RH 2026:18

Hovrätten (hovrättslagmannen Amina Lundqvist samt hovrättsråden Ulrika Beergrehn och Kerstin Norman, referent) anförde i beslut den 26 mars 2026 följande.

Skäl

Rättsliga utgångspunkter

Av 51 § lagen om skiljeförfarande framgår att om inte någon av parterna har hemvist eller driftställe i Sverige, får de i ett kommersiellt förhållande genom en uttrycklig skriftlig överenskommelse utesluta eller begränsa tillämpligheten av de grunder för upphävande av en skiljedom som anges i 34 § samma lag. Om en part väcker klandertalan i strid mot ett undantagsavtal ska domstolen på invändning av motparten avvisa talan (se prop. 1998/99:35 s. 243).

Det framgår av förarbetena till bestämmelsen att det, med hänsyn till de risker för rättsförluster som parterna löper, krävs ett tydligt och uttryckligt avstående från klande-rätten för att ett undantagsavtal ska vara giltigt. En part går exempelvis inte miste om klanderrätten bara genom en hänvisning till ett skiljedomsreglemente som – kanske parten ovetande – innehåller en undantagsklausul. Även om en allmän hänvisning sker till ett skiljedomsreglemente med en klart formulerad undantagsklausul kan detta alltså inte godtas som ett verksamt undantagsavtal (se bl.a. prop. 1998/99:35 s. 157 och NJA 1989 s. 143).

Lagstiftarens krav torde enligt litteraturen ha varit att det ska stå utom allt tvivel, inte bara att parterna har ingått ett undantagsavtal, utan också vad det innebär. Det ska klart framgå att det är fråga om ett undantag även om det bör godtas att undantaget är generellt. Detta mot bakgrund av att undantagsavtal innebär en betydande risk för rättsförlust. (Se Lindskog, Skiljeförfarande, En kommentar, JUNO, januari 2026, kommentaren till 51 §, avsnitt 4.3.2.)

I litteraturen framhålls vikten av att särskilja rätten att angripa en skiljedom på materiell grund från rätten att klandra en skiljedom. En begränsning av parternas rätt att överklaga en skiljedom som inte klargör om därmed avses klandergrunderna eller endast möjligheten att angripa domen av materiella skäl kan inte tolkas som ett undantagsavtal (se Lars Heuman, Skiljemannarätt, 1999, s. 723 f.). De allra flesta rättsordningar som har ett uttrycklighetsrekvisit kräver att ett undantagsavtal är klart och specifikt utformat (på engelska ”clear and specific”). En klausul med innebörden att en skiljedom är slutlig och bindande för parterna har inte ansetts utgöra ett undantagsavtal, men om det även framgår att parterna frånsäger sig rätten att klaga (på engelska ”appeal”) har det i vissa rättsordningar godtagits som ett undantagsavtal. (Se Gary B. Born, International Commercial Arbitration, vol. 3, 3 uppl., 2021, s. 3668 f.)

I svensk doktrin förekommer även uppfattningen att parterna i ett undantagsavtal särskilt ska frånsäga sig rätten att angripa en skiljedom enligt 34 § lagen om skiljeförfarande. Det skulle således förutsätta att parterna i ett undantagsavtal särskilt hänvisar till 34 § lagen om skiljeförfarande (se Kaj Hobér, International Commercial Arbitration in Sweden, 2 uppl., 2021, s. 323). Den allmänna uppfattningen i skiljemannarättslig litteratur synes dock vara att kravet på uttrycklighet i undantagsavtal är uppfyllt även utan särskild hänvisning till 34 § i den svenska lagen om skiljeförfarande (jfr exempelvis Born, a.a., s. 3669).

Av särskilt intresse är hur det engelska ordet ”recourse” används i den skiljemannarättsliga litteraturen och i internationella standardklausuler och då särskilt i sammanhang som berör frågor om undantagsavtal. I en svensk kontext har ordet bl.a. använts för att översätta det svenska ordet klander (se Lars Heuman, May procedural statements made by arbitrators or parties be ineffective due to lack of clarity?, SvJT 2017 s. 416, särskilt s. 424). Som exempel på hur ordet används i mer internationella sammanhang kan här nämnas UNCITRAL Model Law on International Commercial Arbitration (modellagen) där möjligheterna att angripa en skiljedom regleras i kapitel VII, artikel 34. Kapitlets rubrik är ” Recourse against award” och av artikelrubriken framgår att en skiljedom kan angripas genom ”Application for setting aside as exclusive recourse against arbitral award”. Av litteraturen framgår också att de allra flesta institutionella regler tillhandahåller, med varierande grad av tydlighet, en friskrivning från rätten till ”judicial recourse” mot en skiljedom (se Born a.a., s. 3660). Här kan nämnas artikel 35(6) i 2021 års Arbitration Rules av International Court of Arbitration (ICC-reglerna). Artikeln har följande lydelse.

Every award shall be binding on the parties. By submitting the dispute to arbitration under the Rules, the parties undertake to carry out any award without delay and shall be deemed to have waived their right to any form of recourse insofar as such waiver can validly be made.

I litteraturen har konstaterats att den aktuella artikeln i ICC-reglerna svårligen kan förstås på annat sätt än att den fråntar parterna rätten att söka om upphävande (på engelska ”annulment”) av en skiljedom. Detsamma borde gälla när parterna genom skiljeavtalet med användning av olika begrepp såsom ”appeal”, ”annul”, ”set aside”, ”vacate” eller ”resist enforcement” frånsäger sig rätten att angripa skiljedomen. (Se Born a.a., s. 3670.)

Hovrättens bedömning

Hovrätten konstaterar att parterna inte har hemvist eller driftställe i Sverige, att det är fråga om ett kommersiellt förhållande och att parterna har tecknat ett skriftligt skiljeavtal. Parterna är oense om huruvida de genom den aktuella klausulen träffat ett avtal om att skiljedomen inte ska få klandras. Den fråga hovrätten därför har att pröva är om klausulen enligt ordalydelsen utgör ett uttryckligt undantagsavtal enligt 51 § lagen om skiljeförfarande.

Som hovrätten redovisat framhålls i litteraturen vikten av att särskilja rätten att angripa en skiljedom på materiell grund och rätten att klandra en skiljedom samt att skillnaderna häremellan tar sig uttryck i hur åtgärderna för detta beskrivs. Den nu aktuella klausulen anger inledningsvis att skiljedomen ska vara ”final and binding”. Den allmänna synen i litteraturen ger stöd för att en sådan formulering inte utgör ett uttryckligt undantagsavtal som innebär att parterna har frånsagt sig rätten att angripa en skiljedom genom klander. Enligt hovrättens mening ger formuleringen uttryck för att skiljedomen inte kan angripas på materiella grunder. En förutsättning för att klausulen ska utgöra ett undantagsavtal är därför att den härutöver föreskriver att parterna har frånsagt sig rätten att angripa skiljedomen.

Inledningsvis konstaterar hovrätten att 51 § lagen om skiljeförfarande inte är utformad på ett sådant sätt att det kan utläsas ett krav på att parternas undantagsavtal ska innehålla en uttrycklig hänvisning till 34 § i den svenska lagen för att parternas avtal ska kunna godtas. Inte heller i övrigt har det framkommit några skäl som skulle kunna motivera ett sådant krav på uttrycklig hänvisning till den svenska lagen om skiljeförfarande i den rent internationella kontext som det här är fråga om.

När det härefter gäller vad det engelska ordet ”recourse” i den omtvistade klausulen har för innebörd och huruvida begreppet innefattar rätten att angripa en skiljedom genom klander har parterna skilda uppfattningar. Hovrätten konstaterar att ordet används i internationell litteratur och i internationella standardavtal för att beskriva parters möjligheter att vidta extraordinära åtgärder mot en skiljedom. Detta ger stöd för att en part som frånsäger sig rätten ”to recourse” i förhållande till en skiljedom har frånsagt sig rätten att angripa skiljedomen. I den internationella engelskspråkiga litteraturen används vidare ordet ”recourse” för att beskriva åtgärder som parter kan vidta mot en skiljedom för att uppnå en rättsföljd som innebär ”to annul” eller ”to set aside” en skiljedom. Detta synsätt avspeglas exempelvis i UNICTRAL:s modellag i vilken ordet ”recourse” används för att beskriva en exklusiv åtgärd som kan vidtas för att upphäva en skiljedom. Här används således ordet ”recourse” för att beskriva en åtgärd för att angripa en skiljedom som bl.a. kan få rättsföljden att en skiljedom upphävs. Hovrätten konstaterar sammanfattningsvis att det engelska ordet ”recourse” i skiljemannarättsliga sammanhang innefattar åtgärder för att angripa en skiljedom.

Även läst i sin helhet och i sitt sammanhang ger klausulen med sin formulering att “The arbitration award shall be final and binding on the Parties and shall not be subject to recourse or appeal to any court, administrative or regulative body or to any other arbitration” tydligt uttryck för att någon ytterligare prövning av skiljedomen inte ska ske, vare sig i formellt eller materiellt hänseende. Enligt hovrätten är formuleringen så klar att det inte kan råda någon tvekan om att parterna har avtalat om att skiljedomen inte ska kunna angripas. Vad som framkommit om den ryska språkversionen förändrar inte bedömningen.

Klausulen i parternas avtal utgör således ett sådant uttryckligt undantagsavtal som avses i 51 § lagen om skiljeförfarande. Eftersom OTEKO har väckt talan om klander mot skiljedomen i strid med undantagsavtalet ska talan avvisas.

Hovrättens beslut får inte överklagas.

Beslut