SOU 1961:50

Den svenska utvecklingshjälpen

Sammanfattning Beträffande rekryteringen av experter förordar utredningen

att Kungl. Maj:t genom cirkulärskrivelse till de statliga myndigheterna ut- talar önskemålet att tjänstledighet för expertuppdrag beviljas såvida icke starka skäl utgör hinder däremot; att Kungl. Maj:t måtte förordna att den för statliga befattningshavare för närvarande gällande rätten att vid expertuppdrag tillgodoräkna tjänsteår i löne- och pensionshänseende under två år (SFS 1957:596) utsträckes att gälla fyra år; att Kungl. Maj:t måtte överväga möjligheterna att lämna sådant medgi- vande även vid anställning i främmande land, därest Svenska Utvecklings- hjälpen efter prövning i varje särskilt fall funnit att sådant medgivande är önskvärt ur de synpunkter Utvecklingshjälpen har att bevaka; att Kungl. Maj:t måtte på i det föregående angivet sätt öppna möjligheter för av utländska arbetsgivare för utvecklingsuppdrag anställda svenska medborgare att kvarstå inom ATP;

att Kungl. Maj :t måtte undersöka förutsättningarna för att i skattehänseen- de likställa samtliga de experter som anställs i multilateral verksamhet;

att Kungl. Maj:t ville uppdraga åt Svenska Utvecklingshjälpen att fram- lägga sådana förslag rörande de i bilateral verksamhet anställda svenska experternas anställningsvillkor, att de i skattehänseende samt i fråga om sjukvårdsförmåner numera likställs med i utrikesförvaltningen tjänstgöran- de befattningshavare;

att Kungl. Maj:t måtte anmoda Svenska Utvecklingshjälpen att införa reg- ler av innebörd att specialister anställda i missionen, av svenska organisa- tioner upprättade skolor i utvecklingsländerna och annan liknande bi- ståndsverksamhet får i vissa avseenden samma ställning som bilateralt an— ställda svenska experter;

att Kungl. Maj:t måtte låta närmare undersöka möjligheterna att förstärka Utrikespolitiska Institutet och de Ibero-amerikanska instituten samt att upprätta afrikanska och asiatiska institut;

att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt Skolöverstyrelsen att utarbeta en broschyr med upplysningar rörande utlandssvenskarnas barns och ung— domars studiemöjligheter;

att de internationella multilateralt arbetande organen uppmanas meddela expertuppdrag minst tre månader före expertens avresa;

att de kommunala myndigheterna genom Svenska Utvecklingshjälpen eller på annat sätt meddelas uppgift om den inställning staten och de statliga myndigheterna intager till internationella expertuppdrag i olika avseenden samt om önskvärdheten av att motsvarande regler tillämpas med avseende på kommunala befattningshavare; samt

att Kungl. Maj:t uppdrager åt Svenska Utvecklingshjälpen att beakta de åtgärder som förordats i detta betänkande samt att i den mån så befinnes påkallat framlägga därav berörda förslag.

De viktigaste av de uppgifter som skulle ankomma på Svenska Utveck- lingshjälpen att lösa avser

1. anordnande av kursverksamhet för blivande experter, 2 införande av system med juniorexperter,

3. inrättande av språkstipendier och språkkurser, 4 omarbetning av de för bilateral biståndsverksamhet för närvarande gäl- lande villkoren, undersökning av behovet av hjälp med sjukvårdskostnader för bila- teralt anställda experter,

6. skolbidrag för bilateralt anställda svenska experter,

formerna för hjälp åt svenska experter för täckande av oförutsedda oförskyllda utgifter,

8. uppläggning av centrala register över presumtiva experter,

broschyrer med anvisningar till ledning för experter,

10. övriga åtgärder för utbildning av blivande experter.

U|

%!

SD

KAPITEL

Stipendiatmottagningen

Typer av stipendiater

Liksom ifråga om experter finns det stipendiater av många olika slag. Ge- mensamt för dem är att de önskar utbildning för att ta hand om vissa upp- gifter eller problem i hemlandet, och att de söker idéer och impulser, kun- skap om nya rön och nya metoder. Det ligger i sakens natur att vad de lär sig i Sverige inte utan vidare kan användas i hemlandet. Ifråga om förkun- skaper och studiefält förekommer mycket stora variationer. Till Sverige kommer således stipendiater för grundläggande teknisk utbildning, special- arbetare och verkmästare, som skall lära sig speciella arbetsmetoder eller högt kvalificerade forskare och vetenskapsmän. I de olika fallen erford- ras olika omhändertagande myndigheter. Där finns också personer som skall besöka ett stort antal institutioner under perioder varierande från några dagar till 6 månader. Som framhållits i utredningens första delbe— tänkande och som antytts ovan kommer också stipendiater hit genom många andra kanaler, på svenska statsstipendier, via studentkårerna, missio— nen etc.

Multilaterala stipendier utdelas genom FN och dess fackorgan, under det att bilaterala stipendier utlyses och fördelas genom svenska organs försorg. I detta senare fall måste man tillse att kännedom om tillgängliga stipendier verkligen sprids, så att ett rimligt antal kvalificerade sökande erhålls. Detta åstadkommes på olika sätt: Svenska Institutet utnyttjar svenska beskickningar som i sin tur tar kontakt med vederbörande under- visningsministerium ; SFS tar kontakt med universitet och World Univer- sity Service o.s.v. Det är naturligtvis önskvärt att myndigheterna i stipen- diatens hemland är införstådda med valet av kandidat, så att man kan räk- na med att stipendiaten får lämplig anställning efter hemkomsten. Slutligen söker man kontrollera att en föreslagen stipendiat verkligen har erforder- liga språk- och fackkunskaper.

För utdelande av stipendium ur de medel, som förvaltas av Centralkom- mittén för svenskt tekniskt bistånd krävs f.n. beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. I och med att Svenska Utvecklingshjälpen börjar sin verksamhet räknar emellertid utredningen med att denna omständliga pro— cedur skall bli obehövlig.

Under de senaste åren har i Sverige årligen tagits emot ungefär 200 sti- pendiater från FN eller dess fackorgan (som totalt delar ut ca 2 100 stipen- dier årligen). För att belysa fördelningen av dessa stipendiater på olika

internationella organisationer, studieområden och ursprungsländer har ut- redningen här nedan sammanställt den knapphändiga statistik, som fun- nits tillgänglig.

En granskning av den delvis ofullständiga statistik över stipendiatmot- tagning, som Svenska Institutets avdelning för tekniskt bistånd samlat in, ger vid handen att sammanlagt 721 stipendiater från FN och dess fack- organ togs emot under åren 1956 59. Av dessa kom 297 på stipendier från WHO och 117 på stipendier från FN:s eget biståndsprogram (för- delade med 70 på ekonomiska utvecklingsfrågor, 37 på soci'alvård och 10 på offentlig förvaltning). UNESCO-stipendiaternas antal var 66, FAO- stipendiaternas 55 och ILO-stipendiaternas 20. 1 person hade stipendium från ICAO.

Utöver dessa 721 stipendiater kom under åren 1956—59 235 stipendiater till Sverige inom ramen för det av USA finansierade s.k. >>tredjeland-pro- grammet». Flertalet av dessa stipendiater var jugoslaver.

En översikt av nationaliteten hos c:a 1 500 stipendiater under åren 1947— 59 visar att den största gruppen (350 personer) kom från Jugoslavien, vilket förklaras med omfattningen av det amerikanska tredje-land-program— met. 113 var indier, 97 israeler, 60 franska medborgare, 50 pakistanare och 44 egyptier. Den avgjort största gruppen kom från länder, där engelska är det mest kända av de globala språken. Från det franska språkområdet kom sammanlagt 103 stipendiater, från det spanska 67 och från det por- tugisiska 10. Många av dessa stipendiater torde emellertid ha kunnat eng- elska.

Inom den bilaterala verksamheten fanns det i Sverige under 1960 45 stipendiater, vilka samtliga kunde engelska. Deras genomsnittliga studie— tid var uppskattningsvis UA, år, men det finns innehavare av bilaterala stipendier, som studerat i Sverige under 4—5 år. Praktiskt taget samt- liga har lärt sig svenska.

Slutligen må nämnas att Svenska Institutets avdelning för tekniskt bi- stånd tar emot ett stigande antal -—— 1960 11 personer —- stipendiater, som kommer till Sverige inom ramen för FN:s och ILO:s program för europe- iskt socialpolitiskt sam-arbete.

Sverigevistelsens problem ur stipendiatens synpunkt

Språkfrågan. För de stipendiater, som skall deltaga i (len ordinarie under- visningen vid svenska skolor och utbildningsanstalter, är språkfrågan det största problemet. Men även för de stipendiater, som bedriver prak- tiska studier i verk, fabriker etc., är naturligtvis okunnighet i svenska ett stort handicap. Man räknar med att det tar åtminstone en termin, oftast två, av språkstudier för att en stipendiat skall kunna följa ordinarie un- dervisning. Hittills har detta ofta skett genom att stipendiaten fått gå om

första årets kurs, något som varit olyckligt inte minst ur psykologiska syn- punkter.

Stipendiater, som inte skall deltaga i ordinarie svenskspråkig undervis- ning behöver inte lära sig svenska. Detta gäller givetvis alla, som kommer för några månader eller ännu kortare tid, men även personer, som vistas i Sverige ett halvår eller t.o.m. ett år, förlorar mycken värdefull studie— tid om de måste ägna någon mer avsevärd del av Sverigevistelsen åt att lä- ra sig ett språk, som de annars har begränsad användning för. De behö- ver därför instruktion på ett för dem känt globalt språk, vanligen engelska, samt därjämte dokumentation på samma språk.

Det förekommer vidare att långtidsstipendiater, som skall studera vid en svensk utbildningsanstalt, har bristande förkunskaper även i andra äm- nen än svenska, beroende på att man haft annan studiegång i det land där de tidigare studerat.

Fackstudiemöjligheterna. I princip bör en stipendiat komma till Sverige för studier endast när det inte finns studiemöjligheter i hans hemland el- ler i annat land, som är lämpligare för honom, exempelvis genom att han redan kan språket eller att klimatet är bättre. Stipendiatutbildning bör där- för i första hand äga rum på studieområden, som kräver stora fasta an- läggningar, som undervisningssjukhus och laboratorier, eller vid mer prak- tiskt inriktade studier inom institutioner, som är speciellt värdefulla som studieobjekt.

Kapaciteten vid svenska universitet och högskolor är nästan helt tagen i anspråk för det stora inhemska behovet — bl. a. gäller detta läkare, eko- nomer och tekniker. Man, kan därför inte under överskådlig tid räkna med att utbygga undervisningsanstalterna så att man får kapacitet även för sti— pendiater, utan dessa måste ta upp platser, som är avsedda för svenska stu- denter.

Det skulle varit önskvärt att utröna på vilka områden det finns eller skulle kunna skapas marginell utbildningskapacitet i Sverige, men som ovan omnämnts har utredningen ej haft möjlighet att gå in på denna upp- gift. En sådan undersökning är både synnerligen tidskrävande och vansklig, eftersom en diskussion av framtida kapacitetsutbyggande med tanke på stipendiater måste bygga på en kartläggning av såväl utbildningsbehovet i utvecklingsländerna och i Sverige som de tillgängliga personella och mate- riella resurserna. De behov, som redan nu kan förutses i utvecklingsländer- na är högst varierande, och för att kunna ange lämpliga kombinationer av kurser och praktiktjänster måste ingående undersökningar företagas för varje särskild yrkesgrupp.

Den centrala stipendiatmottagningen

Fackstudiernas uppläggning. De ur administrativ synpunkt enklaste pro- blemen erbjuder de stipendiater, som omhändertas av ett specialiserat verk,

t.ex. ITU-stipendiater, som endast behöver vistas vid Televerket och ev. L M Ericsson, eller ICAO-stipendiater, som studerar vid Luftfartsstyrelsen och kanske någon flygplats. Dessa tillhör emellertid undantagen. För fler— talet stipendiater måste man göra upp efter de individuella behoven varie- rande studieprogram. Dessa gestaltar sig naturligtvis olika för en stipendiat, som liggen i Sverige under flera år och för en som bara kommer hit på ett par veckor. Ifråga om stipendiatstudiernas uppläggning arbetar de nordis- ka länderna efter en gemensam plan i så måtto att ett nordiskt land varje år har ansvar för den nödvändiga samordningen av den multilaterala stipen- diatverksamheten. Detta innebär att det samordnande landet tar emot alla ansökningar från personer, som på stipendium från FN eller något av dess fackorgan vill studera i något eller några av de nordiska länderna. Vederbö- rande hänvisas sedan till det nordiska land, som vid den aktuella tidpunk- ten har de bästa förutsättningarna *att lämna den utbildning stipendiaten söker.

Hittills är det framför allt Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd, som tagit hand om långtidsstipendiater, och därvid har upplägg— ningen av de fackliga studierna varit relativt enkel. Vederbörande stipen- diat måste förberedas så att han kan följa undervisningen i en svensk ut- bildningsanstalt, och därefter utbildas han på samma sätt som de svenska eleverna. Detsamma gäller för flertalet stipendiater som finansieras av de olika studentkårerna, t.ex. de indonesiska studenterna, som studerar vid de tekniska högskolorna. Korttidsstipendiater och »studiebesökare» till ett antal av c:a 5 000 per år tas i huvudsak om hand av Svenska Institutets studiebesöksavdelning, vilken lägger ned ett stort arbete på att göra upp individuella studieprogram för dessa kategorier. Särskilt för korttidsbesöka- re kan det förekomma att de missuppfattat eller förbisett olika studieområ- den. Det är därför angeläget att deras studier fortlöpande kontrolleras så att de inte kommer in på fel spår, och att man före avresan går igenom studie- resultaten så att eventuella luckor kan fyllas igen.

Det räcker emellertid ej med att långtidsstipendiaterna placeras in vid en högskola eller universitet. De teoretiska studierna bör kompletteras med praktik under somrarna inom förvaltningen och inom svensk industri. Många gånger kan det vara nyttigt för en stipendiat att få syssla med ma- nuellt arbete under sommaren. Därigenom får han intim kontakt med sven— ska arbetare, får övning i att lära sig >>ta folk», blir tvungen att tala svenska och får den allmänna inblick i svenskt arbetsliv, som är ett inte oväsentligt komplement 'till den mer fackbetonade utbildningen. För många stipendia— ter är det mycket nyttigt att t. ex. få se att en svensk ingenjör inte är för fin för att arbeta med sina händer eller att lära sig att passa tiden. En stu- dent kan emellertid inte få arbetstillstånd för praktikanttjänst med mindre han först skaffat sig en anställning (för skogsarbete på sommaren samt för hushålls- och lantbruksarbete kan dock polismyndighet ge tillstånd).

Det finns även praktikanter, som kommer hit utan att bedriva teore- tiska studier i Sverige. Arbetsmarkn'adsstyrelsen har således under åren 1956—60 placerat sammanlagt 262 u-landsstipendiater i åldern 18—30 år, som i princip skall stanna i Sverige 12—18 månader. Ibland har det emel- lertid varit svårt att passa in dem på företagen, och det har blivit allt svå- rare att finna lämpliga praktikantplatser. Feriepraktikanter, huvudsakli- gen akademiker, kommer till Sverige inom ramen för det ambitiösa och effektiva utbytesprogram, som ordnas av International Association for the Exchange of Students for Technical Experience (IAESTE), vars svenska kontaktorgan är Svenska Industrins Praktiknämnd. Denna placerar år— ligen c:a 900 utländska praktikanter inom svensk industri. Det är uppen- bart att denna praktikanttjänst har många fördelar, bl.a. genom 'att den är självfinansierande och genom att utlänningar därigenom får insikt i svenska förhållanden och personliga kontakter inom svensk industri.

Mycket talar för att stipendiater sammanförs till särskilda kurser, var- vid undervisningen ges på exempelvis engelska. Detta har gjorts ifråga om bl.a. artificiell insemination (vid Veterinärhögskolan i Stockholm), gjute— riteknik (i Eskilstuna) och växtförädling (vid Svalöv).

Här fordras emellertid, att kursen ges i ett ämne där Sverige har något att ge som inte kan läras bättre på annat håll, och att man till kursernas förfogande kan ställa kompetenta länare, som kan undervisa på främman- de språk, och har personliga erfarenheter av utvecklingsländerna. Det är också nödvändigt att man får elever med någorlunda samma förkunskaper — i annat fall blir gruppen svår att hålla samman.

Stipendiatmottagning i verk och företag. För den stora gruppen av stipen- diater och besökare, som kommer till Sverige för praktiska studier inom för- valtningen eller näringslivet blir frågan om hur de tas om hand ute på verk och företag stipendiatmottagningens viktigaste problem. Alla måste tas emot på ett eller annat sätt, och man måste ordna så att de får se och lära sig vad de önskar. Vi har redan berört de problem ifråga om Språksvårigheter etc. som detta kan innebära. Språkkunniga experter inom verk, företag, in- stitutioner etc. får ofta lägga ner mycken tid på att ta hand om besökande utlänningar. Det finns statliga organ där man måste avdela särskilda be- fattningshavare för denna uppgift. Institutioner som KF anställer på som- rarna språkkunniga studenter etc. som guider och många industrier håller sig med särskilda sektioner för att ta hand om studiebesökare. Ofta är gi— vetvis dessa kontakter med utlänningar av värde för de svenska institutio- nerna, men de försvåras av att besökarna kommer utspridda över hela året, vilket komplicerar planering. Det kan inte vara rationellt att en institution måste avdela folk för att redogöra för dess verksamhet en dag för en thai- ländsk regeringsdelegat, nästa dag för en tysk studiegrupp, tredje dagen för en tunisisk student, fjärde dagen för en argentinsk stipendiat och femte da— gen för en norsk journalist.

När det gäller studiebesök av tjänstemän, som från olika länder kommer till Sverige för att studera statsförvaltning, är det i regel Svenska Institutet som i förväg lägger upp ett program för deras besök. Institutet brukar då anlita någon tjänsteman i statsförvaltningen eller annan, som kan ta hand om vederbörande och planera ett program. Studierna brukar ordnas så att den besökande statstjänstemannen får tillfälle att råka ett antal olika tjäns- temän inom olika delar av st'atsförvaltningen för att under en eller ett par timmars samtal få del av ämbetsverkets organisation och arbetsmetoder. Dessutom försöker man ordna en orientering över huvudprinciperna för förvaltning överhuvud inom de fält som vederbörande har till uppgift att studera.

Svårigheterna att ordna ett sådant studieprogram på ett förnuftigt sätt ligger främst däri, att man sällan i förväg vet vilken grad av erfarenheter den besökande i verkligheten besitter. Det ligger ju i öppen dag att pro- grammet för en tjänsteman, som arbetar i lägre nivå, inte kan ordnas på samma sätt som programmet för en tjänsteman, som arbetar på högre nivå. Det är också klart att den som huvudsakligen önskar studera den ekono- miska utvecklingen, nationalinkomstberäkningar och förhållandet mellan landets ekonomi i dess helhet och den statliga ekonomin inte har samma in— tressen som den, som vill studera den statliga administrationen i juridisk och statsrättslig synpunkt. Ofta kan man inte i förväg bedöma vad den be- sökandes verkliga intressen är. Det är därför mycket vanligt att det program som i förväg gjorts upp för en besökande behöver ändras, sedan han väl an- länt och den som först tar emot honom får klarhet om, hur programmet verkligen bör läggas. I detta avseende brister mycket i planmässighet inte bara vid planeringen i Stockholm utan också i fråga om de planer för re- sor, som uppgjorts i de berörda internationella organisationerna.

En annan svårighet vid planeringen av sådana besök ligger däri, att de som skall ta emot den gästande utlänningen uteslutande inriktar sig på att diskutera programmet med utgångspunkt enbart ifrån svenska förhållanden och utan tillräckligt beaktande av att de svenska förvaltningsprinciperna i stor utsträckning är särpräglade och avviker från vad som i andra län- der är vanligt. I dylika fall får den gästande stipendiaten svårt att tillgodo- göra sig de uppgifter, som lämnas honom i Stockholm. Det är nödvändigt att de som tar emot en utländsk stipendiat har möjlighet att beakta de spe- ciella förhållanden som gäller samt de principer, som tillämpas inom det förvaltningsområde där stipendiaten hör hemma. Det är bl.a. av denna an- ledning som utredningen i föregående kapitel understrukit behovet av vi- dareutbildning inom dessa områden.

En annan typ av svårigheter uppkommer därigenom att stipendiaternas resor inte alltid förläggs till tider, som är lämpliga för mottagandet i Sve- rige. Det är inte alls ovanligt att utlänningar kommer till Sverige under semestertid, när just de personer vederbörande bör råka är bortresta och

deras vikarier inte har tid att ta emot den gästande på det sätt, som vore önskvärt. Det händer också ofta att utlänningar, som vill studera exempel- vis budgetförhållanden, anländer just vid den tidpunkt, då arbetet med den kommande budgeten pågår som mest intensivt hos de myndigheter han vill besöka. Det blir då tidsmässigt inte möjligt att ordna det mottagande som vore önskvärt.

Genom att antalet besök av denna typ under senare år ökat avsevärt och förekommer praktiskt taget under hela året blir myndigheterna i Sverige alltför hårt belastade med att ta emot utlänningar. I flera fall har det inträf- fat att olika tjänstemän från ett och samma land kommer till Sverige vid flera olika tidpunkter för att studera precis samma ämnesområden.

Av dessa olika skäl är en ökad planmässighet i denna verksamhet nödvän- dig. Det kan ifrågasättas om man inte borde i förväg ange vilka tider ut- länningar, som önskar studera bestämda områden, exempelvis allmän stats- förvaltning, skatteproblem, statistik, rättsväsen, viss industriell teknik o. s. v. kan mottagas samt underrätta de planläggande internationella orga- nisationerna härom. Om så sker skulle man kunna ta emot flera gästande utlänningar samtidigt samt även ordna mottagandet i allmänhet och det mera personliga umgänget med de svenska tjänstemännen på ett förnuftigt sätt. Ett sådant mottagande skulle i vissa avseenden få karaktären av en kursverksamhet men bör dock inte helt läggas på sådant sätt. Om besöken ordnas såsom föreläsningar eller föreläsningskurser kan lätt mycket av det man vinner genom den personliga kontakten mellan den besökande och hans motsvarande tjänsteman i Sverige gå förlorad. Det väsentliga här är endast att man i görligaste mån försöker begränsa besök av denna karak— tär till lämpliga tidpunkter, försöker samordna flera olika besök samt att man minskar arbetsbelastningen för de mottagande tjänstemännen.

Det är givet att många besökare inte disponerar sin tid utan att deras Sverigevistelse måste infalla vid en Viss tidpunkt, som bestäms av ett rund- reseprogram som även omfattar andra länder i Europa. Men det är likaså uppenbart att många studiebesökare får ganska litet ut av sin vistelse i Sverige om de vid hitkomsten finner att de personer de helst vill träffa är bortresta (något som under hela sommaren är den stora stötestenen för t. ex. Svenska Institutets studiebesöksavdelning och UD:s pressbyrå), därför att en intressant fabrik stängt för semester.

Att många studie- och stipendiatbesök får relativt liten verkningskraft behöver emellertid inte bara bero på den bristande samordningen utan ock- så på att de mottagande institutionerna inte har någon erfarenhet av hur man tar hand om stipendiater. Det har tidigare understrukits att vad en stipendiat behöver lära sig är inte vad Sverige gjort eller gör, utan hur svenska erfarenheter kan användas i hans eget hemland. Det är därför vik- tigt att de mottagande institutionerna inser detta syfte med besökarens studier och det aktuella landets problem, och detta är inte lätt för perso-

ner, som kanske aldrig varit i utvecklingsländer och naturligt nog har rätt oklara begrepp om dem. En mottagande institution, som förfogar över all den erforderliga fackkunskapen, kan därför kanske inte förmedla denna på bästa sätt, och vad värre är, vet kanske inte vart man kan vända sig för att få råd i en sådan situation. När det gäller studiebesökare, som slussas ut genom Svenska Institutet, så kan visserligen den mottagande institutio— nen vända sig dit om så skulle behövas, men särskilt sommartid har insti- tutet inte på långa vågar de erforderliga personalresurserna för att kunna ta sig an enstaka stipendiater. I andra fall händer det väl att man drar sig för att besvära institutet. Vid en rad stora företag har man vid mottagandet av utländska besökare en viss rutin under det att mindre företag, som blott undantagsvis har utländska långtidsbesökare, sällan har erfarenhet av hur dessa kan och bör tas om hand. Ett särskilt problem är att en stipen— diats studiesyfte ibland kan vara så komplicerat, att den mottagande orga- nisationen inte utan mycket omfattande samråd med fackkunskap kan läg- ga upp ett lämpligt program. När det gällt tredje—land-stipendiaterna har Svenska Institutet ibland anlitat en konsulterande ingenjörsfirma, som mot av ICA betalat arvode åtagit sig att planera stipendiaternas studier i Sve- rige.

Kunskaper om Sverige och miljöinflylandet. Det har upprepade gånger på- talats att svenska erfarenheter på ett visst område inte utan vidare kan appliceras på ett utvecklingsland — genom att dessa länders förutsättning- ar är annorlunda måste också lösningarna av problemen bli det. Det har således visat sig att Sverige trots sin ryktbarhet på socialvårdens område haft relativt litet att ge besökare från utvecklingsländerna. Våra krav på socialt omhändertagande är helt andra än de, som är rimliga i dessa. Privat och nationell prestige gör ju också att man gärna vill Visa det bästa man har, medan en stipendiat ofta har mer att lära av våra fel och misslyckan- den. Såväl instruktörer som stipendiater måste därför vara försiktiga vid bedömningen av de svenska erfarenheterna och söka utreda om dessa verkligen kan appliceras i stipendiaternas hemländer.

De kurativa problemen. För många stipendiater medför Sverigevistelsen en rad anpassningsproblem, även vid sidan av dem som uppstår på grund av språkbarriären. De är vana vid ett annat klimat än det svenska, de måste skaffa sig en helt ny uppsättning kläder, de löper risk att få förkylnings- sjukdomar och de kan lida av den depression, som lätt följer med den mör- ka årstiden i Svcrige. Genom att de inte kan svenska blir de lätt isolerade — de har svårt att komma in i det svenska samhället, de kan inte läsa tid- ningar, gå på teater eller vara med på rent svenska sammankomster el. dyl. De har alla de anpassningssvårigheter, som är naturliga vid ankomsten till ett land med påfrestande klimat, »stel» befolkning och obekanta seder. Många av dem får speciella problem, t. ex. hinduiska vegetarianer, som mås- te laga sin mat själva, och andra råkar i allvarliga personliga konflikter,

som rymmer mycken tragik. Exempel härpå saknas tyvärr inte, trots att den svenska stipendiatverksamheten hittills varit föga omfattande. Avstån- det till hemlandet skapar också problem för stipendiaterna —— de har inte råd eller möjlighet att återvända i händelse någon nära anhörig blir sjuk, och oron för familjen kan ogynnsamt påverka studierna. Särskilt äldre personer har svårt att få kontakt i en främmande miljö, de känner sig iso- lerade och får kanske ett direkt ogynnsamt intryck av vårt land. Stipendi- erna räcker inte till resor inom Sverige och stipendiaterna får ofta inte möjlighet att se något av landet utöver studieorten. Under ferierna då de— ras svenska studiekamrater åker hem till sig känns ofta isoleringen särskilt tryckande.

Allt detta kan leda till att stipendiater får en ofördelaktig och skev upp- fattning inte bara om Sverige, utan om västerlandet överhuvudtaget och denna deras inställning kan även påverka deras studier. De resurser, som de stipendiatmottagande organen i Sverige hittills förfogat över, har ty- värr inte medgivit att tillräcklig personal kunnat ställas till förfogande för kurativa uppgifter. Under ett studiebesök, som utredningens ordförande och sekreterare företagit i bl. a. Storbritannien, uppmärksammade de vil- ken vikt man där lägger vid det personliga omhändertagandet av stipendia- terna _ trots att förhållandena där var mycket gynnsammare än hos oss, därigenom att dessa nästan alltid behärskar landets språk.

Bland de kurativa problemen märks omhändertagandet vid ankomsten och hjälp med klädanskaffning och andra praktiska problem. Stipendiater- na behöver rum, som svarar mot deras personliga behov, och där de får studiero. Förutom hjälp med språkundervisning behöver de informationer om Sverige och svenska förhållanden, och de måste ha någon att vända sig till om de kommer i trångmål. Vidare måste de komma i kontakt med sven- skar och få tillfälle att delta i diskussioner och berika sig på andra områ- den än de rent fackliga. Ofta kan deras pretentioner på omhändertagande vara mycket höga —— de förstår ej den arbetsbörda, som vanligen åvilar de- ras svenska kontakter både inom och utom tjänsten. Det kan, inte minst ur svensk synpunkt, vara värdefullt att stipendiater från utvecklingslän— derna får se något av Sverige och svenskt liv, men man får inte räkna med att redan fullt upptagna fackexperter skall klara dessa uppgifter på fritid.

Mycket har redan gjorts och görs för att hjälpa stipendiaterna. Genom SFS har vid universitetet inskrivna stipendiater tillgång till lånefond, billi- ga resor m.m.; The Institute for English-Speaking Students vid Stock- holms Universitet besiktigar alla uthyrningsrum, som erbjudes dess elever; Svenska Institutet och Centralkommittén försöker så gott det går hålla lö- pande kontakt med stipendiaterna; det finns en vänkommitté o.s.v. Det är emellertid uppenbart att mycket mer skulle kunna göras om man för— fogade över personal och lokaler för dessa ändamål.

Sverigevistelsens problem ur stipendiatens synpunkt. Det viktigaste av des- sa problem är språkfrågan. De stipendiater, som måste lära sig svenska, bör sätta igång med detta redan innan de lämnar hemlandet, och Svenska Utvecklingshjälpen bör därför ges möjlighet att låna ut grammofonkurser och liknande hjälpmedel, eller att betala undervisning i svenska på platsen om lämplig lärare finns. När långtidsstipendiaten anländer till Sverige hör han under första tiden så mycket som möjligt koncentrera sig på språk- studierna. Den effektivaste undervisningen i Stockholm synes f.n. vara den, som bedrivs av The Institute for English-Speaking Students vid Stock— holms Universitet, där man har två timmars undervisning per dag under terminerna (med början i september resp. januari). Klas-serna omfattar högst 15 elever, men det krävs blott 10 elever för att den nuvarande kurs- kostnaden skall täckas. Kursavgiften är 400 kronor. Man förfogar över lärare och lokaler för att ta emot även andra än Institutets egna elever. Undervisningen baseras på engelska men man kan även ge undervisning i svenska för personer med franska som bas. Utredningen rekommenderar att The Institute for English-Speaking Students utnyttjas för att ge såväl multilaterala som bilaterala stipendiater svenskundervisning på bekostnad av Svenska Utvecklingshjälpen. Denna utbildningsmöjlighet bör även kun- na utnyttjas av enskilda företag och institutioner. Det må dock nämnas att det råder brist på läroböcker i svenska för fransktalande personer, nå- got som bör uppmärksammas av Svenska Institutet i samband med dess arbete på att anskaffa dokumentation om Sverige på främmande språk. Därest behov skulle föreligga att anordna liknande koncentrerade kurser på annat håll, bör Svenska Utvecklingshjälpen ta initiativ till detta.

Stipendiater och praktikanter, som skall stanna en längre tid i Sverige men som inte behöver fullständiga kunskaper i svenska, bör beredas till- fälle att genomgå snabbkurser av den typ, som arrangeras av de 5. k. Goethe- Instituten i Förbundsrepubliken Tyskland. En student eller praktikant, som skall vistas i Tyskland, måste genomgå en förberedande kurs och det finns flera varianter, från 4 veckor till 3 månader. För Sveriges vidkommande synes det tillräckligt med en l'yraveckorskurs, som förutom språkundervis- ning även bör taga upp andra frågor som rör Sverige. Ledandet av dessa kurser synes, enligt utredningens uppfattning, lämpligen böra anförtros Svenska Institutet, även om de finansieras med medel från Svenska Utveck- lingshjälpen. Det kan nämnas att Svenska Institutets engelska motsvarig- het, British Council, ordnar liknande orienteringskurser, ehuru betydligt kortare eftersom alla stipendiater, som kommer 'till England, har hjälpliga kunskaper i engelska. Sådan kursverksamhet synes ligga i linje med Sven- ska Institutets allmänt informativa uppgifter.

Utredningen vill hänvisa till ett annat tyskt initiativ på stipendiatmottag- ningens område, vilket synes eftersträvansvärt. De stipendiater, som stan-

nar i Tyskland en längre tid, sammanförs ungefär i mitten av deras Tysk- landsvistelse i särskilda kurser, som anordnas av Carl Duisberg-Gesell- schaft. Avsikten med dessa kurser är att man skall få tillfälle att med sti— pendiaterna diskutera deras hittills vunna erfarenheter, klarlägga eventu- ella missförstånd och gå igenom sådana allmänna problem med dem, vilka de bättre förstår när de vistats i landet någon tid. En första kurs av denna typ planeras f. n. av Centralkommittén. Det ankommer på Svenska Utveck— lingshjälpen att bedöma erfarenheterna från denna kurs och att ta nödiga initiativ för framtiden.

Det finns ju emellertid stipendiater, som kommer hit på så kort tid att det är uteslutet för dem att lära sig svenska. Ändå måste de vid sidan av intervjuer, som kan göras på andra språk, ta del av dokumentation, som endast finns på svenska. Det är då naturligtvis onödigt att, som nu van- ligen sker, relativt högkvalificerade specialister inom verk, institutioner och företag skall behöva lägga ner tid på enklare översättnings— och tolk- ningsuppgifter. För att lösa språkproblemet och för att rent allmänt effek- tivisera stipendiatmottagningen föreslår utredningen att Svenska Utveck- lingshjälpen får möjlighet att anlita svenska fackutbildade studerande som handledare, guider och tolkar åt vissa typer av stipendiater. Det förefaller som om unga studerande här skulle ha ett naturligt fält att göra en person- lig insats i utvecklingshjälpen, — studentorganisationerna har ju i flera sammanhang uttryckt sin villighet att bistå utvecklingsländerna, men stu- denterna har begränsade ekonomisk—a tillgångar, och det ligger i sakens na- tur att de, innan studierna är avslutade, inte kan tjänstgöra ens som junior- experter. Sådana handledare skulle ha till uppgift att ordna sammanträf— fanden, att ledsaga stipendiaten under besök, att översätta redogörelser som lämnas av svensktalande personal, att översätta behövliga stycken ur på svenska avfattade dokument och att på andra sätt söka minska språkpro- blemet. Utredningen föreslår att en försöksverksamhet av detta slag påbör- jas snarast möjligt, och att medel för detta ändamål ställs till Svenska Utvecklingshjälpens förfogande.

Stipendiater, som behöver komplettera sina kunskaper i andra ämnen än svenska, synes kunna begagna sig av Statens Kompletteringsgymnasium, som är beläget i Stockholm och som har filialer i universitetsstäderna. För att kunna tillgodogöra sig undervisningen där måste dock stipendiaten f. n. först behärska svenska, men man bör undersöka huruvida icke vissa stu- dier vid Statens Kompletteringsgymnasium skulle kunna ske också med ut- gångspunkt från andra språk.

Av alldeles särskild vikt är att dokumentation finns tillgänglig på andra språk än svenska. Många intervjuer skulle bli obehövliga eller åtminstone kunna kortas ner om man i förväg kunde överlämna en promemoria eller broschyr på ett språk stipendiaten behärskar. En stipendiat, som på detta sätt redan känner till fakta, kan lägga upp ett samtal med en svensk specia-

list på ett mer givande sätt än om han måste börja med att inhämta ele- mentära fakta. Sådant dokumentationsmaterial bör om möjligt ställas till förfogande redan före stipendiatens ankomst till Sverige. Dokumentations- materialet bör även användas för spridning i utvecklingsländerna både av återvändande stipendiater och av svenska experter ute på fältet. För när- varande är ju vetenskapliga avhandlingar och undersökningar i regel avfattade på globala språk, och en del svenska företag har redan en om- fattande dokumentation på engelska, avsedd för sin icke-svensk-språkiga personal vid dotterföretag utomlands. Utredningen vill rekommendera, att en inventering verkställs av sådant material som redan finns tillgängligt på främmande språk och som kan vara av intresse för utvecklingsländerna, samt att kompletterande dokumentation framställs och görs tillgänglig. Detta arbete bör åvila Svenska Institutet, som redan svarar för framställ- ningen av allmän Svcrigelitteratur. Utredningen föreslår att medel härför ställs till förfogande.

Fackstudiemöjligheterna. Då man för närvarande inte kan ytterligare ut- bygga kapaciteten vid de högre utbildningsanstalterna för läkare, ekono- mer och tekniker synes det realistiskt att koncentrera sig på stipendiat— mottagningen på sådana områden, där det för närvarande finns kapacitet. I den mån man i framtiden finner att lediga platser uppstår vid svenska utbildningsanstalter bör man utreda om dessa lämpar sig för studenter från utvecklingsländerna och, om så är fallet, utlysa stipendier för just dessa. Med den nuvarande beläggningen vid högskolor och vetenskapliga institutioner etc. synes det emellertid mest ändamålsenligt att man tills vidare utgår från den efterfrågan på studiemöjligheter som redan anmälts från utvecklingsländerna, och så gott det går försöker finna studieplatser för personer som fått stipendium från FN eller dess fackorgan eller som sökt bilaterala stipendier, i stället för att söka stimulera efterfrågan i en viss riktning.

Däremot vill utredningen avråda från inrättande av särskilda utbild- ningsanstalter för stipendiater från utvecklingsländerna. Det naturliga är, som tidigare framhållits, att en stipendiat antingen får studera vid ordina- rie utbildningsanstalt i ett land vars språk han behärskar, eller att han studerar inom en institution som är särskilt avancerad i just hans ämne. Bortsett från språket är det ju ofta naturligt, att en stipendiat studerar i ett land, där exempelvis rättsväsende och förvaltning är någorlunda lika de som finns i hans hemland. Bygger man upp nya institutioner måste de- ras kvalitet bli sådan, att studenter även från de industrialiserade länder- na lockas dit. I Nederländerna finns t. ex. två utbildningsanstalter med un- dervisning på engelska, Institute for Social Studies i Haag och Institute for Photogrammetry i Delft, och båda har ett sådant anseende att deras kur- ser är av intresse även för studenter från U. S. A. och Västeuropa. För Sve- riges vidkommande är det naturligare att antingen gradvis expandera re-

dan tidigare internationellt kända utbildningsinstitutioner med viss un- dervisning på främmande språk eller att anordna tillfälliga kurser, speciellt avpassade för utländska stipendiater. Vidare bör vi inte insistera på att ett svenskt stipendium nödvändigtvis måste användas för studier i Sverige. Om exempelvis en svensk expert i FN-tjänst finner att en ung man i hans tjänstgöringsland skulle vara lämplig för fortsatt utbildning bör det inte vara orimligt att denne får ett svenskt stipendium för att studera var som helst, på den studieort som passar honom bäst med hänsyn till studiemöj- ligheter, språk 0. s. v. '

Det synes utredningen att man i vissa fall även bör överväga möjlighe- terna att förlägga kurser utomlands, till platser som exempelvis Tanger, som erbjuder klimat, levnadsbetingelser, kontaktmöjlighcter o.s.v., som passar både svenskar och afrikaner. Förutsättningen är givetvis även här att undervisning ges i en svensk specialitet och att man inte behöver allt- för omfattande utrustning. Att detta går att genomföra visar de skolor, som redan har startats i New Delhi av Kooperativa Förbundet i samarbete med Internationella Kooperativa Alliansen och i Kampala (Uganda) av LO i samarbete med Fria fackföreningsinternationalen.

Vi bör inte heller vara främmande för att bidraga till en utökning av fackstudiemöjligheterna genom att utbygga kapaciteten vid existerande un- dervisningsanstalter i utvecklingsländerna själva, t.ex. genom att bidraga till bibliotek eller laboratorieutrustning eller hjälpa till med att bygga stu- dentbostäder eller hälsokliniker.

Flera av dessa frågor är f.n. under utredning inom Beredningen för in- ternationella biståndsfrågor. Utredningen har därför icke ansett sig böra komma med några definitiva rekommendationer utan förutsätter att Sven- ska Utvecklingshjälpen i fortsättningen uppmärksammar och prövar alla förslag av nu antydd art som må komma till dess kännedom.

Fackstudiernas uppläggning. Det har tidigare framhållits att språkproble- met är en central fråga när det gäller mottagandet av stipendiater från ut- vecklingsländerna, vare sig dessa kommer för längre eller kortare tid. För att lösa detta problem men också för att rent allmänt rationalisera stipen- diaternas studier i Sverige anser utredningen att man i så stor utsträckning som möjligt bör sammanföra stipendiaterna till speciella kurser eller stu- diegrupper.

Några allmänna synpunkter på sådana har redan givits. Som exempel på vad som gjorts på detta område må anföras den undervisning som sedan några år bedrivs vid Veterinärhögskolan i Stockholm, men de tidigare nämn— da växtförädlings- och gjuteritekniska kurserna skulle också kunna väljas som illustrationer. Veterinärkursen inleddes genom att svenska veterinärer tjänstgjorde som FAO-experter i Indien på artificiell insemination. Sedan de skaffat sig grundlig kännedom om kreatursbeståndet etc., blivit vana att undervisa på engelska och fått insikt i indiska förhållanden etc., utdela—

(les, med bilaterala svenska medel men med FAO-hjälp, stipendier till nog- grant utvalda indiska veterinärstuderande som fick vidareutbildning i Stockholm under ett år. Efter kursens slut placerades de som lärare vid nystartade indiska inseminationsanstalter etc. Under Sverigevistelsen har stipendiaterna beretts möjlighet att resa omkring i Sverige. Som handleda- re av det slag vi ovan diskuterat har man haft en äldrekursare från Veteri- närhögskolan och som kurssekreterare en svenskkunnig indier som inser stipendiaternas speciella anpassningssvårigheter och problem. Denna in- sats framstår som ett utmärkt exempel på biståndsverksamhet, inte minst genom att man där kombinerat flera olika former. Ämnet är av särskild vikt för ett boskapsland som Indien, och det är ett område där utveckling— en i Sverige nått långt och där verksamheten fått stor utbredning. På grund av FAO—uppdrag finns det svenska veterinärer som är insatta i in- diska förhållanden och vana att undervisa på engelska. Utbildningen i Sverige har kompletterat den som ägt rum i Indien, stipendiaterna har bli- vit personligen utsedda och man har på förhand vetat att deras kunskaper kommer till användning efter hemkomsten. Även anpassnings- och uppfölj- ningsproblemen förefaller väl lösta, ehuru personalen varit i minsta la- get. Kursledaren har själv sökt hålla brevkontakt med stipendiater som återvänt till Indien. En liknande uppläggning finner man vid kooperations- skolan i New Delhi, vars elever avses skola kunna få stipendium för kom- pletterande utbildning i Sverige i regi av Kooperativa Förbundet och Sve- riges Lantbruksförbund. Utredningen finner det sannolikt att en intensifie- rad svensk expertverksamhet kommer att leda till att svenska experter finner att deras insats skulle kunna följas upp efter de linjer som ovan skisserats, och vill rekommendera att Svenska Utvecklingshjälpen nog- grant prövar alla förslag av denna typ som må framläggas av svenska exper- ter med personlig erfarenhet av såväl utbildningsbehovet i sitt tjänstgö- ringsland som av motsvarande utbildningsmöjligheter i Sverige. Som ti- digare anförts bör man även kunna tänka sig studiegrupper med relativt kortvariga diskussions- och studiebesöksprogram.

Även om man skulle lyckas anordna ett större antal specialkurser och studiegrupper måste man emellertid placera majoriteten av stipendiaterna individuellt eller i små grupper ute på olika verk, institutioner och företag för praktiska studier. För att kunna planlägga alla dessa individuella stu- dieprogram måste Svenska Utvecklingshjälpens sekretariat stå i kontinuer- lig kontakt med en mängd specialister på olika områden. Utredningen före- slår, att dessa kontakter institutionaliseras genom att man inom Utveck- lingshjälpens råd bildar en särskild arbetsgrupp för planering och övervak- ning av stipendiaternas utbildning ur ren facksynpunkt. Sannolikt skulle in- te denna arbetsgrupp behöva mötas i plenarsammanträden så ofta, men genom att få lämpliga personer mer permanent knutna till organisationen borde sekretariatets arbete i hög grad kunna underlättas.

Det har också vidare framhållits att stipendiater som närmast får teoretisk utbildning i Sverige i många fall lämpligen bör erhålla viss praktikanttjänst- göring. För närvarande har Arbetsmarknadsstyrelsen inte tillräckliga per- sonella resurser för att i önskvärd utsträckning förmedla praktikantplat- ser, och utredningen vill därför rekommendera att dess personalresurser förstärkes för detta ändamål. Det är också angeläget att åstadkomma en samordning med det praktikantutbyte som anordnas av Svenska Industrins Praktiknämnd. Utredningen vill också rekommendera att länens arbetsför- medlingar får rätt att anskaffa praktikantplatser för bona fide studerande från utvecklingsländerna, även då dessa inte innehar arbetstillstånd. För närvarande kan arbetstillstånd endast erhållas om man först skaffat sig plats, och det ena betingar alltså det andra.

Enligt utredningens uppfattning bör det även ingå i Svenska Utvecklings- hjälpens uppgifter att i god tid före en stipendiats hemresa bereda honom tillfälle till genomgång av sina studieresultat med någon auktoritet på om- rådet, t. ex. en av medlemmarna i den ovannämnda arbetsgruppen. I de fall där stipendiaten skall lämna en reseberättelse till myndigheter i hemlandet el. dyl., bör genomgången baseras på konceptet till denna.

Slutligen vill utredningen fästa uppmärksamhet på bristen på biblioteks- och studieplatser i Stockholm. Läget på bostadsmarknaden har medfört att studenter och stipendiater ofta bor så långt från utbildningsanstalten att de har behov av studiemöjligheter i stadens centrala delar. Då bibliotekens läsesalar redan är fullsatta har u-landsstipendiaterna ingenstans att ta vä— gen, och värdefull studietid går till spillo. Den lämpligaste lösningen är, en- ligt utredningens förmenande, att en läsesal inrymmes i den lokal som ne— dan föreslås som samlingsplats för stipendiater.

Kunskaper om Sverige och miljöinflytandet. I den mån stipendiater från utvecklingsländerna studerar vid vanliga svenska undervisningsanstalter kan man relativt litet ta hänsyn till deras eventuella önskemål i vad avser undervisningens inriktning. Dessa stipendiater stannar emellertid en lång- re tid i Sverige och de får därför möjlighet att lära känna olikheterna mel— lan deras eget land och vårt. Däremot har en korttidsstipendiat eller studie- besökare ett direkt behov av att få dessa olikheter påpekade för sig. Detta kan naturligtvis lättast göras av personer som själva varit i stipendiatens hemland. I den mån sådana personer inte finns att tillgå, synes det önsk- värt att stipendiaterna tas om hand av personer som, utan att själva ha erfarenhet av utvecklingsländerna, har kunnat diskutera stipendiatens ut- bildningsbehov med en person som har den region-ala ehuru ej den fack- mässiga bakgrunden. Utredningen vill rekommendera att Svenska Utveck- lingshjälpen uppmärksammar detta vid stipendiaternas placering, exem— pelvis genom att handledaren får uppgift på personer eller litteratur som kan konsulteras så att studierna uppläggs på rätt sätt.

När det gäller problemet att tillse att en Sverigeutbildad stipendiat verk-

ligen får möjlighet att i hemlandet utnyttja vad han lärt sig vill utred- ningen först och främst rekommendera samarbete med hans hemlands myndigheter. Vidare synes det lämpligt att i vissa fall resebidrag ställs till förfogande för ledare av i Sverige anordnade kurser, så att dessa kan med f. d. elever och deras myndigheter diskutera erfarenheter som kan vara av nytta för den fortsatta verksamheten på ömse håll.

När Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd övervägt att ställa medel till förfogande för en lånefond för startkapital åt eleverna vid den svenska yrkesskolan i Karachi synes man, enligt utredningens uppfattning, vara inne på rätt väg. Missionen har tidigare på liknande sätt lämnat f.d. elever i sina yrkesskolor ett bidrag så att de kunnat öppna egen verkstad eller annars hjälpt dem till lämplig anställning. Detta är ju möjligt främst när det gäller bilaterala projekt, där man genom den svenska fältpersonalen kan följa utexaminerade elever.

För att hjälpa hemvända Sverigestipendiater i deras vidareutbildning är det ofta önskvärt att svenska tidskrifter etc. kan ställas till deras för- fogande. Det har inträffat att i Sverige utbildade ingenjörer bett att få gratisprenumeration på tekniska publikationer för att kunna följa med vad som händer på den tekniska fronten i Sverige, och att f.d. stipendia- ter av egna medel prenumererat på svenska dagstidningar. Det förefaller utredningen självklart att Svenska Utvecklingshjälpen skall kunna använ- da stipendiemedel för att inom rimliga gränser och med vederbörlig kon- troll ställa tidskrifter, litteratur och annat informationsmaterial till f.d. stipendiaters förfogande. Närmast bör det ankomma på vederbörande sven- ska beskickning att hålla kontakt med förutvarande svenska stipendiater, och utredningen vill föreslå att Svenska Utvecklingshjälpen i den utsträck- ning som är möjlig gör upp och distribuerar förteckningar på svensktalan- de och Sverige-intresserade f.d. stipendiater i utvecklingsländer.

De kurativa problemen. Tidigare i detta kapitel liksom i utredningens förs— ta delbetänkande har nödvändigheten av stipendiaternas rent personliga om- händertagande påtalats. Innan vi på ett tillfredsställande sätt kan ta hand om de stipendiater som redan finns i eller väntas till Sverige bör vi vara restriktiva med det annars så angelägna utbyggandet av stipendiatprogram- met. Utredningen vill därför understryka vikten av det i det första delbe— tänkandet framförda förslaget att Svenska Utvecklingshjälpen centralt tar hand om all kurativ verksamhet och att den får en stipendiatavdelning av tillräcklig storlek. Om möjligt bör varje stipendiat mötas vid båt, tåg eller flygplats och ledsagas till hotell och till Svenska Utvecklingshjälpen eller annat mottagningsorgan. Han bör få hjälp med tull-, pass-, valuta— och up- pehålls'tillståndsformaliteter etc., en uppgift som lämpligen kan anförtros yngre personal eller praktikanter. Det må nämnas att British Council år 1960 hade folk som mötte 9.000 främmande studenter, trots att praktiskt ta- get samtliga dessa talade engelska. Vidare bör stipendiatavdelningen be-

redas möjlighet att anvisa i förväg besiktigade rum till överkomliga pri— ser som erbjuder stipendiaten studiero och som motsvarar de speciella krav han må ha på grund av hemlandets seder etc. Givetvis bör tillses att det inte föreligger någon risk för rasdiskrimination. Utredningen vill vida- re rekommendera att Svenska Institutet får möjlighet att framställa och distribuera broschyrer som utförligare än de nu existerande —— »Study in Sweden» och >>How to feel at home in Sweden» —— ger praktiska upplys- ningar över sådana förhållanden som hur mycket man ger i dricks på en frisersalong, hur man åker tunnelbana, att aerogram är billigare än brev, var man finner en tandläkare, vilken nytta man har av att mantalsskriva sig i Sverige etc.

I andra sammanhang (sid. 51 f.) har föreslagits att Svenska Institutet arrangerar språk- och orienteringskurser, avsedda att minska anspassnings- svårigheterna i Sverige, och likaså har föreslagits att man i vissa fall stäl- ler särskilda handledare till förfogande åt stipendiater som icke behärskar svenska. Utredningen vill rekommendera att Svenska Utvecklingshjälpen gör upp en lista på frivilliga, som är beredda att hjälpa stipendiater till rätta med praktiska problem under den första tiden. Särskilt hör man be- akta de äldre stipendiaterna som ofta har större kontaktsvårigheter än ung- domarna.

Utöver dessa yngre krafter bör Svenska Utvecklingshjälpen förfoga över en särskild kurator som kan ägna sig åt de mer allvarliga mänskliga pro— blem som ofta kan uppkomma —— frågor om äktenskap, föräldraskap, pen- ningsvårigheter, sjukdom, misslyckanden i studierna etc. Han bör ha möjlig- het att vid behov besöka stipendiater som icke vistas i Stockholm och att vidtala lämpliga lokala krafter att tjänstgöra som >>faddrar>> åt de stipen— diater som vistas inom vederbörande ort.

Till de kurativa problemen hör givetvis också att ge stipendiaterna möj- lighet att träffa svenskar. I London har man skapat det s.k. Overseas Students Centre, där studerande från utvecklingsländerna under sitt första Londonår kan träffa engelska och utländska studenter. För närvarande har denna organisation 3.600 medlemmar av 118 olika nationaliteter, men då man flyttar in i nya lokaler skall medlemsantalet kunna ökas till 5 000. Overseas Students Centre disponerar över lokaler där man ordnar dis— kussioner, filmvisningar, dans- och bridgeaft'nar, dansundervisning, före- drag, språkkurser och andra kurser etc., och där det även finns klubbloka- ler och en Snackbar. Utredningen vill rekommendera att liknande lokaler ställs till förfogande på platser där man kan räkna med att betydande an- tal stipendiater ständigt kommer att vistas, och framförallt då Stockholm. Det är utredningens förhoppning att initiativet i detta fall tages från ve- derbörande kommuner. Det finns redan i Stockholm klubbar och förening- ar med internationell anknytning, men dessa har lokalsvårigheter. Erfa- renheten visar att det inte är så angeläget med detaljerade program för

varje kväll, om man bara har en lokal där intresserade svenskar och ut- ländska stipendiater kan träffas och som därigenom blir en naturlig träff- punkt för sällskaplig samvaro. Vidare bör den innehålla bibliotek och läse- sal (jfr ovan sid. 56). En sådan lokal skulle också med fördel kunna ut- nyttjas för föredrag om utvecklingsländerna och för informella visningar av t. ex. smalfilm; det skulle vara en plats dit presumtiva experter går för att träffa personer som själva kommer från det land dit de avser att be— ge sig; och kanske en plats där en svensk som tar hand om en stipendiat kan gå med honom för en pratstund utanför »tjänsten». I detta samman- hang må påpekas att stipendiater i Sverige ofta har svårt att finna lämpliga matställen, eftersom mjölkbarer och andra billiga restauranger sällan har språkkunnig personal. Studentkårerna i Stockholm och Stockholms stad har planer på att uppföra ett internationellt studenthem i Stockholm. Detta skulle bidraga till att förutom rumsfrågan lösa de här diskuterade proble- men. Studenthemmet är givetvis avsett för såväl svenska som utländska studenter.

Slutligen må uppmärksammas att Svenska Utvecklingshjälpen bör få möjlighet att ta sig an stipendiaterna på deras fritid och framförallt un- der deras ferier. Som en första åtgärd synes man höra avdela personal för att fullfölja det redan påbörjade arbetet med en >>vänkommitté», vars med- lemmar är beredda att i sina hem ta emot stipendiater. Detta synes utred- ningen vara en lämplig uppgift för Utvecklingshjälpens råd och vi re- kommenderar att det inom rådet upprättas en särskild arbetsgrupp för des- sa frågor. Det är vår förvissning att det finns många svenska hem i både städerna och ute på landet och inom alla samhällsgrupper som gärna skul- le vilja ha en stipendiat som gäst över en weekend eller en helg. I landsor- ten synes man, som redan ofta skett, kunna utnyttja Rotary— och Lion- klubbar 0. s. v., och det må nämnas att Fredrika Bremerförbundets Sträng- näsavdelning tagit ett värdefullt initiativ genom att varje år inbjuda stipen- diater till Strängnäs. De bästa kontaktorganen torde emellertid vara de olika studie- och nykterhetsorganisationerna etc. inom vilka man lätt bör finna folk både med erforderliga språkkunskaper och med intresse för ut- vecklingsländerna.

Det är även angeläget att Svenska Institutet får möjlighet att ordna stu- diebesök och ferieresor för bl.a. stipendiater, så att dessa får se något an— nat av Sverige än det som faller inom ramen för deras fackstudier. Många av stipendiaterna blir säkert tillfrågade efter hemkomsten om svenska för- hållanden, om våra sociala problem, om vår exportindustri etc., och ju mer de vet desto bättre. Nu händer det att svenska företag tar hem sin egen lokalanställda utlandspersonal för fortbildningskurser i Sverige utan att dessa får tillfälle att besöka svenska företag i andra branscher eller se något av vårt land i övrigt. Sådana av Svenska Institutet anordnade studie- besök borde givetvis samordnas såväl för stipendiater och studiebesökare

som för företagens utlandspersonal, missionens gäster från utvecklings- länderna etc.

Utredningen förutsätter härvid att utbildning i Sverige avses för perso- ner som synes ha förutsättningar att vistas i en främmande miljö. Den kurativa verksamheten bör därför främst inriktas på sådana problem som uppkommer genom att stipendiaten icke kan svenska och genom att han har begränsade medel till sitt förfogande.

Stipendiatmottagning i verk och företag. Som tidigare anförts är det för verk och företag en olägenhet att stipendiaternas besök så sällan är samord— nade. Det är önskvärt att en sådan samordning kommer till stånd. Ett ef- terföljansvärt initiativ i denna riktning har redan tagits av Svenska Insti- tutet, som börjat ordna informationsveckor för utlänningar av innebörd att personer som är speciellt inriktade på att studera ett visst område i Sve- rige inbjudes att komma vid en angiven tidpunkt, då man lägger upp or- dentligt planlagda program, med förberedda anföranden på olika språk o.s.v. Försommaren 1961 ordnades således en informationsvecka för tysk- språkiga studiebesökare som ville studera stadsplanering och detaljhan- del. Likadana veckor —— för c:a 80—90 deltagare — planeras i andra äm- nen, särskilt inom undervisnings-, social- och industrisektorerna. Utred- ningen föreslår att denna verksamhet utvidgas, och att Svenska Utveck- lingshjälpen ställer medel till förfogande till Svenska Institutet för detta ändamål. Planer föreligger redan för vissa större kurser: arkitektkurser vartannat år, tekniska kurser fr. o. m. nästa år 0. s. v. och dessa planer bör på allt sätt stödjas. Kursavgifter uttages för närvarande, så att kurserna finansieras till självkostnadspris och de är alltså självbärande, utom i vad avser administrationsk-ostnaderna, för vilka Svenska Institutet står. Det är givetvis lämpligt att man i dessa kurser även tar emot stipendiater som redan vistas i Sverige för studier inom det vid kursen behandlade området, och självfallet är det angeläget med samordning mellan sådana kurser och den fackutbildning som flera svenska företag bedriver på främmande språk.

Genom att man på detta sätt klargör att studier av industrier under sak- kunnig ledning, föredrag på globala språk i angivna ämnen etc. ordnas vid viss tidpunkt skulle anslutningen kunna bli så stor att man kunde ordna verkligt givande program som nästan finge karaktären av seminarier. Sti- pendiater och praktikanter som vistas på andra håll i Europa skulle då kunna lägga upp sina studieresor så att en kurs i Sverige inpassades. Det följer också ett inte obetydligt goodwillvärde med att dylika kurser blir re— gelbundna institutioner _ en person som fått utbyte därav sprider natur- ligtvis kännedom därom bland sina kolleger i hemlandet, som får en möjlig- het att komma ett senare år. Sådana informationsveckor passar givetvis inte alla presumtiva besökare, men de skulle innebära en utomordentlig möjlighet till rationalisering för alla som kan förbereda sin Sverigevistelse i god tid.

För att effektivisera omhändertagandet av utlänningar vid verk och fö— retag vill utredningen föreslå att Svenska Utvecklingshjälpen arrangerar korta kurser i sådant >>omhändertagande». Svenska Institutet ordnade för några år sedan en endagskurs, avsedd just för personer som hade till upp- gift att ta emot studiebesökare och stipendiater, och det vore, enligt ut- redningens uppfattning, värdefullt om denna kunde göras regelbundet åter- kommande. För att komplettera kursen synes det emellertid angeläget att framställa en för de mottagande institutionerna avsedd broschyr över vad man framförallt måste tänka på när man får besökare från utvecklings- länderna.

Viktigast av allt är emellertid att det inom de olika verk och institu- tioner som skall besökas verkligen finns språkkunnigt folk som har tid att ta hand om de besökande stipendiaterna och att göra upp detaljerade anvisningar för deras studier. Åtminstone vid våra universitet och viktigaste forskningsinstitutioner men även vid flera departement och verk bör det finnas särskilt avdelade internationella kontaktmän, som kan ägna sig åt den alltmer växande strömmen av utländska besökare och skriftliga förfråg- ningar. Det ankommer närmast på vederbörande organ att bedöma beho- ven i detta fall och att anhålla om medel för deras tillgodoseende. Utred— ningen har här endast önskat stryka under nödvändigheten av att detta sker och att icke stipendiatprogrammets effektiva genomförande uppbrom- sas genom en bristande planering på denna punkt.

Utredningen har slutligen uppmärksammat behovet av att de institu— tioner där stipendiater vistas för studier under en längre tid utfärdar nå- got slags diplom eller certifikat angående dessa studier. För närvarande utdelas diplom av Institute for English-Speaking Students vid Stockholms Universitet och till deltagarna i Centralkommitténs veterinärkurser, men annars i regel ej. Däremot synes detta vara vanligt i utlandet, och det är naturligt att en stipendiat som legat i Sverige vill ha lika klara papper på sina studier som hans kolleger får på annat håll. Den närmare utformning- en av diplomen måste ju variera i de individuella fallen, men utredningen vill framhålla önskvärdheten av att detta problem beaktas vid upplägg- ningen av framtida kurser. Det vore för övrigt värdefullt om Svenska Insti- tutet kunde sprida en på de globala språken avfattad publikation som ger klart besked om vilken utbildning som ligger bakom olika svenska kurser och examina och vilka utländska akademiska grader dessa närmast mot- svarar, så att stipendiater med svensk examen får denna merit bedömd efter förtjänst.

Sammanfattning

Beträffande stipendieverksamheten förordar utredningen

att Kungl. Maj:t måtte överväga möjligheterna att införa förenklade reg-

ler för av Utvecklingshjälpen mottagna stipendiater att under studietiden i Sverige erhålla arbetstillstånd för kortare praktikantarbeten; samt

att Kungl. Maj:t uppdrager åt Svenska Utvecklingshjälpen att beakta de förslag som förordats i detta betänkande samt att till Kungl. Maj:t över- lämna de framställningar som med anledning därav må befinnas påkal- lade.

De viktigaste av de uppgifter som skulle ankomma på Svenska Utveck- lingshjälpen att lösa avser

].

50

U!

11.

19

_|.

13. 14.

upprättande av samlingslokal för utländska stipendiater och interna- tionellt intresserade svenskar, försöksverksamhet med handledare för icke svensktalande stipendia- ter, kontakt med myndigheter i de länder i vilka stipendiater utses i fråga om såväl utbildning av stipendiater som omhändertagande och pla— cering vid återkomsten, anknytning av kursverksamhet i Sverige till biståndsverksamheten i utvecklingsländerna, möjligheter att anordna kurser i utlandet, stöd åt ökning av kapaciteten vid undervisningsanstalter i utvecklings- länderna, kurser för svenskar som skall omhändertaga till Sverige anländande stipendiater, anordnande av kontaktkonferenser i Sverige, anordnande av språkutbildning för långtidsstipendiater, utformning och översättning av diplom till stipendiater som avslutat utbildning i Sverige, insamling och översättning till främmande språk av dokumentations- material m.m., anordnande av studiebesök och ferieresor för stipendiater, anordnande av kuratorsverksamhet, samt övriga åtgärder för omhändertagande av stipendiater under deras up- pehåll i Sverige.

KAPITEL 4

Ekonomiska beräkningar

I de två föregående kapitlen har utredningen rekommenderat dels vissa förändringar av gällande författningar, dels en rad åtgärder som bör vid- tagas såväl av Svenska Utvecklingshjälpen, så snart denna träder i funk- tion, som av redan existerande organ och myndigheter, framförallt Svenska Institutet. Att någorlunda exakt ange vilka kostnader dessa rekommenda- tioner kommer att medföra låter sig ej göra. Detta gäller särskilt beträf- fande de föreslagna författningsändringarna.

När utredningen föreslagit andra organ än Svenska Utvecklingshjälpen att vidtaga vissa åtgärder, synes det böra ankomma på dessa att efter vederbörlig prövning av våra förslag hemställa om erforderliga medel i sina ordinarie anslagsäskanden. Våra rekommendationer har i de flesta fall angett en försöksverksamhet, och det är vanskligt att ange några exakta belopp för de kostnader denna kommer att dra.

Beträffande de åtgärder som föreslås vidtagna av andra organ än Svenska Utvecklingshjälpen anser vi oss inte höra anföra några kostnadsförslag, utan finner det rimligt att dessa organ själva äskar erforderliga medel. Det rör sig här om institutioner som verkar även för andra ändamål än utvecklingshjälp, och även om de av oss föreslagna åtgärderna närmast är avsedda för experter och stipendiater, kan de förutsättas vara av in- tresse också i andra sammanhang. Vi anser därför inte att, annat än i de undantagsfall vi särskilt angivit, sådana utgifter skall bestridas med de för utvecklingshjälpen anslagna medlen, utan att de skall anvisas över ordinarie anslag.

Svenska Utvecklingshjälpen bör, enligt vår uppfattning, redan under sitt första verksamhetsår ha möjlighet att börja försöksverksamhet av de slag som angetts i vårt betänkande, såsom utdelande av språkstipendier, an— vändande av stipendiathandledare, ordnande av olika slag av kurser etc. Den bör också ha möjlighet att anslå medel till Svenska Institutet för de ändamål som ovan har framförts, samt till de med universitet och hög- skolor förbundna instituten för en intensifiering av studierna av utveck- lingsländernas problem. Hur stora belopp som i framtiden kommer att er- fordras för dessa olika ändamål kan anges först sedan man prövat sig fram.

Utredningen har under sina diskussioner preliminärt beräknat de er- forderliga anslagen för en förbättring av expertrekryteringen (språksti-

pendicr, studier av och kurser om utvecklingsländernas och hjälpverksam- hetens tekniska och administrativa problem etc.) till 250 000 kronor, av stipendiatmottagningen (upprättande av samlingslokaler för stipendiater, anordnande av språk- och andra kurser, användande av handledare etc.) till 250 000 kronor, av dokumentation om svenska förhållanden på globala språk till 200 000 kronor samt för oförutsedda utgifter 100.000 kronor.

I stället för att på detta stadium föreslå vissa bestämda belopp för täc- kande av kostnaderna för de olika åtgärder, som vi rekommenderat, an- ser vi det bättre att föreslå en allmän kostnadsram, inom vilken denna för- söksverksamhet kan bestridas. Denna ram bör ange den ekonomiskt tänk- bana medeltillgången men är icke en bedömning av ett medelsbehov. Vid fastställandet av kostnadsramen får vi anknyta till vår i det första delbe- tänkandet gjorda beräkning, att de totala administrationskostnaderna bör kunna begränsas till 5 ä 6 % av det totala statliga svenska bidraget till internationell hjälpverksamhet. I innevarande års statsverksproposition är detta upptaget till cirka 35 miljoner kronor, men det kan överskridas på grund av en ökning av det statliga bidraget till insamlingen »Sverige hjäl- per». Man bör emellertid räkna med att de svenska bidragen till internatio- nell hjälpverksamhet under de närmaste åren kommer att successivt ökas. Det förefaller oss därför rimligt att nu räkna med en total ram på 2 mil— joner kronor för administrationen av det svenska biståndet. Av detta be- lopp åtgår, enligt i det första delbetänkandet framlagda beräkningar, 1 178 000 kronor till Svenska Utvecklingshjälpens rena personal-, kontors- och driftskostnader. Vi finner därför lämpligt att ett belopp om 800 000 kro- nor beräknas för budgetåret 1962—63 för att på försöksbasis genomföra de rekommendationer som gjorts i föreliggande betänkande.

BILAGA

Förteckning över personer som inkallats för ”hearings” i Stockholm Andersson, Frej, Svenska Institutets avdelning för tekniskt bistånd Artelius, Ulla, fröken, Stockholms Universitets Institute for English-speaking students Berg, Håkan, sekreterare i universitetsutredningen Birnbaum, Karl, docent, chef för Utrikespolitiska institutet Bonow, Mauritz, fil.lic., Kooperativa förbundet

Bredberg, William, rektor för Svenska Missionsförbundets teologiska semina— rium Curman, Grels, civilingenjör, Skånska Cement Fischier, Magnus, hålkortschef på Centrala Värnpliktsbyrån Forssell, Einar, yrkesskoledirektör, Stockholms stads yrkesskolor Friberg, Sven Gunnar, ingenjör, L M Ericsson Furuskog, Valter, civilingenjör, AB Vattenbyggnadsbyrån Hallgren, Åke, direktör i Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförening Hildeman, Nils-Gunnar, doktor, Stockholms Universitets Institute for English- speaking students Holmquist, Hugo, sekreterare i Sveriges Allmänna Exportförening Hultqvist, Sven, civilingenjör, AB Scandiaconsult Jacoby, Leonard, direktör, chef för Exportskolan Kihlberg, Mats, sekreterare, Svenska Institutets avdelning för tekniskt bistånd Källberg, Axel, sekreterare i Arbetsmarknadsstyrelsen Källenius, Sten, direktör, Svenska Byggnadsentreprenörföreningen

Lind, Anders, kamrer, Grängesberg-Lamco

Lindeberg, Carl-Eric, direktör i L M Ericsson Lindberg, Hugo, vice verkställande direktör i L M Ericsson Lindman, Bo, överstelöjtnant, verkställande direktör i Utlandssvenskarnas för- cning Lundqvist, Eric, ingenjör, L M Ericsson Lönström, Lars, ingenjör, L M Ericsson von Malmborg, Jarl, förste aktuarie, Centrala Värnpliktsbyrån Moberg, Sven, byråchef i Ecklesiastikdepartementet

Månsson, Kurt, herr, Svenska Byggnadsentreprenörföreningen Mörner, Magnus, docent, Ibero—amerikanska institutet Nilsson, Karl, försäljningsdirektör, ASEA

Nordell, Hans, ingenjör, AB Widmark & Platzer Patricks, Malte, direktör, L M Ericsson Rosén, N. G., generaldirektör, Skolöverstyrelsen Stockman, Curt, utbildningschef, L M Ericsson Svensson, Nils, personalchef, L M Ericsson

Ulf, Bo, överinspektör, Grängesberg-Lamm Widegren, Ragnar, civilingenjör, verkställande direktör i Svenska konsulterande ingenjörers förening Zetterberg, Erik, direktör, Swedish General Consulting AB Åberg, Gunnar, SFS:s internationelle ombudsman

SWEDISH TECHNICAL ASSISTANCE EXPERT AND FELLOWSHIP PROBLEMS

A Review of the Committee's Report

I L,*,i:t1»;_.134..= .”.J'm if Hat iIH/e-z mamman” ...éwim ”l_"o'..."f*tZI—1 ' l ” 1

Emmaus.) m". To nella-. a'; I--.

Wu]

trial-';'-

—.

CHAPTER 1

Introduction

The Committe that was appointed by the Government to study the administrative arrangcmlents in Sweden in connection with the technical assistance given to underdeveloped countries, presented its first report to the Government in March 1961 (SOU 1961:22). Its main recommendation was the creation of a new central body for the handling of all matters concerned with technical assistance. The Committee”s second report, which deals with expert and fellowship problems, was completed on June 30, 1961. Here follows a short review of this latter report.

In its first report the Committee recommended the establishment of a new central body for information, planning, cooperation, execution and control of all matters related to Swedish assistance to the underdeveloped countries. It will be the task of the Secretariat of this new body to handle the problems which the Committee deals with in its second report. Many of these problems need further investigation, and in such cases the Committee has merely "tried to suggest how the various questions should be pursued further. The Committee makes a series of recommendations, none of which are particularly radical, but taken as a whole they may help to overcome some of the most urgent problems in the expert'and fellowship fields.

Multilateral and bilateral aid

The expert and fellowship problems arising out of the multilateral and the bilateral aid programmes are more or less the same. They relate mainly to the fact that Sweden is a small country with relatively limited experience of the problems of the underdeveloped countries, and possessing a language spoken only by a small number of people. With a high standard of living and full employment at home, experts with a knowledge of foreign languages are not tempted to risk their careers in order to go overseas on temporary assignments. Persons with fellowships coming to Sweden find, besides the language problem, that the adjustment to a cold climate and a Swedish way of living is far from easy.

As between the two programmes, the bilateral aid programme has certain advantages from the expert and fellowship point of view. lt gives plenty of time for planning, and it also affords time to look for the right experts or fellows and to prepare them for their respective tasks. It is easier to

obtain public support for projects for which Sweden has full responsibility. and one can avoid giving aid to countries possessing concentrated wealth and which should be able themselves to pay for the technical assistance needed. Furthermore, in the selection of bilateral projects it is possible to choose those fields in which it is relatively easy to find experts, or to place fellows for study in Sweden. For a small country, however, there are many aspects of the multilateral aid programme that are attractive. It is much more varied than any bilateral programme can ever be made, and among professional people it has gained special prestige. As was emphasized in the Committee's first report, the Committee would like the two pro- grammes to be better coordinated than hitherto. Two of the most successful Swedish bilateral projects were started by experts returning from multi— lateral assignments, and another project may be changed partly into a UN project. It is the hope of the Committee that Sweden may be able through bilateral action in these and other ways to strengthen the UN programme, and it recommends in particular the creation of a »junior expert» pro- gramme. In such a programme it would be possible, among other things, to canalize the enthusiasm of the younger generation directly into the aid programme —— a development that is highly desirable.

The choise between expert and fellowship activities

In the multilateral aid programme the decisions as to the balance between expert and fellowship assistance are taken by the international organizations long before Sweden comes into the picture. In the bilateral programme, on the other hand, these decisions rest primarily with the Swedish authorities. There has been an intensive discussion in the press and the radio lately about the need to bring students from the underdeveloped countries to Sweden, stress being laid on our democratic institutions, our social welfare schemes etc. as being particularly important fields for study. While the Committee feels sympathy with the motives behind these proposals, it is very sceptical as to their practicability. It mentions the language problem, the difficulty of obtaining qualified supervisors, of finding suitable housing etc. The guiding principle should be, it says, that students should be brought to Sweden for study only in those fields in which Sweden can claim to be really outstanding. Otherwise they should be sent to other places where the language, the climate and the general conditions are more familiar to them than they would be in Sweden.

CHAPTER 2

Expert problems

In this chapter the Committee discusses various means to facilitate the recruitment of experts for the multilateral and bilateral aid programmes, including the OPEX activities. By experts is here meant individual persons, but in the introduction to the chapter the problem of utilizing consultant and other business firms for expert assignments is also touched upon. If such an arrangement were feasible, it would have many advantages. The firms in question could select for the job a proper team from its own staff; it could utilize its headquarter's organization for planning and >>back— stopping» activities, there would be no specific problems of recruitment or of the reinstallation of returning field personnel etc. Recently, consultant firms have in fact been used to some extent in the UN programme. Even if various administrative and fiscal problems were involved, the Committee recommends that such a scheme should also be tried in the bilateral pro- gramme.

Present recruitment problems

The organization of the present recruitment system was described in the Committee's first report. The Swedish Institute for Cultural Relations, which is in charge of the bulk of recruitment for the multilateral pro- gramme, distributes lists of vacant posts to people who have asked to be put on their mailing list, to the members of the Export Trade Organization, and to the leading newspapers. The main recruitment, however, is done through personal contacts of various kinds. But the problem is not so much the finding of a suitable candidate, as to get him released from his present employment. XVith a shortage of Specialists in most fields, employers are reluctant to grant leave of absence for long periods, and the smaller the institution or firm is, the more difficult it is for them to make temporary arrangements if somebody leaves. There exists a general willingness to help, but the possibilities are limited.

Another difficulty is the time it generally takes before an international agency can give a reply as to whether a candidate is accepted or not. This problem will be dealt with below.

Nevertheless, Sweden was able to recruit more than 200 experts for the UN programme during the yearS'1956—60. Of these the vast majority have

served in countries where English has been the language of communication. One-eighth have worked in Spanish-speaking countries —— some of them using only English — and a few in French-speaking countries. The largest professional group have been the engineers, and the second largest doctors and nurses. Remarkably few Swedes have been recruited to the FAO pro- gramme.

In the bilateral programme, where for the reasons already mentioned the recruitment of experts has been less difficult, Sweden had in 1960 around 50 experts out in the field.

The advantages and disadvantages of an expert assignment

About one-third of the Swedish. experts recruited for the UN programme during the years 1956—60 had an assignment for less than 6 months and another one-third for between 12 and 18 months. Of the rest, the minority had assignments lasting 2 year or more. The bilateral experts, on the other hand, are regularly recruited for a 3-year period. The short assignments are, of course, the most attractive ones, but they are suitable only in the case of highly specialized tasks, for which a detailed knowledge of the local conditions is not required.

Many people, however, are reluctant to take on even short expert assign- ments, since they regard them as being of less merit for their future career than their present tasks at home. In a small country there are few top positions in each field, and the competition for these posts is very keen. Before a person has reached the top post he is aspiring to he is not easily tempted to deviate from his plans for a career, even if the new assignment as such would be interesting. The people who find it easiest to go abroad for a year or two are either those who have already reached the final position in their career, or those who have just left the universities. The age group which the underdeveloped countries need most — people with 10 to 15 years” experience on top of their university training, people with maximum mental and physical capacity and who have not yet grown too conservative —— that is the one which it is most difficult to get.

In general, the renumeration offered for expert posts is not particularly attractive under present labour market conditions, considering the extra costs involved in a change of living and household patterns. This holds true for both the multilateral and the bilateral programmes. In order to stimulate the recruitment of experts the Swedish Government has gene- rously granted leave of absence for periods of up to two years, with the benefit of full seniority and pension rights. In these respects the experts coming from the private sector have not had the same privileges. On the other hand, assignments as UN experts are free of tax in Sweden, and the same is true, in practice if not in theory, for the bilateral assignments. But

these rules do not apply to the OPEX programme, under which the experts are directly employed by another government.

Of the problems facing the expert and his family while living abroad or upon their return home after a completed assignment, health and school problems should be particularly mentioned. Medical costs are almost every- where more expensive than in Sweden, and treatment for a tropical disease is often an expensive and lengthy business. To send children to boarding schools is not usual in Sweden, and there are few vacant places, particu- larly for girls. If the children accompany the expert to the underdeveloped country, there is the problem both of finding a suitable school there and, later on, of getting them readjusted to the school system at home. There are also problems both for the expert and his wife of living and working amidst strange surroundings, particularly when the headquarters are far away and the expert has no one to go to with his troubles. As the Committee stated in its first report, the UN agencies are generally so worried about their administration costs that they can seldom give the expert the necessary supporting services.

The Committee”s recommendations

In its first report the Committee recommended that the new central organi- zation within its Secretariat should have an expert section and a public relations officer, and on its Council a special working party for expert recruitment. This working party should be composed of representatives of the civil service, of industry and the handicraft-s, of financial circles etc. with good contacts in those professional groups that are of special impor- tance for expert recruitment. lt will be the task of the public relations officer to distribute information regarding expert assignments and about prominent people who are working in the technical assistance field. It is recommended that the expert section establishes a central register of presumptive experts, and that it in this connection cooperates with the military authorities, With trade and professional associations etc.

But merely rationalizing the purely Swedish recruitment process is not enough. The Swedish representatives at the various international agencies must work for the introduction of smoother administrative procedures in these organizations. It seems reasonable that a candidate should receive a definite reply regarding his eventual appointment within one month from the date of his application, and that he he allowed a period of at least 3 monthsfor studies and preparation between the dates of appointment and of his departure from Sweden. The expert section should keep in close con— tact with the recruitment officers of the various agencies and discuss with them problems concerned with defining the job, the services obtainable from. consultant firms or junior experts, eventual complaints regarding

Swedish experts, etc. As regards the bilateral programme the Committee sees no reason why in appropriate cases experts should not be recruited from other countries, particularly the Scandinavian.

The renumeration of experts in the multilateral programme is determined by the international organizations, and there is little that Sweden can de in this respect. ln some of those fields where the UN salaries are least attrac- tive, Sweden may at least be able to supply junior experts. As regards the bilateral programme, it is, of course, necessary to offer terms that can compete with the offers which the presumtive experts can obtain at home, but in principle the salaries paid to bilateral experts should be the same as those offered by the international agencies. The experts' salaries should cover all the extra costs associated with the assignment abroad, including the dues payable to pension funds. The Committee recommends, however, that the new central authority establishes a special benevolent fund, to which Swedish experts — both multilateral and bilateral — can apply for aid in emergencies, e. g. if they have to make expensive journeys home in the case of serious illness or death in the family.

The Committee asks the Government to grant civil servants the leave of absence necessary for expert assignments and hopes that municipal autho- rities and private firms will be prepared to do the same. It recommends that the period of leave with full seniority and pension rights, which at present is limited to two years, be extended to four years, and that the spouse of an expert, if she or he is a civil servant, be granted leave, though without extra benefits. The same rights should be granted in appropriate cases to those who work in underdeveloped countries on behalf of foundations, Christian missions and private firms. The Committee also recommends that certain exceptions be made to the rules governing the general pension and health benefit plans for people associated with official or private technical assistance activities in the underdeveloped countries.

As regards tax benefits, it seems appropriate that all experts recruited by international agencies should be treated in the same way, including the experts on the OECD and the OPEX programmes. The experts on the bila- teral programme should, according to the Committee, have the same status as regards Swedish taxes and have the same benefits as regards medical and family allowances as those in the diplomatic service.

The report contains a lengthy discussion on various proposals regarding the training and briefing of experts. It divides this problem into three separate parts: 1. professional training, 2. language training and 3. briefing on technical assistance problems and on the conditions prevailing in the underdeveloped countries.

1. As regards professional training, the Committee observes that there are several important technical assistance fields in which no training

facilities are available in Sweden, such as tropical agriculture or tropical forestry and comparative public administration. It would certainly be of value if special fellowships were granted for studies abroad in these fields, but the Committee gives such fellowships a low priority in comparison with other active measures that have to be taken. The Committee presumes that the various University Authorities will consider the special problem of the underdeveloped countries in the planning of curricula, and that the study of the public administration systems of other countries will be included in the programme of a proposed administrative staff college.

2. While the teaching of foreign languages — and particularly of English —— has become more and more general in the Swedish school system, there are a large number of middle-aged people who have the professional qualifi- cations for expert assignments but who have never had sufficient language training. As has been observed above, Sweden has not been able to supply many experts to the French- and the Spanish-speaking world. In order to improve this situation, the Committee recommends the creation of special language fellowships for presumptive experts, and it suggests that ministries and authorities should arrange language courses in the same way as many private firms do.

3. Finally, as regards the briefing of experts on the problems of technical assistance and of the underdeveloped countries the Committee recommends, first of all, strengthening the library and research facilities for both the planning and the budgeting section of the new central organization, and for the special institutes set up for studying the underdeveloped countries and associated with the Universities. In order to have anything to teach regard- ing these problems, it is essential first of all to collect information. Thus, the planning section must have full documentation on the aid programmes of the international organizations, of the individual countries, and of various research and welfare foundations etc., as well as on the technical and administrative problems of technical assistance. But, for the rest, the Com- mittee finds it more practical to reinforce the studies of the underdeveloped countries that are being carried on in various University institutes, rather than to create new central organs for that purpose. It should be the task of these institutes to follow the political, social and economic situation in the underdeveloped countries and to serve as the natural meeting-place for people going to and coming from those countries. lVith the aid of these various institutions special information courses could be arranged for people who are interested in. the underdeveloped countries and who expect eventually to visit them. The Committee recom- mends that such courses should be a part of the recruitment and selection procedures for experts, and that, where appropriate, both husbands and wives should attend the same course.

CHAPTER 3

Fellowship problems

During the years 1956—59 somewhat over 700 fellows were placed in Swe- den by the UN and the specialized agencies. In addition, Sweden received during the same period 235 fellows on the U.S. »third country programme». The most common fields of study were »public health» and >>economic development», and the largest national groups were the Yugoslavs and the Indians. On the bilateral programme there were during 1960 45 fellows studying in Sweden. How many students from underdeveloped countries there were with fellowships from missionary societies, student organizations etc. or how many were working as apprentices in Swedish industry is not known.

Study facilities and the placement of fellows

The basic problem for all foreign fellows studying in Sweden is the language. If they wish to attend regular university classes, management training centres or trade union or cooperative study groups etc., the language of instruction is Swedish. During study visits to ministries, fac- tories and other institutions they may generally conduct their intervieyvs in English, and sometimes even in German or French-, but as soon as they have to study a document they will find that it is generally in Swedish. Moreover, if they wish to meet the common people and to study ordinary life in Sweden, a knowledge of Swedish is indispensable.

But this is not the only problem. A foreign student who has picked up enough Swedish to be able to follow a uiversity class will generally find it very hard to get admission. The age groups entering universities just now are particularly large, and there is a long waiting-list, especially in those fields which- are of interest to the underdeveloped countries — medicine, engineering and natural science. Still, there are a number of foreign fellows studying in various institutions.

The majority of technical assistance fellows, however, come to Sweden for applied studies in various kinds of institutions. For some of these — e.g. the fellows sent by WHO, ITU or ICAO — the placement problems are simple. There are only one or two institutions to choose from. But for the majority of fellows an extensive study plan is needed with visits and inter- views at a large number of places. The placement problem is made parti-

cularly difficult in this case by the fact that fellows are coming and going all the year round. For an institution which has to receive the visitors and to put Specialists at their disposal for interviews and demonstrations it is, of course, irritating when it has to take care of one fellow one day and another the next, or when visitors arrive during vacation periods etc. Here, again, is a problem that becomes accentuated in a small country, when the same institutions have to be used for most of the visiting fellows.

W'hat a fellow is ultimately interested in is not the solution of a particular problem that has been reached in Sweden, but how this solution can be adapted to the problems of his own country. He must therefore understand the differences between the two countries and the particular circumstances that prevail in the case he is studying. It is important that those with whom he gets into contact understand this problem. There are several fields in which Swedish institutions or procedures are so exceptional in character that they can hardly be used as models for the underdeveloped countries. For example, a seminar on social welfare problems held a few years ago for UN fellows was for this reason not a success.

Many fellows coming from tropical or sub-tropical countries have diffi- culties in getting adjusted to the Swedish climate, or else they find the Swedish living conditions hard to get used to, particularly when they do not know the language. Especially in the evenings and during the holidays they often feel isolated. They are e.g. not used to colleagues who, when the day's work is over, do not have time to chat over a cup of coffee or a drink, but have to rush away to new meetings or take work home with them.

The Committeek recommendations

As was mentioned above, the most difficult problem in connection with the fellowship programme is the language. For fellows who intend to stay in Sweden for more than a year the Committee recommends concentrated courses in Swedish to take place immediately after their arrival, and for other fellows it recommends some elementary language training in connec— tion with an introductory course about such general Swedish problems as may be of general interest to people studying in Sweden. lt also suggests that the fellows should be brought together in the middle of their period of study for discussing such of their studies and problems as they would like to have reviewed.

For short-term fellows who will have no time to learn even som rudimentä- ry Swedish the Committee would like to try a system with junior guides, who could accompany the fellows to the institutions they desire to visit, who could act as interpreters and translators of basic documents etc. For acting as such guides, final-year students at universities and professional schools seem the most suitable. They should, if possible, have the same basic

training and the same interests as the fellows they are going to assist. Such a system of special guides can only work satisfactorily, however, when several fellows wish to study a particular field at the same time. In general, the Committee considers it necessary to rationalize the timing of the arrival of fellows to Sweden, and it recommends the Swedish representations at the international agencies to ask for their cooperation in this respect.

In those fields in which Sweden really has something to teach the under- developed countries the Committee recommends the arrangement of special courses of limited duration with demonstrations and study tours for groups of fellows instead of the present system of ad hoc visitors. Otherwise the Committee is sceptical as to the advisability of special training institutes in Sweden for students from the underdeveloped countries. It prefers direct aid to the educational institutions in those countries or fellowships for study in countries that from the language and climatic points of view are more suitable than Sweden.

In order to facilitate the studies in Sweden the Committee strongly recom- mends that more documentation on Swedish conditions and institutions are made available in English, French and Spanish. Many interviews that take place today would be unnecessary, or could be made much more profitable, if the fellow could be given some documentation in advance. Such documen— tation would also be of help for Swedish experts working in the under- developed countries.

In order to strengthen the new central organization with respect to the handling of fellowship matters, the Committee recommends the setting up of two special working parties under the Council, one for giving assistance in solving the problems of the planning and supervision of studies, the other for assistance in solving hospitality and welfare problems. More attention should be given to the various social and personal problems of the fellows, and the Committee recommends, among other things, the creation of special international centres, where foreign and Swedish students could meet in the evenings, and of >>friendship committees» which could place fellows in Swed- ish homes during weekends and vacations etc.

CHAPTER 4

Budgetary considerations

The Committee ends its report with a few comments regarding the budgetary implications of its recommendations. Instead of giving any estimates indi— cating how much the various actions taken may be expected to cost, the Committee suggests, as a target figure, that the total administrative costs in Sweden for the technical assistance programme should be kept around 5 to 6 % of the total budgetary appropriation.

Sune Carlson Chairman of the Committe

KUNGL- T'?" :-.

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1961

Den nordiske husboldsbpgskolen. . Nordens folkelige akademi. Nordisk filmsamm-beid.

. Inter-nordiske flytteattester.

ngar

STATEN S OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1961

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningar-nas nummer i den kronologiska. förteclminzen)

J ustitiedepartementet

Begravningsplatser och travar. [5] Underrätberna. [6] Den allmänna brottsregistreringen. [11] Pensionssttftelser. I. [14] Kriminalvård i frihet.. [16] Vissa frågor rörande allmänna val. [20] Författningsutredningen V. Organisationer. Besluts- teknik. Valsystem. [21] Redareansvarets begränsning. [83] Djurplågeri, vetenskapliga djurförsök samt skyddsordning. [45] Reviderad hyreslag. [47]

diur-

Utrikesdepartementet

Administrationsutredningen för biståndet till utveck- lingsländerna. 1. Den svenska utvecklingshjälpens administration. [22] 2. Den svenska utvecklings- hjälpen. Expertrekrytering och stipendiatmottag- ning. [50]

Försvarsdepartementet

Enhetlig ledning av krigsmakten. [7] Totalförsvarets upplysningsverksamhet. [18] Flygbuller som samhällsproblem. [25]

Socialdepartemeutet

Byggnadstndustrins arbetskraft. [19] Förtidspensionering och sjukpenninzförsttkrin: m. m. [29] Handläming av bostadslån. [82] Ändamålsenliga studentbostäder. [85] Stöd åt barnaföderskor. [38] Lag om allmän försäkring, m. m. [39]

Kommunikationsdepartementet

Statliga belastningsbestämmelser av år 1960 för byggnadsverk. [12] 1958 års trafikutredning. 1. Svensk trafikpolitik. I. [23] 2. Svensk trafikpolitik. II. Bilagor. [24] Byggnadsstyrelsens organisation. [48]

Finansdepartementet

Sparstimulerande åtgärder. [2] Automatisk databehandling inom folkbokförings- och uppbördsväsendet. [4] Preliminär nationalbudget för år 1981. [10] Reviderad nationalbudget för år 1961. [26] Stämpel- och expeditionsavgifber. [37] Mål och medel i stabiliseringspolitiken. [42]

Ecklesiastikdepartementet

1957 års skolberedning. 5. Hjälpmedel i skolarbetet. [17] 6. Grundskolan. [30] 7. Läroplaner för grund— skola. och fackskolor. [31] Kungl. Teatern. Verksamhet och ekonomi. [28] Tandsjukvården vid de odontologiska läroanstalternn. [36] Användningen av August Abrahamsons stift/else & Nääs. [43] Folkbildningsarbetc och ungdomsverksamhet. [44]

J ordbruksdepartementet

Totalisatnrverksnmheten. [1] Lantbrukets yrkesskolor. [18] Förslag till jordförvärvslag m. m. [49]

Handelsdepartementet

Effektivare prisövervaknlng. [8] Sktfferoljefrågan. [27]

Inrikesdepartementet

Om läkar-behov och läkarttllgång. [8] Principer för en ny kommunindelning. [9] Polisens brottsbekämpande verksamhet. [15] Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. [84] Länsindelninxen inom Stockholms- och Göteborgsom- rådena. [40] Reviderad giftlagstiftning. [41] Boxningssportens skadeverkningar. [46]