Europeiska centralbankens yttrande av den 6 februari 2026 om Riksbankens roll inom makrotillsynen och om vissa makrotillsynsåtgärder (CON/2026/5)

EUROPEISKA CENTRALBANKENS YTTRANDE av den 6 februari 2026 om Riksbankens roll inom makrotillsynen och om vissa makrotillsynsåtgärder (CON/2026/5) Inledning och rättslig grund

Den 16 januari 2026 mottog Europeiska centralbanken (ECB) en begäran från Finansdepartementet om ett yttrande över en lagrådsremiss av den 18 december 2025 om utvecklingen av makrotillsynsområdet (nedan kallad remissen) som innehåller ett förslag till lag om begränsning av bostadskrediter (nedan kallat lagförslaget) och förslag till ändringar av lagen om kapitalbuffertar (nedan kallat de föreslagna ändringarna och tillsammans med lagförslaget den föreslagna lagstiftningen). ECB:s behörighet att avge ett yttrande grundas på artiklarna 127.4 och 282.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och artikel 2.1 tredje och sjätte strecksatserna i rådets beslut 98/415/EG , eftersom den föreslagna lagstiftningen avser Riksbanken och regler som gäller finansiella institut i den mån de har en påtaglig inverkan på de finansiella institutens och marknadernas stabilitet. I enlighet med artikel 17.5 första meningen i arbetsordningen för Europeiska centralbanken har detta yttrande antagits av ECB-rådet.

1. Syftet med den föreslagna lagstiftningen

1.1 Det övergripande syftet med lagförslaget är att bidra till en sund amorteringskultur i Sverige, minskade trösklar på bostadsmarknaden och bättre förutsättningar för olika grupper att äga sin bostad utan att det görs avkall på den finansiella stabiliteten. Syftet med de föreslagna ändringarna är även att stärka Riksbankens roll på makrotillsynsområdet. 1.2 De nuvarande bestämmelserna om begränsning av bostadskrediter fastställs i vissa föreskrifter och allmänna råd som meddelas av Finansinspektionen (den svenska tillsynsmyndigheten för den finansiella sektorn) . Enligt remissen kommer dessa bestämmelser nu i stället att regleras i lag, med vissa ändringar som behandlas nedan i detta yttrande. Regeringen anser att frågor som på ett så fundamentalt sätt påverkar institutens kreditgivning och hushållens ekonomi, som utgångspunkt, bör regleras genom lag eftersom detta stärker den demokratiska legitimiteten . I remissen konstateras vidare att en sådan reglering kräver en viss flexibilitet för att åtgärder som har till syfte att motverka risker för den finansiella stabiliteten inte fördröjs. Enligt regeringens mening bör det, i den

utsträckning som lagstiftningen behöver kompletteras med föreskrifter på lägre nivå än lag, ske genom att regeringen ges bemyndigande att meddela föreskrifter på området. 1.3 Lagförslaget omfattar följande bestämmelser i fråga om belåningsgrad och amorteringskrav : a) när en bostadskredit för ett nytt bostadsköp lämnas måste kreditgivaren begränsa krediten så att belåningsgraden är högst 90 procent, b) när en bostadskredit utökas måste kreditgivaren begränsa krediten så att belåningsgraden är högst 80 procent, och c) regeringen får meddela föreskrifter om att tillfälligt begränsa belåningsgraden ytterligare. Vid lämnande av bostadskredit enligt nuvarande bestämmelser måste kreditgivaren begränsa krediten så att belåningsgraden är högst 85 procent, oavsett om krediten lämnas eller utökas. I remissen konstateras att det nuvarande bolånetaket inte utgör ett hinder för höga skulder, eftersom låntagaren kan finansiera bostadsköpet på annat sätt, t.ex. med eget sparande eller krediter utan säkerhet. Bolånetaket kan bidra till att hushåll lånar mindre och köper billigare bostäder. För hushåll som inte redan äger en bostad skulle det nya bolånetaket innebära en lägre tröskel för inträde på bostadsmarknaden. För hushåll som har stark återbetalningsförmåga via goda inkomster men lägre förmögenhet innebär bolånetaket att kreditutrymmet begränsas om man inte är beredd, eller har möjlighet, att komplettera bostadskrediten med en blancokredit. Blancokrediterna innebär i regel högre räntebetalningar och amorteringstakt, vilket påverkar denna grupps känslighet för t.ex. ett inkomstbortfall . Vad gäller tillfälliga ytterligare begränsningar av belåningsgraden kan sådana skärpningar genomföras om det t.ex. är en alltför hög kredittillväxt som riskerar den finansiella stabiliteten. Dessa begränsningar har tillfällig karaktär och behovet av skärpningar bör omprövas fortlöpande, i vart fall var tolfte månad . 1.4 Enligt lagförslaget ska det befintliga amorteringskravet kvarstå, dvs. om belåningsgraden överstiger 50 men inte 70 procent, måste bostadskrediten årligen amorteras med ett belopp som motsvarar minst 1 procent av det totala kreditbeloppet när det låg som högst efter den senaste värderingen (nedan kallat det högsta kreditbeloppet), och om belåningsgraden överstiger 70 procent, måste bostadskrediten årligen amorteras med ett belopp som motsvarar minst 2 procent av det högsta kreditbeloppet . 1.5 Enligt lagförslaget avlägsnas det gällande amorteringskravet, dvs. kravet på att bostadskrediten måste amorteras med ytterligare 1 procent av det högsta kreditbeloppet om kredittagarens samlade bostadskrediter överstiger 4,5 gånger bruttoårsinkomsten. Regeringen anser att detta amorteringskrav riskerar att hindra och försena hushåll som annars skulle ha råd och inkomster att ta sig in på den ägda bostadsmarknaden. Att kravet delvis har bidragit till en minskad skuldsättning måste ställas mot att det utestänger vissa grupper från att kunna äga sitt boende . 1.6 I lagförslaget behålls det befintliga systemet, dvs. när en bostadskredit lämnas för en bostad som är nyproducerad, får kreditgivaren under högst fem år från det att bostaden tillträddes medge att krediten inte amorteras enligt lagförslaget, om kredittagaren är den som först förvärvat bostaden.

Detta gäller även om bostadskrediten ersätter krediter som använts för att finansiera produktionen av bostaden och som lämnas till samma kredittagare . 1.7 I lagförslaget fastställs att om belåningsgraden inte överstiger 50 procent måste kreditgivaren verka för att bostadskrediten amorteras i syfte att upprätthålla en sund amorteringskultur . Detta behöver emellertid inte få genomslag i en kreditgivares samtliga bostadskreditavtal. Det ställs inget krav på faktisk amortering eller lägsta amorteringstakt, utan det är upp till kreditgivaren att i samråd med kredittagaren besluta om amortering baserat på låntagarens omständigheter . 1.8 I lagförslaget anges att om det under bostadskreditens löptid uppstår särskilda skäl, får kreditgivaren medge att kredittagaren under en begränsad period inte amorterar enligt det befintliga amorteringskrav som beskrivs i punkt 1.4 . Särskilda skäl kan t.ex. omfatta en nära anhörigs bortgång, arbetslöshet, sjukdom, skilsmässa eller föräldraledighet . 1.9 Enligt lagförslaget får regeringen meddela föreskrifter om tillfälliga undantag från amorteringskrav vid extraordinära situationer som sannolikt kan medföra en synnerligen djup lågkonjunktur . Ett exempel är den situation som observerades under covid-19-pandemin. Till grund för behovet av tillfälliga undantag kan ligga t.ex. ekonomiska prognoser . 1.10 Enligt lagförslaget måste kreditgivaren vid beräkningen av belåningsgraden använda det marknadsvärde som gällde när bostaden förvärvades. Vid beräkningen av belåningsgraden får kreditgivaren också använda det marknadsvärde som fastställs vid en senare värdering. En sådan omvärdering får tidigast göras fem år efter det att bostaden förvärvades eller efter den senaste omvärderingen som ledde till en ändring av amorteringsbeloppet eller låneutrymmet. Om bostadens marknadsvärde avsevärt förändras av en annan anledning än den allmänna prisutvecklingen på bostäder, får dock en omvärdering göras tidigare . 1.11 Enligt de föreslagna ändringarna blir Riksbanken – i stället för Finansinspektionen – ansvarig myndighet för att beräkna buffertriktvärdet och fastställa kontracykliska buffertvärden. Riksbanken får fastställa buffertvärden som överstiger 2,5 procent samt identifiera och fastställa kontracykliska buffertvärden för väsentliga tredjeländer . Enligt de föreslagna ändringarna blir Riksbanken även ansvarig för att rapportera beslut om kontracykliska buffertvärden till Europeiska systemrisknämnden (ESRB) . Riksbanken måste ge Finansinspektionen tillfälle att yttra sig innan banken fattar sådana 22 23 beslut , vilka får överklagas till allmän förvaltningsdomstol . Enligt remissen bör dessutom

Finansinspektionen ge Riksbanken tillfälle att yttra sig innan Finansinspektionen fattar beslut om andra kapitalbaserade makrotillsynsåtgärder än kontracykliska buffertvärden . 1.12 I Sveriges ramverk för makrotillsyn är det i nuläget Finansinspektionen som har tilldelats den ledande rollen inom makrotillsyn och Finansinspektionen som har utsetts till makrotillsynsorgan. Enligt den promemoria som åtföljer lagförslaget (nedan kallad promemorian) får den nya ansvarsfördelningen mellan Finansinspektionen och Riksbanken anses medföra att Finansinspektionen inte längre innehar den ledande rollen i fråga om makrotillsyn i Sverige. I promemorian anges även att vid ett sådant förhållande finns inte längre förutsättningar att upprätthålla det nuvarande avsteget från huvudregeln att den nationella centralbanken har rösträtt i ESRB. Mot denna bakgrund dras i promemorian slutsatsen att rösträtten i ESRB bör övergå från Finansinspektionen till Riksbanken och att det av detta följer att Riksbanken även får anses vara utsedd myndighet i enlighet med 25, 26 Europeiska systemrisknämndens rekommendation ESRB/2011/3 . 1.13 I remissen konstateras sammanfattningsvis att regeringen, mot bakgrund av de stabilitetsuppdrag och de olika specialistkompetenser som finns hos både Finansinspektionen och Riksbanken, gör bedömningen att det finns anledning att se över ansvarsfördelningen för de kapitalbaserade makrotillsynsåtgärderna mellan de två myndigheterna, dels i syfte att stärka Riksbankens roll beträffande den nationella tillämpningen av de kapitalbaserade makrotillsynsåtgärderna, med syfte att även tilldelas ett krisförebyggande verktyg, dels när det gäller att stärka myndigheternas ömsesidiga ansvar avseende den finansiella stabiliteten i allmänhet och makrotillsynen i synnerhet . Regeringen anser även att det är angeläget att tilldela Riksbanken ansvar för det kontracykliska buffertvärdet. Regeringen gör bedömningen att Riksbanken är särskilt ändamålsenlig för detta, inte minst med tanke på att dess uppdrag redan förutsätter en bred ansats när det gäller att analysera samhällsekonomin, inbegripet det finansiella systemet och utvecklingen på kreditmarknaderna .

2. Riksbankens roll inom makrotillsynen

2.1 I sina tidigare yttranden om makrotillsyn har ECB uttryckt sitt stöd för att det utformas effektiva regelverk för makrotillsyn inom medlemsstaterna, i linje med de vägledande principerna i rekommendation ESRB/2011/3. Det bör understrykas att ESRB rekommenderar att nationella centralbanker bör ha en ledande roll i makrotillsynen tack vare sin sakkunskap och sitt befintliga ansvar för den finansiella stabiliteten . ECB noterar att denna princip även framhålls i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1092/2010 .

2.2 Mot denna bakgrund välkomnar ECB att Riksbanken får en stärkt roll inom makrotillsynsområdet, framför allt att Riksbanken får ansvar för att fastställa kontracykliska buffertvärden. 2.3 Samtidigt är ECB uppmärksam på det faktum att alla övriga kapitalbaserade åtgärder utöver den kontracykliska kapitalbufferten ligger kvar hos Finansinspektionen. Detta omfattar t.ex. systemriskbufferten, såväl den allmänna som den sektorbaserade systembufferten, som kan användas för cykliska risker som annars inte skulle omfattas av den kontracykliska kapitalbufferten. Denna ansvarsfördelning för de kapitalbaserade instrumenten kan införa komplexitet och ge upphov till oönskade överlappningar och/eller ohanterade risker till följd av samspelet mellan instrumenten. I detta sammanhang understryker ECB vikten av att det finns mekanismer för samarbete, samordning och informationsutbyte mellan de båda myndigheterna för att säkerställa att makrotillsynen genomförs på ett effektivt sätt. Detta är även viktigt för att i möjligaste mån säkerställa att det finns en helhetssyn på de övergripande kapitalkraven för banker i Sverige. I det hänseendet välkomnar ECB att Riksbanken enligt lagförslaget ska ge Finansinspektionen tillfälle att yttra sig i beslut om den kontracykliska kapitalbufferten och att Finansinspektionen enligt remissen bör ge Riksbanken tillfälle att yttra sig i beslut om andra kapitalbaserade åtgärder. 2.4 ECB välkomnar att Riksbanken får en stärkt roll inom ESRB, både vad gäller att erhålla rösträtter i ESRB och att anses vara utsedd myndighet enligt rekommendation ESRB/2011/3. Fördelningen av kapitalbaserade instrument innebär att Riksbanken tilldelas ansvaret för att fastställa kontracykliska buffertvärden, medan ansvaret för övriga kapitalbaserade makrotillsynsverktyg ligger kvar hos Finansinspektionen. Samtidigt kommer de låntagarbaserade åtgärder som är riktade direkt mot hushållen nu att regleras i lag. ECB konstaterar därför att dessa förändringar i själva verket kan leda till osäkerhet om vilken myndighet som har huvudansvaret för makrotillsynen i Sverige.

3. Ändringar i ramverket för låntagarbaserade åtgärder i Sverige

3.1 Reglering av låntagarbaserade åtgärder i lag 3.1.1 Enligt lagförslaget ska det rådande regelverket för låntagarbaserade åtgärder i Sverige ändras. I nuläget är det Finansinspektionen som initierar åtgärderna, antingen genom att införa en ny åtgärd eller genom att justera en befintlig åtgärd. På grundval av Finansinspektionens analys och bedömning av systemriskerna på marknaden för bostadsfastigheter och av lämpligt instrument för att hantera de identifierade riskerna utarbetar inspektionen ett förslag till antingen en föreskrift eller ett allmänt råd. Innan Finansinspektionen meddelar det lämpliga instrumentet måste den inhämta regeringens medgivande så att åtgärderna förankras i demokratisk ordning. Som nämndes i punkt 2.4 kommer de låntagarbaserade åtgärder som är riktade direkt mot hushållen nu att regleras i lag. Denna ändring av det rådande regelverket riskerar att strida mot rekommendationen i rekommendation ESRB/2011/3, närmare bestämt att makrotillsynsorganet, i sin strävan att uppfylla sitt mål, ska vara åtminstone operativt oberoende, särskilt från politiska organ . I rekommendation ESRB/2011/3 rekommenderas vidare att medlemsstaterna bör säkerställa att makroorganet har

kontroll över lämpliga instrument för att uppnå sina mål, och där så krävs bör tydliga och snabba förfaranden upprättas för att tilldela makrotillsynsorganet instrument . 3.1.2 ECB avstår från att lämna ytterligare synpunkter om tänkbara institutionella konsekvenser av att låntagarbaserade åtgärder som riktar sig till hushåll regleras i lag och inte genom en föreskrift meddelad av Finansinspektionen. ECB understryker dock att den svenska regeringen bör säkerställa att den kan agera flexibelt och proportionerligt när den fastställer och kalibrerar låntagarbaserade åtgärder för hushåll. I detta sammanhang understryker ECB vikten av att det finns en omfattande uppsättning låntagarbaserade åtgärder, inbegripet inkomstbaserade åtgärder. Sådana åtgärder är avgörande för att man ska kunna hantera potentiella risker för finansiell stabilitet på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. 3.2 Förändringar i kalibreringen av låntagarbaserade åtgärder 3.2.1 Som konstaterats i punkt 1.3 ska enligt lagförslaget lättnader införas för vissa av de nuvarande låntagarbaserade åtgärderna i Sverige. Bland annat skulle bolånetaket för nya bostadsköp höjas från 85 procent till 90 procent, medan taket för utökade bolån skulle sänkas till 80 procent. Samtidigt skulle amorteringskravet som är kopplat till låntagarnas inkomst tas bort, dvs. kravet på att bostadskrediter som överstiger 4,5 gånger bruttoinkomsten måste amorteras med ytterligare 1 procent per år. 3.2.2 I Europeiska systemrisknämndens rekommendation ESRB/2019/9 identifierades ett antal sårbarheter på medellång sikt inom bostadssektorn i Sverige. I sin bedömning som offentliggjordes 36 37 i februari 2022 och i den uppföljning som offentliggjordes i februari 2024 ansåg ESRB att sårbarheterna fortfarande var höga på den svenska bostadsmarknaden. Några av de främsta sårbarheterna var hushållens höga skuldsättning, övervärderade bostäder, mycket stora bostadsprisökningar, mycket stor ökning av bolån, en stor andel amorteringsfria bolån i den befintliga stocken av bolån samt en hög grad av sammanlänkning i det nordiska banksystemet. Även om både bostadspriserna och hushållens skuldsättning som andel av BNP har sjunkit sedan 2022, bedömde ESRB att sårbarheterna förblir på en hög nivå eftersom hushållens skuldsättning fortfarande är bland de högsta i unionen. Mot denna bakgrund bedömde ESRB att den nuvarande policymixen i Sverige är lämplig och delvis tillräcklig. Myndigheterna rekommenderades att fortsätta övervaka sårbarheterna och framför allt att överväga att införa åtgärder som skulle begränsa alltför skuldsatta hushålls låntagande (t.ex. ett skuldkvotstak). 3.2.3 Utifrån ett finansiellt stabilitetsperspektiv skulle mer tillåtande låntagarbaserade åtgärder kunna leda till ökad efterfrågan på större bostadskrediter, vilket skulle kunna bidra till högre bostadspriser. Detta skulle i sin tur kunna bidra till ökade skuldsättningsnivåer bland hushållen och göra boendet dyrare

Detta yttrande kommer att offentliggöras i EUR-Lex.

Utfärdat i Frankfurt am Main den 6 februari 2026.

[Namnteckning]

Christine LAGARDE

ECB:s ordförande