Ds 2008:86

Betalningsansvar vid obehöriga transaktioner

1. Promemorians lagförslag

1.1. Förslag till lag om betalningsansvar vid obehöriga transaktioner

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag gäller kontohavares skyldigheter och ansvar för förlust vid obehöriga transaktioner.

Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för en konsument är utan verkan mot denne. I andra fall gäller avtalsvillkor framför bestämmelserna i denna lag.

2 § I lagen avses med

1. kontohavare: den som på grund av ett betaltjänstavtal innehar ett betalningsinstrument,

2. obehörig transaktion: en transaktion som genomförts utan att kontohavaren lämnat sitt samtycke,

3. konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

3 § Kontohavaren är skyldig att

1. skydda en personlig kod som kontohavaren fått,

2. vid vetskap om att betalningsinstrumentet kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till betaltjänstleverantören och

3. i övrigt följa villkoren för användning av betalningsinstrumentet.

Promemorians lagförslag Ds 2008:86

4 § Om en obehörig transaktion har genomförts med ett betalningsinstrument och en personlig kod har använts, ska kontohavaren stå för en förlust med högst 1 000 kronor. Detta gäller dock inte om kontohavaren visar att transaktionen inte berodde på att han eller hon underlåtit att skydda sin kod.

5 § Om en obehörig transaktion har orsakats av att en skyldighet enligt 3 § åsidosatts genom grov oaktsamhet, ska kontohavaren stå för hela förlusten.

Är kontohavaren konsument ska han eller hon inte behöva stå för mer än 12 000 kronor. Har kontohavaren uppsåtligen möjliggjort den obehöriga transaktionen, ska han eller hon dock stå för hela förlusten.

6 § Oavsett vad som anges i 4 och 5 §§, ska kontohavaren inte stå för förlusten, om den obehöriga transaktionen har genomförts efter det att kontohavaren har anmält att betalningsinstrumentet ska spärras. Detta gäller dock inte om kontohavaren har handlat svikligt.

Denna lag träder i kraft den 1 november 2009.

Ds 2008:86 Promemorians lagförslag

1.2. Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)

Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentkreditlagen (1992:830)

dels att 34 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 34 § ska utgå.

1. Denna lag träder i kraft den 1 november 2009.

2. Den upphävda paragrafen gäller dock i fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

2. Ärendet

EG-direktivet om betaltjänster

Europaparlamentet och rådet antog den 13 november 2007 ett direktiv (2007/64/EG) om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (betaltjänstdirektivet). Direktivet reglerar bland annat en betaltjänstanvändares skyldigheter vid användningen av ett betalningsinstrument. Det reglerar också vilka förluster en person ska stå för vid en obehörig transaktion. Medlemsstaterna ska ha genomfört direktivet den 1 november 2009. Direktivet omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Betaltjänstdirektivet finns som bilaga. Frågan hur betaltjänstdirektivet i huvudsak ska genomföras i svensk rätt bereds inom Finansdepartementet. Genomförandet av direktivets bestämmelser om betaltjänstanvändarens skyldigheter och ansvar för förluster (artiklarna 56 och 61) bereds inom Justitiedepartementet och behandlas i denna promemoria.

Finansinspektionen har på Finansdepartementets uppdrag lämnat förslag på hur direktivet, förutom artikel 61, bör genomföras. Förslagen finns i rapporten Genomförande av betaltjänstdirektivet 2007/64/EG (se Finansdepartementets ärende Fi2008/2596).

Denna promemoria utgör ett komplement till Finansinspektionens rapport. Vid den fortsatta beredningen av promemorian och rapporten kommer det att närmare övervägas om förslagen bör genomföras i en eller flera lagar.

Ärendet Ds 2008:86

Inför utarbetandet av förslagen i denna promemoria har överläggningar hållits med företrädare för berörda departement i Danmark, Finland, Island och Norge. Vid överläggningarna har man sökt enas om hur betaltjänstdirektivet bör tolkas och hur det lämpligen kan genomföras.

Direktivet har också behandlats vid möten som EG-kommissionen anordnat för sakkunniga inom medlemsstaternas regeringskanslier. Vid mötena utbyttes erfarenheter av arbetet med genomförandet av direktivet och diskuterades hur vissa bestämmelser kan tolkas.

Utredningen om obehörig användning av kontokort samt konsumentskydd vid s.k. modemkapning

Utredningen om obehörig användning av kontokort samt konsumentskydd vid s.k. modemkapning (dir. 2004:10) hade i uppdrag att göra en översyn av bl.a. de regler som gäller en kontohavares ekonomiska ansvar för förlust när han eller hon har förlorat kortet. Ett av syftena med utredningen var att komma till rätta med de problem som har visats föreligga med de nuvarande bestämmelserna när det gäller att i praktiken bestämma gränserna för när ansvar ska inträda.

Utredningen redovisade den del av uppdraget som avsåg konsumentskydd vid uppkoppling mot Internet genom delbetänkandet Konsumentskydd vid modemkapning (SOU 2005:20). Den andra delen av uppdraget redovisades i slutbetänkandet Betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort m.m. (SOU 2005:108). I det betänkandet föreslår utredningen en ny lag, lagen om betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort m.m. De frågor som behandlas i betänkandet ligger inom betaltjänstdirektivets tillämpningsområde.

Utredningens förslag, som har remissbehandlats, kommer att övervägas i samband med regeringens blivande proposition med förslag till lagändringar i anledning av genomförandet av betaltjänstdirektivet.

3. Betaltjänstdirektivet

Direktivets innehåll

En målsättning med betaltjänstdirektivet är en väl fungerande inre marknad för betaltjänster (beaktandesats 1). Det ska åstadkommas genom en modern och konsekvent rättslig ram för betaltjänster, som är neutral och garanterar lika regler för samtliga betalningssystem (beaktandesats 4). Avsikten är bl.a. att konsumenternas valfrihet ska upprätthållas och att deras kostnader för betaltjänster ska sänkas.

Ett syfte med direktivet är att fastställa bestämmelser om krav på klara villkor för betaltjänster samt om betaltjänstanvändares och betaltjänstleverantörers respektive rättigheter och skyldigheter vid tillhandahållande av betaltjänster (artikel 1).

Direktivets bestämmelser är avsedda att tillämpas på i princip alla betaltjänster som tillhandahålls inom gemenskapen (artikel 2).

Undantagen från direktivets tillämpningsområde anges i artikel 3. Undantag görs för bl.a. förvaltning av värdepapper och transaktioner som genomförs mellan betaltjänstleverantörer, deras ombud eller filialer för egen räkning. Det görs också undantag för transaktioner som genomförs med kontanter och andra handlingar som existerar i fysisk form.

I artikel 4 anges de för direktivets tillämpningsområde avgörande definitionerna.

Med betaltjänst avses en affärsverksamhet som förtecknas i bilagan (artikel 4.3). Enligt bilagan är insättningar på och uttag

Betaltjänstdirektivet Ds 2008:86

från betalkonton betaltjänster. Betaltjänster är även genomförande av betalningstransaktioner från ett betalkonto, transaktioner när medlen täcks av ett kreditutrymme samt utfärdande eller förvärvande av betalningsinstrument. Dessutom omfattas penningöverföringar samt transaktioner där godkännande lämnas med någon form av telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik och operatören endast fungerar som mellanhand.

Av definitionerna framgår också vad som menas med betaltjänstleverantör (artikel 4.9) och betaltjänstanvändare (artikel 4.10). Exempel på betaltjänstleverantörer är kreditinstitut och betalningsinstitut. En betaltjänstanvändare är en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst i egenskap av antingen betalare eller betalningsmottagare eller i båda dessa egenskaper. Även begreppet betalningsinstrument definieras (artikel 4.23). Med det menas personliga anordningar och rutiner som betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören har träffat avtal om och som används av betaltjänstanvändaren för att initiera en betalningsorder. Vilket betalningsinstrument som en transaktion genomförs med saknar betydelse. Transaktionen kan genomföras med exempelvis ett konto- eller betalkort, en bankdosa för tillträde till Internetbank eller en mobiltelefon.

Direktivet innehåller bestämmelser om betaltjänstleverantörer (artikel 5–29).

Direktivet innehåller också bestämmelser om villkor för och information om betaltjänster (artikel 30–50).

I artikel 51–83 finns vidare bestämmelser om rättigheter och skyldigheter med avseende på tillhandahållande och användning av betaltjänster.

Dessutom innehåller direktivet regler om genomförandeåtgärder och betalningskommitté samt slutbestämmelser (artikel 84–96).

Ds 2008:86 Betaltjänstdirektivet

Betaltjänstanvändarens skyldigheter avseende betalningsinstrument och betalarens ansvar för obehöriga betalningstransaktioner

Enligt direktivet har en betaltjänstanvändare som innehar ett betalningsinstrument vissa förpliktelser i förhållande till betaltjänstleverantören. Användaren är skyldig att följa villkoren i avtalet, att skydda sin personliga kod och att göra en spärranmälan vid vetskap om att instrumentet kommit bort (artikel 56).

Frågan om en betaltjänstanvändare har uppfyllt sina förpliktelser ställs på sin spets om det sker en betalningstransaktion utan att betalaren har godkänt den. Godkännande att genomföra en betalningstransaktion ska lämnas i den form som avtalats mellan betalaren och dennes betaltjänstleverantör. Saknas ett sådant godkännande, ska betalningstransaktionen anses vara obehörig (artikel 54.2).

Vem som ska stå för den ekonomiska förlusten vid en sådan obehörig transaktion regleras i direktivet i artikel 60 och 61. Utgångspunkten är att betaltjänstleverantören står för den ekonomiska förlusten vid obehöriga transaktioner. Betaltjänstleverantören ska omedelbart betala tillbaka beloppet till den som innehar ett konto eller till den som transaktionen annars har belastat.

Åsidosätter betalaren sina förpliktelser, kan detta dock leda till att han eller hon får stå för förlusten (artikel 61). Betalaren får enligt direktivet stå för förluster upp till 150 EUR om betalningsinstrument tappats bort eller missbrukats (artikel 61.1). Betalaren får också stå för samtliga förluster om han eller hon brutit mot sina förpliktelser genom grov oaktsamhet eller handlat avsiktligen eller bedrägligt (artikel 61.2). Förutom om betalaren handlat avsiktligt eller bedrägligt, får medlemsstaterna välja att minska dennes ansvar (artikel 61.3). Betalaren är inte ansvarig efter att denne förlustanmält ett betalningsinstrument eller försökt göra detta, förutom vid bedrägligt handlande (artikel 61.4 och 61.5).

4. Genomförande av direktivet avseende obehöriga transaktioner

4.1. Utgångspunkter för genomförandet

Ett EG-direktiv är bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som ska uppnås men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet (artikel 249 i EG-fördraget). Detta innebär att medlemsstaterna inte är bundna av t.ex. ett direktivs terminologi och systematik. Avgörande är att nationell rätt uppnår det resultat i sak som direktivet eftersträvar.

Direktivet försöker till övervägande del åstadkomma en fullharmonisering av det område som regleras. I artikel 86 anges att medlemsstaterna inte i den mån direktivet innehåller harmoniserade bestämmelser får behålla eller införa andra bestämmelser än de som föreskrivs i direktivet.

När det gäller en betalares ansvar för förlust vid obehöriga transaktioner, har medlemsstaterna viss valfrihet vid genomförandet. Det finns möjlighet att införa bestämmelser som innebär ett högt konsumentskydd. Samtidigt är en tanke med direktivet att användare generellt ska ges starka incitament i lagstiftningen att vara aktsamma om exempelvis sina kontokort och koder.

Bestämmelserna om betalarens ansvar för förlust vid obehöriga transaktioner är närmast utformade som modellregler, som medlemsstaterna kan ta in i sin nationella rätt. Det bör dock

Genomförande av direktivet avseende obehöriga transaktioner Ds 2008:86

betonas att direktivet ändå ger viss frihet att anpassa såväl terminologi och systematik som valda lagtekniska lösningar till befintlig nationell lagstiftning. En utgångspunkt är att en sådan anpassning ska ske så långt det är möjligt och lämpligt. Genomgående bör en enkel och klar svensk lagstiftning eftersträvas.

En annan utgångspunkt vid genomförandet av artiklarna 56 och 61 bör vara intresset att kunna ansluta till sådana gemensamma tolkningar av dessa bestämmelser som kunnat uppnås vid det nordiska mötet på departementsnivå. Det har också ett värde att den nordiska rättslikheten så långt möjligt upprätthålls.

4.2. Nya bestämmelser om kontohavares skyldigheter och förlustansvar vid obehöriga transaktioner

Förslag: Direktivets bestämmelser om en betaltjänstanvända-

res skyldigheter och ansvar för förluster vid obehörig användning av ett betalningsinstrument ska genomföras i en samlad lagstiftning. Denna lag kommer därmed att, tillsammans med andra regler till följd av betaltjänstdirektivet, reglera skyldigheter och förlustansvar vid avtal om betaltjänster både som avser och som inte avser krediter. Den kommer också att gälla oberoende av om betaltjänstanvändaren är en konsument eller näringsidkare. Den ersätter 34 § konsumentkreditlagen.

Skälen för förslaget

Obehöriga transaktioner

Tidigare skedde betalningar i hög utsträckning med kontanter och kontantuttag gjordes mestadels över disk på något bankkontor. Numera sker betalningar i allt större omfattning med kontokort. Det kan röra sig om ett kort som är kopplat till ett

Ds 2008:86 Genomförande av direktivet avseende obehöriga transaktioner

tillgodohavande hos en bank eller annat finansiellt institut. I dessa fall avräknas det belopp som transaktionen avser från tillgodohavandet. Kunden kan också ha rätt att belasta kontot med mer än det som han eller hon har till godo, och i ett sådant fall bokförs betalningen som en skuld. Ibland är ett kort inte kopplat till något konto utan till ett kreditutrymme hos ett kreditinstitut eller en annan betaltjänstleverantör.

Det har också blivit vanligt att betalningar och andra överföringar sker över Internet (med exempelvis en bankdosa eller kodbricka). Andra sätt att betala är med mobiltelefon, förbetalda kort och elektroniska pengar.

Det förekommer att kontokort används obehörigen, dvs. av någon annan än den som har rätt att använda kortet. Kortet kan ha förlorats eller någon kan ha kommit över kortnumret och koden eller den s.k CVV-koden som ibland anges på kortets baksida. Kortet kan också ha kopierats och magnetremsan kan ha lästs av. Det händer även att andra betalningsinstrument, t.ex. en bankdosa eller en mobiltelefon, används för att genomföra transaktioner av någon som inte har rätt till det, även om det är sällsynt.

När en obehörig transaktion har skett, oavsett med vilket betalningsinstrument den genomförts, kan det ta tid att identifiera den eller de som genomfört transaktionen och ofta är detta inte möjligt. Då uppkommer frågan om banken eller kontohavaren ska stå för den slutliga ekonomiska förlusten. I gällande rätt regleras det, såvitt gäller konton som innehas av konsumenter, i konsumentkreditlagen.

Gällande rätt

Enligt 34 § konsumentkreditlagen får ett avtalsvillkor som innebär att en kontohavare ska vara betalningsskyldig för ett belopp som har påförts kontot genom att ett kontokort har använts av någon obehörig person göras gällande endast i tre fall. Det får göras gällande om kontohavaren eller någon annan som enligt

Genomförande av direktivet avseende obehöriga transaktioner Ds 2008:86

kontoavtalet är behörig att använda kontokortet har lämnat ifrån sig kortet till någon annan. Avtalsvillkoret får också göras gällande om kontohavaren genom grov oaktsamhet förlorat kortet eller på något annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte snarast efter upptäckten har anmält förlusten hos kreditgivaren.

Har ett belopp påförts kontot genom en obehörig transaktion efter det att kreditgivaren har mottagit en anmälan om att kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontokortet inte längre har det i sin besittning, är kontohavaren betalningsskyldig för beloppet endast om han eller hon har förfarit svikligt.

Av 1 § konsumentkreditlagen framgår att lagen gäller kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds en konsument av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Regeringen uttalade i propositionen till lagen att den är tillämplig endast på kontokort som är knutna till krediter men att den torde kunna tillämpas analogiskt på andra kort (prop. 1991/92:83 s. 144). En sådan analogisk tillämpning är praxis hos Allmänna reklamationsnämnden.

När det gäller avtal avseende andra betalningsinstrument än kontokort, t.ex. Internetbank, finns det ingen särskild lagstiftning till skydd för konsumenter. Avtalslagen och allmänna avtalsrättsliga principer gäller dock också för sådana avtal. Det innebär att parterna har frihet att avtala om vilket betalningsansvar konsumenten ska ha för obehöriga transaktioner med de begränsningar som följer av möjligheten att ingripa mot oskäliga avtalsvillkor framför allt enligt 36 § avtalslagen.

Bortsett från avtalslagen finns det ingen särskild civilrättslig reglering av avtal om betaltjänster där bankens motpart är någon annan än en konsument.

Nya bestämmelser

När direktivet i artikel 61 talar om en betalares ansvar för obehöriga transaktioner, sker detta utan någon begränsning vare sig

Ds 2008:86 Genomförande av direktivet avseende obehöriga transaktioner

till avtal där ena parten är konsument eller till avtal avseende en viss sorts betalningsinstrument. Direktivet omfattar dels de fall som uttryckligen anges i konsumentkreditlagen, då en obehörig transaktion har medfört att ett belopp har påförts ett konto eller en kredit annars tagits i anspråk, dels fall då en transaktion har lett till att ett tillgodohavande har minskat. Det omfattar också transaktioner som genomförts med förbetalda kort och epengar.

Det framstår inte som lämpligt att utvidga konsumentkreditlagens bestämmelse om betalningsansvar vid förlust av kontokort m.m. till att omfatta kontantuttag, betalningar och andra transaktioner som inte har samband med kreditgivning. Artikel 61 omfattar dessutom avtal där betaltjänstanvändaren inte är konsument. I direktivet behandlas förlustansvaret för alla betaltjänstanvändare som utgångspunkt på samma sätt, och oberoende av vilket betalningsinstrument som använts och så bör det också genomföras i svensk rätt. Genomförandet av artikel 61 bör alltså inte ske genom att 34 § konsumentkreditlagen ändras. Den bestämmelsen bör i stället upphöra att gälla. De bestämmelserna som föreslås här bör tillsammans med andra regler till följd av betaltjänstdirektivet, bl.a. om en betaltjänstanvändares skyldigheter, föras in i en ny lag.

I överensstämmelse med konsumentkreditlagen och med avvikelse från direktivets ordalydelse bör i den svenska lagen användas termen kontohavare som beteckning på den som enligt betaltjänstavtalet innehar ett betalningsinstrument och alltså har rätt att initiera en betalningsorder. Begreppet kontohavare bör för enkelhets skull användas också i de fall då transaktionen innebär att en kredit tas i anspråk utan att den belastar ett särskilt konto.

Genomförande av direktivet avseende obehöriga transaktioner Ds 2008:86

4.3. En kontohavares skyldigheter

Förslag: En kontohavare ska vara skyldig att skydda en personlig

kod, anmäla att ett betalningsinstrument har kommit bort eller obehörigen använts och i övrigt följa villkoren för användning av betalningsinstrumentet.

Skälen för förslaget: Direktivets bestämmelse om en betal-

tjänstanvändares, t.ex. en bankkunds, skyldigheter finns i artikel 56. En betaltjänstanvändare ska vara skyldig att använda ett betalningsinstrument i enlighet med villkoren för utfärdande och användning av betalningsinstrumentet (artikel 56.1 a). En användare ska också utan onödigt dröjsmål underrätta betaltjänstleverantören, t.ex. en bank eller den enhet som denne angett, så snart han eller hon har fått vetskap om att betalningsinstrumentet förlorats, stulits, missbrukats eller använts utan samtycke (artikel 56.1 b).

Av artikel 56.2. framgår att vid tillämpning av punkt 1 a) ska betaltjänstanvändaren, så snart denne tar emot ett betalningsinstrument, vidta alla skäliga åtgärder för att skydda personliga säkerhetsanordningar.

Direktivet innehåller ingen definition av begreppet personliga säkerhetsanordningar. Med säkerhetsanordning torde avses alla typer av anordningar eller rutiner som en användare har fått för att kunna styrka sin behörighet att ta ut pengar, betala räkningar eller göra andra överföringar av pengar. Att säkerhetsanordningen är personlig får anses ta sikte på att den enligt avtalet inte får uppges för någon annan.

I direktivet anges alltså, förutom skyldigheten att följa avtalet, skyldigheten att anmäla en förlust eller missbruk av betalningsinstrumentet som självständig förpliktelse, oavsett om den i ett enskilt fall framgår av avtalet eller inte. I allmänhet nämns denna förpliktelse uttryckligen i avtalet, men skyldigheten är så grundläggande att den bör gälla även om den undantagsvis inte skulle framgå av avtalet.

Ds 2008:86 Genomförande av direktivet avseende obehöriga transaktioner

Vilka förpliktelser någon har är avgörande för hans eller hennes ansvar för förluster i samband med obehöriga transaktioner. Det är lämpligt, inte minst för konsumenter, att det inte råder någon tvekan om vilka skyldigheter som finns. Det bör därför framgå av lagen att kontohavaren är skyldig att skydda en personlig kod, anmäla att ett betalningsinstrument har kommit bort eller obehörigen använts och i övrigt följa villkoren enligt ett betaltjänstavtal.

4.4. Ansvaret för en kontohavare vid en obehörig transaktion

Förslag: Kontohavaren ska stå för en förlust med högst

1 000 kronor om en obehörig transaktion har skett och en personlig kod har använts. Någon sådan självrisk ska dock inte utgå om kontohavaren visar att transaktionen inte berodde på att han eller hon låtit bli att skydda sin kod.

Kontohavaren ska stå för hela förlusten om en obehörig transaktion har skett till följd av att kontohavaren av grov oaktsamhet har brutit mot sina förpliktelser. I konsumentförhållanden ska förlustansvaret vid grov oaktsamhet begränsas till 12 000 kronor. Har konsumenten uppsåtligen möjliggjort den obehöriga transaktionen, ska han eller hon ansvara för hela förlusten.

Kontohavaren ska aldrig stå för någon förlust till följd av en obehörig transaktion som har genomförts efter att kontohavaren har anmält att betalningsinstrumentet ska spärras, utom om han eller hon har handlat svikligt.

Genomförande av direktivet avseende obehöriga transaktioner Ds 2008:86

Skälen för förslaget

Självrisk

En betalare ska enligt direktivet stå för förluster upp till högst 150 EUR vid alla obehöriga betalningstransaktioner som är en följd av att ett förlorat eller stulet betalningsinstrument använts (artikel 61.1). Detsamma gäller om betalningsinstrumentet har missbrukats och detta beror på att betalaren inte har skyddat de personliga säkerhetsanordningarna.

Med betalare avses en fysisk eller juridisk person som innehar ett betalkonto och som godkänner en betalningsorder från detta konto. Finns det inget betalkonto, avses med betalare en sådan person som annars lämnar en betalningsorder (artikel 4.7).

Medlemsstaterna får begränsa betalarens ansvar. Särskild hänsyn ska då tas till arten av de personliga säkerhetsanordningar som hör till ett betalningsinstrument och till de omständigheter under vilka det förlorades, stals eller missbrukades (artikel 61.3, jfr också beaktandesats 34).

I nuvarande lagstiftning finns det inga bestämmelser om självrisk vid obehöriga transaktioner. Sådana regler finns däremot i dansk och norsk lag.

Den möjlighet direktivet ger för medlemsstaterna att begränsa ansvaret skulle kunna uppfattas som enbart en rätt att införa en skälighetsregel. Vid de nordiska departementsöverläggningarna har det dock funnits enighet om att bestämmelsen ska tolkas så att medlemsstaterna även har rätt att ange att självrisk ska utgå i vissa i lagen angivna fall och inte i andra fall.

Utgångspunkten i direktivet är att kontohavaren ska stå för en självrisk i alla fall av obehöriga transaktioner. I dansk och norsk lag utgår självrisk när de obehöriga transaktionerna genomförts med kod.

Obehöriga transaktioner som har skett med användning av en kod förutsätter att den obehörige användaren på något sätt har lyckats få kännedom om koden. Att någon har fått tillgång till en kod beror i regel på kontohavaren; det är i det närmaste omöjligt

Ds 2008:86 Genomförande av direktivet avseende obehöriga transaktioner

att gissa sig till den kod som hör till ett visst kort. I praktiken bygger ordningen med kontokort (och andra betalningsinstrument) på att kontohavaren ska kunna ta med sig dem i alla sammanhang. Tanken är att kontokortet ska vara ett alternativ till kontanter; det finns alltid en viss risk för förlust av kortet. Att kontohavaren förlorat sitt kort bör därmed inte presumeras vara oaktsamt. Däremot behöver koden inte tas med, eller i varje fall inte förvaras omaskerad i anslutning till betalningsinstrumentet. Har en personlig kod använts, är det därför rimligt att presumera att kontohavaren varit oaktsam. En bestämmelse om självrisk i de fall då en kod har använts skulle ge ett tydligt incitament för kontohavaren att hantera koder så säkert och omsorgsfullt som möjligt. En sådan ordning kan också begränsa bankernas kostnader för bevisning i de fall då en kod har använts. Det kan vara svårt att närmare utreda hur någon obehörig person fått reda på koden. Det kan då vara en fördel för banken att kunna avsluta ärendet med att ta ut bara en självrisk av kontohavaren.

Det föreslås alltså att det införs en bestämmelse om självrisk i de fall då en kod har använts vid en obehörig transaktion. Kontohavaren bör däremot inte stå för någon självrisk om en obehörig transaktion sker på något annat sätt, t.ex. att någon kommer över ett kort och handlar med det genom att förfalska en namnunderskrift.

Lagstiftningen bör vara neutral till olika sätt att betala på, och regleringen bör därför gälla alla betalningsinstrument.

Det finns fall då det inte är rimligt att kräva att någon svarar ens för ett begränsat belopp, exempelvis om han eller hon har tvingats lämna ifrån sig sitt kort och sin kod. Ansvaret för självrisk bör falla bort helt i vissa situationer och detta bör framgå av lagen. En lösning skulle i och för sig kunna vara att kontohavaren inte ska behöva stå för en självrisk om det med hänsyn till omständigheterna inte är skäligt. En allmän skälighetsregel kan emellertid uppfattas som att självrisken faller bort för att kontohavaren har dålig ekonomi. Den riskerar vidare att ge upphov till onödiga tvister trots att den rör relativt obetydliga belopp. Det är lämpligare att bestämmelsen om självrisk

Genomförande av direktivet avseende obehöriga transaktioner Ds 2008:86

utformas som ett s.k. presumtionsansvar. Kan en kontohavare i ett enskilt fall visa att en obehörig transaktion inte orsakats av att skyldigheten att skydda koden har åsidosatts, bör han eller hon alltså slippa att stå för en självrisk.

Av artikel 61.1 framgår att självriskbeloppet som mest får uppgå till 150 EUR. Självriskbeloppet bör anges i kronor och bestämmas till högst 1 000 kronor.

Ansvar vid grov oaktsam överträdelse av förpliktelserna

Betalaren ska enligt direktivet stå för samtliga förluster som är en följd av att han eller hon har handlat bedrägligt. Detsamma gäller om betalaren har låtit bli att uppfylla en eller flera av sina skyldigheter enligt artikel 56 och detta har skett avsiktligen eller genom grov oaktsamhet. Av hänvisningen till artikel 56 följer att aktsamhetsbedömningen ska göras mot bakgrund av avtalsvillkoren.

I 34 § konsumentkreditlagen anges några specifika fall där kontohavaren kan bli fullt betalningsansvarig. I andra fall behöver en konsument aldrig stå för en förlust oavsett vad som enligt avtalsvillkoren med betaltjänstleverantören krävs av honom eller henne. När det således i 34 § talas om grov oaktsamhet, gäller det endast på vilket sätt kontohavaren förlorat kontokortet, även om aktsamhetsbedömningen förstås i viss mån sker utifrån de skyldigheter kontohavaren har enligt villkoren.

Direktivets bestämmelser om fördelningen av förluster är uppbyggda på ett annat sätt än den nuvarande svenska regleringen. Direktivet tar klart sikte på frågan om kontohavaren genom grov oaktsamhet underlåtit att uppfylla sina avtalsrättsliga skyldigheter. Innehållet i de enskilda villkoren tillmäts alltså avgörande betydelse och betaltjänstleverantören kan i praktiken i hög grad styra de krav som ska ställas på kontohavaren, dock med de begränsningar som följer av t.ex. allmänna kontraktsrättsliga principer.

Ds 2008:86 Genomförande av direktivet avseende obehöriga transaktioner

Att aktsamhetsbedömningen i direktivet så klart tar sin utgångspunkt i avtalsvillkoren, bör för förlustansvar generellt sett förutsätta att villkoren är klara och tydliga. Eventuell oklarhet bör i enlighet med allmänna principer den part ansvara för som har utformat villkoren. Villkoren måste också tolkas på ett rimligt sätt och med beaktande av kontohavarens förutsättningar i det enskilda fallet.

Det står klart att en kontohavare inte bör stå för en förlust vid varje avsteg från avtalsvillkoren. Kontohavaren bör t.ex. inte bära något ansvar vid ordinär oaktsamhet, såsom vid lindriga fall av slarv och vid tillfällig glömska. Ansvaret bör i stället förutsätta en avvikelse från avtalsvillkoren av viss betydelse. Kontohavaren bör dock, som konstateras ovan, stå för en självrisk i de fall då en personlig kod har använts.

Medlemsstaterna får enligt direktivet begränsa ansvaret vid grov oaktsamhet. Särskild hänsyn ska då tas till arten av de personliga säkerhetsanordningar som hör till ett betalningsinstrument och till de omständigheter under vilka det förlorades, stals eller missbrukades (artikel 61.3 jfr också beaktandesats 34). Enligt vad som framgår ovan har det vid de nordiska departementsöverläggningarna funnits enighet om att bestämmelsen om möjligheten att begränsa ansvaret bör uppfattas så att medlemsstaterna har rätt att införa en generell begränsning av ansvaret.

Det är närmast självklart att en användare som agerar grovt oaktsamt själv bör ta ett stort ansvar för en ekonomisk förlust. Det finns dock ett samhällsekonomiskt och brottsförebyggande intresse av att minska kontanthanteringen till förmån för ökad kortanvändning. Genom betalning med kort och andra betalningsinstrument begränsas kreditinstitutens hanteringskostnader och risken för rån. Det ligger alltså ett värde i att man kan använda kontokort och andra betalningsinstrument utan att riskera att drabbas av alltför kännbara ekonomiska förluster. Bankerna kan dessutom i många fall minska risken att drabbas av förlust genom att begränsa kontohavarens möjlighet att, exempelvis vid ett och samma tillfälle eller under en kort period, göra beloppsmässigt stora transaktioner.

Genomförande av direktivet avseende obehöriga transaktioner Ds 2008:86

De ekonomiska risker för en enskild person som är förknippade med användningen av ett betalningsinstrument bör alltså begränsas. Önskemålet att uppmuntra användningen av kontokort och andra betalningsinstrument gör att parterna i viss mån bör dela på risken för en obehörig transaktion till och med i de fall då kontohavaren anses ha varit grovt oaktsam. Det ekonomiska ansvar som en enskild person får ta om han eller hon är grovt oaktsam bör dock fortfarande vara så pass kännbart att kontohavaren i det längsta försöker att undvika att bryta mot avtalsvillkoren.

Ett sätt att minska de ekonomiska riskerna för användarna är att införa en generell beloppsbegränsning av ansvaret, en s.k. takregel. Enligt Utredningen om betalningsansvar vid obehörig användning av kontokort m.m. har man goda erfarenheter av en sådan begränsningsregel i Danmark och Norge.

Det föreslås att en takregel införs. Takbeloppet bör, för tydlighets skull, anges i kronor och inte knytas till prisbasbeloppet. I den danska lagstiftningen om obehörig användning av kontokort är takbeloppet angivet till 8 000 DKK. I motsvarande norska lag är detta belopp 8 000 NOK. Ett takbelopp om 12 000 kronor framstår som lämpligt. För de allra flesta är redan en förlust på 12 000 kronor så kännbar att det kan antas att ett betalningsinstrument kommer att hanteras med stor omsorg. Med denna lösning finns det inget behov av en möjlighet att jämka ansvaret vid grov oaktsamhet.

Det finns inga skäl att ha någon begränsning i de fall då betalningsansvaret åvilar en näringsidkare. Takregeln bör alltså gälla enbart i konsumentförhållanden.

Det är ovanligt med obehöriga transaktioner på Internetbank, vilket sannolikt beror på att den inte på samma sätt som kontokort används i offentliga miljöer. Det saknas dock skäl att i detta avseende inte behandla användningen av alla betalningsinstrument på samma sätt. Takregeln bör alltså vara generellt tillämplig såvitt gäller olika betalningsinstrument.

Ds 2008:86 Genomförande av direktivet avseende obehöriga transaktioner

I enlighet med direktivet bör takregeln inte gälla om konsumenten bedrägligen eller annars uppsåtligen möjliggjort den obehöriga transaktionen.

I sammanhanget bör påpekas att innebörden av vad som är grov oaktsamhet delvis blir en annan enligt de föreslagna reglerna än enligt 34 § konsumentkreditlagen. Som framgått förutsätter ansvaret normalt en överträdelse av ett visst avtalsvillkor, inte som enligt 34 § förlust av ett kort. Även om viss ledning kan hämtas i den omfattande praxis som finns beträffande 34 § hos främst Allmänna reklamationsnämnden, bör det krävas något mer än enligt gällande rätt för att en person ska anses ha handlat grovt oaktsamt vid förlust av ett kort. Det bör framför allt handla om situationer där kontohavaren varit obetänksam på ett sätt som inte kan ursäktas.

Undantag från kontohavarens ansvar för förluster

Det framgår av direktivet att betalaren efter en spärranmälan inte ska belastas med några ekonomiska konsekvenser till följd av att en obehörig person har använt ett betalningsinstrument som förlorats, stulits eller missbrukats, såvida inte betalaren har handlat bedrägligt (artikel 61.4). Om betaltjänstanvändaren inte vid varje tidpunkt erbjuder ett lämpligt sätt att lämna en sådan anmälan, ska betalaren inte vara ansvarig för de ekonomiska konsekvenserna av att betalningsinstrumentet använts, såvida han eller hon inte har handlat bedrägligt (artikel 61.5). Detta torde i och för sig gälla även utan någon uttrycklig bestämmelse om det. En liknande bestämmelse finns dock i 34 § andra stycket konsumentkreditlagen. Om en obehörig transaktion skulle ha inträffat efter att kortutgivaren har mottagit en anmälan om att kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontokortet inte längre har detta i sin besittning, är kontohavaren betalningsskyldig för beloppet endast om han har förfarit svikligt.

Genomförande av direktivet avseende obehöriga transaktioner Ds 2008:86

För att det inte ska råda någon tvekan om att kontohavaren inte har något förlustansvar efter att ha spärranmält i andra fall än då han eller hon har handlat svikligt bör det införas en särskild bestämmelse om det.

5. Ikraftträdande m.m.

Förslag: Bestämmelserna ska träda i kraft den 1 november

2009. Bestämmelserna ska vara tillämpliga enbart på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet ska 34 § konsumentkreditlagen gälla även fortsättningsvis.

Skälen för förslaget: Enligt artikel 94 i direktivet ska med-

lemsstaterna sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet före den 1 november 2009.

Lagändringarna bör kunna träda i kraft den 1 november 2009. Enligt allmänna principer inom förmögenhetsrätten bör de nya bestämmelserna bli tillämpliga på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet. Genomförandet av betaltjänstdirektivet leder sannolikt till att nya betaltjänstavtal i stor utsträckning kommer att ingås. I praktiken spelar det därför troligen mindre roll att de nya bestämmelserna endast ska tillämpas på avtal som ingåtts efter ikraftträdandet.

I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet bör 34 § konsumentkreditlagen fortsätta att gälla. En särskild övergångsbestämmelse behövs om det.

6. Konsekvenser

Bedömning: De föreslagna bestämmelserna leder inte till

några ökade kostnader för det allmänna. Genomförandet av betaltjänstdirektivet kommer sannolikt att medföra en del initiala kostnader för banker och andra finansiella institut.

Skälen för bedömningen: De föreslagna bestämmelserna

leder inte till några ökade kostnader för Allmänna reklamationsnämnden eller domstolar. Den tillsyn som Finansinspektionen kommer att ha med anledning av den föreslagna regleringen ryms inom ramen för befintliga anslag. Sammantaget saknas det alltså anledning att anta att ändringarna kommer att medföra några ökade kostnader för det allmänna.

Betaltjänstdirektivet innebär att det ställs nya krav på banker och andra finansiella institut vid tillhandahållandet av betaltjänster. En anpassning till den nya regleringen kommer sannolikt att medföra vissa initiala kostnader för dessa institut. Det är dock inte möjligt att särskilja kostnaderna för att genomföra de bestämmelser som föreslås i denna promemoria.

7. Författningskommentar

7.1. Förslag till lag om betalningsansvar vid obehöriga transaktioner

1 § Denna lag gäller kontohavares skyldigheter och ansvar för förlust vid obehöriga transaktioner.

Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för en konsument är utan verkan mot denne. I andra fall gäller avtalsvillkor framför bestämmelserna i denna lag.

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde och i vilken mån avtalsvillkor som avviker från lagens bestämmelser är bindande eller inte bindande för en part.

Av första stycket framgår att lagen reglerar kontohavares skyldigheter och vilket förlustansvar en kontohavare har om det har skett en obehörig transaktion. Vad som avses med kontohavare och obehörig transaktion framgår av 2 §.

Av andra stycket följer att lagen är tvingande när den ena parten är konsument (angående innebörden av begreppet konsument, se 2 §). Bortsett från konsumentfallen är det parternas avtal som i första hand bestämmer vad som ska gälla mellan dem. Lagens bestämmelser är alltså dispositiva och kan sättas ur kraft genom avtal. Innehållet i det avtal som träffats mellan parterna bestäms enligt allmänna avtalsrättsliga principer.

Författningskommentar Ds 2008:86

2 § I lagen avses med

1. kontohavare: den som på grund av ett betaltjänstavtal innehar ett betalningsinstrument,

2. obehörig transaktion: en transaktion som genomförts utan att kontohavaren lämnat sitt samtycke,

3. konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

I paragrafen förklaras några för lagens tillämpning avgörande begrepp.

Med kontohavare avses den som på grund av ett betaltjänstavtal innehar ett betalningsinstrument. Det framgår av punkten 1. Betaltjänstavtal kan utformas på olika sätt. Ett betaltjänstavtal kan exempelvis ge en person möjlighet att sätta in, ta ut och överföra pengar. Det kan också ge någon rätt att belasta ett kreditutrymme. Ofta är betaltjänsten kopplad till ett konto, men den behöver inte vara det; en betalningstransaktion kan ske genom att ett kreditutrymme tas i anspråk utan att detta belastar ett särskilt konto.

Ett betalningsinstrument i bestämmelsens mening är varje form av personlig anordning eller rutin som enligt betaltjänstavtalet ska användas för att initiera en betalningsorder. Betalningsinstrumentet är alltså ett tekniskt hjälpmedel som gör att ägaren kan disponera över antingen ett tillgodohavande eller en kredit. Typfallet av ett betalningsinstrument är ett kontokort, dvs. antingen ett kort som är kopplat till ett konto hos t.ex. en bank eller som medger att innehavaren skuldsätter sig intill en viss angiven kreditgräns. Ett annat exempel på betalningsinstrument är en bankdosa som möjliggör transaktioner via Internet. Även en mobiltelefon kan vara ett betalningsinstrument. Däremot är bankgiroblanketter och andra handlingar i pappersform inte betalningsinstrument enligt lagen.

En kontohavare kan vara antingen en fysisk eller en juridisk person; både privatpersoner och företag kan alltså inneha ett betalningsinstrument.

Ds 2008:86 Författningskommentar

Flera personer kan ha var sitt betalningsinstrument som är kopplat till ett och samma konto. De skyldigheter som anges i 3 § träffar då varje person som enligt betaltjänstavtalet är behörig att använda ett betalningsinstrument.

I punkten 2 anges vad som menas med en obehörig transaktion. Med detta avses en transaktion som har genomförts utan att kontohavaren lämnat sitt samtycke. Det avgörande för om transaktionen ska anses ha skett behörigen eller obehörigen är om kontohavaren har godkänt transaktionen på det sätt som anges i betaltjänstavtalet eller inte. Det saknar betydelse med vilket betalningsinstrument transaktionen har genomförts.

I punkten 3 definieras vad som avses med konsument. Härmed avses – på motsvarande sätt som i t.ex. konsumentköplagen – en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Några bestämda gränser för när en person agerar huvudsakligen för ett sådant ändamål kan inte anges. För att det ska röra sig om näringsverksamhet krävs att det är fråga om en kontinuerlig verksamhet i en omfattning som kan liknas vid förvärvsarbete. En privatperson kan inte anses bedriva näringsverksamhet bara därför att han eller hon har stora tillgångar.

3 § Kontohavaren är skyldig att

1. skydda en personlig kod som kontohavaren fått,

2. vid vetskap om att betalningsinstrumentet kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till betaltjänstleverantören och

3. i övrigt följa villkoren för användning av betalningsinstrumentet.

Paragrafen genomför artikel 56 i direktivet. I paragrafen anges vilka skyldigheter en kontohavare har. Vad som avses med kontohavare framgår av 2 §.

Enligt punkten 1 ska en kontohavare skydda en personlig kod. Med kod menas en kombination av siffror eller andra tecken som är avsedd att identifiera den som använder den. Bestämmelsen gäller koder som är personliga, dvs. som kontohavaren enligt avtal inte har rätt att uppge för någon annan person. Normalt får

Författningskommentar Ds 2008:86

en bankkund en personlig kod, en s.k. pin-kod, av banken. I vissa fall kan personen byta till en kod som han eller hon själv väljer, och även en sådan kod räknas som personlig kod.

Till skillnad från vad som gäller för en personlig kod har kontohavaren i regel rätt enligt avtalet med banken att förutom kortnumret uppge också en sifferkombination som t.ex. kan finnas på ett korts baksida, s.k. CVV-nummer. Betalningen sker vanligtvis på det sättet vid handel på distans. Ett CVV-nummer är alltså inte en personlig kod.

Förpliktelsen att skydda en personlig kod inträder så fort kontohavaren har tagit emot den, dvs. när den har lämnats direkt till kontohavaren eller annars kommit i dennes besittning.

Enligt punkten 2 är kontohavaren skyldig att anmäla att ett kontokort eller annat betalningsinstrument har kommit bort. Detta gäller oavsett på vilket sätt betalningsinstrumentet har kommit bort och oberoende av om en personlig kod samtidigt har kommit till någon obehörig persons kännedom eller inte. Kontohavaren ska också anmäla fall då han eller hon visserligen har kvar kortet i sin besittning men det har missbrukats, t.ex. genom att kortnumret använts för köp på Internet eller genom att ett förfalskat kort framställts och använts.

Underrättelsen ska enligt bestämmelsen lämnas till den betaltjänstleverantör som har utfärdat betalningsinstrumentet. Skyldigheten för kontohavaren att spärranmäla ett kort eller annat betalningsinstrument förutsätter förstås att banken erbjuder ett lämpligt sätt för kontohavaren att kunna lämna en sådan anmälan.

Underrättelsen ska lämnas snarast efter att kontohavaren fått vetskap om förlusten eller den obehöriga användningen. En kontohavare är således i princip skyldig att genast spärranmäla betalningsinstrumentet. Det betyder i praktiken att kontohavaren direkt ska ringa banken och att det alltså inte räcker att skicka en underrättelse med vanlig post.

I allmänhet anges även skyldigheten att spärranmäla vid förlust eller missbruk uttryckligen i parternas avtal. Även om

Ds 2008:86 Författningskommentar

förpliktelsen inte framgår av avtalet, ska en kontohavare enligt denna bestämmelse iaktta den.

Av punkten 3 framgår att kontohavaren i övrigt ska följa villkoren för användning av betalningsinstrumentet. Med detta avses samtliga villkor för utfärdande och användning av betalningsinstrumentet som kontohavaren och betaltjänstleverantören har kommit överens om, oavsett om de är muntliga eller skriftliga. Kontohavaren är skyldig att följa inte bara vad som ingår i det ursprungliga avtalet utan även villkor som parterna kommer överens om senare.

Reglerna i avtalslagen och allmänna avtalsrättsliga principer, t.ex. om oskäliga avtalsvillkor, gäller även för betaltjänstavtal och ger möjlighet att i ett enskilt fall bortse från eller modifiera ett villkor. Dessutom gäller som allmän princip att eventuella oklarheter i villkoren som utgångspunkt drabbar den part som ansvarar för utformningen av dessa.

4 § Om en obehörig transaktion har genomförts med ett betalningsinstrument och en personlig kod har använts, ska kontohavaren stå för en förlust med högst 1 000 kronor. Detta gäller dock inte om kontohavaren visar att transaktionen inte berodde på att han eller hon underlåtit att skydda sin kod.

Paragrafen genomför artikel 61.1 och 61.3 i direktivet. I paragrafen regleras i vilka fall en person kan behöva stå för en begränsad förlust, en självrisk, vid en obehörig transaktion, dvs. en transaktion som skett utan att kontohavaren lämnat sitt samtycke.

Av första meningen framgår att bestämmelsen enbart är tillämplig i de fall då en obehörig transaktion har skett med hjälp av en personlig kod. Det betyder att en självrisk bara kan utgå om transaktionen har genomförts med en särskild kombination av siffror eller andra tecken, som kontohavaren inte har rätt att uppge för någon annan. En obehörig transaktion som har gjorts t.ex. med hjälp av en förfalskad namnunderskrift faller alltså utanför bestämmelsen. Detsamma gäller situationer då en obe-

Författningskommentar Ds 2008:86

hörig transaktion visserligen har genomförts med hjälp av en särskild sifferkombination men denna är angiven på betalningsinstrumentet. Så kan vara fallet då kortnumret och andra siffror angivna på kortets baksida, s.k. CVV-nummer, har använts.

Enligt bestämmelsen ska kontohavaren stå för högst 1 000 kronor, dvs. han eller hon kan som mest behöva betala 1 000 kronor, oavsett hur mycket pengar som den obehöriga transaktionen avser. Har det skett flera obehöriga transaktioner av en eller flera personer och överstiger transaktionerna sammanlagt 1 000 kronor, ansvarar kontohavaren ändå inte för mer än 1 000 kronor. Banken har alltså rätt att låta bli att betala tillbaka ett belopp om högst 1 000 kr till kontohavaren.

En bank och en kontohavare kan avtala att en självrisk inte ska utgå vid obehöriga transaktioner. Banken kan förstås också avstå från att ta ut en självrisk av kontohavaren när en obehörig transaktion väl har skett. I ett avtal mellan en betaltjänstleverantör och en konsument är det inte möjligt att avtala om en högre självrisk än 1 000 kronor (jfr 1 § ). I avtal med näringsidkare är parterna däremot fria att avtala om en högre självrisk än 1 000 kronor eller att näringsidkaren ska stå för hela förlusten.

Av andra meningen framgår att en självrisk inte ska utgå om kontohavaren visar att den obehöriga transaktionen inte orsakats av att han eller hon låtit bli att skydda sin kod. Det ankommer alltså på kontohavaren att ange sådana omständigheter som kan medföra att självrisken faller bort. Visar en kontohavare exempelvis en polisanmälan om att kontohavaren tvingats lämna ifrån sig sitt kort och sin kod och lämnar i övrigt trovärdiga uppgifter, kan detta räcka för att han eller hon inte ska behöva stå ens för ett begränsat belopp. Ett exempel på när en kontohavare ska slippa stå för en självrisk är då någon har kommit över en kod genom att den har filmats, t.ex. i anslutning till en bankomat och sedan framställt ett förfalskat kort (s.k. skimning). I ett sådant fall torde banken ofta kunna utreda om uttagsautomaten varit manipulerad och om uttagen gjorts med ett förfalskat kort.

Ds 2008:86 Författningskommentar

En kontohavare kan drabbas av ett längre gående ansvar för en förlust än vad som anges i denna bestämmelse, om de förutsättningar som anges i 5 § är uppfyllda.

5 § Om en obehörig transaktion har orsakats av att en skyldighet enligt 3 § åsidosatts genom grov oaktsamhet, ska kontohavaren stå för hela förlusten.

Är kontohavaren konsument ska han eller hon inte behöva stå för mer än 12 000 kronor. Har kontohavaren uppsåtligen möjliggjort den obehöriga transaktionen, ska han eller hon dock stå för hela förlusten.

Paragrafen genomför artikel 61.2 och 61.3 i direktivet. I paragrafen anges i vilka fall en kontohavare ska stå för en förlust vid en obehörig transaktion med ett högre belopp än den självrisk som kan utgå enligt 4 §. Innebörden av begreppen kontohavare och obehörig transaktion anges i 2 §.

Av första stycket framgår att en kontohavare som genom grov oaktsamhet har åsidosatt avtalsvillkoren som huvudregel ska stå för förlusten. En första förutsättning för att bestämmelsen ska vara tillämplig är alltså att en skyldighet enligt 3 § har satts åt sidan. Normalt får en kontohavare uppge kortnummer och CVV-nummer vid t.ex. köp på distans. En obehörig transaktion som sker genom att någon har fått del av sådana uppgifter, t.ex. genom brottslig gärning såsom dataintrång, beror då inte på att kontohavaren har begått ett avtalsbrott. En kontohavare kan i ett sådant fall inte med stöd av denna bestämmelse tvingas stå för någon del av förlusten. Detsamma gäller om uppgifterna kopierats från en kortläsare i samband med att kontohavaren betalat på sedvanligt sätt.

För att en kontohavare genom grov oaktsamhet ska anses ha brutit mot avtalsvillkoren eller en förpliktelse som annars följer av lagen, ska det vara fråga om ett markant avsteg från aktsamhetsnormen. Bestämmelsen tar sikte på fall då kontohavaren kan anses ha varit obetänksam i en sådan grad att han eller hon inte är ursäktad.

Författningskommentar Ds 2008:86

Ett avtalsvillkor kan föreskriva att en kontohavare ska förvara sitt kort eller något annat betalningsinstrument på ett säkert sätt. Ett sådant avtalsvillkor innebär som utgångspunkt att en kontohavare har rätt att förvara kortet i en bostad eller på ett hotellrum som personen vistas i. Ju mer offentlig en miljö kan sägas vara, desto större krav kan ställas på kontohavaren att hålla uppsikt över betalningsinstrumentet. I miljöer dit utomstående visserligen inte har tillträde, med där risken för stöld ändå är större än i exempelvis en bostad, ställs det högre krav på kontohavaren att inte lämna ett kort utan uppsikt under längre tid. Ett sådant exempel är en låst bil. På offentliga platser krävs det att kontohavaren i princip håller kontinuerlig uppsikt över kortet. Den som förvarat kortet på sig eller nära intill sig i en offentlig miljö, exempelvis på en restaurang eller i en biograf, kan i allmänhet inte anses genom grov oaktsamhet ha brutit mot ett villkor om trygg förvaring. Att lämna kortet inte endast tillfälligt utan uppsikt i en sådan miljö är däremot att anse som grovt oaktsamt. I ett sådant fall kan kontohavaren, beroende på agerandet i övrigt, t.o.m. anses att ha handlat uppsåtligt i förhållande till sin motpart. Är kontohavaren näringsidkare är det inte nödvändigt att skilja mellan grovt oaktsamt och uppsåtligt handlande eftersom det för fullt ansvar är tillräckligt att kontohavaren varit grovt oaktsam. Om kontohavaren är konsument är ansvaret däremot begränsat vid grovt oaktsamt brott mot villkoren men inte i de fall då konsumenten uppsåtligen möjliggjort transaktionen (se andra stycket).

I avtalen anges i allmänhet också vilka åtgärder kontohavaren ska vidta för att skydda sin personliga kod. Normalt får en kontohavare enligt villkoren inte i en anteckning av koden ange dess egenskap av kod eller dess samband med betalningsinstrumentet. Kontohavaren får inte heller låta en anteckning om koden vara fäst vid kortet eller förvarad i samma omslag eller fodral som kortet. En kontohavare som har försökt att skydda sin kod genom att anteckna den på ett sådant sätt att det inte framgår att det är en kod kan i regel inte anses ha varit grovt oaktsam, ens om anteckningen har förvarats tillsammans med

Ds 2008:86 Författningskommentar

kortet. Är maskeringen av koden klart bristfällig, kan kontohavaren däremot anses genom grov oaktsamhet ha orsakat den obehöriga transaktionen. I praktiken torde frågan om kontohavaren skyddat koden eller inte endast ställas på sin spets när någon obehörig person kommit över betalningsinstrumentet.

Har kontohavaren låtit bli att spärranmäla ett kort och därvid handlat grovt oaktsamt, kan han eller hon behöva stå för en obehörig transaktion som har skett innan betalningsinstrumentet spärrades. Bedömningen av om en kontohavare handlat grovt oaktsamt eller inte gäller framför allt i vilken mån personen kan lastas för att ha spärranmält senare än han eller hon borde ha gjort. Det är rimligt att den som förlorat ett betalningsinstrument ges viss tid att leta efter det. Har t.ex. en person haft ett bostadsinbrott och befarar att värdefull egendom stulits eller förstörts och därför inte genast har spärranmält instrumentet, torde detta inte vara grovt oaktsamt. Att en person väntar med att anmäla förlusten därför att han eller hon inte har med sig det telefonnummer som ska användas vid spärranmälan kan däremot vara grovt oaktsamt. I allmänhet kan det krävas att en person i en sådan situation omedelbart tar reda på telefonnumret.

Det är i princip betaltjänstleverantören som ska visa att kontohavaren av grov oaktsamhet har brutit mot avtalet och att detta lett till en obehörig transaktion. Enbart ett påstående från bankens sida att kunden har varit grovt oaktsam räcker inte för att kontohavaren ska behöva stå för en förlust. Det räcker inte heller att banken visar att betalningstransaktionen genomförts med ett betalningsinstrument. Samtidigt kan det ställas vissa krav på kontohavare att bidra till utredningen, t.ex. genom att ange var och när betalningsinstrumentet senast användes. Kan banken ange på vilket sätt kontohavaren har varit grovt oaktsam, ankommer det på kontohavaren att så långt som möjligt redogöra för omständigheterna i samband med den obehöriga transaktionen. Kontohavaren kan alltså behöva ange ett skäl till varför han eller hon har dröjt med att spärranmäla betalningsinstrumentet. Som utgångspunkt ska kontohavarens uppgifter läggas till grund för bedömningen. Beroende på omständigheter-

Författningskommentar Ds 2008:86

na kan kontohavaren dock behöva redovisa något som ger stöd åt hans eller hennes uppgifter.

Av första meningen i andra stycket framgår att det finns ett tak för den förlust som en konsument behöver bära om han eller hon genom grov oaktsamhet har brutit mot avtalsvillkoren.

En konsument kan enligt bestämmelsen få stå för högst 12 000 kronor. Det betyder att han eller hon som mest kan behöva betala 12 000 kronor oavsett hur mycket pengar en obehörig transaktion avser; en kontohavare kan alltså inte tvingas att härutöver betala en självrisk enligt 4 §. Begränsningen på 12 000 kronor gäller oavsett om det har skett flera obehöriga transaktioner av en eller flera personer. Är förutsättningarna enligt bestämmelsen uppfyllda, har betaltjänstleverantören rätt att låta bli att till kontohavaren betala det belopp som motsvarar den obehöriga transaktionen upp till 12 000 kronor.

Av andra meningen i andra stycket följer att en konsument får stå för samtliga förluster i vissa kvalificerat klandervärda fall.

Kontohavaren ska stå för förlusten om han eller hon uppsåtligen möjliggjort den obehöriga transaktionen. Bestämmelsen omfattar rent svikliga fall då kontohavaren försökt lura banken, men den täcker också in annat illojalt handlande. Det rör sig om fall då kontohavaren medvetet agerat så klandervärt i förhållande till motparten att det skulle vara stötande att denne behövde stå för någon del av förlusten.

Kontohavaren ska enligt bestämmelsen ha möjliggjort den obehöriga transaktionen. Det kan t.ex. röra sig om att kontohavaren i strid mot villkoren lämnat ifrån sig kortet och koden till någon med den klara avsikten att mottagaren ska ta ut ett belopp och mottagaren sedan överskrider sin befogenhet. Även i det fallet att kontohavaren lämnar ifrån sig kortet för löpande debiteringar (och inte bara för en enstaka transaktion), exempelvis i en bar under en kväll, kan innebära att personen möjliggör att någon obehörig person använder kortnummer och CVVkod.

En förutsättning för fullt ansvar är att konsumenten haft uppsåt till att möjliggöra en obehörig transaktion. Ett sådant uppsåt

Ds 2008:86 Författningskommentar

kan t.ex. anses föreligga också när konsumenten varit uppenbart likgiltig till risken att någon annan kan komma över kortet och göra obehöriga uttag. Så kan t.ex. vara fallet om någon medvetet lämnar ett kort utan uppsikt under en längre tid på en badstrand där många personer uppehåller sig och det finns en allmänt känd stöldrisk.

Har en kontohavare helt struntat i att anmäla en förlust eller ett missbruk till betaltjänstleverantören, kan han eller hon också bli fullt ansvarig.

För att kontohavaren ska ansvara för förlusten krävs vid både grov oaktsamhet och uppsåt ett orsakssamband mellan hans eller hennes handlande och den obehöriga transaktionen.

6 § Oavsett vad som anges i 4 och 5 §§, ska kontohavaren inte stå för förlusten, om den obehöriga transaktionen har genomförts efter det att kontohavaren har anmält att betalningsinstrumentet ska spärras. Detta gäller dock inte om kontohavaren har handlat svikligt.

Paragrafen genomför artikel 61.4 och 61.5 i direktivet. I första

meningen anges ett fall då en kontohavare inte ska stå för en

förlust till följd av en obehörig transaktion trots att detta annars följer av 4 och 5 §§. I det fall som nämns i denna paragraf saknar det alltså betydelse om kontohavaren genom grov oaktsamhet har brutit mot avtalsvillkoren.

Har en transaktion genomförts efter det att en kontohavare har anmält att betalningsinstrumentet ska spärras, slipper kontohavaren att stå för transaktionen. Det har ansetts rimligt att banken i en sådan situation omedelbart spärrar tillgången till kontot eller krediten och annars får stå för förlusten vid en obehörig transaktion. Det saknar betydelse vilket skälet är till att det har varit möjligt att göra en obehörig transaktion; oavsett om det beror på betaltjänstleverantörens datorsystem eller på att den som har tagit emot spärranmälan inte har vidtagit rätt åtgärder, slipper kontohavaren att stå för förlusten.

Av allmänna principer följer att en kontohavare inte behöver stå för en förlust om det på grund av betaltjänstleverantören inte

Författningskommentar Ds 2008:86

har varit möjligt att anmäla att betalningsinstrumentet ska spärras. Är det på grund av bristande omsorg eller planering i fråga om bankens organisation eller administration inte möjligt att spärranmäla exempelvis ett kontokort, ska kontohavaren alltså inte behöva stå för förlusten.

Av andra meningen framgår att en kontohavare får stå för samtliga förluster om han eller hon har handlat svikligt. I fall då kontohavaren exempelvis försökt att lura banken och det i samband därmed har skett en obehörig transaktion, har kontohavaren alltså ingen fördel av att ha spärranmält betalningsinstrumentet.

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 november 2009.

Av bestämmelsen framgår att lagen träder i kraft den 1 november 2009. Den upphävda 34 § konsumentkreditlagen gäller dock i fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

Bilaga EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2007/64/EG

I

(Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och som ska offentliggöras)

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2007/64/EG

av den 13 november 2007

om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG,

2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska

gemenskapen, särskilt artikel 47.2 första och tredje meningen

och artikel 95,

med beaktande av kommissionens förslag,

efter att ha hört Europeiska ekonomiska och sociala kommittén,

med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande (1),

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (2), och

av följande skäl:

(1)

Det är avgörande för inrättandet av den inre marknaden att

alla inre gränser i gemenskapen avlägsnas för att möjliggöra

fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital. Därför

är en väl fungerande inre marknad för betaltjänster mycket

viktig. För närvarande utgör emellertid bristen på harmo-

nisering inom detta område ett hinder för en fungerande

sådan marknad.

(2)

För närvarande är medlemsstaternas marknader för

betaltjänster separat organiserade enligt nationella modeller

och de rättsliga ramarna för betaltjänster är splittrade

mellan 27 nationella rättsliga system.

(3)

Flera gemenskapsrättsakter, nämligen Europaparlamentets

och rådets direktiv 97/5/EG av den 27 januari 1997 om

gränsöverskridande betalningar (3) och Europaparlamentets

och rådets förordning (EG) nr 2560/2001 av den

19 december 2001 om gränsöverskridande betalningar i

euro (4), har redan antagits på detta område men de har inte

förbättrat situationen i tillräcklig utsträckning, vilket också

kan sägas om kommissionens rekommendation 87/598/

EEG av den 8 december 1987 om en europeisk upp-

förandekod för elektroniska betalningar (förhållandet

mellan finansiella institut, handlare och tjänsteföretag samt

konsumenter) (5), kommissionens rekommendation 88/

590/EEG av den 17 november 1988 om betalningssystem,

särskilt förhållandet mellan kortinnehavare och kortutgi-

vare (6), och kommissionens rekommendation 97/489/EG

av den 30 juli 1997 om transaktioner med hjälp av

elektroniska betalningsmedel med tonvikt på förhållandet

mellan utgivare och innehavare (7). Dessa åtgärder är

fortfarande otillräckliga. Att nationella bestämmelser och

ett ofullständigt gemenskapsregelverk existerar parallellt

leder dessutom till osäkerhet och brist på rättslig säkerhet.

(4)

Det är därför mycket viktigt att en modern och konsekvent

rättslig ram för betaltjänster fastställs på gemenskapsnivå –

oavsett om dessa tjänster är kompatibla eller inte med det

system som härrör från finanssektorns initiativ för ett

gemensamt eurobetalningsområde – och att denna är

neutral och garanterar lika spelregler för samtliga betal-

ningssystem, så att konsumenternas valfrihet upprätthålls,

vilket bör innebära ett avsevärt steg framåt när det gäller

kostnader för konsumenterna, säkerhet och effektivitet

jämfört med befintliga nationella system.

(5)

Denna rättsliga ram bör trygga samordning av nationella

bestämmelser

om

verksamhetskrav,

marknadstillträde

för nya betaltjänstleverantörer, informationskrav samt

rättigheter och skyldigheter för betaltjänstanvändare och

5.12.2007

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 319/1

(1) EUT C 109, 9.5.2006, s. 10.

(2) Europaparlamentets yttrande av den 24 april 2007 (ännu ej

offentliggjort i EUT) och rådets beslut av den 15 oktober 2007.

(3) EGT L 43, 14.2.1997, s. 25.

(4) EGT L 344, 28.12.2001, s. 13.

(5) EGT L 365, 24.12.1987, s. 72.

(6) EGT L 317, 24.11.1988, s. 55.

(7) EGT L 208, 2.8.1997, s. 52.

-leverantörer. Bestämmelserna i förordning (EG) nr 2560/

2001, som skapade en inre marknad för betalningar i euro,

i fråga om priset, bör behållas inom denna ram.

Bestämmelserna i direktiv 97/5/EG och de rekommenda-

tioner som görs i rekommendationerna 87/598/EEG, 88/

590/EEG och 97/489/EG bör integreras i en enda bindande

rättsakt.

(6)

Det är dock inte lämpligt att den rättsliga ramen är

heltäckande. Dess tillämpning bör begränsas till betaltjänst-

leverantörer vilkas huvudsakliga verksamhet består i att

tillhandahålla betaltjänster till betaltjänstanvändare. Den

rättsliga ramen bör inte heller vara tillämplig på tjänster där

överföringen av medel från betalaren till betalningsmot-

tagaren eller transport av dessa utförs enbart i sedlar och

mynt eller där överföringen är baserad på papperscheckar,

pappersbaserade växlar, skuldebrev eller andra instrument,

pappersbaserade kuponger eller kort vilka är dragna på en

betaltjänstleverantör eller annan part i syfte att ställa medel

till förfogande för betalningsmottagaren. Vidare bör en

differentiering göras i fråga om de hjälpmedel som erbjuds

av tele-, informationstekniks- eller nätoperatörer för att

underlätta köp av digitala varor eller tjänster såsom

ringsignaler, musik eller digitala tidningar, vid sidan av

traditionella rösttjänster och deras distribution till digital

utrustning. Dessa varors eller tjänsters innehåll kan vara

framställt antingen av en tredje part eller av operatören,

som kan tillföra dem ett inneboende värde i form av

åtkomst, distribution eller sökmöjligheter. I det sistnämnda

fallet, när varorna eller tjänsterna distribueras av en av

dessa operatörer eller, av tekniska skäl, av en tredje part och

de endast kan användas med hjälp av digital utrustning som

till exempel mobiltelefoner eller datorer, bör den rättsliga

ramen inte tillämpas, eftersom operatörens verksamhet inte

endast utgörs av betalningstransaktioner. Det är dock

lämpligt att den rättsliga ramen tillämpas i de fall där

operatören är verksam endast som en mellanhand som

uteslutande sköter betalningen till en tredjepartsleverantör.

(7)

Penningöverföring är en enkel betaltjänst, som normalt

grundas på att en betalare lämnar kontanter till en

betaltjänstleverantör som förmedlar motsvarande belopp,

till exempel via ett kommunikationsnät, till en betalnings-

mottagare eller en betaltjänstleverantör som agerar på

betalningsmottagarens vägnar. I vissa medlemsstater

erbjuds allmänheten en motsvarande tjänst av snabbköp,

grossister och andra återförsäljare, vilken innebär att

räkningar från allmännyttiga företag och andra återkom-

mande hushållsräkningar kan betalas. Dessa räkningsbetal-

ningstjänster bör behandlas som penningöverföring enligt

definitionen i detta direktiv, såvida inte de behöriga

myndigheterna anser att verksamheten faller under en

annan betaltjänst som förtecknas i bilagan.

(8)

Det är nödvändigt att specificera de kategorier av betal-

tjänstleverantörer som lagligen får tillhandahålla betaltjäns-

ter inom gemenskapen, dvs. kreditinstitut som från

användare tar emot insättningar som kan användas för att

finansiera betalningstransaktioner, vilka även i fortsätt-

ningen bör omfattas av tillsynskraven i Europaparlamentets

och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om

rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (1),

institut för elektroniska pengar som ger ut elektroniska

pengar som kan användas för att finansiera betalnings-

transaktioner, vilka även i fortsättningen bör omfattas av

tillsynskraven i Europaparlamentets och rådets direktiv

2000/46/EG av den 18 september 2000 om rätten att

starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska

pengar samt om tillsyn över sådan verksamhet (2), och de

postgiroinstitut som har rätt till detta enligt nationell

lagstiftning.

(9)

I detta direktiv bör bestämmelser fastställas för utförande av

betalningstransaktioner, där medlen är elektroniska pengar

enligt definitionen i artikel 1.3 b i direktiv 2000/46/EG.

Utgivning av elektroniska pengar bör dock inte regleras

genom detta direktiv, som inte heller innebär någon

ändring av regleringen av verksamheten för institut för

elektroniska pengar enligt direktiv 2000/46/EG. Betalnings-

institut bör därför inte få ge ut elektroniska pengar.

(10)

För att avlägsna de rättsliga hindren för marknadstillträde är

det nödvändigt att inrätta en enda auktorisation för alla

betaltjänstleverantörer som inte tar emot insättningar eller

ger ut elektroniska pengar. Det är därför lämpligt att införa

en ny kategori av betaltjänstleverantörer, nedan kallad

”betalningsinstitut”, genom att föreskriva att fysiska och

juridiska personer som faller utanför de befintliga katego-

rierna enligt stränga och heltäckande villkor får auktoriseras

att tillhandahålla betaltjänster inom gemenskapen. Därige-

nom kommer samma villkor att gälla för sådana tjänster i

hela gemenskapen.

(11)

Villkoren för beviljande och behållande av auktorisation

som betalningsinstitut bör innefatta verksamhetskrav som

står i proportion till de operativa och finansiella risker som

dessa institut ställs inför i sin verksamhet. I detta samman-

hang finns det ett behov av ett sunt system för startkapital i

kombination med löpande kapitalkrav, vilket i sinom tid

skulle kunna utarbetas på ett mer sofistikerat sätt beroende

på marknadens behov. På grund av mångfalden på området

för betaltjänster bör direktivet tillåta olika metoder i

kombination med ett visst utrymme för valmöjligheter i

tillsynen, så att det säkerställs att samma risker behandlas

på samma sätt i fråga om alla betaltjänstleverantörer.

Kraven på betalningsinstituten bör avspegla det faktum att

dessa ägnar sig åt mer specialiserad och begränsad

verksamhet, som ger upphov till risker som är mer

begränsade och lättare att övervaka och kontrollera än de

risker som uppstår inom kreditinstitutens bredare verk-

samhetsutbud. Betalningsinstitut bör i synnerhet vara

L 319/2

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.12.2007

(1) EUT L 177, 30.6.2006, s. 1. Direktivet ändrat genom direktiv 2007/

44/EG (EUT L 247, 21.9.2007, s. 1).

(2) EGT L 275, 27.10.2000, s. 39.

förbjudna att ta emot insättningar från användare och de

bör få tillåtelse att utnyttja medel som de tagit emot från

användare endast för att utföra betaltjänster. Det bör införas

bestämmelser om att kundmedel ska hållas åtskilda från

betalningsinstitutens medel för annan affärsverksamhet.

Betalningsinstituten bör också omfattas av effektiva krav för

förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism.

(12)

Betalningsinstituten bör upprätta sina årsbokslut och

sammanställda redovisningar i enlighet med rådets direk-

tiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 om årsbokslut i vissa

typer av bolag (1) och om tillämpligt rådets direktiv 83/

349/EEG av den 13 juni 1983 om sammanställd redovis-

ning (2) och rådets direktiv 86/635/EEG av den 8 december

1986 om årsbokslut och sammanställd redovisning för

banker och andra finansiella institut (3). Årsboksluten och

de sammanställda redovisningarna bör granskas, såvida

institutet inte är befriat från denna skyldighet enligt direk-

tiv 78/660/EEG och om tillämpligt direktiven 83/349/EEG

och 86/635/EEG.

(13)

I detta direktiv bör betalningsinstitutens beviljande av kredit

dvs. beviljande av kreditutrymmen och utfärdande av

kreditkort regleras endast när det är nära kopplat till

betaltjänster. Endast om en kredit beviljas för att underlätta

betaltjänster och den krediten är kortfristig och beviljas för

en period som inte överskrider tolv månader, inklusive

revolverande kredit, är det lämpligt att tillåta betalnings-

instituten att bevilja sådan kredit för sin gränsöverskridande

verksamhet, på villkor att den huvudsakligen refinansieras

ur betalningsinstitutets egen kapitalbas och andra medel

från kapitalmarknaderna, men inte ur de kundmedel som

innehas för betaltjänster. Detta bör inte påverka tillämp-

ningen av rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december

1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och

andra författningar om konsumentkrediter (4) eller annan

tillämplig gemenskapslagstiftning eller nationell lagstiftning

om villkoren för beviljande av konsumentkrediter som inte

harmoniseras av detta direktiv.

(14)

Det är nödvändigt att medlemsstaterna utser de myndig-

heter som ska ansvara för att meddela auktorisation till

betalningsinstitut, utföra kontroller och besluta om åter-

kallande av auktorisationerna. För att försäkra sig om lika

behandling bör medlemsstaterna inte tillämpa några andra

krav på betalningsinstitut än de krav som anges i detta

direktiv. Alla beslut som fattas av de behöriga myndighe-

terna bör dock kunna bestridas inför domstol. De behöriga

myndigheternas uppgifter bör inte heller påverka den

tillsyn över betalningssystemen som i överensstämmelse

med artikel 105.2 fjärde strecksatsen i fördraget är en

uppgift som ska utföras av europeiska centralbanksystemet.

(15)

Eftersom det är önskvärt att registrera namn och adress på

alla fysiska och juridiska personer som tillhandahåller

penningöverföringstjänster och bevilja dem alla en viss

form av erkännande, oberoende av om de kan uppfylla alla

villkor för auktorisation som betalningsinstitut, så att ingen

tvingas ut i den svarta ekonomin och alla tillhandahållare av

penningöverföringstjänster kommer att omfattas av vissa

rättsliga minimikrav, är det lämpligt och i linje med

specialrekommendation VI från Finansiella aktionsgruppen

mot penningtvätt att erbjuda en möjlighet genom vilken de

betaltjänstleverantörer som inte kan uppfylla alla dessa

villkor trots allt kan behandlas som betalningsinstitut. I

detta syfte bör medlemsstaterna ta upp dessa personer i

registret över betalningsinstitut utan att alla villkor för

auktorisation tillämpas. Denna möjlighet till undantag

måste dock vara kopplad till stränga villkor när det gäller

volymen på betalningstransaktioner. Betalningsinstitut som

omfattas av ett undantag bör varken ha etableringsrätt eller

frihet att tillhandahålla tjänster och bör inte heller indirekt

utöva dessa rättigheter när de blir medlemmar i ett

betalningssystem.

(16)

För alla betaltjänstleverantörer är det av avgörande

betydelse att ha tillträde till betalningssystemens tekniska

infrastruktur. Tillträdet bör dock vara underställt lämpliga

krav, för att systemens integritet och stabilitet ska

garanteras. Varje betaltjänstleverantör som ansöker om att

få delta i ett betalningssystem bör för deltagarna i systemet

uppvisa belägg för att dess interna organisation har

tillräcklig motståndskraft mot alla former av risker. Dessa

betalningssystem omfattar ofta exempelvis fyrpartskort-

systemen samt andra större system för behandling av

betalningar och autogirering. För att säkerställa lika

behandling i hela gemenskapen av de olika kategorierna

av auktoriserade betaltjänstleverantörer enligt villkoren i

deras auktorisation, är det nödvändigt att klargöra reglerna

för tillträde till tillhandahållande av betaltjänster och

tillträde till betalningssystem. Åtgärder bör vidtas för att

förhindra diskriminering mellan auktoriserade betalnings-

institut och kreditinstitut så att alla betaltjänstleverantörer

som konkurrerar på den inre marknaden kan använda

tjänsterna i dessa betalningssystems tekniska infrastruktur

på lika villkor. Olika behandling bör fastställas för

auktoriserade betaltjänstleverantörer och de betaltjänst-

leverantörer som omfattas av undantaget enligt detta

direktiv och undantaget i artikel 8 i direktiv 2000/46/EG

eftersom deras verksamhetsramar är olika. Under alla

5.12.2007

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 319/3

(1) EGT L 222, 14.8.1978, s. 11. Direktivet senast ändrat genom

Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/46/EG (EUT L 224,

16.8.2006, s. 1).

(2) EGT L 193, 18.7.1983, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv

2006/99/EG (EUT L 363, 20.12.2006, s. 137).

(3) EGT L 372, 31.12.1986, s. 1. Direktivet senast ändrat genom

direktiv 2006/46/EG.

(4) EGT L 42, 12.2.1987, s. 48. Direktivet senast ändrat genom

Europaparlamentet och rådets direktiv 98/7/EG (EGT L 101,

1.4.1998, s. 17).

förhållanden bör skillnader i prisvillkor endast tillåtas, när

detta motiveras av skillnader mellan betaltjänstleverantö-

rernas kostnader. Detta bör inte påverka medlemsstaternas

rätt att begränsa åtkomsten till systemviktiga system i

enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 98/

26/EG av den 19 maj 1998 om slutlig avveckling i system

för överföring och betalningar och värdepapper (1) eller

Europeiska centralbankens och Europeiska centralbanks-

systemets (ECBS) behörighet enligt artikel 105.2 i fördraget

och artikel 3.1 och artikel 22 i stadgan för ECBS vad gäller

tillträde till betalningssystem.

(17)

Bestämmelserna om tillträde till betalningssystemen bör

inte gälla för system som inrättas och drivs av en enda

betaltjänstleverantör. Dessa system kan drivas antingen i

direkt konkurrens med betalningssystem eller, vilket är

vanligare, i en marknadsnisch som inte täcks helt av

betalningssystem. Dessa betalningssystem omfattar vanli-

gen trepartssystem, såsom trepartskortsystem, betaltjänster

som erbjuds av teleoperatörer eller penningöverförings-

tjänster där systemets operatör är både betalarens och

betalningsmottagarens betaltjänstleverantör samt bank-

gruppers interna system. För att stimulera den konkurrens

som sådana betalningssystem kan bjuda de etablerade

välkända betalningssystemen, bör det i princip inte vara

lämpligt att bevilja tredje part åtkomst till dessa betalnings-

system. Sådana system bör emellertid alltid omfattas av

gemenskapens konkurrensregler och nationella konkur-

rensregler, enligt vilka det kan krävas att tillträde beviljas till

dessa system för att effektiv konkurrens på betalnings-

marknaderna ska upprätthållas.

(18)

Ett regelverk bör fastställas för att säkerställa krav på klara

villkor för och tydlig information om betaltjänster.

(19)

Direktivet bör inte tillämpas på betalningstransaktioner

som genomförs med kontanter, eftersom en gemensam

betalningsmarknad för kontanter redan existerar, eller

sådana betalningstransaktioner som baseras på pappers-

checkar, eftersom dessa på grund av sin karaktär inte kan

behandlas lika effektivt som andra betalningsmedel. God

praxis på detta område bör emellertid utgå från principerna

i detta direktiv.

(20)

I och med att konsumenter och företag inte är i samma

situation behöver de inte samma skyddsnivå. Trots att det är

viktigt att sörja för konsumenternas rättigheter genom att

införa bestämmelser för vilka det inte går att avtala om

undantag, är det rimligt att låta företag och organisationer

avtala om andra villkor. Medlemsstaterna bör emellertid ha

möjligheten att föreskriva att mikroföretag, enligt defini-

tionen i kommissionens rekommendation 2003/361/EG av

den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små

och medelstora företag (2), bör behandlas på samma sätt

som konsumenter. Under alla förhållanden bör vissa

centrala bestämmelser i detta direktiv dock alltid vara

tillämpliga, oavsett användarens ställning.

(21)

Detta direktiv bör specificera betaltjänstleverantörernas

skyldigheter att lämna information till betaltjänstanvän-

darna, vilka bör erhålla tydlig information på samma höga

nivå om betaltjänster, så att de kan fatta välgrundade beslut

och jämföra erbjudanden inom EU. För att insynen ska

värnas, bör i direktivet fastställas harmoniserade krav, vilka

behövs för att garantera att nödvändig och tillräcklig

information lämnas till betaltjänstanvändarna om betal-

tjänstavtalet och betalningstransaktionerna. För att främja

en väl fungerande inre marknad för betaltjänster bör

medlemsstaterna inte få anta andra bestämmelser om

information än bestämmelserna i detta direktiv.

(22)

Konsumenterna bör skyddas mot otillbörliga och vilsele-

dande metoder i enlighet med Europaparlamentets och

rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om

otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare

gentemot konsumenter på den inre marknaden (3), Europa-

parlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni

2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets

tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden

(direktivet om elektronisk handel) (4) och Europaparlamen-

tets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september

2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till

konsumenter (5). De kompletterande bestämmelserna i de

direktiven är tillämpliga även i fortsättningen. Förhållandet

mellan de krav på att lämna information innan ett avtal

ingås som föreskrivs i detta direktiv och de som föreskrivs i

direktiv 2002/65/EG bör dock särskilt klargöras.

(23)

Den begärda informationen bör stå i proportion till

användarnas behov och meddelas i standardiserad form.

Informationskraven för enstaka betalningstransaktioner bör

dock skilja sig från kraven avseende ramavtal om en serie

betalningstransaktioner.

(24)

I praktiken är ramavtal och betalningstransaktioner som

omfattas av sådana mycket vanligare och ekonomiskt

viktigare än enstaka betalningstransaktioner. Om det finns

ett betalkonto eller ett särskilt betalningsinstrument,

ska det finnas ett ramavtal. Kraven på förhandsinformation

om ramavtal bör därför vara ganska omfattande och

informationen bör alltid lämnas på papper eller via något

annat varaktigt medium, till exempel kontoutdragsskrivare,

disketter, cd-romskivor, dvd-skivor och hårddiskar i

L 319/4

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.12.2007

(1) EGT L 166, 11.6.1998, s. 45.

(2) EUT L 124, 20.5.2003, s. 36.

(3) EUT L 149, 11.6.2005, s. 22.

(4) EGT L 178, 17.7.2000, s. 1.

(5) EGT L 271, 9.10.2002, s. 16. Direktivet ändrat genom direktiv

2005/29/EG.

persondatorer på vilka e-post kan lagras samt webbplatser,

såvida de är tillgängliga för användning i framtiden under

en tid som är lämplig för informationens syfte, och som

tillåter oförändrad återgivning av den bevarade informa-

tionen. Det bör dock vara möjligt för betaltjänstleverantö-

ren och betaltjänstanvändaren att i ramavtalet själva

komma överens om på vilket sätt information om genom-

förda betalningstransaktioner därefter ska lämnas, till

exempel att all information om betalkontot vid Inter-

netbanktjänster ska göras tillgänglig online.

(25)

Vid enstaka betalningstransaktioner bör endast den vikti-

gaste informationen alltid lämnas på betaltjänstleverantö-

rens eget initiativ. I och med att betalaren vanligtvis är

närvarande när betalningsordern ges, behöver det inte

krävas att information i varje enskilt fall ska lämnas på

papper eller via något annat varaktigt medium. Betaltjänst-

leverantören kan lämna muntlig information vid betjä-

ningen eller göra informationen åtkomlig på annat sätt,

t.ex. genom att anslå villkoren i lokalerna. Det bör också

informeras om var närmare upplysningar finns att tillgå

(t.ex. webbadressen). Den viktigaste informationen bör

dock lämnas på papper eller via något annat varaktigt

medium, om konsumenten begär det.

(26)

I detta direktiv bör det föreskrivas att konsumenten har rätt

till kostnadsfri relevant information innan konsumenten

binds av ett betaltjänstavtal. Konsumenten bör också kunna

begära att få förhandsinformation och ramavtalet på papper

kostnadsfritt närhelst under avtalsförhållandet för att kunna

jämföra betaltjänstleverantörernas tjänster och villkor och

vid tvist kontrollera sina avtalade rättigheter och skyldig-

heter. Dessa bestämmelser bör vara förenliga med direktiv

2002/65/EG. De utförliga bestämmelserna om kostnadsfri

information i det här direktivet bör inte medföra att avgifter

kan tas ut för information till konsumenter enligt andra

tillämpliga direktiv.

(27)

Det sätt på vilket betaltjänstleverantören ska ge betaltjänst-

användaren erforderlig information bör beakta såväl betal-

tjänstanvändarens behov som praktiska tekniska aspekter

och kostnadseffektivitet och baseras på vad som överens-

kommits i avtalet om betaltjänster. I detta direktiv bör två

metoder särskiljas för att ge information från betaltjänst-

leverantören. I det ena fallet bör informationen lämnas, dvs.

aktivt lämnas av betaltjänstleverantören vid lämplig

tidpunkt enligt detta direktiv utan att betaltjänstanvändaren

begär det. I det andra fallet bör informationen göras

tillgänglig för betaltjänstanvändaren med beaktande av

dennes eventuella begäran om ytterligare information. I det

senare fallet bör betaltjänstanvändaren vidta någon aktiv

åtgärd för att få informationen, till exempel genom att

uttryckligen begära den från betaltjänstleverantören, logga

in till en bankkontobrevlåda eller föra in ett bankkort i en

kontoutdragsskrivare. Betaltjänstleverantören bör i detta

syfte garantera åtkomst till informationen och att informa-

tionen är tillgänglig för betaltjänstanvändaren.

(28)

Konsumenten bör dessutom utan extra avgift få grund-

läggande information om genomförda betalningstransak-

tioner. Vid enstaka betalningstransaktioner bör betal-

tjänstleverantören inte ta ut en särskild avgift för denna

information. Den efterföljande månatliga informationen

om betalningstransaktioner enligt ett ramavtal bör på

samma sätt lämnas kostnadsfritt. Med hänsyn till vikten av

insyn i prissättningen och kunders olika behov, bör

parterna kunna avtala om avgifter för information som

lämnas oftare eller som komplettering. Med tanke på

skillnader i nationell praxis bör medlemsstaterna tillåtas att

fastställa bestämmelser som föreskriver att månatliga

kontoutdrag för betalkonton i pappersform alltid ska

lämnas kostnadsfritt.

(29)

För att underlätta kundernas rörlighet bör det vara möjligt

för konsumenterna att avsluta ett ramavtal efter ett år utan

att debiteras avgifter. För konsumenter bör den avtalade

uppsägningstiden inte vara längre än en månad och för

betaltjänstleverantörer inte kortare än två månader. Detta

direktiv bör inte påverka betaltjänstleverantörens skyldighet

att enligt annan relevant gemenskapslagstiftning eller

nationell lagstiftning avsluta ett betaltjänstavtal under

extraordinära omständigheter, exempelvis enligt lagstiftning

mot penningtvätt och finansiering av terrorister, åtgärder

för att frysa tillgångar eller varje annan särskild åtgärd i

samband med förebyggande och utredning av brott.

(30)

Betalningsinstrument för låga belopp bör vara ett billigt

alternativ som är lätt att använda för varor och tjänster till

låga priser och bör inte överbelastas med överdrivna krav.

De därtill hörande kraven på information och reglerna för

genomförandet bör därför begränsas till väsentlig informa-

tion, men även beakta de tekniska möjligheter som på goda

grunder kan förväntas av instrument som är avsedda för

betalning av låga belopp. Trots de mindre omfattande

bestämmelserna bör betaltjänstanvändarna åtnjuta ett

adekvat skydd med tanke på de begränsade risker som är

förenade med dessa betalningsinstrument, särskilt vad gäller

förskottsbetalade betalningsinstrument.

(31)

För att minska riskerna med och konsekvenserna av icke

auktoriserade eller felaktigt utförda betalningstransaktioner

bör betaltjänstanvändaren så snart som möjligt informera

betaltjänstleverantören om alla invändningar vad gäller

påstått icke auktoriserade eller felaktigt genomförda betal-

ningstransaktioner, under förutsättning att betaltjänstleve-

rantören har uppfyllt sin informationsskyldighet enligt

detta direktiv. Om tidsfristen för att underrätta betaltjänst-

leverantören respekteras av betaltjänstanvändaren, bör

denne ha möjlighet att föra talan inom de preskriptionstider

som föreskrivs i den nationella lagstiftningen. Detta direktiv

bör inte påverka andra tvister mellan betaltjänstanvändare

och betaltjänstleverantörer.

5.12.2007

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 319/5

(32)

För att skapa incitament för betaltjänstanvändaren att utan

onödigt dröjsmål underrätta sin leverantör om ett stulet

eller förlorat betalningsinstrument och således minska

risken för icke auktoriserade betalningstransaktioner, bör

användaren enbart vara ansvarig för ett begränsat belopp,

såvida inte betaltjänstanvändaren har handlat bedrägligt

eller visat grov vårdslöshet. Så snart som en användare har

underrättat en betaltjänstleverantör om att hans eller

hennes betalningsinstrument har kommit i orätta händer,

bör användaren inte vara skyldig att stå för några ytterligare

förluster till följd av icke auktoriserad användning av

instrumentet. Detta direktiv bör inte påverka betaltjänst-

leverantörens ansvar för den tekniska säkerheten för sina

egna produkter.

(33)

För att betaltjänstanvändarens eventuella vårdslöshet ska

kunna bedömas, bör alla omständigheter beaktas. Bevis för

och omfattningen av den påstådda vårdslösheten bör

prövas enligt nationell rätt. Avtalsbestämmelser och avtals-

villkor rörande tillhandahållande och användning av ett

betalningsinstrument, vilka innebär att bevisbördan ökar

för konsumenten eller minskar för utgivaren, bör betraktas

som ogiltiga.

(34)

Medlemsstaterna bör emellertid kunna fastställa mindre

stränga villkor än vad som nämnts ovan för att bevara

rådande konsumentskyddsnivåer och främja tilltron till

säker användning av elektroniska betalningsinstrument. Att

olika betalningsinstrument medför olika risker bör beaktas i

enlighet därmed och på så sätt bidra till att säkrare

instrument ges ut. Medlemsstaterna bör få minska eller helt

eliminera betalarens ansvar, med undantag för när denne

har handlat bedrägligt.

(35)

Bestämmelser om fördelning av förluster till följd av icke

auktoriserade betalningstransaktioner bör införas. Olika

bestämmelser kan gälla för betaltjänstanvändare som inte är

konsumenter, eftersom sådana användare normalt har

bättre förutsättningar att bedöma risken för bedrägerier

och vidta motåtgärder.

(36)

I detta direktiv bör det fastställas regler för återbetalning för

att skydda konsumenten, när den utförda betalnings-

transaktionen överstiger det belopp som rimligen kunde

ha förväntats. Betaltjänstleverantörerna bör kunna erbjuda

sina kunder ännu förmånligare villkor, exempelvis återbetal-

ning av varje omtvistad betalningstransaktion. Om använ-

daren begär återbetalning av en betalningstransaktion, bör

återbetalningsrätten inte påverka betalarens skyldigheter

mot betalningsmottagaren för den bakomliggande förbin-

delsen, t.ex. för varor eller tjänster som beställts, kon-

sumerats eller rättmätigt fakturerats, eller användarens rätt

att återkalla en betalningsorder.

(37)

För att kunna planera sin ekonomi och fullgöra sina

betalningsförpliktelser i tid måste konsumenter och företag

vara säkra på hur lång tid det tar att genomföra en

betalningsorder. Genom detta direktiv bör det därför

införas en tidpunkt då rättigheter och skyldigheter börjar

gälla det vill säga då betaltjänstleverantören tar emot

betalningsordern, inbegripet den tidpunkt då denne hade

möjlighet att ta emot den genom de kommunikationsmedel

om vilka överenskommelse träffats i betaltjänstavtalet,

oaktat eventuellt tidigare deltagande i det förfarande som

leder fram till upprättandet och överföringen av betalnings-

ordern, t.ex. säkerhets- och täckningskontroller, informa-

tion om användningen av det personliga identifierings-

numret eller utfärdande av en betalningslöfte. Vidare bör

mottagandet av en betalningsorder inträffa när betalarens

betaltjänstleverantör tar emot den betalningsorder som ska

debiteras betalarens konto. Den dag eller tidpunkt då en

betalningsmottagare till sin tjänsteleverantör överför betal-

ningsorder för inkassering av t.ex. kortbetalning eller

autogireringar eller då betalningsmottagaren beviljas en

förskottsfinansiering av de aktuella beloppen av sin betal-

tjänstleverantör (genom en kredit kopplad till sitt konto)

bör inte ha någon relevans i detta avseende. Användarna

bör kunna lita på att en betalningsorder genomförs korrekt

och fullständigt, om inte betaltjänstleverantören har avtalad

eller laga grund för vägran. Om betaltjänstleverantören

avvisar en betalningsorder, bör betaltjänstanvändaren

snarast möjligt underrättas om detta och om orsaken, om

inte annat följer av gemenskapslagstiftning och nationell

lagstiftning.

(38)

Med tanke på hur snabbt moderna helautomatiserade

betalningssystem hanterar betalningstransaktioner, vilket

gör att betalningsorder inte kan återkallas efter en viss

tidpunkt utan höga kostnader för manuella insatser, är det

nödvändigt att ange en klar tidsgräns för återkallelse av

betalningen. Alltefter typen av betaltjänst och betalnings-

order kan dock tidpunkten variera enligt avtal mellan

parterna. Återkallelse är i detta sammanhang tillämplig

endast på förhållandet mellan betaltjänstanvändaren och

betaltjänstleverantören och påverkar således inte att betal-

ningstransaktioner i betalningssystem är oåterkalleliga och

slutgiltiga.

(39)

Sådan oåterkallelighet bör inte påverka en betaltjänst-

leverantörs rätt eller skyldighet enligt lagarna i vissa

medlemsstater att på grundval av betalarens ramavtal eller

nationella lagar och andra författningar eller riktlinjer

återbetala beloppet för den genomförda betalningstransak-

tionen till betalaren vid tvist mellan betalaren och

betalningsmottagaren. En sådan återbetalning bör betraktas

som en ny betalningsorder. Utom i dessa fall bör rättsliga

tvister som uppstår inom det förhållande som ligger bakom

betalningsordern avgöras endast mellan betalaren och

betalningsmottagaren.

(40)

Det är av avgörande betydelse för en helt integrerad

direkthantering av betalningar, och för rättssäkerheten vad

gäller underliggande inbördes skyldigheter mellan betal-

tjänstanvändare, att hela det belopp som betalaren överför

krediteras betalningsmottagarens konto. Det bör därför inte

L 319/6

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.12.2007

vara möjligt för någon av de mellanhänder som deltar i

genomförandet av betalningstransaktioner att göra avdrag

från det överförda beloppet. Det bör dock vara möjligt för

betalningsmottagaren att ingå ett avtal med sin betaltjänst-

leverantör enligt vilket den senare får dra av sina egna

avgifter. För att betalningsmottagaren ska kunna kontrollera

att det utestående beloppet betalas korrekt, bör det

emellertid i den efterföljande informationen om betalnings-

transaktionen lämnas uppgift inte endast om hela det

överförda beloppet, utan även om eventuella avgifters

storlek.

(41)

Erfarenheten visar att det effektivaste systemet är att

avgifterna delas mellan betalare och betalningsmottagare,

eftersom detta underlättar direkthantering av betalningarna.

Det bör därför fastställas bestämmelser om att de respektive

betaltjänstleverantörerna i normala fall bör ta ut avgifterna

direkt av betalaren och betalningsmottagaren. Detta bör

dock endast gälla när betalningstransaktionen inte fordrar

valutaväxling. De avgifter som tas ut kan också vara lika

med noll, eftersom bestämmelserna i detta direktiv inte

påverkar praxis enligt vilken betaltjänstleverantören inte tar

ut någon avgift från konsumenterna för kreditering av deras

konton. Beroende på avtalsvillkoren kan en betaltjänst-

leverantör på samma sätt ta ut en avgift för användning av

betaltjänsten endast av betalningsmottagaren (handlaren),

vilket medför att betalaren inte åläggs någon avgift.

Avgiftsuttaget i betalningssystemet får utgöras av en

abonnemangsavgift. Bestämmelserna om överfört belopp

eller avgifter får inga direkta följder för prissättningen

mellan betaltjänstleverantörer eller eventuella mellanhän-

der.

(42)

För att främja insyn och konkurrens bör betaltjänst-

leverantören inte hindra betalningsmottagaren att begära

en avgift från betalaren för användning av ett specifikt

betalningsinstrument. Medan det bör stå betalningsmot-

tagaren fritt att ta ut avgifter för användning av ett visst

betalningsinstrument, kan medlemsstaterna besluta att

förbjuda eller begränsa sådant bruk, när enligt deras

mening detta är påkallat på grund av missbruk i prissätt-

ningen eller prissättning som kan ha negativ inverkan på

användningen av ett visst betalningsinstrument, med

beaktande av behovet av att uppmuntra konkurrens och

användning av effektiva betalningsinstrument.

(43)

För att betalningar inom gemenskapen ska göras mer

effektiva, bör en maximal tid på en dag tillämpas för alla

betalningsorder som initierats av betalaren i euro eller

valutan i en medlemsstat utanför euroområdet, inklusive

betalningar och penningöverföringar. För alla övriga betal-

ningar, exempelvis betalningar som initierats av eller via en

betalningsmottagare, däribland autogireringar och kortbe-

talningar, bör i avsaknad av ett uttryckligt avtal mellan

betaltjänstleverantören och betalaren om längre genom-

förandetid samma genomförandetid på en dag tillämpas.

Ovannämnda tider kan förlängas med ytterligare en

bankdag, om betalningsordern görs på papper. På så sätt

är det möjligt att fortsätta att tillhandahålla betaltjänster för

kunder som endast är vana vid pappersdokument. Om

autogirosystem används, bör betalningsmottagarens betal-

tjänstleverantör överföra inkasseringsordern inom de tids-

gränser som har överenskommits mellan betalnings-

mottagaren och dennes betaltjänstleverantör, så att betal-

ning på överenskommen dag möjliggörs. Med tanke på att

de nationella infrastrukturerna för betalningar ofta är

mycket effektiva, bör medlemsstaterna, för att förhindra

att de nuvarande servicenivåerna försämras, i lämpliga fall

dock få behålla eller fastställa bestämmelser om kortare

genomförandetider än en bankdag.

(44)

Bestämmelserna om betalning av beloppet i dess helhet och

om genomförandetid bör ses som god praxis, när en av

betaltjänstleverantörerna inte är etablerad inom gemenska-

pen.

(45)

Det är viktigt att betaltjänstanvändarna känner till de

faktiska kostnaderna och avgifterna för betaltjänster, så att

de kan göra sitt val. I linje med detta bör otydligt redovisade

prissättningsmetoder inte vara tillåtna, eftersom det är

allmänt känt att sådana metoder gör det ytterst svårt för

användarna att fastställa det faktiska priset för en betal-

tjänst. I synnerhet bör användning av valuteringsdagar som

missgynnar användarna inte tillåtas.

(46)

För att betalningssystemet ska fungera friktionsfritt och

effektivt måste användaren kunna lita på att betaltjänst-

leverantören utför betalningstransaktionen korrekt och

inom avtalad tid. Leverantören har i regel förutsättningar

att bedöma riskerna i samband med betalningstransaktio-

nen. Det är leverantören som tillhandahåller betalnings-

systemet, vidtar åtgärder för att återkalla felaktigt placerade

medel och i de flesta fall beslutar om vilka mellanhänder

som ska bidra till att utföra betalningstransaktionen. Med

hänsyn till alla dessa överväganden är det, utom under

onormala och oförutsägbara förhållanden, helt klart

lämpligt att betaltjänstleverantören blir ansvarig för

utförandet av en betalningstransaktion som denne har tagit

emot från användaren, utom för betalningsmottagarens

betaltjänstleverantörs handlingar och underlåtelser, för vilka

endast betalningsmottagaren är ansvarig. För att emellertid

inte lämna betalaren skyddslös i osannolika sammansätt-

ningar där det kan förbli öppet (non liquet) huruvida

betalningsbeloppet vederbörligen mottogs av betalnings-

mottagarens betaltjänstleverantör eller ej, bör den mot-

svarande bevisbördan ligga på betalarens betaltjänst-

leverantör. Som regel kan det förväntas att det förmedlande

institut, vanligtvis ett ”neutralt” organ såsom en centralbank

eller en clearingorganisation, som överför betalningsbe-

loppet från den sändande till den mottagande betaltjänst-

leverantören kommer att lagra kontouppgifterna och kunna

tillhandahålla dessa när så är nödvändigt. När betalnings-

beloppet har krediterats den mottagande betaltjänstleve-

5.12.2007

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 319/7

rantörens konto, bör betalningsmottagaren omedelbart ha

en fordran på sin betaltjänstleverantör för kreditering på sitt

konto.

(47)

Betalarens betaltjänstleverantör bör ha ansvaret för att

betalningar utförs korrekt, särskilt vad gäller betalning av

hela betalningstransaktionens belopp och tiden för utfö-

randet, samt fullt ansvar, om andra parter i betalnings-

kedjan fram till betalningsmottagarens konto eventuellt inte

agerar på rätt sätt. Det följer av detta ansvar att betalarens

betaltjänstleverantör, när hela beloppet inte krediteras

betalningsmottagarens betaltjänstleverantör, bör korrigera

betalningstransaktionen eller utan onödigt dröjsmål ome-

delbart återbetala den berörda delen av transaktionsbe-

loppet till betalaren, utan att detta påverkar eventuella

andra anspråk som kan komma att ställas enligt nationell

lagstiftning. Detta direktiv bör endast gälla skyldigheter och

ansvar enligt avtalet mellan betaltjänstanvändaren och

dennes betaltjänstleverantör. För att betalningar och andra

betaltjänster ska fungera på rätt sätt fordras emellertid att

betaltjänstleverantörerna och deras mellanhänder, till

exempel betalningsbehandlare, har avtal i vilka överens-

kommelse träffats om deras ömsesidiga rättigheter och

skyldigheter. Ansvarsfrågor utgör en väsentlig del av dessa

likformiga avtal. För att tillförlitligheten hos betaltjänst-

leverantörer och mellanhänder som deltar i betalnings-

transaktionen ska säkerställas, är det av rättssäkerhetsskäl

nödvändigt att det fastställs att icke ansvariga betaltjänst-

leverantörer kompenseras för uppkomna förluster eller

belopp som utbetalats enligt bestämmelserna om ansvar i

detta direktiv. Ytterligare rättigheter och detaljer om

omfattningen av regress och hur anspråk på den betal-

tjänstleverantör eller mellanhand som orsakat en felaktig

betalningstransaktion ska hanteras bör överlåtas till avtals-

överenskommelser.

(48)

Det bör vara möjligt för betaltjänstleverantören att klart

ange vilken information som krävs för att utföra betal-

ningsordern korrekt. För att undvika uppsplittring och inte

äventyra inrättandet av integrerade betalningssystem inom

gemenskapen bör medlemsstaterna dock inte kunna kräva

att en särskild identifikationskod används för betalnings-

transaktioner. Detta bör emellertid inte hindra medlems-

staterna från att kräva att betalarens betaltjänstleverantör

iakttar tillbörlig försiktighet och, när det är tekniskt möjligt

och inte kräver manuellt ingripande, kontrollerar att den

unika identifikationskoden stämmer och, om den unika

identifikationskoden inte stämmer, vägrar att utföra betal-

ningsordern och informerar betalaren om detta. Betaltjänst-

leverantörens ansvar bör vara begränsat till att gälla att

varje betalningstransaktion utförs korrekt i enlighet med

betalningsordern från betaltjänstanvändaren.

(49)

För att göra det möjligt att effektivt förebygga bedrägerier

och bekämpa betalningsbedrägerier i hela gemenskapen bör

det införas bestämmelser om effektivt utbyte av uppgifter

mellan betaltjänstleverantörerna, som bör tillåtas att samla

in, behandla och utbyta personuppgifter avseende personer

som är involverade i betalningsbedrägerier. Hela denna

verksamhet bör bedrivas i överensstämmelse med Europa-

parlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den

24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med

avseende på behandling av personuppgifter och om det fria

flödet av sådana uppgifter (1).

(50)

Det är nödvändigt att se till att de bestämmelser i nationell

lag som antas enligt detta direktiv genomförs effektivt.

Därför bör det inrättas lämpliga förfaranden genom vilka

det blir möjligt att framföra klagomål mot betaltjänst-

leverantörer som inte iakttar bestämmelserna och säker-

ställa

att

lämpliga,

effektiva,

proportionella

och

avskräckande sanktioner åläggs vid behov.

(51)

Medlemsstaterna bör, utan att det påverkar kundernas rätt

att väcka talan inför domstol, säkerställa lättillgängliga och

smidiga lågkostnadslösningar utanför domstol, vid tvister

mellan betaltjänstleverantörer och konsumenter om de

rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i detta direktiv.

Genom artikel 5.2 i Romkonventionen om tillämplig lag på

avtalsförpliktelser (2) garanteras att det skydd som till-

försäkras konsumenten enligt tvingande regler i lagen i det

land där denne har sin vanliga vistelseort inte kan

undergrävas genom avtalsbestämmelser om tillämplig lag.

(52)

Medlemsstaterna bör avgöra om de behöriga myndigheter

som utses för att auktorisera betalningsinstitut också kan

vara behöriga myndigheter för förfaranden för klagomål

och tvistlösning utanför domstol.

(53)

Detta direktiv ska inte påverka bestämmelser i nationell

lagstiftning om ansvar för brister i formuleringen eller

överföringen av uppgifter.

(54)

Eftersom det är nödvändigt att kontrollera att detta direktiv

fungerar tillfredsställande och övervaka utvecklingen mot

upprättandet av en inre marknad för betalningar, bör

kommissionen lägga fram en rapport tre år efter det att

perioden för genomförandet av detta direktiv har avslutats.

Med tanke på den globala integreringen av finansiella

tjänster och harmoniserat konsumentskydd även utöver

detta direktivs effektiva sätt att fungera, bör de huvudsakliga

punkterna i översynen vara det eventuella behovet av att

utvidga tillämpningsområdet till valutor utanför EU och

betalningstransaktioner där endast en av de berörda

betaltjänstleverantörerna finns i gemenskapen.

(55)

Eftersom bestämmelserna i detta direktiv ersätter bestäm-

melserna i direktiv 97/5/EG bör det direktivet upphöra att

gälla.

(56)

Det är nödvändigt att fastställa närmare bestämmelser om

bedräglig användning av betalkort, något som för närva-

rande omfattas av i Europaparlamentets och rådets direktiv

L 319/8

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.12.2007

(1) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31. Direktivet ändrat genom förordning

(EG) nr 1882/2003 (EUT L 284, 31.10.2003, s. 1).

(2) EGT C 27, 26.1.1998, s. 34.

97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid

distansavtal (1) och direktiv 2002/65/EG. Dessa direktiv bör

därför ändras i enlighet med detta.

(57)

Eftersom finansiella institut enligt direktiv 2006/48/EG inte

omfattas av de regler som är tillämpliga på kreditinstitut,

bör de omfattas av samma krav som betalningsinstitut, så

att de kan tillhandahålla betaltjänster inom gemenskapen.

Direktiv 2006/48/EG bör därför ändras i enlighet med

detta.

(58)

Eftersom penningöverföring enligt detta direktiv definieras

som en betaltjänst som förutsätter auktorisation för

betalningsinstitut eller registrering för vissa fysiska eller

juridiska personer som under vissa förutsättningar som

anges i detta direktiv omfattas av undantagsbestämmelser,

bör Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av

den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det

finansiella systemet används för penningtvätt och finansier-

ing av terrorism (2) ändras i enlighet med detta.

(59)

I rättssäkerhetens intresse är det lämpligt att införa

övergångsbestämmelser enligt vilka personer som har inlett

sin verksamhet som betalningsinstitut, i enlighet med

gällande nationell lagstiftning innan detta direktiv trädde i

kraft, kan fortsätta att bedriva denna verksamhet i den

berörda medlemsstaten under viss tid.

(60)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen inrättandet av

en inre marknad för betaltjänster, inte i tillräcklig utsträck-

ning kan uppnås av medlemsstaterna, eftersom det kräver

harmonisering av ett stort antal skilda regler i de olika

medlemsstaternas rättssystem, och det därför bättre kan

uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta

åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i

fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i

samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är

nödvändigt för att uppnå detta mål.

(61)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta

direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/

EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som ska

tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförande-

befogenheter (3).

(62)

Kommissionen bör särskilt ges behörighet att anta genom-

förandeåtgärd i syfte att beakta den tekniska utvecklingen

och marknadsutvecklingen. Eftersom dessa åtgärder har en

allmän räckvidd och avser att ändra icke väsentliga delar av

detta direktiv, måste de antas i enlighet med det före-

skrivande förfarandet med kontroll i artikel 5a i beslut

1999/468/EG.

(63)

I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om

bättre lagstiftning (4) uppmuntras medlemsstaterna att för

egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabeller

som så långt det är möjligt visar överensstämmelsen mellan

direktivet och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra

dessa tabeller.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVDELNING I

SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

Syfte

1. I detta direktiv fastställs bestämmelser för hur medlems-

staterna ska skilja mellan följande sex kategorier av betaltjänst-

leverantörer:

a)

Kreditinstitut i den mening som avses i artikel 4.1 a i

direktiv 2006/48/EG.

b)

Institut för elektroniska pengar i den mening som avses i

artikel 1.3 a i direktiv 2000/46/EG.

c)

Postgiroinstitut som enligt nationell lagstiftning har rätt att

tillhandahålla betaltjänster.

d)

Betalningsinstitut i den mening som avses i detta direktiv.

e)

Europeiska centralbanken och nationella centralbanker, när

de inte agerar i egenskap av monetär myndighet eller andra

offentliga myndigheter.

f)

Medlemsstaterna eller deras regionala eller lokala myndig-

heter, när de inte agerar i egenskap av offentliga myndig-

heter.

2. I detta direktiv fastställs även bestämmelser om krav på klara

villkor för och tydlig information om betaltjänster samt om

betaltjänstanvändarnas och betaltjänstleverantörernas respektive

rättigheter och skyldigheter vid tillhandahållande av betaltjänster

som regelbunden sysselsättning eller affärsverksamhet.

Artikel 2

Räckvidd

1. Detta direktiv ska tillämpas på betaltjänster som tillhanda-

hålls inom gemenskapen. Avdelningarna III och IV i detta

direktiv ska dock, med undantag av artikel 73, endast tillämpas

när såväl betalarens som betalningsmottagarens betaltjänst-

leverantör, eller den ende betaltjänstleverantören i en betalnings-

transaktion, är etablerad i gemenskapen.

5.12.2007

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 319/9

(1) EGT L 144, 4.6.1997, s. 19. Direktivet senast ändrat genom direktiv

2005/29/EG.

(2) EUT L 309, 25.11.2005, s. 15.

(3) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23. Beslutet ändrat genom beslut 2006/

512/EG (EUT L 200, 22.7.2006, s. 11).

(4) EUT C 321, 31.12.2003, s. 1.

2. Avdelningarna III och IV ska tillämpas på betaltjänster som

genomförs i euro eller valutan i en medlemsstat utanför

euroområdet.

3. Medlemsstaterna får undanta alla institut som avses i

artikel 2 i direktiv 2006/48/EG från tillämpningen av alla eller

vissa bestämmelser i det här direktivet, med undantag av de som

avses i första och andra strecksatserna i den artikeln.

Artikel 3

Undantag från tillämpningsområdet

Detta direktiv ska inte tillämpas på följande:

a)

Betalningstransaktioner direkt från betalaren till betalnings-

mottagaren vilka uteslutande görs i kontanter utan med-

verkan av mellanhand.

b)

Betalningstransaktioner från betalaren till betalningsmot-

tagaren genom ett handelsombud som auktoriserats att

förhandla om eller slutföra försäljning eller köp av varor

eller tjänster på betalarens eller betalningsmottagarens

vägnar.

c)

Yrkesmässig, fysisk transport av sedlar och mynt, inbegripet

insamling, hantering och leverans av dessa.

d)

Betalningstransaktioner som består av ej yrkesmässig

insamling och leverans av kontanter inom ramen för ideell

verksamhet eller välgörenhet.

e)

Tjänster som innebär att betalningsmottagaren förser

betalaren med kontanter som en del av en betalnings-

transaktion efter uttrycklig begäran av betaltjänstanvända-

ren

omedelbart

före

verkställandet

av

betalnings-

transaktionen genom betalning för inköp av varor eller

tjänster.

f)

Valutaväxlingsverksamhet, dvs. ”cash to cash”-transaktioner,

om medlen inte innehas på ett betalkonto.

g)

Betalningstransaktioner baserade på följande handlingar,

dragna på betaltjänstleverantören i syfte att ställa medel till

betalningsmottagarens förfogande:

i)

Papperscheckar enligt Genèvekonventionen av den

19 mars 1931 om gemensam checklag.

ii)

Papperscheckar som liknar dem som avses i led i och

som regleras av lagstiftningen i de medlemsstater som

inte är parter i Genèvekonventionen av den 19 mars

1931 om enhetlig checklag.

iii)

Dragna pappersväxlar enligt Genèvekonventionen av

den 7 juni 1930, om enhetlig lagstiftning för växlar

och skuldebrev.

iv)

Dragna pappersväxlar som liknar dem som avses i led

iii och som regleras av lagstiftningen i de medlems-

stater som inte är parter i Genèvekonventionen av den

7 juni 1930 om enhetlig lagstiftning för växlar och

skuldebrev.

v)

Pappersbaserade kuponger.

vi)

Pappersbaserade resecheckar.

vii) Pappersbaserade postanvisningar enligt Världspost-

unionens definition.

h)

Betalningstransaktioner som genomförs inom ett system

för avveckling av betalningar eller värdepapper mellan

avvecklingsagenter, centrala motparter, clearingorganisatio-

ner och/eller centralbanker och andra deltagare i systemet,

samt betaltjänstleverantörer, utan att detta påverkar

tillämpningen av artikel 28.

i)

Betalningstransaktioner som avser förvaltning av värde-

papper, inbegripet utdelningar, inkomst eller annan fördel-

ning, eller inlösen eller försäljning, vilka genomförs av de

personer som avses i led h eller av värdepappersföretag,

kreditinstitut, företag för kollektiva investeringar eller

kapitalförvaltningsbolag som tillhandahåller investerings-

tjänster samt andra enheter som har tillstånd att förvara

finansiella instrument.

j)

Tjänster som tillhandahålls av leverantörer av tekniska

tjänster vilka stöder tillhandahållandet av betaltjänster utan

att de vid någon tidpunkt kommer i besittning av de medel

som ska överföras, inklusive behandling och lagring av

uppgifter, förtroendeskapande tjänster och integritetsskydd,

autentisering av uppgifter och enheter, tillhandahållande av

nät för informationsteknik (IT) och kommunikationsnät

samt tillhandahållande och underhåll av terminaler och

utrustning för betaltjänster.

k)

Tjänster som baseras på instrument som kan användas för

förvärv av varor eller tjänster endast i de lokaler som

utgivaren använder eller enligt affärsöverenskommelse med

utgivaren, antingen inom ett begränsat nätverk av tjänste-

leverantörer eller i fråga om ett begränsat varu- eller

tjänsteutbud.

l)

Betalningstransaktioner som verkställs med hjälp av tele-

utrustning eller digital eller informationsteknisk utrustning,

när de köpta varorna eller tjänsterna levereras till och är

avsedda att användas med hjälp av teleutrustning eller

digital eller informationsteknisk utrustning, förutsatt att

operatören för teleutrustningen eller den digitala eller

informationstekniska utrustningen inte agerar enbart som

en mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leveran-

tören av varorna eller tjänsterna.

m)

Betalningstransaktioner som genomförs mellan betaltjänst-

leverantörer, deras ombud eller filialer för egen räkning.

n)

Betalningstransaktioner mellan ett moderföretag och dess

dotterföretag eller mellan dotterföretag till ett och samma

moderföretag, utan att någon annan betaltjänstleverantör

än ett företag i samma grupp medverkar som mellanhand.

L 319/10

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.12.2007

o)

Sådana tjänster för uttag av kontanter med hjälp av

uttagsautomater som tillhandahålls av leverantörer som

agerar för en eller flera kortutfärdare som inte är part(er) i

ramavtalet med den kund som tar ut pengar från ett

betalkonto, under förutsättning att dessa leverantörer inte

tillhandahåller andra betaltjänster som förtecknas i bilagan.

Artikel 4

Definitioner

I detta direktiv gäller följande definitioner:

1.

hemmedlemsstat:

i)

den medlemsstat där betaltjänstleverantörens säte är

beläget, eller

ii)

om betaltjänstleverantören i enlighet med nationell

lagstiftning saknar säte, den medlemsstat där dess

huvudkontor är beläget.

2.

värdmedlemsstat: en annan medlemsstat än hemmedlems-

staten, där en betaltjänstleverantör har ett ombud eller en

filial eller tillhandahåller betaltjänster.

3.

betaltjänst: en affärsverksamhet som förtecknas i bilagan.

4.

betalningsinstitut: en juridisk person som har beviljats

auktorisation i enlighet med artikel 10 att tillhandahålla

och utföra betaltjänster inom gemenskapen.

5.

betalningstransaktion: en åtgärd som initieras av betalaren

eller betalningsmottagaren vid placering, överföring eller

uttag av medel, oberoende av eventuella underliggande

förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren.

6.

betalningssystem: ett system för överföring av medel med

formella och standardiserade rutiner och gemensamma

regler för behandling, clearing och/eller avveckling av

betalningstransaktioner.

7.

betalare: en fysisk eller juridisk person som är betalkon-

toinnehavare och som godkänner en betalningsorder från

detta betalkonto eller, om det inte finns något betalkonto,

en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalnings-

order.

8.

betalningsmottagare: en fysisk eller juridisk person som är

den avsedda mottagaren av medel som har omfattats av en

betalningstransaktion.

9.

betaltjänstleverantör: sådana organ som avses i artikel 1.1 och

juridiska och fysiska personer som omfattas av undantaget

enligt artikel 26.

10. betaltjänstanvändare: en fysisk eller juridisk person som

utnyttjar en betaltjänst i egenskap av antingen betalare eller

betalningsmottagare eller i båda dessa egenskaper.

11. konsument: en fysisk person som enligt de avtal om

betaltjänster som omfattas av detta direktiv agerar vid

sidan av sin närings- eller yrkesverksamhet.

12. ramavtal: ett avtal om betaltjänster som reglerar det

kommande genomförandet av enskilda och successiva

betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter

och villkor för att öppna ett betalkonto.

13. penningöverföring: en betaltjänst där medel tas emot från en

betalare, utan att något betalkonto öppnas i betalarens eller

betalningsmottagarens namn, uteslutande i syfte att över-

föra motsvarande belopp till en betalningsmottagare eller

en annan betaltjänstleverantör som agerar på betalnings-

mottagarens vägnar, och/eller där dessa medel tas emot på

betalningsmottagarens vägnar och ställs till betalnings-

mottagarens förfogande.

14. betalkonto: ett konto som innehas i en eller flera betal-

tjänstanvändares namn och som används för genom-

förandet av betalningstransaktioner.

15. medel: sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt

elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 1.3 b i

direktiv 2000/46/EG.

16. betalningsorder: varje instruktion som en betalare eller

betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att

en betalningstransaktion ska genomföras.

17. valuteringsdag: den referenstidpunkt som används av en

betaltjänstleverantör för beräkningen av räntan på de medel

som debiterats eller krediterats ett betalkonto.

18. referensväxelkurs: den växelkurs som ligger till grund för

beräkningen av eventuell valutaväxling och görs tillgänglig

av betaltjänstleverantören eller härrör från en offentligt

tillgänglig källa.

19. autentisering: ett förfarande genom vilket betaltjänstleveran-

tören kan kontrollera användningen av ett specifikt betal-

ningsinstrument, inklusive personliga säkerhetsanord-

ningar.

20. referensräntesats: en räntesats som ligger till grund för

beräkningen av eventuell tillämplig ränta och som härrör

från en offentligt tillgänglig källa som kan kontrolleras av

båda parterna i ett avtal om betaltjänster.

21. unik identifikationskod: en kombination av bokstäver, siffror

eller symboler som betaltjänstleverantören uppger för

betaltjänstanvändaren och som denne ska uppge för att

på ett otvetydigt sätt identifiera den andre betaltjänst-

användaren och/eller dennes betalkonto för en betalnings-

transaktion.

5.12.2007

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 319/11

22. ombud: en fysisk eller juridisk person som agerar för ett

betalningsinstituts räkning vid tillhandahållandet av betal-

tjänster.

23. betalningsinstrument: varje form av personliga(a) anordning

(ar) och/eller rutiner som betaltjänstanvändaren och betal-

tjänstleverantören har träffat avtal om och som används av

betaltjänstanvändaren för att initiera en betalningsorder.

24. teknik för distanskommunikation: varje teknik som kan

användas för att ingå avtal om betaltjänster utan att

betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren samtidigt

är fysiskt närvarande på samma plats.

25. varaktigt medium: varje instrument som betaltjänstanvända-

ren kan använda för att bevara information som är riktad

till honom eller henne personligen, på ett sätt som är

tillgängligt för användning i framtiden under en tid som är

lämplig för informationens syfte, och som tillåter oför-

ändrad återgivning av den bevarade informationen.

26. mikroföretag: företag som, när betaltjänstavtalet ingås, är ett

företag i enlighet med definitionen i artikel 1 och artikel 2.1

och 2.3 i bilagan till rekommendation 2003/361/EG.

27. bankdag: en dag på vilken betalarens eller betalnings-

mottagarens betaltjänstleverantör, när denne medverkar till

genomförandet av en betalningstransaktion, har öppet för

verksamhet i den utsträckning som krävs för genomförande

av en betalningstransaktion.

28. autogiro: en betaltjänst för debitering av en betalares

betalkonto, där en betalningstransaktion initieras av betal-

ningsmottagaren på grundval av betalarens medgivande till

betalningsmottagaren, betalningsmottagarens betaltjänstle-

verantör eller betalarens egen betaltjänstleverantör.

29. filial: ett annat driftställe än huvudkontoret vilket utgör en

del av ett betalningsinstitut och inte är en juridisk person

och självständigt utför alla eller vissa av de transaktioner

som är hänförliga till verksamheten i betalningsinstitutet.

Alla driftställen i en medlemsstat som är inrättade av ett

betalningsinstitut med huvudkontor i en annan medlems-

stat ska anses utgöra en enda filial.

30. grupp: en grupp av företag som består av ett moderföretag,

dess dotterföretag och de enheter i vilka moderföretaget och

dess dotterföretag har ägarintressen samt företag som är

knutna till varandra genom ett sådant förhållande som

avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG.

AVDELNING II

BETALTJÄNSTLEVERANTÖRER

KAPITEL 1

Betalningsinstitut

Av s n i t t 1

A l l m ä n n a r e g l e r

Artikel 5

Ansökningar om auktorisation

För att auktoriseras som betalningsinstitut ska en ansökan

inlämnas till de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten

tillsammans med följande:

a)

En verksamhetsplan, där det bland annat anges vilka slag av

betaltjänster som planeras.

b)

En affärsplan med en budgetprognos för de tre första

räkenskapsåren, där det visas att den sökande har förmåga

att utnyttja system, resurser och förfaranden som är

lämpliga och väl anpassade för en sund verksamhet.

c)

Bevis för att betalningsinstitutet har det startkapital som

avses i artikel 6.

d)

För de betalningsinstitut som avses i artikel 9.1, en

beskrivning av de åtgärder som vidtagits för att skydda

betaltjänstanvändarnas medel i enlighet med artikel 9.

e)

En beskrivning av den sökandes styrformer och mekanis-

mer för intern kontroll, inklusive förvaltnings-, riskhanter-

ings- och redovisningsförfaranden, vilken ska visa att dessa

styrningsformer, mekanismer och förfaranden för kontroll

är proportionella, lämpliga, sunda och tillräckliga.

f)

En beskrivning av de mekanismer för intern kontroll som

sökanden har fastställt för att fullgöra skyldigheterna i fråga

om penningtvätt och finansiering av terrorism enligt

direktiv 2005/60/EG och Europaparlamentets och rådets

förordning (EG) nr 1781/2006 av den 15 november 2006

om information om betalaren som ska åtfölja överföringar

av medel (1).

g)

En beskrivning av sökandens strukturella organisation,

vilken i tillämpliga fall även ska omfatta en beskrivning av

avsedd användning av ombud och filialer, lösningarna för

utläggning på entreprenad och sökandens deltagande i ett

nationellt eller internationellt betalningssystem.

h)

Identitetsuppgifter för personer som direkt eller indirekt har

ett kvalificerat innehav i sökanden i den mening som avses i

artikel 4.11 i direktiv 2006/48/EG, storleken av deras

L 319/12

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.12.2007

(1) EUT L 345, 8.12.2006, s. 1.

innehav och bevis på deras lämplighet med hänsyn till att

en sund och ansvarsfull ledning av betalningsinstitutet

måste garanteras.

i)

Identitetsuppgifter för direktörer och personer som ansva-

rar för förvaltningen av betalningsinstitutet och i tillämpliga

fall för personer som ansvarar för förvaltningen av

betalningsinstitutets betaltjänstverksamhet samt bevis på

att dessa har gott anseende och enligt betalningsinstitutets

hemmedlemsstat har den kunskap och erfarenhet som

krävs för att tillhandahålla betaltjänster.

j)

I tillämpliga fall identitetsuppgifter för lagstadgade revisorer

och revisionsföretag enligt definition i Europaparlamentets

och rådets direktiv 2006/43/EG av den 17 maj 2006 om

lagstadgad årsrevision av årsbokslut och sammanställd

redovisning (1).

k)

Den sökandes rättsliga ställning och bolagsordning.

l)

Adressen till den sökandes huvudkontor.

För de syften som avses i d, e och g ska sökanden tillhandahålla

en beskrivning av sina revisionsarrangemang och de organisato-

riska arrangemang som har inrättats för att se till att alla skäliga

åtgärder vidtas för att skydda användarnas intressen samt trygga

kontinuitet och tillförlitlighet vid utförandet av betaltjänsterna.

Artikel 6

Startkapital

Medlemsstaterna ska kräva att betalningsinstituten vid tidpunk-

ten för auktorisationen har ett startkapital bestående av kapital

enligt artikel 57 a och b i direktiv 2006/48/EG enligt följande:

a)

Om betalningsinstitutet tillhandahåller endast den betal-

tjänst som förtecknas i punkt 6 i bilagan, får dess kapital

aldrig underskrida 20 000 EUR.

b)

Om betalningsinstitutet tillhandahåller den betaltjänst som

förtecknas i punkt 7 i bilagan, får dess kapital aldrig

underskrida 50 000 EUR.

c)

Om betalningsinstitutet tillhandahåller någon av de

betaltjänster som förtecknas i punkterna 1–5 i bilagan, får

dess kapital aldrig underskrida 125 000 EUR.

Artikel 7

Kapitalbas

1. Betalningsinstitutens kapitalbas enligt artiklarna 57–61 samt

63, 64 och 66 i direktiv 2006/48/EG får inte underskrida det

belopp som krävs enligt artiklarna 6 eller 8 i detta direktiv

beroende på vilket som är högst.

2. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att

förhindra att de poster som får ingå i kapitalbasen används flera

gånger, när betalningsinstitutet tillhör samma grupp som ett

annat betalningsinstitut, kreditinstitut, värdepappersföretag,

kapitalförvaltningsbolag eller försäkringsföretag. Denna punkt

ska även tillämpas när betalningsinstitutet är av hybridkaraktär

och bedriver annan verksamhet än att tillhandahålla de

betaltjänster som förtecknas i bilagan.

3. Om de villkor som föreskrivs i artikel 69 i direktiv 2006/48/

EG är uppfyllda, får medlemsstaterna eller deras behöriga

myndigheter välja att inte tillämpa artikel 8 i detta direktiv på

betalningsinstitut som omfattas av den gruppbaserade tillsynen

av moderkreditinstitutet i enlighet med direktiv 2006/48/EG.

Artikel 8

Beräkning av kapitalbas

1. Oaktat de inledande kapitalkrav som fastställs i artikel 6, ska

medlemsstaterna kräva att betalningsinstituten alltid har en

kapitalbas beräknad med en av följande tre metoder enligt vad

som fastställts av de behöriga myndigheterna i enlighet med

nationell lagstiftning:

Metod A

Betalningsinstitutets kapitalbas ska uppgå till lägst 10 % av dess

fasta omkostnader föregående år. De behöriga myndigheterna får

justera detta krav, om det har skett en väsentlig förändring av

betalningsinstitutets verksamhet sedan föregående år. Om ett

betalningsinstitut inte har fullföljt ett helt års affärsverksamhet

vid tidpunkten för beräkningen, ska kravet vara att kapitalbasen

ska uppgå till lägst 10 % av motsvarande fasta omkostnader

enligt dess affärsplan, såvida inte de behöriga myndigheterna

kräver en justering av planen.

Metod B

Betalningsinstitutets kapitalbas ska uppgå till lägst summan av

följande poster, multiplicerad med den skalfaktor k som anges i

punkt 2, där betalningsvolymen (BV) utgör en tolftedel av det

sammanlagda beloppet av de betalningstransaktioner som

betalningsinstitutet genomförde under föregående år:

a)

4,0 % av den del av BV som ej överstiger 5 miljoner EUR

plus

b)

2,5 % av den del av BV som överstiger 5 miljoner EUR men

ej 10 miljoner EUR

plus

c)

1 % av den del av BV som överstiger 10 miljoner EUR men

ej 100 miljoner EUR

plus

5.12.2007

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 319/13

(1) EUT L 157, 9.6.2006, s. 87.

d)

0,5 % av den del av BV som överstiger 100 miljoner EUR

men ej 250 miljoner EUR

plus

e)

0,25 % av den del av BV som överstiger 250 miljoner EUR.

Metod C

Betalningsinstitutets kapitalbas ska uppgå till lägst ett belopp

som utgörs av den relevanta indikatorn enligt a, multiplicerad

med den multiplikationsfaktor som anges i b och med den

skalfaktor k som anges i punkt 2:

a)

Den relevanta indikatorn ska vara summan av

—

ränteinkomster,

—

ränteutgifter,

—

mottagen kommission och mottagna avgifter, och

—

övriga rörelseintäkter.

Varje post ska inkluderas i summan med sitt positiva eller

negativa tecken. Inkomster från extraordinära eller irregul-

jära poster får inte tas med i beräkningen av den relevanta

indikatorn. Kostnaderna för tjänster som lagts ut på

entreprenad till tredje man får dras av från den relevanta

indikatorn i de fall då de härrör från ett företag som är

föremål för tillsyn enligt detta direktiv. Den relevanta

indikatorn ska beräknas på grundval av den tolvmånad-

ersobservation som gjorts vid utgången av föregående

räkenskapsår. Den relevanta indikatorn ska beräknas på det

senaste räkenskapsåret. Kapitalbaser som beräknats enligt

metod c ska emellertid inte ligga under 80 % av medel-

värdet för den relevanta indikatorn under de tre föregående

räkenskapsåren. Om inga reviderade uppgifter finns till-

gängliga, får affärsprognoser användas.

b)

Multiplikationsfaktorn ska vara

i)

10 % för den del av den relevanta indikatorn som ej

överstiger 2,5 miljoner EUR,

ii)

8 % för den del av den relevanta indikatorn som

överstiger 2,5 miljoner EUR men ej 5 miljoner EUR,

iii)

6 % för den del av den relevanta indikatorn som

överstiger 5 miljoner EUR men ej 25 miljoner EUR,

iv)

3 % för den del av den relevanta indikatorn som

överstiger 25 miljoner EUR men ej 50 miljoner EUR,

v)

1,5 % över 50 miljoner EUR.

2. Den skalfaktor k som ska användas i metoderna B och C ska

vara

a)

0,5, om betalningsinstitutet tillhandahåller endast den

betaltjänst som förtecknas i punkt 6 i bilagan,

b)

0,8, om betalningsinstitutet tillhandahåller den betaltjänst

som förtecknas i punkt 7 i bilagan,

c)

1, om betalningsinstitutet tillhandahåller någon av de

betaltjänster som förtecknas i punkterna 1–5 i bilagan.

3. De behöriga myndigheterna får, på grundval av en

utvärdering av betalningsinstitutets riskhanteringsprocesser, för-

lustdatabas och interna kontrollmekanismer, kräva att betal-

ningsinstitutet har en kapitalbas som är upp till 20 % högre än

det belopp som skulle bli resultatet av tillämpningen av den

metod som valts i enlighet med punkt 1 eller tillåta betalnings-

institutet att ha en kapitalbas som är upp till 20 % lägre än det

belopp som skulle bli resultatet av tillämpningen av den metod

som valts i enlighet med punkt 1.

Artikel 9

Skyddskrav

1. Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna ska kräva

att ett betalningsinstitut som tillhandahåller någon av de

betaltjänster som förtecknas i bilagan och samtidigt bedriver

annan affärsverksamhet som avses i artikel 16.1 c på följande sätt

ska skydda de medel som för genomförandet av betalnings-

transaktioner har tagits emot av betaltjänstanvändare eller

genom en annan betaltjänstleverantör:

Medlen ska

a)

inte vid någon tidpunkt sammanblandas med de medel som

innehas för någon fysisk eller juridisk persons, annan än

betaltjänstanvändarnas, räkning och ska, när medlen fort-

farande innehas av betalningsinstitutet men ännu inte har

sänts till betalningsmottagaren eller överförts till en annan

betaltjänstleverantör vid slutet av bankdagen efter den dag

då medlen mottogs, deponeras på ett särskilt konto hos ett

kreditinstitut eller investeras i säkra, likvida lågrisktillgångar

i enlighet med vad hemmedlemsstatens behöriga myndig-

heter fastställer, och

b)

i betaltjänstanvändarnas intresse hållas åtskilda i enlighet

med nationell lagstiftning mot anspråk från betalnings-

institutets övriga kreditorer, särskilt vid insolvens,

eller

c)

omfattas av en försäkring eller annan jämförlig garanti från

ett försäkringsbolag eller ett kreditinstitut som inte tillhör

samma grupp som betalningsinstitutet, uppgående till det

belopp som skulle ha avskiljts i avsaknad av en försäkring

eller annan jämförbar garanti, vilket ska utbetalas om

betalningsinstitutet inte kan uppfylla sina finansiella

skyldigheter.

L 319/14

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.12.2007

2. Om ett betalningsinstitut är skyldigt att skydda medel enligt

punkt 1 och en andel av dessa medel ska användas för

kommande betalningstransaktioner och det återstående beloppet

ska användas för tjänster som inte är en betaltjänst, ska den andel

av medlen som ska användas för kommande betalningstransak-

tioner omfattas av kraven i punkt 1. Om denna andel är variabel

eller okänd på förhand, får medlemsstaterna tillåta att betal-

ningsinstituten tillämpar denna punkt på grundval av en

representativ andel som ska antas användas för betaltjänster,

förutsatt att ska det på grundval av historiska uppgifter kan göras

en rimlig uppskattning av denna representativa andel vilken

godtas av de behöriga myndigheterna.

3. Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna får kräva

att även betalningsinstitut som inte bedriver annan affärs-

verksamhet som avses i artikel 16.1 c uppfyller de skyddskrav

som anges i punkt 1 i denna artikel.

4. Medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna får också

begränsa dessa skyddskrav till medel som tillhör de betaltjänst-

användare vilkas medel individuellt överstiger en tröskel på

600 EUR.

Artikel 10

Beviljande av auktorisation

1. Medlemsstaterna ska kräva att företag förutom de som avses

i artikel 1.1 a–c, e och f och juridiska eller fysiska personer som

omfattas av undantaget i artikel 26, om de avser att tillhandahålla

betaltjänster, ska ha auktoriserats som betalningsinstitut innan de

börjar tillhandahålla dessa tjänster. Auktorisation får endast

beviljas en juridisk person som är etablerad i en medlemsstat.

2. Auktorisation ska beviljas, om den information och de

bestyrkanden som åtföljer ansökan uppfyller kraven enligt

artikel 5 och de behöriga myndigheterna efter att ha granskat

ansökan kommer fram till en positiv sammanlagd bedömning.

Innan auktorisation beviljas, får de behöriga myndigheterna om

lämpligt höra den nationella centralbanken eller andra berörda

offentliga myndigheter.

3. Ett betalningsinstitut som enligt den nationella lagstift-

ningen i sin hemmedlemsstat är skyldig att ha ett säte ska ha sitt

huvudkontor i den medlemsstat där det har sitt säte.

4. De behöriga myndigheterna får bevilja auktorisation endast

om betalningsinstitutet, med hänsyn till behovet av att försäkra

sig om sund och ansvarsfull ledning av ett betalningsinstitut, har

effektiva styrformer för sin betaltjänstverksamhet, bl.a. omfat-

tande en tydlig organisationsstruktur med en väl definierad,

överblickbar och konsekvent ansvarsfördelning, effektiva förfar-

anden för att identifiera, hantera, övervaka och rapportera de

risker som betalningsinstitutet är, eller skulle kunna bli,

exponerat för och tillfredsställande rutiner för intern kontroll,

däribland sunda förfaranden för administration och redovisning;

styrformerna, metoderna och rutinerna ska omfatta hela verk-

samheten och stå i proportion till arten och omfattningen av de

betaltjänster som betalningsinstitutet tillhandahåller och till deras

komplexitetsgrad.

5. Om ett betalningsinstitut tillhandahåller någon av de

betaltjänster som förtecknas i bilagan och samtidigt bedriver

annan affärsverksamhet får den berörda myndigheten kräva att

det upprättas en separat enhet för betaltjänstverksamheten, om

den verksamhet hos betalningsinstitutet som inte avser betal-

tjänster försämrar eller kan komma att försämra betalnings-

institutets finansiella sundhet eller de behöriga myndigheternas

förmåga att övervaka att betalningsinstitutet respekterar alla sina

förpliktelser enligt detta direktiv.

6. De behöriga myndigheterna ska vägra att bevilja auktorisa-

tion om de, med hänsyn till behovet av att försäkra sig om sund

och ansvarsfull ledning av ett betalningsinstitut, inte är förvissade

om att aktieägare eller andra medlemmar med kvalificerade

innehav är lämpliga.

7. Om det dessutom finns nära förbindelser enligt definitionen

i artikel 4.46 i direktiv 2006/48/EG mellan betalningsinstitutet

och andra fysiska eller juridiska personer, ska de behöriga

myndigheterna bevilja auktorisation endast om dessa förbindel-

ser inte hindrar ett effektivt utövande av deras tillsyn.

8. De behöriga myndigheterna får bevilja auktorisation endast

om lagar och andra författningar i ett tredjeland, som gäller för

en eller flera fysiska eller juridiska personer till vilka betalnings-

institutet har nära förbindelser, eller svårigheter vid tillämp-

ningen av dessa lagar och andra författningar, inte hindrar ett

effektivt utövande av deras tillsyn.

9. Auktorisationen ska gälla i alla medlemsstater och göra det

möjligt för det berörda betalningsinstitutet att tillhandahålla

betaltjänster inom hela gemenskapen med stöd av antingen

friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten,

förutsatt att auktorisationen omfattar sådana tjänster.

Artikel 11

Meddelande om beslut

Inom tre månader från mottagandet av en ansökan eller, om

ansökan skulle vara ofullständig, från mottagandet av all den

information som krävs för beslut, ska de behöriga myndighe-

terna underrätta sökanden om huruvida auktorisationen har

beviljats eller avslagits. Om auktorisation avslås ska skälen härför

anges.

Artikel 12

Återkallande av auktorisation

1. De behöriga myndigheterna får återkalla en auktorisation,

som beviljats ett betalningsinstitut endast under förutsättning att

institutet

a)

inte utnyttjar auktorisationen inom tolv månader, uttryck-

ligen avstår från auktorisationen, eller inte har bedrivit

någon verksamhet på minst sex månader, om den berörda

5.12.2007

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 319/15

medlemsstaten inte har infört bestämmelser om att

auktorisationen ska upphöra att gälla i sådana fall,

b)

har erhållit auktorisationen på grundval av oriktiga

uppgifter eller på något annat sätt i strid med gällande

regler,

c)

inte längre uppfyller villkoren för beviljande av auktorisa-

tion,

d)

skulle utgöra ett hot mot betalningssystemets stabilitet om

det fortsatte att bedriva sin betaltjänstverksamhet, eller

e)

omfattas av något annat fall där det i nationell lag föreskrivs

att auktorisationen ska återkallas.

2. Ett återkallande av en auktorisation ska motiveras och de

som berörs av beslutet ska informeras om detta.

3. Återkallandet av en auktorisation ska offentliggöras.

Artikel 13

Registrering

Medlemsstaterna ska upprätta ett offentligt register över

auktoriserade betalningsinstitut, deras ombud och filialer samt

över fysiska och juridiska personer, deras ombud och filialer som

omfattas av ett undantag enligt artikel 26 liksom över de institut

som avses i artikel 2.3 och som enligt nationell lagstiftning har

rätt att tillhandahålla betaltjänster. De ska införas i hem-

medlemsstatens register.

Detta register ska innehålla uppgift om de betaltjänster för vilka

betalningsinstitutet är auktoriserat eller för vilka de fysiska eller

juridiska personerna har registrerats. Auktoriserade betalnings-

institut ska upptas i en separat förteckning i registret åtskilda från

de fysiska och juridiska personer som införts i registret enligt

artikel 26. Registret ska vara allmänt tillgängligt för konsultation,

även med online-åtkomst, och uppdateras regelbundet.

Artikel 14

Upprätthållande av auktorisation

En förändring som påverkar riktigheten vad gäller den

information och de bevis som tillhandahållits i enlighet med

artikel 5, ska av betalningsinstitutet utan onödigt dröjsmål

meddelas de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten.

Artikel 15

Redovisning och lagstadgad revision

1. Direktiv 78/660/EEG och i tillämpliga fall direktiven 83/

349/EEG och 86/635/EEG samt Europaparlamentets och rådets

förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om

tillämpning av internationella redovisningsstandarder (1) ska

även tillämpas på betalningsinstitut.

2. Om de inte är undantagna enligt direktiv 78/660/EEG och i

tillämpliga fall direktiven 83/349/EEG och 86/635/EEG, ska

betalningsinstitutens årsbokslut och sammanställda redovisning

revideras av lagstadgade revisorer eller revisionsföretag i den

mening som avses i direktiv 2006/43/EG.

3. Ur kontrollsynpunkt ska medlemsstaterna ställa krav på att

betalningsinstitut lämnar separata redovisningsuppgifter om

betaltjänster som förtecknas i bilagan och den verksamhet som

avses i artikel 16.1, för vilken en revisionsberättelse ska lämnas.

Denna revisionsberättelse ska i förekommande fall samman-

ställas av lagstadgade revisorer eller ett revisionsföretag.

4. Förpliktelser enligt artikel 53 i direktiv 2006/48/EG ska i

tillämpliga delar också gälla betalningsinstitutens lagstadgade

revisorer eller revisionsföretag när det gäller betaltjänstverksam-

het.

Artikel 16

Verksamhet

1. Med undantag för tillhandahållande av betaltjänster som

förtecknas i bilagan ska betalningsinstitut ha rätt att utöva

följande verksamhet:

a)

Tillhandahållande av operativa och närliggande sidotjänster,

t.ex. säkerställande av genomförandet av betalningstransak-

tioner, valutaväxlingstjänster, förvaringsverksamhet samt

lagring och behandling av uppgifter.

b)

Drift av betalningssystem utan att detta påverkar tillämp-

ningen av artikel 28.

c)

Annan verksamhet än tillhandahållandet av betaltjänster,

med hänsyn till tillämplig gemenskapslagstiftning och

nationell lagstiftning.

2. När betalningsinstitut ägnar sig åt att tillhandahålla en eller

flera av de betaltjänster som förtecknas i bilagan, får de endast ha

betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktio-

ner. Eventuella medel som sådana betalningsinstitut tar emot

från betaltjänstanvändare för att tillhandahålla betaltjänster ska

inte betraktas som insättningar eller andra återbetalbara medel i

den mening som avses i artikel 5 i direktiv 2006/48/EG eller

elektroniska pengar i den mening som avses i artikel 1.3 i

direktiv 2000/46/EG.

3. Betalningsinstitut får endast bevilja en kredit för betaltjänster

som avses i punkt 4, 5 eller 7 i bilagan om följande villkor är

uppfyllda:

a)

Kreditgivningen ska vara en sidoverksamhet och kredit ska

beviljas endast i samband med genomförandet av en

betalningstransaktion.

L 319/16

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.12.2007

(1) EGT L 243, 11.9.2002, s. 1.

b)

Utan hinder av vad som föreskrivs i nationella bestämmel-

ser om kreditgivning med kreditkort, ska den kredit som

beviljas i samband med en betalning och som är utförd i

enlighet med artikel 10.9 och artikel 25 återbetalas inom en

kort tidsperiod som inte i något fall får överstiga tolv

månader.

c)

En sådan kredit ska inte beviljas ur medel som erhållits eller

innehas för att genomföra en betalningstransaktion.

d)

Betalningsinstitutets kapitalbas ska enligt tillsynsmyndig-

heternas uppfattning vid samtliga tillfällen vara tillfredstäl-

lande med hänsyn till det totala kreditbelopp som är

beviljat.

4. Betalningsinstitut får inte bedriva verksamhet som består i

att ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel i den

mening som avses i artikel 5 i direktiv 2006/48/EG.

5. Detta direktiv ska inte påverka nationella åtgärder för

genomförande av direktiv 87/102/EEG. Detta direktiv ska inte

heller påverka annan tillämplig gemenskapslagstiftning eller

nationell lagstiftning som rör aspekter av villkoren för beviljande

av konsumentkrediter som inte harmoniseras av detta direktiv, i

överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen.

Av s n i t t 2

Ö v r i g a k r a v

Artikel 17

Användningen av ombud, filialer eller enheter till vilka

verksamhet lagts ut på entreprenad

1. Om ett betalningsinstitut avser att tillhandahålla betaltjäns-

ter via ett ombud ska det lämna följande information till de

behöriga myndigheterna i sin hemmedlemsstat:

a)

Ombudets namn och adress.

b)

En beskrivning av de mekanismer för intern kontroll som

ombuden kommer att använda för att fullgöra skyldighet-

erna när det gäller penningtvätt och finansiering av

terrorism enligt direktiv 2005/60/EG.

c)

Identitetsuppgifter rörande direktörer och personer som

ansvarar för förvaltningen av det ombud som ska användas

för tillhandahållande av betaltjänster samt bevis på att de är

lämpliga.

2. När de behöriga myndigheterna erhåller den information

som anges i punkt 1 får de ta upp ombudet i det register som

anges i artikel 13.

3. Innan ombudet tas upp i registret får de behöriga

myndigheterna, om de bedömer att den information som de

fått är felaktig, vidta ytterligare åtgärder för att kontrollera

informationen.

4. Om de behöriga myndigheterna efter att ha vidtagit åtgärder

för att kontrollera informationen inte är förvissade om att

informationen som lämnats till dem enligt punkt 1 är korrekt,

ska de vägra att införa ombudet i det register som anges i

artikel 13.

5. Om betalningsinstitutet vill tillhandahålla betaltjänster i en

annan medlemsstat genom att anlita ett ombud ska det tillämpa

de förfaranden som föreskrivs i artikel 25. Innan ombudet i det

fallet får registreras enligt denna artikel ska hemmedlemsstatens

behöriga myndigheter informera värdmedlemsstatens behöriga

myndigheter om att den avser att registrera ombudet och ta

hänsyn till deras uppfattning.

6. Om den föreslagna värdmedlemsstatens behöriga myndig-

heter har skälig anledning att misstänka att penningtvätt eller

finansiering av terrorism i den mening som avses i direktiv

2005/60/EG äger rum eller har ägt rum eller har försökts i

samband med det avsedda anlitandet av ombudet eller

inrättandet av filialen, eller att anlitandet av ett sådant ombud

eller inrättandet av en sådan filial kan öka risken för penningtvätt

eller finansiering av terrorism, ska de informera hemmedlems-

statens behöriga myndigheter, som får vägra att registrera

ombudet eller filialen eller får återkalla registreringen av ombudet

eller filialen, om den redan gjorts.

7. Om ett betalningsinstitut avser att lägga ut operativa

funktioner av sin betaltjänst på entreprenad ska det meddela

detta till de behöriga myndigheterna i sin hemmedlemsstat.

Utläggande på entreprenad av viktiga operativa funktioner får

inte ske på så sätt att det väsentligt försämrar kvaliteten på

betalningsinstitutets interna kontroll och de behöriga myndig-

heternas möjligheter att övervaka att betalningsinstitutet fullgör

alla sina skyldigheter enligt detta direktiv.

Vid tillämpningen av andra stycket ska en operativ funktion

betraktas som viktig om ett fel eller en brist vid utförandet av

denna väsentligt skulle försämra ett betalningsinstituts förmåga

att fortsättningsvis uppfylla villkoren avseende dess enligt denna

avdelning begärda auktorisation eller andra skyldigheter enligt

detta direktiv, eller dess finansiella resultat eller sundheten eller

kontinuiteten i dess betaltjänster. Om betalningsinstitut lägger ut

viktiga operativa funktioner på entreprenad ska medlemsstaterna

säkerställa att betalningsinstituten uppfyller följande villkor:

a)

Utläggandet på entreprenad får inte leda till att den högsta

ledningen delegerar sitt ansvar.

b)

Betalningsinstitutets förhållande till och skyldigheter mot

sina betaltjänstanvändare enligt detta direktiv får inte

förändras.

c)

De villkor som betalningsinstitutet ska uppfylla för att bli

och förbli auktoriserat enligt denna avdelning får inte

undergrävas.

d)

Inget av de andra villkoren enligt vilka betalningsinstitutets

auktorisation beviljades ska upphävas eller ändras.

5.12.2007

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 319/17

8. Betalningsinstitut ska försäkra sig om att ombud eller filialer

som agerar för deras räkning vederbörligen informerar betal-

tjänstanvändarna om detta.

Artikel 18

Ansvar

1. Medlemsstaterna ska försäkra sig om att ett betalnings-

institut som anlitar tredje man för genomförandet av operativa

funktioner vidtar skäliga åtgärder för att säkerställa att kraven i

detta direktiv är uppfyllda.

2. Medlemsstaterna ska kräva att betalningsinstitutet ska vara

fullständigt ansvarigt för de anställdas agerande eller alla ombud,

filialer eller enheter hos vilka verksamhet lagts ut på entreprenad.

Artikel 19

Bevarande av uppgifter

Medlemsstaterna ska kräva att betalningsinstituten bevarar alla

relevanta uppgifter enligt denna avdelning i minst fem år, utan

att det påverkar tillämpningen av direktiv 2005/60/EG eller

annan relevant gemenskapslagstiftning eller nationell lagstift-

ning.

Av s n i t t 3

B e h ö r i g a m y n d i g h e t e r o c h t i l l s y n

Artikel 20

Utseende av behöriga myndigheter

1. Medlemsstaterna ska till behöriga myndigheter med ansvar

för auktorisation och tillsyn av betalningsinstitut som ska utföra

de åligganden som är föreskrivna enligt denna avdelning utse

antingen offentliga myndigheter eller sådana organ som erkänns i

nationell lagstiftning eller av offentliga myndigheter som enligt

nationell lagstiftning uttryckligen har fått sådant bemyndigande

inklusive nationella centralbanker.

De behöriga myndigheterna ska se till att de är oberoende av

ekonomiska organ och undvika intressekonflikter. Utan att det

påverkar tillämpningen av första stycket ska betalningsinstitut,

kreditinstitut, institut för elektroniska pengar eller postgiroin-

stitut, inte utses till behöriga myndigheter.

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om detta.

2. Medlemsstaterna ska se till att de enligt punkt 1 utsedda

behöriga myndigheterna har alla befogenheter som de behöver

för att fullgöra sina uppgifter.

3. Om det finns mer än en myndighet som är behörig i frågor

som omfattas av denna avdelning inom en medlemsstats

territorium, ska medlemsstaterna försäkra sig om att myndighe-

terna samarbetar nära, så att de kan genomföra sina uppgifter på

ett effektivt sätt. Samma sak gäller när de myndigheter som är

behöriga i frågor som avses i denna avdelning inte är behöriga

myndigheter med ansvar för tillsyn av kreditinstitut.

4. Ansvaret för de uppgifter som enligt punkt 1 utsedda

behöriga myndigheter ska utföra ska ligga på hemmedlems-

statens behöriga myndigheter.

5. Punkt 1 ska inte medföra att de behöriga myndigheterna

måste övervaka någon annan del av betalningsinstitutens

affärsverksamhet än tillhandahållande av betaltjänster som

förtecknas i bilagan och den verksamhet som förtecknas i

artikel 16.1 a.

Artikel 21

Tillsyn

1. Medlemsstaterna ska se till att de kontroller som de behöriga

myndigheterna genomför för att kontrollera löpande överens-

stämmelse med denna avdelning är proportionella och till-

räckliga och motsvarar de risker som betalningsinstituten

exponeras för.

För att kontrollera att denna avdelning efterlevs ska de behöriga

myndigheterna särskilt ha rätt att vidta följande åtgärder:

a)

Kräva att betalningsinstitutet tillhandahåller all information

som krävs för att övervaka efterlevnaden.

b)

Genomföra inspektion på plats i betalningsinstitutet, hos

ombud eller filialer som tillhandahåller betaltjänster på

betalningsinstitutets ansvar eller hos enheter på vilka

betaltjänstverksamhet har lagts ut på entreprenad.

c)

Utfärda rekommendationer och riktlinjer och, i tillämpliga

fall, bindande administrativa bestämmelser.

d)

Tillfälligt upphäva eller återkalla auktorisation i de fall som

avses i artikel 12.

2. Utan att det påverkar förfaranden för återkallande av

auktorisationer och bestämmelser i straffrättslig lagstiftning ska

medlemsstaterna svara för att deras behöriga myndigheter mot

betalningsinstituten och mot dem som har ett bestämmande

inflytande över betalningsinstitutetens verksamhet, när dessa

överträder bestämmelser i lagar och andra författningar om

tillsyn av och om verksamhet i form av betaltjänstverksamhet,

kan besluta om sanktioner eller vidta åtgärder i syfte att särskilt

avbryta observerade överträdelser eller orsakerna till sådana

överträdelser.

3. Utan att det påverkar kraven i artikel 6, artikel 7.1 och 7.2

samt artikel 8 ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga

myndigheterna har rätt att vidta de åtgärder som avses i punkt 1 i

denna artikel för att se till att det finns ett tillräckligt kapital för

att kunna utföra betaltjänster, särskilt i de fall när den del av

betalningsinstitutets verksamhet som inte avser betaltjänster

försämrar eller kan komma att försämra betalningsinstitutets

finansiella sundhet.

L 319/18

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.12.2007

Artikel 22

Tystnadsplikt

1. Medlemsstaterna ska se till att alla personer som arbetar eller

har arbetat för de behöriga myndigheterna och experter som

handlar på myndigheternas vägnar, ska vara bundna av

tystnadsplikt, ska utan att det påverkar fall som omfattas av

straffrättslig lagstiftning.

2. Vid informationsutbytet enligt artikel 24 ska tystnadsplikt

tillämpas strikt för att garantera skyddet av enskildas och företags

rättigheter.

3. Medlemsstaterna får tillämpa denna artikel med beaktande

även av artiklarna 44–52 i direktiv 2006/48/EG.

Artikel 23

Rätt till domstolsprövning

1. Medlemsstaterna ska se till att beslut som fattats av de

behöriga myndigheterna avseende ett betalningsinstitut med stöd

av de lagar och andra författningar som antagits i enlighet med

detta direktiv, får bestridas inför domstol.

2. Punkt 1 ska även tillämpas avseende underlåtenhet att agera.

Artikel 24

Utbyte av information

1. Medlemsstaternas behöriga myndigheter ska samarbeta med

varandra och, i lämpliga fall, med Europeiska centralbanken och

medlemsstaternas nationella centralbanker samt andra relevanta

behöriga myndigheter som utsetts enligt gemenskapslagstiftning

eller nationell lagstiftning som är tillämplig på betaltjänst-

leverantörer.

2. Medlemsstaterna ska dessutom tillåta utbyte av information

mellan sina behöriga myndigheter och följande organ:

a)

Andra medlemsstaters behöriga myndigheter som ansvarar

för auktorisation av och tillsyn över betalningsinstitut.

b)

Europeiska centralbanken och medlemsstaternas nationella

centralbanker i deras egenskap av penningpolitiska myndig-

heter och tillsynsmyndigheter och, i förekommande fall,

andra offentliga myndigheter med ansvar för tillsyn av

betalnings- och avvecklingssystem.

c)

Andra relevanta myndigheter som utses enligt detta

direktiv, direktiv 95/46/EG, direktiv 2005/60/EG och

annan gemenskapslagstiftning som är tillämplig på betal-

tjänstleverantörer, till exempel lagstiftning för att skydda

enskilda när det gäller behandling av personuppgifter samt

penningtvätt och finansiering av terrorism.

Artikel 25

Utövande av rätten till etablering och friheten att

tillhandahålla tjänster

1. Ett auktoriserat betalningsinstitut som önskar tillhandahålla

betaltjänster för första gången i en annan medlemsstat än

hemmedlemsstaten genom att utöva etableringsrätten eller

friheten att tillhandahålla tjänster, ska underrätta de behöriga

myndigheterna i sin hemmedlemsstat om detta.

Inom en månad efter mottagandet av denna information ska de

behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten underrätta de

behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten om betalnings-

institutets namn och adress, namnen på de personer som är

ansvariga för filialens ledning, dess organisatoriska struktur och

det slag av betaltjänster som det avser att tillhandahålla inom

värdmedlemsstatens territorium.

2. För att kunna genomföra de kontroller och vidta de

nödvändiga åtgärder som föreskrivs i artikel 21 beträffande

ombud, filialer eller enheter till vilka ett betalningsinstituts

verksamhet lagts ut på entreprenad och som är etablerat inom en

annan medlemsstats territorium, ska de behöriga myndigheterna

i hemmedlemsstaten samarbeta med värdmedlemsstatens behö-

riga myndigheter.

3. Genom samarbete enligt punkterna 1 och 2 ska de behöriga

myndigheterna i hemmedlemsstaten underrätta de behöriga

myndigheterna i värdmedlemsstaten när de avser att genomföra

en kontroll på plats inom den senares territorium.

Om de så önskar får de behöriga myndigheterna i hem-

medlemsstaten dock delegera uppgiften att genomföra kontroller

på plats av de berörda instituten till de behöriga myndigheterna i

värdmedlemsstaten.

4. De behöriga myndigheterna ska till varandra överlämna all

väsentlig och/eller relevant information, särskilt vad gäller

överträdelser eller misstänkta överträdelser från ombud, filialer

eller enheter vars verksamhet har lagts ut på entreprenad. De

behöriga myndigheterna ska i detta avseende på begäran lämna

all relevant information, och på eget initiativ all väsentlig

information.

5. Punkt 1–4 ska inte påverka de behöriga myndigheternas

skyldighet enligt direktiv 2005/60/EG och förordning (EG)

nr 1781/2006, särskilt artikel 37.1 i direktiv 2005/60/EG och

artikel 15.3 i förordning (EG) nr 1781/2006, att utöva tillsyn

över eller övervaka efterlevnaden av bestämmelserna i de

instrumenten.

Av s n i t t 4

U n d a n t a g

Artikel 26

Villkor

1. Utan hinder av vad som sägs i artikel 13 får medlems-

staterna avstå eller tillåta sina behöriga myndigheter att avstå från

att helt eller delvis tillämpa de förfaranden och villkor som

föreskrivs i avsnitten 1–3, med undantag för artiklarna 20, 22,

5.12.2007

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 319/19

23 och 24 och tillåta att fysiska eller juridiska personer tas upp i

det register som anges i artikel 13, om

a)

genomsnittet av de totala betalningstransaktionerna under

de föregående tolv månaderna som genomförts av den

berörda personen inklusive varje ombud som den tar fullt

ansvar för, inte överstiger 3 miljoner EUR per månad; detta

krav ska bedömas med hänsyn till de förväntade totala

betalningstransaktionerna i dennes affärsplan om inte de

behöriga myndigheterna kräver en ändring i denna plan,

och

b)

ingen av de fysiska personer som är ansvariga för ledningen

eller driften av affärsverksamheten har dömts för brott som

rör penningtvätt eller finansiering av terrorism eller annan

ekonomisk brottslighet.

2. Alla fysiska eller juridiska personer som är registrerade i

enlighet med punkt 1 ska ha sitt huvudkontor eller sin fasta

hemvist i den medlemsstat där de faktiskt bedriver sin

verksamhet.

3. De personer som avses i punkt 1 ska behandlas på samma

sätt som betalningsinstitut, men de ska inte omfattas av

artikel 10.9 och artikel 25.

4. Medlemsstaterna får också föreskriva att alla fysiska eller

juridiska personer som är registrerade i enlighet med punkt 1

endast får delta i vissa verksamheter som förtecknas i artikel 16.

5. De personer som avses i punkt 1 ska underrätta de behöriga

myndigheterna om alla förändringar som har betydelse för det

villkor som anges i den punkten. Medlemsstaterna ska vidta

nödvändiga åtgärder för att se till att de berörda personerna, om

villkoren i punkterna 1, 2 och 4 inte längre uppfylls, ansöker om

auktorisation inom 30 kalenderdagar i enlighet med förfarandet i

artikel 10.

6. Denna artikel ska inte tillämpas när det gäller bestämmelser i

direktiv 2005/60/EG eller när det gäller nationella bestämmelser

om bekämpning av penningtvätt.

Artikel 27

Anmälan och information

Om en medlemsstat utnyttjar undantaget i artikel 26 ska den

underrätta kommissionen om detta senast den 1 november 2009

samt genast underrätta kommissionen om varje senare föränd-

ring. Medlemsstaten ska dessutom underrätta kommissionen om

hur många fysiska och juridiska personer som berörs och på

årsbasis om det totala beloppet för genomförda betalnings-

transaktioner per den 31 december varje kalenderår enligt vad

som avses i artikel 26.1a.

KAPITEL 2

Gemensamma bestämmelser

Artikel 28

Tillträde till betalningssystem

1. Medlemsstaterna ska försäkra sig om att reglerna om

tillträde för auktoriserade eller registrerade betaltjänstleverantörer

som är juridiska personer till betalningssystem är objektiva, icke-

diskriminerande och proportionella, och att dessa regler inte

hindrar tillträde i större utsträckning än vad som är nödvändigt

för att skydda mot särskilda risker, som avvecklingsrisk, operativ

risk och affärsrisk och för att skydda betalningssystemets

finansiella och operativa stabilitet.

Betalningssystem får inte medföra något av följande krav för

betaltjänstleverantörer, betaltjänstanvändare eller andra betal-

ningssystem:

a)

Regler som begränsar faktiskt deltagande i andra betal-

ningssystem.

b)

Regler som diskriminerar mellan auktoriserade betaltjänst-

leverantörer eller mellan registrerade betaltjänstleverantörer

i fråga om rättigheter, skyldigheter och deltagarnas

befogenheter.

c)

Begränsningar på grundval av institutets status.

2. Punkt 1 ska inte tillämpas på

a)

betalningssystem som betecknats enligt direktiv 98/26/EG,

b)

betalningssystem som uteslutande består av betaltjänst-

leverantörer som tillhör en grupp bestående av enheter med

inbördes kapitalanknytning, om en av de anknutna

enheterna har faktisk kontroll över de andra, eller

c)

betalningssystem när en enda betaltjänstleverantör (oavsett

om det avser en enda enhet eller en grupp)

—

verkar eller kan verka både som betalarens och

betalningsmottagarens betaltjänstleverantör och är

ensam ansvarig för systemets ledning, och

—

tillåter andra betaltjänstleverantörer att delta i syste-

met och de senare har ingen rätt att förhandla om

avgifter mellan sig avseende betalningssystemet, även

om de kan upprätta sin egen prissättning gentemot

betalaren och betalningsmottagaren.

L 319/20

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.12.2007

Artikel 29

Förbud för andra än betaltjänstleverantörer att

tillhandahålla betaltjänster

Medlemsstaterna ska förbjuda fysiska eller juridiska personer

som varken är betaltjänstleverantörer eller är uttryckligen

undantagna från detta direktivs tillämpningsområde att till-

handahålla de betaltjänster som förtecknas i bilagan.

AVDELNING III

KLARHET OM VILLKOREN OCH INFORMATIONSKRAVEN FÖR

BETALTJÄNSTER

KAPITEL 1

Allmänna regler

Artikel 30

Tillämpningsområde

1. Denna avdelning ska tillämpas på enstaka betalnings-

transaktioner, ramavtal och sådana betalningstransaktioner som

dessa omfattar. Parterna får avtala om att den inte ska tillämpas,

helt eller delvis, när betaltjänstanvändaren inte är en konsument.

2. Medlemsstaterna får besluta att bestämmelserna i denna

avdelning ska tillämpas på mikroföretag på samma sätt som på

konsumenter.

3. Detta direktiv ska inte påverka nationella åtgärder om

genomförande av direktiv 87/102/EEG. Detta direktiv ska heller

inte påverka någon annan tillämplig gemenskapslagstiftning eller

nationell lagstiftning om sådana aspekter av villkoren för

beviljande av konsumentkrediter som inte harmoniseras av detta

direktiv, i enlighet med gemenskapslagstiftningen.

Artikel 31

Andra bestämmelser i gemenskapslagstiftningen

Bestämmelserna i denna avdelning ska inte påverka sådan

gemenskapslagstiftning som innehåller ytterligare krav på

förhandsinformation.

Om direktiv 2002/65/EG också är tillämpligt, ska emellertid de

krav på information som anges i artikel 3.1 i det direktivet, utom

leden 2 c–g, 3 a, d och e samt 4 b i den punkten, ersättas med

artiklarna 36, 37, 41 och 42 i detta direktiv.

Artikel 32

Avgifter för information

1. Betaltjänstleverantören får inte ta ut någon avgift av

betaltjänstanvändaren för tillhandahållande av information enligt

denna avdelning.

2. Betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren får avtala

om avgifter för extra eller mer ofta förekommande information,

eller överföring med hjälp av andra kommunikationsmedel än

dem som anges i ramavtalet, som lämnas på begäran av

betaltjänstanvändaren.

3. När betaltjänstleverantören får ta ut avgifter för information

i enlighet med punkt 2, ska avgifterna vara rimliga och stå i

proportion till betaltjänstleverantörens faktiska kostnader.

Artikel 33

Bevisbörda i fråga om krav på information

Medlemsstaterna får föreskriva att bevisbördan ska ligga på

betaltjänstleverantören när det gäller att visa att denne har

uppfyllt kraven på information i denna avdelning.

Artikel 34

Undantag från kraven på information för

betalningsinstrument som avser låga belopp och

elektroniska pengar

1. När det gäller betalningsinstrument som enligt ramavtalet

endast rör enskilda betalningstransaktioner på högst 30 EUR

eller som har en utgiftströskel på 150 EUR eller lagrar medel

som inte vid något tillfälle överstiger 150 EUR

a)

ska betaltjänstleverantören genom undantag från artik-

larna 41, 42 och 46 lämna betalaren information endast

om betaltjänstens viktigaste kännetecken, inklusive hur

betalningsinstrumentet kan användas, ansvar, uttagna

avgifter och annan väsentlig information som behövs för

att fatta ett informerat beslut samt ett meddelande om var

annan information och villkor som närmare anges i

artikel 42 görs tillgängliga på lättåtkomligt sätt,

b)

får man komma överens om att betaltjänstleverantören

genom undantag från artikel 44 inte ska behöva föreslå

ändringar av villkoren i ramavtalet på det sätt som

föreskrivs enligt artikel 41.1,

c)

får man komma överens om att betaltjänstleverantören

genom undantag från artiklarna 47 och 48 efter genom-

förandet av en betalningstransaktion

i)

ska tillhandhålla eller göra tillgänglig endast en

hänvisning som gör det möjligt för betaltjänstanvän-

daren att identifiera betalningstransaktionen, betal-

ningstransaktionens belopp, eventuella avgifter och/

eller vid flera betalningstransaktioner av samma typ

till samma betalningsmottagare, information om det

totala beloppet och de totala avgifterna för dessa

betalningstransaktioner,

ii)

inte ska behöva tillhandahålla eller göra tillgänglig

information enligt led i om betalningsinstrumentet

används anonymt eller om betaltjänstleverantören av

andra skäl inte har tekniska möjligheter att till-

handahålla

informationen.

Betaltjänstleverantören

ska emellertid ge betalaren möjlighet att kontrollera

det belopp som lagrats.

5.12.2007

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 319/21

2. För nationella betalningstransaktioner får medlemsstaterna

eller deras behöriga myndigheter sänka eller fördubbla de belopp

som avses i punkt 1. Medlemsstaterna får höja dem för förbetalda

betalningsinstrument upp till 500 EUR.

KAPITEL 2

Enstaka betalningstransaktioner

Artikel 35

Tillämpningsområde

1. Detta kapitel ska tillämpas på enstaka betalningstransaktio-

ner som inte omfattas av ett ramavtal.

2. Om en betalningsorder för en enstaka betalningstransaktion

överförs med ett betalningsinstrument som omfattas av ett

ramavtal, ska betaltjänstleverantören inte vara skyldig att lämna

eller göra tillgänglig sådan information som redan ges till

betaltjänstanvändaren på grundval av ramavtalet med en annan

betaltjänstleverantör eller som kommer att ges till denna

användare enligt det ramavtalet.

Artikel 36

Allmän förhandsinformation

1. Medlemsstaterna ska kräva att betaltjänstleverantören innan

betaltjänstanvändaren är bunden av ett avtal om en enstaka

betaltjänst eller ett erbjudande om en sådan tjänst, på ett

lättåtkomligt sätt ger betaltjänstanvändaren tillgång till den

information och de villkor som närmare anges i artikel 37.

Betaltjänstleverantören ska på begäran av betaltjänstanvändaren

tillhandahålla informationen och villkoren på papper eller via

något annat varaktigt medium. Informationen och villkoren ska

vara enkla att förstå och uttryckas klart och lättbegripligt på ett

språk som är officiellt språk i den medlemsstat där betaltjänsten

erbjuds, eller på något annat språk som parterna kommit överens

om.

2. Om avtalet om enstaka betaltjänst har ingåtts på begäran av

betaltjänstanvändaren med hjälp av en teknik för distanskom-

munikation som inte gör det möjligt för betaltjänstleverantören

att uppfylla villkoren i punkt 1, ska betaltjänstleverantören

uppfylla sina skyldigheter enligt den punkten omedelbart efter

det att betalningstransaktionen har genomförts.

3. Skyldigheterna enligt punkt 1 får även fullgöras genom

tillhandahållande av en kopia av utkastet till avtalet om enstaka

betaltjänst eller utkastet till betalningsordern som innehåller

information och villkor som närmare anges i artikel 37.

Artikel 37

Information och villkor

1. Medlemsstaterna ska se till att följande information och

villkor lämnas till eller görs tillgängliga för betaltjänstanvändaren:

a)

En specificering av den information eller unika identifika-

tionskod som betaltjänstanvändaren måste uppge för att en

betalningsorder ska genomföras korrekt.

b)

Hur lång tid det maximalt tar att genomföra den betaltjänst

som ska tillhandahållas.

c)

Samtliga avgifter som betaltjänstanvändaren ska betala till

sin betaltjänstleverantör och, i tillämpliga fall, en specificer-

ing av alla avgiftsbeloppen.

d)

I tillämpliga fall, den faktiska växelkurs eller referensväxel-

kurs som ska gälla för betalningstransaktionen.

2. I tillämpliga fall ska betaltjänstanvändaren ges tillgång till all

annan relevant information och de villkor som närmare anges i

artikel 42 på ett lättillgängligt sätt.

Artikel 38

Information till betalaren efter mottagande av

betalningsordern

Omedelbart efter det att betalningsordern tagits emot ska

betalarens betaltjänstleverantör på samma sätt som anges i

artikel 36.1 lämna eller göra tillgänglig för betalaren följande

information:

a)

En uppgift som gör det möjligt för betalaren att identifiera

betalningstransaktionen samt, i tillämpliga fall, uppgifter

som avser betalningsmottagaren.

b)

Betalningstransaktionens belopp i den valuta som används i

betalningsordern.

c)

Storleken på eventuella avgifter för betalningstransaktionen

som ska betalas av betalaren och, i tillämpliga fall, en

specificering av beloppen för dessa avgifter.

d)

I tillämpliga fall, den växelkurs som betalarens betaltjänst-

leverantör använde vid betalningstransaktionen, eller en

hänvisning till denna, när den är en annan än den kurs som

lämnas i enlighet med artikel 37.1 d, samt betalnings-

transaktionens belopp efter denna valutakonvertering.

e)

Den dag då betalningsordern togs emot.

Artikel 39

Information till betalningsmottagaren efter genomförande

Omedelbart efter det att betalningstransaktionen genomförts ska

betalningsmottagarens betaltjänstleverantör på samma sätt som

anges i artikel 36.1 lämna eller göra tillgänglig för betalnings-

mottagaren följande information:

a)

En uppgift som gör det möjligt för betalningsmottagaren att

identifiera betalningstransaktionen samt, i tillämpliga fall,

betalaren och den information som överförts tillsammans

med betalningstransaktionen.

b)

Betalningstransaktionens belopp i den valuta i vilken

medlen står till betalningsmottagarens förfogande.

L 319/22

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.12.2007

c)

Storleken på eventuella avgifter för betalningstransaktionen

som ska betalas av betalningsmottagaren och i tillämpliga

fall, en specificering av beloppen för dessa avgifter.

d)

I tillämpliga fall, den växelkurs som betalningsmottagarens

betaltjänstleverantör använder vid betalningstransaktionen,

samt betalningstransaktionens belopp före denna va-

lutakonvertering.

e)

Valuteringsdagen för krediteringen.

KAPITEL 3

Ramavtal

Artikel 40

Tillämpningsområde

Detta kapitel ska tillämpas på betalningstransaktioner som

omfattas av ett ramavtal.

Artikel 41

Allmän förhandsinformation

1. Medlemsstaterna ska kräva att betaltjänstleverantören, i god

tid innan en betaltjänstanvändare binds av något ramavtal eller

erbjudande, på papper eller via något annat varaktigt medium

lämnar den information och de villkor som närmare anges i

artikel 42 till betaltjänstanvändaren. Informationen och villkoren

ska vara enkla att förstå och uttryckas klart och lättbegripligt på

ett språk som är officiellt språk i den medlemsstat där

betaltjänsten erbjuds, eller på något annat språk som parterna

kommit överens om.

2. Om ramavtalet har ingåtts på begäran av betaltjänst-

användaren med hjälp av en teknik för distanskommunikation

som inte gör det möjligt för betaltjänstleverantören att uppfylla

villkoren i punkt 1, ska betaltjänstleverantören fullgöra sina

skyldigheter enligt den punkten omedelbart efter det att

ramavtalet har ingåtts.

3. Skyldigheterna enligt punkt 1 får också fullgöras genom

tillhandahållande av en kopia av utkastet till ramavtal som

innehåller information och villkor som närmare anges i

artikel 42.

Artikel 42

Information och villkor

Medlemsstaterna ska se till att följande information och villkor

lämnas till betaltjänstanvändaren:

1.

Om betaltjänstleverantören:

a)

Namnet på betaltjänstleverantören, den geografiska

adressen för dess huvudkontor och, i tillämpliga fall,

för dess ombud eller filial som är etablerad i den

medlemsstat där betaltjänsten erbjuds, och alla andra

adresser, inbegripet e-postadress, som är relevant för

kommunikation med betaltjänstleverantören.

b)

Uppgifter om relevant tillsynsmyndigheter och om det

register som anges i artikel 13 eller annat relevant

offentligt register över betaltjänstleverantörens aukto-

risation samt registreringsnummer eller motsvarande

uppgift för identifiering i detta register.

2.

Om användning av betaltjänsten:

a)

En beskrivning av huvuddragen i den betaltjänst som

tillhandahålls.

b)

En specifikation av den information eller unika

identifikationskod som betaltjänstanvändaren måste

ange för att en betalningsorder ska genomföras

korrekt.

c)

Vilken form och vilket förfarande som används för att

ge godkännande till att genomföra en betalnings-

transaktion och för att återkalla detta godkännande i

enlighet med artiklarna 54 och 66.

d)

En hänvisning till tidpunkten för mottagande av en

betalningsorder enligt artikel 64 och den bryttid-

punkt, om det finns någon sådan, som betaltjänst-

leverantören fastställt.

e)

Hur lång tid det maximalt tar att genomföra de

betaltjänster som ska tillhandahållas.

f)

Huruvida det finns möjlighet att avtala om utgifts-

tröskel för användningen av betalningsinstrumentet

enligt artikel 55.1.

3.

Om avgifter, ränta och växelkurser:

a)

Alla avgifter som betaltjänstanvändaren ska betala till

betaltjänstleverantören och, i tillämpliga fall, en

specificering av beloppen för alla avgifter.

b)

I tillämpliga fall, de räntesatser och växelkurser som

ska tillämpas eller, om referensräntesatsen och

referensväxelkurserna ska användas, metoden för

beräkning av den faktiska räntan, relevant dag och

index eller underlag för att bestämma sådan referens-

räntesats eller referensväxelkurs.

c)

Omedelbar tillämpning, om sådan avtalats, av föränd-

ringar av referensräntesatsen eller referensväxelkursen

samt informationskrav vad avser förändringarna i

enlighet med artikel 44.2.

4.

Om kommunikation:

a)

I tillämpliga fall den kommunikationsteknik, in-

begripet tekniska krav på betaltjänstanvändarens

utrustning, som parterna kommit överens om för att

överföra information eller underrättelser enligt detta

direktiv.

5.12.2007

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 319/23

b)

På vilket sätt och hur ofta som information enligt

detta direktiv ska lämnas eller göras tillgänglig.

c)

Det eller de språk som ramavtalet ska ingås på och på

vilket kommunikationen under detta avtalsförhållande

ska ske.

d)

Betaltjänstanvändarens rätt att erhålla ramavtalets

avtalsvillkor samt information och villkor i enlighet

med artikel 43.

5.

Om skydds- och korrigeringsåtgärder:

a)

I tillämpliga fall, en beskrivning av de åtgärder som

betaltjänstanvändaren ska vidta för att skydda ett

betalningsinstrument och om hur betaltjänstleveran-

tören ska underrättas i det fall som avses i arti-

kel 56.1 b.

b)

Om så avtalats, under vilka omständigheter betal-

tjänstleverantören förbehåller sig rätten att blockera

ett betalningsinstrument enligt artikel 55.

c)

Betalarens ansvar enligt artikel 61, inbegripet infor-

mation om det relevanta beloppet.

d)

Hur och inom vilken tidsfrist som betaltjänstanvän-

daren ska underrätta betaltjänstleverantören om icke

auktoriserade eller felaktigt genomförda betalnings-

transaktioner enligt artikel 58 samt betaltjänstleve-

rantörens ansvar för icke auktoriserade betalnings-

transaktioner enligt artikel 60.

e)

Betaltjänstleverantörens ansvar för genomförande av

betalningstransaktioner enligt artikel 75.

f)

Villkoren för återbetalning i enlighet med artiklarna 62

och 63.

6.

Om ändringar och avslutande av ramavtal:

a)

Om så avtalats, uppgift om att betaltjänstanvändaren

ska anses ha godkänt de ändrade villkoren i enlighet

med artikel 44 om han inte före den dag då de föreslås

träda i kraft underrättar betaltjänstleverantören om att

han inte godkänner dem.

b)

Avtalets löptid.

c)

Betaltjänstanvändarens rätt att avsluta ramavtalet och/

eller eventuella avtal som berör denna rätt i enlighet

med artikel 44.1 och artikel 45.

7.

Om tvistlösning:

a)

Eventuella avtalsbestämmelser om tillämplig lag för

ramavtalet och/eller behöriga domstolar.

b)

Förfaranden för klagomål och prövning utanför

domstol som betaltjänstanvändaren kan använda

enligt artiklarna 80–83.

Artikel 43

Tillgång till information och villkor i ramavtalet

Under avtalsförhållandet ska betaltjänstanvändaren alltid ha rätt

att på begäran erhålla avtalsvillkoren för ramavtalet samt den

information och de villkor som anges i artikel 42 på papper eller

via något annat varaktigt medium.

Artikel 44

Förändringar av villkoren i ramavtalet

1. Betaltjänstleverantören ska föreslå de eventuella ändringar av

ramavtalet liksom av den information och de villkor som anges i

artikel 42 på samma sätt som anges i artikel 41.1 och detta minst

två månader före den dag som de föreslås börja tillämpas.

I tillämpliga fall, i enlighet med punkt 6 a i artikel 42, ska

betaltjänstleverantören meddela betaltjänstanvändaren att han

ska anses ha godkänt dessa ändringar om han inte före den dag

då de föreslagits träda i kraft underrättar betaltjänstleverantören

om att han inte godkänner dem. Betaltjänstleverantören ska i

detta fall ange att betaltjänstanvändaren har rätt att omedelbart

och avgiftsfritt avsluta ramavtalet före den dag då ändringarna

föreslås bli tillämpliga.

2. Ändringar av räntesatser eller växelkurser får tillämpas

omedelbart och utan underrättelse, om denna rättighet har

avtalats i ramavtalet och ändringarna grundas på den avtalade

referensräntesatsen eller referensväxelkursen enligt punkt 3 b och

c i artikel 42. Betaltjänstanvändaren ska snarast möjligt

informeras om alla ändringar av räntesatsen på samma sätt

som anges i artikel 41.1, såvida inte parterna har avtalat om att

informationen ska lämnas eller göras tillgänglig med viss

regelbundenhet eller på visst sätt. Ändringar av räntesatsen eller

växelkursen som är fördelaktigare för betaltjänstanvändarna får

dock tillämpas utan underrättelse.

3. Ändringar av den räntesats eller växelkurs som används vid

betalningstransaktioner ska genomföras och beräknas enligt en

neutral metod som inte diskriminerar betaltjänstanvändare.

L 319/24

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.12.2007

Artikel 45

Avslutande

1. Betaltjänstanvändaren får alltid avsluta ramavtalet, såvida

inte parterna har avtalat om en uppsägningstid. Denna tid får

högst uppgå till en månad.

2. Att avsluta ett ramavtal som ingåtts för en bestämd tid av

mer än tolv månader eller på obestämd tid ska vara kostnadsfritt

för betaltjänstanvändaren efter tolv månader. I alla andra fall ska

avgifterna för avslutandet vara lämpliga och stå i proportion till

kostnaderna.

3. Betaltjänstleverantören får med minst två månaders upp-

sägningstid på samma sätt som föreskrivs i artikel 41.1 avsluta

ett ramavtal som ingåtts på obestämd tid, förutsatt att detta

avtalats i ramavtalet.

4. Regelbundet uttagna avgifter för betaltjänster ska endast

betalas av betaltjänstanvändaren proportionellt för tiden fram till

det att avtalet avslutas. Om sådana avgifter har betalats i förväg

ska de återbetalas i motsvarande omfattning.

5. Bestämmelserna i denna artikel påverkar inte medlems-

staternas lagar och förordningar om parternas rätt att förklara att

ramavtalet inte är verkställbart eller ogiltigt.

6. Medlemsstaterna får föreskriva om förmånligare bestäm-

melser för betaltjänstanvändarna.

Artikel 46

Information innan enskilda betalningstransaktioner

genomförs

När det gäller en enskild betalningstransaktion som omfattas av

ett ramavtal och initierats av betalaren ska en betaltjänst-

leverantör, om betalaren så begär, för denna specifika betal-

ningstransaktion lämna explicit information om maximal

genomförandetid och de avgifter som ska betalas av betalaren

och, i tillämpliga fall, en specificering av beloppen för alla

avgifter.

Artikel 47

Information till betalaren om enskilda

betalningstransaktioner

1. Efter det att beloppet motsvarande den enskilda betalnings-

transaktionen har debiterats betalarens konto eller, i det fall att

betalaren inte använder något betalkonto, efter mottagandet av

betalningsordern ska betalarens betaltjänstleverantör på samma

sätt som föreskrivs i artikel 41.1 utan onödigt dröjsmål ge

betalaren följande information:

a)

En uppgift som gör det möjligt för betalaren att identifiera

varje betalningstransaktion samt, om så är lämpligt,

information om betalningsmottagaren.

b)

Betalningstransaktionens belopp i den valuta med vilken

betalarens betalkonto debiteras eller i den valuta som

används för betalningsordern.

c)

Avgifterna för betalningstransaktionen och, i tillämpliga

fall, en specificering av dessa, eller den ränta som ska

betalas av betalaren.

d)

I tillämpliga fall, den växelkurs som betalarens betaltjänst-

leverantör tillämpar vid betalningstransaktionen, samt

betalningstransaktionens belopp efter denna valutakon-

vertering.

e)

Valuteringsdag för kreditering eller den dag då betalnings-

ordern togs emot.

2. Ramavtal får innehålla villkoret att den information som

avses i punkt 1 regelbundet ska lämnas eller göras tillgänglig

minst en gång i månaden och på ett överenskommet sätt så att

betalaren kan lagra och återskapa informationen i oförändrad

form.

3. Medlemsstaterna får emellertid kräva att betaltjänstleveran-

törerna en gång i månaden avgiftsfritt lämnar information på

papper.

Artikel 48

Information till betalningsmottagaren om enskilda

betalningstransaktioner

1. När en enskild betalningstransaktion genomförts ska betal-

ningsmottagarens betaltjänstleverantör på samma sätt som

föreskrivs i artikel 41.1 utan onödigt dröjsmål ge betalnings-

mottagaren följande information:

a)

En uppgift som gör det möjligt för betalningsmottagaren att

identifiera betalningstransaktionen samt, om så är lämpligt,

information som överförts tillsammans med betalnings-

transaktionen.

b)

Betalningstransaktionens belopp i den valuta med vilken

betalningsmottagarens betalkonto krediteras.

c)

Avgifterna för betalningstransaktionen och, i tillämpliga

fall, en specificering av dessa, eller den ränta som ska

betalas av betalaren.

d)

I tillämpliga fall, den växelkurs som betalningsmottagarens

betaltjänstleverantör använder vid betalningstransaktionen

samt betalningstransaktionens belopp före denna va-

lutakonvertering.

e)

Valuteringsdag för kreditering.

2. Ramavtal får innehålla villkoret att den information som

avses i punkt 1 regelbundet ska ges eller göras tillgänglig minst

en gång i månaden och på ett överenskommet sätt så att

betalningsmottagaren kan lagra och återskapa informationen i

oförändrad form.

5.12.2007

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 319/25

3. Medlemsstaterna får emellertid kräva att betaltjänstleveran-

törerna en gång i månaden avgiftsfritt tillhandahåller denna

information på papper.

KAPITEL 4

Gemensamma bestämmelser

Artikel 49

Valuta och valutakonvertering

1. Betalningarna ska göras i den valuta som parterna kommit

överens om.

2. Om en tjänst för konvertering av valuta erbjuds före

initierandet av betalningstransaktionen och om denna tjänst för

konvertering av valuta erbjuds på platsen för försäljningen eller

av betalningsmottagaren, ska den part som erbjuder betalaren

tjänsten för konvertering av valuta för betalaren uppge alla

avgifter samt den växelkurs som ska användas för konvertering

av betalningstransaktionen.

Betalaren ska godkänna tjänsten för konvertering av valuta på

denna grundval.

Artikel 50

Information om extra avgifter eller nedsättning

1. Om betalningsmottagaren begär en avgift eller erbjuder en

nedsättning vid användning av ett visst betalningsinstrument, ska

betalningsmottagaren underrätta betalaren om detta innan

betalningstransaktionen initieras.

2. Om en betaltjänstleverantör eller en tredjeman begär en

avgift vid användning av ett visst betalningsinstrument, ska

denne underrätta betaltjänstanvändaren om detta innan betal-

ningstransaktionen initieras.

AVDELNING IV

RÄTTIGHETER OCH SKYLDIGHETER MED AVSEENDE PÅ

TILLHANDAHÅLLANDE OCH ANVÄNDNING AV

BETALTJÄNSTER

KAPITEL 1

Gemensamma bestämmelser

Artikel 51

Tillämpningsområde

1. Om betaltjänstanvändaren inte är konsument, får parterna

avtala om att artiklarna 52.1 och 54.2 andra stycket samt

artiklarna 59, 61, 62, 63, 66 och 75 helt eller delvis inte ska

tillämpas. Parterna får även avtala om en annan tidsfrist än den

som fastställs i artikel 58.

2. Medlemsstaterna får föreskriva att artikel 89 inte ska till-

lämpas om betaltjänstanvändaren inte är konsument.

3. Medlemsstaterna får föreskriva att bestämmelserna i denna

avdelning ska tillämpas på mikroföretag på samma sätt som på

konsumenter.

4. Detta direktiv ska inte påverka nationella åtgärder för

genomförandet av direktiv 87/102/EEG. Direktivet ska inte heller

påverka annan tillämplig gemenskapslagstiftning eller nationell

lagstiftning om villkoren för beviljande av konsumentkrediter

som inte harmoniseras genom detta direktiv i enlighet med

gemenskapslagstiftningen.

Artikel 52

Tillämpliga avgifter

1. Betaltjänstleverantören får inte ta ut någon avgift av

betaltjänstanvändaren för fullgörandet av sina informations-

skyldigheter eller korrigeringsåtgärder och förebyggande åtgärder

enligt denna avdelning, såvida inte annat föreskrivs i artik-

larna 65.1, 66.5 och 74.2. Betaltjänstanvändaren och betal-

tjänstleverantören ska komma överens om dessa avgifter, som

ska vara rimliga och stå i proportion till betaltjänstleverantörens

faktiska kostnader.

2. Om en betalningstransaktion inte medför någon konverter-

ing av valuta, ska medlemsstaterna kräva att betalningsmot-

tagaren betalar de avgifter som hans betaltjänstleverantör tar ut,

och att betalaren betalar de avgifter som hans betaltjänst-

leverantör tar ut.

3. Betaltjänstleverantören får inte hindra betalningsmottagaren

från att av betalaren begära en avgift eller att erbjuda en

nedsättning vid användning av ett visst betalningsinstrument.

Medlemsstaterna får dock förbjuda eller begränsa rätten att ta ut

avgifter med beaktande av behovet att stimulera konkurrensen

och främja en effektiv användning av betalningsinstrument.

Artikel 53

Undantag för betalningsinstrument för låga belopp och

elektroniska pengar

1. I fråga om betalningsinstrument som enligt ramavtalet

endast avser individuella betalningstransaktioner på högst

30 EUR, eller som antingen har en utgiftströskel på 150 EUR

eller lagrar medel som inte vid något tillfälle överstiger 150 EUR,

får betaltjänstleverantörerna avtala med betaltjänstanvändarna att

a)

artiklarna 56.1 b, 57.1 c och 57.1 d, samt artikel 61.4 och

61.5, inte är tillämpliga om betalningsinstrumentet inte kan

blockeras eller dess vidare användning förhindras,

b)

artiklarna 59, 60 och artikel 61.1 och 61.2 inte är

tillämpliga om betalningsinstrumentet används anonymt

eller betaltjänstleverantören av andra skäl som utgör en

oskiljaktig del av betalningsinstrumentet inte kan bevisa att

en betalningstransaktion var auktoriserad,

c)

genom undantag från artikel 65.1 det inte erfordras att

betaltjänstleverantören underrättar betaltjänstanvändaren

att betalningsordern avvisats, om det av sammanhanget

klart framgår att den inte har genomförts,

L 319/26

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.12.2007

d)

genom undantag från artikel 66 betalaren inte får återkalla

betalningsordern efter att ha överfört betalningsordern eller

gett sitt godkännande att utföra betalningstransaktionen till

betalningsmottagaren,

e)

genom undantag från artiklarna 69 och 70, andra tider för

genomförandet är tillämpliga.

2. För nationella betalningstransaktioner får medlemsstaterna

eller deras behöriga myndigheter sänka eller fördubbla de belopp

som avses i punkt 1. De får höja den för förbetalda betalnings-

instrument upp till 500 EUR.

3. Artiklarna 60 och 61 ska också tillämpas på elektroniska

pengar i den mening som avses i artikel 1.3 b i direktiv 2000/46/

EG såvida inte betalarens betaltjänstleverantör inte har möjlighet

att frysa kontot eller blockera betalningsinstrumentet. Medlems-

staterna får begränsa detta undantag till betalkonton eller

betalningsinstrument med ett visst värde.

KAPITEL 2

Auktorisering av betalningstransaktioner

Artikel 54

Godkännande och återkallande av godkännande

1. Medlemsstaterna ska sörja för att en betalningstransaktion

ska betraktas som auktoriserad endast om betalaren har godkänt

genomförandet av betalningstransaktionen. Betalaren får aukto-

risera betalningstransaktionen före eller, om betalaren och

dennes betaltjänstleverantör har avtalat om detta, efter betal-

ningstransaktionens genomförande.

2. Godkännande att genomföra en betalningstransaktion eller

en serie betalningstransaktioner ska lämnas i den form som

avtalats mellan betalaren och dennes betaltjänstleverantör.

Om ett sådant godkännande saknas ska betalningstransaktionen

anses vara icke auktoriserad.

3. Ett godkännande får alltid återkallas av betalaren, men inte

efter den tidpunkt då det inte längre är möjligt att återkalla det

enligt artikel 66. Godkännande att genomföra en serie betal-

ningstransaktioner får även återkallas, med följden att varje

betalningstransaktion därefter ska anses vara icke auktoriserad.

4. Förfarandet för att ge godkännande ska avtalas mellan

betalaren och betaltjänstleverantören.

Artikel 55

Begränsning av betalningsinstrumentets användning

1. När särskilda betalningsinstrument används för att ge

godkännande får betalaren och dennes betaltjänstleverantör

avtala om utgiftströsklar för betalningstransaktioner som

genomförs genom det betalningsinstrumentet.

2. Om det överenskommits i ramavtalet får betaltjänstleveran-

tören förbehålla sig rätten att blockera betalningsinstrumentet av

objektivt betingade skäl, som har samband med betalnings-

instrumentets säkerhet, misstanke om icke auktoriserad eller

bedräglig användning av betalningsinstrumentet eller, vid betal-

ningsinstrument med kreditutrymme, en väsentligt ökad risk för

att betalaren eventuellt inte kan fullfölja sitt betalansvar.

3. I sådana fall ska betaltjänstleverantören på avtalat sätt

informera betalaren om blockering av betalningsinstrumentet

och om skälen till denna, om möjligt innan betalningsinstru-

mentet blockeras och senast direkt efter blockeringen, om inte

sådan information äventyrar objektivt motiverade säkerhetsskäl

eller förbjuds i annan relevant gemenskapslagstiftning eller

nationell lagstiftning.

4. Betaltjänstleverantören ska häva blockeringen av betalnings-

instrumentet eller ersätta det med ett nytt betalningsinstrument

så snart skälen till blockeringen inte längre föreligger.

Artikel 56

Betaltjänstanvändarens skyldigheter med avseende på

betalningsinstrument

1. Betaltjänstanvändare som har rätt att använda betalnings-

instrumentet ska åläggas följande skyldigheter:

a)

Använda betalningsinstrumentet i enlighet med villkoren

för utfärdande och användning av betalningsinstrumentet.

b)

Utan onödigt dröjsmål underrätta betaltjänstleverantören

eller den enhet som denne angett, så snart de har fått

vetskap om att betalningsinstrumentet förlorats, stulits,

missbrukats eller använts utan auktorisation.

2. Vid tillämpning av punkt 1 a ska betaltjänstanvändaren, så

snart denne mottar ett betalningsinstrument, vidta alla skäliga

åtgärder för att skydda dess personliga säkerhetsanordningar.

Artikel 57

Skyldigheter för betaltjänstleverantören med avseende på

betalningsinstrument

1. Den betaltjänstleverantör som utfärdar ett betalningsinstru-

ment ska ha följande skyldigheter:

a)

Förvissa sig om att de personliga säkerhetsanordningarna i

betalningsinstrumentet inte är tillgängliga för andra än den

betaltjänstanvändare som har rätt att använda betalnings-

instrumentet, utan att detta påverkar betaltjänstleverantö-

rens skyldigheter i artikel 56.

b)

Avstå från att sända över betalningsinstrument som inte

beställts utom då ett betalningsinstrument som redan

innehas av betaltjänstanvändaren ska ersättas.

5.12.2007

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 319/27

c)

Se till att betaltjänstanvändare alltid har möjlighet att på

lämpligt sätt lämna underrättelser enligt artikel 56.1 b eller

att begära att en blockering hävs enligt artikel 55.4; på

begäran ska betaltjänstleverantören göra det möjligt för

betaltjänstanvändaren att under 18 månader efter under-

rättelsen styrka att han har lämnat en sådan underrättelse.

d)

Förhindra varje användning av betalningsinstrumentet så

snart som den underrättelse som avses i artikel 56.1 b har

lämnats.

2. Betaltjänstleverantören ska stå för risken att skicka betal-

ningsinstrumentet till betalaren eller att skicka personliga

säkerhetsanordningar som hör till det.

Artikel 58

Meddelande om icke auktoriserade eller felaktigt utförda

betalningstransaktioner

Betaltjänstanvändaren ska få rättelse av betaltjänstleverantörens

sida endast om han, när han får kännedom om icke

auktoriserade eller felaktigt utförda betalningstransaktioner som

ger upphov till en fordran även sådan som följer av artikel 75,

underrättar sin betaltjänstleverantör utan onödigt dröjsmål och

senast 13 månader efter debiteringsdagen, utom, i förekom-

mande fall, om betaltjänstleverantören varken har lämnat

information om betalningstransaktionen eller gjort informatio-

nen tillgänglig i enlighet med avdelning III.

Artikel 59

Bevis för autentisering och genomförande av

betalningstransaktioner

1. Om en betaltjänstanvändare nekar till att ha auktoriserat en

genomförd betalningstransaktion eller hävdar att betalnings-

transaktionen inte har genomförts på korrekt sätt, ska

medlemsstaterna kräva att hans betaltjänstleverantör ska kunna

styrka att betalningstransaktionen autentiserats, registrerats

korrekt, kontoförts och inte påverkats av ett tekniskt fel eller

någon annan bristfällighet.

2. Om en betaltjänstanvändare nekar till att ha auktoriserat en

genomförd betalningstransaktion, ska användningen av ett

betalningsinstrument som registrerats av betaltjänstleverantören

inte nödvändigtvis vara tillräckligt för att visa vare sig att

betalningen hade auktoriserats av betalaren eller att betalaren

handlat bedrägligt, eller avsiktligen eller av grov vårdslöshet

försummat att uppfylla en eller flera av sina skyldigheter enligt

artikel 56.

Artikel 60

Betaltjänstleverantörens ansvar för icke auktoriserade

betalningstransaktioner

1. Vid icke auktoriserade betalningstransaktioner ska medlems-

staterna, utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 58, se

till att betalarens betaltjänstleverantör omedelbart betalar tillbaka

beloppet för den icke auktoriserade betalningstransaktionen till

betalaren och i tillämpliga fall återställa det debiterade betalkon-

tots kontoställning till den som skulle ha förelegat om den icke

auktoriserade betalningstransaktionen inte hade ägt rum.

2. Ytterligare ekonomisk ersättning får fastställas i enlighet med

tillämplig lag för det avtal som ingåtts mellan betalaren och hans

betaltjänstleverantör.

Artikel 61

Betalarens ansvar för icke auktoriserade

betalningstransaktioner

1. Med avvikelse från artikel 60 ska betalaren stå för sådana

förluster vid alla icke auktoriserade betalningstransaktioner, upp

till högst 150 EUR, som är en följd av att ett förlorat eller stulet

betalningsinstrument använts eller, om betalaren har underlåtit

att skydda de personliga säkerhetsanordningarna, av att ett

betalningsinstrument missbrukats.

2. Betalaren ska stå för samtliga förluster till följd av icke

auktoriserade betalningstransaktioner om denne åsamkats dem

genom att ha handlat bedrägligt eller avsiktligen eller genom grov

vårdslöshet har underlåtit att uppfylla en eller flera av sina

skyldigheter enligt artikel 56. I sådana fall är det maximibelopp

som avses i punkt 1 i denna artikel inte tillämpligt.

3. I sådana fall där betalaren inte har handlat bedrägligt eller

avsiktligen underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt

artikel 56 får medlemsstaterna minska det ansvar som avses i

punkterna 1 och 2 i denna artikel, varvid hänsyn ska tas särskilt

till arten av de personliga säkerhetsanordningar som hör till

betalningsinstrumentet och till de omständigheter under vilka

det förlorades, stals eller missbrukades.

4. Efter underrättelse enligt artikel 56.1 b ska betalaren inte

belastas med några ekonomiska konsekvenser till följd av

användning av ett betalningsinstrument som förlorats, stulits

eller missbrukat, såvida inte betalaren har handlat bedrägligt.

5. Om betaltjänstleverantören inte erbjuder ett lämpligt sätt att

lämna anmälan vid varje tidpunkt när ett betalningsinstrument

förlorats, stulits eller missbrukats, vilket krävs i artikel 57.1 c, ska

betalaren inte vara ansvarig för de ekonomiska konsekvenserna

av att betalningsinstrumentet använts, såvida han inte har

handlat bedrägligt.

Artikel 62

Återbetalning av betalningstransaktioner som initierats av

eller via en betalningsmottagare

1. Medlemsstaterna ska se till att en betalare har rätt till

återbetalning från sin betaltjänstleverantör av en redan genom-

förd auktoriserad betalningstransaktion, initierad av eller via en

betalningsmottagare, om följande villkor är uppfyllda:

a)

Auktorisationen angav inte betalningstransaktionens exakta

belopp när auktorisationen gjordes.

L 319/28

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.12.2007

b)

Betalningstransaktionens belopp överstiger det belopp som

betalaren rimligen kunde ha förväntat sig med hänsyn till

sitt tidigare utgiftsmönster, villkoren i ramavtalet och

relevanta omständigheter.

På begäran av betaltjänstleverantören ska betalaren redovisa de

faktiska förhållandena rörande sådana villkor.

Återbetalningen ska uppgå till hela beloppet av den genomförda

betalningstransaktionen.

För autogireringar får betalaren och hans betaltjänstleverantör i

ett ramavtal avtala att betalaren ska ha rätt till återbetalning från

betaltjänstleverantören även om villkoren för återbetalning enligt

första stycket inte är uppfyllda.

2. Vid tillämpning av punkt 1 b första stycket får betalaren

dock inte åberopa valutaväxlingskursen som skäl om den

referensväxelkurs som avtalats med hans betaltjänstleverantör i

enlighet med artiklarna 37.1 d och 42.3 b har tillämpats.

3. I ramavtalet mellan betalaren och betaltjänstleverantören får

avtalas att betalaren inte har rätt till återbetalning när han har

givit sitt godkännande att genomföra betalningstransaktionen

direkt till sin betaltjänstleverantör och, i förekommande fall,

information om den framtida betalningstransaktionen på över-

enskommet sätt lämnades till eller gjordes tillgänglig för

betalaren minst fyra veckor före sista betalningsdagen av

betaltjänstleverantören eller betalningsmottagaren.

Artikel 63

Begäran om återbetalning för betalningstransaktioner

initierade av eller via en betalningsmottagare

1. Medlemsstaterna ska se till att betalaren kan begära

återbetalning enligt artikel 62 av en auktoriserad betalnings-

transaktion initierad av eller via en betalningsmottagare under en

period på åtta veckor från den dag då medlen debiterades.

2. Inom tio bankdagar från mottagandet av begäran om

återbetalning ska betaltjänstleverantören antingen återbetala hela

betalningstransaktionens belopp eller ange sina skäl för att vägra

återbetalning med uppgift om till vilka organ betalaren kan

hänskjuta ärendet i enlighet med artiklarna 80–83, om han inte

godtar de angivna skälen.

Den rättighet som betaltjänstleverantören har enligt första

stycket att vägra återbetalning ska inte tillämpas i det fall som

avses i artikel 62.1 fjärde stycket.

KAPITEL 3

Genomförande av betalningstransaktioner

Av s n i t t 1

B e t a l n i n g s o r d e r o c h b e l o p p s o m s k a

ö v e r f ö r a s

Artikel 64

Mottagande av betalningsorder

1. Medlemsstaterna ska se till att tidpunkten för mottagande är

den tidpunkt då den betalningsorder som överförts direkt av

betalaren eller indirekt av eller via en betalningsmottagare tas

emot av betalarens betaltjänstleverantör. Om tidpunkten för

mottagande inte är en bankdag för betalarens betaltjänst-

leverantör ska betalningsordern anses ha mottagits under

följande bankdag. Betaltjänstleverantören får fastställa en bryt-

tidpunkt nära bankdagens slut efter vilken alla betalningsorder

som tas emot ska anses ha mottagits under följande bankdag.

2. Om den betaltjänstanvändare som initierar en betalnings-

order och hans betaltjänstleverantör avtalar om att genom-

förandet av betalningsordern ska inledas en viss dag eller vid

slutet av en viss period eller den dag då betalaren har ställt medel

till sin betaltjänstleverantörs förfogande, ska tidpunkten för

mottagande vad avser artikel 69 anses vara den avtalade dagen.

Om den avtalade dagen inte är en bankdag för betalarens

betaltjänstleverantör ska betalningsordern anses ha mottagits

under följande bankdag.

Artikel 65

Vägran att genomföra betalningsorder

1. Om betaltjänstleverantören vägrar att utföra en betalnings-

order, ska vägran och om möjligt skälen till denna samt

förfarandet för att korrigera eventuella sakfel som lett till vägran

meddelas till betaltjänstanvändaren, såvida inte detta inte är

förbjudet enligt annan relevant gemenskapslagstiftning eller

nationell lagstiftning.

Betaltjänstleverantören ska lämna underrättelsen eller göra den

tillgänglig på avtalat sätt snarast möjligt och under alla

förhållanden inom de tidsfrister som anges i artikel 69.

Ramavtalet får innehålla villkoret att betaltjänstleverantören får

ta ut en avgift för denna underrättelse om vägran är objektivt

betingad.

2. Om alla villkor som anges i betalarens ramavtal är uppfyllda,

får betalarens betaltjänstleverantör inte vägra att utföra en

auktoriserad betalningsorder, oberoende av om betalningsordern

initieras av en betalare eller av eller via en betalningsmottagare,

såvida inte detta är förbjudet enligt annan relevant gemenskaps-

lagstiftning eller nationell lagstiftning.

5.12.2007

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 319/29

3. Vid tillämpning av artiklarna 69 och 75 ska en betalnings-

order för vilken genomförande har nekats anses inte ha tagits

emot.

Artikel 66

Betalningsorderns oåterkallelighet

1. Medlemsstaterna ska se till att betaltjänstanvändaren inte får

återkalla en betalningsorder efter det att den har den mottagits av

betalarens betaltjänstleverantör, såvida inte någonting annat

anges i denna artikel.

2. När en betalningstransaktion initieras av eller genom

betalningsmottagaren får betalaren inte återkalla betalnings-

ordern efter att ha överfört betalningsordern eller givit sitt

godkännande att genomföra betalningstransaktionen till betal-

ningsmottagaren.

3. Vid en autogirering och utan att det påverkar tillämpningen

av rätten till återbetalning, får betalaren emellertid återkalla

betalningsordern senast i slutet av den bankdag som föregår den

dag som avtalats för debitering av medlen.

4. I det fall som avses i artikel 64.2 får betaltjänstanvändaren

återkalla en betalningsorder senast i slutet av den bankdag som

föregår den avtalade dagen.

5. Vid utgången av de tidsfrister som anges i punkterna 1–4 får

betalningsordern återkallas endast om detta har avtalats mellan

betaltjänstanvändaren och hans betaltjänstleverantör. I de fall

som avses i punkterna 2 och 3 krävs även betalningsmottagarens

godkännande. Om så har avtalats i ramavtalet får betaltjänst-

leverantören ta ut en avgift för återkallande.

Artikel 67

Överförda belopp och mottagna belopp

1. Medlemsstaterna ska kräva att betalarens betaltjänstleveran-

tör, betalningsmottagarens betaltjänstleverantör och betaltjänst-

leverantörernas

eventuella

mellanhänder

överför

hela

betalningstransaktionens belopp och avstår från att dra av

avgifter från det överförda beloppet.

2. Betalningsmottagaren får dock med sin betaltjänstleverantör

avtala om att betaltjänstleverantören får dra av sina egna avgifter

från det överförda beloppet innan det krediteras betalningsmot-

tagaren. Hela betalningstransaktionens belopp och avgifterna ska

i så fall redovisas separat in den information som lämnas till

betalningsmottagaren.

3. Om andra avgifter än dem som avses i punkt 2 dras av från

det överförda beloppet, ska betalarens betaltjänstleverantör se till

att betalningsmottagaren erhåller hela beloppet av den betal-

ningstransaktion som initierades av betalaren. Om betalnings-

transaktionen initieras av eller genom betalningsmottagaren, ska

dennes betaltjänstleverantör se till att hela beloppet av betal-

ningstransaktionen mottas av betalningsmottagaren.

Av s n i t t 2

G e n o m f ö r a n d e t i d o c h v a l u t e r i n g s d a g

Artikel 68

Tillämpningsområde

1. Detta avsnitt ska tillämpas på

a)

betalningstransaktioner i euro,

b)

nationella betalningstransaktioner i valutan i den berörda

medlemsstaten utanför euroområdet, och

c)

betalningstransaktioner som inbegriper endast en valuta-

konvertering mellan euro och valutan i en medlemsstat

utanför euro-området, förutsatt att den nödvändiga va-

lutakonverteringen utförs i den berörda medlemsstaten

utanför euro-området och i fråga om gränsöverskridande

betalningstransaktioner att den gränsöverskridande trans-

aktionen sker i euro.

2. Detta avsnitt ska tillämpas på andra betalningstransaktioner,

såvida inte annat avtalats mellan betaltjänstanvändaren och hans

betaltjänstleverantör, med undantag av artikel 73 som parterna

inte disponerar över. När betaltjänstanvändaren och hans

betaltjänstleverantör enas om en längre period än den som

fastställs i artikel 69 ska emellertid en sådan period när det gäller

betalningstransaktioner inom gemenskapen inte överstiga fyra

bankdagar efter tidpunkten för mottagande enligt artikel 64.

Artikel 69

Betalningstransaktioner till ett betalkonto

1. Medlemsstaterna ska kräva att betalarens betaltjänstleveran-

tör ser till att betalningstransaktionens belopp, efter tidpunkten

för mottagande enligt artikel 64, krediteras betalningsmottaga-

rens betaltjänstleverantörs konto senast vid slutet av nästföljande

bankdag. Fram till den 1 januari 2012 får en betalare och hans

betaltjänstleverantör dock avtala om en tid om högst tre

bankdagar. Dessa tider får dock förlängas med ytterligare en

bankdag när det gäller betalningstransaktioner som initierats på

papper.

2. Medlemsstaterna ska kräva att betalningsmottagarens betal-

tjänstleverantör valuterar och gör tillgänglig betalningstransak-

tionens belopp på betalningsmottagarens betalkonto efter det att

betaltjänstleverantören har mottagit medlen i enlighet med

artikel 73.

3. Medlemsstaterna ska kräva att betalningsmottagarens betal-

tjänstleverantör överför en betalningsorder som initierats av eller

via betalningsmottagaren till betalarens betaltjänstleverantör

inom de tidsfrister som avtalats mellan betalningsmottagaren

och hans betaltjänstleverantör, när det gäller autogiro, som gör

avveckling möjlig på den överenskomna förfallodagen.

L 319/30

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.12.2007

Artikel 70

Om betalningsmottagaren saknar betalkonto hos

betaltjänstleverantören

Om betalningsmottagaren inte har något betalkonto hos betal-

tjänstleverantören, ska den betaltjänstleverantör som tar emot

medlen göra dem tillgängliga för betalningsmottagaren inom den

tid som anges i artikel 69.

Artikel 71

Kontantinsättningar på ett betalkonto

Om en konsument sätter in kontanter på ett betalkonto hos

betaltjänstleverantören i detta betalkontos valuta, ska betaltjänst-

leverantören sörja för att beloppet görs tillgängligt och valuteras

omedelbart efter den tidpunkt medlen mottogs. Om betaltjänst-

användaren inte är en konsument, ska beloppet göras tillgängligt

och valuteras senast den bankdag som följer på dagen för

mottagandet av medlen.

Artikel 72

Nationella betalningstransaktioner

För nationella betalningstransaktioner får medlemsstaterna före-

skriva kortare maximitider för genomförandet än de tider som

anges i detta avsnitt.

Artikel 73

Valuteringsdag och tillgängliga medel

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att valuteringsdagen för

kreditering av betalningsmottagarens konto är senast den

bankdag då betalningstransaktionens belopp krediteras betal-

ningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto.

Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska säkerställa att

betalningstransaktionens belopp ställs till betalningsmottagarens

förfogande omedelbart efter det att detta belopp krediteras

betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto.

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att valuteringsdagen för

debitering av betalarens betalkonto infaller tidigast när betal-

ningstransaktionens belopp debiteras detta betalkonto.

Av s n i t t 3

A n s v a r

Artikel 74

Felaktiga unika identifikationskoder

1. Om en betalningsorder genomförs med hjälp av en unik

identifikationskod, ska betalningsordern anses ha genomförts

korrekt vad avser den betalningsmottagare som angetts i den

unika identifikationskoden.

2. Om den unika identifikationskod som lämnats av betal-

tjänstanvändaren är felaktig, ska betaltjänstleverantören inte vara

ansvarig enligt artikel 75 för att betalningstransaktionen inte

genomförts eller för brister i genomförandet av den.

Betalarens betaltjänstleverantör ska dock vidta skäliga åtgärder

för att återvinna de medel som betalningstransaktionen avsåg.

Om så har avtalats i ramavtalet får betaltjänstleverantören ta ut

en avgift av betaltjänstanvändaren för återvinningen.

3. Om en betaltjänstanvändare lämnar information utöver den

som närmare anges i artiklarna 37.1 a eller 42.2 b, ska

betaltjänstleverantören endast vara ansvarig för genomförandet

av betalningstransaktioner i enlighet med den unika identifika-

tionskod som betaltjänstanvändaren har angivit.

Artikel 75

Betalningstransaktioner som inte genomförts eller

genomförts bristfälligt

1. Om en betalningsorder har initierats av betalaren, ska

dennes betaltjänstleverantör inför betalaren ansvara för att

betalningstransaktionen genomförs korrekt, utan att detta

påverkar tillämpningen av artikel 58, artikel 74.2 och 74.3

och artikel 78 om han inte för betalaren och i förekommande fall

betalningsmottagarens betaltjänstleverantör kan styrka att betal-

ningsmottagarens betaltjänstleverantör har mottagit betalnings-

transaktionens belopp i enlighet med artikel 69.1, i vilket fall

betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska vara ansvarig

inför betalningsmottagaren för att betalningstransaktionen

genomförs korrekt.

Om betalarens betaltjänstleverantör är ansvarig enligt det första

stycket ska denne utan onödigt dröjsmål återbetala beloppet av

den icke genomförda eller bristfälliga betalningstransaktionen till

betalaren och i förekommande fall återställa det debiterade

betalkontots kontoställning till den som skulle ha förelegat om

den bristfälligt genomförda betalningstransaktionen inte hade ägt

rum.

Om betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är ansvarig

enligt det första stycket ska denne omedelbart ställa betalnings-

transaktionens belopp till betalningsmottagarens förfogande och

i förekommande fall kreditera betalningsmottagarens betalkonto

med motsvarande belopp.

Om en betalningstransaktion inte genomförs eller vid brister i

genomförandet av den och betalningsordern har initierats av

betalaren, ska hans betaltjänstleverantör oavsett dennes ansvar

enligt denna punkt på begäran omedelbart försöka spåra

betalningstransaktionen och underrätta betalaren om resultatet.

2. Om en betalningsorder har initierats av eller via betalnings-

mottagaren, ska hans betaltjänstleverantör, vara ansvarig inför

betalningsmottagaren för att betalningsordern överförs korrekt

till betalarens betaltjänstleverantör i enlighet med artikel 69.3

utan att det påverkar tillämpningen av artikel 58, artikel 74.2

och

74.3

och

artikel

78.

Om

betalningsmottagarens

5.12.2007

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 319/31

betaltjänstleverantör är ansvarig enligt detta stycke ska denne

omedelbart på nytt överföra den berörda betalningsordern till

betalarens betaltjänstleverantör.

Dessutom ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör vara

ansvarig inför betalningsmottagaren för hantering av betalnings-

transaktionens belopp i enlighet med sina skyldigheter enligt

artikel 73 utan att det påverkar tillämpningen av artikel 58,

artikel 74.2 och 74.3 och artikel 78. Om betalningsmottagarens

betaltjänstleverantör är ansvarig enligt detta stycke ska denne

säkerställa att betalningstransaktionsbeloppet finns till betal-

ningsmottagarens förfogande omedelbart efter det att beloppet

krediteras det konto som tillhör betalningsmottagarens betal-

tjänstleverantör.

Om en betalningstransaktion inte genomförs eller vid brister i

genomförandet av den och betalningsmottagarens betaltjänst-

leverantör inte är ansvarig enligt det första och det andra stycket

ska betalarens betaltjänstleverantör vara ansvarig inför betalaren.

Om betalarens betaltjänstleverantör är ansvarig ska denne på

lämpligt sätt och utan onödigt dröjsmål återbetala beloppet av

den icke genomförda eller bristfälliga betalningstransaktionen till

betalaren och återställa det debiterade betalkontots kontoställ-

ning till den som skulle ha förelegat om den bristfälligt

genomförda betalningstransaktionen inte hade ägt rum.

Om en betalningstransaktion inte genomförs eller vid brister i

genomförandet av den och betalningsordern initierats av eller via

betalningsmottagaren, ska hans betaltjänstleverantör oavsett

dennes ansvar enligt denna punkt på begäran omedelbart

försöka spåra betalningstransaktionen och meddela betalnings-

mottagaren om resultatet.

3. Betaltjänstleverantörerna ska dessutom vara ansvariga inför

sina respektive betaltjänstanvändare för eventuella avgifter som

de har förorsakat och för eventuell ränta som betaltjänst-

användaren ska erlägga till följd av att betalningstransaktionen

inte genomförts eller genomförts bristfälligt.

Artikel 76

Ytterligare ekonomisk ersättning

All ekonomisk ersättning utöver den ersättning som föreskrivs i

detta avsnitt får fastställas i enlighet med tillämplig lag för det

avtal som ingåtts mellan betaltjänstanvändaren och hans betal-

tjänstleverantör.

Artikel 77

Rätt till återkrav

1. Om en betaltjänstleverantörs ansvar i enlighet med artikel 75

kan hänföras till en annan betaltjänstleverantör eller till en

mellanhand ska denna betaltjänstleverantör eller mellanhand

ersätta den första betaltjänstleverantören för förluster eller

betalda belopp enligt artikel 75.

2. Ytterligare ekonomisk ersättning får fastställas enligt avtal

mellan betaltjänstleverantörer och/eller mellanhänder samt til-

lämplig lag på det avtal som ingåtts mellan dem.

Artikel 78

Befrielse från ansvar

Ansvar enligt kapitlen 2 och 3 ska inte vara tillämpligt i fall av

osedvanliga eller oförutsägbara omständigheter som den part

som åberopar dessa omständigheter inte har något inflytande

över och vars konsekvenser hade varit omöjliga att avvärja trots

alla ansträngningar att göra så eller då en betaltjänstleverantör är

bunden av andra rättsliga krav som omfattas av nationell

lagstiftning eller gemenskapslagstiftning.

KAPITEL 4

Dataskydd

Artikel 79

Dataskydd

Medlemsstaterna ska tillåta att betalningssystem och betaltjänst-

leverantörer behandlar personuppgifter när detta är nödvändigt

för att säkerställa förebyggande, undersökning och avslöjande av

betalningsbedrägerier. Behandlingen av personuppgifter ska

genomföras i enlighet med direktiv 95/46/EG.

KAPITEL 5

Förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol

Av s n i t t 1

F ö r f a r a n d e n f ö r k l a g o m å l

Artikel 80

Klagomål

1. Medlemsstaterna ska se till att det inrättas förfaranden för att

göra det möjligt för betaltjänstanvändare och andra berörda

parter, däribland konsumentorganisationer, att till de behöriga

myndigheterna anmäla klagomål som rör betaltjänstleverantörers

påstådda överträdelser av bestämmelserna i nationell lagstiftning

om genomförande av direktivets bestämmelser.

2. I lämpliga fall, och utan att det påverkar rätten att få saken

prövad i domstol i enlighet med nationell processlagstiftning, ska

klaganden i svaret från de behöriga myndigheterna informeras

om de förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol

som anges i artikel 83.

Artikel 81

Sanktioner

1. Medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för

överträdelser av nationella bestämmelser som har antagits i

enlighet med detta direktiv och ska vidta alla åtgärder som är

nödvändiga för att se till att de tillämpas. Sanktionerna ska vara

effektiva, proportionella och avskräckande.

L 319/32

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.12.2007

2. Medlemsstaterna ska anmäla de sanktioner som avses i

punkt 1 och de behöriga myndigheter som avses i artikel 82 till

kommissionen senast den 1 november 2009, samt utan dröjsmål

anmäla alla senare ändringar som påverkar dem.

Artikel 82

Behöriga myndigheter

1. Medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som krävs för att se

till att de förfaranden för klagomål och de sanktioner som

föreskrivs i artikel 80.1 och i artikel 81.1 handläggs av de

myndigheter som givits befogenhet att se till att de bestämmelser

i nationell lagstiftning som antagits enligt kraven i detta avsnitt

efterlevs.

2. Vid överträdelse eller misstanke om överträdelse av

bestämmelser i nationell lagstiftning som antagits i enlighet

med avdelningarna III och IV ska de behöriga myndigheter som

avses i punkt 1 vara de i betaltjänstleverantörens hemmedlems-

stat, utom för ombud och filialer vars verksamhet bedrivs enligt

rätten till etablering då de ska vara värdmedlemsstatens behöriga

myndigheter.

Av s n i t t 2

F ö r f a r a n d e n f ö r t v i s t l ö s n i n g u t a n f ö r

d o m s t o l

Artikel 83

Tvistlösning utanför domstol

1. Medlemsstaterna ska se till att det införs lämpliga och

effektiva förfaranden för klagomål och tvistlösning för att avgöra

tvister mellan betaltjänstanvändare och deras betaltjänstleveran-

törer om rättigheter och skyldigheter enligt detta direktiv, varvid

befintliga organ ska utnyttjas när så är lämpligt.

2. När det gäller gränsöverskridande tvister ska medlemssta-

terna förvissa sig om att dessa organ samarbetar aktivt för att

lösa tvisterna.

AVDELNING V

GENOMFÖRANDEÅTGÄRDER OCH BETALNINGSKOMMITTÉ

Artikel 84

Genomförandeåtgärder

För att kunna ta hänsyn till teknik- och marknadsutvecklingen på

området för betaltjänster och för att sörja för enhetlig tillämp-

ning av detta direktiv får kommissionen i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 85.2

anta genomförandeåtgärder som avser att ändra icke-väsentliga

delar i detta direktiv och som avser följande:

a)

Anpassning av förteckningen över verksamheter i bilagan, i

enlighet med artiklarna 2–4 och artikel 16.

b)

Ändring av definitionen av mikroföretag i den mening som

avses i artikel 4.26 i enlighet med en ändring av

rekommendation 2003/361/EG.

c)

Uppdatering av de belopp som anges i artiklarna 26.1 och

61.1 för att ta hänsyn till inflation och viktiga händelser på

marknaden.

Artikel 85

Kommittéförfarande

1. Kommissionen ska biträdas av en betalningskommitté.

2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5a.1–5a.4 och

artikel 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av

bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.

AVDELNING VI

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 86

Fullständig harmonisering

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 30.2, 33,

34.2, 45.6, 47.3, 48.3, 51.2, 52.3, 53.2, 61.3, 72 och 88 får

medlemsstaterna i den mån detta direktiv innehåller harmoni-

serade bestämmelser inte behålla eller införa andra bestämmelser

än de som föreskrivs i detta direktiv.

2. Om en medlemsstat utnyttjar någon av de möjligheter som

avses i punkt 1, ska den informera kommissionen om detta och

om alla eventuella senare ändringar. Kommissionen ska

offentliggöra informationen på en webbplats eller på annat sätt

som gör att den lätt kan nås.

3. Medlemsstaterna ska se till att betaltjänstleverantörer inte

avviker från bestämmelser i nationell lagstiftning som genomför

eller motsvarar bestämmelser i detta direktiv på ett sätt som är

till nackdel för betaltjänstanvändaren, såvida inte detta uttryck-

ligen föreskrivs i direktivet.

Betaltjänstleverantörer får dock besluta att bevilja betaltjänst-

användare förmånligare villkor.

Artikel 87

Översyn

Senast den 1 november 2012 ska kommissionen till Europa-

parlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kom-

mittén och Europeiska centralbanken överlämna en rapport om

genomförandet och resultatet av detta direktiv, särskilt i fråga om

—

eventuella behov av att utvidga direktivets tillämpnings-

område till betalningstransaktioner i alla valutor och till

betalningstransaktioner där endast en av betaltjänstleveran-

törerna är belägen i gemenskapen,

5.12.2007

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 319/33

—

tillämpningen av artiklarna 6, 8 och 9 när det gäller

tillsynskrav för betalningsinstitut, särskilt krav på kapitalbas

och skyddskrav (öronmärkning),

—

eventuell inverkan av att betalningsinstitutet beviljar kredit i

samband med betaltjänster enligt artikel 16.3,

—

eventuell inverkan av auktorisationskraven för betalnings-

institut på konkurrensen mellan betalningsinstitut och

andra betaltjänstleverantörer samt vad gäller hinder mot

marknadstillträde för nya betaltjänstleverantörer,

—

tillämpning av artiklarna 34 och 53 och eventuella behov

av att se över direktivets tillämpningsområde när det gäller

betalningsinstrument för låga belopp och elektroniska

pengar, och

—

tillämpningen av artiklarna 69 och 75 och hur de fungerar

för alla slags betalningsinstrument

när så är lämpligt åtföljt av ett förslag till översyn.

Artikel 88

Övergångsbestämmelser

1. Utan att det påverkar tillämpningen av direktiv 2005/60/EG

eller annan tillämplig gemenskapslagstiftning ska medlemssta-

terna tillåta juridiska personer som före den 25 december 2007

har inlett verksamhet som betalningsinstitut i den mening som

avses i detta direktiv i enlighet med gällande nationell lagstiftning

att fortsätta denna verksamhet inom den berörda medlemsstaten

till och med den 30 april 2011, utan auktorisation enligt

artikel 10. Den som inte har beviljats auktorisation inom denna

period ska i enlighet med artikel 29 förbjudas att tillhandahålla

betaltjänster.

2. Trots vad som sägs i punkt 1 ska ett undantag från

auktorisationskraven enligt artikel 10 beviljas de finansiella

institut som har inlett verksamhet som förtecknas i punkt 4 i

bilaga I till direktiv 2006/48/EG och uppfyller villkoren i

artikel 24.1 första stycket e i det direktivet i enlighet med

nationell lagstiftning före den 25 december 2007. Emellertid ska

de underrätta de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten

om denna verksamhet senast den 25 december 2007. Dessutom

ska denna underrättelse innehålla information som visar att de

har uppfyllt kraven i artikel 5 a, d, g–i, k och l i detta direktiv. När

de behöriga myndigheterna är förvissade om att dessa krav har

uppfyllts ska de berörda finansiella instituten registreras i

enlighet med artikel 13 i detta direktiv. Medlemsstaterna får

tillåta att deras behöriga myndigheter undantar dessa finansiella

institut från kraven i artikel 5.

3. Medlemsstaterna får föreskriva att juridiska personer som

avses i punkt 1 automatiskt ska beviljas auktorisation och upptas

i det register som anges i artikel 13 om de behöriga

myndigheterna redan har bevis för att kraven i artiklarna 5

och 10 är uppfyllda. De behöriga myndigheterna ska informera

de berörda enheterna innan de beviljas auktorisation.

4. Utan att det påverkar tillämpningen av direktiv 2005/60/EG

eller annan tillämplig gemenskapslagstiftning får medlemssta-

terna tillåta att fysiska eller juridiska personer som har inlett

verksamhet som betalningsinstitut i den mening som avses i

detta direktiv i enlighet med den nationella lagstiftning som

gällde före den 25 december 2007 och som har rätt till undantag

enligt artikel 26 att fortsätta denna verksamhet inom den

berörda medlemsstaten under högst tre år, utan att ha beviljats

undantag enligt artikel 26 och utan att ha varit upptagna i det

register som anges i artikel 13. Den som inte har beviljats

undantag inom denna period ska i enlighet med artikel 29

förbjudas att tillhandahålla betaltjänster.

Artikel 89

Ändring av direktiv 97/7/EG

Artikel 8 i direktiv 97/7/EG ska utgå.

Artikel 90

Ändringar av direktiv 2002/65/EG

Direktiv 2002/65/EG ska ändras på följande sätt:

1.

I artikel 4 ska följande punkt läggas till:

”5. När Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/

EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre

marknaden (*) också är tillämpligt ska informationsbe-

stämmelserna enligt artikel 3.1 i detta direktiv, med

undantag av punkterna 2 c–2 g, 3 a, 3 d och 3 e samt

4 b, ersättas av artiklarna 36, 37, 41 och 42 i det direktivet.

(*)

EUT L 319, 5.12.2007, s. 1.”

2.

Artikel 8 ska utgå.

Artikel 91

Ändringar av direktiv 2005/60/EG

Direktiv 2005/60/EG ska ändras på följande sätt:

1.

Artikel 3.2 a ska ersättas med följande:

”a)

Ett företag som inte är ett kreditinstitut och som

bedriver en eller flera av de verksamheter som

förtecknas i punkterna 2–12 och 14 i bilaga I till

direktiv 2006/48/EG, inbegripet valutaväxlingsverk-

samhet (bureaux de change).”

2.

Artikel 15.1 och 15.2 ska ersättas med följande:

”1. I de fall där en medlemsstat tillåter de kreditinstitut

och finansiella institut som avses i artikel 2.1.1 eller 2.1.2

och som är belägna på dess territorium att bli betrodda som

tredje part nationellt, ska medlemsstaten under alla

omständigheter göra det möjligt för de institut och personer

som avses i artikel 2.1 och som är belägna på dess

territorium att i enlighet med artikel 14 erkänna och godta

resultatet av kraven på kundkontroll i artikel 8.1a–8.1c som

genomförts i enlighet med detta direktiv av ett institut

enligt artikel 2.1.1 eller 2.1.2 i en annan medlemsstat, med

L 319/34

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.12.2007

undantag av valutaväxlingskontor och de betalningsinstitut

enligt definitionen i artikel 4.4 i Europaparlamentets och

rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om

betaltjänster på den inre marknaden (*) som huvudsakligen

tillhandahåller de betaltjänster som förtecknas i punkt 6 i

bilagan till det direktivet, inbegripet de fysiska och juridiska

personer som har beviljats undantag enligt artikel 26 i det

direktivet och som uppfyller kraven i artiklarna 16 och 18 i

detta direktiv, även om de handlingar och uppgifter på vilka

dessa krav grundar sig är annorlunda än dem som krävs i

den medlemsstat till vilken kunden hänvisas.

2. I de fall då en medlemsstat tillåter att valutaväxlings-

kontor enligt artikel 3.2 a och de betalningsinstitut enligt

definitionen i artikel 4.4 i direktiv 2007/64/EG som

huvudsakligen tillhandahåller de betaltjänster som förteck-

nas i punkt 6 i bilagan till det direktivet och som är belägna

på dess territorium blir betrodd som nationell tredje part,

ska den medlemsstaten under alla omständigheter i enlighet

med artikel 14 i detta direktiv, tillåta att de erkänner och

godtar resultatet av kraven på kundkontroll i artikel 8.1 a–

8.1 c som genomförts i enlighet med detta direktiv av

samma typ av institut i en annan medlemsstat och som

uppfyller kraven i artiklarna 16 och 18 i detta direktiv, även

om de handlingar och uppgifter på vilka dessa krav grundar

sig är annorlunda än dem som krävs i den medlemsstat till

vilken kunden hänvisas.

(*)

EUT L 319, 5.12.2007, s. 1.”

3.

I artikel 36.1 ska andra meningen utgå.

Artikel 92

Ändringar av direktiv 2006/48/EG

Bilaga I till direktiv 2006/48/EG ska ändras på följande sätt:

1.

Punkt 4 ska ersättas med följande:

”4.

betaltjänster enligt definitionen i artikel 4.3 i Europa-

parlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den

13 november 2007 om betaltjänster på den inre

marknaden (*)

(*)

EUT L 319, 5.12.2007, s. 1.”

2.

Punkt 5 ska ersättas av följande text:

”5.

Utställande och administration av andra betalnings-

medel (t.ex. resecheckar och postväxlar) såvida inte

denna verksamhet omfattas av punkt 4”.

Artikel 93

Upphävande

Direktiv 97/5/EG ska upphöra att gälla från och med den

1 november 2009.

Artikel 94

Genomförande

1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar

och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta

direktiv före den 1 november 2009. De ska genast informera

kommissionen om detta.

När medlemsstaterna antar dessa bestämmelser ska de innehålla

en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan

hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur

hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till

de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar

inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 95

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det

har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 96

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Strasbourg den 13 november 2007.

På Europaparlamentets vägnar

H.-G. PÖTTERING

Ordförande

På rådets vägnar

M. LOBO ANTUNES

Ordförande

5.12.2007

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 319/35

BILAGA

BETALTJÄNSTER (DEFINITION 3 I ARTIKEL 4)

1.

Tjänster som möjliggör kontantinsättningar på ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltningen av ett

betalkonto.

2.

Tjänster som möjliggör kontantuttag från ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltningen av ett

betalkonto.

3.

Genomförande av betalningstransaktioner, däribland överföring av medel, från ett betalkonto hos användarens

betaltjänstleverantör eller någon annan betaltjänstleverantör:

—

Genomförande av autogireringar, även engångsautogireringar.

—

Genomförande av betalningstransaktioner med betalkort eller liknande.

—

Genomförande av betalningar, även stående betalningsorder.

4.

Genomförande av betalningstransaktioner, när medlen täcks genom ett kreditutrymme för en betaltjänstanvändare:

—

Genomförande av autogireringar, även engångsautogireringar.

—

Genomförande av betalningstransaktioner med betalkort eller liknande.

—

Genomförande av betalningar, även stående betalningsorder.

5.

Utfärdande av och/eller förvärvande av betalningsinstrument.

6.

Penningöverföring.

7.

Genomförande av betalningstransaktioner där betalarens godkännande att genomföra en betalningstransaktion ges

med någon form av utrustning för telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik och betalningen görs till

operatören för systemet eller nätet för telekommunikation eller informationsteknik vilken endast fungerar som

mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leverantören av varorna och tjänsterna.

L 319/36

SV

Europeiska unionens officiella tidning

5.12.2007