Förslag till avgörande av generaladvokat Andrea Biondi föredraget den 8 september 2026

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

ANDREA BIONDI

föredraget den 8 september 2026( 1 )

Förenade målen C ‑ 271/25 och C ‑ 334/25

”Autovici” UAB

mot

”CPO LT” Všį (C ‑ 271/25)

och

”Skinest Baltija” UAB

mot

”Lietuvos geležinkeliai” AB (C ‑ 334/25)

ytterligare deltagare i rättegången:

”LTG Cargo” AB

(begäran om förhandsavgörande från Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Litauens högsta domstol))

” Begäran om förhandsavgörande – Offentlig upphandling – Skäl för uteslutning – Nationell säkerhet – Artikel 4.2 FEU – Direktiv 2014/24/EU – Artiklarna 15.2 och 57 – Direktiv 2014/25/EU – Artiklarna 24.2 och 80 – Uteslutning av en aktör från ett upphandlingsförfarande på grund av ett hot mot den nationella säkerheten – Den upphandlande myndighetens eller den upphandlande enhetens bedömningsutrymme – Principerna om likabehandling, icke-diskriminering, öppenhet och proportionalitet – Principen om god förvaltning – Iakttagande av rätten till försvar – Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Rätt till ett effektivt rättsmedel – Säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter – Skäl för uteslutning som fastställs i lagen, men inte nämns i upphandlingsdokumenten ”

Innehållsförteckning

I. Bakgrund

II. Bedömning

A. Skyddet av den nationella säkerheten, i synnerhet på området för offentlig upphandling

1. Skyddet av den nationella säkerheten enligt unionens primärrätt

2. Skyddet av den nationella säkerheten i samband med offentlig upphandling

B. Kvalificeringen av de skäl för uteslutning som avser nationell säkerhet som fastställs i den nationella lagstiftningen (den första frågan i mål C271/25 och den första frågan i mål C334/25)

C. Skälet för uteslutning baserat på information från de myndigheter som är behöriga i nationella säkerhetsfrågor (den andra frågan i mål C271/25 och den tredje frågan i mål C334/25)

1. Räckvidden av den upphandlande enhetens befogenheter i samband med tillämpning av skäl för uteslutning som avser nationell säkerhet

2. Bedömningen av proportionaliteten i att utesluta aktörer av skäl som avser nationell säkerhet

3. Huruvida rätten till försvar har iakttagits

4. Slutsats om den andra tolkningsfrågan i mål C271/25 och den tredje tolkningsfrågan i mål C334/25

D. Skälet för uteslutning baserat på ett regeringsbeslut som avser en annan upphandling (den andra frågan i mål C334/25)

1. Tolkningsfrågans sammanhang

2. Bedömning

E. Den upphandlande enhetens motiveringsskyldighet i samband med tillämpning av skäl för uteslutning som avser nationell säkerhet (den tredje frågan i mål C271/25)

F. Omfattningen av domstolsprövningen (den fjärde frågan i mål C271/25)

G. Huruvida skälet för uteslutning ska inkluderas i upphandlingsdokumenten (den fjärde frågan i mål C334/25)

III. Förslag till avgörande

I. Bakgrund

1. Förevarande förenade mål tar avstamp i två begäranden om förhandsavgörande som har ingetts av Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Litauens högsta domstol), som är den hänskjutande domstolen. Genom dessa begäranden ges domstolen möjlighet att uttala sig om den känsliga frågan om samspelet mellan, å ena sidan, de åtgärder som medlemsstaterna vidtar för att skydda den nationella säkerheten och, å andra sidan, unionslagstiftningen om offentlig upphandling. Det rör sig om en ytterst aktuell frågeställning som i nuvarande geopolitiska läge, kännetecknat av ökande hot och fientlig inblandning utifrån, har fått en allt mer central roll och kräver att behoven av att skydda den nationella säkerheten övervägs noga inom ramen för upphandlingsförfaranden.

2. Tvisterna vid den hänskjutande domstolen rör två överklaganden av beslut om uteslutning från upphandlingsförfaranden. Dessa beslut har fattats med tillämpning av litauiska bestämmelser enligt vilka de upphandlande myndigheterna får utesluta ekonomiska aktörer från upphandlingsförfaranden av skäl som avser nationell säkerhet.

3. I artikel 45.2 1 i Republiken Litauens lag om offentlig upphandling (nedan kallad lagen om offentlig upphandling)( 2 ) stadgas närmare bestämt följande:

”Vid mobilisering, krig eller undantagstillstånd, eller för det fall Republiken Litauens regering, efter att ha bedömt risken för att de omständigheter som har lett eller kan leda till mobilisering, krigslagar eller undantagstillstånd utgör ett hot mot den nationella säkerheten, har fattat ett beslut om tillämpning av denna bestämmelse, får den upphandlande myndigheten förkasta en ansökan eller ett anbud om minst ett av följande villkor (eller delar av ett villkor) som väljs av den upphandlande myndigheten är uppfyllt:

…

4) Republiken Litauens regering har, i enlighet med de kriterier som fastställs i lagen om skydd av objekt av betydelse för att säkerställa den nationella säkerheten[( 3 )], fattat ett beslut som bekräftar att de personer som avses i leden 1 och 2 i denna punkt[( 4 )], eller den transaktion som är tänkt att genomföras (eller som har genomförts) med dessa, inte skulle efterleva de nationella säkerhetsintressena.

5) Den upphandlande myndigheten förfogar över information från de behöriga myndigheterna om att de personer som avses i leden 1 och 2 i denna punkt har intressen som skulle kunna utgöra ett hot mot den nationella säkerheten.”

4. Leden 4 och 5 i artikel 58.4 1 i Republiken Litauens lag om upphandling genom tilldelning av kontrakt inom vatten-, energi-, transport- och postsektorerna( 5 ) (nedan kallad lagen om offentlig upphandling av enheter som är verksamma på vissa specifika områden), har så gott som identisk lydelse.( 6 )

5. Vad gäller de faktiska omständigheterna i de båda tvisterna ska det först och främst betonas att Republiken Litauen i mars 2022 utlyste undantagstillstånd mot bakgrund av det hot utan tidigare motstycke mot nationella säkerhetsintressen som följde av Ryska federationens militära aggression mot Ukraina. Den 14 september 2022 ansåg den litauiska regeringen att de omständigheter som hade motiverat utlysningen av undantagstillstånd fortfarande rådde och var av betydelse för skyddet av den nationella säkerheten. Följaktligen beslutade den litauiska regeringen genom dekret nr 925( 7 ) att artikel 45.2 1 i lagen om offentlig upphandling och artikel 58.4 1 i lagen om offentlig upphandling av enheter som är verksamma på vissa specifika områden (nedan gemensamt kallade de aktuella nationella bestämmelserna) skulle vara tillämpliga i enlighet med vad som föreskrivs i de båda bestämmelserna.

6. Vad specifikt gäller mål C‑271/25( 8 ) inledde CPO LT – Litauens inköpscentral – år 2020 ett förfarande för offentlig upphandling för försäljning och uthyrning av personbilar inom ramen för ett dynamiskt inköpssystem (nedan kallat det dynamiska inköpssystemet). Autovici UAB (nedan kallat Autovici), som är en juridisk person med säte i Litauen, tilläts delta i det dynamiska inköpssystemet.

7. Den 12 april 2024 mottog CPO LT en skrivelse från kommissionen för samordning av skyddet av objekt av betydelse för att säkerställa den nationella säkerheten( 9 ) (nedan kallad samordningskommissionen) där det framgick att samordningskommissionen hade informerats av de behöriga myndigheterna( 10 ) om att Autovici och andra personer med koppling till detta bolag hade, eller tidigare hade haft, förbindelser med myndigheter i utländska stater eller med fysiska eller juridiska personer i dessa stater av ett sådant slag att det ökade risken för eller utgjorde ett hot mot den nationella säkerheten. Samordningskommissionen specificerade dessutom att skrivelsen från de behöriga myndigheterna var säkerhetsskyddsklassificerad och att samordningskommissionens informationsmeddelande därför inte innehöll säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter, utan begränsade sig till att ange att dessa uppgifter i närmare detalj beskrev och kompletterade uppgifter som inte var säkerhetsskyddsklassificerade.

8. CPO LT informerade den 26 april 2024 Autovici om beslutet att utesluta detta bolag från upphandlingsförfarandet på grundval av led 5 i artikel 45.2 1 i lagen om offentlig upphandling och samma led i upphandlingsvillkoren. CPO LT preciserade att den hade mottagit relevant information från samordningskommissionen.

9. Autovici överklagade beslutet om uteslutning. Både förstainstansdomstolen och appellationsdomstolen ogillade emellertid överklagandet.( 11 ) Autovici har således överklagat domen i andra instans till den hänskjutande domstolen.

10. Vad däremot gäller mål C‑334/25( 12 ) inledde Lietuvos geležinkeliai AB, Republiken Litauens statliga järnvägsbolag (nedan kallat LG), i februari 2022 ett offentligt upphandlingsförfarande för inköp av järnvägsmateriel inom ramen för ett dynamiskt inköpssystem. Skinest Baltija UAB (nedan kallat Skinest Baltija), som är en juridisk person med säte i Litauen, tilläts delta i det dynamiska inköpssystemet.

11. Den 16 april 2024 informerade LG, i egenskap av upphandlande enhet, Skinest Baltija om beslutet att utesluta detta bolag från det dynamiska inköpssystemet, bland annat eftersom det förekom ett hot mot den nationella säkerheten enligt leden 4 och 5 i artikel 58.4 1 i lagen om offentlig upphandling av enheter som är verksamma på vissa specifika områden. Beslutet om uteslutning fattades på två grunder:

– För det första framgick det av två regeringsdekret från juni 2018( 13 ) att de transaktioner som LG hade haft för avsikt att ingå med Skinest Baltija inte efterlevde nationella säkerhetsintressen, eftersom ägaren till den koncern som Skinest Baltija tillhör hade förbindelser med myndigheter i utländska stater eller med fysiska eller juridiska personer i dessa stater av ett sådant slag att det ökade risken för eller utgjorde ett hot mot den nationella säkerheten. Dessutom var ovannämnda ägare föremål för ett straffrättsligt förfarande avseende korruption.

– För det andra framgick det av samordningskommissionens skrivelse av den 3 april 2024 med uppgifter om Skinest Baltija som hade mottagits från de behöriga myndigheterna under perioden mellan januari och mars 2024 att det förekom förbindelser mellan ovannämnda ägare till Skinest Baltijas koncern och myndigheter i utländska stater eller med fysiska eller juridiska personer i utländska stater. De behöriga myndigheterna hade även bedömt de risker för den nationella säkerheten som följde av dessa förbindelser.

12. Skinest Baltija överklagade beslutet om uteslutning. Förstainstansdomstolen biföll överklagandet men appellationsdomstolen upphävde domen i första instans.( 14 ) Skinest Baltija har överklagat domen i andra instans till den hänskjutande domstolen.

13. Mot denna bakgrund har den hänskjutande domstolen beslutat att vilandeförklara målen och hänskjuta flera tolkningsfrågor till domstolen för förhandsavgörande.

14. I mål C‑271/25 har den hänskjutande domstolen ställt följande frågor:

”1. Ska principerna om likabehandling, icke-diskriminering, öppenhet och proportionalitet som avses i artikel 18 i [direktiv 2014/24/EU( 15 )], och dess artiklar 56 och 57, tolkas så, att nationell lagstiftning, enligt vilken en ansökan eller ett anbud som lämnats in av en leverantör förkastas om den upphandlande myndigheten har informerats av de behöriga myndigheterna om att leverantörens intressen (eller intressen hos personer med koppling till leverantören) kan utgöra ett hot mot den nationella säkerheten, ska betraktas som ett skäl för uteslutning av leverantörer vid tillämpning av artikel 57 i det direktivet eller som ett oberoende skäl, kopplat till nationell säkerhet, för uteslutning från (förbud mot) deltagande i förfarandet för offentlig upphandling? Vidare, är kraven som fastställs i artikel 57 i direktiv 2014/24, inbegripet artikel 57.7, som bedömningen av proportionaliteten i att utesluta leverantörer, begäran om korrigerande (självsanerande) åtgärder eller begränsningen av uteslutningsperioden, direkt eller analogt tillämpliga på en sådan nationell bestämmelse?

2. Oberoende av svaret på den första frågan, ska principerna om likabehandling, icke-diskriminering, öppenhet och proportionalitet som anges i artikel 18 i direktiv 2014/24, och dess artiklar 56 och 57, tolkas så, att de utgör hinder för en nationell bestämmelse som den som fastställs i led 5 i artikel 45.2 1 i [lagen om offentlig upphandling], som automatiskt utesluter en leverantör från ett upphandlingsförfarande, utan att den upphandlande myndigheten fattar ett självständigt beslut om huruvida leverantörens intressen (eller intressen hos personer med koppling till leverantören) kan utgöra ett hot mot den nationella säkerheten i samband med den specifika upphandlingen, och utan att bedöma proportionaliteten i den vidtagna åtgärden (förkastande av ansökan eller anbudet) i det specifika fallet?

3. Ska artikel 55.3 i direktiv 2014/24, i synnerhet bestämmelsen i den punkten som rör rättstillämpning eller allmänintresset, och bestämmelserna i artikel 1.1 fjärde stycket och i artikel 1.3 i [direktiv 89/665/EEG( 16 )], vilka föreskriver effektiva prövningsförfaranden, jämförda med den unionsrättsliga principen om god förvaltning och principen om ett effektivt domstolsskydd enligt artikel 47 i [Europeiska unionens] stadga[ om de grundläggande rättigheterna], tolkas så, att om den upphandlande myndigheten förkastar en ansökan eller ett anbud på grundval av led 5 i artikel 45.2 1 i lagen om offentlig upphandling, ska den redovisa en omfattande motivering av sitt beslut, eller kan den, i syfte att förena principen om ett effektivt domstolsskydd med principen att skydda uppgifter om den nationella säkerheten, redovisa endast en del av dessa uppgifter (en sammanfattning, utdrag, endast den rättsliga grunden etcetera)? Om det senare alternativet skulle godtas, vilka kriterier bör användas för att bestämma omfattningen av de uppgifter som ska lämnas till leverantören, för att garantera säkerställandet av principen om ett effektivt domstolsskydd av de av leverantörens rättigheter som åsidosätts, utan att försvaga sekretessen för uppgifterna om nationell säkerhet?

4. Ska syftet med direktiv 89/665, dess artikel 1.1 fjärde stycket och artikel 1.3, jämförda med principerna om ett effektivt domstolsskydd och en rättvis rättegång enligt artikel 47 i stadgan, tolkas så, att en domstol som prövar en tvist om lagligheten i ett beslut av en upphandlande myndighet att förkasta en leverantörs ansökan inte får begränsa den rättsliga prövningen på ett sådant sätt, med hänsyn till den specifika beskaffenheten hos och innehållet i de uppgifter som det angripna beslutet av den upphandlande myndigheten bygger på, kopplade till hot mot den nationella säkerheten, att uppgifternas innehåll inte bedöms och domstolens beslut i procedurfrågor inte tar ställning till om uppgifterna från de behöriga myndigheterna var en tillräcklig och motiverad grund för att förkasta ansökan eller anbudet?

Om svaret på den frågan är jakande, iakttas principerna om ett effektivt domstolsskydd och en rättvis rättegång enligt artikel 1.1 [fjärde] stycket i direktiv 89/665, i dess artikel 1.3 och i artikel 47 i stadgan, om, för det fallet en upphandlande myndighet beslutar att förkasta en leverantörs ansökan eller anbud på grundval av led 5 i artikel 45.2 1 i lagen om offentlig upphandling utan att stödja sig på säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter, dessa uppgifter endast är tillgängliga för, och bedöms av, en domstol som prövar en tvist om lagligheten i ett sådant beslut av den upphandlande myndigheten och som har rätt att hantera säkerhetsskyddsklassificerad information?”

15. I mål C‑334/25 har den hänskjutande domstolen ställt följande frågor:

”1. Ska principerna om likabehandling, icke-diskriminering, öppenhet och proportionalitet som avses i artikel 36 i [direktiv 2014/25/EU( 17 )], och artikel 80 i det direktivet, jämförda med artiklarna 56 och 57 i [direktiv 2014/24/EU], tolkas så, att bestämmelser i nationell lagstiftning enligt vilka en ansökan eller ett anbud som lämnats in av en leverantör förkastas om i) Republiken Litauens regering har antagit ett beslut som bekräftar att leverantören eller personer med koppling till leverantören, eller den transaktion som är tänkt att genomföras (eller som har genomförts) med leverantören eller personerna, inte skulle efterleva de nationella säkerhetsintressena, och/eller ii) den upphandlande enheten har informerats av de behöriga myndigheterna om att leverantörens intressen eller intressen hos personer med koppling till leverantören kan utgöra ett hot mot den nationella säkerheten, ska betraktas som skäl för uteslutning av leverantörer vid tillämpning av artikel 57 i direktiv 2014/24 eller som oberoende skäl, kopplade till nationell säkerhet, för uteslutning från (förbud mot) deltagande i förfarandet för offentlig upphandling? Vidare, är kraven som fastställs i artikel 57 i direktiv 2014/24, inbegripet artikel 57.7, som bedömningen av proportionaliteten i att utesluta leverantörer, begäran om korrigerande (självsanerande) åtgärder eller begränsningen av uteslutningsperioden, direkt eller analogt tillämpliga på sådana nationella bestämmelser?

2. Oberoende av svaret på den första frågan, ska principerna om likabehandling, icke-diskriminering, öppenhet och proportionalitet som avses i artikel 36 i direktiv 2014/25, och artikel 80 i det direktivet, jämförda med artiklarna 56 och 57 i direktiv 2014/24, tolkas så, att de utgör hinder för en nationell bestämmelse som den som fastställs i led 4 i artikel 58.4 1 i [lagen om offentlig upphandling av enheter som är verksamma på vissa specifika områden], enligt vilken en leverantörs ansökan eller anbud ska förkastas enbart på den grunden att en offentlig myndighet (regeringen) har antagit ett beslut med avseende på den leverantören i en annan upphandling, utan att ange någon tidsperiod under vilken beslutet är aktuellt och utan att definiera den upphandlande enhetens skyldighet att bedöma hur omständigheterna som anges i beslutet påverkar den specifika upphandlingen (bland annat om omständigheterna fortfarande är aktuella eller om de har ändrats)?

3. Oberoende av svaret på den första frågan, ska principerna om likabehandling, icke-diskriminering, öppenhet och proportionalitet som avses i artikel 36 i direktiv 2014/25, och artikel 80 i det direktivet, jämförda med artiklarna 56 och 57 i direktiv 2014/24, tolkas så, att de utgör hinder för en nationell bestämmelse som den som fastställs i led 5 i artikel 58.4 1 i [lagen om offentlig upphandling av enheter som är verksamma på vissa specifika områden], som automatiskt utesluter en leverantör från ett upphandlingsförfarande, utan att den upphandlande enheten fattar ett självständigt beslut om huruvida leverantörens intressen eller intressen hos personer med koppling till leverantören kan utgöra ett hot mot den nationella säkerheten i samband med den specifika upphandlingen, och utan att bedöma proportionaliteten i den vidtagna åtgärden (förkastande av ansökan eller anbudet) i det specifika fallet?

4. Utgör bestämmelserna i direktiv 2014/25 och principen om likabehandling, tillsammans med kravet på öppenhet som följer därav, hinder för att tillämpa ett skäl för att förkasta den ansökan eller det anbud som har lämnats in av en leverantör (ett skäl för uteslutning från deltagande i förfarandet för offentlig upphandling) som fastställs i nationell rätt, såsom det som fastställs i led 4 eller led 5 i artikel 58.4 1 i lagen om upphandling, om det skälet inte först har inkluderats i de specifika upphandlingsdokumenten?”

II. Bedömning

16. De olika tolkningsfrågor som den hänskjutande domstolen har ställt i båda målen rör de ovan i punkterna 3 och 4 nämnda aktuella nationella bestämmelserna, där de skäl för uteslutning från upphandlingsförfaranden fastställs som är kopplade till nationell säkerhet. Vid läsning av de båda besluten att begära förhandsavgörande kan det konstateras två väsentliga särdrag hos dessa nationella bestämmelser som ska beaktas i samband med prövning av tolkningsfrågorna.

17. För det första är de aktuella nationella bestämmelserna endast tillämpliga vid mobilisering, krig eller undantagstillstånd eller för det fall den litauiska regeringen på grund av hot mot den nationella säkerheten som följer av dessa situationer har fattat ett uttryckligt beslut om att tillämpa dessa bestämmelser. Så var fallet i de situationer som är för handen i de nationella målen, då nämnda bestämmelser blev tillämpliga när ovan i punkt 5 nämnda dekret nr 925 antogs. Det rör sig således om bestämmelser av undantagskaraktär , som är kopplade till exceptionella situationer med hot mot den nationella säkerheten, och av tillfällig karaktär , eftersom dessa bestämmelser inte längre ska tillämpas – såsom den litauiska regeringen har betonat – när dessa exceptionella situationer med hot mot den nationella säkerheten har upphört.

18. För det andra framgår det uttryckligen av besluten att begära förhandsavgörande( 18 ) att de aktuella nationella bestämmelserna syftar till att minska de hot mot den nationella säkerheten som i ovannämnda exceptionella situationer kan följa av att personer som enligt dessa bestämmelser anses utgöra en risk deltar i offentliga upphandlingsförfaranden. Det specifika och uttalade syftet med dessa nationella bestämmelser är således att tillvarata allmänintresset av att upprätthålla den nationella säkerheten.

19. Innan tolkningsfrågorna från den hänskjutande domstolen besvaras är det i detta sammanhang enligt min uppfattning angeläget att göra en rad inledande överväganden om skyddet av den nationella säkerheten enligt unionsrätten, mot bakgrund av domstolens praxis, i synnerhet på området för offentlig upphandling.

A. Skyddet av den nationella säkerheten, i synnerhet på området för offentlig upphandling

1. Skyddet av den nationella säkerheten enligt unionens primärrätt

20. I unionens primärrätt är den grundläggande bestämmelsen om skyddet av den nationella säkerheten artikel 4.2 FEU. I den andra meningen i denna bestämmelse föreskrivs att unionen ska ”respektera [medlemsstatens] väsentliga statliga funktioner, särskilt [den] vars syfte är att … skydda den nationella säkerheten”. Enligt den tredje meningen i samma bestämmelse ”ska den nationella säkerheten också i fortsättningen vara varje medlemsstats eget ansvar”.

21. Domstolen har gett en definition av begreppet nationell säkerhet. Det framgår nämligen av rättspraxis att ansvaret på området för nationell säkerhet enligt artikel 4.2 FEU motsvarar det grundläggande intresset av att skydda statens väsentliga funktioner och samhällets grundläggande intressen och inbegriper förebyggande och beivrande av verksamhet som allvarligt kan störa de grundläggande konstitutionella, politiska, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land och i synnerhet direkt hota samhället, befolkningen eller staten som sådan.( 19 )

22. Dessa hot, som kan avse både den inre och den yttre säkerheten, kan vara specifika för en medlemsstat eller globala och orsakas av människor eller inträffa på naturlig väg (exempelvis vid naturkatastrofer). Deras konkreta innehåll beror dessutom på en mängd faktorer som både kan variera mellan olika medlemsstater och över tid till följd av historiska, politiska och geopolitiska överväganden.( 20 )

23. Det är just mot bakgrund av att begreppet nationell säkerhet kan ha flera betydelser som domstolen i sin fasta praxis har slagit fast att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning i samband med fastställandet av dess innehåll och vid definitionen av de säkerhetsåtgärder som är nödvändiga för att skydda den nationella säkerheten på det aktuella området( 21 ) och av den eftersträvade skyddsnivån.( 22 ) Domstolen har dessutom uttryckligen slagit fast att det enligt artikel 4.2 FEU måste tas vederbörlig hänsyn till de särdrag som utmärker varje medlemsstats skydd av sin nationella säkerhet, och att dessa särdrag bland annat följer av de hot som den aktuella medlemsstaten ställs inför, eller det geopolitiska sammanhang den befinner sig i.( 23 )

24. Sammanfattningsvis är nationell säkerhet ett unionsrättsligt begrepp( 24 ) som domstolen har tolkat som självständigt och åtskilt från begreppen allmän säkerhet( 25 ), inre säkerhet( 26 ) eller allmän ordning( 27 ). De sistnämnda begreppen fungerar huvudsakligen som grunder för att göra undantag från de friheter som fastställs i fördraget och omfattas därför av väl förankrade och stränga krav enligt unionsrätten. Dessa begrepp kan visserligen i praktiken överlappa varandra, men de fyller olika rättsliga funktioner, har sin grund i olika bestämmelser i fördraget och får olika följder vad gäller behörighetsfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna.

25. Enligt rättspraxis kan blott den omständigheten att en åtgärd har vidtagits för att skydda den nationella säkerheten inte leda till att unionsrätten inte anses vara tillämplig och således befria medlemsstaterna från skyldigheten att iaktta unionsrätten.( 28 ) Därför är åtgärder som medlemsstaterna vidtar, vilka föranleds av berättigade krav av nationellt intresse, inte helt undantagna från unionsrätten enbart på grund av att åtgärderna vidtas med hänvisning bland annat till den nationella säkerheten.( 29 )

26. Härav följer att, även om åtgärder för att skydda den nationella säkerheten också i fortsättningen ska vara varje medlemsstats eget ansvar såsom anges i artikel 4.2 sista meningen FEU, ska dessa åtgärder, för det fall de rör aspekter som faller inom unionsrättens tillämpningsområde, iaktta de grundläggande krav som följer av unionsrätten.

27. Domstolen har helt enkelt betonat en av de grundläggande principerna i unionens rättsordning: Den omständigheten att medlemsstaterna har befogenhet på ett område innebär inte att denna befogenhet får utövas utan att dess förenlighet med unionsrätten kan bli föremål för domstolsprövning. Det rör sig inte om en rent semantisk skillnad, utan om en viktig garanti mot att medlemsstaterna obehörigen utvidgar sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Denna farhåga är särskilt befogad på säkerhetsområdet, där allmänt formulerade argument allt oftare framställs för att motivera beslut i en mängd olika sammanhang. Såsom generaladvokaten Jacobs påpekade vad gäller en tidigare tidpunkt då Europa ännu en gång stod inför ett möjligt krig är domstolsprövningen på området för nationell säkerhet med nödvändighet begränsad. Detta innebär dock inte att medlemsstaterna förfogar över ett obegränsat utrymme för skönsmässig bedömning. Det ständiga kravet är att medlemsstaterna, såsom generaladvokaten uttryckte det, inte får ”missbruka” sina befogenheter.( 30 ) Domstolen har därför den grundläggande rollen att se till att det inte intas ett synsätt enligt vilket säkerheten blir en heltäckande formel som kan användas för att nationella åtgärder ska kunna undantas från nämnda prövning av deras förenlighet med unionsrätten.

28. Avslutningsvis ska det även noteras att målet att skydda den nationella säkerheten, som är del av ett större sammanhang, kan motsvara och överlappa målet att säkerställa unionens stabilitet och säkerhet.( 31 ) Det sistnämnda målet eftersträvas genom bestämmelser eller åtgärder som unionen själv antar i detta syfte.( 32 ) De åtgärder som medlemsstaterna vidtar för att skydda den nationella säkerheten, men som är i linje med målet att skydda unionens säkerhet, utgör i sådana fall åtgärder i funktionell komplementaritet med unionens och ingår i en logik om teleologisk konvergens där det nationella intresset och unionens intresse förenas.

2. Skyddet av den nationella säkerheten i samband med offentlig upphandling

29. Vad gäller tredjeländers hybridhot och verksamhet som syftar till att destabilisera EU‑medlemsstaterna och komma åt känsliga uppgifter har det även i vissa yttranden till domstolen betonats att frågan om samspelet mellan, å ena sidan, behoven av att skydda den nationella säkerheten och unionens säkerhet och, å andra sidan, unionslagstiftningen om offentlig upphandling har fått allt större betydelse i nuvarande geopolitiska läge. Den omständigheten att hänsyn ska tas till behoven av att skydda den nationella säkerheten inom ramen för upphandlingsförfaranden omfattar i detta sammanhang inte bara försvarsområdet, utan även alla områden där dessa förfaranden kan visa sig vara känsliga med avseende på skyddet av den nationella säkerheten.

30. Samspelet mellan, å ena sidan, behoven av att skydda den nationella säkerheten och, å andra sidan, unionslagstiftningen om offentlig upphandling ger dessutom upphov till en sorts spänning mellan potentiellt motstridiga element. Å ena sidan nödvändigheten av att vidta åtgärder som är lämpliga för att motverka hot mot statens väsentliga funktioner och samhällets grundläggande intressen. Å andra sidan nödvändigheten av att iaktta den inre marknadens principer som utgör grunden för unionslagstiftningen om offentlig upphandling, och särskilt direktiven 2014/24 och 2014/25, vilka syftar till att säkerställa dels fri rörlighet för varor och tjänster, dels att upphandlingsförfaranden öppnas upp för icke snedvriden konkurrens i alla medlemsstater.( 33 )

31. I detta hänseende framgår det av fast rättspraxis att de enda tillåtna undantagen från tillämpningen av direktiven 2014/24 och 2014/25 är de undantag som uttömmande och uttryckligen anges i respektive direktiv.( 34 )

32. Direktiven 2014/24 och 2014/25 förefaller vid första påseendet inte uttryckligen röra frågan om skyddet av den nationella säkerheten inom ramen för upphandlingsförfaranden. Orden ”nationell säkerhet” återfinns varken i skälen eller i artiklarna i dessa direktiv. Såsom det har understrukits vid förhandlingen kan detta sannolikt förklaras av att frågan inte upplevdes som särskilt akut när direktiven antogs, vilket skedde i ett annat geopolitiskt sammanhang än det nuvarande. Dessa direktiv innehåller dock vissa element för att fastställa samspelet mellan, å ena sidan, behoven av att skydda den nationella säkerheten och, å andra sidan, bestämmelserna om offentlig upphandling i dessa lagstiftningsakter.

33. Å ena sidan anges det i skäl 41 i direktiv 2014/24 och skäl 56 i direktiv 2014/25 uttryckligen att ”[i]ngenting i detta direktiv bör hindra vidtagande eller genomförande av sådana åtgärder som behövs för att skydda allmän ordning, allmän moral och allmän säkerhet … under förutsättning att åtgärderna överensstämmer med EUF-fördraget”. Även om ”nationell säkerhet” inte nämns uttryckligen i dessa skäl, kan hänvisningen till allmän säkerhet, jämförd med artikel 4.2 FEU, uppfattas så att den i ännu högre grad avser den nationella säkerheten.

34. Å andra sidan innehåller direktiven 2014/24 och 2014/25 två bestämmelser med identiskt innehåll där det fastställs undantag som rör ”skyddet av en medlemsstats väsentliga säkerhetsintressen”. Det handlar om artikel 15.2 i direktiv 2014/24 och artikel 24.2 i direktiv 2014/25, som lyder enligt följande: ”Detta direktiv ska inte tillämpas på offentliga kontrakt … som inte annars omfattas av ett undantag enligt punkt 1[( 35 )], om skyddet av en medlemsstats väsentliga säkerhetsintressen inte kan garanteras genom mindre ingripande åtgärder, exempelvis genom att det ställs krav för att skydda den konfidentiella karaktären hos den information som den upphandlande myndigheten lämnar ut i ett förfarande för kontraktstilldelning som genomförs i enlighet med detta direktiv.”

35. Med stöd av dessa bestämmelser får varje medlemsstat således undanta upphandling av vissa kontrakt från de förfaranden som föreskrivs i direktiven 2014/24 och 2014/25 när tillämpningen av dessa direktiv kan undergräva denna medlemsstats ”väsentliga säkerhetsintressen” och när skyddet för dessa intressen, med iakttagande av proportionalitetsprincipen, inte kan garanteras genom mindre ingripande åtgärder än fullständigt undantag från direktivens tillämpningsområde.( 36 )

36. Det måste göras två överväganden om dessa båda bestämmelser.

37. För det första har domstolen redan haft tillfälle att klargöra att begreppet säkerhet i dessa bestämmelser omfattar bland annat skydd av den nationella säkerheten i den mening som avses i artikel 4.2 FEU och enligt den definition som anförts ovan i punkt 23.( 37 ) Det råder därför inga tvivel om att de båda aktuella artiklarna även rör den nationella säkerheten.

38. För det andra gör dessa båda bestämmelser det uttryckligen möjligt för varje medlemsstat att undanta offentliga kontrakt i sin helhet från tillämpningsområdet för nämnda direktiv, om den medlemsstaten anser det vara nödvändigt för att skydda de nationella säkerhetsintressena. I korthet får ett upphandlingsförfarande i sin helhet undantas från tillämpningen av reglerna i direktiven.( 38 )

39. Denna möjlighet att undanta ett offentligt kontrakt i sin helhet från tillämpningen av direktiven är emellertid underlagt villkoret – som ger uttryck för proportionalitetsprincipen( 39 ) – att skyddet av en medlemsstats väsentliga säkerhetsintressen inte kan garanteras genom ”mindre ingripande” åtgärder.

40. Direktiven 2014/24 och 2014/25 klargör inte vad som exakt ska avses med ”mindre ingripande” åtgärder. I detta hänseende kan det emellertid konstateras att medlemsstaterna råder över mindre ingripande instrument än att undanta ett offentligt kontrakt i sin helhet från tillämpningsområdet för direktiven. Dessa instrument kan användas både inom ramen för dessa direktiv, när de tillåter detta,( 40 ) eller utanför nämnda ram, särskilt genom åtgärder som har sin grund i artikel 4.2 FEU.

41. Eftersom dessa bestämmelser tillåter att det vidtas ”mindre ingripande” åtgärder än att undanta ett offentligt kontrakt i sin helhet från tillämpningen av direktiven, ska dessa bestämmelser uppfattas på så sätt att kontraktet även bara ” delvis ” får undantas från tillämpningen av direktiven 2014/24 och 2014/25. Sett ur detta perspektiv är det med stöd av dessa bestämmelser, för att uppnå målet att skydda de väsentliga nationella säkerhetsintressena, tillåtet att undanta även enbart vissa specifika aspekter i kontraktet från tillämpningen av direktiven, om detta val utgör en ”mindre ingripande” åtgärd – och därigenom en mer proportionell åtgärd – för att uppnå nämnda mål än att undanta hela kontraktet från tillämpningen av direktiven.

42. En sådan tolkning av artikel 15.2 i direktiv 2014/24 och artikel 24.2 i direktiv 2014/25 tycks vara i överensstämmelse med lagstiftarens vilja.( 41 ) I och med att medlemsstaterna inte bara får göra ett fullständigt undantag, utan även ett delvis undantag av kontraktet från tillämpningen av direktiven, när detta är möjligt och lämpligt för att skydda de väsentliga nationella säkerhetsintressena, är denna tolkning både i överensstämmelse med proportionalitetsprincipen – eftersom målet att skydda den nationella säkerheten kan uppnås utan att gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål( 42 ) – och säkerställer den ändamålsenliga verkan av dessa bestämmelser, som ges flexibilitet vid tillämpningen.( 43 )

43. I detta avseende ska det dessutom noteras att det följer av rättspraxis att såväl undantag i samband med offentlig upphandling som undantag från de grundläggande friheterna ska tolkas strikt.( 44 )

44. Det är mot bakgrund av ovanstående principer som de olika tolkningsfrågor ska prövas som den hänskjutande domstolen har ombett domstolen att besvara.

B. Kvalificeringen av de skäl för uteslutning som avser nationell säkerhet som fastställs i den nationella lagstiftningen (den första frågan i mål C ‑ 271/25 och den första frågan i mål C ‑ 334/25 )

45. De första tolkningsfrågorna i båda målen, som ska prövas gemensamt, eftersom de i mångt och mycket sammanfaller, är uppdelade i två delar.

46. Den första delen rör kvalificeringen av de aktuella nationella bestämmelserna, vilka nämnts ovan i punkterna 3 och 4. Den hänskjutande domstolen vill få klargjort huruvida dessa bestämmelser – enligt vilka en ansökan om att delta i ett upphandlingsförfarande eller ett anbud som lämnats in av en leverantör får förkastas av skäl som avser skyddet av den nationella säkerheten – ska kvalificeras som ytterligare skäl för uteslutning i enlighet med artikel 57 i direktiv 2014/24( 45 ) eller som oberoende skäl för uteslutning av eget slag.

47. I den andra delen av ovannämnda tolkningsfrågor önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida de krav som fastställs i artikel 57 i direktiv 2014/24, såsom bedömningen av proportionaliteten i att utesluta leverantörer, begäran om korrigerande (självsanerande) åtgärder eller begränsningen av uteslutningsperioden, direkt eller analogt är tillämpliga på sådana nationella bestämmelser.

48. Vad gäller inledningsvis den första delen av de första tolkningsfrågorna ska det konstateras att de aktuella nationella bestämmelserna reglerar en specifik aspekt av upphandlingsförfarandet och fastställer ett specifikt skäl för uteslutning i syfte att, såsom anförts( 46 ), skydda den nationella säkerheten. För det fall de är tillämpliga ska nämligen en ekonomisk aktör med stöd av dem uteslutas från upphandlingsförfaranden när det, genom ett specifikt regeringsbeslut eller på grundval av information från de myndigheter som är behöriga i nationella säkerhetsfrågor, har fastställts att denna aktör eller personer med koppling till aktören utgör ett hot mot den nationella säkerheten.

49. Den hänskjutande domstolen har själv betonat att ett skäl för uteslutning av detta slag varken anges i direktiv 2014/24 eller i direktiv 2014/25.( 47 ) De aktuella nationella bestämmelserna ska därför kvalificeras som åtgärder som Republiken Litauen har vidtagit med stöd av artikel 4.2 FEU. Såsom redan anförts har medlemsstaterna enligt denna bestämmelse ansvar för att definiera sina väsentliga nationella säkerhetsintressen, skyddsnivån för dessa intressen och vilka åtgärder som anses vara lämpliga för att garantera skyddet av dem. Följaktligen har dessa bestämmelser en annan rättslig grund än den för direktiven 2014/24 och 2014/25.

50. Av denna kvalificering följer att de skäl för uteslutning som avser skyddet av den nationella säkerheten som fastställs i de aktuella nationella bestämmelserna utgör skäl för uteslutning av eget slag, vars rättsliga grund inte återfinns i direktiven 2014/24 och 2014/25, utan i artikel 4.2 FEU.

51. I och med att dessa bestämmelser reglerar en specifik aspekt av upphandlingsförfarandet, det vill säga fastställer ett specifikt skäl för uteslutning i syfte att skydda den nationella säkerheten, utgör dessa bestämmelser ”mindre ingripande” åtgärder i den mening som avses i artikel 15.2 i direktiv 2014/24 och artikel 24.2 i direktiv 2014/25, vilka medlemsstaten har vidtagit utanför ramen för dessa direktiv för att skydda sina väsentliga nationella säkerhetsintressen. Som anförts i punkterna 34–42 i detta förslag till avgörande innebär dessa bestämmelser att åtgärder av detta slag är undantagna från tillämpningsområdet för direktiven 2014/24 och 2014/25, utan att detta påverkar den omständigheten att resten av det aktuella kontraktet som sådant fortfarande omfattas av reglerna i direktiven.

52. Även om den omständigheten att unionen ska respektera väsentliga statliga funktioner inte innebär att åtgärder såsom de aktuella nationella bestämmelserna helt faller utanför unionsrättens tillämpningsområde,( 48 ) förhåller det sig likväl enligt rättspraxis så att artikel 4.2 FEU medför ett krav på att tillämpningen av bestämmelser i den sekundära unionsrätten inte får hindra att dessa väsentliga funktioner fullgörs på ett korrekt sätt.( 49 ) Tillämpningen av dessa bestämmelser – i förevarande fall bestämmelserna om upphandling – får således inte hindra eller motverka genomförandet av de specifika aktiviteter som varje medlemsstat anser vara nödvändiga för att skydda sin nationella säkerhet.( 50 ) Detta är även i överensstämmelse med det som framgår av skäl 41 i direktiv 2014/24 och skäl 56 i direktiv 2014/25, vilka nämnts ovan i punkt 33.

53. Vidare, och för fullständighetens skull, följer det av det ovanstående att de skäl för uteslutning som fastställs i de aktuella nationella bestämmelserna inte kan betraktas som ytterligare skäl i enlighet med artikel 57.4 i direktiv 2014/24.

54. I detta avseende innehåller denna bestämmelse – till vilken artikel 80.1 tredje stycket i direktiv 2014/25 hänvisar – en uppräkning av de skäl som medför att de upphandlande myndigheterna ska eller får utesluta en ekonomisk aktör från att delta i ett upphandlingsförfarande.

55. Det framgår av rättspraxis att de fakultativa skäl för att utesluta en ekonomisk aktör från att delta i ett upphandlingsförfarande som på ett uttömmande sätt uppräknas i artikel 57.4 i direktiv 2014/24 motiverar att aktören utesluts av skäl som grundar sig på objektiva omständigheter som rör dennes yrkesmässiga egenskaper samt på en intressekonflikt eller en snedvridning av konkurrensen som uppstår genom dennes deltagande i förberedelserna inför detta förfarande.( 51 )

56. Såsom redan anförts är de syften som eftersträvas genom skälen för uteslutning enligt de aktuella nationella bestämmelserna i förevarande fall – till skillnad från de skäl för uteslutning som anges i artikel 57.4 i direktiv 2014/24 – inte kopplade till en ekonomisk aktörs yrkesmässiga kapacitet,( 52 ) utan syftar till att på grundval av en förebyggande strategi avvärja hot mot den nationella säkerheten.

57. Även om de skäl för uteslutning som fastställs i de aktuella nationella bestämmelserna visserligen ska tillämpas med iakttagande av principen om likabehandling vid offentlig upphandling, liksom den princip om öppenhet som denna förutsätter, syftar dessa skäl inte specifikt till att säkerställa att dessa principer iakttas i samband med offentlig upphandling. Således sammanfaller dessa skäl inte heller med de ytterligare skäl för uteslutning med avseende på vilka domstolen har slagit fast att medlemsstaterna kan bibehålla eller föreskriva materiella bestämmelser inom ramen för direktiv 2014/24.( 53 )

58. De fakultativa skäl för uteslutning som fastställs i de aktuella nationella bestämmelserna skiljer sig således ” ontologiskt ” från de skäl som anges i artikel 57.4 i direktiv 2014/24.

59. Vad gäller den andra delen av de första tolkningsfrågorna följer det av övervägandena ovan i punkterna 48–52 att skäl för uteslutning såsom de som fastställs i de aktuella nationella bestämmelserna om skydd av den nationella säkerheten inte faller inom tillämpningsområdet för direktiven 2014/24 och 2014/25. Följaktligen är de krav som fastställs i artikel 57 i direktiv 2014/24 varken direkt eller analogt tillämpliga på dessa skäl.

60. Trots detta är, såsom redan anförts, de åtgärder som föreskrivs i dessa bestämmelser inte helt undantagna från tillämpningen av unionsrätten. Om medlemsstaterna för att uppfylla berättigade krav som hänger samman med skyddet av sina nationella säkerhetsintressen vidtar åtgärder som berör områden vilka regleras i unionsrätten och därmed ger upphov till undantag från den, är de ändå skyldiga att iaktta unionsrätten, och i synnerhet de krav som följer av fördragen, stadgan om de grundläggande rättigheterna och de allmänna principerna i unionsrätten. Av särskild betydelse för tilldelning av offentliga kontrakt är de grundläggande principerna inom offentlig upphandling såsom principerna om proportionalitet, likabehandling, icke-diskriminering och öppenhet, vilka redan i sig utgör allmänna principer i unionsrätten.( 54 ) Av betydelse är onekligen även de krav som följer av rätten till god förvaltning, rätten till ett effektivt rättsmedel i artikel 47 första stycket i stadgan och den allmänna rättssäkerhetsprincipen.

61. Trots att de rättssäkerhetsgarantier som anges i artikel 57 i direktiv 2014/24, särskilt i artikel 57.6 och 57.7, enbart är tillämpliga på skäl för uteslutning som har harmoniserats inom unionen, innebär ovanstående följaktligen att åtminstone delvis likartade rättssäkerhetsgarantier följer direkt av ovannämnda primärrättsliga rättskällor i unionsrätten.

62. Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser jag att de första frågorna i mål C‑271/25 och i mål C‑334/25 ska besvaras så, att skäl för uteslutning från upphandlingsförfaranden som avser skyddet av den nationella säkerheten, och som fastställs i nationella bestämmelser som har vidtagits med stöd av artikel 4.2 FEU utanför ramen för direktiven 2014/24 och 2014/25, ska kvalificeras som oberoende skäl för uteslutning av eget slag, på vilka bestämmelserna i dessa direktiv i kraft av artikel 15.2 i direktiv 2014/24 och artikel 24.2 i direktiv 2014/25 inte är tillämpliga. Följaktligen är de krav som fastställs i artikel 57 i direktiv 2014/24, såsom bedömningen av proportionaliteten i att utesluta leverantörer, begäran om korrigerande (självsanerande) åtgärder eller begränsningen av uteslutningsperioden, varken direkt eller analogt tillämpliga på sådana nationella bestämmelser, vilka emellertid fortsatt ska respektera unionsrätten, och i synnerhet de krav som följer av fördragen, stadgan om de grundläggande rättigheterna och de allmänna principerna i unionsrätten.

C. Skälet för uteslutning baserat på information från de myndigheter som är behöriga i nationella säkerhetsfrågor (den andra frågan i mål C ‑ 271/25 och den tredje frågan i mål C ‑ 334/25 )

63. Den andra tolkningsfrågan i mål C‑271/25 och den tredje tolkningsfrågan i mål C‑334/25 aktualiserar i allt väsentligt identiska frågeställningar om bestämmelsen i led 5 i de båda aktuella nationella bestämmelserna, vilka nämnts ovan i punkterna 3 och 4. Dessa frågor bör därför prövas gemensamt.

64. I dessa frågor nämner den hänskjutande domstolen principerna om likabehandling, icke-diskriminering, öppenhet och proportionalitet som anges i artikel 18 i direktiv 2014/24 och artikel 36 i direktiv 2014/25 samt artiklarna 56 och 57 i direktiv 2014/24.( 55 ) Den hänskjutande domstolen ställer därför frågan huruvida dessa bestämmelser och principer utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka en leverantör automatiskt ska uteslutas från ett upphandlingsförfarande för det fall en upphandlande enhet förfogar över information från de behöriga myndigheterna om att leverantören eller personer med koppling till denne har intressen som skulle kunna utgöra ett hot mot nationella säkerhet, utan att den upphandlande enheten får fatta ett självständigt beslut om huruvida så är fallet i samband med den specifika upphandlingen och utan att denna enhet får bedöma proportionaliteten i förkastande av ansökan eller anbudet i det specifika fallet.

65. I detta hänseende noterar den hänskjutande domstolen att den upphandlande enheten, enligt den tolkning av de aktuella nationella bestämmelserna som gjordes av de domstolar som hade att avgöra målen i sak,( 56 ) i samband med tillämpning av dessa bestämmelser inte förfogar över något utrymme för skönsmässig bedömning. Denna enhet ska således inrätta sig efter informationen från de behöriga myndigheterna avseende hot mot den nationella säkerheten, utan att självständigt få kunna bedöma dem.

66. Det framstår som oklart för den hänskjutande domstolen för det första om en sådan tolkning är förenlig med de befogenheter som den upphandlande myndigheten tillerkänns enligt den rättspraxis som följer av domen Infraestruturas de Portugal, för det andra om en automatisk uteslutning, utan någon bedömning av huruvida de specifika omständigheterna i fallet är aktuella och relevanta, är förenlig med proportionalitetsprincipen, och för det tredje om en sådan tolkning är förenlig med den uteslutna aktörens rätt till försvar.

67. Inledningsvis ska det för det första påpekas att direktiven 2014/24 och 2014/25, såsom framgår ovan i punkterna 48–52, inte är tillämpliga på bestämmelser som de aktuella nationella bestämmelserna. Följaktligen är hänvisningarna till dessa direktiv inte relevanta för svaret på tolkningsfrågorna från den hänskjutande domstolen. Trots detta omfattas nationella bestämmelser av detta slag, såsom anförts, av de allmänna principerna i unionsrätten, däribland principerna om likabehandling, icke-diskriminering, öppenhet och proportionalitet, vilka nämns i dessa frågor.

68. För det andra ska det noteras att det utifrån uppgifterna i handlingarna i målet verkar finnas två möjliga tolkningar av de aktuella nationella bestämmelserna. Den litauiska regeringen har faktiskt föreslagit en tolkning av dessa bestämmelser som skiljer sig från den som gjordes av de domstolar som hade att avgöra målen i sak, såsom anförts ovan i punkt 65. Med hänvisning till ordalydelsen i dessa bestämmelser, enligt vilken den upphandlande enheten ”får” förkasta en ansökan eller ett anbud, hävdar den litauiska regeringen att dessa bestämmelser inte medför någon automatisk uteslutning. Den upphandlande enheten ges inte någon befogenhet att i sak ifrågasätta de behöriga myndigheternas bedömning av risken för den nationella säkerheten, men den upphandlande enheten har ändå möjlighet att bedöma huruvida den information som den har mottagit om den specifika upphandlingen är relevant. Den hänskjutande domstolen förefaller tillerkänna ett sådant bedömningsutrymme när den själv kvalificerar skälen för uteslutning som ”fakultativa”. Den litauiska regeringen har även betonat att den nationella lagstiftningen ger den upphandlande enheten möjlighet att be de myndigheter som är behöriga i nationella säkerhetsfrågor om ytterligare klargöranden.

69. Det ankommer visserligen på den hänskjutande domstolen att tolka den nationella lagstiftningen och fastställa dess räckvidd,( 57 ) men jag anser ändå att dessa båda möjliga tolkningar – för att ge ett användbart svar till den hänskjutande domstolen – ska beaktas i den fortsatta bedömningen.

1. Räckvidden av den upphandlande enhetens befogenheter i samband med tillämpning av skäl för uteslutning som avser nationell säkerhet

70. Den hänskjutande domstolens frågeställningar rör huvudsakligen räckvidden av den upphandlande enhetens befogenheter i samband med tillämpning av skäl för uteslutning som avser nationell säkerhet, och i synnerhet huruvida det saknas utrymme för skönsmässig bedömning när omständigheterna kring dessa skäl ska bedömas.

71. Först och främst innehåller unionsrätten i detta hänseende inga bestämmelser om vilket organ som medlemsstaterna ska ge befogenhet att göra de bedömningar som hänger samman med risker för den nationella säkerheten eller hur dessa bedömningar ska genomföras rent konkret. Dessa frågeställningar omfattas därför av den nationella rättsordningen i varje medlemsstat.( 58 )

72. Det ankommer således, och likaså i enlighet med artikel 4.2 FEU, på varje medlemsstat att avgöra vilka organ som är behöriga att bedöma hot mot den nationella säkerheten.( 59 ) Såsom den hänskjutande domstolen själv har noterat, utgör dessa bedömningar särskilda verksamheter som i allmänhet ska utföras av specialiserade offentliga organ som förfogar över specifika kompetenser och befogenheter och har tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter. De upphandlande enheterna saknar i allmänhet i detta avseende de nödvändiga kompetenserna och har inte tillgång till de säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter som behövs för att självständigt göra bedömningar av detta slag.

73. Det framgår vidare av rättspraxis att unionsrätten inte hindrar en medlemsstat från att ge ett organ med specialiserade uppgifter knutna till den nationella säkerheten befogenhet att göra dessa bedömningar, och inte heller hindrar detta organ från att avge yttranden i vilka det med bindande verkan föreskrivs att andra myndigheter ska vidta åtgärder för att skydda den nationella säkerheten, under förutsättning att detta organ som är behörigt i nationella säkerhetsfrågor uppfyller de grundläggande krav som följer av unionsrätten.( 60 )

74. Dessa krav omfattar bland annat dels nödvändigheten av att göra en specifik och konkret bedömning av samtliga relevanta individuella omständigheter i det enskilda fallet, mot bakgrund av proportionalitetsprincipen och de grundläggande rättigheter som domstolen ska säkerställa iakttagandet av, dels nödvändigheten av att uppfylla motiveringsskyldigheten, som inte bara ger uttryck för principen om god förvaltning, utan även är en förutsättning för rätten till ett effektivt domstolsskydd enligt artikel 47 första stycket i stadgan.( 61 )

75. Jag anser att detta synsätt även kan gälla för åtgärder som syftar till att skydda den nationella säkerheten, i synnerhet på området för offentlig upphandling. Följaktligen utgör unionsrätten inte hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken ett organ som specifikt är behörigt att göra bedömningar som hänger samman med risker för den nationella säkerheten får utfärda bindande informationsmeddelanden om sådana risker med koppling till en viss ekonomisk aktör som medför att denne automatiskt ska uteslutas från ett eller flera upphandlingsförfaranden. Detta gäller under förutsättning att detta behöriga organ uppfyller de grundläggande krav som följer av unionsrätten, vilka nämnts i föregående punkt i detta förslag till avgörande.

76. Konkret innebär detta att nämnda organ när det fattar beslut om det informationsmeddelande som är bindande för de upphandlande enheterna ska göra det på grundval av en specifik och konkret bedömning av samtliga relevanta individuella omständigheter och är skyldigt att motivera sitt beslut, vilket sedan måste kunna bli föremål för en effektiv domstolsprövning.

77. Även om ett sådant synsätt i allt väsentligt innebär att den upphandlande enheten nästan inte ges något utrymme alls för skönsmässig bedömning, anser jag att det inte strider mot den rättspraxis som följer av domen Infraestruturas de Portugal.

78. I denna dom slog domstolen, med avseende på de fakultativa skäl för uteslutning som uppräknas i artikel 57.4 i direktiv 2014/24, fast att unionslagstiftaren har avsett att anförtro den upphandlande myndigheten – och endast denna – uppgiften att bedöma huruvida en anbudssökande eller anbudsgivare ska uteslutas från ett förfarande för offentlig upphandling genom att kontrollera redbarheten och tillförlitligheten hos var och en av de ekonomiska aktörer som deltar i ett sådant förfarande.( 62 )

79. Förevarande fall skiljer sig dock mycket från det som bedömdes i domen Infraestruturas de Portugal.

80. Först och främst, såsom anförts ovan i punkterna 48–58, motsvarar det skäl för uteslutning som avser nationell säkerhet och fastställs i de aktuella nationella bestämmelserna inte något av de fall som uppräknas i artikel 57.4 i direktiv 2014/24. Vidare faller detta skäl tout court utanför tillämpningsområdet för detta direktiv. De skäl för uteslutning som fastställs i de aktuella nationella bestämmelserna tjänar dessutom andra syften, förutsätter därför andra bedömningar och skiljer sig ontologiskt från de skäl som uppräknas i ovannämnda artikel 57.4.( 63 )

81. Mot bakgrund av det ovan anförda utgör unionsrätten i princip inte hinder för nationella bestämmelser enligt vilka den upphandlande enheten inte förfogar över något utrymme för skönsmässig bedömning i samband med bedömning av omständigheter som medför att en aktör utesluts från ett upphandlingsförfarande av skäl som avser nationell säkerhet, med den följden att nämnda enhet är bunden av ett informationsmeddelande från de myndigheter som är behöriga i nationella säkerhetsfrågor utan att självständigt få kunna bedöma det, under förutsättning att dessa behöriga myndigheter uppfyller de grundläggande krav som följer av unionsrätten.

82. För det fall den hänskjutande domstolen däremot kommer till den slutsatsen att de aktuella nationella bestämmelserna ska tolkas på det sätt som den litauiska regeringen har gjort gällande,( 64 ) det vill säga att den upphandlande enheten har möjlighet att bedöma huruvida den information som den har fått om den specifika upphandlingen är relevant, anser jag att unionsrätten inte heller utgör hinder för ett sådant synsätt.

83. Först och främst ankommer det, i enlighet med det som anförts ovan i punkterna 71 och 72, på medlemsstaten att avgöra vilka organ som är behöriga att bedöma hot mot den nationella säkerheten. Det står därför medlemsstaten fritt att lämna den upphandlande enheten ett visst utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende, under förutsättning att de grundläggande krav som följer av unionsrätten, vilka nämnts ovan i punkterna 74 och 76, uppfylls. Om den upphandlande enheten tillerkänns detta utrymme för skönsmässig bedömning, förefaller vidare en sådan tolkning av de aktuella nationella bestämmelserna vara ännu mer i linje med det utrymme för skönsmässig bedömning som de upphandlande enheterna har enligt den rättspraxis som följer av domen Infraestruturas de Portugal.

2. Bedömningen av proportionaliteten i att utesluta aktörer av skäl som avser nationell säkerhet

84. Den andra gruppen av frågeställningar från den hänskjutande domstolen rör iakttagandet av proportionalitetsprincipen för det fall en ekonomisk aktör automatiskt utesluts från ett upphandlingsförfarande med tillämpning av ett skäl för uteslutning som är baserat på ett bindande informationsmeddelande från de myndigheter som är behöriga i nationella säkerhetsfrågor. Den hänskjutande domstolen önskar bland annat få klargjort huruvida den upphandlande enheten saknar befogenhet att bedöma för det första aktualiteten hos de uppgifter som detta informationsmeddelande baseras på, för det andra relevansen för den specifika upphandlingen av hoten mot den nationella säkerheten och för det tredje den omständigheten att giltighetstiden för beslutet om uteslutning inte har fastställts.

85. Som anförts ovan i punkterna 74 och 76, och i enlighet med proportionalitetsprincipen, ska ett eventuellt informationsmeddelande från det organ som är behörigt i nationella säkerhetsfrågor, som är bindande för den upphandlande enheten och kan medföra att en aktör automatiskt ska uteslutas från ett upphandlingsförfarande, utfärdas på grundval av bland annat en specifik och konkret bedömning av samtliga relevanta omständigheter( 65 ) utifrån vilken slutsatsen kan dras att deltagandet av den aktören utgör ett verkligt, aktuellt och tillräckligt allvarligt hot mot den nationella säkerheten.( 66 )

86. Vad för det första gäller uppgifternas aktualitet kräver proportionalitetsprincipen att beslutet om uteslutning baseras på tillräckligt färska uppgifter för att den ekonomiska aktörens hot mot den nationella säkerheten ska anses utgöra ett aktuellt hot. Dessa uppgifter ska bekräfta att hotet mot den nationella säkerheten fortfarande är aktuellt när beslutet fattas.

87. Härav följer att eventuella förändringar i de faktiska omständigheter som ledde till slutsatsen att det förekom ett hot mot den nationella säkerheten( 67 ) ska beaktas i samband med den specifika och konkreta bedömningen av de individuella omständigheterna. Detta påverkar hursomhelst inte den omständigheten att den konkreta bedömningen av huruvida det förekommer ett hot mot den nationella säkerheten fortfarande omfattas av behörighetsområdet för den nationella myndighet som ansvarar för sådana bedömningar. Det ankommer därför på denna myndighet att bedöma huruvida dessa nya uppgifter innebär att den fastställda risken för hot mot den nationella säkerheten inte längre föreligger.

88. Med andra ord kräver proportionalitetsprincipen, i egenskap av allmän unionsrättslig princip, inte att den upphandlande enheten, på grundval av eventuella nya upplysningar som har framställts av den ekonomiska aktören, ska ha befogenhet att ifrågasätta de slutsatser som har dragits av den myndighet som är behörig i nationella säkerhetsfrågor vad gäller det hot som denna aktör utgör för den nationella säkerheten. Nämnda princip kräver enbart att dessa nya upplysningar beaktas i samband med bedömning av de individuella omständigheter som ledde till slutsatsen att det förekom ett aktuellt hot mot den nationella säkerheten. Det ankommer på den myndighet som är behörig på området att, om så är nödvändigt, ompröva sin bedömning utifrån dessa nya upplysningar. Beroende på de förfaranderegler som i detta avseende gäller i medlemsstaten kan denna omprövning inledas på initiativ av den upphandlande enheten, som kan rådfråga den myndighet som är behörig på området, eller på initiativ av den berörda aktören, om denna möjlighet medges enligt nationell lagstiftning.

89. Vad för det andra gäller relevansen för den specifika upphandlingen av de uppgifter eller faktiska omständigheter som ligger till grund för slutsatsen om hot mot den nationella säkerheten, ska även denna aspekt beaktas i samband med den specifika och konkreta bedömningen av samtliga individuella omständigheter i det enskilda fallet. Enligt min uppfattning går det emellertid inte att utesluta att det i vissa situationer, för att skydda den nationella säkerheten på ett effektivt sätt, är nödvändigt att helt och hållet utesluta en aktör med koppling till fientliga tredjeländer från alla upphandlingsförfaranden, oberoende av det exakta föremålet för den specifika upphandlingen. Bedömningen av relevansen av de uppgifter som ska beaktas ingår i bedömningen av huruvida det förekommer ett hot mot den nationella säkerheten och ankommer i princip på det organ som är behörigt på området, utan att proportionalitetsprincipen kräver att den upphandlande enheten ska ha möjlighet att ifrågasätta dessa bedömningar, vilka emellertid måste vara motiverade och kunna bli föremål för en effektiv domstolsprövning.

90. Vad för det tredje gäller giltighetstiden för ett beslut om uteslutning från ett eller flera upphandlingsförfaranden, på grundval av ett informationsmeddelande om riskerna för nationell säkerhet med koppling till en ekonomisk aktör, ankommer även denna bedömning på det organ som ansvarar för skyddet av den nationella säkerheten. Denna bedömning ska göras i varje enskilt fall på grundval av de individuella omständigheterna i varje enskild medlemsstat, varje enskild upphandling och varje enskild ekonomisk aktör. Villkoret att de uppgifter som ett informationsmeddelande baseras på ska vara aktuella medför under alla omständigheter att den individuella situationen ska kunna omprövas inom rimlig tid. Rättssäkerhetsprincipen kräver dessutom att de berörda ekonomiska aktörerna klart och tydligt ska få kännedom om de närmare reglerna för omprövning av beslutet.

91. I förevarande fall ska det vidare noteras att tillämpningen av de aktuella nationella bestämmelserna, såsom framgår ovan i punkt 17, redan i sig är av tillfällig karaktär, eftersom dessa bestämmelser är förknippade med den exceptionella situation som motiverar deras tillämpning.

92. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att undersöka huruvida samtliga ovannämnda krav har uppfyllts i de mål som den har att avgöra, med vederbörligt beaktande av de tillämpade bestämmelsernas exceptionella karaktär.

3. Huruvida rätten till försvar har iakttagits

93. Den tredje gruppen av frågeställningar från den hänskjutande domstolen rör skyddet av den ekonomiska aktörens rätt till försvar i det administrativa förfarande som utmynnar i att aktören utesluts från upphandlingen med tillämpning av det skäl för uteslutning baserat på information från de myndigheter som är behöriga i nationella säkerhetsfrågor som fastställs i de aktuella nationella bestämmelserna. Dessa frågeställningar tar avstamp i att den berörda aktören för det första inte ges möjlighet att lämna förklaringar om sin situation, för det andra inte får framställa nya upplysningar för att visa att denne inte utgör något hot mot den nationella säkerheten och för det tredje inte får ta del av den information som den upphandlande enheten har mottagit.

94. När medlemsstaterna genomför unionsrätten är de skyldiga att säkerställa, såsom påpekats ovan i punkt 60, att de krav som följer av rätten till god förvaltning efterlevs. Av detta följer iakttagandet av den berörda personens rätt till försvar under det administrativa förfarandet.( 68 )

95. Vad gäller det administrativa förfarandet framgår det av domstolens fasta praxis att iakttagandet av rätten till försvar innebär att medlemsstaternas myndigheter, när de vidtar åtgärder som faller inom unionsrättens tillämpningsområde, ska bereda den person som ett beslut riktar sig till, när beslutet påtagligt påverkar dennes intressen – såsom ett beslut om uteslutning från ett upphandlingsförfarande – tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter med avseende på de uppgifter som myndigheten avser att lägga till grund för sitt beslut.( 69 )

96. Detta krav syftar bland annat till att göra det möjligt för den behöriga myndigheten att uppfylla den skyldighet som denna myndighet har, vilken det erinrats om i punkt 74 i detta förslag till avgörande, att göra en specifik och konkret bedömning av samtliga relevanta individuella omständigheter. Detta kräver att den som beslutet riktar sig till får rätta till ett fel eller göra gällande sådana uppgifter avseende sin personliga situation som ger stöd för att beslutet ska fattas, att det inte ska fattas eller att det ska ges ett visst innehåll.( 70 )

97. Eftersom nämnda krav nödvändigtvis förutsätter att den berörda personen ges en konkret möjlighet att få kännedom om de omständigheter som myndigheten avser att lägga till grund för sitt beslut, innebär rätten till försvar en rätt att få tillgång till samtliga uppgifter i akten under det administrativa förfarandet.( 71 )

98. Det ska emellertid erinras om att rätten till försvar inte är absolut och kan begränsas på grundval av en avvägning mellan, å ena sidan, den allmänna principen om god förvaltning och, å andra sidan, de åberopade intressena, särskilt när dessa intressen rör nationell säkerhet.( 72 )

99. Eftersom unionsrätten inte innehåller någon specifik bestämmelse som definierar de konkreta formerna för att utöva rätten till försvar när det antas beslut om uteslutning från upphandlingsförfaranden av skäl av eget slag som avser nationell säkerhet, omfattas de konkreta formerna för förfarandena i detta syfte av den nationella rättsordningen i varje medlemsstat, med iakttagande av dels principerna om likvärdighet och effektivitet, dels de krav som följer av rätten till god förvaltning.( 73 )

100. Vad gäller den hänskjutande domstolens första två frågeställningar, vilka nämnts ovan i punkt 93, står det klart att möjligheten att lämna förklaringar om sin situation och att framställa nya upplysningar (eller inte) i detta avseende utgör kärnan i rätten till försvar.

101. Även om det konkreta utövandet av dessa aspekter av rätten till försvar kan anpassas utifrån den avvägning som nämnts ovan i punkt 98, ska därför enligt min uppfattning aktören alltid beredas tillfälle att framföra sina synpunkter och framställa upplysningar till sin fördel. I synnerhet måste en ekonomisk aktör få kunna göra gällande förändringar i sin situation som kan påverka bedömningen av huruvida det förekommer ett hot mot den nationella säkerheten.

102. Detta kan exempelvis ske genom en begäran som inges till det organ som gjorde den individuella bedömningen av risken för den nationella säkerheten. Om en sådan begäran inte får inges, förefaller även den lösning vara passande som enligt den litauiska regeringen framgår av denna medlemsstats rättsordning. Denna regering har nämnt att den upphandlande enheten och det organ som är behörigt i nationella säkerhetsfrågor skulle kunna kommunicera med varandra i syfte att undersöka om bedömningen av huruvida det förekommer ett aktuellt hot mot den nationella säkerheten eventuellt kan påverkas av de upplysningar som den berörda aktören har framställt med avseende på den påstådda förändringen i sin situation.

103. Vad avslutningsvis gäller den tredje frågeställningen från den hänskjutande domstolen, som nämnts ovan i punkt 93, framgår det av rättspraxis att denna avvägning mellan, å ena sidan, den allmänna principen om god förvaltning och, å andra sidan, de relevanta intressena, särskilt nationella säkerhetsintressen, kan leda till att vissa uppgifter i akten inte ska lämnas ut till den berörda personen när utlämnandet av dessa uppgifter direkt och särskilt kan äventyra statens säkerhet.( 74 )

104. Även om medlemsstaterna, bland annat när den nationella säkerheten kräver det, inte kan ge den berörda personen direkt tillgång till samtliga handlingar i ärendet inom ramen för ett administrativt förfarande, särskilt som avser ett upphandlingsförfarande, får de inte utan att åsidosätta effektivitetsprincipen, den allmänna principen om god förvaltning och rätten till ett effektivt rättsmedel försätta denna person i en situation där varken vederbörande eller dennes ombud på ett ändamålsenligt sätt kan få kännedom, i förekommande fall inom ramen för ett särskilt förfarande som syftar till att skydda den nationella säkerheten, om innehållet i de avgörande uppgifterna i akten.( 75 )

4. Slutsats om den andra tolkningsfrågan i mål C ‑ 271/25 och den tredje tolkningsfrågan i mål C ‑ 334/25

105. Sammanfattningsvis anser jag mot bakgrund av ovanstående överväganden att den andra tolkningsfrågan i mål C‑271/25 och den tredje tolkningsfrågan i mål C‑334/25 ska besvaras på följande sätt: Unionsrätten, särskilt principerna om likabehandling, icke-diskriminering, öppenhet och proportionalitet, utgör inte hinder för nationella bestämmelser enligt vilka en leverantör automatiskt ska uteslutas från ett upphandlingsförfarande, på grundval av att ett bindande informationsmeddelande från ett organ som är behörigt i nationella säkerhetsfrågor anger att leverantören eller personer med koppling till denne har intressen som kan utgöra ett hot mot nationell säkerhet, utan att den upphandlande enheten får fatta ett självständigt beslut om huruvida så är fallet i samband med den specifika upphandlingen och utan att denna enhet får bedöma proportionaliteten i förkastande av ansökan eller anbudet i det specifika fallet, under förutsättning att detta organ som är behörigt i nationella säkerhetsfrågor uppfyller de grundläggande krav som följer av unionsrätten.

106. Dessa krav omfattar bland annat dels nödvändigheten av att göra en specifik och konkret bedömning av samtliga relevanta individuella omständigheter i det enskilda fallet på grundval av aktuella uppgifter, mot bakgrund av proportionalitetsprincipen och de grundläggande rättigheterna, dels nödvändigheten av att uppfylla motiveringsskyldigheten och respektera den uteslutna aktörens rätt till försvar på grundval av en avvägning mellan, å ena sidan, den allmänna principen om god förvaltning och, å andra sidan, de nationella säkerhetsintressena.

D. Skälet för uteslutning baserat på ett regeringsbeslut som avser en annan upphandling (den andra frågan i mål C ‑ 334/25 )

107. Genom den andra tolkningsfrågan i mål C‑334/25 önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida principerna om likabehandling, icke-diskriminering, öppenhet och proportionalitet( 76 ) ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken en ansökan om att delta eller ett anbud som lämnats in av en leverantör ska förkastas enbart på den grunden att en offentlig myndighet (regeringen) har antagit ett beslut med avseende på den leverantören som rör risker för den nationella säkerheten i samband med en annan upphandling, utan att ange någon tidsperiod under vilken beslutet är aktuellt och utan att definiera den upphandlande enhetens skyldighet att bedöma hur de omständigheter som anges i beslutet påverkar den specifika upphandlingen (bland annat om omständigheterna fortfarande är aktuella eller om de har ändrats).

1. Tolkningsfrågans sammanhang

108. Tolkningsfrågan rör led 4 i artikel 58.4 1 i lagen om offentlig upphandling av enheter som är verksamma på vissa specifika områden, nämnd ovan i punkt 4.( 77 ) Denna bestämmelse hänvisar uttryckligen till lagen om skydd av objekt av betydelse för att säkerställa den nationella säkerheten.( 78 )

109. Det framgår av beslutet att begära förhandsavgörande att denna lag, som är tillämplig utifrån förhandsbestämda kriterier om upphandlingens värde eller föremål, föreskriver ett ad hoc-förfarande enligt vilket samordningskommissionen ska undersöka huruvida en viss transaktion strider mot de nationella säkerhetsintressena. När detta förfarande är avslutat fattar regeringen det slutliga beslutet i form av ett i faktiskt och rättsligt hänseende motiverat dekret om huruvida den aktuella transaktionen är förenlig med de nationella säkerhetsintressena.( 79 )

110. Om kraven inte är uppfyllda enligt beslutet, är den upphandlande enheten i kraft av led 4 i ovannämnda artikel 58.4 1 i lagen om offentlig upphandling av enheter som är verksamma på vissa specifika områden – för det fall denna bestämmelse är tillämplig under de exceptionella omständigheter som nämnts ovan i punkterna 5 och 17 – tvungen att iaktta regeringens slutliga beslut. Den upphandlande enheten ska därför förkasta den berörda aktörens ansökan eller anbud och får inte tilldela denne kontraktet.

111. Den hänskjutande domstolen har emellertid framhållit att nämnda speciallag inte tillämpades i den situation som gav upphov till mål C‑334/25 och att det inte heller genomfördes något ad hoc-förfarande för den aktuella upphandlingen. Den upphandlande enheten baserade sitt beslut om uteslutning på de båda regeringsdekreten från juni 2018, vilka nämnts ovan i punkt 11. Dessa dekret rörde visserligen den berörda aktören, Skinest Baltija, men i samband med andra upphandlingsförfaranden, vilka hade genomförts av samma upphandlande enhet, LG.

112. I detta sammanhang påpekar den hänskjutande domstolen att det inte finns någon klar definition av räckvidden av den upphandlande enhetens befogenhet att bedöma relevansen i ett visst upphandlingsförfarande av ett regeringsdekret som har antagits i samband med en annan upphandling. Den hänskjutande domstolen understryker risken för att en aktör automatiskt utesluts från upphandlingsförfarandet enbart på den grunden att det finns ett regeringsdekret avseende en annan upphandling, och detta även när en avsevärd tidsperiod har förflutit sedan regeringsdekretet antogs.

113. Även när det gäller denna tolkningsfråga( 80 ) har den litauiska regeringen gjort gällande en tolkning av led 4 i de aktuella nationella bestämmelserna enligt vilken den upphandlande enheten har möjlighet att bedöma huruvida de omständigheter som har fastställts i regeringsdekreten är relevanta för det andra kontrakt som enheten ska tilldela. Som redan anförts ska även denna möjliga tolkning, trots att det ankommer på den hänskjutande domstolen att tolka den nationella lagstiftningen – för att ge ett användbart svar till den hänskjutande domstolen – beaktas i den fortsatta bedömningen.

2. Bedömning

114. Först och främst framgår det av mina överväganden i punkt 75 och följande punkter i detta förslag till avgörande att unionsrätten inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det får fattas beslut som är bindande för den upphandlande enheten avseende automatisk uteslutning av en aktör från ett eller flera upphandlingsförfaranden på grundval av bedömningar som ett organ som specifikt är behörigt har gjort och som hänger samman med riskerna för den nationella säkerheten med koppling till denna aktör. Detta gäller under förutsättning att de grundläggande krav som följer av unionsrätten, vilka nämnts i punkt 74 i detta förslag till avgörande, uppfylls, och oberoende av den omständigheten att den upphandlande enheten inte förfogar över något utrymme för skönsmässig bedömning i samband med uteslutningen.

115. Om dessa krav uppfylls, innebär det följaktligen att unionsrätten i princip inte utgör hinder för en lagstiftning som den som beskrivs ovan i punkterna 109 och 110.

116. Emellertid har den hänskjutande domstolen noterat att denna lagstiftning inte tillämpades i den aktuella situationen och att det ad hoc-förfarande som föreskrivs i nämnda lagstiftning inte genomfördes för den specifika upphandlingen. Det förefaller däremot som om regeringsdekret som rörde samma bolag, men som hade antagits för tidigare upphandlingar som hade utlysts av samma upphandlare, det vill säga det statliga järnvägsbolaget, fick ett bredare tillämpningsområde.

117. I detta sammanhang har den hänskjutande domstolen betonat i allt väsentligt två kritiska aspekter.

118. Den första kritiska aspekten utgörs av den omständigheten att den upphandlande enheten saknar befogenhet att bedöma hur de omständigheter som anges i beslutet avseende det andra upphandlingsförfarandet påverkar den specifika upphandlingen, bland annat om omständigheterna fortfarande är aktuella och relevanta för det kontrakt som ska tilldelas.

119. I detta hänseende framgår det av mina överväganden ovan( 81 ) att den nationella lagstiftningen inte nödvändigtvis ska ge den upphandlande enheten en specifik befogenhet att bedöma tillämpningen av skäl för uteslutning som avser nationell säkerhet. Det ankommer på varje medlemsstat att avgöra vilka organ som är behöriga att bedöma hot mot den nationella säkerheten. Det är således möjligt att en medlemsstat väljer att inte ge den upphandlande enheten något utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende.

120. Det har dock även noterats att proportionalitetsprincipen kräver en bedömning av de individuella omständigheterna i det enskilda fallet, i synnerhet vad gäller relevansen av och aktualiteten hos de uppgifter som utgör grunden för uteslutningen från den specifika upphandlingen.

121. Vad gäller relevansen framgår det visserligen ovan i punkt 89 att det i princip är tillåtet att utesluta en aktör från flera upphandlingar eller kategorier av upphandlingar (eller rentav från alla upphandlingar) när det har fastställts att denne utgör ett hot mot den nationella säkerheten. En sådan allmän uteslutning måste dock vara vederbörligen motiverad och underbyggd.

122. Dessa överväganden gäller enligt min uppfattning även för det fall beslut avseende en aktör inom ramen för ett upphandlingsförfarande utvidgas till att omfatta andra upphandlingsförfaranden. I vissa situationer kan det vara befogat att slutsatserna om att det förekommer hot mot den nationella säkerheten – när omständigheterna kring dessa hot (såsom exempelvis kopplingar till fientliga tredjeländer) har fastställts och de specifika upphandlingarna är jämförbara och båda rör ett känsligt och särskilt riskutsatt område (exempelvis järnvägssektorn) – automatiskt får ett bredare tillämpningsområde. Detta ska dock alltid ske under iakttagande av de grundläggande krav som följer av unionsrätten, vilka nämnts i punkt 74 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

123. Vad gäller aktualiteten framgår det ovan i punkterna 86–88 att den individuella bedömningen i varje enskilt fall förutsätter att den myndighet som är behörig att bedöma hot mot den nationella säkerheten ska utvärdera eventuella nya upplysningar som den berörda aktören har framställt, så att dennes rätt till försvar iakttas i enlighet med det som anförts ovan i punkterna 94–104, och i enlighet med de närmare regler som föreskrivs i den nationella lagstiftningen.

124. Den andra kritiska aspekt som den hänskjutande domstolen har betonat rör den omständigheten att det inte har fastställts någon giltighetstid för åtgärden, det vill säga för de regeringsdekret där det fastställs att den berörda aktören utgör ett hot mot den nationella säkerheten och som innebär att denne inte bara utesluts från den upphandling som dekreten avser, utan att åtgärden utvidgas till att omfatta även andra olika upphandlingsförfaranden.

125. I detta hänseende hänvisar jag till övervägandena i punkterna 90 och 91 i detta förslag till avgörande, vilka är relevanta även i detta sammanhang, och i synnerhet vad gäller de aktuella nationella bestämmelsernas exceptionella och tillfälliga karaktär.

126. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att undersöka huruvida dessa krav har uppfyllts i det mål som den har att avgöra, med vederbörligt beaktande av de tillämpade bestämmelsernas ovannämnda exceptionella och tillfälliga karaktär. I detta hänseende framgår det i övrigt av beslutet att begära förhandsavgörande att den aktuella uteslutningen inte enbart baserades på att dekreten fick ett bredare tillämpningsområde, utan även på senare information som bekräftade att den berörda personen utgjorde ett hot mot den nationella säkerheten.

127. Sammanfattningsvis anser jag mot bakgrund av ovanstående överväganden att den andra tolkningsfrågan i mål C‑334/25 ska besvaras på följande sätt. Principerna om likabehandling, icke-diskriminering, öppenhet och proportionalitet ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en exceptionell, tillfällig bestämmelse i nationell rätt enligt vilken en upphandlande enhet ska förkasta en ansökan om att delta eller ett anbud som lämnats in av en leverantör genom att till den leverantören utsträcka ett beslut rörande risker för nationell säkerhet, vilket ett organ som är behörigt på området har fattat i samband med en annan upphandling, under förutsättning att detta behöriga organ uppfyller de grundläggande krav som följer av unionsrätten. Dessa krav omfattar bland annat att denna utsträckta tillämpning är motiverad mot bakgrund av samtliga relevanta individuella omständigheter i varje enskilt fall, vilka har bedömts på grundval av aktuella uppgifter, med iakttagande av proportionalitetsprincipen och de grundläggande rättigheterna, däribland i synnerhet den berörda aktörens rätt till försvar.

E. Den upphandlande enhetens motiveringsskyldighet i samband med tillämpning av skäl för uteslutning som avser nationell säkerhet (den tredje frågan i mål C ‑ 271/25 )

128. Genom den tredje tolkningsfrågan i mål C‑271/25 vill den hänskjutande domstolen få klargjort huruvida artikel 55.3 i direktiv 2014/24 samt artikel 1.1 fjärde stycket och 1.3 i direktiv 89/665/EEG, jämförda med principen om god förvaltning och principen om ett effektivt domstolsskydd enligt artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den upphandlande myndigheten, om den förkastar en ansökan eller ett anbud på grundval av nationella bestämmelser där det fastställs skäl för uteslutning från upphandlingsförfaranden som avser nationell säkerhet, ska redovisa en omfattande motivering av sitt beslut eller får redovisa endast en del av dessa uppgifter. Om det senare alternativet skulle godtas, önskar den hänskjutande domstolen vidare få klarhet i vilka kriterier som ska användas för att bestämma omfattningen av de uppgifter som ska lämnas till den uteslutna leverantören.

129. Inledningsvis vill jag påpeka att hänvisningarna till artikel 55.3 i direktiv 2014/24 inte, av de skäl som anförts ovan i punkt 67, är relevanta för svaret på tolkningsfrågan.

130. Vidare framgår det av artikel 1.1 i direktiv 89/665/EEG att detta direktiv ska tillämpas på kontrakt som avses i direktiv 2014/24, såvida inte sådana kontrakt är undantagna i enlighet med bland annat artikel 15 i det direktivet. Ur svaret på de första tolkningsfrågorna, och i synnerhet ur punkterna 48–51 ovan, kan det härledas att bestämmelser såsom de aktuella nationella bestämmelserna, där det fastställs skäl för uteslutning som avser nationell säkerhet, ska kvalificeras som ”mindre ingripande” åtgärder i den mening som avses i artikel 15.2 i direktiv 2014/24 och således faller utanför tillämpningsområdet för detta direktiv. Följaktligen faller de likaledes utanför tillämpningsområdet för direktiv 89/665/EEG. Hänvisningen till detta direktiv är därför inte relevant för svaret på denna tolkningsfråga. Emellertid omfattas sådana nationella bestämmelser, såsom anförts, av de allmänna principerna i unionsrätten, däribland principerna om god förvaltning och ett effektivt domstolsskydd, vilka nämns i denna fråga.

131. Denna tolkningsfråga är uppdelad i två delar. I den första delen söker den hänskjutande domstolen klarhet i omfattningen av den upphandlande enhetens motiveringsskyldighet i samband med tillämpning av ett skäl för uteslutning som avser nationell säkerhet. I den andra delen – för det fall det slås fast att den upphandlande enheten i motiveringen till sitt beslut om uteslutning enbart behöver lämna ut en del av de relevanta uppgifterna till den uteslutna aktören – önskar den hänskjutande domstolen få klargjort vilka kriterier som ska användas för att bestämma de uppgifter som får lämnas ut.

132. I detta hänseende har det i rättspraxis betonats den särskilda betydelse som ska tillmätas skyldigheten för nationella myndigheter att motivera sina beslut med tillämpning av den allmänna unionsrättsliga principen om god förvaltning. Denna skyldighet bereder nämligen dem som besluten är riktade till möjlighet att tillvarata sina rättigheter och att, med kännedom om samtliga omständigheter, avgöra om det finns anledning att överklaga.( 82 ) Motiveringsskyldigheten är även nödvändig för att göra det möjligt för domstolarna att utöva sin lagenlighetskontroll av besluten och utgör således en av förutsättningarna för rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol enligt artikel 47 i stadgan.( 83 )

133. Emellertid får en nationell myndighet åberopa hänsyn till statens säkerhet för att i specifika fall motsätta sig att den berörda personen ges exakt och fullständig information om de skäl som utgör grund för ett beslut om uteslutning från ett upphandlingsförfarande.( 84 ) Enligt artikel 346.1 a FEUF ska inte heller någon medlemsstat vara förpliktad att lämna sådan information vars avslöjande den anser strida mot sina väsentliga säkerhetsintressen.

134. För att fastställa omfattningen av den motivering som får lämnas ut till den berörda personen ska en avvägning göras mellan, å ena sidan, de krav som följer av den allmänna principen om god förvaltning och av rätten till ett effektivt domstolsskydd och, å andra sidan, de nationella säkerhetsintressena.( 85 ) Denna avvägning ska inbegripa en lämplig avvägning mellan krav som följer av nationell säkerhet och de krav som följer av denna allmänna princip och denna grundläggande rättighet. Därvid ska eventuella inskränkningar i denna rättighet endast göras om det är strikt nödvändigt.( 86 )

135. Denna avvägning får emellertid inte, mot bakgrund av nödvändigheten av att iaktta artikel 47 i stadgan, leda till att den berörda personen inte längre kan utöva sin rätt till försvar på ett verkningsfullt sätt och att rätten till ett effektivt rättsmedel enligt denna artikel urholkas, bland annat genom att personen, eller i förekommande fall dennes ombud, inte ges information om det väsentliga innehållet i de skäl som utgör grund för ett beslut som fattats angående honom eller henne.( 87 )

136. Som jag redan har noterat ovan i punkt 103, kan denna avvägning däremot leda till att vissa uppgifter i akten inte ska lämnas ut till den berörda personen när utlämnandet av dessa uppgifter direkt och särskilt kan äventyra statens säkerhet.( 88 )

137. I förevarande fall – vad gäller den första delen av tolkningsfrågan, som rör motiveringsskyldighetens omfattning – följer det av den rättspraxis som nämns i föregående punkter att den aktör som har uteslutits med tillämpning av skäl som de som fastställs i de aktuella nationella bestämmelserna ska i princip ges information om det väsentliga innehållet i de skäl som utgör grund för ett beslut som fattats angående honom eller henne, till följd av den avvägning som nämnts i dessa punkter. Den administrativa myndighet som har i uppgift att göra denna avvägning och redovisa denna motivering kan vara den upphandlande enheten eller den myndighet som är behörig i nationella säkerhetsfrågor, beroende på de förfaranderegler som har valts i den nationella lagstiftningen på området.( 89 )

138. Följaktligen är denna myndighet, om nödvändigt på grundval av en avvägning mellan, å ena sidan, de krav som följer av den allmänna principen om god förvaltning och av rätten till ett effektivt domstolsskydd och, å andra sidan, de nationella säkerhetsintressena, inte skyldig att redovisa en omfattande motivering av sitt beslut, såsom anges i det första alternativet i tolkningsfrågan. Denna myndighet ska begränsa sig till att meddela det väsentliga innehållet i denna motivering och se till att uppgifterna om nationell säkerhet bibehåller sin säkerhetsskyddsklassificerade karaktär( 90 ), utan att lämna ut uppgifter vars avslöjande strider mot väsentliga nationella säkerhetsintressen.

139. Det väsentliga innehållet i denna motivering ska alltid bedömas i varje enskilt fall av den behöriga administrativa myndigheten, med förbehåll för eventuell prövning i nationell domstol, med hänsyn tagen till typen av uppgifter som utgör grund för det aktuella beslutet och deras karaktär samt den konkreta avvägningen mellan de berörda intressena.

140. Angående den andra delen av tolkningsfrågan – som rör vilka kriterier som ska användas för att fastställa motiveringsskyldighetens omfattning och de uppgifter som ska lämnas till den berörda personen – framgår det av ovannämnda rättspraxis att kriteriet utgörs av risken för att den nationella säkerheten äventyras på ett direkt och särskilt sätt. Samtidigt ska inskränkningen i rätten till ett effektivt domstolsskydd begränsas till vad som är strikt nödvändigt.

141. Den redovisade väsentliga motiveringen ska följaktligen inte innehålla säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter vars avslöjande skulle kunna äventyra den nationella säkerheten på ett direkt och särskilt sätt, samtidigt som myndigheten ska se till att begränsa inskränkningen i rätten till ett effektivt domstolsskydd till vad som är strikt nödvändigt för att undvika att så sker.

142. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att konkret undersöka om dessa krav har uppfyllts i de mål som den har att avgöra.

143. Mot bakgrund av det som framgår av beslutet att begära förhandsavgörande anser jag emellertid att det är relevant att göra följande överväganden för att ge den hänskjutande domstolen ett svar som är så användbart som möjligt.

144. För det första ska det enligt min uppfattning inte uteslutas att det utifrån de specifika omständigheterna i det enskilda fallet kan vara tillräckligt att lämna ut enbart vissa uppgifter när beslutet om uteslutning från upphandlingen delges den berörda aktören. Det kan handla om den tillämpade lagbestämmelsen, det faktum att enheten har mottagit ett meddelande från samordningskommissionen och att uteslutningen baseras på att det på grundval av den mottagna informationen har konstaterats att den berörda aktören hade, eller tidigare hade haft, förbindelser med myndigheter i utländska stater eller med fysiska eller juridiska personer i dessa stater av ett sådant slag att det ökade risken för eller utgjorde ett hot mot den nationella säkerheten. Beroende på de specifika omständigheterna i det enskilda fallet behöver det därför inte vara nödvändigt att vidarebefordra samordningskommissionens skrivelse eller de skrivelser från de behöriga myndigheterna som nämns i den förstnämnda, och inte heller att redovisa deras innehåll på ett detaljerat sätt.( 91 ) Det ankommer på den hänskjutande domstolen att undersöka om ett sådant synsätt i själva verket var nödvändigt i det aktuella fallet för att undvika att på ett direkt och särskilt sätt äventyra den nationella säkerheten.

145. Vad för det andra gäller den omständigheten att vissa av uppgifterna i samordningskommissionens skrivelse var allmänt kända,( 92 ) innebär detta enligt min uppfattning inte nödvändigtvis att det var rättsstridigt att inte lämna ut dessa uppgifter inom ramen för ett förfarande avseende uteslutning från ett upphandlingsförfarande av skäl som avser nationell säkerhet. Dessa uppgifter ska nämligen sättas i relation till bedömningen av huruvida det förekom ett hot mot den nationella säkerheten. I detta sammanhang kan det inte uteslutas att deras utlämnande, beroende på de specifika omständigheterna, ändå skulle kunna äventyra den nationella säkerheten. Så kan exempelvis vara fallet om avslöjande av dessa uppgifter i den specifika kontexten skulle kunna göra det möjligt att komma åt andra säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter. Med hänsyn tagen till att dessa uppgifter var allmänt kända ska det vidare undersökas huruvida den omständigheten att dessa uppgifter inte har lämnats ut faktiskt har medfört en inskränkning i den uteslutna aktörens rätt till ett effektivt domstolsskydd. Härvidlag ska det beaktas att denna aktör hade tillgång till dessa uppgifter och eventuellt kunde åberopa dem för att tillvarata sina intressen.

146. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att konkret göra alla bedömningar med avseende på dessa aspekter.

147. Sammanfattningsvis anser jag mot bakgrund av ovanstående överväganden att den tredje tolkningsfrågan i mål C‑271/25 ska besvaras på följande sätt. Principen om god förvaltning och principen om ett effektivt domstolsskydd enligt artikel 47 i stadgan ska tolkas så, att en upphandlande myndighet, när den utesluter en ekonomisk aktör från ett upphandlingsförfarande med tillämpning av nationella bestämmelser där det fastställs skäl för uteslutning som avser nationell säkerhet, är skyldig att meddela den uteslutna aktören det väsentliga innehållet i de skäl som utgör grund för ett beslut som fattats angående vederbörande och se till att uppgifterna om nationell säkerhet bibehåller sin säkerhetsskyddsklassificerade karaktär. För detta ändamål ska denna myndighet göra en avvägning mellan, å ena sidan, de krav som följer av den allmänna principen om god förvaltning och av rätten till ett effektivt domstolsskydd och, å andra sidan, de väsentliga nationella säkerhetsintressena. Det kriterium som ska användas för att bestämma motiveringsskyldighetens omfattning och de uppgifter som ska lämnas ut till den berörda personen utgörs av risken för ett direkt och specifikt hot mot nationell säkerhet. Samtidigt ska inskränkningen i rätten till ett effektivt domstolsskydd begränsas till vad som är strängt nödvändigt.

F. Omfattningen av domstolsprövningen (den fjärde frågan i mål C ‑ 271/25 )

148. Genom den fjärde tolkningsfrågan i mål C‑271/25 vill den hänskjutande domstolen få klarhet i omfattningen av domstolsprövningen i en tvist som rör lagenligheten av det beslut varigenom en upphandlande myndighet har uteslutit en aktör från ett upphandlingsförfarande av skäl som avser nationell säkerhet. Tolkningsfrågan är uppdelad i två delar.

149. I den första delen ställs därför frågan huruvida principerna om ett effektivt domstolsskydd och en rättvis rättegång enligt artikel 47 i stadgan( 93 ) utgör hinder för att domstolsprövningen av detta beslut begränsas med hänsyn till beskaffenheten hos och det specifika innehållet i de uppgifter om nationell säkerhet som detta beslut bygger på. Till följd av denna begränsning skulle en nationell domstol inte få undersöka innehållet i dessa uppgifter och således inte få uttala sig om lagenligheten av beslutet om uteslutning, i den mån det baseras på dessa uppgifter.

150. Om svaret på den frågan är jakande, önskar den hänskjutande domstolen i den andra delen få klarhet i huruvida det är förenligt med artikel 47 i stadgan att säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter endast är tillgängliga för, och bedöms av, den domstol som prövar tvisten om lagenligheten av beslutet om uteslutning, för det fall den upphandlande myndigheten har fattat detta beslut utan att ha haft tillgång till dessa uppgifter.

151. Vad gäller den första delen av tolkningsfrågan framgår det av domstolens fasta praxis att domstolsprövningen av administrativa beslut som baseras på säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter rörande den nationella säkerheten under alla omständigheter ska vara fullständig och effektiv. Medlemsstaterna är skyldiga att föreskriva en effektiv domstolsprövning av dels förekomsten av och det välgrundade i de hänsyn till statens säkerhet som åberopats av den nationella myndigheten, dels lagenligheten av det beslut som fattats på dessa grunder.( 94 )

152. Inom ramen för denna fullständiga och effektiva domstolsprövning ska det vara möjligt för den behöriga nationella domstolen att få kännedom om samtliga rättsliga och faktiska omständigheter som legat till grund för beslutet, däribland alla skäl och relevant bevisning,( 95 ) och att företa en oberoende prövning av samtliga dessa omständigheter. I detta syfte är det nödvändigt att den nationella domstolen har tillgång till den information som krävs för att kunna avgöra målet eller ärendet med fullständig kännedom om fakta, inbegripet konfidentiell information.( 96 ) Mot denna domstol kan det i själva verket inte göras gällande att de uppgifter om nationell säkerhet som legat till grund för beslutet är hemliga eller sekretessbelagda.( 97 )

153. I tvister om lagenligheten av beslut om uteslutning från upphandlingsförfaranden av skäl som avser nationell säkerhet med tillämpning av bestämmelser såsom de aktuella nationella bestämmelserna måste dessa beslut följaktligen kunna bli föremål för en fullständig och effektiv domstolsprövning. Inom ramen för en sådan prövning ska den behöriga nationella domstolen ha tillgång till samtliga rättsliga och faktiska omständigheter som legat till grund för sådana beslut och kunna företa en oberoende prövning av dessa omständigheter för att fastställa huruvida dessa beslut är lagenliga. I detta syfte ska domstolen, om så är nödvändigt, besluta att alla uppgifter om tvistens föremål, inklusive säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter, ska läggas fram som är nödvändiga för att kunna göra ovannämnda fullständiga och effektiva bedömning.

154. Vad gäller den andra delen av tolkningsfrågan innebär den omständigheten att det mot den nationella domstolen inte kan göras gällande att uppgifterna om nationell säkerhet är av säkerhetsskyddsklassificerad karaktär och att den upphandlande myndigheten, till skillnad från nämnda domstol, inte har haft tillgång till säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter vid den tidpunkt då den fattade beslutet inte nödvändigtvis att den berörda personens rätt till ett effektivt rättsmedel har åsidosatts.

155. I detta sammanhang ska det erinras om att parterna i ett förfarande, med hänsyn till den kontradiktoriska principen som utgör en del av den rätt till försvar som avses i artikel 47 i stadgan, har rätt att få ta del av bevisning och yttranden som ingetts till domstolen i syfte att påverka avgörandet samt att yttra sig däröver. Det skulle strida mot den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel vid domstol om ett domstolsavgörande grundades på omständigheter och handlingar som parterna, eller en av parterna, inte kunnat ta del av, och beträffande vilka parterna inte kunnat tillkännage sin ståndpunkt.( 98 )

156. Om det däremot visar sig att tvingande hänsyn till exempelvis skyddet av nationell säkerhet faktiskt utgör hinder för att underrätta den berörda personen om samtliga eller vissa delar av de skäl eller den bevisning som ligger till grund för beslutet om uteslutning, ska domstolsprövningen av huruvida det aktuella beslutet är lagenligt företas inom ramen för ett förfarande där det på ett lämpligt sätt görs en avvägning mellan de krav som följer av dessa tvingande hänsyn och de krav som följer av rätten till ett effektivt domstolsskydd, i synnerhet rätten till ett kontradiktoriskt förfarande, samtidigt som eventuella inskränkningar i den rätten begränsas till vad som är strikt nödvändigt.( 99 )

157. I detta syfte är det nödvändigt att den berörda personen ges information om det väsentliga innehållet i de skäl som ligger till grund för det aktuella beslutet på ett sätt som tar vederbörlig hänsyn till nödvändigheten av att bevisen förblir hemliga.( 100 )

158. Vidare kan avvägningen mellan å ena sidan rätten till ett effektivt domstolsskydd och å andra sidan nödvändigheten av att skydda den berörda medlemsstatens säkerhet medföra att vissa bevis inte lämnas ut när utlämnandet av dem direkt och särskilt kan äventyra statens säkerhet.( 101 )

159. Mot denna bakgrund ska den fjärde tolkningsfrågan i mål C‑271/25 enligt min uppfattning besvaras på följande sätt: Principerna om ett effektivt domstolsskydd och en rättvis rättegång enligt artikel 47 i stadgan utgör hinder för att domstolsprövningen av lagenligheten av ett beslut varigenom en upphandlande myndighet har uteslutit en aktör från ett upphandlingsförfarande av skäl som avser nationell säkerhet är begränsad med hänsyn till beskaffenheten hos och det specifika innehållet i de uppgifter om nationell säkerhet som detta beslut bygger på, med den följden att en nationell domstol inte får bedöma innehållet i detta beslut och således inte får uttala sig om lagenligheten av detta beslut vad gäller motiveringen till uteslutningen, vilken grundar sig på dessa uppgifter. Den omständigheten att det endast är i den nationella domstolen som det inte kan framställas någon invändning om att uppgifterna om nationell säkerhet är säkerhetsskyddsklassificerade och att den upphandlande myndigheten, till skillnad från nämnda domstol, inte har haft tillgång till de säkerhetsskyddsklassificerade uppgifterna vid den tidpunkt då den fattade beslutet innebär inte att den berörda personens rätt till ett effektivt rättsmedel har åsidosatts, förutsatt att den berörda personen dels meddelas det väsentliga innehållet i de skäl som ligger till grund för det aktuella beslutet på ett sätt som tar vederbörlig hänsyn till nödvändigheten av att bevisen förblir hemliga, dels inte meddelas enbart de bevis vars avslöjande direkt och särskilt kan äventyra statens säkerhet.

G. Huruvida skälet för uteslutning ska inkluderas i upphandlingsdokumenten (den fjärde frågan i mål C ‑ 334/25 )

160. Genom den fjärde tolkningsfrågan i mål C‑334/25 önskar den hänskjutande domstolen i allt väsentligt få klarhet i huruvida principen om likabehandling, tillsammans med kravet på öppenhet som följer därav, utgör hinder för att den upphandlande myndigheten får förkasta en ansökan eller ett anbud med tillämpning av ett skäl för uteslutning som avser nationell säkerhet som fastställs i nationell rätt, om det skälet inte först har inkluderats i de specifika upphandlingsdokumenten.( 102 )

161. Det framgår av domstolens fasta praxis att principen om likabehandling och kravet på öppenhet, vilka styr samtliga förfaranden för offentlig upphandling, kräver att de materiella och formella villkoren rörande deltagande i en upphandling är klart definierade i förväg och offentliggörs, särskilt de skyldigheter som anbudsgivarna ska uppfylla så att de kan veta exakt vilka villkor som gäller för förfarandet och vara försäkrade om att samma krav gäller för samtliga konkurrenter.( 103 )

162. Det följer av domstolens praxis att samtliga villkor och bestämmelser för tilldelningsförfarandet ska vara formulerade på ett klart, precist och entydigt sätt i meddelandet om upphandling eller i förfrågningsunderlaget, dels för att alla rimligt informerade och normalt omsorgsfulla anbudsgivare ska kunna förstå den exakta innebörden av dessa och tolka dem på samma sätt, dels för att den upphandlande myndigheten ska kunna kontrollera om anbuden från de sistnämnda uppfyller upphandlingskriterierna.( 104 )

163. Det råder således inget tvivel om att anbudsgivarna, med tillämpning av principen om likabehandling och kravet på öppenhet, måste ges möjlighet att få kännedom om upphandlingsvillkoren, men det är inte nödvändigt att alla villkor för att delta i upphandlingen uttryckligen måste finnas med i meddelandet om upphandling eller i förfrågningsunderlaget, om vissa villkor av allmän karaktär kan förutsättas vara kända även om de inte uttryckligen anges i dessa handlingar.

164. I detta hänseende har det noterats att mot bakgrund av syftet med skyldigheten att offentliggöra villkoren – vilket enbart är att säkerställa att ”alla rimligt informerade och normalt omsorgsfulla anbudsgivare” kan förstå deras innebörd och räckvidd – vore det ologiskt att kräva att de upphandlande myndigheterna även ska ange sådana villkor som föreskrivs i bestämmelser av allmän karaktär som en ”rimligt informerad och normalt omsorgsfull anbudsgivare” inte kan vara ovetande om.( 105 )

165. I överensstämmelse med detta synsätt framgår det nämligen av rättspraxis att principerna om likabehandling och öppenhet inte utgör hinder för att en anbudsgivare får uteslutas med tillämpning av en nationell lagstiftning som föreskriver vissa lagstadgade skyldigheter, även när det i meddelandet om upphandling inte uttryckligen har påmints om dessa rättsliga krav.( 106 )

166. Av det ovanstående följer i förevarande fall att den aktör som har uteslutits med tillämpning av de aktuella nationella bestämmelserna inte till sin fördel får åberopa att upphandlingsdokumenten inte uttryckligen innehöll eller inte nämnde de skäl för uteslutning som avser nationell säkerhet och som fastställs i dessa bestämmelser av allmän karaktär som en rimligt informerad och normalt omsorgsfull anbudsgivare inte kan vara ovetande om.

167. Av det ovan anförda följer att den fjärde tolkningsfrågan i mål C‑334/25 ska besvaras så, att principerna om likabehandling och öppenhet inte utgör hinder för att en upphandlande myndighet får förkasta en ansökan eller ett anbud med tillämpning av ett skäl för uteslutning som avser nationell säkerhet och som uttryckligen fastställs i den gällande nationella lagstiftningen, även om det skälet inte först har inkluderats i de specifika upphandlingsdokumenten.

III. Förslag till avgörande

168. Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Litauens högsta domstol) på följande sätt:

1) Skäl för uteslutning från upphandlingsförfaranden som avser skydd av nationell säkerhet, och som fastställs i nationella bestämmelser som har vidtagits med stöd av artikel 4.2 FEU utanför ramen för direktiven 2014/24/EU och 2014/25/EU, ska kvalificeras som oberoende skäl för uteslutning av eget slag, på vilka bestämmelserna i dessa direktiv i kraft av artikel 15.2 i direktiv 2014/24 och artikel 24.2 i direktiv 2014/25 inte är tillämpliga. De krav som fastställs i artikel 57 i direktiv 2014/24, såsom bedömningen av proportionaliteten i att utesluta leverantörer, begäran om korrigerande (självsanerande) åtgärder eller begränsningen av uteslutningsperioden, är varken direkt eller analogt tillämpliga på sådana nationella bestämmelser, vilka emellertid fortsatt ska respektera unionsrätten, och i synnerhet de krav som följer av fördragen, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och de allmänna principerna i unionsrätten.

2) Unionsrätten, särskilt principerna om likabehandling, icke-diskriminering, öppenhet och proportionalitet, utgör inte hinder för nationella bestämmelser enligt vilka en leverantör automatiskt ska uteslutas från ett upphandlingsförfarande, på grundval av att ett bindande informationsmeddelande från ett organ som är behörigt i nationella säkerhetsfrågor anger att leverantören eller personer med koppling till denne har intressen som kan utgöra ett hot mot nationell säkerhet, utan att den upphandlande enheten får fatta ett självständigt beslut om huruvida så är fallet i samband med den specifika upphandlingen och utan att denna enhet får bedöma proportionaliteten i förkastande av ansökan eller anbudet i det specifika fallet, under förutsättning att detta organ som är behörigt i nationella säkerhetsfrågor uppfyller de grundläggande krav som följer av unionsrätten. Dessa krav omfattar bland annat dels nödvändigheten av att göra en specifik och konkret bedömning av samtliga relevanta individuella omständigheter i det enskilda fallet på grundval av aktuella uppgifter, mot bakgrund av proportionalitetsprincipen och de grundläggande rättigheterna, dels nödvändigheten av att uppfylla motiveringsskyldigheten och respektera den uteslutna aktörens rätt till försvar på grundval av en avvägning mellan, å ena sidan, den allmänna principen om god förvaltning och, å andra sidan, de nationella säkerhetsintressena.

3) Principerna om likabehandling, icke-diskriminering, öppenhet och proportionalitet ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en exceptionell, tillfällig bestämmelse i nationell rätt enligt vilken en upphandlande enhet ska förkasta en ansökan om att delta eller ett anbud som lämnats in av en leverantör genom att till den leverantören utsträcka ett beslut rörande risker för nationell säkerhet, vilket ett organ som är behörigt på området har fattat i samband med en annan upphandling, under förutsättning att detta behöriga organ uppfyller de grundläggande krav som följer av unionsrätten. Dessa krav omfattar bland annat att denna utsträckta tillämpning är motiverad mot bakgrund av samtliga relevanta individuella omständigheter i varje enskilt fall, vilka har bedömts på grundval av aktuella uppgifter, med iakttagande av proportionalitetsprincipen och de grundläggande rättigheterna, däribland i synnerhet den berörda aktörens rätt till försvar.

4) Principen om god förvaltning och principen om ett effektivt domstolsskydd enligt artikel 47 i stadgan ska tolkas så, att en upphandlande myndighet, när den utesluter en ekonomisk aktör från ett upphandlingsförfarande med tillämpning av nationella bestämmelser där det fastställs skäl för uteslutning som avser nationell säkerhet, är skyldig att meddela den uteslutna aktören det väsentliga innehållet i de skäl som utgör grund för ett beslut som fattats angående vederbörande och se till att uppgifterna om nationell säkerhet bibehåller sin säkerhetsskyddsklassificerade karaktär. För detta ändamål ska denna myndighet göra en avvägning mellan, å ena sidan, de krav som följer av den allmänna principen om god förvaltning och av rätten till ett effektivt domstolsskydd och, å andra sidan, de väsentliga nationella säkerhetsintressena. Det kriterium som ska användas för att bestämma motiveringsskyldighetens omfattning och de uppgifter som ska lämnas ut till den berörda personen utgörs av risken för ett direkt och specifikt hot mot nationell säkerhet. Samtidigt ska inskränkningen i rätten till ett effektivt domstolsskydd begränsas till vad som är strängt nödvändigt.

5) Principerna om ett effektivt domstolsskydd och en rättvis rättegång enligt artikel 47 i stadgan utgör hinder för att domstolsprövningen av lagenligheten av ett beslut varigenom en upphandlande myndighet har uteslutit en aktör från ett upphandlingsförfarande av skäl som avser nationell säkerhet är begränsad med hänsyn till beskaffenheten hos och det specifika innehållet i de uppgifter om nationell säkerhet som detta beslut bygger på, med den följden att en nationell domstol inte får bedöma innehållet i detta beslut och således inte får uttala sig om lagenligheten av detta beslut vad gäller motiveringen till uteslutningen, vilken grundar sig på dessa uppgifter. Den omständigheten att det endast är i den nationella domstolen som det inte kan framställas någon invändning om att uppgifterna om nationell säkerhet är säkerhetsskyddsklassificerade och att den upphandlande myndigheten, till skillnad från nämnda domstol, inte har haft tillgång till de säkerhetsskyddsklassificerade uppgifterna vid den tidpunkt då den fattade beslutet innebär inte att den berörda personens rätt till ett effektivt rättsmedel har åsidosatts, förutsatt att den berörda personen dels meddelas det väsentliga innehållet i de skäl som ligger till grund för det aktuella beslutet på ett sätt som tar vederbörlig hänsyn till nödvändigheten av att bevisen förblir hemliga, dels inte meddelas enbart de bevis vars avslöjande direkt och särskilt kan äventyra statens säkerhet.

6) Principerna om likabehandling och öppenhet utgör inte hinder för att en upphandlande myndighet får förkasta en ansökan eller ett anbud med tillämpning av ett skäl för uteslutning som avser nationell säkerhet och som uttryckligen fastställs i den gällande nationella lagstiftningen, även om det skälet inte först har inkluderats i de specifika upphandlingsdokumenten.

1 Originalspråk: italienska.

2 Lietuvos Respublikos viešųjų pirkimų įstatymas, i den lydelse som är tillämplig på tvisten vid den hänskjutande domstolen.

3 Lietuvos Respublikos nacionaliniam saugumui užtikrinti svarbių objektų apsaugos įstatymas.

4 Det vill säga leverantören, dess underleverantör, de ekonomiska aktörer vars kapacitet leverantören stöder sig på, tillverkaren av de varor (inbegripet deras komponenter och förpackningar) som leverantören erbjuder, eller de personer som kontrollerar dem.

5 Lietuvos Respublikos pirkimų, atliekamų vandentvarkos, energetikos, transporto ar pašto paslaugų srities perkančiųjų subjektų, įstatymas, i den lydelse som är tillämplig på tvisten vid den hänskjutande domstolen.

6 Den enda skillnaden mellan de båda artiklarna förefaller vara användningen av orden ”upphandlande enhet” i stället för ”upphandlande myndighet”.

7 Dėl Lietuvos Respublikos viešųjų pirkimų įstatymo 45 straipsnio 2 1 dalies, Lietuvos Respublikos pirkimų, atliekamų vandentvarkos, energetikos, transporto ar pašto paslaugų srities perkančiųjų subjektų, įstatymo 58 straipsnio 4 1 dalies ir Lietuvos Respublikos viešųjų pirkimų, atliekamų gynybos ir saugumo srityje, įstatymo 33 straipsnio 9 dalies taikymo.

8 Se, för en mer detaljerad framställning av de faktiska omständigheterna i målet, punkterna 16–27 i beslutet att begära förhandsavgörande i mål C‑271/25.

9 Nacionaliniam saugumui užtikrinti svarbių objektų apsaugos koordinavimo komisija.

10 Det vill säga från Republiken Litauens avdelning för inre säkerhet, Antrojo operatyvinių tarnybų departamento prie Krašto apsaugos ministerijos (Andra avdelningen för operativa tjänster hos ministeriet för nationellt försvar, Litauen), som är Republiken Litauens speciella underrättelsetjänst.

11 Se, för en sammanfattning av domarna från de domstolar som hade att avgöra målen i sak, punkterna 22–26 i beslutet att begära förhandsavgörande i mål C‑271/25.

12 Se, för en mer detaljerad framställning av de faktiska omständigheterna i målet, punkterna 14–24 i beslutet att begära förhandsavgörande i mål C‑334/25.

13 Lietuvos Respublikos Vyriausybės 2018 m. birželio 6 d. nutarimas Nr. 526 och Lietuvos Respublikos Vyriausybės 2018 m. birželio 20 d. nutarimas Nr. 597.

14 Se, för en sammanfattning av domarna från de domstolar som hade att avgöra målen i sak, punkterna 20–23 i beslutet att begära förhandsavgörande i mål C‑334/25.

15 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (EUT L 94, 2014, s. 65).

16 Rådets direktiv 89/665/EEG av den 21 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar för prövning av offentlig upphandling av varor och bygg- och anläggningsarbeten (EGT L 395, 1989, s. 33; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 48).

17 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU av den 26 februari 2014 om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EG (EUT L 94, 2014, s. 243).

18 Se punkt 42 i beslutet att begära förhandsavgörande både i mål C‑271/25 och i mål C‑334/25.

19 Se dom av den 6 oktober 2020, La Quadrature du Net m.fl. (C‑511/18, C‑512/18 och C‑520/18, EU:C:2020:791, punkt 135), och särskilt, på området för offentlig upphandling, dom av den 7 september 2023, kommissionen/Polen (C‑601/21, EU:C:2023:629, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

20 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Emiliou i målet kommissionen/Polen (C‑601/21, EU:C:2023:151, punkterna 46 och 49).

21 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, Ministrstvo za obrambo (C‑742/19, EU:C:2021:597, punkt 40), och, när det gäller medlemsstaternas väsentliga säkerhetsintressen enligt artikel 346 FEUF och artikel 15.2 i direktiv 2014/24, dom av den 7 september 2023, kommissionen/Polen (C‑601/21, EU:C:2023:629, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

22 Se, när det gäller medlemsstaternas väsentliga säkerhetsintressen, dom av den 7 september 2023, kommissionen/Polen (C‑601/21, EU:C:2023:629, punkt 77).

23 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, Ministrstvo za obrambo (C‑742/19, EU:C:2021:597, punkt 44).

24 Se, när det gäller de väsentliga nationella säkerhetsintressena, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet kommissionen/Österrike (C‑187/16, EU:C:2017:578, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

25 Enligt artiklarna 36, 45, 52, 65 och 202 FEUF.

26 Enligt artiklarna 71, 72 och 276 FEUF.

27 Enligt artiklarna 36, 45, 52, 65, 72, 202, 276 och 347 FEUF.

28 Se, bland många andra, dom av den 29 juli 2024, protectus (C‑185/23, EU:C:2024:657, punkt 62 och där angiven rättspraxis), och dom av den 15 juli 2021, Ministrstvo za obrambo (C‑742/19, EU:C:2021:597, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

29 Se dom av den 7 september 2023, kommissionen/Polen (C‑601/21, EU:C:2023:629, punkt 80 och där angiven rättspraxis). Se för ett liknande resonemang analogt, även, dom av den 4 juni 2013, ZZ (C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 38 in fine och där angiven rättspraxis).

30 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet kommissionen/Grekland (C‑120/94, EU:C:1995:109, punkt 67).

31 Begreppet unionens säkerhet nämns i både lagstiftningsakter (se, exempelvis, artikel 3 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 269, 2013, s. 1)) och domstolens praxis. Se, exempelvis, dom av den 18 juli 2013, kommissionen/Kadi (C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 125). Se, vad gäller förhållandet mellan unionens säkerhet och nationell säkerhet, förslag till avgörande av generaladvokaten Emiliou i målet kommissionen/Polen (C‑601/21, EU:C:2023:151, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

32 Se exempelvis, när det gäller offentlig upphandling, rådets beslut (Gusp) 2022/578 av den 8 april 2022 (EUT L 111, 2022, s. 70).

33 Se dom av den 9 januari 2025, Česká republika – Generální finanční ředitelství (C‑578/23, EU:C:2025:4, punkt 29 och där angiven rättspraxis), och dom av den 7 september 2021, ”Klaipėdos regiono atliekų tvarkymo centras” (C‑927/19, EU:C:2021:700, punkt 115).

34 Se, vad gäller direktiv 2014/24, dom av den 7 september 2023, kommissionen/Polen (C‑601/21, EU:C:2023:629, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

35 Med andra ord kontrakt som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/81/EG av den 13 juli 2009 om samordning av förfarandena vid tilldelning av vissa kontrakt för byggentreprenader, varor och tjänster av upphandlande myndigheter och enheter på försvars- och säkerhetsområdet och om ändring av direktiven 2004/17/EG och 2004/18/EG (EUT L 216, 2009, s. 76).

36 Se punkt 43 och följande punkter i förslag till avgörande av generaladvokaten Emiliou i målet kommissionen/Polen (C‑601/21, EU:C:2023:151), som innehåller en detaljerad analys av kraven för tillämpning av artikel 15.2 i direktiv 2014/24.

37 Se dom av den 7 september 2023, kommissionen/Polen (C‑601/21, EU:C:2023:629, punkt 77).

38 Så var fallet med de offentliga kontrakt som var aktuella i dom av den 7 september 2023, kommissionen/Polen (C‑601/21, EU:C:2023:629).

39 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Emiliou i målet kommissionen/Polen (C‑601/21, EU:C:2023:151, punkt 59).

40 Såsom i det exempel som nämns i artikel 15.2 i direktiv 2014/24 och artikel 24.2 in fine i direktiv 2014/25.

41 Med tillämpning av principen ” qui potest plus, potest et minus ” (”den som kan mer, kan också mindre”) kan det i detta hänseende antas att, om lagstiftaren har bedömt att ett visst offentligt kontrakt av skäl som hänger samman med skyddet av de väsentliga nationella säkerhetsintressena är så pass känsligt att det i sin helhet får undantas från konkurrensreglerna i direktiven, motsvarar det i ännu högre grad lagstiftarens vilja att en mindre ingripande åtgärd – exempelvis att enbart undanta vissa aspekter i detta kontrakt från tillämpningen av direktiven – får vidtas när en sådan åtgärd är tillräcklig för att uppnå målet att skydda dessa intressen.

42 I detta avseende skulle en medlemsstat åsidosätta proportionalitetsprincipen om den tillämpade ett fullständigt undantag för det fall ett delvis undantag skulle vara lämpligt och tillräckligt för att skydda de väsentliga nationella säkerhetsintressena.

43 Om medlemsstaterna enbart fick välja mellan ”allt” (fullständigt undantag) eller ”ingenting” (fullständig tillämpning av direktivet, med potentiellt hot mot den nationella säkerheten), skulle det finnas risk för att medlemsstaterna, i syfte att inte riskera att äventyra sina väsentliga intressen, tillämpar det fullständiga undantaget på ett överdrivet och omotiverat sätt.

44 Även om artikel 15.2 i direktiv 2014/24 och artikel 24.2 i direktiv 2014/25, jämförda med artikel 4.2 FEU, ger medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra vilka åtgärder som är nödvändiga för att skydda deras väsentliga nationella säkerhetsintressen, kan dessa bestämmelser emellertid inte tolkas så, att de ger medlemsstaterna rätt att göra undantag från EUF-fördragets bestämmelser enbart genom att åberopa dessa intressen. Se dom av den 7 september 2023, kommissionen/Polen (C‑601/21, EU:C:2023:629, punkterna 81 och 82 och där angiven rättspraxis).

45 Även om de upphandlingsförfaranden som är aktuella i de nationella målen faller inom tillämpningsområdet för olika direktiv (direktiv 2014/25 i mål C‑271/25 och direktiv 2014/25 i mål C‑334/25), omfattas de båda förfarandena av artikel 57 i direktiv 2014/24 mot bakgrund av att artikel 80.1 i direktiv 2014/25 hänvisar till nämnda artikel 57 när det gäller skäl för uteslutning av anbudsgivare.

46 Se punkt 18 ovan.

47 Se punkt 40 i de båda besluten att begära förhandsavgörande.

48 Se punkt 25 ovan och där angiven rättspraxis.

49 Se analogt, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, Ministrstvo za obrambo (C‑742/19, EU:C:2021:597, punkt 43 och, konkret, punkt 77 och följande punkter).

50 Se analogt, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, Ministrstvo za obrambo (C‑742/19, EU:C:2021:597, punkt 45).

51 Dom av den 15 september 2022, J. Sch. Omnibusunternehmen och K. Reisen (C‑416/21, EU:C:2022:689, punkterna 54 och 56).

52 Domstolen har klargjort att de fakultativa skäl för uteslutning som anges i artikel 57.4 i direktiv 2014/24 baseras på det optimala urvalet av en kvalitetsmässigt solid anbudsgivare, som den upphandlande myndigheten får förlita sig på med avseende på genomförandet av det tilldelade offentliga kontraktet. Se dom av den 21 december 2023, Infraestruturas de Portugal och Futrifer Indústrias Ferroviárias (C‑66/22, EU:C:2023:1016, punkt 56) (nedan kallad domen Infraestruturas de Portugal). Se, även, skäl 101 i direktiv 2014/24.

53 Se dom av den 15 september 2022, J. Sch. Omnibusunternehmen och K. Reisen (C‑416/21, EU:C:2022:689, punkterna 57 och 58).

54 Dessa grundläggande principer inom offentlig upphandling, som utgör allmänna principer i unionsrätten, följer på området för offentlig upphandling direkt av bestämmelserna i fördraget om fri rörlighet för varor, etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster. Se skäl 1 i direktiv 2014/24.

55 I mål C‑334/25 jämförd med artikel 80 i direktiv 2014/25.

56 Se hänvisningarna i punkterna 9 och 12 ovan.

57 Se bland många andra, senast, dom av den 11 juni 2026, IFIS NPL INVESTING (C‑65/25, EU:C:2026:475, punkt 27 in fine).

58 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter) (C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkterna 78 och 79). Se i detta avseende, senast, även dom av den 16 juli 2026, Bukla (C‑26/25, EU:C:2026:593 punkt 105).

59 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter) (C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkterna 78 och 79).

60 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter) (C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkt 84). Se i detta avseende, senast, även dom av den 16 juli 2026, Bukla (C‑26/25, EU:C:2026:593 punkt 112).

61 Se, för ett liknande resonemang, ibidem (punkterna 77–85).

62 Se domen Infraestruturas de Portugal (punkterna 73–84, särskilt punkterna 75 och 82). Domstolen fann således att en nationell lagstiftning enligt vilken bedömningen av anbudsgivarnas redbarhet och tillförlitlighet var beroende av slutsatserna i ett beslut från den nationella konkurrensmyndigheten avseende bland annat framtida deltagande i ett förfarande för offentlig upphandling inskränkte det utrymme för skönsmässig bedömning som den upphandlande myndigheten skulle ha enligt nämnda unionsbestämmelse och därför stred mot den.

63 Dessa skäl baseras inte på det optimala urvalet av en kvalitetsmässigt solid anbudsgivare, som den upphandlande myndigheten får förlita sig på, utan på den omständigheten att leverantören eller personer med koppling till denne utgör en betydande säkerhetsrisk för hela medlemsstaten. Eftersom bedömningen av riskerna för den nationella säkerheten inte får överlåtas till enbart den upphandlande enheten, är det följaktligen befogat att inte heller bedömningen av skäl för uteslutning från ett upphandlingsförfarande baserat på dessa risker överlåts enbart till den upphandlande enheten.

64 Se punkt 68 ovan.

65 Se domen Infraestruturas de Portugal (punkterna 77 och 80 och där angiven rättspraxis).

66 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter) (C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkt 76).

67 Såsom exempelvis, i de mål som den hänskjutande domstolen har att avgöra, det faktum att aktören inte längre har någon koppling till eller bedriver affärsverksamhet med fientliga tredjeländer.

68 Se, bland annat, dom av den 22 september 2022, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl. (C‑159/21, EU:C:2022:708, punkt 44).

69 Se för ett liknande resonemang, analogt, dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter) (C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkt 89), och dom av den 22 september 2022, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl. (C‑159/21, EU:C:2022:708, punkt 45).

70 Se dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter) (C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkt 90), och dom av den 22 september 2022, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl. (C‑159/21, EU:C:2022:708, punkt 46).

71 Se dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter) (C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkt 91), och dom av den 22 september 2022, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság m.fl. (C‑159/21, EU:C:2022:708, punkt 47).

72 Dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter) (C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkt 94).

73 Se för ett liknande resonemang, analogt, dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter) (C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkterna 79, 80 och 87).

74 Dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter) (C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkt 96).

75 Se för ett liknande resonemang, analogt, dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter) (C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkt 97 och där angiven rättspraxis).

76 Den hänskjutande domstolen nämner även artiklarna 36 och 80 i direktiv 2014/25 samt artiklarna 56 och 57 i direktiv 2014/24, vilka dock, såsom det kan härledas ur punkt 67 i detta förslag till avgörande, inte är relevanta för svaret på tolkningsfrågan.

77 Som anfört återfinns samma bestämmelse dessutom i led 4 i artikel 45.2 1 i lagen om offentlig upphandling.

78 Denna lag syftar till att säkerställa att dessa typer av ”objekt” (företag, anläggningar och tillgångar samt ekonomiska sektorer) och relaterad mark samt de transaktioner som utförs av väsentliga cybersäkerhetsenheter skyddas mot samtliga riskfaktorer som kan utgöra ett hot mot den nationella säkerheten. Se, för ytterligare detaljer, beslutet att begära förhandsavgörande i mål C‑334/25, punkt 45 och följande punkter.

79 Se beslutet att begära förhandsavgörande i mål C‑334/25, punkterna 45–49.

80 Se punkt 68 ovan.

81 Se punkt 71 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

82 Se, bland annat, domen Infraestruturas de Portugal, punkt 87 och där angiven rättspraxis.

83 Dom av den 7 september 2021, ”Klaipėdos regiono atliekų tvarkymo centras” (C‑927/19, EU:C:2021:700, punkt 120 och där angiven rättspraxis). Enligt domstolens fasta praxis ska den berörda personen – för att den i artikel 47 i stadgan stadfästa domstolsprövningen ska vara effektiv – kunna få kännedom om de skäl som ligger till grund för det beslut som fattats rörande honom eller henne. Detta är nödvändigt för att den berörda personen ska kunna ta till vara sina rättigheter under bästa möjliga förutsättningar och, med kännedom om samtliga omständigheter, kunna avgöra huruvida det finns anledning att väcka talan vid behörig domstol samt för att behörig domstol fullt ut ska kunna genomföra laglighetskontrollen av det aktuella nationella beslutet. Se dom av den 29 juli 2024, protectus (C‑185/23, EU:C:2024:657, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

84 Se för ett liknande resonemang, analogt, dom av den 4 juni 2013, ZZ (C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 57).

85 Se punkterna 98 och 103 ovan och där angiven rättspraxis.

86 Se för ett liknande resonemang, analogt, dom av den 4 juni 2013, ZZ (C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 64 in fine).

87 Se, analogt, dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter) (C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkt 95 och där angiven rättspraxis). Se i detta avseende, senast, även dom av den 16 juli 2026, Bukla (C‑26/25, EU:C:2026:593 punkt 109).

88 Se, analogt, dom av den 25 april 2024, NW och PQ (Sekretessbelagda uppgifter) (C‑420/22 och C‑528/22, EU:C:2024:344, punkt 96 och där angiven rättspraxis).

89 Se punkterna 71, 72 och 83 ovan.

90 Se, analogt, punkt 123 i dom av den 7 september 2021, ”Klaipėdos regiono atliekų tvarkymo centras” (C‑927/19, EU:C:2021:700). Denna dom, som även den hänskjutande domstolen har nämnt, är visserligen av betydelse, men är enligt min uppfattning enbart delvis relevant i mål som de som är föremål för detta förslag till avgörande. Denna dom avsåg nämligen det annorlunda fallet om skydd av sekretessbelagda uppgifter som lämnats av ekonomiska aktörer, medan förevarande fall rör säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter om nationell säkerhet, och därför information om statens grundläggande behov vars avslöjande skulle ha en klart allvarligare och utbredd effekt än utlämnande av en enstaka aktörs kommersiella uppgifter.

91 Se beslutet att begära förhandsavgörande i mål C‑271/25, punkt 52.

92 Se beslutet att begära förhandsavgörande i mål C‑271/25, punkt 53.

93 I sin fråga nämner den hänskjutande domstolen även direktiv 89/665/EEG, vilket dock av de skäl som anges i punkt 130 inte är relevant i förevarande fall.

94 Se, analogt, dom av den 4 juni 2013, ZZ (C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 58), och dom av den 29 juli 2024, protectus (C‑185/23, EU:C:2024:657, punkt 82).

95 Se för ett liknande resonemang, analogt, dom av den 4 juni 2013, ZZ (C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 59), och dom av den 29 juli 2024, protectus (C‑185/23, EU:C:2024:657, punkt 83).

96 Se för ett liknande resonemang, analogt, dom av den 7 september 2021, ”Klaipėdos regiono atliekų tvarkymo centras” (C‑927/19, EU:C:2021:700, punkt 130 och där angiven rättspraxis).

97 Se, analogt, dom av den 18 juli 2013, kommissionen/Kadi (C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 125), och dom av den 29 juli 2024, protectus (C‑185/23, EU:C:2024:657, punkt 81).

98 Se, analogt, dom av den 4 juni 2013, ZZ (C‑300/11, EU:C:2013:363, punkterna 55 och 56).

99 Se, analogt, dom av den 29 juli 2024, protectus (C‑185/23, EU:C:2024:657, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

100 Se, analogt, dom av den 4 juni 2013, ZZ (C‑300/11, EU:C:2013:363, punkterna 65 och 68), och dom av den 29 juli 2024, protectus (C‑185/23, EU:C:2024:657, punkt 92).

101 Se, analogt, dom av den 4 juni 2013, ZZ (C‑300/11, EU:C:2013:363, punkt 66), och dom av den 29 juli 2024, protectus (C‑185/23, EU:C:2024:657, punkt 90).

102 Den hänskjutande domstolen nämner i sin tolkningsfråga även direktiv 2014/25, vilket dock av de skäl som anförts i punkt 67 inte är relevant i förevarande sammanhang.

103 Se dom av den 5 juni 2025, Veolia Water Technologies m.fl. (C‑82/24, EU:C:2025:396, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

104 Se bland många andra, nyligen, dom av den 16 april 2026, Sof Medica (C‑568/24, EU:C:2026:305, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

105 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet Pizzo (C‑27/15, EU:C:2016:48, punkterna 51–53 och där angiven rättspraxis).

106 Se, för ett liknande resonemang dom av den 2 maj 2019, Lavorgna (C‑309/18, EU:C:2019:350, punkt 28).