Kungl. Maj. ts proposition nr 100 ur 1962

3

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

Dag Hammarskjöld framhöll i sin sista rapport till Förenta Nationernas

generalförsamling, att FN:s stadga ger uttryck för »den grundläggande de­

mokratiska principen om lika politiska rättigheter» för alla individer och

nationer. Han tillfogade att man ur stadgan även kan härleda »en rätt till

lika ekonomiska möjligheter».

Under de senaste decennierna har man över hela världen blivit allt star­

kare medveten om de ekonomiskt underutvecklade ländernas rätt till en så­

dan jämlikhet. Det finnes flera orsaker härtill.

Flertalet av de länder det gäller har under denna tid uppnått politisk

självständighet. I de internationella organisationerna har de fått ett forum,

där de kan lägga fram sina problem i hela deras vidd. I den politiska och

ideologiska kampen i världen har deras röster blivit av betydelse. Därmed

har de fått möjlighet att ställa krav på större ekonomisk likställighet med

de länder som tidigare behärskat dem eller inte behövt taga hänsyn till dem.

ökad samfärdsel och intensivare förmedling av informationer har gjort

skillnaderna i levnadsvillkor mellan industriländerna och de underutveckla­

de länderna bättre kända för båda parter. De stora framstegen i de förra har

snabbt ökat dessa skillnader. De förut relativt rika har blivit rikare, de

fattiga har förblivit i stort sett lika fattiga. Till någon del har de underut­

vecklade länderna fått del av framstegen. Medicinens landvinningar har

minskat dödligheten hos dem. Deras redan tidigare snabba befolknings­

tillväxt har därmed accelererat och utgör nu ett allvarligt hot mot en verk­

lig förbättring av den enskilde individens levnadsvillkor.

Nöden bland de växande människomassorna i de fattiga länderna har bli­

vit en påträngande verklighet för alla nationer. Med den politiska nödvän­

digheten att taga hänsyn till de nya ländernas krav förenar sig i de rikare

länderna insikten om en moralisk skyldighet att hjälpa. Denna insikt har

befordrats av de internationella organisationerna, som ökat vår kunskap om

de rådande förhållandena. Välståndsutvecklingen i de industrialiserade län­

derna har förbättrat möjligheterna att bistå de sämre ställda. Allt fler har

dessutom förstått, att hjälpverksamheten också har fördelar för dem som

hjälper. I industriländerna har biståndet till de folkrika men köpsvaga

nationerna kommit att framstå som en investering i framtida marknader.

Sålunda har politiska, moraliska och ekonomiska skäl samverkat med

den tekniska och ekonomiska utvecklingen till att skapa förutsättningar för

en omfattande biståndsverksamhet. Detta bistånd går ut på att vidga han­

deln, lindra nöden, förmedla kunnande och tillföra kapital. Det syftar till att

hjälpa de fattiga folken att utvecklas ekonomiskt och socialt och därmed

hjälpa sig själva.

Sverige har tagit aktiv del i den internationella biständsgivningen. Att

detta hittills skett i jämförelsevis begränsad skala sammanhänger bl. a.

med att Sverige haft mindre kontakt med de underutvecklade områdena i

världen än stormakterna och de stater som har eller har haft kolonier i dessa

områden.

Missionen har emellertid sedan länge gjort betydande insatser på un­

dervisningens och sjukvårdens områden. Rädda barnen, Röda korset och

andra hjälporganisationer har satt in sina krafter på att bistå framför allt

i akuta nödsituationer. Fackföreningsrörelsen och kooperationen har under

senare år engagerat sig aktivt i strävandena att i de underutvecklade län­

derna bygga upp demokratiska fackföreningar och kooperativa rörelser.

Dessa och andra sammanslutningar har för sin verksamhet i de fattiga län­

derna insamlat betydande belopp, uppskattningsvis 30 milj. kr. för år 1960.

Svenskt näringsliv har vidare sedan lång tid tillbaka med framgång upp­

rättat och utvecklat kommersiella relationer med de berörda länderna. Fram­

för allt genom direkta investeringar och entreprenadverksamhet har närings­

livet till de underutvecklade länderna i växande omfattning överfört kapi­

tal, företagande, teknik och yrkeskunnighet. Enligt OECD:s — visserligen

bristfälliga — statistik skulle det svenska kommersiella kapitalflödet till

u-länderna år 1960 ha uppgått till ca 200 milj. kr.

Sveriges traditionella frihandelspolitik och expansiva ekonomiska politik

är i linje med u-ländernas intresse av goda avsättningsmöjligheter för sin

export. Under 1950-talet har dessutom växande belopp anslagits över stats­

budgeten till tekniskt och finansiellt bistånd. Innevarande budgetår uppgår

dessa anslag till ca 42 milj. kr. för tekniskt och humanitärt och ca 10 milj.

kr. för finansiellt bistånd.

Under senare år har en stark opinion vuxit fram till förmån för kraftigt

ökade svenska insatser i biståndsverksamheten. Folkrörelserna har därvid

gått i spetsen. Vid 1961 års remissdebatt i andra kammaren framhöll jag,

att denna opinion, som var beredd att taga på sig bördor och offer för att

hjälpa människor långt utanför vårt lands gränser, utgjorde ett ideellt

krafttillskott som borde hälsas med stor tillfredsställelse. »Låt oss nu se

till att detta gemensamma intresse också leder fram till en gemensam an-

spänning av krafterna. Då kan den svenska insatsen, även om den begränsas

av vårt lands litenhet, bli ett verksamt stöd i de fattiga ländernas strävan

till politisk och ekonomisk frigörelse.»

I februari 1961 tillsattes beredningen för internationella biståndsfrågor

med företrädare för regering och riksdag, folkrörelserna och näringslivet.

Även representanter för de övriga nordiska länderna har regelmässigt del­

tagit i beredningens sammanträden. Inom beredningen och dess utskott

samt inom en interdepartemental arbetsgrupp har vissa undersökningar och

överväganden rörande det svenska biståndets utformning ägt rum. Arbetet

har visserligen ännu inte slutförts, men det bär redan frambragt så mycket

material, att vissa riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet nu kan

skönjas.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

5

A. Allmänna principer

Biståndsgivningen måste baseras på en bedömning av utvecklingsproble­

mets natur. En sådan bedömning förutsätter kunskap om u-ländernas för­

hållanden, om de djupast liggande orsakerna till deras ekonomiska läge och

om de centrala faktorerna i utvecklingsprocessen. Denna kunskap är ännu

bristfällig. Inte heller vet man mycket om verkningarna av olika bislånds-

typer. Ett par grundläggande förhållanden är emellertid uppenbara.

Problemet gäller ekonomisk underutveckling. U-ländernas eftersläp­

ning på det materiella planet är inte nödvändigt liktydig med underutveck­

ling på andra områden. Den ekonomiska underutvecklingen har å andra si­

dan sina rötter i attityder och traditioner som endast kan förstas mot en

historisk och sociologisk bakgrund. Utvecklingsproblemet måste därför an­

gripas på bred front. Västerländska värderingar och utvecklingsmönster kan

inte utan vidare appliceras på u-länderna, som därtill inbördes uppvisar

stora olikheter.

Problemet är inte endast komplicerat. Det är också så stort att alla försök

att lösa det måste göras på lång sikt. De underutvecklade länderna med

3/4 av jordens befolkning beräknas svara för endast 1/5 av världsproduk-

tionen. De har en levnadsnivå som är oerhört mycket lägre än den i de ut­

vecklade länderna. Detta återspeglas bl. a. i medellivslängden, som t. ex. i

Indien — till stor del som följd av en synnerligen hög barnadödlighet — är

bara hälften av den svenska.

Problemet kan inte lösas enbart genom bistånd från de rika länderna. Vä­

sentligen är det en uppgift för u-länderna själva. Biståndet måste inordnas

i deras egna ansträngningar. De enskilda givarländernas insatser måste no­

ga planeras och samordnas för att ge största möjliga effekt. 1

1. Biståndets motiv

Den hjälp till underutvecklade länder som tidigare dominerade diktera­

des i betydande mån av ideella och religiösa motiv. Syftet med det humani­

tära biståndet är i regel att bispringa människor i akut nöd. Också senare

biståndsgivning, mer inriktad på att främja ekonomisk utveckling på längre

sikt, kan i hög grad härledas ur känslor av moralisk plikt och internationell

solidaritet. Den uppfattning om människovärdet och de sociala jämlikhets­

krav som kommit att prägla utvecklingen i flertalet västerländska stater un­

der det senaste seklet gör inte längre halt vid nations- och rasgränserna.

Detta är lika glädjande som det är naturligt i en värld där dessa gränser

förlorat sin förmåga att avskärma och skydda. Den växande känslan av so­

lidaritet och ansvar över gränserna är ett uttryck för en fördjupad insikt om

att fred, frihet och välstånd inte är exklusivt nationella angelägenheter utan

något alltmer universellt och odelbart. De ideella motiven för biståndsgiv­

ningen är alltså samtidigt i hög grad realistiska.

6

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

Det svenska utvecklingsbiståndet kräver inte någon annan motivering än

den här anförda.

Men även andra skäl kan åberopas, bland dem de utrikespolitiska. En be­

tydande del av det bistånd som lämnats av olika länder får ses mot bak­

grund av det kalla kriget. Hjälpens mer eller mindre klart angivna syfte har

varit att i de mottagande länderna främja en utveckling som stått i över­

ensstämmelse med givarlandets politiska och strategiska strävanden. Erfa­

renheten har emellertid visat att biståndsgivningen inte varit effektiv när

det gällt att nå sådana syften, och det verkar som om detta motiv skulle

förlora i styrka. Detta hindrar givetvis inte att olika länders och länder-

gruppers villighet och förmåga att lämna bistånd, likaväl som deras bi-

ståndsmetoder, kan paverka inte endast u-ländernas ekonomiska utan även

deras politiska utveckling och därmed den allmänna internationella utveck­

lingen.

Det svenska biståndet dikteras självfallet inte av några strategiska mo­

tiv. Eftersom biståndet berör vårt förhållande till främmande stater och

biståndsgivande internationella organisationer utgör det emellertid en del

av den svenska utrikespolitiken. Ett viktigt syfte för denna är att bidraga till

utjämning och större förståelse mellan folken och därigenom främja inter­

nationell solidaritet och en fredlig utveckling i världen. Vårt aktiva stöd åt

FN är ett led i denna politik. Det svenska utvecklingsbiståndet bör stå i

samklang med dessa strävanden. Speciellt i rådande världsläge, med de fa­

ror detta rymmer inte endast för enskilda stater utan för hela mänsklighe­

ten, framstår det som ett fundamentalt intresse att helhjärtat satsa på det

positiva inslag i den internationella bilden som den växande viljan att hjäl­

pa de underutvecklade länderna utgör. En ekonomisk utjämning mellan fat­

tiga och rika folk kan på längre sikt bli ett villkor för fredliga internationel­

la relationer. Till följd av sin neutralitetspolitik och sin avsaknad av kolo­

nial belastning torde Sverige åtnjuta ett förtroende hos de underutvecklade

länderna, som ökar både vårt ansvar och våra möjligheter att bistå. Ur

svensk synvinkel är det naturligt och önskvärt att det av flertalet u-länder

nyförvärvade politiska oberoendet ges det ekonomiska underlag och sociala

innehåll, som är en förutsättning för en demokratisk samhällsutveckling

och för verklig nationell oavhängighet.

Även ekonomiska skäl för en internationell biståndsgivning kan anföras.

Underutvecklade länder och industriländer har ett gemensamt intresse av

en expanderande världsekonomi och en ökad internationell arbetsfördelning.

Ekonomisk utveckling innebär ökad efterfrågan och skapar nya marknader.

De utvecklade ländernas exportindustrier, entreprenadföretag och konsult­

firmor har genom sin verksamhet sedan länge bidragit till u-ländernas eko­

nomiska utveckling. De har ett fortsatt och växande intresse av att verka i

dessa länder och deltaga i den ökade handel som denna utveckling för med

sig. Sådana kommersiella intressen är en viktig drivkraft för näringslivets in­

satser i underutvecklade länder. De har också betydelse för vissa statliga

åtgärder av värde för u-Iänderna.

7

Också för svenskt vidkommande finnes det anledning att uppmärksamma

handelsförbindelsernas centrala betydelse för u-ländernas ekonomiska fram­

åtskridande och deras viktiga roll som förmedlare av kapital och kunnande

till dessa länder. Att sådana förbindelser också kan gagna det egna landet

och dess näringsliv gör dem inte mindre värdefulla från utvecklingssyn-

punkt. De bör ingå som ett led i ett allmänt biståndsprogram. Men då man

söker fastställa industriländernas ekonomiska uppoffringar till förmån för

u-länderna är det missvisande att däri innefatta enskilda transaktioner som

är helt kommersiellt betingade och statliga åtgärder som är förestavade av

omsorg om det egna näringslivet och dess möjligheter att hävda sig i kon­

kurrensen om u-landsmarknaderna.

2. Biståndets mål

Målet för biståndsgivningen är att höja de fattiga folkens levnadsnivå.

Konkret innebär detta att avskaffa svälten och massfattigdomen, att elimi­

nera de epidemiska sjukdomarna, att minska barnadödligheten och över hu­

vud skapa möjligheter till drägliga levnadsvillkor.

Själva målsättningen kan synas enkel. Om emellertid inte kunskapsnivå,

kapitalbildning och produktion stegras, bringas inte utvecklingsproblemet

närmare sin lösning. Det gäller att bryta den relativa ekonomiska stagna­

tion, vari flertalet u-länder befinner sig. Det är därför oundgängligt att öka

investeringarna både i människor — genom utbildning — och i produktions­

utrustning — genom kapitalbildning. Detta bör ske pa ett sätt som utlöser

en kumulativ, självbärande utvecklingsprocess. För detta ändamål förslår

inte yttre bistånd ensamt. Biståndet bör lämnas så att det i högsta möjliga

grad möjliggör och stimulerar till egna insatser. Men även kraftigt ökade

investeringar och en därigenom möjliggjord produktionsökning kan för­

fela sitt syfte att höja levnadsnivån om befolkningen ökar snabbare än pro­

duktionen. Biståndet bör således syfta inte endast till en produktionsökning

totalt utan till en produktionsökning per invånare.

En effektiv biståndsgivning griper in på andra områden än de ekono­

miska. Man kan inte bortse från de sociala och politiska aspekterna av den

ekonomiska utvecklingsprocess som biståndet avses främja. En omfördel­

ning av jorden kan t. ex. vara ett väsentligt led i en stegring av jordbruks­

produktionen, och skattereformer kan intaga en framskjuten plats bland de

utvecklingsfrämjande åtgärder ett u-land kan vidtaga.

Det är vanskligt att ange sociala och politiska mål för biståndsgivningen.

Det är inte givet att de sociala och politiska system och principer till vilka

vi ansluter oss är för alla u-länder ändamålsenliga eller uppnåeliga. Trots

detta kan det vara rimligt att söka inrikta biståndsgivningen så att den, så

långt man kan bedöma, medverkar till en samhällsutveckling i politiskt

demokratisk och socialt utjämnande riktning. Det är inte i överensstämmel­

se vare sig med det svenska biståndets motiv eller med dess mål att det bi­

drager till att konservera en framstegsfientlig samhällsstruktur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

3. Biståndets medel

För att biståndet skall få god effekt måste dess utformning och inrikt­

ning baseras på kunskap om det mottagande landets behov och förutsätt­

ningar, om utvecklingsproblematiken och biståndsmetodiken. Denna kun­

skap är som tidigare nämnts ännu otillräcklig och bör alltså förbättras. Del­

vis förutsätter detta forskning, delvis är det i första hand en fråga om att

skapa resurser för insamling och sammanställning av de upplysningar som

i växande omfattning finnes tillgängliga rörande u-länderna och deras läge

samt biståndsgivningen och dess verkningar. Gynnsamma betingelser för

forskning och dokumentation är således betydelsefulla för en framgångsrik

biståndsverksamhet.

Av likartad betydelse är biståndets planering. Det finns starka önske­

mål om en snabb och kraftig ökning av biståndsgivningen. Men om en så­

dan ökning inte föregås av noggrann planering i fråga om såväl avvägning­

en mellan olika biståndstyper som utformningen av enskilda projekt, får

de anslagna medlen inte avsedd effekt. Misslyckanden inverkar menligt både

på mottagarlandets strävanden och på opinionen i givarlandet. Ännu vik­

tigare än givarlandets biståndsplanering är givetvis mottagarlandets utveck-

lingsplanering. Biståndet bör såvitt möjligt infogas i ett allmänt utvecklings­

program för mottagarlandet — eller till en början avse medverkan i utarbe­

tandet av ett sådant program.

Biståndsinsatsernas förverkligande och effekt bör följas. På detta om­

råde har man i vissa givarländer konstaterat betydande brister som man

nu söker reparera. Det rör sig här om en grannlaga uppgift, som dock torde

ligga även i den mottagande partens intresse. En förtroendefull samverkan

bör därför kunna skapas mellan givaren och det mottagande landet i syfte

att göra biståndet effektivt.

överhuvud bör biståndets karaktär av ömsesidigt samarbete snarare än

ensidig hjälp understrykas. Det är inte endast i det bilaterala biståndet som

Sverige bör vara berett till en positiv samarbetsinsats. Vi bör i stigande

grad aktivt engagera oss i den gemensamma planering och administration

av det multilaterala biståndet, som sker i och genom internationella organ.

Samverkan mellan givarländerna och inom det enskilda givarlandet kan

i många fall vara lämplig. Dubbelarbete och mindre rationella insatser kan

undvikas genom samråd och samordning. Det är ur effektivitetssynvinkel

fördelaktigt att olika biståndsprogram koordineras. Svenska bilaterala in­

satser bör om möjligt anknytas till FN:s och fackorganens biståndsverk­

samhet. I den svenska biståndsgivningen bör samverkan med de övriga nor­

diska ländernas motsvarande insatser eftersträvas. Gemensamma nordiska

projekt kan befinnas ändamålsenliga, och ett nära samarbete i expertre­

kryteringen kan väntas underlätta och effektivisera denna. Inom Sverige

kan motsvarande fördelar vinnas genom ökat samråd mellan de departe­

ment, myndigheter och organisationer som är verksamma på biståndsom­

9

rådet. Staten bör tillgodogöra sig de erfarenheter som näringslivet, fack­

föreningsrörelsen, kooperationen, missionen, de humanitära hjälporganisa­

tionerna m. fl. vunnit genom sina insatser i u-länderna. När biståndets syf­

ten därigenom kan nås med större effektivitet bör staten stödja sådana in­

satser.

De biståndspolitiska medel och metoder, som här nämnts, har det ge­

mensamt att de kräver personella insatser. Biståndet kan sägas bestå av

kunnande och kapital. När det gäller kapitalbistånd är givarlandets fi­

nansiella resurser och samhällsekonomiska läge av avgörande betydelse.

För kunskapsöverföringen, som givetvis också har en finansiell sida, är

snarare den personella faktorn utslagsgivande. Tekniskt bistånd kan inte

lämnas utan att vissa personella resurser avdelas för ändamålet. Om målet

är en viss allmän biståndsökning och om det tekniska biståndet avses ut­

göra en väsentlig del av ökningen, är personella resurser det oundgängliga

medlet.

Effektivitet i biståndsgivningen förutsätter en rationell administration

av verksamheten såväl ute i mottagarländerna som i hemlandet. Inrättan­

det vid årsskiftet 1961/62 av nämnden för internationellt bistånd (NIB)

innebär att en organisatorisk grund skapats för ett vidgat svenskt tekniskt

bistånd och för en konstruktiv samverkan i detta syfte mellan staten, folk­

rörelserna och näringslivet. Samtidigt uppstår behovet av att inom de de­

partement som har att handlägga frågor rörande handelspolitiskt, kom­

mersiellt, tekniskt och finansiellt bistånd skapa ökade resurser för denna

handläggning samt för planering och samråd i biståndsfrågorna.

Särskilt starkt framträder detta behov i utrikesdepartementet, som på

departementsnivå bär huvudansvaret för det arbetskrävande tekniska bi­

ståndet, svarar för bilaterala förhandlingar och kontakter rörande svenska

biståndsinsatser samt ombesörjer förbindelserna med flertalet bistånds­

givande internationella organisationer. Jag vill här erinra om den förstärk­

ning av utrikesdepartementet för dessa frågor, varom förslag framlagts

under tredje huvudtiteln i årets statsverksproposition. Finansdepartemen­

tets befattning med biståndsfrågorna ökar framförallt i samband med det

finansiella biståndets ökning. Chefen för finansdepartementet kommer se­

nare denna dag att göra framställning om vissa härav föranledda personal­

förstärkningar. Handelsdepartementet kommer — liksom utrikes- och fi­

nansdepartementen ■— att få ägna ökad uppmärksamhet åt internationella

och svenska åtgärder på det handelspolitiska och kommersiella biståndets

område. Även för andra departement innebär ökat svenskt bistånd ökad

arbetsbelastning. Behovet av ytterligare personalförstärkningar torde få till­

godoses i den takt som nödvändiggöres av det svenska biståndets utbyggnad.

Åtskilliga problem i samband med en ökad svensk biståndsgivning tar­

var närmare utredning. De undersökningar som legat till grund för dis­

kussionerna inom beredningen för internationella biståndsfrågor, och där­

med även för denna proposition, har inte kunnat bli uttömmande. Av de

frågor som ännu inte närmare behandlats kan en del lösas inom ramen

tf

liihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

10

för NIB:s verksamhet, andra torde böra anförtros kommittéer eller särskilt

tillkallade sakkunniga, andra åter fordrar måhända utredning på mera

vetenskaplig niva. Vissa undersökningar torde emellertid kunna göras inom

vederbörande departement och i samråd mellan dessa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

B. Biståndets utformning

Industriländernas strävan att bista de underutvecklade länderna inne­

fattar åtgärder på olika områden — inom handelspolitiken, genom stöd

till enskilda kommersiella insatser, i form av finansiellt och tekniskt bi­

stånd. Dessa biståndsformer bör inte betraktas isolerade från varandra; de

har tvärtom ett uppenbart samband. Kapitaltillförseln utgör ett komple­

ment och inte ett alternativ till handelspolitiska åtgärder. Förmedling av

kunskap är ofta en förutsättning för ett effektivt finansiellt bistånd. Allt

starkare understryker man i den internationella diskussionen nödvändig­

heten att samordna de olika biståndsinsatserna till ett balanserat utveck­

lingsprogram.

Det svenska biståndet bör sättas in på bred front med en omsorgsfull

avvägning mellan skilda biståndsformer inom ramen för ett samlat pro­

gram. Pa vissa områden, t. ex. inom det tekniska biståndet, har vi redan

praktiska erfarenheter som kan ligga till grund för det fortsatta arbetet.

Andra biståndsformer, främst det bilaterala finansiella biståndet, är så gott

som oprövade i vårt land. Vissa avsnitt av ett svenskt biståndsprogram be­

finner sig f. n. under utredning. Det är ännu oklart vilka anspråk som kan

komma att ställas på svensk medverkan i vissa internationella samman­

hang såsom t. ex. inom ramen för det euopeiska ekonomiska samarbetet.

Fortsatta ingående överväganden erfordras om olika biståndsformer liksom

om de kriterier som bör vara vägledande för den svenska biståndsgivning-

en. Det är i dagens läge därför svårt att draga slutsatser om utformningen

av ett långsiktigt svenskt biståndsprogram med högsta möjliga effektivitet

och om avvägningen mellan skilda biståndstyper. Biståndets utformning

maste vaxa fram ur en fortlöpande planering i ljuset av gjorda erfarenheter

och nya rön.

1. Handelspolitiskt bistånd

U-länderna är för sin ekonomiska utveckling beroende av en ökad ex­

port. Vidgad kapitaltillförsel förslår föga om u-länderna inte förmår vinna

avsättning för sina produkter. Under senare år har förhållandet mellan

u-landernas export- och importpriser försämrats och deras handelsbalans

starkt försvagats. Den ekonomiska politik och den handelspolitik som be-

dnves i industriländerna är av avgörande betydelse i strävandena att vän­

da denna utveckling. Åtgärder på dessa områden blir därför ett viktigt led

i den svenska biståndspolitiken.

U-länderna påverkas av framstegstakten i industriländerna. Erfaren-

11

lieten visar att en allmän nedgång i konjunkturen drabbar de råvarupro-

ducerande länderna med särskild styrka. Den därav följande minskningen

i deras exportintäkter har stundom mer än uppvägt det finansiella bistånd

som samtidigt tillförts dem. En jämn och snabb framstegstakt i industri­

länderna innebär däremot en stimulans för u-ländernas ekonomiska ut­

veckling. När OECD-länderna nu genom att uppställa en 50-procentig pro­

duktionsökning som samfällt mål för den närmaste tioårsperioden för­

pliktat sig att föra en expansiv ekonomisk politik är detta av påtagligt in­

tresse även för u-länderna. Sveriges expansiva ekonomiska politik står helt

i samklang med u-ländernas intressen. Av betydelse för u-ländernas avsätt­

ningsmöjligheter och för industriländernas möjligheter att lämna bistånd

är också att ett effektivt fungerande internationellt betalningssystem kan

upprätthållas och tillfälliga valutakriser undvikas. Ett bidrag härtill utgör

det valutastabiliserande arrangemang i anslutning till Internationella va­

lutafonden, varom överenskommelse nyligen träffades. Förslag om svensk

medverkan häri förelägges i dagarna riksdagen.

U-ländernas ekonomiska utveckling försvåras vidare genom de kvantita­

tiva importrestriktioner, tullar, indirekta skatter och andra handelshinder

som industriländerna tillämpar. Dessa hinder drabbar i många fall varor

som är av särskild betydelse för u-ländernas export. En liberalisering av

industriländernas handelspolitik är måhända det verksammaste medlet att

främja dessa länders ekonomiska utveckling. Industriländerna bör därvid

icke förvänta att u-länderna skall vara i stånd att vidtaga reciproka åtgärder.

Sverige företräder en frihandelsvänlig politik. Vår marknad ligger i stort

sett öppen för exportprodukter från u-länderna. Vi skall fortsätta att i

internationella sammanhang konsekvent verka för en friare världshandel.

Ett uttryck för denna strävan är den svenska regeringens förslag vid GATTrs

ministermöte i november föregående år om 50 procents reducering av alla

tullar under en femårsperiod, varvid speciella regler skulle gälla för u-län­

derna. Samtidigt framhölls att man på svensk sida var beredd att deltaga

i undersökningar med syfte att uppnå en ytterligare liberalisering i olika

länder av importen från u-länderna. Med utgångspunkt från ministrarnas

beslut har nu ett arbete inletts i GATT med sikte på ytterligare tullsänk­

ningar, successiv minskning och avskaffande av olika hinder för u-län-

dernas export och förbättrade möjligheter till avsättning av jordbruksvaror

på världsmarknaden. U-Iandsproblemen har sedan några år behandlats

inom eu särskild GATT-kommitté. Den del av ministerresolutionen, som är

av speciellt intresse för u-länderna, d. v. s. frågan om minskning av han­

delshinder, är nu föremål för denna kommittés särskilda uppmärksamhet.

De kraftiga fluktuationerna i råvarupriserna och i exporten från u-län­

derna har rönt allt större uppmärksamhet i internationella sammanhang.

När det gäller vissa varor har internationella överenskommelser träffats för

att förbättra marknadsförhållandena. Inom Förenta Nationerna studeras un­

der svensk medverkan ett förslag om stabilisering av u-ländernas valuta­

intäkter. Vi bör även i framtiden taga aktiv del i dessa initiativ och därav

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1002

12

föranledda underhandlingar samt vara beredda att ansluta oss till sådana

överenskommelser som med någon säkerhet kan beräknas få en positiv

långsiktig effekt för u-ländernas ekonomi.

Ett ökat inflöde av varor från u-länderna kan på kort sikt medföra olägen­

heter för industriländerna i form av omläggningar av produktionen. På läng­

re sikt drager emellertid alla parter fördel av den förbättrade internationel­

la arbetsfördelning som en ökad världshandel innebär. Målmedvetna sam­

hällsinsatser på bl. a. arbetsmarknadspolitikens område blir av stor vikt för

att reducera de svårigheter som övergångsvis kan uppstå.

2. Kommersiellt bistånd

En mycket betydande del av det kapital och det kunnande som tillföres

u-länderna är en följd av kommersiellt betingade insatser från näringslivet.

Det bar i industriländerna vuxit fram en rik flora av statliga åtgärder i syfte

att stimulera eller gynna sådana insatser. Dessa åtgärder avser huvudsak­

ligen att reducera de risker för det enskilda företaget som är förenade med

u-landsinsatser eller att underlätta finansieringen av dem. Det förekommer

t. ex. statligt stöd till garantisystem genom vilka företag försäkrar sina kre­

diter till u-länder eller sina investeringar där. Avtal med u-länder om skydd

för sådana investeringar har i en del fall kommit till stånd. Finansierings-

underlättande åtgärder har tagit formen av statligt stöd åt särskilda kredit­

institut som inriktar sin verksamhet på u-länderna. Vidare har statliga kre­

diter till u-länder försetts med förbehåll att medlen skall användas för inköp

i det krcditgivande landet.

Det är tveksamt i vad mån dessa statliga åtgärder är att betrakta

som bistånd. Men de kan uppenbarligen, rätt utformade, ha en posi­

tiv effekt på u-ländernas ekonomiska utveckling. Den svenska biståndspoli-

ken måste därför spänna även över detta fält. De åtgärder som därvid kan

komma i fråga får i de konkreta fallen vägas mot mera direkta biståndsfor­

mer. Avgörande vid denna avvägning blir en bedömning av på vilket sätt

man i ett givet läge kan nå den starkaste utvecklingseffekten i mottagarlän­

derna, genom stöd till kommersiella insatser eller genom direkt tekniskt el­

ler finansiellt bistånd av motsvarande kostnad. Därvid måste också de olika

biståndsformernas samhällsekonomiska aspekter beaktas.

Vissa åtgärder av denna typ har även vidtagits i Sverige. Liksom i de

tlesta andra industriländer har ett statligt garantisystem för exportkrediter

byggts upp. Detta bar i betydande omfattning kommit att anlitas för försäk­

ring av krediter i samband med export till u-länderna. Genom ett stort antal

dubbelbeskattningsavtal har vidare ett allvarligt hinder undanröjts för

svenska investeringar i bl. a. flera u-länder. Möjligheten av ytterligare åtgär­

der i samma syfte undersökes f. n. av dubbelbeskattningssakkunniga. Det

expor Ikreditinstitut, varom förslag nyligen framlagts, kan väntas komma

alt underlätta finansieringen av exportaffärer också med u-länderna, även

om någon prioritering av sådan export inte avses ske.

Från det svenska näringslivets sida har uttryckts önskemål om vidgade

Kiingl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

13

statliga insatser på det kommersiella biståndets område. Man har därvid

hänvisat till att vissa länder under de senaste åren börjat tillämpa en ga­

rantipraxis och garantiordningar som sträcker sig längre än nuvarande

svenska exportkreditgarantisystem samt att det även på finansieringsom-

rådet i andra länder förekommer arrangemang och förfaranden utan direkt

motsvarighet i Sverige. Dessa förhållanden anses försvåra svenska företags

insatser i u-länderna i jämförelse med motsvarande insatser från andra län­

ders företag. Statliga åtgärder skulle alltså verksamt kunna bidraga till att

öka de svenska företagens u-landsinsatser.

När sådana åtgärder överväges bör man utgå från att kommersiellt bi­

stånd helst bör lämnas på multilateral basis och i nära samförstånd med

u-länderna själva. Det finnes då goda utsikter att effekten blir övervägande

gynnsam från utvecklingssynpunkt. När skydds- och stödåtgärder vidtages

unilateralt eller bilateralt får de däremot lätt karaktären av nationellt kon­

kurrensmedel i kampen om u-landsmarknaderna. Därmed kan företag i oli­

ka länder få olika möjligheter att hävda sig på dessa marknader med sned­

vridning av handeln som följd. Detta gagnar på längre sikt inget land, allra

minst u-länderna. Sverige kommer därför i första hand att aktivt medverka

i de internationella strävanden på detta område, som kommit till uttryck i

FN och på andra håll. Inom OECD studerar man t. ex. en skyddskonvention

för utlandsinvesteringar och i Världsbanken diskuteras såväl ett skiljedoms-

och förlikningsförfarande för slitande av tvister rörande sådana investering­

ar som ett multilateralt investeringsgarantisystem.

Den multilaterala vägen kan emellertid visa sig vara svårframkomlig och

vissa typer av åtgärder kan överhuvud vara mindre lämpade för multilate­

rala överenskommelser. Därför finnes det anledning att pröva möjligheten av

särskilda svenska åtgärder till stöd för de kommersiella transaktionerna.

De frågor som sammanhänger med svenskt kommersiellt bistånd behand­

las för närvarande inom en särskild arbetsgrupp under beredningen för in­

ternationella biståndsfrågor. Gruppen beräknas under våren 1962 framlägga

sina förslag. Dessa kommer därefter att bli föremål för regeringens pröv­

ning.

Beträffande exportkrediterna synes emellertid redan nu vissa åtgärder

kunna förordas. I slutet av 1961 har den totala ramen för garantigivningen

höjts till 2 000 milj. kr. Inom denna förhöjda ram bör ett visst belopp kun­

na avdelas för garantier på gynnsammare villkor av vissa exportkrediter till

u-länderna. Förslag härom framlägges i bilaga 4. 3

3. Tekniskt bistånd

I)en kunskapsförmedling som avses med termen tekniskt bistånd är inte

begränsad till det teknologiska området utan omfattar även exempelvis ad­

ministrativt, socialt och medicinskt kunnande liksom läs- och skrivkunnig­

het och praktisk yrkeskunskap; även familjeplaneringsbiståndet kan räknas

hit. Kännetecknande för denna biståndsform är att den är förenad med di­

rekta personella insatser från den givande partens sida. Såtillvida är det

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

14

tekniska biståndet mer krävande att ge än andra biståndstyper. Av samma

anledning är det i regel särskilt värdefullt ur mottagarlandets synvinkel.

Detta erhåller inte endast ett finansiellt tillskott, i regel i gåvofonm utan får

darmed forfoga över reala resurser i form av exempelvis experter och utrust­

ning som det självt inte skulle kunna uppbringa. Kunskapsförmedlingen har

dessutom, rätt insatt, eu starkt kumulativ effekt. Utbildar man t. ex. lärare

och instruktörer, kan dessa i sin tur utbilda andra. Denna form av bistånd

kan ges även till länder som på grund av sin låga utvecklingsnivå eller av

andra skäl inte kan rationellt tillgodogöra sig finansiellt bistånd. Ett givet

biståndsbelopp torde i flertalet fall ge större effekt om det lämnas som tek­

niskt bistånd i form av kunskapsöverföring än om det lämnas som finan­

siellt bistånd genom ren kapitalöverföring.

Det är mot denna bakgrund naturligt att det offentliga svenska utveck­

lingsbiståndet hittills väsentligen lämnats i form av tekniskt bistånd. Hu­

vudparten härav har gått till Förenta Nationernas biståndsverksamhet. Sve­

rige tillhör de större bidragsgivarna till såväl Särskilda fonden som det ut­

vidgade programmet för tekniskt bistånd, EPTA, samt medverkar därjämte

i de olika fackorganens särskilda biståndsprogram. Innevarande budgetår

anslås 19,3 milj. kr. till den multilaterala verksamheten för tekniskt bistånd.

Härtill kommer 2 milj. kr. för humanitärt bistånd.

Under 1950-talet har också en bilateral teknisk biståndsverksamhet steg

föi steg byggts ut. Denna verksamhet, som administrerats av Centralkom­

mittén för svenskt tekniskt bistånd, har i huvudsak omfattat fältprojekt på

yrkesutbildningens, familjeplaneringens och hälsovårdens område jämte

viss utbildning i Sverige. Den har finansierats dels genom statsmedel, varvid

anslagen för innevarande budgetår uppgår till ca 21,2 milj. kr., dels ge­

nom särskilda insamlingar, vilka inbragt betydande belopp. Såsom jag ti­

digare framhållit innebär upprättandet av nämnden för internationellt bi­

stånd att resurser för planering och administration av en väsentligt utbyggd

bilateral biståndsverksamet skapats.

Även i framtiden bör det tekniska biståndet erhålla prioritet vid avväg­

ningen av det svenska biståndet. Särskild vikt bör därvid fästas vid stödet

till Förenta Nationernas skilda program. Det förslag för nästa budgetår,

som framlägges i bilaga 1, innebär att Sveriges andel av de belopp om 50

resp. 100 milj. dollar, som Generalförsamlingen uppställt som mål för de

samlade bidragen till EPTA och Särskilda fonden, kommer att bli flera

gånger större än vår normala FN-kvot. Den kraftiga ökning av de svenska

bidragen, som därmed förordas, är ett uttryck för den betydelse som från

svensk sida tillmätes Förenta Nationernas insatser på det tekniska bistån­

dets område. Dessa ökade bidrag medför samtidigt att Sverige påtager sig

ett okat ansvar för Förenta Nationernas program på detta område. Aktiva

svenska insatser inom de olika biståndsorganen kommer därför att erford­

ras.

Det bilaterala biståndet bör under de närmaste åren kunna kraftigt ut-

byggas. I bilaga 1 föreslås en väsentlig ökning redan för nästa budgetår.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

15

Självfallet blir anslagsgivningen beroende av i vilken takt ändamålsenliga

projekt kan utarbetas och genomföras. Takten i utbyggnaden av det bila­

terala tekniska biståndet begränsas emellertid inte enbart av kravet på om­

sorgsfull planering och av de ingående och ofta tidskrävande förhandlingar,

som måste bedrivas med mottagarländerna. I första hand bestämmes det

bilaterala men på längre sikt även det multilaterala tekniska biståndets om­

fattning av de personella resurser, som finnes tillgängliga för detta ända­

mål. Fältprojekt och expertutsändning förutsätter att personer kan dispo­

neras för u-landstjänstgöring. Stipendiatmottagning medför att lärarkraf-

ter och annan personal tages i anspråk. Vår utbildningskapacitet blir avgö­

rande både för antalet u-landsmedborgare, som kan utbildas i Sverige, och

för antalet biståndsexperter, som kan ställas till u-ländernas förfogande.

Bristen på utbildad arbetskraft kan under hela 1960-talet förväntas bli sär­

skilt markerad inom just de områden, som i första hand är aktuella i bi­

ståndsarbetet. Utbildningskapacitetens grundläggande betydelse för den tek­

niska biståndsverksamheten understryker angelägenheten av pågående och

planerad utbyggnad av det svenska utbildningsväsendet.

Det gäller emellertid inte bara att skapa den erforderliga personella bi-

ståndskapaciteten. Man måste också se till att denna verkligen användes för

avsett ändamål. Detta kräver bl. a. åtgärder för att underlätta rekryteringen

av biståndsexperter. Denna fråga har utförligt behandlats i administrations-

utredningens andra betänkande och kommer att bli föremål för NIB:s sär­

skilda uppmärksamhet. I proposition till vårriksdagen kommer att föreslås,

att lön som svenskar uppbär utomlands, t. ex. i samband med teknisk bi­

ståndsverksamhet, under vissa förutsättningar skall kunna grunda rätt till

tilläggspension. Administrationsutredningens förslag till åtgärder på skatte-

och socialförsäkringsområdena kartlägges för närvarande ytterligaie av

inom utrikesdepartementet särskilt förordnad expertis. Åtgärder som är

ägnade att engagera ungdomen i praktisk biståndsverksamhet kommer att

vid de fortsatta övervägandena tillmätas särskild betydelse.

Det bilaterala tekniska biståndet inriktas främst på sådana områden, dar

preciserade önskemål föreligger från mottagarländerna och där Sverige har

särskilda förutsättningar att lämna ett verksamt stöd. Insatserna bör utfor­

mas så att de så långt möjligt får en kumulativ effekt. Vissa typer av utbild­

ning samt familjeplanering tillhör de slag av projekt som visat sig vara

lämpade för direkta svenska insatser. Utbildningsfrågorna befinner sig un­

der utredning i beredningens för internationella biståndsfrågor utbildnings­

grupp. Frågan om familjeplaneringsbiståndets betydelse, möjligheter och

uppläggning på längre sikt kommer att prövas inom NIB.

Avvägningen mellan olika projekt och biståndstyper kommer att bli fö­

remål för fortlöpande undersökningar och överväganden främst inom NIB.

Behovet av samordning med andra biståndsinsatser, anpassning till utveck­

lingsprogram i mottagarländerna och aktivt engagemang från dessa län­

ders sida har tidigare understrukits. Eu nära samverkan med organisatio­

ner, institutioner och företag kan i många fall vara av stor vikt både för

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

16

att nå största möjliga effektivitet i biståndet och för att skapa aktivt in­

tresse för biståndsarbetet.

Finansieringen av den svenska offentliga tekniska biståndsverksamheten

har hittills delvis skett med medel som influtit genom Sverige Hjälper-in-

samlingarna. Detta bistånd bör framdeles i princip finansieras med skatte­

medel. Insamlingsmarknaden utgör den huvudsakliga finansieringskällan

för organisationernas biståndsverksamhet. Denna är omfattande och välor­

ganiserad och spänner över många biståndsmotiv och biståndstyper.

4. Finansiellt bistånd

Det finansiella biståndet består av lån eller gåvor direkt till u-länder och

bidrag till internationella finansiella institutioner med verksamheten inrik­

tad på u-länderna. Bilateralt finansiellt bistånd utgör den alldeles övervä­

gande delen av det totala bistånd som hittills i olika former strömmat till

u-länderna. De bilaterala lånen är i regel så utformade att de kommer att

användas för inköp i det langivande landet, medan de krediter som u-län­

derna erhåller från Världsbanken (IBRD), Internationella utvecklingsfon­

den (IDA) och Internationella finansieringsbolaget (IFC) vanligen är knut­

na till vissa projekt. Det finansiella biståndet kan stundom vara förenat

med kunskapsöverföring och företagarinsatser från den givande partens si­

da och sålunda i praktiken få drag av både tekniskt och kommersiellt bi­

stånd. I vissa fall lämnas finansiellt bistånd också som ett allmänt stöd åt

det mottagande landets ekonomi.

Från svensk sida har finansiellt bistånd lämnats i form av stadgeenliga

insatser i nyssnämnda institutioner med respektive ca 103 (IBRD), 22 (IDA)

och 6 (IFC) milj. kr. Till IDA skall ytterligare ca 10 milj. kr. inbetalas un­

der vart och ett av åren 1962—1964. Bilateralt finansiellt bistånd till u-län­

der har av vårt land lämnats endast i ringa mån.

När det totala svenska biståndets omfattning växer får det finansiella

biståndet ökad betydelse. De gränser för det tekniska biståndet som sättes

framför allt av knappa personella resurser har tidigare framhållits. Det

finansiella biståndet kan lättare ökas, eftersom sådant bistånd inte be-

höver ställa anspråk på samtidigt tillhandahållande av dylika resurser. En

jämförelse med andra länder visar att en stor biståndsvolym innebär en

stor andel finansiellt bistånd. Denna biståndsform kan i vissa fall vara den

för mottagarlandet mest angelägna. Sverige bör därför i framtiden engagera

sig i större skala även i den finansiella biståndsgivningen.

Skäl talar för att dessa insatser i första hand sker inom ramen för multi­

lateralt bistånd. De internationella organisationerna har en bättre överblick

över investeringsbehov och utvecklingsmöjligheter i u-länderna och kan gö­

ra en mera ingående prövning av skilda projekt än ett land som Sverige.

IDA, som lämnar krediter av benefik karaktär till u-länderna, har i dagens

iäge behov av ökade resurser. U-länderna är nämligen för sin kapitalför­

sörjning beroende av krediter som icke ställer alltför stora anspråk på deras

återbetalningsförmåga. Sverige borde därför kunna göra en värdefull insats

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

17

genom ökade bidrag till IDA. Detta kan ske i form av ett extra tillskott till

denna institution. Ett förslag härom framlägges i bilaga 3.

Inom FN diskuterar man sedan snart tio år upprättandet av en kapital­

fond för ekonomisk utveckling, ehuru enighet härom ännu inte kunnat nås.

Från svensk sida har man framhållit önskvärdheten av att undvika dubbel­

arbete på detta område. Ett förslag till statuter för en »Capital Development

Fund» är f. n. under utarbetande i enlighet med ett av Sverige biträtt beslut.

Skulle detta förslag komma att ge vid handen, att upprättandet av en sådan

fond skulle medföra en väsentlig ökning av kapitaltillförseln till u-länderna,

bör man överväga att stödja det från svensk sida.

Även bilateralt finansiellt bistånd kommer sannolikt att i allt högre grad

aktualiseras. Liksom när det gäller det multilaterala tekniska biståndet

torde det finnas en gräns för vad Sverige lämpligen bör ge till de inter­

nationella organisationerna i form av finansiellt bistånd. Det kan också be­

finnas lämpligt att lämna en viss del av ett ökat finansiellt bistånd i bila­

teral form av hänsyn till betalningsbalansen och det inhemska konjunktur­

läget. Vidare kan det bilaterala biståndet tänkas stimulera vårt näringsliv

till ökade insatser i u-länderna. Från u-landshåll har under senare tid fram­

förts starka önskemål om bilaterala krediter även från Sverige.

En vidgad bilateral finansiell biståndsgivning reser vissa principiella pro­

blem rörande de villkor varmed den bör förenas. Som regel bör låneformen

komma till användning. Därmed markeras biståndets karaktär av räntabel

ekonomisk transaktion mellan jämställda parter. För en del konkreta pro­

jekt med förhållandevis god och snabb avkastning torde lånen därvid kun­

na lämnas på marknadsmässiga villkor. Erfarenheten har emellertid visat

att amorteringar och räntebetalningar på sådana lån kan komma att allt­

för hårt belasta vissa u-länders redan tidigare prekära betalningsbalans.

Lånevillkoren bör i sådana fall fastställas i ljuset av mottagarlandets all­

männa betalningsläge och dettas beräknade utveckling. I vissa fall när det

gäller projekt av mera social än ekonomisk natur, t. ex. finansiellt stöd till

undervisningsväsendet, kan rena gåvor vara berättigade.

Vidare uppkommer frågan om lånen bör lämnas i obunden form eller

bindas till leveranser från det svenska näringslivet. En sådan bindning

av lånen bör i princip undvikas, eftersom detta förfarande beskär det mot­

tagande landets möjligheter att använda lånemedlen på gynnsammaste sätt.

Olägenheten därav reduceras emellertid när mottagarlandet efterfrågar va­

ror som svenska leverantörer kan erbjuda på goda och konkurrenskraftiga

villkor. Det kan härvid vara lämpligare att binda lånet till ett visst pro­

jekt för vilket sådana varor erfordras. Frågan om biståndets bindning

sammanhänger emellertid också med de samhällsekonomiska synpunkter

som måste anläggas på biståndsgivningen.

Med hänsyn till att en rad frågor, som aktualiseras av bilateral finansiell

biståndsgivning, ännu är outredda synes det lämpligt att för det kommande

budgetåret ge verksamheten på detta område begränsad omfattning och

övervägande försökskaraktär. Förslag rörande elt projekt, som bygger på

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

18

Kungl. Maj:ts proposition nr tOO år 1962

framställningar från vissa länder och som torde vara av hög angelägenhets-

grad från utvecklingssynpunkt, framlägges i bilaga 3.

5. Multilateralt och bilateralt bistånd

I det föregående har i flera sammanhang de multilaterala respektive bi­

laterala biståndsformerna berörts. Jag övergår nu till att sammanfatta vissa

allmänna synpunkter på dessa båda typer av bistånd.

Sverige har hittills i första hand medverkat i multilaterala biståndsåt-

gärder. Denna prioritering bör även i fortsättningen upprätthållas.

Det multilaterala biståndet besitter allmänt sett den väsentliga fördelen

att den givande parten är en internationell organisation där mottagarlandet

självt har säte och stämma. Biståndet förlorar sin nationella identitet och

varje form av nationellt beroendeförhållande uteslutes.

Det multilaterala biståndet är i princip effektivare än det bilaterala i

det avseendet att det innebär en fullständig koordinering av ett stort an­

tal givarländers insatser, under det att de bilaterala biståndsaktionerna

ofta är helt fristående från varandra och därför kan få en mindre rationell

karaktär, när det gäller såväl deras avvägning i stort som deras utform­

ning i ett visst u-land. De internationella biståndsorganen förfogar också

över större personella resurser och praktiska erfarenheter än ett land som

Sverige. De har därigenom större möjligheter att överblicka behoven, ra­

tionellt fördela insatserna och effektivt administrera biståndsprojekten.

Det multilaterala biståndet skänker också bättre möjligheter till positiv

vägledning. Ett enskilt givarland löper större risk att bli beskyllt för in­

blandning och påtryckningar än en internationell organisation.

Kritik har riktats mot vissa brister i de internationella organisationernas

biståndsverksamhet. Man har pekat på organisatoriska svagheter, bristande

samordning, etc. Därmed skulle, enligt kritikerna, det multilaterala bistån­

dets principiella fördelar ha försvagats och snarast förbytts i sin motsats.

Förekommande brister bör emellertid inte medföra att medlemsländerna

minskar sitt stöd åt de internationella organisationerna. De bör tvärtom

föranleda målmedvetna åtgärder för att förstärka och rationalisera orga­

nisationernas arbete. Aktiva svenska insatser i detta syfte torde kunna

tillhöra de mera värdefulla bidrag som vårt land kan ge i det internationella

biståndsarbetet.

Effektivitetsskäl kan också åberopas till stöd för multilaterala insatser

på det kommersiella och handelspolitiska biståndets område. En garanti-

givning på internationell bas för investeringar skulle t. ex. i princip vara mera

ändamålsenlig än om varje stat formar sitt eget system, vilket bl. a. kan an­

vändas i konkurrenssyfte. Särskilt gäller detta för de små nationerna. De

insatser som Sverige kan göra för att reducera och avskaffa restriktioner

för u-ländernas export bör för att få största effekt koncentreras till multi­

laterala aktioner inom skilda internationella organ, främst GATT.

Det totala multilaterala biståndet i världen är av liten omfattning i jäm­

förelse med det bilaterala. Detta sammanhänger med att biståndsgivning-

19

cn ofta är influerad av maktpolitiska intressen och koloniala traditioner.

En multilateral biståndsgivning står i samklang med Sveriges utrikespo­

litik. Vi har givit vårt stöd till strävandena att av Förenta Nationerna ska­

pa ett effektivt instrument till värn för freden. I en tid då FN genomgår

påtagliga svårigheter och utsättes från en onyanserad och ofta grundlös

kritik finnes särskild anledning att markera vår uppfattning om Förenta

Nationernas uppgifter och möjligheter i en splittrad värld. Detta kan

bland annat ske genom ett aktivt engagemang i den för FN och dess fack­

organ centrala verksamhet som biståndet till u-länderna utgör.

Det företräde som Sverige bör ge den multilaterala biståndsgivningen

hindrar inte att det bilaterala biståndet också bör spela en väsentlig roll.

Vissa biståndsuppgifter får inte tillräckligt utrymme i de multilaterala bi­

ståndsprogrammen. Detta gäller bl. a. familjeplaneringen. I cn del tall kan

den bilaterala biståndsformen vara den lämpligaste på grund av de mera

direkta kontakter som den innebär. Den kan bidraga till en för givarlandet

värdefull konkretisering av biståndsarbetet och stimulera till de personella

insatser som främst det tekniska biståndet kräver. Slutligen nödvändig-

göres en bilateral biståndsgivning av den omständigheten, att flertalet gi­

varländer lämnar den övervägande delen av sitt bistånd i denna form. Vid

en kraftig ökning av det totala svenska biståndet kommer en betydande

del härav att få lämnas bilateralt, om inte Sverige skall komma att intaga en

alltför framträdande ställning i de multilaterala biståndsprogrammen.

Vid bilateral biståndsgivning måste det enskilda givarlandet självt taga

ställning till frågan om biståndets fördelning mellan olika länder, även

om det därvid kan och bör draga fördel av de råd och informationer som

internationella organisationer kan lämna. Detta förutsätter ingående över­

väganden i de konkreta fallen. Vissa principer för det svenska bilaterala

biståndets länderfördelning följer av de tidigare uppställda målen. En all­

män regel bör vara att bistånd i första hand ges till u-länder som förmår

effektivt tillgodogöra sig det. Det är framför allt i den tekniska och finan­

siella biståndsgivningen som avgörande betydelse måste tillmätas den san­

nolika utvecklingseffekten. Vid det humanitära biståndets fördelning är

det rimligt att större hänsyn tages till de akuta behovens storlek. Ofta,

men inte alltid, blir effekten kraftigast där behoven är störst. Kan utveck­

lingseffekten av en viss biståndsinsats väntas bli ungefär lika stor i två

u-länder, bör företräde ges det av dem som mottager minst bistånd från

andra håll. Här är skillnaderna betydande, beroende på att en del u-länder

för vissa givarländer ter sig kommersiellt, politiskt eller militärt intressan­

tare än andra.

De här anförda skillnaderna mellan multilateralt och bilateralt bistånd

bör självfallet inte överdrivas. De reduceras i viss mån av alt bilaterala

biståndsinsatser kan samordnas såväl inbördes som med de internationella

organisationernas biståndsverksamhet. Det är heller inte frågan om ett

ensidigt ställningstagande till förmån för den ena eller andra bistånds­

formen. Det svenska biståndsprogrammet måste innebära eu väl avvägd

kombination av såväl multilaterala som bilaterala insatser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

C. Biståndets omfattning

Förenta Nationernas generalförsamling antog hösten 1961 en resolution i

vilken församlingen uttrycker förhoppningen att det årliga flödet av inter­

nationellt bistånd och kapital skall ökas kraftigt så att det så snart som

möjligt uppgår till ungefär 1 procent av de ekonomiskt utvecklade länder­

nas sammanlagda nationalinkomster. Sverige har biträtt denna resolution.

En liknande resolution antogs ett år tidigare. I sitt utlåtande nr 128 år

1961 säger sig statsutskottet dela den i FN-resolutionen uttalade förhopp­

ningen om en 1-procentig histåndsnivå och finner det naturligt att Sverige

verkar för dess infriande. Uttalanden av motsvarande innebörd har antagits

av fackliga och politiska organisationer, såväl i Sverige som i skilda inter­

nationella sammanhang.

Sverige kan således sägas ha iklätt sig en förpliktelse att uppnå en bi-

ståndsnivå som uppgår till minst 1 procent av nationalinkomsten. Detta mål

för biståndsgivningen bär ett starkt stöd av en vidsträckt opinion i vårt

land.

Betydande oklarhet råder emellertid om den faktiska innebörden av den

angivna biståndsnivån. Någon internationellt accepterad definition av vad

som bör inräknas i bistånd har ännu inte kunnat formuleras.

Det »bistånd» som innefattar alla former av kapitaltillförsel till u-län-

derna, från rena gåvor till helt kommersiella transaktioner, motsvarar vad

man i OECD-statistiken benämner »flödet av finansiella resurser» till u-

länderna. Därvid exkluderas endast kortfristiga kapitalrörelser, såsom trans­

aktioner med Internationella valutafonden och krediter på kortare tid än

1 år, samt bistånd av militär natur.

En vidsträckt definition kan ha sitt berättigande så länge det gäller att

innefatta alla de olika åtgärder som bör ingå i ett samlat biståndsprogram.

Den blir emellertid klart otillfredsställande när kostnaderna för dessa åt­

gärder räknas samman och den sålunda erhållna summan ställes i relation

till bruttonationalprodukten. OECD har för år 1960 beräknat kapitalflödet

till u-länderna från de biståndsgivande OECD-staterna till omkring 7 700

milj. dollar, vilket ungefärligen motsvarar 1 procent av deras sammanlagda

bruttonationalprodukt. Härav svarade Sverige för ca 45 milj. dollar eller

inemot 0,4 % av den svenska bruttonationalprodukten. Detta biståndsbe-

grepp kan emellertid inte rimligen läggas till grund för beräkningar av gi­

varländernas ekonomiska uppoffringar till förmån för u-länderna. Många

av de åtgärder som ingår saknar varje benefikt inslag. Siffrorna inklude­

rar transaktioner av knappast jämförbart värde för mottagarländerna,

exempelvis bidrag till FN :s tekniska biståndsverksamhet och privata ex­

portkrediter. De kan därför förmedla ett missvisande intryck av olika län­

ders biståndsinsatser. Transaktionernas verkliga omfattning kan dessutom

inte med någon tillfredsställande grad av säkerhet fastställas, eftersom

21

speciellt siffrorna för de privata kapitalrörelserna för vissa länder där­

ibland Sverige — är mycket bristfälliga.

Bistånd kan emellertid ges en betydligt snävare definition. Man tager då

fasta på den del av kapitalflödet som är av påtagligt värde ur utvecklings-

synpunkt och inte är kommersiellt betingad. Man frånräknar därvid privata

transaktioner, offentliga lån på upp till 5 år och vissa speciella offentliga

transaktioner. Därmed återstår följande typer av offentlig kapitaltillförsel

till u-länderna: gåvor, långfristiga bilaterala lån, bidrag till internationella

organisationer för biståndsändamål. Denna definition överensstämmer nära

med den som användes i FN:s och Förenta Staternas bistandsstatistik.

Den medför att nyss angivna siffror för det totala kapitalflödet avsevärt

reduceras. Man kommer för OECD-staterna fram till ett totalt belopp av

ca 4 800 milj. dollar för år 1960, motsvarande ca 0,6 procent av de bistånds­

givande OECD-ländernas sammanlagda bruttonationalprodukt. För Sveriges

del uppgick den på detta sätt beräknade u-hjälpen ar 1960 till mindre än

0,1 procent av bruttonationalprodukten.

Detta biståndsbegrepp kan anses vara mera korrekt men har också påtag­

liga svagheter när det gäller att fastställa den totala biståndsnivån. Ej lieller

inom denna ram är olika åtgärder jämförbara vare sig i fråga om värdet

för mottagarländerna eller i fråga om belastningen på givarlandets perso­

nella och materiella resurser. Å andra sidan ställer det kommersiellt be­

tingade kapitalflödet ur givarlandets synpunkt inte mindre krav på sam­

hällsekonomiskt utrymme och på en ekonomisk politik som skapar detta

utrymme. Omfattningen av detta kapitalflöde måste, särskilt om man ta­

ger hänsyn till verkningarna på bytesbalansen och till de personella insat­

ser som kan vara förenade därmed, påverka möjligheterna till offentligt

bistånd i olika former. Detsamma gäller vissa åtgärder på handelspolitikens

område.

Beräkningar av biståndsnivån i förhållande till bruttonationalprodukten

har därför ett mycket begränsat värde både vid internationella jämförelser

och vid angivande av preciserade mål för biståndsgivningens omfattning.

Om dessa beräkningar tillmätes alltför stor vikt, skulle de vidare kunna

tänkas leda till en snedvridning av biståndsgivningen i den meningen att

kvalitativt värdefulla men formellt mindre kostnadskrävande moment ef­

tersattes vid utformningen av biståndsprogrammen. En biståndsnivå om 1

procent av nationalprodukten har, med hänsyn till den starka förankring

som detta mål vunnit i opinionen, sitt främsta värde som en allmän rikt­

punkt och en stimulans för strävandena att successivt vidga biståndsgiv­

ningen till väsentligt större omfattning. De årliga beräkningarna av bi­

ståndsnivån kan därvid tjäna som ett mycket ungefärligt mått på takten i

förverkligandet av dessa strävanden. I avvaktan på att en godtagbar inter­

nationell standard eventuellt etableras bör det mera restriktivt definierade

biståndsbegreppet — d. v. s. statligt bistånd i form av gåvor, lån på minst

5 år och bidrag via internationella organisationer —■ komma till användning

vid uppskattningar av den svenska biståndsnivån.

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

Internationella jämförelser mellan olika länders biståndsnivåer måste,

med hänsyn till beräkningarnas bristande tillförlitlighet och till del delvis

missvisande intryck de förmedlar, användas med stor försiktighet. De torde

likväl berättiga till slutsatsen att de svenska biståndsinsatserna hittills varit

icke obetydligt lägre än flertalet OECD-länders. Detta förhållande kan dock

väsentligen tillskrivas det omfattande bilaterala bistånd som stormakterna

och kolonialländerna lämnar till u-länder i vilka de har speciella ekono­

miska, politiska eller militära intressen. Måhända har vidare det svenska

biståndet en kvalitativt mera gynnsam sammansättning än en jämförelse

av totalsiffrorna utvisar.

Jag övergår nu till frågan om takten i förverkligandet av den allmänna

målsättning som nyss angivits.

Bistånd innebär en uppoffring. Dess faktiska innebörd för givarlandet

är att konsumtion och/eller investeringar måste hållas tillbaka. Standard­

stegringen kommer därmed att ske i långsammare takt än som eljest hade

varit möjligt. Biståndets omfattning blir alltså ytterst beroende av de en­

skilda medborgarnas vilja att avstå till förmån för hjälpen till fattiga län­

der.

Investeringsbehoven i ett samhälle präglat av snabbt framåtskridande är

utomordentligt stora. En allt större andel av bruttonationalprodukten har

i Sverige anslagits till byggandet för framtiden i form av nya fabriker, ma­

skiner, bostäder, vägar, sjukhus o. s. v. En del av de utgifter som formellt

betecknas som offentlig konsumtion, t. ex. utbildningen, har investerings-

karaktär. Dessa utgifter har också tagit en allt större del av nationalinkoms­

ten i anspråk. Trots att investeringarna sålunda gradvis ökat såväl absolut

som relativt sett är investeringsbehoven fortfarande väsentligt större än ka­

pitaltillgången. Investeringarna bestämmer takten i vårt ekonomiska fram­

åtskridande. Denna är i sin tur avgörande för våra framtida möjligheter att

öka biståndsgivningen. Ett vidgat svenskt bistånd bör därför i första hand

reducera ökningen i den inhemska konsumtionen snarare än investering­

arna.

Sverige är, internationellt sett, ett rikt land. Men många enskilda män­

niskor lever under knappa villkor. I den sociala välfärdens Sverige finnes

fattigdom ännu kvar. Det vore olyckligt om det skulle uppstå en motsätt­

ning mellan å ena sidan vår vilja att hjälpa de fattiga folken och å andra

sidan strävandena att bygga ut den sociala tryggheten och förbättra de

ekonomiska villkoren för de sämst ställda grupperna i samhället. Det fin­

nes ett självklart samband mellan människornas vilja till uppoffringar för

internationellt bistånd och möjligheten att förverkliga detta bistånd inom

ramen för en fortsatt förbättring av de allmänna levnadsvillkoren. En allt­

för ambitiös ökningstakt i biståndsgivningen kan vålla bakslag och försvaga

det stöd i opinionen som är biståndets förutsättning, ökningen måste där­

för ske gradvis, i takt med de ökade resurserna i en växande ekonomi.

Men även med dessa begränsningar bör det redan nu finnas utrymme för

23

en icke oväsentlig höjning av det svenska biståndet. För att ge en uppfatt­

ning om storleken av de individuella uppoffringar som en biståndsökning

kräver kan nämnas att den ökning av den svenska offentliga u-hjälpen med

ca 80 milj. kr. som föreslås i bilagorna 1 och 3 skulle —- om den helt skedde

på den privata konsumtionens bekostnad — innebära att den i nationalbud-

geten för 1962 förutsedda konsumtionsökningen skulle reduceras från 3,5

till 3,3 procent.

Ett räkneexempel av detta slag ger givetvis en starkt förenklad bild av en

komplicerad verklighet där en biståndsökning och en konsumtionsbegräns-

ning får ett stort antal indirekta verkningar av okänd styrka. Det är över­

huvud inte möjligt att på denna väg ge en helt rättvisande bild av bistånds-

givningens samhällsekonomiska verkningar. Dessa har hittills varit mindre

betydande. Men allteftersom biståndsgivningen växer kommer den allt star­

kare att påverka den samhällsekonomiska balansen. Den måste följaktligen

inlemmas i den ekonomiska politiken. Samhällsekonomiskt utrymme måste

därvid skapas icke blott för u-hjälpen över budgeten utan även för exempel­

vis det privata kapitalflödet. En ökning av detta ökar storleken av den er­

forderliga begränsningen av konsumtionsökningen.

Den svåraste uppgiften för den ekonomiska politiken vid en xäsentligt

ökad biståndsgivning blir sannolikt att skapa det erforderliga överskottet i

bytesbalansen utan att skadliga verkningar för svensk produktion och sys­

selsättning uppkommer. Det är ingalunda säkert att en begränsning av kon­

sumtionsökningen leder till en motsvarande förbättring av bytesbalansen. En

biståndsökning förutsätter en ekonomisk politik som inte endast minskar

konsumtionen och ökar sparandet utan även leder över de genom sparande­

ökningen friställda resurserna till ökad export. Men för att en ökad export

verkligen skall komma till stånd fordras det dessutom att våra exportpriser

är konkurrenskraftiga. En biståndsökning skärper alltså kraven på den eko­

nomiska politiken.

Tidvis kan ledig produktionskapacitet uppkomma inom en eller flera nä­

ringsgrenar i Sverige. Om dessa outnyttjade resurser kan användas för bi-

ståndsändamål, uppstår en möjlighet att öka biståndets omfattning utöver

den eljest möjliga, utan att en motsvarande åtstramning i den ekonomiska

politiken behöver genomföras. Samtidigt får biståndet en konjunkturstimu-

lerande verkan. Uppenbarligen kräver biståndsinsatser av denna typ nog­

granna förberedelser. De får bl. a. icke medverka till att förhindra eu lång­

siktig anpassning av näringslivet utan kan endast komma i fråga vid mera

tillfälliga kapacitetsöverskott inom konkurrenskraftiga näringsgrenar. De

måste vidare anpassas efter mottagarländernas egna önskemål. De kan en­

dast utgöra ett tillägg till den reguljära biståndsgivningen. Frågan om sär­

skild beredskapsplanering av biståndsinsatser kräver alltså ingående över­

väganden och torde därför få göras till föremål för närmare utredning.

Politisk vilja och ekonomisk förmåga är avgörande för det svenska bi­

ståndets omfattning. Viljan att hjälpa bar vunnit allt starkare anslutning i

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1062

24

Kung/. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

en bred opinion, som i praktisk handling vill ge uttryck för internationell so­

lidaritet och mellanfolklig förståelse. Förmågan att hjälpa är obestridlig i

en av världens rikaste nationer, som haft förmånen av fred, som präglas av

snabbt ekonomiskt framåtskridande, och som steg för steg kunnat förverk­

liga social trygghet och ekonomisk utjämning.

Tiden är nu inne för en svensk medverkan i den internationella bistånds-

givningen av väsentligt större omfattning än hittills. De förslag som fram-

lägges i bilagorna 1 och 3 innebär en kraftig ökning av anslagen till interna­

tionellt bistånd, från drygt 50 milj. kr. till preliminärt beräknat ca 130 milj.

kr. Denna höjning motsvarar ca 0,1 procent av bruttonationalprodukten. En­

ligt den snävare tolkning av biståndsbegreppet som tidigare anförts — och

med reservation för otillförlitligheten av sådana beräkningar — skulle den

svenska u-hjälpen därmed stiga till inemot 0,2 procent av bruttonational­

produkten.

Vägande skäl kan anföras mot att ge en fortsatt ökning av biståndet karak­

tären av en automatisk utgiftsökning. Biståndets omfattning måste årligen

avvägas med hänsyn till det samhällsekonomiska läget, varvid särskild be­

tydelse måste tillmätas bytesbalansens utveckling. En bindning av utgifts­

ökningen skulle införa ytterligare ett moment av stelhet i statsbudgeten,

vilket skulle försvåra en smidig anpassning av finanspolitiken till det eko­

nomiska läget. Vid avvägningen av anslagen måste hänsyn vidare tagas till

andra åtgärder, t. ex. på handelspolitikens och på de kommersiella trans­

aktionernas område, som påverkar möjligheterna till biståndsgivning över

statsbudgeten. De enskilda åren måste därför anslagsökningarna kunna va­

riera, uppåt eller nedåt.

Jag vill likväl förorda, att strävandena inriktas på att successivt öka den

svenska biståndsgivningen så att den uppnår en nivå som motsvarar 1 pro­

cent av bruttonationalprodukten. Stödet till de fattiga länderna kommer

därmed att utgöra ett av de viktigaste inslagen i 1960-talets politik.

Statsministern hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riks­

dagen att godkänna de på de anförda riktlinjerna baserade förslag, om vilka

Kungl. Maj :t enligt bilagda utdrag av statsrådsprotokollet för denna dag

(bilaga 1

—

4)

fattat beslut.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­

stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta pro­

tokoll utvisar.

Ur protokollet:

L. Eckerberg

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

25

Bilaga 1

Tekniskt och humanitärt bistånd under tredje huvudtiteln

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 februari 1962.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling,

S^koglund, E^denman, J^ohansson, ^af G^eijerstam, H^olmqvist.

Statsrådet Lindström anför efter gemensam beredning med statsrådets

övriga ledamöter.

I årets statsverksproposition, bilagan 5, utrikesdepartementet, har Kungl.

Maj :t på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild pro­

position i ämnet, till internationell biståndsverksamhet för budgetåret 1962/

63 beräkna ett anslag av 67 250 000 kr. Jag får nu anföra följande.

De internationella ansträngningarna att hjälpa de mindre utvecklade län­

derna att uppnå en högre produktionsnivå och därmed en mer tillfredsstäl­

lande konsumtionsstandard, har nått en sådan omfattning, att de gett sin

prägel åt de ekonomiska förbindelserna mellan världens olika delar i vår

tid. Inte minst har den stegring, som ägt rum inom vad som benämnes tek­

niskt bistånd — i och för sig en alltför snäv term som dock här användes,

eftersom den vunnit internationellt burskap — inneburit framgångar för

en ny form av mellanstatligt samarbete, som även ger tillfälle till särskilt

intensiva kontakter mellan folken. I detta bistånd försöker man genom in­

satser på bestämda punkter direkt tillhandahålla de nya kunskaper, de spe­

cialister och den utrustning, som olika länder finner att de saknar då de

planerar för en påskyndad ekonomisk utveckling.

En central princip i det tekniska biståndet är att varje mottagande land

självt bär ansvaret för planeringen av hur olika resurser, inhemska och ut­

ländska, skall användas för att uppnå en hastigare utvecklingstakt. Någon

systematisk »planering» utifrån av utvecklingsprogram för u-länder ligger

alltså icke i det tekniska biståndets natur. Detta leder till, när denna bi­

ståndsverksamhet skall beskrivas, att den kan te sig som en alltför brokig

karta av spridda insatser. Men samtidigt är denna spridning det tekniska bi­

ståndets styrka: att med relativt begränsade, men strategiskt placerade

punktinsatser söka motsvara de luckor, som de olika länderna i sin plane­

ring kunnat konstatera i de egna resurserna och där de därför vädjar om

hjälp från mer avancerade länder. Detta är ett karakteristikum för både

multilateral och bilateral teknisk biståndsverksamhet.

26

För vårt land har det varit naturligt att i första hand satsa på den bi­

ståndsverksamhet, som bedrives av FN och med FN samordnade specialor­

gan och där den största överblicken och erfarenheten finns samlad. När nu

en avsevärd anslagshöjning förordas, finns ingen anledning att ändra den­

na inriktning. Hur den kommer att verka under förutsättning av riksdagens

bifall till detta förslag kan illustreras med följande tablå över Sveriges posi­

tion i FN :s båda tekniska biståndsprogram.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

Utfästelser för kalenderåret 1962 till nedanstående FN-program (dollar)

(De elva största bidragsgivarna av totalt ett nittiotal)

Land

EPTA

Särskilda fonden

Totalt

USA......................................... ................... 17 653 587

22110 892

39 764 479

Storbritannien ................... ................... 3 000 000

5 000 000

8 000 000

Västtyskland ........................ ................... 2 620 000

4 880 000

7 500 000

Sverige

....................................

5 000 000

x6

500 000

Kanada ................................ ................... 2 150 000

2

350 000

4 500 000

Nederländerna ................... ................... 1 491 878

2 561 436

4 053 314

Sovjetunionen........................

1 000 000

3 000 000

Frankrike................................ ................... 1 852 555

1 071 919

2 924 474

Danmark................................ ................... 1 737 368

1 158 245

2 895 613

Indien .................................... ................... 820 000

2 055 000

2 875 000

Norge .................................... ................... 769 985

1 329 973

2 099 958

1 Anm. Förslag som nu framlägges.

Den branta anslagshöjningen till tekniskt och humanitärt bistånd under

tredje huvudtiteln för de två senaste budgetåren, från 20,9 milj. kr. 1960/61

till 39,9 milj. kr. 1961/62 och till nu föreslagna 67,25 milj. kr., möjliggör en

kraftig utbyggnad av det svenska biståndet på alla de områden, där vi tidi­

gare har varit verksamma, ävensom på nya områden. Medan en fortsatt ut­

vidgning av Sveriges insatser inom den multilateralt organiserade bistånds­

verksamheten knappast reser andra problem än nödvändigheten att nära

tölja och verksamt deltaga i utformningen av de internationella programmen

ävensom att i det långa loppet ställa fler svenska experter till de internatio­

nella biståndsorganens förfogande, innebär en utbyggnad av den direkta

svenska biståndsverksamheten en omedelbar och krävande efterfrågan på

personella resurser. Jämsides med anslagsbeloppen kommer sålunda admi­

nistrationens effektivitet och de personella tillgångarna att betinga denna

verksamhets omfång. 1 båda dessa hänseenden har under föregående och in­

nevarande budgetår förefunnits en flaskhals. Anslagsmedlen har inte kunnat

utnyttjas tillfullo. Sannolikt kommer en reservation på ca 7 milj. kr. på ordi­

narie anslaget till internationell biståndsverksamhet att kvarstå vid detta

budgetårs utgång. Administrationsproblemet har emellertid ägnats en ingå­

ende uppmärksamhet under året. Efter särskild utredning och höstriksda­

gens beslut tillkom den 1 januari ett nytt administrationsorgan, nämnden för

internationellt bistånd. Härmed handlägges nu dessa ärenden av ett statligt

organ. Enligt sin instruktion skall nämnden följa den internationella utveck­

lingen på den tekniska biståndsverksamhetens område och handhava den

27

löpande administrationen av Sveriges bilaterala tekniska biståndsverksam­

het. Nämnden för internationellt bistånd hör under utrikesdepartementet.

För departementets del har den svenska biståndsverksamhetens kraftiga till­

växt föranlett vissa organisatoriska åtgärder. Jag vill erinra om att minis­

tern för utrikes ärendena i 1962 års statsverksproposition (bil. 5 s. 7) an­

mält, att en särskild arbetsgrupp för koordinering av handläggningen av

biståndsärendena inom departementet tillskapats under hösten 1961. Arbets­

gruppen består av en byråchef, två förste sekreterare och en andre sekrete­

rare. Ministern för utrikes ärendena har sedermera uppdragit åt ett sände­

bud i disponibilitet med erfarenhet från verksamhet i underutvecklade län­

der och av arbete i internationella organisationer att vara chef för arbets­

gruppen. Arbetsgruppen, som är av provisorisk karaktär i avvaktan på re­

sultatet av UD-utredningens arbete, skall bereda de ärenden som avser nämn­

dens för internationellt bistånd verksamhet. Den skall vidare deltaga i pla­

neringen av den svenska utvecklingshjälpen och sköta kontakten med ut-

landsbeskickningar som medverkar härvidlag. Den skall slutligen verka för

en nära koordinering mellan de hjälpinsatser • tekniskt och humanitärt

bistånd samt utrikeshandel — som faller inom utrikesdepartementets verk­

samhetsområde, och det finansiella och kommersiella bistånd, som ombe-

sörjes av finansdepartementet, respektive handelsdepartementet.

I samband med omläggningen av biståndets administration och av den

anslagstekniska konstruktionen bör en fastare ordning gälla för förhållan­

det mellan nämnden för internationellt bistånd å ena sidan, Kungl. Maj :t

och riksdagen å andra. Fn lämplig förebild kan hämtas från den ordning

som tillämpas vid byggnadsärendenas handläggning (statsverkspropositio­

nen 1960, bil. 2 p. 8). För mindre projekt, inklusive stipendiegivning och

expertrekrytering, bör nämnden ges betydande rörelsefrihet. För större nya

biståndsprojekt skall däremot nämnden först underställa Kungl. Maj :t ett

principförslag för godkännande. Härefter skall detaljplanering och even­

tuell byggnadsproj ektering ske, varefter ärendet ånyo underställes Kungl.

Maj :t. Genom en sådan ordning erhålles tillfredsställande kontroll över

verksamhetens expansion. Självfallet skall under ärendets beredning inom

nämnden erforderliga kontakter hållas med utrikesförvaltningen. I sam­

band med den årliga anslagsbehandlingen i riksdagen redovisas sedan pro­

jektets innehåll och skälen för detsamma inför riksdagen. Detta är så myc­

ket angelägnare som det här gäller ett verksamhetsområde, där ett påbörjat

projekt ofta inte kan avslutas förrän efter mer än ett decennium och an-

slagsgivningen alltså kan komma att vara relativt bunden för lång tid

framöver.

I detta sammanhang tillåter jag mig anmäla att ännu en del principiella

överväganden kvarstår i frågor som är föremål för pågående utredning eller

kommer att studeras inom den nya nämnden. Ett gäller frågan om lämplig­

heten att utvidga stödet till utbildningsprogram utomlands, d. v. s. i ett

mottagarland eller en utlandsregion, i förhållande till fördelarna och nack­

delarna av studievistelse i Sverige. Hela frågan om koncentration eller

icke av utbildningsstipendierna på vissa studieområden och om den när­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

28

mare anslutningen till bestämda biståndsprojekt, internationella, nordiska

eller svenska, behöver bli föremål för penetrering.

Ett annat problem gäller vilket värde som bör tillmätas olika forsknings­

insatser för utformningen av svenska biståndsprogram och huruvida an­

slaget för internationellt bistånd bör kunna nyttjas även för sådana insat­

ser. I en motion till 1961 års riksdag (11:279 av fru Sjövall m. fl.) pläde­

ras för anslag till vissa forskningsuppgifter av intresse för u-länder. Mycket

av den enskilda och offentliga forskning, som bedrives i vårt land, kommer

givetvis u-ländernas intresseområden indirekt tillgodo. En del forsknings­

uppgifter har emellertid redan upptagits i anknytning också till tekniska

biståndsprogram, som pågår eller just skall påbörjas. Det gäller t. ex. den

byg§nadsforskning som adjungerats till det svenska byggnadsinstitutet i

Etiopien och det näringsfysiologiska laboratorium som ingår i en svensk

hälsokampanj för samma land. Något principiellt hinder bör alltså inte fö­

religga för beviljande av anslag till målforskning för praktiska syften inom

biståndsverksamheten. För mera djuplodande grundforskning torde inter­

nationella organ och fonder ha större resurser. I början av år 1963 kommer

på kallelse av FN:s generalsekreterare att hållas en internationell konfe­

rens om just detta ämne (United Nations’ Conference on the Application of

Science and Technology for the Benefit of the Less Developed Areas). En

av dess uppgifter blir att klarlägga hur forskningen för nya vetenskapliga

och tekniska framsteg skall kunna speciellt nyttiggöras för mindre utveck­

lade områden. Man kan därefter förvänta sig vissa riktlinjer för en inter­

nationell arbetsfördelning inom forskningen. Överväganden beträffande mer

specifika svenska forskningsinsatser bör lämpligen anstå till dess.

Slutligen blir biståndets fördelning på olika länder en allt betydelseful­

lare fråga. Vårt land står utanför de politiska intressekonstellationer, som

annars ofta dirigerar bidragsgivningen från ett land till ett annat. Län-

dervalet för vårt bilaterala bistånd bör ägnas ökad uppmärksamhet, då

vi inte gärna bör sprida våra relativt knappa resurser alltför tunt. Under

punkt 11 d) i det följande framlägges en provkarta på ett antal länder som

har aktualiserat frågan om tekniskt bistånd från Sverige. Antalet kan kom­

ma att växa mycket snabbt. Att välja mellan de olika länderna blir ofrån­

komligt.

För överblicken och redovisningen av de vitt skilda ändamål som bi­

ståndsverksamheten omsluter krävs att det hittillsvarande reservationsan­

slaget »Bidrag till internationell hjälpverksamhet» uppdelas på flera anslag.

De anslagsrubriker, som därvid kommit till användning i det följande, in­

nebär en viss schematisering. Multilateralt och bilateralt bistånd har fly­

tande gränser gentemot varandra. Mellanformer uppstår, när en önskvärd

samordning av olika projekt äger rum. Ett exempel är de svenska kur­

serna föi u-landsveterinärer med FAO som medarrangör. En närmare

an. n

3

^ning av smärre svenska biståndsprojekt utanför Sveriges gränser till

storre projekt under FN:s tekniska bistånd och till dess administration

kan befinnas önskvärd. Likaså är det angeläget att alla möjligheter till

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

29

nordiskt samarbete tillvaratas. Härutöver finns alltid utrymme för en bety­

delsefull svensk biståndsverksamhet med egen profil på flera av de områ­

den, där de underutvecklade ländernas behov av expertis, kunskapsöverfö­

ring, utbildning och nyorganisation fortfarande är enorma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

Belastning å Bidraget till internationell hjälpverksamhet per 1/3 1962

(milj. kr.)

1. EPTA ......................

Särskilda fonden ...

UNICEF ...................

Övrigt multilateralt

2. Fältprojekt .............

Stipendier.................

Administration ...

3. Flyktinghjälp .........

Katastrofhjälp.........

Arvoden .................

4. Sverige Hjälper ...

Anvisat

1961/62

Belastning

Behållning

5,2

5,2

—

10,88

10,88

—

1,8

1,3

0,5

1,4

1,02

0,38

9,08

3,35

5,73

0,8

0,54

0,26

0,7

0,3

0,4

1.51

1,1

0,41

0,5

0,18

0,32

0,01

0,02

— 0,01

8,0

0,77

7,23

39,88

24,66

15,22

Ingående reservation 1/7 1961

4,06

4,06

Summa 43,94

24.66

19,28

Behållningen per 1/3 1962 exklusive »Sverige Hjälper »-medlen är således

(19,28 — 7,23 =) 12,05 milj. kr. Av dessa torde ca 5 milj. kr. komma att ta­

gas i anspråk under återstoden av budgetåret för att infria gjorda utfästel­

ser såsom till UNICEF, för fältprojekt, stipendier och administration.

Nämnden för internationellt bistånd, m.m.

1. Nämnden för internationellt bistånd: Avlöningar

I proposition nr 174 till 1961 års riksdag (SU 157; rskr 365) beräknade

jag avlöningskostnaderna för helår vid den där förordade och av riksdagen

tillstyrkta organisationen till 1 108 000 kr. Kostnaderna för denna beräknas

numera till 1 100 000 kr., varvid skett en viss uppräkning av anslagsbehovet

för posten Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t,

och en tekniskt betingad nedräkning av medelsbehovet för posten Avlöningar

till övrig icke-ordinarie personal. Uppräkningen av den förstnämnda anslags­

posten sker bl. a. mot bakgrund av att styrelsen med stöd av riksdagens be­

myndigande utökats med ytterligare en ledamot till sammanlagt elva leda­

möter och att rådet fått drygt 60 ledamöter.

Såsom anfördes i propositionen om nämndens inrättande var den före­

slagna organisationen anpassad till en verksamhet av den omfattning som

då kunde förutses. Mot bakgrund av de förslag som jag senare kommer att

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

framföra är det därför naturligt att nämnden ges möjligheter att vid behov

anställa ytterligare personal. Tills viss erfarenhet vunnits av den nuvaran­

de organisationen bör det emellertid anstå med inrättandet av ytterligare

nya tjänster. De erforderliga personalförstärkningarna kan tills vidare tillgo­

doses genom anställandet av extra personal. Härigenom kan organisationen

smidigt anpassas till behovet. Jag förordar därför att anslagsposten Ersätt­

ningar till expertis och tillfällig arbetskraft uppräknas med — för helår

räknat — 200 000 kr. till 400 000 kr. Anslaget torde sålunda böra uppföras

med ett sammanlagt belopp av 1 300 000 kr.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna följande avlöningsstat för nämnden för in­

ternationellt bistånd, att tillämpas tills vidare från och med

budgetåret 1962/63:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsvis

43 300

2. Arvoden och särskilda ersättningar bestämda av

Kungl. Maj :t,

förslagsvis

....................................... 64 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,

förslagsvis

.................................................................. 590 000

4. Ersättningar till expertis och tillfällig arbets­

kraft,

förslagsvis

.................................................... 400 000

5. Rörligt tillägg,

förslagsvis

....................................... 190 000

6. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis

.................................................................. 12 700

Summa kr. 1 300 000

b) till

Nämnden för internationellt bistånd: Avlöningar

för budgetåret 1962/63 under tredje huvudtiteln anvisa ett

förslagsanslag av 1 300 000 kr. 2 3

2. Nämnden för internationellt bistånd: Omkostnader

I proposition nr 174 till 1961 års riksdag beräknades medelsbehovet för

helår till nämndens omkostnader till 300 000 kr. Någon anledning att från­

gå denna beräkning finnes icke.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

till

Nämnden för internationellt bistånd: Omkostnader

för budgetåret 1962/63 under tredje huvudtiteln anvisa ett

förslagsanslag av 300 000 kr.

3. Utbildning av experter

Inom olika FN-organ har under de senaste åren förekommit en allt inten­

sivare debatt om nödvändigheten av att intensifiera expertrekryteringen till

de multilaterala biståndsprogrammen och åtgärderna för en rationell utbild­

ning av dessa experter. Den gemensamma tankegången är att medlemslän­

derna skall göra inventeringar av personal, förteckningar på tänkbara exper-

31

ter, utbilda experter och uppmuntra att de åtager sig internationella upp­

drag genom att ordna hyggliga villkor för återinträde i hemlandets tjänst.

Allteftersom de svenska bidragen till det multilaterala biståndet ökar kom­

mer även ökade anspråk att ställas på Sveriges insatser i form av expert­

hjälp eller på annat sätt. Sedan 1953 har omkring 650 svenskar anlitats så­

som experter av FN och dess fackorgan och efterfrågan ökar stadigt.

I detta sammanhang anmäler sig frågan om experternas tjänstgöringsvill­

kor. Administrationsutredningen har i sitt andra delbetänkande framfört

förslag om olika åtgärder för att underlätta rekryteringen av biståndsexper-

ter. Utredningens förslag i vad avser sådana åtgärder på bl. a. socialförsäk­

ringens och beskattningens område är f. n. föremål för ytterligare kart­

läggning inom utrikesdepartementet genom särskild förordnad sakkunnig.

Med hänsyn till att flera av dessa förslag kan förutsätta ändringar i gällan­

de lagstiftning torde utredningsarbetet komma att fortsätta någon tid, even­

tuellt genom särskilt tillkallade sakkunniga. Årets riksdag får emellertid ta

ställning till i förslag till lag om allmän försäkring angivna vidgade möjlig­

heter till ATP-anslutning av svenskar, som tjänstgör i biståndsverksamhet

inom u-länder.

Genom tillkomsten av nämnden för internationellt bistånd har ett smidigt

instrument skapats för inventering av Sveriges resurser ifråga om experter

för internationella uppdrag inom det tekniska biståndsområdet. Nämnden

erbjuder även ökade möjligheter att förse de svenska experterna med både

allmänna och mera preciserade upplysningar om den miljö, vari de skall ar-

heta, samt lämna dem material för korrekt information ute på verksamhets­

fältet om Sverige och svenska förhållanden, vilka uppgifter experterna bör

ha tillgång till vid sidan av sin egen fackkunskap.

I Sveriges hittillsvarande bilaterala tekniska biståndsverksamhet har de

länder som använder franska språket i sina förbindelser med utlandet spe­

lat en undanskymd roll. Orsaken härtill är språksvårigheterna som försvårar

eller omöjliggör kontakter. Få svenskar talar franska så väl, att de kan

tjänstgöra som handledare och instruktörer på franska språket. I admini-

strationsutredningens ovannämnda delbetänkande upptogs frågan om vissa

språkstipendier. Centralkommittén övervägde sedan denna fråga inför de

föreliggande yrkesskolplanerna för Tunisien och andra franskspråkiga om­

råden. Nämnden för internationellt bistånd torde få undersöka närmare hur

språkbristerna hos för övrigt lämpliga svenska fackmän skall kunna redu­

ceras.

Under punkt 9 redovisas i det följande ett förslag om nordiskt Afrikain-

stitut med förläggning till Uppsala. Institutet skall ha till central uppgift alt

medverka till utbildning av experter från de nordiska länderna och andra

tjänstgörande i Afrika. För institutets kursverksamhet om afrikanska och

andra problem som berör de underutvecklade länderna i denna världsdel bör,

därest kurserna är upplagda för blivande experter, medel utgå från här ifrå­

gavarande anslag.

Den nordiska ministerkommittén för samordning av hjälpen åt utveck­

^{lingsländerna} t

so punkt 9) har även för övrigt beslutat om ett nära sainar-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

32

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

bete för utbildning av experter. Den förutsätter att detta samarbete kommer

att utbyggas och intensifieras. Ett första nordiskt expertseminarium ägde

sålunda rum i Helsingfors i januari 1962. Planer för fortsatt sådan verksam­

het kommer i sinom tid att framläggas som ett resultat av seminariet. Arbe­

te pågår även ifråga om gemensamma nordiska riktlinjer för insamling av

material för experternas förhandsorientering.

Även utbildning och träning av de yngre biträdande experter, för vilka an­

slag beräknas under punkt 11, kommer att ställa anspråk på nämnden för

internationellt bistånd och medföra kostnader.

Föredraganden:

Med hänsyn till vad sålunda anförts bör anslagsbehovet

för förevarande ändamål, för vilket medel icke beräknats i innevarande bud­

getårs riksstat, fastställas till 500 000 kr. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj :t att närmare bestämma om medlens fördelning på skilda ändamål.

Jag får således hemställa att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till

Utbildning av experter

för budgetåret 1962/63 un­

der tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av

500 000 kr.

Bistånd genom internationella organ

4. FN:s utvidgade tekniska biståndsprogram (EPTA)

FN:s »Expanded program of technical assistance» (EPTA) är det äldsta

av FN:s program för kunskapsförmedling till u-länder. År 1960 kunde EPTA

redovisa sin tionde årsbudget. Denna byggde på frivilliga bidrag från ett

90-tal länder och skulle liksom tidigare bekosta en biståndsverksamhet, som

i huvudsak utföres med FN:s olika fackorgan som instrument. Liksom tidi­

gare går de största andelarna av beloppen till den internationella jordbruks­

organisationen (FAO) och till världshälsoorganisationen (WHO). Verk­

samheten fördelar sig på experthjälp, utrustning i samband med expert­

hjälpen samt stipendier och utbildningscentra med sikte på mottagarländer­

nas ekonomiska och sociala utveckling. Vid den s. k. bidragskonferensen i

oktober 1960 förelåg en rekommendation om övergång från systemet med

ettårsbudget till tvåårsbudget, som skulle kunna ge mera stadga åt EPTA-

verksamheten. Gensvaret från givarländernas sida blev dels utfästelser till

belopp, som med 21

%

översteg bidragssumman för föregående år, dels ett

godkännande av att budgetplaneringen omsluter båda åren 1961—1962 un­

der antagandet att det blir minst samma bidragssumma för det andra året.

Sverige, vars budgetår icke sammanfaller med FN:s budget per kalenderår,

utfäste sig vid nämnda tillfälle att höja bidraget med 10 % under förutsätt­

ning av riksdagens godkännande. Under innevarande budgetår blev också

det svenska bidraget uppfört med 5,2 milj. kr., motsvarande 1 milj. dollar,

och i storleksordning det nionde på EPTA:s bidragsskala.

Det tvåårsprogram, som EPTA därefter inledde den 1 januari 1961, inne­

bär ett väsentligt ökat utrymme för dess verksamhet. Målsättningen för

33

1961/62 är 5 300 expertarrangemang eller genomsnittligt 2 650 per år. Anta­

let överstiger motsvarande siffra för 1960 med ca 300. Den förhållandevis

blygsamma ökningen är icke uttryck för någon avsiktlig återhållsamhet utan

beroende på de stora svårigheterna att vidga expertrekryteringen i takt med

medelstillgången. Den hastigt växande efterfrågan på experter motsvaras

sålunda inte av tillgången på färdiga sådana. I olika FN-organ har detta

väckt tankar på en beredskapskår av experter, en expertbank eller expert-

pool och en kader av juniorexperter till EPTA:s förfogande. Medlemssta­

terna skulle svara för detta (se punkt 11). I EPTA:s egen expertpolitik

ingår målmedvetna försök att bredda rekryteringsunderlaget dels till u-län-

derna själva, där man letar fram värdefulla bytesmöjligheter — 1 av 4 ex­

perter kommer i dag från ett underutvecklat land till ett annat , dels till

den stora gruppen mindre stater bland de industriellt utvecklade länderna.

Ännu för fem år sedan kom 48 % av experterna från fyra stora länder.

År 1960 hade samma fyra länders andel av expertantalet sjunkit till 26

%.

De nya staterna behöver givetvis mer experthjälp än andra. Efterfrågan

inriktar sig därvid i första hand på statistiker och ekonomer för kartlägg­

ning av alla de resurser, som den nya nationen måste bygga sin ekonomiska

utveckling på. Därnäst är efterfrågan stor på administrativ sakkunskap i

form av rådgivare, experter och internationella tjänstemän i verkställande

befattningar. Det blir allt vanligare, att en första sondering av EPTA-exper-

ter följs upp av mera omfattande insatser av Särskilda fonden (se punkt

⁵) för undersökning av naturtillgångar eller planläggning av en samhälls-

utbyggnad, som lämpar sig som objekt för investeringar av biståndskarak-

lär. Vice versa leder allt oftare Särskilda fondens förberedande utredningar

till inplacering av olika experter. Ett värdefullt samarbete pågår alltså.

Till bilden av EPTA:s utbildningsverksamhet hör också stipendiaterna,

som till ett antal av ca 2 700 år 1961 studerar vid utländska universitet och

fackskolor (i Sverige 202 stycken). Emellertid visar erfarenheten, att ut-

bildningseffekten blir större och utbildningskostnaden per individ mindre,

om man förlägger utbildningen till utbildningscentra inom de underutveck­

lade länderna eller regioner av dessa. EPTA bidrar f. n. till finansiering

och ledning av 95 nationella och 24 regionala utbildningsinstitutioner på

permanent basis och till 22 mera temporära centra. Värdländerna svarar för

nära 2/3 av den totala kostnaden, som i fjol uppgick till 65 milj. dollar,

medan EPTA svarar för återstoden. I redovisningen från 85 av dessa ut­

bildningsinstitutioner upptogs omkring 30 000 elever. Det betyder, att ett

avsevärt större antal personer från u-länder har erhållit utbildning eller yr-

kesträning i kollektiv inom de institutioner, som EPTA har överinseende

över, än som individuella EPTA-studerande vid olika utlandsuniversitet. För

mer specialiserade studier fyller emellertid den individuella stipendieringen

ett behov, och den kommer att bibehållas som ett nödvändigt komplement

till den kollektiva utbildningen. En viss förändring i den principiella attity­

den innebär emellertid denna förskjutning från individuell till kollektiv ut­

bildning i större skala.

2

Dihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

34

Även geografiskt har det inträtt en förskjutning i EPTA:s verksamhet.

Under 1961 kom 119 länder och territorier i åtnjutande av EPTA-hjälp. An­

slagen till fältprojekt fördelas under 1961/62 på Afrika med 28,4

%,

Fjär­

ran östern med 27,2 %, Latinamerika med 22

%,

Mellersta östern med 15,3

% och Europa med 5,3

%.

Ett signifikativt drag i verksamheten är Afrikas

växande andel i det tekniska biståndet. Sedan 1956 har denna andel stigit

från 8,9 % till nära 29

%

utan att det medfört någon minskning i absoluta

tal av biståndsvolymen till andra geografiska regioner. Det är den ökade bi-

dragsgivningen till EPTA överhuvudtaget, som möjliggjort att hjälpen till

Afrika blivit tre gånger större på några få år.

Sedan EPTA nu avverkat hälften av sitt budgeterade tvåårsprogram, kon­

staterar dess ledning, att även tvåårsperspektivet är för kort för ett effek­

tivt utnyttjande av resurserna i olika u-landsprojekt. Man har därför av­

sikten att år 1963 övergå till planläggning av projekt, som kan komma att

kräva auktorisation för upp till fyra år. Särskilt gäller detta regionplane­

ringen av den utbildning och rådgivningshjälp, som ges u-länderna. Den

administrativa förutsättningen härför har EPTA skapat med sina s. k. län-

derrepresentanter (resident representatives) som har till uppgift att hjäl­

pa vederbörande u-land att planera för det bistånd det behöver och att sam­

manhålla de olika FN-experternas arbete inom landet under en gemensam

synvinkel, så att dubbelarbete undvikes och de olika insatserna stödjer var­

andra. Härmed har utbildningshjälpen effektiviserats. En allt starkare inte­

gration av verksamheten äger rum: flertalet av de drygt 35 resident repre­

sentatives samordnar f. n. verksamheten för ett eller flera av FN:s fack­

organ (FAO, Unesco, WHO, ILO, UNICEF). Ofta har fackorganen gemen­

samma lokaler och gemensam kontorspersonal. Under 1961 utökades an­

talet sådana fältbyråer från 19 till 28. De nio nya byråerna skall betjäna

tillsammans tjugoåtta länder och territorier. Denna koordination är ett led

i strävan att nedbringa administrationskostnaderna och få största möjliga

produktiva avkastning av anslagna medel.

Föredraganden:

Mot bakgrund av den sålunda utökade och effektivise­

rade EPTA-verksamheten är det naturligt, att Sverige ökar sitt bidrag till

EPTA-programmet. Nuvarande bidrag utgår med 5,2 milj. kr. Jag förordar

härmed ett bidrag av jämnt 1,5 milj. dollar, motsvarande ett anslag av 7,8

milj. kr. Detta innebär en höjning med ca 50

%.

Jag hemställer alltså att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till

FN:s utvidgade tekniska biståndsprogram (EPTA)

för budgetåret 1962/63 under tredje huvudtiteln anvisa ett

anslag av 7 800 000 kr. 5

5. FN:s särskilda fond

FN:s särskilda fond, som trädde i verksamhet 1959, har befunnits mot­

svara ett angeläget behov. Dess verksamhet avser s. k. förinvesteringar,

d. v. s. investeringar som är en förutsättning för att egentliga investeringar

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

35

i större omfattning skall kunna komma igång i u-länder. För alt det skall

framstå som ekonomiskt försvarligt att satsa betydande kapital i dessa län­

der, krävs kunskap om de konkreta utvecklingsmöjligheterna och krävs

samhällsinstitutioner som kan administrera den ekonomiska utvecklingen.

Särskilda fonden finansierar geologiska och andra undersökningar av rni-

neralfyndigheter, vattentillgångar, flodregleringsbehov och kraftförsörj-

ningsmöjligheter; likaså forskning rörande sätt att förbättra jorden och

dess användning, främja animalieproduktionen eller skogsbruket, bygga upp

sådana industrier som passar till de lokala förhållandena och förbättra kom­

munikationer och transportleder; slutligen också hjälp till utveckling av

offentlig administration och allmän ekonomisk planering. Detta forsknings-

och utvecklingsarbete inpassas i allmänhet i en större plan som avser lan­

dets hela hushållning, så att det blir möjligt att se de enskilda projekten i

ett sammanhang och bedöma deras angelägenhetsgrad. I detta arbete ingår

också att genom utbildning, hälso- och sjukvård öka människornas produk­

tiva förmåga. Ofta kan utbildningen av yrkeslärare och i vissa fall av lä­

rare för vanliga mellanskolor representera ett av de viktigaste första stegen

i arbetet och betraktas då som tillhörande »förinvesteringsområdet». I åt­

skilliga fall kan kombinerade utbildnings- och forskningscentra ge en vär­

defull stimulans till fortsatt utveckling.

Som framhållits under punkt 4 representerar redan den tekniska hjäl­

pen ett första led i den utbyggnad av den ekonomiska och samhälleliga s. k.

infrastrukturen, som krävs för att större investeringar i näringslivet skall

komma till stånd. Men i och med att den tekniska hjälpen utvecklas gör sig

behovet allt mer gällande av de något större sammanhängande förinveste­

ringar, som ankommer på Särskilda fonden. På samma sätt kan fondens

arbete i sin tur efterhand öka möjligheterna till insatser från Världsbanken,

Internationella finansieringsbolaget (IFC), Internationella utvecklingsfon­

den (IDA) och andra offentliga liksom även enskilda kreditgivare.

Särskilda fondens verksamhet

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

Tid för styrelse-

Av fondstyrelsen Av fondstyrelsen Total beräknad

möte

beviljade projekt beviljade anslag kostnad, inkl. 1

(antal;

milj. dollar

mottagarländer­

nas bidrag, milj.

dollar

Mai 1959 ............................................. 13

9,9

31,1

December 1959 ................................... 31

27,0

51,6

Maj 1960 .............................................. 30

22,8

58,6

December 1960 ................................... 41

36,2

85,9

Maj 1961 .............................................. 42

34,7

77,4

Januari 1962^........................'. ............. 48

42,8

110,5

Summa 205

173,4

415,1

Som framgår av denna tablå svarar de mottagande länderna själva för

ca 60 % av kostnaderna under den tid, när fonden bidrar. De övertar däref-

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

ter helt det finansiella och organisatoriska ansvaret för den fortsatta utveck­

lingen av projekten. Verksamheten är således uppbyggd på principen om

hjälp till självhjälp. Under tiden för fondens medverkan uppgår totalkost­

naden för hittills beviljade 205 projekt till ca 2 150 milj. kr. Även efter in­

ternationella mått uppnår sålunda verksamheten en icke obetydlig om­

fattning.

Av fondens totala anslagsbelopp på drygt 173 milj. dollar har 59 milj. av­

sett geologiska och andra undersökningar rörande mineralfyndigheter, vat­

tentillgångar och deras användning, markutnyttjande o. d. Ca 40 milj. dollar

har anslagits till annan forskning som avser jordbruk, skogsbruk, kreaturs-

skötsel, fiske och industri. För utbildning av yrkeslärare o. dyl. har 69 milj.

dollar anvisats, vartill kommer 5 milj. för allmän utvecklingsplanering.

Verksamhetens fördelning på regioner framgår av följande tablå:

Region

X. o. m. september 1961

inkomna ansökningar

Antal

Äskat bidrag

från fonden,

milj. dollar

Afrika..................................

105

Latin-Amerika ................... ................... 98

90

^{Syd- och Ost-Asien...........}

............... in

117

Europa ................................

19

Mellan-Östern .................

................... 65

49

Inter-regionala projekt .. ................... 2

6

Summa 417

386

Av fondstyrelsen

t. o. m. januari 1962

beviljade anslag

Anslag Belopp,

milj. dollar

53

43

57

50

59

50

7

5

28

21

1

4

205

173

Afrika har hittills erhållit genomsnittligt 25 procent av det anslagna be­

loppet. Afrika erhöll dock 33 procent av det belopp, som anslogs vid styrel­

semötet i januari 1962 mot tidigare sammanlagt 22 procent. Tillkomsten av

de många nya staterna i Afrika ställer ökade anspråk på fonden, som det är

angeläget att tillgodose men som därmed också skärper den i tablån fram­

trädande motsättningen mellan begärda och anslagna medel.

Fondens styrelse, som fattar beslut om varje projekt och om närmare

riktlinjer för fondens verksamhet, består av representanter för 18 medlems-

nationer, däribland f. n. Sverige. Styrelsen har i regel två möten varje år.

Verkställandet av projekten har hittills aldrig skötts av fonden själv. För

att fondens egen personal skall kunna begränsas till det minsta möjliga har

arbetet i stället anförtrotts åt det av FN :s fackorgan, som i det särskilda fal­

let är närmast sakkunnigt på området — Världsbanken, FAO, Unesco, Inter­

nationella arbetsbyrån etc. — och som har att för ändamålet samarbeta med

mottagarlandets regering och dess organ. Fackorganet kan i sin tur, där så

befinnes lämpligt, anförtro uppgiften eller del därav åt t. ex. ett välkänt en­

skilt konsultföretag med internationell erfarenhet. Det arbete, vartill fonden

bidrar, utföres alltså helt eller delvis av experter som är vana att samarbeta

för liknande uppgifter på olika håll i världen. Fondens egen medverkan är

dock icke begränsad till urvalet, utformningen och planeringen av projek­

ten utan dessutom övervakas verkställigheten av projekten av fondens di­

37

rektor Paul G. Hoffman och hans stab av medarbetare och konsulter. Be­

hjälplig både vid planeringen och övervakningen på platsen är den som i ve­

derbörande land företräder fonden och den tekniska hjälpen.

För de fyra åren 1959—1962 har omkring 90 medlemsländer bidragit eller

utfäst sig att bidraga med sammanlagt ca 173 milj. dollar, varav omkring

56 milj. för 1962. I det angivna totalbeloppet ingår då det svenska totalbi­

draget för 4-årsperioden med 8,4 milj. dollar eller 2,1 milj. dollar (10 880 000

kr.) per år. Resultatet av bidragskonferensen hösten 1961 — en höjning med

omkring

9

milj. dollar — betecknades av verkställande direktören som en

besvikelse. Inför generalförsamlingen hade denne framhållit att fonden skul­

le komma att behöva 100 milj. dollar i bidrag för 1962 och generalförsam­

lingen gav sitt stöd med en uppmaning till bidragsgivarna att sikta på sam­

manlagt 150 milj. dollar för Särskilda fonden och EPTA under 1962. Vid ut­

gången av september 1961 hade ansökningar om bidrag från fonden inkom­

mit till ett sammanlagt belopp av 386 milj. dollar för inalles 417 projekt. Om­

kring en tredjedel av ansökningarna och en liknande andel av beloppet bru­

kar bortfalla, enär ansökningarna icke avser sådana projekt, som fonden

skall finansiera, eller inte anses ha tillräcklig prioritet. Som nämnt har an­

slag hittills beviljats för ca 173 milj. dollar, och ytterligare 40—45 milj. dol­

lar torde komma att anvisas senare i år. Det räcker för en väsentlig del av de

74 vid utgången av september 1961 föreliggande ansökningar, som befunnits

värda fortsatt granskning. Mängden ansökningar har emellertid varit stigan­

de och ett dokumenterat behov föreligger redan av en årsbudget på minst

¹⁰⁰ milj. dollar.

Anslagsbeloppet under 1962 överstiger med bortåt 50 % bidragsgivarnas

samlade årsbidrag. Detta beror till en del på att styrelsen endast samman­

trätt en gång under 1961 och till detta möte samlat ett stort antal ansök­

ningar. Men det har också möjliggjorts genom en liberalisering av tidigare

alltför restriktiva ramar för anslagsbevillningen som lett till vissa kontant-

behållningar. Till dessa har även bidragit att projekten förutom förbere­

delsetiden icke brukat ta anvisade anslag i anspråk förrän efter drygt

8

månader och att utbetalningarna sedan fördelas över en period av i regel

3—5

år. Då dock liberaliseringen måste hålla sig inom finansiellt sunda

gränser, har det närmast varit fråga om en engångsåtgärd och bar endast

inneburit att behovet av ökade bidrag från medlemsländerna skjutits fram­

åt i tiden.

Föredraganden:

Av redogörelsen i det föregående har framgått att fonden

har en angelägen och central uppgift. Den besitter en vid överblick i det att

den arbetar med översikter och inventeringar av u-ländernas totala resurser.

Den har en mer koordinerande roll än andra biståndsorgan i det att den mo­

biliserar olika fackorgans expertis i stora samlade hjälpprogram. Följdrik­

tigt är också att fondens verkställande direktör är ordförande i den nämnd

av höga FN-funktionärer, som närmast under generalsekreteraren skall över­

vaka det ekonomiska och sociala framåtskridandet i u-länderna.

Av det sagda framgår att Särskilda fonden nu kommit in i eu verksamhets­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1062

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

period som kännetecknas av starkt ökade behov av bidrag från medlemslän­

derna och väsentligt vidgade möjligheter att använda ytterligare medel på

ett fruktbärande sätt. Av här anförda skäl anser jag tiden vara inne för en

väsentlig ökning av Sveriges finansiella medverkan, som hållit sig på oför­

ändrad nivå sedan fonden trädde i verksamhet 1959. En ökning av det sven­

ska bidraget från 2,1 till 5,0 milj. dollar eller från 10 880 000 kr. till

25 900 000 kr., d. v. s. med ca 150 % bör ske bl. a. mot bakgrunden av att

FN höjt målsättningen för biståndsprogrammen från 100 till 150 milj. dol­

lar. Med en sådan ansenlig bidragshöjning kan Sverige f. ö. medverka till att

fondens bidragsnivå lyftes ännu ett stycke, nämligen genom att det automa­

tiskt utlöser ett bidrag från USA på 2/3 av den svenska höjningen — i detta

fall ca 1,9 milj. dollar, vilka eljest icke skulle ställas till fondens förfo­

gande.

Med åberopande av det ovan anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t måt­

te föreslå riksdagen

att till

FN:s särskilda fond

för budgetåret 1962/63 un­

der tredje huvudtiteln anvisa ett anslag av 25 900 000 kr.

⁶. FN:s barnfond (UNICEF)

FN:s barnfond (UNICEF) tillskapades 1946 genom beslut av FN:s ge­

neralförsamling för att fullfölja UNRRA:s ansträngningar när det gällde

att bistå barnen i de krigshärjade länderna och höja hälsotillståndet bland

barn. Det var från början en tillfällig »emergency» (nödhjälps)-fond och

arbetade därvid med bespisnings- och beklädnadsaktioner och med läkar­

hjälp för att hålla hungrande och sjuka barn vid liv. År 1953, när förhål­

landena stabiliserat sig på fredsnivå, beslöt generalförsamlingen att fon­

den skulle fortsätta sin verksamhet som ett permanent organ. I samband

härmed försköts tyngdpunkten i verksamheten alltmer från räddningsar­

bete till förebyggande åtgärder och från krigshärjade områden till under­

utvecklade länder i allmänhet. Programmering för projekt på längre sikt i

syftet att förbättra hälsovillkoren för mödrar och barn blev allt nödvändiga­

re och förutsatte helt andra överväganden än de omedelbart humanitära.

Fonden vidgade sina perspektiv och sina arbetsområden. Inte minst under

intryck av svenska synpunkter kom t. ex. fondens verksamhet att inriktas

även på undervisning i allmän barnavård, i hygien och näringslära och an­

nan profylax som avser att stärka barnens motståndskraft. Med fondens

hjälp har barnavårdskliniker upprättats över hela världen och sakkunnig

personal undervisar mödrarna på klinikerna men uppsöker dem även i hem­

men och bysamfälligheterna med ett energiskt upplysningsarbete. UNICEF

anskaffar för övrigt och tillhandahåller självt en rad förnödenheter för sin

verksamhet såsom spannmål, fiskkonserver, torrmjölk, läkemedel och me­

dicinsk utrustning. Distributionen av dessa förnödenheter omhänderhas av

lokala myndigheter och organisationer. Nära samarbete äger rum med bl. a.

WHO och FAO.

UNICEF leds av en styrelse med företrädare för 26 medlemsregeringar,

39

däribland f. n. Sverige, vilken i sin tur är ansvarig för FN:s generalförsam­

ling och dess ekonomiska och sociala råd. Verksamheten finansieras genom

frivilliga bidrag från regeringar, organisationer och enskilda. Kalenderåret

1961 uppgick fondens inkomster till 27,8 milj. dollar, d. v. s. omkring 2 milj.

mer än närmast föregående år. 23 milj. kom från FN:s medlemsstater och

återstoden från organisationer och enskilda bidragsgivare. 134 projekt ett

större antal än någonsin i fondens historia — godkändes av fondens styrel­

se under 1961. Samma år kom ca 57 milj. barn och mödrar i 105 länder i åt­

njutande av UNIGEF-hjälp i någon form. Mot bakgrund av att fondens med­

verkan allt oftare påfordras och även förutsättes inom ramen för de under­

utvecklade ländernas långtidsplanering ävensom att den ofta numera på­

räknas vid naturkatastrofer, där familjerna mister allt som ger barnen nor­

malt skydd, anser sig styrelsen behöva begära kraftigt höjda bidrag under

de kommande åren. För 1962 har den som mål uppsatt att erhålla 27 milj.

dollar från regeringarna, d. v. s. ca 15

%

mer än under 1961, förutom bi­

drag från organisationer och enskilda. USA har utlovat 12 milj. dollar under

förutsättning att dess bidrag inte kommer att överstiga 44 % av den totala

bidragssumman.

Föredraganden:

Sverige betalar

f.

n.

350 000

dollar

per

år till

UNICEF. Med

tanke ^på den stora betydelse dess verksamhet har för de underutvecklade

länderna, där barnens andel av befolkningen är ständigt växande och späd­

barnsdödligheten alltjämt är hög, förordas en höjning av det svenska bidra­

get med drygt

40 %

till ^0,5

milj. dollar, motsvarande i runt tal ^2,6

milj. kr.

Svenska UNICEF-kommittén har sedan budgetåret 1960/61

erhållit ett ad-

ministrationsanslag av

2 000

kr. Detta torde få utgå även under budgetåret

^1962/63 och belasta tredje huvudtitelns kommittéanslag.

Jag hemställer sålunda att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till

FN:s barnfond (UNICEF)

för budgetåret 1962/63

under tredje huvudtiteln anvisa ett anslag av ² 600 ⁰⁰⁰ kr. 7

7. Internationella livsmedelsfonden

Som ett led i den »Frihet från hunger»-kampanj som FN:s livsmedels-

och jordbruksorganisation (FAO) inledde 1960 och som är avsedd att pågå

i fem år, har FAO utrett frågan om upprättandet av en internationell livs­

medelsfond. Genom en sådan fond skulle livsmedel från jordens överskotts-

områden kunna distribueras till bristområden för att avvärja hungersnöd

i katastroflägen men också för att motverka kronisk undernäring där så­

dan undernäring håller tillbaka det ekonomiska framåtskridandet. I en rap­

port »Development through Food» våren 1961 analyserar FAO skälen för

och den sannolika effekten av dylik livsmedelshjälp. I rapporten betonas

att livsmedelshjälp bör kombineras med åtgärder för den allmänna ekono­

miska utvecklingen av ett land för att värdet därav inte skall stanna vid

en hjälp för stunden. Som del av en utvecklingsplan har emellertid livs­

medelshjälpen eu viktig uppgift att fylla. Under arbetet på en rationalise-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

40

ring av jordbruket är det inte ovanligt att jordbruksproduktionen tillfälligt

går tillbaka. Livsmedelsleveranser kan då fylla de brister som uppstår och

stödja reformarbetet. Under en industrialiseringsprocess kan i sin tur bil­

das köpkraftsöverskott hos löntagargrupperna och risken för inflation kan

anmäla sig. Livsmedelssändningar kan då bidraga till en utjämning i för­

hållandet mellan tillgång och efterfrågan. En sida av livsmedelsbristen i

u-länder är den otillfredsställande näringssammansättningen. Tillförsel ut­

ifrån av en mer proteinrik kost kan förbättra folkhälsan och samtidigt fästa

uppmärksamheten vid behovet av en ändrad inriktning av födoämnesfram-

ställningen.

På FAO:s elfte konferens i Rom i november 1961 ställdes den aktuella

livsmedelsförsörjningen i relation till den oroande befolkningsökningen i de

underutvecklade länderna. Konferensen konstaterade bl. a. att jordbruks­

produktionen under skördeåret 1960/61 ökat med endast omkring 1 %, me­

dan den genomsnittliga befolkningsökningen uppgått till 1,6

%.

Frånvaron

av statistik från Folkrepubliken Kina, som härjats av svår missväxt, gör

sannolikt att den totala jordbruksproduktionen i själva verket minskat i

stället för ökat. Tendensen från 1960/61 antogs komma att bestå även för

skördeåret 1961/62. Medan man i och för sig kunde hoppas att stagnationen

i jordbruksproduktionen endast var tillfällig, visade statistiken hur vansk­

lig balansen är mellan folkökningen och livsmedelstillgångarna. Visserligen

uppskattas livsmedelsproduktionen per capita idag vara 14 % högre än

under slutet av 1930-talet. Men i stora delar av världen, nämligen i u-län-

derna, ligger produktionen per capita oftast betydligt under förkrigsnivån.

Mot bakgrund härav framfördes förslaget om inrättandet av en interna­

tionell livsmedelsfond och FAO fattade beslut om en dylik fond under för­

behåll av FN:s godkännande. I december 1961 bekräftade FN:s generalför­

samling detta beslut. Europarådet har sedermera den 16 januari 1962 un­

derstrukit betydelsen av beslutet. Detta innebär i huvudsak följande.

FN och FAO skall gemensamt och i samarbete med andra FN:s fack­

organ och lämpliga mellanstatliga organisationer med frivilliga bidrag från

medlemsländerna bedriva ett försöksvis anordnat 3-årigt livsmedelsprogram

(World Food Program). Medlemsländernas bidrag kan utgöras av lämpliga

varor eller tjänster samt kontanter. Bidragens summa har angivits till 100

milj. dollar, varvid kontantbidragen har förutsatts uppgå till minst

1/3

av

det totala beloppet. Administrationskostnaderna avses skola täckas av de

kontanta bidragen, som även skall användas för kompletterande livsmedels-

köp, transporter m. in.

Livsmedelsprogrammets tillgångar skall utnyttjas för att på världsbasis

skapa en tillfredsställande och stabil ordning i syfte att möta behoven vid

hungerkatastrofer och vid katastrofer som uppstått till följd av kronisk

undernäring. Härvid kan ifrågakomma att upprätta reservlager av livs­

medel. Vidare skall tillgångarna tagas i anspråk för småbarns- och skol­

bespisningar samt slutligen för bidrag i form av livsmedel som komplement

till andra insatser för den ekonomiska och sociala utvecklingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

41

Programmet skall utformas under ledning av en kommitté om tjugo per­

soner, av vilka hälften skall utses av ECOSOC och hälften av FAO. Leda­

möterna i denna kommitté skall representera såväl givarländer som hjälp-

mottagande länder. Kommittén skall årligen avge rapport över verksamhe­

ten till ECOSOC och FAO. Vid livsmedelssändningar i anslutning till pro­

jekt för ekonomisk eller social utveckling skall ett nära samråd äga rum

med FN:s generalsekreterare och FAO:s chefstjänsteman. Under våren 1962

skall anordnas en konferens i New York, vid vilken FN:s och FAO:s med­

lemsländer kan lämna utfästelser om bidrag.

I FN- och FAO-resolutionerna framhålles härutöver särskilt, att det pla­

nerade multilaterala livsmedelsprogrammet på intet sätt skall inskränka

eller eljest påverka befintliga eller kommande bilaterala avtal mellan ut­

vecklade och underutvecklade länder. Därjämte understrykes att livsmedels­

hjälp inte ersätter andra former av hjälp, särskilt hjälp med kapitalvaror.

Slutligen uttryckes i den av FN antagna resolutionen förhoppningen att

erfarenheterna av det nu försöksvis för en 3-årsperiod beslutade program­

met skall kunna läggas till grund för beslut om kommande ökningar av

detsamma.

I Sverige är diskussionen om livsmedelsöverskott som hjälp till u-länder

ingalunda ny. Frågan har vid olika tillfällen framförts i riksdagsmotioner.

Senast i motion till 1961 års riksdag (II: 361 av herr Ohlin m. fl.) begärdes

utredning om en svensk beredskapslagring av livsmedel för katastrofsitua­

tioner i u-länder. Detta liksom övriga utredningsyrkanden hänvisades till

den av regeringen tillsatta beredningen för internationella biståndsfrågor.

Sedermera har Riksförbundet Landsbygdens Folk och Sveriges Lantbruks-

förbund i gemensam skrivelse den 14 juli 1961 redovisat sina synpunkter på

organisationen och omfattningen av livsmedelshjälp till underutvecklade

länder i anledning av ett förslag som framlagts av en konferens, anordnad

av International Federation of Agricultural Producers. I enlighet med inne­

hållet i nämnda förslag uttalade de båda organisationerna sin anslutning

till principen om livsmedel som en del av biståndet till de underutvecklade

länderna. Organisationerna hemställer att svenska livsmedel framdeles in­

fogas som en integrerande del av det ekonomiska bistånd, som vårt land

kan komma att ge åt u-länderna, vare sig detta bistånd sker bilateralt eller

på multilateral basis.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

Föredraganden:

Livsmedelssändningar från länder med överskottspro-

duktion till bristländer har länge förekommit såväl i akuta nödsituationer

och av uteslutande humanitära motiv som i ett ekonomiskt och politiskt

betonat samarbete. De har huvudsakligen ägt rum på bilateral basis. Den

nu beslutade livsmedelsfonden är ett första försök att inordna livsmedels-

sändningar under ett multilateralt system. Från svensk synpunkt är detta

en avgjord fördel. I motsats till vissa andra länder såsom USA, Kanada och

Danmark, vilka är stora livsmedelsexportörer och i vissa fall även övcr-

skottsproducenter, har Sverige som mål för sin jordbrukspolitik att i hu-

Bihang till riksdagens protokoll 1962.1 samt.

JVr

100

42

vudsak blott täcka det egna landets behov. Denna målsättning förhindrar

som bekant inte uppkomsten av vissa överskott. Även om inte de jord-

brukspolitiska motiv föreligger för Sveriges del, som bär kommit de ovan­

nämnda länderna att utlova bidrag på respektive 40 milj. dollar (USA),

5 milj. dollar (Kanada) och 2 milj. dollar (Danmark), ligger det i linje med

Sveriges allmänna biståndspolitik att stödja en internationell aktion av

detta slag mot svälten i världen. Som tidigare anförts kan bidragen till

fonden utgå in natura, i kontanter eller i tjänster. I vilken proportion ett

svenskt bidrag kan tänkas fördelat på de olika bidragsformerna blir bero­

ende av utvecklingen. Vid tidigare naturkatastrofer i u-länder, som fler­

talet befinner sig på tropiska eller subtropiska breddgrader, har det ibland

visat sig att svenskproducerade livsmedel, som passat katastroflandets kli­

mat och som befolkningen förmått tillgodogöra sig, inte stått att uppbringa.

En utredning och inventering av vårt lands resurser på detta område måste

alltså förutsättas.

Ett svenskt bidrag till den blivande livsmedelsfonden på 100 milj. dollar

bör lämpligen sättas till 2 milj. dollar. Då det är avsett att fonden skall

uppnå ovannämnda bidragstak under loppet av en treårsperiod, bör för bud­

getåret 1962/63 anvisas motvärdet till 1/3 av 2 milj. dollar eller 3 450 000 kr.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att efter samråd med myndigheter

och organisationer, framför allt på jordbrukets område, närmare besluta

om det svenska bidraget till fonden. Anslaget torde böra ställas till jord­

bruksdepartementets förfogande.

Jag hemställer således att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta

att till

Internationella livsmedelsfonden

för budgetåret

1962/63 under tredje huvudtiteln anvisa ett anslag av

3 450 000 kr. 8

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

8

. övrigt multilateralt tekniskt bistånd

Under denna rubrik anvisade riksdagen för budgetåret 1961/62 ett reser­

vationsanslag av 1 400 000 kr.

FN och de med FN samverkande mellanstatliga organisationerna har ge­

nom sin alltmer ökade biståndsverksamhet samlat erfarenheter av och ge­

nom sitt intensifierade utredningsarbete fått en klarare översikt över bi-

ståndsbehoven i olika delar av världen. Detta har möjliggjort för dem inte

endast att kontinuerligt anpassa sina biståndsprogram till förändrade be­

tingelser utan även att snabbt inregistrera nya akuta behov som inte sällan

fordrar mer extraordinära insatser. Då dessa organisationer angriper sina

uppgifter på det dynamiska sätt, som utvecklingen kräver, måste de också

ha möjlighet att ställa förslag om nya, och ibland mer kortfristiga, inslag i

biståndsprogrammen.

Biståndspolitiska insatser av sådan mer extraordinär karaktär (ikampan­

jers-) måste för att ha full verkningsgrad effektueras så snabbt, att den

gängse beslutsordningen med t. ex. tvåårsintervall mellan generalkonferen-

43

serna för vissa av FN:s specialorgan och bristande överensstämmelse mel­

lan FN-organens och det svenska statsverkets budgetår skulle medföra en

beklaglig tidsutdräkt. Organisationerna fattar därför besluten i mer prin­

cipiell form, medan den detaljerade planläggningen och verksamhetens

omfång göres beroende av de bidragssummor som flyter in. Det är däiför

av vikt, att riksdagen ställer till förfogande ett anslag, ur vilket må kunna

anvisas medel för att tillmötesgå särskilda vädjanden om bistånd från FN-

organen, när dessa vädjanden befinnes särskilt befogade och det gensvar,

som möter, blir avgörande för huruvida biståndet kan planeras för att

snabbt sättas i verket.

Sålunda har Sverige under innevarande budgetår med ianspråktagande av

vissa belopp under denna anslagspost deltagit i FAO:s femårskampanj mot

svälten i världen under mottot »Frihet från hunger» (156 000 kr.), vidare

kunnat utlova bidrag till WHO:s utöver den ordinarie budgeten finansie­

rande intensivkampanj mot malaria (700 000 kr.) och slutligen bidragit till

det av ILO upprättade internationella forskningsinstitutet för arbetsmark­

nadsfrågor och socialpolitik (517 000 kr.).

För kommande budgetår torde bidrag under denna anslagspost i första

hand behöva beräknas för de av Unesco planerade speciella biståndspro­

grammen för upprustning av Afrikas bildningsväsen och utbildningsresur­

ser. I samband med de politiska omvälvningar, som kännetecknat tillkoms­

ten av ett flertal självständiga stater på den afrikanska kontinenten, har

det på ett markant sätt trätt i dagen att dessa nya nationer icke förfogar

över ett tillräckligt antal egna medborgare som är utbildade för ansvars-

krävande poster i förvaltning och näringsliv. Även i den grundval för med­

borgerlig självstyrelse, som den allmänna folkbildningen utgör, finns f. n.

stora brister; den läskunniga andelen av befolkningen uppgår i vissa av

Afrikas länder inte till mer än 5 % och sällan har man lyckats bringa upp

den till hälften. Enligt beslut av Unescos generalförsamling 1960 organise­

rades i maj 1961 en stor regional undervisningskonferens i Addis Abeba

med deltagande av de nya afrikanska staternas undervisningsministrar eller

mest sakkunniga i övrigt. En rikhaltig dokumentation förelåg. På grundval

härav enades FN:s generalförsamling om en resolution (1717 XVI) om stöd

för ett afrikanskt utbildningsprogram. För dess förverkligande i denna hit­

tills underprivilegierade världsdel måste emellertid förutsättas såväl finan­

siellt som personellt bistånd från utomstående länder.

Unescos generaldirektör har upprepade gånger riktat en vädjan till med­

lemsstaterna om »särskilda bidrag för främjande av undervisningen i Afri­

ka». Dessa bidrag skulle användas för konstruktion av skolbyggnader, pro­

duktion av läroböcker och undervisningsmaterial, internationell rekrytering

av lärare för högre skolstadier etc. Numera har ett tjugofemtal länder i Afri­

ka specificerat sina hjälpbehov och en budget om 4 milj. dollar lagts upp

av Unesco i vilken projekt för drygt 2 milj. detaljplanerats och godkänts

av Unescos styrelse. Vissa medlemsstater, särskilt USA, Västtyskland och

Sovjetunionen, har ullovat finansiella bidrag, som uppgår till 1,75 milj. dol­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

44

lar, val jämte andra har utlovat speciella hjälpinsatser med exempelvis

tryckning av läroböcker. Sammanlagt har nära tjugo medlemsländer läm­

nat eller utlovat bidrag.

Föredraganden:

För vårt land med dess utbredda folkbildning och dess

högt kvalitativa utbildningsväsen bör det vara naturligt att inte undan­

draga sig en medverkan i de internationella ansträngningarna att påskynda

bildningsväsendets upprustning i Afrika. Det fortsatta, mer detaljerade' pla­

nerandet liksom även verkställandet av Unescos åtgärder i detta syfte kan

tor övrigt följas av den ledamot, som Sverige f. n. har i Unescos styrelse.

Medel bör reserveras för att kunna möta anspråken på en lämplig svensk

insats inom ramen för denna plan.

Även andra aktioner i regi av FN eller något dess fackorgan kan komma

att ställa anspråk på bidrag från Sverige under kommande budgetår. Det

kan t. ex. erinras om att FAO:s »Frihet från liunger»-kampanj avses skola

kulminera år 1963 med vissa specialarrangemang, bl. a. en världskongress

kring livsmedelsproblemen, som utan tvivel kommer att kräva tributer av

de välnärda länderna i solidaritet med undernärda folk. Även för övrigt har

man att räkna med f. n. oförutsedda anspråk på multilateralt svenskt tek­

niskt bistånd.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till

övrigt multilateralt tekniskt bistånd

för budgetåret

1962/63 under tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsan-

anslag av 2 400 000 kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 dr 1962

Nordiskt bistånd

9. Afrikainstitutet

\id nordiska rådets nionde möte i Köpenhamn i februari 1961 upptogs till

behandling en råd förslag om nordiskt samarbete för de underutvecklade

länderna. Förutom ett antal motioner om gemensamma hjälpprojekt före­

låg en enhällig rekommendation av ett tidigare rådsmöte (nr 9/1960) om

gemensamt nordiskt initiativ för att befordra och samordna utbildningen av

experter till tjänstgöring i underutvecklade länder. Nordiska rådet beslöt

(nr 3/1961) att hänskjuta samtliga förslag till en nordisk ministerkom­

mitté för närmare utredning. »Den nordiska ministerkommittén för sam­

ordning av hjälpen till utvecklingsländerna» har sedermera sammanträtt

fem gånger och enats om vissa förberedande åtgärder för ett gemensamt

nordiskt fältprojekt i Afrika (se punkt ¹⁰) och för en gemensam nordisk

expertutbildning.

I det senare syftet befanns det ändamålenligt dels att samordna den för-

handsorientering, som varje internationell expert behöver få beträffande det

land och den arbetsuppgift som där väntar honom, dels att anordna gemen­

samma expertseminarier och dels att upprätta nordiska u-landsinstitut för

insamling av allsidigt informationsmaterial om u-länderna, för viss forsk­

ning rörande deras aktuella förhållanden och utvecklingsproblem atik samt

45

för upplysnings- och kursverksamhet närmast med sikte på en grundli­

gare expertutbildning. Kommittén konstaterade, att det inte finns förutsätt­

ningar att koncentrera sig på

ett

samnordiskt institut, men den var över­

ens om att såvida något eller några av medlemsländerna upprättar natio­

nella u-landsinstitut man borde eftersträva en arbetsfördelning mellan dem

på regional basis och en styrelse, i vilken ingår representanter också för de

andra nordiska länderna. Kommittén uttalade vidare att erfarenheterna från

det första institut av detta slag, som komme att inrättas, bör komma alla de

nordiska länderna tillgodo och att den närmare utformningen av det fram­

tida samarbetet på expertutbildningens område bör ske med ledning av den

försöksverksamhet som kan läggas upp vid sådana institut.

I detta sammanhang förklarade man sig på svensk sida redo att pröva

frågan om upprättandet av ett Afrikainstitut med nordisk prägel och efter

de anförda riktlinjerna. Från dansk sida yppades intresse för ett Asieninsti-

tut, medan Norges och Finlands företrädare i ministerkommittén förklara­

de, att de tills vidare åtnöjde sig med att deltaga i arbetet inom de institut,

som kunde komma att upprättas i grannländerna. I Danmark har seder­

mera (3 oktober 1961) framlagts förslag för Folketinget om u-landshjälpens

administration, varvid regeringen redovisar sin avsikt att upprätta ett danskt

institut som »nödvändig förutsättning för deltagande i ett nordiskt sam­

arbete på detta område», specialiserat på en geografisk region och med nor­

disk .styrelse för att »säkra den nödvändiga koordinationen».

Det svenska intresset för ett Afrikainstitut har följande bakgrund. Vid

vårriksdagen 1961 väcktes eu motion (II: 280 av herrar Lindahl och Lund­

kvist) med hemställan att frågan om inrättande av ett Afrikainstitut bor­

de göras till föremål för utredning. Institutet skulle vara ett serviceorgan

för experter, missionärer, affärsmän in. fl. som behöver förbereda sig för

en verksamhet i Afrika och ge dem aktuell information om de förhållan­

den, varunder de skulle komma att arbeta. Motionen hänvisades av riks­

dagen till prövning i samband med de utredningar som regeringen aviserat.

Kort därefter i juni 1961 presenterade »Administrationsutredningen för bi­

ståndet till utvecklingsländerna» sitt slutbetänkande (SOU 1961:50) med

förslag bland annat om ett Afrikainstitut i Uppsala för att bättre kunna

tillgodose behovet av information, utbildning och forskning om det moder­

na Afrika. Utredningen anförde därvid: »Med det ökade intresset som f. n.

förefinnes i vårt land för utvecklingsländernas problem, icke bara ur hjälp-

synpunkt utan också med hänsyn till våra export-, investerings-, missions-

och andra intressen, är det nödvändigt att vi får till stånd en kontinuerlig

utrednings- och forskningsverksamhet beträffande dessa länder. Men de

omfattar en stor del av världen och deras problem är många och olikartade.

En specialisering är därför nödvändig. Man kan tänka sig en sådan efter

två skilda indelningsgrunder, fackmässig respektive regional, och båda dessa

typer av specialisering förekommer redan. Preliminära planer föreligger

för ett regionalt Afrikainstitut vid universitetet i Uppsala.-------- » Beträf­

fande formerna för verksamheten anförde Administrationsutredningen bl. a.

följande: »Liksom i så många andra sammanhang förordar utredningen, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1062

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

man för att tillgodose hjälpverksamhetens speciella behov utnyttjar redan

befintliga institutioner, vilket i detta fall betyder universiteten. — Man har

där tillgång till redan existerande bibliotek, arkiv och samlingar och deras

gamla utbyteskontakter med de länder det gäller, till forskare, som redan

är kännare av vederbörande problemområden ...» De uppgifter som skulle

åvila Afrikainstitutet kan beskrivas som informationstjänst, utbildnings­

verksamhet samt utrednings- och forskningsverksamhet. Anknytningen till

Uppsala motiveras med att Afrikalitteraturen är bättre representerad i Upp­

sala universitets bibliotek än i något annat nordiskt bibliotek enligt ett spe-

cialiseringsavtal mellan Nordens bibliotek. Vidare anföres att det i läroäm­

nen som språk, sociologi, företagsekonomi och missionshistoria, geografi, et­

nografi och egyptologi finns osedvanligt många personer i Uppsala med er­

farenhet av fältarbete i Afrika samt att utbildningen av missionärer för

Afrika, som har sitt centrum i Uppsala, och studentkårens stipendiering av

speciellt Afrikastudenter kan bidraga till att lägga en god grundval för ett

Afrikainstitut vid universitetet i Uppsala. Av de 37 remissorgan som av­

givit yttrande över Administrationsutredningens förslag har inget enda an­

fört några kritiska synpunkter i detta avseende. ¹² har kommenterat för­

slaget om Afrikainstitut och uttryckt sig positivt härom. Sedermera har

Uppsala universitet upptagit Administrationsutredningens förslag i stort sett

oförändrat i sina riksdagspetita för 1962/63, varpå universitetskanslern

i princip förordat en budget som upptar i avlöningsanslag 78 ⁰⁰⁰ kr., i an­

slag för bokinköp m. m. 75 000 kr. och för stipendier 50 000 kr. eller totalt

203 000 kr.

Samtidigt har den nordiska ministerkommitténs ämbetsmannautskott sam­

manfattat vissa synpunkter på utformningen av regionala u-landsinstitut.

Utskottet framhåller att regionala institut på nordisk bas kan motverka dub­

belarbete under förutsättning att institutens tjänster står på lika villkor till

förfogande för medborgare i alla de nordiska länderna. Instituten bör ha ett

omfattande och lättillgängligt arkiv som ständigt hålles å jour och som in­

kluderar rapporter av de experter som arbetat i ifrågavarande region. För­

teckningar skulle föras över pågående forskningsarbeten avseende regionen

och över nordbor som är eller varit på uppdrag där. En utbildningsverksam­

het skulle organiseras för blivande experter från de nordiska länderna och

en viss fältforskning uppmuntras beträffande ekonomiska och sociala pro­

blem som möter i relationerna till det nutida Afrika. Styrelsen borde ges en

nordisk sammansättning, innefattande förutom värdlandets ledamöter en fö­

reträdare för vart och ett av övriga nordiska länder med egen expertverk­

samhet. Finansieringsfrågan kan enligt utskottet lösas på flera sätt. Ett al­

ternativ är att man från värdlandets sida bestrider lokal-, personal- och ad­

ministrationskostnaderna, medan övriga nordiska länder bidrager genom att

tillhandahålla viss dokumentation. Sistnämnda länders högre resekostnader

bör också kunna betraktas som en motprestation.

Föredraganden:

Som framgår av denna redovisning har förslaget om ett

Afrikainstitut i Uppsala fått en förankring i såväl svensk som nordisk

47

opinion. Starka skäl talar därmed för att en verksamhet av denna karaktär

påbörjas redan nästa budgetår. Det råder sålunda ingen tvekan om att ett

institut av detta slag kan bli ett betydelsefullt led i en förbättrad expertut­

bildning och stimulera expertrekryteringen för biståndsverksamhet i den

världsdel, där inte mindre än 25 nya stater har bildats under tiden efter and­

ra världskriget och där de politiska, ekonomiska och sociala problemen är

överväldigande. Det har varit den nordiska ministerkommitténs uppfattning

alt ett u-landsinstitut bör inrikta verksamheten på de praktiska behoven och

arbeta utåtriktat med aktuell information som huvuduppgift och forskning­

en anpassad därefter. Utbildningen av experter blir då en framträdande an­

gelägenhet. I Uppsala universitets petita liksom i universitetskanslerns bud­

getram för ett Afrikainstitut äskas inga medel för expertseminarier eller

kursverksamhet överhuvudtaget. Administrationsutredningen har tänkt sig

att kostnaderna för dylik expertutbildning normalt skall bestridas av inter­

nationella hjälpanslaget under tredje huvudtiteln. Detta förefaller rimligt.

Ett särskilt anslag för expertutbildning pa 0,5 milj. kr. har också upptagits

under punkt 3. Det blivande institutets fasta kostnader bör dock normalt

uppföras som utgifter under åttonde huvudtiteln, sedan institutet erhållit

sin definitiva organisation och kan inordnas bland universitetets andra un-

dervisningsinstitutioner. Denna definitiva organisation för vilken medel bör

äskas under åttonde huvudtiteln fr. o. m. budgetåret 1963/64 kräver dock

viss kompletterande utredning beträffande erforderlig personal, utrustning

m. m. Lokaler för institutet avses skola anskaffas genom universitetets för­

sorg. Utredningen bör lämpligen anförtros nämnden för internationellt bi­

stånd i samråd med ecklesiastikdepartementet och berörda universitetsmyn-

digheter, och resultatet av utredningen bör sedan läggas till grund för de

stadgar för institutet, som bör fastställas av Kungl. Maj:t efter hörande av

övriga nordiska länders regeringar. Jag förutsätter under alla förhållanden

att ett Afrikainstitut under provisoriska former skall kunna börja fungera

under nästa budgetår. För ändamålet bör ett reservationsanslag på 250 000

kr. ställas till förfogande och disponeras i enlighet med Kungl. Maj :ts när­

mare bestämmande. Vid bifall härtill torde det få ankomma på nämnden för

internationellt bistånd att i samråd med kanslern för rikets universitet göra

framställning om disposition av de medel ur anslaget, som bedömes erfor­

derliga för verksamheten. Anslaget torde böra ställas till ecklesiastikdepar­

tementets förfogande.

Under åberopande av det här anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen

att till

Af rikainstitutet

för budgetåret 1962/63 under tred­

je huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 250 000 kr.

10. Bistånd till Tanganyika

Den nordiska ministerkommittén för samordning av hjälpen till utveck­

lingsländerna enades vid sammanträden under våren 1961 om att förbereda

eu gemensam nordisk biståndsinsats på utbildningområdet i något lämpligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

48

land i Afrika. En särskild ämbetsmannagrupp tillsattes för insamling av ma­

terial rörande ett antal afrikanska stater och denna arbetsgrupp reste till

FN:s olika europeiska kontor för att inhämta de synpunkter och erfaren­

heter, som finns samlade hos de internationella organisationerna. Efter re­

san, som företogs i augusti 1961, rapporterades till ministerkommittén, som

sålunda fick en överblick över utbildningssituationen i Afrika, över utbild­

ningsbehoven inom de studerade länderna och över de ekonomiska och poli­

tiska förhållanden som kunde vara relevanta i sammanhanget. Ministerkom­

mittén som hade all förståelse för att samtliga länder var i behov av interna­

tionellt bistånd beslöt dock med hänsyn till den nödvändiga begränsningen

att i första hand utse Tanganyika som mottagare av en gemensam nordisk

biståndsinsats, om fortsatta sonderingar gåve vid handen, att detta lands

regering önskade ett samarbete om något lämpligt projekt.

Tanganyika är ett land som i befolkningsstorlek befinner sig i samma ka­

tegori som de nordiska länderna. Dess officiella språk är engelska, dess för­

valtningsapparat relativt väl utvecklad och förutsättningarna för politisk

stabilitet sedan Tanganyika blivit oberoende i december 1961 förefaller jäm­

förelsevis goda. Avgörande för ministerkommittén var även, att inget av de

nordiska länderna tidigare hade någon egen offentlig biståndsverksamhet

eller några särskilda kommersiella intressen i Tanganyika, som skulle kun­

na sammanblandas med en blivande skandinavisk biståndsinsats.

Förundersökningarna hade givit vid handen, att ett stort behov föreligger

i landet av utbildning och forskning på jordbruksområdet — 98 % av befolk­

ningen lever på jordbruk —, av expertis på skogsvård och skogsindustriella

frågor och på yrkesutbildning för den industrialiseringsprocess som inletts.

De två yrkesskolorna i landet med sammanlagt 600 elevplatser utgör sålun­

da den enda möjligheten till fortsatt utbildning för mer än

3/4

av de elever,

som gått ut mellanskolorna. Från de tanganyikanska myndigheterna har

framförts önskemål om bl. a. en yrkesskola, ett »community development

team», kvalificerad lärarpersonal i allmänhet, bibliotek, stipendier för stu­

dier i Europa, veterinärer, byggnadstekniker och hushållsekonomer. Sedan

ministerkommittén tagit kontakt med myndigheterna i Tanganyika träffa­

des överenskommelse om att sända en nordisk delegation till Tanganyika för

att på ort och ställe närmare studera möjligheterna för en gemensam bi­

ståndsinsats och förhandla därom med Tanganyikas regering. Delegationen

besökte Tanganyika under februari 1962. Under våren väntas sedan minis­

terkommittén komma att pröva de förslag, som delegationen återkommit

med.

Föredraganden:

Som ungefärlig ram för en nordisk initialinsats i Tangan­

yika, varuti fyra nordiska länder deltager, har nämnts 10 milj. kr. För

svenskt vidkommande kan 2,75 milj. kr. beräknas vara en antaglig utgift un­

der nästa budgetår. Enligt all erfarenhet tar förberedelsearbete mvcken tid.

I samband med Tanganyikas oavhängighetsdag den 9 december 1961 ut-

fäste sig den svenska regeringen att skänka den nya staten en mobil röntgen­

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

49

anläggning till en beräknad kostnad av ca 80 000 kr. Vid dess leverans och

installering i mottagarlandet kommer att anmäla sig behov av instruktions-

personal, läkare och sjuksköterskor, för en tid av omkring ett år. Den totala

kostnaden för anläggningen och instruktionspersonalen torde komma att

röra sig om 250 ⁰⁰⁰ kr., vilket belopp emellertid torde få täckas av anslags­

medel under punkt 11 Fältprojekt.

Jag hemställer alltså att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till

Bistånd till Tanganyika

för budgetåret 1962/63 un­

der tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av

2 750 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

Direkt svenskt bistånd

11. Fältprojekt

Gemensamma synpunkter

Biståndsgivning direkt från land till land och utan internationella för­

medlingsorgan, s. k. bilateralt bistånd, förekommer allmänt i vida större

utsträckning än multilateralt bistånd, och motiven härför skiftar. Gemen­

samt för flertalet givarländer är dock önskan att åskådliggöra för hemma­

opinionen vad tekniskt bistånd är och hur det arbetar. Utmärkande för de

flesta är också att inrikta det bilaterala biståndet efter erfarenheter och

värderingar, som bidragit till givarlandets egen ekonomiska och sociala för­

kovran. Så gäller även beträffande vårt land. I Sverige såsom en tekniskt

avancerad nation är den goda yrkesutbildningen högt värderad. Praktisk

yrkesundervisning har bedrivits med statsmakternas stöd alltsedan 1919.

Inlärningsmetodiken för hantverks- och industriyrken såväl med som utan

s. k. växelutbildning har förvärvat internationellt anseende. Det är alltså

naturligt, att det direkta svenska biståndet till u-länderna från starten fick

sin huvudsakliga inriktning på praktisk yrkesundervisning. Två svenska yr­

kesskolor arbetar sedan åtskilliga år i var sitt u-land och under mycket olika

betingelser. Erfarenheterna har varit ömsom uppmuntrande, ömsom ned­

stämmande. Den övertygelsen består dock, att svensk yrkesundervisning

har en uppgift att fylla som nyttigt komplement till den nödvändiga indu-

strialiseringsprocessen i u-länder.

Nya yrkesskolor eller tekniska institut, som mottagarlandet föredrar att

benämna dem, planeras därför f. n. i östpakistan och i Liberia, där förbe­

redelserna är långt framskridna. Planer på yrkesundervisning diskuteras

även för bl. a. Indiens vidkommande. Den ansvars- och kostnadsfördelning,

varom överenskommes i avtal mellan Sverige och det land, där yrkesskol-

projekt bedrives eller planeras, måste till en viss grad anpassas till de prak­

tiska förutsättningarna. En ofrånkomlig princip är emellertid att båda par­

ter skall tillskjuta så mycket av kontanta eller naturavärden och göra så­

dana uppoffringar, att det befäster ansvaret för och engagemanget i upp­

giften. Målsättningen för de svenska insatserna är överallt densamma: att

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

göra svenska instruktörer, lärare och administratörer överflödiga och en

dag kunna överlämna skolan eller institutionen till avtalspartnern att dri­

vas av denne ensamt. Såväl svensk som internationell erfarenhet pekar

samstämmigt på en lång invänjningstid. Det torde sålunda vara realistiskt

att räkna med tio eller flera år innan ett projekt blir moget för överlåtelse

och utgifterna för Sveriges del kan avvecklas.

En annan värdering som kommit att prägla det svenska bilaterala bi­

ståndets inriktning är den, att man bör ge företräde åt sådana i och för sig

önskvärda biståndsinsatser, som internationella organ, ävensom andra län­

der, anser sig sakna förutsättningar eller möjlighet att utföra. Av denna

anledning har Sverige påbörjat sin försöksverksamhet med familjeplane­

ring.

Med nuvarande nettoökning av 50 miljoner människor per år kommer

den orimligt låga levnadsstandarden för 1,5 miljard människor icke att

kunna höjas utan i värsta fall sjunka tillbaka, även om det internationella

biståndet av expert- och kapitalhjälp skulle ökas väsentligt. För att tekniskt

och humanitärt bistånd skall avsätta bestående resultat i bättre levnads­

villkor och hälsostandard och icke vara förgäves, måste ansträngningarna

intensifieras att finna metoder för barnbegränsning, som är lämpliga och

acceptabla för olika länder, kulturer och religioner. På initiativ av Sverige

har frågan om befolkningsökningen och det ekonomiska framåtskridandet

uppförts på FN:s dagordning. Ärendet hann dock bara förbehandlas vid

1961 års generalförsamling. Ännu har inte heller inträtt någon ändring i FN :s

och dess fackorgans avvaktande eller negativa attityd till frågan om tekniskt

bistånd på familjeplaneringens område, överbefolkade länder med ett på­

tagligt behov av information om användbara metoder för familjeplanering,

men med små eller begränsade egna resurser att ge sådan information är

hänvisade till bilateralt bistånd från det fåtal länder, som icke själva häm­

mas av ideologiska fördomar. Mot denna bakgrund får man se de svenska

försöken med familjeplanering på Ceylon och i Pakistan. Intresse för svenskt

bistånd på detta område har under hand yppats även från ett par andra län­

der. Vidare har önskemål uttryckts om en ordnad upplysning beträffande

familjeplanering vid det skandinaviska sjukhuset i Korea. I många länder

med alarmerande hög befolkningstillväxt tillåter emellertid inte de politiska

eller religiösa förhållandena att ett officiellt samarbete upptages på detta

område. Där kan den enda framkomliga vägen för spridande av upplysning

om familjeplaneringens motiv och metoder gå genom en enskild organisa­

tion. Såväl direkt som indirekt kan således Sverige utöka sitt stöd av bi­

stånd med familjeplanering. Möjligheterna ryms inom här förevarande an-

slag.

Aktuella projekt

För innevarande budgetår har för bilateralt svenskt bistånd utom och

inom Sverige under rubrikerna »Fältprojekt» och »Stipendier» anslagits till­

hopa 9 875 000 kr. förutom av riksdagen anvisade ⁸ milj. kr. som bidrag till

51

insamlingen »Sverige Hjälper». Den 1 mars 1962 beräknas behållningar före­

ligga på årets anslag uppgående till 5 984 000 kr., respektive 7 230 800 kr.

Den 11 september 1961 avgav dåvarande Centralkommittén för svenskt

tekniskt bistånd i vanlig ordning sina petita som slutade på ett belopp av

24 900 000 kr. Specificeringen framgår av följande tablå.

Pågående

Nya

Summa

insatser

insatser

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

1.

Etiopien

a) Svensk-etiopiska institutet för

byggnadsteknik ............................

b) Lärare vid skolan för »Home

Economics»....................................

2.

Pakistan

a) Yrkesskolan i Landhi ...............

b) Yrkesskola i Östpakistan -----

c) Familjeplanering............................

d) Elektrifiering................................

3.

Ghana

Instruktionspersonal inom sjukvår­

den ..........................................................

4. Indien

Småindustriinstitut ..........................

5.

Liberia

Yrkesskola i Nimba ........................

6

.

Övriga fältprojekt

a) Familjeplanering ........................

b) Nya yrkesskoleprojekt...............

c) Biträdande experter ......-----

d) Gemensamma nordiska bistånds­

projekt .............................................

e) Allmän reserv................................

7.

Verksamheten i Sverige

a) Kurser.............................................

b) Stipendier ....................................

1960/61

2 400 000

50 000

2 450 000

1

100

000

500 000

1 500 000

125 000

3 225 000

70 000

70 000

2 500 000

2 500 000

600 ⁰⁰⁰

600 ⁰⁰⁰

⁸

⁰⁰⁰

⁰⁰⁰

¹

¹⁰⁰

⁰⁰⁰

1

000

000

2

000

000

2

000

000

14 100 000

(400 000)

1 155 000

800 000

1 955 000

3 620 000

21

280

000

24 900 000

Sedan Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd avlämnade dessa

petita har dess verksamhet övertagits av nämnden för internationellt bi­

stånd. Någon skillnad i verksamhetens inriktning har inte förutsatts vid

den organisatoriska förändringen och Centralkommitténs petita utgör där­

för i princip underlaget även för nämndens verksamhet under det kom­

mande budgetåret.

Sedan Centralkommittén avlämnade sina petita har den 4 oktober 1961

avtal undertecknats mellan Sverige och Pakistan

dels

om tekniskt bistånd

52

på familjeplaneringens område och

dels

om bistånd på elektrifieringens

område. Sedan tidigare gällande avtal utgått förbereds förhandlingar

dels

mellan Sverige och Pakistan om yrkesskolan i Landhi och

dels

mellan Sve­

rige och Etiopien angående byggnadstekniska institutet. Förhandlingar om

avtal avseende nya projekt förbereds

dels

mellan Sverige, Etiopien och FN

angående ett regionalt byggforskningscentrum i Addis Abeba,

dels

mellan

Sverige och Liberia angående yrkesskola vid Nimba. Vidare pågår förhand­

lingar mellan Sverige och Pakistan angående yrkesskola i Östpakistan samt

mellan Sverige och Indien angående ett småindustriinstitut med yrkesunder­

visning. Härjämte pågår förhandlingar avseende vissa projekt som finansie­

ras med »Sverige Hjälper»-medel. Avtal som ingåtts på Centralkommitténs

tid genomgår nu en översyn inom nämnden för internationellt bistånd för

att läggas på enhetlig bas.

En översikt ländervis över biståndsverksamhetens omfång, inriktning och

kostnader lämnas i det följande, varvid beräkningar m. in. i den mån de ej

härrör från Centralkommittén gjorts under ärendets beredning i utrikes­

departementet.

a) Etiopien

Byggnadsinstitut i Addis Abeba

Svenska insatser inom hälsovård samt inom civil och militär utbildning

är av gammalt datum i Etiopien. Teknisk biståndsverksamhet i den mening,

som här avses, inleddes 1954, då ett avtal undertecknades mellan de svenska

och etiopiska regeringarna om inrättande av ett svensk-etiopiskt institut för

bySSna<isteknik i Addis Abeba. Sverige skulle enligt denna överenskommel­

se bidraga med rektor, lärare och utrustning samt ett forskningsbidrag un­

der de fem år som avtalet avsåg. Etiopiska regeringen å andra sidan åtog sig

att svara för tomtmark, byggnader och en del av driftkostnaderna. Undervis­

ningen, som nu är fyraårig, kunde inledas redan 1955 och skolan har f. n.

en kapacitet på närmare 100 elever. Några av dem har fått stipendier för

fortsatta studier i Sverige. Under innevarande budgetår har en kraftig ut­

vidgning av verksamheten ägt rum. Byggnadsforskningsavdelningen har

upptagit till undersökning de inhemska byggmaterialens egenskaper och

produktionsbetingelser, har angripit standardiseringsproblemet, bedrivit ter­

mitforskning in. in. Intresse föreligger från FN:s och ECA:s sida att göra

denna byggnadsforskning till kärnan i ett regionalt östafrikanskt projekt för

forskning, undervisning och rådgivning på det billiga bostadsbyggandets

område. Förhandlingar härom förbereds.

Byggnadsinstitutet kommer t. o. in. den 30 juni 1962 att ha kostat den

svenska staten ca 7 000 000 kr. Svensk personal uppgår f. n. till 23 personer.

Någon utvidgning av verksamheten förutses inte för budgetåret 1962/63.

Barnsjukhus i Addis Abeba

Den 16 mars 1957 undertecknades ett femårigt svensk-etiopiskt avtal om

upprättande av en pediatrisk klinik i Addis Abeba. Sverige åtog sig att svara

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

53

för läkare, sjuksköterskor, medicin, utrustning och en del av driftkostna­

derna, medan Etiopien skulle stå för uppförandet av sjukhuset, kostnaderna

för etiopisk personal och vissa driftkostnader. Verksamheten som kunde in­

ledas redan på hösten samma år tar sikte på allmän barnsjukvård, förebyg­

gande barna- och mödravård samt utbildning av barnsjuksköterskor. Kli­

niken har f. n. en kapacitet av 45 sängar, vartill kommer en poliklinik. Från

sjukhuset upprätthålles också en viss inspektion av andra barnavårdscen­

traler. Under de senaste åren har genomsnittligt närmare 50 000 barn per år

erhållit vård vid sjukhuset.

Projektet beräknas per den 30 juni 1962 ha kostat den svenska staten

292 000 kr. från av riksdagen anslagna ⁸ milj. kr. till »Sverige Hjälpen-in­

samlingen. Av privata insamlingsmedel har 2 381 000 kr. tagits i anspråk.

Antalet sysselsatta svenskar uppgår f. n. till ett tiotal. Några nya investering­

ar eller någon utökning av den svenska personalen avses inte för budgetåret

1962/63. Däremot torde vissa automatiska kostnadsökningar inte kunna

undgås.

Hushållslärare i Addis Abeba

Kungl. Maj :t beslöt den 7 oktober 1960 att ställa medel till förfogande för

anställning av en svensk lärare vid ett hushållsseminarium i Addis Abeba.

Kostnaderna avser lön, resekostnader och undervisningsmateriel. Tjänstens

innehavarinna tillträdde i november 1960. Statsverkets kostnader t. o. m.

innevarande budgetårs slut uppgår till

68

000

kr.

Hälsocentraler

Förhandlingar med etiopiska regeringen förestår om uppförandet av häl­

socentraler och hälsostationer i två etiopiska provinser inom ramen för de

etiopiska myndigheternas strävan att upprätta ett nät av moderna hälsocen­

traler över hela landet. Avtalet avses bli femårigt och följa sedvanlig modell,

d. v. s. innebära att Sverige skall stå för expertis, utrustning och en del av

driftkostnaderna. Om ett avtal efter dessa linjer undertecknas under inne­

varande kalenderår, skulle verksamheten inledas nära nog omgående. En

försöksverksamhet på området påbörjas redan under innevarande budgetår

i Mannafrego.

Bistånd på det näringsfysiologiska området

Förberedelser pågår för en svensk insats på det näringsfysiologiska områ­

det, vilken skulle ansluta sig till FAO:s »Frihet från hunger»-kampanj. Er­

farenheterna från barnsjukhuset med den rikliga förekomsten av magsjuk­

domar och engelska sjukan bland barnen har fäst uppmärksamheten på hur

felaktigt sammansatt kosten oftast är i etiopiska hem. Den sjukdomsförebyg-

gande effekt, som ändringar i näringsförhållandena skulle kunna medföra,

har föranlett en svensk forskargrupp att utarbeta ett program med fältstu­

dier beträffande aktuella matvanor och forskning rörande födoämnesberik-

uing. En svensk-etiopisk överenskommelse om detta projekt väntas bli klar

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

54

för undertecknande under loppet av 1962. Verksamheten skulle kunna inle­

das kort därefter.

För fortsatt och utvidgat bistånd till Etiopien under nästa budgetår torde

komma att tas i anspråk ca 3 750 000 kr. enligt följande specifikation:

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

1. Byggnadsinstitutet i Addis Abeba................................................ 2 400 000 kr.

2. Barnsjukhuset i Addis Abeba....................................................... 300 000 kr.

3. Hushållslärare i Addis Abeba....................................................... 50 000 kr.

4. Hälsocentraler och -stationer ....................................................... 500 000 kr.

5. Näringsfysiologiskt bistånd............................................................. 500 000 kr.

3 750 000 kr.

Statsbidrag till projekten 2, 4 och 5 avses skola utgå ur medel som riksda­

gen anvisat till »Sverige Hjälper»-insamlingen.

b) Pakistan

Yrkesskolan i Landhi

Svensk teknisk biståndsverksamhet i Pakistan inleddes 1955, sedan ett

avtal mellan de båda regeringarna om upprättande av en svensk-pakistansk

skola för yrkesundervisning undertecknats den 4 juni 1955. Skolan förlädes

till Landhi-området nära Karachi och var färdig att ta emot sina första ele­

ver den 18 november 1957. Dess syfte är att främja utvecklingen av småin­

dustrin i Pakistan genom att utbilda förmän, instruktörer och småföretaga­

re inom vissa yrkesområden främst inrednings- och byggnadssnickeri samt

konfektionssömnad. En viss öppen rådgivande verksamhet skulle också be­

drivas jämte kursverksamhet. Medan Pakistan åtog sig att bidraga med in­

hemsk personal, tomtmark, byggnader inklusive bostäder för den svenska

personalen, elevernas inackorderingskostnader samt underhåll, viss utrust­

ning och en del av driftkostnaderna, skulle Sverige tillhandahålla rektor,

lärare och viss annan personal, utrustning för verkstäder och administra-

tionslokaler samt ett årligt bidrag till driftkostnaderna.

Under de drygt fyra år, som skolan fungerat, har verksamheten succes­

sivt vidgats till att omfatta flera undervisningsgrenar — förutom inred-

ningssnickeri och konfektionssömnad, även möbelsnickeri och svetsning.

Under läsåret 1961/62 har påbörjats utbildning även av elektriska installa­

törer och underhållstekniker. Kurserna är två- eller treåriga. Dessutom

har en ettårig påbyggnadskurs för blivande yrkesskollärare arrangerats i

samarbete med andra utbildningsanstalter i Karachi. Hittills har samman­

lagt 87 unga pakistaner från olika delar av landet utexaminerats från yrkes­

skolan, vars kapacitet f. n. är uppe i 140 elever. Antalet sökande är dock

långt större. Skolans avgående elever har i allmänhet vunnit anställningar

där de kunnat nyttiggöra sina kunskaper. Vid efterkontroll har man dock

funnit att icke alla sysselsättes inom de fack, för vilka de utbildats. Med

hänsyn till de nya elevkullar, som snart skall absorberas av arbetsmarkna­

55

den, tänker skolans ledning i fortsättningen genom sina kontakter med nä­

ringslivet medverka mera aktivt i arbetsförmedling åt f. d. elever. Vidare

har några elever efter ytterligare specialträning i Sverige tagits i anspråk

som biträdande instruktörer. Särskilda produktionsavdelningar har upp­

rättats, vilka skall tjäna som mönsterföretag, särskilt för de av skolans egna

elever som siktar på att överta eller starta egen rörelse i branschen. Dessa

avdelningar drivs efter helt affärsmässiga principer och hålls administrativt

åtskilda från skolan. Man har noterat en växande efterfrågan på skolans pro­

dukter.

De sammanlagda svenska kostnaderna för projektet fram till den 30 juni

1962 beräknas uppgå till 4 812 000 kr. Den svenska personalen kommer vid

innevarande budgetårs utgång att uppgå till 15 personer. 1955 års avtal löp­

te ut 1960 men har i avvaktan på ett nytt avtal förlängts tills vidare.

Yrkesskola i östpakistan

På grundval av erfarenheterna från Landhi avser man att inom kort upp­

rätta en ny yrkesskola i Östpakistan. Förhandlingar om ett avtal av liknande

slag och storleksordning som avtalet beträffande Landhiskolan, ehuru yr­

kesinriktningen väntas bli delvis annorlunda vid den nya skolan, pågår

f. n. mellan svenska och pakistanska regeringarna och ett avtal väntas inom

kort bli undertecknat. Med hänsyn till byggnadstiden torde skolan inte kun­

na komma igång förrän tidigast under kalenderåret 1963.

Elektrifieringsarbeten

1959 ställde Vattenfallsstyrelsens station i Västerås genom Centralkom­

mitténs försorg ett ställverk till staden Lahores förfogande. Påföljande år

överlämnades från Stockholms Elverk två ställverk till östpakistan. Sedan

har bl. a. i överensstämmelse med ett avtal av den 4 oktober 1961 sänts

dieselgeneratoraggregat, apparatlådor och kablar till östpakistan för elek­

trifieringen av några kustöar. Dessa hade drabbats av en översvåmnings-

katastrof. För att kunna pumpa bort saltvatten ur brunnar och sötvattens-

dammar i framtiden men även för att installera belysning och möjliggöra

startandet av viss hemindustri erfordras elkraft. Enligt avtalet har Sverige

åtagit sig förutom att bekosta ovannämnda materielanskaffning att lämna

tekniskt bistånd med uppmonteringen av materielen. De sammanlagda stat­

liga utgifterna för här nämnda biståndsinsats kommer att ha uppgått till

392 000 kr. fram till den 30 juni 1962.

Familjeplanering

Sedan ett avtal härom undertecknats den 4 oktober 1961, inleddes på hös­

ten 1961 en svensk biståndsinsats på familjeplaneringens område. Den svens­

ka insatsen skall enligt överenskommelsen omfatta tre fasta kliniker med

vardera en svensk läkare och sjuksköterska samt en mobil klinik och full­

ständig medicinsk utrustning, medan den pakistanska regeringen svarar för

övriga lokaler och biträdespersonal. Syftet är att bistå de pakistanska hälso­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

56

vårdsmyndigheterna med att utbilda den inhemska personal, som skall be­

driva det egentliga fältarbetet. En fast klinik och den mobila klinikens ut-

gångsstation förlägges till Karachi medan övriga fasta kliniker upprättas i

Hyderabad och Chittagong. Dessutom omfattar den svenska insatsen fem mo­

bila enheter, som utrustas med audio-visuella hjälpmedel för upplysnings­

verksamhet om familjeplanering i byar och mindre samhällen.

Sveriges kostnader för detta projekt fram till den 30 juni 1962 beräknas

uppgå till 975 000 kr., men de torde komma att öka åtskilligt sedan verk­

samheten kommit igång för fullt.

För bekostandet av biståndet i Pakistan torde för budgetåret 1962/63

komma att erfordras i runt tal 3 225 000 kr. enligt följande specifikation:

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

Landhiproj ektet ...........................................

1

100 000 kr.

Yrkesskola i östpakistan ......................... 500 000 »

Elektrifieringsarbeten .............................. 125 000 >

Familjeplanering ...........................................

1

500 000 »

3 225 000 kr.

c) Ceylon

Familjeplanering

Den 22 maj 1958 undertecknades ett treårigt avtal mellan Sverige och

Ceylon om ett gemensamt familj eplaneringsprojekt på försöksbasis. 1961

förlängdes det för ytterligare två år efter smärre ändringar. Sverige har en­

ligt avtal åtagit sig att tillhandahålla en projektledare och erforderlig ut­

rustning samt avlöna viss ceylonesisk fältpersonal, medan Ceylon skall sva­

ra för kontorslokaler och viss biträdespersonal. Försöksverksamheten har

hittills varit begränsad till två geografiska områden, representativa för cey­

lonesisk befolkningsstruktur: ett byområde med singalesiska risodlare av

buddhistisk trosuppfattning och ett téplantageområde med tamilbefolkning

av hinduisk religion, vardera med omkring 7 000 invånare. Kontakt har

upprättats med samtliga familjer i dessa områden. Planer föreligger att ut­

sträcka verksamheten över en större region och kombinera den med häl­

sovård för mödrar och barn.

Syftet med verksamheten har varit att undersöka attityderna till familje­

planering och möjligheterna att mera allmänt införa sådan, att undervisa

respektive bybefolkning om familjeplaneringens metodik samt att medverka

till utbildningen av ceylonesisk hälsovårdspersonal i förebyggande mödra­

vård och familjeplanering. Det löpande arbetet inbegriper folkräkning, hem­

besök, klinisk verksamhet, tillhandahållande av anticonceptionella medel

och allmän upplysningsverksamhet. Det är visserligen ännu för tidigt att

draga bestämda slutsatser om försöksverksamhetens resultat i vad avser

befolkningsutvecklingen inom områdena. Men de erfarenheter, som vunnits,

visar definitivt hän på möjligheten att lägga upp en sådan organisationsplan

57

för dylik verksamhet, främst genom utbyggnad av det allmänna hälsovårds-

väsendet, att befolkningen i u-länders landsbygdsdistrikt allmänt skulle kun­

na nås av information om familjeplaneringens metoder. Direkt blir de gjorda

erfarenheterna av värde för utformningen av de insatser på familjeplane­

ringens område, som Sverige påbörjat i Pakistan och kan komma att inleda i

andra u-länder.

Projektet har hittills från svensk sida finansierats med frivilligt insamla­

de medel ur »Sverige Hjälper»-fonden. För innevarande budgetår har dock

tagits i anspråk 122 500 kr., utgörande hälften av projektets svenska års­

kostnad, av de medel riksdagen ställt till förfogande i proportion till insam­

lade medel. I fortsättningen förutses ökade utgifter till följd av den plane­

rade utvidgningen av verksamheten, överenskommelse härom väntas bli

träffad under det förestående budgetåret, varefter verksamheten skulle

kunna inledas omgående.

För fortsatt biståndsverksamhet på Ceylon torde under budgetåret 1962/63

komma att behövas omkring 400 000 kr.

d) Övriga länder

Liberia

Den relativt snabbt fortskridande industrialiseringen i Liberia kommer

att ställa stora krav på yrkesutbildad arbetskraft. Undersökningar inleddes

redan 1959 om inrättandet av en svensk yrkesskola i Liberia. Efter en kon­

ferens i Saltsjöbaden i januari 1961, där det svenska näringslivets insatser

för u-länderna dryftades och önskemål framställdes om att ett samarbete

mellan stat och näringsliv måtte prövas härvidlag, togs kontakt med gruv-

bolaget LAMCO (Liberian-American-Swedish Minerals Company) för att ef­

terhöra huruvida bolaget ville deltaga i en svensk statlig biståndsinsats på

yrkesundervisningens område i Liberia. Svaret blev positivt.

Nu planeras en yrkesskola, som är avsedd att omfatta fyra avdelningar

— med vardera 16 elever — för reparatörer, smeder och svetsare, för bil-

och motormekaniker, för elektriker samt för maskin- och inredningssnickare.

Förhandlingar inledes inom kort med de liberianska myndigheterna om ett

preciserat avtal. Enligt föreliggande avtalsutkast skall Sverige bekosta upp­

förandet av skolbyggnaderna samt ställa till förfogande utrustning av olika

slag. Kostnaderna härför beräknas till högst 2,8 milj. kr. Därtill kommer

kostnaderna för svensk rektor och lärarpersonal samt för driften, kalkyle­

rade till sammanlagt 600 000 kr. Liberia i sin tur skall svara för lämplig

tomtmark, en biträdande rektor, en lärare i engelska samt biträdespersonal.

LAMCO skall ställa elevbostäder till förfogande och ordna praktik åt elever­

na på företagets olika arbetsplatser under de praktikperioder, som ingår i

systemet med växelutbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

Ghana

Sedan september 1960 tjänstgör enligt avtal en svensk instruktionsbarn-

morska och en svensk instruktionssjuksköterska i Ghana med uppgift att

under minst två år biträda med utbildningen av barnmorskor och sjukskö­

terskor i landet. Kostnaderna, som bestrides från Sverige, avser huvudsak­

ligen löner och utrustning. De uppgår till ca 70 000 kr.

T unisien

Planer på svensk yrkesundervisning i Tunisien framkom redan på etf

tidigt stadium efter det att landet blivit självständigt. Svenska rådgivare,

som verkade där på uppdrag av FN och ILO, gav uppslagen. Tunisien be­

höver utbildat folk för att kunna genomföra sina industrialiseringsprogram.

I betänkandet »Sverige Hjälper — ett handlingsprogram» (1959) framlades

sålunda förslag om svenskt tekniskt bistånd till bl. a. Tunisien i form av

yrkesskola. Centralkommittén anmälde i sina anslagsäskanden för budget­

året 1962/63 att kommittén tänkte upptaga förslaget till närmare gransk­

ning under innevarande verksamhetsår och begärde ett anslag av

1

milj. kr.

för påbörjande av en yrkesskola i Tunisien. Utformningen av en svensk bi­

ståndsinsats i Tunisien är f. n. föremål för närmare prövning inom nämnden

för internationellt bistånd. Förslag om en sådan insats torde komma att

föreläggas Kungl. Maj :t under nästa budgetår.

Nigeria

En nigeriansk regeringsdelegation besökte hösten 1961 de nordiska län­

derna för att diskutera möjligheterna av ekonomiskt och tekniskt samarbe­

te mellan dessa länder och Nigeria. Vid den nigerianska delegationens be­

sök i Stockholm meddelades från svensk sida, att den nordiska minister­

kommittén för samordning av hjälpen åt utvecklingsländerna övervägt att

lämna tekniskt bistånd till Nigeria. Kommittén hade beslutat att låta en

delegation resa till Nigeria och rekognosera om huruvida vissa bilaterala

biståndsprojekt, som tidigare diskuterats med Nigerias myndigheter, skulle

kunna samordnas och ges en nordisk prägel. Så hade till Sverige ingått en

förfrågan från undervisningsministern i landets västra region om huruvida

ett antal svenska yrkeslärare skulle kunna ställas till förfogande för att

upprätta en yrkesskola eller för undervisning vid redan existerande nige­

riansk teknisk skola.

Den nigerianska delegationen lämnade utförliga upplysningar om landets

utvecklingsplan för åren 1962—67, som lägger tonvikten på biståndsbeho-

ven inom undervisningsväsen, jordbruk, industri, kraftförsörjning och trans­

portväsen. På undervisningens område var enligt delegationens utsago be­

hovet av yrkesutbildning stort. Detta gällde framför allt teknisk, medicinsk

och veterinärmedicinsk utbildning. Svensk hjälp med upprättandet av yr­

kesskolor skulle välkomnas. Som lämpliga fack angavs snickeri, mekaniker­

utbildning, elektroteknik och byggnadsteknik. De danska och svenska re­

59

presentanterna i den nordiska delegationen till Tanganyika (se punkt 10)

har efter besöket i detta land fortsatt till Nigeria för att diskutera förutsätt­

ningar för den möjliga inriktningen av en eventuell nordisk biståndsinsats.

Icke minst måste hänsyn tagas till de ganska betydande biståndsplaner, som

andra givarländer upprättat för Nigeria. Delegationens rekommendationer

kommer att framläggas för den nordiska ministerkommittén i och för ställ­

ningstagande. Om en gemensam nordisk insats inte kan ifrågakomma, bör

man räkna med visst svenskt tekniskt bistånd till Nigeria. Omfattningen

härav kan ännu inte överblickas.

Indien

Den mest väsentliga biståndsinsats, som med statsmedel hittills gjorts i

Indien, har varit det stöd till veterinärundervisningen, som lämnats i sam­

verkan med FAO. Sålunda var i tur och ordning tre svenska experter place­

rade i Indien åren 1953—55 som rådgivare vid organiserandet av veterinär-

väsendet, för boskapsbeståndets förbättring etc. Då undervisning i frågor,

som sammanhänger med nötkreaturens fortplantning såsom förlossnings-

teknik och artificiell insemination, nu upptagits vid de aderton veterinärhög­

skolorna i Indien, lades läroplanen delvis upp med svensk experthjälp. Se­

dermera har vid fyra ettåriga utbildningskurser vid veterinärhögskolan i

Stockholm utbildats 24 kvalificerade indiska lärare i ämnet »animal repro-

duction».

I betänkandet »Sverige Hjälper — ett handlingsprogram» framfördes

förslag om ett institut i Indien för småindustri och hantverk med en kom­

bination av yrkesundervisning och marknadsproduktion. Sonderingar för

att utröna inom vilken verksamhetsgren Indien skulle önska detta bistånd

har pågått sedan 1959. Indien har ingått liknande avtal med vissa andra

länder, t. ex. Västtyskland, Japan och Frankrike, och därvid åtagit sig en

betydande del av de med projekten förbundna kostnaderna, framför allt de

totala byggnadskostnaderna. Då man på indiskt håll velat vinna en viss

erfarenhet om hur denna modell för samarbete fungerar, har något slutgiltigt

val av svensk-indiskt arbetsfält ännu inte träffats. Parallellt pågår f. n. vissa

undersökningar om att alternativt anknyta det svenska projektet till en

redan fungerande pappersindustri.

Det har mött vissa svårigheter att för det mycket stora land, som Indien

är, med dess vittförgrenade utbildningsväsen och kraftigt dimensionerade

biståndsprojekt från många andra länder finna formen för en svensk insats,

som skulle kunna sättas in med verklig effektivitet. Icke minst på grund

av det dröjsmål, som uppkommit, är det angeläget att så snart överens­

kommelse träffats om ett välprogrammerat biståndsprojekt detta skynd­

samt sättes i gång. Med denna motivering för bistånd till Indien för bud­

getåret 1962/63 beräknas ett belopp av 1 milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

e) Biträdande experter

Frågan om användande av yngre, biträdande experter främst inom den

multilaterala biståndsverksamheten uppkom redan tidigt och önskemål här­

om framfördes från svensk sida under EPTA:s första år. Bakgrunden var

de begränsade rekryteringsmöjligheterna i Sverige ifråga om experter för

tjänstgöring i de underutvecklade länderna. Kvalificerad svensk expertis

kunde ofta inte på grund av sin tjänstgöring hemma lösgöras under längre

sammanhängande perioder för uppdrag utomlands. Många experter, som

reste ut, fann å andra sidan att de omfattande arbetsuppgifterna icke kun­

de genomföras på till buds stående relativt korta tid. önskemål framfördes

därför om avlastning och hjälp genom en biträdande expert. En sådan kan

frigöra »seniorexperter» från rutinarbete, undervisa, instruera och handleda,

sköta maskiner, skaffa eller tillverka material för t. ex. undervisning, vara

sekreterare eller laboratorieassistent, utarbeta grupparbetsuppgifter, göra

utredningar och föra statistik, diskutera med kontaktmän och myndigheter

från verksamhetslandet etc.

I betänkandet »Sverige Hjälper — ett handlingsprogram» gavs hög prio­

ritet åt ett förslag, att medel borde ställas till förfogande för tillhandahål­

lande av biträdande experter. Härigenom skulle uppnås en förstärkning av

den multilaterala biståndsverksamheten genom svenska insatser av bilateral

karaktär. Centralkommittén äskade i anslutning till utredningens förslag

att för budgetåret 1961/62 få disponera 1 milj. kr. för utsändande av biträ­

dande experter. Under 1961 års riksdag framfördes i motioner (I: 306 och

II: 363 samt I: 399 och II: 454) yrkanden på en uppräkning av medlen till

bilateralt bistånd med 1,5 milj. kr. respektive 1 milj. kr. för utsändande av

yngre experter i anslutning till de för FN:s biståndsverksamhet anlitade ex­

perternas arbete. Statsutskottet anslöt sig i sitt utlåtande nr 128 år 1961 till

Nåd i motionerna framhållits om värdet av en bilateral insats av detta slag.

Motionärernas önskemål syntes dock enligt utskottet kunna väl tillgodoses

inom ramen för det totalanslag som komme att anvisas för bilateralt bistånd.

Riksdagen anslöt sig härtill.

Någon spontan efterfrågan på biträdande svenska experter har icke före­

kommit från de internationella organens sida. Efter förhandlingar med

EPTA:s direktör har dock löfte utverkats om placering av något halvdus­

sin »juniorexperter» i multilateral biståndsverksamhet, närmast som biträ­

den till FN :s lokala representanter i olika länder. Förutsättningen är givet­

vis att vederbörande personer är lämpliga och i någon mån trimmade för

sådana uppgifter. I den mån deras rese- och lönekostnader icke kommer alt

bestridas av FN måste de täckas av svenska medel, närmast under här fö­

revarande anslag. Kostnaderna för biträdande experter i anknytning till

helsvenska fältprojekt belastar naturligen dessa projekts egna budgetar. Det

kan förutsättas att nämnden för internatonellt bistånd kommer att göra

verkliga ansträngningar för att under kommande budgetår få ett antal yngre

biträdande experter placerade i u-landstjänstgöring. Förutom av värde för

61

det land där den biträdande experten stationeras kan en sådan tjänstgöring

bli av stor allmän betydelse för svensk biståndspolitik som ett led i uppbygg­

naden av en framtida vidgad expertrekrytering och som nyttigt inslag i den

praktiska expertutbildningen.

Föredraganden:

Av det anförda framgår att ett antal nya fältprojekt be­

finner sig under förberedelse jämte den utbyggnad av äldre, redan pågåen­

de projekt, som här har redovisats. Emellertid har under loppet av inneva­

rande budgetår betydande förseningar inträffat för en rad av de projekt som

Centralkommittén räknade med. Dessa förseningar sammanhänger bl. a. med

de komplicerade förhandlingar som måste föras med avlägset belägna län­

der. Inte heller blev befolkningsärendet, såsom hade förutsetts, behandlat i

FN, och därmed har inte ännu aktualiserats den rad framställningar om bi­

drag från Sverige med familjeplanering, som det svenska initiativet troligen

skulle ha utlöst och som Centralkommittén förutsatt i sina anslagsäskanden.

Svårigheter har också hittills förelegat att få yngre biträdande experter pla­

cerade i internationellt biståndsarbete, ehuru medel för ändamålet funnits

inom ramen för det av riksdagen i fjol beviljade anslaget. Numera finns dock

förhoppning om att något femtontal sådana yngre experter skall kunna pla­

ceras under nästa budgetår. För ändamålet beräknar jag ett belopp av 1 milj.

kr. under förevarande anslag.

Som framgår av den förut återgivna sammanställningen (sid. 29) kommer

alltså genom samverkande orsaker att uppstå en reservation på ca 7 milj.

kr. vid utgången av innevarande budgetår. I denna reservation är då icke

medräknade de medel som genom riksdagens beslut tillförts insamlingen

»Sverige Hjälper». De förstnämnda reservationsmedlen bör vid budgetårets

utgång överföras till anslaget under denna punkt, medan återstående medel

av bidraget till »Sverige Hjälper» bör överföras till det nya anslaget C 14, Bi­

drag till insamlingen »Sverige Hjälper».

Det torde vara tillräckligt för att täcka de utbetalningar, som kan bli ak­

tuella under nästa budgetår, att anvisa 11 milj. kr. i nya medel. Minst 18

milj. kr. kommer under sådant förhållande att stå till den bilaterala hjälp­

verksamhetens förfogande.

Jag hemställer att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till

Fältprojekt

för budgetåret 1962/63 under tredje

huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av

11

000

000

kr.

12. Stipendiat- och kursverksamhet

a) Stipendiatverksamhet

Sammanlagt har sedan 1956 genom Centralkommitténs försorg ca 160

personer från ett tjugotal underutvecklade länder tilldelats individuella sti­

pendier för högre studier i Sverige till en kostnad av 1 867 000 kr. Många

av dessa stipendiater har nått utmärkta studieresultat och avlagt examina

här i landet. Fyra har disputerat för svensk doktorsgrad. De flesta stipendier­

na har utdelats för studier i teknologi, medicin, naturvetenskap och ekonomi.

F. n. vistas ett hundratal stipendiater i Sverige — det sista året har en stark

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

ökning skett. Även förfrågningarna från särskilt de nya afrikanska stater­

na om studie- och stipendiemöjligheter i Sverige har blivit alltflera. Detta

har självfallet påverkat stipendiegivningen, och i dag kommer också fler­

talet stipendiater från Afrika. Det växande antalet stipendiater kräver öka­

de insatser från den administrerande myndighetens sida, inte minst när det

gäller inkvartering, studiehjälp och det allmänna omhändertagandet i Sve­

rige.

b) Kursverksamhet

1.

Veterinärkurs i Stockholm.

Som framhållits under avsnittet om Indien

har sedan 1954 anordnats i Sverige — i samarbete med FAO och Veterinär­

högskolan — fyra kurser om vardera nio månader i »animal reproduction»

för kvalificerade lärare från underutvecklade länder. Dessa kurser har för­

värvat ett gott internationellt anseende och avsikten är att igångsätta en

femte kurs enligt samma riktlinjer i Stockholm mellan mars och december

1963. Kostnaderna för denna kurs torde kunna uppskattas till 180 000 kr.

2.

Växtgenetisk kurs i Lund.

På grundval av de goda erfarenheterna från

1960 års kurs i Lund i växtförädling avser man att anordna en ny sådan

kurs under växtsäsongen (mars till oktober) 1963 i samarbete med FAO.

Kostnaderna härför, inklusive kompensation till kursledaren för tjänstledig­

het från professur, torde kunna uppskattas till 230 000 kr.

3.

Fysikseminarium i Uppsala.

Ett första seminarium rörande organisa­

tionen av undervisning och forskning i fysik pågår vid Uppsala universitet

under innevarande budgetår i samarbete med IAEA och Unesco. Kostna­

derna för seminariet har beräknats till 250 000 kr. för nästa budgetår.

4.

övrig kursverksamhet.

För budgetåret 1962/63 planeras ytterligare två

kurser, avsedda för deltagare från underutvecklade länder, nämligen en fort­

bildningskurs för lärare i bama- och mödravård samt familjeplanering och

en träskyddskurs. De båda kurserna beräknas dra en sammanlagd kostnad

av 495 000 kr.

Föredraganden:

Möjligheten att i vårt land mottaga studerande från de

underutvecklade länderna för sådan kvalificerad utbildning, vartill resurser

saknas inom de egna länderna, sammanhänger nära med tillgången på per­

soner i Sverige, som kan undervisa eller handleda de studerande på det av

världsspråken, som dessa bäst behärskar. Då vidare all dylik utbildning bör

så nära som möjligt anknytas till de konkreta betingelser, varunder stipen­

diaterna i framtiden skall arbeta, och tillgången på lärare och handledare

med erfarenhet från de underutvecklade länderna är begränsad, har det all­

mänt sett visat sig fördelaktigt, om de studerande kan sammanföras till

kurser.

Det har dock även visat sig lämpligt att i tämligen stor utsträckning orga­

nisera individuella studievistelser i vårt land. Antalet stipendier för indivi­

duella studier har under senare budgetår ökat åtskilligt genom att stipen­

diater mottagits från nyblivna stater, särskilt i Afrika. Ibland har vid hög­

tidlighållandet av dylika länders självständighetsdag eller vid besök här i

63

landet av officiella delegationer från ifrågavarande länder gjorts utfästelser

om att ta emot några stipendiater i Sverige. Det har bedömts som värdefullt

även för oss att på ett tidigt stadium åvägabringa direkta kontakter med

dessa nya länder.

Som framgår av den lämnade redovisningen uppvisar kurs- och stipen­

diatverksamheten en kraftig expansion. För innevarande budgetår anslogs

800 000 kr. för individuella stipendier. Det torde vara realistiskt att räkna

med inemot en fördubbling av anslaget under nästa budgetår eller 1 500 000

kr. Förutom de redan förberedda kurser, som här angivits, torde nya behov

anmäla sig längre fram under det nya budgetåret. För detta ändamål beräk­

nar jag därför behovet av anslag till 1 500 000 kr.

Jag hemställer således, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till

Stipendiat- och kursverksamhet

för budgetåret

1962/63 under tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsan­

slag av 3 000 000 kr.

13. Humanitärt bistånd

Till flyktinghjälp, katastrofhjälp och andra tillfälliga ändamål av hu­

manitär natur har i budgeten för innevarande år upptagits 2 015 000 kr. 1

samband med behandlingen av de internationella hjälpanslagen och vissa

riksdagsmotioner om statsanslag till missionens verksamhet i Kongo och

andra u-länder uttalade fjolårets riksdag (statsutskottets utlåtande nr 128),

att det vore av vikt att få fastställt avgränsningen mellan tekniskt och hu­

manitärt bistånd och förutsättningarna för en samverkan mellan dessa

hjälpformer. Problemet hänsköts till prövning inom pågående utredningar.

Även motionsyrkanden om statsanslag till spetälskebekämpande hade fram­

förts och bidrog till att begreppet »humanitärt bistånd» i den betydelse —

att hjälpa människor ur en nödsituation -—, som tillämpats vid anslagsbe-

villningar tidigare, föreföll något för snävt.

Inom beredningen för internationella biståndsfrågor har frågan sedermera

ägnats mycken uppmärksamhet och penetrerats inom en särskild delegation.

Denna enades om att till humanitärt bistånd hänföra katastrofhjälp, sjuk-

och hälsovård, social omvårdnad och viss livsmedelshjälp, men påpekade

samtidigt att gränserna mellan humanitärt bistånd och tekniskt bistånd,

respektive mellan humanitärt bistånd och evangelisationsverksamhet stun­

dom är flytande och att det primära syftet med verksamheten bör få avgöra,

om en biståndsaktion skall hänföras till den ena eller andra kategorin. Lik­

som hjälpen till flyktingar efter ett initialstadium, då flyktingen förhjälpes

ur sin nödsituation, har ett ofta långvarigt efterstadium med yrkesutbildning

och inpassning av flyktingen i en ny samhällsgemenskap, kan även perma­

nent drivna sjukhus, mödravårdskliniker och annan social omvårdnad stäl­

la anspråk på att räknas till gruppen humanitärt bistånd och att icke i prin­

cip uteslutas från möjligheten att erhålla statsbidrag. Men medan flykting­

problemen alstras av politiska händelser, som vårt land står utanför, och na­

turkatastrofer drabbar oväntat och det därför behövs ett beredskapsbelopp

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

64

tör dessa ändamål i budgeten, kan man förvänta att ansökningar om stats­

bidrag till mer långsiktigt internationellt bistånd av typen social omvård­

nad kommer att göras på initiativ av enskilda fackliga, ideella och religiösa

organisationer. Beredningens delegation för humanitärt bistånd rekommen­

derade för sin del att frivilliga organisationer, som visat sin förmåga och

lämplighet när det gäller att lämna humanitärt bistånd, skall kunna få stats­

bidrag för specialprojekt i u-länder, vartill organisationens egna insam-

lingsmedel inte förslår. Delegationen motiverar sin uppfattning med att fri­

villigorganisationer i vissa lägen kan ingripa snabbare och med mindre for­

maliteter än givarlandet officiellt eller vad de mellanfolkliga organisatio­

nerna kan göra. I vissa ömtåliga frågor som t. ex. familjeplanering kan

man i vissa länder nå längre genom enskilt initiativ. Vidare kan misstankar

om politiska sidoinflytelser någon gång försvåra statliga insatser och ge

frivilligorganisationer ett företräde.

Föredraganden:

Som nämnt har förevarande anslag i budgeten hittills an­

litats så gott som helt för flyktinghjälp och bistånd vid naturkatastrofer.

Men även organisationen för yrkesutbildning av främst judisk flyktingung-

dom (ORT) har erhållit enstaka belopp — under innevarande budgetår

100 000 kr. — ur anslaget liksom vid något tillfälle också Rädda barnen. För

framtiden bör emellertid här förevarande anslag kunna användas med mind­

re restriktivitet. Där det kan övertygande göras gällande, att en enskild orga­

nisation genom tidigare erfarenhet, goda kontakter med mottagarlandets

myndigheter och genom effektivare och billigare administration kan bättre

än vad staten genom egna insatser skulle kunna göra initiera, driva eller

tulliölja ett humanitärt biståndsprojekt och särskilda skäl föreligger att

begära statsmakternas stöd, bör bidrag kunna ges ur här ifrågavarande an­

slag. I fall där gränsdragningen mellan humanitärt och tekniskt bistånd är

svår att göra kan det bli en omdömesfråga under vilken anslagspost ett bi­

drag utgår. Detta är för övrigt av mindre betydelse, då det får förutsättas

att mottagarlandets behov av hjälpinsatsen är detsamma, oberoende av hur

den betecknas. Viktigare är gränsdragningen mellan humanitärt bistånd och

evangelisationsverksamhet. Politisk eller religiös påverkan bör som regel

icke förknippas med humanitära biståndsprojekt. Analogt gäller givetvis

detsamma beträffande tekniskt bistånd på utbildningsområdet. Emellertid

finns det exempel på att svenska missionssällskap är positivt accepterade

av ett lands regering som värdefullt stöd i regeringens arbete för social ut­

veckling, bättre undervisning etc., och under sådana omständigheter blir

betänkligheterna vid en mindre klar avgränsning av föga praktisk betydel­

se. Statsbidrag bör då kunna sökas och beviljas under de allmänna förut­

sättningar som jag nyss uppställt.

Liksom tidigare bör dock flyktinghjälpen ha den största inteckningen

i detta anslag. I innevarande års budget är delposten för flyktinghjälp

uppförd med 1 515 000 kr. Därav utbetalas till FN:s flyktingkommissarie

600 000 kr. och 300 000 kr. till Palestina-flyktingarna (UNRWA). T. o. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

65

utgången av 1961 har Sverige betalat för sitt medlemskap i Mellanstatliga

kommittén för europeisk migration (ICEM) - alltså för första hälften av

innevarande budgetår — 210 000 kr. Såsom förebådades i föregående ars

statsverksproposition har Sverige utträtt ur ICEM med ingången av 196-.

Avgörande för utträdet har varit den förändring av organisationens verk­

samhet och inriktning som efterhand inträtt. Den flyktingverksamhet, som

på sin tid var avgörande för vårt lands inträde i kommittén, har starkt

minskat. Verksamheten har främst blivit ett befolkningspolitiskt instru-

ment för främjande av ren emigration till utomeuropeiska länder och all

mindre inriktats på flyktinghjälp. Flyktingandelen i det totala antalet

ICEM-transporter har minskat successivt från 58

%

år 1957 till omkring

34 % år 1960 och utvecklingen fortgår i samma riktning. Såsom riksdagen

med bifall till Kungl. Maj :ts förslag har förordat bör det sålunda lösgjorda

anslaget på ca 400

000

kr. per år disponeras för en verksamhet som kom­

mer flyktingarna mera direkt tillgodo. FN:s flyktingkommissarie har av

omständigheterna måst åtaga sig nya flyktinghjälpsuppdrag i Afrika. An-

aola-flyktingar och Kongo-flyktingar har genom rekommendation av FN:s

generalförsamling överantvardats till hans omsorger. För detta kan komma

att erfordras särskilda anslag. Även Palestina-flyktingarnas situation torde

komma att påkalla nya och vidgade internationella insatser. I båda hanseen­

dena får Sverige vara berett att öka sina åtaganden.

Jag beräknar därför för flyktinghjälp ett medelsbehov för nästa budgetår

av 2 500 000 kr. De övriga ändamål, som har beskrivits under denna punkt,

är till stor del av beredskapskaraktär och kan icke på förhand preciseras och

fastlåsas i delanslag. Det må ankomma på Kungl. Maj :t att bedöma upp­

kommande behov och inkommande medelsansökningar utifrån de princi­

piella och praktiska synpunkter som jag här gett uttryck åt. För tillfälliga

ändamål av humanitärt slag torde böra anslås 2 500 000 kr.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till

Humanitärt bistånd

för budgetåret 1962/63 under

tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 5 000 000

kr.

Kungl. Maj ds proposition nr 100 år 1962

14. Bidrag till insamlingen »Sverige Hjälper»

I det i innevarande budgetårs riksstat under tredje huvudtiteln uppförda

reservationsanslaget Bidrag till internationell hjälpverksamhet ingår ett be­

lopp avsett såsom bidrag till insamlingen »Sverige Hjälper». Såsom förkla­

rades i föregående års statsverksproposition, vilket ståndpunktstagande bi­

träddes av statsutskottet i dess utlåtande nr 128, skall staten tillskjuta lika

mycket som insamlingen kommer att ge.

I skrivelse den

6

februari 1962 har nämnden för internationellt bistånd,

som genom Kungl. Maj:ts beslut den 15 december 1961 bemyndigats över­

taga förvaltningen av insamlingen »Sverige Hjälper», anmält att ett belopp

av 9 295 344 kronor insamlats per den 31 december 1961. Nämnden äskar

;j

Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 100

66

att statsbidrag för nästa budgetår måtte beräknas med ¹ milj. kr. Vidare

anmäler nämnden att det aktiva insamlingsarbetet numera avslutats men

att, då vissa mindre bidrag fortfarande övergångsvis inflyter, insamlingens

bokslut kommer att ske först per den 30 juni 1962. Nämnden avser således att

återkomma i sina anslagsäskanden för budgetåret 1963/64 i vad avser åter­

stående behov av statsmedel till bidrag till insamlingen.

Föredraganden:

För innevarande budgetår har beräknats ⁸ milj. kr. så­

som bidrag till insamlingen »Sverige Hjälper». Per den 31 december 1961

hade som nämnts influtit nära 9,3 milj. kr. varför återstående medelsbe­

hov då var 1,3 milj. kr. Insamlingen är emellertid ännu icke helt avslutad

och nämnden föreslår att det för nästkommande budgetår anvisas

1

milj.

kr., varefter slutreglering av det statliga bidraget skulle ske budgetåret

1963/64. Nämndens förslag bör biträdas, bl. a. med hänsyn till att huvud­

parten av redan till förfogande ställda medel beräknas återstå vid utgången

av innevarande och även nästa budgetår.

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Mai t målte

föreslå riksdagen

att till

Bidrag till insamlingen

»Sverige Hjälper

» för bud­

getåret 1962/63 under tredje huvudtiteln anvisa ett reser­

vationsanslag av ¹

⁰⁰⁰

⁰⁰⁰ kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

Under förutsättning av riksdagens bifall kommer alltså anslagen för tek­

niskt och humanitärt bistånd under tredje huvudtiteln att för nästa budget­

ar fördela sig på olika ändamål som framgår av följande sammanställning:

Nämnden för internationellt bistånd, m. m.

1. Nämnden för internationellt bistånd: Avlöningar

2

. Nämnden för internationellt bistånd: Omkostna-

nader ..................................................

3. Utbildning av experter ..................................

Bistånd genom internationella organ

4. FN:s utvidgade tekniska biståndsprogram

(EPTA) ...............................................................

5. FN:s särskilda fond.........................................

⁶. FN.s barnfond (UNICEF)

7. Internationella livsmedelsfonden

⁸. övrigt multilateralt tekniskt bistånd ................

Nordiskt bistånd

9. Afrikainstitutet .............................................

10

. Bistånd till Tanganyika........................................

1,3

mkr.

0,3

mkr.

0,5

mkr.

2,1

mkr.

7,8

mkr.

25,9

mkr.

2,6

mkr.

3,45 mkr.

2,4

mkr.

42,15 mkr.

0,25 mkr.

2,75 mkr.

3,0

mkr.

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

Direkt svenskt bistånd

11. Fältprojekt .................................................................. 11,0

mkr.

12. Stipendiat- och kursverksamhet ......................... 3,0

mkr.

13. Humanitärt bistånd.................................................... 5,0

mkr.

14. Bidrag till insamlingen »Sverige Hjälper» .... 1,0 mkr.

^20,0 mkr.

67,25 mkr.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

L. Eckerberg

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

Bilaga 2

Tekniskt bistånd under elfte huvudtiteln

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

23 februari 1962.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling,

S^koglund, E^denman, J^ohansson, ^ap G^eijerstam, H^olmqvist.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anför efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter.

Skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea

Anslag

Nettoutgift

1960/61 ......................................................... 2 600 000

2 500 000

1961/62 (statsliggaren s. 1157)............ 2 600 000

1962/63 (förslag) .................................. 2 600 000

I årets statsverksproposition, bilagan 13, inrikesdepartementet, har Kungl.

Maj ,t på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild pro­

position i ämnet, till

Skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea

för bud­

getåret 1962/63 beräkna ett reservationsanslag av 2 600 000 kr. Jag får nu

anföra följande.

Förenta Nationernas generalförsamling antog hösten 1950 en plan för efter-

krigshjälp och återuppbyggnad i Korea. 21 medlemsstater, däribland Sve­

rige, utlovade bidrag till finansieringen av planen. År 1951 konstituerades

en skandinavisk kommitté för utredning av möjligheten att lämna bidrag

till återuppbyggnad genom att upprätta och under några år driva ett sjuk­

hus, vid vilket viss utbildning av blivande läkare skulle kunna ske. Efter

förhandlingar mellan de svenska, danska, norska och koreanska regeringar­

na samt Förenta Nationernas hjälporgan i Korea (UNKRA) undertecknades

den 13 mars 1956 avtal mellan de skandinaviska regeringarna å ena sidan

och koreanska regeringen samt UNKRA å andra sidan rörande upp­

rättande och drift av ett skandinaviskt undervisningssjukhus i Korea.

De skandinaviska regeringarna åtog sig att dels ställa till förfogande

69

kvalificerade läkare, sjuksköterskor, tekniker och viss administrativ perso­

nal samt svara för löner, resor, underhåll m. m., dels även bestrida kostna­

der för inköp och förnyelse av medicinsk utrustning för sjukhuset. Den ko­

reanska regeringen skulle ställa till förfogande dels sjukhusbyggnader samt

tomt och arbetskraft för uppförande av bostäder åt den skandinaviska per­

sonalen, dels koreansk personal för sjukhusets drift m. m. UNKRA slutligen

skulle svara bl. a. för erforderliga om-, till- och nybyggnader vid sjukhuset.

Driften vid sjukhuset igångsattes successivt under hösten 1958. Kostna­

derna för Sveriges del under den till fem år beräknade egentliga driftperio­

den har beräknats till 2 600 000 kr. per år (prop. 1954: 202). Frågan om i vil­

ken ordning den skandinaviska verksamheten vid sjukhuset bör överföras

till de koreanska myndigheterna väntas inom kort bli föremål för överlägg­

ningar.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att till

Skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea

för

budgetåret 1962/63 under elfte huvudtiteln anvisa ett re­

servationsanslag av ² 600 ⁰⁰⁰ kr.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj:t Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

Ur protokollet:

Bertil Segerfalk

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

Bilaga 3

Finansiellt bistånd

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23

februari 1962.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling,

S^koglund, E^denman, J^ohansson, ^af G^eijerstam, H^olmqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anför efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter.

I årets statsverksproposition, bilagan 9, finansdepartementet, har Kungl.

Maj :t på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild pro­

position i ärendet, till internationell kapitalhjälp för budgetåret 1962/63 un­

der fonden för låneunderstöd beräkna ett investeringsanslag av 60 ⁰⁰⁰

⁰⁰⁰

kr. Under hänvisning till vad statsministern tidigare denna dag anfört får jag

nu framföra följande förslag.

L Finansdepartementet: Avlöningar

Den utvidgning av det finansiella biståndet som jag ämnar föreslå i det

följande kräver ökade arbetsinsatser inom finansdepartementet. Dessa avser

inte endast de finansiella biståndsärendenas handläggning utan även de för­

beredande undersökningar rörande olika typer av finansiellt bistånd som mås­

te föregå mera betydande svenska engagemang på detta område. Härtill kom­

mer att en ökad svensk biståndsgivning även på andra områden än det fi­

nansiella förutsätter överväganden som delvis ligger inom finansdeparte­

mentets verksamhetsområde.

För handläggningen av internationella ekonomiska samarbetsfrågor finns

för närvarande i finansdepartementet inrättad en byråchefstjänst i Br 2.

Med hänsyn till omfattningen av arbetsuppgifterna avseende den interna­

tionella biståndsverksamheten har redan under innevarande budgetår denna

71

tjänst måst dubbleras. Då behovet av denna dubblering kan bedömas vara

permanent, torde en tjänst som byråchef i Br 2 böra inrättas. För tillgodo­

seende av det i samband med bl. a. biståndsärendena ökade behovet av biträ-

deshjälp torde vidare en tjänst som kontorist i Ae 9 böra inrättas.

De av mig nu framlagda förslagen medför en ändring i departementets

personalförteckning utöver vad som föreslagits i årets statsverksproposition.

Vidare torde under departementets avlöningsanslag uppkomma ett medels­

behov av 60 ⁰⁰⁰ kr. utöver vad som angivits i statsverkspropositionen.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

— med ändring av i statsverkspropositionen härutinnan framlagda förslag

— föreslå riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i per­

sonalförteckningen för finansdepartementet som föranledes

av vad jag i statsrådsprotokollet över finansärenden för den

3 januari 1962 samt i det föregående föreslagit;

b) godkänna följande avlöningsstat för finansdeparte­

mentet, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1962/63:

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

Avlöningsstat

1. Avlöning till departementschefen......................... 51 000

2. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslags­

vis

.................................................................................... 1 345 000

3. Ersättningar till expertis och tillfällig arbets­

kraft,

förslagsvis

......................................................... 425 000

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ..

1 587 000

5. Rörligt tillägg,

förslagsvis

........................................ 895 000

6

. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis

...................................................................... 57 000

Summa kr. 4 360 000

c) till

Finansdepartementet: Avlöningar

för budgetåret

1962/63 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 4 360 000 kr. 2

2. Bilateralt finansiellt bistånd

I anslutning till Unesco’s generalkonferens’ session i november—decem­

ber 1960 framfördes från burmesisk, indisk, indonesisk och pakistansk sida

till de fyra nordiska ländernas där närvarande representanter eu vädjan om

bistånd med papper för produktion av skolböcker. Som årsbehov angavs

för Burma 1 000, Indien 10 000, Indonesien 2 500 och Pakistan 3 000 ton

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

eller tillhopa 16 500 ton. Behovet skulle gälla de närmaste fem åren, varun­

der de ifrågavarande ländernas egna pappersindustrier skulle utvidgas och

förbättras. Tillgodoseendet av detta pappersbehov förklarades ingå som en

viktig del av en i Karachi år 1959 utarbetad och av Unesco stödd plan för

skolväsendets utbyggande i Asien. Enligt denna plan skulle sjuårig obliga­

torisk skolgång inom tjugo år vara införd i femton asiatiska stater, av vil­

kas befolkning 80 procent kommer på de fyra nyssnämnda länderna. Det be­

räknades att i dessa endast hälften av de skolbarn som läsåret 1960/61

började skolan kunde förses med skolböcker. Länderna kunde själva ombe­

sörja tryckningen av de erforderliga skolböckerna.

Departementschefen

I avvaktan på att frågan om bilaterala finansiella insatser av större om­

fattning närmare undersökes måste den svenska verksamheten på detta

område under nästa budgetår bedrivas i begränsad skala och snarast få

törsökskaraktär. Att överhuvudtaget ett konkret projekt redan nu kan före­

slås, sammanhänger med att ett uttalat önskemål om visst svenskt finansi­

ellt bistånd föreligger, att detta önskemål måste bedömas såsom från ut-

vecklingssynpunkt angeläget och att svensk industri synes väl lämpad att

åtaga sig de leveranser, som biståndet avser.

Sverige, liksom de övriga nordiska länderna, har hittills icke ansett sig i

stånd att intaga en positiv attityd till de önskemål om en pappersgåva för

produktion av skolböcker som framförts från Burma, Indien, Indo­

nesien och Pakistan. Sedan det senaste årets diskussioner och undersök­

ningar av det svenska utvecklingsbiståndet på längre sikt emellertid givit

vid handen, att Sverige bör vara berett att lämna också bilateralt finansiellt

bistånd, har frågan för svensk del kommit i ett delvis förändrat läge. Härvid

har jag särskilt beaktat, att finansiella projekt av detta slag måste anses

utgöra värdefulla bidrag till den långsiktiga ekonomiska utbyggnaden av

bl. a. Indien och Pakistan i enlighet med dessa länders femårsplaner. Jag

har också noterat, att Unesco fäster stor vikt vid den s. k. Karachiplanen för

skolväsendets utbyggnad i bl. a. dessa länder och betraktar pappersbristen

som det allvarligaste av de hinder härför vilka kan undanröjas genom bi­

stånd utifrån.

Mot denna bakgrund och med särskilt beaktande av den fundamentala

betydelse som biståndsinsatser på utbildningens område tillmätes i den sven­

ska biståndsgivningen anser jag det angeläget, att man från svensk sida

överväger att lämna bistånd till de fyra ifrågavarande asiatiska länderna

i form av en pappersgåva för skolbruk. Kostnaderna för en sådan gåva blir

beroende av hur stor del av de angivna behoven som det för svensk del

kan vara rimligt att fylla samt till vilka priser ifrågavarande papperskvan-

titeter kan erhållas. Innan detta mera exakt kan bedömas, måste under­

handlingar föras med de tilltänkta mottagarländerna så att en bekräftelse

och precisering av angivna behov kan erhållas och noggranna uppgifter om

erforderliga papperskvaliteter inhämtas. I detta syfte har på diplomatisk

73

väg kontakt tagits med de fyra nämnda staterna. Därefter torde diskus­

sioner få upptagas med de svenska pappersfabrikanterna för att fastställa

deras tillverkningsmöjligheter och priser.

Sedan nu nämnda undersökningar slutförts torde det få ankomma på

Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder i ärendet. Jag beräknar, att

det anslag som nu äskas inte i sin helhet kommer att tagas i anspråk för

här ifrågavarande leveranser under nästa budgetår, och förutsätter, att det

vid behov må disponeras för andra likartade ändamål.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen, att

till

Bilateralt finansiellt bistånd

för budgetåret 1962/63

under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av

²⁰

⁰⁰⁰

⁰⁰⁰ kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

3. Bidrag till Internationella utvecklingsfonden

Förslag om svensk anslutning till Internationella utvecklingsfonden (IDA)

förelädes riksdagen i propositionen 1960: 105. I enlighet med riksdagens

beslut (rskr 1960: 211) är Sverige sedan 1960 medlem av IDA.

Fondens ändamål är att främja ekonomisk utveckling, öka produktivite­

ten och därmed höja levnadsnivån i de mindre utvecklade områdena inom

fondens medlemskrets. I detta syfte skall IDA komplettera Världsbankens

verksamhet genom att tillhandahålla kapital på mindre betungande ränte-

och amorteringsvillkor än de för sedvanliga lån gällande.

Av ett låntagarland kräves en sund ekonomisk politik samt att det av

skäl utanför sin egen kontroll icke kan finansiera en tillfredsställande ut­

vecklingstakt med egna resurser och normala krediter. Fonden kan då

lämna långfristiga lån till investeringsprojekt, vilka har hög angelägenhets-

grad från utvecklingssynpunkt utan att därför vara direkt vinstgivande

eller medföra någon omedelbar ökning av landets förmåga att förränta och

amortera en internationell upplåning på marknadsmässiga villkor. Av IDA

lämnade lån har sålunda avsett vattenförsörjning, väg- och hamnarbeten

etc. Under 1961 lämnades 18 lån på sammanlagt ca 180 milj. dollar. Samt­

liga dessa är räntefria och löper på 50 år, varav de 10 första åren är amorte-

ringsfria.

Medlemskap i fonden står öppet för varje land som är medlem i Världs­

banken, f. n. 74 länder. Av dessa har hittills inemot 60 anslutit sig till IDA.

Med Världsbanken har IDA gemensam styrelse och direktion samt gemen­

samt sekretariat. Medlemmarna äger rösträtt i proportion till sina andelar i

grundkapitalet.

IDA har liksom Världsbanken ställning som ett av Förenta Nationernas

fackorgan. Dess förbindelser med FN:s generalsekreterare, EPTA och Sär­

skilda fonden regleras i en ömsesidig överenskommelse, vari bl. a. föreskri­

ft

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 100

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 dr 1962

ves, att löpande samråd mellan IDA och nämnda organ skall ske i en sär­

skild samordningskommitté.

IDA:s grundkapital uppgår till 1 miljard dollar, vilket skall inbetalas

under loppet av fem år. De industrialiserade länderna, däribland Sverige

och övriga nordiska länder, svarar för ca 75 procent av grundkapitalet.

Dessa länders andelar inbetalas i guld eller konvertibla valutor. För 90 pro­

cent av dessa andelar kan betalningen erläggas i form av räntefria skuldbevis

i egen valuta, vilka skall inlösas på fondens begäran då medlen erfordras

för verksamheten. Dylik inlösen skall i görligaste mån begäras från samt­

liga medlemmar pro rata. Icke industrialiserade länder får erlägga sina an­

delar i egna valutor. Dessa är avsedda att användas restriktivt, varför lDA:s

fritt disponibla kapital högst uppgår till knappt 800 milj. dollar. Inbetal­

ningen är fördelad över fem år, vilket innebär, att fonden kommer att till­

föras omkring 150 milj. dollar om året.

Sveriges andel av grundkapitalet utgör ca 1 procent eller 10,09 milj. dollar.

Detta motsvarar ca 52,2 milj. kr. Härav har under budgetåren 1960/61 och

1961/62 inbetalats ca 22 milj. kr. Sverige har liksom flertalet andra länder

utnyttjat möjligheten att erlägga större delen av betalningen i form av

räntefria skuldförbindelser.

Vid en med hänsyn till slutförandet av den ursprungliga kapitalinbetal­

ningen lämplig tidpunkt och därefter vart femte år skall fondens tillgångar

överses och vid behov beslut om teckning av ytterligare andelar träffas.

IDA kan dessutom när som helst på begäran av en enskild medlem taga

upp frågan om en individuell teckning av ytterligare andelar, varvid be­

slut fattas med två tredjedels majoritet av samtliga röster om det belopp

teckningen må avse och de villkor i övrigt som skall vara förbundna där­

med. Härvid skall övriga medlemmar beredas tillfälle att också teckna ytter­

ligare andelar i syfte att bibehålla sina relativa röstetal. Vidare finnes möj­

lighet för ett medlemsland att på vissa villkor tillskjuta supplementära re­

surser i annat medlemslands valuta, förutsatt att det senare landet lämnar

sitt medgivande härtill. Slutligen förutses, att enskild medlem kan lämna

resurser i egen valuta på de villkor varom överenskommelse må träffas i

varje särskilt fall.

Departementsch ef en

Multilateralt finansiellt bistånd på världsvid bas lämnas av Världsbanken

(IBRD), Internationella valutafonden (IMF), Internationella finansierings-

bolaget (IFC) och Internationella utvecklingsfonden (IDA). Samtliga dessa

har karaktär av Förenta Nationernas fackorgan och upprätthåller nära

kontakt med FN:s tekniska biståndsprogram och Särskilda fond. Världs­

banken och Valutafonden bedriver också för egen samt FN-organens räk­

ning en omfattande teknisk biståndsverksamhet, särskilt i fråga om inven­

tering av naturtillgångar, utvecklingsplanering och ekonomisk politik. Med­

lemskretsen i dessa organ omfattar flertalet länder utom öststaterna.

75

Sveriges medverkan i Världsbanken innebär, att vi ställt drygt 100 milj. kr.

till bankens förfogande för dess utlåningsverksamhet och att vi garanterar

för bankens förpliktelser intill ett belopp av ca 930 milj. kr. (prop. 1950: 89,

1959:126; rskr. 1950:152, 1959:275). Medlemsländernas insatser och av­

kastningen på dessa utgör emellertid numera en mindre del av bankens ut-

låningskapacitet än den som grundar sig på upplåning från regeringar och

centralbanker, obligationsemissioner på de internationella kapitalmarkna­

derna samt överlåtelser av lån som banken beviljat. I motsats till många

andra länder har Sverige icke i nämnvärd grad medverkat i denna del av

bankverksamhetens finansiering. En svensk insats kunde i och för sig mo­

tiveras av det stora värde för u-länderna som bankens långivning till rän-

tabla basinvesteringar obestridligen har, särskilt när dessa — som ofta är

fallet — ingår som led i utvecklings- och industrialiseringsprogram, utar­

betade i samverkan mellan banken och låntagarlandet. Banken torde också

vara angelägen att förankra sin upplåning så brett som möjligt. En svensk

prestation av ifrågavarande slag kunde få formen av emission i Sverige av

ett världsbankslån eller köp av redan emitterade skuldförbindelser. I båda

fallen är medverkan från såväl statens som riksbankens och den privata

marknadens sida i princip möjlig. Med nuvarande svenska ränteläge ställer

det sig emellertid i praktiken väsentligt dyrare för banken att placera sin

upplåning i Sverige än på de marknader som hittills anlitats och på vilka

banken f. n. inte har större svårigheter att anskaffa erforderligt kapital. Nå­

got omedelbart intresse från bankens sida att komma in på den svenska ka­

pitalmarknaden torde således inte föreligga. Läget kan emellertid senare

komma att förändras varvid frågan får upptagas till prövning.

Tillgången till Internationella valutafondens kortfristiga stabiliserings-

krediter är av betydelse inte minst för de underutvecklade länderna i deras

strävan att trots betalningsbalanskriser genomföra sina utvecklingsprogram.

Ett allmänt stöd av Valutafondens verksamhet kan från svensk sida lämnas

genom den anslutning till ett arrangemang för ökning av fondens resurser,

som i dagarna underställes riksdagens prövning.

Världsbanken och Valutafonden har båda en femtonårig verksamhet bak­

om sig, varunder de haft att tillgå mycket stora och successivt växande fi­

nansiella resurser. Internationella finansieringsbolaget (IFC) grundades

1956 och har hittills varit av mindre betydelse för det finansiella biståndet

till u-länderna (statsv. prop. 1956, bil. 28, rskr. 1956: 147). Bolagets inbe­

talade grundkapital uppgår till knappt ¹⁰⁰ milj. dollar, varav över hälften

inte är utnyttjad. Någon hrist på resurser synes IPX således inte för närva­

rande lida. Sveriges andel uppgår till ca 5,7 milj. kr. IFC:s finansierings­

verksamhet sker i nära anslutning till privata investeringar, vilket förstär­

ker dess effekt. Ett viktigt syfte med IFC är för övrigt att bolaget skall tjä­

na som katalysator för en växande ström av privat investeringskapital till

u-länderna. Intresse för IFC har dokumenterats av svenskt näringsliv. Sam­

verkan mellan IFC och svenska företag i de senares u-landsinvesteringar tor­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

7G

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

de för närvarande vara det bästa stöd soin från svensk sida kan lämnas bo­

laget, samtidigt som härmed svensk företagsamhet kan draga nytta av bola­

gets överblick, tekniska kunnande och finansiella resurser.

Medan de nu nämnda organen bedriver sin verksamhet efter affärsmäs­

siga grunder, är Internationella utvecklingsfondens (IDA) kreditgivning av

mera benefik karaktär. Alla de 18 krediter som IDA lämnat under de första

åtta månaderna av sin utlåningsverksamhet (från våren 1961) var sålunda

på 50 år med en amorteringsfri period på 10 år, varefter återbetalning sker

först med

1

procent årligen under

10

år och sedan med

3

procent årligen un­

der de resterande 30 åren. Krediterna är räntefria, men för täckande av

IDA:s administrationskostnader utgår en årlig avgift av 3/4 procent. Fler­

talet av dem har avsett väg- och vattenbyggnadsprojekt. Av det vid senaste

årsskifte totalt utlånade beloppet, 181 milj. dollar, hänförde sig praktiskt

taget hälften till krediter till Indien. Det vill synas som om krediter från

IDA skulle komma att spela en framträdande roll i det internationella stöd

åt Indiens och Pakistans utvecklingsplaner som lämnas inom ramen för de

s. k. Indien- och Pakistankonsortierna.

Denna kreditgivning på liberala villkor motiveras av att behovet av ut-

vecklingskapital är stort och växande samtidigt som ett stigande antal u-län-

der närmar sig gränsen för vad de med hänsyn till redan existerande åter-

betalningsskyldighet och väntad betalningsbalansutveckling rimligen kan

upplåna utomlands på konventionella villkor. Härtill kommer, att många

av de nya staterna å ena sidan inte i samma utsträckning som tidigare kan

räkna med finansiellt stöd från sina f. d. moderländer, medan de å andra

sidan ännu inte uppnått en kreditvärdighet som gör det möjligt för dem att

låna utomlands i erforderlig skala. I denna situation erfordras andra finan­

sieringsformer än dem som världsbankslån eller krediter av liknande art er­

bjuder, om fundamentala investeringsbehov skall kunna tillgodoses. IDA

tillhandahåller således en angelägen form av utvecklingsbistånd, och dess

resurser tages snabbt i anspråk för kreditgivningen. Det är därför naturligt,

att IDA:s ledning redan vädjat om extra kapitalinsatser utöver de ordina­

rie, vilka enligt stadgan skall inbetalas i fem rater åren 1960—1964. IDA:s

stadga förutser också olika former av dylika insatser, ehuru några sådana

ännu inte kommit till stånd.

Ser man till föreliggande behov, torde alltså en förstärkning av IDA:s re­

surser vara en i nuvarande läge värdefull form för svenskt finansiellt bi­

stånd. Också det sätt varpå IDA tillgodoser dessa behov talar för denna bi­

ståndsform. Ett omsorgsfullt arbete nedlägges på urval, förberedande och

följande av de projekt och program som IDA finansierar. Man fäster stort

avseende vid att mottagarländerna för en sund ekonomisk politik. Med IDA-

medel finansierade inköp bindes inte till visst land utan sker på grundval av

fri internationell konkurrens. Genom att utnyttja Världsbankens sekreta-

riatsresurser och tillgodogöra sig dess mångåriga erfarenheter når IDA en

hög grad av administrativ effektivitet. Personalunionen mellan de båda in­

7-7

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

stitutionerna tryggar också en nödvändig samordning av deras krediter till

ett och samma land. Behovet av koordination med FN :s närbesläktade verk­

samhet tillgodoses genom en särskild förbindelsekommitté.

Det ordinarie svenska bidraget till IDA uppgår för innevarande budgetår

liksom för de tre närmast följande till 10 048 000 kr. Mot bakgrund av vad

jag anfört i det föregående förordar jag, att IDA under nästa budgetår, ut­

över det då förfallande ordinarie bidraget, tillföres en extra svensk kapital­

insats uppgående till ett tre gånger så stort belopp eller 30 144 000 kr.

Syftet med en svensk aktion av angivet slag bör vara att öka IDA:s totala

kreditgivningskapacitet. IDA:s stadga anger två vägar för en sådan ökning

av resurserna: teckning av ytterligare andelar respektive tillskjutande av

supplementära resurser. Teckning av ytterligare andelar medför en i mot­

svarande mån ökad rösträtt för vederbörande land och kräver bl. a. av detta

skäl godkännande av IDA:s styrelse, varjämte Övriga medlemmar skall er­

bjudas tillfälle att teckna de ytterligare andelar som erfordras för att deras

relativa röstetal skall bibehållas. Tillskjutande av supplementära resurser

kan ske dels i annat medlemslands valuta, dels i egen valuta. Den förra

möjligheten är inte aktuell i Sveriges fall. Beträffande den senare sager stad­

gan endast att sådana valutatillskott skall ske på villkor varom överenskom­

melse må träffas.

Vid förberedande kontakter med IDA-ledningen har framkommit, att man

inom denna avgjort föredrager att ett eventuellt svenskt extra bidrag sker i

form av tillskjutande av supplementära resurser i svenska kronor snarare

än som en andelsteckning. Förstnämnda bidragsform betecknas som den för

närvarande fördelaktigaste när det gäller att få till stånd en ökning av IDA:s

resurser på längre sikt. Man har emellertid förklarat sig beredd att, om Sve­

rige i samband med andra länders framtida andelsteckning så skulle önska,

rekommendera det svenska bidragets omvandling till andelsteckning.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att

Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen, att

dels

bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de åtgärder som

erfordras för lämnande av ett extra svenskt bidrag till Inter­

nationella utvecklingsfonden

dels ock

till

Bidrag till Internationella utvecklingsfonden

för budgetåret 1962/63 på kapitalbudgeten under fonden för

låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag av 40 200 000 kr.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Olof Sundström

78

Kangl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

Bilaga

4

Kommersiellt bistånd

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

23 februari 1962.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling,

S^koglund, E^denman, J^ohansson, ^af G^eijerstam, H^olmqvist.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anför efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter.

Såsom statsministern tidigare denna dag anfört har från det svenska nä-

ringslivets sida uttryckts önskemål om vidgade insatser från statens sida på

det kommersiella biståndets område. Man har därvid bl. a. hänvisat till att

vissa länder under de senaste åren börjat tillämpa en garantipraxis som sträc­

ker sig längre än nuvarande svenska exportkreditgarantisystem. Dessa för­

hållanden anses försvåra svenska företags insatser i u-länderna i jämförelse

med motsvarande insatser från andra länders företag.

De nuvarande bestämmelserna för den statliga exportkreditgarantigiv-

ningen grundas på riktlinjer fastställda av 1959 års riksdag på förslag av

Kungl. Maj:t (prop. 112; rskr 214). Efter medgivande av 1961 års riks-

dng (prop. 195; rskr 393) fastställdes totalramen för garantigivningen till

ett belopp av ²

⁰⁰⁰ milj. kr. att gälla intill utgången av budgetåret 1962/63.

Tidigare utgjorde maximibeloppet för garantierna 1 000 milj. kr.

Ärenden rörande statlig exportkreditgaranti prövas och avgöres av ex­

portkreditnämnden.

Departementschefen

Vid framläggandet av förslag till 1961 års riksdag om höjning av totalra­

men för garantigivningen till

2

000

milj. kr. att gälla intill utgången av bud­

getåret 1962/63 framhöll jag bl. a., att vid förordandet av en garantiram av

2000

milj. kr. hänsyn hade tagits till att en vidgad svensk biståndsgivning

till u-länder skulle komma att medföra ökat behov av utrymme för export-

kreditgarantier.

Exportkreditgarantier beviljas redan nu i relativt stor utsträckning för

export till u-länder. Det kan sålunda nämnas, att exportkreditnämndens

79

utestående totalengagemang (utfärdade ocli i utsikt ställda garantier) för

export till dylika länder den 31 december 1961 uppgick till 329 milj. kr.,

vilket motsvarar drygt en tredjedel av samtliga garantier. För dessa garan­

tier har i princip tillämpats de villkor, exempelvis rörande kredittider och

betalningsvillkor i övrigt, som regelmässigt uppställes. I och med att ökade

resurser över huvud taget ställts till förfogande finns ett ökat utrymme för

sådan normal garantigivning till u-länderna.

I samband med en ökad svensk biståndsgivning till u-länder kan det

emellertid föreligga behov av att oberoende av de allmänna principer som

tillämpas för garantigivningen kunna stödja från biståndssynpunkt särskilt

önskvärd export till ifrågavarande länder. Det kan sålunda vara önskvärt att

kunna garantera även i fall då kredittidens längd eller andra omständigheter

lägger hinder i vägen för garantistöd i normal ordning. Det kan härvidlag

erinras om att den normala längsta kredittid, som för närvarande tillämpas

i enlighet med internationellt vedertagna normer, utgör fem år. För att så­

dana ur biståndssynpunkt särskilt angelägna projekt skall kunna genom­

föras torde det i många fall vara erforderligt att vid garantigivningen till-

lämpa för exportörer gynnsammare villkor än som normalt gäller. Projektets

karaktär bör få avgöra hur långt utöver gängse villkor det i det enskilda fal­

let kan vara motiverat att gå. Hänsyn bör bl. a. tagas till projektens inpass-

ning i eventuellt förefintliga utvecklingsprogram för u-landet i fråga.

Den svenska exportkreditgarantigivningen har hittills karakteriserats av

att den anpassats till internationella överenskommelser på hithörande område.

Det torde ligga i svenskt intresse att så sker allt framgent. Med hänsyn här­

till bör i enlighet med utvecklad praxis de principer, som i här avsedda fall

kan komma att tillämpas för en särskilt liberal garantigivning på u-länder­

na, anmälas till vederbörande internationella organ, i första hand Bern-

unionen.

En sådan generell möjlighet att tillämpa liberalare villkor på ur bistånds-

synvinkel särskilt intressanta enskilda projekt i skilda länder bör i fall så

anses lämpligt kunna kompletteras med bilaterala avtal mellan Sverige och

ett eller flera särskilt utvalda u-länder.

Det kan i detta sammanhang erinras om det avtal som år 1961 träffats

med chilenska regeringen om långfristiga exportkrediter för vissa leveranser

i samband med återuppbyggnadsarbetet efter den våren 1960 inträffade na­

turkatastrofen i Chile. För dessa garantier, som avser krediter intill ett be­

lopp av ²⁰ milj. kr., skall gälla en kredittid av intill ¹⁰ år.

För att säkra att utrymme finnes för en sådan mera selektiv garantigiv­

ning för särskilda exportprojekl av intresse för u-länderna som här skis­

serats, synes Kungl. Maj :t inom den av riksdagen fastställda garantiramen

böra tills vidare reservera 200 milj. kr. för ändamålet. Den nuvarande ramen

för garantigivningen —

2

000

milj. kr. — gäller till och med budgetåret

1962/63, och riktlinjerna för garantigivningen i fortsättningen måste sålun­

da underställas riksdagen redan år 1963.

Det administrativa handhavandet av den speciella garantigivning varom

Knngl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

80

här är fråga torde få övervägas av Kungl. Maj :t. Det ligger i sakens natur,

att riktlinjerna för den speciella garantigivningen bör anknytas till vad

som gäller för garantigivningen i stort. Den närmare utformningen av dessa

riktlinjer och av erforderligt samråd mellan exportkreditnämnden och or­

gan som handlägger biståndsärenden torde — sedan frågan behandlats av

beredningens för internationella biståndsfrågor arbetsgrupp för kommer­

siellt bistånd — få ankomma på Kungl. Maj:t. Jag förutsätter vidare, att

för det fall en eventuell garantiverksamhet av här ifrågavarande slag med­

för förluster, riksdagen i särskild ordning anvisar medel för deras täckning.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen

att godkänna de förslag beträffande exportkreditgaranli-

givningen som i det föregående angivits.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj:t Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

Ur protokollet:

Nils van der Heeg

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1062

81

Bihnng

RAPPORT RÖRANDE DET SVENSKA

UTVECKLINGSBISTÅNDET

I anslutning till det arbete som bedrivits inom den i februari 1961 till­

satta beredningen för internationella biståndsfrågor bär en särskild inter-

departemental arbetsgrupp på regeringens uppdrag kartlagt olika bistånds­

former och undersökt vissa problem sammanhängande med den svenska bi-

ståndsgivningen. Gruppens arbete har resulterat i ett antal promemorior

vilka efterhand tillställts beredningen och diskuterats av denna. Dessa pro­

memorior sammanfattas och kompletteras i föreliggande rapport^.1 Ehuru

större delen av det material varpå rapporten bygger sålunda även behand­

lats i beredningen, har denna inte tagit ställning till rapportens innehåll.

Denna rapport är givetvis inte att betrakta som någon uttömmande och

slutgiltig genomgång av biståndsproblemen. Åtskilliga frågor har på grund

av sin komplicerade natur och den begränsade tid som stått till förfogande

inte kunnat behandlas mer än mycket ytligt, andra har helt förbigåtts. Bland

de spörsmål som således kan tarva närmare utredning må nämnas bered­

skapsplanering av konjunkturutjämnande bistånd, formerna och villkoren

för bilateral finansiell biståndsgivning, jordbrukspolitikens roll i den all­

männa biståndspolitiken, sänkning av tullar och skatter på u-landsvaror

och dess effekt i exportlandet och i Sverige, riskreducerande och finansie-

ringsunderlättande åtgärder till stöd för kommersiella u-landstransaktioner

(på grundval av de väntade förslagen från beredningens grupp för kom­

mersiellt bistånd), biståndsfinansiering genom upplåning på den inhemska

kapitalmarknaden, samarbete med ekonomiska institutioner vid universitet

och högskolor i avsikt att tillgodose de biståndspolitiska instansernas behov

av fortlöpande orientering rörande forskningsresultat och erfarenheter på

utvecklings- och biståndsproblemens område.

Arbetsgruppen har under senare delen av sin verksamhet bestått av byrå­

cheferna O. Palme (ordförande) och H. Lundström (sekreterare), byråchef

B. Odhner och förste sekreterare H. Berg från utrikesdepartementet, stat­

sekreterare E. Michanek från socialdepartementet, byråcheferna I. Ecker-

sten och L. Kalderén och förste kanslisekreterare P. Vinde från finans­

departementet samt byråchef Å. Englund och förste kanslisekreterare N. B.

Leuf från handelsdepartementet. I gruppens arbete har även medverkat bl. a.

utrikesrådet S. Åström, avdelningschef P. Lind och förste sekreterarna E.

Braunerhielm och C. Lidgard (utrikesdepartementet), budgetsekreterare L.

Klackenberg och förste kanslisekreterare K. Bothén (finansdepartementet),

1 I sitt ursprungliga skick publiceras flertalet av promemoriorna i Statens offentliga utred­

ningar (SOU 1962:12).

82

avdelningschef S. Moberg (ecklesiastikdepartementet), budgetsekreterare

S.-E. Orrö (handelsdepartementet) samt fil. lic. U. Herz, sekreterare M. Ivihl-

berg, docent B. Kragh, byrådirektör G. Olderin, bankkamrer B. Thomé och

professor A. östlind.

Stockholm den 20 februari 1962

OLOF PALME

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

Hans O. Lundström

Innehåll

1. Underutveckling och utvecklingsbistånd

............................................ 83

A. Underutvecklingens kännetecken............................................. 83

B. Några drag i utvecklingsmekanismen...................................... 87

G. Behovet av kunskap .................................................................. ⁸⁸

D. Behovet av kapital...................................................................... ⁹⁰

E. Behovet av utrikeshandel .......................................................... ⁹⁴

F. Biståndets roll............................................................................... ⁹⁰

G. Biståndets former........................................................................... ⁹⁷

II. Den internationella biståndsgivningen ................................................ 103

A. Biståndets omfattning och fördelning i stort ....................... 103

B. Vissa främmande länders biståndsgivning.............................. 108

C. Öststaternas biståndsgivning...................................................... HO

III. Den svenska biståndsgivningen

..........................................................

119

A. Handelspolitiskt bistånd.............................................................. 120

B. Kommersiellt bistånd.................................................................. ¹²¹

C. Finansiellt bistånd ....................................................................... ¹²³

D. Tekniskt bistånd........................................................................... ¹²⁴

E. Humanitärt bistånd....................................................................... 129

IV. Det svenska biståndet ur utrikespolitisk synvinkel

.........................

130

V. Det svenska biståndet ur ekonomisk synvinkel

............................... ¹³⁵

A. Samhällsekonomiska aspekter..................................................... 135

B. Personella aspekter.......................................................................

141

C. Budgettekniska aspekter.............................................................. ¹⁴⁴

VI. Det svenska biståndet ur effektivitetssynvinkel ...............................

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

83

I. Underutveckling och utvecklingsbistånd

Begreppet »underutveckling» kan definieras på olika sätt. För praktiska

ändamål synes det emellertid lämpligast att utgå från den bestämning av vad

ett »underutvecklat land» är som numera är vedertagen inom Förenta Na­

tionerna. FN räknar till »mindre utvecklade» eller »underutvecklade» län­

der »alla länder och områden i Afrika, Nord- och Sydamerika, Asien och

Oceanien med undantag av Sydafrikanska unionen, Canada, Förenta Sta­

terna, Japan, Australien och Nya Zeeland». Några europeiska länder kom­

mer således här inte med. I de studier och den statistik som FN publicerar

om dessa länder redovisas inte heller Folkrepubliken Kina, Nord-Korea och

Nord-Vietnam. Det huvudsakliga skälet är att dessa senare länder inte rap­

porterar till FN. Med dessa avgränsningar kvarstår som »u-länder» i FN:s

mening inemot ett

100

-tal länder och territorier med en sammanlagd folk­

mängd av storleksordningen 1 300 milj.

A. Underutvecklingens kännetecken

U-länderna innefattar såväl några av de största som flertalet av de mindre

av världens stater. Olikheterna dessa länder emellan är mycket stora. Gene­

rella omdömen om förhållandena i u-länderna är därför vanskliga. Denna

allmänna reservation måste hållas i minnet när man genom angivande av

olika kännetecken på underutveckling söker närmare bestämma dennas in­

nebörd. Kännetecknen återfinns dock alla eller nästan alla med varierande

styrka i de berörda länderna.

Dessa kännetecken på underutveckling kan lämpligen uppdelas på sådana

som hänför sig till konsumtionsnivån och sådana som hänför sig till pro­

duktionsmetoderna och produktionsorganisationen. 1

1. Levnadsnivån i u-länderna

Underutvecklingssymptomen på konsumtionssidan kan sammanfattas i

uttrycket massfattigdom och specificeras med avseende på exempelvis nä-

ringsnivå, bildningsnivå och hälsonivå.

Vad näringsnivån beträffar beräknas »normalbehovet» vara ca 2 750 kalo­

rier per dygn och individ. Befolkningen i flertalet u-länder — bland dessa

exempelvis Indien, Peru, Ceylon, Filippinerna, Indonesien — måste emeller­

tid nöja sig med en genomsnittlig kaloritillgång på mindre än 2 000 kalorier.

Ännu mera markerad torde undernäringen vara med avseende på födans

kvalitet. Kostens ensidighet medför att befolkningen i dessa länder lider brist

på framför allt proteiner, vilka har stor betydelse bl. a. för organismens mot­

ståndskraft mot sjukdomar. Proteintillgången för de angivna länderna har

beräknats till mellan 3 och 15 gram per dag mot 60 gram vid »fullvärdig

kost».

Ett mått på utbildningsnivån är att analfabetismen för flertalet u-länder

84

torde variera mellan 50 och 90

%.

Analfabetismen är både symptom på och

en av orsakerna till den okunnighet och traditionsbundenhet som ofta

starkt hämmar ekonomiska och sociala framsteg. I regel saknas den yrkes­

utbildning som skulle kunna främja arbetsfördelning och produktivitet.

Även i fråga om universitet och högre läroanstalter, inte minst för lärarut­

bildning, råder flerstädes stor brist.

Den låga hälsonivån kan exemplifieras med spädbarnsdödligheten och me­

dellivslängden. Medan spädbarnsdödligheten för flertalet europeiska länder

räknas i tiotal promille, uppgår den i många u-länder till tiotals procent; i

vissa länder dör mer än vartannat barn före ett års ålder. Den statistiska

medellivslängden påverkas till en del av denna höga spädbarnsdödlighet men

är även ett uttryck för människornas hårda livsvillkor och ringa motstånds­

kraft mot sjukdomar. I Indien, Burma, Pakistan, Guinea, Uganda, Kongo

m. fl. länder varierar medellivslängden mellan 30 och 40 år, medan den för

länderna i Europa håller sig på nivån 65—70 år (för Sverige 73 år). Ytter­

ligare ett mått på det dåliga hälsotillståndet i u-länderna utgör den höga

frekvensen av infektions- och parasitsjukdomar. Det genomsnittliga antalet

invånare per läkare ligger högt: en rad länder i Afrika har över 20 000 in­

vånare per läkare, och 5 000—20 000 torde vara det normala för flertalet u-

länder. För de rika industriländerna i Västeuropa och Nordamerika ligger

siffran i närheten av

1

000

.

De gängse statistiska värdena över per-capita-inkomsten kan med vissa re­

servationer användas som ett mått på konsumtionsnivån. Man kan genom

fixering av ett lämpligt tröskelvärde få en visserligen godtycklig men ändå

entydig gränsdragning mellan utvecklade och underutvecklade länder. På

denna metod bygger i stort sett FN:s klassifikation.

Mot per-capita-inkomsten som mått på underutveckling kan flera invänd­

ningar riktas. Den höga graden av egenhushållning i de underutvecklade

länderna gör siffrorna mycket osäkra (alldeles bortsett från statistikens då­

liga kvalitet i dessa länder). Sådana viktiga element i levnadsförhållandena

som hälso- och bildningsstandarden kommer otillräckligt till utryck i gäng­

se nationalinkomstberäkningar. Genomsnittsvärdena täcker i vissa fall stora

olikheter i inkomstnivån inom landet. Huvuddelen av befolkningen i ett

land som Venezuela uppvisar sålunda utan tvivel tydliga underutvecklings-

svmptom, samtidigt som inkomsten per capita ligger i nivå med den som

redovisas för flera länder, vilka inte brukar räknas till de underutvecklade.

Vid omräkningen av ett lands i inhemsk valuta uppskattade nationalinkomst

till en världsvaluta (t. ex. dollar eller pund) måste slutligen ofta fiktiva el­

ler uppenbart orealistiska växelkurser komma till användning.

Trots dessa svagheter anses per-capita-inkomsten vara en någorlunda god­

tagbar index för en grov indelning av länderna i utvecklade och underut­

vecklade. Skillnaderna i de absoluta värdena för rika och fattiga länder är

nämligen så markanta, att felfaktorer i jämförelse härmed får mindre bety­

delse.

Enligt officiella FN-siffror för perioden 1955—57 skulle således ett 50-tal

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

85

länder — bland dessa sådana som Indien, Pakistan, Thailand, Sudan, Kongo

— med sammanlagt ca 850 milj. invånare ha en nationalinkomst per in­

vånare av mindre än 500 kronor. Dessa siffror kan jämföras med motsva­

rande för USA, ca 11 000 kronor, och Sverige, ca 7 000 kronor. De mest fram­

skridna av de länder, som räknas till u-länderna, exempelvis Israel, Uruguay

och Venezuela, kommer upp till belopp på omkring 3 000 kronor. Men detta

är några enstaka undantagsfall, alla de övriga u-länderna har en national­

inkomst per capita understigande 1 500 kronor.

Det föreligger således en klyfta mellan fattiga länder och rika. Det är ett

ofta påtalat faktum att denna klyfta vidgas. För flertalet västliga länder

räknar man med en årlig produktionsökning om ca 4 % vid endast lång­

samt växande befolkningstal. Motsvarande genomsnittssiffra för u-länderna

är visserligen inte avsevärt mycket lägre, men genom dessa länders våld­

samma befolkningsökning uppskattas den genomsnittliga per-capita-in-

komsten stiga endast med ¹ å ² % per år, d. v. s. ca hälften så mycket som i

flertalet industriländer. Och detta från en så mycket lägre nivå att tillskot­

ten i absoluta tal blir obetydliga.

Varje beräkning av inkomstutvecklingen, konsumtionen eller produktio­

nen per capita i de underutvecklade länderna ger en erinran om vad man

skulle kunna kalla det demografiska dramat i dessa länder. Dramat konsti­

tueras av tre faktorer, nämligen födelsetalens utveckling, dödlighetskurvan

och det årliga födelseöverskottets fluktuationer, som är avgörande för be-

folkningsnumerärens tillväxthastighet. Generellt kan sägas, att de under­

utvecklade länderna i regel har en nativitet på 40—50 promille. Dödstalen

beräknas för närvarande ligga vid 31 promille för Afrika, 27 promille för

Asien och 16 promille för Latinamerika. För Europa utom Sovjetunionen

ligger födelsetalet vid 18 promille och dödstalet vid 9 promille. FN:s be-

folkningsstatistiker kalkylerar mot denna bakgrund med en befolknings­

tillväxt på 1,6 % om året för Afrika, 1,7 % för Asien och 2,4 % för Latin­

amerika mot 0,9 % för Europa. Det skulle knappast förvåna om de folk­

räkningar som vid 1960-talets ingång genomfördes i en lång rad under­

utvecklade länder kommer att ge anledning till en justering uppåt, åtmins­

tone då det gäller siffran för Asien. Det är inte svårt att inse, vilken be­

lastning på de fattiga ländernas ekonomi och utvecklingssträvanden en så­

dan befolkningsökning måste utgöra, alldeles frånsett de hälsomässiga och

sociala konsekvenserna för mödrarna och de redan födda barnen. 2

2.

U-ländernas produktionsförhållanden

De underutvecklingssymptom som hänför sig till produktionsmetoderna

och produktionsorganisationen är svårare att beskriva och kvantifiera än

dem som berör levnadsnivån. Mellan de olika slagen av symptom råder ett

inbördes beroendeförhållande. Från den västerländska industrialiseringen

har vi erfarenheten att en förbättring av levnadsförhållandena för det sto­

ra flertalet människor försiggick parallellt med en omvandling av produk­

tionens inriktning, organisation och teknik. Det är icke självklart, att ett

86

lika starkt samband föreligger för u-ländernas del. Med denna reservation

kan man ange följande exempel på produktionsmässiga underutvecklings-

symptom.

Självhushållningen har en synnerligen stor omfattning i u-länderna.

Marknadshushållningen är begränsad till en liten sektor; inslagen av kol­

lektiv konsumtion är mycket små. Eftersom självhushållningen är så do­

minerande finns det ingen utbildad marknadsorganisation, vilket i sin tur

konserverar självhushållningen.

Jordbruket utgör i flertalet u-länder den helt dominerande näringen. Den

stora majoriteten av de förvärvsarbetande — 70 å 90

%

— utgörs av jord­

brukare. I rätt stor utsträckning är de självägande men besitter i gengäld

mycket små jordarealer. Särskilt gäller detta i länder som kännetecknas

av snabb befolkningstillväxt med åtföljande ägosplittring genom arvskif­

ten. I andra länder, särskilt i Asien och delvis även i Latinamerika, brukas

jorden i stor utsträckning av arrendatorer, vilka i regel befinner sig i ett

starkt ekonomiskt beroendeförhållande till jordägaren. Slutligen förekom­

mer på sina håll plantage- och storgodssystem med även i dessa fall ofta

starkt beroende jordbruksarbetare. På landsbygden är jordbruksdominan-

sen så fullständig, att handel och hantverk oftast ännu inte utkristallise­

rats som särskilda yrken utan på sin höjd utövas som bisyssla i kombina­

tion med jordbruk. Handelns koncentration till städerna, där den ofta för­

enas med kreditgivning, är på olika sätt till förfång för jordbrukarbefolk­

ningen, bl. a. genom att skapa en omfattande skuldsättning bland denna.

Den moderna tekniken och den industriella organisationsformen har en­

dast punktvis eller inte alls vunnit insteg i u-ländernas näringsliv. Jord­

bruket är bundet vid traditionella metoder och utövas med primitiva red­

skap. Även där jorden äganderättsligt ligger samlad i stora enheter bedrivs

jordbruket sällan efter rationella stordriftsmetoder. Enstaka existerande

industriföretag, t. ex. för exploatering av inhemska naturtillgångar, funge­

rar som i förhållande till näringslivet i övrigt fristående enklaver. De ut­

övar i sin isolering inte någon köpkraftseffekt och ger inte upphov till nå­

gon kumulativ expansionsprocess. Liksom de direkta vinsterna ofta tillfal­

ler en mycket liten krets av ägare — ofta utländska sådana — stannar de

indirekta vinsterna inom en trång geografisk och social sektor.

U-ländernas resurser i fråga om naturtillgångar är otillräckligt eller ej

alls utnyttjade. Visserligen kan den koloniala utvinningen av råvarorna i

några fall snarast ha inneburit en överexploatering, men man har i regel

koncentrerat sig på snabbt räntabla investeringar och avstått från sådana

med mera fördröjd avkastning. Investeringarna för att utnyttja icke di­

rekt »exportabla» potentiella tillgångar — t. ex. vattenkraft o. dyl. — har

oftast försummats.

Även u-ländernas arbetskraftsresurser är otillräckligt utnyttjade, både

kvantitativt och — framförallt — kvalitativt. Praktiskt taget alla u-länder

utmärks av vidsträckt undersysselsättning. Detta är givetvis mest markerat

i länder med kraftig befolkningstillväxt. Undersysselsättningen, som sam­

manhänger med den agrara näringsstrukturen, är samtidigt ett uttryck för

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

87

en bristande rörlighet hos arbetskraften. Ännu viktigare är emellertid ar­

betskraftens kvalitativa underutnyttjande i betydelsen av dess bristande

utbildning. Därför kan det vid sidan av ett utpräglat allmänt arbetskrafts-

överskott samtidigt inom vissa sektorer råda en markerad och besvärande

arbetskraftsbrist, som hämmar den ekonomiska utvecklingen.

U-länderna utmärks genomgående av låg investeringskvot, vilket i regel

motsvaras av låg sparkvot. Andelen 5—10 % av nationalinkomsten bru­

kar uppges som en vanlig investeringskvot i u-länderna. Den låga spar-

procenten är givetvis i första hand ett uttryck för befolkningens fattig­

dom ; de fåtaliga rika har ofta en låg sparkvot på grund av stor lyxkonsum­

tion, eller också väljer de för samhällshushållningen improduktiva spar­

former. Frånvaron av en institutionell kapitalmarknad gör dessutom att

det potentiella sparandet inte kan fångas upp och än mindre kanaliseras

till produktiva investeringsändamål.

Flertalet u-länder utmärks av ensidighet i exportstrukturen. Exporten

är sålunda koncentrerad till råvaror och tropiska produkter, för det mesta

en enstaka eller ett fåtal sådana. Sålunda domineras Ghanas export helt

av kakao, Ceylons av té, Venezuelas av olja och järnmalm, Indonesiens av

gummi, Egyptens av bomull o. s. v. Denna exportensidighet gör u-länderna

starkt beroende av konjunkturutvecklingen i de industriella avnämarlän-

derna samt av efterfråge- och prisutvecklingen på de specifika avsättnings­

marknaderna. Detta beroende har givit u-ländernas ekonomi en instabili­

tet, som ofta äventyrat eller omintetgjort ansatserna till nationell planering

samt avbrutit början till en ekonomisk expansion.

När det gäller inkomst- och förmögenhetsfördelningen är en markerad

ojämnhet regel — bortsett från en rad smärre länder med en »jämn fattig­

dom». I många länder förekommer rikedom och extrem fattigdom sida vid

sida. Realkapitalet i form av större jordegendomar, plantager, gruvor, olje-

källor o. dyl. befinner sig i händerna på ett litet fåtal, emellanåt utlän­

ningar eller en etnisk minoritet. Denna ofta fastlåsta ojämnhet i förmö­

genhetsfördelningen öppnar stora möjligheter till monopolistiska förfaran­

den, vilka är ägnade att konservera eller rent av fördjupa inkomstklyf­

torna, liksom att ytterligare markera personliga och politiska beroendeför­

hållanden.

Frånvaron av en effektiv förvaltning och den kvantitativa och kvalitativa

underbemanningen av alla slag av offentliga tjänster är vanligen ett karakte-

ri sti sk t underutvecklingssymptom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

B. Några drag i utvecklingsmekanismen

När möjligheten av ekonomisk utveckling av u-länderna skall bedömas för­

utsätts det mot bakgrunden av västerländska historiska erfarenheter att en

viss primär expansion i en eller flera sektorer av näringslivet under gynn­

samma förutsättningar kan få en s. k. »multiplikatoreffekt», d. v. s. utlösa

eu kedjereaktion av nya ekonomiska aktiviteter och investeringar, tills ut­

88

vecklingen småningom blir »självgenererande» och leder till ett mer automa­

tiskt framåtskridande.

För att klargöra hur en sådan multiplikatoreffekt uppstår i den moderna

hushållningen brukar man hänvisa till den s. k. »köpkraftsmultiplikatorn»,

enligt vilken ett visst primärt inkomsttillskott för en kategori löntagare el­

ler småföretagare föranleder dem att efterfråga fler varor och tjänster, vil­

ket i sin tur stimulerar företagarna till nyanställningar och nyinvesteringar

for att kunna tillgodose den ökade efterfrågan. Ett annat enkelt tillväxtsche-

ma utgår från en skickligt planerad och genomförd primär investering, som

ger upphov till en så betydande vinst, att företaget lockas och sätts i stånd

att företa ytterligare investeringar.

En annan teori talar om »utvecklingsblock» och hävdar betydelsen av den

psykologiska spridningseffekt som utgår från ett visst primärt investerings-

initiativ av större omfattning, t. ex. ett dammbygge. Det ursprungliga projek­

tet antas inge förväntningar om en fortsatt utveckling och utlöser därmed in-

vesteringsincitament, innan någon »köpkraftsmultiplikator» ännu hunnit gö­

ra sig gällande. De olika investeringarna bildar så småningom ett samman­

hängande mönster, ett utvecklingsblock.

Man har med avseende på u-länderna hävdat, att det i första hand gäller

för dem att passera en »utvecklingströskel», d. v. s. att få till stånd en till­

räckligt stark primär förändringsimpuls för att en självgenererande utveck-

ling a'\ nyss antytt slag skall kunna komma igång. U-ländernas nuvarande

hushållning kan allmänt beskrivas som stationär, d. v. s. den har status quo

ifråga om produktionsmetoder och produktionsorganisation som medveten

eller omedveten riktpunkt. Sedan väl tröskeln passerats borde u-länderna ha

lika stora förutsättningar som de rikare länderna att komma in i en självge­

nererande standardlyftning. För att u-länderna skall kunna nå fram till detta

stadium fordras att de har utvecklingsvilja, vilket vanligen kommer till ut­

tryck i de planer för den ekonomiska utbyggnaden som görs upp, ofta i sam­

arbete med internationella organisationer. Vidare måste de äga vissa institu­

tionella förutsättningar för att — sedan väl en tillräckligt stark primär im­

puls i expansionistisk riktning erhållits — en spridning av denna och så små­

ningom även av standardförbättringen skall kunna komma till stånd.

I det följande behandlas u-ländernas behov av respektive kunskap, kapital

och handelsförbindelser med industriländerna. En sådan uppdelning är vär­

defull ur analytisk synvinkel, men det måste samtidigt betonas, att inom var­

je särskilt land ett balanserat tillgodoseende av de olika behoven är av avgö­

rande betydelse för att den kumulativa effekten skall uppnås.

C. Behovet av kunskap

U-ländernas kunskapsbehov och olika åtgärder för att möta detta har i

stigande grad kommit att framstå som det kanske mest centrala elementet i

utvecklingsproblematiken. Investering i utbildning betraktas allmänt som

en oundgänglig förutsättning för ekonomiskt framåtskridande. U-länderna

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

89

ger följaktligen hög prioritet åt uppbyggnaden av sina undervisningssystem,

och utbildningsbiståndet spelar en dominerande roll i den tekniska bistånds­

verksamheten.

Det finns ingen både användbar och helt tillförlitlig metod för att mera

exakt uppskatta behovet av utbildad arbetskraft i u-länderna. De beräkning­

ar som gjorts vilar delvis på ganska osäkra antaganden.

I många u-länder råder det arbetslöshet bland dem som fått primary

school-utbildning. Bristen på secondary schools och yrkesskolor är genom­

gående ett mycket svårt problem för u-länderna —- kanske det svåraste.

Möjligheterna att möta behovet regleras främst av två faktorer: bristen

på lärare och de höga kostnaderna för skolorna. Det har beräknats att om

elevantalet i secondary schools skall kunna ökas med 80

%

mellan 1958

och 1970 fordras det en ökning av lärarutbildningen under samma period på

omkring 250 %. Det bruttotillskott av nya lärare på secondary school-nivå

som krävs fram till 1970 har uppskattats till 730 000. Här föreligger en ond

cirkel: för att få fram de lärare som behövs måste först utbildningen på se­

condary school-nivå kraftigt expandera, och för att det skall kunna ske mas­

te det finnas lärare för dessa skolor.

I ett u-land krävs det ett förhållandevis litet antal universitetsutbildade.

För många länder vore det mer ekonomiskt att sända studenterna utomlands

eller sluta sig samman om regionala universitet i stället för att upprätta egna.

Beräkningar tyder på att det allt som allt behövs omkring 2 milj. nya uni-

versitetsplatser för u-landsstudenter år 1970. De lokala, eller regionala, uni­

versitetens — liksom bibliotekens, pressens etc. — roll för att allmänt höja

bildningsintresset bör inte underskattas.

För att utvecklingen av undervisningsväsendet i ett enskilt u-land skall

kunna ske rationellt och ekonomiskt fordras en detaljerad planläggning. Det

är i första hand nödvändigt att klarlägga den rådande bristen på utbildad

arbetskraft inom olika ekonomiska sektorer och analysera orsaken till den­

na brist, att kartlägga det överskott som finns både på utbildad och outbil­

dad arbetskraft och orsakerna härtill samt att med utgångspunkt från en be­

räknad utveckling uppskatta det framtida behovet av olika typer av utbil­

dad arbetskraft. Behovet av en sådan detaljerad analys är akut i många u-

länder.

Det är vidare angeläget att på grundval av sådan kartläggning och plane­

ring tillse att utbildningen kvantitativt och kvalitativt svarar mot ekono­

miska behov, så att den utbildade arbetskraften verkligen kan nyttiggöras

av samhället. Det vill synas som om vissa typer av yrkesutbildning särskilt

väl skulle fylla detta krav.

Generellt gäller att utbildningssystemet måste utvecklas i snabbare takt i

u-länderna än vad som hittills skett på andra håll. Denna expansion kan in­

te åstadkommas av u-länderna själva utan kräver ett betydande bistånd av

såväl teknisk som finansiell natur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

90

Kungl. Maj.ts proposition) nr 100 år 1962

D. Behovet av kapital

1. Investeringsbehovens inriktning

När det gäller u-ländernas investeringsbehov kan det först vara skäl att i

korthet klargöra innebörden av två termer, som spelar en stor roll i den in­

ternationella debatten kring dessa frågor, nämligen begreppen »preinvest-

ment activities» och »infrastruktur».

Med »preinvestment activities» avses åtgärder som är nödvändiga för att

realinvesteringar över huvud taget skall kunna komma till stånd. Hit räk­

nas exempelvis kartläggningen av ett lands resurser i fråga om råvaror,

olika slag av projektering och målforskning samt utbildning av nyckelper­

soner (tekniker, förmän o. s. v.) för den planerade realinvesteringen. Det an­

ses vanligen, att ansvaret för dessa åtgärder bör läggas på offentliga myndig­

heter, även om själva investeringen, t. ex. exploateringen av en viss natur­

tillgång, avses ske på privatekonomisk väg. Dylika »preinvestment activi-

tics» skulle alltsa kunna utlösa en mer eller mindre spontan investerings­

verksamhet, vilken i sin tur kan få multiplikatoreffekt.

För att en livlig investeringsverksamhet skall komma i gång och för att

en primär investering skall få avsedd spridningseffekt krävs vissa allmänna

institutionella förutsättningar. Hit hör ett betryggande rättsväsende, en ef­

fektiv förvaltning, en elementär hälsovård, ett omfattande skol- och utbild-

ningsväsen, allmänna kommunikationer o. s. v. Detta sammanfattas under

begreppet »infrastruktur». För att dessa institutionella förutsättningar för

ekonomiskt framåtskridande skall komma till stånd krävs i regel en kom­

bination av utbildning och »infrastrukturella» investeringar i skolor, sjuk­

hus, offentliga byggnader o. s. v. Dessa investeringar är i regel inte privat-

ekonomiskt lönande, bl. a. därför att de tjänster eller förmåner som de av­

kastar av olika skäl inte försäljs till marknadspris. Eftersom investering­

arna inte kan antas ske på privat initiativ måste ansvaret för dem ligga

hos staten. Det sagda innebär inte att »infrastrukturella» investeringar skul­

le vara improduktiva. Tvärtom har de en mycket stark produktionsöknings-

effekt, ehuru av mera indirekt art. En omfattande och rikt differentierad

»infrastruktur» ger sålunda underlag för en livlig allmän investeringsverk­

samhet med hög spridningseffekt, vilket i sin tur bidrar till en snabb ök­

ning av produktionen.

Investeringar för produktion av vissa allmänna nyttigheter intar en mel­

lanställning mellan »infrastrukturella» och »vanliga» investeringar. De kan

visserligen förmodas bli privatekonomiskt lönsamma, men kapitalbehovet

är så stort, mognadstiden så lång och hela företaget så beroende av andra,

parallella planeringsåtgärder, att privata initiativ knappast är tänkbara.

Flertalet större kommunikationsföretag hör i regel hemma i denna kategori,

likaså större kraftanläggningar o. dyl. Men hit bör också räknas de för fler­

talet u-länder aktuella investeringarna i flodregleringar, större bevattnings-

anlaggningar, röjnings- och jordberedningsföretag etc. Särskilt i sistnämnda

91

fall får investeringen mening och värde först i kombination med åtgärder

— sådana som marköverlåtelse, arrendesystem, startande av producentkoo­

perativa företag o. s. v. — i vilka statliga myndigheters medverkan erfordras.

Även investeringar av detta slag kan få betydande sekundära verkningar,

d. v. s. ge upphov både till följdinvesteringar och till en kumulativ stegring

av den allmänna ekonomiska aktiviteten.

Av investeringarna inom den hel- eller halvprivata sektorn har jordbru­

kets investeringar hög prioritet trots att deras sekundära effekt kanske är

relativt ringa. Med hänsyn till försörjningsbehovet är nämligen en förbätt­

ring av jordbruksproduktionen vanligen det mest angelägna målet. Jordbru­

kets rationalisering genom förbättrade jordbruksmetoder m. m. kan öka

jordbruksavkastningen så att egenhushållningen sprängs och jordbrukarna

mer och mer inlemmas i bytes- och penninghushållningen. Jordbrukarnas

ökade köpkraft och efterfrågan skulle då tillsammans med det höga arbets-

kraftsutbudet från de friställda jordbruksarbetarna förbättra betingelserna

för en ökad aktivitet inom andra näringsgrenar.

U-ländernas investeringsbehov avser också deras ganska betydande out­

nyttjade naturtillgångar. En viktig fråga är huruvida privata utländska in­

vesteringar skall förväntas i fortsättningen spela en så betydande roll på

dessa områden som historiskt varit fallet. Det brukar som ett skäl till för­

sämrade utsikter för dylika investeringar hänvisas till att råvarornas avsätt­

ningsmöjligheter på världsmarknaden under de senare decennierna försäm­

rats i förhållande till de industriella färdigvarornas. Detta skulle samman­

hänga med att i många fall ersättningsämnen kommit i bruk i industrilän­

derna (t. ex. syntetiskt gummi i stället för naturgummi, syntetiska fiberäm-

nen i stället för ull och bomull o. s. v.) samt att dessa tagit upp odlingen av

vissa vegetabiliska produkter (ris, bomull, etc.) på sin egen mark. För vissa

andra i u-länderna förekommande råvaror — främst olja, järnmalm samt

specialmalmer sådana som uran och bauxit — kommer det emellertid san­

nolikt att föreligga ett råvarubehov som växer i takt med världens industri­

alisering och med uttömmandet av industriländernas egna resurser. Under

sådana förhållanden torde man kunna räkna med att åtskilliga privata ka­

pitalinvesteringar i råvaruutvinning kan komma till stånd. Här föreligger

alltså ett kapitalbehov som har vissa utsikter att bli tillgodosett.

Å andra sidan är det uppenbart att en investeringsverksamhet som styrs

av mera kortsiktiga och begränsat privatekonomiska lönsamhetsintressen

kan leda till snedvridningar. Som belysande exempel brukar anföras, hur

u-länder med råoljeresurser inte haft någon svårighet att dra till sig ut­

ländskt kapital, samtidigt som exploateringen av potentiella vattenkraftsre­

surser mött stora finansieringshinder. Antagligen skulle spridningseffekten

av en primärinvestering av sistnämnda slag vara särskilt stor, genom att

den skulle ge upphov til! sekundära industrier. Den samhällsekonomiska

vinsten kan alltså vara större än vad en privatekonomisk lönsamhetskalkyl

utvisar.

U-ländernas mera omedelbara investeringsbehov i fråga om den egentliga

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

92

industriproduktionen, t. ex. inom tyngre industri, industriella färdigvaror

av olika slag o. s. v., har givit upphov till åtskillig debatt. Ett argument mot

en forcerad industrialisering är den höga angelägenhetsgrad som investe­

ringar i jordbruket måste ha av rena kortsiktiga försörjningsskäl. Ett an­

nat argument är att storindustriella enklaver i länder med en övervägande

agrar struktur får olämpliga konsekvenser för den sociala balansen. De stor­

industriella investeringarna anses också ha mindre utsikt att utlösa sekun­

dära aktiviteter, om det saknas »mellanled» i hushållningen för övrigt i form

av småindustri, handel o. dyl. I stället rekommenderar man en i både so­

cialt och ekonomiskt avseende mera kontinuerlig expansion, gärna med den

agrara byenheten som utgångspunkt: industriell vidareförädling av jord­

bruksprodukterna (livsmedelsindustrier), hantverk, småindustri, utbygg­

nad av distributionsväsendet o. s. v. Den tyngre industrin liksom den egentli­

ga storindustrin skulle enligt detta senare mönster inte böra utbyggas förrän

på ett senare stadium av utvecklingsprocessen.

Balans- och integrationsproblemen vid u-ländernas utveckling kräver

största uppmärksamhet. Det vore självfallet önskvärt om en del av den väs­

terländska industrialiseringens sociala rubbnings- och desorganisationsfe-

nomen kunde undvikas. Industrialiseringen måste ju verka än mera chock­

artad i u-länderna än vad den gjorde i den västliga världen, där man starta­

de från en genomsnittligt högre och mera differentierad nivå. Ekonomiska

investeringsinitiativ av miljömässigt genomgripande slag, såsom upprättan­

de av tunga industrier o. dyl., bör därför regelbundet gå hand i hand med spe­

ciella sociala och socialpolitiska initiativ, uppbyggnad av fackliga organisa­

tioner, yttre samhällsplanering, arbetsförmedling etc.

Man har hävdat att de industriella investeringarna för att nå hög utveck-

lingseffekt borde inriktas på sådana industrier som är mycket arbetsinten­

siva samtidigt som de inte kräver en alltför hög utbildningsmässig kvalitet

hos arbetskraften och vidare på sådana branscher där närheten till och för­

trogenheten med råvaran spelar en viktig roll. I enlighet härmed skulle in­

dustrialiseringen för många u-länders vidkommande tillsvidare böra kon­

centreras till vidareförädling av landets råvaror, eftersom på detta område

förutsättningarna för konkurrensduglighet gentemot industriländerna torde

vara störst. För att erhålla gynnsammast möjliga internationella arbetsför­

delning är det vidare av vikt, att vid u-ländernas industrialisering en viss

selektivitet tillämpas, så att inte resultatet blir oekonomiska dubbleringar

mellan olika länder. Bl. a. med hjälp av de tre regionala kommissionerna för

Afrika, Asien och Latinamerika söker FN stimulera u-länderna till en sam-

planering av sin industriella utveckling inom ramen av större regionala en­

heter. 2

2. Kapitalbehovets storlek

Att söka ge en kvantitativ uppskattning av u-ländernas investeringsbehov

är vanskligt. Det är först nödvändigt att uppställa ett godtyckligt mål för

den ekonomiska utvecklingen, t. ex. i form av en viss tillväxttakt i u-länder-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

93

nas per-capita-inkomst. Om denna sätts till 2 % per år, skulle produktions­

ökningen med hänsyn till befolkningsutvecklingen behöva uppgå till ca 4 %.

Härefter måste man anta förekomsten av ett givet förhållande mellan en

viss kapitalinsats och den årliga ökning av produktionen som denna möj­

liggör. På grundval av dessa antaganden kan man därefter ge en uppfatt­

ning om hur stora kapitaltillskott som olika länder skulle behöva för att nå

en viss önskad framstegstakt. Dessa kapitalbelopp kan sedan summeras.

Man brukar utgå från att en viss ökning av realinkomsten per capita ford­

rar ett 3 gånger så stort kapitaltillskott. Att man räknar med per-capita-

inkomsten innebär givetvis att resultatet avhänger av den antagna befolk­

ningsökningen; ju högre denna är, desto större kapitaltillskott behövs. Att

man betraktar u-länderna som en helhet gör att det erhållna resultatet blir

en genomsnittssiffra som döljer betydande differenser mellan olika länders

kapitalbehov och som alltså inte utan vidare kan appliceras på ett visst land.

Om man räknar med en genomsnittlig årlig per-capita-inkomst på 100 dollar

i u-länderna och önskar höja denna med ¹ % per år (utöver den höjning på

¹ å ² % som f. n. äger rum), skulle det alltså erfordras ett extra kapitaltill­

skott av 3 dollar per person. Multiplicerar man detta belopp med antalet

invånare i u-länderna utanför östblocket, omkring 1 300 milj., kommer man

fram till ett totalt behov av ökad kapitaltillförsel på ca 4 000 milj. dollar

.1

Vill man höja per-capita-inkomstens årliga tillväxt till 3,2 % och utgår man

även f. ö. från delvis andra antaganden, har kapitalbehovet uppskattats bli

nästan dubbelt så stort

.2

Det bör observeras att ingen av dessa beräkningar -— vilkas mycket hypo­

tetiska karaktär bör understrykas — siktar till någon minskning av diskre­

pansen i levnadsstandard mellan fattiga och rika länder; härför fordras än

större kapitaltillskott eftersom levnadsstandarden i de senare stiger rela­

tivt hastigt. Även om det nuvarande kapitalutflödet till u-länderna på

8

å 9

miljarder dollar per år fördubblades, skulle detta av allt att döma på sin

höjd kunna hindra klyftan från att ytterligare vidgas.

Det är emellertid inte så enkelt att en viss ökning av kapitalflödet till

u-länderna automatiskt medför motsvarande standardstegring. Avgörande

är i vilken form kapitalflödet sker, vilken förmåga att tillgodogöra sig

det som mottagarlandet har och hur det faktiskt används.

Olika beräkningar har även företagits beträffande u-ländernas kapital­

behov för att göra dem oberoende av fortsatt finansiellt stöd utifrån. Härvid

bär man utgått från antagandet om att en viss investeringsprocent i förhål­

lande till nationalinkomsten är nödvändig och tillräcklig för en självgenere-

rande utvecklingsprocess. Siffran 15 har nämnts och satts i relation till en

hittillsvarande genomsnittlig investeringskvot för u-länderna av ca 5 ä 10

%.

Sådana försök till numerisk beräkning av kapitalbehovet är emellertid av

begränsat värde. Med hänsyn till att de olika posterna i kalkylen i så hög

1 .Jfr Paul Hoffman, One Hundred Countries (Washington 1960), s. 19, 44—17. Iloffmans

siffror har emellertid här något modifierats.

2 GATT, International Trade 1959 (Geneve 1960), s. 50—51. FN, Measures for the Econo-

mic Development of Under-Developed Countries (New York 1951), s. 78 79.

Kungi. Mai:ts proposition nr 100 år 1962

94

grad bygger på uppskattningar och antaganden baserade på västerländsk er­

farenhet får det hela karaktären av räkneexempel. Oavsett skillnaderna i de

olika kalkylernas slutresultat tyder de emellertid alla på att det totala, akuta

investeringsbehovet i u-länderna är av begränsad storlek, d. v. s. några tio­

tal miljarder dollar, men att den del därav som u-länderna inte själva mäk­

tar finansiera är åtskilligt större än vad de rikare länderna f. n. presterar.

Det är i sammanhanget viktigt att konstatera, att huvuddelen av det spa­

rande som är förutsättning för kapitalbildningen i u-länderna måste preste­

ras av dessa länder själva. Det inhemska sparandet måste vara grunden. De

internationella organen uppställer ju också i regel som villkor för långiv­

ningen ganska betydande finansiella insatser från låntagarlandet. Främsta

förklaringen till att u-ländernas kapitalbildning f. n. är alldeles otillräcklig

ligger visserligen, som redan framhållits, i befolkningens fattigdom och i de

fåtaliga rikas ofta improduktiva sparformer. Men en bidragande orsak är

utan tvivel frånvaron av effektiva organ som kan mobilisera potentiella spar­

medel, samla dem och kanalisera dem till lämpliga investeringsobjekt. Ett

angeläget önskemål är därför upprättandet av lämpliga spar- och kreditför-

medlingsinstitutioner. I flertalet u-länder framstår under alla omständighe­

ter ett omfattande offentligt sparande som ofrånkomligt.

En viktig form av befintligt sparande utgår från utländska direkta kapi­

talinvesteringar i u-länderna, t. ex. i form av dotterbolag. Detta nysparande

kan i sin tur förväntas ge upphov till nya investeringar, både privata och

offentliga sådana.

Att öka möjligheterna till ett successivt allt större sparande och därmed

egenfinansiering av en växande investeringsvolym är en väsentlig uppgift

för u-ländernas egen ekonomiska politik med sikte på att sluta gapet mellan

investeringsbehov och kapitaltillgång.

E. Behovet av utrikeshandel

Enligt den klassiska teorin för den internationella handeln är denna till

fördel för alla berörda parter under förutsättning att det sker en rationell

arbetsfördelning, d. v. s. att varje land koncentrerar sig på tillverkningen av

sådana varor och tjänster, för vilka det har de relativt bästa förutsättningar­

na. Det måste från denna utgångspunkt vara ett starkt önskemål för u-län­

derna att höja sin utrikeshandelskvot genom att bygga ut produktionen av

sådana varor och tjänster. En sådan koncentration av produktionskrafterna

är helt enkelt en oundgänglig förutsättning för att dessa länder skall kunna

uppnå och vidmakthålla en rimlig levnadsnivå.

Redan till följd av den snabba folkökningen måste u-ländernas import

kraftigt öka. Härtill kommer de importbehov som ofrånkomligen hänger

samman med ekonomisk utveckling. Dessa behov gäller både kapitalvaror av

direkt betydelse för produktionsapparatens effektivisering och utbyggnad

och konsumtionsvaror för lättande av det efterfrågetryck som är en natur­

lig följd av spänningen mellan sparbenägenhet och investeringsbehov i ett

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

95

u-Iand under utveckling. Denna växande import — vartill kommer amorte­

ring och räntebetalning på erhållna krediter — kan delvis finansieras ge­

nom den kapitaltillförsel som alstras av i första hand finansiellt och kom­

mersiellt men även tekniskt och humanitärt bistånd. Huvuddelen av valuta­

utgifterna måste emellertid finansieras med u-ländernas egna exportintäk­

ter, vilka beräknas vara tre ä fyra gånger så stora som kapitaltillförseln.

Världshandelns utveckling efter kriget, och i synnerhet under 1950-talet,

har inte varit gynnsam för u-länderna. Under det att industriländernas ut­

rikeshandel hastigt stigit, har värdet av u-ländernas export ökat avsevärt

långsammare och under de senaste åren gått tillbaka eller stagnerat. Sam­

tidigt ökar sistnämnda länders import, framför allt av kapitalvaror och in­

dustriråvaror men även av livsmedel för att täcka försörjningen av den väx­

ande befolkningen. Enär på lång sikt efterfrågan på tropiska råvaror inte

har stigit i samma takt som efterfrågan på industriprodukter har u-länder­

nas terms of trade (d. v. s. förhållandet mellan deras export- och importpri­

ser) totalt sett försämrats. Resultatet har blivit stigande handels- och betal-

ningsunderskott.

Denna tendens måste alltså vändas och u-ländernas export följaktligen

kraftigt öka — även vid en betydande stegring av kapitaltillförseln — om de

skall kunna täcka sina importbehov. En sådan exportökning är också nöd­

vändig för att u-länderna skall kunna specialisera och expandera sin pro­

duktion och få del av den internationella arbetsfördelningens fördelar. Ex­

portökningen kan inte nå erforderlig storlek om den begränsas till u-län­

dernas traditionella exportprodukter, d. v. s. jordbruks- och råvaror, för vilka

efterfrågeelasticiteten i regel är relativt låg. Även exporten av fabriksvaror

måste kraftigt stegras. I första hand kommer härvidlag sådana enklare fär­

digvaror i fråga, som u-länderna utan alltför stora kapitalinsatser och tek­

niska kunskaper kan tillverka.

En utvidgad avsättning för u-ländernas industriprodukter på de industri­

aliserade nationernas marknader förutsätter att dessa nationer inte uppre­

ser protektionistiska hinder mot u-ländernas exportvaror. Det förutsätter

dessutom ofta en strukturförändring inom industriländerna i så måtto att

den fortgående specialiseringsprocessen inom dessa länders produktion le­

der till en minskad egen tillverkning och ökad import av de enklare färdig­

varor, som u-länderna kan framställa.

Sammanfattningsvis kan svårigheterna för u-ländernas export uppdelas i

fyra kategorier: de kortsiktiga konjunktursvängningarna i industriländerna

som påverkar u-ländernas avsättningsmöjligheter och exportintäkter för rå­

varor; övriga orsaker till den bristande prisstabiliteten för råvaror på världs­

marknaden, inklusive följderna av vissa länders lagringspolitik och försälj­

ning av överskottslager; handelshindren i industriländerna mot u-ländernas

export, inklusive vissa skyddsåtgärder för jordbruket; brister i u-ländernas

egen produktions- och exportpolitik, såsom produktionsinriktningen, ex­

portvarornas kvalitet, exportregleringar, försäljningstcknik etc.

F. Biståndets roll

Ovanstående översiktliga skildring av u-ländernas situation och behov ger

en uppfattning om utvecklingsproblemets dimensioner och svårighetsgrad.

Den slutsatsen ligger nära till hands att detta problem inte lämpligen kan

angripas genom bistånd utifrån, vilket med nödvändighet blir av begränsad

omfattning, utan måste överlåtas åt u-ländernas egna ansträngningar. En be­

kräftelse på riktigheten av en sådan slutsats tycks de nuvarande industri­

ländernas egen utveckling från fattigdom till relativt välstånd utgöra. Den­

na utveckling skedde ju utan bistånd från några rikare länder. Den utrikes­

handel och de internationella kapitalrörelser som därvid spontant bidrog till

det ekonomiska framåtskridandet borde kunna fylla samma funktion när det

gäller dagens u-länder utan att särskilda åtgärder vidtas.

Detta resonemang förbiser ett par väsentliga omständigheter. U-ländernas

förutsättningar för ekonomisk utveckling är uppenbarligen långtifrån desam­

ma som de nuvarande industriländernas när dessas utvecklingsprocess star­

tade. Det må här räcka att peka på de stora skillnaderna i kulturella och so­

ciala traditioner och ambitioner, i samhällelig och geografisk miljö. Härtill

kommer överbefolkningsproblemet, som nu inte kan lösas genom emigration.

Även de internationella ekonomiska förhållandena är nu mindre gynnsamma

för de fattiga länderna. Efterfrågan på deras exportprodukter är, relativt

sett, vikande. De kan inte täcka sitt kapitalbehov på den internationella ka­

pitalmarknaden. Samtidigt är det svårt att hålla tillbaka konsumtion och

import i länder där man kan jämföra sin levnadsnivå med den i lyckligare

lottade stater och otåligt väntar på egen standardförbättring. Varken de na­

tionella eller internationella politiska förhållandena är nu sådana att man

kan se tiden an och hoppas att en »naturlig» utvecklingsprocess skall lösa

problemen. Och de ekonomiska förhållandena ger föga grund för sådana för­

hoppningar.

Även om man erkänner de nuvarande u-ländernas sämre utgångsläge och

utvecklingsproblemets höga angelägenhetsgrad, återstår argumentet att detta

problem är av en storleksordning som gör bistånd utifrån skäligen menings­

löst. Häremot kan invändas att redan det nuvarande kapitalflödet till u-

länderna motsvarar en betydande del — enligt uppgift i runt tal en tredje­

del — av dessa länders totala investeringar. Man skulle därför kunna hävda

att den lilla ökning av nationalinkomsten per capita som dock tycks ske till

stor del är ett resultat av andra länders insatser. Och tidigare anförda be­

räkningar tyder på att redan en fördubbling av det nuvarande kapitalflödet

till u-länderna skulle kunna möjliggöra en lika snabb årlig ökning av per-

capita-inkomsten i dessa länder som i industriländerna. Det avgörande när

det gäller att bilda sig en uppfattning om utvecklingsbiståndets möjligheter

att leda till åsyftat resultat är emellertid inte sådana med nödvändighet myc­

ket osäkra uppskattningar av totala kapitaltillskott och deras verkningar.

Viktigare är den starkt utvecklingsfrämjande effekt, som väl planerade bi-

ståndsaktioner kan få när de sätts in på strategiska punkter. Förhållandevis

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

97

begränsade insatser kan bana väg för utnyttjande av latenta resurser och

stimulera till inhemsk aktivitet av mångdubbelt större omfattning. Detta

minskar visserligen inte biståndsproblemets svårighetsgrad, tvärtom un­

derstryks behovet av omsorgsfull avvägning baserad på grundlig kunskap.

Men möjligheten att nå en kumulativ effekt innebär att biståndsgivningen

inte är något utsiktslöst företag.

Det är bl. a. mot bakgrund av här antydda överväganden rörande u-lands-

problemets natur och biståndsgivningens betydelse som man får se den allt

viktigare roll som utvecklingsbiståndet sedan andra världskriget kommit

att spela i de internationella ekonomiska — och politiska — relationerna.

Detta är inte platsen att beskriva eller analysera denna i och för sig mycket

märkliga utveckling, vars samband med de självständiga u-ländernas snab­

ba tillväxt i antal och politisk betydelse är uppenbart. Det må endast konsta­

teras att strävanden mot en internationell inkomstutjämning ännu för några

årtionden sedan tedde sig som något högst verklighetsfrämmande. Nu har

dessa strävanden blivit ett väsentligt led i det internationella ekonomiska

samarbetet. Detta är ett uttryck för en växande insikt om biståndsgivningens

nödvändighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

G. Biståndets former

Biståndsbegreppet har ännu inte erhållit någon entydig och allmänt accep­

terad definition utan kan avgränsas och indelas på olika sätt. Naturligast

kan det synas vara att som bistånd betrakta endast rena gåvor för utveck-

lingsändamål. Även lån kan emellertid ha en viss gåvokaraktär, t. ex. genom

att vara räntefria. Och insatser som primärt har ett annat syfte, t. ex. mis­

sionens u-landsverksamhet, kan få en utvecklingseffekt. Redan här stöter

man alltså på svåra gränsdragningsproblem. Det kan också hävdas att det

avgörande inte bör vara vilken karaktär och vilket syfte åtgärderna har ur

givarlandets synvinkel utan vilken effekt de får i u-landet. Om ett företag i

ett industriland investerar kapital i en ny fabrik i ett u-land kan detta ver­

ka utvecklingsfrämj ande trots att det rör sig om en rent kommersiell trans­

aktion utan något biståndssyfte. Och om ett land sänker sina tullar på ett u-

lands exportprodukter kan u-landet få ökade valutaintäkter av väsentlig be­

tydelse för att finansiera sin ekonomiska utveckling.

Det kan alltså vara motiverat att som utvecklingsbistånd behandla alla så­

dana åtgärder och prestationer från ett industrilands sida som har en posi­

tiv verkan på u-länders ekonomiska utveckling. Det är denna mycket vid­

sträckta definition som används i föreliggande rapport. Detta sker i medve­

tande om att vissa av dessa åtgärder och prestationer inte rätteligen kan be­

traktas som bistånd i betydelsen hjälp utan eget ekonomiskt utbyte och in­

te heller alltid är speciellt inriktade på u-länderna. Den oegentliga termino­

login förklaras av svårigheten att finna ett lätthanterligt korrektare begrepp

än bistånd; den opreciserade avgränsningen sammanhänger med att vissa

4

Bihang till riksdagens protokoll 1962.1 samt. Nr 100

98

åtgärder kan vara av betydande intresse för u-länderna utan att vara speciellt

inriktade på dem.

Det är inte mindre vanskligt att särskilja olika former av bistånd. Flera

indelningsgrunder kan tänkas men ingen är helt tillfredsställande. Eftersom

biståndstyperna griper in i varandra och naturliga och entydiga gränser mel­

lan dem därför ofta saknas, rymmer nämligen varje indelning ett visst mått

av godtycke, och tveksamma gränsfall kan inte undvikas. Detta gäller inte

minst den i det följande gjorda distinktionen mellan handelspolitiskt, kom­

mersiellt, finansiellt, tekniskt och humanitärt bistånd. Därvid avses med

handelspolitiskt bistånd åtgärder ägnade att öka och stabilisera u-ländernas

export, med kommersiellt bistånd tillförseln av kapital och kunnande ge­

nom kommersiella transaktioner och åtgärder avsedda att öka denna tillför­

sel, med finansiellt bistånd statlig kapitalexport, med tekniskt bistånd in­

satser på gåvobasis i kunskapshöjande syfte och med humanitärt bistånd den

hjälpverksamhet till förmån för u-länderna som bedrivs av missionssäll-

skapen, Rädda barnen, Röda korset och liknande frivilligorganisationer. När

det gäller det handelspolitiska och större delen av det kommersiella och fi­

nansiella biståndet sker detta mot betalning, och sådana transaktioner är

alltså i princip lika fördelaktiga för båda parter. Det tekniska och humanitä­

ra biståndet är däremot helt benefikt och det tekniska dessutom uteslutande

inriktat på att främja ekonomisk utveckling. Dessa olikheter försvårar el­

ler omöjliggör på de olika biståndsformernas beloppmässiga omfattning ba­

serade jämförelser mellan dem. Detta gäller både deras värde för mottagar­

landet och den uppoffring de innebär för givarlandet. 1

1. Handelspolitiskt bistånd

Såsom tidigare konstaterats kräver den erforderliga ökningen av u-lands-

exporten — och av intäkterna därav — en väsentlig förbättring av dess av­

sättningsmöjligheter i industriländerna. Dessa avsättningsmöjligheter be­

gränsas nu av olika handelshinder, vilket i förening med låga och starkt

fluktuerande råvarupriser inverkar menligt på exportintäkterna.

Det är här det handelspolitiska biståndet kommer in. Härmed menas i

första hand åtgärder varigenom u-landsexportens tillträde till industrilän­

dernas marknader underlättas och intäkterna av denna export stabiliseras.

Av betydelse för u-ländernas avsättningsmöjligheter är också industrilän­

dernas allmänna ekonomiska politik och den därav betingade efterfrågesi-

tuationen.

U-ländernas export är, bl. a. på grund av sin ensidighet, extremt kon­

junkturkänslig. En jämn ekonomisk aktivitet i industriländerna och inter­

nationell monetär stabilitet är därför av grundläggande betydelse för att u-

länderna skall kunna hålla sina exportintäkter uppe och genomföra sina ut­

vecklingsprogram utan allvarliga rubbningar. För sin färdigvaruexport är

de dessutom beroende av växande efterfrågan, eftersom de på praktiskt ta­

get alla produktionsområden är hänvisade till att konkurrera med industri-

landsproducenter, som det är lättare att dela expanderande avsättningsmark-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

99

nader med än att tränga ut från stagnerande. Snabb ekonomisk växt i in­

dustriländerna är således ett väsentligt villkor för en tillfredsställande ut­

veckling av u-landsexporten. Upprätthållande av en hög och jämn inhemsk

aktivitetsnivå och aktivt deltagande i internationellt ekonomiskt-politiskt

och monetärt samarbete i syfte att stabilisera konjunkturerna och främja

ekonomisk expansion blir därmed väsentliga bidrag också till u-ländernas

ekonomiska framåtskridande.

Även i en i stort sett balanserad världskonjunktur kan emellertid råvaru­

priserna häftigt fluktuera, beroende på skördeutfall, importländernas lager­

politik etc. Internationellt samarbete pågår i syfte att åstadkomma mark-

nadsstabilisering och intäktsutjämning. Vissa råvaruöverenskommelser har

tidigare träffats och nya projekt — bl. a. ett arrangemang för kompensering

av exportintäktsbortfall och ett internationellt kaffeavtal — diskuteras för

närvarande. Vidare kan höga tullar, kvantitativa importrestriktioner, diskri­

minerande konsumtionsskatter och andra handelshinder beskära u-länder­

nas avsättningsmöjligheter i industristaterna. Även dessa problem är före­

mål för internationellt samråd framför allt inom ramen för GATT, där de

sedan några år behandlas i en särskild kommitté. Några konkreta resultat av

större betydelse har emellertid ännu inte uppnåtts.

2. Kommersiellt bistånd

Företagsekonomiskt motiverade transaktioner med u-länderna leder ofta

till överföring av både kunnande och kapital. När så sker ökas förutsättning­

arna för ekonomisk utveckling i dessa länder. Såtillvida skulle man alltså

här kunna tala om ett utvecklingsbistånd. Eftersom transaktionerna är af­

färsmässiga till sin karaktär bör det emellertid erinras om att detta innebär

en mycket vid tolkning av biståndsbegreppet.

Det är framför allt i samband med direkta investeringar och genom kapi­

talvaruexport som överföring av kunnande kommer till stand. Direkta inves­

teringar tar ofta formen av upprättande av dotterbolag, till vilka personalen

till stor del rekryteras på ort och ställe. Härvid lämnas i regel viss utbild­

ning antingen i det upprättade företaget -— eller en till detta anknuten sko­

la __eller i moderbolaget. Även export, t. ex. av mera komplicerade maski­

ner, är ofta förenad med utbildning på platsen eller i exportlandet. Men ock­

så i fall där egentlig utbildning inte kommer till stånd förmedlas tekniskt

kunnande genom export av sådana varor som maskiner, transportmedel, in­

strument, verktyg. Härtill kommer den direkta exporten av kunnande t. ex.

i form av patenlrättigheter och tillverkningslicenser. Entreprenad- och kon­

sultverksamhet utgör också viktiga former för kunskapsöverföring.

Den företagsekonomiskt betingade överföringen av kapital till u-länderna

försiggår huvudsakligen i form av direkta investeringar, återinvestering av

vinster och exportkreditgivning.

De åtgärder som skulle kunna rubriceras som statligt kommersiellt bi­

stånd kan indelas i sådana av fiskal natur, sådana som reducerar de särskil­

da riskerna med u-landstransaktioner och sådana som underlättar finansie­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

ringen av dylika transaktioner. Av större betydelse än sådana åtgärder när

det gäller att stimulera utländska företags handel med och investeringar i

u-länderna är emellertid det politiska, sociala och ekonomiska klimatet i

dessa länder. I den mån direkt statligt utvecklingsbistånd av finansiell eller

teknisk natur lämnas så att det skapar bättre förutsättningar för senare pri­

vata engagemang skulle även dylikt bistånd kunna räknas till de här behand­

lade åtgärderna.

Fiskala åtgärder för att stimulera kommersiella transaktioner med u-län­

derna syftar vanligen till att eliminera den tillbakahållande faktor som lig­

ger i att vinsten av sådana transaktioner kan bli föremål för beskattning i

båda de berörda länderna. Sådan dubbelbeskattning kan undvikas dels ge­

nom bilaterala avtal, dels genom unilaterala åtgärder (i form av skattebe­

frielse för i utlandet beskattade eller återinvesterade inkomster eller rätt till

avräkning mot det egna landets skatt av den utomlands erlagda skatten).

Fiskala åtgärder kan också användas för att skapa ett aktivt incitament till

investeringar i och export till u-länder. Flera länder privilegierar sålunda i

sin skattelagstiftning antingen utlandsinvesteringar i allmänhet eller inves­

teringar i u-länder. Frågan om fiskala åtgärder för att stimulera u-landsin-

vesteringar behandlas f. n. i OECD:s skattekommitté.

Bland riskreducerande åtgärder märks i första hand den statliga export-

kreditgarantigivning som lämnas av praktiskt taget alla industriländer ehu­

ru i olika form och omfattning. Liksom exportkreditgivningen till u-länder­

na hålls de utländska kapitalinvesteringarna i dessa länder tillbaka av de

större risker som ofta bedöms vara förenade med u-landsengagemang. Det

är särskilt de politiska riskerna, d. v. s. huvudsakligen risken för expropria­

tion och förstatligande, som de utländska investerarna kan ha svårt att över­

blicka och bära. I Förenta Staterna, Japan och Tyskland har man infört ga­

rantisystem genom vilka den privata kapitalexporten kan skyddas mot såda­

na risker, och liknande system diskuteras i Frankrike och Nederländerna.

Frågan om ett multilateralt garantisystem har också behandlats i olika sam­

manhang och befinner sig f. n. under utredning i Världsbanken. Investe-

ringsgarantigivningen är intimt förknippad med frågan om mellanstatliga

överenskommelser rörande behandlingen av utländska investeringar. I För­

enta Staterna och Tyskland lämnas sålunda garantier endast då investering­

arna skyddas genom sådana överenskommelser eller genom det kapitalim-

porterande landets lagstiftning, och även andra industriländer har slutit bi­

laterala investeringsskyddsavtal. Frågan om ett multilateralt arrangemang

har under många år diskuterats och utretts på flera håll, och i OECD be­

handlas f. n. ett utkast till konvention rörande skydd av utländsk egendom.

Som ett komplement härtill eller ett lättare genomförbart alternativ har man

också från flera håll framlagt förslag rörande ett internationellt förlik­

nings- och skiljedomsförfarande. Denna fråga diskuteras f. n. i Världsban­

ken.

Vad finansieringsunderlättande åtgärder beträffar kan sådana ta vitt skil­

da former, från ett upphävande av eventuella restriktioner till ett aktivt fi­

101

nansiellt stöd av u-landsinvesteringar. Flertalet industriländer tillåter re­

dan praktiskt taget undantagslöst direkta investeringar, d. v. s. bildande av

dotterbolag eller förvärvande av kontrollerande intressen i existerande före­

tag, i u-länder. När det gäller kapitalanskaffning på den inhemska markna­

den kan staten begränsa sig till att genom den allmänna kreditmarknadspo­

litiken underlätta sådan upplåning direkt av företagen eller av finansierings­

institut inriktade på exportkrediter och utlandsinvesteringar. I vissa länder

stöder emellertid staten, mer eller mindre aktivt och direkt, finansieringen

av framför allt direkta investeringar i u-länder, och även exportkreditgiv-

ningen får på sina håll statligt finansiellt stöd. Staten kan t. ex. anslå me­

del till särskilda finansieringsinstitut eller helt enkelt knyta sin u-landslån-

givniug till egna företags investeringar eller export av varor och tjänster.

Sådana bundna lån är f. ö. den dominerande formen av bilateralt finansiellt

bistånd, men deras klart kommersiella anstrykning motiverar att de aven

omnämns här.

De tre ovannämnda huvudtyperna av statliga åtgärder som samtidigt kan

gagna både u-länder och egna företag är givetvis inte de enda som förekom­

mer eller kan tänkas. Som två ytterligare exempel skall här endast pekas

på de insatser som kan göras av en aktiv och väl utbyggd utrikesrepresen­

tation i u-länder och på de kommersiella fördelar som kan ernås genom

vissa typer av bilateralt tekniskt bistånd

.1

3. Finansiellt bistånd

Allt utvecklingsbistånd kan sägas vara finansiellt såtillvida att det inne­

fattar en finansiell prestation. Denna prestation kan utgöra ett led i en kom­

mersiell transaktion med biståndseffekt eller kan ligga dold i en handelspo­

litisk åtgärd medförande t. ex. minskade statliga tull- eller skatteintäkter.

Den kan också utgöra den finansiella sidan av en teknisk eller humanitär

biståndsinsats. När man talar om finansiellt bistånd avser man emellertid i

regel lån och gåvor av mera fristående natur, där det finansiella elementet

är det primära. Även det finansiella biståndet är ofta sammankopplat med

kommersiella motiv och reala prestationer, och dess gränser är därför i

praktiken flytande.

Finansiellt bistånd skulle kunna beskrivas som en kapitalöverföring in­

nebärande eu ökning av de finansiella resurser som ett u-land disponerar

för sin ekonomiska utveckling. Privata kapitalöverföringar och statliga ka­

pitalanslag till stöd för privat kapitalexport till u-länderna har dock hän­

förts till det tidigare behandlade kommersiella biståndet. Man skiljer mellan

multilateralt och bilateralt finansiellt bistånd, varvid avses statliga kapital­

överföringar till u-länder via internationella organisationer respektive di­

rekt mellan givar- och mottagarlandet.

De olika typerna av multilateralt finansiellt bistånd framgår av kapitel

III. Vad det bilaterala finansiella biståndet beträffar kan det lämnas som

1 Sambandet mellan tekniskt bistånd och kommersiella förbindelser behandlas utförligt i ert

skrift från SNS, Sveriges näringsliv och de underutvecklade länderna (Stockholm 1960) s. 74—92.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

102

lån på marknadsmässiga villkor, som lån med benefika inslag (ingen eller

låg ränta, lång amorteringstid etc.) eller som ren gåva. Det kan vara bun­

det till inköp av vissa varor från givarlandet eller till ett visst investerings­

projekt eller det kan lämnas som ett allmänt stöd av ett utvecklingsprogram

eller i en betalningsbalanskris. Det kan finansieras över statsbudgeten eller

genom upplåning på kapitalmarknaden.

4.

Tekniskt bistånd

Överföring av erfarenheter och kunnande på olika områden utan kom­

mersiella biintressen, d. v. s. det som mestadels kallas tekniskt bistånd, intro­

ducerades i stor skala av Förenta Nationerna efter andra världskriget. Detta

har i den internationella debatten kommit att representera den mest ren­

odlade formen av internationellt utvecklingsbistånd.

Svårigheten att avgränsa tekniskt bistånd från vissa former av kommer­

siellt och humanitärt bistånd är uppenbar. Det är inte mycket lättare att

skilja det tekniska biståndet från det till vissa projekt eller leveranser bund­

na finansiella biståndet. I praktiken griper biståndstyperna nära in i var­

andra.

Med tekniskt bistånd skall här förstås alla finansiella bidrag och insatser

av personella eller materiella resurser syftande till ekonomisk och social

utveckling genom kunskapsöverföring. Sådana bidrag och insatser kan ske

via internationella organisationer, direkt till eller i ett u-land eller i det bi­

ståndsgivande landet till förmån för ett u-land. De kan ske i statlig eller

enskild regi. De är inriktade på att öka kunnandet inte endast på det rent

tekniska området utan även inom administration, ekonomi, hälsovård, jord­

bruk, skolväsen etc. De kan avse en höjning av utbildningsnivån i form av

allmän grundutbildning eller speciell yrkesutbildning, direkt produktivitets-

höjande kunskapsöverföring genom utlärande av rationella produktionsme­

toder eller tillhandahållande av ändamålsenlig utrustning, åtgärder ägnade

att bringa befolkningstillväxten under kontroll etc.

Man skiljer mellan multilateralt och bilateralt tekniskt bistånd. För en

kortfattad skildring av de multilaterala biståndsprogrammen och olika tvper

av bilateralt tekniskt bistånd hänvisas till kapitel III nedan.

5.

Humanitärt bistånd

Det humanitära biståndet rymmer inom sig en mångfald verksamhetsfor­

mer såsom kontanthjälp, hjälpsändningar av livsmedel, läkemedel, kläder

eller andra förnödenheter, social omvårdnad, omhändertagande av barn,

flyktingar eller andra hemlösa och nödlidande, läkarvård eller annan me­

dicinsk omvårdnad. Om således det omedelbara syftet med det humanitära

biståndsarbetet i första hand varit — och fortfarande är — att hjälpa

människor ur en nödsituation, framträder likväl alltmer den bakomliggan­

de avsikten att de hjälpta skall ges medel och möjligheter till självhjälp.

Omhändertagandet av barn skall inte endast avse ett materiellt omhänder­

tagande; barnen skall uppfostras, undervisas och utbildas för att i en fram­

tid kunna försörja sig själva och bidra till andras försörjning. Genom att

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

103

bekämpa sjukdomar, t. ex. lepra (spetälska) eller malaria, avses inte endast

att bota sjuka människor; dels skall de tillfrisknade återinföras till eller

föras in i — ett yrkesarbete, dels skall i det hjälpmottagande landet utbildas

personal som kan fullfölja hälsovårdsarbetet. I evangelisationsarbetet in­

går exempelvis elementär skolundervisning och sjukvård nästan alltid som

en integrerande del.

Gränserna mellan humanitärt bistånd och tekniskt bistånd är flytande,

liksom gränserna mellan humanitärt bistånd och evangelisationsverksam-

het. I avsaknad av allmängiltiga definitioner hänförs här till »humanitärt

bistånd» katastrofhjälp samt viss livsmedelshjälp, sjuk- och hälsovård och

social omvårdnad. Vid bedömningen av ett biståndsprojekts karaktär av

»humanitärt» eller »tekniskt» måste emellertid hänsyn tas till huvudsyftet

med verksamheten. Ett humanitärt hjälpprojekt kan således inrymma moment,

som — om de betraktades utbrutna ur sitt sammanhang — skulle te sig

såsom tekniskt bistånd. Såsom exempel härpå kan nämnas inrättande av

permanenta centraler för mödravård i ett katastrofdrabbat område eller ut­

bildning av sjukvårdspersonal i anslutning till katastrofhjälp på sjukvår­

dens område.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

II. Den internationella biståndsgivningen

I detta kapitel redogörs först i mycket stora drag för den totala interna­

tionella biståndsgivningens omfattning under de senaste åren och dennas

fördelning på givar- och mottagarländer. Därefter sammanfattas i största

korthet den biståndsverksamhet som bedrivs av Förenta Staterna, Frankrike,

Storbritannien, Tyskland, Nederländerna, Schweiz samt Danmark och Nor­

ge. Detta urval innefattar dels de största bidragsgivarna, dels några av de bi­

ståndsgivande mindre stater som från svensk synpunkt kan ha särskilt in­

tresse. I detta sammanhang anges också de gemensamma drag som man kan

urskilja i de olika ländernas bistånd. Slutligen lämnas några uppgifter rö­

rande öststaternas biståndsverksamhet.

A. Biståndets omfattning och fördelning i stort

Vad först angår det bistånd som ovan benämnts handelspolitiskt torde

kunna konstateras att hittills inte särskilt mycket uträttats. Det har visserli­

gen försiggått ett omfattande utredningsarbete på det internationella planet

— främst inom GATT och FN:s råvarukommission — men detta har ännu

inte hunnit ge några viktigare konkreta resultat. I fråga om det tekniska och

finansiella biståndet har däremot avsevärda insatser gjorts, främst bilateralt

men också genom internationella organisationer. I växande utsträckning gäl­

ler detta också om det kommersiella biståndet, där de statliga insatserna hit­

tills huvudsakligen haft formen av unilaterala åtgärder med främsta syfte

att underlätta de enskilda företagens export till eller investeringar i u-län-

derna.

Under senare år har man inom flera internationella organisationer ned­

104

lagt mycket arbete på att statistiskt mäta det samlade biståndets omfattning

och dess fördelning på givar- och mottagarländer. Av särskilt intresse före­

faller det material vara som sammanställts inom FN:s och OEEC/OECD:s

sekretariat. Inom båda dessa organisationer har man undersökt dels storle­

ken av det totala kapitalflödet från de utvecklade länderna till de underut­

vecklade, dels hur delta flöde fördelar sig på olika kategorier av insatser så­

som offentliga och enskilda, bilaterala och multilaterala etc^.1 Statistiken

ifråga motsvarar dock inte exakt de ovan diskuterade biståndstyperna. Man

gör sålunda i regel ingen åtskillnad mellan tekniskt och finansiellt bistånd,

troligen av den anledningen att det i många konkreta fall är svårt eller till

och med omöjligt att dra en klar gräns mellan dessa båda biståndsformer.

Gränsdragningen mellan det bistånd som ges såsom gåva och det som läm­

nas i form av lån har däremot i denna statistik erhållit en framträdande

plats

.2

För lånen förekommer även en underuppdelning alltefter kredittidens

längd. Det kan i detta sammanhang noteras, att det tekniska biståndet näs­

tan alltid lämnas som gåva, medan det offentliga finansiella biståndet läm­

nas både som gåva och lån. Hittills har den större delen av det samlade fi­

nansiella biståndet haft formen av gåva, men lånen befinner sig både abso­

lut och relativt i snabbt växande. Vad de statliga insatserna på det kommer­

siella biståndets område beträffar, ligger det i sakens natur att det i regel

är svårt att kvantitativt mäta effekten av dessa. En uppfattning om det en­

skilda kommersiella biståndets storlek kan erhållas ur statistiken över det

privata kapitalflödet till u-länderna.

En viss svårighet innebär det förhållandet, att det råder vitt skilda upp­

fattningar om vad som egentligen bör betecknas som bistånd. Från vissa län­

ders sida, framför allt Förenta Staternas, har man yrkat på en relativt snäv

tolkning av biståndsbegreppet, innefattande endast sådana tillskott till u-

länderna där ett benefikt inslag av mer eller mindre utpräglad natur kan ur­

skiljas. Andra stater har yrkat på en mer vidsträckt tolkning, bl. a. under

motiveringen att alla kapitaltillskott till u-länderna, även de enskilda, bety­

der ett avstående från annars möjlig konsumtion eller investeringsverksam­

het inom det egna landet samt eventuellt också ger upphov till ett valutapro­

blem. Frågan har, utan att enighet ännu kunnat nås, varit föremål för över-

• I-'oljande rapporter från nämnda organisationer har utnyttjats i framställningen ovan:

FN-dokumenten A/4906, International Flow of Long-term Capital and Official Donations,

1951—59 f 1961) ; E/3395/Rev. 1, International Economic Assistance to the Less Devel-

oped Countries (1961); E/3556, International Economic Assistance to Under-Developed

Countries: Statistics of Official Contributions in 1960 (1961); E/3249, The International

Flow of Private Capital 1956—1958 (1959); E/3513, International Flow of Private

Capital 1959—1960 (1961); samt OEEC/OECD-rapporterna The Flow of Financial Re­

sources to Countries in Course of Economic Development 1956—1959 (1961) och The

Flow of Financial Resources to Countries in Course of Economic Development in 1960

(1961). En viss skillnad i ländertäckningen föreligger mellan de två organisationernas

rapporter så tillvida som Grekland, Jugoslavien, Spanien och Turkiet i OECD-statistiken

hänförts till gruppen underutvecklade. I FN-statistiken ingår däremot inga europeiska

stater bland dessa länder, Pa grund av bristen på uppgifter ingår i regel inte öststaterna

i någondera organisationens statistik, vare sig på givar- eller mottagarsidan.

e2 En definitionssvårighet vållas av sådant bistånd som rubriceras som lån men som

på grund av de starkt benefika villkoren rätteligen borde klassificeras som gåva (t ex

bidrag till IDA).

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

105

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1962

vägande inom den av vissa OEEC-länder bildade gruppen för utvecklingsbi­

stånd, DAG (vid OECD:s tillkomst 1961 ombildad till kommittén för utveck­

lingsbistånd, DAC). Praktisk betydelse har denna fråga bl. a. med hänsyn

till den i resolutioner i FN :s generalförsamling fastslagna och även i övrigt

allmänt godtagna målsättningen att industriländerna bör anslå ¹ % av sin

nationalprodukt till utvecklingshjälp.

I den av Förenta Nationernas sekretariat tillämpade definitionen av bi­

stånd ingår endast vissa offentliga tillskott, nämligen gåvor, lån på minst

fem år samt bidrag till internationella organisationer för utvecklingsända-

mål. Den av Förenta Staterna använda biståndsdefinitionen synes i det när­

maste överensstämma med FN-sekretariatets^.1 På grundval av OECD-stati-

stiken har i nedanstående tabell sammanställts de biståndsgivande OEGD-

ländernas hjälp till u-länderna 1960, dels i milj. dollar totalt, dels i procent

av bruttonationalprodukten samma år. Den därvid gjorda avgränsningen av

biståndsbegreppet överensstämmer nära med FN-sekretariatets och Förenta

Staternas definitioner och innefattar följande poster: offentliga bilaterala

gåvor (netto), offentliga bilaterala lån på mer än fem år (brutto) samt of­

fentliga bidrag till internationella organisationer för utvecklingsändamål er-

lagda under året

.2

Länderna har indelats i tre grupper: Förenta Staterna,

som med hänsyn till sin dominerande ställning intar en plats för sig, länder,

som har eller har haft kolonier och till följd därav i regel också får anses

ha särskilda förpliktelser gentemot dessa områden, samt övriga länder.

OECD-ländernas biståndsgivning 1960

(milj. dollar och % av bruttonationalprodukten)

Milj dollar

1. Förenta Staterna

2 988

0,59

2. Länder med

»koloniala förpliktelser»

Belgien ......................................................

105

0,86

Frankrike .................................................

877

1,51

Nederländerna .........................................

53

0,48

Portugal......................................................

34

1,50

Storbritannien .........................................

432

0,61

3. Övriga länder

Canada .....................................................

75

0,20

Danmark .................................................

6

0,10

Italien..........................................................

26

0,08

Norge ..........................................................

5

0,11

Schweiz .....................................................

4

0,05

Sverige .................................... ! .............

7

0,06

Tyskland......................................................

195

0,29

Totalt

4 807

0,58

t Utöver de nyssnämnda tillskotten inräknas också den ökning av de amerikanska till-

godohavandena i lokal valuta som uppkommer genom livsmedelslevcranser enligt Public

I.aw 480.

s För Förenta Staternas del har också inräknats ökningen av tillgodohavandena i

lokal valuta som följd av livsmedelslevcranser enligt Public Law 480. Bistånd för ut­

gifter av militär karaktär ingår inte i siffrorna.

4f

liihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Sr 100

106

Det visar sig, att länderna i grupp 2 genomgående lämnat ett mycket hög­

re bistånd än länderna i grupp 3. Förenta Staterna svarade för ca 60 % av

OECD-ländernas samlade bistånd på 4,8 miljarder dollar. Det kan nämnas,

att det sammanlagda biståndet från dessa länder beräknas ha utgjort om­

kring 90 % av det totala biståndet till de underutvecklade länderna 1960.

Återstående ca 10 % kom från Japan, Australien, Nya Zeeland samt öststa­

terna. Dessa siffror avser den verkligen utbetalade hjälpen. Räknar man på

grundval av under året gjorda utfästelser om bistånd, blir kanske OECD-

staternas andel något mindre med hänsyn till att utfästelserna från öststa­

ternas sida under 1960 var många gånger större än deras för biståndsända-

mål vidkända utgifter. Även utfästelserna från OECD-ländernas sida var

större än den utbetalade hjälpen, men skillnaden var där inte lika markant.

De multilaterala bidragen svarade för omkring 10 % av det totala bistån­

det från OECD-länderna 1960. Det bilaterala biståndet hade sålunda en klar

dominans. Som ovan nämndes, finns inga exakta uppgifter om hur hjälpen

fördelade sig på tekniskt och på finansiellt bistånd. Det tekniska biståndet

torde dock kunna uppskattas till ca 10 % av den totala hjälpen. Härav be­

räknas omkring tre fjärdedelar ha lämnats på bilateral väg och resten via de

internationella sammanslutningarna.

Det kan tilläggas, att det offentliga biståndet från OECD-länderna synes

ha befunnit sig i snabbt växande under 1950-talets senare del. Biståndet un­

der 1960 var sålunda det största som dittills registrerats.

Ser man på hur biståndet fördelade sig på mottagande länder och områ­

den, kan konstateras att den största delen av biståndet de senaste åren till­

förts Asien. Under tiden 1 juli 1957—30 juni 1959 kom enligt FN-statisti-

ken ca 58

%

av det offentliga biståndet på denna världsdel. Afrikas andel

utgjorde 23 % och Latinamerikas 18 %. Sedan dess torde Afrikas andel ha

ökat. Om man tar hänsyn till folkmängden, var Afrika under de nämnda

åren den största mottagaren av bistånd: dess hjälp per capita var närmare

50 % större än Asiens. Biståndet till Latinamerika bestod till övervägande

delen av lån, medan motsatsen gäller för de båda andra världsdelarna. Lå­

nens betydelse har dock i allmänhet snabbt ökat de senaste åren i förhål­

lande till gåvohjälpen, något som på det hela taget tycks stå i överensstäm­

melse med både givar- och mottagarländernas önskemål.

Biståndets fördelning på enskilda länder uppvisar mycket påtagliga ojämn­

heter, särskilt om hjälpen ställs i relation till invånarantalet. Detta kan il­

lustreras med några siffror hämtade ur FN:s statistik för de två budgetåren

1957—59. I följande tabell anges för ett antal länder det offentliga bi­

ståndet till vissa underutvecklade länder, dels totalt för de två åren, dels det

årliga genomsnittet per capita. Länderna har ordnats i tre grupper alltefter

storleken av nationalinkomst per capita.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 100

dr

1962

107

Totalt bistånd

Bistånd per ca-

milj. dollar (av-

pita (årligt ge-

rundade siffror)

nomsnitt i dollar)

Grupp I:

Nationalinkomst mindre än 100 dollar per capita

no

36,30

630

14,13

17

6,23

375

1,91

23

1,59

250

1,24

690

0,74

30

0,43

Grupp II:

Nationalinkomst 100—200 dollar per capita

31,64

60

180

9,14

40

5,34

195

3,92

45

2.30

455

1,05

5

0,48

60

0,41

Grupp III:

Nationalinkomst mer än 200 dollar per capita

24,61

140

45

14,60

Chile

.................................................................................

150

7,69

205

5,83

170

2,05

210

2,04

17

1,20

7

0,26

Olikheterna i hjälpens fördelning sammanhänger i hög grad med att de

stora biståndsgivande länderna koncentrerar sin hjälp till ett begränsat an­

tal länder, där de har särskilda politiska, militära eller ekonomiska intressen,

och är delvis en motsvarighet till det ovan konstaterade förhållandet att län­

der med nuvarande eller förutvarande kolonier hittills lämnat ett större bi­

stånd än övriga givarländer. En förhållandevis stor del av det amerikanska

biståndet har gått till Sydkorea, Sydvietnam och Formosa. Det franska bi­

ståndet går nästan uteslutande till tidigare eller nuvarande franska kolonier,

medan den brittiska hjälpen i huvudsak koncentrerats till mindre utveckla­

de områden inom samväldet.

Ovanstående har såsom nämnt endast gällt det offentliga biståndet till

u-länderna. Vid sidan av detta bistånd — som alltså utgör den egentliga

u-hjälpen vid en någorlunda restriktiv avgränsning av detta begrepp — har

också u-länderna på enskild väg tillförts växande mängder kapital. Enligt

OECD:s beräkningar uppgick det privata kapitalflödet från OECD-länderna

till u-länderna år 1980 till ungefär 3 miljarder dollar netto. Det motsva­

rade sålunda ca 80 % av OECD-ländernas offentliga bistånd samma år.

Det hör dock understrykas, att en betydande osäkerhet vidlåder dessa be­

räkningar. Statistiken är nämligen delvis mycket bristfällig och bygger på

mer eller mindre osäkra uppskattningar. Då i den nämnda siffran alla till­

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

skott på mer än ett år räknats in, innehåller denna också en del poster med

relativt kort löptid. Särskilt gäller detta kanske kategorin enskilda slats-

garanterade exportkrediter, som 1960 uppgick till närmare 0,5 miljarder

dollar. Övriga i det enskilda kapitalflödet ingående kapitaltillskott var de

enskilda företagens nyinvesteringar, nedplöjda vinster från dotterföretag i

ii-länderna, enskilda lån samt tillskott via multilaterala organisationer (t. ex.

köp av världsbanksobligationer). I dessa fall torde löptiden i regel vara rela­

tivt lång. Det enskilda kapitalflödet till u-länderna bilateralt och genom de

internationella organisationerna svarade under 1950-talets senare år en­

ligt FN-sekretariatets beräkningar för drygt 40 % av den totala enskilda

kapitalexporten från industriländerna (utom öststaterna). Huruvida detta

innebär, att de underutvecklade länderna nu får en växande andel av kapital­

flödet olika länder emellan är dock osäkert.

Fördelningen av det privata nettokapitalflödet bland u-länderna präglas

emellertid av en betydande grad av ojämnhet. Det enskilda kapitalet har

hittills framför allt strömmat till länder som exporterar olja eller andra

mineralämnen. Fyra oljeexporterande länder, nämligen Irak, Iran, Neder­

ländska Antillerna och Venezuela, erhöll sålunda under åren 1956—1958

en tredjedel av den privata kapitalexporten till u-länderna. Ojämnheterna

i det enskilda kapitalets fördelning har i viss mån motvägts av att det of­

fentliga biståndet i högre grad inriktats på länder som ej förmått attrahera

något nämnvärt privat kapital. På de nämnda fyra länderna kom sålunda

samma år endast 4 % av del offentliga bilaterala biståndet. Till jämförelse

kan framhållas Indien och Pakistan, som under den berörda perioden inte

alls mottog något utländskt privatkapital netto men tillsammans erhöll

17 % av det offentliga biståndet.

Den totala offentliga och enskilda kapitaltillförseln från OECD-länderna

till u-länderna var, såsom framgår av ovanstående, av storleksordningen

8

miljarder dollar 1960. Detta torde ha motsvarat över 90 % av det totala ka­

pitalflödet till ifrågavarande länder. Av kapitaltillförseln från OECD-området

föll ungefär en halv procent på Sverige. Förenta Staterna jämte de tre största

europeiska kapitalexporlörerna, Frankrike, Storbritannien och Tyskland,

svarade tillsammans för ca 85 %.

B. Vissa främmande länders biståndsgivning

1. Förenta Staterna

Den amerikanska biståndsverksamheten har under senare år i huvudsak

omfattat tre betydelsefulla program. Vart och ett av dessa kan sägas ha sin

speciella anknytning till förhållanden som befinner sig utanför bistånds­

området i strikt bemärkelse. Det viktigaste av programmen baserar sig så­

lunda på lagen om ömsesidig säkerhet och står delvis i nära samband med

politiska och militära hänsynstaganden. Detta tar sig bl. a. uttryck i att en

relativt stor del av denna hjälp går till länder vilka från nämnda synpunk­

109

ter anses särskilt viktiga. Ett annat biståndsprogram är intimt förbundet

med de omfattande amerikanska överskotten på vissa livsmedel och råva­

ror och med de stödprogram för jordbruket som dessa överskott resulterat

i. Det tredje programmet slutligen har kommit till stånd genom en ut­

byggnad av de lån som beviljas genom Export-Import Bank. Denna bank

bildades på 1930-talet med uppgift att främja den amerikanska exporten,

vilket alltjämt är bankens huvuduppgift.

I den hjälp som baserar sig på lagen om ömsesidig säkerhet ingår både

det bilaterala tekniska biståndet, det allmänna finansiella stöd som läm­

nas vissa länder samt de långfristiga utvecklingslån som förmedlats genom

den år 1957 inrättade Development Loan Fund. Räntan för de sistnämnda

lånen har växlat mellan 3 1/2 % för basprojekt och 5 3/4

%

för vinst­

givande projekt, och den maximala återbetalningstiden har varit 40 år. Åta­

gandena enligt det ömsesidiga säkerhetsprogrammet uppgick under de två

budgetåren 1957—59 — de senaste för vilka fullständig statistik föreligger

— till sammanlagt ca 2,7 miljarder dollar i vad avser Asien, Afrika och La­

tinamerika, och de hade till största delen formen av gåvor. Det rent mili­

tära bistånd som också lämnas enligt detta program ingår inte i den nämn­

da siffran. Därnäst i betydelse får kanske sättas leveranserna av livsmedel

ur överskottslagren enligt Public Law 480. Motvärdet av dessa leveranser

söker man på amerikansk sida kanalisera till mottagarlandets utveckling.

Detta sker genom att de amerikanska tillgodohavanden i lokal valuta som

leveranserna resulterar i till största delen anvisas såsom lån eller gåva

för finansiering av bestämda utvecklingsprojekt. Värdet av detta bistånd var

under de två budgetåren 1957—59 1,1 miljarder dollar. Det tredje program­

met är som nämnts de exportlån lör utvecklingsändamål till marknadsränta

och med åtta å tio års löptid vilka lämnas genom Export-Import Bank. De

under 1957—59 godkända lånen uppgick till ^1,0 miljarder dollar.

De totala amerikanska biståndsåtagandena under de två nämnda åren var

sålunda 4,8 miljarder dollar, ungefär lika fördelade på gåvor och lån. De

verkliga utgifterna under samma period stannade dock vid 3,8 miljarder.

Ca 70

%

av åtagandena föll på Asien — varav en tredjedel avsåg Sydkorea,

Sydvietnam och Formosa — 23

%

på Latinamerika och 7

%

på Afrika. Den

övervägande delen av den amerikanska hjälpen är numera bunden till den

egna exporten; enligt officiella uttalanden används för närvarande mer än

90 % av biståndet för betalningar till Förenta Staterna.

Eu livlig debatt har under en längre lid pågått om den amerikanska ut­

vecklingshjälpens utformning. Det har därvid bl. a. hävdats, alt denna inte

varit sådan att de uppnådda resultaten alltid motsvarat de gjorda uppoff­

ringarna. Den nya administrationen har enligt presidentens politiska rikt­

linjer på vissa punkter förordat en ändrad utformning av biståndet i syfte

att öka dettas effektivitet. Administrationen har förklarat, att det ameri­

kanska biståndet i framtiden kommer att bli beroende av att de mottagande

länderna genomför de ekonomiska och sociala reformer som är nödvändiga

för ett snabbare framåtskridande samt framlägger klart utformade långtids­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

no

Kunyl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

planer för sin ekonomiska utveckling. Vidare har presidenten genom kon­

gressens beslut i september 1961 medgivits möjlighet att ikläda Förenta Sta­

terna långfristiga utfästelser gentemot biståndssökande länder. Han har

dessutom uttalat sin avsikt att skära ned gåvohjälpen och i stället lämna

långfristiga lån till låg ränta. Det har antytts att amorteringstider på upp

till 50 år kan bli vanliga i framtiden. Återbetalning skulle i regel ske i dollar.

De anslag för utvecklingshjälp inom ramen för det ömsesidiga säkerhets-

programmet, som kongressen godkänt för budgetåret 1961/62, uppgår totalt

till 2,3 miljarder dollar, d. v. s. 250 milj. mer än föregående år. Härav är 1,1

miljarder avsedda för långfristiga utvecklingslån, vilket är nästan dubbelt

så mycket som föregående budgetår. Anslaget till allmänt finansiellt bistånd

(supporting assistance) minskar å andra sidan från 0,9 till 0,4 miljarder

dollar. I det nämnda anslaget på 2,3 miljarder dollar ingår 154 milj. för in­

ternationella organisationer (främst FN-programmen). Utöver detta har ock­

så anvisats 110 milj. dollar till Inter-American Development Bank och 62

milj. för andra inbetalningen på USA:s andel i IDA. Det multilaterala bi­

ståndet uppgår således till drygt 300 milj. dollar.

Kongressen har vidare godkänt leveranser av livsmedel enligt Public Law

480 mot betalning i lokal valuta på sammanlagt 4,5 miljarder under de tre

åren 1962—64. Såsom gåva för att lindra nöd får presidenten dessutom le­

verera livsmedel till ett värde av 0,3 miljarder dollar per år. Export-Import

Bank har bemyndigats att under budgetåret 1961/62 bevilja lån om sam­

manlagt högst 1,3 miljarder dollar, varav i form av s. k. utvecklingslån 0,8

miljarder.

Ett första väsentligt resultat av den nya politiken på biståndsgivningens

område utgör den i augusti 1961 undertecknade deklarationen om »fram-

stegsalliansen». Till detta utvecklingsprogram för Latinamerika avser ame­

rikanska regeringen bidra med ca ¹ miljard dollar om året under den kom­

mande tioårsperioden. De latinamerikanska staterna har å sin sida bl. a. åta­

git sig att genomföra de ekonomiska och sociala reformer som fordras för

ett snabbare framåtskridande.

2. Frankrike

Utmärkande för den omfattande franska biståndsgivningen är att den

nästan helt tar sikte på de områden som står eller stått under fransk poli­

tisk dominans. Dessa länder och områden mottar så gott som all Frankri­

kes bilaterala hjälp och realiter även större delen av dess multilaterala

hjälp, eftersom dennas huvuddel går via EEC:s utvecklingsfond, vilken ju

nästan uteslutande kommer de forna franska områdena tillgodo. Frankrikes

bidrag till EPTA och Särskilda fonden är av mera blygsam storleksord­

ning. För 1962 bar Frankrike sålunda ställt i utsikt 2,9 milj. dollar, vilket

placerar Frankrike på åttonde plats bland bidragsgivarna. Ett avsteg från

huvudregeln att endast lämna bistånd till forna kolonier, protektorat och

mandatområden utgör dock Frankrikes anslutning till Världsbankens In­

dien- och Pakistankonsortier, inom ramen för vilka Frankrike lovat lämna

in

30 milj. dollar till Indien 1961—62 och 10 milj. dollar till Pakistan 1961—

64 För 1960 har OECD räknat fram följande belopp for Frankrikes sam­

lade bidrag till de underutvecklade länderna: offentlig bilateral bistånds­

verksamhet 783 milj. dollar, offentliga multilaterala bidrag 60 milj. dollai

och privat bilateralt kapitalflöde 435 milj. dollar.

,

Den bilaterala hjälpen till länderna inom franczonen, c. \. s. gen

Sahara, transoceana departement samt forna kolonier, protektorat och man­

datområden, är mycket mångsidig. Den inkluderar t. ex. ^nt fmansrellt

bistånd för att täcka budgetunderskott, tullpreferenser och stodatgaidei tor

råvarupriser, krediter för industrialisering, tillhandahållande av exper er

och mottagande av stipendiater. I 1962 års franska statsbudget upptar ansla­

gen för samarbete med de 14 självständiga f. d. kolonierna soder om Saliaia

drygt 3 miljarder NF (1 NF = 1: 05 kr.). De civila utgifterna i de områden

boi-tom haven, som alltjämt styrs av Frankrike, d. v s. forst och främst Al­

geriet, uppgår till ungefär samma belopp. Ett belopp på 100 milj. NF

bär vidare anslagits till bilateral teknisk hjälp till Marocko, Tunisien, aos,

Camhodja, Vietnam och Libanon, vilka samtliga tidigare ingått i det franska

imperiet, samt till Grekland, Turkiet, Iran, Etiopien och några latinameri­

kanska stater. Av anslagna 243 milj. NF för kulturellt utbyte med ut­

landet torde också en stor del utgöras av tekniskt bistånd till u-landerna.

Totalsiffran för Frankrikes offentliga bilaterala biståndsverksamhet 190-

skulle således komma att ligga i närheten av 7 miljarder NF.

Hittills har biståndet till de 14 afrikanska staterna söder om Sahara skett

inom ramen för nära nog identiska bilaterala avtal med Frankrike samt

kvarlevande regler och förordningar från kolonialtiden. Det senare ga er

främst på det kommersiella planet: koordination av handelspolitiken, tull­

preferenser, fria kapitalrörelser etc. Bidragen för investeringsändamål har

sedan 1959 lämnats av eu särskilt upprättad statlig fond (Fond d’Aide el

de Coopération), som erhållit cirka 400 miljoner NF om året ur statskassan. 3

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1002

3. Storbritannien

Det offentliga brittiska biståndet har under senare år ökat snabbt och be­

räknas under 1960 ha uppgått till ca 150 milj. pund, varav ungefär 25 milj. i

multilateral form. De privata brittiska investeringarna i u-länderna har ock­

så en betydande omfattning och uppskattas till över ¹⁰⁰ milj. pund per åi

(inkl. reinvesterade vinstmedel).

Det bilaterala biståndet har främst gått till brittiska kolonier och till de

oberoende samväldesländerna, medan en relativt obetydlig del kommit öv­

riga u-länder till godo. Av det offentliga bilaterala biståndet på ca 120 milj.

pund budgetåret 1959/60 tillfördes sålunda kolonierna mer än hälften, de

oberoende samväldesländerna en tredjedel och övriga underutvecklade län­

der drygt 10 %. Hjälpens utformning har dock varierat något för de olika

grupperna av mottagare.

Biståndet till kolonierna har tidigare nästan uteslutande bestått av gåvor.

År 1959 utvidgades emellertid möjligheterna att också bevilja dessa områ-

112

den lån för utvecklingsändamål. Avbetalningstiden har därvid fastställts till

25 år och marknadsmässig ränta tillämpats.

De oberoende samväldesländerna erhåller — vid sidan av de privata in­

vesteringarna och lånen, vilka traditionellt varit deras primära källa till brit­

tiskt kapital — sitt huvudsakliga bistånd i form av statliga exportkrediter.

Dessa lån lämnas till löpande marknadsränta och med återbetalningstider

varierande mellan 5 och 25 år. Den största delen av dem har hittills gått till

Indien, för vars tredje femårsplan (1961—66) Storbritannien utfäst sådana

krediter till ett belopp av ca 90 milj. pund. De flesta av de indiska krediter­

na är avsedda för import av brittisk utrustning för bestämda projekt inom

femårsplanernas ram. En del krediter har dock lämnats för import av brit­

tisk utrustning i allmänhet eller — i ett par fall — för löpande import från

Storbritannien. Exportkrediterna måste sålunda alltid användas för köp av

brittiska varor eller tjänster.

Den hjälp som ställts till övriga u-länders förfogande har till väsentlig del

haft formen av exportkrediter av samma slag som ges de oberoende samväl­

desländerna.

4.

Förbundsrepubliken Tyskland

Den offentliga tyska biståndsverksamheten har, såsom också belyses av

tabellen över OECD-ländernas biståndsgivning, hittills varit av mindre om­

fattning än Förenta Staternas, Frankrikes och Storbritanniens. Den hjälp

som lämnats har dessutom till stor del haft en kommersiell prägel. Förbunds­

republiken har under senare år varit en av Världsbankens största långivare,

något som delvis torde sammanhänga med en önskan att hålla valutareser­

vens tillväxt nere. Enskilda exportkrediter med statsgaranti har lämnats i

större omfattning än från något annat land.

Frågan om utvecklingshjälpen har ägnats stor uppmärksamhet de senas­

te två åren och program för en omfattande utvidgning av denna framlagts.

Enligt deklarationer av regeringsmedlemmar i förbundsdagen i maj 1961

skulle under åren 1961 och 1962 en summa på 5 miljarder DM ställas till för­

fogande från statens sida. Av detta belopp är 750 milj. DM avsett för multi­

lateralt bistånd och 300 milj. för bilateralt tekniskt bistånd. För det bilate­

rala finansiella biståndet reserveras återstående ca 4 miljarder DM. Kapital­

biståndet bör i framtiden enligt de åberopade uttalandena till största delen

bestå av långfristiga krediter på förmånliga villkor. Det bör knytas till be­

stämda projekt men däremot inte till tyska leveranser. De kommersiella kre­

diter, varav det tyska biståndet hittills till största delen bestått, hade nämli­

gen visat sig otillräckliga, framförallt vid uppbyggandet av u-ländernas »in­

frastruktur». Förbundsregeringen kommer enligt deklarationerna även i

fortsättningen att genom krediter, garantier och skattelättnader stödja nä­

ringslivets insatser. De enskilda insatserna jämte centralbankens lån till

Världsbanken beräknades för 1961 till ca 2 miljarder DM.

Enligt officiella uttalanden har förbundsregeringen från mitten av 1960

till oktober 1961 godkänt bilaterala utvecklingskrediter till ett belopp av om­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1062

113

kring 5,5 miljarder DM. En väsentlig del av dessa krediter faller på s. k. ram­

utfästelser, beträffande vilka det ännu återstår att fastställa de konkreta pro­

jekt som lånen skall användas till. Utbetalningen av beloppet kommer med

all sannolikhet att sträcka sig över flera år. Man kan enligt uttalandena

knappast heller räkna med att det för 1961 och 1962 friställda beloppet på 5

miljarder DM kommer att kunna utbetalas under dessa två år. Enligt vissa

uppgifter skulle utbetalningarna komma att röra sig omkring ^1,2 miljarder

DM 1961 och ca 1,5 miljarder 1962. Eftersläpningen torde bl. a. samman­

hänga med svårigheterna att inom bidragsramarna snabbt få fram förslag

till konkreta projekt från mottagarländerna och med den omsorgsfulla prov­

ningen av sådana förslag. Dessutom friställs bidragen i regel successivt allt­

eftersom projektet färdigställs.

De bilaterala kreditöverenskommelser eller utfästelser, som förbundsre-

geringen iklätt sig sedan ovannämnda deklarationer avgavs, innebär delvis

längre kredittider (upp till ²⁰ år) och lägre ränta ( i vissa fall ³ %) än ti­

digare. De synes dock inte lika fördelaktiga för mottagarna som villkoren föl

de amerikanska utvecklingslänen (med undantag för krediterna genom Ex­

port-Import Bank). Däremot förefaller de ganska jämförbara med de statli­

ga brittiska exportkrediterna. Biståndet tycks dock fortfarande i betydande

utsträckning bindas till tyska varor och tjänster.

Vad det multilaterala biståndet angår, är det mest utpräglade draget den

dominerande betydelse som anslagen till EEC:s utvecklingsfond har. Under

1961 anslogs sålunda enligt i Romfördraget ingående åtaganden 189 milj. DM

till denna fond. Huvuddelen av detta belopp torde komma de till Frankrike

knutna länderna i Afrika tillgodo. Anslagen till FN:s Särskilda fond och

EPTA uppgick samma år till 13,2 respektive

8,8

milj. DM. 5

5.

Nederländerna

Bland de mindre staterna är Nederländerna en av de större biståndsgivar­

na. Dess tekniska bistånd har till övervägande delen haft multilateral form;

både i fråga om EPTA och Särskilda fonden hör landet till de största bi­

dragsgivarna. Dessa bidrag är dock ganska små i förhållande till Nederlän­

dernas fördragsenliga tillskott till EEC:s utvecklingsfond. Vidare lämnas

ett bilateralt finansiellt bistånd till vissa till Nederländerna knutna trans­

oceana områden.

Anslagen till utvecklingsbistånd i statsbudgeten uppgick under 1960 och

1961 till 210 respektive 263 milj. holländska floriner (1 hfl. = 1:44 kr.).

Budgetförslaget för 1962 upptar ett anslag på 306 milj. hfl, vilket motsva­

rar mer än eu halv procent av nationalprodukten. Härav är ca 15 milj. hfl

avsett för Särskilda fonden och EPTA. För det bilaterala tekniska biståndet

anvisas ca 3 milj. hfl. Anslagen till finansiellt bistånd, multilateralt såväl

som bilateralt, kommer till betydligt större belopp. Budgetförslaget för 1962

upptar det ordinarie anslaget till IDA på It) milj. bil och 25 milj. bil till

Världsbanken, utgörande den sista kontantinbetalningen på den del av lan­

dets andel i grundfonden som skall inbetalas i egen valuta. Till EEC:s ut-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1062

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

vecklingsfond anvisas 98 milj. hfl, varav omkring hälften från fonden torde

gå till nederländska Nya Guinea. Vad de bilaterala anslagen angår, upptar

budgetförslaget drygt 105 milj. för nederländska Nya Guinea och 41 milj.

tör Surinam och Antillerna. Dessa anslag har till största delen formen av

gåva. Nederländernas bistånd fördelar sig således ungefär lika på multi­

laterala och bilaterala insatser.

Enligt OEEC/OECD-statistiken har relativt stora belopp på enskild väg

från Nederländerna tillförts de underutvecklade länderna. Detta har fram­

förallt skett i form av reinvesterade vinster, men till en del också på multila­

teral väg genom Världsbanken.

6

‘.

Schweiz

Utmärkande för den hittillsvarande biståndsverksamheten är bl. a. den

obetydliga omfattningen av de offentliga insatserna. För de tre åren 1961

1963 har till multilateralt och bilateralt tekniskt bistånd anvisats 60 milj.

sfrs ⁽¹ sfr =^1:20 kr.), vilket i jämförelse med tidigare anslag innebär

en kraftig ökning. Av det årliga anslaget på 20 milj. sfrs avses 12 milj.

gå till bilateral verksamhet och återstående

8

milj. till EPTA och Sär­

skilda fonden. På enskild väg har å andra sidan synnerligen omfattande

kapitalöverföringar till u-länderna ägt rum, i främsta hand genom bilate­

rala lån men även i multilateral form genom Världsbanken. Dylika överfö­

ringar förklaras självfallet i hög grad av den omfattande kapitalinström­

ningen till Schweiz från olika håll.

Enligt officiella uttalanden rör sig de direkta schweiziska investeringarna

inom u-ländernas industri och handel för närvarande om ca ²⁰⁰ milj. sfrs per

år. Långfristiga lån, delvis med statsgaranti, beräknas till ¹⁰⁰ ä 150 milj.

sfrs. Därtill kommer Världsbankens upplåning på den schweiziska kapital­

marknaden, vilken kan uppskattas till 100 å 200 milj. sfrs. Jämte det offent­

liga tekniska biståndet på

20

milj. per år och ett enskilt tekniskt och huma­

nitärt bistånd på ungefär lika mycket kan den årliga schweiziska kapital­

tillförseln till u-länderna enligt de åberopade uttalandena beräknas till ca

500 milj. sfrs.

Bland de under 1960 beviljade schweiziska lånen märks särskilt en kredit

på 100 milj. till Indien. Krediten lämnas av ett konsortium av schweiziska

banker men har garanterats av staten. Den får användas för import av

schweiziska kapitalvaror. Varje delkredit är återbetalbar inom tio år från

dagen för utnyttjandet. 7

7.

Danmark och Norge

Dessa länders hjälpverksamhet företer ungefär samma väsentliga drag

som den svenska verksamheten. De har sålunda lämnat relativt stora bidrag

till FN-programmen för tekniskt bistånd, d. v. s. först och främst EPTA och

Särskilda fonden. Dessa bidrag har på sistone höjts betydligt. Därtill kommer

115

ett visst bilateralt tekniskt bistånd, där särskilt Norges fiskeriprojekt i In­

dien intar en framträdande plats.

Den danska regeringen har för nästa budgetår begärt en höjning av bi­

ståndsanslaget från 13 till 22 milj. danska kronor. Den ökning av insatserna

som härigenom blir möjlig kommer att ske dels i form av storre bidrag ti

FN-programmen, dels i form av vissa bilaterala projekt. I en särskild pro­

position hösten 1961 har regeringen vidare föreslagit, att staten inom en ram

av 250 milj. dkr skall kunna ge garantier mot förlust på enskilda krediter

lämnade till u-länderna såsom ett led i dessas utveckling. Dessa garantier

avses bli klart avskilda från de vanliga exportkreditgarantierna och bl. a.

kunna lämnas på längre tid och gynnsammare villkor än de sistnämnda.

Även investeringsgarantier skall kunna lämnas, om det ar fråga om enskilda

investeringar .som anses av betydele för u-landets utveckling. Propositio­

nen är f. n. föremål för utskottsbehandling inom folketinget. Det anses tro­

ligt, att den slutligt antagna lagen på vissa punkter kommer att avvika från

propositionen. Ramen för de nämnda exportkreditgarantierna torde sålunda

bli 150 i stället för 250 milj. dkr.

Den norska regeringen framlade i slutet av 1961 för stortinget små pnn-

cipiella synpunkter på utformningen av landets framtida utvecklingsbistånd.

Den anser det önskvärt att det statliga bidraget snarast möjligt når en stor­

leksordning av 1/4 % av nettonationalinkomsten. Detta bidrag skulle tacka

Norges anslag till FN:s tekniska biståndsprogram, tillskott till internationella

finansieringsinstitutioner för u-länderna samt regionala och bilaterala bi­

ståndsprojekt. Då nettonationalinkomsten 1961 beräknas utgöra ca 30 mil­

jarder norska kronor, skulle denna målsättning for närvarande innebära ett

statligt totalt bidrag på ca 75 milj. nkr.

...

.

Regeringen säger sig vidare vara i princip positiv till en långsiktig ma -

sättning av

1

%

av nettonationalinkomsten i totalt bistånd, d. v. s. både of­

fentliga och enskilda insatser. För att kunna ta slutgiltig ståndpunkt härtill

vill man dock avvakta ett närmare klarläggande av vilka bistandstormer som

skall inräknas i den långsiktiga målsättningen samt av de möjligheter Norge

bär att göra insatser på ifrågavarande områden. I detta sammanhang kan

nämnas, att regeringen tillsatt eu kommitté för utredning av möjligheterna

att lämna ökat bistånd på det kommersiella området.

Den stortingsmelding, i vilken regeringens uppfattning framlagts, lades

utan invändningar till protokollet vid stortingsbehandlingen av frågan i

februari 1962.

Medan det statliga biståndsanslaget 1961 utgjorde 28 milj. nkr, bär för

1962 godkänts ett anslag på 38 milj. Härav är ca 16 milj. avsett föi FN-

programmen, 9 milj. för IDA,

8

milj. till Indien-projektet och det skandi­

naviska undervisningssjukhuset i Korea samt 5 milj. för diverse ändamål.

Anslaget för 1962 betraktas av regeringen som ett första steg mot genom­

förandet av den ovannämnda målsättningen på 1/4 % av nationalinkomsten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1062

116

S. Gemensamma drag i biståndsgivningen

Det föreligger sålunda mycket stora variationer mellan de olika länder­

nas biståndsverksamhet. Detta gäller inte bara storleken av de resurser,

som ställts till u-ländernas förfogande, utan i lika hög grad de former i vilka

insatserna görs. Vissa gemensamma drag kan man dock urskilja i länder­

nas sätt att utforma sitt bistånd. Det mest framträdande är kanske den

relativt obetydliga roll som det multilaterala biståndet spelar kvantitativt

sett. Det bilaterala biståndet dominerar helt, vare sig det gäller gåvor eller

lån. Likaså är av naturliga skäl det tekniska biståndets kostnader blygsam­

ma i jämförelse med de belopp som det finansiella biståndet uppgår till.

När ett lands biståndsverksamhet stiger till mer betydande belopp, tycks

det framför allt vara det finansiella biståndet som svarar för ökningen.

Det bilaterala finansiella biståndet synes till övervägande del ha bundits

till del egna landets export. Till en mindre del har detta bistånd lämnats i

torm av krediter vilka som ett av sina primära syften haft att främja den

egna exporten (exempelvis de amerikanska krediterna genom Export-Import

Bank). Men även för övriga lån och för det finansiella bistånd vilket lämnas

som gåva är ifrågavarande princip den gängse. Även i de fall, då någon

tormell bindning inte föreligger, tenderar emellertid inköpen att ske från det

bistandsgivande landet. Ett annat gemensamt drag i ländernas finansiella

bistånd är en klar tendens att minska gåvoinslaget och i stället öka kre-

ditgivningen. Ä andra sidan kan iakttas en förstärkning av de benefika in­

slagen i lanen, d. v. s. kredittiderna förlängs och räntesatserna reduceras.

Alla industriländer bär i större eller mindre omfattning engagerat sig

i kommersiell biståndsverksamhet, d. v. s. de har vidtagit åtgärder i syfte att

underlätta de enskilda företagens insatser i u-länderna. Dessa åtgärder har

bl. a. innefattat direkta statliga krediter för att underlätta exporten till u-

länderna eller investeringar i dessa, garantier avseende krediter eller in­

vesteringar finansierade med privata medel, skattelättnader vid investe-

ringar i u-länderna, tillstand till kapitalutförsel i olika former samt en

omfattande offentlig informationsverksamhet rörande de ekonomiska för­

hållandena i u-länderna. De allra senaste åren har en påtaglig intensifiering

agt rum i strävandena att underlätta enskilda krediter till och investeringar

i u-länderna. Det är framförallt Förenta Staterna, Storbritannien och Tysk­

land soin därvid gått i främsta ledet.

^ slutligen det handelspolitiska biståndet angår kan konstateras, att

detta ännu allmänt befinner sig på ett utredande stadium. Man har dock

på de flesta håll givit uttryck för ett principiellt intresse för åtgärder på det­

ta område.

Kungl. Alaj.ts proposition nr 100 år 1962

C. Öststaternas biståndsgivning

Bristen på uppgifter gör det svårt att fastställa omfattningen och utform­

ningen av öststaternas bistånd till de underutvecklade länderna. I särskilt

hög grad gör sig dessa svårigheter gällande i fråga om den hjälp som går

till u-länderna inom den egna gruppen. Nedanstående redogörelse lämnas

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1962

117

därför med reservation för det tillgängliga materialets brister i olika hän­

seenden.

Öststaternas biståndsverksamhet är av relativt sent datum. Först från

och med 1956 började t. ex. Sovjetunionens hjälp att anta större proportio­

ner. Landets biståndsåtaganden har sedan ökat snabbt i omfattning. På

grund av biståndets karaktär — övervägande bilaterala krediter för stör­

re industriprojekt vars genomförande sträcker sig över ett flertal år -

har einelletid det utbetalade biståndet hittills legat på en mycket lägre nivå.

Enligt OEEC/OECD-statistiken uppgick de totala utfästelserna från öststa­

terna under de fem åren 1956—60 till ca 3,5 miljarder dollar. Värdet av det

under ifrågavarande period verkligen presterade biståndet uppskattas emel­

lertid till endast ca

0,8

miljarder dollar, vilket motsvarar ungefär

2

% av

det totala offentliga och enskilda kapitalflödet till u-länderna nämnda år.

1

dessa siffror ingår dock inte biståndet till de kommunistiska u-länderna.

Ett allmänt drag i öststaternas bistånd är den relativt obetydliga omfatt­

ningen av deras mulilaterala hjälp, öststaternas sammanlagda bidrag till

FN:s tekniska biståndsprogram 1953—59 utgjorde 9,3 milj. dollar. År 1960

anslog Sovjetunionen 3,5 milj. dollar till EPTA och Särskilda fonden jäm­

fört t. ex. med ett bidrag från Sverige på 3,1 milj. dollar. Tyngdpunkten i

biståndsgivningen har alltså i utpräglad grad legat vid den bilaterala verk­

samheten. Det är påtagligt, hur alla öststaterna i denna verksamhet und­

viker att betona dess karaktär av hjälp och i stället hellre talar om bilate­

rala handelsförbindelser till båda parternas fördel. I det följande redogörs

kortfattat för den bilaterala biståndsverksamhet som bedrivs av Sovjetunio­

nen, övriga östeuropeiska stater samt Kina.

1. Sovjetunionen

Den väsentliga delen av det bistånd som lämnats till underutvecklade län­

der inom den egna gruppen har givetvis gått till Kina. Uppgifterna här­

om är emellertid som nämnts mycket sparsamma och osäkra. Enligt of­

ficiella kinesiska uttalanden 1957 hade folkrepubliken sedan 1949 mottagit

ett bistånd från Sovjetunionen motsvarande drygt 2 miljarder dollar. En­

ligt en västerländsk källa skulle dock den större delen härav vara av militär

karaktär^.1 Samma källa anger de allmänna krediter som Kina erhållit till

och med 1960 till 1,8 miljader dollar, varav 40 % utnyttjats före 1953. Ge­

nom successiva avtal har Sovjetunionen vidare åtagit sig att hjälpa Kina

med ett betydande antal större produktionsprojekt. Före 1967 skall sålunda

enligt dessa överenskommelser genomföras 336 sådana projekt. Det sam­

manlagda sovjetiska bidraget i samband härmed uppskattas till 3,25 mil­

jarder dollar.

Biståndet till andra u-länder har beräknats till närmare 3 miljarder dol­

lar från 1954 till slutet av 1960. Detta gäller åtaganden; den presterade

hjälpen under samma period beräknas till ca 1 miljard dollar. Sovjetunio-

1 »Méthodes de 1’Assistance Bilaterale Etrangére», Journal Officiel de la République Franfaise,

nr 4 1962. Denna källa har i stor utsträckning utnyttjats för i det följande lämnade uppgifter.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1002

nens bistånd var först koncentrerat till Asien men utsträcktes senare till

Mellersta Östern. Från och med 1959 har också Afrika kommit med och på

senaste tiden även Latinamerika. Det totala antal länder utanför öststater­

nas krets som kommit i åtnjutande av bistånd från Sovjetunionen är dock

relativt begränsat; det uppgår hittills till ca 20. Det största beloppet har gått

till Indien. Andra mottagarländer är i Asien Indonesien, Afganistan, Burma,

Ceylon och Nepal samt i Mellersta Östern Egypten, Syrien och Irak. Vad

Afrika angår, har biståndsavtal hittills slutits med Etiopien, Guinea, Ghana,

Tunisien och Somalia. I Latinamerika befinner sig Argentina, Brasilien

och Cuba bland mottagarna av sovjetiskt bistånd. Flera länder torde ha mot­

tagit mer offentligt bistånd från Sovjetunionen än från något annat givar­

land, t. ex. Egypten, Irak, Indonesien, Ghana, Guinea och Cuba.

Det finansiella biståndet har till allra största delen utgått i form av leve­

ranser av kapitalvaror för vissa överenskomna industriprojekt, oftast inom

den tunga sektorn. Räntan är i regel 2,5

%

och återbetalningstiden 12 år

efter slutleverans. Återbetalning accepteras ibland i lokal valuta eller i

överskottsprodukter från det mottagande landet.

Det sovjetiska tekniska biståndet är i regel förknippat med industripro­

jekten och består framför allt i utbildning av ingenjörer och arbetare i an­

läggningarnas skötsel. Kostnaderna för detta bistånd torde för det mesta

bestridas ur krediterna och är alltså inte gåva. Utöver det till projekten

knutna tekniska biståndet lämnas också, såsom gåva, en »fristående» sådan

hjälp (t. ex. upprättande av högre läroanstalter), som dock varit av relativt

begränsad omfattning.

Omkring 4 500 sovjetiska ingenjörer och tekniker beräknas 1959 ha be­

funnit sig i u-länderna på längre uppdrag än en månad. Antalet stipendia­

ter som vistades i Sovjetunionen 1959—60 uppskattas till omkring 14 000;

härav torde ca

12

000

ha kommit från övriga östeuropeiska länder och från

de kommunistiska staterna i Asien.

2. Övriga östeuropeiska länder

Denna grupp av länder har likaledes lämnat ett växande bistånd. Utfäs­

telserna till u-länder utanför östblocket beräknas till ca 600 milj. dollar,

d. v. s. ungefär

20

% av Sovjetunionens motsvarande bistånd. Nära två tred­

jedelar härav faller på ett enda land, nämligen Tjeckoslovakien. Östtysk­

land svarar för ca 100 milj. dollar och Polen och Ungern för vardera ca 60

milj. Biståndet har varit koncentrerat på ett begränsat antal mottagarlän­

der, främst Indonesien, Indien, Egypten, Cuba, Irak, Ceylon, Argentina,

Afganistan och Etiopien.

Hjälpen har huvudsakligen utgått i samma former som Sovjetunionens,

d. v. s. i främsta hand krediter avseende leverans av kapitalvaror för be­

stämda industriprojekt. Villkoren förefaller dock inte riktigt lika fördelak­

tiga för mottagarna. Sålunda är återbetalningstiden ofta

8

å 10 år. Räntan är

dock densamma, d. v. s.

2,5

%.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1062

119

3. Kina

Ovan har lämnats några uppgifter rörande den hjälp som Kina erhållit

från Sovjetunionen. Det är svårt att avgöra om det bistånd som Kina i sin

tur lämnat andra stater är större eller mindre än vad landet mottagit. Det är

dock tydligt, att Kina gjort åtaganden om bistånd av inte obetydlig omfatt­

ning. Särskilt gäller detta om man tar hänsyn till storleken av landets in­

dustriella produktion och export.

Kinas ekonomiska bistånd från 1953 till och med 1961 beräknas till 1,6

miljarder dollar i åtaganden. Omkring tre fjärdedelar av hjälpen har gått

till kommunistiska länder, av vilka Nordvietnam och Nordkorea tillsam­

mans erhållit ca 0,9 miljarder. Albanien, Mongoliet och Ungern tillhör ock­

så denna grupp av mottagare. De länder utanför öststaternas krets som er­

hållit bistånd från Kina är huvudsakligen Indonesien, Burma, Cuba, Cam-

bodja, Nepal, Ceylon, Guinea, Ghana och Mali.

Kinas hjälp förefaller ofta lämnas på för mottagarna mer fördelaktiga vill­

kor än det övriga biståndet från öststaterna. Ungefär en tredjedel av den to­

tala hjälpen har sålunda bestått av gåvor. Särskilt i början av den kinesiska

biståndsverksamheten var gåvorna helt dominerande. De senaste åren har

dock krediter blivit den allt vanligare biståndsformen. Flera av krediterna

är räntefria; så är bl. a. fallet med de hittillsvarande krediterna till Afrika

och Cuba samt delvis till Burma. Återbetalningstiden torde röra sig om­

kring

10

år efter leveransernas avslutande.

III. Den svenska biståndsgivningen

I föregående kapitel redovisade siffror för den internationella bistånds­

givningen ger vid handen att det svenska biståndet kvantitativt sett hittills

varit av relativt begränsad omfattning i förhållande till vad flertalet andra

biståndsgivande länder presterat. Hänsyn bör emellertid tas även till bistån­

dets karaktär. Härvidlag lämnades en del uppgifter för vissa främmande

länder i senare delen av föregående kapitel. Nedan skall nu det svenska bi­

ståndets sammansättning i korthet beskrivas.

Det må redan inledningsvis konstateras att den svenska biståndsgivning-

ens fördelning på olika biståndstyper i någon mån skiljer sig från den in­

ternationellt genomsnittliga och detta på ett sätt som tenderar att under­

stryka dess karaktär av utvecklingsbistånd i detta ords egentliga bemär­

kelse. Det svenska biståndet är sålunda i jämförelsevis hög grad inriktat på

multilateralt bistånd — snarare än bilateralt — på tekniskt bistånd - sna­

rare än kommersiellt och finansiellt — och pa gåvobistånd snarare än

lån. Lägger man härtill Sveriges betydande humanitära bistånd och förhål­

landevis goda ställning på vad som här benämns det handelspolitiska bistån­

dets område, blir bilden av de svenska insatserna fördelaktigare än vad som

framgår av rent kvantitativa jämförelser.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1062

Antydda drag i den svenska biståndsgivningen framträder i följande tablå

över de statliga biståndsanslagen för budgetåren 1960/61 och 1961/62 samt

motsvarande förslag för budgetåret 1962/63 (milj. kr):

Multilateralt tekniskt bistånd ..

Bilateralt tekniskt bistånd

1

Humanitärt bistånd ...................

Multilateralt finansiellt bistånd

Bilateralt finansiellt bistånd .,

60/61

61/62

62/63

................. 16,9

19,3

42,2

................. 5,1

21,2

22,7

................. 1,5

2,0

5,0

.................

12,0

10,0

40,2

—

20,0

Summa 35,5

52,5

130,1

Det tekniska och det humanitära biståndet och — så långt dess användning

nu kan förutses — det bilaterala finansiella biståndet är av ren gåvonatur;

detsamma gäller i praktiken det multilaterala finansiella biståndet. Tablån

visar också det statliga biståndets kraftiga stegring, vilken uppgår till nära

50 procent mellan 1960/61 och 1961/62 och till nära 150 procent mellan

1961/62 och 1962/63.

Härtill kommer det betydande tekniska och humanitära gåvobistånd som

lämnas av Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation, Koo­

perativa förbundet, missionssällskapen, Röda korset, Rädda barnen m. fl.

organisationer och sammanslutningar. Detta bistånd, som helt bygger på

insamlade medel, torde uppgå till 20 å 40 milj. kr årligen.

I enlighet med den här använda vida biståndsdefinitionen bör hänsyn även

tas till rent kommersiella svenska u-landsinsatser, huvudsakligen i form av

direkta investeringar och garanterade exportkrediter. Tillgängliga uppgifter

tyder på att u-länderna på denna väg tillförs ett årligt belopp av storleks­

ordningen 150 å 200 milj. kr.

A. Handelspolitiskt bistånd

Sveriges import från u-länderna uppgick 1960 till ca 1 800 milj. kr. Detta

är ca ¹² procent av vår totalimport och ca ¹⁰⁰ milj. kr mer än vår export

till dessa länder.

Det har tidigare konstaterats att exporten svarar för den alldeles övervä­

gande delen av u-ländernas valutaintäkter, att den således är av fundamen­

tal betydelse för dessa länders ekonomiska utveckling och att den främjas

av snabb ekonomisk växt i industriländerna och jämvikt i det internatio­

nella valutasystemet. De strävanden som sedan länge präglat den svenska

ekonomiska politiken och det aktiva svenska deltagandet i det internationel­

la ekonomisk-politiska samarbetet ligger alltså i linje med u-ländernas ex­

portintressen. Hänsyn till dessa intressen understryker med andra ord be­

tydelsen av den fulla sysselsättningen och ekonomiska expansionen i Sve­

rige och av det med förbehåll för riksdagens godkännande utlovade svenska

1 Inkl. administrationskostnader, expertutbildning, bidrag till insamlingen »Sverige hjälper»

samt anslag till Koreasjukhuset och annat bistånd på nordisk bas.

121

bidraget till ett valutastabiliserande arrangemang i anslutning till Interna­

tionella valutafonden.

När det gäller de importrestriktioner, tullar, skatter och andra handels­

hinder, som försvårar u-landsexporten till industriländerna, hör den svenska

marknaden till de mest öppna. Med sina låga tullar och sin allmänt frihan-

delsvänliga inställning har det också fallit sig naturligt för Sverige att i in­

ternationella sammanhang stödja u-ländernas önskemål om en liberal han­

delspolitik från industriländernas sida. Förslag om stabilisering av råvaru-

ländernas exportinkomster har likaledes ansetts förtjäna svenskt stöd. I

GATT har Sverige aktivt verkat för ökat hänsynstagande till u-ländernas

handelsproblem. Under hänvisning till dessa föreslogs från svensk sida vid

GATT:s ministermöte i november föregående år en utredning rörande en

allmän reduktion av handelshindren, varvid riktpunkten borde vara att

samtliga tullar inom loppet av 5 år skulle sänkas till hälften. Härvid skulle

särskilda lättnader gälla för u-länderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1962

B. Kommersiellt bistånd

Den svenska exporten till u-länderna består till stor del av kapitalvaror.

Inte mindre än ca 25 procent av vår kapitalvaruexport går sålunda till u-län­

derna, vilket är dubbelt så mycket som dessa länders andel av vår totala ex­

port. Detta innebär att den svenska exporten till u-länderna är av stor di­

rekt betydelse för deras ekonomiska utveckling. Eftersom det ofta rör sig

om kapitalvaror som för sin skötsel kräver viss utbildning, sker en betydan­

de överföring av kunnande i anslutning till denna export. Som exempel kan

nämnas, att under åren 1950—1960 Telefon AB L M Ericsson utbildade ca

270 u-landselever i Sverige med en genomsnittlig studietid av ca 22 veckor

per elev och att AB Åtvidabergs Industrier under samma period utbildade

573 mekaniker i kurser på minst tre veckor i 49 u-länder. Här bör även näm­

nas den svenska industrins mottagande av praktikanter och stipendiater

utan direkt kommersiell anknytning. Även den betydande svenska entrepre­

nad- och konsultverksamheten i u-länderna spelar eu viktig kunskapsför-

medlande roll.

Beträffande omfattningen av det svenska kommersiella kapitalflödet till

u-länderna är de statistiska uppgifterna mycket bristfälliga. Valutastyrelsen

har emellertid nyligen förebådat överväganden rörande vissa kompletteringar.

När det gäller direkta investeringar i u-länderna redovisas lämnade tillstånd

till sådana för de båda senaste åren på respektive 150 och 183 milj. kr. Tar

man emellertid hänsyn till att vissa av dessa tillstånd inte utnyttjas och att

44

milj. kr av det sistnämnda beloppet upplånats utomlands, vill det synas

som om sådana investeringar f. n. skulle tillföra u-länderna 100 å 150 milj.

kr i svenskt kapital. Lägger man härtill den kommersiella kapitalexport till

u-länderna som sker i form av garanterade exportkrediter, torde man kom­

ma fram till ett totalbelopp av storleksordningen 150 å 200 milj. kr.

Några statliga svenska åtgärder till främjande av företagens u-landsin-

satser kan knappast sägas ha företagits i biståndssyfte. Vissa åtgärder har

emellertid haft en sådan effekt. Det betydande antalet svenska dubbelbe­

skattningsavtal med u-länder är sålunda ägnat att underlätta svenska in­

vesteringar i dessa länder. De statliga exportkreditgarantierna är uppenbar­

ligen av stor betydelse för exporten till u-länderna och den därmed förena­

de kreditgivningen, även om det svenska garantisystemets försäkringsmäs-

siga karaktär innebär att lägre garantiprocentsatser och högre premier van­

ligen tillämpas för sådana krediter. Av de vid senaste årsskifte utfärdade

och i utsikt ställda garantierna hänför sig drygt en tredjedel (eller 329

milj. kronor) till dessa länder, och inemot

1/5

av exporten till dem kan

förmodas vara täckt av garantier. Ramen för garantigivningen har nyligen

höjts till 2 000 milj. kronor. Garantierna kan omfatta såväl politiska som

kommersiella risker. Vad finansieringsfrågan beträffar kan det nyligen fö­

reslagna exportkreditinstitutet väntas komma att underlätta den långfris­

tiga finansieringen även av exportaffärer med u-länderna, ehuru sådana

affärer inte avses bli prioriterade. Upplåning utomlands för finansiering av

u-landsinvesteringar ställer sig de svenska valutamyndigheterna i princip

välvilliga till. Direkta sådana investeringar tillåts praktiskt taget undan­

tagslöst. Liksom i ett antal andra länder medger man i Sverige däremot i

princip inte portfölj investeringar, d. v. s. köp av värdepapper i placerings-

syfte, i vare sig u-länder eller andra länder. Något större intresse för sådana

placeringar i u-länder torde emellertid knappast föreligga och deras värde

från utvecklingssynpunkt är antagligen f. n. ringa.

I olika sammanhang har från näringslivets sida önskemål uttryckts om

ytterligare statliga åtgärder på det kommersiella biståndets område. Man

har t. ex. pekat på möjligheten att komplettera de tidskrävande dubbelbe­

skattningsavtalen med en rätt till avräkning mot skatten i Sverige av den

utomlands erlagda skatten. Frågan om ett sådant avräkningsförfarande be­

handlas f. n. av en särskild kommitté, dubbelbeskattningssakkunniga, under

ordförandeskap av regeringsrådet Sten Walberg. Vidare har man ansett att

vid garantigivning för krediter i samband med export till u-länder mera li­

berala villkor skulle kunna tillämpas. Man har vidare uttryckt starkt in­

tresse för statsgarantering av s. k. finanskrediter och för skydd mot poli­

tiska risker vid investeringar i u-länderna. Härvid har man hänvisat bl. a.

till de åtgärder av detta slag som på senare tid vidtagits i andra industri­

länder.

Dessa och vissa angränsande frågor behandlas f. n. inom en under bered­

ningen för internationella biståndsfrågar sorterande särskild arbetsgrupp

med direktör Carl Albert Anderson som ordförande och med företrädare för

utrikes-, finans- och handelsdepartementen, bankföreningen, exportförening­

en och industriförbundet.

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1962

C. Finansiellt bistånd

123

Den svenska finansiella biståndsgivningen till underutvecklade länder har

hittills varit praktiskt taget uteslutande av multilateral karaktär och huvud­

sakligen lämnats i form av kapitalinsatser i Internationella återuppbygg-

nadsbanken, Internationella finansieringsbolaget och Internationella utveck­

lingsfonden.

Internationella återuppbyggnadsbanken (IBRD), vanligen kallad Världs­

banken, är f. n. den mest betydande av de internationella institutioner som

tillför de underutvecklade länderna kapital. Verksamheten är inte av bene-

fik art utan utlåningsräntan fastställs på grundval av den ränta banken får

betala för sin egen upplåning. Lån lämnas till medlemslands regering eller

till myndighet eller företag mot statsgaranti. Långivningen är väsentligen

inriktad på s. k. basinvesteringar, främst i kommunikationer och kraftpro­

duktion, och har under senare år uppgått till ca 700 milj. dollar per år. F. n.

går omkring 80 % härav till u-länderna. Lånens löptider är i regel 10—20

år. Bankens disponibla resurser härrör från det egna kapitalet, från upplå­

ning genom obligationsemissioner och placeringar av skuldförbindelser hos

offentliga institutioner samt från överlåtelser av lån som banken beviljat.

Det egna kapitalet, varav 90

%

kan infordras endast för täckande av Världs­

bankens förpliktelser, har tecknats av medlemsstaterna. Den svenska ande­

len i bankens grundfond utgör ca

1

% eller

200

milj. dollar, varav alltså

²⁰ milj. dollar inbetalats.

Internationella finansieringsbolaget (IFC) har till uppgift att genom sam­

verkan med privata investerare främja produktiv enskild företagsamhet

framför allt i de underutvecklade medlemsländerna. Finansieringsbolaget

kräver inte statsgaranti för sin utlåning och har även i andra avseenden

friare händer än Världsbanken när det gäller formerna för sina insatser.

Utlåningen, som till drygt 90 % gått till u-länder, ligger nu på en nivå av

inemot 20 milj. dollar per år. Sveriges inbetalade andel i Finansieringsbola-

gets grundfond är

1,1

milj• dollar.

Internationella utvecklingsfonden (IDA) bedriver utlåningsverksamhet

med ett starkt benefikt inslag. 1961, som var det första år fonden var verk­

sam, lämnades 18 lån på sammanlagt ca 180 milj. dollar. Samtliga lån var

räntefria samt på 50 år, varav de 10 första amorteringsfria. Utlåningen ba­

seras på det av medlemsstaterna tecknade kapitalet. Inbetalningen av detta

är fördelad på 5 år, varefter nytt kapital kommer att behöva tecknas. Un­

der dessa år tillförs fonden för utlåning användbart kapital till ett belopp

av ca 150 milj. dollar årligen. Sveriges andel av Utvecklingsfondens kapital

uppgår till ca 10 milj. dollar, varav 23 % inbetalades 1960 och återstoden in­

betalas med ca 10 milj. kronor under vart och ett av åren 1961—64. I be­

traktande av lånevillkorens benefika karaktär är bidrag till fonden närmast

jämförbara med gåva. De svenska bidragen avskrivs omedelbart.

Medan ovannämnda institutioner tillhandahåller långfristiga krediter, är

Internationella valutafondens (IMF) och Europeiska fondens verksamhet