerätt, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Enligt rådet påverkar förbudet mot tillträde till hamnar och slussar inom unionens territorium, vilket är tillämpligt på fartyg som certifierats av sökanden, endast dessa fartygs rättsliga ställning, men förbudet påverkar inte sökanden. Den omständigheten att enbart sökandens materiella situation berörs är för övrigt inte tillräcklig för att villkoret direkt berörd ska anses vara uppfyllt.
78 Sökanden har bestritt dessa argument och i första hand gjort gällande att den är personligen och direkt berörd av förbudet i artikel 4ha.1a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse. I andra hand har sökanden gjort gällande att denna bestämmelse, i den mån sökandens namn anges i nämnda artikel, utgör en individuell åtgärd som riktas till denne, vilket innebär att åtgärden ska anses vara riktad till sökanden, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket första ledet FEUF.
79 Enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF får alla fysiska eller juridiska personer, på de villkor som anges i artikelns första och andra stycken, väcka talan mot en akt som är riktad till dem (första meningsledet) eller som direkt och personligen berör dem (andra meningsledet) samt mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder (tredje meningsledet).
80 Tribunalen underkänner till att börja med sökandens andrahandsargument, som det erinrats om i punkt 78 ovan, att artikel 4ha.1a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse riktar sig till sökanden, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket första ledet FEUF.
81 När det i artikel 263 fjärde stycket första ledet FEUF talas om en rättsakt som är ”riktad till” en viss person, avses nämligen, i formell mening, att den avser den person som i akten anges som den person som den riktar sig till. Att andra än de som en rättsakt formellt riktar sig till berörs av rättsaktens innehåll kan förvisso ge dessa personer talerätt, om de kan styrka att rättsakten, med tanke på detta innehåll, berör dem direkt, men däremot kan de inte få talerätt i egenskap av personer som rättsakten är riktad till (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 januari 2016, SACBO/kommissionen och Inea, C‑281/14 P, ej publicerad, EU:C:2016:46, punkt 34).
82 Eftersom det inte anges att artikel 4ha.1a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse är riktad till sökanden, kan sökanden endast yrka ogiltigförklaring av denna bestämmelse i de två andra typfall som anges i den andra delen av meningen (direkt och personligen berörd) och den tredje delen av meningen (direkt berörd av en regleringsakt som inte medför genomförandeåtgärder) i artikel 263 fjärde stycket FEUF, varvid villkoren för vart och ett av dessa fall är kumulativa (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 8 oktober 2015, Agrotikos Synetairismos Profitis Ilias/rådet, T‑731/14, ej publicerat, EU:T:2015:821, punkt 23 och där angiven rättspraxis).
83 Eftersom villkoret direkt berörd utgör ett villkor för upptagande till prövning som är gemensamt för de två typfall som nämns i punkt 82 ovan, ska det prövas huruvida detta villkor är uppfyllt i förevarande fall.
84 I detta avseende framgår det av fast rättspraxis att villkoret att en fysisk eller juridisk person ska vara direkt berörd, såsom föreskrivs i artikel 263 fjärde stycket FEUF, förutsätter att två kriterier är uppfyllda samtidigt. För det första måste den omtvistade åtgärden ha direkt inverkan på dennes rättsliga ställning. För det andra får rättsakten inte lämna något utrymme för skönsmässig bedömning för dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den, vilket innebär att genomförandet ska ha en rent automatisk karaktär och endast följa av unionslagstiftningen, utan att några mellanliggande regler tillämpas (se dom av den 22 juni 2021, Venezuela/rådet (Tredjelands påverkan), C‑872/19 P, EU:C:2021:507, punkt 61 och där angiven rättspraxis, dom av den 17 april 2024, Rosneft m.fl./rådet, T‑715/22, ej publicerad, EU:T:2024:249, punkt 54).
85 I förevarande fall innebär artikel 4ha.1a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse att det är förbjudet för nämnda unionsaktörer att ge tillträde till hamnar och slussar inom unionens territorium och att detta förbud är tillämpligt på alla fartyg som har certifierats av sökanden.
86 Vad för det första gäller det kriterium som utesluter allt utrymme för skönsmässig bedömning för dem till vilka ett sådant förbud riktar sig och som ska genomföra ett sådant förbud, räcker det att påpeka att detta förbud följer direkt av ordalydelsen i artikel 4ha.1a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse.
87 Det framgår nämligen av den tvingande formuleringen i artikel 4ha.1a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse, jämförd med punkt 1 i samma artikel (”[d]et ska vara förbjudet … att ge tillträde till”; ”[f]örbudet i punkt 1 ska … också vara tillämpligt på”), att unionsaktörer inte har något utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av detta förbud, som har en rent automatisk karaktär (se, analogt, dom av den 17 april 2024, Cogebi och Cogebi/rådet, T‑782/22, ej publicerad, EU:T:2024:249, punkt 60 och där angiven rättspraxis).
88 Vad för det andra gäller kriteriet att en bestämmelse ska ha direkt inverkan på sökandens rättsliga ställning, följer det av rättspraxis att en bestämmelse har direkt inverkan på enskildas rättsliga ställning om den begränsar deras rättigheter eller ålägger dem skyldigheter (se dom av den 24 september 2025, Mowi Poland/kommissionen, T‑354/24, EU:T:2025:913, punkt 24 och där angiven rättspraxis).
89 I förevarande fall är förbudet mot tillträde till hamnar och slussar inom unionens territorium tillämpligt på fartyg som certifierats av sökanden.
90 Det är således med avseende på den rättsliga situationen för de fartyg som har certifierats av sökanden som detta förbud har direkta verkningar, i den mån dessa fartygs rätt till tillträde till hamnar och slussar belägna inom unionens territorium nu är begränsad, i den mening som avses i den rättspraxis som nämns i punkt 88 ovan.
91 Så är däremot inte fallet med sökanden, vars rättsliga ställning inte direkt påverkas av ett sådant förbud. I synnerhet medför inte artikel 4ha.1a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse, i motsats till vad sökanden har påstått, att sökanden förbjuds att certifiera fartyg.
92 Sökandens verksamhet kan visserligen, såsom sökanden har hävdat, påverkas negativt av det minskade antalet fartyg som skulle kunna använda sig av dess certifieringstjänster inom unionen. Sådana verkningar utgör emellertid en indirekt ekonomisk följd av det omtvistade förbudet, som är en följd av att kunderna har ändrat sitt beteende, och inte av en begränsning av sökandens rättigheter eller av åläggandet av en skyldighet (se, för ett liknande resonemang och analogt, beslut av den 17 oktober 2024, Acqua & Sole/kommissionen, T‑39/23, ej publicerat, EU:T:2024:710, punkt 83). Den omständigheten att detta förbud försätter sökanden i en ofördelaktig affärsställning utgör inte heller skäl för att anse att sökanden påverkas i sin rättsliga ställning och således är direkt berörd, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 17 oktober 2024, Acqua & Sole/kommissionen, T‑39/23, ej publicerat, EU:T:2024:710, punkt 87 och där angiven rättspraxis).
93 Av det ovan anförda följer att artikel 4ha.1a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse inte har någon direkt inverkan på sökandens rättsliga ställning.
94 Denna slutsats påverkas inte av följande argument som sökanden har anfört.
95 Sökanden har för det första, mot bakgrund av domen av den 13 september 2018, Almaz-Antey/rådet (T‑515/15, ej publicerad, EU:T:2018:545), och domen av den 15 maj 2024, Russian Direct Investment Fund/rådet (T‑235/22, ej publicerad, EU:T:2024:311), hävdat att redan den omständigheten att sökanden är ”namngiven” i artikel 4ha.1a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse gör det möjligt att dra slutsatsen att detta beslut, i förevarande fall, har direkt inverkan på sökandens rättsliga ställning.
96 Tribunalen fann visserligen, i domen av den 13 september 2018, Almaz‑Antey/rådet (T‑515/15, ej publicerad, EU:T:2018:545), och domen av den 15 maj 2024, Russian Direct Investment Fund/rådet (T‑235/22, ej publicerad, EU:T:2024:311), att ”[de aktuella bestämmelserna] … har direkt inverkan på den rättsliga ställningen för sökanden, som är namngiven i bilaga IV till beslut 2014/512” (dom av den 13 september 2018, Almaz-Antey/rådet, T‑515/15, ej publicerad, EU:T:2024:311, punkt 64) och att ”de aktuella åtgärderna är direkt tillämpliga på [sökanden], som en omedelbar följd av att denne uttryckligen omfattas av dessa bestämmelser” (dom av den 15 maj 2024, Russian Direct Investment Fund/rådet, T‑235/22, ej publicerad, EU:T:2024:311, punkt 33).
97 Det ska emellertid understrykas att förevarande mål skiljer sig från de mål som anges i punkt 96 ovan.
98 I dessa båda mål var det nämligen fråga om förbud för unionsaktörer att genomföra vissa finansiella transaktioner med juridiska personer, enheter eller organ som uppfyllde kriterierna i de omtvistade rättsakterna och vars namn angavs i bilagan till dessa rättsakter.
99 Tribunalen fann således att ett förbud för unionsaktörer att genomföra sådana transaktioner med enheter som är etablerade utanför unionen är likvärdigt med ett förbud för dessa enheter att genomföra de aktuella transaktionerna med unionsaktörer (dom av den 22 juni 2021, Venezuela/rådet (Tredjelands påverkan), C‑872/19 P, EU:C:2021:507, punkt 68, och dom av den 13 september 2018, Almaz-Antey/rådet, T‑515/15, ej publicerad, EU:T:2018:545, punkt 65). Enligt tribunalen var de aktuella förbuden således inte bara betungande för unionsaktörerna, utan även för de personer som angavs i bilagorna till de omtvistade rättsakterna.
100 I förevarande fall är det däremot fråga om en situation där förbudet i artikel 4ha.1a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse gäller dels unionsaktörer, som inte längre har rätt att ge tillträde till hamnar och slussar belägna inom unionens territorium för fartyg som certifierats av sökanden, dels dessa fartyg, till vilka sådant tillträde har nekats sedan den 9 april 2023. Sökanden omfattas visserligen av denna bestämmelse, men endast indirekt, i den meningen att bestämmelsen innehåller ett kriterium som gör det möjligt att identifiera de fartyg som berörs av ett sådant förbud.
101 Den rättspraxis som sökanden har åberopat, och som det hänvisas till i punkt 95 ovan, gör det således inte möjligt att dra slutsatsen att beslutet har direkt inverkan på sökandens rättsliga ställning. Om denna rättspraxis tolkas på så sätt att en sökande kan anses vara direkt berörd enbart av det skälet att denne är ”namngiven” i en bestämmelse om införande av en restriktiv åtgärd, så medför detta en risk för förväxling mellan villkoren för att vara direkt berörd och personligen berörd, trots att dessa två villkor är kumulativa (se beslut av den 4 oktober 2024, Vossko/kommissionen, T‑1059/23, ej publicerat, EU:T:2024:689, punkt 58 och där angiven rättspraxis).
102 Sökandenas första argument kan således inte godtas.
103 För det andra har sökanden, med hänvisning till domen av den 17 april 2024, Cogebi och Cogebi/rådet (T‑782/22, ej publicerad, EU:T:2024:249), gjort gällande att artikel 4ha.1a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse påverkar sökandens materiella situation, på ett sätt som ska beaktas vid bedömningen av det första kriteriet direkt berörd, vilket anges i punkt 84 ovan.
104 Det ska emellertid erinras om att enligt domstolen är enbart den omständigheten att en rättsakt kan påverka en sökandes materiella situation inte tillräcklig för att denna rättsakt ska kunna anses beröra sökanden direkt (dom av den 21 oktober 2021, Lípidos Santiga/kommissionen, C‑402/20 P, ej publicerad, EU:C:2021:872, punkt 20) och att det är felaktigt att beakta ekonomiska verkningarna av en rättsakt i stället för de rättsliga verkningarna av denna rättsakt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 november 2019, ECB m.fl./Trasta Komercbanka m.fl., C‑663/17 P, C‑665/17 P och C‑669/17 P, EU:C:2019:923, punkterna 108 och 109). Denna rättspraxis erinras det för övrigt om i punkt 63 i domen av den 17 april 2024, Cogebi och Cogebi/rådet (T‑782/22, ej publicerad, EU:T:2024:249).
105 Det ska dessutom påpekas att slutsatsen att sökandena var direkt berörda i det mål som avgjordes genom domen av den 17 april 2024, Cogebi och Cogebi/rådet (T‑782/22, ej publicerad, EU:T:2024:249), inte enbart grundade sig på att deras materiella situation hade förändrats, eftersom den omtvistade bestämmelsen inte endast hade ”en inverkan på sökandenas materiella situation, utan även [motsvarade] ett rättsligt förbud som direkt påverkade någon av de verksamheter som sökandena bedrev vid tidpunkten för antagandet av den [omtvistade] bestämmelsen” (dom av den 17 april 2024, Cogebi och Cogebi/rådet, T‑782/22, ej publicerad, EU:T:2024:249, punkterna 59 och 64).
106 Så är emellertid inte fallet i förevarande mål, eftersom sökandens rättsliga ställning inte påverkas direkt av förbudet i artikel 4ha.1a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse (se punkterna 83–93 ovan).
107 Sökandens andra argument kan således inte godtas.
108 Eftersom villkoret direkt berörd inte är uppfyllt, finner tribunalen att sökanden inte har talerätt vad gäller yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 4ha.1a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse, utan att det är nödvändigt att pröva de övriga villkor som föreskrivs i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Rådets andra invändning om rättegångshinder ska således bifallas.
109 Det följer av samtliga överväganden i punkterna 49–108 ovan att förevarande talan endast kan tas upp till prövning i den del den avser ogiltigförklaring av, för det första, artikel 1.4 a i beslut 2014/512, jämförd med bilaga VI till detta beslut, i dess lydelse enligt beslut 2022/395 (nedan kallat investeringsförbudet), och, för det andra, artikel 1aa.1 a i beslut 2014/512, jämförd med bilaga X till detta beslut, i dess lydelse enligt beslut 2022/1909 (nedan kallat transaktionsförbudet) och, för det tredje, artikel 1ab i beslut 2014/512, i dess lydelse enligt beslut 2022/1909 (nedan kallad återkallelsen av erkännandet), i den mån samtliga dessa åtgärder, såsom de förlängts genom de angripna besluten, avser sökanden (nedan kallade de angripna restriktiva åtgärderna).
110 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen ska pröva huruvida förevarande talan är välgrundad, genom att först pröva den tredje grunden, avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten.
C. Prövning i sak
1. Den tredje grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten
111 Sökanden har gjort gällande att rådets motivering för att anta och bibehålla de angripna restriktiva åtgärderna inte är sådan att rådet kan anses ha uppfyllt sin skyldighet enligt artikel 296 andra stycket FEUF.
112 Enligt sökanden har rådet nöjt sig med att formulera en allmän och stereotypisk motivering, i vilken det inte anges vilka specifika och konkreta skäl som motiverar antagandet av de angripna restriktiva åtgärderna, vars individuella karaktär sökanden har understrukit. I motsats till vad rådet har gjort gällande ger skälen 1–6 i beslut 2022/395 i ändrad lydelse och artikel 1.4 a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse (investeringsförbudet), skälen 1–10 i beslut 2022/1909 och artikel 1aa.1 a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse (transaktionsförbudet) samt artikel 1ab i samma beslut (återkallelsen av erkännandet) inte sökanden möjlighet att förstå de skäl som ligger till grund för antagandet och bibehållandet av de angripna restriktiva åtgärderna mot densamme.
113 Rådet, som stöds av kommissionen, har bestritt denna argumentation.
114 I artikel 296 andra stycket FEUF föreskrivs att ”[r]ättsakter ska motiveras”. Dessutom anges det i artikel 41.2 c i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) att rätten till god förvaltning bland annat innebär att ”förvaltningen är skyldig att motivera sina beslut”.
115 Tribunalen erinrar om att skyldigheten att motivera ett beslut som går någon emot, vilken följer av principen om iakttagande av rätten till försvar, syftar till att dels ge den som berörs av en sådan rättsakt tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om rättsakten är välgrundad eller om den eventuellt är behäftad med ett fel som gör att dess giltighet kan ifrågasättas vid unionsdomstolen, dels göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva rättsaktens lagenlighet (se dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 102 och där angiven rättspraxis).
116 Enligt fast rättspraxis ska den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF och artikel 41.2 c i stadgan vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och det sammanhang i vilket rättsakten har antagits. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att samtliga faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området. En rättsakt som går någon emot anses således vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att denne har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot vederbörande (se dom av den 5 februari 2026, VEB.RF/rådet, C‑572/24 P, ej publicerad, EU:C:2026:74, punkt 45 och där angiven rättspraxis, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkterna 103 och 104).
117 När det gäller restriktiva åtgärder innebär den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 296 FEUF dessutom och under alla omständigheter att det i motiveringen ska anges individuella, specifika och konkreta skäl till att de behöriga myndigheterna anser att den berörda personen ska bli föremål för sådana åtgärder. Unionsdomstolen måste således bland annat kontrollera att de anförda skälen är tillräckligt precisa och konkreta (se dom av den 5 februari 2026, VEB.RF/rådet, C‑572/24 P, ej publicerad, EU:C:2026:74, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
118 Tribunalen vill dessutom erinra om att motiveringsskyldigheten i artikel 296 FEUF utgör en väsentlig formföreskrift som ska skiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende. Motiveringen av ett beslut består nämligen i att beslutsfattaren formellt anger vilka skäl beslutet grundar sig på. Om dessa skäl innehåller felaktigheter, så inverkar detta på beslutets lagenlighet i materiellt hänseende, men inte på motiveringen av beslutet, som kan vara tillräcklig trots att den innehåller felaktiga skäl (se dom av den 18 juni 2015, Ipatau/rådet, C‑535/14 P, EU:C:2015:407, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
119 Det är mot bakgrund av dessa principer som den tredje grunden ska prövas.
120 Det ska för det första understrykas att de angripna restriktiva åtgärderna ingår i ett sammanhang som sökanden känner till, nämligen den internationella spänning som föregick antagandet av beslut 2014/512. Det ska särskilt påpekas att det framgår av skäl 1–8 i beslutet att det angivna målet med dessa åtgärder är att öka kostnaderna för Ryska federationens agerande för att undergräva Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende och att främja en fredlig lösning på krisen. Beslut 2014/512 ger således en helhetsbild av den situation som ledde till att beslutet antogs och de allmänna mål som eftersträvas genom detsamma (se dom av den 13 september 2018, Almaz‑Antey/rådet, T‑515/15, ej publicerad, EU:T:2018:545, punkt 90 och där angiven rättspraxis).
121 Vad för det andra gäller de specifika och konkreta skäl som låg till grund för antagandet och bibehållandet av de angripna restriktiva åtgärderna mot sökanden, finner tribunalen det lämpligt att i tur och ordning pröva var och en av dessa åtgärder samt deras förlängning genom de angripna besluten.
a) Investeringsförbudet
122 Såsom har angetts i punkt 8 ovan framgår det av skälen 10 och 11 i beslut 2022/327 att rådet, med hänsyn till situationens allvar och som svar på Ryska federationens åtgärder för att destabilisera situationen i Ukraina, ansåg det nödvändigt att utvidga de befintliga ekonomiska restriktionerna, bland annat de som rör vissa ryska enheters tillträde till kapitalmarknaderna.
123 I artikel 1.4 a i beslut 2014/512, i dess lydelse enligt beslut 2022/327, förbjuds, på de villkor som anges i denna bestämmelse, att direkt eller indirekt köpa, sälja eller tillhandahålla investeringstjänster för eller bistånd vid utfärdande av, eller på annat sätt hantera, överlåtbara värdepapper och penningsmarknadsinstrument som utfärdats efter den 12 april 2022. Detta förbud gäller för juridiska personer, enheter eller organ som är etablerade i Ryssland, som förtecknas i bilaga VI till beslut 2014/512, och som är kontrollerade av ett offentligt organ eller till mer än 50 procent är offentligägda och där Ryssland, dess regering eller centralbank har rätt att delta i utdelning av vinst eller med vilka Ryssland, dess regering eller centralbank har andra betydande ekonomiska förbindelser.
124 I förevarande fall upptogs sökandens namn, genom beslut 2022/395, i förteckningen i bilaga VI till beslut 2014/512 (se punkt 11 ovan).
125 Det är visserligen utrett att bilaga VI till beslut 2014/512 inte innehåller någon särskild motivering avseende var och en av de enheter som avses i den bilagan.
126 Det framgår emellertid av skäl 6 i beslut 2022/395 att rådet, med hänsyn till situationens allvar och som svar på Ryska federationens militära aggression mot Ukraina, ansåg det nödvändigt att utvidga förteckningen över juridiska personer, enheter och organ som ska omfattas av förbuden avseende investeringstjänster, överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument och lån. Det är även av denna anledning som det i skäl 4 i förordning 2022/394, som ingår i det sammanhang i vilket investeringsförbudet utvidgades till att omfatta sökanden, anges att ”[g]enom beslut … 2022/395 utvidgas förteckningen över juridiska personer, enheter och organ som omfattas av finansieringsbegränsningar via lån, överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument till att omfatta sjöfartssektorn”.
127 Även om skälen i sig inte har något normativt värde, följer det emellertid av rättspraxis att de kan bidra till sökandens förståelse av motiveringen av de restriktiva åtgärder som vidtagits gentemot denne (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juni 2024, VEB.RF/rådet, T‑288/22, ej publicerad, EU:T:2024:372, punkt 75), eftersom skälen just har till syfte att redogöra för varför en åtgärd antas (se dom av den 5 februari 2026, VEB.RF/rådet, C‑572/24 P, ej publicerad, EU:C:2026:74, punkt 70 och där angiven rättspraxis). Dessutom utesluter den omständigheten att samma överväganden ligger till grund för antagandet av restriktiva åtgärder mot flera personer inte att dessa överväganden innebär en tillräckligt konkret motivering för var och en av de berörda personerna (se dom av den 12 juni 2024, VEB.RF/rådet, T‑288/22, ej publicerad, EU:T:2024:372, punkt 76 och där angiven rättspraxis).
128 De specifika och konkreta skälen till att rådet anser att en persons namn ska uppföras i förteckningen över de personer som omfattas av restriktiva åtgärder kan dessutom härledas ur de allmänna bestämmelserna i de rättsakter genom vilka dessa åtgärder antas. Rådet ska således anses ha uppfyllt sin motiveringsskyldighet när dessa skäl anges i skälen i den rättsakt genom vilken rådet antar de aktuella restriktiva åtgärderna, vilka ska läsas tillsammans med bestämmelserna i denna rättsakt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 februari 2026, VEB.RF/rådet, C‑572/24 P, ej publicerad, EU:C:2026:74, punkterna 73 och 74 samt där angiven rättspraxis).
129 Härav följer att oberoende av den omständigheten att det i motiveringen i fråga inte uttryckligen hänvisas till sökanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juni 2024, VEB.RF/rådet, T‑288/22, ej publicerad, EU:T:2024:372, punkt 74), går det i förevarande fall att utläsa att de specifika och konkreta skälen till att rådet, vid utövandet av sitt utrymme för skönsmässig bedömning, ansåg att sökanden skulle omfattas av investeringsförbudet, är de kriterier som fastställs i artikel 1.4 a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse, jämförd med skäl 6 i beslut 2022/395 och skäl 4 i förordning 2022/394, och sökanden har för övrigt inte bestritt att denne uppfyller dessa kriterier (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2020, Rosneft m.fl./rådet, C‑732/18 P, ej publicerad, EU:C:2020:727, punkt 81).
130 Sökanden upptogs således i förteckningen i bilaga VI till beslut 2014/512 i ändrad lydelse enbart av det skälet att denne uppfyllde de specifika och konkreta villkor som föreskrivs i bestämmelserna i artikel 1.4 a i nämnda beslut, vilka gör det möjligt för sökanden att förstå varför denne upptogs i förteckningen i samband med att investeringsförbudet utvidgades till att omfatta sjöfartssektorn, där sökanden, i motsats till vad denne har påstått, bedriver sin verksamhet.
131 Sökanden framställer sig nämligen, både i sina inlagor och i sina stadgar, som ”ett världsledande och globalt erkänt klassificeringssällskap, känt för sin expertis inom civil sjöfart i Arktis, isfartyg, högteknologiska isbrytare och isbeständig utrustning för utvinning av olje- och gasfyndigheter till havs”, vars mål bland annat består i att garantera fartygens säkerhet till sjöss.
132 Härav följer att sökanden kunde förstå de specifika och konkreta skäl, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 117 ovan, som föranledde rådet att tillämpa investeringsförbudet på sökanden.
b) Transaktionsförbudet
133 Såsom har angetts i punkt 14 ovan ansåg rådet, till följd av Ryska federationens militära aggression mot Ukraina, att det var nödvändigt att införa nya restriktiva åtgärder och, såsom framgår av skäl 5 i beslut 2022/430, förbjuda alla transaktioner med vissa statliga bolag.
134 Således förbjuder artikel 1aa.1 a, i beslut 2014/512, i dess lydelse enligt beslut 2022/430, direkt eller indirekt deltagande i alla transaktioner med juridiska personer, enheter eller organ som är etablerade i Ryssland, som är offentligt kontrollerade eller som till mer än 50 procent är offentligt ägda eller i vilka Ryssland, dess regering eller den ryska centralbanken har rätt att delta i vinster eller med vilka Ryssland, dess regering eller den ryska centralbanken har andra betydande ekonomiska förbindelser, enligt förteckningen i bilaga X till detta beslut.
135 Det framgår dessutom av skälen 8 och 9 i beslut 2022/1909, genom vilket sökandens namn upptogs i förteckningen i bilaga X till beslut 2014/512 (se punkt 17 ovan), att rådet, med hänsyn till situationens allvar, ansåg det nödvändigt att införa ytterligare restriktiva åtgärder som svar på Ryska federationens olagliga handlingar, i syfte att ”ytterligare öka trycket på [Ryska federationen] att upphöra med sitt anfallskrig”.
136 Rådet ansåg i detta sammanhang att det var lämpligt att utvidga förbudet mot att delta i alla transaktioner med vissa juridiska personer, enheter eller organ som ägs eller kontrolleras av ryska staten och, såsom framgår av skäl 10 i beslut 2022/1909, att ”i förteckningen över ryska statsägda eller statligt kontrollerade enheter som omfattas av det transaktionsförbudet lägga till [sökanden]”, varvid det preciseras att sökanden är ”en till 100 % statsägd enhet som bedriver verksamhet med anknytning till klassificering och inspektion, även på säkerhetsområdet, av ryska och icke-ryska fartyg”. Enligt samma skäl förbjuds genom detta tillägg ”alla former av ekonomiska fördelar för [sökanden]”.
137 Sökanden har trots detta hävdat att det inte är möjligt att fastställa de specifika och konkreta skäl som föranledde rådet att uppta sökanden i förteckningen i bilaga X till beslut 2014/512.
138 Tribunalen finner emellertid, mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 127 och 128 ovan, att de specifika och konkreta skälen till att rådet ansåg att sökanden skulle omfattas av transaktionsförbudet i förevarande fall motsvarar kriterierna i artikel 1aa.1 a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse.
139 En jämförelse mellan artikel 1aa.1 a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse och skäl 10 i beslut 2022/1909 gör det särskilt möjligt att förstå att det var i egenskap av en enhet som helt ägs av ryska staten som sökandens namn upptogs i förteckningen över enheter som omfattas av transaktionsförbudet i bilaga X till beslut 2014/512.
140 Eftersom sökanden är en av de enheter som avses i artikel 1aa.1 a i beslut 2014/512 i ändrad lydelse, kan det inte krävas någon ytterligare motivering för att motivera tillämpningen av transaktionsförbudet gentemot sökanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Gazprom Neft/rådet, T‑735/14 och T‑799/14, EU:T:2018:548, punkt 123).
141 Härav följer att sökanden kunde förstå de specifika och konkreta skäl, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 117 ovan, som föranledde rådet att anta transaktionsförbudet gentemot sökanden.
c) Återkallelsen av erkännandet
142 Såsom har angetts i punkterna 20 och 21 ovan föreskrivs i artikel 1ab i beslut 2014/512 i ändrad lydelse att det erkännande som beviljats sökanden enligt förordning nr 391/2009 och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1629 av den 14 september 2016 om tekniska krav för fartyg i inlandssjöfart, om ändring av direktiv 2009/100/EG och om upphävande av direktiv 2006/87/EG (EUT L 252, 2016, s. 118) ska återkallas.
143 Tribunalen erinrar om att denna artikel infördes i beslut 2014/512 genom beslut 2022/1909, vars skäl 10 har återgetts i punkt 20 ovan.
144 Enligt sökanden ger skäl 10 i beslut 2022/1909 inte sökanden möjlighet att förstå de specifika och konkreta skäl som föranledde rådet att återkalla dess erkännande. I synnerhet motiveras en sådan återkallelse inte av sökandens ställning som en enhet som helt ägs av ryska staten, eftersom denna ställning enligt detta skäl endast motiverar ett transaktionsförbud.
145 Det ska emellertid för det första påpekas att det framgår av ordalydelsen i skäl 10 i beslut 2022/1909 att återkallelsen av sökandens erkännande motiveras av dess ställning som en enhet som helt ägs av ryska staten och av det därav följande transaktionsförbudet.
146 Skäl 10 i beslut 2022/1909 inleds med en första mening där det anges att det är lämpligt att ”utvidga förbudet mot att delta i alla transaktioner med vissa juridiska personer, enheter eller organ som ägs eller kontrolleras av ryska staten”. Den andra meningen i samma skäl ingår i denna fortsättning genom att det preciseras att ”[det också är] lämpligt att i förteckningen över ryska statsägda eller statligt kontrollerade enheter som omfattas av det transaktionsförbudet lägga till [sökanden] – en till 100 % statsägd enhet som bedriver verksamhet med anknytning till klassificering och inspektion, även på säkerhetsområdet, av ryska och icke-ryska fartyg”. Den tredje meningen hänför sig även den till transaktionsförbudet, i den del det däri understryks att ”[g]enom det tillägget [(det vill säga tillägget till förteckningen över enheter som ägs eller kontrolleras av ryska staten och som omfattas av transaktionsförbudet)] förbjuds alla former av ekonomiska fördelar för [sökanden]”. Den fjärde meningen har också den samband med föregående meningar, eftersom den anger att ”[i] detta sammanhang är det också lämpligt att kräva att tillstånd som medlemsstaterna beviljat [sökanden] återkallas”, och för detta ändamål anges i femte meningen i skäl 10 att det är lämpligt ”att återkalla unionens erkännande av [sökanden]”.
147 Härav följer att återkallelsen av erkännandet har ett direkt samband med transaktionsförbudet som sökanden är föremål för, på grund av sin ställning som en enhet som helt ägs av ryska staten.
148 Det framgår dessutom av skäl 10 i beslut 2022/1909 att den verksamhet som sökanden bedriver har ”anknytning till klassificering och inspektion, även på säkerhetsområdet, av ryska och icke-ryska fartyg”.
149 Såsom sökanden själv har påpekat utgjorde det erkännande som sökanden hade beviljats med stöd av förordning nr 391/2009 den rättsliga grunden för att medlemsstaterna, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/15/EG av den 23 april 2009 om gemensamma regler och standarder för organisationer som utför inspektioner och utövar tillsyn av fartyg och för sjöfartsadministrationernas verksamhet i förbindelse därmed (EUT L 131, 2009, s. 47), till sökanden delegerat befogenhet avseende inspektion och tillsyn av fartyg som för deras flagg.
150 Transaktionsförbudet innebar således att såväl de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna som de fartyg som för deras flagg inte längre får använda sig av den certifierings- och klassificeringstjänster som sökanden erbjuder.
151 För det andra stöds en sådan tolkning av det interna sammanhanget i beslut 2014/512 i ändrad lydelse och särskilt av den ställning som artikel 1ab har i detta beslut. Denna artikel infördes nämligen i nämnda beslut direkt efter artikel 1aa, i vilken principen om förbud mot transaktioner fastställs, vilket bekräftar sambandet mellan återkallelsen av erkännandet och detta förbud. Ett sådant samband är än mer uppenbart i förordning nr 833/2014 i dess ändrade lydelse, eftersom återkallelsen av erkännandet har integrerats i själva artikel 5aa i denna förordning, som avser transaktionsförbudet, som en ny punkt 4 i nämnda artikel.
152 I motsats till vad sökanden har gjort gällande anges i rådets motivering de specifika och konkreta skäl, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 117 ovan, som föranlett rådet att återkalla sökandens erkännande.
153 Det följer av övervägandena i punkterna 122–152 ovan att de specifika och konkreta skäl som föranledde rådet att anta de angripna restriktiva åtgärderna mot sökanden har angetts tillräckligt klart för att denne ska kunna förstå dem.
d) Förlängningen av de angripna restriktiva åtgärderna
154 Det ska understrykas att åtgärden att genom de angripna besluten förlänga de angripna restriktiva åtgärderna är motiverad mot bakgrund av skälen 2 och 3 i nämnda beslut, i vilka det hänvisas till den fortsatta situationen i Ukraina till följd av Ryska federationens olagliga handlingar och följaktligen till behovet av att bibehålla de åtgärder som unionen infört (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Almaz-Antey/rådet, T‑515/15, ej publicerad, EU:T:2018:545, punkt 97, och dom av den 12 juni 2024, VEB.RF/rådet, T‑288/22, ej publicerad, EU:T:2024:372, punkt 80).
155 Av ovan angivna skäl kunde sökanden, mot bakgrund av det allmänna sammanhang som ledde fram till antagandet och förlängningen av de angripna restriktiva åtgärderna, förstå de specifika och konkreta skäl som låg till grund för dessa åtgärder och deras bibehållande i förhållande till sökanden.
156 Denna slutsats påverkas inte av följande argument som sökanden har anfört.
157 Sökanden har för det första gjort gällande att förevarande mål skiljer sig från de mål som avgjordes genom dom av den 13 september 2018, Almaz-Antey/rådet (T‑515/15, ej publicerad, EU:T:2018:545), dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet (T‑125/22, EU:T:2022:483), och dom av den 15 januari 2025, MegaFon/rådet (T‑193/23, överklagad, EU:T:2025:7), vilka rådet åberopade i sitt svaromål, eftersom motiveringen av de rättsakter som var aktuella i dessa mål var mer detaljerad än den motivering som denna institution lämnat i förevarande fall.
158 Det ska i detta hänseende erinras om att motiveringsskyldigheten ska bedömas, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 116 ovan, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål, vilket innebär att det i förevarande fall inte går att dra någon slutsats av tribunalens konstateranden avseende huruvida de olika skäl som rådet har anfört i det specifika sammanhanget i andra mål är tillräckliga eller otillräckliga.
159 Vad för det andra gäller sökandens argument att denne inte har varit föremål för några individuella restriktiva åtgärder som tidigare antagits med stöd av rådets beslut 2014/145/Gusp av den 17 mars 2014 om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 78, 2014, s. 16) och rådets förordning (EU) nr 269/2014 av den 17 mars 2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 78, 2014, s. 6), räcker det att konstatera att rådet inte var skyldigt att vidta individuella restriktiva åtgärder mot sökanden innan det antog de sektorsvisa restriktiva åtgärderna.
160 För det tredje har sökanden gjort gällande att de angripna restriktiva åtgärderna inte på något sätt nämner de farhågor som hänger samman med risken för miljöföroreningar.
161 Ett sådant argument kan emellertid inte godtas, eftersom det enligt den rättspraxis som det erinrats om i punkt 116 ovan inte krävs att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen. Såsom har påpekats i punkt 118 ovan utgör skyldigheten att motivera en rättsakt en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från den materiella lagenligheten av de angripna restriktiva åtgärderna, vilken omfattar frågan huruvida sådana åtgärder är förenliga med målen för Gusp och huruvida de är lämpliga för att förebygga de miljörisker som sökanden har gjort gällande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2025, A2B Connect m.fl./rådet, T‑307/22, EU:T:2025:331, punkt 83 och där angiven rättspraxis).
162 För det fjärde har sökanden gjort gällande att rådet inte har förklarat på vilket sätt hänvisningen, i skälen 6–8 i beslut 2022/1909, till ”skenfolkomröstningar” gjorde det möjligt att motivera antagandet av de angripna restriktiva åtgärderna mot sökanden.
163 I förevarande fall räcker det att konstatera att en sådan hänvisning inte utgör det skäl som ligger till grund för antagandet av de angripna restriktiva åtgärderna gentemot sökanden, utan utgör en del av det sammanhang i vilket rådet antog beslut 2022/1909. Denna hänvisning gör det särskilt möjligt att illustrera de omständigheter under vilka Ryska federationen intensifierade sin aggression mot Ukraina och som ledde till att nya åtgärder antogs för att sätta stopp för detta anfallskrig.
164 Av detta följer att motiveringen av de angripna restriktiva åtgärderna, i den del den avser sökanden, ska anses vara tillräcklig, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkterna 115 och 116 ovan, för att sökanden ska kunna förstå skälen för åtgärderna och för att tribunalen ska kunna utföra sin lagenlighetsprövning.
165 Av det ovan anförda följer att talan inte kan bifallas såvitt avser den tredje grunden.
2. Den första grunden: Åsidosättande av artikel 7.3 i förordning nr 391/2009
166 Sökanden har hävdat att återkallelsen av erkännandet enligt artikel 1ab.3 i beslut 2014/512 i ändrad lydelse skedde i strid med artikel 7.3 i förordning nr 391/2009. Till stöd för sina argument har sökanden, för det första, gjort gällande att det i nämnda förordning inte föreskrivs någon möjlighet att göra undantag från det förfarande för återkallelse av erkännande som föreskrivs i sistnämnda artikel, för det andra, att kommissionen var behörig att besluta om nämnda återkallelse och, för det tredje, att en sådan återkallelse inte kunde ske innan den erkända organisationen hade beretts tillfälle att yttra sig, vilket var en möjlighet som den inte har beviljats i förevarande fall.
167 I repliken har sökanden tillagt att rådet, när det utövar sin befogenhet enligt bestämmelserna om Gusp, är skyldigt att följa internationell rätt enligt artikel 21 FEU. Erkännandet kunde emellertid inte återkallas utan att bestämmelserna i den internationella lastlinjekonventionen, som ingicks i London (Förenade kungariket) den 5 april 1966, i den internationella konventionen till förhindrande av förorening från fartyg (Marpol), undertecknad i London den 2 november 1973, och i den internationella konventionen om säkerheten för människoliv till sjöss (Solas), som ingicks i London den 1 november 1974, åsidosattes.
168 Rådet, som stöds av kommissionen, har bestritt denna argumentation.
169 Genom den första grunden har sökanden i huvudsak ifrågasatt rådets befogenhet att återkalla det erkännande som beviljats ett klassificeringssällskap med stöd av förordning nr 391/2009.
170 Tribunalen erinrar inledningsvis om att EU-fördragets mål avseende Gusp bland annat nämns i artikel 3.5 och i artikel 21.2 b och c FEU, nämligen att stödja demokratin, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna samt att bevara freden, förebygga konflikter och stärka internationell säkerhet (dom av den 12 februari 2020, Kande Mupompa/rådet, T‑170/18, EU:T:2020:60, punkt 177 (ej publicerad)).
171 Sådana mål ska, i den mening som avses i artikel 3.6 FEU, eftersträvas av unionen med lämpliga medel, i enlighet med de befogenheter som den tilldelas i fördragen.
172 Det ska erinras om att Gusp, enligt artikel 24.1 andra stycket FEU, ska ”omfattas av särskilda regler och förfaranden” och ska ”fastställas och genomföras av Europeiska rådet och rådet med enhällighet, om inte annat föreskrivs i fördragen”. Restriktiva åtgärder antas, inom detta område, genom ett beslut av rådet som fattas enhälligt på grundval av artikel 29 FEU och genomförandet av dem sker, inom ramen för EUF‑fördraget, genom en förordning som, med stöd av artikel 215 FEUF, antas av rådet med kvalificerad majoritet, på gemensamt förslag av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och kommissionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2024, Fridman m.fl./rådet, T‑635/22, EU:T:2024:620, punkterna 47 och 48).
173 Artikel 29 FEU, som ingår i kapitel 2 i avdelning V i EU-fördraget om ”Särskilda bestämmelser om [Gusp]”, ger rådet befogenhet att ”anta beslut som anger unionens inställning till en särskild fråga av geografisk eller tematisk karaktär”. Enligt artikel 23 FEU ska unionens åtgärder i internationella sammanhang som vidtas i enlighet med samma kapitel utgå från principerna i, eftersträva målen i och genomföras i enlighet med de allmänna bestämmelserna i kapitel 1, vilket enligt artikel 21.1 FEU inbegriper demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheternas universalitet och odelbarhet, respekt för människors värde samt respekt för principerna i Förenta nationernas stadga och i folkrätten. I artikel 24.1 FEU anges dessutom att ”[u]nionens befogenhet i fråga om [Gusp] ska omfatta alla utrikespolitiska områden och alla frågor som rör unionens säkerhet” (se dom av den 26 mars 2025, A2B Connect m.fl./rådet, T‑307/22, EU:T:2025:331, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
174 Enligt rättspraxis följer det av bestämmelserna i artiklarna 21, 23, 24.1, 25 och 28.1 första stycket FEU, jämförda med artikel 29 FEU, att ”unionens inställning” i den mening som avses i sistnämnda artikel utgörs av beslut som, för det första, faller inom ramen för Gusp såsom denna definieras i artikel 24.1 FEU, för det andra, gäller en ”särskild fråga av geografisk eller tematisk karaktär” och, för det tredje, inte är en sorts ”operativ insats”, i den mening som avses i artikel 28 FEU, det vill säga en insats som innebär en civil eller militär operation som utförs utanför unionen av en eller flera medlemsstater (se dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 50 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 mars 2025, A2B Connect m.fl./rådet, T‑307/22, EU:T:2025:331, punkt 47).
175 Begreppet ”unionens inställning”, i den mening som avses i artikel 29 FEU, ska således ges en vid tolkning. Förutsatt att de villkor som anges ovan i punkt 174 är uppfyllda kan därmed, med stöd av nämnda artikel, inte endast rättsakter av programförklaringskaraktär eller rena avsiktsförklaringar antas utan även beslut som direkt kan förändra enskildas rättsställning. Detta bekräftas för övrigt av ordalydelsen i artikel 275 andra stycket FEUF (se dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 51 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 mars 2025, A2B Connect m.fl./rådet, T‑307/22, EU:T:2025:331, punkt 48).
176 Med hänsyn till den vidsträckta omfattningen av de syften och mål som eftersträvas med Gusp, såsom de kommer till uttryck i artiklarna 3.5 och 21 FEU, samt i de särskilda bestämmelserna om Gusp, däribland artiklarna 23 och 24 FEU, förfogar rådet över ett stort handlingsutrymme när det fastställer föremålet för de restriktiva åtgärder som unionen antar på Gusp-området (dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 88, och dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 52).
177 Det ska slutligen erinras om att kontrollen av den rättsliga grunden för en rättsakt gör det möjligt att kontrollera behörigheten hos den som har antagit rättsakten och att avgöra huruvida förfarandet för att anta rättsakten är rättsstridigt. Det ska särskilt påpekas att valet av rättslig grund för en unionsrättsakt ska grundas på objektiva omständigheter som kan bli föremål för domstolsprövning, däribland rättsaktens syfte och innehåll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2015, Ezz m.fl./rådet, C‑220/14 P, EU:C:2015:147, punkt 42 och där angiven rättspraxis, och dom av den 18 december 2024, Mironovich Shor/rådet, T‑489/23, EU:T:2024:912, punkt 51).
178 Det är mot bakgrund av dessa principer som tribunalen ska avgöra huruvida rådet, enligt bestämmelserna om Gusp, var behörigt att återkalla sökandens erkännande, vilket hade beviljats med stöd av förordning nr 391/2009.
179 I förevarande fall ska det påpekas att beslut 2014/512, beslut 2022/1909 om ändring av detta beslut och de angripna besluten om förlängning av detta beslut antogs med stöd av artikel 29 FEU.
180 För det första framgår det av beslut 2014/512, i dess lydelse enligt beslut 2022/1909, vilket förlängts genom de angripna besluten, att förstnämnda beslut syftar till att utöva påtryckningar på ryska myndigheter för att få slut på deras åtgärder och politik som destabiliserar Ukraina.
181 Till att börja med framgår det av skälen 1–8 i beslut 2014/512 att dess syfte är att öka kostnaderna för Ryska federationens agerande för att undergräva Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende samt att främja en fredlig lösning på krisen (se punkt 120 ovan).
182 Vidare beskrivs, i skälen 38 i beslut 2022/1909, allvaret i situationen i Ukraina och konstateras att ”Europeiska rådets medlemmar förklarade att de kommer att stärka unionens restriktiva åtgärder för att motverka Rysslands olagliga handlingar och ytterligare öka trycket på Ryssland att upphöra med sitt anfallskrig”. I skäl 9 i nämnda beslut anges att ”[m]ed tanke på situationens allvar är det lämpligt att införa ytterligare restriktiva åtgärder”, däribland återkallelse av erkännandet, i enlighet med skäl 10 i samma beslut.
183 I skälen 2 och 3 i de angripna besluten understryks slutligen att Ryska federationens olagliga handlingar har fortsatt och att det följaktligen är nödvändigt att bibehålla de restriktiva åtgärder som införts av unionen (se punkt 154 ovan).
184 De beslut som nämns i punkterna 180–183 ovan syftar således till att bevara internationell fred och säkerhet och eftersträvar därigenom de mål för Gusp som föreskrivs i artikel 21.2 b och c FEU och som anges i punkt 170 ovan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 maj 2024, Russian Direct Investment Fund/rådet, T‑235/22, ej publicerad, EU:T:2024:311, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
185 För det andra ska det noteras att beslut 2014/512, i dess lydelse enligt beslut 2022/1909 och förlängt genom de angripna besluten, med hänsyn till dess rubrik, avser en ”särskild fråga av geografisk eller tematisk karaktär”, eftersom det antogs med hänsyn till ”situationen” i ett tredjeland, nämligen Ukraina, som en reaktion på Ryska federationens destabiliserande agerande.
186 För det tredje är beslut 2014/512, i dess lydelse enligt beslut 2022/1909, vilket förlängts genom de angripna besluten, inte en form av operativ insats, i den mening som avses i artikel 28 FEU. Beslutet innebär nämligen varken någon civil eller militär operation som utförs utanför unionen av en eller flera medlemsstater.
187 Av det ovan anförda följer att beslut 2014/512, i dess lydelse enligt beslut 2022/1909, uppfyller de tre kriterier som anges i punkt 174 ovan, varför det lagligen kunde antas med stöd av artikel 29 FEU (se, för ett liknande resonemang och analogt, beslut av den 27 februari 2014, Ezz m.fl./rådet, T‑279/11, ej publicerat, EU:T:2014:93, punkt 47). Detsamma gäller de angripna besluten, som endast förlängde tillämpningen av beslut 2014/512, med samma mål (se, för ett liknande resonemang och analogt, beslut av den 27 september 2018, Ezz m.fl./rådet, T‑279/15, ej publicerat, EU:T:2018:619, punkt 123).
188 Genom att anta de beslut som nämns i punkt 187 ovan utövade rådet följaktligen den befogenhet som unionen tilldelats genom fördragen med stöd av bestämmelserna om Gusp.
189 Sökanden har emellertid gjort gällande att rådet inte har respekterat den interna befogenhetsfördelningen inom unionen, eftersom artikel 1ab.3 i beslut 2014/512 i ändrad lydelse avviker från det förfarande som föreskrivs i artikel 7.3 i förordning nr 391/2009 och därigenom inkräktar på nämnda förordnings tillämpningsområde.
190 Artikel 7.3 i förordning nr 391/2009 har följande lydelse:
”Kommissionen ska besluta om återkallelse av erkännandet på eget initiativ eller på en medlemsstats begäran i enlighet med det föreskrivande förfarande som avses i artikel 12.3 och efter det att den berörda erkända organisationen fått tillfälle att yttra sig.”
191 I artikel 12.3 i förordning nr 391/2009 föreskrivs att ”[n]är det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet”. Eftersom nämnda beslut har upphävts och ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 2011, s. 13), ska hänvisningen i artikel 12.3 i förordning nr 391/2009 hädanefter, i enlighet med artikel 13.1 c i förordning nr 182/2011, förstås så, att den avser artikel 5 i sistnämnda förordning, vilken rör granskningsförfarandet.
192 Av detta följer att kommissionen har genomförandebefogenhet att återkalla ett erkännande som beviljats en organisation med stöd av förordning nr 391/2009.
193 I detta hänseende ska det understrykas att det genom fördragen har införts ett system för befogenhetsfördelning mellan unionens olika institutioner, vilka var och en har fått egna uppgifter inom unionens institutionella struktur och vid genomförandet av de uppgifter som lagts på unionen. Enligt artikel 13.2 FEU ska således varje unionsinstitution handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats genom fördragen, i enlighet med de förfaranden, villkor och mål som anges där. Denna bestämmelse är ett uttryck för principen om den institutionella jämvikten, som är kännetecknande för unionens institutionella uppbyggnad. Principen innebär att varje institution vid utövandet av sina befogenheter ska respektera de övrigas befogenheter (se dom av den 28 juli 2016, rådet/kommissionen, C‑660/13, EU:C:2016:616, punkterna 31 och 32 samt där angiven rättspraxis).
194 Enligt domstolen är principerna om tilldelade befogenheter och om institutionell jämvikt tillämpliga även på Gusp-området (se dom av den 10 september 2024, KS m.fl./rådet m.fl., C‑29/22 P och C‑44/22 P, EU:C:2024:725, punkt 72 och där angiven rättspraxis).
195 Vad gäller den interna befogenhetsfördelningen inom unionen på Gusp‑området har tribunalen förklarat att rådets antagande av ett beslut med stöd av artikel 29 FEU inte kan ifrågasättas med hänvisning till unionens möjlighet att ingripa på grundval av andra kategorier av befogenheter som regleras i EUF-fördraget, däribland de befogenheter som unionen har tilldelats för att reglera den inre marknaden enligt artikel 4.2 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 59), och dom av den 26 mars 2025, A2B Connect m.fl./rådet (T‑307/22, EU:T:2025:331, punkt 58).
196 I detta hänseende räcker det att erinra om att enligt artikel 40 andra stycket FEU ska genomförandet av Gusp inte påverka tillämpningen av de förfaranden för eller respektive omfattning av institutionernas befogenheter som anges i fördragen för utövandet av de unionsbefogenheter som avses i artiklarna 3–6 EUF-fördraget (dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 60, och dom av den 26 mars 2025, A2B Connect m.fl./rådet, T‑307/22, EU:T:2025:331, punkt 59). På samma sätt ankommer det på unionsdomstolen att, enligt artikel 40 första stycket FEU, se till att genomförandet av Gusp inte påverkar tillämpningen av de förfaranden för eller respektive omfattning av institutionernas befogenheter som föreskrivs i fördragen för utövandet av unionens befogenheter enligt artiklarna 3–6 i EUF-fördraget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 85 och där angiven rättspraxis).
197 Av detta följer att unionens befogenheter inom ramen för Gusp och enligt andra bestämmelser i EUF-fördragets tredje del rörande unionens politik och inre åtgärder inte är ömsesidigt uteslutande, utan kompletterar varandra, eftersom dessa bestämmelser har olika tillämpningsområden och syftar till att uppnå olika mål (se dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 61 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 mars 2025, A2B Connect m.fl./rådet (T‑307/22, EU:T:2025:331, punkt 60).
198 I förevarande fall antogs förordning nr 391/2009 med stöd av den tidigare artikel 80.2 i EG‑fördraget (nu artikel 100.2 FEUF), som hör till den gemensamma transportpolitiken och återfinns i avdelning V med rubriken ”Transporter” i tredje delen av EG‑fördraget, som rör ”Gemenskapens politik”.
199 Detta befogenhetsområde är ett av de områden som avses i artikel 4.2 g i EUF-fördraget, på vilket klausulen om ömsesidigt uteslutande i artikel 40 FEU, till vilken det hänvisas i punkt 196 ovan, är tillämplig.
200 Såsom framgår av artikel 1 i förordning nr 391/2009 föreskrivs i denna förordning bland annat de åtgärder som ska följas av organisationer som ansvarar för inspektion, besiktning och certifiering av fartyg, för uppfyllande av de internationella konventionerna om säkerheten till sjöss och förhindrande av havsförorening. Det mål som eftersträvas med denna förordning är, såsom framgår av skälen 3, 5, 6 och 23 i densamma, i synnerhet att fastställa minimikriterier för erkännande av nämnda organisationer, i syfte att säkerställa att sjösäkerheten och miljöskyddet iakttas.
201 I skäl 11 i förordning nr 391/2009 anges dessutom att ”[i] enlighet med den [unions]omfattande metoden måste beslutet att återkalla erkännandet av en organisation som inte fullgör skyldigheterna i denna förordning, om ovannämnda åtgärder inte visar sig vara verkningsfulla, eller om organisationen på annat sätt utgör ett oacceptabelt hot mot säkerhet eller miljö, fattas på [unions]nivå, och därför av kommissionen i enlighet med ett kommittéförfarande”.
202 I detta avseende anges i artikel 7.1 i förordning nr 391/2009 de skäl som kan motivera att ett erkännande som utfärdats till en organisation återkallas. Bland dessa skäl återfinns i huvudsak bristande efterlevnad av förordningens bestämmelser om sjösäkerhet och förhindrande av förorening eller om böter eller viten som kan åläggas en erkänd organisation.
203 Av detta följer att syftet med återkallelsen av erkännandet enligt förordning nr 391/2009 är att säkerställa att de skyldigheter som föreskrivs i denna förordning iakttas i syfte att förebygga varje hot mot sjösäkerheten eller miljön.
204 Såsom har påpekats i punkterna 142–152 ovan finns det inte något samband mellan det syfte som eftersträvas med återkallelsen av erkännandet, vilket rådet beslutade om med stöd av artikel 1ab.3 i beslut 2014/512, i dess lydelse enligt beslut 2022/1909, och de syften som förordning nr 391/2009 eftersträvar. En sådan återkallelse motiveras nämligen av transaktionsförbudet och anknyter mer allmänt – med avseende på de mål som eftersträvas med Gusp, vilka det har erinrats om i punkt 184 ovan – till Ryska federationens åtgärder och politik, som syftar till att destabilisera och undergräva Ukrainas suveränitet och integritet.
205 Återkallelsen av erkännandet på grundval av bestämmelserna om Gusp och, i förevarande fall, beslut 2022/1909, vars syfte är att öka trycket på Ryska federationen, eftersträvar således inte, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 197 ovan, samma mål som en återkallelse av ett erkännande enligt förordning nr 391/2009, vars syfte är att säkerställa sjösäkerheten och skyddet av miljön.
206 Av detta följer att rådets befogenhet att anta artikel 1ab.3 i beslut 2014/512 i ändrad lydelse, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 195 ovan, inte kan ifrågasättas genom kommissionens möjlighet att ingripa med stöd av artikel 7.3 i förordning nr 391/2009 för att återkalla ett erkännande som beviljats ett organ.
207 Rådet var således i förevarande fall behörigt att återkalla sökandens erkännande, utan att en sådan återkallelse utgjorde ett åsidosättande av artikel 7.3 i förordning nr 391/2009.
208 Denna slutsats påverkas inte av sökandens argument, som det erinrats om i punkt 167 ovan, att rådets återkallelse av sökandens erkännande strider mot internationell rätt. Ett sådant argument har nämligen inte framförts i ansökan till stöd för den första grunden och kan således inte tas upp till prövning enligt artikel 84.1 i rättegångsreglerna.
209 Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.
3. Den andra grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen
210 Den andra grunden består av fyra delar, varav den första avser att de angripna restriktiva åtgärderna är uppenbart olämpliga, den andra avser att nämnda åtgärder går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå deras mål, den tredje avser ett oproportionerligt ingrepp i unionens och medlemsstaternas skyldigheter i fråga om miljöskydd och den fjärde avser ett oproportionerligt ingrepp i sökandens näringsfrihet, som garanteras i artikel 16 i stadgan.
a) Huruvida den andra grunden kan tas upp till prövning
211 Rådet, som stöds av kommissionen, har framställt en invändning om rättegångshinder på grund av att den andra grunden är oklar, vilket strider mot bestämmelserna i artikel 76 d och e i rättegångsreglerna. De argument som sökanden har anfört till stöd för denna grund hänför sig utan åtskillnad till samtliga angripna restriktiva åtgärder och gör det således inte möjligt att pröva huruvida de är proportionerliga, eftersom denna prövning innebär att varje åtgärd ska bedömas separat mot bakgrund av dess specifika mål.
212 Sökanden har bestritt dessa argument.
213 Enligt artikel 21 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, som är tillämplig på förfarandet vid tribunalen enligt artikel 53 första stycket i samma stadga, och artikel 76 d i rättegångsreglerna ska en ansökan innehålla uppgifter om saken i målet, de grunder och argument som åberopas samt en kortfattad framställning av dessa grunder. Enligt fast rättspraxis ska dessa uppgifter vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. I syfte att säkerställa rättssäkerheten och en god rättskipning kan en talan endast tas upp till prövning om de väsentliga, faktiska och rättsliga, omständigheter som talan grundas på, åtminstone kort men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan. Bland annat krävs, för att göra detta, att sökanden lägger fram ett resonemang till stöd för den grund som anförts som gör det möjligt för svaranden och för unionsdomstolen att förstå och bemöta det (se dom av den 30 november 2022, PKK/rådet, T‑316/14 RENV och T‑148/19, EU:T:2022:727, punkt 104 och där angiven rättspraxis).
214 Det följer dessutom av rättspraxis att ansökan ska tolkas i syfte att ge den en ändamålsenlig verkan, genom att göra en helhetsbedömning av ansökan (se dom av den 22 mars 2023, Satabank/ECB, T‑72/20, EU:T:2023:149, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
215 I förevarande fall framgår de argument som sökanden har åberopat till stöd för den andra grunden, som består av fyra delar, på ett tillräckligt klart och precist sätt av en läsning av ansökan. Enbart den omständigheten att kommissionen i denna grund har hänvisat till samtliga angripna restriktiva åtgärder påverkar inte detta konstaterande. Dessutom har såväl rådet som kommissionen i sina inlagor kunnat bemöta sökandens argumentation.
216 Rådets invändning om rättegångshinder kan följaktligen inte godtas.
b) Prövning av den andra grunden
1) Inledande anmärkningar
217 Det ska erinras om att proportionalitetsprincipen, som ingår bland de allmänna unionsrättsliga principerna och som stadfästs i artikel 5.4 FEU, innebär att de medel som föreskrivs i en unionsbestämmelse ska vara ägnade att säkerställa att de legitima mål som eftersträvas i den berörda lagstiftningen uppnås och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål (se dom av den 13 mars 2012, Melli Bank/rådet, C‑380/09 P, EU:C:2012:137, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
218 När det finns möjlighet att välja mellan flera ändamålsenliga åtgärder, så ska således den åtgärd väljas som är minst ingripande, och de olägenheter som orsakas får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (se dom av den 13 september 2018, DenizBank/rådet, T‑798/14, EU:T:2018:546, punkt 120 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 mars 2025, A2B Connect m.fl./rådet, T‑307/22, EU:T:2025:331, punkt 124 och där angiven rättspraxis).
219 Det ska dessutom påpekas, vad gäller domstolskontrollen av att proportionalitetsprincipen har iakttagits, att unionslagstiftaren ska ges ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på områden där lagstiftaren ställs inför val av politisk, ekonomisk och social karaktär och där denne måste göra komplicerade bedömningar. Följaktligen kan en åtgärd på detta område endast förklaras ogiltig om den är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som den behöriga institutionen eftersträvar (se dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 146 och där angiven rättspraxis, och dom av den 15 maj 2024, Russian Direct Investment Fund/rådet, T‑235/22, ej publicerad, EU:T:2024:311, punkt 93).
220 Dessutom är lagenligheten av restriktiva åtgärder inte beroende av att det konstateras att åtgärderna har omedelbar effekt, utan det krävs endast att de inte är uppenbart olämpliga med hänsyn till det mål som den behöriga institutionen eftersträvar (dom av den 17 september 2020, Rosneft m.fl./rådet, C‑732/18 P, ej publicerad, EU:C:2020:727, punkt 97). Rådet är således inte skyldigt att bevisa att de restriktiva åtgärderna har önskad verkan, utan endast att de kan ha en sådan verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, VTB m.fl./rådet, C‑732/18 P, ej publicerad, EU:C:2020:499, punkt 66).
221 Det ska slutligen erinras om att de restriktiva åtgärderna per definition medför negativa effekter, särskilt för de enheter som omfattas av dem (se dom av den 13 mars 2025, PKK/rådet, C‑535/23 P, EU:C:2025:182, punkt 130 och där angiven rättspraxis).
2) Den andra grundens första del: De angripna restriktiva åtgärderna är uppenbart olämpliga
222 Sökanden hävdar att de angripna restriktiva åtgärderna inte gör det möjligt att uppnå målet att utöva påtryckningar på de ryska myndigheterna i syfte att få dem att upphöra med sina åtgärder och sin politik som destabiliserar Ukraina. I synnerhet erhåller den ryska staten inte någon vinst som är knuten till sökandens verksamhet, utan sökanden har endast fullgjort sina skattemässiga skyldigheter gentemot denna stat.
223 Rådet, som stöds av kommissionen, har bestritt denna argumentation.
224 Vad inledningsvis gäller de argument som sökanden har anfört i sina inlagor och som avser att sökanden har uteslutits från IACS och att denna uteslutning är kopplad till de politiska påtryckningar som har unionen utövat och av att investeringsförbudet antagits, ska det preciseras att en sådan uteslutning utgör ett beslut som antagits av en enhet som är oberoende av rådet och som har självständiga befogenheter som tilldelats genom dess stadga, och vars lagenlighet skulle ha kunnat ifrågasättas av sökanden i enlighet med bestämmelserna i densamma (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2012, Melli Bank/rådet, C‑380/09 P, EU:C:2012:137, punkt 54 och där angiven rättspraxis). Lagenligheten av ett sådant beslut, vilket sökanden dessutom inte har yrkat ska ogiltigförklaras i sina inlagor, kan således inte ifrågasättas vid tribunalen.
225 Efter denna precisering erinrar tribunalen om att det i skälen 1–8 i beslut 2014/512 erinras om den geopolitiska spänning mot bakgrund av vilken rådet ansåg det nödvändigt att anta sektorsspecifika restriktiva åtgärder mot Ryska federationen (se punkt 120 ovan). Enligt skäl 2 i förordning nr 833/2014 var det uttalade syftet med dessa åtgärder att öka kostnaderna för Ryska federationens agerande för att undergräva Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende samt att främja en fredlig lösning på krisen (dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 123).
226 Det framgår dessutom av skäl 6 i beslut 2022/395 att rådet, med tanke på den allvarliga situationen, och som svar på Rysslands militära aggression mot Ukraina, ansåg att det var nödvändigt att införa nya åtgärder. I skälen 3–8 i samma beslut beskrivs vidare allvaret i situationen i Ukraina. I detta sammanhang konstateras att ”Europeiska rådets medlemmar förklarade att de kommer att stärka unionens restriktiva åtgärder för att motverka Rysslands olagliga handlingar och ytterligare öka trycket på Ryssland att upphöra med sitt anfallskrig”. Det är även i detta sammanhang som det, i skäl 3 i förordning 2022/1904, som genomför de ändringar som antogs genom beslut 2022/1909, understryks att dessa nya åtgärder antogs som svar på ”Ryska federationens fortsatta aggression mot Ukraina”.
227 Det var således mot bakgrund av den förvärrade situationen i Ukraina som rådet avsåg att öka trycket på Ryska federationen genom att anta ytterligare restriktiva åtgärder, vars syfte var att utöva ytterligare påtryckningar på de ryska myndigheterna för att de skulle upphöra med sina åtgärder och sin politik som destabiliserar Ukraina (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 maj 2024, Russian Direct Investment Fund/rådet, T‑235/22, ej publicerad, EU:T:2024:311, punkt 53), i vilken de angripna restriktiva åtgärderna ingår.
228 Sådana åtgärder kan emellertid inte anses vara uppenbart olämpliga för att öka trycket på Ryska federationen, med hänsyn dels till vikten av de mål som rådet eftersträvar, vilka ingår i det bredare målet att upprätthålla fred och internationell säkerhet som avses i artikel 21 FEU (se punkterna 180–184 ovan), dels den gradvisa utvecklingen av intensiteten i de restriktiva åtgärder som rådet har antagit som svar på Ryska federationens åtgärder som destabiliserar Ukraina (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, VTB Bank/rådet, C‑729/18 P, ej publicerad, EU:C:2020:499, punkt 82 och där angiven rättspraxis, och dom av den 5 februari 2026, VEB.RF/rådet, C‑572/24 P, ej publicerad, EU:C:2026:74, punkt 160 och där angiven rättspraxis).
229 I synnerhet kunde rådet, mot bakgrund av sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning, anse att det tillvägagångssätt som bestod i att rikta in sig på en enhet som helt ägs av ryska staten och som bedriver verksamhet inom sjöfartssektorn avseende bland annat klassificering och inspektion av fartyg, kunde bidra till att utöva påtryckningar på denna stat, eftersom rådet, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 220 ovan, inte är skyldigt att bevisa att de restriktiva åtgärderna har en sådan verkan, utan endast att de kan ha en sådan verkan.
230 I förevarande fall framgår det av sökandens stadgar att sökanden bedriver sin verksamhet under överinseende av den ryska transportministern (punkt 1 i nämnda stadgar), som utövar de funktioner och befogenheter som tillkommer dess grundare och ägare (den ryska staten) för dennes räkning (punkt 4 i stadgarna). Sökanden är bland annat skyldig att utföra de statliga uppgifter som godkänts av den ryska transportministern (punkterna 14.1 och 35.8 i nämnda stadgar), varvid denne utnämner sökandens verkställande direktör, som ansvarar för förvaltningen, under ministerns kontroll, av sökandens verksamhet (punkterna 35.7, 55 och 56 i nämnda stadgar) och som fastställer villkoren och förfarandet för användning och tillgängliggörande av de nettointäkter och nettovinster som genererats av sökanden inom ramen för dess verksamhet (punkt 57.21 i nämnda stadgar).
231 Såsom sökanden bekräftade vid förhandlingen finns det dessutom 4 207 fartyg som omfattas av dess klassificering, varav 3 772 fartyg under rysk flagg, vilket innebär att återkallelsen av dess erkännande, i kombination med förbudet mot tillträde till unionens hamnar och slussar, kan påverka den ryska sjöfartssektorn. På samma sätt innebär transaktionsförbudet och återkallelsen av erkännandet att sökanden berövas möjligheten att fortsätta sin verksamhet inom unionens territorium. Nämnda åtgärder kan således antas minska antalet fartyg som kommer att använda sig av sökandens certifiering, vilket därmed minskar den ryska statens inflytande inom sjöfartssektorn.
232 Av detta följer att de angripna restriktiva åtgärderna inte är uppenbart olämpliga för att uppfylla målet att utöva ytterligare påtryckningar på de ryska myndigheterna.
233 Denna slutsats påverkas inte av följande argument från sökandens sida.
234 För det första ska det påpekas att även om sökanden inte har bestritt att den helt ägs av ryska staten, har sökanden understrukit att den har bildats i form av en enhet utan vinstsyfte, vars syfte är att säkerställa sjösäkerheten och skyddet av miljön.
235 Det räcker emellertid att erinra om att sökanden omfattas av de angripna restriktiva åtgärderna på grund av att den i sin helhet ägs av ryska staten, vilket innebär att argumentet avseende sökandens rättsliga struktur och de mål som den eftersträvar är verkningslöst.
236 För det andra har sökanden hävdat att den har egna och oberoende tillgångar som härrör från intäkter från vinstdrivande verksamhet och att de vinster som den genererar endast används för att uppnå de mål som anges i stadgarna, utan att den ryska staten kan erhålla sådana vinster. Sökanden betalar således inte ut någon utdelning till den ryska staten och har endast fullgjort sina skattemässiga skyldigheter gentemot denna stat.
237 Såsom sökanden har påpekat framgår det visserligen av artikel V punkt 30 i stadgarna att ryska staten inte har rätt att erhålla vinst från sökandens verksamhet.
238 Det ska emellertid erinras om att målet att öka trycket på Ryska federationen för att denna ska upphöra med sina åtgärder och sin politik som destabiliserar Ukraina kan eftersträvas med olika restriktiva åtgärder som riktar sig till personer och enheter, vars villkor skiljer sig åt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Vnesheconombank/rådet, T‑737/14, ej publicerad, EU:T:2018:543, punkt 163),
239 Det framgår emellertid av lydelsen av de angripna restriktiva åtgärderna, såsom det erinrats om i punkterna 9, 15 och 21 ovan, att sökandens utbetalning av vinster till ryska staten inte utgör ett villkor som nödvändigtvis måste vara uppfyllt för att motivera att nämnda åtgärder vidtas gentemot sökanden. Ett sådant villkor föreskrivs nämligen inte i artikel 1ab i beslut 2014/512 i ändrad lydelse och är inte kumulativt med de övriga villkor som föreskrivs i artikel 1.4 a och artikel 1aa.1 a i nämnda beslut.
240 Den omständigheten att sökanden inte har betalat någon vinst till den ryska staten kan således inte påverka lämpligheten av de angripna restriktiva åtgärderna.
241 Vad gäller sökandens argument att enbart betalningen av skatt till den ryska staten, med hänsyn till domen av den 6 oktober 2015, Chyzh m.fl./rådet (T‑276/12, ej publicerad, EU:T:2015:748), inte kan anses utgöra grund för att anta av de angripna restriktiva åtgärderna, räcker det att konstatera att ett sådant argument är irrelevant, eftersom det i den domen handlade om ett specifikt kriterium för upptagande i förteckningen som grundade sig på att vinster och stöd gavs till Lukasjenkos regim (artikel 4.1 b i rådets beslut 2012/642/GUSP av den 15 oktober 2012 om restriktiva åtgärder mot Vitryssland (EUT L 285, 2012, s. 1)). I förevarande fall omfattades sökanden emellertid inte av de angripna restriktiva åtgärderna på den grunden att sökanden gav stöd till den ryska staten.
242 För det tredje hävdar sökanden att den inte utgör någon betydande finansieringskälla för den ryska staten som skulle kunna bidra till finansieringen av kriget mot Ukraina.
243 Det ska i detta hänseende erinras om att syftet med de restriktiva åtgärder som rådet har antagit inte är att vidta sanktionsåtgärder mot vissa enheter på grund av deras anknytning till situationen i Ukraina, utan att införa ekonomiska sanktioner mot Ryska federationen, i syfte att utöva påtryckningar på de ryska myndigheterna för att de ska upphöra med sina åtgärder som undergräver Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende samt att främja en fredlig lösning på krisen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Almaz-Antey/rådet, T‑515/15, ej publicerad, EU:T:2018:545, punkt 126). Rådet är dessutom inte skyldigt att vidta åtgärder som endast syftar till att öka de kostnader som är direkt kopplade till Ryska federationens specifika åtgärder i Ukraina (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, VTB Bank/rådet, C‑729/18 P, ej publicerad, EU:C:2020:499, punkt 64).
244 Den omständigheten att sökanden inte har bidragit till att ekonomiskt stödja Ryska federationens åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina saknar således relevans, eftersom sökanden inte omfattas av de angripna restriktiva åtgärderna av detta skäl, utan på grund av att sökanden är helägd av ryska staten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Sberbank of Russia/rådet, T‑732/14, EU:T:2018:541, punkt 149), vilket sökanden för övrigt inte har bestritt.
245 Mot bakgrund av bland annat att de åtgärder som tidigare införts av rådet var otillräckliga (se punkterna 225–227 ovan), var det inte uppenbart olämpligt av denna institution att vidta de angripna restriktiva åtgärderna för att utöva ytterligare påtryckningar på Ryska federationen, och detta oberoende av om sökanden var inblandad i de åtgärder som denna stat vidtog för att destabilisera situationen i Ukraina (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Vnesheconombank/rådet, T‑737/14, ej publicerad, EU:T:2018:543, punkt 97),
246 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del.
3) Den andra grundens andra del: De angripna restriktiva åtgärderna går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen med dem
247 Sökanden har för det första gjort gällande att förbudet mot tillträde till hamnar och slussar inom unionens territorium är oproportionerligt, eftersom det inte endast avser fartyg som seglar under rysk flagg, utan även samtliga fartyg som har certifierats av sökanden. Sökanden har för det andra gjort gällande att det i de angripna restriktiva åtgärderna inte görs någon åtskillnad mellan de olika tjänster som sökanden tillhandahåller, såsom tjänster som tillhandahålls i nödsituationer. Rådet hade emellertid kunnat anta mindre ingripande restriktiva åtgärder genom att bland annat införa undantag för väsentliga icke-kommersiella tjänster som är nödvändiga för att garantera sjösäkerheten, miljöskyddet och säkerheten ombord på fartyg.
248 Rådet, som stöds av kommissionen, har bestritt detta argument och anser att genomförandet av mindre ingripande åtgärder inte skulle ha gjort det möjligt att lika effektivt uppnå målet att utöva påtryckningar på Ryska federationen.
249 Tribunalen erinrar inledningsvis om att sökandens argument för att bestrida proportionaliteten av förbudet mot tillträde till hamnar och slussar inom unionens territorium som är tillämpligt på fartyg som har certifierats av sökanden (se punkt 247 ovan) ska avvisas mot bakgrund av vad som anförts ovan i punkterna 79–108.
250 Genom den andra grundens andra del har sökanden i huvudsak gjort gällande att rådet hade möjlighet att anta mindre ingripande restriktiva åtgärder, såsom de som anges nedan.
251 Sökanden anser för det första att rådet hade kunnat undanta dess dotterbolag i unionen från verkningarna av de angripna restriktiva åtgärderna och, i synnerhet, från transaktionsförbudet.
252 Det ska i detta hänseende erinras om att transaktionsförbudet, som i princip fastställs i artikel 1aa.1 i beslut 2014/512 i ändrad lydelse, inte bara avser juridiska personer, enheter och organ som är etablerade i Ryssland, som kontrolleras av staten eller till mer än 50 procent ägs av ryska staten och som återfinns i förteckningen i bilaga X till beslut 2014/512 i ändrad lydelse, i vilken sökanden upptogs (artikel 1aa.1 a i nämnda beslut). Det avser även dels juridiska personer, enheter och organ som är etablerade utanför unionen, vars äganderätter till mer än 50 procent direkt eller indirekt ägs av en enhet som finns upptagen i nämnda förteckning (artikel 1aa.1 b i samma beslut), dels juridiska personer, enheter eller organ som agerar för eller på uppdrag av en enhet som avses i artikel 1aa.1 a eller b i beslut 2014/512 i ändrad lydelse (artikel 1aa.1 c i detta beslut). Detta har för övrigt inte bestritts av sökanden i dess inlagor.
253 Av detta följer att det mål som eftersträvas med artikel 1aa.1 b och c i beslut 2014/512 i ändrad lydelse är att förhindra att förbudet i punkt 1 a kringgås och att på så sätt säkerställa den ändamålsenliga verkan av sistnämnda bestämmelse (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 12 februari 2026, Opera Laboratori Fiorentini, C‑313/24, EU:C:2026:91, punkterna 33 och 36).
254 Om sådana enheter som sökandens dotterbolag inte omfattades av tillämpningsområdet för transaktionsförbudet, så skulle ett sådant kringgående kunna ske genom dessa dotterbolag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, DenizBank/rådet, T‑798/14, EU:T:2018:546, punkt 127 och där angiven rättspraxis), trots att ett av de huvudsakliga önskemål som rådet gav uttryck för i beslut 2022/1909, såsom framgår av skäl 5 i beslutet, var att stärka genomförandet av de sanktioner som antagits mot ryska enheter och förhindra att de kringgås. Samma konstaterande kan för övrigt göras när det gäller investeringsförbudet och återkallelsen av erkännandet.
255 Av detta följer att om den åtgärd som sökanden har föreslagit i punkt 251 ovan hade genomförts, så hade den inte gjort det möjligt att lika effektivt uppnå det mål som eftersträvas med transaktionsförbudet.
256 För det andra skulle det, enligt sökanden, ha varit möjligt att införa undantag från transaktionsförbudet för att göra det möjligt för sökanden att tillhandahålla tjänster i samband med utfärdandet av ackrediteringsintyg till unionsproducenter av material, utrustning och komponenter med anknytning till navigering eller till unionsaktörer som reparerar fartyg. Transaktionsförbudet hindrar nämligen dels tillverkarna av nämnda material, utrustning och komponenter från att erhålla eller förnya sin certifiering från sökanden, dels varven och reparationsplattformarna inom unionen från att erhålla eller förnya sin certifiering från sökanden för underhåll och reparation av de fartyg som sökanden har certifierat.
257 Sökanden har härigenom i huvudsak hänvisat till de verkningar som de angripna restriktiva åtgärderna har på fartyg som har certifierats av sökanden samt gjort gällande att dessa åtgärder hindrar dessa fartyg från att kunna få hjälp i händelse av nödläge eller haveri, eftersom de undantag som föreskrivs i artikel 4ha.4 i beslut 2014/512 i ändrad lydelse är ineffektiva.
258 Även om det antas att sökanden kan åberopa ett sådant argument, så ska det påpekas att sökanden inte har styrkt att ett system som grundar sig på en differentierad behandling av de tjänster som sökanden erbjuder är genomförbart (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2009, Melli Bank/rådet, T‑246/08 och T‑332/08, EU:T:2009:266, punkt 109).
259 Vad vidare gäller sökandens argument att de fartyg som sökanden har certifierat inte kan repareras i händelse av fel eller nödläge utan att sökanden ingriper, ska det erinras om att det framgår av artikel 4ha.4 i beslut 2014/512 i ändrad lydelse att förbudet mot tillträde till hamnar och slussar inom unionens territorium inte är tillämpligt på fartyg i behov av assistans och som söker en skyddad plats, eller på fartyg i behov ett nödanlöp i hamn av sjösäkerhetsskäl eller för att rädda liv till sjöss.
260 Det har emellertid inte visats att de fartyg som nämns i punkt 259 ovan inte skulle kunna erhålla nödvändigt bistånd från andra unionsaktörer för detta ändamål (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 17 april 2024, Cogebi och Cogebi/rådet, T‑782/22, ej publicerad, EU:T:2024:249, punkt 148). Vid förhandlingen hänvisade sökanden för övrigt till ett femtontal incidenter inom unionens territorialvatten som berörde fartyg som hade certifierats av sökanden, dock utan att kunna vederlägga kommissionens konstaterande att nämnda fartyg i dessa situationer faktiskt lyckades få hjälp.
261 Detta konstaterande påverkas inte av följande omständigheter.
262 Sökanden har inledningsvis gjort gällande att varje betydande reparation av ett fartyg ska övervakas av en företrädare för det berörda klassificeringssällskapet eller att varvet ska godkännas i förväg av nämnda sällskap. Sökanden har i detta avseende åberopat riktlinjerna för besiktningar inom ramen för det harmoniserade systemet för besiktning och certifiering, som antogs av Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) den 6 december 2023 (resolution A.1186(33)) (nedan kallade IMO:s riktlinjer för besiktningar).
263 Tribunalen erinrar i detta sammanhang om att även om innehållet i ansökan kan understödjas och kompletteras i specifika avseenden genom hänvisning till vissa avsnitt i bifogade handlingar, så kan en generell hänvisning till andra handlingar, även om de har bifogats ansökan som bilagor, inte uppväga att väsentliga delar saknas i ansökan. Det ankommer särskilt inte på tribunalen att i bilagorna söka efter och identifiera de grunder och argument som den skulle kunna anse utgöra grunden för talan, eftersom bilagorna enbart ska tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning (se dom av den 31 maj 2018, Kaddour/rådet, T‑461/16, EU:T:2018:316, punkt 113 och där angiven rättspraxis). Det ställs liknande krav när ett argument anförs till stöd för en grund som har åberopats vid tribunalen (se dom av den 23 februari 2022, United Parcel Service/kommissionen, T‑834/17, EU:T:2022:84, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
264 I förevarande fall har sökanden, till stöd för sin argumentation, nöjt sig med att hänvisa till punkt 4.7.2 i IMO:s riktlinjer för besiktningar och därefter gjort en allmän hänvisning till de riktlinjer som ingetts i bilaga A.14 till ansökan, utan att ytterligare underbygga sina argument eller närmare bestämt ange vilka delar i denna bilaga som är relevanta.
265 I enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 263 ovan ankommer det inte på tribunalen att i den aktuella bilagan söka efter och identifiera de argument som sökanden har anfört till stöd för sina argument, när sökanden inte med precision har angett vilka relevanta avsnitt i denna bilaga som denne menar kan ligga till grund för dess argument. Detta gäller i än högre grad för de ostyrkta hänvisningarna till de olika rättsliga instrument som sökanden har hänvisat till i fotnot 13 i ansökan, vilka inte ens har bifogats ansökan.
266 Vad vidare gäller hänvisningen, som gjorts i illustrativt syfte, till punkt 4.7.2 i IMO:s riktlinjer för besiktningar, räcker det att påpeka att denna bestämmelse, i motsats till vad sökanden har hävdat, inte uppställer en princip om obligatorisk besiktning, i vilken företrädaren för det berörda klassificeringssällskapet ska delta, utan endast föreskriver att ”befälhavaren eller fartygsägaren … så snart som möjligt [bör] rapportera till [administrationen], den utsedde inspektören eller den erkända organisationen som ansvarar för utfärdandet av det tillämpliga certifikatet, … som då ska genomföra en undersökning för att avgöra om det är nödvändigt att utföra en besiktning i enlighet med de krav som gäller för certifikatet i fråga”. Det ska för övrigt påpekas att det i punkt 5.14 i nämnda direktiv, under vissa förutsättningar, föreskrivs en möjlighet att genomföra en besiktning på distans, bland annat vid exceptionella omständigheter utanför parternas kontroll som förhindrar en besiktning på plats, såsom krig.
267 Sökanden har därefter hävdat att endast material, utrustning och komponenter som har certifierats av sökanden kan installeras vid underhåll eller reparation av ett fartyg som omfattas av sökandens tjänster och i närvaro av en av sökandens företrädare. Sökanden har i detta avseende allmänt hänvisat till sina regler om teknisk övervakning vid konstruktion av fartyg och tillverkning av material och produkter för fartyg, vilka återfinns i bilaga A.19 till ansökan.
268 Förutom det faktum att de regler som nämns i punkt 267 ovan utgör en intern handling för sökanden, framgår det av punkt 14 i dessa regler att sökanden kan tillåta ett annat klassificeringssällskap att utföra teknisk tillsyn för dess räkning. I punkt 2.15 i nämnda regler preciseras särskilt att sökanden bland annat kan tillåta att ett annat klassificeringssällskap utför den tekniska tillsynen, helt eller delvis, av ett fartyg som klassificerats hos sökanden och av tillverkningen av material och produkter avsedda för nämnda fartyg. I punkt 2.7 i samma regler föreskrivs dessutom en möjlighet att göra undantag från sökandens kriterier, när det inte är genomförbart eller rimligt att tillämpa nämnda kriterier, metoder och tillsynsområden.
269 Såsom rådet har hävdat är det således inte uteslutet att ett annat klassificeringssällskap, för det fall ett fartyg som certifierats av sökanden skulle behöva repareras inom unionen, kan intervenera till stöd för ett sådant fartyg, och detta oberoende av huruvida fartyget har bytt klassällskap enligt det förfarande som föreskrivs i IACS och som sökanden har hänvisat till i sin andra inlaga om justering av talan. Sökanden har för övrigt inte förklarat på vilket sätt ett sådant förfarande skulle vara relevant i förevarande fall, eftersom sökanden inte längre är medlem i denna organisation (se punkt 3 ovan).
270 De argument som sökanden har åberopat till stöd för den andra åtgärden som det erinrats om i punkt 256 ovan kan således inte godtas.
271 För det tredje har sökanden gjort gällande att rådet hade kunnat begränsa sig till att tillfälligt upphäva det erkännande som sökanden åtnjöt enligt förordning nr 391/2009 i stället för att återkalla det.
272 Tribunalen erinrar inledningsvis om att de angripna restriktiva åtgärderna syftar till att intensifiera trycket på Ryska federationen för att denna ska upphöra med sitt anfallskrig mot Ukraina.
273 I motsats till vad rådet har hävdat framgår det emellertid inte att genomförandet av en upphävandeåtgärd inte är ägnat att uppnå ett sådant mål. I synnerhet kan ett tillfälligt upphävande av erkännandet, i likhet med återkallelsen, hindra sökanden från att genomföra inspektioner, besiktningar och certifieringsuppdrag för fartyg som för en medlemsstats flagg, vars genomförande är förbehållet organisationer som är erkända enligt förordning nr 391/2009 (se punkterna 149 och 200 ovan).
274 Det ska vidare understrykas att de restriktiva åtgärderna är av säkerhetskaraktär och, per definition, provisoriska, vars giltighet alltid är beroende av att vissa faktiska och rättsliga omständigheter som var för handen när åtgärden beslutades fortbestår och att det är nödvändigt att behålla åtgärden för att uppnå det angivna målet (se dom av den 12 februari 2020, Amisi Kumba/rådet, T‑163/18, EU:T:2020:57, punkt 58 och där angiven rättspraxis).
275 I förevarande fall följer det av artikel 9.2 i beslut 2014/512 att rådet är skyldigt att göra en översyn av de restriktiva åtgärder som antagits med stöd av detta beslut, vilket ska ses över kontinuerligt av rådet.
276 Såsom sökanden har gjort gällande kan det erkännande som föreskrivs i förordning nr 391/2009 inte automatiskt återställas för det fall en omprövning leder till att de angripna restriktiva åtgärderna upphävs.
277 En begäran om erkännande ska nämligen, enligt artikel 3.1 i förordning nr 391/2009, inges till kommissionen av en medlemsstat och åtföljas av fullständig information om, och bevis för, att organisationen uppfyller minimikriterierna i bilaga I till nämnda förordning. Det ankommer därefter på kommissionen att, i enlighet med artikel 3.2 i samma förordning, tillsammans med den ansökande medlemsstaten bedöma den berörda organisationen och i förekommande fall utfärda ackrediteringen i enlighet med det föreskrivande förfarande som avses i artikel 12.3 i nämnda förordning.
278 Härav följer att sökanden varken har initiativrätt till förfarandet för beviljande av ett erkännande eller någon rätt att beviljas ett sådant, vilket innebär att sökanden, för det fall de angripna restriktiva åtgärderna upphävs, måste bli föremål för ett nytt erkännandeförfarande enligt förordning nr 391/2009, vars utgång är osäker.
279 En åtgärd som innebär att erkännandet tillfälligt upphävs leder däremot inte till att sökanden, från början och enbart på initiativ av en medlemsstat, underkastar sig förfarandet för beviljande av ett nytt erkännande. Utan att utesluta att ett tillfälligt upphävande kan vara förenat med bedömningar som syftar till att, efter det att det tillfälliga upphävandet upphört, försäkra sig om att sökanden iakttar de kriterier som föreskrivs i förordning nr 391/2009, förfogar de behöriga myndigheterna över en historik över de utvärderingar och den dokumentation som sökanden tidigare har lämnat in, vilka skulle kunna beaktas i detta syfte.
280 Såsom rådet och kommissionen gjorde gällande vid förhandlingen föreskrivs visserligen i förordning nr 391/2009 endast en möjlighet att återkalla ett erkännande som beviljats en organisation med stöd av förordningens bestämmelser, med uteslutande av varje form av upphävande. Enligt dessa parter skulle ett återtagande av ett sådant upphävande, vilket förordning nr 391/2009 inte innehåller några föreskrifter om, kunna medföra risker för sjösäkerheten, särskilt om sökanden inte längre lämnar nödvändiga garantier för att uppfylla kraven i denna förordning.
281 Det räcker emellertid att erinra om att rådet, genom att återkalla sökandens erkännande, utövade sin befogenhet enligt bestämmelserna om Gusp, vilket innebär att en sådan återkallelse inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 391/2009 och inte eftersträvar förordningens syften, nämligen att säkerställa sjösäkerheten och miljöskyddet (se punkterna 178–207 ovan).
282 I enlighet med de principer som reglerar fördelningen av unionens interinstitutionella befogenheter, vilka det erinrats om i punkterna 195–197 ovan, ankommer det således på kommissionen att, vid utövandet av sin befogenhet enligt förordning nr 391/2009, försäkra sig om att sökanden iakttar de kriterier som föreskrivs i denna förordning på området för sjösäkerhet för det fall de angripna restriktiva åtgärderna tillfälligt upphävs. I artikel 5 i nämnda förordning föreskrivs för övrigt att om kommissionen bland annat anser att en erkänd organisations prestationsnivå i fråga om säkerhet och förhindrande av förorening har försämrats i betydande grad, så ska kommissionen uppmana denna organisation att inom angivna tidsfrister vidta de förebyggande och avhjälpande åtgärder som behövs för att de minimikriterier och förpliktelser som föreskrivs i förordning nr 391/2009 ska uppfyllas respektive fullgöras och för att undanröja alla hot mot säkerheten och miljön.
283 Under dessa omständigheter kan de risker för sjösäkerheten som är knutna till ett tillfälligt upphävande, vilka för övrigt inte har fastställts av rådet och kommissionen, inte åberopas för att hindra rådet från att, vid utövandet av sin befogenhet, anta en upphävandeåtgärd som är förenlig med målen för Gusp.
284 Av detta följer att rådet i förevarande fall hade möjlighet att vidta en mindre ingripande åtgärd, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 218 ovan, än en återkallelse av det erkännande som beviljats med stöd av förordning nr 391/2009, utan att det var nödvändigt att pröva de övriga åtgärder som sökanden hade åberopat i samband med denna återkallelse eller att uttala sig om det erkännande som föreskrivs i direktiv 2016/1629 avseende vilket sökanden inte har anfört något argument.
285 Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan delvis bifallas såvitt avser den andra grundens andra del i den del den avser återkallelsen av sökandens erkännande enligt förordning nr 391/2009. Talan kan i övrigt inte vinna bifall såvitt avser denna delgrund vad gäller investeringsförbudet och transaktionsförbudet. Följaktligen kommer bedömningen av den andra grundens tredje och fjärde del samt den fjärde och den femte grunden endast att avse de två sistnämnda åtgärderna (nedan kallade de omtvistade åtgärderna).
4) Den andra grundens tredje del: Oproportionerligt ingrepp i skyldigheten att skydda miljön
286 Sökanden har i huvudsak gjort gällande att rådet, genom att anta de omtvistade åtgärderna, inte har bedömt vilken inverkan dessa åtgärder har på miljön och sjösäkerheten till följd av förbudet för sökanden att tillhandahålla de tjänster som är nödvändiga för att bevara sjösäkerheten. Unionen och medlemsstaterna har därigenom åsidosatt unionsbestämmelserna och de internationella skyldigheter på miljöskyddsområdet som bland annat följer av artikel 194.2 i Förenta nationernas havsrättskonvention, undertecknad i Montego Bay den 10 december 1982 (nedan kallad Montego Bay-konventionen), av artikel 37 i stadgan, av den unionsrättsliga principen att multilaterala konventioner i vilka medlemsstaterna och tredjeländer är parter har företräde framför unionens sekundärrätt, samt av principen om förebyggande åtgärder som unionens miljöpolitik bygger på.
287 Rådet, som stöds av kommissionen, har bestritt denna argumentation.
288 Det ska inledningsvis påpekas att sökanden endast på ett allmänt och abstrakt sätt har hävdat att de omtvistade åtgärderna inte gör det möjligt att avhjälpa ”potentiella” och ”eventuella” skador på miljön, utan att på något sätt styrka ett sådant påstående. På samma sätt har sökanden i sina inlagor och vid förhandlingen begränsat sig till att hänvisa till olika sjöincidenter som sedan år 2022 involverat fartyg som den har certifierat, dock utan att anföra någon konkret omständighet som gör det möjligt att fastställa förekomsten av sådana incidenter. Sökanden har inte heller lagt fram några uppgifter som visar sambandet mellan de omtvistade åtgärderna och de risker för havsföroreningar som åberopats i dess inlagor.
289 Vad vidare gäller sökandens argument att de omtvistade åtgärderna inte uppfyller de skyldigheter som åligger unionen och medlemsstaterna i fråga om miljöskydd, kan detta argument inte godtas av följande skäl.
290 Vad för det första gäller det påstådda åsidosättandet av artikel 194.2 i Montego Bay-konventionen, räcker det att erinra om att konventionens natur och systematik utgör hinder för att unionsdomstolarna kan bedöma en unionsrättsakts giltighet mot bakgrund av denna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juni 2008, Intertanko m.fl., C‑308/06, EU:C:2008:312, punkt 65).
291 Vad för det andra gäller åberopandet av ”den unionsrättsliga principen att multilaterala konventioner som medlemsstaterna och tredjeländer är parter i har företräde framför [unions]förordningar”, ska det påpekas att denna princip inte motsvarar någon princip som fastställts i unionsrätten. Sökanden har dessutom nöjt sig med att, i illustrativt syfte, hänvisa till omständigheter som saknar relevans i förevarande fall, eftersom de avser regler som är tillämpliga på det internationella privaträttsliga området, såsom artikel 71 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1), artikel 25.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6) och artikel 28.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40).
292 För det tredje har sökanden hänvisat till ”principen om förebyggande åtgärder som unionens miljöpolitik bygger på”. Det räcker emellertid att konstatera att de omtvistade åtgärderna inte har antagits på grundval av unionens miljöpolitik. En sådan abstrakt hänvisning, som saknar exakt rättslig grund, gör det inte heller möjligt att identifiera de bestämmelser som avses eller räckvidden och innebörden av de bestämmelser eller principer som har åsidosatts.
293 Även om det antas att sökanden hade för avsikt att hänvisa till försiktighetsprincipen, erinrar tribunalen om att denna princip utgör en allmän unionsrättslig princip enligt vilken berörda myndigheter är skyldiga att, inom ramen för utövande av deras behörighet enligt relevant lagstiftning, vidta lämpliga åtgärder för att förebygga vissa potentiella risker för folkhälsan, säkerheten och miljön, varvid kravet på att skydda dessa intressen skall tillmätas större betydelse än ekonomiska intressen (se dom av den 17 mars 2021, FMC/kommissionen, T‑719/17, EU:T:2021:143, punkt 62 och där angiven rättspraxis). Såsom har påpekats i punkt 288 ovan har sökanden inte visat att de omtvistade åtgärderna skulle kunna medföra risker för sjösäkerheten eller miljön, varför rådet inte kan klandras för att inte ha beaktat försiktighetsprincipen när det antog dessa åtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 maj 2015, Petropars Iran m.fl./rådet, T‑433/13, EU:T:2015:255, punkterna 102 och 103).
294 För det fjärde, vad gäller åberopandet av artikel 37 i stadgan, ska det påpekas att, förutom att detta åberopande inte grundar sig på några specifika argument, det ankommer på sökanden att lägga fram bevisning som specifikt syftar till att visa att de bestämmelser som denne bestrider medför betydande negativa effekter på miljön på ett sätt som innebär att denna artikel har åsidosatts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Litauen m.fl./parlamentet och rådet (Mobilitetspaketet), C‑541/20–C‑555/20, EU:C:2024:818, punkt 1082). Så är emellertid inte fallet i förevarande mål, såsom angetts i punkt 288 ovan.
295 Slutligen har sökanden i repliken gjort gällande att de omtvistade åtgärderna innebär ett åsidosättande av den fria sjöfart och den rätt till oskadlig genomfart som garanteras i artikel 17 i Montego Bay‑konventionen för de fartyg som har certifierats av sökanden. Förutom att ett sådant argument åberopades först i repliken, kan det inte godtas av det skäl som anges i punkt 290 ovan.
296 Mot bakgrund av det anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens tredje del.
5) Den andra grundens fjärde del: Oproportionerligt ingrepp i sökandens näringsfrihet
297 Sökanden har i huvudsak gjort gällande att de omtvistade åtgärderna innebär ett oproportionerligt ingrepp i dess näringsfrihet som skyddas av artikel 16 i stadgan, eftersom det inte görs någon åtskillnad mellan de olika tjänster som sökanden tillhandahåller, vilka är oundgängliga för att garantera sjösäkerheten och skyddet av miljön.
298 Rådet, som stöds av kommissionen, har bestritt denna argumentation.
299 I artikel 16 i stadgan anges att ”[n]äringsfriheten ska erkännas i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis”.
300 Näringsfriheten är emellertid inte en absolut rättighet och kan därför begränsas på de villkor som föreskrivs i artikel 52.1 i stadgan (se dom av den 15 maj 2024, Russian Direct Investment Fund/rådet, T‑235/22, ej publicerad, EU:T:2024:311, punkt 86 och där angiven rättspraxis), av vilken det följer att varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga ska vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter, varvid begränsningar, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast får göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller mot behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter (se dom av den 5 februari 2026, VEB.RF/rådet, C‑572/24 P, ej publicerad, EU:C:2026:74, punkt 135 och där angiven rättspraxis).
301 För det första ska det erinras om att de omtvistade åtgärderna föreskrivs i lag, eftersom de har införts genom rättsakter som bland annat har allmän giltighet och har en tydlig rättslig grund i unionsrätten, nämligen artikel 29 FEU (se punkt 179 ovan), vilket sökanden för övrigt inte har bestritt.
302 För det andra svarar de omtvistade åtgärderna, såsom har påpekats i punkterna 180–184 och 225–228 ovan, mot ett mål av allmänintresse som erkänns som sådant av unionen, vilket kan motivera att negativa följder, även betydande sådana, uppstår för vissa aktörer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkterna 202 och 226 samt där angiven rättspraxis). Alla restriktiva åtgärder innefattar nämligen per definition verkningar som, bland annat, berör friheten att bedriva yrkesverksamhet, vilka således inverkar menligt på de parter som inte på något sätt är ansvariga för den situation som ledde till att nämnda åtgärder vidtogs. Riktade restriktiva åtgärder får i ännu högre grad sådana verkningar för de enheter som är föremål för åtgärderna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 maj 2024, Russian Direct Investment Fund/rådet, T‑235/22 EU:T:2024:311, punkt 95 och där angiven rättspraxis).
303 Vad för det tredje gäller frågan huruvida de omtvistade åtgärderna är lämpliga och nödvändiga, hänvisar tribunalen till den bedömning som gjorts i punkterna 225–246 och 250–270 ovan.
304 För det fjärde ska det understrykas att de omtvistade åtgärderna är tillfälliga och reversibla, vilket innebär att de i förevarande fall inte kan påverka det väsentliga innehållet i näringsfriheten. Det följer nämligen av artikel 9 i beslut 2014/512, i dess lydelse enligt de angripna besluten, att de omtvistade åtgärderna har förlängts med sex månader i taget (se punkterna 31, 36, 39 och 43 ovan) och att de är föremål för en fortlöpande översyn av rådet. Dessutom ska detta beslut vid behov förnyas eller ändras, om det anses att dess mål inte har uppnåtts. Tvärtemot vad sökanden har hävdat kan den omständigheten att de omtvistade åtgärderna har förlängts flera gånger sedan de antogs inte i sig påverka deras tillfälliga och reversibla karaktär (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2025, Shuvalov/rådet, C‑271/24 P, EU:C:2025:180, punkt 80, och dom av den 30 november 2016, Rotenberg/rådet, T‑720/14, EU:T:2016:689, punkt 185 och där angiven rättspraxis), med beaktande av rådets skyldighet att regelbundet se över åtgärderna.
305 Det ska även preciseras att sökanden är fri att utöva sin verksamhet tillsammans med stater som inte är medlemmar i unionen och med aktörer som inte är etablerade inom unionen, eftersom verkningarna av de omtvistade åtgärderna är begränsade till nämnda territorium (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 april 2024, Cogebi och Cogebi/rådet, T‑782/22, ej publicerad, EU:T:2024:249, punkt 141). Sökanden har för övrigt i sina inlagor angett att den innehade tillstånd för 51 flaggstater den 29 augusti 2024 och bekräftade vid förhandlingen att mer än 60 stater fortsatte att använda dess tjänster som klassificeringssällskap.
306 Härav följer att de omtvistade åtgärderna inte utgör ett oproportionerligt ingrepp i sökandens näringsfrihet, varför talan inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grundens fjärde del.
307 Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan delvis bifallas såvitt avser den andra grundens andra del, i den del den avser återkallelsen av erkännandet. Talan kan i övrigt inte vinna bifall såvitt avser denna grund.
4. Den sjätte grunden: Åsidosättande av rätten till försvar och av rätten till ett effektivt domstolsskydd
308 Sökanden har gjort gällande att rådet har åsidosatt rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd, vilka garanteras i artiklarna 41 respektive 47 i stadgan. Sökanden har i detta avseende gjort gällande att den inte underrättades om de omtvistade åtgärderna, vare sig innan de antogs eller inom en rimlig tidsfrist efter antagandet. Rådet gav inte heller sökanden möjlighet att yttra sig innan de omtvistade åtgärderna antogs och underrättade inte heller denne om de skäl som låg till grund för dessa åtgärder, vilket innebar ett åsidosättande av sökandens rätt att yttra sig och rätten till ett effektivt domstolsskydd.
309 Rådet, som stöds av kommissionen, har bestritt denna argumentation.
310 Tribunalen erinrar inledningsvis om att rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd är grundläggande rättigheter som ingår som en integrerad del i unionens rättsordning och att unionsdomstolarna är skyldiga att säkerställa en i princip fullständig kontroll av lagenligheten av samtliga unionsrättsakter i förhållande till dessa grundläggande rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 maj 2024, Russian Direct Investment Fund/rådet, T‑235/22 EU:T:2024:311, punkt 66 och där angiven rättspraxis).
311 Vad gäller iakttagandet av rätten till försvar, som stadfästs i artikel 41.2 a i stadgan, innefattar denna en rätt att, under ett förfarande som föregår ett beslut om en restriktiv åtgärd, yttra sig och en rätt att få tillgång till handlingarna i ärendet, med förbehåll för berättigade intressen vad avser sekretess, vilken stadfästs i artikel 41.2 b i stadgan (se dom av den 13 september 2018, Sberbank of Russia/rådet, T‑732/14, EU:T:2018:541, punkt 111 och där angiven rättspraxis). Rätten att yttra sig innebär särskilt att var och en garanteras en möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet, och innan ett beslut fattas som kan påverka hans eller hennes intressen på ett ogynnsamt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juli 2022, T‑125/22, EU:C:2022:483, punkt 75 och där angiven rättspraxis).
312 Vad gäller rätten till ett effektivt domstolsskydd, som föreskrivs i artikel 47 i stadgan, ska det påpekas att denna rätt innefattar att den berörda personen, enligt domstolens fasta praxis, ska ges möjlighet att få kännedom om de skäl som ligger till grund för det beslut som fattats rörande honom eller henne, antingen genom att läsa själva beslutet eller genom att på begäran underrättas om skälen för beslutet, utan att detta påverkar den behöriga domstolens rätt att kräva att den aktuella myndigheten anger dessa. Detta är nödvändigt för att den berörde ska kunna ta till vara sina rättigheter under bästa möjliga förutsättningar och, med kännedom om samtliga omständigheter, kunna avgöra huruvida det finns anledning att väcka talan vid behörig domstol samt för att behörig domstol fullt ut ska kunna genomföra legalitetskontrollen av det aktuella beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 maj 2024, Russian Direct Investment Fund/rådet, T‑235/22 EU:T:2024:311, punkt 68 och där angiven rättspraxis). I samband med underrättelsen ska den behöriga unionsmyndigheten bereda personen i fråga tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt ge sin ståndpunkt till känna beträffande de skäl som har åberopats mot vederbörande (se dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 112 och där angiven rättspraxis).
313 Artikel 52.1 i stadgan tillåter emellertid att utövandet av de rättigheter som anges i stadgan begränsas, förutsatt att den berörda begränsningen inte strider mot det väsentliga innehållet i den grundläggande rättigheten i fråga, och att den, i enlighet med proportionalitetsprincipen, är nödvändig och faktiskt svarar mot de mål av allmänintresse som erkänns av unionen (se dom av den 28 november 2013, rådet/Fulmen och Mahmoudian, C‑280/12 P, EU:C:2013:775, punkt 62 och där angiven rättspraxis). Enligt domstolen kan rätten till försvar vara föremål för begränsningar eller undantag, bland annat vad avser restriktiva åtgärder som antas inom ramen för Gusp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 77 och där angiven rättspraxis).
314 Bedömningen av huruvida rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd har kränkts ska dessutom göras med beaktande av de specifika omständigheterna i varje enskilt fall, däribland vilken typ av rättsakt det rör sig om, det sammanhang i vilket den antagits och vilket regelverk som är tillämpligt på det aktuella området (se dom av den 28 november 2013, rådet/Fulmen och Mahmoudian, C‑280/12 P, EU:C:2013:775, punkt 63 och där angiven rättspraxis).
315 I detta avseende ska det erinras om att unionsdomstolen skiljer mellan, å ena sidan, det ursprungliga beslutet att anta restriktiva åtgärder mot en viss person eller enhet och, å andra sidan, upprätthållandet av dessa åtgärder gentemot denna person eller enhet (se dom av den 14 januari 2026, Euro Asia Cargo/rådet, T‑232/24, ej publicerad, EU:T:2026:2, punkt 68 och där angiven rättspraxis).
316 Även om rådet inte är skyldigt att höra den berörda personen eller enheten innan vederbörande för första gången upptas i förteckningen, för att se till att de restriktiva åtgärderna ska få en överraskningseffekt, är rådet således i princip skyldigt att höra personen eller enheten innan den beslutar att låta vederbörande kvarstå i de aktuella förteckningarna. Rätten att yttra sig inför ett beslut om att bibehålla restriktiva åtgärder avseende personer som tidigare omfattats av sådana åtgärder ska emellertid iakttas när rådet anfört nya omständigheter mot dessa personer, men inte när beslutet grundar sig på samma omständigheter som legat till grund för den rättsakt genom vilken de restriktiva åtgärderna i fråga ursprungligen infördes (se dom av den 15 juni 2017, Kiselev/rådet, T‑262/15, EU:T:2017:392, punkt 145 och där angiven rättspraxis). När bibehållandet eller förlängningen av de omtvistade restriktiva åtgärderna grundar sig på samma skäl som de som motiverade att de antogs, utan att nya omständigheter har beaktats i förhållande till den berörda personen, är rådet nämligen inte skyldigt att, för att iaktta dennes rätt att yttra sig, på nytt underrätta vederbörande om de omständigheter som läggs denne till last (se dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 103 och där angiven rättspraxis).
317 Det är mot bakgrund av dessa principer som tribunalen ska pröva de argument som sökanden har anfört till stöd för den fjärde grunden.
318 Vad för det första gäller sökandens argument att rådet inte underrättade sökanden om de omtvistade åtgärderna, ska det erinras om att avsaknaden av individuell delgivning av dessa åtgärder, även om den kan påverka den tidpunkt då talefristen började löpa, inte i sig motiverar att dessa åtgärder ogiltigförklaras (se dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 82 och där angiven rättspraxis).
319 Det räcker emellertid att konstatera att sökanden inte har anfört något argument som syftar till att visa att avsaknaden av individuell delgivning av dessa åtgärder har medfört en kränkning av sökandens rättigheter som motiverar att de ogiltigförklaras i den del de berör sökanden.
320 Vad för det andra gäller det påstådda åsidosättandet av sökandens rätt till försvar och särskilt dennes rätt att yttra sig, ska det erinras om att sökanden har yrkat ogiltigförklaring av de angripna besluten, genom vilka rådet förlängde tillämpningen av beslut 2014/512 och följaktligen bibehöll de omtvistade åtgärderna gentemot sökanden.
321 Det framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 315 och 316 ovan att rätten att yttra sig före antagandet av rättsakter om bibehållande eller förlängning av restriktiva åtgärder mot personer som redan omfattas av dessa rättsakter förutsätter att rådet har åberopat nya omständigheter mot dem, det vill säga omständigheter som inte fanns med i det ursprungliga beslutet att anta dessa åtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2018, Almaz‑Antey/rådet, T‑515/15, ej publicerad, EU:T:2018:545, punkt 106 och där angiven rättspraxis).
322 I förevarande fall räcker det att påpeka att rådet inte beaktade någon ny omständighet mot sökanden när det antog de angripna besluten. De kriterier som låg till grund för antagandet av de omtvistade åtgärderna har nämligen inte ändrats sedan de infördes genom besluten 2022/395 (vad gäller investeringsförbudet) och 2022/1909 (vad gäller transaktionsförbudet). Såsom har påpekats i punkterna 121–141 ovan var det i synnerhet på grund av sökandens ställning som en enhet som helt ägs av ryska staten som denne omfattades av dessa åtgärder.
323 Under dessa omständigheter var rådet inte skyldigt att höra sökanden innan det antog de angripna besluten, vilket innebär att det inte kan konstateras att sökandens rätt att yttra sig har åsidosatts.
324 Det ska under alla omständigheter erinras om att enligt fast rättspraxis medför ett åsidosättande av rätten till försvar, i synnerhet rätten att yttra sig, att rättsakten i fråga ogiltigförklaras endast om det administrativa förfarande som föregick antagandet av rättsakten hade kunnat leda till ett annat resultat om denna oegentlighet inte hade förelegat, vilket det ankommer på den person som gör gällande ett sådant åsidosättande att bevisa (se dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 93 och där angiven rättspraxis). Sökanden, som inte har bestritt sin ställning som en enhet som helt ägs av ryska staten, har emellertid inte anfört något argument som gör det möjligt att visa att förfarandet hade kunnat leda till ett annat resultat om sökanden hade hörts innan de omtvistade åtgärderna bibehölls eller om skälen för tillämpningen av dessa åtgärder hade meddelats sökanden i förväg.
325 Vad för det tredje gäller det åsidosättande av rätten till ett effektivt domstolsskydd som sökanden har åberopat, ska det erinras om att, såsom framgår av prövningen av den tredje grunden, de specifika och konkreta skäl som motiverade att de omtvistade åtgärderna bibehölls var tillräckligt klara för att sökanden skulle förstå dem, vilket gjorde det möjligt för sökanden att försvara sina rättigheter under bästa möjliga förutsättningar och att, med full kännedom om samtliga omständigheter, avgöra huruvida det var lämpligt att väcka talan vid tribunalen, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 312 ovan. Det ska särskilt påpekas att sökanden hade möjlighet att få kännedom om de bestämmelser i beslut 2014/512 i ändrad lydelse som rådet hade erinrat om i sina skrivelser av den 17 maj 2023 (se punkt 30 ovan) och av den 18 oktober 2024 (se punkt 34 ovan), eftersom det skäl som låg till grund för antagandet och bibehållandet av de omtvistade åtgärderna i huvudsak bestod i att sökanden till 100 procent ägs av ryska staten.
326 Vad gäller sökandens argument att rådet inte besvarade sökandens skrivelse av den 13 september 2024, räcker det att påpeka att rådet besvarade denna skrivelse den 18 oktober 2024 (se punkt 34 ovan), vilket innebär att detta argument saknar stöd i de faktiska omständigheterna.
327 Vad slutligen gäller sökandens åberopande av den rättspraxis enligt vilken rådet är skyldigt att redogöra för en rad tillräckligt konkreta, precisa och samstämmiga indicier som kan styrka en tillräckligt stark koppling mellan den person som är föremål för en restriktiv åtgärd och den regim eller den allmänna situation som ska bekämpas (dom av den 6 september 2023, Pumpyanskaya/rådet, T‑272/22, ej publicerad, överklagad, EU:T:2023:491, punkt 30, och dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 124), det ska erinras om att denna rättspraxis avser individuella restriktiva åtgärder som rådet har antagit på grundval av särskilda kriterier för upptagande i förteckningen avseende bland annat ledande affärsmän som är verksamma i ekonomiska sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för den ryska regeringen. I dessa mål kunde det således endast fastställas att de skäl som hade åberopats mot de aktuella personerna var välgrundade på grundval av bevis och konkreta uppgifter om dessa personers verksamhet (dom av den 15 maj 2024, Russian Direct Investment Fund/rådet, T‑235/22, ej publicerad, EU:T:2024:311, punkt 50).
328 De omtvistade åtgärderna, som omfattar hela sektorer, grundar sig däremot inte på en särskild bedömning från rådets sida av sökandens tillhandahållande av materiellt eller ekonomiskt stöd till de ryska myndigheterna i samband med kriget i Ukraina, vilket innebär att rådet inte var skyldigt att genom en rad tillräckligt konkreta, precisa och samstämmiga indicier visa att sökanden hade anknytning till den situation som bekämpas i Ukraina (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 15 maj 2024, Russian Direct Investment Fund/rådet, T‑235/22, ej publicerad, EU:T:2024:311, punkterna 51 och 52). Sökanden omfattas nämligen av tillämpningsområdet för de omtvistade åtgärderna enbart i egenskap av en enhet som helt ägs av ryska staten. Rådet var således inte skyldigt att delge sökanden de specifika bevis som det grundade sig på för att vidta nämnda åtgärder (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 15 maj 2024, Russian Direct Investment Fund/rådet, T‑235/22, ej publicerad, EU:T:2024:311, punkt 75).
329 Av det ovan anförda följer att talan inte kan bifallas såvitt avser den fjärde grunden.
5. Den femte grunden: Åsidosättande av rådets omprövningsskyldighet
330 Genom den femte grunden, som åberopades i samband med den andra inlagan om justering av talan, har sökanden kritiserat rådet för att inte ha beaktat sökandens synpunkter och vederbörligen bemött de argument som framförts i den andra begäran om omprövning. I sitt svar av den 8 juli 2025 begränsade sig rådet särskilt till att hänvisa till sina inlagor till tribunalen och uteslöt således varje fördjupad omprövning av sökandens situation.
331 Rådet, som stöds av kommissionen, har bestritt denna argumentation.
332 Av rättspraxis följer att när den berörda personen har yttrat sig med anledning av redogörelsen för skälen, så har den behöriga unionsmyndigheten en skyldighet att omsorgsfullt och opartiskt pröva de anförda skälen mot bakgrund av detta yttrande samt eventuell bifogad bevisning som ingetts av den berörda personen (se dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 114 och där angiven rättspraxis).
333 Även om iakttagandet av rätten till försvar och av rätten att yttra sig kräver att unionsinstitutionerna gör det möjligt för den person som berörs av en rättsakt som går denne emot att på ett ändamålsenligt sätt tillkännage sin ståndpunkt, är de däremot inte tvungna att ansluta sig till denna persons ståndpunkt. Enbart den omständigheten att rådet inte drog slutsatsen att det saknades grund för förlängningen av de aktuella restriktiva åtgärderna, och inte heller ansåg det nödvändigt att genomföra kontroller mot bakgrund av sökandens yttranden, innebär således inte att sådana synpunkter inte har beaktats (se dom av den 20 september 2023, Mordashov/rådet, T‑248/22, ej publicerad, EU:T:2023:573, punkterna 65 och 66 samt där angiven rättspraxis).
334 Rådet är inte heller skyldigt att bemöta de synpunkter som den berörda personen eller enheten har lämnat innan de planerade restriktiva åtgärderna vidtas (dom av den 31 januari 2019, Islamic Republic of Iran Shipping Lines m.fl./rådet, C‑225/17 P, EU:C:2019:82, punkt 92).
335 I förevarande fall ska det understrykas att rådet redan den 28 januari 2025 underrättade sökanden om sitt beslut att bibehålla de omtvistade åtgärderna gentemot sökanden och uppmanade denne att inkomma med eventuella synpunkter före den 24 maj 2025 (se punkt 37 ovan).
336 Sökanden lade fram sina synpunkter genom en skrivelse av den 23 maj 2025 (se punkt 38 ovan), som rådet besvarade genom skrivelse av den 8 juli 2025 (se punkt 40 ovan).
337 I denna skrivelse av den 8 juli 2025 (se punkt ovan 40) angav rådet först att eftersom samtliga argument som sökanden hade anfört redan hade angetts i ansökan, hade rådet även beslutat att hänvisa till sina egna inlagor till tribunalen och därigenom bemött sökandens yttrande. Rådet underströk särskilt att det hade beaktat alla relevanta uppgifter som sökanden hade lämnat och den bevisning som det förfogade över, inbegripet uppgifter om sökanden som hade framkommit inom ramen för det pågående målet vid tribunalen. Rådet erinrade därefter om att det inte var skyldigt att ta ställning till varje anmärkning som sökanden hade framfört och ansåg att det under alla omständigheter hade besvarat sökandens huvudsakliga argument, särskilt de omtvistade åtgärdernas negativa inverkan på sjösäkerheten och miljön, förekomsten av andra mindre ingripande åtgärder samt åsidosättandet av förordning nr 391/2009. Slutligen drog rådet, efter att ha undersökt sökandens synpunkter, slutsatsen att dessa inte påverkade rådets bedömning av huruvida det var välgrundat att tillämpa de omtvistade åtgärderna gentemot sökanden. Rådet underrättade således sökanden om sitt beslut att vidhålla nämnda åtgärder gentemot sökanden och om möjligheten att inkomma med nya synpunkter före den 5 december 2025.
338 Av detta följer att rådet i denna skrivelse i tillräcklig utsträckning besvarade sökandens yttrande, i den mening som avses i den rättspraxis som det redogjorts för i punkterna 332–334 ovan.
339 Denna slutsats påverkas inte av sökandens argument att dennes synpunkter inte bemötts på ett konkret sätt, eftersom rådet inte var skyldigt att ge ett detaljerat svar (se dom av den 17 december 2025, Melnichenko/rådet, T‑1114/23, ej publicerad, EU:T:2025:1111, punkt 51 och där angiven rättspraxis) och punkt för punkt i de yttranden och handlingar som sökanden översänt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 2008, People’s Mojahedin Organization of Iran/rådet, T‑256/07, EU:T:2008:461, punkt 95) och det inte heller är så att avsaknaden av svar på samtliga inlämnade yttranden och handlingar visar att rådet inte har beaktat dem vid omprövningen av sökandens situation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 2023, Khan/rådet, T‑333/22, ej publicerad, EU:T:2023:758, punkt 152).
340 Den omständigheten att rådet beslutade att bibehålla de omtvistade åtgärderna gentemot sökanden, trots sökandens synpunkter, kan inte heller anses utgöra ett åsidosättande av den omprövningsskyldighet som åligger rådet, eftersom rådet inte var skyldigt att ansluta sig till sökandens ståndpunkt, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 333 ovan. Den omständigheten att rådet inte ändrade sin bedömning trots sökandens kritik, bland annat vad gäller påståendet att de omtvistade åtgärderna var oproportionerliga, omfattas för övrigt av bedömningen av huruvida dessa åtgärder var välgrundade och visar inte att rådet inte gjorde en uppdaterad prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 2023, Khan/rådet, T‑333/22, ej publicerad, EU:T:2023:758, punkt 151).
341 Tribunalen konstaterar dessutom att sökanden i den andra begäran om omprövning endast har upprepat de argument som redan har anförts, bland annat i ansökan och repliken. Rådet kan således inte klandras för att ha hänvisat till sina egna inlagor i förevarande domstolsförfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 104), eftersom en sådan hänvisning inte utesluter att rådet omprövar sökandens situation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2023, Rashnikov/rådet, T‑305/22, ej publicerad, EU:T:2023:530, punkt 157).
342 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den femte grunden.
343 Av det ovan anförda följer att talan dels ska bifallas i den del den avser ogiltigförklaring av artikel 1ab.3 i beslut 2014/512 i ändrad lydelse, vilket förlängts genom de angripna besluten, i den del det däri föreskrivs att det tillstånd som sökanden beviljats med stöd av förordning nr 391/2009 ska återkallas, dels ska ogillas i övrigt.
IV. Domens rättsverkningar i tiden
344 Enligt artikel 264 andra stycket FEUF kan unionsdomstolen, om den anser det nödvändigt, ange vilka verkningar av en ogiltigförklarad akt som ska betraktas som bestående. Det framgår av ordalydelsen i denna bestämmelse att en sådan möjlighet kan utövas, även ex officio, av unionsdomstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 april 2008, parlamentet och Danmark/kommissionen, C‑14/06 och C‑295/06, EU:C:2008:176, punkt 85, och dom av den 29 september 2021, Front Polisario/rådet, T‑279/19, EU:T:2021:639, punkt 396).
345 I förevarande fall ska det erinras om att sökandens andra yrkande om ogiltigförklaring av de omtvistade bestämmelserna i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse har avvisats (se punkterna 57–76 ovan).
346 Med hänsyn till det nära sambandet mellan ett Gusp-beslut och den förordning som syftar till att ge verkan åt detta beslut, i den mening som avses i den rättspraxis som avses i punkt 67 ovan, skulle bibehållandet av artikel 5aa.4 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse, trots att motsvarande bestämmelse i artikel 1ab.3 i beslut 2014/512 i ändrad lydelse ogiltigförklaras, kunna medföra en allvarlig skada för rättssäkerheten, eftersom dessa två rättsakter medför att sökanden blir föremål för identiska åtgärder (se punkt 22 ovan) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 april 2013, TCMFG/rådet, T‑404/11, ej publicerad, EU:T:2013:194, punkt 43, och dom av den 9 juni 2021, Borborudi/rådet, T‑580/19, EU:T:2021:330, punkt 94).
347 Under dessa omständigheter är det korrekt att tillämpa artikel 264 andra stycket FEUF genom att bibehålla verkningarna av artikel 1ab.3 i beslut 2014/512 i ändrad lydelse, i dess lydelse enligt de angripna besluten, under en period som inte får överstiga två månader och tio dagar från och med den dag då förevarande dom meddelas.
V. Rättegångskostnader
348 Enligt artikel 134.3 i rättegångsreglerna ska vardera rättegångsdeltagare bära sina rättegångskostnader, om deltagarna ömsom tappar målet på en eller flera punkter.
349 I förevarande fall ska sökandens yrkande om ogiltigförklaring av de omtvistade bestämmelserna, vilka nämns i punkt 45 ovan, delvis avvisas och delvis ogillas, med undantag för yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 1ab.3 i beslut 2014/512, i dess lydelse enligt beslut 2022/1909 och förlängt genom de angripna besluten. Sökanden och rådet ska således bära sina rättegångskostnader.
350 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska dessutom medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Kommissionen ska följaktligen bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjunde avdelningen som sammanträder med fem domare)
följande:
1) Artikel 1ab.3 i rådets beslut 2014/512/Gusp av den 31 juli 2014 om restriktiva åtgärder mot bakgrund av Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina, i dess lydelse enligt rådets förordning (EU) 2022/1904 av den 6 oktober 2022, vilket förlängts genom rådets beslut (Gusp) 2024/2026 av den 22 juli 2024 om ändring av beslut 2014/512, rådets beslut (Gusp) 2025/175 av den 27 januari 2025 om ändring av beslut 2014/512, rådets beslut (Gusp) 2025/1320 av den 30 juni 2025 om ändring av beslut 2014/512 och rådets beslut (Gusp) 2025/2648 av den 22 december 2025 om ändring av beslut 2014/512 ogiltigförklaras i den mån förstnämnda beslut föreskriver återkallelse av det erkännande som Europeiska unionen beviljat Russian Maritime Register of Shipping enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 391/2009 av den 23 april 2009 om gemensamma regler och standarder för organisationer som utför inspektioner och utövar tillsyn av fartyg.
2) Verkan av artikel 1ab.3 i beslut 2014/512, i dess lydelse enligt beslut 2022/1909 och förlängt genom besluten 2024/2026, 2025/175, 2025/1320 och 2025/2648, bibehålls under en period som inte får överstiga två månader och tio dagar från och med dagen för avkunnandet av denna dom.
3) Talan ogillas i övrigt.
4) Europeiska unionens råd och Russian Maritime Register of Shipping ska var och en bära sina rättegångskostnader.
5) Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.
| Papasavvas | Kecsmár | Madise |
| Öberg | Truchot |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 4 november 2026.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: engelska.