NJA 2000 s. 432

D.W. och R.D. överklagade i Svea HovR och yrkade ogillande av åtalet och skadeståndstalan. I andra hand yrkade de att de skulle dömas till en icke frihetsberövande påföljd.

Åklagaren bestred ändring (även för målsägandens räkning).

HovR:n (hovrättslagmannen Tersmeden, hovrättsrådet Fridéen, referent, tf hovrättsassessorn Hultgård samt nämndemännen Högel och Midby) anförde i dom d 9 juli 1999: Domskäl. Vad som förekommit i HovR:n föranleder inte HovR:n att göra någon annan bedömning än den TR:n gjort vare sig i fråga om skuld eller skadestånd.

Liksom TR:n har HovR:n kunnat konstatera att antalet fall av meningslös vandalism av det slag varom här är fråga har blivit allt vanligare. HovR:n delar därför TR:ns uppfattning att det finns anledning att skärpa påföljden för sådana brott. HovR:n gör således ingen annan bedömning än den TR:n gjort i fråga om val av påföljd.

HD (JustR:n Magnusson, Munck, referent, Danelius, Blomstrand och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med vad domstolarna funnit har D.W. och R.D. gjort sig skyldiga till skadegörelse genom att tillsammans och i samförstånd krossa ett fönster till entrédörren samt ett skyltfönster till Pressbyråns butik i Rimbo inom Norrtälje kommun, varvid skador för ca 10 000 kr uppkommit. D.W. och R.D. har i HD erkänt gärningen men inte kunnat lämna någon annan förklaring till denna än att skadegörelsen berott på ett infall, föranlett av att de vid tillfället varit kraftigt berusade.

Straffet för skadegörelse är enligt 12 kap 1 § BrB böter eller fängelse i högst 6 månader. I praxis bestäms straffet vanligen till böter även vid skador för förhållandevis höga belopp (jfr Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis, s 3-5 ff).

I enlighet med vad Riksåklagaren har anfört är meningslös förstörelse på allmän plats av det slag som det här är fråga om ägnad att ge upphov inte bara till avsevärda olägenheter för målsäganden utan också till obehag för allmänheten. Även i betraktande av detta kan straffvärdet av brottet enligt hittillsvarande praxis inte anses vara så högt att det föranleder att påföljden skall bestämmas till fängelse. Härvid är också att beakta att D.W. och R.D. var endast 19 år när de begick brottet.

Fråga uppkommer då om det finns anledning till en ändrad praxis när det gäller brott av nu aktuellt slag. Vid tillkomsten av 1988 års regler om straffmätning och påföljdsval underströks betydelsen av en enhetlig rättstillämpning, något som också har kommit till uttryck i 29 kap 1 § 1 st BrB. Det borde i första hand ankomma på lagstiftaren att väga in sådana omständigheter som att brottsligheten blivit mera utbredd eller antagit mera elakartade former. I vissa fall kunde det emellertid också finnas anledning till en ändrad domstolspraxis av sådana skäl. (prop 1987/88:120 s 37 och 80).

Att i rättspraxis låta bedömningen av straffvärdet för ett enskilt brott påverkas av brottsutvecklingen bör emellertid ske med viss försiktighet och normalt förutsätta objektivt hållbara uppgifter om att en viss typ av brottslighet ökat i omfattning eller antagit mera svårartade former (jfr t ex NJA 1989 s 870 och 1992 s 190). Riksåklagaren har emellertid förklarat att han inte har något belägg för att skadegörelsebrott generellt sett blivit vanligare eller allvarligare vare sig i hela landet eller i ett lokalt perspektiv. Det finns inte heller underlag för att anta att skadegörelse av den art som det är fråga om i målet har ökat på ett sätt som bör påverka bedömningen.

Både D.W. och R.D. har före den nu aktuella skadegörelsen dömts för brott. D.W. har i september 1995 dömts för bl a grov misshandel, varvid det överlämnats åt socialnämnden att föranstalta om vård, och R.D. har i september 1998 dömts för misshandel till skyddstillsyn i förening med samhällstjänst. Inte heller dessa tidigare lagföringar kan föranleda att påföljden nu bör bestämmas till fängelse.

Den R.D. ådömda skyddstillsynen pågår fortfarande. D.W. har i maj 2000 dömts för misshandel och hets mot folkgrupp till skyddstillsyn i förening med fängelse 2 månader, varvid förordnats att fängelsestraffet skulle anses helt verkställt genom anhållande och häktning. Påföljden i förevarande mål bör för envar av de tilltalade med tillämpning av 34 kap 1 § 1 st 2 BrB bestämmas till ett högt bötesstraff.