lagen.nu
C-190/25

Domstolens dom (tredje avdelningen) den 24 september 2026

CELEX
62025CJ0190
Datum
2026-09-24
Källa
eur-lex.europa.eu

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 24 september 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet samt erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål – Förordning (EG) nr 2201/2003 – Artikel 19 – Begreppet talan om annullering av äktenskap – Artikel 63 – Fördrag som ingåtts mellan Heliga stolen och en medlemsstat – Äktenskap som ingåtts i enlighet med kanonisk rätt – Civil domsrätt för en medlemsstat där äktenskapsskillnad begärts – Civil domsrätt i en annan medlemsstat där erkännande begärts av de civilrättsliga följderna av ett avgörande från en kyrklig domstol om att annullera äktenskapet ”

I mål C‑190/25 [Zelabrich]( i ),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberlandesgericht Stuttgart (Regionala överdomstolen i Stuttgart, Tyskland) genom beslut av den 4 mars 2025, som inkom till domstolen den 10 mars 2025, i målet

LS

mot

GT,

meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna O. Spineanu-Matei (referent), S. Rodin, N. Piçarra och N. Fenger,

generaladvokat: J. Richard de la Tour,

justitiesekreterare: handläggaren E. Sartori,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 5 februari 2026,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– GT, genom A. Groeneveld, Rechtsanwältin,

– Spaniens regering, genom A. Gavela Llopis, M. Acedo-Rico Montiel och P. Pérez Zapico, samtliga i egenskap av ombud,

– Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av F. Subrani, avvocato dello Stato,

– Europeiska kommissionen, genom B. Ernst och S. Noë, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 30 april 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 19.1 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 2116/2004 av den 2 december 2004 (EUT L 367, 2004, s. 1) (nedan kallad förordning nr 2201/2003).

2 Begäran har framställts i en tvist mellan LS, som är rysk medborgare, och GT, som är tysk och italiensk medborgare, angående ett förfarande för äktenskapsskillnad som GT inlett mot LS.

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

3 Konkordatet, ett av Lateranfördragen, som ingicks den 11 februari 1929 mellan Heliga stolen och Republiken Italien, ändrades genom ett avtal mellan dessa båda parter, undertecknat i Rom den 18 februari 1984 (nedan, i dess därigenom ändrade lydelse, kallat Lateranfördraget).

4 Artikel 2 i Lateranfördraget, med rubriken ”Pastoral frihet”, föreskriver följande i punkt 1:

”Republiken Italien erkänner den katolska kyrkans fulla frihet att utveckla sitt prästliga, pedagogiska och välgörenhetsrelaterade uppdrag, att evangelisera och att helga. Den säkerställer särskilt kyrkans frihet … att utöva sin jurisdiktion i kyrkliga frågor.”

5 I artikel 8 i Lateranfördraget, med rubriken ”Äktenskap”, anges följande:

”1. Äktenskap som ingåtts i enlighet med bestämmelserna i den kanoniska rätten ska erkännas med civilrättsliga verkningar, förutsatt att äktenskapet, efter offentliggörande i rådhuset, registreras i folkbokföringsregistret. Omedelbart efter ceremonin ska prästen eller dennes ombud förklara äktenskapets civilrättsliga verkningar för makarna och informera dem om de artiklar i codice civile [(civillagen)] som rör makarnas rättigheter och skyldigheter. Prästen ska därefter upprätta äktenskapsbeviset, i två exemplar, där makarnas eventuella förklaringar enligt civilrätten kan anges.

…

2. Beslut om ogiltighet av äktenskap som meddelats av kyrkliga domstolar, vilka av det överordnade kyrkliga kontrollorganet har förklarats verkställbara, ska ges verkan i Italien, på begäran av parterna eller en av dem, genom ett avgörande av behörig Corte d’appello [(appellationsdomstol, Italien)], om nämnda appellationsdomstol fastställer att

a) den kyrkliga domstolen var behörig att pröva ärendet som rör ett äktenskap som ingåtts i enlighet med de villkor som fastställs i denna artikel,

b) parternas rätt att delta och försvara sig vid rättegången i den kyrkliga domstolen har iakttagits, i enlighet med de grundläggande principerna i den italienska rättsordningen, och

c) de övriga villkor som föreskrivs i italiensk lag för att utländska domar ska få verkan är uppfyllda.

Appellationsdomstolen kan, i ett beslut som syftar till att göra en kanonisk dom verkställbar, besluta om interimistiska ekonomiska åtgärder till förmån för en av de makar vars äktenskap har förklarats ogiltigt och hänvisa parterna till den domstol som är behörig att avgöra saken.

…”

Unionsrätt

6 Skäl 8 i förordning nr 2201/2003 angav följande:

”Med avseende på äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap bör denna förordning endast tillämpas på äktenskapets upplösning och bör inte avse sådana frågor som orsakerna till äktenskapsskillnaden, förmögenhetsrättsliga konsekvenser av äktenskapet eller andra frågor som har samband med dessa.”

7 Artikel 1 i samma förordning, med rubriken ”Tillämpningsområde”, hade följande lydelse:

”1. Denna förordning skall, oberoende av domstolstyp, tillämpas på civilrättsliga frågor om

a) äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap,

…

3. Denna förordning skall inte tillämpas på

…

e) underhållsskyldighet,

…”

8 Artikel 3 i nämnda förordning hade rubriken ”Allmän behörighet”. Artikel 3.1 stadgade följande:

”Behörighet att ta upp frågor om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap skall tillkomma domstolarna i den medlemsstat

a) inom vars territorium

– makarna har hemvist, eller

– makarna senast hade hemvist om en av dem fortfarande är bosatt där, eller

– svaranden har hemvist, eller

– om ansökan är gemensam, någon av makarna har hemvist, eller

– sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst ett år omedelbart innan ansökan gjordes, eller

– sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst sex månader omedelbart innan ansökan gjordes och sökanden antingen är medborgare i den berörda medlemsstaten eller, när det gäller … Irland, har ’domicil’ där,

b) i vilken båda makarna är medborgare eller, när det gäller … Irland, båda makarna har ’domicil’.”

9 Artikel 19 i förordningen hade rubriken ”Litispendens och mål som har samband med varandra”. Artikel 19.1 föreskrev följande:

”Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap och målen gäller samma parter skall, till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först har väckts är behörig, den domstol vid vilken talan har väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila.”

10 Kapitel III i förordningen, med rubriken ”Erkännande och verkställighet”, innehöll flera avsnitt, däribland avsnitt 1, med rubriken ”Erkännande”. Detta avsnitt innehöll en rad bestämmelser om bland annat erkännande i andra medlemsstater av domar meddelade i en medlemsstat om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap samt om skälen för att vägra att erkänna en sådan dom.

11 Artikel 63 i förordningen, med rubriken ”Fördrag med Heliga stolen”, hade följande lydelse:

”1. Denna förordning skall gälla utan att det påverkar tillämpningen av det den 7 maj 1940 i Vatikanstaten undertecknade internationella fördraget (konkordatet) mellan Heliga stolen och [Republiken] Portugal.

2. E[n] dom om äktenskaps ogiltighet som meddelats i enlighet med det fördrag som anges i punkt 1 skall erkännas i medlemsstaterna enligt villkoren i kapitel III, avsnitt 1.

3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 skall även gälla för följande internationella fördrag (konkordat) med Heliga stolen:

a) Lateranfördraget av den 11 februari 1929 mellan [Republiken] Italien och Heliga stolen, ändrat genom den överenskommelse och det tilläggsprotokoll som undertecknades i Rom den 18 februari 1984.

b) Överenskommelsen av den 3 januari 1979 mellan Heliga stolen och [Konungariket] Spanien om rättsliga frågor.

c) Fördraget mellan Heliga stolen och [Republiken] Malta om erkännande av civilrättsliga verkningar på konkordatäktenskap och på beslut av kyrkliga myndigheter och domstolar om sådana äktenskap av den 3 februari 1993, inbegripet tillämpningsprotokollet av samma datum, med ett andra tilläggsprotokoll av den 6 januari 1995.

4. Erkännande av avgöranden enligt punkt 2 får i Spanien, Italien och Malta underkastas samma förfaranden och samma kontroller som är tillämpliga på sådana avgöranden av kyrkliga domstolar som meddelats i enlighet med de internationella fördrag med Heliga stolen som anges i punkt 3.

…”

12 Förordning nr 2201/2003 upphävdes genom rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (omarbetning) (EUT L 178, 2019, s. 1), som är tillämplig från och med den 1 augusti 2022. Med hänsyn till tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet ska begäran om förhandsavgörande emellertid prövas mot bakgrund av förordning nr 2201/2003.

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

13 GT, som är tysk och italiensk medborgare, och LS, som är rysk medborgare, och vilka båda har hemvist i Tyskland, gifte sig den 16 juni 2017 i en kyrka i Neapel (Italien) (nedan kallat konkordatäktenskapet). Samma dag registrerades äktenskapet hos folkbokföringsmyndigheten i denna stad.

14 Den 25 januari 2022 ansökte GT om äktenskapsskillnad vid Amtsgericht Stuttgart (Distriktsdomstolen i Stuttgart, Tyskland). Inom ramen för detta förfarande ska den hänskjutande domstolen även ex officio besluta om kompensationsfördelning av pensionsrättigheter och, på begäran av LS, om beviljande av eventuellt underhåll efter äktenskapet.

15 Den 22 juli 2022 ansökte GT vid Tribunale Ecclesiastico Interdiocesano di Napoli (Mellanstiftliga kyrkodomstolen i Neapel, Italien) om att konkordatäktenskapet skulle annulleras. Genom avgörande av den 28 februari 2024 avslog nämnda domstol denna ansökan. Den 27 maj 2024 förklarade Supremo Tribunale della Segnatura Apostolica (Högsta domstolen för den apostoliska signaturen, Italien) detta lagakraftvunna avgörande vara verkställbart.

16 Corte d’appello di Napoli (Appellationsdomstolen i Neapel, Italien) mottog den 31 juli 2024 en ansökan om erkännande av de civilrättsliga verkningarna av det lagakraftvunna och verkställbara avgörande varigenom konkordatäktenskapet ogiltigförklarats av Tribunale Ecclesiastico Interdiocesano di Napoli (Mellanstiftliga kyrkodomstolen i Neapel). Den har ännu inte prövat denna ansökan.

17 Den 20 november 2024 beslutade Amtsgericht Stuttgart (Distriktsdomstolen i Stuttgart) att låta handläggningen av ansökan om äktenskapsskillnad vila, däribland frågan om de förmögenhetsrättsliga konsekvenserna av en äktenskapsskillnad, med motiveringen att målet om äktenskapsskillnad skulle förlora sitt föremål om Corte d’appello di Napoli (Appellationsdomstolen i Neapel) meddelade ett avgörande om erkännande av det kyrkliga avgörandet om annullering av konkordatäktenskapet.

18 Den 4 december 2024 överklagade LS detta beslut till Oberlandesgericht Stuttgart (Regionöverdomstolen i Stuttgart, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen, och anförde att det enligt förordning nr 2201/2003 inte är Amtsgericht Stuttgart (Distriktsdomstolen i Stuttgart) som är skyldig att vilandeförklara målet, utan den italienska domstol som har att pröva ansökan om erkännande av de civilrättsliga verkningarna av det kyrkliga avgörande varigenom konkordatäktenskapet annullerats.

19 Den hänskjutande domstolen vill få klarlagt om det pågående förfarandet vid Corte d’appello di Napoli (Appellationsdomstolen i Neapel) om erkännande av de civilrättsliga verkningarna av detta kyrkliga avgörande utgör en ”talan rörande annullering av äktenskap” som kan innebära litispendens i den mening som avses i artikel 19.1 i förordning nr 2201/2003. Om så är fallet vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka följderna blir av en sådan litispendens.

20 Enligt den hänskjutande domstolen omfattas ett sådant förfarande av en ”talan rörande annullering av äktenskap” i den mening som avses i denna bestämmelse, vilket innebär att den italienska domstol där talan väckts senare i princip är skyldig att vilandeförklara målet i enlighet med nämnda bestämmelse.

21 Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att en sådan skyldighet skulle kunna ge upphov till svårigheter, eftersom den tyska domstolen då i förekommande fall skulle behöva göra en prejudiciell bedömning av Republiken Italiens erkännande av annulleringen av konkordatäktenskapet av en kyrklig domstol, trots att det i detta avseende inte finns något avtal mellan Heliga stolen och Förbundsrepubliken Tyskland som kan reglera erkännande av ett kyrkligt avgörande.

22 Den hänskjutande domstolen vill därför få klarlagt om de tyska domstolarna – även med hänsyn till de möjliga förmögenhetsrättsliga konsekvenserna av annulleringen av ett äktenskap, vilka inte är desamma som vid äktenskapsskillnad, så att det finns en risk för motstridiga avgöranden – ändå kan besluta att vilandeförklara målet, trots att de enligt förordning nr 2201/2003 har en prioriterad internationell behörighet.

23 Mot denna bakgrund beslutade Oberlandesgericht Stuttgart (Regionöverdomstolen i Stuttgart) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1. Är det italienska förfarandet för civilrättsligt erkännande av en kyrkorättslig dom vid [en italiensk domstol] i enlighet med artikel 8.2 i [Lateranfördraget] ett förfarande för annullering av äktenskap i den mening som avses i artikel 19.1 i [förordning nr 2201/2003]?

2. Om fråga 1 ska besvaras jakande: Får en [annan medlemsstats] domstol vid vilken talan om äktenskapsskillnad först väcktes, med stöd av nationella bestämmelser men i strid med artikel 19.1 i [förordning nr 2201/2003], låta handläggningen av målet vila till förmån för den domstol vid vilken en andra talan väckts, vilken har att avgöra ett förfarande för civilrättsligt erkännande av en kyrkorättslig dom?”

Prövning av den första frågan

24 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 19.1 i förordning nr 2201/2003 ska tolkas så, att begreppet ”talan rörande annullering av äktenskap” i den mening som avses i denna bestämmelse omfattar ett förfarande som inletts vid en domstol i en medlemsstat för erkännande av de civilrättsliga verkningarna av ett verkställbart avgörande genom vilket ett konkordatäktenskap annullerats, när detta avgörande har meddelats av en kyrklig domstol med stöd av ett sådant internationellt avtal som avses i artikel 63 i förordningen och som ingåtts mellan Heliga stolen och denna medlemsstat.

25 Det ska inledningsvis, för det första, preciseras att, såsom framgår av artikel 1.3 e jämförd med skäl 8 i förordning nr 2201/2003, frågor som rör förmögenhetsrättsliga konsekvenser av äktenskap, bland annat underhållsskyldighet, inte omfattas av förordningens tillämpningsområde.

26 Dessa frågor kan däremot omfattas av tillämpningsområdet för andra unionsrättsakter, nämligen rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden (EUT L 183, 2016, s. 1) eller rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 2009, s. 1).

27 Den hänskjutande domstolen har visserligen i sin begäran om förhandsavgörande nämnt de skillnader som kan föreligga mellan de förmögenhetsrättsliga konsekvenserna av en äktenskapsskillnad och dem av en annullering av äktenskapet. Dessa överväganden har emellertid endast gjorts gällande vid tolkningen av artikel 19.1 i förordning nr 2201/2003 och kan, i avsaknad av andra preciseringar från den hänskjutande domstolen, inte motivera en tolkning av andra unionsrättsliga instrument än denna förordning.

28 För det andra ska det erinras om att enligt artikel 63 i förordning nr 2201/2003 ska tillämpningen av denna förordning i förbindelserna mellan medlemsstaterna inte påverka tillämpningen av de fördrag som ingåtts mellan Heliga stolen, å ena sidan, och vissa medlemsstater, nämligen Konungariket Spanien, Republiken Italien, Republiken Malta och Republiken Portugal, å andra sidan, däribland Lateranfördraget.

29 I Lateranfördraget regleras förhållandena mellan Heliga stolen och Republiken Italien. Enligt artikel 2.1 i fördraget ska denna medlemsstat bland annat erkänna och säkerställa den katolska kyrkans frihet att utöva sin jurisdiktion i kyrkliga frågor.

30 Enligt artikel 8.1 i fördraget ska äktenskap som ingåtts i enlighet med bestämmelserna i den kanoniska rätten erkännas med civilrättsliga verkningar, förutsatt att äktenskapet, efter offentliggörande i rådhuset, registreras i folkbokföringsregistret.

31 I artikel 8.2 i samma fördrag föreskrivs att på begäran av båda eller en av parterna ska beslut om annullering av äktenskap som meddelas av kyrkliga domstolar, med en exekutionstitel från det högre kyrkliga organet, få civilrättsliga verkningar i Italien genom beslut av behörig appellationsdomstol, under förutsättning för det första att den kyrkliga domaren har varit behörig att besluta om annulleringen, för det andra att parternas rätt att delta i och försvara sig under förfarandet vid den kyrkliga domstolen har iakttagits i enlighet med de grundläggande principerna i den italienska rättsordningen och för det tredje att de villkor som uppställs i italiensk lagstiftning för att utländska domar ska få verkan är uppfyllda.

32 Efter dessa inledande noteringar ska sedan vid tolkningen av artikel 19.1 i förordning nr 2201/2003 enligt fast rättspraxis beaktas inte bara bestämmelsens lydelse utan också det sammanhang den ingår i och de mål som eftersträvas med rättsakten (se, i detta avseende, dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 27 november 2025, Manuel Costa Filhos, C‑643/24, EU:C:2025:923, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

33 Vad gäller lydelsen i artikel 19.1 i förordning nr 2201/2003 ska det påpekas att denna bestämmelse avser talan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap som väcks mellan samma parter vid domstolar i olika medlemsstater.

34 Såsom domstolen tidigare slagit fast är det visserligen enligt vad som stadgas i artikel 19.1 i förordning nr 2201/2003 ett krav att båda förfarandena rör samma parter, men förfarandena kan röra olika saker, förutsatt att de avser hemskillnad, äktenskapsskillnad eller annullering av äktenskap (se, i detta avseende, dom av den 16 januari 2019, Liberato, C‑386/17, EU:C:2019:24, punkt 35 och där angiven rättspraxis). Av detta följer att litispendens förutsätter att de förfaranden som pågår vid domstolarna i olika medlemsstater avser en upplösning av eller ett lättande på de äktenskapliga banden.

35 Ett förfarande som har inletts vid en domstol i en medlemsstat för erkännande av civilrättsliga verkningar av ett verkställbart avgörande varigenom ett konkordatäktenskap förklaras ogiltigt, vilket meddelats av en kyrklig domstol med stöd av ett internationellt avtal som ingåtts med Heliga stolen och som avses i artikel 63 i förordning nr 2201/2003, såsom det förfarande som i förevarande fall är anhängigt vid Corte d’appello di Napoli (Appellationsdomstolen i Neapel), har emellertid inte i sig till syfte att upplösa eller lätta på de äktenskapliga banden.

36 Såsom den italienska och den spanska regeringen påpekade vid förhandlingen har äktenskapet nämligen redan upplösts när ett sådant förfarande inleds, eftersom äktenskapet har förklarats ogiltigt genom den kyrkliga domstolens lagakraftvunna och verkställbara avgörande. Förfarandet vid domstolen i den berörda medlemsstaten, i förevarande fall Italien, syftar endast till att det kyrkliga avgörandets civilrättsliga verkan ska erkännas i denna medlemsstats rättsordning.

37 Vidare är omfattningen av den prövning som den statliga domstolen utövar inom ramen för nämnda förfarande begränsad till de aspekter som uttryckligen nämns i artikel 8.2 i Lateranfördraget, det vill säga den kyrkliga domstolens behörighet, parternas rätt att inställa sig och försvara sig under förfarandet vid denna domstol samt de villkor som enligt italiensk lagstiftning gäller för erkännande av utländska domar. Såsom den italienska regeringen har påpekat kan den statliga domstolen inte göra en materiell omprövning av det kyrkliga avgörandet.

38 Ett förfarande som inletts vid en statlig domstol för erkännande av de civilrättsliga verkningarna av ett verkställbart avgörande varigenom ett konkordatäktenskap annulleras, vilket meddelats av en kyrklig domstol med stöd av Lateranfördraget, omfattas följaktligen inte av begreppet ”talan rörande annullering av äktenskap” i den mening som avses i artikel 19.1 i förordning nr 2201/2003.

39 Denna tolkning bekräftas av det sammanhang som denna bestämmelse ingår i.

40 Det ska i detta hänseende påpekas att artikel 19 i förordning nr 2201/2003 ingår i kapitel II i förordningen, med rubriken ”Domstols behörighet”, där artikel 3 anger kriterierna för när medlemsstaternas domstolar är behöriga att pröva frågor om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap.

41 Det ska också påpekas att det system för fördelning av behörighet som införs genom förordning nr 2201/2003 i fråga om upplösning av äktenskap inte syftar till att utesluta att flera domstolar kan vara behöriga samtidigt. Tvärtom anges uttryckligen att det finns flera behöriga domstolar, och ingen rangordning fastställs mellan dem (dom av den 13 oktober 2016, Mikołajczyk, C‑294/15, EU:C:2016:772, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

42 Det är i denna kontext som artikel 19.1 i förordning nr 2201/2003 reglerar behandlingen av situationer där talan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap mellan samma parter väcks vid två domstolar i olika medlemsstater och, i detta syfte, föreskriver en skyldighet för den domstol där talan först väckts att självmant låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, i enlighet med de kriterier som föreskrivs i detta avseende i artikel 3 i förordningen.

43 Behörigheten för en italiensk domstol som har att pröva en ansökan om erkännande av de civilrättsliga verkningarna av ett verkställbart avgörande varigenom ett konkordatäktenskap annulleras, vilket meddelats av en kyrklig domstol med stöd av Lateranfördraget, bestäms emellertid inte på grundval av kriterierna i artikel 3 i förordning nr 2201/2003, utan på grundval av de särskilda regler som fastställs i nämnda fördrag mellan Heliga stolen och Republiken Italien. Under dessa omständigheter kan, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 44 och 45 i sitt förslag till avgörande, det förfarande i vilket en sådan talan har framställts inte medföra litispendens i den mening som avses i artikel 19.1 jämförd med artikel 3 i förordningen.

44 Den tolkning som följer av lydelsen i artikel 19.1 i förordning nr 2201/2003, vilken stöds av det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår, påverkas inte av förordningens syften.

45 Det ska härvidlag erinras om att förordning nr 2201/2003 bland annat syftar till att, på grundval av principen om ömsesidigt förtroende som en hörnsten i arbetet med att skapa ett verkligt rättsligt område på unionsnivå, underlätta erkännandet av avgöranden i mål meddelade i en medlemsstat rörande äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap (se, i detta avseende, dom av den 15 november 2022, Senatsverwaltung für Inneres und Sport, C‑646/20, EU:C:2022:879, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

46 I det särskilda sammanhang som utgörs av de fördrag som ingåtts mellan Heliga stolen och vissa medlemsstater, är artikel 63 i förordning nr 2201/2003 en del i det allmänna mål som eftersträvas med denna förordning, nämligen att underlätta erkännande och förenklad verkställighet av avgöranden om äktenskaps ogiltighet som meddelats med stöd av dessa fördrag. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 49 och 50 i sitt förslag till avgörande syftar denna artikel nämligen till att utvidga det system för erkännande som föreskrivs i förordningen till att omfatta beslut om annullering av äktenskap som meddelats med tillämpning av de fördrag som ingåtts mellan Heliga stolen och vissa medlemsstater, för att säkerställa att dessa fördrag får full verkan. Syftet med nämnda artikel är däremot inte att dessa avgöranden ska omfattas av samtliga harmoniserade regler som fastställs i förordning nr 2201/2003, i synnerhet inte reglerna om domstols behörighet, däribland artikel 19 i förordningen.

47 Av vad som anförts följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 19.1 i förordning nr 2201/2003 ska tolkas så, att begreppet ”talan rörande annullering av äktenskap” i den mening som avses i denna bestämmelse inte omfattar ett förfarande som inletts vid en domstol i en medlemsstat för erkännande av de civilrättsliga verkningarna av ett verkställbart avgörande genom vilket ett konkordatäktenskap annullerats, när detta avgörande har meddelats av en kyrklig domstol med stöd av ett sådant internationellt fördrag som avses i artikel 63 i förordningen och som ingåtts mellan Heliga stolen och denna medlemsstat.

Prövning av den andra frågan

48 Svaret på den första frågan innebär att det saknas skäl att besvara den andra frågan.

Rättegångskostnader

49 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artikel 19.1 i rådets förordning (EU) 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000, i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 2116/2004 av den 2 december 2004,

ska tolkas så,

att begreppet ”talan rörande annullering av äktenskap” i den mening som avses i denna bestämmelse inte omfattar ett förfarande som inletts vid en domstol i en medlemsstat för erkännande av de civilrättsliga verkningarna av ett verkställbart avgörande genom vilket ett konkordatäktenskap annullerats, när detta avgörande har meddelats av en kyrklig domstol med stöd av ett sådant internationellt fördrag som avses i artikel 63 i förordning nr 2201/2003, i dess ändrade lydelse, och som ingåtts mellan Heliga stolen och denna medlemsstat.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: tyska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.