NJA 1989 s. 143

Sedan skiljemannaförfarande ägt rum i Sverige mellan utländska parter utan anknytning hit, uppkommer fråga om svensk domsrätt i mål angående dels klander av skiljedomen enligt 21 § lagen (1929:145) om skiljemän, dels talan om ogiltighet av skiljedomen enligt 20 § samma lag.

Den 15 aug 1968 ingicks avtal mellan å ena sidan the National Housing and Construction Corporation of Uganda samt å den andra Solel Boneh International Ltd och ett konsortium bestående av Water Resources Development (International) Ltd (gemensamt i det följande kallade Israelparten) rörande ett byggnadsprojekt i Kampala, Uganda. Republiken Uganda åtog sig ett ansvar som garant för fullgörandet av de utfästelser det ugandiska bolaget (i det följande tillsammans med republiken kallat Ugandaparten) gjort, förklarade sig beredd att anses ha åtagit sig samtliga rättigheter och skyldigheter samt förband sig att fullgöra bolagets samtliga åtaganden enligt avtalet, om vissa angivna händelser skulle inträffa. Avtalet innehöll bestämmelser om skiljedom, varav bl a följde att tvistefrågor i första hand skulle hänskjutas till "the Engineer" för avgörande och i andra hand prövas i enlighet med internationella handelskammarens förliknings- och skiljedomsreglemente, varvid ordföranden i Federation of Civil Engineering Contractors i London skulle vara den som utsåg skiljedomare.

Till följd av konflikt mellan Uganda och Israel kunde Israelparten inte slutföra arbetet. Denna part gjorde gällande att Ugandaparten brutit avtalet och påkallade skiljeförfarande enligt skiljedomsreglementet. Till skiljeman utsågs civilingenjör S.L.. Skiljedom gavs i Stockholm troligen d 31 dec 1978 i mål med diarienummer 2321 hos internationella handelskammarens skiljedomstol i Paris.

Ugandaparten väckte talan vid Stockholms TR och yrkade, i första hand, att TR:n skulle förklara skiljedomen ogiltig med verkan att den inte gällde. Därvid åberopade Ugandaparten 8 § 2 st och 20 § 1 st 1 lagen (1929:145) om skiljemän samt påstod att ordföranden i Federation of Civil Engineering Contractors i London vägrat att på begäran utse skiljeman och att skiljeavtalet till följd härav var förfallet. I andra hand klandrade Ugandaparten skiljedomen och yrkade att den skulle hävas. Ugandaparten åberopade 21 § 1 st 3 lagen om skiljemän och anförde: Skiljemannen har inte utsetts i behörig ordning. Israelparten har inte fullgjort sin skyldighet att först hänskjuta frågan om kontraktsbrott till the Engineer. När S.L. utsågs till skiljeman, skedde det utan stöd av parternas avtal och i strid mot artikel 7.1 och 7.2 i skiljedomsreglementet.

Israelparten yrkade i svaromål att käromålet skulle avvisas på grund av rättegångshinder. Israelparten hänförde sig därvid till en början till artikel 29 i skiljedomsreglementet av år 1955, där i punkt 1 föreskrivs att skiljedomen innebär ett slutligt avgörande av skiljeärendet och i punkt 2 att parterna utfäster sig att - i den mån detta lagligen låter sig göra - avstå från talan mot skiljedomen. Bestämmelserna innebar enligt Israelparten ett renodlat derogationsavtal att tvister inte fick dras inför svensk domstol. I fråga om Ugandapartens talan om förklaring att skiljedomen var ogiltig hävdade Israelparten vidare att forum i allt fall inte fanns i Sverige.

Ugandaparten bestred yrkandet om avvisning och anförde: Eftersom skiljemannen skolat utses av ordföranden i Federation of Civil Engineering Contractors, har skiljedomen inte avgivits enligt reglementets bestämmelser och inte heller artikel 29 är tillämplig. Denna artikel avser dessutom inte den talan om ogiltihetsförklaring eller hävning som Ugandaparten för i detta mål. Ett avstående från talan vid svensk domstol är vidare oförenligt med bl a artikel V - främst 1 a och 1 d-i 1958 års New York-konvention. Part måste beredas möjlighet att genom domstolsutslag prestera utredning beträffande skiljedomens giltighet i de avseenden varom artikel V talar. Artikel 29 i skiljedomsreglementet är inte en renodlad derogationsklausul. Av rättssäkerhetsskäl är det inte i Sverige fråga om att parterna i ett skiljeförfarande skulle vara bundna av i förväg - t ex genom skiljedomsreglementet - gjorda generella avståenden från att åberopa ogiltighetsanledningar enligt 20 och 21 §§ lagen om skiljemän (jfr Lagergren: Internationella Handelskammarens Förliknings- och skiljedomsreglemente, Stockholm 1956 s 61). Däremot får talan inte föras mot en formellt riktig skiljedom. Enligt svensk rätt godtas internationella derogationsavtal förutsatt att däri anges det främmande land, där tvisten skall avgöras och att dess domstolar är behöriga och beredda att ta upp tvisten till prövning. En tillämpning av derogationsavtalet på det sätt Israelparten gör gällande innebär att behörigt forum inte kan uppbringas. - I och för sig vitsordas att 26 § lagen om skiljemän inte uttryckligen stipulerar forum för annan talan än sådan som nämns i 21 §. Mot part som saknar hemvist i Sverige men som redan är invecklad i en rättegång här i riket kan talan väckas här, förutsatt att den stöder sig på väsentligen samma grund som talan i den redan pågående rättegången. Bestämmelsen i 26 § 1 st andra meningen lagen om skiljemän är därför tillämplig för Ugandapartens talan i målet i dess helhet. Om inte denna ståndpunkt godtas, hävdas att nämnda forumregel skall tillämpas analogt för den del av talan som grundar sig på 20 § dels enär denna talan i övrigt väsentligen stöder sig på samma grund, dels av processekonomiska skäl och med beaktande av internationella hänsyn och praktiska lämplighetsskäl. Om inte heller denna ståndpunkt godtas, görs som grund för Stockholms TR:s ytterligare behörighet gällande följande. Domstolen är behörigt forum i den del talan grundar sig på 21 §. Israelparten är med stöd härav inblandad i en rättegång, i vilken Ugandapartens talan i övrigt väsentligen stöder sig på samma grund. Att beakta är också processekonomiska skäl, internationella hänsyn och praktiska lämplighetsskäl. Ovissheten om skiljedomen är giltig eller inte länder Ugandaparten till förfång. Parten har ett berättigat intresse av att TR:n prövar frågan om hävning av skiljedomen respektive dess ogiltighet. Det är även ett allmänt intresse att en med åsidosättande av lag tillkommen svensk skiljedom inte blir bestående. Slutligen åberopas analogi till 10 kap 14 § RB. Käromål som i huvudsak stöder sig på samma grund har samtidigt väckts mot två svarande, vilka båda har behörigt forum i Sverige. Saken är dessutom sådan att endast en dom kan ges mot alla som har del i saken.

Israelparten anförde ytterligare: Ugandapartens läsning av artikel V i New York-konventionen är oriktig. Den mot vilken verkställighet söks är tillförsäkrad rätten att styrka sina invändningar i verkställighetsförfarandet. Forum för tvisten mellan parterna i detta mål finns således i varje konventionsstat där verkställighet av den klandrade skiljedomen kan sökas. Styrkande av invändningar kräver inte avgörande av domstol i annat land. Det sagda är emellertid inte tillämpligt om verkställighet söks i Sverige. Israelparten förklarar med anledning därav att den inte kommer att söka verkställighet av skiljedomen i Sverige. Det bestrids att Ugandaparten har olägenhet av ovissheten om skiljedomens giltighet.

TR:n (chefsrådmannen Kjellgren samt rådmännen Olle Westlander och Nöteberg) upptog till prövning invändningarna om rättegångshinder och anförde i beslut d 14 dec 1983:

Skäl: Israelparten har i rätt tid gjort invändning om att TR:n inte är behörig att ta upp målet. TR:n prövar nu invändningen. Frågan skall avgöras med tillämpning av svensk rätt, vilket också parterna är ense om.

Skiljemannaförfarandet har ägt rum i Sverige och den omtvistade skiljedomen har meddelats här. Av 5 § lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar följer att den här i riket skall anses som svensk skiljedom. I den mån skiljeavtalet inte föranleder annat, skall frågan om förutsättningarna för talan vid svensk domstol mot skiljedomen följaktligen bedömas enligt lagen (1929:145) om skiljeman.

Invändningen om rättegångshinder är av två slag. Dels påstås att parterna med rättslig verkan avstått från talan mot domen. Dels hävdas att, såvitt gäller förstahandsyrkandet, Israelparten under alla omständigheter saknar forum i Sverige. Frågan om derogation från svensk domstol får intresse endast därest det föreligger ett forum att derogera från. TR:n inleder därför prövningen med den senare frågan.

Såvitt gäller den klandertalan som förs vid TR:n är parterna ense om att Stockholms TR med stöd av 26 § 1 st andra meningen lagen om skiljemän är i och för sig behörig domstol. Likaså råder enighet om att det inte finns i lag angiven behörighet för TR:n att pröva den anhängiggjorda negativa fastställelsetalan om skiljedomens giltighet. Ugandaparten har gjort gällande att det förhållandet att TR:n är behörig att pröva klandertalan som avses i 21 § lagen om skiljemän skall beaktas även i fråga om behörighet att pröva fastställelsetalan. Enligt TR:ns mening är dock den omständigheten att part för klandertalan utan betydelse för denna forumfråga. Ett motsatt antagande skulle bl a medföra att en obefogad klandertalan i sig skulle grunda svenskt forum.

Det återstår att ta ställning till om framträdande lämplighetsskäl ger stöd för att i Sverige pröva fastställelsetalan.

Bestämmelsen i 26 § 1 st lagen om skiljemän om att Stockholms TR är reservforum har tillkommit under hänsynstagande till utländsk part (NJA II 1929 s 60). Den svenska lagstiftningen är så utformad att den givit utrymme för anslutning till Genèveöverenskommelserna från 1923 och 1927 samt till 1958 års New York-konvention (NJA II 1971 s 565 ff). När utrymme för den senare anslutningen skapades genom lagstiftning, vidtogs inte någon ändring i berörda forumregel. Lagstiftaren får förutsättas ha varit väl medveten om att reservforum för utländsk part begränsade sig till klandertalan. Med beaktande härav måste höga krav ställas på skäl för att ändå tillåta talan.

En viss ledning för bedömningen av behovet av svensk domstolsprövning av skiljedoms giltighet kan hämtas från behandlingen i Sverige av utländska skiljedomar. Ugandaparten påstår att skiljemannen utsetts i strid mot parternas avtal. Av 7 § 1 st 4 lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar följer att utländsk skiljedom inte får verkställas i Sverige om den tappande parten visar att skiljemannen tillsatts i strid mot parternas avtal. Denna regel som svarar mot artikel V (d) i New York- konventionen torde ha motsvarighet i de många stater som tillträtt konventionen. Utrymme torde således ofta finnas för att i det land, där verkställighet begärs, styrka det påstående som läggs till grund för fastställelsetalan.

Mot det sagda kan hävdas att det skulle vara av självständigt värde för part i ett internationellträttsligt förhållande att en gång för alla få fastställt att en meddelad skiljedom är ogiltig. Som framgår av punkt 5 i nyss nämnda lagrum och artikel V (e) i konventionen ligger då nära till hands att välja domstol i den stat, där skiljedomen meddelats, eller således i detta mål i Sverige. Det är dock inte möjligt att uppnå ett sådant slutligt avgörande; det saknas skäl att anta att en förklaring av svensk domstol om skiljedomens ogiltighet allmänt skulle respekteras.

Mot nu angiven bakgrund föreligger inte tillräckliga skäl att utan stöd i lag medge prövning av fastställelsetalan. Talan skall således avvisas i den delen.

TR:n övergår härefter till frågan om parterna genom att träffa överenskommelse om tillämpning av internationella handelskammarens förliknings- och skiljedomsreglemente har avstått från att föra klandertalan. Tvist råder därvid bl a om tillämpligheten och räckvidden av artikel 29. TR:n vill dock till en början ta ställning till om ens ett otvetydigt avstående från talan vid domstol godtas av svensk rättsordning.

Det är i målet inte fråga om någon saklig överprövning av innehållet i skiljedomen. Ugandaparten gör gällande att skiljemannen inte utsetts i behörig ordning. Till följd härav har skiljedomen kommit att meddelas i Sverige utan att Ugandaparten enligt dess synsätt kunnat inverka på detta.

Rättegångsbalken innehåller i 49 kap 1 § 3 st en regel om parts rätt att genom avtal förfoga över sin egen rätt att föra talan. Regeln infördes på förslag av lagrådet. Dess räckvidd är begränsad. Bl a krävs att avtalet kommit till stånd sedan tvisten uppkommit. Regeln avser enbart rätten att fullfölja talan. Den torde inte omfatta talerätt rörande påståenden om rättegångsfel. Svensk rätt torde således ställa sig skeptisk till att tillåta part att med bindande verkan avstå från tillgång till domstolsprövning.

Det mest framträdande fallet av avsteg från den nämnda skeptiska inställningen är reglerna om skiljedom. Skiljeavtal respekteras och utgör rättegångshinder. Men samhället har förbehållit sig att i efterhand pröva verkan av vissa påståenden om allvarliga formella fel.

En annan form av avtal som godtas är sådana om prorogation, d v s avtal om att talan får väckas vid viss domstol eller att för tvisten viss domstol ensam skall vara behörig (se 10 kap 16 § RB). En motsvarande ordning har i rättspraxis godtagits där den utpekade domstolen varit utländsk (jfr NJA 1949 s 724 och 1969 s 529). Från en sådan ståndpunkt är dock ett långt steg till en renodlad derogation, som skulle innebära att behörig domstol helt saknades.

Av det sagda drar TR:n slutsatsen att enligt svensk rätt ett före tvistens uppkomst och valet av skiljeman träffat avtal om att avstå från rätt att klandra en framtida skiljedom inte är bindande. TR:n är således behörig att pröva klandertalan.

TR:ns avgörande. 1. Käromålet avvisas såvitt detta avser förklaring att skiljedomen är ogiltig.

2. Invändningen om rättegångshinder lämnas i övrigt utan bifall.

Båda parter anförde besvär i Svea HovR.

Ugandaparten yrkade, att Israelpartens invändning om rättegångshinder måtte ogillas även såvitt avsåg yrkandet om förklaring jämlikt 8 och 20 §§ skiljemannalagen att skiljedomen var ogiltig.

Israelparten yrkade, att Ugandapartens talan måtte avvisas även såvitt avsåg klander av skiljedomen.

Part bestred motparts yrkande.

HovR:n (hovrättsråden Gehlin, referent, Grahn och Westin samt adj led Rekke) anförde i beslut d 9 juli 1985:

Skäl. Från TR:ns beslut antecknas följande förutsättningar för HovR:ns prövning. Den omtvistade skiljedomen är att anse som svensk skiljedom. Israelpartens invändningar, att svensk domstol ej är behörig att ta upp målet, skall avgöras med tillämpning av svensk rätt.

Av det sagda följer att förutsättningarna för att vinna förklaring att skiljedomen är ogiltig eller att få den hävd skall prövas enligt lagen (1929:145) om skiljemän samt att förutsättningarna för svensk domstol att uppta en negativ fastställelsetalan om ogiltighet respektive en klandertalan skall bedömas enligt svenska processuella regler.

Israelpartens båda invändningar har det gemensamt, att den hävdar att det saknas forum i Sverige, såvitt gäller klandertalan av det skälet att ett derogationsavtal föreligger och såvitt gäller den negativa fastställelsetalan av den orsaken att Israelparten saknar forum här i landet. Härigenom har parterna och TR:n kommit att - främst när det gäller talan om ogiltighet - koncentrera sig på forumfrågan. Den bakomliggande och principiella rättsfrågan är emellertid huruvida det föreligger svensk domsrätt beträffande de yrkanden som Ugandaparten har framställt.

Några allmänt godtagna principer rörande fördelningen mellan olika stater av jurisdiktionskompetensen i internationellt förmögenhetsrättsliga mål i allmänhet finns inte. Inte heller finns det i svensk lag några generella regler om domsrätt i dylika mål. Vid avgörande av frågan om svensk domsrätt föreligger, har gällande forumregler uppenbarligen stor betydelse. Allmän enighet synes sålunda råda om att beträffande tvist, för vilken svensk lag upptar specialforum, svensk domsrätt föreligger. Därav följer emellertid inte att avsaknaden av forumföreskrift för visst slags tvist i sig leder till att sådan domsrätt för den sortens tvister saknas.

Eftersom förekomsten respektive avsaknaden av forumregel kan ha betydelse för frågan om svensk domsrätt samt Israelparten och TR:n fäst särskilt avseende vid avsaknaden av en till 20 § skiljemannalagen knuten forumregel, bör inledningsvis fastslås den avgörande skillnad mellan 20 § och 21 § skiljemannalagen som leder till att den senare men inte den förra är förknippad med en i samma lag upptagen forumbestämmelse.

Enligt 21 § skiljemannalagen skall skiljedom på talan av part hävas av domstol under vissa förutsättningar. Detta innebär först och främst att det ligger i parternas händer om de vill åberopa någon i paragrafen angiven omständighet och med stöd därav få domen hävd. Gör de inte detta är domen alltså gällande trots att objektivt sett någon omständighet som kunde föranleda hävning förelegat. Endast domstol kan med bindande verkan avgöra om grund för hävning föreligger. En följd av dessa förhållanden är att lagen för att skiljedomen i dessa hänseenden skall kunna vinna "laga kraft" måste - såsom också sker i 21 § 3 st - uppställa en frist för klander, efter utgången av vilken klandertalan ej längre är möjlig. En konsekvens härav är även att skiljemannalagen, såsom sker i 26 §, bör ange ett forum för klandertalan. Eftersom en skiljedom oavsett att parterna är utländska är att anse som svensk om den meddelats häri riket (jfr 5 § lag 1929:147 om utländska skiljeavtal och skiljedomar) och därför skall klandras enligt svenska regler, måste genom lagen frågan om forum lösas även för det fall att svarandeparten i klanderprocessen inte enligt andra bestämmelser har forum här i landet.

Enligt 20 § skiljemannalagen är skiljedom ogill under i paragrafen angivna förhållanden. Begreppet ogill eller ogiltig är såtillvida absolut att det generellt har verkan oberoende av parts talan eller myndighets avgörande. Att frågan om ogiltighet i regel aktualiseras av någon part och prövas genom någon myndighets ställningstagande är en annan, praktisk, sak som inte har med begreppets principiella innebörd att göra. Frågan om skiljedoms ogiltighet kan alltså i princip prövas utan att part påkallat det och aktualiseras såväl vid domstol genom en fastställelsetalan som i samband med verkställighet av skiljedomen. Eftersom ogiltighetsfrågan således kan prövas utan rättegång, har det saknats anledning att i skiljemannalagen upptaga någon regel om forum för det fall att part väljer att aktualisera den genom yrkande vid domstol. I själva verket skulle en bestämmelse om forum just för dessa fall snarast ha inneburit ett avsteg från svensk lagstiftningspraxis.

Skillnaden i karaktär hos de båda bestämmelserna i 20 § och 21 § skiljemannalagen framgår också tydligt av bestämmelserna om verkställighet av skiljedom i 3 kap 15 § 1 st punkterna 2 och 3 UB, av vilka den förra punkten handlar om skiljedoms ogiltighet och den senare rör frågan, huruvida skiljedomen kan hävas enligt 21 § skiljemannalagen. Kronofogdemyndigheten skall sålunda självmant se till att hinder mot verkställighet på grund av ogiltighet inte föreligger, medan det ankommer på svaranden att åberopa och göra sannolikt, att domen efter klander kan hävas.

HovR:n övergår härefter till att pröva Israelpartens båda invändningar, först den som gäller derogation och därefter den som - med HovR:ns nyss angivna bestämning - gäller domsrätt vid talan om ogiltighet.

För klandertalan enligt 21 § skiljemannalagen finns specialforum i 26 § samma lag. Bland annat därav följer att svensk domsrätt föreligger för klander av svensk skiljedom. Israelparten synes också ha godtagit att dylik domsrätt primärt föreligger; dess invändning bygger på att domsrätten p g a derogation har upphört. Det är således i denna del uteslutande denna senare fråga som skall prövas.

Vid denna prövning delar HovR:n TR:ns uppfattning. Dess beslut att ogilla Israelpartens invändning om rättegångshinder i fråga om klandertalan skall därför fastställas.

Vad därefter gäller frågan om ogiltigförklaring enligt 20 § skiljemannalagen ligger det nära till hands att anse som självklart, att svensk domsrätt föreligger beträffande alla spörsmål om huruvida svensk skiljedom är eller inte är bindande för parterna. Stöd för en dylik övergripande uppfattning finns också i New York-konventionens bestämmelser om under vilka omständigheter erkännande och verkställighet av svensk skiljedom kan vägras i annan konventionsstat. Eftersom frågan om domsrätt hittills i målet nära knutits till avsaknaden av i lag given forumföreskrift samt entydigt vägledande avgöranden saknas i svensk praxis, vill HovR:n dock mera utförligt analysera frågan med utgångspunkt i Israelpartens ståndpunkt, TR:ns resonemang samt den analys HovR:n själv ovan gjort av 20 § skiljemannalagen.

Frågan huruvida en skiljedom är ogiltig kan, som ovan framhållits, aktualiseras när som helst då domen görs gällande mot en part. Eftersom detta - såsom framgår av såväl 20 § 3 st skiljemannalagen som 3 kap 15 § 1 st 2 UB - kan ske och prövas ända fram till i samband med ansökan om verkställighet, lider en part i och för sig inte någon rättsförlust av att icke dessförinnan få frågan underkastad domstolsprövning. Det ligger emellertid i sakens natur, att ovisshet om huruvida en skiljedom är ogiltig eller inte kan lända part till förfång och att han därför kan ha behov av att få föra en talan om fastställelse av huru det förhåller sig. Från allmän rättssäkerhetssynpunkt torde det också kunna hävdas att ett sådant avgörande för parterna får högre dignitet än en prövning av verkställighetsmyndigheten. Därtill kommer att ett beslut av en viss kronofogdemyndighet att domen är ogiltig blir bindande endast för denna myndighet medan ett lagakraftvunnet domstolsavgörande binder alla verkställighetsorgan. Mot bakgrund av det sagda framstår det som en brist i rättssäkerheten, om en part inte före verkställighet kan vinna domstolsprövning av frågan huruvida skiljedom är ogiltig eller inte.

Givetvis får - som TR:n anmärker - lagstiftaren förutsättas ha varit medveten om att regeln om reservforum i 26 § skiljemannalagen begränsar sig till klandertalan. Denna reflexion kan emellertid lika gärna göras beträffande huvudforum enligt samma paragraf. Den slutsats TR:n drar av sitt påpekande är därför inte självklar. Att - under förutsättning att villkoren därför enligt 13 kap 2 § RB är uppfyllda - en fastställelsetalan beträffande svensk skiljedoms ogiltighet här i landet kan riktas mot svensk part och att forum för tvisten då - i avsaknad av uttrycklig bestämmelse härom i skiljemannalagen - är den partens allmänna tvistemålsforum torde nämligen vara oomtvistligt. Av den begränsning reservforum fått i skiljemannalagen kan man därför enligt HovR:ns mening ej dra annan slutsats än den som framgår ovan av HovR:ns skäl, eller att det lagtekniskt saknats anledning att i skiljemannalagen överhuvudtaget beröra frågan om forum för annan talan än den som enligt samma lag skall föras vid domstol. Avsaknaden av forumregel för fall enligt 20 § skiljemannalagen kan således inte leda till någon slutsats om lagstiftarens avsikt beträffande möjligheten att för ogiltigförklaring av svensk skiljedom instämma utländsk part till svensk domstol. I stället får - förutom av TR:n framhållna lämplighetsskäl - rimlighetssynpunkter bli avgörande för frågans lösning.

Ovan har HovR:n konstaterat att en part i skiljedom som hävdar att domen är ogiltig generellt får anses ha behov av att få frågan om ogiltighet prövad innan domen går till verkställighet liksom att få denna prövning på en högre "nivå" än den som representeras av en verkställighetsmyndighet. Det torde inte kunna hävdas att vid svensk skiljedom detta behov skulle vara mindre om den mot vilken talan riktas är utländsk än om han är svensk.

Som ovan upptagits kan part i svensk skiljedom före verkställighet i Sverige vid svensk domstol få en fastställelsetalan om skiljedomens ogiltighet prövad vid svensk domstol; forum är då den svenska partens tvistemålsforum. Om en utländsk skiljedom skall verkställas i Sverige, skall ansökan därom göras hos Svea HovR, som därvid har att pröva bl a om part visat att domen ej är bindande för parterna i den stat där den meddelats, och detta gäller oavsett om den part mot vilken verkställighetsåtgärden riktas är svensk eller inte. Om Israelpartens invändning vore riktig, skulle således det enda fall då skiljedom före verkställighet i Sverige inte kunde prövas av en svensk domstol vara det då påståendet om ogiltighet avsåg svensk skiljedom och riktade sig mot utlänning. En sådan ordning vore knappast rimlig. Israelpartens förklaring vid TR:n, att man inte kommer att söka verkställighet i Sverige, torde inte kunna påverka detta omdöme, dels därför att frågan är principiell, dels därför att en dylik under hand given förklaring inte torde vara bindande om verkställighet verkligen sökes i Sverige.

Om erkännande och verkställighet av svensk skiljedom sökes i stat ansluten till New York-konventionen, får verkställighet vägras om svarandeparten bevisar att skiljeförfarandet stått i strid med lagen i det land där skiljeförfarandet ägt rum, att skiljedomen ännu inte blivit bindande för parterna eller att den undanröjts eller dess verkställighet uppskjutits av behörig myndighet i det land i vilket den meddelats. En svarandepart i verkställighetsförfarandet kan alltså uppenbarligen ha behov av att i Sverige av "behörig myndighet" få prövad sådan omständighet som kan leda till att erkännande får vägras i verkställighetslandet.

Oavsett att part har möjlighet att i verkställighetslandet föra bevisning om omständigheter som gör skiljedomen ogiltig i Sverige, ter det sig dock mest förenligt med konventionen och dess anda att Sverige som konventionsland åtar sig att genom behörig myndighet före verkställigheten pröva dylika omständigheter. Det förhållandet att det - som TR:n anmärker - inte är möjligt att genom svensk dom uppnå ett slutligt avgörande av ogiltighetsfrågan, eftersom det saknas skäl att anta att svensk domstols förklaring därom allmänt skulle respekteras, kan enligt HovR:ns mening ej tillmätas betydelse. Dels kan frågan om svensk domsrätt inte generellt få styras av i vilken utsträckning ett med stöd av denna träffat avgörande respekteras överallt utomlands. Dels är frågan principiell, vilket innebär att frågan om domsrätt också måste gälla en positiv fastställelsetalan, vilken uppenbarligen vid bifall såvitt gäller giltigheten i Sverige bör bli bindande för stater anslutna till konventionen.

Vid övervägande av det upptagna finner HovR:n alla lämplighets- och rimlighetsskäl tala för att det föreligger svensk domsrätt beträffande talan om svensk skiljedoms ogiltighet. Ugandaparten skall därför få frågan om den aktuella skiljedomens ogiltighet prövad av svensk domstol. Det återstår då att finna forum i Sverige för en sådan rättegång.

I lag givna föreskrifter om forum innefattar dels en kompetensfördelning mellan domstolar eller mellan domstol och annan myndighet, dels en skyldighet för svaranden att vid vissa äventyr ingå i svaromål vid föreskriven domstol. För nu aktuellt fall saknas lagföreskrift om forum. Fråga blir då om part som vägrar att ingå i svaromål vid domstol som finner sig ha domsrätt kan tvingas därtill genom att han underkastas svensk rätts äventyr t ex att domstolen vid obstruktion ändå avgör målet. HovR:n menar att denna fråga skall besvaras jakande.

Frågan om vilken domstol som är rätt forum får vid avsaknad av lagregel avgöras med hänsyn till tvistens karaktär och med stöd av anknytningssynpunkter med tillämpning av allmänna processuella grundsatser.

Som ovan upptagits torde det vara oomtvistligt att talan om en svensk skiljedoms ogiltighet mot svensk part skall föras vid dennes allmänna tvistemålsforum. Beträffande frågan huruvida detta forumval styrs av allmänna tvistemålsregler eller av en direkt analogisk tillämpning av 26 § skiljemannalagen föreligger det inte någon enhetlig mening inom rättsvetenskapen. Somliga hävdar dock med viss bestämdhet att en direkt analogisk tillämpning av 26 § skiljemannalagen skall ske. En sådan har också enligt HovR:ns mening flera goda skäl för sig. En dylik analogisk tillämpning av 26 § skiljemannalagen leder då till att bestämmelsens reservforum skall tillämpas på utländsk part.

Enligt HovR:ns mening kan man emellertid intaga en mera bestämd ståndpunkt till tillämpligheten av 26 § skiljemannalagen på en ogiltighetsprocess. En allmän strävan i svensk processrätt är att flera käromål mot samma svarande som stöder sig på väsentligen samma grund bör handläggas gemensamt; i vissa fall är sådan gemensam handläggning påbjuden (se 14 kap 1 § RB). De fall då gemensam handläggning är utesluten hänför sig till situationer då olika fora och/eller olika handläggningsformer är föreskrivna för målen (se 14 kap 7 § RB). I fall då forumföreskrift finns endast för den ena typen av mål bör därför den allmänna principen om gemensam handläggning slå igenom.

Den föreliggande skiljedomen är svensk och man är ense om att svenska processuella regler skall gälla. Klandertalan och talan om ogiltighet stödjer sig på väsentligen samma grund, ja man kan med visst fog hävda att de i praktiken kan "gå in i varandra" och effekten av dem är vid bifall i huvudsak densamma. För klandertalan föreligger i lag föreskrivet forum. Någon forumföreskrift beträffande ogiltighetstalan som utesluter gemensam handläggning finns inte. Med stöd av vad ovan redovisats om handläggningsprinciperna enligt svensk processrätt finner HovR:n därför att den uttryckliga forumregeln för klandertalan skall tillämpas även på talan huruvida skiljedom är ogiltig eller inte.

Med stöd av det sagda skall TR:ns beslut att avvisa Ugandapartens talan i denna del undanröjas och målet i denna del återförvisas till TR:n för erforderlig behandling.

HovR:ns avgörande. 1. HovR:n undanröjer TR:ns beslut under punkt 1 att avvisa Ugandapartens käromål såvitt detta avser yrkande om förklaring, att skiljedomen är ogiltig, samt återförvisar målet i denna del till TR:n för erforderlig behandling.

2. HovR:n fastställer TR:ns beslut under punkt 2 att lämna invändningen om rättegångshinder i övrigt utan bifall, i enlighet med vilket beslut Ugandapartens klandertalan av TR:n skall upptagas till prövning.

Israelparten (ombud advokaten J.B.) anförde besvär och yrkade, att käromålet måtte avvisas i sin helhet.

Ugandaparten (ombud advokaten J.P.) bestred ändring av HovR:ns beslut.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Boholm, hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. Israelparten har gjort två invändningar om rättegångshinder beträffande Ugandapartens talan i målet.

Mot Ugandapartens yrkande att skiljedomen skall förklaras ogiltig enligt 8 § 2 st och 20 § 1 st 1 lagen (1929:145) om skiljemän har Israelparten invänt, att forum för denna talan över huvud inte finns i Sverige.

Beträffande Ugandapartens i andra hand förda klandertalan att skiljedomen skall hävas enligt 21 § 1 st 3 skiljemannalagen har Israelparten åberopat artikel 29 i Internationella handelskammarens förliknings- och skiljedomsreglemente av år 1955 och hävdat att forum saknas i Sverige också beträffande denna klandertalan, enär artikel 29 i skiljedomsreglementet utgör ett derogationsavtal.

Parterna är ense om att förutsättningarna för att vinna förklaring att skiljedomen är ogiltig enligt 20 § 1 st 1 skiljemannalagen eller få den hävd enligt 21 § 1 st 3 skall prövas enligt skiljemannalagen och att svenska processuella regler därvid skall tillämpas.

Såsom domstolarna funnit är ett före tvistens uppkomst och före valet av skiljemän träffat avtal om att avstå från rätt att klandra en framtida skiljedom inte bindande enligt svensk rätt.

Domstolarnas beslut att ogilla Israelpartens invändning om rättegångshinder i fråga om klandertalan enligt 21 § 1 st 3 skiljemannalagen skall således fastställas.

Beträffande den av Ugandaparten förda negativa fastställelsetalan jämlikt 20 § skiljemannalagen att skiljedomen är ogill är först att konstatera, att forum för denna talan saknas enligt uttryckligt lagstadgande. De bestämmelser om forum och reservforum som återfinns i 26 § skiljemannalagen avser endast forum för klandertalan enligt 21 § skiljemannalagen.

Såsom TR:n funnit saknas det skäl att anta annat än att lagstiftaren varit väl medveten om att reservforum för utländsk part enligt 26 § skiljemannalagen begränsar sig till klandertalan enligt 21 § skiljemannalagen.

På av TR:n angivna grunder föreligger inte tillräckliga skäl att utan stöd i lag medge prövning av fastställelsetalan enligt 20 § skiljemannalagen.

TR:ns beslut att avvisa Ugandapartens talan beträffande negativ fastställelsetalan skall således fastställas och HovR:ns beslut i denna del undanröjas.

HD:s avgörande. Med undanröjande av HovR:ns beslut under punkten 1 att återförvisa målet till TR:n såvitt avser Ugandapartens yrkande om förklaring att skiljedomen är ogiltig, fastställer HD TR:ns beslut att avvisa Ugandapartens talan i den delen.

HD fastställer HovR:ns beslut under punkten 2 att lämna Israelpartens invändning om rättegångshinder i övrigt utan bifall, i följd varav Ugandapartens klandertalan skall upptagas till prövning av TR:n.

HD (JustR:n Höglund, Rydin, Lars K Beckman, referent, Solerud och Törnell) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Ugandapartens klandertalan avser att skiljedomen skall hävas enligt 21 § 1 st 3 lagen om skiljemän därför att skiljemannen inte var utsedd i behörig ordning. För klandertalan enligt 21 § finns särskilda forumbestämmelser i 26 § 1 st samma lag. Enligt dessa forumbestämmelser är Stockholms TR behörig att uppta målet, om behörig domstol saknas enligt bestämmelserna i övrigt. När båda parter saknar anknytning till Sverige, kan denna bestämmelse om s k reservforum inte utan vidare anses tillräcklig för att grunda svensk domsrätt. I målet är emellertid fråga om en svensk skiljedom. Med hänsyn härtill får svensk domsrätt anses föreligga beträffande klandertalan mot domen.

Israelparten har som skäl för sitt yrkande om avvisning av Ugandapartens klandertalan anfört, att parterna genom skiljeavtalet avstått från att dra tvisten inför svensk domstol. Israelparten har därvid åberopat artikel 29 i Internationella handelskammarens förliknings- och skiljedomsreglemente i 1955 års lydelse, enligt vilken bestämmelse parterna utfäster sig att - i den mån detta lagligen låter sig göra - avstå från talan mot skiljedomen. I HD har Israelparten även åberopat att parterna efter det att tvist uppkommit utfäst sig att avstå från klandertalan genom att d 8 jan 1974 underteckna ett uppdragsdokument (Terms of Reference), i vilket hänvisning görs till nyssnämnda förliknings- och skiljedomsreglemente.

Svensk rätt utgår från att en part i skiljeförfarande inte skall vara berättigad att vid domstol överklaga skiljedomen i materiellt hänseende; lagen om skiljemän bygger på denna förutsättning. Enligt 21 § kan däremot part angripa skiljedomen på grund av vissa allvarliga fel i formellt avseende och få den upphävd av domstol.

I målet är fråga om parter utan anknytning till Sverige. För sådana parter får det anses vara möjligt att - även innan tvist uppkommit - träffa avtal som begränsar parts rätt att inför svensk domstol angripa skiljedomen på grund av formella brister. Mot Ugandapartens bestridande kan emellertid inte anses visat att parterna i förevarande fall genom hänvisningen till förliknings- och skiljedomsreglementet eller på annat sätt träffat avtal om sådan begränsning som utesluter den klandertalan Ugandaparten väckt.

På grund av det anförda skall Israelpartens invändning om rättegångshinder ogillas såvitt avser Ugandapartens klandertalan.

Som grund för sin talan om ogiltigförklaring av skiljedomen har Ugandaparten åberopat 20 § 1 st 1 lagen om skiljemän och anfört att giltigt skiljeavtal inte förelegat, eftersom skiljeavtalet förfallit enligt 8 § 2 st samma lag. I fråga om talan om ogiltigförklaring av en skiljedom innehåller lagen om skiljemän, till skillnad från vad som är fallet beträffande klandertalan, inte någon forumbestämmelse.

Israelparten har bestritt svensk domsrätt beträffande Ugandapartens talan om ogiltigförklaring under åberopande av att forum saknas i Sverige.

Sverige har anslutit sig till 1958 års New York-konvention om erkännande och verkställighet av skiljedomar. Enligt artikel V 1 e) i konventionen får verkställighet av skiljedom vägras, om den part mot vilken skiljedomen åberopas bevisar att skiljedomen undanröjts eller dess verkställighet uppskjutits av behörig myndighet i det land i vilket den meddelats eller enligt vars lag den meddelats. Detta talar med styrka för att det bör vara möjligt att i särskild rättegång få till stånd en domstolsprövning i Sverige inte bara i fråga om de i 21 § lagen om skiljemän upptagna klandergrunderna utan också i fråga om de i 20 § upptagna ogiltighetsgrunderna. Det råder t ex inte någon alltigenom klar gräns mellan de omständigheter som kan åberopas till stöd för en klandertalan enligt 21 § och sådan omständighet som gör skiljedomen ogiltig enligt den av Ugandaparten åberopade bestämmelsen i 20 § 1 st 1.

När det gäller en talan mot Israelparten saknas behörig domstol enligt allmänna processuella bestämmelser. Med beaktande av vad nyss anförts om förhållandet mellan klandertalan och talan om ogiltighet får det emellertid anses motiverat att beträffande talan om ogiltighet analogiskt tillämpa 26 § 1 st lagen om skiljemän.

Med hänsyn till det anförda får även beträffande den av Ugandaparten väckta talan om ogiltighet av skiljedomen svensk domsrätt anses föreligga och Stockholms TR anses behörig att pröva denna talan.

Även i fråga om Ugandapartens talan om ogiltighet av skiljedomen har Israelparten invänt att parterna avstått från all talan mot domen genom att de undertecknat 1974 års uppdragsdokument. I denna del gäller samma bedömning som i det föregående gjorts beträffande Ugandapartens klandertalan.

På grund av det anförda skall Israelpartens invändning om rättegångshinder ogillas även såvitt avser Ugandapartens talan om ogiltigförklaring.

HD:s avgörande. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.