Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 17 september 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (åttonde avdelningen)

den 17 september 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Transport – Förordning (EU) nr 165/2014 – Artiklarna 27 och 41 – Användning av ett förarkort som tillhör någon annan – Sanktion – Schablonmässig sanktionsavgift – Sanktionsavgiften kan inte anpassas till omständigheterna i det enskilda fallet – Proportionalitetsprincipen ”

I mål C‑437/25,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Administrativen sad Gabrovo (Förvaltningsdomstolen i Gabrovo, Bulgarien) genom beslut av den 30 juni 2025, som inkom till domstolen den 3 juli 2025, i målet

FT

mot

Nachalnik Oblasten otdel Avtomobilna administratsia – Gabrovo,

ytterligare deltagare i rättegången:

Okrаzhna prokuratura Gabrovo,

meddelar

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden O. Spineanu-Matei, ordföranden på tredje avdelningen C. Lycourgos (referent), tillika tillförordnad domare på åttonde avdelningen, samt domaren N. Fenger,

generaladvokat: J. Richard de la Tour,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– FT, genom Y. Lalova, advokat,

– Europeiska kommissionen, genom R. Álvarez Vinagre, C. Georgieva och K. Walkerová, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 13 och 15 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 646/2012 av den 16 juli 2012 med närmare bestämmelser om böter och viten vid bristande överensstämmelse i enlighet med bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 216/2008 (EUT L 187, 2012, s. 29) och av proportionalitetsprincipen.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan FT och Nachalnik Oblasten otdel Avtomobilna administratsia – Gabrovo [chefen för avdelningen fordonsförvaltning i regionen Gabrovo (Bulgarien)) och avser lagligheten av en sanktionsavgift som påförts FT, en förare som genomfört en internationell varutransport med ett förarkort som inte var hans.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Genomförandeförordning nr 646/2012

3 I artikel 13 i genomförandeförordning nr 646/2012 föreskrivs följande:

”1. Om beslutsfattandet i avsnitt 2 leder till att [Europeiska] kommissionen anser att certifikatinnehavaren avsiktligt eller av oaktsamhet har brutit mot [Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 216/2008 av den 20 februari 2008 om fastställande av gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av en europeisk byrå för luftfartssäkerhet, och om upphävande av rådets direktiv 91/670/EEG, förordning (EG) nr 1592/2002 och direktiv 2004/36/EG (EUT L 79, 2008, s. 1)] eller dess tillämpningsföreskrifter får kommissionen fatta beslut om böter på högst 4 % av certifikatinnehavarens årsinkomst eller årsomsättning under det föregående verksamhetsåret.

2. Om certifikatinnehavaren inte har upphört med överträdelsen vid den tidpunkt då beslutet enligt punkt 1 antas, kan kommissionen, i samma beslut, förelägga ett löpande vite per dag på högst 2,5 % av innehavarens genomsnittliga dagliga inkomst eller omsättning under föregående verksamhetsår.

Dessa viten får föreläggas för en period som löper från och med den dag då beslutet delges till den dag överträdelsen upphör.

3. Vid tillämpningen av punkterna 1 och 2 avses med verksamhetsår det verksamhetsår som föregår dagen för det beslut som avses i punkt 1.

4. Böter och viten ska vara av administrativ art.

5. Beslut om böter och viten ska vara verkställbara.”

4 I artikel 15 i nämnda genomförandeförordning föreskrivs följande:

”1. När kommissionen överväger att förelägga böter och viten samt hur höga de ska vara, ska den vägledas av principerna om effektivitet, proportionalitet och avskräckande effekt.

2. Kommissionen ska i varje enskilt fall när det är relevant beakta följande omständigheter:

a) Hur allvarlig överträdelsen är och vilka följder den kan få, framförallt för säkerheten och miljön.

b) Den noggrannhet och samarbetsvilja som certifikatinnehavaren visat vid upptäckten av överträdelsen och tillämpningen av korrigerande åtgärder eller under förfarandet vid bristande överensstämmelse, eller, huruvida certifikatinnehavaren förhindrat upptäckten av en överträdelse och genomförandet av ett förfarande vid bristande överensstämmelse, eller om de uppmaningar som byrån [Europeiska unionens byrå för luftfartssäkerhet (Easa)], kommissionen eller en behörig nationell luftfartsmyndighet riktat till certifikatinnehavaren med stöd av denna förordning inte följts.

c) Det ärliga uppsåt som certifikatinnehavaren visat vid tolkningen och fullgörandet av sina skyldigheter i enlighet med förordning (EG) nr 216/2008 eller dess tillämpningsföreskrifter, eller, de bevis som föreligger för att certifikatinnehavaren avsiktligen har handlat bedrägligt.

d) Den omsättning som är aktuell i fallet och den berörda certifikatinnehavarens ekonomiska kapacitet.

e) Behovet av att anta preliminära åtgärder eller nödåtgärder.

f) Om certifikatinnehavaren har upprepat överträdelsen, hur ofta det skett och hur länge det varat.

g) Om samma certifikatinnehavare tidigare ålagts sanktioner, inklusive ekonomiska påföljder.

3. När kommissionen fastställer storleken på böter och viten, ska den beakta eventuella verkställighetsåtgärder som redan vidtagits mot certifikatinnehavaren på nationell nivå eller av [Easa] på samma rättsliga grunder och på grundval av samma faktiska förhållanden.”

Förordning (EU) nr 165/2014

5 I artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 165/2014 av den 4 februari 2014 om färdskrivare vid vägtransporter, om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3821/85 om färdskrivare vid vägtransporter och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet (EUT L 60, 2014, s. 1) föreskrivs följande:

”Utöver de definitioner som avses i punkt 1, gäller följande definitioner i denna förordning:

…

d) färdskrivarkort: ett smartkort som är avsett att användas med färdskrivaren och som gör det möjligt för färdskrivaren att fastställa kortinnehavarens roll och som gör det möjligt att överföra och lagra data.

…

f) förarkort: Ett färdskrivarkort som utfärdats av myndigheterna i en medlemsstat till en viss förare, som kan identifiera föraren och det gör det möjligt att lagra data om förarens aktiviteter.

…”

6 I artikel 27 i denna förordning föreskrivs följande:

”1. Förarkortet är personligt.

”2. Föraren får endast inneha ett giltigt förarkort, och får endast använda sitt eget personliga kort. Föraren får inte använda ett kort som är defekt eller vars giltighet har gått ut.”

7 Artikel 41 i förordningen stadgar följande:

”1. Medlemsstaterna ska, i enlighet med sin konstitutionella ordning, anta bestämmelser om vilka sanktioner som ska gälla vid överträdelse av denna förordning och vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att bestämmelserna genomförs. Dessa sanktioner ska vara effektiva, proportionella, avskräckande och icke-diskriminerande samt respektera den kategoriindelning av överträdelser som fastställs i [Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/22/EG av den 15 mars 2006 om minimivillkor för genomförande av rådets förordningar (EEG) nr 3820/85 och (EEG) nr 3821/85 om sociallagstiftning på vägtransportområdet samt om upphävande av rådets direktiv 88/599/EEG (EUT L 102, 2006, s. 35)].

2. Medlemsstaterna ska senast den 2 mars 2016 till kommissionen anmäla dessa åtgärder och bestämmelser om sanktioner. De ska underrätta kommissionen om varje ändring av dessa åtgärder.”

Direktiv 2006/22

8 I artikel 2.3a i direktiv 2006/22, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2020/1057/EU av den 15 juli 2020 (EUT L 249, 2020, s. 49), föreskrivs följande:

”Varje medlemsstat ska organisera kontrollerna av efterlevnaden av [Europarlamentets och rådets direktiv 2002/15/EG av den 11 mars 2002 om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter (EGT L 80, 2002, s. 35)] med beaktande av det riskvärderingssystem som föreskrivs i artikel 9 i det här direktivet. Kontrollerna ska inriktas på ett företag om en eller flera av dess förare kontinuerligt eller allvarligt har åsidosatt [Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EU) nr 3820/85 (EUT L 102,2006, s. 1)] eller förordning (EU) nr 165/2014.”

9 I tabellen i punkt 2 i bilaga III till direktiv 2006/22, i dess lydelse enligt direktiv 2020/1057, med rubriken ”Grupper av överträdelser av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 165/2014 (Färdskrivare)”, preciseras att körning med ett förarkort som föraren inte är rättmätig innehavare av är en synnerligen allvarlig överträdelse av förordning nr 165/2014.

Förordning (EU) 2016/403

10 I artikel 1.1 i kommissionens förordning (EU) 2016/403 av den 18 mars 2016 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1071/2009 vad gäller klassificeringen av allvarliga överträdelser av unionens bestämmelser som kan leda till att vägtransportföretaget förlorar sitt goda anseende, och om ändring av bilaga III till Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/22/EG (EUT L 74, 2016, s. 8), föreskrivs följande:

”I bilaga I till denna förordning fastställs en gemensam förteckning över kategorier, typer och grader av allvarliga överträdelser av unionens regler för kommersiell vägtransport, vilka, utöver dem som anges i bilaga IV till förordning (EG) nr 1071/2009, kan leda till att en vägtransportoperatör förlorar sitt goda anseende.”

11 Det framgår bland annat av bilaga I till förordning 2016/403 att en förares överskridande av den dagliga körtiden eller körtiden per vecka utgör en allvarlig, mycket allvarlig eller synnerligen allvarlig överträdelse, beroende på hur länge överskridandet varar. Enligt denna bilaga ska däremot körning med ett förarkort som tillhör någon annan under alla omständigheter hänföras till kategorin synnerligen allvarliga överträdelser.

Bulgarisk rätt

12 I artikel 93c.5 i Zakon za avtomobilnite prevozi (lag om vägtransporter) (DV nr 82 av den 17 september 1999), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad ZavtP), föreskrivs följande:

”En förare som använder ett förarkort som utfärdats i en annan persons namn ska betala en sanktionsavgift på 1 500 bulgariska leva (BGN) [cirka 767 euro].”

13 I artikel 27.5 i Zakon za administrativnite narushenia i nakazania (lag om administrativa överträdelser och sanktioner) (DV nr 92, av den 28 november 1969), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”Det är inte heller tillåtet att fastställa en sanktion som understiger den föreskrivna miniminivån för sanktionerna sanktionsavgift eller tillfälligt förbud att utöva ett visst yrke eller en viss verksamhet, förutom i de fall som föreskrivs i lag.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

14 Den 28 augusti 2024 påförde chefen för avdelningen fordonsförvaltning i regionen Gabrovo, med stöd av artikel 93c.5 ZavtP, FT en administrativ sanktionsavgift på 1 500 BGN (cirka 767 EUR) för att FT, i strid med artikel 27.2 i förordning nr 165/2014, den 26 juli 2024 hade framfört ett motorfordon som omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning med ett förarkort i en annan persons namn.

15 Genom dom av den 2 april 2025 fastställde Rayonen sad Gabrovo (Distriktsdomstolen i Gabrovo, Bulgarien) denna administrativa sanktionsavgift.

16 Den 13 maj 2025 överklagade FT nämnda dom till Administrativen sad Gabrovo (Förvaltningsdomstolen i Gabrovo, Bulgarien), som är den hänskjutande domstolen. FT har i sitt överklagande bland annat gjort gällande att den administrativa sanktionsavgift som FT har påförts är oproportionerlig i förhållande till den aktuella överträdelsens art och allvar, eftersom sanktionsavgiftens schablonmässiga karaktär hindrar att sådana omständigheter beaktas som den sträcka som faktiskt tillryggalagts med tredje mans förarkort, den omständigheten att det rör sig om en första överträdelse eller att föraren själv innehar ett förarkort.

17 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det i artikel 93.5 ZAvtP föreskrivs en sanktion med ett schablonbelopp för den överträdelse som läggs FT till last, vilken överstiger den bulgariska minimilönen (1 077 BGN) (cirka 550 euro) och den bulgariska genomsnittslönen vid tidpunkten för den påstådda överträdelsen och under de tre första månaderna av år 2025.

18 Varken den administrativa myndighet som har påfört sanktionsavgiften eller den domstol som ska bedöma dess lagenlighet kan sätta ned beloppet i det enskilda fallet med beaktande av dels den aktuella överträdelsens art och allvar, dels hur farlig den är för allmänheten.

19 Det framgår nämligen av artikel 27.5 i lagen om administrativa överträdelser och sanktioner att det – förutom i de fall som föreskrivs i lag – inte är tillåtet att fastställa en sanktion som understiger den föreskrivna miniminivån för sanktionerna sanktionsavgift eller tillfälligt förbud att utöva ett visst yrke eller en viss verksamhet. I förevarande fall är inget sådant fall tillämpligt.

20 Det är således inte möjligt att beakta bland annat om den aktuella överträdelsen begåtts avsiktligt eller av oaktsamhet, tidpunkten eller den vägsträcka på vilken den begicks, eller den omständigheten att den berörda personen hade ett förarkort vid tidpunkten för överträdelsen eller skälen till att han använde ett förarkort som tillhörde tredje man.

21 Vidare anser den hänskjutande domstolen att proportionalitetsprincipen, såsom den fastställts i unionsrätten, är bindande för medlemsstaterna inte bara vid fastställandet av rekvisiten för en överträdelse och reglerna om sanktionsavgifternas storlek, utan även vid bedömningen av de omständigheter som kan beaktas vid fastställandet av storleken på sanktionsavgiften för överträdelsen.

22 Mot denna bakgrund beslutade Administrativen sad Gabrovo (Förvaltningsdomstolen i Gabrovo) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande fråga till EU-domstolen för förhandsavgörande:

”1) Är den sanktion som föreskrivs i artikel 93c. 5 ZavtP, som avser en överträdelse i form av att en annan persons förarkort används, förenlig med de kriterier, vilka gäller tillämpning och fastställande av böter och viten, som föreskrivs i artikel 13 och 15 i [genomförandeförordning nr 646/2012], i vilken tillämpningen av proportionalitetsprincipen vid påförande av bötesstraff eller viten genom kommissionen regleras? Är dessa sanktioner förenliga med proportionalitetsprincipen i den mening som avses i artikel 5.4 {FEU], som är en av de allmänna unionsrättsliga principer, vilka medlemsstaterna är skyldiga att iaktta när ett påförande av en sanktionsavgift föreskrivs i form av ett betydande schablonbelopp för bulgariska medborgare?

2) Ska domen av den 21 november 202, Ekostroy (C‑61/23, EU:C:2024:974), med särskilt beaktande av vad domstolen har redogjort för i punkt 53 [vilken lyder]: ’Tillämpningen av ett schablonmässigt fastställt bötesbelopp för samtliga överträdelser av vissa lagstadgade skyldigheter – utan anpassning av bötesbeloppet till överträdelsens svårighetsgrad, såsom föreskrivs i det aktuella påföljdssystemet – framstår under dessa omständigheter som oproportionerlig i förhållande till unionslagstiftningens mål’, tolkas och tillämpas i förhållande till alla i bulgarisk förvaltningsrätt föreskrivna bestämmelser om administrativa sanktioner? Ska, mot bakgrund av det ovan anförda, de nationella bestämmelserna, i vilka det, i likhet med artikel 93 c. 5 ZavtP, föreskrivs en sådan schablonmässig sanktionsnivå, mot bakgrund av EU-domstolens ovannämnda dom, anses vara förenliga med den unionsrättsliga proportionalitetsprincipen?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

23 Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 17 mars 2026, Županijsko državno odvjetništvo, C‑8/24, EU:C:2026:210, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

24 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att bland annat få klarhet i hur artiklarna 13 och 15 i genomförandeförordning nr 646/2012 och artikel 5.4 FEU ska tolkas.

25 Domstolen erinrar dels om att denna förordning avser luftfart, dels att proportionalitetsprincipen i nämnda artikel 5.4 avser unionens och inte medlemsstaternas åtgärder. Härav följer att det är uppenbart att dessa bestämmelser inte är tillämpliga i det nationella målet med följd att den första frågan inte kan tas upp till prövning då den avser tolkning av nämnda bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juli 2023, Lin, C‑107/23 PPU, EU:C:2023:606, punkterna 64–66 och 70).

26 Vidare framgår det av den andra frågan att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i dels huruvida de nationella bestämmelser enligt vilka en schablonmässig administrativ sanktionsavgift har påförts i förevarande fall är förenliga med proportionalitetsprincipen, såsom den fastställts i unionsrätten, dels huruvida andra bestämmelser i bulgarisk rätt än de som är relevanta för avgörandet av det nationella målet är förenliga med denna princip.

27 Det ska i detta hänseende erinras om att den andra frågans första del sammanfaller med den första frågan, varför det saknas anledning att besvara den separat.

28 Vad beträffar den andra frågans andra del ska det erinras om att den uppgift som domstolen har anförtrotts inom ramen ett mål om förhandsavgörande är att bidra till rättskipningen i medlemsstaterna och inte att avge rådgivande yttranden i allmänna eller hypotetiska frågor (se, bland annat, dom av den 15 september 2011, Unió de Pagesos de Catalunya, C‑197/10, EU:C:2011:590, punkt 18).

29 Härav följer att den andra delen av den andra frågan inte kan tas upp till sakprövning.

Prövning i sak

30 Inledningsvis erinras om att det följer av fast rättspraxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Det ankommer på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 30 april 2024, M.N (EncroChat), C‑670/22, EU:C:2024:372, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

31 I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida proportionalitetsprincipen ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en överträdelse, såsom den som är aktuell i det nationella målet, sanktioneras med en hög administrativ sanktionsavgift, utan att det är möjligt för vare sig den administrativa myndighet som har påfört sanktionsavgiften eller den domstol som ska bedöma sanktionens lagenlighet att sätta ned sanktionsbeloppet med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.

32 Det framgår av beslutet om hänskjutande att den överträdelse som är aktuell i det nationella målet består i användning av ett förarkort som tillhör någon annan, i strid med förbudet i artikel 27 i förordning nr 165/2014.

33 Domstolen erinrar om att det i artikel 41 i förordningen föreskrivs att medlemsstaterna ska anta effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner för överträdelser av bestämmelserna i förordningen. Denna artikel är tillämplig på alla sanktioner som medlemsstaterna vidtar för att beivra överträdelser av samma förordning, oavsett om sanktionerna är av straffrättslig karaktär i den mening som avses i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna eller inte.

34 Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida proportionalitetsprincipen, såsom den konkretiserats i artikel 41 i förordning nr 165/2014, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en mycket hög sanktionsavgift påförs föraren av ett fordon som har åsidosatt det förbud som föreskrivs i artikel 27 i denna förordning, genom att i sitt fordons färdskrivare använda ett förarkort som tillhör någon annan, utan att det föreskrivs någon möjlighet att sätta ned detta belopp med beaktande av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet.

35 Domstolen erinrar om att så länge lagstiftningen om vilka påföljder som ska tillämpas vid underlåtenhet att uppfylla krav som införts genom unionslagstiftning inte har harmoniserats inom unionen, är medlemsstaterna nämligen behöriga att välja de påföljder som de finner lämpliga. De är dock skyldiga att vid utövandet av denna behörighet följa unionsrätten och dess allmänna principer, följaktligen också proportionalitetsprincipen (dom den 21 november 2024, Ekostroy, C‑61/23, EU:C:2024:974, punkt 41, och dom av den 11 december 2025, Staatssecretaris Jeugd, Preventie en Sport (Elektroniska cigaretter), C‑665/24, EU:C:2025:960, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

36 Proportionalitetsprincipen, som konkretiseras artikel 41 i förordning nr 165/2014, kräver att en sanktionsåtgärds stränghet ska vara anpassad till hur allvarliga de överträdelser som ska beivras är, bland annat genom att säkerställa att sanktionen verkligen har en avskräckande verkan. De repressiva åtgärder som tillåts enligt nationell lagstiftning får således inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de legotima mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 november 2024, Еkоstroy, C‑61/23, EU:C:2024:974, punkt 45, och dom av den 22 januari 2026, AK Dlhopolec m.fl., C‑590/24, EU:C:2026:41, punkterna 105 och 107 och där angiven rättspraxis).

37 Proportionalitetsprincipen ska inte endast iakttas när rekvisiten för överträdelsen och reglerna om böternas storlek fastställs utan också vid bedömningen av de omständigheter som kan vara av betydelse för fastställandet av dessa böter (se, för ett likande resonemang, dom av den 21 november 2024, Ekostroy, C‑61/23, EU:C:2024:974, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

38 I förevarande fall har det i den bulgariska lagstiftningen införts ett system med strikt ansvar enligt vilket det räcker att de objektiva rekvisiteten som utgör den aktuella överträdelsen har fastställts för att den administrativa myndigheten ska påföra en sanktionsavgift på 1 500 BGN (cirka 767 euro).

39 Den kategori av personer som är föremål för sådana sanktionsavgifter utgörs dessutom, åtminstone huvudsakligen, av fysiska personer som utför uppgifter som lastbilschaufför. Det framgår emellertid av begäran om förhandsavgörande att sanktionsavgiften är högre än genomsnittslönen i Bulgarien. Härav följer, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att beloppet ska anses vara mycket högt med hänsyn till den genomsnittliga nivån på förvärvsinkomsterna för den kategori av personer som kan påföras en sådan sanktionsavgift.

40 Det framgår vidare av begäran om förhandsavgörande att varken den administrativa myndighet som har till uppgift att påföra en sådan sanktionsavgift eller den domstol som ska pröva huruvida sanktionsavgiften är lagenlig kan minska sanktionsbeloppet, med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.

41 Att påföra en mycket hög sanktionsavgift, utan att detta belopp kan sättas ned med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, innebär ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen, såsom den fastställts i artikel 41 i förordning nr 165/2014 (se, analogt, dom av den 22 januari 2026, AK Dlhopolec m.fl., C‑590/24, EU:C:2026:41, punkt 112).

42 Av detta följer, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att det sanktionsbelopp som är aktuellt i det nationella målet är av sådan storlek att proportionalitetsprincipen, såsom den konkretiserats i artikel 41 i förordning nr 165/2014, utgör hinder för att detta belopp inte på något sätt kan sättas ned med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet.

43 Vad vidare särskilt gäller de omständigheter som kan beaktas för att anpassa storleken på en sådan administrativ sanktionsavgift som den som är aktuell i det nationella målet, erinras om att det följer av artikel 27.2 i förordning nr 165/2014, jämförd med bilaga I till förordning 2016/403, att användningen av ett förarkort som tillhör någon annan ingår bland de synnerligen allvarliga överträdelserna på området, oavsett hur länge användningen sker. Denna överträdelse skiljer sig således från andra överträdelser av unionsrätten på vägtransportområdet och, i synnerhet, från överträdelser avseende överskridande av den maximala körtiden per dag eller vecka, vars allvarlighetsgrad, i enlighet med bilaga I, varierar beroende på överskridandets varaktighet.

44 Den omständigheten att föraren har använt ett förarkort som tillhör någon annan under en mycket begränsad period kan således inte utgöra en omständighet som kan leda till en nedsättning av den sanktionsavgift som i princip ska påföras föraren.

45 En sådan tolkning stöds av de mål om trafiksäkerhet och förbättring av förarnas arbetsförhållanden som eftersträvas med förordning nr 165/2014 (se, för ett likande resonemang, dom av den 7 maj 2020, Bezirkshauptmannschaft Tulln (Intyg om dagar utan körning), C‑96/19, EU:C:2020:353, punkt 38).

46 Användningen av ett förarkort som tillhör någon annan har nämligen till syfte eller åtminstone till verkan att hindra en effektiv kontroll av att de kör- och vilotider som föreskrivs i unionslagstiftningen iakttas. Ett sådant hinder för en effektiv kontroll uppkommer redan vid användningen av ett förarkort som tillhör någon annan, vilket skiljer en sådan överträdelse från de överträdelser som var aktuella i de mål som avgjordes genom dom av den 22 mars 2017, Euro-Team och Spirál-Gép (C‑497/15 och C‑498/15, EU:C:2017:229), och dom av den 21 november 2024, Ekostroy (C‑61/23, EU:C:2024:974), i vilka domstolen i huvudsak slog fast att den omständigheten att det var omöjligt att beakta den aktuella överträdelsens varaktighet vid fastställandet av bötesbeloppet stred mot proportionalitetsprincipen.

47 Däremot kan bland annat den omständigheten att den berörda personen kan visa att det var av oaktsamhet som vederbörande använde någon annans förarkort ingå bland de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, vilka nämns i punkt 43 ovan.

48 Det följer av samtliga ovan angivna omständigheter att tolkningsfrågorna ska besvaras enligt följande. Proportionalitetsprincipen, såsom den konkretiserats i artikel 41 i förordning nr 165/2014, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en mycket hög sanktionsavgift påförs föraren av ett fordon som har åsidosatt det förbud som föreskrivs i artikel 27 i denna förordning, genom att i sitt fordons färdskrivare använda ett förarkort som tillhör någon annan, utan att det föreskrivs någon möjlighet att sätta ned detta belopp med beaktande av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet.

Rättegångskostnader

49 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:

Proportionalitetsprincipen, såsom den konkretiseras i artikel 41 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 165/2014 av den 4 februari 2014 om färdskrivare vid vägtransporter, om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3821/85 om färdskrivare vid vägtransporter och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet

ska tolkas så,

att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en mycket hög sanktionsavgift påförs föraren av ett fordon som har åsidosatt det förbud som föreskrivs i artikel 27 i förordning nr 165/2014, genom att i sitt fordons färdskrivare använda ett förarkort som tillhör någon annan, utan att det föreskrivs någon möjlighet sätta ned detta belopp med beaktande av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: bulgariska.