Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet i maj 1979 en kommitté för att utreda vissa frågor om bl. a. fängelse och kriminalvård i anstalt. Kommittén antog namnet fängel- sestraffkommittén (Ju 1979105).

Kommittén har tidigare lämnat två delbetänkanden (SOU 1980:1 och SOU 1981:92). Dessa betänkanden har lett till ändringar i brottsbalken (BrB) rörande främst minimitiden för fängelsestraff och institutet villkorlig frigivning (prop. 1980/81:44, JuU 32, rskr. 252, prop. 1981/82: 153. JuU 51, rskr. 297 och prop. 1982/83:85, JuU 26. rskr. 241).

Fängelsestraffkommittén lämnade i april 1986 sitt huvudbetänkande (SOU 1986: 13— 15) Påföljd för brott. När betänkandet avlämnades ingick i kommittén som ledamöter.hovrättslagmannen Carl-Johan Cosmo. ordfö- rande, riksdagsledamöterna Helge Klöver. Blenda Littmarck och Lars- Erik Lövdén, f.d. riksdagsledamoten Lisa Mattson. fastighetsmäklaren Jan Nilsson och landstingsrådet Kay-Vilhelm Winqvist.

Betänkandet spänner över stora delar av straffrättens område. Således läggs-förslag fram som rör bl. a. bötesstraffet. överlämnande till särskild vård. villkorlig frigivning. straffskalorna, påföljdsvalet och straffmätning— en. I betänkandet redovisas också ingående allmänna överväganden om - straffsystemet. vilka innebär en ändrad syn på de 5. k. preventionsteorier- nas betydelse för bl. a. påföljdsbestämningen.

Kommitténs sammanfattning av innehållet i betänkandet samt kommit- téns förslag till lagtexter bör i de delar som jag nu avser att ta upp fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I och 2.

Kommittén har vidare i en skrivelse den 4 december 1986 behandlat vissa frågor rörande 33 kap. 9 & BrB samt utvisning och s. k. reformatio in pejus. Kommitténs förslag till lagtexter i dessa delar bör fogas till protokol- let i detta ärende som bilaga 3.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt. hovrätten för Nedre Norrland. Stockholms tingsrätt. Norrköpings tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Luleå tingsrätt. domstolsver- ket (DV), rikspolisstyrelsen. kriminalvårdsstyrelsen. kriminalvårdsnämn-

den. Stockholms första övervakningsnämnd. övervakningsnämnden i Uppsala. brottsförebyggande rådet (BRÅ). överbefälhavaren (ÖB). Sta- tens räddningsverk. socialstyrelsen. trafiksäkerhetsverkct.sjöfartsverket. luftfartsverket. generaltullstyrelsen. riksskatteverket. juridiska fakultets- nämnden vid Stockholms universitct.juridiska fakultetsstyrelsen vid Upp- sala universitet. statens invandrarverk. statskontoret. riksrevisionsverket. rättegångsutredningen (Ju l977:06). justitieombudsmannen Anders Wige- lius (JO). riksbanken. Landstingsförbundet. Sveriges advokatsamfund. Sveriges köpmannaförbund. Landsc-rganisationen i Sverige (LO). Svenska arbetsgivareföreningen (SAF). Sveriges domareförbund. Föreningen Sve— riges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefcr. Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges l'rivårdstjänstemän. Övervakares och Kontaktpersoners/familjcrs Riksförbund. Motormännens riksförbund (M). Motorförarnas Helnykterhetsförbund (MHF). Svenska fångvårdssällska- pet och Svenska skyddsförbundet. '

Några remissinstanser har överlämnat yttranden från andra myndigheter eller organisationer. Sålunda har RÅ överlämnat yttranden från överåkla- garen i Göteborgs åklagardistrikt samt från överåklagarna vid rcgionåkla- garmyndigheterna i Stockholm. Kalmar, Malmö, Vänersborg och Härnö- sand.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Centralorganisationen SACO/SR har utan egna ställningstaganden överlämnat yttranden från Svenska polisf'örbundet resp. Sveriges Socionomers, Personal- & Förvalt- ningstjänstemäns Riksförbund.

Även skrivelsen den 4 december 1986 har remissbehandlats. Yttranden över denna har avgetts av justitiekanslern (JK). RÅ. hovrätten för Övre Norrland. Sollentuna tingsrätt. Helsingborgs tingsrätt, arbetsdomstolen, DV, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen.' statens invandrarverk (SIV). statens arbetsgivarverk (SAV). statens ansvarsnämnd. länsstyrel- sen i Stockholms län. länsstyrelsen i" Kopparbergs län. JO. Sveriges advo- katsamfund. TCO. LO. SAF och Sveriges domareförbund.

RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna vid åklagarmyndighe- tema i Stockholm och Malmö samt från överåklagarna vid regionåklagar- myndigheterna i Karlstad och Härnösand. Centralorganisationen SACO/SR har med instämmande översänt ett yttrande från medlemsför— bundet JUSEK. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har bifogat ett yttrande från länspolischefen i länet.

Sammanställningar av remissyttrandena har upprättats ijustitiedeparte- mentet och frnns i nu aktuella delar tillgängliga i lagstiftningsärendena (dnr 86—980 och 87- 408).

Kommitténs förslag i betänkandet är. somjag nyss nämnde. omfattande. De kan dock delas upp i två huvudavsnitt. Det första är regleringen av påföljdsvalet och straffmätningen samt därmed sammanhängande frågor. Det andra är den allmänna straffskaleöversynen och regleringen av villkor- lig frigivning. Med detta hänger också förslagen rörande bötesstraffet i stor utsträckning samman.

Vad jag nu avser att ta upp är det första huvudavsnittet. dvs. främst frågan om en närmare reglering i lag av påföljdsvalet och straffmätningen.

Jag avser också att i detta sammanhang behandla bl. a. de frågor kommit- tén tagit upp i sin skrivelse av den 4 december 1986.

Regeringen beslutade den 4 februari 1988 att inhämta lagrådets yttrande över lagförslag beträffande de frågor som jag nu har nämnt. Lagförslagen och lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4 och 5 .

Lagrådet har godtagit förslagens principiella och sakliga innehåll. Enligt lagrådets mening är det lagtekniska infogandet av de nya föreskrifterna i brottsbalkens regelsystem väl genomtänkt och invändningsfritt. Beträffan- de några bestämmelser i de remitterade förslagen förordar lagrådet omfor- muleringar av huvudsakligen redaktionell natur. I samband med att jag behandlar de olika sakfrågorna och de enskilda paragraferna i mitt förslag kommerjag att gå in på lagrådets synpunkter i fråga om dessa bestämmel- ser. Som kommer att framgå godtar jag lagrådets förslag till ändringar i de remitterade förslagen. Härutöver bör vissa redaktionella ändringar göras i lagrådsremissens förslag.

Jag kommer nu att redovisa mina allmänna överväganden om påföljds- systemet.

Redan när brottsbalken trädde i kraft år 1965 förekom en kritisk diskussion rörande grunderna för och tillämpningen av balkens påföljdssystem. Kriti- ken tilltog i styrka under de följande åren. Den ledde dock inte till något praktiskt resultat förrän år 1974 då tiden ansågs vara mogen att avskaffa påföljden ungdomsfängclse. Det året tillkallades således en utredning för att överväga frågor som hängde samman med en sådan förändring. Utred- ningen avlämnade sitt betänkande år 1978 (SOU 1977:83). Ungefär samti- digt lämnades en rapport av en arbetsgrupp inom BRÅ. Rapporten (BRÅ- rapport l977:7) Nytt straffsystem. Den var avsedd som ett debattinlägg och innehöll inte några utarbetade lagförslag men väl ett reformprogram som täckte de flesta frågor som tagits upp i den då aktuella kriminalpolitis- ka debatten. Särskilt intresse ägnade arbetsgruppen åt den ideologiska grunden för ett nytt straffsystem och åt att sätta in detta system i ett samhällsperspektiv samt åt hur påföljderna borde utformas.

Betänkandet om ungdomsfängelse ledde till lagstiftning genom vilken den påföljden avskaffades år 1980 (prop. 1978/79:212, SFS 1979:680). Kritiken mot de tidsobestämda straffen hade då utvecklats så långt att även den andra tidsobestämda påföljden, internering. utmönstrades ur sanktionssystemet år 1981 .(prop. 1980/81:76. SFS 198lz211).

År 1979 tillkallades frivårdskommittén och fängelsestraflkommittén för att göra en mera allmän översyn av påföljdssystemet. Frivårdskommittén skulle enligt sina direktiv i huvudsak ta sig an frågan om den framtida utformningen av kriminalvård i frihet och av alternativ till frihetsstraff. Fängelsestraflkommittén skulle i sin tur främst behandla frågor som mera direkt hängde samman med frihetsstraff. Båda kommittéerna har avlämnat

betänkanden som lett till lagstiftning. På förslag av fängelsestraffkommit- te'n sänktes således allmänna minimum för fängelsestraff till 14 dagar är 1981 (prop. 1980/81:44. SFS 1981:331) och reformerades reglerna om villkorlig frigivning åren 1982 och 1983 (prop. 1981/82:153. SFS 1982:363 och prop. 1982/83:85. SFS 1983:240)'. Vid sistnämnda tillfälle ändrades också. efter förslag från frivårdskommittén. reglerna om påföljderna vill- korlig dom och skyddstillsyn. På grundval av frivårdskommitténs slutbe- tänkande (SOU 1984:32) om alternativ till frihetsstraff infördes den 1 janu— ari 1988 institutet kontraktsvård (prop. 1986/87:106. SFS 1987:761).

Den nya socialtjänstlagstiftning som trädde i kraft den ljanuari 1982 medförde förändringar av innehållet i de särskilda vårdpåföljder som tar sikte på unga lagöverträdare och missbrukare. nämligen överlämnande till vård inom socialtjänsten och överlämnande till vård enligt lagen (1981: 1243) om vård av missbrukare i vissa fall. Påföljderna för psykiskt störda lagöverträdare har varit föremål för utredning ett par gånger under det senaste decenniet. senast av socialberedningen som presenterade sitt förslag i betänkandet (SOU l984:641 Psykiatrin. tvånget och rättssäkerhe- ten. Det betänkandet övervägs f.n. inom regeringskansliet.

De särskilda straffen. ärnbetsstraffen och disciplinstraff för krigsmän, avskaffades år 1975 resp. 1987 (prop. 1975z78. SFS 1975:667 resp. prop.". 1985/86r9. SFS 1986:645).

Åtskilliga förändringar av brottsbalkens påföljdssystem har således vid- tagits under det senaste decenniet. Härtill kommer nu det mest omfattande förslaget sedan brottsbalkens tillkomst. nämligen fängelsestraffkommit- téns huvudbetänkande. Förslagen i betänkandet berör alla delar av brotts- balken. Betänkandet innehåller ingående överväganden om grunderna för" vårt straffsystem, vilka utmynnar i en förändrad syn på preventionsteorier- nas betydelse. I betänkandet behandlas vidare villkorlig frigivning. bö- tesstraffet och påföljden överlämnande till särskild vård. Beträffande den villkorliga frigivningen föreslår kommittén omfattande förändringar. bl. a. en övergång till obligatorisk tvåtredjedelsfrigivning för alla intagna och ett slopande av minimitiden för denna. Kommittén har också företagit en total översyn av samtliga straffskalor i brottsbalken och i de oftast tillämpade specialstraffrättsliga författningarna. Slutligen föreslår kommittén en i sto- ra delar ny reglering av bestämmelserna för påföljdsvalet och straffmät- ningen.

Den slutliga beredningen inom departementet av kommitténs förslag kommer att kräva ytterligare tid. Detta gäller framför allt överväganden av hur straffskalorna skall utformas. Ett förslag i den delen kan föreligga tidigast under hösten 1988. Vissa av de andra frågorna kommittén tagit tipp är så nära förbundna med straffskaleöversynen att de måste övervägas samtidigt med denna. Detta gäller frågan om villkorlig frigivning och för- slagen rörande bötesstraffet. De nu nämnda frågorna. liksom vissa andra smärre. kan ses som ett huvudavsnitt i betänkandet. Ett andra huvudav- snitt är regleringen av påföljdsvalet och straffmätningen samt vissa frågor som hänger samman med denna.

Detta andra huvudavsnitt ärinte så omfattande som det första. De frågor som det omfattar är enligt min mening så väsentliga att de inte bör vila i

avvaktan på behandlingen av det första huvudavsnittet. Det nu sagda har lett mig till att nu i en första etapp ta upp kommitténs förslag till regler för påföljdsvalet och straffmätningen samt vissa smärre andra frågor som har en naturlig anknytning till dessa regler.

Parallellt med dessa lagstiftningsfrågor pågår i departementet arbetet med straffskaleöversynen och regleringen av villkorlig frigivning. Jag vill. vilket har viss betydelse även för de förslag jag nu lägger fram. redan här uttala att jag i väsentliga avseenden ställer mig bakom kommitténs syn- punkter rörande regleringen av den villkorliga frigivningen. [överensstäm- melse med vad som föreslagits från kommittén och som godtagits av en stor majoritet av remissinstanserna bedrivs därför arbetet inom departe- mentet med sikte på att den nuvarande huvudregeln om obligatorisk halv- tidsfrigivning skall avskaffas och att skillnaden mellan ådömd strafftid och faktisk anstaltstid skall minskas.

Jag vill emellertid samtidigt. i syfte att undvika missförstånd, framhålla att det inte är min avsikt att det samlade resultatet av behandlingen av fängelsestrafRommitténs förslag skall leda till några generella ökningar. av de faktiska anstaltstiderna. Fängelsestraff är inte en effektiv metod att motverka fortsatt brottslighet och medför normalt även i övrigt negativa effekter när det gäller de intagnas sociala rehabilitering. Samtidigt vet vi att en mycket stor andel av dem som döms för brott har ett starkt behov av . stöd och hjälp som vi bör söka tillgodose också inom ramen för" det straffrättsliga påföljdssystemet. Det finns därför starka skäl att slå vakt om de humanitära värden som präglat de senaste decenniernas kriminalpolitis- ka utveckling och som bland annat tagit sig uttryck i en strävan att i möjlig mån begränsa användningen av frihetsberövande påföljder.

Vissa frågor som kommittén har behandlat har anknytning till båda de huvudavsnitt som jag nu berört. Jag avser här främst frågan om vilken betydelse som återfall bör ha när man bestämmer vilken reaktion en viss brottslighet bör mötas med. Denna fråga har givetvis betydelse för på- följdsval och straffmätning men har också ett naturligt samband med reglerna om villkorlig frigivning. Även .om jag i de förslag som nu är aktuella tar upp olika aspekter av äterfallsproblcmatiken vill jag därför förutskicka att ett mera slutgiltigt ställningstagande i denna fråga måste anstå till dess att också förslagen angående villkorlig frigivning kan presen- teras. .

Avslutningsvis vill jag med tanke på den omfattande nyreglering som kommittén föreslår understryka det stora värde som ligger i den enighet som uppnåtts inom kommittén. Samtliga i kommittén representerade poli- tiska partier. liksom företrädare för arbetsmarknadens parter, har enhälligt ställt sig bakom de grundläggande synpunkterna när det gäller frågorna om straffsystemets syfte. grunder och utformningi stort. Med något undantag förekommer skilda åsikter endast i detaljfrågor.

Mitt förslag: Allmänna och mera preciserade regler för påföljdsval och straffmätning införs främst i syfte att öka möjligheterna till förutsebarhet och enhetlighet i straffrättskipningen.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är övervägande positiva till att närmare regler om påföljdsbestämningen införs. Endast en remissin- stans. JO. avstyrker förslaget helt.

Skälen för mitt förslag: Som i många andra länder finns det i Sverige för närvarande. bortsett från bestämmelsen i 1 kap. 7 & BrB, inte några all- männa regler för påföljdsval och straffmätning. dvs. för vad man med en gemensam term brukar benämna påföljdsbestämningen. Den internationel- la utvceklingen går emellertid i den riktningen att man i allt fler länder inför mer eller mindre preciserade regler för påföljdsbestämningen. Sådana har under senare tid införts i flera länders strafflagstiftning. bl.a. i Finlands och i Österrikes. samt i en lång rad delstateri USA. Omfattande förslag till nya regler för påföljdsbestämning har vidare nyligen lagts fram i bl.a. Kanada och utredningsarbete pågår exempelvis i Australien. Frågan har också under senare tid uppmärksammats i den internationella debatten och bl. a. tagits upp inom ramen för Europarådets arbete. Det kan i samman- hanget också nämnas att fängelsestraffkommitténs förslag rönt ett bety— dande internationellt intresse.

Att allmänna regler för påföljdsbestämningen saknas innebär inte att frågan skulle vara helt oreglerad. I brottsbalken finns åtskilliga specialbe- stämmelser som på olika sätt rör frågan. Dessa är dock spridda i balken. Förutom i 1 kap. och i påföljdskapitlen. 25—3l kap. samt i 34 kap.. finnsi dag bestämmelser som rör påföljdsbestämningen i t. ex. 2. 20. 23. 24. och 33 kap. Denna stora spridning gör att överskådligheten blir dålig. Härige- nom är risken stor för att en del bestämmelser inte uppmärksammas.

Ett grundläggande tillämpningsproblem vid påföljdsbestämningen är frä- gan vilka slags omständigheter som skall få påverka påföljdsvalet och straffmätningen och i vilken omfattning detta skall få ske. Härom råder det i praxis i åtskilliga avseenden en stor osäkerhet. Som exempel kan nämnas frågorna om betydelsen av den tilltalades medverkan vid utredning av egen brottslighet eller av den omständigheten att den tilltalade har gottgjort målsäganden. Skilda åsikter förekommer vid domstolarna om och i vilken mån sådana faktorer skall få påverka påföljdsbestämningen.

Några större undersökningar om enhetligheten i påföljdsbestämningen vid svenska domstolar har inte utförts. Fängelsestraffkommittén har dock redovisat vissa mindre studier som tyder på att enhetligheten kunde vara bättre. Kommitténs allmänna slutsats blir att. även om man kanske inte kan påvisa en sådan brist på enhetlighet vid påföljdsbestämningen som är direkt oacceptabel. principen att lika fall skall behandlas lika är så väsent- lig och grundläggande för straffsystemet att det är angeläget med föränd- ringar som kan leda till ökad enhetlighet.

Jag vill i detta sammanhang även nämna den rapport "Kvalitet och förtroende” som domstolsverket i november 1987 överlämnade tilljustitie- departementet. I rapporten redovisas en analys av överklagande- och ändringsfrekvensen åren 1975— [985 i bl. a. de allmänna domstolarna som domstolsverket har utfört på uppdrag av regeringen.

I likhet med kommittén anserjag det önskvärt med en utförligare regle- ring av påföljdsvalet och straffmätningen. Av betydelse i detta samman- hang är enligt min mening principen om den offentliga maktutövningens lagbundenhet (1 kap. ] åtredje stycket regeringsformen). Denna måste tas på allvar också vid påföljdsbestämningen och alltså inte endast beaktas när det gäller frågan om ett handlingssätt är brottsligt eller inte. Ett system med allmänna regler för påföljdsvalet och straffmätningen enligt de huvudprinciper som fängelsestraffkommitte'n föreslagit skulle. såsom vits- ordats av en bred majoritet av remissinstanserna. från denna synpunkt innebära en förbättring och dessutom bidra till en ökad enhetlighet och förutsebarhet i domstolarnas påföljdsbestämningar. Jag förordar därför att allmänna regler för påföljdsvalet och straffmätningen införs och att dessa utformas enligt de riktlinjer som fängelsestraffkommittén dragit upp.

Den kritik som framförts från en del remissinstanser har huvudsakligen rört detaljrikedomen i förslaget. Jag återkommer till denna kritik i följande avsnitt. Endast en remissinstans. JO, har helt avstyrkt den föreslagna regleringen. JO menar att de föreslagna reglerna genom detaljrikedomen och den delvis obligatoriska formen sannolikt skulle visa sig otympliga i praktiskt domstolsarbete. Det synes enligt JO orimligt att domstolarna skulle behöva redovisa alla möjliga överväganden i såväl straffmätnings- som påföljdsvalsfrågorna. Enligt JO synes det mesta av vad kommittén föreslagit i denna del naturligen kunna komma till uttryck i form av motiv- uttalanden i samband med att en ny lagstiftning på området antas.

Jag har för egen del svårt att se fördelarna med att genomföra en nyordning på området genom motivuttalanden. Förutom att ett sådant tillvägagångssätt i förevarande fall enligt min mening skulle vara principi- ellt tveksamt är det knappast effektivt i den mån lagstiftaren önskar påver— ka principerna för påföljdsbestämningen. Mitt förslag innehåller visserli- gen i stora delar en kodifiering av vad som allmänt antas vara gällande rätt men innebär också en del nyheter framför allt när det gäller grunderna för att utmäta straff och välja påföljd.

Det är för närvarande mycket sällsynt att domstolarna lämnar någon närmare motivering i straffmätningsfrågor. Med några enstaka undantag av mycket speciell karaktär har inte heller högsta domstolen genom prejudi- kat lämnat någon vägledning i dessa hänseenden. När det gäller påföljdsval finns visserligen åtskilliga vägledande rättsfall, men lagstiftningens struk- tur gör det svårt att inordna dessa under mera generella rättsprinciper. Som jag tidigare har varit inne på förutsätter den grundläggande regeln i ! kap. 7å BrB att påföljdsbestämningen skall utgöra resultatet av en avvägning mellan delvis motstridiga intressen om vilkas relativa vikt det finns högst olika uppfattningar bland beslutsfattare inom rättsväsendet. Bestämmelsen ger därför inte någon egentlig vägledning. Det har också hävdats att domstolarnas kunskapsunderlag är sådant att det över huvud

taget inte är möjligt att vid ett beslutsfattande i ett enskilt fall ta den hänsyn som enligt lagstiftningen skall vara vägledande för beslutsfattandet. Praxis när det gäller påföljdsbestämning grundar sig i dag inte heller främst på i lagstiftning eller på annat sätt formulerade principer utan mer på en fram- vuxen domstolstradition.

Det är enligt min mening också ofrånkomligt att domstolarna vid på- följdsbestämningen måste ha en stor frihet att väga in de särskilda förhål- landena i varje enskilt fall. En ny reglering bör inte lägga hinderi vägen för detta. Att regler på området inte bör eller kan utformas så att de ger ett mer eller mindre automatiskt svar på hur påföljden bör bestämmas i det enskil- da fallet utesluter emellertid inte att det är viktigt att det finns en klar och enhetlig reglering av de allmänna principerna för beslutsfattandet.

I det övervägande antal fall som prövas vid domstol föranleder påföljds- frågan inga särskilda problem utan påföljden anpassas till fast praxis. Någon förändring i det hänseendet innebär inte heller de regler som jag kommer att föreslå. Det är emellertid inte ovanligt att det föreligger skilda uppfattningar om exempelvis hur allvarligt ett brott är. vilken betydelse en viss omständighet skall tillmätas vid straffmätningen eller vilken hänsyn som bör tas till vissa av gärningsmannens personliga förhållanden. Att domstolarna redovisar sina överväganden i sådana fall ser jag som en betydande fördel. En motivering för hur påföljdsbestämningen har skett ger parterna och andra bättre möjlighet att bedöma på vilket sätt domsto- len beaktat olika faktorer och ger därigenom bl. a. ett bättre underlag för en bedömning av om det finns anledning att överklaga domen till högre rätt. En reglering av det slag som jag ämnar föreslå kommer enligt min bedöm- ning att underlätta argumentering och motivering i sådana fall och därige— nom också främja en enhetlig rättstillämpning. Efter hand bör också väg- ledning genom prejudikatbildning från högsta domstolen kunna förväntas. Påföljderna kan på så sätt på sikt bli mer förutsebara.

Fängelsestraffkommittén har uttalat att dess förslag genom den föränd- rade grundläggande konstruktionen och de mer detaljerade regler som ställs upp för påföljdsbestämningen på sikt bör kunna leda till en minskad användning av fängelse. Detta skulle bl.a. hänga samman med att domsto- larna. i stället för att som för närvarande hänvisa enbalt till allmän laglyd- nad. har att mer precist ange av vilket skäl som fängelse ådöms. RÅ har ställt sig tveksam till om förslaget kommer att få denna effekt i praktiken och pekat på bl. a. att den föreslagna regleringen ansluter sig mycket nära till nuvarande praxis. Det faktum att de omständigheter som redan i dag beaktas vid påföljdsbestämning regleras i lag behöver därför enligt RÅ inte innebära att domstolarna i större utsträckning kommer att döma ut andra straff än frihetsstraff eller sänka nivån på de fängelsestraff som döms ut.

De förslag som jag lägger fram i det följande anknyter även i detaljregle- ringen nära till kommitténs. Förslagen kan i betydande utsträckning ses som en kodifiering av gällande praxis för påföljdsvalet och straffmätning- en. Ett avgörande skäl för den nya regleringen är. somjag tidigare påpekat. att söka få till stånd en mer enhetlig och mer förutsebar rättstillämpning. Däremot är avsikten med förslaget inte att allmänt sett åstadkomma vare sig en strängare eller mildare påföljdsbestämning än den som nu förekom-

mer. I vissa hänseenden. som exempelvis beträffande vissa återfallsbrott. innebär förslagen en skärpning medan de i andra hänseenden lämnar utrymme för en mildare praxis.

I enlighet med det anförda har inom justitiedcpartementet upprättats för- slag till

1. lag om ändring i brottsbalken

2. lag om ändring i rättegångsbalken

3. lag om ändring i lagen (1951 :649) om straff för vissa trafikbrott

4. lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister

5. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m.

6. lag om ändring i bötcsverkställighetslagen (1979: 189)

7. lag om ändring i utlänningslagen (l980:376) Förslaget under 3 har upprättats i samråd med chefen för kommunika- tionsdepartementet och förslaget under 7 i samråd med statsrådet G. Andersson.

1 kap.

Bestämmelserna i nuvarande 5 och 6 55 motsvaras av de nya 30 kap. 2 och 3 ss. Vidare upphör 7 5 att gälla. se avsnitt 2.2 och 30 kap.

3ä

Paragrafen är i sak oförändrad. Den enda ändring som vidtagits är att orden "de allmänna" har utgått. Uttrycket behövs inte eftersom samtliga särskilda straffarter numera har utmönstrats.

4.5

Eftersom särskilda straffmätningsregler införs är det missvisande att säga att användningen av straffen i allmänhet regleras av vad i bestämmelserna om det särskilda brottet är stadgat. [ stället sker en hänvisning till förutom bestämmelserna om de särskilda brotten vad därutöver är särskilt föreskri- vet. Vad som åsyftas är i första hand straffmätningsreglcrna i 29 kap.

Det nuvarande andra stycket motsvaras av 5 & första stycket.

Så

Första stycket motsvarar den nuvarande bestämmelsen i 1 kap. 4 .5 andra stycket. Bestämmelsen är i sak oförändrad. Endast den ändringen har vidtagits att ordet påföljd har bytts ut mot straff. Paragrafen reglerar ju endast förhållandet i svårhetshänseende mellan de båda straffen böter och fängelse. Bestämmelsen har fått vara kvar i 1 kap. eftersom den har betydelse för att man skall förstå de regler som finns i bestämmelserna om de särskilda brotten om att man i vissa fall får döma till lindrigare straff än som är stadgat för brottet.

] 30 kap. 1 5 finns en bestämmelse som vid val av påföljd reglerar svårheten av fängelse i förhållande till villkorlig dom och skyddstillsyn. En hänvisning till den paragrafen har tagits in i andra stycket.

oå

Bestämmelsen har i sak oförändrad. förts över från nuvarande 33 kap. l &. Bestämmelsen i nuvarande 33 kap. 1 5 om straffbarhetsåldern får anses så grundläggande att den bör placeras i 1 kap.

13 kap. 11 ä

2. Enligt paragrafen får bl.a. under vissa förutsättningar dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet för gärningen. Enligt den nuvarande andra meningen får dock inte dömas till lindrigare straff än fängelse. om lägsta straffet för brottet annars är fängelse i två år eller däröver. ' l paragrafen har endast den ändringen gjorts att andra meningen har utgått. Orsaken är den föreslagna regleringen i 29 kap. rörande möjligheten att döma till lindrigare straff än det som är föreskrivet för brottet. Denna reglering gör den typ av inskränkning som bestämmelsen i andra meningen innebär meningslös då lägre straff ändå kan ådömas. Ändringen saknar emellertid praktisk betydelse. Det torde inte komma i fråga att för så allvarliga brott som det här gäller döma till böter.

20 kap. 4 5

l paragrafen har det nuvarande andra stycket utgått. Bestämmelsen i stycket att det vid bestämmande av straff skall tas hänsyn till om den dömde skiljs från sitt uppdrag har sin motsvarighet i 29 kap. 5 5.

26 kap.

Bestämmelserna i den upphävda 4 s' motsvaras av 29 kap. 7 5 andra styc- ket och 30 kap. 5 så.

25

I paragrafen finns bestämmelsen om fängelse som gemensamt straff för flera brott. De sakliga ändringarna har behandlats i avsnitt 4.2. De syftar till en differentiering genom att möjligheten att överskrida det svåraste straffet ökarju högre detta är. Det kan understrykas att vad som eftersträ- vas inte i första hand är att höja straffen utan att åstadkomma mer differen- tierade straffskalor för fängelse vid flerbrottslighet. Normalt bör man liksom för närvarande kunna hålla sig inom de vanliga straffskalorna.

115

Ändringen består av ett tillägg enligt vilket övervakningsnämnden får förordna att övervakningen efter villkorlig frigivning skall upphöra om den inte längre bedöms vara behövlig. Skälen för detta har behandlats i av- snitt 4.3. Om övervakning är påkallad eller inte skall bedömas enligt sam— ma kriterier som för närvarande. Att övervakningen normalt skall upphöra sedan ett år av prövotiden har förflutit framgår av sista meningen.

27 kap. | &

Bestämmelsen innehåller det grundläggande rekvisitet för när villkorlig dom får ådömas. Detta får ske endast för ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter. Villkorlig dom skall således användas i fall då brottet med tillämpning av den aktuella straffskalan och bestämmelser- na i 29 kap. vid straffmätningen ligger på fängelsenivå och alltså inte endast föranleder böter. Detta skiljer sig från den hittillsvarande reglering- en enligt vilken villkorlig dom får användas om fängelse kan följa på brottet. dvs. om straffskalan för brottet upptar fängelse. I praxis torde dock inte heller enligt denna reglering villkorlig dom ha ådömts i de fall brottet bedömts motivera endast böter.

Angående de närmare förutsättningarna för att döma till villkorlig dom, se 30 kap. 4 och 7 åå.

.. 73

25

I paragrafen finns den grundläggande bestämmelsen om att villkorlig dom får förenas med dagsböter. Förutsättningen för detta anges i den nya 30 kap. 8 5.

28 kap. 1 5

Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om i vilka fall skyddstillsyn får ådömas. Denna överensstämmer med den som föreslås gälla för villkorlig dom. se 27 kap. 1 5. Förutsättningarna i övrigt för att ädöma skyddstillsyn regleras i 30 kap. 4 och 9 55.

25

Möjligheten att kombinera skyddstillsyn med böter kvarstår. De närmare förutsättningarna för när kombinationen bör användas anges i 30 kap. 10 5.

35

Möjligheten att kombinera skyddstillsyn med fängelse i lägst 14 dagar och högst 3 månader kvarstår oförändrad. De närmare förutsättningarna för att använda kombinationen regleras i 30 kap. 1 l 5.

I det nya andra stycket anges uttryckligen att domstolen inte får kombi— nera skyddstillsyn med både böter och fängelse. Bestämmelsen överens- stämmer med tidigare motivuttalanden (prop. 1978/79:212 s. 74).

En motsvarighet till bestämmelsen i det nuvarande tredje stycket åter- finns i 6 a 5 första stycket.

65

Bestämmelserna i andra och tredje styckena har utan någon förändring i sak flyttats till 6 a 5.

6215

I denna nya paragraf har. utan någon ändring i sak. de väsentliga bestäm-

melserna om innehållet i s.k. kontraktsvård samlats (prop. 1986/87: 106, '

JuU 32. rskr. 279. SFS 1987:761).

Iförsta stycket föreskrivs att rätten. om en planerad behandling är av avgörande betydelse för att skyddstillsyn ådöms. i domslutet skall ange hur långt fängelsestraff som skulle ha ådömts om fängelse i stället hade valts som påföljd. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 3 5 tredje stycket.

Andra stycke! innebär att föreskrift om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa alltid "skall meddelas i de aktuella fallen. I andra meningen sägs att en sådan behandlingsplan också får innehålla

bestämmelser om att den dömde är skyldig att genomgå kroppsvisitation och kroppsbesiktning för kontroll av att han inte missbrukar beroende- framkallande medel. Bestämmelserna motsvarar nuvarande i 65 andra stycket första meningen och tredje stycket.

I tredje stycket anges att det i samband med en sådan behandlingsplan får föreskrivas att den som ansvarar för behandlingen skall göra anmälan till skyddskonsulenten och åklagaren om den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden enligt planen. Bestämmelsen motsvarar den nuvarande andra meningen i 6 5 andra stycket.

En föreskrift om behandlingsplan är en sådan föreskrift som avses i 26 kap. 15 5 första stycket 3. Att en sådan föreskrift får meddelas vid dom på skyddstillsyn framgår av hänvisningen i 28 kap. 65 första stycket. Bestämmelserna i förevarande paragraf är inte tillämpliga i varje fall då en dom på skyddstillsyn förenas med föreskrift om en behandlingsplan som den dömde är skyldig följa. utan endast om den planerade behandlingen har varit av avgörande betydelse för att skyddstillsyn ådömts. Härmed avses att skyddstillsyn valts med hänsyn till den särskilda regleringen i 30 kap. 9 5 andra stycket 3. Även när grunden att ådöma en skyddstillsyn är en annan. får rätten förena skyddstillsynen med föreskrift om en be- handlingsplan som den dömde skall följa. men den särskilda regleringen i förevarande paragraf är då inte tillämplig. Däremot får rätten även i dessa fall enligt bestämmelsen i 28 kap. 5 5 fjärde stycket besluta om längre övervakningstid under förutsättning att den dömde åtagit sig att följa behandlingsplanen.

75

Den nya bestämmelsen i andra stycket har behandlats i avsnitt 4.3. Frågan om övervakning i dessa fall behövs eller inte. bör bedömas utifrån samma kriterier som gäller för om övervakning skall anordnas efter villkorlig frigivning. Såväl stöd-' som kontrollfunktionen hos övervakningen och syftet med den förlängda övervakningen får således beaktas. '- '

8 och9 55

I paragraferna har endast hänvisningar till det nuvarande 3 5 tredje stycket ersatts av dess motsvarighet i 6 a 5 första stycket.

29 kap.

Kapitlet. som är nytt, har rubriken Om straffmätning och påföljdseftergift. [ kapitlet har bestämmelserna om straffmätning. som allmänt behandlats i avsnitt 3.1 och 3.2. samlats. I stor utsträckning saknar bestämmelserna motsvarighet i nu gällande lag. Nu gällande lagregler som rör straffmät- ningen har förts hit. Som exempel kan nämnas reglerna i nuvarande 26 kap. 4 5 tredje stycket och 33 kap. 4 5. Endast allmänt giltiga regler om straffmätning. dvs. sådana som i princip är tillämpliga på alla brott. be- handlas i detta kapitel.

Straffmätningsregler som tar sikte på särskilda brott står således kvar i anslutning till brottsbeskrivningarna (se den ändrade 13 kap. 11 5 samt 14 kap. 11 5 och 15 kap. 14 5). Straffmätningsregeln i 22 kap. 8 5. som endast gäller under krig. har ansetts böra stå kvar i detta kapitel. Detsam- ma gäller bestämmelsen i 2 kap. 65 om hänsyn i vissa fall till påföljd ådömd utom riket.

Fängelsestraffkommittén har i sitt förslag samlat de allmänna grunderna för ansvarsfrihet i ett kapitel. Detta kapitel tar inte upp några regler om strafflindring. Strafflindring regleras'i stället genom en hänvisning i kom- mitténs motsvarighet till förevarande kapitel. Någon allmän översyn av ansvarsfrihetsreglerna gör kommittén inte i sitt huvudbetänkande. En så- dan kommer dock att ske i slutbetänkandet. som beräknas föreligga inom kort. Enligt uppgift kommer då relativt långtgående såväl sakliga som redaktionella ändringar att föreslås av kommittén. Det har därför inte funnits skäl att nu till någon del ta upp ansvarsfrihetsreglerna. Se vidare under 3 5.

Reglerna om straffmätning har i förslaget placerats i 29 kap. och bestäm- melserna om påföljdsval i 30 kap. Även kommittén föreslog att reglerna om påföljdsval och straffmätning skulle placeras i två kapitel. dock med nummer 33 och 34. Anledningen härtill var att kommittén föreslog att vissa specialstraffrättsliga brott. t. ex. narkotikabrott och skattebrott. skulle fö- ras över till brottsbalken. Som jag ser det förutsätter en sådan förändring ett betydligt mer ingående utredningsarbete och det finns således inte anledning att nu planera för ett sådant överförande. Jag har därför valt att placera de nya reglerna i de tidigare upphävda 29 och 30 kap. Reglerna om straffmätning och påföljdsval kommer därmed att komma efter kapitlen om böter. fängelse, villkorlig dom och skyddstillsyn. De kommer däremot före bestämmelserna om överlämnande till särskild vård i 31 kap. Detta serjag som en logisk ordning eftersom reglerna om straffmätning och påföljdsval inte är tillämpliga i fråga om överlämnande till särskild vård (se 30 kap. 1 5 andra stycket i mitt förslag).

Jag har inte gått lika långt som fängelsestraffkommitte'ns förslag vad det gäller att föra över nu gällande regler till de två nya kapitlen. Det är dock endast fråga om marginella skillnader. Jag anser således att den grundläg- gande bestämmelsen om påföljdernas användning i 1 kap. 45 bör vara kvar i detta kapitel. Den hänger nära samman med 1 kap. 3 5 och behövs för att förstå de enskilda brottsbeskrivningarna där ju endast påföljderna böter och fängelse nämns. Att villkorlig dom och skyddstillsyn får ådömas i stället för fängelse bör enligtmin mening framgå redan av bestämmelserna i 27 och 28 kap om dessa påföljder och inte först av påföljdsvalskapitlet. Vidare anser jag att även huvudbestämmelserna om att villkorlig dom får förenas med böter och skyddstillsyn med böter eller fängelse samt de särskilda strafflatituder som då gäller bör finnas i 27 och 28 kap. Om inte dessa kombinationer presenteras redan där blir resten av kapitlen svåra att förstå. De närmare förutsättningarna för att döma till villkorlig dom och skyddstillsyn samt för användningen av kombinationerna återfinns dock även enligt mitt förslag i kapitlet om påföljdsval.

Kapitlet om straffmätning kommer således före kapitlet om påföljdsval.

Ser man endast till hur beslutsprocessen fungerar i domstolarna kan. såsom påpekats av några remissinstanser. hävdas att ordningen borde vara den omvända. Någon egentlig straffmätning kommer normalt inte i fråga innan domstolen funnit att påföljden bör stanna vid böter eller fängelse. Med hänsyn till att påföljdsvalet inte kan ske utan i vart fall ett allmänt omdöme om brottslighetens straffvärde får det emellertid anses vara mest överskådligt att ha bestämmelserna om straffvärde. och därmed även om den med straffvärdet så intimt förknippade straffmätningen. före bestäm- melserna om påföljdsvalet.

Kapitlet har disponerats på följande sätt. I 1 5 finns den grundläggande bestämmelsen om straffvärdet som utgångspunkt för straffmätningen. Vi- dare angcs där vilka faktorer som särskilt skall beaktas vid bedömningen av ett brotts straffvärde. Härefter följer i 2 5 en exemplifierande uppräk- ning av omständigheter som ökar straffvärdet. En motsvarande uppräk- ning av omständigheter som minskar straffvärdet finns i 3 5. I 4 5 regleras betydelsen av gärningsmannens tidigare brottslighet. Omständigheter som utöver brottets straffvärde skall beaktas vid straffmätningen anges i 5 5. I 6 5 finns bestämmelsen om påföljdseftergift. Slutligen ges i 7 5 särskilda regler för det fall att någon har begått brott innan han fyllt 21 år.

Fastän en strävan har varit att flertalet vanliga eller principiellt viktiga straffmätningskriterier skall komma till uttryck i kapitlet står det klart att det i praktiken kan uppkomma ett mycket stort antal situationer där de omständigheter som ter sig väsentliga för straffmätningen inte täcks av de aktuella reglerna. Ofta kan då förhållandena antas vara sådana att det finns någon av reglerna som visserligen inte uttryckligen tar sikte på den förelig- gande situationen men ändå till sin inriktning är så likartad att den kan tillämpas analogt. Men även när så inte är fallet. skall naturligtvis domsto- larna bestämma straffet efter en sammanvägning av de särskilda omstän- digheter som föreligger i det aktuella fallet. Det bör alltså understrykas att avsikten inte är att ge en uttömmande redovisning av de faktorer som bör beaktas.

1 5 Första stycket Här anges de allmänna grunder enligt vilka straffmätning skall ske. Huvud- regeln är att straff skall mätas ut efter brottets eller den samlade brottslig- hetens straffvärde. Frågan om vilka faktorer som skall beaktas vid bedöm— ningen av straffvärdet regleras i andra stycket. Bestämmelsen att straff skall mätas ut efter straffvärdet är emellertid inte utan undantag. Det finns senare i kapitlet olika bestämmelser. 4. 5 och 7 55. som öppnar möjlighet att i enskilda fall mäta ut ett annat straff än det som straffvärdet påkallar. Även på andra ställen i brottsbalken. t. ex. reglerna om frivilligt avvärjan- de av fara m.m. i 13 kap. 11 5. 14 kap. 11 5 och 15 kap. 14 5. finns bestämmelser som ger möjlighet att vid straffmätningen beakta även andra faktorer än sådana som påverkar bedömningen av straffvärdet. Föreskriften att straffvärdet skall vara avgörande för straffmätningen är ett uttryck för den vikt som bör läggas på principerna om ekvivalens och

proportionalitet eller med andra ord att lika svåra brott skall ges lika stränga straff och att svårare brott skall straffas strängare än lindrigare brott. Även med en sådan reglering som finns i andra stycket är det emellertid uppenbart att det finns utrymmeför högst skiftande uppfattning- ar om vilket straffvärde olika brott bör anses ha. Avsikten är emellertid att enskilda domares värdering i detta hänseende inte skall vara avgörande för straffmätningen. Intresset av en enhetlig behandling innebär att målsätt- ningen bör vara att straffnivån för olika brott i princip skall vara oberoende av vilken domare som dömer i det enskilda fallet. Detta har markerats i lagtexten på två sätt. Dels föreskrivs uttryckligen att straff skall bestäm- mas inom ramen för den tillämpliga straffskalan. dels sägs att intresset av en enhetlig rättstillämpning skall beaktas. Den principiella innebörden av dessa föreskrifter är att domstolarna vid sin bedömning av straffvärdet skall utgå från den allmänna värdering som lagstiftningen ger uttryck för samt i övrigt anpassa sig till de principer som har utvecklat sig genom rättspraxis.

Att målsättningen är en rättslig likabehandling får inte göra att man bortser från att det i praktiken kan föreligga betydande svårigheter att jämföra olika brott. En lång rad faktorer påverkar straffvärdet i det enskil- da fallet och någon enkel formel enligt vilken straff kan mätas ut finns inte. Stöld av två lika värdefulla föremål eller två fall av- misshandel som medfört lika svåra skador kan med hänsyn till övriga omständigheter ha högst olika straffvärde. Betoningen av den rättsliga likabehandlingen får således inte tas till intäkt för en mer schematisk eller förenklad straffmät- ningspraxis än den som förekommer i dag.

Vilken straffskala som är tillämplig i det enskilda fallet framgår normalt av den brottsbeskrivning som är aktuell. Vid gradindelade brott är den tillämpliga straffskalan beroende av till vilken grad brottet bedöms höra. Är någon särskild bestämmelse tillämplig enligt vilken ett högre eller lägre straff än det som normalt är föreskrivet för brottet får utdömas. påverkar detta också vilken straffskala som skall anses tillämplig. Om det är fråga om ansvar för [lera brott. är den tillämpliga straffskalans omfattning bero- ende av reglerna för bedömning av llerfaldig brottslighet (jämför 25 kap. 5 5 och 26 kap. 2 5). En förhöjd straffskala finns också för vissa återfalls- situationer (26 kap. 3 5).

Enligt den straffmätningspraxis som nu tillämpas ligger de flesta straff som utmäts relativt nära straffminimum medan den övre delen av straff- skalan utnyttjas mer sällan. Vid vissa brott. t. ex. narkotikabrott. är emel- lertid spridningen över straffskalan större. Detsamma gäller när straff- skalan endast omfattar böter liksom i vissa fall då såväl böter som fängelse ingåri straffskalan. ' '

De nya straffmätningsreglerna är inte avsedda att medföra någon påtag- lig förändring av denna praxis. Den övre delen av straffskalan är normalt inte avsedd för mer ordinär brottslighet av det aktuella slaget utan för exceptionella fall som i praktiken sällan inträffar. Det bör också hållas i minnet att det ofta. exempelvis vid stölder. är mer eller mindre tillfällighe- ter som har varit avgörande för vilka värden som brottet kommit att avse eller vilka skador som har tillfogats. Sådana omständigheter är därför mindre väl ägnade att läggas till grund för en differentierad straffmätning.

Det kan emellertid inte uteslutas att de nya reglerna kan ge upphov till en mer differentierad straffmätningspraxis än den som förekommeri dag och jag ser det inte heller som någon nackdel om detta skulle bli följden. Det är i sig av värde om förekomsten av försvårande omständigheter också åter- speglasi straffmätningen. Väl så viktigt är emellertid att även förekomsten av förmildrande omständigheter beaktas på ett påtagligt sätt. Det kan i detta sammanhang erinras om att 3 och 5 55 ger ett ökat och mer preciserat utrymme för att i enstaka fall utmäta ett lindrigare straff än som är föreskri- vet för brottet. Också härigenom torde utrymmet för en mer differentierad straffmätning öka.

Det som nu har sagts tar även sikte på gradindelade brott. Det kan i sammanhanget erinras om att frågan om vilken grad ett brott i ett enskilt fall skall anses höra till inte helt avgörs enligt samma kriterier som straff- mätningen. Avgörande för till vilken svårhetsgrad ett brott är att hänföra är i allmänhet omständigheter vid brottet av objektiv betydelse. Vid straff- . mätningen inom en given straffskala är däremot ofta omständigheter av subjektiv betydelse av avgörande vikt (jämför exempelvis Beckman m.fl.. Kommentar till brottsbalken II. 5:c uppl. s. 644 f och 648). Har en gär- ningsman uppsåtligen tillgripit tillräckligt stora värden eller tillfogat en annan tillräckligt svåra kroppsskador. torde brotten vara att bedöma som grova. även om effekterna i viss mån framstår som tillfälliga eller om förmildrande omständigheter föreligger. Är å andra sidan det tillgripna av ringa värde eller skadorna lindriga. är det fullbordade brottet normalt inte att bedöma som grovt. även om avsikterna sträckt sig väsentligt längre. Det kan i sammanhanget framhållas att sådana omständigheter som anges i 4. 5 och 7 55 i princip aldrig är relevanta vid bedömningen av vilken grad ett brott tillhör och att detta i vart fall i allmänhet också gäller sådana omständigheter som anges i 3 5.

Frågan vilken svårhetsgrad ett visst brott tillhör måste alltså avgöras innan straffmätningen i det enskilda fallet sker. Utgångspunkten för straff- mätningen skall därefter vara den straffskala som befunnits tillämplig. Det får mot den bakgrunden anses naturligt att den övre delen av straffskalan används med viss försiktighet även i sådana fall då det finns en grövre grad av det aktuella brottet. Man kan i detta sammanhang också peka på att den del av straffskalan för en lägre grad av ett brott som "överlappar” straff- skalan för en högre grad i praktiken aldrig synes komma till användning och att fängelsestraffkommittc'n bl.a. mot denna bakgrund föreslår att överlappningarna skall minska väsentligt. Detta förslag har vid remissbe- handlingen fått ett övervägande positivt bemötande och avsikten är att beakta detta vid den beredning som nu pågår inom departementet beträf- fande straffskalornas utformning.

Frågan om betydelsen av att gärningsmannen döms för flera brott har behandlats i avsnitt 4.2. Som framgår där bör nuvarande praxis även i det hänseendet i princip kunna vara vägledande också för tillämpningen av de nya reglerna. Det kan här endast tilläggas att det får anses vara en viktig uppgift för rättstillämpningen att utveckla mera konkreta riktlinjer för hur straffmz'itningen bör ske i dessa fall.

Andra stycket Stycket innehåller en uppräkning av omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av straffvärdet. Förutom den skada. kränkning eller fara som gärningen inneburit. och vad gärningsmannen insett eller borde ha insett om detta framhålls särskilt de avsikter eller motiv som gärningsmannen haft.

I motsats till kommitténs motsvarande bestämmelse är andra stycket inte någon uttömmande definition av vad som avses med straffvärde utan anger endast de viktigaste inslagen vid straffvärdebedömningen. Med hän- syn härtill anknyts inte. som kommittén föreslagit. straffvärdebedömning— en uttryckligen till gärningsmannens skuld. Kommitténs avsikt med att använda skuldbegreppet torde visserligen inte ha varit annan än att finna en kort sammanfattande beteckning på olika till gärningsmannen hänförli- ga faktorer av betydelse för straffvärdebedömningen. Kommitténs förslag i denna del har emellertid mött åtskilliga invändningar vid remissbehand- lingen och är knappast heller särskilt vägledande för tillämpningen. Därför bör skuldbegreppet inte användas i. lagtexten. I sak torde emellertid detta inte innebära någon mera påtaglig skillnad i förhållande till kommitténs förslag.

Ytterligare en fördel med att inte definiera begreppet straffvärde utan i stället endast ange de viktigaste momenten vid bedömningen av detta är att det härigenom står klart att även andra faktorer kan vara av betydelse för vilket straffvärde ett brott skall anses ha. Man kan särskilt nämna sådana allmänpreventiva överväganden som enligt vad som anförts i avsnitt 2.2 kan påverka utfallet av en straffvärdebedömning.

Att andra faktorer än de som uttryckligen nämns kan vara av betydelse utesluter inte att bestämmelsen är avsedd att ge ett klart uttryck för att det alltid är omständigheterna vid brottet som måste vara avgörande för straffvärdebedömningen. l 2 och 3 55 ges mera konkreta exempel på sådana faktorer. Gärningsmannens person. hans tidigare vandel eller vad som inträffat efter brottet saknar däremot i princip betydelse för straffvär- det. I den mån sådana faktorer skall beaktas vid straffmätningen får detta ske enligt bestämmelserna i 4. 5 och 7 55.

En utgångspunkt för straffvärdebedömningen är självfallet de objektiva omständigheterna vid brottet. Detta har markerats genom att lagtexten särskilt nämner den skada. kränkning eller fara som gärningen inneburit. Uttrycket är avsett att uppfattas i vid mening. Utgångspunkten för bedöm- ningen torde normalt kunna tas i det aktuella brottets rekvisit. Ofta fram- går här direkt vilka former av skada, fara eller kränkning som i första hand är aktuella. Vid andra brott. som varusmuggling eller valutabrott, kan det framstå som mindre klart vari skadan. kränkningen eller faran primärt består. Även i sådana fall utgör emellertid brotten angrepp på rättsligt skyddade intressen. och några större svårigheter torde normalt inte förelig- ga att bedöma i vilken utsträckning dessa har kränkts.

Bedömningen av sådana omständigheter som jag nu berört skall självfal- let ske utifrån objektiva kriterier. Vem som drabbats av brottet är således i princip utan betydelse för bedömningen i detta hänseende. Detta utesluter självfallet inte att det kan finnas anledning att se allvarligare på vissa

former av angrepp än andra med hänsyn till att de kränker flera skyddsvär- da intressen. Ett exempel är den särskilda lagregleringen beträffande våld eller hot mot tjänsteman. Liknande situationer kan emellertid föreligga även utan särskild lagreglering.

Straffvärdet för stöld av två lika värdefulla fordon kan exempelvis vara olika med hänsyn till att ett av fordonen har varit av särskild betydelse för målsäganden. Kommittén har för sin del pekat på det exemplet att stöld av ett par skidor i fjällvärlden kan få betydligt allvarligare följder än om stölden sker i en storstad.

Även om de objektiva omständigheterna bildar en naturlig utgångspunkt för straffvärdebedömningen. är de subjektiva omständigheterna ofta av större betydelse i detta hänseende. Detta har i bestämmelsen kommit till uttryck genom föreskriften att det särskilt skall beaktas vad gärningsman- nen insett eller borde ha insett om de objektiva omständigheterna samt vilka avsikter eller motiv som han haft. Vid straffvärdebedömningen skall hänsyn inte tas till sådana omständigheter som inte täcks av gärningsman— nens uppsåt eller oaktsamhet. Hur grov oaktsamheten har varit liksom vilken form av uppsåt som förelegat är också av stor betydelse för bedöm- ningen.

Har uppsåtet sträckt sig längre än de faktiska verkningarna är detta. i den mån det inte påverkar rubriceringen av brottet, en försvårande om- ständighet. Av väsentlig betydelse är också bakgrunden till gärningsman- nens handlande. En impulshandling har normalt inte samma straffvärde som ett handlande som är övervägt, oeh två likartade gärningar kan vara att bedöma helt olika med hänsyn till att olika motiv har legat bakom. På ett allmänt plan kan det sägas att det är en försvårande omständighet. om. gärningsmannen genom sitt handlande har visat en uppenbar likgiltighet inför rättsligt skyddade värden.

25

I paragrafen finns en uppräkning av försvårande omständigheter. dvs. omständigheter som ökar straffvärdet. Det rör sig genomgående om om- ständigheter som är hänförliga till det konkreta brottet. Uppräkningen är cxemplifierande. Det kan alltså även förekomma andra försvårande om- ständigheter än de uppräknade. Avsikten är emellertid att uppräkningen skall inrymma de vanligaste och mest betydelsefulla av det slags omstän- digheter som enligt nuvarande praxis brukar åberopas som särskilt försvå- rande.

Att de uppräknade omständigheterna skall beaktas särskilt utesluter dock inte att det kan finnas andra omständigheter som i det enskilda fallet kan tillmätas lika stor eller större betydelse. Självfallet skall. på motsva- rande sätt,som sker vid bedömningen av vilken grad ett brott skall hänföras till. samtliga omständigheter vid brottet beaktas vid straffvärdebedömning- en. Jämfört med vad som gäller vid gradindelning av särskilda brott säger det sig också självt att det vid tillämpningen av en allmän bestämmelse av det här aktuella slaget måste finnas ett större utrymme för att tillmäta

också andra omständigheter än de som uttryckligen anges i lagtexten en väsentlig betydelse.

Inledningsvis framgår att de angivna omständigheterna gäller vid sidan av vad som skall beaktas för varje särskild brottstyp. Härmed avses främst vad som framgår direkt av straffbestämmelserna men även exempelvis av förarbeten och rättspraxis.

Vid bestämmande av straffvärdet skall man överväga om den föreliggan- de gärningen är svårare eller lindrigare än andra gärningar som hör till samma brottstyp. ] straffbestämmelserna kan förekomma sådana omstän- digheter som anges i paragrafen. Som exempel kan nämnas att gärnings- mannen har visat särskild hänsynslöshet eller att brottet utgjort led i en brottslighet som har bedrivits i stor omfattning. Motsvarande rekvisit finns i olika brottsbeskrivningar. t. ex. vid grov misshandel respektive vid grovt narkotikabrott. Har en sådan omständighet beaktats redan vid avgörandet av till vilken grad brottet är att hänföra. saknas det ofta anledning att ytterligare beakta den i försvårande riktning vid straffmätningen inom den för graden föreskrivna straffskalan.

Det förhållandet att en eller flera försvårande omständigheter föreligger gör det inte möjligt att gå över det maximum som är stadgat för brottet.

Punkt ]

Vad som upptas här är det som brukar kallas subjektivt överskott. Gär- ningsmannen har haft ett uppsåt som sträckt sig längre än till det händelse- förlopp han orsakat. De praktiskt vanliga fallen av subjektivt överskott föreligger vid försök. förberedelse och stämpling till brott. Det händelse— förlopp gärningsmannen avsett sträcker sig i dessa fall längre än till den handling han faktiskt har företagit eller den effekt han har uppnått. dvs. vanligen till det planerade eller påbörjade brottets fullbordan.

Om gärningsmannen har haft för avsikt att brottet skulle få betydligt allvarligare följder än det faktiskt har fått. är det rimligt att denna omstän- dighet verkar höjande vid bedömning av straffvärdet. Ofta torde det förhål- la sig så att. om någon med avseende på effekten har gjort sig skyldig till en lindrigare form av ett gradindelat brott men har haft för avsikt att uppnå mer. han kan dömas för försök till den högre graden av brottet. Om gärningen dock redan är att hänföra till den högsta graden eller om det rör sig om ett brott som inte är gradindelat. finns inte denna möjlighet. Det kan i sådana fall finnas anledning att tillämpa den nu aktuella punkten för att bestämma ett för brottet rättvisande straffvärde.

Punkt 2

För att denna punkt skall tillämpas krävs enligt lagtexten att gärningsman- nen har visat särskild hänsynslöshet. Det skall alltså tillkomma något extra utöver den hänsynslöshet som normalt ingår i begåendet av ett brott och som i förekommande fall har beaktats i rekvisiten för brottet. Att råna någon under pistolhot är normalt att bedöma som grovt rån. Om rånaren därutöver skjuter skarpa varningsskott. tillkommer ett extra mått av hän-

synslöshet som det kan finnas skäl att beakta vid bestämmandet av straffvärdet. Inbrott i lägenhet där någon har sin bostad bedöms normalt som grov stöld. Om till själva stölden kommer att gärningsmannen orsakat en förstörelse. som i förhållande till inbrottet är omfattande eller omotive- rad ger detta uttryck för en hänsynslöshet som också kan beaktas vid straffvärdebedömningen.

Punkt 3

Punkten tar bl. a. sikte på brott som förövats mot barn. handikappade eller äldre. Att narkotika har försålts till barn eller ungdom bör således bedömas som allvarligare än om samma preparat och mängd försålts till vuxna personer. Att ett rån har förövats mot en handikappad måste anses försvå- rande. Att man uppsåtligen utnyttjar att någon har en särskilt skyddslös ställning är en faktor som normalt bör tillmätas en betydande vikt. Detta gäller särskilt övergrepp mot barn där riskerna dessutom är särskilt stora att övergreppen kan medföra svåra och långvariga personliga skadeverk- ningar.

Punkt 4

Att grovt utnyttja sin ställning eller att missbruka ett särskilt förtroende är också ägnat att höja ett brotts straffvärde. Det finns ofta anledning att se allvarligare på om t. ex. en anställd stjäl något från sin arbetsplats än om motsvarande egendom stjäls av en utomstående. Samma gäller t. ex. om en . vårdare på en kriminalvårdsanstalt för in narkotika till de intagna.

Punkt 5

I 23 kap. 5 & finns en strafflindringsregel för bl. a. den som har förmåtts att medverka till brott genom tvång. svek eller missbruk av hans ungdom. oförstånd eller beroende ställning. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Den nu aktuella punkten tar sikte på att gärningsmannen förmått annan att medverka till brottet på ett sådant sätt. Avsikten är dock inte att punkten alltid skall vara tillämpbar då 23 kap. 5 så leder till ansvarsfrihet eller straffnedsättning. Detta skulle leda alltför långt. Det snävare tillämpnings- området för förevarande punkt har markerats genom att det skall röra sig om allvarligt tvång etc. Bestämmelsen kan tänkas vara tillämplig t. ex. i det fall någon utnyttjar sitt barns ungdom eller beroendeställning till att förmå honom att medverka vid brott. Ett annat exempel är att någons narkotikamissbruk utnyttjas till att förmå honom att delta i narkotika- brottslighet.

Punkt 6

Bestämmelsen avser brottslighet som har bedrivits i organiserade former genom att ha varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfatti ning. Det skall röra sig om en brottslig verksamhet. Ett enstaka brott. t.ex.

ett väl planlagt inbrott. faller inte under bestämmelsen vilket självfallet inte utesluter att planläggningen i ett sådant fall ändå kan vara att beakta som en försvårande omständighet. Bestämmelsen tar inte främst sikte på brott som har förövats av en ensam person utan på brottslighet med flera inblandade och som har skett i organiserade former. Det skall således röra sig om en serie gärningar som har övervägts före förverkligandet eller om en brottslighet som utan närmare planläggning ändock har bedrivits i stor omfattning. Exempel på brottslighet av denna typ är försäljning av narkoti- ka i organiserade former. systematisk häleriverksamhet. kopplen' i stor omfattning i form av bordeller samt dobbleri som består i att driva spel- klubbar. Även olika former av ekonomisk brottslighet kan falla under bestämmelsen. Sådan brottslighet bedrivs inte sällan i stor omfattning och med omfattande förberedelser. där brottet eller brotten ingår i vad som får betraktas som en brottslig verksamhet. I dessa fall kan det röra sig om endast en gärningsman..Tillämpningen av denna punkt inskränks genom att den tar sikte endast på medverkande som spelat en betydande roll i den brottsliga verksamheten. Den är således inte tillämplig på t.ex. gatuför- säljarna i en narkotikaliga. Det krävs dock inte att den tilltalade har intagit en ledande Ställning. Även om så inte är fallet kan hans deltagande ha varit betydande.

Gemensamt för punkterna l—6

Avsikten med denna paragraf är .att någorlunda uttömmande ange de omständigheter som vid sidan av brottslighetens omfattning eller effekter brukar betraktas som särskilt förvärande. Även om uppräkningen är exem- plifierande. torde de vanligast förekommande omständigheterna av detta slag finnas med om kanske inte direkt angivna så dock på det sättet att de går att hänföra till någon av de uppräknade punkterna. Denna teknik har lett till att flera av punkterna är allmänt hållna. Det skall därför betonas att de bör tillämpas med försiktighet. .

Fängelsestraffkommittén uttalari anslutning till motsvarigheten till den-. na paragraf att åklagaren. om han anser att det i ett mål föreligger någon omständighet som ökar straffvärdet enligt bestämmelsen. bör åberopa omständigheten i stämningsansökan. En remissinstans, domareförbundet. kritiserar detta uttalande och menar att det strider mot nuvarande praxis och möjligen kan medföra långtgående processuella komplikationer. Utta- landet Skulle nämligen enligt förbundet kunna uppfattas som att domstolen skulle vara förhindrad att beakta omständigheterna i den mån de inte uttryckligen anges i gärningspåståendet. Det torde dock vara klart att domstolen vid straffmätningen i samma utsträckning som i dag, kan beakta försvårande eller förmildrande omständigheter oberoende av om åklagaren åberopat dem i stämningsansökan eller ej. Det är dock givetvis alltid av värde för den tilltalade och hans försvar om åklagaren redan i stämnings- ansökan anger om någon omständighet föreligger som enligt hans åsikt enligt förevarande paragraf är att anse som särskilt försvårande.

Avslutningsvis kan påpekas att åklagaren naturligtvis har bevisbördan för om en försvårande omständighet föreligger.

3 & Prop. 1987/88: 120

Paragrafen behandlar förmildrande omständigheter. Uppräkningen är även ' . här exemplifierande.

Inledningsvis ges en hänvisning till att bestämmelserna skall tillämpas utöver vad som är föreskrivet för vissa fall. Omständigheter som minskar straffvärdet finns ju. förutom i denna bestämmelse. reglerade även på andra håll i brottsbalken. Jag tänker här främst på regeln i 24 kap. 5 & BrB. Föreligger t. ex. nödvärn. utan att ansvarsfrihet inträder. skall omständig- heten ändock beaktas vid bedömningen av straffvärdet. Även lindrigare straff än som är stadgat för brottet kan då ådömas. Såsom berörts i den allmänna motiveringen kommer fängelsestraffkommittén i sitt slutbetän- kande att presentera en översyn—av de allmänna ansvarsfrihetsgrunderna. [ avvaktan härpå föreslås inte någon ändrad reglering beträffande dessa.

På motsvarande sätt som vid de försvårande omständigheterna i 2 & har strävan varit att i 3 & ange de förmildrande omständigheter som är vanli- gast och mest betydelsefulla. Självfallet kan även här. och detta i större utsträckning än vid försvårande omständigheter. även andra faktorer än de som uttryckligen nämns vara att beakta som förmildrande omständigheter.

Första stycket Punkt ]

Bestämmelsen tar sikte på vad som brukar kallas provokation. alltså situationer då någon retas eller hetsas till att begå brott. Punkten är avsedd att tillämpas med stor försiktighet. Jämför uttalanden om våldtäkt och provokation i prop. 1983/84: 105. Det brott vid vilket det oftast torde finnas anledning att beakta provokation är misshandel.

Punkt 2

Här avses omständigheter som minskar gärningsmannens förmåga att kon— trollera sitt handlande.

Först nämns själslig abnormitet. Bestämmelsen har en motsvarighet i den nuvarande föreskriften i 33 kap. 4 & första stycket andra meningen om att lindrigare straff får bestämmas för brott som något begått under infly- tande av själslig abnormitet. När det gäller termen själslig abnormitet vill jag tillägga att jag och chefen för socialdepartementet avser att inom kort hos regeringen ta upp frågan om ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård och behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Jag får i det samman- hanget anledning att återkomma till termen själslig abnormitet.

Stark sinnesrörelse kan uppstå efter provokation och faller då primärt under punkt l. Under förevarande punkt faller t.ex. de fall där någon under tillfällig depression eller stark upprördhet på grund av personliga bekymmer begår en för honom i normala fall främmande handling.

Uttrycket "annan orsak" slutligen syftar bl. a. på extrem trötthet. fysisk utmattning eller hög feber.

Att märka är att de omständigheter som avses skall vara av den styrkan 85

att gärningsmannen på grund av dem har haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Detta får exempelvis anses vara fallet om gärningen begåtts under inflytande av en själslig abnormitet. Vid sidan av dessa fall rör det sig emellertid om helt exceptionella situationer. Det krävs vidare normalt att gärningsmannen utan eget vållande hamnat i sitationen i fråga. Så kan t. ex. extrem trötthet normalt inte föranleda mildare straffför den som under sådan framför bil och vållar en trafikolycka. Att någon av annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande kan lätt leda tankarna till berusning. Beträffande berusningens betydelse för straffmätningen och för påföljdsvalet innebär emellertid de nya reglerna ingen förändring. utan berusningen får beaktas på samma sätt som för närvarande sker i praxis (jämför [ [kap. 2 5 andra stycket).

Punkt 3

I denna punkt ges en regel om att th bestämmandet av straffvärdet hänsyn skall tas till den tilltalades uppenbart bristande utveckling. erfarenhet eller omdömesförmåga. Har hans handlande stått i samband med och påverkats av sådana omständigheter får det alltså beaktas i mildrande riktning. Bris- tande utveckling ni. m. förekommer kanske främst hos yngre personer men kan naturligtvis förekomma även hos äldre. Bestämmelsen är naturligen avsedd att tillämpas med stor försiktighet. Detta markeras genom att det skall röra sig om uppenbart bristande utveckling etc. Att någon rent allmänt är omdömeslös. vilket torde kunna sägas om många som begår brott. är inte skäl för att tillämpa bestämmelsen. Denna punkt komplette- ras av 7 å som tillåter ett allmänt hänsynstagande till låg ålder.

Punkt 4

l denna punkt tas upp det fallet att brottet har föranletts av stark mänsklig medkänsla. Att tillämpa denna bestämmelse torde inte ofta kommai fråga.

Exempel på brott föranledda av stark mänsklig medkänsla är de s.k. barmhärtighetsmorden. dvs. att någon dödar t.ex. en nära anhörig som ligger obotligt sjuk för att göra slut på dennes plågor.

Gemensamt för punkterna l—4

Avslutningsvis skall något beröras frågan om bevisbördan beträffande omständigheter som omfattas av denna paragraf. I dag torde det "förhålla sig så att bevisbördan beträffande omständigheter av den typ som här avses är densamma som beträffande invändning om t. ex. nödvärn. Bevis- bördan för att omständigheterna inte förelegat vilar alltså i princip på åklagaren. Det anses emellertid att åklagaren har fullgjort sin bevisskyldig- hct när en omständighet över huvud taget inte har nämnts men också när en omständighet har åberopats men den med hänsyn till övriga omständig- heter inte framstår som trovärdig. Är det fråga om ett blankt påstående att en viss omständighet föreligger eller är den berättelse som den tilltalade har avgett helt verklighetsfrämmande. bör domstolen kunna lämna den

påstådda omständigheten utan avseende. Kan det inte uteslutas att vad den tilltalade uppger är riktigt, gäller emellertid i princip huvudregeln om åklagarens bevisbörda.

Andra stycket

Första stycket kompletteras med en bestämmelse som ger möjlighet att ådöma lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet. En liknande bestämmelse återfinns i 5 & andra stycket i anslutning till billighetshän- synen.

Några remissinstanser har ifrågasatt om inte möjligheterna att gå under vad som är stadgat för brottet blir alltför stora. De menar därvid att andra stycket och motsvarande bestämmelser i 5 5 kommer att leda till en avse- värd osäkerhet om hur de skall tillämpas och därigenom motverka önske- målet om en enhetlighet i dömandet. Vidare framförs den åsikten att tekniken att nämna en rad omständigheter som kan föranleda Strafflindring torde medföra att i en lång rad mål, där det är uppenbart att Strafflindring inte kan komma i fråga. tid kommer att tas upp med diskussion om en sådan ändå skall förekomma.

Den nya regleringen innebär att remissinstansernas invändningar på denna punkt inte har tillgodosetts. Att märka är att de omständigheter som räknas upp i första Stycket i förevarande paragraf. och även omständighe- terna enligt 5 s, är sådana som domstolarna redan i dag överväger som grund för strafflindring. Straffiagbcredningen lade år 1948 (SOU l948:40) fram ett förslag till bestämmelser om befogenhet för domstol att nedsätta straffet under straffskalans minimum eller att efterge ansvarspåföljd. I förslaget angavs genom uppräkning vissa omständigheter som borde sär- skilt beaktas vid prövningen. Förslaget ledde. vad gällde uppräkningen. inte till lagstiftning. Av förarbetena till den nu gällande bestämmelsen i 33 kap. 4 5 Om strafflindring och påföljdseftergift framgår dock att uppräk— ningen utgör exempel på omständigheter som kan föranleda nedsättning eller eftergift (prop. 1962: IO). De omständigheter strafflagberedningen angav överensstämmer i stort med dem som räknas upp i förevarande paragraf och i 5 5. Den nya regleringen utgör således inte någon nyhet utan äri stor utsträckning en kodifiering av gällande praxis.

Att en lagreglering skulle leda till ökad oenhetlighet förefaller inte tro- ligt. Förhållandet bör i stället bli det rakt motsatta. Domstolarna får ju på detta sätt ett klarare underlag för sitt ställningstagande i ovanliga situatio- ner. Genom en lagreglering kan det visserligen tänkas att förmildrande omständigheter oftare kommer att åberopas i målen. Att så sker och att domstolarna noga bedömer om någon sådan omständighet föreligger och hur den i så fall bör beaktas framstår inte som någon nackdel.

Vad sedan gäller själva möjligheten att gå under vad som är föreskrivet för brottet är att märka att denna är förhållandevis snävt utformad. Lindri- gare straff får ådömas endast om detär "uppenbart" påkallat med hänsyn till brottets straffvärde. Tillämpningen skall således vara restriktiv. och det krävs en mycket hög grad av de relevanta omständigheterna för att de skall leda till ett straff under föreskrivet minimum. Att i lagtexten ge någon

närmare vägledning för i vilka fall så skall ske är knappast möjligt. Och det är inte heller lämpligt att låsa fast tillämpningsområdet genom motivutta- landen. Den närmare tillämpningen får i stället bestämmas genom praxis. Det bör anmärkas att Stycket är avsett att kunna tillämpas även om andra mycket starkt förmildrande omständigheter föreligger än sådana som avses i första stycket.

4.5

I paragrafen regleras frågan om vilken betydelse gärningsmannens tidigare brottslighet skall ha vid straffmätningen. Frågan har behandlats i avsnitt 3.5.

Paragrafen har formulerats i enlighet med lagrådets förslag. Genom att använda uttrycket att "den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott" klargörs. såsom lagrådet framhåller. att även fall av åtalsunderlåtelsc och strafföreläggande i princip hör till de återfallsgrundande faktorerna.

Paragrafen är tillämplig vid straffmätningen. således vid utdömande såväl av böter som fängelse. Vad gäller böter skall tidigare brottslighet kunna påverka straffmätningen på samma sätt som i dag. Någon förändring är i detta hänseende inte avsedd. Detsamma gäller frågan om att på grund av tidigare brottslighet övergå från böter till fängelse i fall då straffskalan innehåller båda dessa straffarter. Vad som i sak är nytt i bestämmelsen är således betydelsen av tidigare brottslighet när domstolen bestämmer läng- den av ett fängelsestraff.

Enligt paragrafen skall tidigare brottslighet i första hand beaktas genom påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet.

Av 30 kap. 4 % framgår att en av de situationer i vilken fängelse primärt bör kunna komma i fråga är att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Vid återfall når man så småningom den punkt då kriminalvård i frihet inte längre kan tillämpas utan domstolen måste övergå till att döma till fängelse. I den situationen har en straffskärpning på grund av tidigare brottslighet åstadkommits genom själva påföljdsvalet. Därutöver finns det inte anledning att låta den tidigare brottsligheten påverka längden av fängelsestraffet. Det är först när fängelse därefter skall ådömas som före- varande paragraf kan bli aktuell.

I dessa situationer skall dock. som framgår av bestämmelsen, tidigare brottslighet i första hand beaktas genom förverkande av villkorligt med- given frihet. I vissa situationer kan man dock tänka sig att detta inte är tillräckligt. [ första hand är detta naturligtvis fallet om någon villkorligt medgiven frihet som kan förverkas inte finns. Beror detta på att den tid inom vilken förverkande kan ske enligt 34 kap. 4 & gått till ända utan att den tilltalade gjort sig skyldig till nya brott bör straffskärpning normalt inte ske. Så lång tid har då förflutit att återfallet som regel inte bör verka straffskärpande. Såsom har anförts i den allmänna motiveringen finns det emellertid flera olika undantag från detta. En annan tänkbar situation där en straffskärpning skall övervägas är om den återstående strafftid som kan förklaras förverkad framstår som alltför kort som extra sanktion på grund av den nya brottsligheten.

I andra meningen anges att vad som särskilt skall beaktas då straffskärp- ning på grund av återfall övervägs är vilken omfattning som gärningsman- nens tidigare brottslighet haft. vilken tid som förflutit mellan brotten samt huruvida den tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller brottslig- heten i båda fallen varit särskilt allvarlig. Med uttrycket omfattningen av gärningsmannens tidigare brottslighet markeras att behovet av straffskärp- ning gör sig särskilt gällande i samband med upprepade återfall. När sådana återfall bör kunna föranleda en straffskärpning är bl. a. beroende av i vad mån andra omständigheter som nämns i bestämmelsen föreligger. Ju allvarligare brottsligheten är. desto färre återfall behövs för att en särskild straffskärpning skall vara motiverad.

Angående de övriga omständigheter som nämns i andra punkten hänvi- sas till specialmotiveringen till 34 kap. 4 5 där liknande bestämmelser finns. Att märka är att det beträffande förverkande enligt 34 kap. 4 & endast anges att brottsligheten i båda fallen är allvarlig. I förevarande bestämmelse sägs däremot att vad som särskilt skall beaktas är om brotts- ligheten i båda fallen är särskilt allvarlig. Det krävs således normalt allvar- ligare brottslighet för straffskärpning genom straffmätningen än för straff- skärpning genom förverkande. För att brottsligheten skall kunna bedömas som särskilt allvarlig bör krävas att straffvärdet för såväl den gamla som den nya brottsligheten är minst omkring ett års fängelse.

Avslutningsvis kan följande framhållas. Som anförts i avsnitt 3.5 är deti dag osäkert i vilken utsträckning domstolarna vid straffmätningen tar hänsyn till tidigare brottslighet. Utvecklingen synes ha gått mot att dom- stolarna i allt mindre utsträckning gör det. Den nya bestämmelsen som jag nu har föreslagit är inte avsedd att medföra en mer allmän straffskärpning vid återfall. Förutom för att utjämna ojämnheter i tillämpningen bör en särskild straffskärpning för återfall endast komma i fråga i sådana fall där återfallssituationen framstår som särskilt anmärkningsvärd. Förutom åter- fall i synnerligen allvarlig brottslighet avses bl.a. upprepad och vanemäs- sig grov tillgreppsbrottslighet såsom exempelvis bostadsinbrott.

Om rätten med stöd av denna paragraf bestämmer ett strängare straff än som annars hade bort följa på brottet. bör detta normalt anges i domskälen. Paragrafen behöver däremot inte åberopas i domslutet.

Så

Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 3.4. Här kan även hänvisas till specialmotiveringen till 3 % andra stycket. Som konstateras i avsnitt 3.4 skall vid straffmätningen utöver brottets straffvärde hänsyn tas till vissa omständigheter som är hänförliga till gärningsmannens person och hans handlande efter brottet. Dessa omständigheter verkar endast i mildrande riktning. Angående omständigheternas betydelse för påföljdsvalet. se 30 kap. 4 &.

Uppräkningen i denna bestämmelse är. till skillnad från motsvarande uppräkning i 2 och 3 5.5. i och för sig uttömmande. Den avslutande punkten är dock allmänt hållen och ger möjlighet att ta hänsyn till olika inte närmare angivna faktorer. I likhet med omständigheterna enligt 2 och 3 åå

är omständigheter som avses i denna paragraf sådana som redan i dag beaktas av domstolarna vid straffmätningen. I en del fall har motsvarande bestämmelser på annat håll ersatts av denna paragraf. Sålunda motsvaras bestämmelsen om hänsynstagande till men på grund av utvisning i 40 & utlänningSIagen av punkt 4 samt bestämmelserna i 20 kap. 4 & BrB andra stycket av punkt 8 och i 33 kap. 9 & BrB och i 6 & trafikbrottslagen (l951:649) av punkt 5.

Paragrafen är avsedd att tillämpas med försiktighet så att den inte medför risker för en oenhetlig praxis eller sociala orättvisor vid straffmät- ningen. I tveksamma fall bör påstående om menliga följder underbyggas med intyg av t. ex. läkare — såsom för närvarande i praxis krävs beträffan- de självmordsrisk —— arbetsgivare eller tillståndsmyndighet.

Med anledning av bestämmelserna i paragrafen finns det skäl att något allmänt beröra frågan om s.k. sanktionskumulation. För den dömde har brottet ofta andra negativa följder än den av domstolen ådömda påföljden. Han kan t. ex. bli utvisad. åläggas att betala skadestånd. drabbas av förverkande av olika slags egendom eller få sitt körkort indraget. I sådana situationer brukar man tala om sanktionskumulation. Sanktionskumula- tion innebär således samtidigt bruk av mer än ett straff eller annan negativ reaktion på brott.

Det finns vissa i lag förutsedda kombinationer som domstolen antingen disponerar över eller i vart fall direkt kan ta hänsyn till vid påföljdsbestäm- ningen. Enligt 40 å utlänningslagen skall. om en utlänning utvisas. det men som han därigenom åsamkas beaktas när påföljden för brottet bestäms. Vidare får enligt 6å trafikbrottslagen vid bestämmandet av påföljd för brott enligt den lagen hänsyn tas till en förväntad körkortsåterkallelse som medför att hinder eller synnerlig svårighet uppstår för gärningsmannen i hans yrkes- eller näringsutövning. Som nyss nämndes motsvaras dessa bestämmelser av förevarande paragraf.

Beträffande företagsbot finns en bestämmelse i 36 kap. 10 5 enligt vilken boten får efterges eller sättas lägre än vad som eljest bort ske. bl.a. om påföljd för brottet ädöms näringsidkaren eller företrädare för denne. På— följdsbestämningen skall alltsåi dessa fall i princip ske utan något hänsyns— tagande till företagsboten.

I praxis är det vidare vanligt att hänsyn tas till brottspåföljden vid beslut om förverkande. Detta är en ordning som får anses ha goda skäl för sig. Det måste emellertid beaktas att förverkande kan fylla sådana funktioner att en eftergift eller jämkning av förverkandet inte är möjlig eller lämplig. exempelvis om förverkandet är avsett att motverka fortsatt brottslighet. I vissa sådana fall kan det därför vara motiverat att ta hänsyn till förverkan- det vid påföljdsbestämningen i stället för tvärtom. Frågan har berörts i prop. 1986/87:81 om ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott. Efter förslag i propositionen infördes en möjlighet att under vissa omständighe— ter förklara ett fordon förverkat. I samband härmed uttalade föredragande statsrådet. i enlighet med ett påpekande av lagrådet. att ett beslut om förverkande enligt allmänna principer bör beaktas vid bestämmande av påföljd för brottet (a. prop. s. 12). Situationen täcks av punkt 8 i denna paragraf.

Även andra former av sanktionskumulation finns. Lagföring och straff kan leda till andra följder för gärningsmannen, vilka inte är direkt förutsed- da i lagstiftningen, t.ex. indragning av särskilt tillstånd. såsom yrkeslegiti- mation. auktorisation eller tillstånd till viss näringsverksamhet. Sådana följder faller under punkt 5 i denna paragraf. Slutligen kan nämnas andra förhållanden som ligger nära sanktionskumulation såsom att gärningsman- nen skadar sig i samband med brottet. se punkt 1. eller att han eller någon närstående drabbas av negativa sociala reaktioner. något somjag återkom- mer till under punkt 8.

Punkt |

För att kroppsskada skall beaktas vid straffmätningen skall den vara all- _

varlig. Över huvud taget är övergående skador normalt inte att hänföra hit utan skadorna skall vara av bestående karaktär. Under denna punkt är att hänföra t. ex. att en rattfyllerist i en trafikolycka vid den brottsliga körning- en erhåller bestående men exempelvis i form av invalidisering eller att en dynamitard vid ett inbrott får allvarliga skador genom sprängningen.

Punkt 2

Här avses den omständigheten att gärningsmannen efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet. En bestämmelse som i princip vilar på samma grund som denna punkt är ansvarsfrihetsregeln vid frivilligt tillbakaträdande från försök m. m. i 23 kap. 3 &. Huvudsakligen samma skäl som talar för att straff inte skall ådömas för försök till brott vid frivilligt tillbakaträdande ligger bakom också den nu aktuella punkten. Även om brottet har fullbordats bör den som söker förebygga eller gottgöra skadliga verkningar av brottet kunna få ett mildare straff.

Gärningsmannen kan i detta hänseende handla på många olika sätt. En person som har misshandlat någon kan förebygga skadliga verkningar genom att hjälpa den misshandlade till sjukhus. den som har begått mened kan berätta sanningen och den somrhar stulit kan återlämna det stulna. De skadliga verkningarna kan också gottgöras genom att skadorna ersätts. Hänsyn skall enligt bestämmelsen tas till gärningsmannens förmåga. Den som har det dåligt ställt ekonomiskt kan således genom att med stora uppoffringar ersätta en del av uppkomna skador anses ha gjort sig förtjänt av en lika stor nedsättning av straffet som den mycket välbärgade som har ersatt hela skadan. Uttrycket "förmåga" tar inte enbart sikte på ekonomis- ka möjligheter utan kan avse även andra omständigheter som kan hänföras till gärningsmannens personliga situation.

Även om det inte anges uttryckligen skall gärningsmannens handlande normalt ske på eget initiativ. Bestämmelsen skall således främst tillämpas när gärningsmannen har handlat på angivet sätt innan han vet om att han avslöjats. Hans agerande skall kunna sägas visa på en i handling visad ånger. Det är dock inte uteslutet att i vissa fall tillämpa bestämmelsen även då gärningsmannen t. ex. ekonomiskt kompenserar målsäganden först ef-

ter upptäckten. Anmärkas kan i sammanhanget att de särskilda reglerna om frivilligt avvärjande av fara m.m. i 13 kap. 11 &. l4 kap. 11 å och [5 kap. 14 å i princip står kvar oförändrade.

Punkt 3

I denna punkt tas upp fallet att gärningsmannen frivilligt har angett sig. Det är således just själva angivelsen som är det väsentliga och inte att någon underlättar polisens arbete sedan han väl blivit upptäckt eller erkänner sedan han väl är misstänkt. En frivillig angivelse föreligger även i det fall då någon efter att ha gripits för t. ex. ett bostadsinbrott självmant berättar om andra inbrott han har begått. men vilka polisen ej misstänkt honom för. Att en gärningsman beter sig på motsatt sätt. dvs. att han förnekar vad han misstänks för eller att han försvårar polisens utredning. skall & andra sidan givetvis inte läggas honom till last på så sätt att han erhåller högre straff än normalt.

Bestämmelsen avser endast angivelse av egna brott. Fängelsestraffkom- mittén diskuterar om den borde utvidgas till 'att avse även s.k. kronvittnen. alltså gärningsmän som avslöjar sina medbrottslingar. Kom- mittén anser övervägande skäl tala mot ett sådant system. Inte någon remissinstans har framfört en motsatt uppfattning. Ävenjag delar kommit- téns bedömning. Något utrymme för att beakta sådana omständigheter finns följaktligen inte enligt denna punkt. 1 den mån de helt undantagsvis skulle kunna anses motivera ett lägre straff får detta ske med stöd av punkt 8.

Punkt 4

Bestämmelsen motsvarar den nuvarande påföljdsbestämningsregeln i 40 & utlänningslagen. Den är i sak oförändrad och 'är avsedd att tillämpas på samma sätt som den angivna paragrafen. Att den tilltalade utvisas ur riket får regelmässigt anses innebära men för honom.

Punkt 5

Första momentet av denna punkt. att hänsyn skall tas till avskedande eller uppsägning från anställning. motsvarar bestämmelsen i nuvarande 33 kap. 9 5. Det andra momentet. beaktande av annat hinder eller synnerlig svårig- het i yrkes- eller näringsutövning, ersätter bl. a. nuvarande 6 ätrafikbrotts- lagen.

Först behandlas de arbem-iirrsliga följderna av ett brott. Fängelsestraff— kommittén behandlar i skrivelsen den 4 december 1986 bl.a. frågan vilka arbetsrättsliga följder som omfattas av bestämmelsen i nuvarande 33 kap. 9 &. Kommittén föreslår i skrivelsen att lagtexten förtydligas och ges innebörden att avskedande. uppsägning och varning som disciplinpåföljd samt övriga ågärder. t. ex. omplacering. som har karaktären av disciplinär bestraffning omfattas av bestämmelsen. En följd av detta förslag blir att

varningar av karaktären tillsägelser eller omplaceringar och avstängningar vidtagna som skyddsåtgärder inte faller in under bestämmelsen.

Flertalet remissinstanser godtar kommitténs förslag. Tre remissinstan— ser anser dock att bestämmelsens tillämpningsområde bör vara begränsat och avse endast avskedande och uppsägning. medan två instanser ifråga— sätter om inte bestämmelsens tillämpningsområde enligt förslaget blir för - . snävt. För egen del vill jag anföra följande. Enligt 33 kap. 9 & får vid bestäm- mande av straff för brott av arbetstagare hänsyn tas till avskedande eller - annan följd av brottet som är'medgiven enligt arbetsavtalet eller enligt författning, som gäller för anställningsförhållandet. Vad som avses med annan följd av brottet framgår inte klart av förarbetena. Detta har knappast . skapat några större problem i praxis men som kommittén konstaterat finns det ett behov att klarlägga vilka arbetsrättsliga följder som får beaktas vid straffmätningen.

De remissinstanser som anser att bestämmelsens tillämpningsområde bör begränsas till avskedande och uppsägning gör det bl. a. av det skälet att de andra disciplinära åtgärder som kan komma i fråga inte är så ingripande för den enskilde att det finns anledning att beakta dem vid straffmätningen. Vidare framförs den åsikten att det torde vara svårt för en arbetsgivare att till domstolen yttra sig om andra arbetsrättsliga följder än avskedande och uppsägning. .

De remissinstanser som menar att bestämmelsen enligt kommitténs för- slag har blivit för snävt hållen har å sin sida bl. a. pekat på att det många gånger kan vara svårt att avgöra om en åtgärd vidtas -som disciplinär bestraffning eller på annan grund. .Den frågan kan t. ex. gälla om en omplacering som arbetsgivaren företar som ett alternativ till uppsägning, med åberopande av 7 & andra-stycket lagen (1982180) om anställnings- skydd, på grund t. ex. av att arbetstagaren har åsidosatt sitt anStällningsav- tal genom att stjäla på arbetsplatsen. skall anses ha karaktären av en disciplinär bestraffning.

l stort sett kanjag instämma i de synpunkter på bestämmelsens omfatt- ning som kommittén har anfört. Jag är dock benägen att hålla med såväl de instanser, som menar att bestämmelsen blivit för omfattande. som de som menar att den blivit för snäv. De direkta exempel som anges i lagtexten bör enligt min mening vara sådana att de regelmässigt skall tillmätas en påtag- lig bctydelse för straffmätningen. Att helt utesluta att andra arbetsrättsliga följder än avskedande och uppsägning beaktas vid straffmätningen är emellertid inte lämpligt.

En ändamålsenlig lösning på problemet är enligt min mening att endast ange att det som skall beaktas är om gärningsmannen till följd av brottet har drabbats eller om det finns grundad anledning anta att han kommer att drabbas av avskedande eller uppsägning från anställning. Punkt 5 har utformats i enlighet med detta. I punkt 8 ges domstolen möjlighet att beakta andra omständigheter som påkallar att gärningsmannen får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar. Med stöd av denna punkt kan domstolen i förekommande fall beakta andra disciplinära följder än avske- dande och uppsägning. Vad som då främst kan bli aktuellt att ta hänsyn till

är omplaceringar i vissa fall. Hänsyn bör kunna tas till inte endast ompla- ceringar som är diseiplinärt grundade utan även omplaceringar som skyddsåtgärd. om de skett till följd av ett brott. Domstolen får således se mer till anledningen till och syftet med åtgärden än den direkta legala grunden för denna. Främst vid lindrig brottslighet kan det finnas anledning att ta hänsyn till även avstängningar och löneavdrag. Avsikten är att det på detta sätt blir lättare för domstolarna när de får ta hänsyn till vad som faktiskt har inträffat och inte behöver gå in på de rättsliga grunderna för ett beslut. '

Vad domstolen främst har att utgå från när arbetsrättsliga följder skall beaktas är ett yttrande från arbetsgivaren. Fängelsestraffkommittén tar i sin skrivelse även upp frågan om förfarandet när en domstol begär yttrande från en arbetsgivare. Anledningen till att kommittén tar upp denna fråga är två skrivelser från länsstyrelsen i Stockholms län till regeringen. Länssty- relsen pekar i dessa på vissa problem som har uppkommit när myndighet skall avge ett yttrande till domstol enligt 33 kap. 9 5. bl.a. det att besluts— underlaget i vissa fall har varit otillfredsställande.

Kommittén anser att det inte finns skäl att föreslå någon ändring av den ordning som nu råder men framhåller att det givetvis är av största betydel- se att den som skall avge ett yttrande har ett fullgott beslutsunderlag. Kommittén betonar därför att det är av stor vikt att den domstol som begär in ett yttrande översänder alla de handlingar i målet som kan vara av intresse för den instans som skall yttra sig. Vidare anför kommittén att de problem som länsstyrelsen pekar på väsentligen torde ha undanröjts ge- nom det cirkulär som statens arbetsgivarverk gett ut år l986_ (SAV 1986 A : 3). l cirkuläret finns exempel på yttranden enligt 33 kap. 9 &. Kommittén menar också att domstolen i tveksamma fall kan begära yttrande enligt olika alternativ. Så t. ex. kan yttrande begäras dels för det fall åtalet bifalls i sin helhet. dels för det fall åtalet bifalls endast i den del ett erkännande har gjorts av den tilltalade. ' Jag delar i och för sig kommitténs och remissinstansernas uppfattning i denna fråga. Vissa problem kvarstår emellertid. som jag har varit inne på i avsnitt 3.7. Jag återkommer till frågan under 38 kap. 2 a 5. I nuvarande 33 kap. 9 & finns i tredje stycket en specialbestämmelse för krigsmän. Denna saknar motsvarighet i punkt 5. Jämför under punkt 8. Det andra momentet i denna punkt, annat hinder eller synnerlig svårig- het i yrkes— eller näringsmövning motsvarar nuvarande 6å trafikbrotts- lagen. Om ett körkort kommer att återkallas. eller har återkallats tills vidare. och detta medför hinder eller svårighet som nyss sagts. skall detta således beaktas enligt förevarande punkt på samma sätt som i dag enligt 6 5 trafikbrottslagen. Någon ändring av tillämpningen i detta hänseende är inte avsedd. Enligt punkt 5 kan också beaktas indragning av yrkeslegitima- tion. auktorisation eller tillstånd till viss näringsverksamhet. Som exempel kan nämnas att en advokat blir utesluten ur advokatsamfundet eller att en läkare mister sin legitimation. Även till ett meddelat näringsförbud kan det finnas anledning att ta hänsyn vid straffmätningen. se NJA 1983 s. 163. Den som utövar uppdrag för annan skall. i likhet med vad som nu gäller enligt 33 kap. 9 så. i princip behandlas på samma sätt som arbetstagare.

Punkt 6

I 3 & punkten 3 nämns som en omständighet som påverkar straffvärdet i sänkande riktning att gärningsmannens handlande har stått i samband med bl. a. hans bristande omdömesförmåga. Den bestämmelsen kan naturligen bli att tillämpa på personer. vilka har nedsatta sinnes- och själsegenskaper. I förevarande punkt ges en bestämmelse som direkt tar sikte på hög ålder och dessutom på dåligt hälsotillstånd. Hänsyn till dessa omständigheter kan medföra att ett straff utmätt efter brottets straffvärde skulle drabba gärningsmannen oskäligt hårt och att straffet därför bör sättas ned.

Bestämmelsen har inte någon bestämd åldersgräns. Som kommittén uttalar kan allmänt väl sägas att då gärningsmannen har uppnått den allmänna pensionsåldern, 65 år. det i regel finns anledning att mer generellt överväga Om bestämmelsen skall tillämpas. Detta torde framför allt bli aktuellt då fråga uppkommer om att döma ut längre fängelsestraff. dvs. straff på mer än endast någon eller några månader. Ett längre fängelsestraff torde i allmänhet drabba dem som kommit upp mot sjuttioårsåldern hårda- re än det drabbar yngre personer.

Hänsyn till dåligt hälsotillstånd kan tas bl.a. vid allvarligare fysiska handikapp såsom förlamning eller starkt nedsatt syn och då gärningsman-

nen lider av allvarlig sjukdom. framför allt då denna bedöms vara livsho- _ tande. Även det psykiska hälsotillståndet kan beaktas. i den mån det inte är av den arten att det faller under annan särreglering.

Punkt 7

Den omständighet som anges i denna punkt. att en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid har förflutit sedan brottet begicks. skulle enligt fängel- sestraffkommitténs förslag endast påverka påföljdsvalet och inte straffmät- ningen. Även om den torde komma att få störst betydelse vid val av påföljd är den dock av den karaktären att den i vissa fall bör kunna påverka även längden av ett ådömt fängelsestraff. Genom hänvisningen i 30 kap. 4 ä blir den. liksom de övriga omständigheter som avses ] förevarande paragraf. tillämplig även vid påföljdsvalet.

Den förflutna tiden skall ses i förhållande till brottets art. Skillnad måste således göras mellan olika brottsarter. Att fyra år har förflutit från en stöld kan således tala för en icke frihetsberövande påföljd medan det däremot ofta inte gör det vid ett skattebrott. där ju mer regelmässigt långa tider förflyter på grund av överklaganden i själva skattefrågan m.m. Den långa tiden skall i princip ha förflutit innan den tilltalade fick del av åtal för brottet. Att han sedan han delgivits åtalet t.ex. flyr utomlands eller på annat sätt håller sig undan åtal skall normalt inte föranleda att denna punkt tillämpas. '

Punkt 8

Uppräkningen i denna paragraf är inte exemplifierande på samma sätt som i 2 och 3 åå. [ stället är punkt 8 allmänt hållen. Det ges därmed möjlighet

att beakta även andra omständigheter som påkallar att gärningsmannen får ett mildare straff än brottets straffvärde motiverar. De omständigheter som omfattas av bestämmelsen i denna del skall således även de vara hänförliga till gärningsmannens personliga situation eller ha inträffat efter brottet. De skall i princip vara likvärdiga med och lika tungt vägande som de omstän- digheter som nämns i punkterna l—7. '

Under punkt 8 faller en del situationer som är mindre. vanliga och därför ej närmare specificerats. Som exempel kan nämnas att brott har begåtts i samband med självmordsförsök och att straff på ett helt oproportionerligt och orimligt sätt skulle drabba någon annan än gärningsmannen.

Det kommer dock inte i fråga att beakta de mer rcgelmässiga följderna i form av negativa sociala reaktioner som drabbar den som har begått brott och döms till straff. Sådana följder är bl. a. det ogillande från den närmaste omgivningen som brottslingens familjemedlemmar får utstå eller föränd- ringar i allmänhet av brottslingens levnadsförhållanden. om han med an- ledning av brottet döms till ett långt fängelsestraff. Att någon t.ex. är ensamstående med vårdnad om minderåriga barn är dock en omständighet som ibland i praxis har åberopats för en mildare påföljdsbestämning.

Som nämnts under punkt 5 kan med stöd av förevarande punkt vissa andra arbetsrättsliga följder än avskedande och uppsägning beaktas. Det gäller i första hand sådana åtgärder från arbetsgivaren som t. ex. omplace- ring. avstängning och löneavdrag. Dessa följder kan nämligen oftast inte sägas vara av den arten att de utgör hinder eller synnerlig svårighet i yrkesutövningen och faller således inte under punkt 5.

Efter förslag i prop. l985/86:9 gjordes ett tillägg till 33 kap. 9 & enligt vilket vid bestämmande av straff för krigsman i vissa fall hänsyn vid straffmätningen får tas till en disciplinpåföljd som har ålagts honom enligt lagen (1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän m.m. Som uttalades i den propositionen bör den situationen. att en krigsman ålagts disciplinpå- följd för samma gärning som han sedan skall dömas för kunna uppkomma endast undantagsvis. Det har därför inte funnits skäl att uttryckligen ta med bestämmelsen i denna paragraf. Skulle den uppkomma. kan den emellertid beaktas med stöd av punkt 8. På samma" sätt förhåller det sig med den nuvarande bestämmelsen :. 20 kap. 4 5 andra stycket. Också den bestämmelsen upphör att gälla. Om någon har valts till sådant uppdrag hos staten eller hos en kommun med vilket följer myndighetsutövning och han skiljs från uppdraget därför att han har begått brott. kan detta beaktas enligt förevarande punkt.

En särskild form av sanktionskumulation är påföljd kombinerad med skadestånd. Normalt torde det inte finnas anledning att beakta skadestånd vid påföljdsbestämningen. Enligt praxis underlåter man dock ibland att döma ut böter i kombination med skyddstillsyn eller villkorlig dom just av det skälet att skadeståndsskyldighet samtidigt åläggs den dömde. Det kan också tänkas fall då mycket höga skadestånd i förhållande till brottets svårhet bör beaktas på så sätt att straffmätningen lindras. Utrymme för sådant hänsynstagande finns enligt punkt 8.

Andra stycket

Enligt detta stycke kan omständigheter som avses i första stycket leda till att lindrigare straff än det som är föreskrivet för brottet ådöms. För detta krävs dock att det är påkallat av särskilda skäl.

Den närmaste motsvarigheten till den föreslagna bestämmelsen är den nuvarande strafflindringsregeln i 33 kap. 4 & andra stycket. I den bestäm- melsen nämns som förutsättning för tillämpningen att hinder ej får möta av hänsyn till allmän laglydnad och dessutom skall synnerliga skäl föreligga. I den nya regleringen är således tillämpningsområdet något vidare. Av orda- . lydelsen framgår dock att restriktivitet fortfarande skall iakttas med att underskrida den aktuella straffskalan för ett brott. Några närmare anvis- ningar för användningsområdet ges inte. Det är en uppgift för rättspraxis att bestämma i vilken utsträckning stadgandet skall tillämpas.

6.5

I paragrafen regleras påföljdseftergift. Denna har tidigare behandlats i avsnitt 3.6. Förutsättningarna för påföljdseftergift är knutna till de omstän- digheter som anges i 5 %. Förmildrande omständigheter som är hänförliga till straffvärdet, se 3 få. kan inte i sig leda till påföljdseftergift utan endast till underskridande av det straff som är föreskrivet för brottet. Förhållan- det mellan omständigheter enligt 3 5 Och ansvarsfrihet kommer fängelse- straffkommittén att återkomma till i sitt slutbetänkande.

Paragrafen är liksom den nuvarande motsvarigheten restriktivt utfor- mad. Genom att bestämmelsen hänvisar till de omständigheter som avses i 5 5 ökar emellertid utrymmet något för att i särskilda fall meddela påföljds- eftergift. Att stor restriktivitet fortfarande skall iakttas framgår dock av att påföljdseftergift skall få meddelas endast om ådömande av påföljd skulle vara uppenbart oskäligt. Det rekvisit som sålunda har valts ansluter nära till det nuvarande. Att påföljdseftergift kan komma i fråga främst vid mindre allvarlig brottslighet och att således brottets svårhet sätter gränser för användandet av institutet är givet.

75

Bestämmelsen i första stycket finns för närvarande i 33 kap. 4 5 första stycket första meningen och är i huvudsak oförändrad. [ den nuvarande bestämmelsen sägs att om någon har begått brott innan han fyllt Zl år får lindn'gare straff än som är stadgat för brottet ådömas efter omständigheter- na. l förevarande paragraf är bestämmelsen formulerad så att om någon har begått brott innan han fyllt 21 år hans ungdom skall särskilt beaktas vid straffmätningen. Härvid får lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet ådömas. I denna åldersgrupp skall således särskild hänsyn tas till åldern. Bestämmelsen tar sikte på låg ålder som en allmän grund som skall beaktas i sänkande riktning vid straffmätningen och detta även inom den normala straffskalan. För bestämmelsens tillämpning krävs inte att gär- ningsmannens låga ålder på något sätt har påverkat hans handlande.jämför

3 & punkten 3 där ett sådant samband förutsätts finnas. Avsikten är att ålder under 21 år vid brottstillfället rent allmänt skall leda till lägre fängel- sestraff än som normalt döms ut för en gärning. '

I andra stycket av paragrafen återfinns oförändrat det nuvarande förbu- det i 26 kap. 4 & tredje stycket mot att döma till fängelse på livstid för brott som någon har begått innan han har fyllt 21 år.

30 kap. Kapitlet. som är nytt. har rubriken Öm val av påföljd. I kapitlet har bestämmelserna om påföljdsval. som allmänt har behandlats i avsnitt 3.1 och 3.2. samlats. Hit har således förts. med'större eller mindre ändringar. bestämmelser som helt eller delvis motsvarar nuvarande l kap: 5 och 6 5.5. 26 kap. 4 5 första och andra styckena. 27 kap. I och 2 åå. 28 kap 1—3 åå samt 33 kap. 2 &. Den nuvarande allmänna påföljdsvalsregeln i 1 kap. 7 åå föreslås upphöra att gälla. Den ersätts närmast av 4 5 i förslaget.

Kapitlet har disponerats på följande sätt. l l & finns en kompletterande bestämmelse till nuvarande 1 kap. 4 & andra stycket. den nya 1 kap. 5 5. " om påföljders inbördes stränghet. l 2 och 3 55 finns bestämmelser om påföljdskonkurrens och brottskonkurrens. Föreskrifterna i 4å reglerar under vilka förutsättningar fängelse skall ådömas. ] 5 så finns särskilda regler för ådömande av fängelse när det gäller ungdomar och i 6 5 den särskilda regeln om påföljdsval för psykiskt avvikande. I 7 & ges föreskrif- ter om de närmare förutsättningarna för att döma till' villkorlig dom och i 8 & regleras böteri kombination med villkorlig dom. Bestämmelserna i 9 s" anger förutsättningarna för att döma till skyddstillsyn och i 10 och 11 åå finns slutligen regler om böter och fängelse i kombination med skyddstill- syn.

l ä

Regeln i nuvarande l kap. 4 & andra stycket att fängelse är att anse som ett svårare straff än böter har-som framgått flyttats till 1 kap. 5 ä. [ förevaran- de paragraf föreskrivs att vid val av påföljd är fängelse att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom ech skyddstillsyn. Detta är en ändring i förhållande till nuvarande reglering enligt vilken i princip fängelse. skydds- tillsyn och villkorlig dom är i svårhetshänseende jämställda påföljder. Skälen för ändringen har redovisats i avsnitt 3.3. Bestämmelsen ger. sammantaget med bestämmelsen i 4.5 första meningen. uttryck för att fängelse. såsom den svåraste påföljden. skall tillgripas endast då annan påföljd inte kan komma i fråga. .

Villkorlig dom och skyddstillsyn är jämställda i svårhetshänseende. Båda påföljderna är dock svårare än böter. Detta följer av 27 kap. l 5 och 28 kap. 1 & och stämmer överens med vad som nu gäller. Förutsättningar- na för villkorlig dom och skyddstillsyn regleras i 7 och 9 åå.

De påföljder som innebär överlämnande till särskild vård faller utanför regleringen i detta kapitel. När de skall användas anges fortfarande i 3l kap.

20ch3 åå

Bestämmelserna motsvarar nuvarande ] kap. 5 och 6 åå och är i sak oförändrade.

45

I paragrafens första .r'tyt'keftfirsta meningen markeras att fängelse som den svåraste påföljden skall användas i sista hand. Domstolen skall. i likhet med vad som nu gäller. innan fängelse ådöms alltid pröva om inte villkorlig dom eller skyddstillsyn är en tillräcklig påföljd. Utgångspunkten för en sådan avvägning är naturligtvis. som framgår av paragrafen i övrigt. pri- märt brottslighetens straffvärde enligt i första hand 29 kap. l—3 åå.

I andra meningen av första stycket anges uttryckligen att domstolen skall beakta de omständigheter som anges i 29 kap. 5 5. Det är naturligtvis- så även enligt nuvarande praxis att sådana hänsyn måste tas både. vid straffmätningen och när det gäller att välja mellan fängelse samt villkorlig dom och skyddstillsyn. ] ett enskilt fall kan straffvärdet i och för sig motivera att fängelse ådöms. men omständigheter enligt 29 kap. 5 & kan tala för att villkorlig dom eller skyddstillsyn väljs i stället för ett kortare fängelsestraff. Om någon exempelvis efter en grov stöld frivilligt har åter- ställt det stulna och ersatt skadorna bör han beroende på övriga omständig- heter kunna dömas till antingen villkorlig dom eller skyddstillsyn. även om . straffvärdet är sådant att fängelse annars normalt skulle följa på brottet. Liknande hänsyn kan även göra sig gällande i samband med brottslighet av . sådan art att fängelse normalt sktrlle följa på brottet. exempelvis beträffan- de en rattfyllerist som har skadat sig själv i samband med brottet. Den omständigheten att en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid har förflutit sedan brottet begicks kan tala i samma riktning. När domstolen gör en sådan bedömning måste givetvis också beaktas att påföljderna villkorlig dom eller skyddstillsyn kan framstå som tillräckligt ingripande med hänsyn till möjligheterna att kombinera dem med ett bötesstraff och. när det gäller skyddstillsyn. ett kortare fängelsestraff (30 kap. 8. 10 och ]] åå).

Om böter är en tillräcklig påföljd eller inte avgör domstolen genom att tillämpa reglerna i 29 kap. Är med hänsyn till brottets straffvärde och andra relevanta omständigheter böter en tillräckligt ingripande påföljd. blir nämligen något ytterligare påföljdsval inte aktuellt._jämför 27 kap. ] å och 28 kap. l 5. Enligt dessa paragrafer fårjtr villkorlig dom eller skyddstillsyn ådömas för brott rrnder förutsättning att påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter.

I andra stycket anges vilka slags synpunkter som får beaktas som skäl för fängelse. Stycket har i förhållande till lagrådsremissens lagförslag for- mulerats om på lagrådets inrådan.

Av bestämmelsen. som anknyter till nuvarande praxis. framgår att ut- över brottslighetens straffvärde eller art också den tilltalades tidigare brottslighet kan utgöra ett skäl att döma till fängelse.

Enligt fängelsestraffkommitténs förslag borde fängelse dömas ut om

gärningen hade ett betydande straffvärde. När det gäller straffvärdet har meningen fått en annorlunda utformning men avsikten har varit att uttryc- ka samma sak utan att låsa fast straffvärdet på en viss nivå. Även om straffvärdet i det enskilda fallet inte är betydande. kan det dock i samver- kan med andra faktorer utgöra ett viktigt skäl för att i det enskilda fallet döma till fängelse.

Över huvud taget gäller att de tre fallen ofta kan förekomma i olika kombinationer. T.ex. kan den som dömts för ett brott som i allmänhet leder till fängelsestraff återfalla i brottslighet av samma slag. Är så förhål- landet ökar naturligtvis presumtionen för fängelse.

I fråga om de tre typer av omständigheter som alltså får beaktas som skäl för fängelse kan följande anföras.

Brottslighetens strttrj'i'ärde

Att gärningen har ett högt straffvärde är naturligtvis ofta ett avgörande skäl att döma till fängelse. Det rör sig då ofta om grova brott, t.ex. mord. våldtäkt. grovt rån och grovt narkotikabrott. Vid så allvarlig brottslighet är annan påföljd än fängelse i praktiken utesluten; jåg bortser här från över- lämnande till särskild vård. Att ange var gränsen går uttryckt i längden av ett fängelsestraff är inte lämpligt. I viss anslutning till fängelsestraffkom- mitténs förslag kan emellertid som ett riktvärde anges att om ett brott vid straffvärdebedömningen anses böra medföra ett års fängelse eller mer innebär det en presumtion för att fängelse skall ådömas.

Brottslighetens art

I denna del anknyts till gällande praxis enligt vilken vissa brott anses motivera fängelse trots att de inte har ett särskilt högt straffvärde. Det rör sig alltså om brott som främst av allmänpreventiva skäl normalt anses skola medföra ett kort fängelsestraff. Exempel på brottstyper som faller under denna punkt är rattfylleri. vissa brott mot vapen- och jaktlagstift- ningen samt olovlig vistelse i riket enligt 97 å utlänningslagen. Som kom- mittén anfört hör också hit vissa former av några brottstyper såsom miss- handel och våld mot tjänsteman. Även vissa typer av skattebrott. för vilka i praxis frihetsstraff utdöms i-störrc utsträckning än vid flertalet förmögen- hetsbrott. hör hit.

Jag vill i sammanhanget också erinra om vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) om möjligheterna för domstol att. vid påföljdsbestämningen av allmänpreventiva skäl beakta exempelvis att en brottslighet blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former. Sådana hänsyn kan. även om de inte påverkar bedömningen av straffvärdet. vara av betydelse när det gäller påföljdsvalet.

Vid brott som nu har sagts är således presumtionen för fängelse. och det bör föreligga särskilda skäl för att en inte frihetsberövande påföljd skall väljas. Föreskrifter som avser sådana skäl. som kan leda till att skyddstill- syn ådöms. finns i 30 kap. 9 å andra stycket.

1 00

Tidigare brottslig/tet

Betydelsen av gärningsmannens tidigare brottslighet har behandlats i av- snitt 3.5. Som framgått där har en strävan varit att i lagtexten direkt ange- återfallets betydelse för påföljdsbestämningen. Vilken betydelse återfall i brott skall ha för straffmätningen regleras i 29 kap. 4 å. Som framgår av den paragrafen skall tidigare brottslighet primärt beaktas genom på- följdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. Äterfal- lets betydelse för påföljdsvalet regleras i förevarande del av 4 å.

Någon förändring är inte avsedd i fråga om nuvarande praxis enligt vilken med hänsyn till gärningsmannens tidigare brottslighet kriminalvård i frihet så småningom utesluts. Vid påföljdsvalet skall således återfallet få betydelse på samma sätt som för närvarande. .

Av betydelse för bedömningen är bl. a. samma faktorer som påverkar frågan om förverkande skall ske eller ej. 1 vad mån brottsligheten varit likartad eller i båda fallen allvarlig skall således beaktas. Även i sådana fall kan det dock finnas anledning att undvika fängelse. Det kan också före- komma fall då det måste dömas till fängelse på grund av tidigare brottslig- het. även om brottsligheten inte är likartad eller allvarlig. Jag tänker här på det fallet att någon under loppet av ett eller ett par år upprepade gånger lagförs för brott som varken är likartade eller allvarliga. Fängelse kan i den situationen så småningom framstå som det enda möjliga alternativet.

Av det nu anförda framgår att också tidsfaktorn är av betydelse. Ju längre tid som har förflutit mellan brotten. desto mindre skäl föreligger att beakta den tidigare brottsligheten vid påföljdsvalet. Till skillnad mot fängelsestraffkommitténs förslag till motsvarande bestämmelse krävs det inte att "särskilda skäl" finns för att döma till fängelse. Syftet är dock självfallet att det måste föreligga skäl som med särskild styrka talar för att fängelse måste ådömas. Någon saklig skillnad är således inte avsedd.

Vissa särskilda situationer

Det finns i detta sammanhang anledning att slutligen ta upp några tillämp- ningsproblem som det har pekats på under remissbehandlingen. Det har bl.a. uttalats att det finns en inte så obetydlig grupp brottslingar. inte sällan missbrukare. som vägrar att underkasta sig någon form av övervak- ning eller behandling och som begår ”vanliga" förmögenhetsbrott, som alltså inte har så betydande straffvärde att fängelse av den anledningen skall utdömas. Om den tilltalade i ett sådant fall inte heller tidigare har dömts för liknande brottslighet är avsikten att fängelse normalt inte skall ådömas.

För förstagångsbrottslighet av det här aktuella slaget kan påföljden normalt vara villkorlig dom om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade skall göra sig skyldig till nya brott. I vissa fall kan emellertid "den tilltalades persönliga situation och övriga omständigheter vara sådana att ny brottslighet kan befaras trots att någon återfallssituation inte förelig- ger. Förutom missbrukssituationer avses här bl. a. de fall där åtalet gäller flerfaldig brottslighet som sträckt sig över en längre tid. Frågan är om

skyddstillsyn kan komma i fråga i ett sådant fall när den dömde vägrar att underkasta sig övervakning eller behandling. Skyddstillsyn skall ju endast ådömas. om det finns anledning att: anta att denna påföljd kan bidra till att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet. '

I den situation som här beskrivs skall domstolen normalt döma till skyddstillsyn. Behov av det stöd och den kontroll en skyddstillsyn innebär för att motverka fortsatt brottslighet föreligger uppenbarligen även i såda- na fall. Det är. med undantag för s. k. kontraktsvård. ingen förutsättning för att döma till skyddstillsyn att den dömde förklarar sig villig att under- kasta sig övervakning och eventuella föreskrifter.

Skyddstillsyn kan således ådömas även motsträviga personer. Har den som en gång dömts till skyddstillsyn återfallit i brott. är det emellertid naturligt att domstolen skall kunna beakta på vilket sätt den dömde skött den tidigare skyddstillsynen. Har han bemödat sig om samarbete och anpassning till de krav som domen har inneburit. kan detta trots återfallet tala för en förnyad skyddstillsyn. Däremot kan bristande samarbetsvilja och annan misskötsamhet bidra till att man tidigare än vad som annars skulle ha varit fallet övergår från kriminalvård i frihet till fängelse. .

Såsom berörts under remissbehandlingen gör sig liknande synpunkter gällande även i de fall då en person som är dömd till skyddstillsyn har åsidosatt sina åligganden i sådan grad att åklagaren efter framställning från övervakningsnämnden har väckt talan enligt 28 kap. 8 å om undanröjande av skyddstillsynen. Med kommitténs förslag. enligt vilket en fängelsedom alltid skulle förutsätta antingen betydande straffvärde. tidigare brottslighet eller viss art av brott. skulle det enligt vissa remissinstanser saknas förut- sättningar för att i dessa situationer undanröja skyddstillsynen och i stället döma till fängelse. Misskötsamheten har ju inte påverkat någon av de grundläggande förutsättningarna för att döma till fängelsestraff.

Bestämmelserna i 4 å har avfattats med visst hänsynstagande till denna kritik. Den av kommittén föreslagna avfattningen kan tas till intäkt för att fängelse skulle vara uteslutet i andra situationer än de som särskilt nämns. Av förevarande paragraf framgår det på ett tydligare sätt att påföljdsvalet är beroende av en allmän avvägning mellan skäl. som talar för olika påföljder. och att exempelvis straffvärdet. även om fängelsestraff inte ådöms i det konkreta fallet. vid beslutet bör vägas in som en faktor som i sig med större eller mindre styrka talar för en frihetsberövande påföljd. På motsvarande sätt skall det när det gäller skyddstillsyn enligt 9 å beaktas. om det finns anledning att anta att påföljden kan bidra till att avhålla den dömde från fortsatt brottslighet. Misskötsamhet påverkar självfallet den bedömningen. - '

5 å

Paragrafen motsvarar nuvarande 26 kap. 4 å första och andra styckena. Några grundläggande förändringar" av bestämmelserna om påföljd svalet för unga lagöverträdare har inte gjorts. De aktuella bestämmelserna har i sak ändrats endast i ett avseende. Utgångspunkten är enligt paragrafen inte längre åldern vid domen utan åldern vid brottet. Regleringen blir således i

detta" hänseende densamma som i fråga om strafflindring på grund av ungdom. se 29 kap. 7 å. Naturligt är att ju närmare 21-årsgränsen man kommer desto svagare blir skälen som med hänsyn till gärningsmannens ungdom talar för icke frihetsberövande påföljd.

Beträffande åldersgruppen mellan 18 och 21 år får enligt nu gällande bestämmelse fängelse ådömas endast när det av hänsyn till allmän laglyd- nad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande. 1 den nya paragrafen har ”"särskilda skål med hänsyn till allmän laglydnad" bytts ut mot uttrycket ”med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det". Vad som för ungdomar både över och under 18 år främst kan medföra att fängelse måste ådömas är att den'begångna gärningen har ett högt straffvärde. För den högre åldersgruppen kan det emellertid också förekomma att tidigare lagföringar uteslUter annan påföljd än fängelse. Vidare kan för denna grupp inte sällan brottets att så starkt tala för. fängelse att en sådan påföljd får väljas. t.ex. vid rattfylleri. Uttrycket- "annars finns särskilda skäl för det" syftar således på tidigare brottslighet eller brottets art. Att lagtexten har ändrats ärinte avsett att leda till någon förändrad praxis. Om fängelse ådöms. kan regelmässigt en minskning av straffet ske med stöd av 29 kap. 7 å. Avslutningsvis kan anmärkas att det för åldersgruppen Linder 18 år är svårt att ange situationer där tidigare lagföringar eller brottets an leder till bedömningen att fängelse måste ådömas. något som också nuvarande praxis ger vid handen.

6å

Bestämmelserna. som motsvarar nuvarande 33 kap. 2 å. äri sak oföränd- rade. lnom regeringskansliet bereds för närvarande frågan om ny lagstift- ning angående psykiatrisk tvångsvård och i samband därmed även behand-. lingen av psykiskt störda lagöverträdare. Ett förslag härom kan beräknas föreligga inom kort (jämför vad som sägs under 29 kap. 3 å 2 punkten). ] avvaktan på detta har endast den ändringen gjorts att bestämmelsen i nuvarande 33 kap. 2 å andra stycket. som inte är särskilt vägledande och inte står i samklang med den nya regleringen i övrigt. har slopats. Frågan om böter eller skyddstillsyn skall ådömas får bedömas utifrån i första hand brottets straffvärde och om förutsättningar för att ådöma skyddstillsyn föreligger.

7å

Bestämmelserna i 4 å är grundläggande för valet mellan fängelse å ena sidan och villkorlig dom och skyddstillsyn å den andra. Som framgår av den paragrafen skall rätten nämligen vid påföljdsvalet fästa särskilt avseen- de vid sådana omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängel- se. '

l förevarande paragraf anges de allmänna förutsättningarna för att döma till villkorlig dom. 1 huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt framgår att påföljden främst är avsedd för sådana fall där det saknas

särskild anledning att befara att den tilltalade gör sig skyldig till fortsatt brottslighet.

Bedömningen av om så är fallet får i vanlig ordning göras med ledning av personundersökning och andra uppgifter om den tilltalades personliga förhållanden. I sammanhanget bör uppmärksammas att personundersök- ning inte är en förutsättning för att domstolen skall kunna döma till villkor- lig dom (jämför'prop. 1978/79:76). Om det aktuella brottet utgör återfall. bör detta naturligtvis beaktas särskilt. Förstagångsbrott och annan tillfäl- lighetsbrottslighet bör mycket ofta kunna leda till villkorlig dom. om inte hinder för detta anses föreligga med hänsyn till brottslighetens art eller dess straffvärde. Det bör emellertid framhållas att det även vid återfallssi- tuationer kan föreligga omständigheter som gör att förutsättningarna för att den tilltalade skall upphöra med fortsatt brottslighet framstår som bättre än eljest. Hans sociala situation kan exempelvis ha förbättrats påtagligt eller han kan på annat sätt ha förändrat sitt beteende så att återfallsrisken inte längre framstår som påtaglig. Även i sådana fall kan förutsättningar för villkorlig dom föreligga.

8å

Till skillnad mot fängelsestraffkommitténs förslag. enligt vilket villkorlig dom i princip alltid skulle förenas med ett bötesstraff. innebär förevarande paragraf att detta endast är en huvudregel.

Som undantag från denna huvudregel anges det fallet att ett bötesstraff med hänsyn till andra följder av brottet skulle drabba den tilltalade alltför hårt eller det finns andra särskilda skäl mot att döma till böter.

_Vad gäller andra följder av brottet kan som exempel på sådana anföras en del av billighetshänsynen enligt 29 kap. 5 å. Vidare syftas på den praxis som för närvarande finns-att böter ibland inte döms ut när den tilltalade samtidigt i domen åläggs skadestånd. Andra särskilda skäl mot att döma till böter kan vara den tilltalades ekonomiska situation.

Storleken av bötesstraffet fåri överensstämmelse med nuvarande praxis relateras till brottets svårhet. Viss vägledning kan. liksom vid kombina- tionen skyddstillsyn—böter. hämtas från straffmätningsreglerna i 29 kap. Hänsyn måste dock alltid tas till att böteri detta fall endast är ett tillägg till den villkorliga domen.

9å

1 förevarande paragraf regleras de allmänna förutsättningarna för att döma till skyddstillsyn.

Grundläggande för valet mellan fängelse å ena sidan och villkorlig dom . eller skyddstillsyn å den andra är bestämmelserna i 4 å. Som framgår där ska” rätten vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid sådana omständig- heter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.

Bestämmelserna är av betydelse när det gäller valet såväl mellan fängel- se och skyddstillsyn som vid valet mellan skyddstillsyn och villkorlig dom. I likhet med vad som gäller i fråga om villkorlig dom är de avvägningar som

påföljdsvalet förutsätter också beroende av om och i vilken utsträckning skyddstillsyn kan kombineras med andra påföljder. ] 10 å finns bestämmel- ser om skyddstillsyn i förening med böter och i 11 å om skyddstillsyn i förening med fängelse.

Iförsta stycket markeras att syftet med skyddstillsyn är att bidra till att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet. Påföljden är således inte avsedd att komma till användning om det helt saknas anledning att anta att den dömde kan komma att återfalla i brott. Givetvis kan det även beträf- fande en förstagångsbrottsling framstå som lämpligt att döma till skydds- tillsyn om det kan antas att han till följd av missbruksproblem eller andra sociala eller personliga problem har behov av stöd och hjälp. I praktiken torde valet mellan skyddstillsyn och villkorlig dom snarare ske utifrån behovet av stöd och hjälp än med hänsyn till den förmodade prognosen i det enskilda fallet. Det är endast om det helt saknas anledning att anta att en skyddstillsyn kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet som påföljden får anses vara utesluten med hänsyn till bestäm- melserna i förevarande paragraf. Så kan. förutom när det över huvud taget inte finns någon återfallsrisk. vara fallet om det framstår som klart att den tilltalade inte kommer att låta sig påverkas av skyddstillsynen. Såsom har berörts under 4 å kan den slutsatsen inte dras enbart av den omständighe- ten att den tilltalade förklarar att han inte är villig att underkasta sig någon övervakning eller några andra krav som är förenade med skyddstillsynen. Men har den tilltalade gravt misskött sina förpliktelser till följd av en tidigare skyddstillsynsdom kan det sägas att det saknas anledning att anta att en ny skyddstillsyn kan bidra till att han avhåller sig från brott. 1 en sådan situation kan ett fängelsestraff vara det enda alternativ som återstår.

Normalt sett torde emellertid gränsdragningen mellan skyddstillsyn och fängelse mindre bero på om förutsättningar för skyddstillsyn enligt första stycket föreligger än på hur starka de skäl är som finns enligt 4 å för att döma till fängelse. Även om skyddstillsyn i och för sig skulle kunna antas bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet kan annan påföljd än fängelse vara utesluten med hänsyn till straffvärdet. den tilltala- des tidigare brottslighet eller brottets art. Någon absolut riktlinje för hur bedömningen i det enskilda fallet bör ske finns inte. Resultatet måste alltid bero av en avvägning mellan skälen för olika påföljder. Ju starkare anled- ning det finns att anta att den tilltalade skall låta sig rätta genom en skyddstillsynsdom desto större är också utrymmet för att underlåta att döma till fängelse. Vid avvägningen skall också möjligheten att förena en skyddstillsyn med fängelse beaktas.

I 28 kap. 1 å kvarstår endast grundförutsättningen för att döma till skyddstillsyn nämligen att påföljden ej bedömts kunna stanna vid böter. Beträffande de inskränkningar som för närvarande finns i nämnda paragraf av möjligheten att ådöma skyddstillsyn gäller följande.

Den nuvarande bestämmelsen i 28 kap. 1 å första stycket sista meningen att skyddstillsyn inte får ådömas om mera ingripande påföljd är påkallad behövs inte med hänsyn till bestämmelsen i 4 å. Andra stycket i nuvarande lydelse av 28 kap. ] å har också utgått eftersom det efter socialtjänstlagens (1980:620) ikraftträdande knappast ger någon riktig bild av hur avvägning-

en mellan skyddstillsyn och vård inom socialtjänsten sker. Avsikten är dock inte att ändra nuvarande ordning enligt vilken vård inom socialtjäns- ten bör ges företräde då lagöverträdaren är under 18 år.

Av 4å följer att presumtionen vid påföljdsvalet är för fängelse om gärningen har betydande straffvärde. Med hänsyn härtill är nuvarande tredje stycket i 28 kap. ] å inte längre behövligt.

128 kap. 1 å fjärde stycket finns för närvarande vissa bestämmelser som rör kontraktsvården. Dessa har arbetats in i andra stycket i förevarande paragraf.

1 andra stycket anges i tre punkter förhållanden som kan beaktas som särskilda skäl för att välja skyddstillsyn. Regleringen tar sikte på fall där straffvärdet. den tilltalades tidigare brottslighet eller brottslighetens art gör att fängelse normalt borde följa på brottettse 4 å). Uppräkningen av omständigheter är endast avsedd att vara exemplifierande.

Punkt 1

Denna punkt tar sikte på en förbättrad personlig eller social situation. För att beaktas enligt punkten skall dock förbättringen vara påtaglig och avse förhållanden som kan antas ha samband med den tilltalades brottslighet. Exempel kan vara den alkoholiserade tjuVen som underkastat sig nykter- hetsvårdande åtgärder med resultat i positiv riktning. Även förändringar när det gäller exempelvis arbete eller bostad kan emellertid beaktas om de kan antas ha haft samband med brottsligheten. Kommittén anger i sitt förslag som ytterligare en förutsättning att förbättringen har' skett genom den tilltalades egen medverkan efter brottet. Denna ytterligare inskränk— ning av tillämpningen har inte någon motsvarighet i mitt förslag. Man skall således regelmässigt kunna ta hänsyn till förändringar av den perSonliga och sociala situationen hos en kriminellt belastad person som t. ex. under pågående rehabilitering har återfallit i brottslighet vilken kan antas ha varit av mer tillfällig karaktär och som inte är av alltför allvarlig beskaffenhet. Avsikten är således att denna punkt bl.a. skall omfatta de nu inte sällan förekommande fallen där den bedömningen görs att en framgångsrikt på— börjad rehabilitering skulle spolieras eller allvarligt försvåras genom verk- ställighet av ett fängelsestraff.

Punkt 2

I denna punkt anges som särskilt skäl för skyddstillsyn att en tilltalad undergår behandling för missbruk eller annat förhållande som kan antas ha samband med hans brottslighet. Bestämmelsen. som saknar motsvarighet i kommitténs förslag. knyter ganska nära an till föregående punkt och har även viss anknytning till punkt 3. En skillnad mot punkt 1 är att förevaran- de punkt endast avser fall då den tilltalade är föremål för behandling för missbruk eller något annat sådant förhållande. ] motsats till punkten 1 krävs inte heller att någon förbättring skall ha skett. Behandlingen kan ju exempelvis ha påbörjats så nyligen att någon bedömning i det hänseendet inte är möjlig att göra. Bestämmelsen tar sikte på att den tilltalade genom

eget initiativ eller på annat sätt är föremål för viss behandling. Behandling- en skall avse förhållande som kan antas ha samband med den aktuella brottsligheten. Det är som framgår av lagtexten i första hand fråga om olika former av vård eller behandling mot missbruksproblem. Även annan be- handling kan bli aktuell. Som exempel kan nämnas behandling mot klepto- mani eller exhibitionism eller av sexuella problem. (jämför vad som sägs beträffande den s.k. kontraktsvården, prop. 1986/87: 106 s. 35).

Punkt 3

Som en tredje omständighet anges situationen att missbruk av beroende- framkallande medel eller något annat särskilt förhållande som påkallar vård eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts och den tilltalade förklarar sig villig att undergå lämplig behandling som enligt en för honom uppgjord plan kan anordnas i samband med verkställigheten. Denna punkt saknar-motsvarighet i kommitténs förslag. Den utgör en del av regleringen av den s.k. kontraktsvården (se prop. 1986/87:106). Bestämmelserna om kontraktsvård har sakligt oförändrade ' tagits in i den nya regleringen. Förutom i denna paragraf återfinns de i 28 kap 6 a å. Någon förändrad tillämpning av reglerna är inte avsedd. 'Här gäller fortfarande vad som uttalas i den nyss nämnda prepositionen;

Omständigheterna enligt detta stycke är inte uttömmande angivna. Ut- över faktorer i de föreskrivna punkterna finns det andra skäl som med särskild styrka kan tala för en inte frihetsberövande påföljd. Vad som har tagits med är de vanligast förekommande omständigheterna av detta slag. Som exempel på en omständighet som inte räknas upp kan nämnas själv- mordsrisk. även om sådan ibland kan falla under psykisk ohälsa enligt 29 kap. 5 å första stycket 6. Kan sådan beläggas genom tillförlitlig utred- ning. talar den givetvis på samma sätt som för närvarande för annan påföljd än fängelse.

10å

Möjligheten att kombinera skyddstillsyn'med böter finns kvar. se 28 kap. 2 å. Återstoden av den paragrafen motsvaras av förevarande paragraf. I denna har den tidigare förutsättningen för denna påföljdskombination som

har avsett den tilltalades tillrättaförande och hänsynen till den allmänna ' laglydnaden ersatts med uttrycket brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet. Det rör sig alltså här om'samma om- ständigheter som de som anges i 4 å andra stycket. Syftet är att ge bestäm- melsen en avfattning som är mera konkret och vägledande för praxis i överensstämmelse med en av principerna i mitt förslag. I praktiken innebär detta icke någon förändring. De nämnda omständigheterna beaktas redan i dag när frågan om kombination av skyddstillsyn och böter avgörs.

Storleken av bötesstraffet får bestämmas efter samma grunder som i --

dag. dvs. det får beaktas att böterna endast utgör ett komplement till skyddstillsynen. Ju högre straffvärdet är eller ju mer omfattande den tilltalades tidigare brottslighet är. desto högre bör naturligtvis bötesstraffet

vara. Även sådana frågor som om domen också medför skadeståndsskyl- dighet eller om den tilltalade annars har en betydande skuldbörda bör kunna beaktas. Så småningom nås den punkt då kombinationen skyddstill- syn och böter inte kan användas utan att. om skyddstillsyn skall kunna väljas. påföljden måste kombineras med fängelse.

llå

Även möjligheten att kombinera skyddstillsyn med fängelse finns alltså kvar. se 28 kap. 3 å första stycket. I nuvarande lydelse av den paragrafen talas om allmän laglydnad. Detta har i förevarande paragraf sin motsvarig- het i begreppen brottslighetens straffvärde eller den tilltalades tidigare brottslighet. Brottslighetens art (jämför under 4 å) utgör däremot inte skäl för att tillgripa kombinationen sigyddstillsyn— fängelse. Om fängelse ådöms med hänsyn till brottets art. utdöms regelmässigt korta fängelse- straff. Fängelse skall då användas ensamt och inte kombineras med skyddstillsyn.

Skälet för ändringen jämfört med nuvarande lagtext är detsamma som för motsvarande ändring i 10 å. nämligen att klarare ange i vilka fall kombinationen skall komma till användning.

Förutsättningen för att kombinera en skyddstillsyn med fängelse är att det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller den tilltalades tidigare brottslighet. Med det valda uttrycket markeras att det liksom enligt den motsvarande nuvarande bestämmelsen skall krävas mycket starka skäl för att tillgripa kombinationen. Möjligheten att förena en skyddstillsyn med fängelse bör utnyttjas endast i de fall då alternativet är att dömaden tilltalade till ett längre fängelsestraff. Avsikten är således inte att kombinationen mera allmänt skall användas för att skärpa skyddstillsynspåföljden. Om en sådan skärpning anses nödvändig i ett enskilt fall skall detta normalt ske genom att skyddstillsynen kombine- ras med ett bötesstraff enligt 10 å (jämför NJA 1982 s. 17).

Fängelsestraffkommittén föreslog att mer än två månaders fängelse skul- le kunna ådömas. endast om detta skulle vara särskilt påkallat med hänsyn till gärningens straffvärde. Under remissbehandlingen har detta förslag rönt viss kritik. Även jag finner förslaget i denna del obefogat. Det ligger i sakens natur att även här någon form av straffmätning skall ske. Ju högre straffvärde ett brott har. desto större anledning finns det att bestämma ett högre fängelsestraff i kombinationen. lnskränkningen till att enbart brot- tets straffvärde kan påkalla längre fängelsestraff än två månader får anses olämplig. Ett tremånadersstraff torde kunna krävas också i vissa återfalls- situationer. Paragrafen innebär därför att nuvarande ordning bibehålls och att det följaktligen inte ställs upp några särskilda förutsättningar för att ådöma ett långt kombinationsstraff. Att beakta i detta sammanhang är dock att tre månaders fängelse i kombination med skyddstillsyn i praktiken motsvarar sex månaders "vanligt” fängelse med halvtidsfrigivning.

31 kap. ] &

Formuleringen i andra stycket har efter lagrådets påpekande ändrats så att ett överlämnande till vård inom socialtjänsten får kombineras med böter om brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brotts- lighet påkallar det. Förutsättningarna överensstämmer således med vad som gäller beträffande möjligheterna att döma till skyddstillsyn resp. för— ordna om fortsatt skyddstillsyn jämte böter. Sc 30 kap. 10 å och 34 kap. 6 5.

33 kap.

Kapitlet har. eftersom några regler om nedsättning och uteslutning av påföljd inte längre finns i det. fått en ny rubrik.

Paragraferna 1. 2. 4 och 9 föreslås upphävda. Bestämmelsen i ] 5 har i sak oförändrad överflyttats till 1 kap. 6 &. Motsvarighet till 2 & återfinns i 30 kap. 6 &. Bestämmelser motsvarande 4 5 första stycket ingår i 29 kap. 7 % första stycket och i 29 kap. 3 5 första stycket 2. medan andra och tredje styckena svarar mot 29 kap. 3. 5 och 6 $&. De nuvarande bestämmelserna i 9 % ersätts av 29 kap. 5 .5.

8.5

Med anledning av att 33 kap. 7 % upphört att gälla den ljanuari 1988 '(SFS 1987:761) har hänvisningen i förevarande paragrafjusterats.

34 kap.

Vad som i sak andrasi detta kapitel är främst bestämmelserna om förver- kande av villkorligt medgiven frihet. Den nya regleringen finns i 4 5. Ändringarna har berörts i avsnitt 3.5 i samband" med frågan om vilken betydelse tidigare brottslighet skall ha för påföljdsbestämningen för nya brott. I första hand skall återfall i brott regleras genom påföljdsvalet och förverkande av villkorligt medgiven frihet. se 29 kap. 4 %$. Förverkande har för närvarande funktionen att utgöra en sanktion i fråga om det villkor beträffande brottsfrihet som gäller för villkorligt frigivna. I den nya regle- ringen preciseras när förverkande får ske och hur stor delav den villkorligt medgivna friheten som bör förverkas. Möjligheten till delförverkande kvarstår således.

4å

Första stycket är oförändrat. Ett förverkande får således även i fortsätt- ningen ske endast när det nya brottet har begåtts under prövotiden.

1 det nya andra stycket regleras vilka hänsyn som skall vara vägledande vid beslut om förverkande. Regleringen är avsedd att ansluta relativt nära till hur tillämpningen i praxis i allmänhet torde vara för närvarande. Ett

väsentligt skäl till denna närmare lagreglering är emellertid att någon fast och allmänt accepterad praxis inte synes föreligga. Genom en lagreglering bör förutsättningarna att åstadkomma en enhetlig rättstillämpning öka väsentligt.

Stycket ger endast olika exempel på omständigheter som skall beaktas _ vid bedömningen av förverkandefrågan. Även om de torde vara de vikti- gaste i sammanhanget. är det självfallet inte uteslutet att även andra synpunkter kan komma i fråga. ' .

I bestämmelsen anges till en början att det skall beaktas Om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade. Är det fråga om brottslighet av helt olika slag. skall förverkande normalt inte ske. Kraven på att brottsligheten skall vara likartad skall emellertid inte ställas alltför högt. Olika former av vinningskriminalitet får normalt anses vara likartade även om tillväga- gångssättet och den juridiska rubricering'en skiljer sig åt. Detsamma gäller olika former av brott som innefattat våld mot person.

Vid sidan av fall där brottsligheten är likartad nämns också att den i båda fallen har varit allvarlig. I sådana fall kan förverkande komma i fråga även om brottsligheten inte är likartad.

Enligt bestämmelsen skall vidare hänsyn tas till om den nya brottslighe- . ten är svårare eller lindrigare än. den tidigare. Ju svårare brott återfallet avser. desto starkare skäl talar för ett fullständigt förverkande. Är det nya brottet lindrigare än det tidigare. kan ofta effekterna av ett fullständigt förverkande framstå som en opåkallad reaktion i förhållande till det straff som det nya brottet föranleder. Är skillnaden avsevärd. torde det ofta kunna vara motiverat att underlåta förverkande helt.

I bestämmelsen anges slutligen att den tid som förflutit mellan brotten skall beaktas. Allmänt sett minskar skälen för förverkande ju längre tiden mellan brotten år. Även den tid som förflutit sedan domen eller den villkorliga frigivningen måste självfallet beaktas. Hur stor betydelse tiden skall tillmätas beror dock självfallet också på vilken form av brottslighet som är aktuell. Vid allvarlig brottslighet eller brott som normalt begås med relativt länga intervaller som bokföringsbrott eller skattebrott är tidsaspek- ten av mindre betydelse än vid andra brott. Vad som skall beaktas är i första hand tiden mellan brotten. Även vid återfall relativt kort tid efter en villkorlig frigivning kan således tidsaspekten tala för att ett förverkande bör underlåtas om det tidigare brottet ligger långt tillbaka i tiden.

Tredje och fjärde styckena motsvarar utan ändringar de nuvarande andra och tredje styckena.

5.5

Möjligheten att såvitt gäller villkorlig dom kombinera förordnande enligt 1 %$ 1 med böter behålls. Böterfår i denna situation ådömas till skillnad från i det fall som regleras i 30 kap. 8 5 enligt vilken villkorlig dom skall förenas med böter. Huvudregeln är där således att böter skall ådömas. Förordnande enligt l ä 1 kan endast meddelas med avseende på brott som har begåtts före prövotidens början. Det torde också oftast i de fall sådant '

förordnande ges röra sig om mycket lindrig brottslighet. Att i dessa situa- tioner ha ett närmast obligatoriskt bötesstraff har inte förefallit lämpligt.

Nyheten är i stället att förutsättningen för att döma till böter har ändrats från att det skall vara påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad till att den nya brottslighetens straffvärde eller art påkallar böter. .

Däremot skulle rekvisitet "den tilltalades tidigare brottslighet" (se t. ex. 6 5). med hänsyn till att endast brott som begåtts innan prövotiden är aktuella i sammanhanget. inte ha någon funktion och är därför inte med. Om således den tidigare ådömda villkorliga domen och det med denna normalt kombinerade bötesstraffet inte utgör en tillräckligt kännbar reak- tion på den samlade brottsligheten med hänsyn till den nya brottslighetens straffvärde eller art. skall förordnande enligt ] å .] i regel kombineras med ett bötesstraff. '

Ändringarna i första, tredje och fjärde styckena är redaktionella.

65

Angående de sakliga ändringarna i första stycket hänvisas till vad som anförts under 30 kap. 10 och 11 åå. Ändringarna ide följande styckena är av redaktionell natur.

37 kap. 7 5

I 26 kap. 11 5 har öppnats en möjlighet för övervakningsnämnden att besluta att en övervakning efter villkorlig frigivning som inte längre är påkallad skall upphöra. Om beslutet vid en sådan prövning går den frigivne emot bör han ha en möjlighet att överklaga det på samma sätt som gäller för andra motsvarande beslut av övervakningsnämnd. Andra stycket har ändrats i enlighet med det.

Även beträffande de skyddstillsyns'dömda har en möjlighet öppnats att i vissa fall avbryta en beslutad övervakning. Se 28 kap. 7 9" andra stycket. Den bestämmelsen omfattas redan av hänvisningen i 8 %. varför någon ändring ej behöver ske där.

38 kap. 2 a 5

Denna nya paragraf syftar till att undanröja vissa problem som i dag kan uppstå när frågan om den dömde kommer att avskedas eller sägas upp från sin arbetsanställning har betydelse för straffmätning eller påföljdsval. Be— stämmelsen har sin närmaste förebild i 2 & som ger möjlighet till ompröv- ning av påföljderna överlämnande till vård inom socialtjänsten och över- lämnande till vård enligt lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall.

För att 2 a 5 skall vara tillämplig krävs till en början enligtförsta stycket

att det framgår av den dom varigenom påföljden slutligt har bestämts att domstolen har utgått från en bestämd förutsättning när det gäller frågan om gärningsmannen kan komma att bli avskedad eller uppsagd till följd av brottet. Domstolen förutsätts alltså ha gjort ett antagande i denna fråga som påverkat påföljden. antingen så att den utgått från att gärningsmannen blir uppsagd eller avskedad eller också på det sättet att den räknat med att detta inte skulle komma att ske.

Vidare förutsätts att det antagande som domstolen har gjort har visat sig vara felaktigt. Detta behöver inte bero på att arbetsgivaren har ändrat sig i förhållande till det yttrande som har avgetts till domstolen. Om t.ex. arbetstagaren har sagts upp av denne. kan arbetstagaren ha fört frågan vidare till arbetsdomstolen. Inom. den offentliga sektorn föreligger ofta svårigheter att avge något mera bindande besked från arbetsgivarens sida. I synnerhet gäller detta när frågan skall behandlas av statens ansvars- nämnd. Till detta kommer att ansvarsnämndens beslut —- vare sig det går ut på avskedande eller inte — i sin tur kan överklagas.

Ansökan kan göras antingen av åklagaren eller den dömde själv. Åklaga- ren har givetvis möjlighet att söka ändring även till den dömdes förmån.

Forum för omprövningen är den rätt som först dömt i målet. Detta har efter påpekande av lagrådet uttryckligen angetts i lagtexten.

Undanröjande får ske endast om den först ådömda påföljden inte till fullo blivit verkställd, vilket alltså innebär att beslutet om undanröjande måste meddelas innan påföljden till fullo har verkställts. Rätten kan i målet förordna om inhibition vad avser denna verkställighet.

Undanröjande av den tidigare påföljden innebär att fortsatt verkställig- het av denna inte skall ske. Bestämmelser om prövotid. övervakning, föreskrifter m.m. är därmed upphävda. Omfattar den tidigare domen flera påföljder. t. ex. böter som ådömts för visst brott med stöd av 30 kap. 3 5 andra stycket i mitt förslag eller som ådömts i kombination med villkorlig dom eller skyddstillsyn. eller har fängelse ådömts jämte skyddstillsyn. skall samtliga icke verkställda påföljder undanröjas.

Även om det står klart att en förutsättning av nu aktuellt slag har brustit. är det inte obligatoriskt vare sig för åklagaren att göra ansökan om om- prövning eller för domstolen att besluta om en ändrad påföljd. Undan- röjande av den tidigare påföljden och bestämmande av ny påföljd är avsett att ske bara om domstolens antagande i fråga om den arbetsrättsliga följden vid det första tillfället kan förutsättas ha haft stor betydelse för påföljdsbestämningen eller straffmätningen. Bestämmelsen avses således bli tillämpad endast i sådana undantagsfall då det skulle framstå som närmast stötande för den allmänna rättskänslan. om den gamla påföljden fick bestå.

Dömer domstolen efter undanröjande av annan påföljd till fängelse på viss tid. skall naturligtvis hänsyn tas till vad den dömde undergått av den tidigare påföljden. Därvid får. vilket framgår av andra stycket . fängelse ådömas på kortare tid än som är stadgat för brottet om den tidigare påföljden var skyddstillsyn.

I tredje stycket finns en särskild regel för det fall att domstolen undanrö- jer ett tidigare ådömt fängelsestraff och dömer till nytt fängelse. Den tid

under vilken det tidigare fängelsestraffet verkställts i anstalt skall då anses vara verkställighet av det nya straffet.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. . lag om ändring i rättegångsbalken . lag om ändring i lagen (1951 :649) om straff för vissa trafikbrott . lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister . lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m. . lag om ändring i bötesverkställighetslagen (19792189) . lag om ändring i utlänningslagen (l980:376)