Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

(Avtalslagen, AvtL)

Departement
Justitiedepartementet L2
Utfärdad
1915-06-11
Ändring införd
SFS 1915:218 i lydelse enligt SFS 1994:1513
Ikraft
1916-01-01
Källa
Regeringskansliets rättsdatabaser
Senast hämtad
2018-08-19

Huvudförfattare: Ellinor

Avtalslagen är stommen i svensk avtalsrätt och reglerar allt från när man handlar en mjölk på ICA till om ett stort bolag är bundet av avtalet som chefen slutit med en konkurrent. Avtalslagen fungerar som en defaultlag som rycker in då det inte finns annan lagstiftning som är mer specifik, speciell avtalsrätt. Ett exempel är avtal inom konsumentförhållanden som även regleras inom speciell avtalsrätt med lagen avtalsvillkor inom konsumentförhållanden. Avtalslagen berör bara själva avtalsslutandet. Om produkten man köpt är felaktig eller motsvarande är inte avtalslagen aktuell utan då gäller istället regelverken inom köprätten.

Avtalslagen är snart 100 år gammal och många delar av avtalsrätten har utvecklats betydligt i domstolarnas praxis. Christina Ramberg, professor i handelsrätt, har utarbetat en kodifikation ("restatement") av gällande avtalsrätt under namnet Avtalslagen 2010.

1 kap. Om slutande av avtal

Löftesprincipen är huvudregel för avtalsslutande i svensk rätt. Ett avtal sluts i två led. Först lämnar någon ett anbud sedan svarar motparten med en accept (ett godkännande svar) och så uppstår ett avtal.

Avtalslagens första kapitel är tillämpligt på all slags avtalsslutande i svensk rätt. Bestämmelserna är dock dispositiva. Har parterna bestämt något annat sätt att sluta sina avtal på gäller alltså det. Undantaget är avtal där det finns tvingande lagstiftning som kräver en annan form för avtalsslutande, exempelvis vid fastighetsköp. Vid fastighetsköp är man inte bunden vid sina bud enligt löftesprincipen utan först då man skrivit på kontraktet. När det finns tvingande lagstiftning kan parterna inte heller bestämma över hur de vill ingå sina avtal.

1 §  Anbud om slutande av avtal och svar å sådant anbud vare, efter ty här nedan i 2-9 §§ sägs, bindande för den, som avgivit anbudet eller svaret.

[S2]Vad i nämnda paragrafer stadgas skall lända till efterrättelse, så vitt ej annat följer av anbudet eller svaret eller av handelsbruk eller annan sedvänja.

[S3]I fråga om avtal, för vars giltighet enligt lag fordras iakttagande av viss form, gälle vad särskilt är stadgat.

Anbud och svar måste vara exakt lika för att ett bindande avtal ska uppkomma. Den som avger ett anbud är bunden av det och likaså den som avger accepten. Om svaret avviker från anbudet är den som svarat bunden av svaret som om han givit ett nytt anbud (se 6 § 1 st om så kallad oren accept). Man måste dock inte upprepa hela innehållet i anbudet för att svaret ska bli bindande. Det räcker med ett bekräftande svar för att anbud och svar ska anses vara lika. Kontrollera också att det rör sig om ett bindande anbud och inte om ett utbud (jfr 9 §).

Bestämmelserna i lagens första nio paragrafer är dispositiva.

Löftesprincipen gäller inte för formalavtal och inte heller för realavtal.

2 §  Har anbudsgivaren bestämt viss tid för svar, skall han anses hava föreskrivit, att svaret skall inom den tid komma honom till handa.

[S2]Är i brev eller telegram, vari anbud göres, viss tidrymd utsatt för svaret, skall denna räknas från den dag brevet är dagtecknat eller den tid på dagen telegrammet är inlämnat för befordran.

Till handa innebär att svaret ska ha kommit fram till mottagaren. Det krävs inte att mottagaren ska ha läst det för att kriteriet ska vara uppfyllt.

Att tiden räknas från en viss dag innebär att man räknar från dagen efter då brevet är dagtecknat. Om anbudsgivaren exempelvis vill ha svar inom tio dagar och daterar sitt anbud den 31 januari börjar man alltså räkna acceptfristen den 1 februari.

3 §  Göres anbud i brev eller telegram utan att tid för svar däri utsättes, måste antagande svar komma anbudsgivaren till handa inom den tid, som vid anbudets avgivande skäligen kunde av honom beräknas åtgå. Vid beräkningen av nämnda tid äge anbudsgivaren, där ej annat föranledes av omständigheterna, förutsätta, att anbudet framkommer i rätt tid samt att svaret avsändes utan uppskov efter det anbudstagaren åtnjutit skälig betänketid och icke varder under vägen försenat; är anbudet gjort i telegram, äge anbudsgivaren tillika förutsätta att svaret befordras på enahanda sätt eller annorledes kommer honom lika tidigt till handa.

[S2]Anbud, som göres muntligen utan att anstånd med svaret medgives, måste omedelbart antagas.

Första stycket anger legal acceptfrist som gäller om anbudsgivaren inte har angivit en tid inom vilken han vill få svar från mottagaren. Avgörande är om svaret kommit inom skälig tid. Skälig tid är den tid som anbudsgivaren subjektivt rimligtvis kunde beräkna vara bunden av anbudet och den tid det tar att skicka anbudet och accepten.

Vid muntliga anbud gäller inte löftesprincipen. Anbudsgivaren är bara bunden av sitt anbud om han får ett omedelbart svar på sitt muntliga anbud. Man kan avtala om en acceptfrist i anslutning till det muntliga anbudet och då gäller att anbudsgivaren är bunden av anbudet under fristen enligt huvudregeln.

4 §  Antagande svar, som för sent kommer anbudsgivaren till handa, skall gälla såsom nytt anbud.

[S2]Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avsänt svaret, utgår från att det framkommit i rätt tid och mottagaren måste inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga svaret, att utan oskäligt uppehåll giva avsändaren meddelande därom; underlåter han det, anses avtal hava genom svaret kommit till stånd.

För sen accept gäller som ett nytt anbud. Den som svarar är alltså bunden av sitt svar trots att den ursprungliga anbudsgivaren inte längre är bunden av sitt anbud. Angående begreppet till handa se 2 §.

Andra stycket är en reklamationsregel och är ett undantag från huvudprincipen att man inte kan bli bunden av avtal utan att vara aktiv (så kallad passivitetsbindning eller negativ avtalsverkan). Om den som avger svaret tror att han svarat inom acceptfristen och anbudsgivaren inser detta (dvs är i ond tro) har anbudsgivaren en skyldighet att meddela den som svarat att något avtal inte träffats. Annars blir anbudsgivaren bunden av sitt ursprungliga anbud som om svaret hade kommit inom rätt tid.


5 §  Avslås anbud, vare det förfallet, ändå att den tid, varunder det eljest skolat gälla, ej gått till ända.

När motparten tackat nej till anbudet är det inte längre bindande för anbudsgivaren.

6 §  Svar, som innehåller, att anbud antages, men som på grund av tillägg, inskränkning eller förbehåll icke överensstämmer med anbudet, skall gälla såsom avslag i förening med nytt anbud.

[S2]Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avgav svaret, anser det överensstämma med anbudet och mottagaren måste inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga svaret, att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom; underlåter han det, skall avtal i enlighet med svarets innehåll anses hava kommit till stånd.

Första stycket rör de fall då accepten avviker från anbudet, så kallad oren accept. Anbud och accept måste ha exakt samma innehåll för att bindande avtal ska ha träffats. En oren accept är ett avslag på det ursprungliga anbudet och samtidigt ett nytt bindande anbud från den som svarat.

Andra stycket är en reklamationsregel och ett undantag från huvudprincipen att man inte kan bli bunden av avtal utan att vara aktiv (så kallad passivitetsbindning eller negativ avtalsverkan). Om den som svarar tror att accepten överensstämde med anbudet (är i god tro och den ursprunglige anbudsgivaren vet om detta (är i ond tro) måste anbudsgivaren meddela motparten om läget, annars blir han bunden av avtalet trots att accepten var oren.

7 §  Anbud eller svar, som återkallas, vare ej gällande, där återkallelsen kommer den, till vilken anbudet eller svaret är riktat, till handa innan han tager del av detta eller samtidigt därmed.

Ang begreppet till handa se 2 §. Återkallelsen måste inte ha någon speciell form dvs den kan vara både muntlig eller skriftlig.

8 §  Har den, som avgivit anbud, förklarat sig icke påfordra uttryckligt svar därå, eller utvisa omständigheterna, att han ej förväntar sådant, vare anbudstagaren ändock pliktig att på förfrågan giva besked, om han vill antaga anbudet; underlåter han det, anses anbudet förfallet.

[S2]Angående vissa fall, då underlåtenhet att avböja anbud anses såsom antagande, är särskilt stadgat.

Rör anbud som gäller tills vidare (s. k. stående anbud). Vid stående anbud kan anbudsgivaren kräva att få veta om motparten antar anbudet eller inte. Svarar motparten inte eller säger nej är anbudsgivaren inte längre bunden vid sitt anbud.

Andra stycket markerar än en gång att avtalslagens första kapitel är dispositivt och påminner om att det finns avsteg från principen om att man inte kan bli bunden av avtal utan att aktivt acceptera avtalet. (s.k. negativ avtalsverkan eller passivitetsbindning)

9 §  Där någon i meddelande, som eljest vore att anse såsom anbud, använt orden "utan förbindelse", "utan obligo" eller liknande uttryck, anses meddelandet allenast såsom uppfordran att avgiva anbud av det innehåll meddelandet giver vid handen. Inkommer sådant anbud inom rimlig tid därefter från någon, vilken blivit sålunda uppfordrad att avgiva anbud, och måste mottagaren inse, att anbudet framkallats genom hans uppfordran, åligger det honom, där han icke vill antaga detsamma, att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom till anbudsgivaren; underlåter han det, skall han anses hava antagit anbudet.

Enligt löftesprincipen har man rätt att reservera sig mot att bindas av sitt anbud genom att tydligt markera att man inte anser sig bunden av det (s.k. utbud). Reservationen medför dock svarsplikt om någon skulle nappa på utbudet. Det krävs alltså ett svar för att avtal inte ska komma till stånd om någon skulle nappa på ett utbud.

I praktiken är det dock möjligt att det rör sig om ett utbud trots att man inte reserverat sig enligt paragrafen eftersom anbudet saknar någon av de kriterier som krävs enligt definitionen. Se anbud.

2 kap. Om fullmakt

Andra kapitlet utgör grunden för mellanmansrätten och reglerar då man ger någon i uppdrag att t.ex. sluta ett avtal å ens vägnar. Här framgår hur en man får till stånd en giltig fullmakt och förhållandet mellan huvudmannen/fullmaktsgivaren och tredje man. Kapitlet reglerar även vad tredje man kan kräva om fullmäktigen inte kan binda huvudmannen. Förhållandet mellan fullmäktig och huvudman regleras i 18 kap. 4 § handelsbalken.

10 §  Den, som åt annan givit fullmakt att sluta avtal eller eljest företaga rättshandlingar, varder omedelbart berättigad och förpliktad i förhållande till tredje man genom rättshandling, som fullmäktigen inom fullmaktens gränser företager i fullmaktsgivarens namn.

[S2]Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av avtal med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å dennes vägnar, anses han hava fullmakt att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna behörighet.

En fullmakt är ett uppdrag att utföra någonting för en annans räkning. Fullmakten kan vara både skriftlig och muntlig och kan även grundas på en persons handlande utåt mot tredje man.

Första stycket beskriver den rättsliga verkan mellan huvudmannen/fullmaktsgivaren och tredje man av att man ingår exempelvis ett avtal eller andra rättshandlingar med fullmakt. Huvudmannen och tredje man binds medan fullmäktigen står utanför avtalet. Se 25 § angående då en fullmäktig inte håller sig inom fullmaktens gränser.

Andra stycket reglerar ställningsfullmakt.

11 §  Har fullmäktigen vid företagande av rättshandling handlat i strid mot särskilda inskränkande föreskrifter av fullmaktsgivaren, vare rättshandlingen ej gällande mot denne, såframt tredje man insåg eller bort inse, att fullmäktigen sålunda överskred sin befogenhet.

[S2]Är fullmakten av sådan beskaffenhet, som i 18 § avses, vare rättshandling, som fullmäktigen med överskridande av sin befogenhet företagit, icke gällande mot fullmaktsgivaren, ändå att tredje man var i god tro.

Första stycket rör självständiga fullmakter och fullmäktigensbefogenhet. Bestämmelsen aktualiseras då fullmäktigen handlat inom sin behörighet, men utanför sin befogenhet. Då gäller att han ändå bundit fullmaktsgivaren till rättshandlingen om tredje man är i god tro.

För § 18-fullmakter gäller istället att behörighet och befogenhet är samma sak.

12 §  Vill fullmaktsgivaren återkalla fullmakt, som avses i 13-16 §§, åligger det honom, även om han meddelat fullmäktigen, att han icke längre vill låta fullmakten gälla, att iakttaga vad i nämnda paragrafer för varje fall föreskrives; äro flera av dessa föreskrifter var för sig tillämpliga å samma fullmakt, skola de alla iakttagas.

[S2]Tredje man, hos vilken en fullmakt återkallats på det i 13 § angivna sätt, äge dock icke åberopa, att återkallelse ej skett på annat sätt.

Paragrafen reglerar återkallande av fullmakt.

Huvudregeln är att det berättas i respektive fullmaktstyps paragraf hur fullmakten återkallas.

13 §  Fullmakt, som bragts till tredje mans kännedom genom ett till honom särskilt riktat meddelande från fullmaktsgivaren, är återkallad, när särskilt meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare skall gälla, kommit tredje man till handa.

Fullmakt genom meddelande till tredje man.

14 §  Fullmakt, som blivit av fullmaktsgivaren i tidning eller annorledes allmänneligen kungjord, återkallas genom tillkännagivande, som kungöres i enahanda ordning.

[S2]Möter hinder häremot, skall återkallelsen på annat lika verksamt sätt tillkännagivas. Fullmaktsgivaren äge, där han det äskar, hos myndighet, som i 17 § sägs, erhålla anvisning, huru han i sådant avseende har att förfara.

Reglerar så kallad kungörelsefullmakt.

15 §  Fullmakt, som avses i 10 § andra stycket, återkallas därigenom att fullmäktigen avlägsnas från tjänst eller annan ställning, i kraft varav han varit befullmäktigad.

Ställningsfullmakter återkallas genom att man skiljer fullmäktigen från tjänsten. På grund av Lagen om anställningsskydd (LAS) kan det vara svårt att åstadkomma. Det räcker inte med en omplacering utan det krävs ett effektivt avskiljande från tjänsten för att ställningsfullmakten ska anses återkallad.

Tillitsgrundsatsen gäller!

16 §  Fullmakt, vilken innefattas i sådan skriftlig handling, som utgives till fullmäktigen för att av honom innehavas och företes för tredje man, återkallas därigenom att fullmaktsgivaren återtager eller låter förstöra handlingen.

[S2]Fullmäktigen är pliktig att på begäran av fullmaktsgivaren återställa fullmaktshandlingen.

Skriftlig fullmakt är en handling som överlämnas till fullmäktigen och som ofta är underskriven.

Fullmakten måste vara i original. Vid köp av fast egendom ska fullmäktigen ha en skriftlig fullmakt se 27 § för att köpet ska bli gällande.

17 §  Visar fullmaktsgivaren sannolika skäl, att handling, som i 16 § omförmäles, förkommit eller att han av annan orsak icke utan dröjsmål kan få den åter, må handlingen, efter ty här nedan sägs, förklaras kraftlös.

[S2]Ansökan härom göres hos tingsrätten i den ort, inom vilken fullmaktsgivaren bor. Finnes ansökningen kunna bifallas, skall tingsrätten utfärda och sökanden låta i Post- och Inrikes Tidningar införa kungörelse, att handlingen efter utgången av viss tid, som må bestämmas till högst fjorton dagar efter kungörelsens införande, skall vara kraftlös. Kungörelsen skall jämväl, där tingsrätten det föreskriver, införas i annan tidning, en eller flera gånger, innan den införes i Post- och Inrikes Tidningar. Lag (1981:799).

18 §  Fullmakt, som grundar sig allenast å fullmaktsgivarens meddelande till fullmäktigen, är återkallad, när meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare skall gälla, kommit fullmäktigen till handa.

Paragrafen reglerar så kallade § 18-fullmakter som också kallas uppdragsfullmakt. Uppdragsfullmakten grundas bara i förhållandet mellan fullmäktigen och huvudmannen och syns inte för tredje man i god tro. En återkallelse blir därför först gällande när huvudmannen meddelat fullmäktigen att fullmakten inte gäller längre.

19 §  I fall, då fullmaktsgivaren har särskild anledning att befara, att fullmäktigen, oaktat fullmakten återkallats eller fullmaktshandlingen förklarats kraftlös, kommer att på grund av fullmakten företaga rättshandling gent emot viss man, vilken kan antagas sakna vetskap om dess upphörande, åligger det honom att, där så ske kan, giva denne meddelande, att fullmakten icke vidare skall gälla. Underlåter han det, må han, såframt den, gent emot vilken rättshandlingen företagits, var i god tro, icke mot denne åberopa fullmaktens upphörande.

Om huvudmannen befarar att fullmäktigen kommer att missbruka en återkallad fullmakt måste han meddela en tredje man som är i god tro.

20 §  Har fullmaktsgivaren utan att i ovan stadgad ordning bringa fullmakten till upphörande tillsagt fullmäktigen att icke göra bruk av fullmakten eller annorledes givit till känna sin vilja, att fullmakten icke vidare skall gälla, vare rättshandling, som fullmäktigen företager, icke gällande mot fullmaktsgivaren, såframt tredje man ägde eller bort äga kännedom om förhållandet.

En fullmakt är återkallad om huvudmannen sagt till fullmäktigen att han vill återkalla fullmakten och tredje man vet om det.

21 §  Dör fullmaktsgivaren, vare fullmakten ändock gällande, för så vitt ej särskilda omständigheter föranleda, att den skall vara förfallen. Ändå att sådana omständigheter äro för handen, vare dock rättshandling, som fullmäktigen företager, gällande mot dödsboet, där tredje man varken ägde eller bort äga vetskap om dödsfallet och dess betydelse för fullmäktigens behörighet att företaga rättshandlingen; är fullmakten sådan, som i 18 § avses, erfordras för rättshandlingens giltighet, att ej heller fullmäktigen ägde eller bort äga sådan vetskap, då han företog rättshandlingen.

[S2]Rättshandling, som, efter vad nu sagts, är gällande mot dödsboet, äge, där den dödes egendom varder avträdd till konkurs, icke mot borgenärerna större verkan än den skulle haft, om den företagits av stärbhusdelägarne.

Om huvudmannen dör är fullmakten fortfarande gällande om den används till dödsboets förmån

22 §  Om fullmaktsgivaren får en förvaltare enligt föräldrabalken, har en rättshandling som fullmäktigen företar och som omfattas av förvaltarens uppdrag inte större verkan än den skulle ha haft, om fullmaktsgivaren själv hade företagit rättshandlingen. Lag (1988:1264).

Fullmäktigen får bara företräda huvudmannen inom de områden där huvudmannen har full rättskapacitet. Aktualiseras exempelvis om huvudmannen lider av psykisk sjukdom och har förvaltare.

23 §  Varder fullmaktsgivarens egendom avträdd till konkurs, har rättshandling, som fullmäktigen företager, icke större verkan mot konkursboet än den skulle haft, om fullmaktsgivaren själv företagit den. Är fullmakten sådan som avses i 18 §, kan rättshandlingen ej göras gällande mot boet, om fullmäktigen ägde eller bort äga kännedom om konkursen när han företog rättshandlingen. Lag (1975:246).

24 §  Utan hinder därav att fullmaktsgivaren icke vidare råder över sig och sitt gods, må fullmäktigen, intill dess erforderliga åtgärder kunna vidtagas av den, som enligt lag äger handla å fullmaktsgivarens vägnar, i kraft av fullmakten företaga sådana rättshandlingar, som äro nödiga för att skydda fullmaktsgivaren eller hans konkursbo mot förlust.

25 §  Den, som uppträder såsom fullmäktig för annan, ansvarar för att han har erforderlig fullmakt och är förty, där han ej förmår styrka, att han handlat efter fullmakt eller att den rättshandling, varom fråga är, blivit godkänd av den uppgivne huvudmannen eller ändock är gällande mot honom, pliktig att ersätta tredje man all skada, som denne lider därigenom att han icke kan göra rättshandlingen gällande mot huvudmannen.

[S2]Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning, där tredje man insåg eller bort inse, att fullmakt ej förefanns eller att förefintlig fullmakt överskreds; ej heller där den, som företog rättshandlingen, handlade på grund av fullmakt, vilken i följd av någon särskild omständighet, varom han icke ägde kunskap och varom tredje man ej heller kunde med fog förutsätta, att han skulle hava kännedom, icke kan göras gällande mot huvudmannen.

Reglerar förhållandet mellan fullmäktigen och tredje man om fullmakten inte gäller och fullmäktigens skadeståndsansvar.

Om fullmäktigen handlar utanför sin behörighet eller utan fullmakt och tredje man är i god tro har fullmäktigen ett strikt ansvar att ersätta tredje mans skada. Bestämmelsen kallas falsus procurator.

Vid ställningsfullmakter kan även fullmäktigens arbetsgivare bli skadeståndsansvarig om det finns synnerliga skäl se 4 kap 1 § skadeståndslagen.

26 §  Vad här ovan i detta kapitel är stadgat om fullmakt att företaga rättshandlingar skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fullmakt att företräda fullmaktsgivaren vid rättshandlingar, som företagas gentemot honom.

27 §  I fråga om återkallelse av prokura, som blivit till handelsregistret anmäld, skall vad i 13 och 19 §§handelsregisterlagen (1974:157) är stadgat lända till efterrättelse. Har återkallelsen blivit införd i handelsregistret och kungjord i Post- och Inrikes Tidningar, är firmans innehavare icke pliktig att jämväl på annat sätt återkalla fullmakten.

[S2]Fullmakt att sluta avtal om köp, byte eller gåva av fast egendom skall vara skriftlig. Har sådan fullmakt blivit, efter ty i 16 och 17 §§ sägs, återkallad eller för kraftlös förklarad, vare fullmakten utan verkan.

[S3]Genom vad här ovan i detta kapitel stadgas därom, att rättshandling av fullmäktigen i vissa fall icke är gällande mot fullmaktsgivaren, sker ej ändring i vad 18 kap. 3 § handelsbalken innehåller angående verkan därav att vad som genom sådan rättshandling åtkommits blivit använt till fullmaktsgivarens nytta. Lag (1977:672).

Tredje stycket rör behörighetsöverskridande till nytta för huvudmannen. Om fullmäktigen överskrider sin behörighet enligt fullmakten är huvudregeln att rättshandlingen inte blir gällande mot fullmaktsgivaren/huvudmannen. Bestämmelsen ger dock ett undantag till huvudregeln och innebär att huvudmannen ändå blir bunden av avtalet om det som fullmäktigen avtalat om har blivit använt till hans nytta.

Ett annat undantag till huvudregeln om att fullmäktigen inte kan binda huvudmannen om han agerar utom sin behörighet är om huvudmannen, ratihaberar en rättshandling. Ratihaberingen kan ske antingen explicit men som godkännande räknas även exempelvis konkludent handlande. Exempel: A har givit B en skriftlig fullmakt om att B ska köpa päron till A. När B kommer till C är päronen slut. Istället köper B jordgubbar till A trots att han inte får det enligt fullmakten. Enligt huvudregeln har B då inte bundit A. A tycker dock om jordgubbar och äter upp dem. Han har då ratihaberat avtalet genom konkludent handlande. Avtalet blir då bindande mellan A och C trots att det var utanför vad B fick göra enligt den skriftliga fullmakten.

3 kap. Om rättshandlingars ogiltighet

Kapitlet är tvingande för alla slags rättshandlingar. Här regleras dels felskrivningar och misstag dels tveksamt beteende vid avtalsslutande från någondera parten. Vid bedömningen av om ett avtal är ogiltigt eller om man ska jämka avtalet tas speciell hänsyn till en eventuell svagare part (t.ex. en konsument)

28 §  Rättshandling, den någon blivit rättsstridigt tvungen att företaga, vare, där tvånget utövats genom våld å person eller genom hot, som innebär trängande fara, icke gällande mot den tvungne.

[S2]Har tvånget utövats av annan än den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, och var denne i god tro, åligger det dock den tvungne, där han vill mot honom åberopa tvånget, att utan oskäligt uppehåll efter det tvånget upphörde giva honom meddelande därom vid äventyr, om sådant underlåtes, att rättshandlingen varder gällande.

En rättshandling är ogiltig om den som utfört den utsatts för råntvång. Det krävs ett mycket starkt hot mot den som tvingas för att bestämmelsen ska bli tillämplig jfr BrB 8 kap 4 §. Man säger att det inte ska finnas någon verklig vilja bakom handlingen. Ett exempel är att under pistolhot tvingas skriva på ett kontrakt.

När tvånget upphört är den tvingade dock skyldig att berätta för motparten att rättshandlingen är ogiltig för att den tvingade ändå inte ska bli bunden om motparten inte vet om hur rättshandlingen kom till. Dvs. han har reklamationsskyldighet till godtroende tredje man.

29 §  Rättshandling, den någon utan användande av sådana tvångsmedel, som i 28 § avses, rättsstridigt tvungit en annan att företaga, vare ej gällande mot den tvungne, där den, gentemot vilken rättshandlingen företogs, själv utövat tvånget eller ock insett eller bort inse, att rättshandlingen framkallats genom rättsstridigt tvång från annans sida.

En rättshandling är ogiltig om den som ingått den blivit tvingad till det av motparten eller om motparten inser att han blivit tvingad till det. Bestämmelsen rör så kallat lindrigt tvång som ogiltighetsgrund.

Tvånget måste ha orsakat rättshandlingen och hotet måste vara rättsstridigt. Exempelvis om man blivit utsatt för utpressning för att ingå ett avtal (jfr BrB 9 kap 4 §).

30 §  Där den, gent emot vilken en rättshandling företagits, framkallat densamma genom svikligt förledande eller ock insett eller bort inse, att den, som företog rättshandlingen, blivit svikligen förledd därtill av annan, vare rättshandlingen icke gällande mot den förledde.

[S2]Har den, gentemot vilken rättshandlingen företogs, svikligen uppgivit eller förtegat omständigheter, som kunna antagas vara av betydelse för rättshandlingen, skall han anses hava därigenom framkallat densamma, såframt det ej visas, att det svikliga förfarandet icke inverkat å rättshandlingen.

Ogiltighetsgrunden svek (jfr BrB 9 kap 1 §).

Två rekvisit ska vara uppfyllda:

  1. vilseledande genom lämnande av oriktiga uppgifter eller underhållande av information
  2. vilseledandet ska ha skett avsiktligen dvs. den som vilseleder ska ha uppsåt att göra det

Den som vilseleder kan antingen vara motparten eller någon annan. Det räcker att motparten är i ond tro om rättshandlingens tillkomst för att den ska vara ogiltig.

31 §  Har någon begagnat sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att taga eller betinga sig förmåner, vilka stå i uppenbart missförhållande till det vederlag, som må hava blivit erlagt eller utfäst, eller för vilka något vederlag icke skall utgå, vare rättshandling, som sålunda tillkommit, icke gällande mot den förfördelade.

[S2]Lag samma vare, där sådant otillbörligt förfarande, som i första stycket avses, ligger annan till last än den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, och denne ägde eller bort äga kunskap därom.

[S3]Om avtal rörande bärgning gälle vad särskilt är stadgat. Lag (1987:329).

Reglerar ogiltighet genom ocker. Bestämmelsen tillämpas restriktivt och det krävs ett uppenbart missförhållande mellan förmånen för motparten och det vederlag som utbetalats eller utlovats.

Exempel på ocker kan vara oskäligt hög ränta för att låna ut pengar s.k. kreditocker eller att någon köper en väldigt värdefull tavla av en annan person mot en struntsumma s.k. sakocker. Se även BrB 9 kap 5 §

32 §  Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning eller annat misstag å hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit, vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där den, till vilken förklaringen är riktad, insåg eller bort inse misstaget.

[S2]Varder en avgiven viljeförklaring, som befordras genom telegram eller framföres muntligen genom bud, till följd av fel vid telegraferingen eller oriktigt återgivande genom budet till innehållet förvanskad, vare avsändaren, ändå att mottagaren var i god tro, icke bunden av förklaringen i det skick den framkommit. Vill avsändaren av anledning som nu sagts icke låta förklaringen gälla, åligger det honom dock att giva mottagaren meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det förvanskningen kommit till hans kunskap; underlåter han det, och var mottagaren i god tro, vare förklaringen gällande sådan den framkommit.

Första stycket är ett uttryck för tillitsgrundsatsen och reglerar så kallade förklaringsmisstag. Bestämmelsen används mest motsatsvis/e contrario dvs. har man skrivit fel och motparten är i god tro är man bunden vid sin felskrivning. Vid benefika rättshandlingar tolkas paragrafen inte e contrario.

Andra stycket reglerar när det inte beror på den som avger viljeförklaringen att det blir fel, förvanskning. I så fall är avgivaren inte bunden av felskrivningen. Felet ska ha uppstått under befordran av meddelandet (befordringsfel). Han måste dock reklamera felet om motparten inte har förstått att det blivit fel dvs är i god tro.

33 §  Rättshandling, som eljest vore att såsom giltig anse, må ej göras gällande, där omständigheterna vid dess tillkomst voro sådana, att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa rättshandlingen, och den, gentemot vilken rättshandlingen företogs, måste antagas hava ägt sådan vetskap.

Kallas för lilla generalklausulen och när man tillämpar den blir hela avtalet ogiltigt.

  1. En omständighet vid avtalets tillkomst
  2. Som strider mot tro och heder (framförallt ohederliga affärstransaktioner)
  3. Motparten har insikt om omständigheten (dvs är i ond tro)

Tillämpas restriktivt, men skulle exempelvis kunna aktualiseras om förutsättningarna för svek enligt 30 § inte är uppfyllda. Exempelvis om man inte kan bevisa uppsåt hos motparten.

34 §  Har skuldebrev, kontrakt eller annan skriftlig handling upprättats för skens skull, må utan hinder därav fordran eller rättighet, som den enligt handlingens innehåll berättigade på grund av densamma överlåtit å annan, göras gällande av förvärvaren, såframt denne var i god tro vid sitt förvärv.

I linje med tillitsgrundsatsen kan en skenhandling bli bindande om den överlåts till en tredje man i god tro. Dvs om A och B har skrivit ett löpande skuldebrev för skens skull är det självklart inte gällande mellan dem. Skulle däremot B sälja skuldebrevet till C som inte har någon aning om att det är upprättat för skens blir det bindande mellan A och C.

35 §  Har någon underskrivit skuldebrev eller annan handling, som är gällande i innehavarens hand eller eljest av löpande beskaffenhet, vare handlingen, ändå att den utan hans vilja kommit ur hans besittning, gällande mot honom, där den efter överlåtelse förvärvats av någon, som därvid var i god tro.

[S2]Är kvitto å ett penningbelopp utan borgenärens vilja kommet ur hans besittning, vare utan hinder därav betalning, som gäldenären, när fordringen är förfallen, i god tro erlägger mot bekommande av kvittot, gällande mot borgenären.

När det gäller löpande handlingar som exempelvis löpande skuldebrev kan man med bindande verkan överlåta dem utan att de är utgivna.

Bestämmelsen tolkas dock framförallt motsatsvis. En rättshandling måste vara utgiven för att vara gällande. Dvs om rättshandlingen inte givits ut spelar det ingen roll om tredje man är i god tro eller inte, någon bundenhet inträder inte.

36 §  Avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det icke skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.

[S2]Vid prövning enligt första stycket skall särskild hänsyn tagas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.

[S3]Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning i fråga om villkor vid annan rättshandling än avtal.

[S4]I fråga om jämkning av vissa avtalsvillkor i konsumentförhållanden gäller dessutom 11 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Lag (1994:1513).

Detta är en generalklausul, som gör det möjligt att jämka oskäliga avtalsvillkor. Villkoret behöver inte ha varit oskäligt vid avtalets ingående, (i motsats till exempelvis i 33 §) utan kan vara en effekt av ändrade förhållanden.

För tillämpning krävs att det rör sig om

  1. Ett eller flera oskäliga avtalsvillkor
  2. Villkoren ska vara oskäliga antingen vid avtalets tillkomst eller senare

Man kan både jämka avtalsvillkor och avtalet som helhet. En jämkning kan även få samma effekt som att avtalet ogiltigförklaras om det "jämkas till noll".Vid tillämpningen tar man hänsyn till partsställning.

Bestämmelsen används restriktivt, men är ändå omdebatterad. Det finns inga riktlinjer för vad som kan betecknas som oskäligt förutom domstolspraxis vilket kan göra det svårt att förutse effekterna av ett avtal. Några exempel på då paragrafen använts:

  • En skiljeklausul i ett entreprenadavtal mellan näringsidkare och konsument lämnades utan avseende även när näringsidkaren var ett mindre företag i NJA 1982 s. 800.
  • Avtal med skiljeklausul mellan två näringsidkare har skilt sig väsentligt från ett avtal mellan jämställda näringsidkare. Den svagare parten har ansetts vara i behov av samma skydd som en konsument mot ett skiljeavtal med åtföljande kostnadsrisker. Därför har skiljeklausulen lämnats utan avseende då den bedömts vara oskälig NJA 1987 s. 639.
  • En bank har tillämpat ett villkor i en borgensförbindelse så att det har ansetts oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid avtalets tillkomst. Villkoret lämnades därför enligt 36 § avtalslagen utan avseende i NJA 1983 s. 332.

37 §  Förbehåll att pant eller annan säkerhet skall vara förverkad, om den förpliktelse för vars fullgörande säkerheten ställts icke rätteligen fullgöres, är utan verkan. Lag (1976:185).

Bestämmelsen förbjuder förfallpant. Man kan inte avtala om att en pant ska vara förverkad om pantgivaren t.ex. inte kan betala tillbaka pengarna han lånat.

Exempel: Om A lämnar en klocka i pant för att få låna pengar av B får B inte ta klockan och använda den själv när han inser att A inte kan betala tillbaka pengarna. B måste sälja klockan och får pengarna från försäljningen istället. Detta gäller även om A och B har kommit överens om att B får klockan om A inte kan betala tillbaka pengarna.

38 §  Har någon för att förebygga konkurrens betingat sig av annan att denne icke skall bedriva verksamhet av visst slag eller icke taga anställning hos någon som bedriver sådan verksamhet, är den som gjort utfästelsen icke bunden därav i den mån utfästelsen sträcker sig längre än vad som kan anses skäligt. Lag (1976:185).

4 kap. Allmänna bestämmelser

Avtalslagens två sista paragrafer reglerar dels tidpunkten för ond tro dels vem som får stå risken för att en handling inte kommer fram i tid.

39 §  Är enligt denna lag giltigheten av avtal eller annan rättshandling beroende därav att den, gentemot vilken rättshandlingen företogs, icke ägde eller bort äga vetskap om visst förhållande eller eljest var i god tro, skall hänsyn tagas till vad han insåg eller bort inse vid den tidpunkt, då rättshandlingen blev honom kunnig. Dock må, där särskilda omständigheter sådant föranleda, hänsyn jämväl tagas till den insikt han vunnit eller bort vinna efter nämnda tidpunkt, men innan rättshandlingen inverkat bestämmande på hans handlingssätt.

Paragrafen rör den så kallade re integra-bestämmelsen och reglerar vid vilken tidpunkt motpartens goda eller onda tro är avgörande. I regel är det när parten får kännedom om rättshandlingen som är den tidpunkt som är avgörande för om han anses vara i god eller ond tro.

Ett exempel är när en fullmäktig handlar i strid med sin befogenhet enligt 11 §. Fullmäktigen B ska köpa en bil åt huvudmannen A. Med sig till bilhandlaren har B en skriftlig fullmakt där det står att B får köpa en röd bil åt A. Något pris framgår inte av fullmakten, men innan B kom till bilhandlaren ringde A och sa att den maximalt fick kosta 80 000 kronor. Hos bilhandlaren har B helt glömt bort vad A sagt och köper en röd bil för 160 000 kronor åt A. När papprena skrivs på (vid kunskapspunkten) har bilhandlaren ingen aning om att B egentligen inte fått köpa en så dyr bil, han är alltså i god tro. Därför är köpet bindande mellan A och bilhandlaren. Att bilhandlaren tio minuter senare får ett samtal från A som i insett att han just köpt en alldeles för dyr bil spelar ingen roll för bedömningen enligt huvudregeln.

I vissa fall kan man dock ta hänsyn till information som motparten fått efter kunskapspunkten om rättshandlingen inte inverkat bestämmande på motparten. Se t.ex. NJA 1999 s 575.

40 §  Skall någon enligt denna lag giva annan ett meddelande, vid äventyr att eljest avtal anses slutet eller anbud antaget eller rättshandling, som av honom eller å hans vägnar företagits, bliver mot honom gällande, och varder sådant meddelande inlämnat för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänt, må ej den omständigheten, att meddelandet försenas eller icke kommer fram, föranleda därtill att avsändaren icke anses hava fullgjort vad honom åligger.

[S2]I fråga om återkallelse av anbud eller svar eller av fullmakt gäller vad i 7, 13 och 18 §§ är stadgat.

Reklamation sker på mottagarens risk.

Den som enligt reglerna blir bunden av en rättshandling om han inte meddelar motparten om motsatsen behöver bara bevisa att han skickat iväg ett meddelande till motparten för att han inte ska bli bunden. Ta exemplet med ett meddelande enligt 4 § 2 st om att man inte vill ingå avtal för att accepten var för sen. Skulle meddelandet försvinna i posten blir den ursprungliga anbudsgivaren ändå inte bunden av något avtal om han kan bevisa att han skickat meddelandet trots att motparten tror att han svarat i rätt tid.

I andra fall är huvudregeln att rättshandling sker på avsändarens risk.

41 §  Genom denna lag upphävas 1 kap. 1 § och 9 kap. 9 §handelsbalken, 2 och 3 §§ i lagen d. 14 juni 1901 angående ocker samt vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stadgat stridande mot här ovan givna bestämmelser.

Ändringar och övergångsbestämmelser

Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

Ikraftträder
1916-01-01

Ändring, SFS 1955:231

Omfattning
ändr. 31 §

Ändring, SFS 1955:629

Omfattning
ikrafttr. av 1955:231

Ändring, SFS 1970:1006

Förarbeten
Prop. 1970:145
Omfattning
ändr. 27 §

Ändring, SFS 1975:246

Förarbeten
Prop. 1975:6
Omfattning
ändr. 23 §

Lag (1976:185) om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

Förarbeten
Prop. 1975/76:81
Omfattning
ändr. 36-38 §§

Lag (1977:672) om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

Förarbeten
Prop. 1976/77:63
Omfattning
ändr. 17, 27 §§

Lag (1981:799) om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

Förarbeten
Prop. 1980/81:84
Omfattning
ändr. 17 §

Lag (1987:329) om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

Övergångsbestämmelse

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987. Har en rättshandling tillkommit före ikraftträdandet tillämpas 31 § i dess äldre lydelse.
Förarbeten
Prop. 1986/87:72
Omfattning
ändr. 31 §
Ikraftträder
1987-07-01

Lag (1988:1264) om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

Förarbeten
Prop. 1987/88:124
Omfattning
ändr. 22 §
Ikraftträder
1989-01-01

Lag (1994:1513) om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

Övergångsbestämmelse

  1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
  2. Den nya bestämmelsen tillämpas även på rättshandlingar som har företagits före ikraftträdandet.
  3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt äldre bestämmelser.
Förarbeten
Rskr. 1994/95:76, Prop. 1994/95:17, Bet. 1994/95:LU5
Omfattning
ändr. 36 §
Ikraftträder
1995-01-01