AD 1993 nr 105

Fråga huruvida kollektivavtal om turordningen vid uppsägning på grund av arbetsbrist har giltig verkan med avseende på viss arbetstagare. I målet uppkommer fråga huruvida en riksklubb inom SIF:s område vid arbetsgivarens huvudkontor i Stockholm varit behörig arbetstagarorganisation när det gäller visst driftsstället i landsorten.

Svenska Industritjänstemannaförbundet

mot

Hugin Sweda System Aktiebolag i Stockholm.

Hugin Sweda System Aktiebolag är ett serviceföretag inom databranschen med driftsställen på 29 orter över hela landet. Ett driftsställe med bolagets huvudkontor finns i Stockholm. Bland driftsställena ute i landet märks driftsstället i Umeå.

Mellan bolaget och Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) gäller kollektivavtal av hängavtalstyp. Enligt avtalet regleras anställningsvillkoren för bolagets tjänstemän enligt vid varje tidpunkt gällande kollektivavtal för Sveriges Verkstadsförenings och SIF:s avtalsområde.

Vid bolagets huvudkontor finns en s.k. riksklubb. De till riksklubben anslutna medlemmarna i SIF tillhör SIF:s Stockholmsavdelning. I målet råder tvist bl.a. om huruvida SIF:s medlemmar vid driftsstället i Umeå är anslutna till riksklubben.

S.H. är anställd hos bolaget och arbetar vid driftsstället i Umeå. Han är medlem i SIF.

S.H. blev genom ett uppsägningsbesked den 19 november 1991 uppsagd från sin anställning på grund av arbetsbrist.

Uppsägningen av S.H. hade föregåtts av förhandlingar mellan bolaget och riksklubben. Vid ett förhandlingssammanträde den 15 november 1991 träffades överenskommelse om att 17 arbetstagare, bland dem S.H., skulle sägas upp på grund av arbetsbrist. I protokollet har antecknats att klubben godkände avvikelse från turordningen enligt 22§ anställningsskyddslagen.

SIF:s avdelning i Västerbotten begärde förhandling med bolaget med anledning av uppsägningen av S.H. Bolaget meddelade att förhandlingar ägt rum med riksklubben och att bolaget inte var villigt att förhandla med Västerbotten-avdelningen.

Tvist har uppstått mellan parterna dels i frågan huruvida uppsägningen av S.H. strider mot anställningsskyddslagen, dels om bolaget har gjort sig skyldigt till förhandlingsvägran.

SIF har yrkat att bolaget skall förpliktas utge till

1. S.H. ekonomiskt skadestånd med 46 896 kr och allmänt skadestånd med 50 000 kr jämte ränta enligt 6§ räntelagen på det ekonomiska skadeståndet från den 21 oktober 1992 och på det allmänna skadeståndet från dagen för delgivning av stämning i målet, allt till dess betalning sker, samt till

2. SIF allmänt skadestånd med 40 000 kr för brott mot 10 § medbestämmandelagen jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning i målet till dess betalning sker.

Bolaget har bestritt yrkandena men har vitsordat det ekonomiska skadeståndet och ränteyrkandena i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan i målet har parterna sammanfattningsvis anfört följande.

SIF

Vid bolagets driftsställe i Umeå fanns fram till hösten 1991 nio anställda. Dessa hade tidigare varit organiserade i Svenska Metallindustriarbetareförbundet men hade från någon tidpunkt under är 1990 gått över till SIF. Det finns ingen tjänstemannaklubb i Umeå men ett arbetsplatsombud har utsetts. SIF:s medlemmar är organiserade i SIF:s förbundsavdelning nr 26 Västerbotten i Skellefteå.

Bestämmelser om turordning finns i den mellan SAF och PTK träffade trygghetsöverenskommelsen. Genom hängavtalet är trygghetsöverenskommelsen gällande mellan bolaget och SIF. Enligt denna överenskommelse är lokal arbetstagarorganisation behörig att träffa avtal med arbetsgivare om avsteg från turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen.

I SIF:s stadgar finns regler om behörig lokal arbetstagarorganisation. Enligt huvudregeln är en tjänstemannaklubb lokal arbetstagarorganisation. Finns ingen klubb bildad, svarar vederbörande förbundsavdelning för den lokala organisationens rättigheter och skyldigheter.

På grund av de speciella förhållanden som råder i mänga rikstäckande företag har SIF utformat ett regelsystem som ger utrymme för s.k. riksklubbar. Reglerna finns angivna i ett förbundscirkulär den 20 februari 1986, nr 86.205. Systemet innebär sammanfattningsvis följande. En majoritet av medlemmarna på en arbetsplats kan ta initiativ till att förhandlingsrätten avseende arbetsplatsens medlemmar förs över till en riksklubb. Ett överförande kommer till stånd om den avdelning till vilken arbetsplatsens medlemmar hör samtycker och riksklubben godkänner överförandet. Erforderliga uppgifter för överförande av förhandlingsrätten förs in på en särskild blankett, ett s.k. riksklubbsunderlag. Detta dokument förvaras hos riksklubbens avdelning. Medlemmarna blir registrerade som medlemmar såväl i den överlåtande avdelningen som i riksklubbens avdelning. Riksklubbens förhandlingsrätt behöver inte avse alla arbetsplatser inom företaget utan gäller endast i den mån ett överförande av förhandlingsrätten har skett avseende den enskilda arbetsplatsen.

Beträffande härefter de närmare omständigheterna i tvisten förhåller det sig så att S.H. sades upp från sin anställning, fastän han hade längre anställningstid än L.W. S.H. hade tillräckliga kvalifikationer för de arbetsuppgifter som L.W. utförde.

Uppsägningen av S.H. skedde på grundval av en förhandlingsuppgörelse mellan tjänstemannaklubben vid huvudkontoret i Stockholm och bolaget. Klubben var emellertid inte behörig avtalspart på arbetstagarsidan, eftersom den inte var en behörig riksklubb enligt SIF:s regler såvitt avser driftsstället i Umeå. Det brast i det hänseendet att moderavdelningen avseende driftsstället i Umeå, avdelning nr 26 Västerbotten, inte hade gått med på att överlåta förhandlingsrätten till riksklubben. Det finns heller inte något riksklubbsunderlag registrerat såvitt gäller driftsstället i Umeå.

Det anförda innebär att kravet i anställningsskyddslagen på godkännande av central arbetstagarorganisation eller, efter vederbörligt bemyndigande, lokal arbetstagarorganisation för att en avtalsturlista skall gälla inte är uppfyllt i det föreliggande fallet.

Eftersom en giltig turordningslista ej föreligger, har bolaget genom att säga upp S.H. brutit mot 22 § anställningsskyddslagen och ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot S.H.

Avdelning nr 26 tillskrev bolaget och påkallade förhandling. Någon förhandling kom emellertid inte till stånd. Bolaget avböjde att träda i förhandling under hänvisning till att man hade förhandlat med tjänstemannaklubben vid huvudkontoret. Bolaget har härigenom brutit mot förhandlingsreglerna i 10 § medbestämmandelagen och därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet mot SIF.

Bolaget

Bolaget har omkring 170 anställda som är spridda över landet och knutna till inte mindre än 29 driftsställen.

Servicetekniker och serviceadministratörer hos bolaget är anslutna till SIF. Tidigare tillhörde dessa Svenska Metallindustriarbetareförbundet och hade då bildat en s.k. riksklubb. Denna klubbildning ligger femton år tillbaka i tiden. Det finns alltså en lång tradition hos bolaget att bolaget har förhandlat rörande de anställda ute på driftsställena i landet med en riksklubb. För omkring sju år sedan bestämde sig även de SIF-organiserade arbetstagarna för att bilda en riksklubb, eftersom de märkte att detta gav ökad tyngd i förhandlingsarbetet.

Enligt bolagets uppfattning finns alltså en riksklubb bildad hos bolaget. Denna klubb har rätt att träffa avtal för de anställda på de skilda driftsenheterna. Alltsedan riksklubben bildades har samtliga förhandlingar förts mellan klubben och bolaget. Detta gäller såväl lönefrågor som frågor som gäller lokala förhållanden på de olika enskilda driftsenheterna, Det skall anmärkas att för något år sedan ert konkurs inträffade och en rekonstruktion genomfördes. I samband därmed nybildades riksklubben och anmäldes på vederbörligt sätt. Arbetsplatsombud har valts på de olika arbetsplatserna och de av SIF föreskrivna formulären har sänts in i enlighet med den ordning som gäller.

Under de gångna åren har riksklubben varit i kontakt med SIF och då i första hand SIF:s Stockholms-avdelning och begärt råd. Årligen har styrelse valts och den har rapporterats till Stockholms-avdelningen. Man har från SIF:s sida behandlats som en riksklubb.

Avdelning nr 26 har inte vid något tillfälle företrätt de medlemmar som finns vid driftsstället i Umeå eller vid något av de övriga driftsställen som ligger inom avdelningens område.

Genom att tjänstemannaklubben i Stockholm har fungerat som en riksklubb under längre tid har klubben i varje fall haft någon form av tolerans- eller passivitetsfullmakt att företräda medlemmarna ute i landet.

I riksklubbens styrelse ingår medlemmar från driftsställen ute i landet. Notabelt är att en av styrelsemedlemmarna kommer från driftsstället i Umeå.

Beträffande förhandlingsfrågan är de faktiska omständigheterna ostridiga men bolaget har den uppfattningen att det är med hänsyn till de speciella förhållandena ursäktligt att bolaget inte var berett att träda i förhandling med avdelning nr 26.

Domskäl

Har S.H. blivit uppsagd med tillämpning av en giltig avtalsturlista?

Enligt 22 § anställningsskyddslagen skall arbetsgivaren vid uppsägning på grund av arbetsbrist iaktta viss turordning. Som grundregel gäller härvidlag att arbetstagare med längre anställningstid har företräde till fortsatt anställning framför arbetstagare med kortare anställningstid. Som framgår av 2 § andra stycket nyssnämnda lag får dock avvikelse göras från turordningsreglerna genom kollektivavtal som slutits eller godkänts av central arbetstagarorganisation. I detta ligger att den centrala arbetstagarorganisationen kan delegera till lokal arbetstagarorganisation att träffa sådant kollektivavtal. En genom kollektivavtal upprättad lista över turordningen vid uppsägning på grund av arbetsbrist brukar kallas avtalsturlista.

I målet är upplyst att SIF genom att träffa trygghetsavtalet har delegerat till lokal arbetstagarorganisation att träffa överenskommelser om avsteg från 22 § anställningsskyddslagen, dvs., överenskommelser om avtalsturlista.

En huvudsaklig tvistefråga i målet är vem som är behörig arbetstagarorganisation när det gäller bolagets driftsställe i Umeå. Spörsmålet gäller om förhandlingsrätten i behörig ordning förts över till tjänstemannaklubben vid bolagets huvudkontor i Stockholm som s.k. riksklubb.

Rörande företeelsen riksklubb på SIF:s område är i målet upplyst i huvudsak följande. I ett cirkulär den 20 februari 1986, nr 86.205, har SIF givit regler om bildande av riksklubb. En riksklubb kommer till stånd på initiativ av medlemmarna på en arbetsplats. Den avdelning dessa medlemmar tillhör, moderavdelningen, tillställs en förfrågan och tar ställning till om förhandlingsrätten skall föras över till en riksklubb. Fattas beslut härom, har riksklubben att besluta om övertagande av förhandlingsmandatet. Medlemmarna registreras därefter såväl i moderavdelningen som i riksklubbens avdelning, dotteravdelningen. Erforderliga uppgifter samlas på en blankett, ett s.k. riksklubbsunderlag, som registreras hos dotteravdelningen.

Följande är viktigt att uppmärksamma. Uttrycket riksklubb kan vara missvisande. Bildandet av en riksklubb innebär en ändrad relation mellan medlemmarna på en arbetsplats och tjänstemannaklubben på en annan arbetsplats, regelmässigt den arbetsplats där företagets huvudkontor finns. Ett överförande av förhandlingsrätten avseende en arbetsplats till en riksklubb kan genomföras oberoende av hur medlemmarna vid andra arbetsplatser agerar. Inom ett företag med flera arbetsplatser kan det mycket väl finnas en riksklubb som förhandlar för några arbetsplatser medan för en eller flera andra arbetsplatser förhandlingsrätten utövas på annat sätt. Att vara riksklubb betyder alltså principiellt sett att inneha förhandlingsrätten för mer än en arbetsplats men uttrycker inget om hur den lokala förhandlingsverksambeten är organiserad för varje enskild arbetsplats inom företaget.

I målet har framkommit att tjänstemannaklubben vid bolagets huvudkontor är en i behörig ordning tillkommen riksklubb i varje fall såvitt gäller det helt övervägande antalet driftsställen hos bolaget. Frågan gäller hur saken förhåller sig beträffande det i målet aktuella driftsstället i Umeå.

I den nyssnämnda frågan har framkommit följande. Ordföranden i riksklubben B.O. och medlemmen i riksklubbens styrelse B.L. har uppgivit följande. Riksklubben inom Hugin Sweda System Aktiebolag nybildades under år 1990 efter det att företaget rekonstruerats sedan konkurs inträffat. Erforderliga blanketter införskaffades och vissa uppgifter påfördes. Därefter skickades blanketterna ut till de skilda driftsenheterna för vidare befordran till respektive avdelning. De ifyllda blanketterna återkom sedan till riksklubben, ibland efter påstötning, och lämnades till Stockholmsavdelningen för registrering. Riksklubben bevarade inte några kopior av blanketterna och dokumenterade inte på något annat sätt i vilka fall förhandlingsrätten överfördes till riksklubben. B.O. och B.L. kan inte säkert säga om någon blankett avseende driftsstället i Umeå återkom. Ombudsmannen B.R. vid avdelning nr 26 har uppgivit att denna avdelning inte har behandlat frågan om överförande av Umeåarbetsplatsens förhandlingsrätt till riksklubben. Frågan aktualiserades hos avdelningen först på våren 1992 Avdelningen har inte velat ta ställning i saken så länge tvisten är aktuell. O.E., som är ansvarig för klubbregistreringen hos SIF, har uppgivit att det inte finns något riksklubbsunderlag registrerat avseende arbetsplatsen i Umeå. Däremot finns registreringar för ett stort antal andra arbetsplatser hos bolaget.

Enligt arbetsdomstolens mening innebär den i målet föreliggande utredningen att det måste anses styrkt i målet att förhandlingsrätten avseende driftsstället i Umeå inte har överförts till riksklubben i enlighet med de av SIF utfärdade reglerna.

Bolaget har anfört att riksklubben likväl får anses ha haft förhandlingsrätt avseende driftsstället i Umeå. Bolaget har velat se förhandlingsrätten grundad på någon form av tolerans- eller passivitetsfullmakt. I anslutning härtill har bolaget varit inne på att avdelning nr 26 skulle ha tyst samtyckt till eller underlåtit att reagera mot att riksklubben förhandlade med bolaget avseende anställda vid driftsstället i Umeå.

Till det anförda vill arbetsdomstolen framhålla följande. Frågan om riksklubbens möjlighet att utöva förhandlingsrätt avseende anställda vid driftsenheten i Umeå, innefattande att sluta kollektivavtal om turordningen vid uppsägning på grund av arbetsbrist, kan ses som en fråga om behörighet att vidta rättshandling för annan. Nyss har slagits fast att någon sådan behörighet inte har uppkommit för riksklubben genom överförande av förhandlingsmandat enligt den ordning som har föreskrivits av SIF. Detta utesluter emellertid i och för sig inte att en behörighet för riksklubben att förhandla har uppkommit på annat sätt. Det kan exempelvis förhålla sig så att riksklubben genom att under längre tid och obestritt ha förhandlat för arbetstagarna vid driftsstället i Umeå har förvärvat en behörighet att företräda dessa. För att en sådan behörighet skall ha uppkommit synes dock dessutom vara nödvändigt att kunna slå fast att avdelning nr 26 medverkat i någon form till uppkomsten av riksklubbens behörighet exempelvis genom att underlåta att inskrida mot riksklubbens agerande i förhandlingar med arbetsgivarsidan eller genom att på annat sätt tolerera att riksklubben företräder arbetstagarna i Umeå. Det skall anmärkas att det i princip torde sakna betydelse huruvida bolaget på mer eller mindre goda grunder utgått från att riksklubben kunnat företräda arbetstagarna vid driftsstället i Umeå. Eftersom det här är fråga om en behörighet för riksklubben att företräda arbetstagarna vid driftsstället i Umeå kan god tro hos bolaget i överensstämmelse med vad som allmänt gäller på fullmaktsområdet inte tillmätas någon avgörande betydelse.

Arbetsdomstolen saknar emellertid anledning att gå närmare in på de nu diskuterade frågeställningarna. I målet har nämligen upplysts följande. I en skrivelse den 18 oktober 1991 - d.v.s. några veckor innan den omtvistade överenskommelsen om avtalsturlista slöts mellan bolaget och riksklubbenanmälde avdelning nr 26 till platschefen vid driftsstället i Umeå att arbetsplatsombud vid företaget hade utsetts och att arbetsplatsombudet innehade förhandlingsmandat i vissa angivna fackliga frågor. Anmärkningen skulle ha föranlett platschefen att ringa upp avdelningen. Platschefen skulle därvid ha blivit informerad om vad som gällde beträffande förhandlingsrätten för driftsstället i Umeå. Avdelningens underrättelse om att platsombud utsetts synes vara ett entydigt uttryck för att förhandlingsrätten enligt avdelningens inställning skulle följa gängse regler och att något överförande av förhandlingsmandat till riksklubben inte hade ägt rum avseende driftsstället i Umeå. I varje fall mot bakgrund av detta agerande från avdelningens sida i förhandlingsfrågan i förhållande till bolaget kan det inte rimligen förhålla sig så att någon förhandlingsrätt uppkommit för riksklubben som följd av bristande aktivitet av avdelning nr 26.

Med hänsyn till det anförda kommer arbetsdomstolen till uppfattningen att riksklubben saknade behörighet att i egenskap av lokal arbetstagarorganisation företräda de anställda vid driftsstället i Umeå i den aktuella uppsägningsfrågan. Turordningslistan har därmed inte tillkommit på behörigt sätt och saknar giltig verkan i varje fall såvitt gäller S.H.

Det nu anförda innebär att bolaget bröt mot reglerna i 22 § anställningsskyddslagen när S.H. sades upp från sin anställning samt ådrog sig skadeståndsansvar härför.

Bolagets skadeståndsansvar för den lagstridiga uppsägningen

Bolaget har att utge ekonomiskt skadestånd till S.H. med yrkat belopp. Det allmänna skadeståndet skall sättas lägre än vad som normalt brukar utdömas med hänsyn till föreliggande speciella omständigheter. Det allmänna skadeståndet bestämmes till 25 000 kr.

Förhandlingsfrågan

Enligt 10 § medbestämmandelagen ålåg det bolaget att träda i förhandling på begäran av avdelning nr 26. Detta har bolaget inte heller bestritt i målet. Arbetsdomstolen bestämmer skadeståndet för förhandlingsvägran till 15 000 kr.

Rättegångskostnader

Bolaget skall förpliktas ersätta SIF för rättegångskostnader med yrkat belopp, som är vitsordat.

Domslut

Arbetsdomstolen förpliktar med bifall till SIF:s talan Hugin Sweda System Aktiebolag att utge till

1. S.H. fyrtiosextusenåttahundranittiosex (46896) kr i ekonomiskt skadestånd och tjugofemtusen (25 000) kr i allmänt skadestånd jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från den 21 oktober 1992 och på sistnämnda belopp från den 24 juni 1992, allt till dess betalning sker, samt till

2. SIF femtontusen (15 000) kr i allmänt skadestånd jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 24 juni 1992 till dess betalning sker.

Bolaget skall ersätta SIF för rättegångskostnader med fyrtioettusentvåhundrafemtio (41250) kr utgörande ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker. I beloppet ingår mervärdeskatt med 8 250 kr.

Dom 1993-06-02, målnummer A-168-1992

Ledamöter: Hans Stark, Ulla Erlandsson, Börje Hårdejelt, Torkel Unge, Ulf E. Nilsson (skiljaktig), Sune Israelsson och Ulf Nilsson.

Sekreterare: Inge-Marie Nilsson

Ledamoten Ulf E. Nilssons skiljaktiga mening

Jag delar inte majoritetens mening i turordningsfrågan. Av utredningen i målet framgår följande.

1) Riksklubben, d.v.s. SIF-klubben vid bolagets huvudkontor i Stockholm, har alltid förhandlat för bolagets samtliga 29 driftsställen - inklusive arbetsplatsen i Umeå - i alla hittills förekommande frågor såsom de ärliga lönerevisionerna, tvister om de allmänna anställningsvillkoren och liknande.

2) Samma gällde beträffande den riksklubb som fanns sedan mitten av 80-talet och fram till det tidigare Hugin-bolagets konkurs 1990.

3) Riksklubbens företrädare har - såväl före som efter konkursen - aldrig ifrågasatt annat än att riksklubben hade behörighet att föra förhandlingar och träffa överenskommelser för SIF:s medlemmar vid bolagets samtliga 29 driftsställen inklusive Umeå. Några reaktioner eller protester från medlemmar, andra SIF-avdelningar eller SIF centralt har aldrig förekommit - ej heller från avdelning 26 i Skellefteå förrän i den nu aktuella tvisten. I riksklubbens styrelse finns för övrigt en ledamot utsedd av medlemmarna i Umeå,.

4) I de fall riksklubben har haft kontakter med någon SIF-avdelning har detta alltid varit med SIF-avdelningen i Stockholm - aldrig med avdelning 26 i Skellefteå.

5) Vid bildandet av nuvarande riksklubb skedde medverkan i administrativa och praktiska frågor av ombudsmän från SIF-avdelningen i Stockholm - inte från andra avdelningar där bolaget hade driftsställen. Vid detta arbete ifrågasattes aldrig från Stockholms-avdelningen att riksklubben inte skulle vara behörig att företräda samtliga driftsställen (med ett undantag som ej avsåg driftsstället i Umeå och där frågan sedermera löstes).

6) Förhandlingarna om återanställningar efter det förutvarande Hugin- bolagets konkurs 1990 skedde genom företrädare för den nya riksklubben som då var under bildande.

7) Bolaget har aldrig - varken före eller efter konkursen - fört förhandlingar med avdelning 26 i Skellefteå.

8) SIF:s ombudsman vid avdelning 26 i Skellefteå har inför AD uppgett att en avdelning endast i sällsynta undantagsfall motsätter sig medlemmars önskemål att få tillhöra en riksklubb. I nu föreliggande fall har ett sådant önskemål uppenbarligen förelegat eftersom SIF-medlemmarna vid driftsstället i Umeå under en följd av år låtit riksklubben företräda dem vid förhandlingar om frågor rörande löner, allmänna anställningsvillkor etc. och utsett den medlem som är s.k. arbetsplatsombud till ledamot i riksklubbens styrelse,

9) SIF:s avdelning 26 i Skellefteå har i ett brev några veckor före det att bolaget och riksklubben träffade turordningsöverenskommelsen meddelat bolaget, att avdelningen hade utsett ett arbetsplatsombud vid bolagets driftsställe i Umeå, Brevet föranledde bolagets platschef i Umeå att ta kontakt med avdelning 26 och informera denna om att det fanns en riksklubb med vilken bolagets förhandlingskontakter alltid ägt rum. Kort därefter skedde förhandlingarna mellan bolaget och riksklubben och överenskommelsen om turordningslista träffades.

Slutsatser

Tekniken att vid vissa företag med driftsställen på flera platser i landet tillsätta riksklubbar saknar uppenbarligen inte komplikationer, såväl internt inom SIF som externt gentemot arbetsgivaren. Som har angetts ovan under punkt 3) har riksklubben ansett sig ha fullmakt att förhandla för bolagets samtliga 29 driftsställen. Den inom SIF:s centrala kansli för medlemsadministrationen ansvarige har inför AD uppgett att riksklubben ej hade behörighet att företräda 5 av bolagets driftsställen, däribland Umeå. Om detta förhållande har riksklubben ej haft vetskap eftersom den aldrig blivit informerad av SIF. Än mindre bolaget har haft kunskap om detta.

SIF:s regler rörande riksklubbar innebär att en riksklubb - så som beteckningen antyder - kan företräda samtliga driftsställen vid ett företag stim har verksamhet på olika platser men också - vilket inte kan utläsas av själva benämningen - att riksklubben företräder endast vissa av företagets driftsställen. Detta förhållande måste rimligen leda till konsekvensen att det åligger riksklubben dels att informera sig hos beslutande organ inom SIF om vilken behörighet riksklubben har, dels att upplysa sin motpart om huruvida några inskränkningar gäller så att arbetsgivaren inte - som i den nu föreliggande tvisten - omedvetet vilseleds av riksklubben.

SIF:s ståndpunkt i målet synes emellertid i förlängningen kunna medföra att bolaget inför en förhandling med riksklubben måste förvissa sig om att denna har behörighet att i den aktuella frågan företräda de berörda medlemmarna. Uppenbarligen räcker det då inte med att fråga riksklubben - i den nu aktuella tvisten har ju riksklubben i praktiken bejakat frågan genom att träffa överenskommelse om turordning. Huruvida en avdelning inom SIF har rätt att med bindande verkan ge besked och i så fall vilken - i den aktuella tvisten Stockholms-avdelningen eller avdelning 26 i Skellefteå - eller om beskedet skall ges av SIF centralt är oklart. Det kan i detta sammanhang noteras att de företrädare för riksklubbens styrelse som hörts inför AD har pekat på de svårigheter som riksklubben hade att i SIF:s datoriserade centrala medlemsregister få fram tillförlitliga uppgifter om vilka SIF-medlemmar som fanns vid bolagets olika driftsställen. Som angetts ovan under punkt 1) och 3) har emellertid riksklubben aldrig ifrågasatt annat än att dess behörighet att förhandla med bolaget avsåg medlemmar vid samtliga driftsställen.

De regler för hur förhandlingar skall bedrivas mellan en arbetsgivare och den lokala fackliga organisationen vilka finns på arbetsmarknaden i form av huvudavtal, förhandlingsordningar och liknande bygger på förutsättningen att vardera parten har erforderlig behörighet att förhandla och ytterst träffa överenskommelser. Se i detta sammanhang det principiella resonemanget i dessa frågor och om s.k. kombinationsfullmakter respektive toleransfullmakter och om den speciella situation i detta hänseende som föreligger mellan kollektivavtalsbundna parter i Reinhold Fahlbecks doktorsavhandling "Om arbetsprocessrätt” kapitel 9.3 och även i Kurt Grönfors "Ställningsfullmakt och bulvanskap" kapitel VII.4.

Vad beträffar brevet från avdelning 26 till bolaget (se ovan punkt 9) kan följande noteras. Brevet, som är utformat enligt avdelningens standardmodell, beskriver arbetsplatsombudets arbetsuppgifter på ett sätt som i vissa delar lämnar utrymme för oklarhet om den faktiska innebörden. Vid det telefonsamtal mellan bolagets platschef och avdelningen, vilket föranleddes av brevet, fick avdelningens företrädare klart för sig att bolagets uppfattning var att riksklubben var behörig motpart i alla förhandlingsfrågor. Med den insikt i kollektivavtalsrättsliga frågor som en avdelning har och med hänsyn till dess kunskap om vilka problem som kan uppstå om rätt behörighet inte föreligger i en förhandlingssituation hade det naturliga varit att avdelningen omgående hade tagit kontakt med riksklubben och arbetsplatsombudet för att informera dessa om den uppkomna situationen. Om så hade skett hade den nu aktuella tvisten ej uppkommit. Brister i de interna kommunikationerna mellan olika enheter inom SIF kan inte få ge upphov till effekter som drabbar arbetsgivaren. Genom sin underlåtenhet att aktivt verka för att riksklubben inte uppträdde som motpart till bolaget vid turordningsförhandlingen får avdelningen anses ha gett sitt tysta godkännande.

SIF:s ståndpunkt att det - trots att en mångårig och hittills oomstridd praxis förelegat vid bolaget - har ålegat bolaget att på något sätt - dock ej genom riksklubben - förvissa sig om att denna var behörig innebär ett för parternas normala umgängessätt helt väsensfrämmande inslag och leder till ett resultat som inte är rimligt.

Av det ovan anförda följer enligt min mening att SIF:s talan i denna del skall ogillas. Överröstad i denna fråga är jag i övrigt inte av annan mening än majoriteten.