SOU 1962:12

Aspekter på utvecklingsbiståndet : promemorior

92. Sverige

Det bilaterala finansiella bistånd som under senare år lämnats av Sverige har inskränkt sig till Vissa åtaganden i samband med olika slag av åtgär- der inom OEEC. Hösten 1958 erhöll Turkiet en tioårig regeringskredit på 3,88 milj. kronor såsom svenskt bidrag till detta lands stabiliseringspro- gram. Konsolideringen av EPU-fordringar 1959 resulterade i sjuåriga svenska krediter till bl.a. Grekland och Turkiet på 15 milj. kronor. Kon- solideringen 1959 av kommersiella fordringar gentemot Spanien och Tur- kiet uppgick till ca 1 respektive 28 milj. kronor. Sammanlagt har Sverige de senaste åren på nu nämnda sätt ställt cirka 50 milj. kronor till förfo- gande. Sveriges totala bistånd under åren 1956—59 är enligt OEEC-beräk- ningarna 111 milj. dollar, varav de enskilda direkta investeringarna utgjor- de lejonparten (ca 62 milj. dollar).

Storbritannien

Landets totala offentliga och enskilda bistånd 1956—59 uppgick till 3,1 miljarder dollar. Härav svarade det bilaterala biståndet för 92 % ; hjälpen via multilaterala organ spelade alltså en relativt underordnad roll. På det offentliga bilaterala biståndet kom ca 900 milj. dollar, varav ungefär 550 milj. dollar utgjorde gåvor och 350 milj. dollar lån (netto, d. v. s. efter juste- ring för amorteringar).

Gåvorna har till största delen avsett de brittiska kolonierna, men vissa belopp har också gått till de oberoende samväldesländerna och till utom- stående stater. Till en mindre del har de gällt tekniskt bistånd (bl.a. enligt Colombo-planen) och i övrigt har de utgjort finansiellt bistånd till löpande utgifter eller investeringsändamål.

Lånen sönderfaller i stort sett i två grupper. Den ena gruppen lämnas i fria pund och kan alltså användas för import från valfritt land eller för att bestrida utgifter inom det låntagande landet. Den andra gruppen av lån lämnas i enlighet med Section 3 av Export Guarantees Act av 1949. Dessa exportkrediter är i dubbel mening »ear-marked»: de lämnas till ett visst land till visst belopp och kan endast användas till inköp av varor och tjäns— ter från Storbritannien eller till bestridande av därmed förknippade kost- nader inom det låntagande landet. Lån av den första typen lämnas till ko- lonierna, medan de oberoende medlemmarna av samväldet och utomståen— de u—länder är hänvisade till exportkrediter enligt Section 3. I båda fallen tillämpas i regel rådande marknadsränta. Kredittidens längd är i första fallet 25 år, för exportkrediterna vanligtvis mellan 10 och 20 år.

Den utan jämförelse största mottagaren av exportkrediterna är Indien, som 1958—59 beviljades tre sådana lån på sammanlagt 184 milj. dollar. För närvarande diskuteras inom det s.k. Indien-konsortiet (se nedan) yt- terligare brittiska exportkrediter av stor omfattning. De övriga samväldes- länder som mottagit dylika krediter är Pakistan, Malaya, Ceylon och Nigeria.

Frankrike lämnade 1956—59 ett totalt bistånd på 4,8 miljarder dollar, var- av ungefär 98 % hade bilateral karaktär. Både det offentliga och enskilda biståndet har i alldeles övervägande grad avsett medlemmar av franc-om— rådet. Detta innebär alltså att biståndet gått till länder som under större delen av den period beräkningarna avser var franska kolonier. Algeriet ingår också såsom en av de största biståndsmottagarna. Typiskt för det franska biståndet är vidare de offentliga bidragens dominerande ställning och dessas karaktär av gåvor. Det offentliga bilaterala biståndet uppgick under de nämnda fyra åren till 3,1 miljarder dollar, varav 80 % utgjordes av gåvor. Drygt en tredjedel av den offentliga hjälpen gick till löpande ut- gifter såsom förvaltningskostnader och subventioner. Resterande två tredje- delar avsåg investeringar, vilka alltså också de till största delen finansie- rats medelst gåvor.

Västtyskland

Det totala tyska biståndet 1956—59 uppgick till 2,3 miljarder dollar. En knapp fjärdedel föll på den multilaterala hjälpen, alltså betydligt mer än vad fallet var för Storbritannien och Frankrike. Det offentliga bilaterala biståndet belöpte sig till 660 milj. dollar, varav tekniskt bistånd 17 milj. dollar såsom gåva, finansiellt bistånd 350 milj. dollar (netto) såsom lån och skadestånd till Israel 290 milj. dollar. Lånen fördelar sig på vissa hu- vudkategorier: konsolideringskrediter (till framför allt Turkiet); »Um- schuldungskredite», d.v.s. ett statligt övertagande av redan beviljade pri- vata exportkrediter; »Finanzkredite» för investeringsprojekt. Lånen synes som regel ha lämnats till marknadsränta och löptiden har varierat mellan 4 och 20 år. Vare sig biståndet lämnats såsom gåva eller län, har det till största delen varit knutet till leverans av västtyska varor eller tjänster.

Att det tyska biståndet totalt når upp till jämförelsevis höga belopp är främst att tillskriva den stora volymen av privata, av staten garanterade exportkrediter (800 milj. dollar 1956—59). Eftersom dessa är relativt kort- fristiga, kan det tyska biståndet knappast sägas ha varit lika värdefullt som dess kvantitativa omfattning enligt OEEC:s heräkningsgrunder i och för sig ger intryck av. I det starkt utvidgade hjälpprogram som nu plane- ras synes man emellertid ha för avsikt att avhjälpa de brister som vidlått det hittillsvarande biståndet. Enligt ett uttalande i förbundsdagen nyligen av utrikesminister von Brentano kommer den statliga u-hjälpen under 1961 och 1962 sammanlagt att uppgå till 5 miljarder DM. För multilate- ralt bistånd — via FN, EEC etc. _ reserveras härav 750 milj. DM. Av det bilaterala biståndet på 4 250 milj. DM är 300 milj. DM bestämt för tekniskt bistånd och återstoden för finansiellt bistånd i form av långfristiga lån. Utöver den statliga insatsen tillkommer den privata sektorns exportkre- diter och direkta investeringar samt lån från den västtyska centralbanken

till Världsbanken. I sistnämnda former beräknas vartdera året ca 2 mil- jarder DM komma att ställas till u-ländernas förfogande.

Ekonomiminister Erhard förklarade vid samma tillfälle, att den offent- liga kapitalhjälpen i princip skall lämnas i form av långfristiga krediter medan gåvor bara skall komma i fråga för tekniskt bistånd. I första hand skall det statliga biståndet gå till sådana investeringsprojekt som från pri- vatekonomiska synpunkter inte är räntabla såsom vägar, kanaler, dammar, etc. och krediterna kommer i sådana fall att ges på särskilt gynnsamma villkor. Krediterna blir i princip bundna till särskilda projekt, men inom ramen för internationellt samarbete kan man också medverka till finan- siering i allmänhet av konkreta utvecklingsprogram som i fallen Indien och Pakistan. Kapitalhjälpen avses däremot inte bli knuten till leveranser av tyska varor, vilket alltså skulle innebära en viktig uppmjukning av hittills följda principer. Den bundenhet till särskilda projekt, som nu be- tonas så starkt för det framtida biståndets vidkommande, kan dock i prak- tiken även medföra en viss bundenhet till tyska leveranser.

Förenta Staterna

Det amerikanska biståndet perioden 1956—59 uppgick totalt till 14,1 mil- jarder dollar — lika mycket som biståndet från alla OEEC-länderna och Canada tillsammans. Ungefär 94 % av biståndet lämnades i bilaterala for- mer. Det offentliga bilaterala biståndet var 8,6 miljarder dollar, varav 5,3 miljarder dollar i gåvor och 3,3 miljarder dollar som lån (netto). Häri in- går gåvor avseende tekniskt bistånd med en halv miljard dollar. Siffran för lånen inkluderar 1,5 miljarder dollar i dittills outnyttjade tillgodohavan- den vilka uppstått genom försäljning i u-länderna av amerikanska över- skottslivsmedel. Dylika tillgodohavanden brukar till största delen använ- das till finansiering av utvecklingsprojekt om vilka närmare överenskom— melse träffas mellan USA och landet i fråga. I OEEC-statistiken ingår inte bidrag till rena militärutgifter. Däremot medräknas det 5. k. defense sup- port som lämnats av International Cooperation Administration till ett an— tal underutvecklade länder, till största delen som gåva. Mottagarna av så- dant bistånd _ hittills en av de största posterna i Förenta Staternas offent- liga hjälp _ skapar också »motfonder» i lokal valuta vilka användes för ändamål som överenskommes mellan landet och ICA.

Den bilaterala amerikanska hjälpen måste numera till allra största delen användas för köp av varor och tjänster från USA. Lånen löper i regel med en ränta varierande mellan 3 och 6 % och en amorteringstid på upp till 40 år. Återbetalning får vanligtvis ske i låntagarens valuta.

I Förenta Staterna har som bekant den senaste tiden pågått en livlig de- batt rörande den framtida utlandshjälpen. En viss kritik har i detta sam- manhang riktats mot det hittillsvarande biståndets utformning. I sitt bud- skap till kongressen om utlandshjälpen i början av 1961, och senast i sam-

band med ett för kongressen framlagt lagförslag om denna, har president Kennedy framhållit att biståndet bör utformas så att det i högre grad kan främja de mottagande ländernas ekonomiska och sociala utveckling på lång sikt. Hjälpen bör därför i större utsträckning lämnas i form av lång- fristiga lån i stället för direkta understöd. Presidenten nämner amorte- ringstider på upp till 50 år. Lånen bör löpa med låg ränta men återbetalas i dollar. För att göra biståndet mera effektivt kommer dettas villkor också att bli beroende av att mottagarländerna uppgör långsiktiga utvecklings- planer och uppnår konkreta mål. Man avser också från amerikansk sida försöka förmå u-länderna att företa de genomgripande reformer som är väsentliga för deras ekonomiska och sociala utveckling.

USA måste, framhåller presidenten vidare, ha möjlighet att ikläda sig bindande förpliktelser gentemot u-länderna för flera år framåt. Denna lång- tidsplanering bör underbyggas med möjlighet att på minst fem år upptaga lån från finansministeriet. Han hemställer därför om bemyndigande att under de närmaste fem åren få uppta dylika lån på sammanlagt 7,3 miljar- der dollar.

I ett annat förslag till kongressen nyligen har presidenten av delvis sam— ma skäl begärt en sådan ändring i lagen om leveranser av jordbrukspro- dukter (P.L. 480) att han fram till slutet av 1966 kan ställa jordbruks— produkter till de behövande ländernas förfogande till ett sammanlagt värde av 7,5 miljarder dollar, dock inte mer än 2,5 miljarder under något kalen— derår. De motfonder, som uppkommer då de mottagande länderna enligt överenskommelse avsätter motvärdet av hjälpen i egen valuta, bör enligt förslaget i framtiden också få utnyttjas för projekt på det sociala området såsom skolor och sjukhus. Hittills har de endast fått användas för mer eko- nomiskt betonade projekt.

För det budgetår som börjar den 1 juli 1961 begär presidenten 2,9 miljar- der dollar till ekonomisk hjälp och 1,8 till militär hjälp. Av den ekonomiska hjälpen skall enligt förslaget ca 1,2 miljarder användas för långfristiga utvecklingslån mot låg ränta och återbetalbara i dollar, 0,6 miljarder till kontanta understöd och 0,4 miljarder till tekniskt bistånd. En halv miljard dollar reserveras för en beredskapsfond och i bidrag till internationella organisationer utgår 158 milj. dollar.

Övriga länder

Bland andra biståndsgivande länder är kanske främst Canada av intresse från svensk synpunkt. Detta lands bistånd 1956—59 var 464 milj. dollar, varav den offentliga bilaterala hjälpen svarade för 200 milj. dollar. Den övervägande delen härav, 164 milj. dollar, lämnades som gåva till olika pro- gram för tekniskt bistånd och som kapitalhjälp. Främst har Canadas hjälp gått till Indien men också till övriga av Colombo-planen omfattade länder samt Västindien.

Övriga OEEC-länder kan knappast anses ha haft några egentliga bistånds- program av allmän räckvidd under den berörda perioden. Några länder når visserligen betydande totalbelopp, nämligen Belgien (394 milj. dollar), Ne— derländerna (847 milj.), Portugal (182 milj.) och Schweiz (393 milj.). I samtliga dessa fall beror dock de höga beloppen på omfattande direkta in— vesteringar och andra privata kapitalöverföringar, vilka för de tre först- nämnda länderna hänger nära samman med deras nuvarande eller för- gångna koloniala engagemang.

I detta sammanhang må också erinras om det bistånd som lämnas från östblockets sida. Detta bistånd har vanligen fått formen av lån avseende in- köp av utrustning från det långivande landet för Vissa överenskomna indu— striprojekt. Lånen löper med låg ränta _.i regel 2 1/2 % _ och skall i regel återbetalas inom 8 å 12 år. Dessa län har kompletterats med ett som gåva lämnat tekniskt bistånd av på det hela taget ganska begränsad omfattning. Sammanlagt beräknas den verkligen presterade hjälpen från östblocket un- der perioden 1956-—59 ha uppgått till endast 140 milj. dollar per år. De åtaganden om bistånd som dessa länder lämnade under den berörda perio— den var dock mycket större. De uppgick till sammanlagt 2,3 miljarder dol- lar exklusive inbördes bistånd och militärhjälp.

Sammanfattningsvis kan konstaterats, att det föreligger utomordentligt stora variationer mellan de olika ländernas sätt att utforma sina hittills- varande hjälpprogram. Några gemensamma drag i dessa är det svårt att finna. Det skulle i så fall vara den relativt obetydliga roll, mätt i pengar, som det multilaterala tekniska och finansiella biståndet spelar. Detsamma gäller det bilaterala tekniska biståndet. Det bilaterala finansiella biståndet synes däremot bli en allt större post, både absolut och relativt, ju mer om- fattande ett lands bistånd är.

Bilateralt finansiellt bistånd inom multilateral ram

Även om de stora givarländerna sålunda föredragit att till allra största de- len lämna sitt finansiella bistånd i bilateral form, har denna bilaterala hjälp i viss utsträckning, särskilt på senare tid, tillkommit eller utformats inom en multilateral ram. Länderna i fråga *har under diskussion sinsemellan och med internationella organisationer enats om vissa biståndsåtgärder och överlagt om varje lands bidrag etc. Vad som främst är av intresse i detta sammanhang är kanske det s. k. Indienkonsortiet. Detta tillkom för ett par år sedan, närmast på Världsbankens initiativ. Inom denna grupp har vid olika tillfällen överläggningar ägt rum i Washington om Indiens behov av finansiellt bistånd för att genomföra sina femårsplaner, och man har vägt detta behov mot de insatser som de deltagande länderna resp. internatio- nella organen förklarat sig villiga att göra. I konsortiet ingår Förenta Sta- terna, Storbritannien, Västtyskland, Canada, Japan och Världsbanken. Ny-

ligen anslöt sig också Frankrike till detta. Vid de två sammanträden som ägt rum innevarande år representerades Sverige, Norge och Danmark -— liksom vid ett sammanträde med det likartade Pakistan-konsortiet — av en gemensam observatör. Även Österrike och internationella valutafonden var företrädda av observatörer. Tidigare har också Nederländerna och Italien deltagit på detta sätt.

På indiskt håll har man beräknat landets behov av utländskt finansiellt bistånd under tredje femårsplanen (1961—66) till 5,2 miljarder dollar. Härav beräknar man erhålla 0,8 miljarder från Sovjetunionen och vissa and- ra länder. Från de i konsortiet deltagande internationella finansinstituten och länderna skulle alltså erfordras ett bidrag på 4,4 miljarder dollar. Vid vå- rens överläggningar inom konsortiet har det framkommit, att Världsbanken och Internationella utvecklingsfonden (IDA) är beredda att ställa 400 milj. dollar till Indiens förfogande under de två första åren av femårsplanen. Förenta Staterna har för samma period utlovat 1 045 milj. dollar, Västtysk— land 364, Storbritannien 250, Japan 80, Canada 56 och Frankrike 30 milj. dollar. Totalsumman för de två åren blir alltså 2 225 milj. dollar. I samtliga fall rör det sig om krediter med undantag av en del av det kanadensiska bi- draget vilken lämnas som gåva. Villkoren för krediterna varierar i enlighet med de olika principer som länderna tillämpar. Från USA:s sida talar man om långfristiga lån till låg ränta, Storbritannien lämnar exportkrediter till marknadsränta etc. Tendensen mot längre amorteringstider är dock påtag- lig, även om dessa — med undantag för de utlovade amerikanska lånen —— ännu knappast torde helt motsvara de indiska önskemålen.

Den ovan berörda gruppen för utvecklingshjälp (DAG) bör kanske också nämnas här. DAG bildades i januari 1960 vid ett möte i Paris rörande OEEC:s framtid. Medlemmar i DAG är för närvarande Belgien, Canada, Frankrike, Förenta Staterna, Italien, Japan, Nederländerna, Portugal, Storbritannien, Västtyskland och den europeiska ekonomiska gemenskapens kommission. Gruppen har haft möten i Washington, Bonn och London, och sammanträ- der för femte gången i mitten av juli 1961 i Tokio. När OECD träder i kraft, kommer gruppen att ingå i den nya organisationen såsom dess kommitté för utvecklingshjälp (DAC), och dess möten kommer därefter i princip att hållas i Paris.

Vid det senaste DAG-mötet i London antogs bl. a. en resolution i vilken de deltagande länderna uttalar sin avsikt att öka och effektivisera den to- tala hjälpen till de underutvecklade länderna. Vid de kommande mötena kommer man mera i detalj att dryfta hur denna målsättning skall omsättas i praktiken. Vid sidan av biståndets kvantitet kommer sådana frågor upp som villkoren för hjälpen (förräntning och amortering etc.), planering av biståndet för flera år framåt, mottagarländernas behov och möjligheter att tillgodogöra sig hjälpen samt fördelningen av denna mellan mottagarlän— derna.

Frågan om en ökning av de svenska insatserna

Den offentliga diskussionen om en utvidgning av den svenska u-hjälpen har hittills huvudsakligen kretsat kring det bilaterala tekniska biståndet och den multilaterala hjälpen via FN och andra internationella organ. Inför en mera betydande utvidgning av de svenska biståndsinsatserna kan det emel- lertid vara befogat att överväga möjligheterna till en utvidgning av det bila- terala statliga finansiella biståndet.

För det mottagande landet kan ett bilateralt finansiellt bistånd besitta många tilltalande drag jämfört med övriga hjälpformer. Enbart tekniskt bistånd är man i längden inte nöjd med, eftersom man givetvis inte bara vill ha de nödvändiga kunskaperna utan också de kapitalresurser som gör det möjligt att omsätta kunskaperna i konkreta resultat. De underutvecklade länder som kommit så långt att de formulerat detaljerade utvecklingspro— gram _— exempelvis Indien —— är kanske än mer angelägna om finansiellt stöd för planprojekten än om tekniskt bistånd. Det råder inget tvivel om att u-länderna också ofta föredrar att motta ett lån, som kanske kan betraktas som en affär för bägge parter, än t. ex. gåvor i form av utbildningsprojekt o. dyl. Det må i detta sammanhang erinras om att Sverige på senare tid i olika sammanhang fått motta direkta framställningar om att lämna finan- siellt bistånd till länder som Indien, Jugoslavien och Brasilien. Särskilt när det gäller Indien har dessa önskemål framförts i en alltmer bestämd form.

Även från det givande landets synpunkt synes den bilaterala finansiella biståndsformen ha vissa fördelar. Den kräver för ett givet biståndsbelopp självfallet inte tillnärmelsevis så stora resurser av administratörer och ex- perter som exempelvis det tekniska biståndet. Den kan i vissa konjunktur- lägen, genom att anknytas till leverans av svenska varor, bringas att belasta valutareserven i lägre grad än vad som i regel är möjligt när det gäller multilateralt bistånd. Och även om det i och för sig är viktigt att dra en gräns mellan vad som är hjälp och vad som är kommersiell verksamhet, kan det — utan att för den skull eftersätta de mottagande ländernas intressen — innebära ett stöd åt näringslivets ansträngningar att vinna fotfäste på mark- nader som i framtiden kan bli av stor betydelse för givarlandet.

Som en nackdel med det bilaterala finansiella biståndet i jämförelse med andra biståndsformer skulle man möjligen kunna anse det förhållandet, att det i högre grad får karaktären av ett allmänt stöd åt den regering till vilken det lämnas. Detta kan i någon mån försvåra valet av lämpligt mottagarland. I den mån det finansiella bistånd—et lämnas för genomförande av bestämda projekt minskar emellertid denna invändning i styrka.

Vid den konkreta utformningen av det finansiella biståndet uppkommer många besvärliga frågor som måste ingående utredas. Några av de viktigaste av dessa frågor redovisas i det följande.

Gåvor eller län. Såsom ovan framhölls har de länder som hittills lämnat

det mest omfattande finansiella biståndet, nämligen Förenta Staterna och Frankrike, till övervägande delen givit detta i form av gåvor. Den interna— tionella tendensen synes dock för närvarande gå mot mindre gåvor och mer län eller krediter. Man kan kanske säga att om gåvor är den »naturliga» biståndsformen för det tekniska biståndet, framstår lån och krediter som den naturliga formen för finansiellt bistånd. Sådant bistånd lämnas i regel för att möjliggöra investeringar som är direkt eller i varje fall indirekt pro- duktiva och som därför bör kunna förräntas och amorteras. Naturligtvis är också det tekniska biståndet produktivt, men sambandet får i detta fall för det mesta anses vara mer indirekt och långsiktigt än när det gäller fi- nansiellt bistånd. Förräntnings- och amorteringsskyldigheter har vidare an- setts stimulera mottagaren till försiktighet vid biståndets användning. I den mån villkoren göres tillräckligt gynnsamma förefaller även mottagarlän- derna ofta föredra lån framför gåvor. Ett svenskt finansiellt bistånd synes sålunda i främsta hand böra lämnas såsom lån. Detta skulle naturligtvis inte behöva utesluta, att biståndet ges som gåva om särskilda omständig- heter motiverar detta.

Villkoren för lånen torde böra anpassas efter projektens karaktär. För industriella investeringar —— om nu sådana bör bli föremål för svenskt fi- nansiellt bistånd —— kan tillämpas vanlig marknadsränta och relativt kort amorteringsperiod. För indirekt produktiva basinvesteringar bör räntan bli lägre och återbetalningstiden längre. Om amorteringstiden i första fallet exempelvis kan sättas till 10 a 15 år, kan den i det senare få utsträckas till 30 a 50. Den räntesubvention som uppkommer då marknadsräntan under- skrides torde lämpligen varje år böra redovisas som en i (hjälpprogrammet ingående gåva.

Ett särskilt skäl som talar för en liberal inställning från givarländernas sida i fråga om amorteringstidens längd är hänsynen till u-ländernas åter- betalningsbörda. Det förefaller tydligt, att flera underutvecklade länder inom några år kommer att se sina nuvarande, ofta besvärliga betalnings- balansproblem skärpta på grund av de amorteringsskyldigheter som åvilar dem som följd av tidigare erhållna lån och krediter. Även om dessa länder tack vare det bistånd de mottager lyckas öka sin produktion i relativt snabb takt, finns det naturligtivs ingen garanti för att de också kan öka sin export i tillräcklig omfattning. De stora konsumtions- och investeringsbehoven i länderna ifråga kommer sannolikt under lång tid framåt att utöva stort tryck på deras tillgängliga resurser, och därtill kommer deras svårigheter att snabbt vinna ökad avsättning för sina produkter på främmande mark- nader.

Projektbnndna eller fria lån. Även om vissa länder i viss utsträckning läm- nat en allmän finansiell hjälp, torde det för de förhållandevis blygsamma svenska insatser som kan ifrågakomma ligga närmast till hands att koppla ihop dem med förverkligandet av konkreta utvecklingsprojekt. I vissa fall

kan det måhända befinnas önskvärt att lämna finansiellt bistånd i anslut- ning till svenskt tekniskt bistånd och/eller insatser från näringslivets sida. I de fall då ett land har ett väl genomarbetat utvecklingsprogram, t. ex. Indien, skulle biståndet dock alternativt kunna ges för genomförande av detta program i allmänhet utan att i förväg behöva knytas till individuella projekt. De engelska exportkrediterna till Indien erbjuder här ett intressant exempel. Dels har dessa lämnats för konkreta projekt (t. ex. stålverket i Durgapur), dels för import av engelska kapitalvaror för icke närmare an- givna projekt inom femårsplanernas ram. (Ett par sådana län har också lämnats för import av brittiska varor i allmänhet.)

»Sverige-bundna» eller fria län. Det vanligaste är f. 11. att det givande lan- det föreskriver medlens utnyttjande till inköp av egna varor respektive tjänster. Den senaste tidens utveckling synes på det hela taget ha medfört en skärpning i detta hänseende. Avgörande för ett lands ställningstagande är bl. a. dess betalningsbalansläge, sysselsättningssituationen i det egna landet, det internationella konjunkturläget samt hänsynen till de egna ex- portintressenas ansträngningar att etablera sig på de nya marknaderna. De mottagande länderna föredrar självklart att få fria lån, som gör det möjligt för dem att köpa från de leverantörer som erbjuder de förmånligaste vill- koren i fråga om priser, leveranstid, produktens lämplighet och kvalitet etc. Från svensk sida torde det finnas anledning inta den principiella stånd- punkten, att biståndet hör lämnas obundet. Undantag kan naturligtvis få göras, t. ex. för det fall att det givande landet befinner sig i betalningsbalans— och sysselsättningssvårigheter. Det är också uppenbart, att en internationell praxis av motsatt slag kan göra det svårt för Sverige att mer eller mindre ensamt upprätthålla liberala principer på denna punkt.

Biståndets länderinriktning. Urvalet av länder påverkas delvis av andra hänsyn än i fråga om det tekniska biståndet. För att ett land skall kunna utnyttja ett omfattande finansiellt bistånd så effektivt som önskvärt, bör de helst ha hunnit en bit upp på den ekonomiska utvecklingens trappstege. Viktigast torde dock vara att det föreligger ett realistiskt och väl genom— arbetat utvecklingsprogram för det underutvecklade landet så att det finan- siella biståndet kan knytas till ett bestämt led av detta program.

Utöver möjligheten att helt på bilateral väg överenskomma om svenskt bilateralt finansiellt bistånd föreligger också alternativet att delta i de mul— tilaterala aktioner som ovan berörts. För ett sådant förfarande talar svårig- heterna för ett litet land som Sverige att överblicka behoven i olika delar av världen. Vidare konuner de svenska insatserna alltid att — relativt sett _ bli mycket begränsade, varför de måste inordnas i större biståndssamman— hang och i utvecklingsplaner, som Sverige kan ha svårt att på egen hand bedöma. Sverige har som nämnts genom observatör varit representerat vid de senaste diskussionerna inom Indien- och Pakistan-konsortierna. Det kan måhända från vissa synpunkter te sig tilltalande att så småningom gå vidare

på denna väg genom att anknyta ett eventuellt svenskt finansiellt'bistånd _ helt eller delvis —— till dessa eller liknande multilaterala aktioner. Man kan inte heller utesluta möjligheten att OECD i framtiden kan utveckla sig till ett betydelsefullt forum för frågor rörande biståndets utformning och inriktning och att därför ett aktivare svenskt deltagande inom denna ram kan te sig motiverat. Det bör också framhållas att Internationella utveck- lingsfonden, IDA, förklarat sig beredd att mottaga bidrag avsedda för an- vändning i visst angivet land. Sådana särskilt reserverade medel skulle inte ingå i IDA:s reguljära fonder utan behandlas separat.

Biståndets finansiering. Det naturliga synes vara, att det offentliga finan- siella biståndet lämnas över budgeten. Härvidligger det närmast till hands att anlita fonden för kreditgivning till utlandet. Denna är icke revolverande, varför varje kredit fordrar ett särskilt anslag på kapitalbudgeten. Det för- tjänar emellertid att framhållas, att amorteringarna på de lån som lämna- des till Sovjetunionen och de nordiska länderna under och omedelbart efter kriget under 1960-talet kommer att uppgå till i genomsnitt ca 80 miljoner kronor per år. *

Vid insatser av den storlek som kan aktualiseras när det gäller finansiellt bistånd 'kan det bli nödvändigt med en förstärkning av budgetens inkomst- sida. Exempel på möjligheten att koppla ihop statens utgifter för finansiell-t bistånd med härför särskilt reserverade inkomstposter, t. ex. en speciell skatt eller särskilda lån upptagna för ändamålet, erbjuderVästtyskland, där en del av avkastningen av de ERP-medel, som landet på sin tid erhöll ge- nom Marshall—hjälpen, brukar reserveras för'utvecklingshjälpen. Ett ny- ligen utgivet »industrilån» — d.v.s. ett lån som tecknats av den västtyska industrin — på 1,5 miljarder DM avses också användas till att bekosta en stor del av det aktuella biståndsprogrammet. I Förenta Staterna kommer man också, som ovan nämnts, att tillgripa metoden med särskilda lån för finansiering av utvecklingshjälpen, förutsatt att kongressen godkänner presidentens förslag i denna riktning.

Gränsfall till det offentliga finansiella biståndet

Diskussionen har hittills endast avsett sådant bilateralt finansiellt bistånd som lämnas av regeringen eller andra offentliga organ. Det rör sig sålunda om offentliga medel som ställes till u-landets förfogande genom myndig- heternas försorg. En annan form av stöd till ekonomisk utveckling utgör det enskilda kapital som kommer de underutvecklade länderna tillgodo ge- nom näringslivets verksamhet. Såsom exempel härpå har inledningsvis nämnts enskilda exportkrediter och direkta investeringar. Man kan emeller- tid tänka sig vissa mellanformer mellan offentligt och enskilt finansiellt bi- stånd. Med en viss förenkling kan man kanske säga, att det därvid kan röra sig antingen om enskilt kapital som tillföres u-landet genom medverkan på

ett eller annat sätt av myndigheterna i det givande landet, eller om offentliga medel som tillföres u—landet via enskilda företag.

En tänkbar mellanform är sålunda att u-landet genom statens medverkan beredes tillfälle att uppta ett lån på den svenska kapitalmarknaden. Statens medverkan måste givetvis som ett minimum innefatta tillstånd för veder- börande land att utge lånet. Den kan också vara mer omfattande och inbe- gripa återbetalningsgaranti gentemot köparna av skuldförbindelserna och/eller subventionering av räntan.

Under efterkrigstiden har av allt att döma endast ett fåtal länder —— främst USA, Schweiz och Storbritannien —— tillåtit u-länder att uppta lån på den egna kapitalmarknaden. Några benefika villkor har det därvid veterligen inte varit fråga om. Sådana län har i OEEC-statistiken som nämnts hän- förts under rubriken enskilda bilaterala bidrag.

Man skulle vidare kunna tänka sig, att staten lämnar svenska företag län eller annat finansiellt stöd — eller tillstånd till upplåning utomlands —— för att möjliggöra projekt i u-landet. I detta sammanhang kan erinras om ett nyligen framlagt förslag från en svensk företagare innebärande att svenska staten varje år skulle anslå en summa på 150 milj. kronor till en fond, vil- ken skulle administreras av stat och industri gemensamt. Fondens uppgift skulle vara att bevilja lån för industriell verksamhet åt svenska industri- företags dotterbolag eller med dem samarbetande företag i u-länderna. För en redogörelse för vissa närmare till hands liggande former för statligt stöd av privata insatser i u-länderna hänvisas till promemoriorna rörande skatte- tekniska åtgärder, exportkreditgarantier och investeringsskydd.

september 1961

BILAGA

Totala bidrag till underutvecklade länder och multilaterala organisationer 1956—59 (milj. dollar)

S:a offentl. . . . . S:a bilat. bidr. S:a multi]. bidra Offentl' Offenu' bilat bidr- Enskilda Offentl. Enskilda g

bilat" bilat bilat multi] multi] . o . o . . . gåvor krediter A, av bidr. A, av bidrag bidrag % av bidrag

o. dyl. (netto) Milj.! tot. Milj. $ tot. Milj. 8 tot. bidr. bidr. bidr.

Totala

Storbritannien. . . . 555 341 896 28 1 998 2 894 92 221 34 255 8 3 149 Frankrike. . . . . . . . . . 2 478 632 3 110 64 1 622 4 732 98 90 4 94 2 4 826 Västtyskland . . . . . . . 307 352 659 29 1 086 1 745 76 494 62 556 24 2 301 Förenta Staterna . . 5 326 3 303 8 629 61 4 639 13 268 94 248 546 794 6 14 062 Canada ....... . . . . . . 164 34 198 43 213 411 89 23 31 54 11 464 Sverige... . . . . . . . . . . 4 10 13 12 72 85 77 25 1 26 23 111 Totalt för OEEC jäm- te USA och Canada. . 9 094 5 087 14 176 52 11 150 25 326 93 1 094 880 1 974 7 27 300

Anmärkn. Ovanstående siffror baserar sig på OEEC-publikationen »The Flow of Financial Resources to Countries in Course of Economic Develop- ment 1956—1959». Åtskilliga siffror är uppskattningar av OEEC:s sekretariat. Särskilt gäller detta de ikategorin »enskilda bilaterala bidrag» ingående posterna avseende direkta investeringar och återinvesterade vinster.

VIII. Multilateralt tekniskt bistånd

Kunskapsöverföringen till de underutvecklade länderna har blivit en huvud- uppgift för FN och dess fackorgan. Programmet för tekniskt bistånd täcker ett mycket vidare fält än namnet i och för sig låter förstå. Det gäller inte bara specialkunskaper i begränsad teknisk mening utan hela skalan av nyttiga kunskaper inom hälsovård, administration, skolväsen, jordbruk etc. Tidigare har tekniskt bistånd sedan länge givits av missionen och enskilda företag samt genom bilaterala överenskommelser mellan staterna. Det multi- laterala biståndet, d. v. s. bistånd genom internationellaorganisationer, har vuxit fram ur insikten att dessa organisationer bör medverka till att möta de gigantiska behoven på kunskapsöverföringens område. Det har även varit ett starkt önskemål från de underutvecklade ländernas sida att få till stånd ett biståndsprogram av multilateral karaktär, där de själva kan ta aktiv del i planeringen. De har betraktat det som en stor fördel att kunna välja fackkunniga rådgivare bland expertkandidater från ett' stort antal länder och att kunna placera sina stipendiater genom de internationella kanalerna till FN:s alla medlemsländer.

Dessa för FN:s biståndsverksamhet utmärkande drag återspeglas i de principer som ligger till grund för organisationens tekniska bistånd:

— Biståndet skall bygga på framställningar från mottagarländerna och på överenskommelser med dessa länders regeringar.

— Mottagarlandet engageras i planeringen. Biståndet" skall ingå i en all- män plan för samhällets utveckling och ha karaktären av hjälp till själv- hjälp. .

—— Mottagarlandet engageras ekonomiskt genom att betala de lokala omkostnaderna och ställa personal till förfogande för utbildning och biträ— dande sysslor. _

_— Allt bistånd lämnas till eller genom regeringar. — Inga politiska villkor får fästas vid biståndet och ingen åtskillnad göras med hänsyn till politisk struktur, religion eller ras. Hjälpen skall ha en helt neutral karaktär.

— Biståndsexperter skall väljas med hänsyn till sin tekniska kompetens och sin förståelse för den kulturella bakgrunden och de särskilda behoven

Anm. Denna promemoria har utarbetats av förste sekreteraren i utrikesdepartementet H. Berg.

i de länder som skall bistås. (Kandidaterna kan i allmänhet föreslås från alla medlemsländer, och mottagarländarna har fritt val bland framförda kandidater. Det slutliga avgörandet fattas alltid av mottagarlandet.)

Den tekniska biståndsverksamhetens nuvarande utformning och omfattning

FN:s och fackorganens reguljära biståndsprogram samt OPEX

FN:s reguljära program för tekniskt bistånd startade redan 1947, då FN övertog det rådgivande arbete på socialvårdsområdet som tidigare utförts av UNRRA framför allt i Europa. Två år senare, när de underutvecklade ländernas problem började få prioritet, vidgades arbetsfältet till att om- fatta även ekonomi och förvaltning. Medel anslås årligen ur FN:s reguljära budget till dessa tre biståndsformer under rubrikerna social welfare, eco— nomic development och public administration. Anslagen har med åren stigit och uppgick 1960 till 1,98 milj. dollar. Härav föll 0,48 milj. dollar på eco- nomic development, 1,2 milj. på social services och 0,3 milj. på public administration. För 1961 har beslutats en höjning till totalt 4,93 milj. dollar.

Det reguljära programmet för tekniskt bistånd i förvaltningsfrågor har de senaste åren kompletterats med en betydelsefull ny histåndsform, det 5. k. OPEX-programmet (Operational and Executive Personnel). Erfaren- heten har visat, att enbart. expertrådgivning inte är tillfredsställande i många länder där den offentliga förvaltningen lider av svåra brister. General— församlingen beslöt därför hösten 1958 att bistå intresserade regeringar att på dessas begäran tillfälligt anställa kvalificerade personer, vilka såsom dessa regeringars tjänstemän skall utföra verkställande uppgifter. Det mottagande landet betalar i regel den för landet normala lönen medan FN tillskjuter vad som därutöver erfordras. OPEX-programmet administreras i praktiken på samma sätt som det övriga tekniska biståndet. Enligt beslut av generalförsamlingen hösten'1960 är det efter två års försöksverksamhet numera en permanent del av biståndsverksamheten. Budgeten för program— met var 1960 0,3 milj. dollar; för 1961 har anslaget höjts till 0,85 milj. dol- lar. Vid utgången av 1960 hade ca 30 OPEX-experter utnämnts.

Även några av FN:s fackorgan bedriver ett tekniskt bistånd av mindre omfattning, vars kostnader bestrides ur de ordinarie medlemsavgifterna; ILO avsatte år 1960 ca 95 000 dollar för tekniskt bistånd. 1961 ökas ansla- get till 220 000 dollar. UNESCO:s anslag för samma ändamål uppgick 1960 till ca 2 milj. dollar. WHO satsade samma år 7 milj. dollar ur den egna bud- geten. IAEA har 1959 anslagit ca 0,44 milj. dollar till tekniskt bistånd på atomenergiområdet. Fackorganens väsentligaste insats på biståndsområdet är dock dels den verksamhet som utföres medelst anslag ur EFTA-medel, dels de uppdrag som utföres för Särskilda fondens räkning och mot ersätt- ning av denna (se nedan).

Huvudparten av FN:s tekniska biståndsinsatser sker inom ramen för det utvidgade programmet för tekniskt bistånd (Expanded Program of Technical Assistance). Detta program inleddes 1950 och finansieras helt av frivilliga bidrag från medlemsstaterna. År 1960 lämnades bidrag till EPTA av 85 län- der. Utvecklingen sedan starten framgår av följande tabell:

.. Ök";'åå.fä2'ifm' bidragsgivare 1 mil]. dollar (procent)

1950—51 ............ 54 20 1952 ................ 65 19 19 1953 ................ 69 22 19 1954 ................ 71 25 12 1955 71 28 11 1956 ................ 77 29 4 1957 ................ 84 31 7 1958 ................ 85 31 1,5 1959 ................ 83 30 -——5 1960 ................ 85 34 13 19611 ............... 85 41 21

1 Enligt hittills lämnade utfästelser.

Tendensen är sålunda stadigt uppåtgående, så när som på år 1959. Ned— gången detta år förklaras av att Förenta Staterna då sänkte den »matching percentage», som landet tillämpar för att bestämma sitt bidrag, från 45 till 40 % av de totala bidragen. Ökningen i utfästelserna för 1961 är den största hittills.

EFTA-programmet administreras av FN och fackorganen, som i allmän- het inrättat särskilda avdelningar för tekniskt bistånd. För att planera, samordna och övervaka de skilda organens biståndsverksamhet finns en styrelse för tekniskt bistånd (Technical Assistance Board), som består av en av generalsekreteraren utsedd verkställande ordförande (Executive Chairman) jämte cheferna för de deltagande organisationerna.

I de större mottagarländerna företrädes TAB av fasta länderrepresentan- ter — för närvarande etablerade i 45 länder -—— med huvudsaklig uppgift att biträda de hjälpsökande regeringarna med uppgörande av deras bistånds— framställningar, att övervaka genomförandet av biståndsprogrammet samt att verka för samordning mellan detta och andra hjälpprogram. Efter Särskilda fondens tillkomst tas länderrepresentanternas tjänster även i anspråk av fonden, som även bidrar till dessa kostnader på fältet.

TAB är ansvarig inför Technical Assistance Committee (TAC), ett un- derutskott till ECOSOC. Kommittén består av en representant för vardera av de 18 medlemsstaterna i rådet samt för sex stater utanför detta. Den sammanträder två eller tre gånger per år för att granska verksamheten och för att fatta beslut om program och planer för framtiden. Dess rekommen- dationer behandlas av ECOSOC och generalförsamlingen.

Tillgängliga EPTA-medel fördelas mellan FN :s fackorgan enligt ett system med planering ländervis (country programming). Från och med 1961— 62 sker planeringen tvåårsvis. Varje hjälpsökande land får göra en priori- tering av sina hjälpbehov inom ramen för en viss kvot. Fackorganen till- delas en andel i direkt proportion till storleken av de biståndsansökningar som efter förslag av FN:s styrelse för tekniskt bistånd (TAB) godkännes för respektive organs verksamhetsområde. De fackorgan på vilka de största andelarna av EPTA—medel fallit är —— förutom UNTAO, FN:s avdelning för tekniskt bistånd — FAO, WHO, UNESCO och ILO. Dessa fyra organisa- tioner jämte UNTAO svarade 1959 för över 90 % av de faktiska fältkost- naderna.

Ett karakteristiskt drag i EFTA-programmet är den starka koncentra— tionen på expertverksamheten. Genomsnittligt har expertverksamhetens an- del av de totala anslagen hittills utgjort ca 70 %. På stipendieverksamheten har kommit ca 20 % och på utrustning i anslutning till det tekniska råd- givningsarbetet ca 10 %. Hur kostnaderna fördelat sig de tre sista åren framgår av nedanstående tabell. I fjol omfattade EFTA—programmet 2 208 experter och 2 017 stipendier.

1958 1959 1960

Experter ............................ 77 78 78 Stipendier ........................... 12 15 17 Utrustning .......................... 1 1 7 5 100 1 00 100

Ser man på den geografiska fördelningen av anslagen, är det mest iögon- fallande draget den kraftiga höjning av Afrikas andel som nu planeras. Under 1950—58 föll 10 % på Afrika; för 1961/62 förutses denna andel stiga till 28 % — mer än som planeras för Asien (27 %), Latinamerika (22 %) och Mellersta Östern (15 %).

Särskilda fonden

Vid sidan av EPTA har de senaste åren vuxit fram ett nytt tekniskt bi- ståndsprogram, Särskilda fonden, som innebär en väsentlig förstärkning av tidigare insatser. Fonden inledde sin verksamhet den 1 januari 1959 och dess uppgift är att medverka till skapandet av sådana förhållanden som gör kapitalinvesteringar möjliga eller mer verksamma. Dessa »pre- investment activities» består t. ex. av undersökningar av mineraltillgångar, jordbeskaffenhet och industriell potential samt inrättande av utbildnings- och forskningsinstitut för tekniker och arbetare. Fondens insatser koncen— treras till ett fåtal större projekt; enligt praxis får projekten inte kosta under 250 000 dollar. Man inriktar sig redan från början på långvariga in-

satser. Fonden kan träffa avtal med en maximal löptid på fem år. Den ge- nomsnittliga löptiden har varit tre och ett halvt år.

Särskilda fonden finansieras liksom EPTA medelst frivilliga bidrag. Mål- sättningen vid fondens start var att den tillsammans med EPTA skulle för- foga över totalt 100 milj. dollar. För 1959 anslogs dock endast något över 25 milj. dollar till fonden (tillEPTA 30 milj.) och för 1960 38,5 milj. (EPTA 34 milj.). 1961 kan fonden troligen räkna med ca 48 milj. dollar. Fondens totala anslag hittills inklusive de vid styrelsesammanträdet i maj 1961 godkända projekten uppgår till 131 milj. dollar. Till samma projekt beräknas de mottagande regeringarna själva bidraga med inalles 173 milj. dollar.

Till skillnad från vad som gäller för EPTA användes en betydande del av fondens resurser för utrustning. Under 1960 föll 35 % av anslagen på detta ändamål, 48 % på experter och 3 % på stipendier. Anslagen fördelade sig samma år på verksamhetsområden enligt följande:» översikter och under- sökningar 37 %, forskningsinstitutioner 28 % och utbildningsprojekt 35 %. I den geografiska fördelningen kan man även här iakttaga förskjutningen till Afrika, nämligen från 7 % av anslagen 1959 till 17 % 1960. På Asien kom 1960 32 %, Mellersta Östern 20 % och Amerika 28 %.

Särskilda fonden tillämpar en form av samarbete med FN och fackorganen som innebär en hög grad av centralisering i planering och beslut. Fonden är ensam ansvarig i dessa avseenden men överlåter det praktiska genomförané det till fackorganen. Dessa får tjänstgöra som entreprenörer ochverkstäli lande organ och erhåller ersättning av fonden för detta arbete. Av de under 1959 och 1960 godkända 115 projekten åtog sig FAO 49, UNESCO 17, UNTAO 15 och ILO 13 projekt. .

Såsom exempel på fondens insatser kan anföras några av de projekt där svenska experter varit engagerade. I Chile bistår Särskilda fonden och FN vid kartläggningen av mineraltillgångarna i landets norra region. Samti- digt ges experthjälp till de institutioner, som skall fullfölja forsknings- arbetet i nationell skala. I Polen har ILO fått uppgiften att inrätta ett na- tionellt centrum för utbildning av instruktörer och förmän. Här tränas lärarkrafter som skall tjänstgöra vid regionala förmansinstitut. Polen satsar i detta projekt 2,5 milj. dollar, över 75 % av totalkostnaden, medan fonden bidrar med 0,787 milj. dollar. Ett yrkesutbildningsprojekt i större skala har Särskilda fonden och ILO startat i Jugoslavien. ILO sänder experter för .jänstgöring vid det federala produktivitetsinstitutet och vid fem regionala branschinstitut. Där utbildas instruktörer och yrkeslärare inom bl. a. mekanisk industri, träindustri, jordbruk, textilindustri och vissa serviceyrken. Syftet är att skapa ett nätverk av modernt utrustade tränings- centra över hela landet för att höja produktiviteten inom näringslivets vik—' tigaste sektorer. Över 30 utländska experter —. tekniker och utbildnings- specialister — engageras i detta projekt.

Fonden ledes av en'verkställande direktör (Managing Director) som är ansvarig inför en styrelse (Governing Council) på 18 personer. (Sverige valdes i december 1960 till medlem av styrelsen till utgången av 1963.) Dessutom finns ett rådgivande utskott (Consultative Board) bestående av FN:s generalsekreterare, presidenten för Världsbanken samt verkställande ordföranden i TAB.

UNICEF

Förenta Nationernas barnfond, UNICEF, utgör en del av FN:s sekre- tariat med egen budget och styrelse. Fonden deltar inte i EPTA och har inte någon expert— och stipendiatverksamhet motsvarande fackorganens. Den har huvudsakligen givit materiell hjälp till barnavårdscentraler, barn- bespisningar, hälsovårdskampanjer och dylikt. Under 50-talets senare del har emellertid den mer långsiktiga utbildningshjälpen kommit i förgrun- den. För närvarande sker en omprövning av UNICEF:s program varigenom det torde komma att få karaktären av tekniskt bistånd i högre grad än tidigare. Man eftersträvar en fastare samordning med de nationella utveck— lingsplanerna och med andra organisationers biståndsinsatser. Utbildning av personal i de underutvecklade länderna blir den väsentliga uppgiften. UNICEF:s projekt skiljer sig i allmänhet från fackorganens genom sin mångsidighet. De innefattar ofta insatser berörande både hälsovård, under- visning, livsmedelsförsörjning m. m.

UNICEF finansieras huvudsakligen genom frivilliga bidrag från medlems- staterna. Dessa har de senaste åren uppgått till ca 20 milj. dollar per år. Därutöver får UNICEF årligen 3—4 miljoner dollar genom insamlingar, försäljning av julkort och liknande. För de närmaste åren planeras bety- dande ökningar av UNICEF:s anslag för utvecklingsprojekt. Dessa ökningar har delvis möjliggjorts genom utnyttjande av fonder vilka byggts upp som följd av det tillämpade finansieringssystemet (»project budgeting»). Till en del bygger de emellertid också på förutsättningen att bidragen från med- lemsländerna kommer att stiga.

Sveriges insatser och andra länders

Sverige har lämnat en större del av sitt bistånd i form av bidrag till FN- programmen än flertalet andra länder. Men det har inte inneburit några stora bidrag i absoluta tal. Det antal expertuppdrag som tillfallit svenskar, resp. stipendiater som sänts till Sverige för studier ligger över den andel, som det svenska ekonomiska bidraget utgör av alla länders totala insatser. Härav kan man dra slutsatsen, att de medel, som utnyttjats för att köpa svenska tjänster, överstiger dem vilka tillskjutits från svensk sida.

Om hänsyn tas till nationalinkomstens storlek, visar det sig att våra bi- drag till EPTA och Särskilda fonden 1960 placerade oss på tredje plats efter

Nederländerna och Norge (se bilaga 1). Medräknas de bilaterala insatserna av teknisk biståndskaraktär får länder som Canada, Frankrike, Storbritan- nien, Västtyskland, Förenta Staterna och Nederländerna ledande ställ- ningar. Några exakta siffror är svårt att ange med hänsyn till den flytande gränsen mellan tekniskt bistånd och annat bistånd.

FN:: och fackorganens reguljära biståndsverksamhet och OPEX

De reguljära biståndsprogram, som tidigare omnämnts, bekostas ur med- lemsbidragen till FN och fackorganen. Sveriges medlemsbidrag till FN —— 1,39 % av budgeten — har de senaste åren uppgått till:

1960 ........................... 4,93 milj. kronor 1961 ........................... 4,30 » » 1962 (förslag) ................... 4,35 » »

Endast en mindre del av F N-bidragen anslås till teknisk biståndsverksam— het —— år 1961 ca 8 %. Sveriges bidrag till FN:s reguljära biståndsverksam- het på de ekonomiska, sociala och administrativa områdena kan alltså be— räknas till ca 0,344 milj. kronor detta år. Av detta har ungefär 30 % eller 0,103 milj. kronor använts till bistånd på förvaltningsområdet (inklusive OPEX).

Även några av fackorganen har som tidigare nämnts en reguljär bi- ståndsverksamhet bekostad ur medlemsbidragen. Det följande är en unge- färlig beräkning av vad som 1960 användes till tekniskt bistånd ur Sveriges medlemsavgift till dessa fackorgan. Totalsumman för FN och fackorganen blir något över en miljon kronor.

Medlemsavgift Till tekniskt bistånd

ILO ............... 1,03 milj. kr 1 % = 10 000 kr UNESCO ........... 1,25 » » 15 % = 190000 » WHO .............. 1,36 | » 40 % = 540000 » IAEA .............. 0,50 » » 28 % = 14000 » Summa 754 000 kr

En icke oviktig biståndsform är även de speciella, större biståndsprojekt i fackorganens regi, vilka bekostas med frivilliga bidrag. Sverige anslår i årets budget sammanlagt 1,4 milj. kronor att användas till ett av ILO pla- nerat studiecentrum för arbetsmarknadsfrågor och socialpolitik, till FAO:s Frihet från hunger-aktion och till WHO:s antimalariakampanj.

EPTA

Under åren 1950—60 beräknas Sverige ha bidragit till den utvidgade verk- samheten för tekniskt bistånd med 31,3 milj. kronor, vilket motsvarar drygt 2 % av det totala bidragsbeloppet. Utvecklingen för varje år framgår av bil. 2.

År 1960 kom Sverige med ett bidrag på 0,9 milj. dollar på åttonde plats bland samtliga bidragsgivare efter USA, Storbritannien, Canada, Frankrike,

Västtyskland, Nederländerna och Sovjet i nämnd ordning. För 1961 utlo— vades från svensk sida vid bidragskonferensen ett bidrag av minst oför- ändrad storlek. Genom att riksdagen godkänt regeringens förslag i 1961 års statsverksproposition, stiger emellertid det svenska bidraget till jämnt en miljon dollar. Den totala bidragssumman till EPTA ökar enligt beräk- ningarna från 34 milj. dollar 1960 till Över 41 milj. 1961. Bland länder som bidragit till denna förstärkning av EPTA genom att höja sina bidrag märks följande: Canada 0,15 milj. dollar, Danmark 0,50, Frankrike 0,30, Västtysk— land 0,70, Italien 0,40, Nederländerna 0,24, Norge 0,06, Sovjet 1,18 och USA ca 3,20 milj. I bil. 3 anges bidragen från de största bidragsgivarna och våra grannländer 1960—61.

Särskilda fonden

Till Särskilda fonden har Sverige 1959 och 1960 inbetalat sammanlagt 21,76 milj. kronor, vilket är något mer än 6 % av de totala bidragen till denna fond. Sveriges ursprungliga anslag, 10,88 milj. kronor, var avpassat till den målsättning som var aktuell vid fondens start. Då bidragen från fler- talet andra stater inte låg i nivå med den ursprungliga planen, kom Sve- rige att bli den i storleksordning fjärde bidragsgivaren (efter Förenta Sta- terna, Storbritannien och Nederländerna). Sveriges bidrag till Särskilda fon- den har hållits oförändrat både 1960 och 1961. Fondens budget har emel- lertid vuxit genom ökade insatser från flera andra länder. Totalsumman 1959 stannade vid 25,8 milj. dollar; 1960 var man uppe i 38,5 milj. För 1961 har utlovats bidrag till ett sammanlagt belopp av ca 48 milj. dollar. Särskilt betydande höjningar kan registreras för USA, Västtyskland, Ja- pan och Italien. Men även våra nordiska grannländer rycker nu fram med större bidrag än tidigare. Bilaga 4 visar anslagen till Särskilda fonden från de största bidragsgivarna jämte våra grannländer 1960—61.

Tänkbara former för ökning av de svenska insatserna

I det följande diskuteras vissa möjligheter att förstärka Sveriges insatser i vad avser FN:s nuvarande tekniska biståndsprogram. Hänsyn tas sålunda inte i detta sammanhang till sådana särskilda biståndsaktioner som föran- ledes av nya och oförutsedda behov (t. ex. FN:s fond för ekonomisk hjälp i Kongo). Först kan det dock vara motiverat att framlägga några allmänna synpunkter som gör sig gällande i detta sammanhang.

Vid en större höjning av de svenska insatserna har man att räkna med vissa problem och osäkerhetsfaktorer. Det gäller bl.a. den inverkan en dylik höjning kan väntas få på övriga bidragsgivare. Här bör först upp- märksammas den positiva verkan av höjda bidrag till EPTA och Särskilda fonden i form av ett högre amerikanskt bidrag. USA utlovade maximalt 40 milj. för 1961 för båda programmen tillsammans under förutsättning

att det amerikanska bidraget inte översteg 40 % av de samlade bidragen till EPTA och Särskilda fonden. Varje nytt bidrag till dessa från övriga länder utlöser enligt detta system automatiskt ett belopp motsvarande 67 % av ökningen från den amerikanska »bidragsreserven». När målsättningen för de båda programmen nu höjts till 150 milj. dollar enligt en resolution av generalförsamlingen i december 1960, kan man förutsätta att USA:s maximibelopp kommer att stiga i motsvarande mån, så att denna effekt inträder även vid höjningar över 100-milj onersstrecket.

Det kan ifrågasättas om höjningar av den storleksordning, som här dis— kuteras, skulle ha en enbart stimulerande verkan på övriga bidragsgivare. Man skulle nämligen kunna hävda att om Sverige kraftigt ökade sin in- sats, en del länder möjligen skulle känna ett mindre ansvar för biståndet via FN, varigenom effekten av den svenska insatsen skulle komma att mot— vägas av mindre insatser från andra håll. Det förefaller emellertid sanno— likt, att de positiva reaktionerna skulle komma att dominera och att initia- tiv av detta slag skulle ha en viss förebildlig betydelse. Så visade det sig exempelvis att det kraftiga svenska initialstödet till Särskilda fonden hade en dylik verkan. Vid väsentligt höjda bidrag till EPTA och Särskilda fon- den skulle för att stimulera andra bidrag eventuellt kunna övervägas att såsom praktiseras av USA knyta villkor till bidragsgivningen med den inne- börden att bidraget högst får motsvara viss procent av totalbudgeten.

Vid överväganden av höjningar bör hållas i minnet det nära sambandet mellan FN:s olika tekniska biståndsprogram: FN:s och fackorganens tek- niska bistånd, EPTA, Särskilda fonden eller speciella program såsom UNICEF bör sålunda betraktas som en helhet. Det är därför viktigt, sär- skilt i samband med ställningstagande till fördelningen av höjningar på olika program, att beakta den planering och målsättning, som gäller för FN:s biståndsverksamhet. Hänsyn bör därvid givetvis tas till övriga med- lemsstaters inställning till biståndsprogrammet och till FN-organens möj— ligheter att verkställa detta. Större insatser från svensk sida skulle på så sätt bli en uppmaning till övriga bidragsgivare att fylla sin del av den ge- mensamma arbetsuppgiften.

Det kan göras gällande att Sverige inte har förutsättningar att öka de personella insatserna i proportion till de finansiella. Ett växande multila- teralt tekniskt bistånd ställer uppenbarligen större anspråk på våra expert- resurser och möjligheter att placera stipendiater, ehuru våra insatser på dessa områden som nämnts f.n. ligger högre än våra finansiella bidrag. Man möter här problem bl.a. på utbildningens område och av praktiskt, administrativ karaktär. Dessa problem är emellertid inte olösbara. Ett be- tydligt större antal experter och stipendiater skulle kunna förmedlas från och till Sverige under förutsättning att det görs speciella utbildningsan- strängningar och skapas en tillfredsställande administrativ apparat.

På vissa fackområden kan det, trots ökad utbildning, givetvis inte und-

vikas att man når en gräns där de svenska personella resurserna inte för- slår. Detta är emellertid inte ett skäl att beskära Sveriges bidrag till de tekniska biståndsprogrammen. Man kan räkna med att medlen får god användning genom att andra länder med större personella resurser an- litas. Man utnyttjar alltså möjligheterna till en internationell arbetsför- medling, en av de stora förtjänsterna hos den multilaterala biståndsverk- samheten.

Vid en ökad svensk insats aktualiseras frågan om kontroll och inflytan— de över medlens användning. Vad först gäller möjligheterna till insyn och överblick, må erinras om att dokumentationen och utredningsverksamhe- ten rörande de skilda biståndsprogrammen är rikt utvecklad och ger en klar och kontinuerlig bild av arbetet. Därtill kommer att de tjänstemän i FN och fackorganen, som bl.a. ombesörjer dessa utrednings- och infor— mationsuppgifter, alltid är tillgängliga för konsultationer.

Rörande Sveriges möjligheter att påverka biståndsprogrammens utform- ning och handhavande kan allmänt sägas, att vi har ett förmånligt utgångs- läge i vår neutrala position och vårt goda anseende i underutvecklade län- der. Det har också viss betydelse att de nordiska länderna kan uppträda i samverkan på det biståndspolitiska området. Inom ECOSOC och kommit- tén för tekniskt bistånd, TAC, brukar en plats cirkulera mellan de nordiska länderna. Det har visat sig, att konstruktiv kritik från nordisk sida i flera fall givit resultat i praktiska reformer.

För FN:s samtliga biståndsprogram gäller, att konstitutionella garantier finns för att varje deltagande land skall ha möjlighet påverka utform- ningen. Programmen underställs sålunda alltid generalförsamlingen, där de blir föremål för ingående behandling i ekonomiska utskottet. Den för- beredande mera detaljerade granskningen äger emellertid rum i ECOSOC och TAC, där medlemskapet i motsats till församlingen och dess ekono- miska utskott är begränsat. Beträffande EPTA-programmet må nämnas att representanter för de europeiska ländernas nationalkommittéer brukar ha sammanträden med deltagande av vederbörande FN-tjänstemän, där tillfälle erbjudes att diskutera programmets handhavande. För Särskilda fonden finns som nämnts en styrelse med representanter för 18 medlems- länder. UNICEF har en styrelse bestående av representanter för 30 med- lemsländer. I fackorganen är de regelbundet återkommande konferenserna och generalkonferenserna motsvarigheten till FN:s generalförsamling. Stör- re svenska bidrag medför naturligtvis ökat intresse och ansvar för bistånds- politiken och dennas tillämpning i praktiken. Som framgår av vad ovan sagts är möjligheterna till inflytande visserligen begränsade men våra för- utsättningar att vinna gehör för svenska synpunkter på bidragspolitikens utformning ökar om vi samtidigt manifesterar vårt intresse med ekonomisk generositet. Som medlem i organ, som sysslar med biståndsfrågor, eller ge-

8—201631

nom andra nära kontakter med dessas sekretariat kan Sveriges ståndpunk- ter få ökad tyngd.

FN:s reguljära biståndsverksamhet och OPEX Vid ekonomiska och sociala rådets möte i juni 1960 framlade generalsek- reteraren enligt rådets önskemål en rapport rörande »Opportunities for International Co-operation on Behalf of Newly Independent Countries» (E/3387). Rapporten byggde på systematiska konsultationer med represen- tanter för de stater som under 1960 blev självständiga. Undersökningen omfattade länder med sammanlagt mellan 60 och 70 miljoner människor, d.v.s. 5 % av totalbefolkningen i de underutvecklade delarna av världen. Dessa länder hade 1960 fått endast 2,1 % av FN:s tekniska bistånd. Det var uppenbart att denna andel måste betydligt ökas för att nå en rimlig nivå. Samtidigt borde biståndet även till andra regioner fortsätta att växa.

Enligt generalsekreterarens uppfattning kunde dessa nya biståndsbehov bäst tillgodoses genom en förstärkning av FN:s reguljära biståndsprogram och OPEX. Länder, som nyligen vunnit självständighet, hade ett speciellt behov av ekonomiska experter för planerings- och utredningsuppgifter samt av förvaltningsexperter i ledande befattningar. Generalsekreteraren före- slog därför, att betydligt vidgade resurser skulle ställas till förfogande för ovannämnda biståndsprogram, särskilt de program som avsåg ekonomisk utveckling och offentlig förvaltning. Han framhöll att anslaget till ekono- misk utveckling (ca 0,5 milj. dollar) hållits oförändrat ett årtionde trots att FN:s samlade biståndsverksamhet under tiden ökat med mer än 100 %. Anslaget till offentlig förvaltning (0,3 milj. dollar) hade inte höjts de se- naste fyra åren. OPEX hade endast 0,3 milj. dollar till sitt förfogande.

Generalsekreteraren rekommenderade att ytterligare minst 2,5 milj. dol- lar skulle anslås till dessa tre poster för 1961 och att höjningen skulle bli bestående de närmaste åren. Fördelningen mellan de tre skulle årligen tas upp till förnyat övervägande. Anslagen till den reguljära biståndsverksam— heten 1961 fastställdes av generalförsamlingen den 20 december. Man följ- de i huvudsak generalsekreterarens rekommendationer såsom framgår av följande redovisning.

Anslag till FN:s reguljära tekniska biståndsprogram (i milj. dollar)

1960 ' 1961

Ekonomisk utveckling . 0,48 1,97 Social verksamhet ..... 1,20 1,96 Offentlig förvaltning. . . 0,30 1,00 OPEX ............... 0,30 0,85 Summa 2,28 5,78

Trots de relativt kraftiga ökningarna av anslagen till administration och OPEX är det sannolikt, att dessa anslag är otillräckliga med hänsyn till dessa biståndsformers primära betydelse för de unga staternas behov. Se- dan generalsekreteraren avgav sin rapport i juni 1960 har flera nya stater tillkommit och den politiska utvecklingen i Afrika fått ett hastigare tempo.

Generalsekreteraren meddelade i juni 1960 att biståndsansökningarna till OPEX långt översteg resurserna. Antalet förfrågningar om OPEX-exper- ter hade stigit till 176 vid denna tid. Man väntade en fortsatt kraftig steg- ring. Antalet experter på fältet eller på väg ut var endast omkring 30. I november redovisades 31 experter inom OPEX-programmet för 1960. När generalförsamlingen den 15 december beslöt att permanenta OPEX-pro- grammet underströks i den antagna resolutionen att de finansiella resur— serna måste få en helt annan storlek.

Biståndsinsatserna via den reguljära budgeten har fördelen att kunna sättas in relativt snabbt och på platser där akuta behov föreligger. Syftet med dessa insatser är just att komplettera EPTA-programmet på sådana svaga punkter. Och denna förstärkning är särskilt nödvändig de närmaste åren när så många länder befinner sig i ett övergångsstadium med bristfäl- lig förvaltning.

Det torde böra övervägas huruvida Sverige, eller de nordiska länderna gemensamt, borde verka för att anslagen till tekniskt bistånd på förvalt- ningsområdet och genom OPEX höjs väsentligt. Medlemsbidraget skulle då få höjas med vad som är erforderligt för att täcka dessa kostnader. För Sveriges del skulle en total ökning med exempelvis 10 milj. dollar endast medföra ett med ca 0,7 milj. kronor höjt medlemsbidrag. Alternativt skulle man kanske kunna tänka sig en särskild fond till komplettering av förvalt- ningsbiståndet och OPEX, vilken kunde finansieras medelst frivilliga bi- drag från de stater som särskilt önskar stödja dessa biståndsformer.

De särskilda biståndsprojekten i fackorganens regi och Sveriges anslag till dessa, 1,4 milj. kronor, har tidigare berörts. Vissa av dem kräver även fortsättningsvis frivilliga bidrag från medlemsländerna. Nya liknande pro- jekt kan tänkas framkomma. I detta sammanhang må nämnas beslutet vid UNESCO:s generalkonferens 1960 att starta ett »Emergency Programme of Financial Aid for the Development of Education in Africa». Det är redan i planeringsstadiet. UNESCO:s generalsekreterare har vädjat till Sverige och andra länder om frivilliga bidrag. Ett handlingsprogram kommer att utarbetas på grundval av medlemsländernas svar. Från svensk sida har ut— lovats att möjligheten av ett finansiellt bidrag skall undersökas.

EPTA och Särskilda fonden

Såsom ovan framhållits, har generalförsamlingen under sin senaste session uppmannat medlemsländerna att öka sina bidrag till EPTA och Särskilda fonden så att de för dessa program tillgängliga medlen »i en omedelbar fram-

tid» när beloppet 150 milj. dollar. Någon fördelning mellan de båda pro- grammen anges inte i resolutionen, men man tänker sig att 50 milj. dollar skulle falla på EPTA och 100 milj. på fonden. De fram till maj 1961 utfästa bidragen för 1961 utgör ca 41 milj. dollar för EPTA och 48 milj. för fonden. För att de uppställda målen skall förverkligas erfordras följaktligen väsent- ligt ökade bidrag från medlemsländernas sida särskilt vad fonden angår.

För EPTA:s del uppgår den nu eftersträvade bidragsökningen till drygt 8 milj. dollar. Detta belopp kommer att kunna absorberas, i takt med inten- sifierad expertrekrytering, av den efterfrågan på bistånd som stadigt ökar, särskilt från länder som nyligen uppnått självständighet. För att underlätta för vissa länder att öka sina bidrag undersökes för närvarande helt preli— minärt förutsättningarna för införande av ett system, enligt vilket viss del av ett lands bidrag skulle kunna reserveras för visst eller vissa speciella projekt ävensom möjligheterna av bilaterala projekts anknytning i olika former till EPTA-projekt.

I detta sammanhang må nämnas att det utvidgade systemet med fasta länderrepresentanter och den ökande betydelse detta fått för planerings- och samordningsändamål aktualiserat behovet av en förstärkning av dessa representanters kontor med biträdespersonal.

Under de två år Särskilda fonden varit verksam har den visat sig fylla några av de fundamentala utvecklingsbehov som tidigare ej kunnat på sam- ma sätt tillgodoses: snabb utbildning av teknisk personal i u—länderna, kartläggning av exploaterbara naturtillgångar och tillämpad forskning på industrialiseringsområdet.

Det är också en allmän uppfattning —— kanske framför allt i de nordiska länderna — att fonden blivit det mest effektiva och det mest expansionsdug- liga av FN:s olika biståndsprogram. Den har funnit arbetsformer som är befriade från de svagheter man ofta påtalat i fråga om det övriga tekniska biståndet i FN:s regi. Fonden gör genomgående fleråriga insatser, som full— följs till dess projekten är mogna att drivas i nationell regi. Expertresur- serna koncentreras till ett begränsat antal större projekt, och kunskaps- överföringen förenas med väl tilltagna anslag för utrustning. I allt detta har fonden tillvaratagit de bästa sidorna i den bilaterala verksamheten. Sam- tidigt kan fonden utnyttja multilateralismens förtjänster genom bred ex- pertrekrytering med anlitande av alla fackorgan och genom regional pla- nering. En effektiv centralisering har också förverkligats i fondens arbete, varigenom utrymmet för motsättningar mellan fackorganen reducerats.

Behoven av biståndsinsatser av »pre-investment»-karaktär är växande. Fram till fondens styrelsemöte i maj 1961 hade fonden mottagit 326 fram- ställningar, varav dock åtskilliga måst utgallras på grund av sina svag- heter. Inklusive de vid nämnda möte godkända projekten har 199 projekt godkänts för medelsanvisning. Till godkända projekt har fonden då ansla- git 131 milj. dollar. Förutom den obligatoriska fonderingen med 1/3 av alla

anslag har nu fonden i reserv för nyttjande under 1961 mellan 5 och 6 milj. dollar. Omkring 50 % av anslagen används för experthjälp. Vissa svårigheter att komma i gång med projekten anknyter till bestämmelsen att för varje projekt skall det mottagande landet betala av egna medel mel- lan 1/4 och hälften av utgifterna. Tendensen är dock att u-länderna blir allt angelägnare att åstadkomma sådana egna prestanda för att komma i åtnju- tande av fondens bistånd.

Mot denna bakgrund framstår den målsättning fondens chef angivit — 100 milj. dollar till 1962 års budget — såsom i och för sig önskvärd. De ad- ministrativa förutsättningarna för en relativt snabb expansion av fonden får också anses vara tillfredsställande.

Med hänsyn till ovan angivna behov och möjligheter till väsentliga bi- ståndsinsatser förefaller det naturligt, att en framtida ökning av Sveriges utvecklingshjälp i betydande utsträckning får formen av ytterligare bi- drag till EPTA och Särskilda fonden.

UNICEF

Sveriges anslag till UNICEF har under senare år varit 1,35 milj. kronor. För budgetåret 1961/62 har beslutats en höjning till 1,8 milj. kronor. Anslaget är beräknat så att det motsvarar Sveriges bidragskvot till FN. Under den senaste tiden har kunnat konstateras en nyorientering av fondens arbete, vilken i linje med svenska rekommendationer innebär att verksamheten in- riktas mera på utbildning och på integrerade mödra- och barnavårdspro- jekt. Därest, som det finns anledning räkna med, denna nyorientering full- följes synes förutsättningar vara för handen för att i fortsättningen stödja barnfondens program på ett än mer aktivt sätt än tidigare. En ökning av det svenska bidraget skulle betyda att Sverige även till UNICEF, liksom i EPTA och Särskilda fonden, lämnade ett större bistånd än vad som skulle bli fal- let om bidragskvoten till FN lades till grund.

När Sverige nu engagerar sig allt starkare i familjeplaneringsprojekt, kan en utvidgad insats inom UNICEF:s ram även bidra till att demonstrera den positiva innebörden i vårt intresse för barnens och familjens problem i u-länderna.

FN-projekt med bilaterala inslag

I samband med behandlingen av FN:s tekniska biståndsprogram bör med några ord beröras möjligheterna att inom FN:s ram samordna skilda bilate- rala biståndsprojekt. Detta skulle kunna ske antingen på så sätt, att pro- jekt vilka startas och drivs av enskilda länder inordnas i FN:s biståndspla- ner, eller så att projekt vilka planeras av FN överlåts åt något eller några länder att bekosta och genomföra. Genom sådana arrangemang skulle man uppnå att biståndsinsatser, som till största delen är bilaterala, kunde ut- nyttja FN:s planeringsexpertis och administration, rationellt samordnas

med andra FN-insatser samt få status av FN-projekt. En sådan koordine- rande och övervakande funktion från FN:s sida skulle kunna bidraga till att förhindra att bilaterala program byggs upp utan samordnande kontak- ter sinsemellan. Ur kostnadssynpunkt är det kanske inte alltid helt ratio-. nellt, att varje industriland skapar omfattande administrativa och plane- rande biståndsorgan, när de internationella organisationernas personella resurser skulle kunna utnyttjas för en stor del av dessa praktiska uppgif- ter.

Man har i detta sammanhang talat om »grey aid» och hävdat att FN skulle kunna tjänstgöra såsom ett slags paraply för en rik flora av bilate- rala insatser. Man kan givetvis tänka sig mycket olika former av »grey aid» med mer eller mindre starka inslag av multilateralism. Ett exempel är det svensk—etiopiska byggnadsinstitutet, där FN på ett sent stadium intresse- rats att engagera sig och utnyttja institutet såsom regionalt byggnadsforsk- ningscentrum för Östafrika. Det vore i många fall önskvärt att samarbete etablerades på ett tidigare stadium, stundom redan vid planering och upp- byggnad. Hur sådana projekt avtalsmässigt och finansiellt skulle utformas är frågor, som borde göras till föremål för utredning i FN och i medlems- länderna.

För att på allvar förverkliga »grey-aid»-tanken skulle krävas att större re- surser ställdes till FN:s förfogande. I första hand skulle behövas en viss utbyggnad av den administrativa apparaten, inte minst för planeringsupp- gifter. De fasta FN-representanterna i underutvecklade länder _ allt fler för varje år ——, skulle behöva stöd av fackspecialister och få vissa plane- ringsresurser till sitt förfogande. Dessa representanter och deras kontor skulle kunna utnyttjas även för halv—bilaterala projekt och därigenom utvecklas till koordinationsinstanser.

I många fall kan länder för sina bilaterala projekt tänkas behöva perso- nal, som inte går att rekrytera i det egna landet. I sådana fall borde FN ha möjlighet att ställa expertis från andra länder till förfogande på vissa villkor. Dessa stödinsatser från FN:s sida borde vara lika naturliga som skilda former av samverkan i motsatt riktning, t. ex. biträdande experter till FN:s tjänst, bekostade med bilaterala medel. Båda dessa typer av in— satser kan byggas ut betydligt.

Slutligen må nämnas att inom ramen för UNESCO:s ovannämnda »Emergency Programme» i Afrika även planeras vissa insatser av bilate— ral karaktär. Man har föreslagit att UNESCO skulle fungera såsom rekry- teringscentral för lärare till Afrika, varvid lön betalas av mottagarlandet och kompletteras av givarlandet till rimlig nivå, en biståndsform som ännu inte-prövats av Sverige.

september 1961

BILAGA 1

Bidrag till EPTA och Särskilda fonden i promille av

nationalinkomsten Bidrag 1960 till Nationalinkomst Bi dr i m'll EPTA och Fonden 19591 a_g pli—ok I e milj. dollar milj. dollar ” namna m ”"St

Nederländerna .............. 3,76 8 442 0,45 Norge ...................... 0,97 3 257 0,30 Sverige ..................... 3,00 10 310 0,29 Danmark ................... 0,98 4 518 0,22 Storbritannien .............. 8,00 53 564 0,15 Canada ..................... 4,00 27 816 0,14 Indien ..................... 2,50 26 181: 0,10 Förenta Staterna ............ 30,48 396 600 0,08 Västtyskland ............... 3,33 45 762 0,07 Frankrike .................. 2,61 39 435 0,07 Italien ..................... 1,10 22 420 0,05 Japan ...................... 0,62 27 691 0,02 Finland .................... 0,03 3 178 0,01

1 Inkomst till faktorkostnad, d.v.s. bruttonationalprodukt minus värdeminskning och indirekta skatter * 1958 B I L A G A 2 Sverlges bidrag till EPTA 1950—61 År Total bidragssumma Från Sverige Från Sverige i milj. kr 1 milj. kr i procent

50—51 .................... 105 0,5 0,5 52 ........................ 98 1,8 1,8 53 .............. . ......... 115 2,0 1,7 54 ........................ 130 2,5 1,9 55 ........................ 145 3,0 2,1 56 ........................ 150 3,6 2,4 57 ........................ 160 4,1 2,6 58 ........................ 163 4,5 2,8 59 ........................ 155 4,67 3,0 60 ........................ 178 4,67 2,6 61 ........................ 215 5,2 2,4

BILAGA 3

Bidrag till EPTA 1960—61

Milj. dollar

1960 1961 Förenta Staterna. . . ." ........ 14,66 17,81 Storbritannien .............. 3,00 3,00 Sovjetunionen ............... 1,18 2,35 Canada ..................... 2,00 2,15 Västtyskland ............... 1,43 2,12 Frankrike .................. 1,54 1,85 Nederländerna .............. 1,32 1,57 Danmark ................... 0,65 1,16 Sverige ..................... 0,90 1,00 Norge ...................... 0,55 0,60 Finland .................... 0,03 0,05

B I L A G A 4

Bidrag till Särskilda fonden 1960—61 Milj. dollar

1960 1 961 Förenta Staterna .......... . . 15,82 18,17 Storbritannien .............. 5,00 5,00 Västtyskland ...... . ........ 1,90 3,45 Nederländerna .............. 2,44 2,44 Canada ..................... 2,00 2,35 Sverige ..................... 2,10 2,10 Indien ..................... 1,75 1,75 Japan ...................... 0,48 1 ,42 Italien ..................... 0,60 1,35 Sovjetunionen ............... 1,18 1,18 Frankrike .................. 1,07 1,07 Norge ...................... 0,42 0,60 Danmark ................... 0,33 0,58 Finland .................... — 0,1 0

IX. Bilateralt tekniskt bistånd

Med fältprojekt i verksamheten för tekniskt bistånd till underutvecklade länder förstås här sådana projekt, som är förlagda till mottagarlandet. De kan bestå av undersökning och kartläggning av naturtillgångar, av rådgiv- ning till de lokala näringarna, av undervisnings- och forskningsanstalter, av sjuk- och hälsovårdsanläggningar och av familjeplaneringsprojekt. Bilate- rala fältprojekt grundar sig regelmässigt på avtal mellan givar- och mot- tagarländernas regeringar, undantagsvis med någon internationell orga- nisation som tredje part med huvudsakligen symboliska funktioner. I sådana avtal stipuleras omfattningen av parternas åtaganden. vilka för givarlandets del vanligen består i att ställa personal, utrustning jämte visst penningbi- drag för projektets driftskostnader till förfogande, medan mottagarlandet svarar för erforderliga byggnader och tomt för projektet samt, där så är möjligt, s. k. »counter-parts» till de utländska experterna och hjälppersonal. Det torde också höra till regeln, att givarlandet utfäster sig att ge ett antal stipendier för fortbildning utomlands av elever vid projekten eller där an- ställd inhemsk personal, som skall ersätta de utländska experterna.

Ibland kan det tekniska biståndet vara kombinerat med större kapital- insatser av givarlandet. En undervisningsinstitution, som med utländsk hjälp uppföres i ett visst land, kan t. ex. vara av sådan omfattning, att mot- tagarlandet ej kan bära annat än en begränsad del av anläggningskostnader- na. Ett annat tänkbart fall är att en hel fabrik skänkes eller mot krediter överlåtes till ett land inom ramen för det tekniska biståndet. I sådana fall kan man svårligen dra en bestämd gräns mellan finansiellt och tekniskt bistånd.

Andra länders bilaterala tekniska bistånd

Tekniskt bistånd till u-länderna lämnas på bilateral väg i en eller annan form av det övervägande antalet industriländer. Till följd av nämnda gränsdragningssvårigheten finns i tillgänglig statistik kostnaderna för dessa länders insatser på det rent tekniska biståndets område endast undan- tagsvis redovisade för sig; jämförelser mellan länderna blir därför osäkra. Största givarland är emellertid Förenta Staterna, som för budgetåret 1960/61

Anm. Denna promemoria har utarbetats av förste sekreteraren i utrikesdepartementet C. Lidgard.

anslagit ett belopp av 206 miljoner dollar till tekniskt bistånd, varav 172 miljoner dollar för bilateral och 34 miljoner dollar för multilateral verk- samhet. Som jämförelse kan erinras om att de totala bidragen till EPTA uppgick till 33 miljoner dollar 1960. Inom ramen för det amerikanska bi- ståndsprogrammet utsändes sagda år 6 000 personer till olika fältprojekt i u-länderna, medan över 8000 stipendiater därifrån erhöll utbildning i Förenta Staterna och ytterligare ett betydande antal i andra industriländer på amerikansk bekostnad. Ett utmärkande drag i den amerikanska bi- ståndsverksamheten är att de egna universiteten och vetenskapliga institu- tionerna samt enskilda företag såsom konsulterande ingenjörsfirmor och entreprenadföretag anlitas i stor utsträckning för självständiga uppgifter. De amerikanska fältprojekten i det tekniska biståndet spänner över vidast tänkbara verksamhetsområden. För att nämna några få exempel bedrives lärareutbildning i ett flertal u-länder genom förmedling av amerikanska lärarhögskolor likaså utbildning och forskning inom jordbruket samt rådgivning och yrkesutbildning på olika tekniska områden. Det stora fler- talet fältprojekt består av expertinsatser av enskilda eller i smärre grupper. För att fullständiga bilden av den amerikanska utvecklingshjälpen må nämnas, att den totalt uppgår till omkring 2 miljarder dollar årligen, varav sålunda 10 % utgöres av tekniskt bistånd.

Bland andra industriländer som lämnar tekniskt bistånd i större skala kan nämnas Storbritannien, som till länderna i södra och sydöstra Asien sedan 1951 givit sammanlagt 6,8 miljoner pund, varav 2,6 miljoner pund för stipendier för utbildning i Storbritannien, 1,6 miljoner pund för exper- ter på fältet samt 1,8 miljoner pund för utrustning. Bland större projekt kan nämnas ett institut för utbildning av inhemsk personal för ett stålverk i Indien, till vilket Storbritannien även lämnat finansiell hjälp, samt ut- bildning av teletekniker i Pakistan. Därjämte har Storbritannien bl. a. med— verkat med personal, utrustning och huvuddelen av driftskostnaderna för ett atomforskningsinstitut i Teheran.

Västtysklands årliga anslag till tekniskt bistånd uppgår för närvarande till omkring 90 miljoner DM. Sedan 1956 har detta'land inom ramen för sin bilaterala hjälpverksamhet bl. a. upprättat 31 utbildningsanstalter — till stor del på yrkesutbildningens område _ sänt ut 500 experter och råd- givare, fördelat inemot '1 000 stipendier samt bekostat 3000 industriprakti- kanters utbildning i Västtyskland. Även Nederländerna har för dylikt ända— mål anslagit större belopp, främst för att bekosta biträdande experter för FN:s biståndsverksamhet.

Norge har sedan 1952 ettfiskeriprojekt i delstaten Kerala i Sydindien, som inbegriper havsforskning och provfiske med olika redskaps- och båt- typer samt upprättandet av ett fiskebåtsvarv,'en isfabrik, en fabrik för tillverkning av betongrör för dricksvattensförsörjning i projektömrådet samt hälso- och sjukvård för fiskeribefolkningen i samma område. För

projektet har hittills anslagits 52,5 miljoner norska kronor. Danmarks och Finlands bilaterala insatser har varit av mera begränsad omfattning. Det förra landet har dock gjort vissa fältinsatser i Indien, Ghana och Syd- italien samt nyligen även utlovat Thailand bistånd i ett jordbruksprojekt, medan Finland har ställt experter på skogsvård till Indiens förfogande. Även kommunistländerna lämnar tekniskt bistånd till u-länder, Sovjet- unionens bistånd är huvudsakligen koncentrerat till några större kapital- projekt, som finansieras med sovjetiska krediter, framförallt i Indien, Egyp- ten och Afganistan. Av övriga länder inom östblocket synes huvudbördan ha fallit på Tjeckoslovakien, som under 1959 sände ut 117 tekniska råd— givare till olika u-länder. Eljest dominerar stipendiegivningen i kommunist- ländernas biståndsinsatser.

För samordning av industriländernas insatser på det bilaterala tekniska biståndets område har vissa internationella arrangemang träffats, av vilka här i första hand må nämnas Colomboplanen, som bildades 1950 av länder inom Brittiska samväldet, och till vilken krets sedermera anslutit sig också andra länder. Den omfattar nu på givarsidan Storbritannien, Canada, Australien, Nya Zeeland, Förenta Staterna och Japan samt på mottagar- sidan Indien, Pakistan, Ceylon, Malaja, Cambodja, Laos, Vietnam, Burma, Nepal, Indonesien, Filippinerna, Thailand och Singapore. Under tiden 1950—1960 uppgick det totala antalet experter, som ställts till förfogande under Colomboplanen (utom från Förenta Staterna) till 1 350 medan an- talet fördelade stipendier för studier utomlands var omkring 10 000.

För hjälpen till länderna i Afrika söder om Sahara har ett motsvaran- de organ nyligen upprättats, nämligen »the Foundation for Mutual Assi- stance in Africa South of the Sahara» (FAMA), varjämte särskilda planer eller organ skapats för hjälp inom de brittiska och franska samväldes- kretsarna i Afrika. På den amerikanska kontinenten fyller Organisationen av Amerikanska Stater (OAS) likaså funktionen som ett samordnande biståndsorgan. Sverige är ej medlem av något av de här omnämnda sam- ordningsorganen.

Beträffande effekten av det tekniska bistånd, som de stora givarländerna lämnat under 1950-talet, är det svårt att göra en rättvisande värdering. Även om resultaten knappast torde kunna utläsas i ökad nationalinkomst i u-länderna — vilken ökning för övrigt i många fall varit så ringa att den till stor del uppvägs av den samtidiga befolkningsökningen — har otvivelaktigt stora och värdefulla biståndsinsatser gjorts på många om- råden. Det vore i själva verket orealistiskt att fordra, att det kunnande, som man sökt förmedla till u-länderna, omedelbart skall resultera i ökade pro- duktionssiffror. Värdet av utbildning av personal i förvaltning, undervis- ning och näringsliv minskas ej av att effekten framträder först på längre sikt. ' .

Motiven för givarländernas biståndsverksamhet är otvivelaktigt varieran-

de. Vid sidan av mera ideella motiv kan för vissa länder ett politiskt och för andra ett kommersiellt syfte vara dominerande. De resultat, som givar- länder med markerade syften av sistnämnda art kan ha uppnått för egen del, torde dock i de flesta fall kunna påstås vara blygsamma. I den mån syftet framförallt varit att uppnå en politiskt stabil utveckling i mot- tagarländerna, har man kommit till växande insikt om att ett sådant mål säkrare uppnås genom att kanalisera insatserna genom FN och andra internationella organ. En sådan opinionsutveckling har varit skönjbar inte minst på amerikanskt håll.

Vissa andra tendenser kan urskiljas i speciellt det amerikanska program- met för tekniskt bistånd, sedan den tidigare verksamheten noggrant om- prövats, varvid man speciellt kritiserat förekomsten av otillräckligt och kortsiktigt planerade och alltför spridda insatser. Biståndet torde därför i fortsättningen komma att planeras och budgeteras på längre sikt och med koncentration till länder, som visar vilja och förmåga att fullfölja en mål- medveten ekonomisk utvecklingspolitik och ett socialt reformarbete. Där- jämte skall de länder, som ej själva har resurser att upplägga ekonomiska långtidsplaner, kunna erhålla amerikansk hjälp härmed.

Sveriges insatser

Sveriges bilaterala tekniska biståndsinsatser torde i jämförelse med fler- talet av de högt utvecklade industriländernas få bedömas som tämligen ringa. De svenska bilaterala fältprojekten, vilka administreras av den 1952 bildade Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd till mindre utveck- lade områden, utgöres i huvudsak av ett byggnadstekniskt institut i Addis Abeba med fyraårig utbildning på ungefär teknisk gymnasienivå jämte avdelningar för byggnadsforskning och materialprovning, en yrkesskola i Karachi med utbildning i snickeri, konfektionssömnad, svetsning och inom kort även i elektrisk installation, en barnklinik med harnsjuksköterskeut- bildning i Addis Abeba samt ett försöksprojekt för familjeplanering på Ceylon. Därjämte har ekonomiska bidrag kontinuerligt lämnats till avlö- ning av rektorn för Etiopiska Röda Korsets sjuksköterskeskola i Addis Abeba och några enskilda experter ställts till förfogande, bland andra en sjukhusarkitekt och en hushållslärarinna till Etiopien och två instruk— tionssköterskor till Ghana. Utförliga redogörelser för dessa projekt har lämnats i andra sammanhang, bl. a. i utredningsbetänkandet »Sverige Hjälper — ett handlingsprogram».

De totala kostnaderna t. o. m. budgetåret 1959/60 för de svenska fält- projekten framgår av nedanstående tablå. Det må anmärkas, att av dessa finansieras barnkliniken och familjeplaneringsprojektet med Centralkom- mitténs insamlingsmedel.

Totala kostnader för svenska fältprojdkt (milj. kr.)

1954/55 55/56 56/57 57/58 58/59 59/60 | Totalt

Byggnadsinstitutet i Addis

Abeba ............... 0,3 0,5 0,6 0,8 0,8 0,8 3,8 Yrkesskolan i Karachi. . . . — 0,2 0,6 0,7 0,7 0,6 2,8 Barnkliniken i Addis

Abeba ............... — —— — 0,6 0,5 0,5 1,6 Familjeplaneringsprojek-

tet på Ceylon ......... — —- — 0,1 0,2 0,2 0,5 Diverse expertinsatser. . .. — —— — — — 0,1 0,1

0,3 0,7 1,2 2,2 2,2 2,2 8,8

Sverige deltar därjämte i ett skandinaviskt fältprojekt i form av ett undervisningssjukhus i Korea, som började sin verksamhet 1958. Den svenska insatsen har bestämts till sammanlagt 16,3 miljoner kronor över fem år. Sjukhuset administreras av en skandinavisk kommitté med säte i Oslo. På svensk sida har Röda Korset vissa verkställande uppgifter.

Föreliggande förslag till utvidgning av det svenska biståndet

För att få till stånd en inventering av möjliga insatser i u-länderna inom en vidgad ram för det svenska tekniska biståndet företog Centralkommittén 1959 en utredning, vilken framlades i ovannämnda betänkande. Däri skis- serades bl. a. ett antal fältprojekt på grundval av förslag och yttranden, som erhållits från dels de svenska beskickningarna i berörda länder, dels enskilda svenskar med erfarenhet av sådan verksamhet, dels även chefen för FN:s styrelse för tekniskt bistånd, Mr. David Owen.

Av de projekt som utredningen gav prioritet kan följande nämnas, vilka i den mån de ansetts vara av karaktär att finansieras med statsmedel seder— mera även har upptagits i Centralkommitténs anslagsframställning för budgetåret 1961/62.

1. Utbyggnad av nuvarande fältprojekt, nämligen av byggnadsinstitutet i Addis Abeba till att i samarbete med FN kunna fylla uppgifter som ett re- gionalt östafrikanskt byggnadsforskningscentrum, av barnkliniken i Addis Abeba till centrum för ett vidsträcktare hälsovårdsprojekt i Etiopien, av familjeplaneringsprojektet på Ceylon till att omfatta ytterligare ett par för- söksområden samt av yrkesskolan i Karachi till att utvidgas med ytterligare någon yrkeslinje samt kompletteras med möjligheter att ge smärre investe- ringslån till elever, som utexaminerats från skolan och vill etablera sig som småföretagare.

2. Vissa bilaterala insatser i anslutning till de multilaterala bistånds- programmen, huvudsakligen anslag för utsändande av biträdande ex- perter.

3. Ett småindustriinstitut i Indien, som främst skulle bedriva yrkesut- bildning och teknisk rådgivning.

4. Yrkesskola i Östpakistan.

5. Familjeplaneringsprojekt i Pakistan.

6. Järn- och stålinstitut i Iran med praktisk demonstrations- och råd- givningsverksamhet för småindustrien på gjuteriområdet.

7. Yrkesskola i Liberia.

8. Utbildning av yrkeslärare i Nigeria.

Beräknade kostnader för de föreslagna fältprojekten Budgetåret 1961/62 Under fem år

1 .................... 4 065 000 17 900 000 2 .................... 1 365 000 6 800 000 3 .................... 650 000 4 000 000 4 .................... 1 095 000 3 600 000 5 .................... 294 000 1 500 000 6 .................... 640 000 1 600 000 7 .................... 965 000 2 700 000 8 .................... 728 000 3 650 000

9 792 000 41 750 000

Med anledning av Centralkommitténs framställning upptogs i statsverks- propositionen till vårriksdagen 1961 ett belopp av sammanlagt 9 075 000 kronor å posten fältprojekt i u-länder jämte kurser och annan utbildning i Sverige under tredje huvudtitelns reservationsanslag till Bidrag till inter- nationell hjälpverksamhet. Emellertid anförde departementschefen i anslut- ning därtill, att det vore angeläget, att riksdagen ej låste de medel, som kunde komma att beviljas till bilateral verksamhet, vid vissa bestämda projekt. Över huvud finge de olika förslag till biståndsprojekt som fram- förts från Centralkommittén och andra håll vägas sinsemellan och priori- teras som arbetsobjekt under nästa budgetår med hänsyn till hur långt för- beredelsearbetet hunnit och hur angelägna de framstod i förhållande till varandra. Vad departementschefen sålunda anfört godkändes av riksdagen. Såväl regering som riksdag uttalade sig därjämte för att hög prioritet till- mättes bistånd på familjeplaneringens område.

I avvaktan på statsmakternas anslagsbeslut har förberedelserna för fler- talet av de av Centralkommittén föreslagna projekten fortsatts och i en del fall har även utkast till avtal underställts berörda länder och formella för- handlingar sålunda igångsatts.

Ytterligare utvidgning av fältprojektverksamheten

Även om det i vårt land allmänt anses, att huvuddelen av våra bistånds- insatser bör kanaliseras genom FN och dess fackorgan, torde utrymme

även finnas för bilateralt svenskt tekniskt bistånd i form av fältprojekt. På vissa verksamhetsområden är multilateralt bistånd över huvud ej möjligt, och i den mån ett angeläget hjälpbehov likväl föreligger, kan det ligga nära till hands för oss att pröva våra egna förutsättningar att göra en direkt bi- ståndsinsats. Ett sådant område torde vara familjeplanering, där vi i Sve— rige visserligen inte tidigare bedrivit medicinsk forskning — sådan forsk- ning bedrives i större skala veterligen endast i USA, Indien och Japan — men där den allmänna opinionen hos oss mera än i de flesta andra länder kan sägas vara positivt engagerad för biståndsinsatser. Som nyss nämnts har vid årets anslagsbevillning för internationell hjälpverksamhet särskilt understrukits, att hög prioritet bör ges familjeplaneringsprojekt. Inom Centralkommittén är därjämte en expertkommitté sedan några är verksam med att övervaka det hittillsvarande svenska projektet på Ceylon och för- bereda nya i första hand i Pakistan. Det torde emellertid vara angeläget att den nämnda expertgruppen ej begränsar sitt uppdrag till nu aktuella pro- jekt utan även mera allmänt undersöker möjligheterna till ytterligare svenska biståndsinsatser på familjeplaneringsområdet. Av stor vikt är att så snart tillräcklig erfarenhet vunnits av nuvarande verksamhet från mera långsiktiga utgångspunkter pröva förutsättningarna för ett väsentligt ut- vidgat svenskt familjeplaneringsbistånd. Insikten om befolkningstillväxtens centrala betydelse i utvecklingsproblematiken tycks visserligen snabbt spri- da sig på flera håll i världen, men få länder torde ännu vara beredda att göra aktiva insatser. Detta understryker behovet av svenska insatser.

Före Särskilda fondens tillkomst fanns vidare inom de multilaterala pro- grammen endast begränsade möjligheter att lämna tekniskt bistånd förenat med kapitalhjälp av tillräcklig storlek för att täcka kostnaderna för utrust- ning av yrkesskolor, sjukhus och liknande ändamål. Vid tiden för tillkoms- ten av de nuvarande svenska fältprojekten existerade sålunda inte någon dylik valmöjlighet. För den utbyggnad och utvidgning av dessa projekt, som nu förutses, torde det också vara i princip uteslutet att påräkna mul- tilateralt tekniskt bistånd med undantag för den relativt begränsade med- verkan, som förutsättes från FN:s sida vid den planerade regionaliseringen av byggnadsforskningsverksamheten vid byggnadsinstitutet i Addis Abeba.

I den mån en biståndsinsats formellt även kan lämnas på multilateral väg, kan för svenskt vidkommande likväl skäl finnas för att lämna den i »direkt» form. Ett sådant skäl kan vara av kommersiell natur —— ett svenskt fältprojekt kan vara ägnat att stimulera intresset i mottagarlandet för ett ökat handelsutbyte med Sverige. Ur näringslivets synpunkt kan det även vara av värde, att en omfattande svensk industriell eller kommersiell verk- samhet i ett visst land kompletteras med en insats på det tekniska bistån- dets område, kanske inte så mycket i förhoppning att därigenom på kort sikt uppnå ökade produktions- eller försäljningssiffror utan mera för den allmänna goodwill-effekten. Därest tekniskt bistånd i form av en yrkes-

skola anknytes till en svensk industriell insats i ett u-land bör det även vara lättare att erhålla sysselsättning för utexaminerade elever och sanno- likt också att rekrytera experter för projektet.

Ett viktigt motiv för bistånd i bilateral form är vidare att sådant kan krävas som stimulans för den svenska allmänhetens intresse för utveck- lingshjälpen över huvud. En bilateral insats kan ofta lättare åskådliggöras genom sin konkreta form — exempelvis en yrkesskola, ett byggnadsinstitut eller ett barnsjukhus — än multilateral verksamhet, och den kan också lät- tare identifieras som en nationell insats, som bistånd från ett folk till ett annat.

Ytterligare skäl för svenskt bilateralt bistånd men också en grundförut- sättning för varje svensk hjälpinsats bör vara, att vi har särskilda förut- sättningar att på ett visst ämnesområde bidraga till mottagarlandets ekono- miska och sociala utveckling. Sådana förutsättningar torde i ett högt ut- vecklat industri- och kulturland som vårt finnas på ett flertal områden. Våra nuvarande fältprojekt har till stor del kommit att inriktas på prak- tisk teknisk skolning och yrkesundervisning, där vi otvivelaktigt har myc- ket goda förutsättningar att lämna utvecklingshjälp. Våra möjligheter att göra fullvärdiga biståndsinsatser skulle säkerligen också vara mycket goda inom exempelvis malmletning och skogsvård. Även våra teletekniker, me- tallurger, industriplanerare, produktivitetsexperter och folkbildningspeda- goger -— för att på måfå ta ytterligare några exempel _ skulle mycket väl kunna tilldelas större uppgifter inom en utvidgad svensk bilateral bistånds- verksamhet.

Följaktligen skulle man med dessa motiveringar i och för sig kunna tänka sig en väsentligt utvidgad svensk bilateral fältprojektverksamhet. Emellertid tvingas man ta hänsyn till vissa inskränkande faktorer. Även om man skulle kunna bortse från den finansiella ramen, begränsas utvidg- ningsmöjligheterna i hög grad av att våra resurser på arbetskraft med kva- lificerad utbildning, i synnerhet på teknikens och medicinens områden, är hårt ansträngda redan för att täcka de inhemska behoven. Genom en nog— grann inventering av våra personalresurser för biståndsverksamheten samt genom målmedveten utbildningsverksamhet bör det vara möjligt att likväl väsentligt vidga de personella insatserna, vare sig det gäller multilateralt eller bilateralt tekniskt bistånd.

Beträffande fältprojektverksamheten kräves en omsorgsfull planering för ett maximalt utnyttjande av våra personalresurser. Även om en långt gående koncentration till vissa ämnesområden, som t. ex. yrkesutbildning, ur viktiga synpunkter har många fördelar, kommer man förr eller senare till den punkt, då ytterligare utvidgning av sådan verksamhet skulle med- föra en allvarlig åderlåtning av personalresurserna för i anförda fall den inhemska svenska yrkesutbildningen. För att kunna ytterligare utvidga bi— ståndsverksamheten är man då hänvisad att välja även andra verksamhets-

områden. I själva verket kan man vid ett maximalt utnyttjande av våra personalresurser inte undvika en väsentlig spridning av våra bistånds- insatser med avseende på såväl uppgifter som mottagarländer. Man torde därvid i likhet med flera andra biståndsgivande länder i större utsträckning få övergå till en projekttyp av enskilda experter eller smärre grupper därav, som ställs till förfogande för vissa tidsbegränsade rådgivnings-, utrednings- eller utbildningsuppdrag, alltså i stort sett liknande expertutsändningen inom det multilaterala biståndet men kanske med större resurser för ut- rustning av projekten och större möjligheter till kontinuitet och fullfölj- ning av uppdragen.

En ytterligare möjlighet att dryga ut personalresurserna utan att sänka kvalifikationskraven är att ställa till förfogande biträdande experter för ordinarie experter, vilka skulle vara förhindrade att under hela projekt- tiden vistas i mottagarlandet men likväl skulle behålla ansvaret för projek- tet och överinseendet över sina assistenters verksamhet. Sådana biträdande experter kunde rekryteras bland yngre tekniker eller akademiker, för vilka uppdrag av detta slag helt säkert skulle vara av stort utbildningsvärde och dessutom snabbt göra dem användbara som självständiga experter.

En motsvarande effekt skulle kunna uppnås, om våra universitet och högskolor direkt anknöts till vissa därför lämpade projekt, t. ex. för lärare- utbildning, utbyggnad av akademisk forskning och undervisning. Ett dylikt projekt kunde ledas av en svensk institutionschef, utan att dennes närvaro fordrades för längre tider, eftersom kontinuiteten i projektet likväl bevara- des genom nära anknytning till fadderinstitutionen, från vilken även övrig projektpersonal så vitt möjligt rekryterades. Även andra fördelar torde lätt kunna utvinnas av ett dylikt arrangemang. På samma sätt skulle kanske svårigheterna att rekrytera personal i viss mån kunna reduceras ge- nom att organisationer och företagsgrupper aktivt engagerades i vissa stat- liga projekt eller genom att staten stödde sådana sammanslutningars egna projekt. Slutligen bör personalresurserna kunna något uttänjas, om man i förekommande fall för specialundersökningar utnyttjar konsulterande ingenjörsfirmor. Sistnämnda synpunkt har för övrigt vid flera tillfällen framförts från svensk sida inom de internationella biståndsorganen.

Det bör också framhållas, att det ur svensk synpunkt givetvis enbart är en fördel om personal till bilaterala svenska biståndsprojekt även kan rekryteras från de andra nordiska länderna.

En annan faktor, som begränsar möjligheterna att snabbt genomföra en väsentlig ökning av volymen av fältprojektverksamheten är att varje så- dan insats kräver omsorgsfull planering, rekrytering av personal och an- skaffning av utrustning samt vanligen långvariga förhandlingar med mot- tagarlandet, vilket allt kräver ordentliga resurser för det centrala förvalt- ningsorganet.

Planeringen av fältprojekten hör bland annat syfta till att säkerställa, att

varje enskild biståndsinsats får effektivast möjliga utformning och kan bli fullt utnyttjad för sitt ändamål och därmed lämna bästa bidrag till den ekonomiska och sociala utvecklingen i mottagarlandet. Till en början bör angelägenheten av föreslagna biståndsinsatser prövas med hänsyn till mot- tagarlandets faktiska behov och förmåga att genomföra det utvecklings- program, vari fältprojektet är avsett ingå som en del. En sådan värdering kan vara svår för ett enskilt land att göra. Däremot skulle den väsentligt underlättas, om man kunde förfoga över det omfattande erfarenhets- och kunskapsmaterial från ifrågavarande land och ämnesområde, som kan vara samlat hos de internationella organen. Sålunda framstår inte minst på detta planeringsstadium ett synnerligen angeläget behov av internationell sam- ordning av biståndsinsatser, vare sig dessa år multilaterala eller bilaterala. Den tanken har också framförts, att alla biståndsinsatser skulle inregistre- ras och även annat material av intresse för biståndsplanering samlas cen- tralt hos FN för att hållas tillgängliga för medlemsländerna. Möjligen krä- ver en sådan central samordning en omfattande administrativ apparat, men i varje fall bör man till en början kunna genomföra det ofta framförda önskemålet om en väsentligt ökad samordning på det lokala planet genom FN:s lokala representation inom biståndsverksamheten. Ur svensk synpunkt torde ej heller anledning finnas till erinran mot förslaget om inordning under FN:s »paraply» av allt bilateralt tekniskt bistånd.

Vid planering av en mera omfattande bilateral fältprojektverksamhet. torde man för att undvika en alltför tung förvaltningsapparat dock böra söka eftersträva en viss koncentration av insatserna med avseende på verk— samhetsområden och geografisk fördelning. Det senare önskemålet kan kanske bäst tillgodoses genom att verksamheten i administrativt hänseende koncentreras till vissa regioner, exempelvis en sydasiatisk, en öst- och en västafrikansk. Den tanke som någon gång uttalats om koncentration av hela verksamheten till ett enda mottagarland torde däremot få anses som mindre realistisk.

Ovan har understrukits vikten av att de enskilda projekten erhåller ef- fektivast möjliga utformning. Detta förutsätter en mycket noggrann plane- ring med hänsynstagande till alla särskilda förhållanden i mottagarlandet. Det förutsätter även, att de erfarenheter, som samlats på andra håll i mot- svarande verksamhet, till fullo utnyttjas. När det gäller yrkesutbildning för- tjänar här särskilt att nämnas den verksamhet, som bedrives i en lång rad länder av enskilda organisationer som Organization for Rehabilitation and Training (CET) och Ford Foundation.

Det har ej varit avsikten att här framlägga konkreta förslag till vare sig enskilda fältprojekt eller ett samlat biståndsprogram, även om särskilda skäl antytts för att i den svenska bilaterala verksamheten prioritera familje- planeringsprojekt och fullföljande av övriga tidigare igångsatta fältpro— jekt, som ej kan komma till utförande på multilateral väg. Avsikten har i

stället varit att ge några principiella synpunkter på utformningen av en ut- vidgad fältprojektverksamhet. Denna diskussion får dock inte leda till an- tagandet, att man i ett givarland på förhand kan dra upp detaljerade rikt- linjer för ett biståndsprogram. De olika konkreta insatserna aktualiseras i regel tämligen slumpmässigt på grundval av direkta biståndsframställ- ningar från u—länder eller förslag av svenska beskickningar, enskilda per- soner eller privata företag med någon anknytning till ifrågavarande länder. En principdiskussion kan däremot vara av värde som underlag för den pröv- ning av framställningar och förslag, som förutsättes komma att åligga det blivande biståndsorganet.

september 1961

X. Bistånd på den högre utbildningens område

Någon samlad redogörelse för nuvarande eller föreslagna svenska in- satser på den högre utbildningens område har inte tidigare presenterats. Såvitt bekant existerar inte heller någon sådan redogörelse för övriga län- ders samlade insatser. Med hänsyn härtill och till att relativt begränsad tid varit tillgänglig för utarbetandet av denna promemoria får efterföljande redogörelse och förslag betraktas endast såsom en första kartläggning av insatserna på detta område respektive ett utkast till ett handlingsprogram. Innan mera definitiva ställningstaganden sker måste således först detalje- rade utredningar göras.

Definitioner m.m.

Med högre utbildning avses i denna PM i första hand akademiska studier syftande till avläggande av primärexamen (t. ex. fil. mag., med. lic.). I fråga om insatser i u-länderna måste uttrycket högre utbildning dock ges en vidare syftning och omfatta även studier på gymnasienivå eller motsva- rande. Fortsatta studier (post-graduate studies) behandlas i denna PM i den mån de avser avläggande av examen.

Vid sidan av här angivna mera långvariga studier existerar också mer tidsbegränsade och specialistbetonade kurser. I fråga om dessa har Sverige gjort vissa till omfånget rätt begränsade insatser med bl. a. flera växtgene- tiska och veterinärkurser. Även om de inte upptagits till behandling i denna PM förtjänar deras värde att understrykas. Det kan därför finnas skäl att stimulera tillkomsten av ytterligare sådana kurser.

De biståndsformer som berörs är av givarlandet i någon form till för— fogande ställd utbildningskapacitet (lärare, lokaler) i det egna landet eller på annat håll samt studiesociala åtgärder (stipendier, studentbostäder).

I denna PM avses med u-landsstudenter medborgare från länder i Afrika, Asien (inkl. Mellersta Östern) och Latinamerika. Av statistiska skäl ingår således industriländer som Japan och Sydafrikanska unionen i definitio- nen på u-länder, medan de europeiska u-länderna lämnats utanför.

Anm. Denna promemoria har utarbetats av avdelningschefen i ecklesiastikdepartementet S. Moberg och förste kanslisekreteraren i finansdepartementet P. Vinde.

Sveriges hittillsvarande insatser

Den utbildningskapacitet i Sverige som hittills ställts till u—ländernas för- fogande har, liksom fallet är med övriga nordiska länders, varit ytterst be- gränsad. Några officiella beräkningar över antalet u-landsstudenter, som vistas vid svenska lärosäten, existerar inte. Med utgångspunkt från till- gängliga uppgifter om antalet nyinskrivna under läsåren 1957/58 och 1958/59 (se bil. 1) kan man emellertid uppskatta totalantalet närvarande u-landsstudenter under ifrågavarande läsår till 40 respektive 70.

Av dessa studenter torde knappt tio per år ha studerat vid en är 1950 in- rättade engelskspråkiga International Graduate School (IGS) vid Stock- holms Universitet. Denna institution, som domineras av studenter från USA, meddelar en ettårig undervisning inriktad på samhällsvetenskap.

Majoriteten av övriga studenter har studerat vid de humanistiska fakul- teterna.

Det enda exemplet på organiserad inpassning av u-landsstudenter i den reguljära svenska undervisningen är Sveriges Förenade Studentkårers (SFS) s. k. Indonesienaktion. Genom denna har sedan år 1952 sammanlagt 19 sti- pendiater beretts utbildning vid svenska lärosäten, varav 11 vid de två tekniska högskolorna.

Att antalet u—landsstudenter i Sverige varit så litet hittills, torde delvis vara en följd av de mycket begränsade studiesociala insatserna. Den enda större statliga insatsen avser nyssnämnda Indonesienstipendiater. I öv— rigt har ett mindre antal stipendier utgått genom Centralkommittén för tekniskt bistånd (CK) till studerande vid IGS och (i fem fall) till medicine studerande och handelshögskolestuderande.

År 1959 startade de svenska studentkårerna i egen regi en stipendieverk- samhet i huvudsak avsedd för u-landsstudenter. Man har genomfört en frivillig uttaxering av upp till 15 kr. per år och student. Man räknar med att uppnå en årlig avsättning av ca en halv miljon kr., vilket räcker till 10—12 nyinskrivna studenter per år. Detta skulle på sikt innebära att i runt tal 50 stipendiater vistades i Sverige på detta program. Redan nu finns på dessa stipendier ett dussin studenter i Lund och en i vardera Stockholm, Uppsala och Göteborg.

Studenterna har i regel beretts bostad i existerande studenthem. I Lund har på privat initiativ tillkommit ett särskilt internationellt studenthem med omkring 150 rum, varav hälften skall disponeras av utländska stu- denter.

En beloppsmässig uppskattning av de nuvarande svenska insatserna i skilda former för u-landsstudenterna ger vid handen följande ungefärliga belopp.

1958/59 | 1960/61 A. Statsmedel 1. Utbildning: driftskostnad 4 000 kr. per student för lärare, materiel m. m. ................. 280 0001 400 0002 2. Indonesienstipendier ...................... 112 000 105 000 3. Centralkommittén ........................ 82 0005 80 000” B. Övrigt Studentkårsstipendier ....................... — 95 0004 474 000 kr. 680 000 kr.

1 Uppskattat studentantal: 70. ” Uppskattat studentantal: 100. 3 Från CK har till IGS-studenter uppskattningsvis utdelats 33 000 kr/år och till övriga stude- rande 49 000 respektive ca 47 000 kr. ' Uppskattat till mellan 90 000 0. 100 000 i utbetalda stipendier.

Andra länders insatser

Någon fullständig kartläggning av olika länders biståndsinsatser i fråga om den högre utbildningen synes inte existera. Beträffande den utbild- ningskapacitet som ställs till u-ländernas förfogande har vissa uppgifter — av varierande tillförlitlighet — dock kunnat sammanställas i följande tabell. Om intet annat angives avser uppgifterna lärsåret 1958/59.

Totala antalet studenter från u-länder fördelade på ursprungskontinent och värdland (avrundat till närmaste 100-tal)1

Ursprungskontinent

Värdland Latin- - . Asien Afrika Totalt

amerika Österrike .................................... 100 400 — 500 Belgien ...................................... 100 200 100 400 Frankrike (1959) ............................. 1 300 4 300 9 400 15 000 Västtyskland inkl. Berlin (1960) ................. 900 6 400 2 300 9 600 Italien ...................................... 200 200 100 500 Nederländerna (59/60) ......................... 500 500 — 1 000 Spanien ..................................... 1 300 — 100 1 400 Schweiz (59/60) .............................. 2002 600 300 1 100 Storbritannien ............................... 100 4 700 3 800 8 600 Kanada. . . .................................. 1 100 1 000 200 2 300 USA (59/60) ................................. 8 400 24 300 2 000 34 700 Japan ....................................... — 3 500 _ 3 500 Östtyskland (1958)a ........................... . . . . . . soo Sovjetunionen (1960) .......................... . . . . . . 4900

1 För mer detaljerade uppgifter se bil. 2. ? Siffran är ytterst approximativ men motsvarar antalet för år 1958/59.

3 Någon redovisning på kontinenter har icke kunnat erhållas (se dock bil. 2). ' Uppskattat antal studenter från länder utanför östblocket. Härtill bör rätteligen läggas det betydande antal studerande från Kina m. fl. u-länder tillhörande östblocket.

Någon samlad bild av dessa studenters fördelning på studieinriktning har icke stått att få. Av de uppgifter som varit tillgängliga (se bil. 2), framgår

dock, att huvuddelen inriktar sig på tekniska, medicinska och naturveten- skapliga studier. Endast en mindre del ägnar sig åt humaniora och sam- hällsvetenskaper.

U-landsstudenterna deltar i allmänhet i den ordinarie undervisningen i vederbörande land. Ett markant undantag utgöres av »Patrice Lumumba Universitetet» i Moskva (tidigare Folkvänskapens Universitet), som i sin helhet är avsett för studenter från u-länderna och då i första hand Afrika. Enligt vissa uppgifter är det dimensionerat för ett sammanlagt student- antal av mellan 3 000 och 4 000 studerande, vilket torde motsvara en årlig intagning av 500 år 700 studenter.

De studiesociala insatserna (se vidare bil. 2) har varit svåra att kart- lägga. Kommunistländerna torde dock —— såvitt bekant —— genomgående tilldela de där studerande liberalt tilltagna stipendier, som åtminstone i vissa fall inbegriper en hemresa vartannat år. Sannolikt är också student- bostadsfrågan mera metodiskt löst där än i Västeuropa. Beträffande väst- länderna är stipendieinsatserna mera begränsade. Således har Schweiz ända tills helt nyligen icke delat ut några statliga stipendier till u-länderna och av de i USA studerande erhåller mindre än tio procent något ekonomiskt stöd från den federala regeringen. Även de västtyska insatserna förefaller små i förhållande till det sammanlagda antalet u-landsstudenter. Frankrike har däremot en relativt hög stipendieringsprocent —— ca 40 procent —— vilken dock i huvudsak förklaras av att studenterna i allmänhet kommer från nuvarande eller förutvarande franska koloniala besittningar. Beträffande Storbritannien har endast ofullständiga uppgifter kunnat erhållas.

Föreliggande förslag till vidgad svensk biståndsverksamhet

Under de senaste åren har i debatten förts fram flera förslag att på olika sätt öka den svenska biståndsinsatsen på den högre utbildningens område. Här ges en summarisk redogörelse för en del av de framförda förslagen.

a. I något varierad utformning har förslaget lagts fram1 om att i Stock- holm inrätta en engelskspråkig försvaltningshögskola, särskilt avpassad för studenter från u-länderna. Tyngdpunkten skulle läggas inom samhälls- vetenskaperna och förvaltningskunskap. Utbildningen skulle vara treårig. Möjlighet skulle dock finnas att erhålla diplom för genomgångna delkur- ser. Intagningskapaciteten har beräknats till 30—75 studenter per år. Med den lägre intagningssiffran har institutionen vid hundraprocentig stipendie- ring av förslagsställarna kostnadsberäknats till omkring 2,5 miljoner kr. per år.

b. I yttranden över låkarutbildningsberedningens program för ökad läkar— utbildning har bl. a. LO föreslagit, att fem procent av platserna vid de me-

1 Bl. a. Stockholms universitets skrivelse till Kungl. Maj:t den 30/11 1960; sak A 25 till Nor- diska Rådets 9:e session; motion FK 206/1961.

dicinska högskolorna skulle upplåtas åt studenter från u-länderna. Vid en intagning av ca 650 studerande skulle detta betyda, att 35 platser årligen ställdes till u-ländernas förfogande, d. v. s. vid full utbyggnad för drygt 200 samtidigt studerande.

0. Inom Nordiska Rådet har vid 1961 års session utan närmare precise- ring föreslagits, att nordiska regionala utbildningscentra skulle inrättas i u-ländernal. (1. I motion till 1961 års riksdag2 har föreslagits, att staten skulle bidraga till de under punkten b. ovan omnämnda stipendiefonderna med ett lika stort belopp, som det av studenterna insamlade, upp till ett >>tak» av 391 000 kr. e. Norrköpings stadsfullmäktige har beslutat inrätta stipendier avsedda för studenter från u—länderna. Beslutet har emellertid efter överklagande upphävts av regeringsrätten, då en sådan stipendiering inte anses ligga inom den kommunala kompetensen. En fyrpartiöverenskommelse inom Stockholms stadsfullmäktige att också för Stockholms del inrätta stipen- dier för u-landsstudenter torde därmed sannolikt för tillfället ha förlorat i aktualitet.

Tänkbara former för ökning av de svenska insatserna

Brist på kvalificerad arbetskraft föreligger på nästan alla områden i. u-länderna. Den har dock ansetts särskilt stor i fråga om läkare, ingenjörer m. fl. »tekniskt» inriktade yrkesutövare. I Afrika tillkommer dessutom en utpräglad brist på kvalificerade administratörer. Förhållandena växlar emellertid kraftigt från land till land. Medan f. d. Belgiska Kongo gick sin självständighet till mötes med endast omkring ett dussin färdigutbil- dade egna akademiker —— varav ingen ingenjör eller läkare _ har Indien i sina städer ett betydande överskott av bl. a. humanister. Följande utbild— ningssituation torde f. n. gälla på de tre underutvecklade kontinenterna". Med hänsyn till bristande kunskapsunderlag är karakteristiken i viss mån osäker.

Helt allmänt kan konstateras, att den utbildning som av länderna själva uppges vara av akademisk standard, med europeiska mått mätt ofta torde- ligga lägre. Ibland torde den vara av gymnasiekaraktär eller — beträffande den tekniska utbildningen — ligga på yrkesskolenivå.

I Asien (inkl. Mellersta Östern) är utbildningskapaciteten i allmänhet _ i betraktande av de allmänna förutsättningarna — relativt hygglig inom de humanistiska fakulteterna. För medicinare, tekniker och naturvetare är utbildningskapaciteten däremot helt otillräcklig.

För Latinamerika förefaller situationen _ allmänt sett —— vara mindre

1 Sak A 28 till Nordiska Rådets 9:e session 1961. ” Motion FK 325.

kritisk än på de andra två kontinenterna. Bristen på utbildningsmöjligheter för tekniker är dock akut. Vidare lär undervisningens kvalitet variera kraf— tigt från universitet till universitet.

Afrika är den sämst lottade kontinenten, även om flertalet länder med ett större befolkningsunderlag har eller är i färd med att inrätta mer eller mindre kompletta universitet (se bil. 3). Platsbristen gäller alla studierikt- ningar. I vissa fall begränsas dock en möjlig kapacitetsökning eller rentav utnyttjandet av tillgängliga resurser av ett otillräckligt rekryteringsunder- lag från de fåtaliga läroverken. Detta är bl. a. fallet i Kongo. Den sociala strukturen i de afrikanska länderna torde också innebära, att studenterna i endast begränsad utsträckning kan erhålla ekonomiskt stöd hemifrån, varför avsaknaden av studiesociala insatser har en allvarligare studiehäm- mande effekt där än på andra kontinenter.

En ökad svensk insats på den högre utbildningens område kan göras i mottagarlandet, i Sverige eller i ett tredje land. Här skall först behandlas möjligheterna till en insats i Sverige. Därefter behandlas bistånd i mottagar— landet och sist diskuteras möjligheterna att genom samarbete med andra länders undervisningsmyndigheter göra en insats i ett »tredje land».

Insatser i Sverige

Att till Sverige inbjuda studenter från u-länderna har bl. a. motiverats med att det är relativt enkelt att inpassa dessa i eller i anslutning till existerande svenska institutioner, varigenom kostnaderna för utbildningen skulle be- gränsas. Vidare har hävdats, att insyn i svenska demokratiska samhälls- förhållanden är av stort värde samt att studier i Sverige kan tillfredsställa ett behov av internationella kontakter, som är särskilt markant hos ung- domen i nyligen friblivna stater. Slutligen har framhållits, att en inter- nationalisering av studiemiljön här hemma skulle innebära en väsentlig stimulans även för de svenska studenterna.

Bland de argument som anförts mot förläggandet av undervisningen till Sverige kan nämnas de svårigheter u-landsstudenterna kan förväntas ha att anpassa sig till den svenska miljön — alltför främmande samhällsför- hållanden och språk, raskonflikter, klimat m. m. Vidare har nämnts svårig- heterna att i Sverige inom många studieinriktningar organisera en utbild- ning anpassad till u-landsstudenternas behov och till den problematik de ställs inför i sitt hemland. Det har också hävdats att det är orealistiskt att tro att en konventionell utbildning vid svensk humanistisk eller sam- hällsvetenskaplig fakultet skulle vara av större värde för u-landsstuden- terna. En icke oväsentlig anpassning av studieordningen skulle vara nöd- vändig och därmed skulle de ekonomiska fördelarna av att utnyttja en mar- ginell kapacitet i Sverige försvinna. I en sådan situation skulle det kanske

vara mera ekonomiskt att sända ut lärare i stället för att ta hit studenter. För de »tekniska» studieområdena som kräver en betydande basutrustning i form av sjukhus, laboratorier, maskinutrustning m. ni. skulle det däremot förefalla mera räntabelt att utnyttja i Sverige befintlig överkapacitet. Vidare har anförts att det på längre sikt hur som helst skulle vara mest värdefullt för u-länderna om man medverkade i uppbyggandet av deras nationella institutioner i stället för att permanenta ett i och för sig olyckligt beroende av utländska undervisningsanstalter. Slutligen har hävdats, att en del av u-landsstudenterna sannolikt skulle av vår höga levnadsstandard lockas att stanna här i stället för att återvända hem efter avslutad utbildning. Härigenom skulle meningen med den svenska insatsen förfelas.

En mera slutgiltig vägning av argumenten för och emot till Sverige för- lagd utbildning torde kräva mera ingående utredningar, omfattande bl. a. ett studium av utländska erfarenheter. I väntan härpä får ställningstagandet ske utifrån mera allmänna överväganden. Övervägande skäl synes då tala för att man i första hand bör satsa på att ge u-landsstudenter utbildning i deras hemländer och först i andra hand i Sverige. Förslaget att inrätta en förvaltningshögskola i Stockholm förefaller utifrån detta betraktelsesätt mindre välfunnet. Vi har icke någon tradition inom förvaltningsutbild— ningen och den svenska förvaltningen liksom i viss mån undervisningen i samhällsvetenskap präglas av internationellt sett ganska specifika förhål- landen. Det kan därför hävdas att det på just detta område föreligger spe- ciellt dåliga förutsättningar för dylik utbildning i Sverige. Liknande argu- ment torde kunna anföras mot till vårt land förlagd lärarutbildning.

Insatser på den lägre utbildningens och mellanstadiernas områden är säkerligen de mest angelägna uppgifterna i hjälpen till u-länder. Emellertid förutsätter en snabb ekonomisk expansion i dessa länder också tillgång på en betydande kvalificerad arbetskraft. Det gäller då främst inom om- rådena teknik, medicin samt natur- och jordbruksvetenskap, där utbild- ningskapaciteten i u-länderna är mest uppenbart bristfällig. Utbildningen inom dessa områden är samtidigt mera universell till sin karaktär än fallet är med olika former av humanistisk och samhällsvetenskaplig utbildning. Vidare kräver dessa »tekniska» utbildningsgrenar mycket betydande labora- toriemässiga m. m. resurser, vilka i endast begränad utsträckning existerar i u-länderna.

Vi kommer i Sverige under (SO-talet att bygga ut vår tekniska, natur- vetenskapliga och medicinska utbildnings- och forskningskapacitet högst väsentligt. Med hänsyn till vad som nyss sagts om behovet av högt kvali- ficerad arbetskraft av här aktuellt slag i u-länderna och i vetskap om att det torde bli omöjligt för dessa länder att själva inom en begränsad tids— rymd skapa erforderlig utbildningskapacitet talar därför mycket för att vi — trots vad som allmänt anförts mot att förlägga utbildning till vårt land —- gör en insats i Sverige inom dessa mera »tekniska» utbildningsgrenar.

Ett principförslag till hur en sådan utbildning skulle anordnas och en del därmed sammanhängande problem skisseras i det följande.

Intagningen på tekniska och medicinska läroanstalter bör ske i anslut- ning till den beslutade eller planerade utvidgningen av kapaciteten vid dessa anstalter. Givetvis kan det anföras, att man härigenom undandrar de svenska studenterna eftersökta platser. Men om insatserna sker just under den tid då utbyggnaden sker i landet framstår insatserna såsom något mindre på- kostande än om de skulle ske under en period med oförändrat antal ut- bildningsplatser.

Förslagsvis skulle 60 studenter årligen kunna tas in vid de tre tekniska högskolorna samt 30 studenter vid de medicinska lärosätena i Stockholm, Göteborg och Lund. Därjämte borde 15 studenter årligen kunna tas in vid den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala och 5 vid lantbrukshögskolan. Detta program för en årlig intagning av 110 studenter skulle kunna genomföras under åren 1963—65. Vid full utbyggnad skulle planen innebära ett sammanlagt antal av omkring 530 studenter, i huvudsak jämnt fördelade mellan de fyra berörda kårorterna (för detaljer se bil. 4).

Den utbildning, som skulle meddelas, bör ligga på samma nivå som den som meddelas svenska studenter. I viss utsträckning kommer sannolikt en viss anpassning av kurserna till studenternas behov att visa sig nödvändig, exempelvis genom införandet av ämnet tropisk medicin för medicinarna. Det kan i undantagsfall bli erforderligt, att lärarkrafter anskaffas från ut- landet.

Inom en och samma utbildningsanstalt bör u-landsstudenterna undervis- ningsmässigt sammanhållas i grupp, om möjligt med inslag av svenska studenter. Inom varje grupp bör studenterna av undervisningstekniska skäl lämpligen komma från samma u-land eller grupp av u-länder (exempelvis engelsktalande Västafrika). Härigenom skapas större möjligheter att er- bjuda läraren ett någorlunda enhetligt elevmaterial. Detta senare torde vara en väsentlig förutsättning för en framgångsrik utbildning (betr. uttag- ningsprinciper i övrigt, se nedan). Lämplig lärare bör utses att vara hand— ledare (>>tutor») åt gruppen, om möjligt under hela studietiden.

Ett av de skäl som anförs mot utbildning i Sverige är nödvändigheten för u-landsstudenten att lära sig svenska, ett språk för vilket han senare har ringa eller ingen nytta. Även om utbildningen meddelas på engelska torde anpassningen till miljön kräva, att studenten i viss utsträckning lär sig svenska. För en vistelse begr-änsad till två å tre år kan inlärningen av svenska anses ta en oproportionerligt stor andel av studietiden. Om vistelsen emellertid förlängs till fem är sju år, torde denna invändning förlora i bety- delse, samtidigt som tveksamheten hos u-landsstudenten att lära sig ett relativt »onyttigt» språk minskar. Av vikt är emellertid, att inlärningen sker snabbt och effektivt. En inledande period om tre är sex månader till

övervägande delen ägnad en intensiv kursundervisning i svenska synes där— för böra utgöra ett led i varje till Sverige förlagt utbildningsprogram. Härigenom möjliggöres bl. a. att undervisningen så gott som från början kan ske på svenska. Denna kurs kan också tjäna som introduktion till det svenska samhället och dess problem.

En förutsättning för att genomföra ett brett upplagt undervisningspro- gram för u-landsstudenter är att det kompletteras med verkningsfulla studiesociala insatser. Visserligen torde tillgängliga platser inom så efter- traktade utbildningsgrenar som här avses sannolikt till viss del kunna fyllas med studenter som antingen har råd att själva finansiera sina studier eller också kan erhålla stipendier från sitt hemland. Härigenom minskas emel- lertid möjligheterna att ge utbildning åt personer från de länder som är i störst behov av hjälp. Man bör därför genomföra en hundraprocentig sti- pendiering, såväl i vad avser uppehållskostnader här i landet som resor till och från hemorten. Vid en så pass långvarig studiegång som här avses torde det emellertid vidare vara nödvändigt att bereda studenten möjlighet att åtminstone vart tredje, eventuellt vartannat år återvända hem i anslut— ning till sommaruppehållet i studierna. Hemresan bör kombineras med prak- tisk tjänstgöring i hemlandet.

Bostadsfrågan intar en central plats i ett handlingsprogram, eftersom be— tydande svårigheter torde föreligga att utanför studentbostädernas ram lösa u-landsstudenternas bostadsproblem. Denna fråga löses möjligen bäst genom uppförande av särskilda internationella studenthem, där förslagsvis hälften av studenterna är u—landsstudenter och resten svenska. Skulle u-landsstudenterna spridas ut inom det vanliga studentbostadsbeståndet, föreligger risk att de isoleras. Att bryta de färgade studenternas isolering är en central uppgift, som kommer att kräva betydande insatser från de svenska studenternas sida. Eventuellt bör särskilda »värdar» eller ombuds- män anställas vid de skilda kårorterna. Endast om u-landsstudenterna fram- gångsrikt integreras i det svenska studentlivet —— vilket hittills ofta inte tycks ha varit fallet — kan ett större utbildningsprojekt krönas med fram- gång.

Det här skisserade programmet för utbildning av u-landsstudenter kan beräknas kosta omkring 9,1 miljoner kr. per är, exklusive investeringar i studentbostäder. Härav avser 4,5 miljoner kr. stipendier och 4,6 miljoner kr. driftskostnader för utbildningen (detaljerade kalkyler redovisas i bil. 5).

På längre sikt bör möjligheter erbjudas för lämpliga studenter att fort- sätta studierna till högre examen. Till denna fråga torde ställning inte be- höva tagas på detta stadium.

Såsom tidigare framgått torde det vara mindre lämpligt att genom sti— pendiering eller annorledes söka ge u-landsstudenter utbildning i Sverige inom »icke-tekniska» studieområden. Anses detta likväl av skilda skäl

vara önskvärt, bör den svenska insatsen ske på »post-graduate level» och avse utbildning av forskare och universitetslärare, vilket är ett område där en svensk insats kan vara av värde. I så fall torde man höra beräkna väsent— ligt högre stipendiebelopp än för studenter på lägre nivå bl. »a. därför att de studerande i allmänhet kan förutsättas ha en försörjningsbörda för sin familj.

Inom u-länderna råder det i flertalet fall en akut brist på tekniker på alla nivåer. Här har tidigare behandlats frågan om civilingenjörsutbildning och i promemorian om fältprojekt m. m. behandlas yrkesskoleutbildningen. Mellan dessa båda nivåer befinner sig den svenska gymnasieingenjörsut- bildningen. En insats på ungefär denna nivå har redan gjorts med det svensk-etiopiska byggnadstekniska institutet i Addis Abeba. Vidgade insat- ser i mottagarländerna på denna nivå diskuteras i ett följande avsnitt. Även för gymnasieingenjörsutbildningen gäller emellertid att en snabb expan- sion av utbildningsresurserna i vårt land f. n. sker. Om man beslutar sig för att till Sverige förlägga civilingenjörsutbildning, borde man därför också överväga att till samma kårorter förlägga viss läroverksingenjörsutbildning. Härigenom möjliggöres även att studenter som inte kan fullfölja högskole- utbildningen kan överföras till tekniska gymnasier.

En särskild svårighet vid utbildningen av läroverksingenjörer är språk- problemet. Såsom tidigare framhållits bör målsättningen vara att de ut- ländska studenterna snarast lär sig svenska. Vid högskolestudier kan man emellertid förutsätta att undervisningen åtminstone under det första — teoretiska —— året vid behov helt eller delvis meddelas på engelska. Inom de tekniska gymnasiernas ram torde en sådan ordning sannolikt vara svår att genomföra med hänsyn till lärarkårens otillräckliga språkkunskaper. Kraven på de utländska studenternas förmåga att snabbt lära sig svenska måste därför i detta senare fall sättas högre än vid högskoleutbildning.

Ett väsentligt problem när det gäller till Sverige förlagd utbildning är urvalet av studenter. Här har tidigare påpekats vikten av att studentgrup- perna inom ett studieområde vid en given utbildningsanstalt göres så homo- gena som möjligt. En sådan tanke strider givetvis mot önskemålet att bistå så många länder som möjligt. Ett förfaringssätt som då skulle kunna ligga nära till hands vore att utbilda studenter ett år från ett land och nästa från ett annat. Ett sådant system kan emellertid skapa vissa svårigheter: för den svenska utbildningsanstalten som varje år måste anpassa sig till det län- dermässigt nya elevmaterialets förutsättningar och för u-landet som utsätts för kraftiga svängningar i den för dess vidkommande disponibla utbildnings- kapaciteten.

Det finns också andra än rent utbildningsmässiga skäl för att utbilda en större grupp studenter från ett enda u-land på en gång. Det kan bl. a. häv-

das att om vi sprider vår utbildningsinsats så att det här och där släpps fram en svenskutbildad tekniker eller läkare, finns det risk att han icke förmår' hävda sig bland majoriteten av akademiker med ländermässigt annan utbildningsbakgrund. Hans möjligheter att göra en insats skulle härigenom minska betydligt. Skulle vi däremot samtidigt till ett givet lands förfogande ställa exempelvis ett fyrtiotal civil- och läroverksingenj örer bleve situationen en annan. De skulle då utgöra en sammansmält grupp med likartad utbild- ning och samma arbetsvanor, som, även om gruppen splittrades på flera före- tag och förvaltningar, sannolikt skulle ge en effektivare stimulans för den ekonomiska utvecklingen än enstaka svenskutbildade ingenjörer.

En annan fråga, som bör beaktas är att vissa studieområden, såsom ex- empelvis teknisk fysik, i första hand bör avses för länder, som befinner sig en bit på väg på utvecklingsstegen. Vissa länder kan kanske rentav icke över huvud taget ännu tillgodogöra sig ett större antal civilingenjörer.

Ett problem, som kanske kommer att visa sig särskilt svårbemästrat, är att från många av de mest behövande länderna över huvud taget få fram kandidater med tillräcklig grundskolning för att följa en svensk hög- skoleutbildning. Det har tidigare påpekats, att utexamineringen från läro- verken i Afrika är klart otillräcklig. Men det kan också komma att visa sig, att personer som avlagt sitt hemlands motsvarighet till studentexamen i praktiken inte har nått en nivå som motsvarar den europeiska. Stora krav måste därför ställas på gallringsprocessen och — där så är möjligt — bör man försöka erbjuda en lägre utbildning för dem som visar sig inte kunna klara högskolestudier.

Insatser i mottagarlandet

Som tidigare sagts synes av många skäl svenska insatser förlagda till mot- tagarlandet (u-landet) vara att rekommendera i första hand.

Lärarbristen är f. n. u-ländernas mest akuta flaskhals på utbildningsom- rådet. Det har t. ex. beräknats att enbart tropiska Afrika har en brist på 345 000 folkskollärare. En svensk insats för att avhjälpa bristen på dessa områden torde dock bli mindre rationell bl. a. med hänsyn till att våra lärare och seminarielärare torde sakna erforderlig kompetens utom möjli- gen — under förutsättning att de har tillräckliga språkkunskaper — i äm- nena matematik, fysik och kemi. Däremot torde insatser vara möjliga på det skoladministrativa området. Diskussioner om sådana insatser på skan- dinavisk bas har f. ö. förts med UNESCO. Ett principbeslut att medverka föreligger från skandinavisk sida (se bil. 6).

I debatten har framförts förslag om svenska eller skandinaviska »regio- nala utbildningscentra» eller universitet förlagda till u-ländern-a. Motiv för att förlägga utbildningen till u-länderna har redovisats ovan. Skäl som talar mot en förläggning av en större utbildningsanstalt till u-länderna kan emel-

lertid anföras. I första hand torde lärarrekryteringen bli besvärlig att lösa, om ambitionsgraden kvantitativt och kvalitativt ställs för högt. Vidare kan man ifrågasätta lämpligheten av att — som det i praktiken måste bli —— vid sidan om existerande utbildningsanstalter inrätta ett svenskt eller skan- dinaviskt »donationsuniversitet». I synnerhet mot bakgrund av den starka nationalism, som präglar flertalet av de nya länderna, kan en sådan insti- tution stöta på betydande svårigheter. Slutligen kan man inte underlåta att nämna, att ett svenskt eller skandinaviskt universitet eller regionalt utbildningscentrum torde kräva mycket stora ekonomiska insatser för lärar- och biträdeslöner och sannolikt också för byggnader, utrustning och sti- pendier. Inte minst mot bakgrund av redan existerande utbildningsanstal- ter behövs ytterst ingående utredningar om behov m. m., innan man ens preliminärt kan fatta ett beslut om att i exempelvis Östafrika inrätta ett svenskt eller skandinaviskt regionalt universitet.

Sänker man ambitionsnivån under ett »regionalt utbildningscentrum», eller universitet, blir invändningarna färre. Det tidigare omnämnda svensk- etiopiska byggnadstekniska institutet är ett exempel på en framgångsrik in- sats på ett begränsat område. Mot bakgrund av den tidigare anförda tek- nikerbristen skulle det vara önskvärt att man också i framtiden förlade tekniska gymnasier eller motsvarande till u-länderna. Frågan bör över- vägas i samband med planeringen av framtida fältprojekt.

Av hänsyn till de nya staternas legitima krav att alltjämt ha det domi— nerande inflytandet över sin högre undervisning kan det ifrågasättas, om inte svenska insatser i u-länderna på högskolenivå genomgående bör ske inom ramen för dessa länders existerande eller blivande nationella insti- tutioner. Den svenska biståndsinsatsen kan ta form av att vi till ett visst lands eller universitets förfogande ställer en komplett ämnesinstitution, alternativt en eller två lärare.

I den mån en institution för berörda ämnen redan existerar vid det uni- versitet, som skall erhålla en svensk biståndsinsats, kan insatsen sannolikt begränsas till en eller ett par lärare. Vårt bidrag kan då inriktas på att möjliggöra en kapacitetsökning eller ev. kvalitetshöjning av den under- visning som redan meddelas. Saknas däremot und-ervisningsämnet helt, torde det krävas en betydligt större insats —— såväl personellt som materiellt. Att i sådana fall sända ut endast en eller ett par lärare kan bli utan större effekt. I stället kan man behöva inrikta sig på att ställa till förfogande en komplett institution med föreståndare, biträdande lärare, eventuellt assis- tenter och skrivbiträden, ett embryo till insti-tutionsbibliotek samt möjli- gen också viss maskinutrustning.

Vår egen brist på lärare lämpade och villiga att tjänstgöra utomlands är emellertid allvarlig. Särskilt gäller detta de ämnesområden som för svenskt vidkommande ligger närma-st till hands vid förvaltningsutbildning — nationalekonomi och statistik. Bristsituationen i Sverige torde här vara

så akut, att man i vart fall på kort sikt endast med svårighet kan tänka sig en mera betydande insats i u-ländema inom dessa ämnesområden. En nästan lika stor svårighet att finna lämpad och villig lärarpersonal torde existera inom de tekniska områdena. Relativt sett torde bristen på lämp— liga lärarkandidater Vara mindre akut vad gäller de naturvetenskapliga ämnena, där läroverkslektorema erbjuder en större urvalsgrupp.

Frågan om expertrekrytering och -utbildning skall här beröras endast helt kortfattat och utifrån de speciella behov som uppstår i samband med svenska insatser för den högre utbildningen.

Allmänt sett kan konstateras nödvändigheten av att företa en ingående inventering av lämplig och nu tillgänglig lärarpersonal inom olika områden. Mycket talar för att en sådan inventering skulle visa att lärarbristen ställer allvarliga hinder i vägen för mera betydande svenska insatser.

Det kan visserligen hävdas att våra insatser inte bör präglas av någon trångsynt nationalism, innebärande att endast svenska lärarkrafter bör an- vändas vid våra projekt. Möjligheten att använda utländsk—a — nordiska och icke-nordiska —— lärarkrafter bör självfallet undersökas men det är sanno- likt att inte heller andra länder har något nämnvärt överskott av lämpade lärarkrafter.

Den svenska bristsituationen har två huvudaspekter -— den allmänna lä— rarbristen och de otillräckliga språkkunskaperna. Vad först beträffar den allmänna lärarbristen kan vi konstatera att det, framförallt inom de >tek- niska» och samhällsvetenskapliga disciplinerna, redan existerar en brist- situation i förhållande till våra egna behov. Det framstår då som ännu svå- rare att avstå några lärare för att fylla u-ländernas behov. För att på längre sikt kunna göra en verkningsfull insats måste vår utbildningskapa- citet utvidgas så att den .täcker inte bara våra behov i Sverige utan också en viss marginal som vi kan avstå till u-länderna. I väntan på att vi ska— pat en dylik överkapacitet —— vilket kan förutsättas ta tämligen lång tid _ måste vi, om vi vill göra en insats, medvetet avstå från att i Sverige ta i anspråk alla tillgängliga lärarkrafter. Det kan rentav visa sig nödvändigt att på skilda sätt premiera dem som är beredda att under ett visst antal år tjänstgöra vid svenska projekt i u-länderna.

Många personer, som i och för sig är lämpliga och villiga att tjänstgöra som lärare, besitter inte de nödvändiga språkkunskaperna i engelska, franska eller spanska. De krav på språkfärdighet, som man måste ställa på dem som skall tjänstgöra som lärare i u-länder, går nämligen vida ut- över de kunskaper, som meddelas vid våra gymnasier. En vidgad svensk biståndsinsats på förevarande område torde därför också kräva en insats för att förbättra de potentiella lärarnas språkkännedom. En sådan insats sku-Ile naturligtvis även vara av stort värde för våra utlandsförbindelser i allmänhet. Hur den här avsedda språkundervisningen bör anordnas — inom ramen för nuvarande utbildning vid tekniska m. fl. högskolor, genom sär-

skilda flera månaders internatkurser eller annorledes — torde få prövas i ett annat sammanhang.

De kostnader som uppstår i samband med de här skisserade åtgärderna är sannolikt en nödvändig förutsättning för att vi över huvud taget skall kunna bedriva tekniskt bistånd. Det skulle därför kunna hävdas att ifråga- varande kostnader skulle belasta anslaget till u-hjälp och inte de sedvan- liga utbildningsanslagen. Denna fråga bör dock prövas i samband med att ställning tages till finansieringen av övriga indirekta kostnader för det svenska u-hjälpsprogrammet.

Såsom nämndes inledningsvis i detta kapitel förefaller det som om de studiesociala förhållandena i vissa fall begränsade en i och för sig möjlig kapacitetsökning inom u-landet ifråga. Behov föreligger av studentbostä- der och stipendier. Beträffande det förstnämnda har inhämtats, att byggan- det av exempelvis 40 studentrum vid vissa afrikanska universitet automa- tiskt skulle leda till motsvarande ökning i studentantalet. En verknings— full och samtidigt relativt billig svensk insats skulle då kunna ske genom att medel ställdes till förfogande för uppförandet av ett eller flera stu- denthem (»Sweden House») vid ifrågavarande afrikanska universitet. Detta uppslag förefaller värt att närmare prövas liksom tanken att genom sti- pendier möjliggöra för ett ökat antal studenter att fullborda akademiska studier.

Insatser i tredje land I samband med ökningen av läkarutbildningen i Sverige har diskuterats tanken att utbilda svenska studenter vid utländska universitet. Tanken av- visades av föredragande departementschefen (se prop. 1961:108 ) under hänvisning bl. a. till att ifrågavarande eventuella överkapacitet vid ut- ländska utbildningsanstalter borde tas i anspråk för u-ländernas behov.

Mot bakgrund av detta resonemang skulle man kunna tänka sig, att Sve- rige underlättade för u-landsstudenter att studera vid tredje lands univer— sitet. Det skulle betyda, att det tredje landet skulle ställa sin utbildnings- kapacitet till mottagarlandets förfogande, medan Sverige skulle bidra med stipendiekostnaderna. En förebild till en sådan insats finns i USA:s »Third country program» som dock, såvitt bekant, inte avser akademiska studier. Vid valet av tredje land bör man inte begränsa sig till industriländerna. Således fungerar exempelvis universitetet i Dakar (Sénégal) som enda uni- versitet i f. (1. Franska Väst- och Ekvatorialafrika. Svenska stipendier — som beloppsmässigt skulle kunna ligga på en förhållandevis mycket blyg- sam nivå —- skulle här underlätta för universitetslösa mindre länder eller länder med otillräcklig utbildningskapacitet att utbilda akademiker vid institutioner i andra länder. Ett genomförande av ett sådant program krä- ver givetvis ingående utredningar och även förhandlingar.

En framställning om insatser av ungefär detta slag riktad till den svenska regeringen inkom f. ö. i slutet av maj 1961 från Kenya Students Scholarship Fund och det ledande nationalistpartiet Kenya African National Union (KANU). Det bistånd som begäres avser dels resestipendier och dels van— liga stipendier för att täcka uppehållskostnaderna vid utländska universi- tet. Genom resestipendierna skulle Vissa till Kenyas förfogande ställda sjuk- sköterske- och industripraktikantstipendier kunna utnyttjas. De vanliga stipendierna avser att möjliggöra för de 150 i utlandet studerande Kenya- studenterna att ägna sig åt studierna på heltid i stället för att som nu be- höva använda en stor del av tiden åt förvärvsarbete. Framställningen är f. n. beroende av regeringens prövning.

Gemensamma frågor

Inledningsvis anfördes, att hela problemkomplexet inom ifrågavarande om- råde ytterligare måste utredas, innan definitiva ställningstaganden sker till eventuella svenska insatser. I det föregående har vissa sådana utred- ningsbehov anmälts —— efterfrågan på utbildningshjälp i skilda länder, de tekniska förutsättningarna för en inpassning av u-landsstudenter vid svenska utbildningsanstalter, formerna och omfattningen av studie— sociala insatser i Sverige, behovet och formerna för studiesociala insat- ser i mottagarländerna (u-länderna) och i tredje land, urvalsmetoder och -kriterier för de u-landsstudenter som skall utbildas i Sverige, tillgången på svenska lärare lämpade och villiga att tjänstgöra utomlands, möjlighe- ten att utbilda lärare särskilt med sikte på u-ländernas behov och att an- vända utlänningar som lärare vid svenska utbildningsprojekt, m. m. Vidare måste man förutsätta, att varje svensk insats föregås av kontakter och för- handlingar med mottagarlandet.

I viss utsträckning torde detta utrednings- och förhandlingsarbete kunna ombesörjas av planeringssektionen inom det föreslagna nya administrations- onganet för utvecklingsbiståndet. Det kan dock ifrågasättas, om man inte i vart fall för insatserna i Sverige bör tillsätta en särskild expertgrupp. Denna skulle lämpligen kunna bestå av en lärarrepresentant från vartdera av de medicinska, tekniska, jordbrukstekniska och naturvetenskapliga områdena samt representanter för SFS och statsstipendieorganisationen. Eventuellt skulle även en lärarrepresentant för de tekniska gymnas—ierna ingå i gruppen. Utredningarna beträffande insatser såväl i Sverige som utomlands bör utfö- ras i nära samarbete med UNESCO, då ett utnyttjande av denna organisa- tions erfarenheter bör kunna icke oväsentligt minska det svenska utred- ningsarbetets omfattning.

Inom UNESCO:s ram planeras, som tidigare nämnts, skandinaviska insat— ser på det skoladministrativa området. Detta »tekniska» bistånd i ordets egentliga bemärkelse är av stor betydelse för en rationell användning av

u-ländernas knappa utbildningsresurser. Om möjligt bör därför Sverige sti- mulera en vidgad aktivitet på detta område.

På längre sikt måste självfallet arbetet på utbildningens område — så- väl högre som lägre — inriktas på att ge u-länderna sådana impulser, att de själva får igång olika slag av administrativt arbete. Syftet måste vara dels en integration av landets utbildningsorganisation, dels att ge förval—t- ning och näringsliv en »utbildningsvänlig» attityd. Av åtgärder, som blir viktiga i detta sammanhang, kan nämnas upprättandet av en central ut- bildningsstatistik i de länder som nu saknar sådan, utredningar om arbets- kraftsbehov och arbetskraftens skolning för genomförandet av olika utveck— lingsprojekt, m. m. Det synes vara av vikt att även de internationella or- ganen, främst UNESCO, intensifierar arbetet i u-länderna på dessa områden.

september 1961

BILAGA 1

N ettoantalet vid svenska högre läroanstalter nyinskrivna

studenter från u-länder

Studieinriktning Kontinent Läsår Nat. Han- . Hum. vet. Med. dels. Tekn. Agron. Övrigt Summa

Latin-amerika . . . 1957/58 1 1 _ _ _ _ _ 2 1958/59 1 _ — _ _ _ 2 3

Afrika 1957/58 1 1 _ _ _ _ _ 2 1958/59 2 _ 1 2 _ _ 1 6

Asien (inkl. mell. 1957/58 10 1 — _ 7 1 _ 19 öst.) 1958/59 21 2 _ 1 _ _ 2 26 Summa 1957/58 121 3 _ _ 7 1 _ 23

1958/59 24” 2 1 3 _ — 35

1 varav 8 vid IGS * varav 7 vid IGS

BILAGA 2

U-landsstudenter vid utländska universitet

Följande redogörelse över vissa industriländers bistånd till utbildning av u—länder- nas akademiska anbetskraft är i huvudsak grundad på genom utrikesdepartemen- tets försorg inhämtat material. Med hänsyn till den förhållandevis korta tid som stått till buds för att inhämta detta material är omfånget och även tillförlitligheten ojämn.

I kategorin medicinare ingår i förekommande fall farmaceuter och odontologer.

Frankrike1 Fördelning pd ursprungsområde av u-Iandsstudenler i Frankrike 1959 Antal studenter varav stipendiaterl Afrika (exkl. Algeriet? ......................... 9 400 4 450 varav fransktalande .Svarta Afrika» ............. 6 000 3 000 Tunisien, Marocko ....................... 3 000 1 350 övriga icke fransktalande Afrika ........... 400 100 Asien ........................................ 4 300 980 varav Kambodja, Laos, Vietnam (f.d. Franska Iri- dokina) ................................ 1 700 400 Mellersta Östern ......................... 2 000 300 Sydostasien ............................. 600 280 Latinamerika ................................. 1 300 570 Totalt 15 000 6' 000

1 Uppgifter lämnade av franska UD. * Franska statsstipendier el. med franska subsidier finansierade stipendier från regeringar i f. d. franska besittningar i Svarta Afrika. ' Algeriet anses utgöra en del av det franska moderlandet och de algeriska studenternai Frankrike registreras således som fransmän.

Fördelning på studieinriktning av u-landsstudenter i Frankrike 1959

Hum. Jur. + Ekon. Nat. vet. Med. Tekn. Summa

Antal. . 2 300 2 100 3 000 4 000 3 600 15 000

Utvecklingen av antalet utländska studenter i Västtyskland under senare år framgår av följande sammanställning

Afrika Asien Latin _ u-länder Totalt amerika 1956/57 .................. _ .......... 473 1 893 848 3 214 9 651 1960 ............................... 2 319 6 421 838 9 578 22 109 Ökning resp. minskning .............. + 1 846 + 4 528 — 10 + 6 364 + 12 458

1 Der Studium der Ausländer in der Bundesrepublik. Eine Statistik. Bonn 1960.

Fördelningen pd viktigare studieområden av studenterna från de i sammanhanget mera betydande u-Iänderna framgår av följande tablå

Totalt varav Land Medicin Teknik | Nat. vet. | Övrigt Iran .............................. 2 975 1 427 551 395 602 Förenade Arabrep. ................. 1 804 646 626 158 374 Indien ............................ 928 142 466 162 158 Irak .............................. 456 180 139 47 90 Jordanien ......................... 467 258 123 35 51 Indonesien ........................ 435 99 151 42 143 Libanon ........................... 201 78 72 8 43

Beträffande stipendieinsatserna har det inte gått att erhålla någon mera full- ständig bild av situationen då endast en del av de utdelade stipendierna kommer från förbundsregeringen. Andra stipendiegivare är bl. a. privata stiftelser samt industrin. Under 1959/60 utdelades av offentliga medel 81 stipendier till Afrika, 134 till »arabiska utvecklingsländcr», 154 till Fjärran östern och 206 stipendier till Sydamerika.

Nederländcma1

Fördelning på ursprungsområde och studieinriktning av u—Iandsstudenter i Neder- länderna 1959/60

. Hum. Jur. + Nat. Med. Tekn. Övr. Summa Ekon. vet.

Afrika ................ 1 _ 1 1 2 5 1 0 Asien ................. 49 73 12 137 131 86 488 varav Indonesien ...... — _ _ _ _ _ 417 Indien .......... _ _ _ _ _ _ 15

Latin amerika .......... _ _ _ — _ _ 51 1 varav Surinam ......... _ _ — _ _ _ 320 Antillerna ....... — _ _ _ _ — 1 79

övr. Latinamerika _ _ 3 1 8 _ 12

Totalt _ _ _ _ _ _ 1 009

1 Uppgifter från beskickningen i Haag.

De schweiziska högskolorna har sedan länge ett mycket stort antal utländska stu- denter. År 1960 låg Schweiz på femte plats efter USA, Frankrike, England och Väst- tyskland med sammanlagt 6 000 utländska studenter. Av dessa kom 343 från Afrika, 581 från Asien och 985 från Nord— och Sydamerika. Motsvarande siffror för 1958/59 var för Afrika 133, för Asien 909 och för Latinamerika 158 eller tillhopa 1 200 studenter.

Hittills har inga statliga och endast ett fåtal högs—kolestipendier utgått till 11- landsstudenter. I vissa enstaka fall har nedsättning skett av terminsavgifterna. Genom en numera godkänd proposition föreslog förbundsregeringen emellertid i november 1960 inrättandet av 50 femåriga stipendier för elementära akademi-ska studier. Stipendierna utgår med 5 000 Str/år (ca 6 000 kronor) för ett propedeu- tiskt samt fyra ordinarie studieår. Därjämte utgår bidrag med hela resekostnaden. Stipendiaten befrias från terminsavgifter. Avsikten är att efter en femårig för— söksperiod ompröva stipendieprogrammets omfattning.

Storbritannien

De i tabellen på sid. 90 återgivna uppgifterna, som under hand erhållits från OEEC, avser universitetsstuderande. Den brittiska biståndsinsatsen sker emeller- tid i betydande utsträckning även på en lägre nivå och vid sidan om universiteten.

I den parlamentsrapport om bl. a. utbildningshjälp2 som på våren innevarande år presenterats sker ingen uppspaltn-ing av statistiken på länder eller kontinenter utan endast på samväldesländer (beroende och oberoende) och övriga länder. Av samväldesländerna är alla beroende (1959/60 bl. a. Ostafrika, Nigeria, Sierra Leo- ne) mcn endast vissa av de oberoende (Indien, Pakistan, Ceylon, Malaya, Ghana) u-länder. Även av studenterna från övriga stater torde en del komma från u-länder. Någon klar bild av den brittiska insatsen för u-länderna kan således inte erhållas med utgångspunkt från förevarande material. Då detta likväl kan ha ett visst in- tresse återges det här i sammandrag.

De brittiska stipendieinsatserna är även de svåra att kartlägga. Här kan dock nämnas bl. a. 500 årsstipendier under Commonwealth Scholarship and Fellowship Plan och ca 400 årsstipendier vid lärarseminarier.

Biståndet i mottagarländerna [synes i huvudsak begränsat till samväldesmed- lemmarna. Storbritannien ställer i en f. n. ständigt ökad utsträckning skol- och universitetslärare till samväldes-u-ländernas förfogande. Antalet utlånade lärare uppgår nu till flera hundra. I många fall utgår även engelska statssubsidier till dessa lärares löner. Fr.o.m. 1965 beräknas kostnaderna enbart för skollärar- programmet uppgå till £ 700 000 eller ca 10 milj. kronor/år. Direkt kapitalhjälp till institutioner under uppbyggnad såsom de tre tekniska colleges i Nigeria (Ibadan, Zaria, Enugu) utgår i vissa fall.

I parlamentsrapporten ges också exempel på privata brittiska biståndsinsatser. Här kan bl. a. följande citeras. Ett bolag har inrättat 18 universitetsstipendier i Ghana; brittiska företag satsar £ 270 000 eller ca 4 milj. kronor i en teknisk hög- skola i New Delhi; brittiska företag skänker all utrustning till den tekniska fakul- teten vid Beiruts universitet i Libanon; ett oljebolag satsar £200 000 eller ca 3 milj. kronor/år i utbildningshjälp m. m. Härutöver sker mycket stora privata insatser i England i form av både kort- och långvariga praktikstipendier. Således uppges ett elektriskt företag ha satsat mellan 15 och 22 milj. kronor under den senaste tioårsperioden på utbildning i England av studerande från utlandet.

1 Uppgifter ur Bundesbotschaft 8109/1960. 2 Command Papers 1308/1961.

Studerande från utlandet i Storbritannien läsåret 1959/60

Universitet och högskolor Humanistiska fakulteter ......... Medicinska fakulteter ........... Naturvetenskapliga fakulteter. . . . Tekniska högskolor ............. Övrigt ........................

Samväldesländer

Summa Technical Colleges Teknik ........................ Allm. gymnasium (G.C.E.) ...... Handel ........................ Övrigt ........................

Summa

Övrig utbildning

Juridik (Inns of Court) .......... Lärarutbildning ................ Sjuksköterskeutbildning ......... Övrigt ........................

Summa

S:a S:arum

Övriga länder Summa Beroende Oberoende

1 217' 1 390 1 796 4 403 724 753 500 1 977 360 627 485 1 472 535 1 080 930 2 545 200 237 167 604

3 036 4 087 3 878 11 001 791 1 127 1 112 3 030 1 624 489 1 087 3 200 340 219 251 810 1 558 1 512 1 834 4 904 4 313 3 347 4 284 11 944 1 800 955 20 2 775 446 725 882 2 053 5 433 205 212 5 850 3 578 2 955 7 364 13 897 11 257 4 840 8 478 24 575 18 606” 12 274 16 640 47 520

* Härav 6 000 från Nigeria.

USA1

Under läsåret 1959/60 studerade i runt .tal 35 000 studenter från länder utanför Europa och Nordamerika i USA. Därmed belade USA en klar förstaplats som utländsk studiehemvist för u-landsstudenter. Följande tabell (siffrorna avrundade till närmaste 100-tal) visar fördelning på kontinenter, större länder och studie-

inriktningar. Hum. Nat. vet. Med. Tekn. Övrigt Totalt Asien .................... 3 600 4 300 1 700 6 300 8 400 24 300 varav Kina (Formosa m.m.) 700 1 200 300 1 300 1 000 4 500 Indien ............... 300 900 200 1 300 1 100 3 800 Iran ................. 300 300 200 1 100 600 2 500 Korea ................ 400 400 200 400 1 100 2 500 Japan ............... 600 400 100 200 900 2 200 Latinamerika ............. 2 000 900 700 2 500 2 300 8 400 varav Mexico ............. 700 400 300 1 300 1 200 3 900 Venezuela ............ 100 100 —— 500 _ 400 1 100 Afrika ................... 300 300 200 300 900 2 000 varav Egypten ............ 100 100 — 100 200 500 Totalt 5 900 5 500 2 600 9 100 11 600 34 700

Till bilden av den utbildningshjälp som USA ger hör även att 7 500 läkare från u-länderna efter avlagd examen (i USA eller annat land) 1959/60 genomgick fortsatt utbildning vid amerikanska sjukhus.

1 Uppgifter av »Open doors 1960», N.Y. 1960.

Den amerikanska stipendieinsatsen är emellertid mera begränsad. Således er- höll 1/a, d. v. 5. ca 12 000, av studenterna amerikanska stipendier. Av dessa var dock inte mer än ca 3 000 helt eller delvis statliga stipendier. Flertalet studenter finan- sierade alltså sina studier på privat v-äg (17 000) eller erhöll 'i e.tt mindre antal fall (2 000) stipendier från sina hemländer, vilket delvis kan förklara det relativt sett ytterst låga antalet afrikanska studenter.

Östtyskland1

Några tillförlitliga och detaljerade uppgifter har inte stått att få beträffande Öst- tyskland. Enligt uppgift studerade dock 1958 ca 1 300 utländska studenter i öst- tyskland. Av dessa var 500 från Väst- och Östeuropa, 400 från asiatiska kommunist- länder och lika många från andra underutvecklade länder. För 1960 har det upp- givits att totalantalet utländska studerande öka till 2000 samtidigt som antalet studenter från asiatiska kommunistländer nedgått.

Enligt uppgift genomgår varje till Östtyskland anländande student en introduk- tionskurs i tyska språket m. m. på mellan 4 månader och 2 år. Först därefter på- börjas de egentliga studierna. ' ' Alla u-landsstudenter erhåller utöver reskostnader ett generöst tilltaget sti- pendium som täcker kost, logi och personliga utgifter.

1 Uppgifter ur den västtyska tidskriften SBZ-Archiv, andra decembernumret 1960, Köln.

BILAGA 3

Den högre utbildningens situation i Afrika1

A. Antal studerande

Totalt studerade omkring 1958 ca 160000 studenter vid afrikanska högre läro- säten. Ländervis fördelade de sig enligt följande (endast länder med mer än

750 stud.) .

Vid lärosäten i Antal studenter varav utlänningar Befolkning 1 milj.

Egypten (FAR) ............ Sydafrika .................. Algeriet ................... Ghana .................... Tunisien .................. Marocko ................... Nigeria .................... Senegal ................... Sudan ..................... Guinea .................... Uganda ................... Kenya ....................

96 800 35 300 6 000 5 300 2 300 2 100 1 800 1 500 1 400 1 100 800 800

5 200 2 300 800 100 800 1 000

1 000 400

100

4,8

H con-— 995033”??? wmqowoww

Definitionen av uniiversitetsbildning växlar från land till land och det finns i vissa fall skäl att förmoda att nivån inte är densamma som den svenska. För de koloniala områdena liksom för nyligen självständiga länder upprätthålls dock ofta en kontroll av nivån genom ett universitet i det nuvarande eller f. d. moder- landet.

1 Källor: International list of Universities 1954; World of Learning, London, 1960; Basic Facts &. Figures, UNESCO, 1960.

B. Högre lärosäten i Afrika

Land

Namn el. belägenhet

Grun- dat år

Studieområden

Hum.

Samh. Med. Farm. Jur. vet. Agr. Tekn. förvaltn.

Lärar- Han- sem. del

Nat. vet.

Vet.

Teol.

Antal studenter

1 2 5 | 6 7 8 9 10 11 12 13

14 15 16

Algeriet

Basutoland Egypten

Etiopien Ghana

Kenya

Kongo (f.d. Belgiska) Liberia

Libyen

Malegas- siska rep.

Univ. d'Alger ....... Lanthr. högskola. . . . Handelshögskola. . . .

Pius XII Univ. Coll.

Al Azhar ........... Alexandria ......... Kairo .............. Ein Shams, Kairo. . . American U. ....... Assiut .............. Lärarhögskola ....... Handelshögskola . . . . Addis Abeba ........

Achimota .......... Kumasi ............

Techn. College of East Africa ............

Leopoldville ........ Elisabethville ....... Monrovia ...........

Cuttington Coll. (mis-

sionen) ...........

Benghazi ...........

1879 1945

970 1942 1908 1950 1919 1957

1950 1948 1951 1956 1954 1955 1862 1888 1956

xllx

lxxxxlllxxl xxxx

XX

[ l X | )( XII

X

I | | x x x i | I | I | x ]xxxxxll xx|

X | x x X I | X I

| x | 1 | | 1 | xxxx

5 900 100 200 3 800 11 000 27 000 18 000

700 600 400 500 400 100 800 300 700

Tananarive .........

1 2

10 11 12 13 14 15 16

Marocko

Nigeria

Rhodesia

Sénégal Sierra Leone Somalia Sudan Sydafrika1 Tunisien Uganda

Rabat .............. Quaraouine, Fez ..... Ibadan ............. Zaria .............. Förvaltn. högskola Zaria ............ Enugu ............. Techn. Coll., Ibadan.

Univ. Coll. of R. and

Nyasaland ........ Dakar .............. Fourah Bay ........ Mogadishu .......... Khartoum ..........

Tunis .............. Handelshögskola . . . .

Makerere College, Kampala .........

1957 850 1948 1952 1åå4 1952

(1903)

1956 1922

xlxx jxx

X X )(

X ]

XX

lxx

X X X X X X X X

X X

1 000 800 600

200 1 000 400

1 000

600

1 Sydafrika har ett flertal universitet där afrikanska studenter i huvudsak numera är förhindrade att studera.

BILAGA 4.

Plan för intagning av u-landsstudenter vid medicinska,

tekniska m. fl. högskolor

Tekniska högskolan i Stockholm

avd. för teknisk fysik ............................ avd. för maskinteknik .......................... avd. för bergsvetenskap ........................

Summa

Chalmers tekniska högskola

avd. för väg— och vattenbyggn. ................. avd. för elektroteknik ..........................

Summa

Tekniska högskolan i Lund

avd. för teknisk fysik ........................... avd. för kemi .................................. avd. för väg- och vattenbyggn ...................

Summa

Summa tekniker

Karolinska institutet ............................ Med. fak. i Göteborg ............................ Med. fak. i Lund ...............................

Summa medicinare

Matematisk-Naturvetenskapliga fak. i Uppsala (matematik, teor. fysik, fysik el. kemi) ............

Lantbrukshögskolan i Ultuna .....................

Totalt 110 nybörjare/år med fördelning på orter

Uppsala-Ultuna ............. Lund ...................... Göteborg ................... Stockholm .................

. 5/år fr. 10/år fr. 5/år fr.

20/år

10/år fr. 10/år fr.

20/år

5/år fr. 5/år fr. 10/år fr. 20/år

10/år fr. iO/år fr. IO/år fr.

fr. fr.

20 30 30 30

9 555

9 555

55

E

. 1963 . 1963 . 1963

. 1963 . 1963

. 1963 . 1965 . 1965

. 1963 . 1963 . 1963

. 1963 . 1963

60/år

30/år

15/år 5/år 110/år

Beräknas teknikerutbildningen ta 5 år, läkarutbildningen 7 år, naturvetarut- bildningen 4 år och agronomuthildningen 5 år blir i fortvarighetstillståndet, förutsatt att 90 % fullföljer, antalet studenter ungefär

iUppsala-Ultuna (15 X 4 + 5 x 5=).. . .. 85— 5 = 80 iLund (20 X 5 + 10 X 7=) ..... 170—20 = 150 i Göteborg .............................. 170—20 = 150 i Stockholm ............................. 170—20 = 150

Summa 530

BILAGA 5

Kostnadsheräkning för plan för intagning av u-landsstudenter vid medicinska, tekniska m.fl. högskolor

A. Stipendiekostnader

Årliga kostnader:

1. 12/9 av naturastipendium ä 2 500 kronor ......... 3 400 kr 2. Månadsbelopp 300 kronor ....................... 3 600 kr

7 000 kr/student och år

Det kan ifrågasättas om inte stipendierna för u-landsstudenterna bör sänkas något i förhållande till vad som här angivits efter de första 2—3 åren när studenterna är så anpassade till svenska förhållanden att de sommartid kan ta vikariatsanställningar på samma sätt som svenska studenter.

Engångskostnader: 3. Utrustningsbidrag per student ................. 500 kr 4. Resekostnader (2 t. o. r. resa) .................. 7 000 kr

7 500 kr/inskriven student

Under förutsättning att 530 stipendiater vistas i Sverige och antalet nyinskrivna per år uppgår till 110 blir de sammanlagda stipendiekostnaderna (530 x 7000) + (110 X 7 500) = ca 4,5 milj. kronor.

B. Driflkostnader (lärarkraft, materiel m. m.)

260 teknologer a 8 000 kr = 2,1 mkr 200 medicinare a 10 000 kr = 2,0 mkr 50 naturvetare ä 7 000 kr = 0,35 mkr 20 agronomer a 8 000 kr = 0,16 mkr

Summa ca 4,6 mkr

C. S umma kostnader

Stipendiekostnader 4,5 mkr Driftkostnader 4,6 mkr Summa 9,1 mkr

I detta belopp har inte inräknats investeringskostnader för studentbostäder eller någon särskild driftkostnadspost för en inledande språk— och introduktionskurs.

BILAGA 6

IX nordiska undervisningsministermötet i Helsingfors 20—22 mars 1961

Resolution nr 2/1961

En samnordisk grupp av undervisningsexperter för organiserande av skolväsendet i vissa afrikanska stater

Det nordiska undervisningsministermötet försäkrar, att de nordiska länderna är redo att taga det i det arbete, som under UNESCO:s ledning kommer att utföras i syfte att organisera och utveckla uppfostrings- och skolförhållandena i vissa afrikan-ska stater, och att de är villiga att medverka i bildandet av den arbets- grupp av nordiska sakkunniga, som i detta syfte skall sändas till ifrågavarande stater.

Ifall UNESCO meddelar, att organiseringen av denna arbetsgrupp anförtros de nordiska länderna, föreslås till densamma två medlemmar från Sverige, av vilka den ena skulle vara gruppens ordförande, samt en medlem från vardera Finland, Danmark och Norge.

Det ankommer på respektive länders UNESCO-råd att i samråd med UNESCO ingå med förslag angående expertgruppens slutliga sammansättning och att i övrigt handha denna fråga. Det är ett önskemål, att gruppens sammansättning göres så— dan, att såväl pedagogisk som administrativ sakkunskap gällande olika skolsta— dier i ett rättvist förhållande är företrädd inom gruppen.

Vid behov bestrider de nordiska länderna de kostnader, som förorsakas av or- ganiserandet och förberedandet av gruppen samt av den erforderliga sekretariats- hjälpen från nordisk sida.

XI. Humanitärt bistånd

quinitions- och avgränsningsfrågor

Begreppet »humanitärt bistånd» är inte entydigt till sitt innehåll. Det huma- nitära biståndet rymmer inom sig en mångfald verksamhetsformer, t. ex. kontanbhjälp, hjälpsändningar av livsmedel, läkemedel eller kläder, social omvårdnad, omhändertagande av barn, flyktingar eller andra hemlösa och nödlidande eller läkarvård eller annan medicinsk omvårdnad. Ett grund- läggande drag för det humanitära biståndet är dess karaktär av hjälp i en akut nödsituation — katastrofhjälp. Om således syftet med det humanitära biståndsarbetet i första hand är att hjälpa människor ur en nödsituation, är likväl den bakomliggande avsikten att de hjälpta skall ges medel och möj- ligheter till sj ålvhjålp. Omhändertagandet av barn skall inte endast avse ett materiellt omhändertagande; barnen skall uppfostras, undervisas och ut— bildas för att i en framtid kunna försörja sig själva och bidra till andras försörjning. Genom att bekämpa sjukdomar, t. ex. lepra eller malaria, avses icke endast att bota sjuka människor; dels skall de tillfrisknade återföras till — eller föras in i —— ett yrkesarbete och dels skall i det hjälpmottagande landet utbildas personal, som kan fullfölja hälsovårdsarbetet. I det evan- geliska arbetet ingår exempelvis elementär skolundervisning och sjukvård etc. nästan alltid som en integrerande del.

Det här nämnda må tjäna som exempel för att belysa svårigheterna att definiera begreppet »humanitärt bistånd». Gränserna mellan humanitärt bistånd å ena sidan och tekniskt bistånd eller evangelisationsverksamhet å den andra är flytande och det föreligger i detta sammanhang inga egentliga skäl att göra en bestämd gränsdragning mellan de olika formerna av bi- ståndsverksamhet. I avsaknad av allmängiltiga definitioner har delegatio- nen därför beslutat, att i nu förevarande sammanhang till »humanitärt bi— stånd» hänföra — förutom katastrofhjälp — sjuk- och hälsovård, social om— vårdnad och livsmedelshjälp. Evangelisationsverksamhet, härunder inbe—

Anm. Denna redogörelse har utarbetats av delegationen för humanitärt bistånd till de underutvecklade länderna.

gripet utbildning i prästseminarier, har däremot liksom undervisning och utbildning på elementärstadiet eller i verkstadsskolor eller andra yrkessko- lor eller t. ex. familjeplaneringsprojekt icke hänförts till de biståndsformer, som delegationen haft att bedöma. Därutöver kan emellertid sägas att vid bedömningen av ett biståndsprojekts karaktär av »humanitärt» eller »tek- niskt» hänsyn måste tas till huvudsyftet med verksamheten. Ett humani- tärt hjälpprojekt kan således inrymma moment, som — om de betraktades utbrutna ur sitt sammanhang — skulle te sig såsom tekniskt bistånd. Såsom exempel härpå kan nämnas inrättande av permanenta centraler för mödra- vård i ett katastrofdrabbat område eller utbildning av sjukvårdspersonal i anslutning till katastrofhjälp på sjukvårdens område.

F rivilligorganisationernas verksamhet

Med utgångspunkt från denna definition av begreppet »humanitärt bistånd» och den avgränsning gentemot närliggande och till sitt syfte närmast iden- tiska aktiviteter på biståndsverksamhetens område, som sålunda gjorts, har delegationen sökt skapa sig en uppfattning om den svenska humanitära hjäl- pens aktuella organisation, omfattning och inriktning. För att erhålla ett material såsom grund för en allmän överblick över den ifrågavarande verk- samheten har genom en rundskrivelse inhämtats upplysningar från ett an— tal organisationer och sammanslutningar, vilka bedriver verksamhet i de underutvecklade länderna. Efter diskussioner inom delegationen har be- slutats att de 25 organisationer skulle tillfrågas, vilka förtecknats i bilagan till denna redogörelse. För att åstadkomma någon begränsning av det begärda materialet hemställdes om uppgifter endast beträffande den under kalen- deråret 1960 hedrivna verksamheten. Delegationen är medveten om att en dylik begränsning icke i och för sig är tillfredsställande. Det humanitära hj älparbetet varierar starkt från år till år och en presentation av verksamhe- tens omfattning och inriktning under endast ett godtyckligt utvalt kalender- år kan ge sken av att det humanitära arbetet har en statisk karaktär, något som på intet sätt är fallet. Delegationen har ej heller gjort särskilda under- sökningar för att konstatera, huruvida år 1960 är representatitvt för verk- samheten under senare tid. Delegationen är sålunda angelägen understryka att den gjorda enkäten bland de 25 organisationerna och bearbetningen av det insamlade materialet inte fyller måttet för en statistiskt tillförlitlig un- dersökning utan tvärtom kan utsättas för kritik i olika avseenden. Likväl anser delegationen, att de uppgifter som erhållits är av sådant intresse att en summarisk redogörelse är motiverad.

Av de 25 tillfrågade organisationerna har svar avgivits av 23. Svar har icke inkommit från Svenska baptistsamfundets mission och Frälsnings- armén. Fyra av organisationerna har förklarat att de under år 1960 icke har bedrivit humanitärt biståndsarbete i de underutvecklade länderna, sådant

detta arbete definierats av delegationen, nämligen Svenska kyrkohjälpen, Förbundet för kristet samhällsliv, Svenska CRT-kommittén och Internatio- nella arbetslag. Svaren från nitton organisationer återstår sålunda att här redovisa.

En första grupp om sex organisationer, KFUM, KFUK, Women's Inter— national Zionist Organisation (W'izo) i Sverige, Svenska kommittén för barn- och ungdomsalijah, Lutherska världsförbundets svenska sektion och Vännernas samfund i Sverige har som gemensamt drag att huvudsakligen icke bedriva annan verksamhet i förevarande sammanhang än penning- insamling och insamling av kläder i Sverige, varefter det insamlade över- lämnas till respektive organs internationella huvudorganisationer i Geneve (KFUM, KFUK och Lutherska världsförbundet), i Israel (Wizo och barn- och ungdomsalijah) och i London eller Philadelphia (Vännerna). Insam- lingsresultaten under år 1960 till förmån för de underutvecklade länderna har angivits till sammanlagt omkring fem miljoner kronor. Till största de- len ställes de insamlade medlen till förfogande för hjälp åt flyktingar i Hong Kong, Palestina och Nordafrika.

En andra grupp utgöres av Svenska röda korset och Rädda barnens riks- förbund, vilka bedriver ett omfattande humanitärt hjälparbete utomlands. Båda organisationerna karaktäriseras av en såväl geografiskt som inne— hållsmässigt kraftigt differentierad verksamhet. I ett 25-tal länder i Afrika, Asien, Sydamerika och Europa och för en sammanlagd kostnad av nära sju miljoner kronor har dessa båda bedrivit verksamhet, därav i europeiska länder för omkring 2,5 miljoner kronor. Delegationen vill i detta samman— hang framhålla att Röda korsets och Rädda barnens verksamhet är i hög grad dynamisk och att en undersökning beträffande förhållandena under kalenderåret 1960 därför icke kan ge en rättvis bild. Upplysningsvis kan omtalas att Röda korsets hjälparbete utomlands under det senaste decen— niet dragit en kostnad av ungefär 100 miljoner kronor och Rädda barnens ungefär 80 miljoner kronor.

Till denna grupp av organisationer torde även i viss mån kunna hänföras Centralkommittén hjälp Etiopiens spetälska barn, vars verksamhetsfält emellertid —— som också framgår av namnet — är starkt begränsat. Genom insamlingar m. in. har Centralkommittén under året 1960 kunnat ställa nå- got över en halv miljon kronor till verksamhetens förfogande.

En återstående tredje grupp av de tillfrågade utgöres av tio missions- sällskap, nämligen Svenska kyrkans missionsstyrelse, Evangeliska foster- landsstiftelsen, Kvinnliga missionsarbetare, Metodistkyrkan i Sverige, Mis- sionssällskapet bibeltrogna vänner, Svenska alliansmissionen, Svenska mis— sionsförbundet, Pingstförsamlingarnas mission, Missionssällskapet helgelse— förbundet och Örebro missionsförening. För dessa organisationer utgör evangelisationsverksamheten i de underutvecklade länderna den primära arbetsuppgiften. Som ovan påtalats bedrives därjämte socialvård samt sjuk—

och hälsovård vid missionsstationerna. Sistnämnda arbetsuppgifter utföres oftast av samma personal som även är anförtrodd att utöva den religiösa förkunnelsen. Omfattningen och inriktningen av det nämnda humanitära arbetet kan variera väsentligt från tid till tid, från världsdel till världsdel och från plats till plats. Ett särskiljande volym- och kostnadsmässigt av det humanitära arbetet från det evangeliska låter sig därför icke göra annat än uppskattningsvis. De tillfrågade tio organisationerna har själva angivit sina sammanlagda kostnader för verksamhet i de underutvecklade länder- na till inemot 18,5 miljoner kronor, varav nära 25 procent av kostnaderna eller 4 51 4,5 miljoner kronor har avsett kostnader för humanitärt arbete.

Under erinran om de brister som vidlåder det ovan i korthet redovisade materialet kan sammanfattningsvis sägas, att de 19 nämnda organisationerna lämnade humanitär hjälp till de underutvecklade länderna under år 1960 för uppskattningsvis 14 miljoner kronor. Omfånget av den administrativa verksamheten i Sverige växlar men motsvarar i genomsnitt 70 personers arbete, delvis oavlönat. Antalet i de underutvecklade länderna verksamma svenskarna kan beräknas till 350 personer. Därvid har den personal hos missionssällskapen, som huvudsakligen ägnar sig åt det evangeliska arbetet, icke medräknats.

Samarbete mellan frivilligorganisationerna

Frivilligorganisationernas, härunder inbegripet missionssällskapens, verk- samhet baseras på gåvor. Insamlingsarbetet är därför ett av hemmaadmi— nistrationens mest vitala och ständigt aktuella problem. Det humanitära bi— ståndets växande omfång och den fortlöpande penningvärdesförändringen har ställt ökade krav på de svenska organisationerna.

Mot denna bakgrund, här endast antydningsvis skisserad, har delega- tionen diskuterat möjligheterna att uppnå en förbättrad koordination av frivilligorganisationernas insamlingsverksamhet. Redan nu föreligger en 'viss möjlighet till övervakning av organisationernas insamlingar genom att Näringslivets granskningsnämnd efter prövning ställer kontrollpostgiro- nummer i 900.000-serien till förfogande. Delegationen har av gransknings- nämnden inhämtat att dylikt nummer för närvarande innehas av i runt tal 350 organisationer, av vilka ett 20-tal bedriver verksamhet i underut- vecklade länder. Delegationen har vidare erfarit att granskningsnämnden gjort vissa försök att tidsmässigt samordna insamlingar åtminstone såda- na som haft snarliknande syften. Något påtagligt resultat har nämnden emellertid ej kunnat uppnå i detta avseende, något som delegationen i och för sig kan finna naturligt. Granskningsnämndens huvuduppgift är att till— varataga näringslivets -— en del av de presumtiva givarnas —— intressen. Nämnden saknar däremot förutsättningar att i övrigt påverka och samord- na frivilligorganisationerna.

Vägande skäl talar för ett ökat samarbete mellan frivilligorganisationer- na. I första hand gäller det att de blir informerade om varandras planer, så att samma slag av projekt inte planeras i samma område och att inte flera större insamlingar anordnas vid samma tidpunkt. Insamlingar för likartade syften kan samordnas t. ex. inom Radiohjälpens ram. Det kan också gälla att samordna projekt i u-länderna, varvid olika organisationer gemensamt kan satsa medel och personalresurser för att bygga upp en enhet. Så t. ex. kan ett sjukhus, upprättat av en organisation, förses med en terapeut, be- kostad av en annan organisation. Ett kooperativt företag kan starta ett by- projekt och en annan organisation förse byn med en barnträdgård, etc.

Delegationen vill emellertid betona att frivilligorganisationernas ofta ena- stående förmåga att insamla medel främst beror på att de i stor utsträckning får bidrag från grupper av givare med särskilt intresse för deras verksam- het. Organisationernas medlemskadrer är också en god förutsättning för ett effektivt insamlingsarhete. Delegationen är därför övertygad om att en allt- för hård samordning skulle äventyra de hittills uppnådda resultaten.

Delegationen har diskuterat möjligheten att inrätta ett de frivilliga orga- nisationernas samarbetsråd, vars medlemmar främst skulle utgöras av dem som innehar av Näringslivets granskningsnämnd tilldelat kontrollgironum- mer. Ett sådant samarbetsråd skulle självt definiera sitt arbetsområde, sin form och sina stadgar. Men ett samarbete av detta slag är önskvärt inte bara mellan organisationer med humanitär hjälp på sitt arbetsprogram. I lika hög grad är det en angelägenhet för de organ, som avser att med insamlings- medel bedriva teknisk/ekonomisk biståndsverksamhet.

Delegationen har i yttrande över administrationsutredningens båd-a be- tänkanden, SOU 1961: 22 och 50, förordat att en informations- och doku- mentationssektion med en rad olika uppgifter upprättas inom det nya orga- net för u-landshjälp. Till denna sektion skulle alla organisationer som be- driver hjälparbete i u-länderna lämna fortlöpande rapporter om sitt arbete och sin planläggning. Organisationerna skulle också kunna erhålla behöv— liga upplysningar från denna sektion. Periodiska meddelanden skulle iord- ningställas med nyheter och fakta på området och organisationerna och and- ra intresserade kunde abonnera på dessa för att hålla sig år jour med vad som händer. Sektionen borde också kunna kalla organisationerna till konferen- ser, där aktuella frågor fördes fram i föredrag och diskussioner. Delegatio- nen tror för sin del att på detta sätt ett gemensamt samarbetsforum kan skapas för dem som sysslar med hjälp till u-länderna.

Skattelättnader

Ett med insamlingsarhetet nära förknippat spörsmål, som delegationen be- rört vid sina diskussioner, är frågan om rätt för givare att vid beskattningen göra avdrag för gåvor till frivilliga hjälporganisationer.

Delegationen är medveten om att hithörande frågor vid åtskilliga till- fällen diskuterats i riksdagen, som hittills avvisat motionsyrkandena, senast vid 1961 års vårriksdag i anledning av folkpartimotionerna nr 144 i första och 173 i andra kammaren. I dessa båda motioner föreslogs rätt till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt av ett belopp upp till 10 procent av den sammanräknade nettoinkomsten, dock högst 1 000 kronor, om den skatt- skyldige skänkt beloppet till humanitära, kulturella, religiösa, vetenskap- liga eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål. Riksdagen avslog motio- nerna efter en längre debatt, huvudsakligen under motivering dels att ett medgivande att göra avdrag skulle stå i strid mot rådande beskattningsprin- ciper och dels att kontrollen skulle innebära svårigheter. Delegationen önskar, trots den negativa inställning som sålunda hittills intagits av riks— dagen, fästa uppmärksamheten vid den vikt de frivilliga hjälporganisatio- nerna tillmäter en positiv lösning av detta problem och rekommenderar för den skull en utredning av ärendet. Delegationen vill erinra om den lagstift- ning som råder i detta sammanhang i USA, Kanada, Storbritannien, Väst- tyskland och Danmark.

Rekrytering av personal

I samband med den i det föregående berörda enkäten tillfrågades organisa- tionerna hur den idet humanitära hjälparbetet verksamma personalen rekry— terades. I första hand avsågs med frågan de personer, vilka såsom experter var och en inom sitt område utfört sin gärning i mottagarländerna. Flertalet av de organisationer som besvarat frågan har redovisat de personliga kon- takterna såsom viktigaste rekryteringsgrund. Svaret är på sitt sätt belysan- de för svårigheterna att uppleta den för fältorganisationen erforderliga per- sonalen. Delegationen är med anledning härav angelägen att livligt instäm- ma i de olika förslag och rekommendationer för att främja expertrekryte- ringen, som framlagts i administrationsutredningens slutbetänkande (SOU 1961: 50). I synnerhet finner delegationen utredningens förslag om upp- rättande av ett expertregister samt om ett utökat ianspråktagande av s. k. juniorexperter motiverade och väl ägnade att förbättra möjligheterna till en vidgad hjälpinsats från de humanitära organisationernas sida.

J uniorexperter --— fredskår

Delegationen har vid sina diskussioner även berört frågor som aktualise- rats av dels upprättandet av en s.k. fredskår i USA och dels de norska planerna att följa det amerikanska exemplet. Tanken på en svensk freds— kår har icke -— såvitt delegationen har sig bekant — närmare diskuterats i Sverige och de därmed sammanhängande frågeställningarna har därför ej blivit penetrerade. Det framstår emellertid för delegationen såsom myc-

ket sannolikt att en sådan personalgrupp — benämningen torde kunna dis- kuteras —— skulle kunna vara till stor nytta för de humanitära hjälporgani- sationerna, bl.a. såsom rekryteringsbas för den personal som erfordras utomlands. Den sålunda rekryterade arbetskraften skulle kunna fungera såsom biträde antingen åt en expert eller vid existerande institutioner i mottagarlandet, varvid emellertid måste undvikas att »fredskårspersonal» tilldelas arbetsuppgifter som skulle kunna anförtros den lokala befolk- ningen.

Unga människor -har i allmänhet lätt att få kontakter. Genom att dessa juniorer eller assistenter skulle leva under ungefärligen samma villkor som befolkningen i övrigt, skulle de också få en god kännedom om landet. Dele- gationcns medlemmar har samtliga erfarenhet av att det finns en outnyttjad reserv av unga personella krafter med vilja att göra en insats i u-länderna. Denna entusiasm gäller det att ta vara på. Frågan berör emellertid inte en- bart eller i första hand de humanitära organisationerna och delegationen anser sig inte beträffande detta spörsmål vara rätt forum att göra de utred- ningar som är erforderliga. Delegationen har sig också bekant att Central- kommittén för tekniskt bistånd håller på att samla in vissa uppgifter i frå- gan från svenska experter som arbetat i u-länderna. Delegationen hoppas för sin del att denna undersökning skall leda till att åtminstone en försöks- verksamhet i mindre skala startas. Vissa folkhögskolor med internationell inriktning är redan intresserade av att lägga upp en kursverksamhet i all- männa ämnen för unga, som allvarligt önskar göra en insats av detta slag i något u—land. Vederbörandes lämplighet torde härvid kunna prövas och lä— rarnas omdöme bli till nytta för den avdelning inom nämnden för inter- nationellt bistånd, som kommer att ha hand om ett tilltänkt expertr—egister.

Statligt stöd åt frivilligarganisationerna

Avslutningsvis vill delegationen understryka vikten av frivilligorganisa- tionernas insatser till de underutvecklade ländernas fromma. Det är en all- män uppfattning att biståndet »via skattsedel» i form av bilateral hjälp och hjälp genom mellanstatliga organisationer måste öka. De väsentliga för— delarna med sådan hjälp i jämförelse med frivilligorganisationernas hjälp är den betydligt större insats som kan göras, större planmässighet och sta— bilitet.

En jämförelse visar emellertid även vissa svagheter hos statlig bilateral och multilateral hjälp gentemot frivilligorganisationernas hjälp. Den största belastningen är sannolikt det politiska inflytande, som ofta med rätt eller orätt anses föreligga och som i vissa lägen rentav kan göra hjälp ogenom- förbar. Frivilligorganisationerna har i det internationella hjälparbetet en utjämnande och avspännan-de roll, som för åtminstone vissa internationella frivilliga organisationer såsom Röda korset synes ha ökat i betydelse under

senare år. Vidare förekommer, särskilt för de mellanstatliga organisatio- nerna, svårigheter att få ett klart positivt ställningstagande för vissa gemen- samma företag. Ett exempel är familjeplaneringen.

Frivilligorganisationerna har goda förutsättningar att stimulera till per- sonligt engagemang. Deras verksamhet, upplysnings- och propagandaar- bete har därför ett betydande värde även för spridningen av de humanitära idéerna.

I många lägen kan frivilligorganisationerna ingripa snabbare och med mindre formaliteter. Intressanta men osäkra projekt kan lättare prövas av frivilliga hjälporganisationer än av statliga eller mellanstatliga organ som —— på grund av sina alltid snäva totalramar — måste betala sin planmäs- sighet med stor restriktivitet.

Av svaren på delegationens frågeformulär till de frivilliga humanitära organisationerna framgår att jämförelsevis mycket stora summor årligen insamlas genom dem. Med få undantag har den verksamhet de härigenom kunnat bedriva skett utan statsmakternas stöd. När regering och riksdag går att fatt-a beslut angående omfattning och former för svensk u-hjälp, talar mycket för att frivilliga organisationer, som visat sin förmåga och lämplighet i dessa stycken, kunde komma i åtnjutande av statsbidrag. Det kan gälla stöd åt specialprojekt, till vilka vederbörande organisations in- samlade med-el inte förslår. Det kan för andra projekt gälla att säkra fort- sättningen för ytterligare några år framåt eller till dess u-landet självt blir i stånd att ta över.

Administrationen av den statliga bilaterala u-landsverksamheten drar dryga kostnader. De frivilliga organisationerna har sin egen administra- tiva apparat. Ofta utgöres personalen delvis av frivilliga eller av sådana personer som av intresse ställer sin arbetskraft till förfogande mot ringa ersättning. Genom kontakter åt olika håll kan en sådan organisation bringa ner sina kostnader, få tryck gratis och lokalhyror, fraktkostnader etc. ned- satta. Organisationerna bedriver själva propagandan och reklamen genom sina medlemsorgan, flygblad, upprop etc. Kadrer av frivilliga lokala kraf- ter står till tjänst. Var och en av dessa medlemmar känner något av per- sonligt intresse och omsorg för människor i u-länderna, som hans eller hennes organisation vill hjälpa. Ett motsvarande intresse torde näppeligen kunna påräknas i samma utsträckning om bidragen tages ut skattevägen och administreras via statsmakterna, direkt eller genom FN-organen. De- legationen anser därför att de frivilliga organisationerna bör kunna få stats- makterna-s stöd i här berörda hjälparbete. Ett sådant stöd skulle på ett na- turligt sätt komplettera statsmakternas bidrag till u-länderna.

oktober 1961

BILAGA

Förteckning över organisationer som bedriver verksamhet i underutvecklade länder

Svenska röda korset Rädda barnens riksförbund Centralkommittén hjälp Etiopiens spetälska barn Svenska kyrkans mission Svenska kyrkohjälpen

Evangeliska fosterlandsstiftelsen Kvinnliga missionsarbetare Metodistkyrkan i Sverige

Svenska baptistsamfundets mission Missionssällskapet bibeltrogna vänner Svenska alliansmissionen Svenska m-issionsförbundet Pingstförsamlingarnas yttre mission Helgelseförbundets mission

Örebro missionsförening

Vännernas samfund (Kväkarna) Lutherska världsförbundets svenska sektion KFUK KFUM Förbundet för kristet samhällsliv Frälsningsarmén Svenska CRT-kommittén Women*s International Zionist Organisation (Wizo) Svenska kommittén för barn- och ungdomsalijah Internationella arbetslag

XII. Synpunkter på vissa aspekter av det multilaterala tekniska biståndet

Yttrande över »A Forward Look»

Nämndens första större uttalande av principiell karaktär gjordes hösten 1956 i samband med värderingen av EPTA-programmet efter de första fem åren. Uttalandet låg till grund för den nordiska delegationens inlägg vid möte i ECOSOC samt ingick i instruktionerna för delegaterna till FN:s general- församling och UNESCO-mötet. TAB hade under sommaren publicerat en sammanfattande överblick, »A Forward Look». Nämnden ägnade TAB— rapporten en utförlig behandling och avgav yttrande i februari 1957. I detta tidiga dokument [angav nämnden några huvudpunkter vid bedömningen av FN:s tekniska bistånd. Dessa har senare upprepats och vidareutvecklats i skilda sammanhang och förtjänar därför att presenterats inledningsvis.

I fråga om samordningen av FN:s och fackorganens tekniska bistånds- verksamhet, bör syftet vara, säger nämnden, att få till stånd en enhetlig verksamhet i intimt samarbete mellan TAA, fackorganen och mottagar- ländernas organ under TAB:s och TAC:s ledning. Det utvidgade program- met för tekniskt bistånd är inte endast »en serie av biståndsåtgärder, utför- da av ett antal olika fackorgan, utan ett gemensamt helt». Denna uppfatt- nting hade nämnden tidigare uttalat i ett beslut vid sammanträde den 28 april 1956 rörande förslag om en UNESCO-fond för uppfostran, vetenskap och kultur. Nämnden förklarade »att man från svensk sida, med hänsyn till behovet av största möjliga samordning av allt utvecklingsarhete inom FN och fackorganen, icke borde medverka till att särskilda fonder av denna art upprättas inom enskilda fackorgan». Man rekommenderade att den svenska delegationen vid UNESCO:s generalkonferens instruerades att rösta mot eventuellt förslag att skapa en sådan fond.

Anm. Detta avsnitt utgöres av en slutrapport från nämnden för internationella expert- och stipendieärenden, som avvecklades vid årsskiftet 1961—62 i samband med att nämn- den för internationellt bistånd träddc i funktion. Expert- och stipendienämnden inne— fattade bl. a. representanter för ett flertal av de särskilda svenska förbindelsekommit- téerna till FN:s fackorgan, exempelvis svenska UNESCO—rådet, svenska FAO-kom- mittén, delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet och nämnden för internationella hälsovårdsärenden. Dess ordförande var statssekreterare Ernst Michanek. Sedan 1957 var direktör Sixten Heppling i Svenska Institutet nämndens sekreterare. Den slutrapport, som här återgives, sammanfattar nämndens diskussioner och stånd- punktstaganden i de viktigare principfrågor rörande det tekniska biståndets former, arbetsmetoder och förvaltning, som alltsedan nämnden tillsattes blivit föremål för be- handling och avgörande inom FN och dess fackorgan.

Administrationen, särskilt TAB:s fältkontor, bör förstärkas. Detta krav är bl.a. en konsekvens av samordningstanken. FN-residenternas kontor bör rustas att sköta samordningen både mellan fackorganen och med eventuella bilaterala insatser. Nämnden yrkar att de skall kunna mer aktivt bistå mot- tagarländerna med den ekonomiska och industriella planeringen för FN— hjälpen.

Nämnden förordar tonvikt på utbildning, »kanske framför allt yrkesut- bildning och fortbildning inom olika områden», planeringsexpertis och offentlig förvaltning. Man uttrycker förhoppning om en geografisk kon- centration.

Beträffande experter berörde nämnden kortfattat några önskemål: ett större antal långtidskontrakt, möjlighet att anlita assistenter, institutioner och forskningsorgan samt en förbättrad briefing. Även behovet av större utrustningsanslag underströks.

Nämnden ifrågasatte om inte tiden nu var inne att i större utsträckning pröva >>kollektiva former för utbildning eller studier av olika slag såsom kurser, auskultation, seminarier etc.». Man borde även där så är möjligt låta två eller flera stipendiater från varje land följas åt vid utlandsstudier. Väsentliga förbättringar ansåg nämnden kunde uppnås genom en fastare samordning av expert- och stipendiatprogrammen.

I fråga om den finansiella målsättningen ansåg nämnden att strävandena i första hand borde inriktas på att förverkliga det mindre alternativet i TAB-rapporten, en kostnadsram av 50 miljoner dollar per år för EPTA. Det större alternativet — vilket inte närmare preciserats i TAB-rapporten — skulle bli beroende av den slutliga lösningen av SUNFED-frågan (förslaget om en stor kapitalfond för basinvest-eringar). Sverige borde förklara sig be- rett att medverka till 50-mi1jonersmålets förverkligande, förslagsvis i etapper.

Samordning och koncentration

Vid början av 1958 fick nämnden anledning att på nytt uttala sig om det tekniska biståndets principiella uppläggning och praktiska handhavande. Nämnden hade att yttra sig om planerna på en FN:s Särskilda fond. I nämn- dens remissyttrande den 19 februari behandlades fondens arbetsuppgifter, verksamhetens administration och de praktiska arbetsformerna. Starkare samordning och koncentration av insatserna var även här nämndens hu- vudtema.

När ett betydligt vidgat program planeras, anser nämnden det viktigt att förutsättningslöst ompröva såväl den geografiska som den ämnesmässiga spridningen av biståndet. Nämnden betonar genomgående utbildningsupp- gifternas betydelse på de områden där fonden enligt planerna skall verka. Även ifråga om projekt, som skall stödjas med investeringar, bör särskild vikt läggas vid dessa uppgifter. Yrkesutbildningen och den lägre tekniska

skolningen anser nämnden bör ges hög prioritet.

Det har föreslagits att fonden skall bl. a. genomföra inventeringar av naturresurserna och upprätta forsknings- eller produktivitetscentra för industri och jordbruk. Härom säger nämnden att den förra typen av insat- ser alltid bör innehålla ett betydande element av praktisk skolning av län— dernas egna hydrologer, geologer o.s.v. Även den senare bör utformas så att utbildningsfrågorna kommer i förgrunden.

Betydelsen av insatser på den offentliga förvaltningens område finner nämnden anledning att särskilt understryka. Biståndet får här följa två vägar, dels skall utländska rådgivare ställas till förfogande eventuellt/för tjänstgöring inom det administrativa systemet, dels bör man skapa utbild- ningsmöjligheter i förvaltningstekniska frågor. Särskilda fondens resurser skall, enligt nämndens mening, inriktas på de senare uppgifterna: »den praktiska utbildningen i förvaltningsteknik genom medverkan vid inrättan- det av utbildningsanstalter för tjänstemän hos verk och myndigheter i ifråga- varande länder».

I fråga om den geografiska koncentrationen rekommenderar nämnden att särskild uppmärksamhet ägnas de yngsta av de nya stater, som till- kommit efter kriget.

»En verklig internationell kraftsamling i strävandena att förhjälpa dessa länder till en god start borde vara angelägen, även om hänsyn givetvis måste tas också till biståndsbehoven i andra länder och områden.»

Nämnden föreslår även ett annat kriterium, på vilket ett eventuellt ur- val av hjälpmottagande länder i viss utsträckning skall kunna baseras: »det sätt, varpå de i det föregående genomfört sitt samarbete med FN:s organ på det tekniska biståndets område».

I administrationsfrågan inskärper nämnden ånyo behovet av en fast samordning mellan de skilda organ som handhar tekniskt bistånd. Med ut- gångspunkt i den principiella synen på fondens arbetsuppgifter — huvud- sakligen uppgifter av rent teknisk biståndskaraktär —— finner nämnden det angeläget att fonden fullt integreras i det utvidgade programmet för tek- niskt bistånd och inte ges någon »avskild karaktär». Nämnden rekommen- derar en översyn och anpassning av den existerande organisationen för tekniskt bistånd, icke ett nytt maskineri. De nya resurserna borde under- ställas TAB. Detta organ skulle förstärkas personellt så att en ny byrå inrättas »med särskild uppgift att undersöka och bedöma de med de olika biståndsprojekten följande, nödiga kostnaderna för byggnader, kapital- och förbrukningsvaror etc. och att på denna punkt lämna de i det tekniska biståndet samverkande internationella organisationerna erforderliga direk— tiv». Därigenom skulle konfirmeras att man syftar till en förstärkning av det tekniska biståndsprogrammet, en integrering av de nya resurserna i de gamla och inte »en skarp gränsdragning mellan verksamhetsgrenar, som i själva verket inte kan och bör särskiljas från varandra».

Särskilda fondens bildande aktualiserade frågan om formerna för expert- rekrytering och stipendiatmottagning. Rekryteringsproblemet kunde vän— tas bli svårlöst då rekryteringsbasen i Sverige redan visat sig alltför smal. Man borde därför överväga att anlita konsulterande firmor i större utsträck- ning, att samarbeta med forskningsinstitutioner och universitet samt en— gagera yngre fackmän såsom assistenter inom team-projekt. Inom stipen- diat-programmet önskade nämnden större utrymme för kollektiva studie- former, kurser. Där individuella studier blir nödvändiga, borde i regel minst två personer från samma land och på samma område ges tillfälle att ge- mensamt bedriva dessa studier. Därigenom skapades, ansåg nämnden, största möjliga garanti för att studieresultaten verkligen kom det hjälp- mottagande landet till nytta.

Vid TAC:s sommarmöte 1958 framförde Sveriges delegat, direktör Hepp- ling, de principiella synpunkter på fondens verksamhet, som nämnden tidi— gare givit uttryck åt. Han fann det uppenbart att fondens viktigaste upp— gift skulle bli »training», utbildningsverksamhet på speciella områden. Men »training» är endast en omskrivning för »technical assistance» och fonden måste därför betraktas som en utvidgning av EPTA—programmet och dess arbetsformer. Fonden skulle visserligen ge större anslag till »surveys» och till utrustning. Men detta vore en gradskillnad, inte en karaktärsskillnad.

Slutsatsen på det administrativa planet borde vara att man eftersträvade största möjliga samordning med den administrativa apparaten för EPTA. Samordningen var väl tillgodosedd i fråga om de exekutiva funktionerna — mellan fondens styrelse och TAB — men borde breddas till att omfatta även policy-funktionerna. TAC borde sålunda ges kompetens att behandla alla frågor under ECOSOC rörande Särskilda fonden och fondens samord- ning med EPTA. Från svensk sida motsatte man sig förslaget att upprätta ett särskilt underskott till ECOSOC med uppgift att bedöma sådana sam- ordningsfrågor. TAC vore väl rustad att åtaga sig denna uppgift. Framför- allt skulle man genom att ge TAC vidgat mandat uppnå åtminstone en partiell koordinering på policy-nivå mellan fonden och EPTA.

Den administrativa och planmässiga samordning inom det multilaterala tekniska biståndet, som nämnden arbetat för kan sägas delvis ha kommit till stånd genom Särskilda fonden — en annan väg än man från början tänkt sig. Att så blivit fallet torde till stor del vara en följd av att nämn— dens förutsägelser beträffande fondens verksamhetsformer besannats. Sär- skilda fonden har blivit ett organ för tekniskt bistånd, träningsprojekten har kommit att dominera. Men fonden har inte endast blivit en integre- rande del av det samlade tekniska biståndsprogrammet, det har även —— vilket inte förutsågs _ utvecklats till något av ett överorgan, vilket kan använda skilda fackorgan såsom exekutorer för sina planer. Fonden synes, på sitt vidsträckta område, ha funnit en gynnsam lösning på de samarbets- problem, som fortfarande är märkbara inom EPTA. Den tillämpar en form

av samarbete med FN och fackorganen som innbär en hög grad av centrali- sering i planering och beslut.

Fonden har dessutom i större utsträckning förverkligat nämndens önske- mål även i andra avseenden. Den har fått till stånd en starkare koncentra- tion av insatserna till större projekt av grundläggande betydelse och en mer långsiktig planering med utrymme för utrustningsanslag. Det bör där- för övervägas om inte från svensk sida starkt stöd bör ges fondens utveck- ling till överordnat biståndsorgan. Man kan tänka sig att låta EPTA-pro— grammet helt inordnas under fonden, såsom en förtrupp för fondens mer omfattande insatser. (EPTA-experter får redan nu i åtskilliga fall sådana förberedande uppgifter). Detta torde f.n. vara den bästa organisatoriska formen att uppnå en reell samordning, en central planering av bistånds- insatserna.

Strävan att uppnå en starkare centralisering av det tekniska bistånds- programmet har även tagit sig uttryck i nämndens behandling av frågan om administrationskostnadernas fördelning inom EPTA. Nämnden har re- kommenderat en lösning varigenom största möjliga del av administrations- kostnaderna liksom hittills —- skall bäras av fonden för EPTA. Man motsatte sig sålunda det förslag, som väcktes vid TAC-mötet sommaren 1958, att dessa kostnader skulle absorberas i fackorganens budget. Ett av- görande motiv för denna ståndpunkt har varit att man borde slå vakt om den centrala ledningen av EPTA och förhindra varje steg, som kunde inne- bära ökad autonomi för de deltagande fackorganen. I nämndens utlåtande den 28 november 1958 anfördes följande.

»Från svensk sida har i olika sammanhang tidigare framhållits betydelsen av koordinering av verksamheten inom EPTA, exempelvis genom understöd av prin— eipen om »eountry programming» och förordande av en ytterligare samordning av fältorganisationen. Alltför stor självständighet från de deltagande organens sida är i allmänhet inte till fördel för biståndsverksamheten. Om en förutsättning för koordination inom EPTA och för en centraliserad förvaltning av verksamheten är central finansiering av programmet, synes starka skäl tala för ett bibehållande av det nuvarande systemet.»

Sveriges delegat vid TAC-mötet 1958 hade lyckats uppnå att frågan bord- lades. Skälet för denna ståndpunkt var att reformens konsekvenser var ofullständigt utredda samt att frågan berörde samtliga fackorgan, varför en samordning måste ske med fackorganens förhindelsekommittéer i Sve- rige. En sådan samordning kom även till stånd genom diskussioner i nämn— den hösten 1958. Sverige visade sig vara ett av de få länder som hävdade en konsekvent ståndpunkt i TAC och skilda fackorgan. Vid frågans be- handling i TAC följande år gjorde Sveriges delegat ett principiellt inlägg med utgångspunkt i nämndens ovan refererade uttalande. Han deklarerade att Sveriges hållning inte endast dikterades av ekonomiska överväganden utan också av den grundsynen på EPTA, att programmet borde betraktas

som och fungera som en enhet. Absorptionstanken skulle enligt svensk me- ning leda till ytterligare disintegration av verksamheten och därmed strida mot en av dess grundläggande idéer.

Nämndens argumentation i denna fråga har även motiverats av en vilja att stärka den administrativa apparaten, särskilt fältorganisationen. Man har varnat för att en uppsplittring av administrationskostnaderna kunde medföra försök till kostnadsreduktion, som inte tog tillbörlig hänsyn till den speciella karaktären av EPTA. »För att ett program av detta slag skall kunna fungera rationellt och effektivt krävs en jämförelsevis stor och kom- plicerad förvaltningsapparat», förklarade nämnden i sitt uttalande den 28 november 1958. Denna uppfattning tog sig även uttryck i tanken på ett kompromissförslag, som nämnden framförde såsom alternativ möjlighet. Det gick ut på att de egentliga förvaltningskostnaderna överfördes till de deltagande organen, medan »Operational Services Costs» bibehölls under TAB. Dessa senare innefattade en stor del av fältorganisationen, bl.a. »field» eller »mission» Offices, vilken man från svensk sida ville bygga ut och ställa under central ledning.

Nämndens argumentation för en fastare samordning av det tekniska bi- ståndet genom skilda internationella organ kan följas i en obruten linje från det första uttalandet om »A Forward Look» 1957 över de nämnda aktionerna 1958 och 1959 fram till remissyttrandet över »Den svenska ut- vecklingshjälpens administration» den 31 maj 1961. Nämnden gav sitt fulla stöd åt utredningens förslag att centralisera expertrekryteringen och sti— pendiatmottagningen i Sverige. Även principiella frågor av biståndspolitisk natur borde handläggas av det centrala biståndsorganet inom ramen för dess kompetens såsom beredande och exekutivt organ. Dess funktion i detta avseende skulle vara bl. a. att utarbeta förslag till svenska ställningstagan— den i biståndsfrågor vid internationella konferenser samt utforma de lång- tidsplaner för biståndet, på vilka politiska beslut kunde grundas.

Dessa uttalanden har sin grund bl.a. i nämndens övertygelse att det är av största betydelse att det svenska uppträdandet i skilda internationella organ, där biståndsfrågor behandlas, kan effektivt samordnas och drivas med kraft och konsekvens. Det har blivit uppenbart att den fastare sam- ordning och större enhetlighet inom det multilaterala biståndet, som nämn- den arbetat för, måste börja hemma i medlemsländerna och bygga på en centralisering där. Därför finner nämnden det även angeläget understryka att dess huvuduppgift måste föras vidare. Nämnden har haft viktiga sam— ordningsfunktioner både inom den statliga sektorn och över gränsen till den enskilda sektorn och därmed kunnat verka för ett enhetligt uppträ- dande internationellt i tekniska biståndsfrågor.

Sin uppfattning om betydelsen av bistånd på förvaltningsområdet hade nämnden angivit i yttrandet över »A Forward Look» 1957. Nämnden moti- verade utförligt denna ståndpunkt i ett remissyttrande den 30 maj 1958

över Dag Hammarskjölds förslag att upprätta en internationell tjänsteman- nakår (International Administrative Service). Detta förslag resulterade som bekant i OPEX-programmet, vilket startade på försöksbasis 1959. Nämnden gjorde förslaget till föremål för en allmän principdiskussion, re- mitterade det till ett antal organisationer och tidigare experter samt avgav yttrande på grundval härav. Nämnden förklarar att dess ståndpunkt i frå- gan vilar på övertygelsen

»att förvaltningsmaskineriet i mindre utvecklade länder spelar en nyckelroll i utvecklingssträvandena. En ändamålsenligt arbetande statlig administration med väl utbildade ansvarsmedvetna tjänstemän har en avgörande betydelse för det ekonomiska framåtskridandet i den meningen, att den ensam kan skapa det för- troende, som i sin tur är en förutsättning för att ökade kapitalresurser skall kunna ställas till förfogande för olika investeringsändamål. Den är dessutom en förut- sättning för att de råd, som exepertis på andra områden lämnar, skall kunna omsättas i praktiskt handlande.»

Nämnden ger alltså sitt fulla stöd åt planen att skapa en internationell tjänstemannakår. Man understryker, att målsättningen för de internatio— nella organens verksamhet genomgående måste vara »hjälp till självhjälp». Även då det gäller expertinsatser av exekutiv karaktär bör därför exper- ternas utbildningsuppgifter betonas. Nämnden ansluter sig till tanken att OPEX-experter skall kunna utrustas med yngre medhjälpare såsom assi- stenter. Ett sådant förfarande, säger man, bör snarare vara regel än undan- tag. Insatserna bör sålunda göras av team från samma land eller från län- der med närbesläktade förvaltningssystem.

Vid TAC:s möten 1958 och 1959 framförde Sveriges delegat denna posi- tiva syn på OPEX-programmet och förvaltningsinsatserna överhuvud. Han gav 1959 följande sammanfattning av den svenska ståndpunkten.

»As we see it there is a particularly important reason for international action in the field of public administration. Lack of administrative knowledge and re— sources and of proper practices may seriously endanger the results of the efforts governments themselves and various assistance programmes, among those of the UN-family, are making to bring about a rising living standard for the peoples of the less developed areas. In fact, unless improvements with respect to public ad- ministration can be effected, much of our work here will be of little avail. All this is of course quite selfevident, almost axiomatic, but all the same it should constantly be kept in mind by us all, so that we are prepared to give to this parti- cular field of technical assistance work the prominent place which it deserves.»

Nämnden återkom 1961 till frågan i ett remissyttrande den 14 februari över motion i Nordiska Rådet rörande samarbete om utbildning av admi- nistratörer i de nya staterna. Nämnden underströk den prioritetsbedöm— ning man tidigare givit uttryck åt. Utbildningen av administratörer vore en av de mest angelägna biståndsfrågorna. På grundval av samlad erfaren- het från kurser och individuella studier på förvaltningsområdet förordade nämnden emellertid att insatserna i största möjliga utsträckning borde

göras i de underutvecklade länderna eller i en samhällsmiljö med likartat förvaltningssystem. Det vore sålunda viktigt att i första hand förstärka och vidareutveckla de förvaltningsskolor, som startats i skilda världsdelar inom ramen för FN:s tekniska biståndsprogram, samt stödja bl.a. Särskil— da fondens eventuella insatser på detta område. Allmänna och grundläg- gande studier i förvaltningsämnen i Sverige vore av mindre värde för stu- denter från underutvecklade länder. Sverige skulle däremot kunna göra nyttiga insatser genom att arrangera kurser på begränsade förvaltnings- områden, där kunskaperna vore direkt användbara i underutvecklade län- der, och genom att vidareutbilda förvaltningsmän, vilka önskade special- studier på högre nivå. Framför allt har nämnden funnit det viktigt stödja den multilaterala biståndsverksamheten på förvaltningsområdet, där åtskil- ligt vidgade insatser borde göras och större resurser ställas till förfogande. Nämndens yttrande 1961 utmynnar i följande slutyrkande.

»Det bör därför enligt nämndens uppfattning övervägas att genom nordisk sam- verkan inom FN:s ram verka för en höjning av de internationella organens bi- ståndsresurser och särskilt för poster i FN:s budget som gäller tekniskt bistånd på förvaltningsområdet samt det s.k. OPEX—programmet, Operational and Execu- tive Personnel, (administrativa FN-experter med exekutiva befogenheter).»

Expert- och stipendiatfrågor

I fråga om det multilaterala tekniska biståndets praktiska handhavande, expert- och stipendiatfrågorna, har nämnden under årens lopp utformat vissa riktlinjer. Man har därvid kunnat bygga på den samlade erfarenhe- ten av expertrekrytering och stipendiatmottagning vid Svenska institutets avdelning för tekniskt bistånd samt fackorganens svenska kommittéer. Nämndens riktlinjer utformades redan de första åren i ovan behandlade yttranden över >>A Forward Look» och Särskilda fonden. Det finns särskild anledning att därtill uppmärksamma nämndens skrivelse till TAB hösten 1959, »Views and suggestions of the Swedish National Committee for Tech- nical Assistance regarding certain aspects of the administration and execu— tion of the multilateral technical assistance programme», den svenska dele- gationens insatser vid de båda senaste konferenserna 1959 och 1960 med de europeiska nationalkommittéerna för tekniskt bistånd samt nämndens remissyttrande 1960 över Centralkommitténs för svenskt tekniskt bistånd utredning »Sverige Hjälper». Slutligen har nämndens principiella syn sam— manfattats i ett utförligt yttrande över administrationsutredningens andra delbetänkande, »Den svenska utvecklingshjälpen, expertrekrytering och stipendiatmottagning», den 31 augusti 1961.

Nämnden har betraktat det som en central uppgift att följa alla de frå- gor, som gäller det tekniska biståndets personella resurser och att redo— visa sina erfarenheter i detta sammanhang. I ett yttrande den 29 februari 1960 konstaterar man att betydande opinionsunderlag finns för en myc-

ket kraftig ökning av de svenska insatserna mätta i pengar. Nämnden fin- ner det i detta läge

»ytterst angeläget att understryka, att det tekniska biståndet i allra största ut- sträckning är en fråga om att förmedla kunskap. Visserligen kräves stora finan- siella insatser för investeringar i anläggningar och utrustning i de underutveck- lade länderna. Kvar står emellertid att framgången av biståndsarbetet är beroende av att de medel som ställes till förfogande för andra ändamål än investeringar i anläggningar etc. kan omsättas i utbildning och kunskapsförmedling. Detta be- tyder, att de medel som man från svensk sida kan anslå, mäste motsvaras av både vilja och förmåga att ställa nödig personal till förfogande. Personal behövs dels för expert- och lärareuppdrag i de underutvecklade länderna, dels för utbildning och handledning av stipendiater och kursdeltagare från dessa länder».

Utifrån denna grundsyn har nämnden ansett det betydelsefullt att ägna uppmärksamhet åt expertrekryteringens problematik. Man har rekommen- derat olika vägar att i Sverige effektivisera denna rekrytering, genom en starkare centralisering av rekryteringsarbetet, genom en upplysande och värvande information bland fackmän, genom konferenser för näringsli- vet, genom samarbete med institutioner, myndigheter och organisationer o. s. v. Nämnden har genom sin sammansättning kunnat medverka till den breda och snabba kontaktverksamhet som är förutsättningen för effektiv rekrytering.

På längre sikt hävdar nämnden att rekryteringsproblemen i Sverige måste angripas via utbildning. I en rad uttalanden har man tagit upp dessa utbildningsbehov ur skilda aspekter, specialutbildning, språkträning och förberedande träning. I första hand har man konstaterat att en vidgad ut- bildningskapacitet på vissa fackområden borde planeras med hänsyn även till de speciella behov som biståndet ställer. Det gäller t. ex. ekonomer, tekniker, statistiska förvaltningsexperter, agronomer, läkare och social- vårdsexperter, vilka specialiserat sig på de underutvecklade ländernas pro- blem.

»För Sveriges framtida biståndsinsatser och våra kontakter med underutveck- lade länder är det givetvis en grundläggande betingelse att denna expertis ska— pas och växer. Det torde bli en uppgift för bl. a. Svenska Utvecklingshjälpen att verka för den högre undervisningens internationalisering och upprustning i dessa avseenden.» (Yttrande den 31 augusti 1961.)

Man har även understött förslaget att genom stipendierad språkutbild- ning förbättra tillgången på potentiella experter inom vissa yrkesgrupper.

Nämnden framhåller starkt de kvalitativa synpunkter som måste beak— tas vid expertrekrytering. Biståndsarhetet ställer stora krav vid sidan av det fackmässiga. Det är fråga om förståelse för och anpassningsbarhet till den miljö där insatsen skall göras. Samtidigt fordras ett visst perspektiv på det egna arbetet, förståelse för det internationella biståndsprogram där vederbörande medverkar. Utförligt har nämnden redovisat dessa behov i remissyttrande den 29 februari 1960 där man framhöll det franska utbild—

nings-initiativet såsom en lärorik förebild. Vid denna tid rekommenderade man en försöksverksamhet i mindre skala, som kunde byggas ut i takt med biståndsprogrammens expansion. Fråga om utbildningskursernas or— ganisatoriska utformning ansågs böra utredas. I fråga om den allmänna uppläggningen betonade man att ett utbi'ldningsinitiativ kun-de få stöd från en rad intressenter, utrikesförvaltningen, exportnäringarna, missionen, fack- föreningsrörelsen och kooperationen. Nämnden föreslog att Kungl. Maj:t måtte uppdra åt lämpliga organ att i samråd med tänkbara medintressen- ter utreda frågan om hur en sådan utbildning lämpligen borde organiseras och finansieras. Uppdraget lämnades till admini-strationsutredningen och nämnden fick tillfälle ta ställning till dess synpunkter i frågan i yttrande den 31 augusti 1961. Frågan hade nu breddats till att gälla en allmän upp- rustning av undervisnings- och forskningsverksamheten om de underut- vecklade länderna samt kurser inom denna ram. Nämnden rekommende— rade att specialiserade kurser för att träna och intressera fackmän för längre tjänstgöring i underutvecklade länder samt briefing borde ankny- tas till regionala forskningsinstitut för Latinamerika, Afrika och Asien. Där kunde man ge en tillräckligt, konkret, aktuell och inträngande under- visning. Eventuellt skulle sådana Specialkurser föregås av mer allmänna och elementära kurser anordnade gemensamt för skilda kategorier, vilka behövde en första orientering om anpassningsproblemen i de underutveck- lade länderna. En sådan verksamhet skulle även ge möjlighet att bredda rekryteringsbasen särskilt inom näringslivet.

Nämnden har funnit de regionala instituten utgöra ett primärt och be- tydelsefullt led i bis-tåndsprogrammets utbyggnad, varigenom våra insat- ser kan ges ett säkert underlag i en kontinuerlig forskningsverksamhet rörande underutvecklade länder. Beträffande det centrala biståndsorga- nets uppgifter säger nämnden följande.

»Information rörande biståndsarbetets egna problem kommer naturligen att koncentreras till det nya biståndsorganet, främst dess planeringssektion. Här väntar en rad informationsuppgifter inte minst i de fackmannakretsar som skall intresseras för aktivt deltagande i biståndsarbetet. Då det gäller övrig forskning och upplysning får biståndsorganet samverka med de nämnda instituten och andra intresserade universitetsinstitutioner, som kan bredda vår kunskap om den underutvecklade delen av världen.»

Vid möte med de europeiska 'nationalkommittéerna i juli 1960 presen— terade den svenske delegaten de planer nämnden diskuterat. Han väckte även frågan hur de internationella organen bäst skall kunna stödja de ini- tiativ till utbildning och förberedelse för biståndsarbete, som genomfördes i skilda medlemsländer.

»It might interest other national committees to know that in Sweden the idea has been brought forward to establish a more systematic educational activity in the form of regular courses for people who are interested in making them- selves available as experts. Our thinking in this respect is based on two con—

siderations: first that the success of an expert's job rest on much more than just technical knowledge; it requires general adaptability, tolerance and understanding of different ways of life, a great deal of patience, and the expert's task will often Seem meaningful to him only when he is aware of the larger context of which his job forms a part; secondly that educational course of the kind we have in mind may help in broadening the basis of recruitment. I may add that the sug- gestion has been made that such training should take place in cooperation be- tween the Nordic countries and, in fact, a proposal to this effect has recently been made to the Nordic Council by some of its members. We have of course studied with considerable interest what has already been performed in this field in some other countries, particularly in France, whose efforts to train ex- perts in spe has greatly impressed us.

If and when an institute for the education of people for international service is set up in our part of the world, we shall of course be very much dependent on the active interest, the advice and cooperation of the organizations partici- pating in the TA-programs, since such an arrangement would undoubtedly solve an important part of the briefing problem.»

Användning av konsulterande företag har nämnden vid upprepade till- fällen framfört som en möjlighet att lösa vissa rekryteringsproblem. Man har därvid avsett även forskningsinstitutioner och andra icke—kommer- siella institutioner, som kan fylla konsulterande uppgifter, då det gäller t. ex. ekonomisk planering, social utveckling och vetenskaplig forskning. I skrivelse till TAB 1959 hävdade nämnden att starka rekryteringsskäl ta- lade för ett vidgat användande av konsulterande institutioner.

»In recommending more extensive use of arrangements of this type, the Com- mittee is having in mind the difficulties frequently encountered in the efforts to recruit individual experts. Consulting firms" are often reluctant to release their employees for individual expert assignments of longer duration, but many firms would be prepared to make the services of their organization available for assign- ments in their special fields. Similarly, leading scientists are only rarely capable of doing prolonged field service, but would frequently be willing to assume re- sponsibility for assignments where they could make use of the personnel and research facilities of the institutions to which they are attached. In both cases, the amount of field service could be reduced as a considerable portion of the work normally done in the field is instead carried out at home.»

Det har även anförts såsom ett Viktigt argument att vissa tekniska bi- ståndsuppgifter skulle kunna utföras på ett effektivare sätt genom kon— sulterade företag. Sveriges delegat vid mötet med de europeiska national- kommittéerna 1960 pekade på svårigheterna för experter vana vid industri- ländernas specialiserade arbetsförhållanden att klara de ofta stora och kom- plexa biståndsuppdragen. Han såg en möjlig lösning i anlitande av »team works» i större utsträckning. I konsekvens härmed borde även konsult- firmor och forskningsinstitut kunna utnyttjas på vissa fält.

»The costs for this working method are obviously sometimes higher than for those resulting from the hiring of individual experts but it happens very often in life that one has to make a choice between a job well done at a relatively high price and a relative failure at a low price.»

Detta ansluter helt till den uppfattning som utformats vid nämndens diskussioner i frågan.

Användning av biträdande experter är en annan väg till breddad expert- rekrytering, som nämnden konsekvent förordat. De bärande argumenten gäller även här både behovs- och utbudssidan. I nämndens skrivelse till TAB 1959 heter det:

»Almost from the inception of the Expanded Programme, Sweden has recom- mended that special provision be made for the hiring of Junior Experts, or As- sociate Experts, to serve as assistants to top level experts who are available only for short periods. Principally for reasons of finance, this recommendation has not been acted upon, although, in a limited number of cases, high-level experts have been furnished with assistance. Instead, a number of countries have volun- teered to provide Associate Experts at their own expense. As fas as the Com- mittee knows, the experiences gained have been highly satisfactory to all parties concerned, and the introduction of a similar programme is now being considered in Sweden. It is the opinion of the Committee, however, that the international organizations should not rely principally on bilateral initiatives for the services of a category of experts whose usefulness to the Expanded Programme has been so clearly demonstrated.»

Vid mötet med de europeiska nationalkommittéerna 1960 ansågs det an- geläget att denna fråga ånyo togs upp och drevs med viss energi. Från svensk sida gjordes ett inlägg där man lade tonvikt vid de rekryterings- problem nationalkommittéerna kunde vänta de närmaste åren och nöd- vändigheten att då pröva nya personalgrupper.

»The question of associate experts forms an important part of the bigger prob- lem of how to draw maximum benefit from the expert's work in the recipient countries. The arguments in favour of the associate experts scheme have been repeated many times during pasts years and are well known to everybody. There are, however, strong reasons to bring this matter up now again, since we are obviously facing very great recruitment problems in the near future with the continous expansion of technical assistance. The difficulties we foresee in the national committees to meet the increasing need for experts may partly be settled by taking recourse to an increased use of associate and assistant experts.»

Samtidigt berördes ånyo frågan om inte de internationella organen kunde utnyttja biträdande experter inom ramen för den egna budgeten. Det fram- hölls att de praktiska och juridiska anställningsvillkoren behövde klar- göras.

Nämnden har på grund av sin erfarenhet rörande behoven och proble- men inom de multilaterala programmen rekommenderat att biträdande ex- perter skall ställas till de internationella organens förfogande såsom stöd- åtgärder på lämpliga biståndsområden. Förslag av denna innebörd fram- fördes i särskilt yttrande till Centralkommitténs utredning 1959 och vann utredningens bifall. I nämndens yttrande över administrationsutredningens andra betänk-ande 1961 fullföljdes denna linje och framhölls de viktiga

samordningsuppgifter mellan bilateralt och multilateralt bistånd som här väntar det nya biståndorsganet.

»Vad utredningen i detta sammanhang har att säga rörande yngre, biträdande experter, vill nämnden särskilt understryka: ”Därest intresse för det svenska bi- ståndet till utvecklingsländerna skall kunna hållas vid makt och utvecklas får ungdomen ej ställas utanför ett aktivt deltagande i detsamma”. Man kan även göra gällande att om ett växande bistånd till utvecklingsländerna skall kunna räkna med den nödvändiga expertisen bör yngre krafter nu ges möjlighet till del- tagande och till praktisk utbildning. Rekryteringssvårigheterna är betydligt mindre i yngre åldersgrupper.»

Nämndens uppfattning om värdet av assistenter inom det multilaterala biståndet har bekräftats i en enkät med ca 60 nuvarande och tidigare ex- perter. Denna utredning har bl. a. klargjort de biståndsområden där assi- stenter behövs, de uppgifter de skall fylla, samt de krav som ställs på de- ras utbildning och förträning.

I fråga om att underlätta rekrytering och stärka biståndsinsatserna är det givetvis stora uppgifter som åvilar de internationella organen. Nämn— den har kontinuerligt bevakat organens handhavande av det tekniska bi- ståndet och satt in kritik på punkter där man ansett reformer särskilt på- kallade. Nämnden har därvid kunnat bygga på de rapporter hemvändande experter sedan 1958 kontinuerligt avgivit till nämnden.

Utförligt behandlades dessa frågor i skrivelse till TAB 1959, där nämn- den sammanfattade sina och sekretariatets erfarenheter. Nämnden tar i första hand upp frågan om de internationella organens dokumentation, basmaterialet för all rekrytering, och yrkar på en utförligare, snabbare och mer enhetlig beskrivning av expertuppdragen.

»The agencies set up in a large number of countries for the sole purpose of as- sisting the international organizations in their work are, in a sense, part of their recruitment services and even the dominant part, so far as the size of staff is concerned. The question of documentation must therefore be seen with the needs of the national agencies constantly in mind, and the Committee would urge that appropriate steps be taken to ensure that these needs are met.» Nämnden anser vidare att det har bety-delse för rekryteringsorganen att kunna överblicka de framtida expertvbehoven och arbeta på längre sikt. Man har från svensk sida yrkat att de internationella organen utformade framtidsplaner vilka kunde vara vägledande vid rekryteringsarbetet. Lik- som övriga givarländer har Sverige haft problem med den långsamma be- handlingen av kandidaturer. Man har understött förslag att öva viss press på mottagarländerna när det gäller att avgöra sådana frågor inom rimlig tid. Beträffande kvalifikationerna har det hävdats från nämndens sida att de höga formella, akademiska meriterna i åtskilliga fall vore sakligt omo- tiverade och att större uppmärksamhet i stället skulle ägnas praktiska och personliga kvalifikationer.

'Från svensk sida har uttryckts önskemål, bl. a. vid möten med de euro—

peiska nationalkommittéerna, att de internationella organen skulle ge klar- görande besked om beslut och motiveringar i varje kandidaturfråga. På motsvarande sätt skulle de internationella organens bedömning av exper- ternas fältarbete och rapporter redovisas. Detta vore av betydelse inte minst för framtida rekryteringsåtgärder. För att stimulera och bibehålla intres- set i fackmann'akretsar har nämnden särskilt efterfrågat information rö- rande biståndsinsatserna-s konkreta resultat.

Organisationernas ansvar för biståndsinsatsernas effektivitet tar sin bör- jan i och med briefing-proceduren vid huvudkontoret. Detta moment har nämnden funnit skäl att ge en särskilt kritisk belysning. I skrivelsen till TAB 1959 säger nämnden:

»In the experience of the Committee, hardly any feature of the administration of the expert programmes has been subject to more criticism by the experts therm- selves than the briefing procedure . . . The Committee therefore feels that there is need for a full review by each international organization of its briefing pro— cedures; needless to say, the system of briefing in its main feature, should be uniform for all organizations participating in the Expanded Programme.»

Nämnden föreslog såsom en möjlighet att uppnå förbättringar utan allt- för stora kostnader att skriftlig briefing skulle prövas i större utsträck- ning. Därigenom skulle man även ge experterna fördelen att kunna för- bereda sig bättre i hemlandet. _ Följande år kunde den svenska delegaten vid möte med de europeiska nationalkommittéerna stödja initiativ som tagits för att möta kritiken och komma till rätta med briefingproblemen. Han välkomnade UNESCO:s »brief— ing centre» i Pari-s och hoppades att det skulle visa sig möjligt att där cen- tralisera en stor del av det förberedande arbetet. Särskilt vore det värde- fullt om dokumentationen utbyggdes så att expertrapporter —— eller regis- ter över sädana — fanns tillgängliga vid briefing-centralen. Briefingproce- d'uren skulle emellertid alltid påbörjas redan i hemlandet och fullföljas även vid ankomsten till uppdrvagslandet. Från svensk sida betonades att Resident Representative-kontoren borde förstärkas med teknisk och ekonomisk exper- tis bl. a. för att därigenom möjliggöra en effektiv första vägledning för till- trädande experter.

I fråga om det egentliga fältarbetet har nämnden betonat experternas behov att få stöd från organisationerna i form av utrustning och anslag för inköp av utrustning. Frågan togs upp redan i nämndens yttrande över »A Forward Look», 1957, återkommer i yttrande om Särskilda fonden 1958, där man välkomnar de större anslagen till utrustning, i skrivelse 1959 till Centralkommitténs utredning, där man föreslår stödinsatser på bilateral väg, och i yttrande 1961 över administrationsutredningens andra betän- kande. Nämndens yrkande har avsett en förstärkning både av experter- nas kontorsutrustning, »office facilities», deras materialutrustning för un— dervisning, laboratorier etc. och i vissa fall större utrustningsanslag för

maskiner och liknande. Vid TAC:s julimöte 1959 betonade den svenske de- legaten dessa skilda utrustningsbehov. Han yttrade följande i ett inlägg om TAB:s årsrapport för 1958.

»In Sweden we are of the opinion that a number of projects would benefit considerably if they were provided with some basic equipment not only for training and demonstration purposes but also in order to facilitate the work of the experts. We are therefore pleased to note that the amount used for equipment and supplies in 1958 was somewhat increased, and we do not feel that there is any need for an excuse in this connection. When saying this I should like to pay a special tribute to those recipient countries, which have taken a generous view of the need to provide the experts with sufficient material and administra- tive support. They will certainly have found that this kind of investment pays a handsome dividend in the form of quicker and better results from their efforts.»

I nämndens yttrande den 31 augusti 1961 förordades denna väg att bilate— ralt stärka FN-programmet och anknöts till de förslag nämnden avgivit till Centralkommitténs utredning 1959. Man understödde administrationsutred- ningens förslag att upprätta en hjälpkassa för svenska experter till täckan- de av »oförutsedda, oförskyllda utgifter». Den skulle användas bl.a. för studieresor, inköp av litteratur och annan utrustning liksom Bogeman- Stackelbergska fonden inom utrikesförvaltningen. Nämnden ansåg emeller- tid att det fanns anledning att gå ett steg längre på detta område.

»De senaste årens erfarenhet visar att det fortfarande finns ett avsevärt behov inte endast av mindre personliga utrustningsanslag för experter utan även för något större anslag till inköp av t. ex. demonstrationsmaterial, laboratorieutrust— ning, maskindelar och annat som ger expertinsatsen ett mer bestående värde. Svenska företag är många gånger intresserade av sådana leveranser till nya mark- nader och torde kunna erbjuda låga priser.»

Nämndens linje har genomgående varit att åtskilligt kunde göras från de internationella organens sida för att höja experternas effektivitet på fältet. Därvid har man betonat Resident Representatives centrala roll både när det gäller att medverka i planering och förberedande av expertinsatser, att bistå experterna under arbetet och att kontrollera projektens fullföljan- de. I residentkontoren har man även velat se koordinationsinstanser för de skilda biståndsprogrammen.

Dessa nämndens synpunkter har givetvis förenats med insikt om att tek- niskt bistånd skall ha karaktären av »hjälp till självhjälp» och skall bygga på mottagarlandets eget fria initiativ. Detta ligger under nämndens starka betonande av utbildningsuppgifternas betydelse i varje projekt. Det har därför varit angeläget för nämnden att klargöra counterpart-systemets värde såsom garanti för insatsernas fullföljande. Man har haft anledning att i skilda sammanhang yrka att detta system tillämpas i största möjliga utsträckning.

Även på stipendiatområdet har nämnden utformat vissa riktlinjer rö- rande biståndets uppläggning på grundval av samlad erfarenhet. I första

band har nämnden arbetat för en fastare anknytning mellan stipendiatin- satser och fältprojekt, en rationell samordning mellan expert- och stipen- diatprogram. Stipendieringen borde i största utsträckning ha sin utgångs- punkt i fältprojekten, den principen har nämnden funnit betydelsefull. Det avgörande skälet härför har varit att man därmed vinner garantier för kontinuitet och integrerade biståndsinsatser. De stipendiater, som ut- bildas i industriländerna, kan effektivt inordnas i utvecklingsarhetet vid hemkomsten och deras kunskaper blir fullt utnyttjade. Experterna — pro- jektledarna — bör ges inflytande över stipendiaturval och studieplanering när så är möjligt.

I fråga om stipendiemottagningen har nämnden fört ett principiellt reso- nemang till förmån för en grundlig omprövning. Detta har skett mot bak— grunden av de växande anspråk på våra placeringsmöjligheter som de se- naste åren medfört. Nämnden har funnit starka skäl tala för ett vidgat an- vändande av kollektiva studieformer, kurser och seminarier. I skrivelse till TAB 1959 underströks denna princip.

»Sweden has previously advocated that collective studies in the form of special courses or seminars be used more extensively in the multilateral fellowship pro- grammes. The placement difficulties which have been encountered by the Swedish liaison agency in the past year gives special urgency to this recommendation.»

I linje med denna tankegång låg nämndens förslag till Centralkommit— téns utredning 1959 att kurser av blandad bilateral och multilateral karak- tär skulle arrangeras regelbundet i nära samarbete med FN-organen. Man kunde hänvisa till goda erfarenheter från sådana arrangemang i Sverige. I yttrande den 29 februari 1960 över utredningens betänkande stöder nämn— den utredningens rekommendation att kollektiva studiearrangemang ges företräde framför individuella studier. Detta motsvarar, förklarar nämn- den, den ståndpunkt som Sverige länge företrätt i diskussionerna inom FN och dess fackorgan. I anslutning till administrationsutredningens betänkan- de yttrade nämnden 31 augusti 1961 att en större samordning av studiebesök i studiegrupper och specialiserade kurser vore önskvärd. Det vore möjligt att på denna väg uppnå en starkare koncentration även i de rent multila- terala stipendieprogrammen.

En rad skäl har nämnden angivit för denna nyorientering. Det har blivit alltmer uppenbart — i Sverige liksom i andra industriländer att de knap- pa mottagningsresurserna, den språkkunniga expertisen, måste utnyttjas mer rationellt och att kurser erbjuder en sådan möjlighet. Samtidigt kan man genom kursverksamhet, där varje land upparbetar lämpliga studiefält, uppnå en form av internationell arbetsfördelning och geografisk koncentra- tion, som innebär höjd effektivitet. Skilda länder kan, med kontinuerliga kurser över en följd av år, samla värdefull erfarenhet rörande biståndets metodik och problem på speciella fackområden.

Ur stipendiaternas egen synpunkt är det angeläget att genom kurser få

den handledning och sociala omvårdnad de behöver. De svårlösta kurativa problemen har nämnden ansett tala för kursarrangemang. Genom grupp- arbetet kan de utländska stipendiaterna stödja varandra och få bättre ut- byte av studierna. Särskilt då flera deltagare hämtas från samma land kan man höja den reella biståndseffekten avsevärt. Nämnden har slutligen framhållit kursformens betydelse för en riktig uppläggning av studierna, motsvarande behoven i underutvecklade länder. Inom kursramen kan sti- pendiaten från underutvecklade länder ges den speciellt anpassade under- visning — ofta med konkret och praktisk inriktning —— som är önskvärd.

Nämnden har betonat att all studie- och kursplanering i Sverige i prin- cip bör begränsas till fackområden, där man har kunskaper och erfaren— heter att förmedla, vilka ej lättare och med större utbyte kan vinnas på annat håll. Här finner man ytterligare ett skäl att eftersträva fasta kon- takter mellan expert- och stipendiatinsatser. Experten på fältet har ofta de bästa förutsättningarna att bedöma på vilka områden undervisning i hemlandet kan vara till omedelbar nytta för det underutvecklade landet. Nämnden har huvudsakligen ägnat uppmärksamhet åt de personella och administrativa problemen inom det multilaterala tekniska biståndet. Den har emellertid även, i de sammanhang där de framtida behoven aktualise— rats, tagit ställning till frågan om den finansiella ramen för detta bistånd. Det första utttalandet gällde TAB:s rapport >>A Forward Look» 1957. Nämn- den gav där sitt stöd åt EPTA:s målsättning, 50 miljoner dollar årligen inom en nära framtid. Nämnden ansåg en sådan utvidgning nödvändig sna— rast redan med tanke på FN:s ökade medlemsantal. Ett år senare deklare- rade nämnden att målet för EPTA kvarstod men att riktmärket för det to- tala tekniska biståndet nu borde höjas väsentligt i och med Särskilda fon- dens bildande. »Det är nämndens mening, att Sverige icke kan rygga de konsekvenser för vårt land, som den ifrågasatta ombildningen av fonden medför, både för det ekonomiska bidragets storlek och för organisationen i vårt eget land av de praktiska insatserna i verksamheten. Vårt land bör som hittills tillse, att det tillhör tätgruppen bland de nationer, som stödjer Förenta Nationernas ansträngningar att utjämna de socialt och ekonomiskt betingade motsättningarna i världen.»

Under nämndens första verksamhet-sår 1956—59 låg de totala anslagen till EPTA konstant vid ungefär 30 miljoner dollar årligen. När Särskilda fonden startade 1959 växte resurserna för tekniskt bistånd med 25 miljo- ner dollar. Den samlade målsättningen kunde då höjas till 100 miljoner dollar årligen. Nämnden gav sitt stöd åt detta program.

I december 1960 ansågs tiden mogen att höja biståndstaket till 150 mil— joner dollar. (Samtidigt antog generalförsamlingen även en resolution där man krävde att de totala tekniska och ekonomiska biståndsinsatserna skulle höjas så att de snarast möjligt motsvarade 1 % av industriländernas sam- lade nationalinkomst. En betydande del därav borde kanaliseras genom

FN och dess fackorgan). Särskilda fonden har deklarerat att den kan nyt- tiggöra 100 miljoner redan 1962. Under innevarande år, 1961, har EPTA förfogat över ungefär 42 miljoner dollar och Särskilda fonden över 48 mil- joner dollar, sammanlagt knappt 90 miljoner. De hittills utlovade bidragen för 1962 har stannat vid ungefär 97 miljoner dollar varav 43 miljoner till EPTA och 54 miljoner till Särskilda fonden.

Varken 1957 eller 1959 års planer har ännu helt kunnat förverkligas. Samtidigt har de nyligen självständiga medlemsstaternas antal vuxit i hastig takt medförande stigande anspråk på FN:s resurser. Nya bistånds- former har prövats främst inom Särskilda fonden och vunnit stabilitet. Det skulle därför ligga väl i linje med de ståndpunkter nämnden intag-it om Sverige stödde den finansiella målsättning FN rekommenderar på basis av aktuella projektplaner och organisatoriska förutsättningar. Nämnden anser att Sverige bör verka för en alltmer vidgad målsättning, en snabb expansion av det tekniska biståndets resurser —— i första hand till 150 mil— joner dollar årligen —— och att vi bör göra en finansiell insats i konsekvens härmed.

Sammanfattning

Nämnden har efter sex års verksamhet blivit starkt medveten om bety- delsen av en kontinuerlig, ingående granskning av det multilaterala tek- niska biståndets utveckling, personellt, organisatoriskt och finansiellt. Denna bevakning i förening med aktiva insatser för att stärka och refor- mera FN—programmen bör enligt sakens natur omfatta hela det multilate- rala fältet dvs. FN och samtliga fackorgan. Det tekniska biståndets metoder och problematik anser nämnden böra behandlas i ett sammanhang och de svenska ställningstagandena samordnas i fasta former. Då samtliga tek- niska biståndsfrågor nu centraliseras till ett organ bör det tillses att man från svensk sida kraftfullt fortsätter att verka för samordning mellan de internationella biståndsorganen och för rationell biståndsplanering. Nämnden ser det som en central uppgift för den nya biståndsorganisa- tionen att noggrant följa den tekniska biståndsverksamheten inom FN och fackorganen för att Sverige skall kunna påverka dess utformning. Nämn- den för internationellt bistånd kommer att få bära ansvar för hur de medel användas som från svensk sida anslås till dessa biståndsprogram. Våra in- satser för tekniskt bistånd torde även i framtiden få en dominerande multi- lateral karaktär. Detta understryker betydelsen av att NIB:s samordnande och bevakande funktion på detta område blir fast organiserad. Nämndens ställningstagande i biståndets huvudfrågor kan sammanfattas i följande

punkter: 1) Fastare samordning av det multilaterala tekniska biståndets plane— ring och administration, —— ett enhetligt program under stark central led-

ning. Centraliserad biståndsförvaltning i Sverige såsom förutsättning för

strävan till internationell samordning av de tekniska biståndsinsatserna. Stöd åt Särskilda fondens utveckling till överordnat och samordnande or- gan på detta område.

2) Förstärkning av fältadministrationen —— särskilt TAB—kontoren —— för planerande och samordnande funktioner. Stöd åt Resident Represen- tatives såsom centrala representanter för hela den multilaterala bistånds- verksamheten i respektive länder.

3) Starkare koncentration på strategiska biståndsområden. Insatser med övervägande utbildningskaraktär avseende hjälp till självhjälp. Insatser för att stärka mottagarländernas förvaltning; utbyggnad av FN:s OPEX- program. Större, långsiktiga projekt där kontinuiteten och utrustningsbe- hoven tillgodoses.

4) Expertinsatser av ny typ. Assistenter eller biträdande experter för effektivare fältarbete och breddad rekrytering. Mer »team-work» och möj- lighet att anlita konsulterande firmor eller institutioner.

5) Utbildning för biståndsarbete. En förutsättning för framgångsrika insatser i underutvecklade länder, för vidgad rekrytering, för det tekniska biståndets framtidsutveckling.

6) Briefing. Reformer i den centrala proceduren," starkare tonvikt vid expertens förberedande i hemlandet och i uppdragslandet.

7) Stipendiater. Fastare anknytning till fältprojekten. Kollektiva studie- former, kurser, i största möjliga utsträckning.

8) Finansiell målsättning. En snabb expansion av det tekniska biståndets resurser i takt med FN:s växande biståndsplaner och behov. Den närmaste riktpunkten bör vara 150 miljoner till EPTA och Särskilda fonden, och där- efter ett allt högre tak. Sverige bör höja sitt bidrag i konsekvens med denna målsättning.

december 1961

XIII. Samhällsekonomiska aspekter på olika former för det svenska utvecklingsbiståndet

För att en ekonomisk hjälp skall göra skäl för namnet, bör den rimligen innebära en uppoffring från givarens sida. Inom denna kategori faller då gåvor av alla slag samt sådan långivning, som marknadsmässigt inte skulle kommit till stånd. Det kan i det senare fallet vara fråga om särskilt gynn- samma villkor för ränta eller amortering och olika former av särskilt risk- tagande.

En svensk hjälp till u-länderna innebär att den välståndets utveckling vi annars kunde räknat med kommer att naggas i kanten. Lättast inses kanske detta om vi tänker oss ett läge med balans i den meningen att våra produk- tiva resurser är fullt utnyttjade och att hela produktionsresultatet också faktiskt marknadsmässigt efterfrågas och finner avsättning. Förutsättning- en för ekonomiskt bistånd är då att efterfrågan begränsas varigenom mot- svarande utrymme för hjälpändamål skapas.

I den mån efterfrågebegränsningen avser varor och tjänster för omedel— bar konsumtion innebär hjälpen en till sin storlek motsvarande sänkning av den aktuella konsumtionsstandarden. Avser hjälpen investeringsvaror begränsas i motsvarande mån vår realkapitalbildning och därmed våra framtida möjligheter att höja vår konsumtionsstandard —— alltjämt förut- satt att ifrågavarande produktion under alla omständigheter kommit till stånd. Om vi hjälper genom att skänka bort eller på kanske obestämd tid låna ut valuta, så avhänder vi oss en möjlighet att i framtiden efter gott- finnande höja vår konsumtionsstandard eller öka vår realkapitalbildning genom import från utlandet. På ett eller annat sätt kommer alltså en re- lativ sänkning av standarden till stånd, och detta oberoende av det sätt varpå resurser frigöres eller av den speciella finansieringsform biståndet tar.

Friställandet av resurser för biståndsändamål kan, allt efter omständig— heterna, påverka både prisutveckling, sysselsättning och valutareserv. En biståndsgivning, som vill gå utöver rena (privata) välgörenhetsstadiet, för- utsätter därför att den ekonomiska hjälpen inordnas i en systematisk ekonomisk politik. I ett inflationsläge blir påfrestningarna på en sådan po— litik relativt sett större än i ett balansläge. Även i ett depressionsläge måste

Anm. Denna promemoria har utarbetats av docenten B. Kragh.

emellertid biståndsgivningen särskilt beaktas inom ramen för fulla syssel- sättningspolitiken. Visserligen är uppoffringen i form av aktuell eller po- tentiell levnadsstandardsänkning inte så uppenbar som i ett balansläge. Men lediga resurser kan i regel åtminstone på litet längre sikt nyttjas och om så är nödvändigt reorienteras. Det är vidare kanske snarast en tillfäl- lighet att lediga resurser föreligger just på sådana områden, att de utan vidare kan användas för u-landshjälp. Ett visst mått av förutseende och planering blir under alla omständigheter oundvikligt.

Den för det ekonomiska biståndet nödvändiga ekonomiska politiken blir alltså bl. a. beroende av det ekonomiska läget. Den blir också beroende av biståndsformerna, i första hand av valet mellan den obundna finansiella hjälpen och den direkta »öronmärkta» exporten av varor och tjänster. Hit- hörande principfrågor skall behandlas i det följande avsnittet av denna promemoria.

Frågan om totalt resursutrymme och dettas utnyttjande för olika bi- ståndsändamål kan sägas representera den reala aspekten på den ekono- miska hjälpen. Denna har också en finansiell aspekt. Den reala prestatio- nen har sin motsvarighet i ett kapitalutflöde, som kan vara lokaliserat till en helt annan sektor än den som presterat eller avstått från den av u-landet mottagna varan eller tjänsten. Den reala aspekten kan betraktas som grund- läggande, men även frågan om det »finansiella utrymmet» kommer in i bil— den. I förra fallet betraktas biståndsgivningen ur synpunkten av försörj- ningsbalansen, i senare fallet är det fråga om balansen på kreditmarkna— den. Rent allmänt kan man säga att den innebörd, som kan ges åt det »finansiella utrymmet» för ett ekonomiskt bistånd är betydligt vagare än den problematik, som avser den faktiska tillgången på varor och tjänster och i stor utsträckning påverkas av det konkreta sätt på vilket hjälpen arrangeras. Detta sammanhänger med elasticiteten i hela kreditsystemet och inte minst med möjligheterna att på relativt kort sikt påverka denna genom penningpolitik. Detta gäller t. ex. förutsättningarna för ett val mel- lan korta lån, långa lån och gåvor, mellan lån i riksbanken, i andra kredit- institut eller på marknaden, mellan lån i inländskt och utländskt myntslag etc. Det är svårt att rent allmänt säga något om dessa valmöjligheter utan att referera till den konkreta prestation, som diskussionen avser. I den me— ningen blir alltså frågan om biståndets innebörd för utvecklingen på kre- ditmarknaden i viss mån sekundär. Hithörande frågor behandlas i ett andra avsnitt av denna promemoria.

När man skall taga steget från ett principresonemang till ett ställnings- tagande beträffande utformningen av ett konkret program, förutsättes dels en allmän uppfattning om tendenserna i den ekonomiska utvecklingen dels —— olika alltefter biståndsformen —— ganska detaljerade prognoser för olika sektorer av samhällsekonomin: produktionskapaciteten på olika om— råden, inhemsk och utländsk efterfrågan på olika varor, sparandets fördel--

ning, läget på kreditmarknaden etc. Sådana prognoser föreligger ännu en- dast i mycket rudimentär form.

Ekonomisk politik för biståndsgivning

Man kan till en början skilja mellan två slags hjälp både beträffande deras anspråk på våra produktionsresurser och den ekonomiska politik med vars hjälp resp. resurser skall friställas. I det ena fallet tar det ekonomiska biståndet form av köpkraft, som villkorslöst och obundet, direkt eller via någon mellanhand, ställes till u—landets förfogande. I andra fallet är bi- ståndet bundet till en varu- och tjänsteprestation, som är specificerad till slag och storlek.

Det obundna biståndet kan ges i svensk eller utländsk valuta. Bägge for- merna har i princip samma realekonomiska innebörd, eftersom man i det förra fallet kan räkna med att hjälpen i sin helhet kan komma att med- föra ett utbyte av svenska kronor mot valfri valuta. De obundna bistånds- formerna har den gemensamma egenskapen, att de förutsätter ett globalt exportöverskott och därför på längre sikt måste kalkyleras med hänsyn till osäkerhetsmoment, som bl.a. avser både den framtida exporten och im- porten, d. v. s. både den inhemska och den utländska konjunkturutveck- lingen.

Den möjligheten finns visserligen att en ökning av den obundna hjäl- pen temporärt skulle kunna finansieras genom att tära på den redan till- gängliga valutareserven. (Det bortses här från upptagandet av lån i utlan- det.) Vår valutareserv är emellertid f.n. knappast större än som är nöd- vändigt för att ge svängrum för den ekonomiska politiken d. v. s. tjäna som buffert för störningar utifrån och ge »utrymme» för vår egen fulla syssel- sättningspolitik. Överhuvudtaget har vår valutareserv fluktuerat inom re- lativt trånga gränser under senare år. Med hänsyn till att ingen trend var- ken uppåt eller nedåt är skönjbar, synes fortsatt approximativ balans i by- tet med utlandet representera det rimligaste antagandet om utvecklingen på detta område. Härvid bör dock bemärkas att den hittillsvarande balan- sen kunnat uppnås endast med hjälp av den till sin innebörd oklara s.k. »förskjutningsposten». Ogynnsamma ändringar i denna skulle försvåra eller omöjliggöra upprätthållandet av nuvarande hjälp — även om ingen- ting hände ifråga om den »synliga» balansen för varu- och tjänsteutbytet med utlandet. I alla händelser borde en avsevärd höjning av nivån för den obundna hjälpen aktualisera frågan om vad slags ekonomisk politik, som skulle kunna komma till användning för att realisera ett sådant syfte.

En dylik politik kan inriktas på att öka exporten eller minska importen eller på båda delarna. En systematisk dämpning av importutvecklingen verkar i och för sig föga tilltalande, eftersom alla länder — och inte minst u-länderna — är i hög grad betjänta av att världshandeln hålles på en hög

och expanderande nivå. Dessutom innebär en importhämmande politik, som arbetar med generella medel —— och andra har vi knappast möjligheter att använda —— att ekonomin skall påverkas i depressiv riktning. Hela in- komstutvecklingen skall dämpas t. ex. genom ökad direkt beskattning för att därigenom efterfrågan på importvaror också skall påverkas. Man kan då knappast undvika att efterfrågan minskar även på andra områden. Ett uttryck härför är f.ö. att både minskningen av bruttonationalprodukten (BNP) och en ökning av beskattningen i själva verket behöver göras flera gånger större än det åsyftade överskottet i bytesbalansen. Befinner man sig ursprungligen i ett balansläge med full sysselsättning måste därför särskilda åtgärder tillgripas för att neutralisera de icke önskvärda sidoeffekterna av den kontraktiva politiken. Stimulansen får då sättas in på produktions- områden med låg importandel och — om det är möjligt — får man söka utnyttja de friställda produktionsresurserna för ökad export. Behovet av importminskning skulle ju bli så mycket mindre i den mån exporten kunde öka. Men problemet med en exportökning löses inte i och för sig genom ett friställande av resurser. I regel är ju läget för våra dominerande ex— portprodukter det, att vad som efterfrågas utifrån också kan säljas. Det kan visserligen finnas områden, där produktionskapaciteten sätter en gräns för exporten och där en begränsning av hemmamarknadsefterfrågan direkt skulle kunna möjliggöra en ökad försäljning på utlandet. Men i regel ford- ras en särskild stimulans för att öka den utländska efterfrågan och först därefter kan friställd arbetskraft och produktionskapacitet eventuellt kom- ma till användning för exportökning. Skattehöjningar kan ur den synpunk- ten snarast förväntas verka i motsatt riktning, eftersom de tenderar att höja kostnadsnivån antingen de drabbar företagen direkt via företagsbeskatt- ningen eller indirekt via ökad beskattning på inkomst av arbete. I det se— nare fallet uppkommer nämligen i regel tendenser till att skatten återverkar höjande på lönerna. Hela kostnadsnivån drages härigenom uppåt och ex- portindustrins konkurrensläge försämras.

Den klassiska lösningen av »ti'ansferproblemet» i samband med en gåva eller ett lån bestod i en kombination av restriktiv politik — framförallt penningpolitik _ och kreditmarknadsautomatik, som utlöstes av den av länet eller gåvan betingade likviditetsförsämringen både för centralbanken och affärsbankerna. Man räknade då med att lönerna skulle (relativt sett) falla tillbaka till den nivå, vid vilken exporten ökats och importen mins- kats så mycket att transfern materialiserats. Denna mekanism sätts ur spel i den mån löner och priser inte är rörliga nedåt och man inte ens kan dämpa deras rörelse uppåt — annat än genom att lita till den depressions- effekt som redan beskrivits. Icke desto mindre är, åtminstone i teorin, en återhållsamhet i nominallönernas och prisernas utveckling i förhållande till utlandets den rimligaste lösningen på transferproblemet vid obunden bi— ståndsgivning. Den mot biståndet svarande uppoffringen ligger inte i och

för sig däri att löne- och prisutvecklingen dämpas i förhållande till utlan- dets —— reallönernas stegring behöver ju inte bli lidande härigenom — utan i förskjutningen från hemma- till exportproduktion.1 Överflyttningen från hemma- till exportproduktion kräver i ett balansläge en begränsning av hemmaefterfrågan, och exportökningens avsättning möjliggöres i sin tur genom den relativa förbättringen av kostnadsläget.

Investeringsefterfrågan kan hållas tillbaka t.ex. genom restriktiv kre- ditpolitik, och uppoffringen består då som nämnts i en framtida dämp- ning av den möjliga framstegstakten. Konsumtionsefterfrågan kan hållas tillbaka med en (frivillig) dämpning av reallöneökningen, med en höjning av hushållssparandet eller med höjning av de direkta skatterna. Skatte- fallet skiljer sig emellertid från det förut beskrivna, då man med skatte- höjning — och enbart med denna — ville åstadkomma den för biståndet nödvändiga transfereringen. I det nu beskrivna fallet, när underlaget för politiken är en dämpning av takten i nominallönernas stegring, blir resul- tatet av skattehöjningen inte en depressionseffekt, eftersom syftet tvärtom är att eliminera ett inflationstryck. Den härför nödvändiga skatteindrag- ningen är också av ungefär samma storleksordning som den åsyftade ex- portökningen2 (kanske något större) under det att (enbart) skatteindrag- ning för motsvarande importeffekt kan bli flerdubbelt större.

I vilket fall som helst kommer man inte ifrån att en uppoffring måste göras för att hjälpen skall kunna materialiseras. Denna uppoffring kan, med bibehållande »av en samhällsekonomisk balans, effektueras genom olika kombinationer av ekonomi-sk politik. Vi har här diskuterat två typfall —— mellan vilka det naturligtvis i praktiken finns en rad kombinationsmöjlig- heter -— syftande i första hand till en importminskning resp. exportökning. I det första fallet kombineras en kraftig skattepolitik (penningpolitik) med expansiv och differentierad sysselsättningspolitik, som är nödvändig för att kompensera den depressiva effekt man får jämsides med den åsyftade importbegränsningen. I andra fallet kombineras en dämpning av den no- minella lönestegringen med en moderat reallönedämpning och/eller skatte- höjning. I detta fall syftar politiken i första hand till en exportökning. För- utom att exporteffekten är att föredraga framför importeffekten, talar för det senare alternativet att belastningen på skatte- och sysselsättningspoli- tiken blir relativt lätt och möjligheten att använda de ekonomiskt politiska instrumenten för att möta korttidsstörningar motsvarande större. Det är dock inte fråga om ett politikalternativ i egentlig mening, eftersom stats- makterna traditionsenligt anser sig böra avstå från att direkt påverka lö-

1 Därtill kommer dock faktiskt också den uppoffring, som ligger i en målmedveten försämring av terms of trade. Den nödvändiga försämringen vid givet åsyftat överskott på bytesbalansen kommer bl. a. att bero på efterfrågeelasticiteten på import- och exportvaror. ” Härvid har ändå inte beaktats att övergången från hemmakonsumtion till exportproduktion kan ge upphov till viss importminskning beroende på högre importkvot för den förra än för den senare. Behovet av exportökning och skatteindragning blir då motsvarande mindre.

nebildningen. Vad man här får lita till är alltså, att förhandlingsparterna på arbetsmarknaden beaktar löne- och prisutvecklingens roll för bistånds- givningen samt att den allmänna opinionen kan mobi-liseras som stöd och pådrivare för ett sådant beaktande.

Hittills har vi begränsat oss till att diskutera ett bistånd i form av fritt disponibel valuta, som alltså är obundet med hänsyn till utlandets efter- frågan på våra varor och tjänster. I motsats härtill finns det fall, där den rea-la prestationen är specificerad och bunden till visst utbud av varor och tjänster. Den utländska efterfrågan —— det svenska utbudet — är i detta fall fullt förutsedd och planerad både till storlek och sammansättning. Det ställs i regel inga direkta krav på valutareserven, och det är i stort sett fråga om en export, som inte skulle kommit till stånd utan speciella ar- rangemang bl. a. av finansiell natur. Det kan vara fråga om utnyttjande av lediga resurser men också av resurser som friställts genom efterfrågedäm- pande åtgärder.

Det finns givetvis gränsfall av hunden och obunden hjälp som t. ex. när kronbelopp ställs till u-landets förfogande för köp i Sverige — men ej av någon bestämd vara. Köpet kan då komma att avse varor, som annars skulle sålts på annat håll utomlands. Uppoffringen i form av valutareserv blir då densamma som vid helt obunden hjälp. I de renodlade fallen skiljer sig kanske den bundna och obundna hjälpen speciellt åt i ett läge av outnytt- jade resurser då dessa specifikt kan användas för »öronmärkt» bunden hjälp. Det är svårare att på samma sätt kunna nyttja de lediga resurserna för obunden hjälp. Vid fullt utnyttjade resurser är det både vid bunden och obunden hjälp nödvändigt att begränsa efterfrågan på vissa områden för att friställa resurser. De områden vilka begränsningen skall avse är emellertid vanligen ej desamma, och valet av ekonomiskt-politiska instru- ment —— eller graden av deras användning —— i regel olika.

Den bundna hjälpen, specificerad med hänsyn till varu- och tjänste- prestationer förutsätter för sitt realiserande väl så mycket detaljkunskap om konkreta produktionsförhållanden som den obundna _ och förmod- ligen mer. Ekonomiskt-politiskt är problemet detsamma som vid en ut- vidgning av den offentliga sektorn på bestämda områden. I själva verket skulle hjälpen mycket väl kunna klassificeras som offentlig konsumtion, eftersom den s. a. -s. representerar ett vårt gemensamma behov _ ett be- hov av att hjälpa u—länderna. Analogin är alldeles uppenbar t. ex. i det fall att redan förut statsanställda experter skickats utomlands. Deras lö- ner är ju redan inkluderade i statsutgifterna och i den statliga konsum- tionen. De beskattnings- och balansproblem, som uppkommer vid en ex- pansion av denna verksamhet är allt-så inte på något sätt unika.l Detsamma gäller statlig finansiering av kapitalvaru- eller konsumtionsvaruexport för

1 Det bör dock uppmärksammas att experternas konsumtion utomlands — liksom turisternas —— verkar som en importökning och därför kan ställa något litet krav på valutareserven!

195 bilateralt eller multilateralt tekniskt bistånd. Befinner man sig i ett ba- lansläge, måste utrymme för hjälpen skapas genom restriktiv ekonomisk politik, eftersom i annat fall man riskerar en inflationsutveckling. Den nöd- vändiga sparandeökningen tar då formen av ett inflationistiskt tvångs- sparande. Eventuellt kan efterfrågetrycket utlösa en importökning, var- vid hjälpen i sista hand kommer att »finansie—ras» genom en i detta fall varken förutsedd eller åsyftad försämring av valutaläget.

På kortare sikt _ konjunkturellt —— bör det vara angeläget att infoga biståndsgivningen i vår beredskapspolitik mot depressiva störningar. Vi har redan långtgående beredskapsplaner för sysselsättningsstimulerande utgifter på olika områden. I denna planering skulle man kunna bygga in även sådana utgiftsanslag, som avser hjälp till u-länder. Denna behövde fördenskull inte nödvändigtvis bli ryckig och beroende av konjunkturut- vecklingen, eftersom man med en systematisk lagerhållningspolitik skulle kunna utjämna fluktuationerna. Tvärtom skulle hjälpen då kunna upp- rätthållas lättare även i perioder av hög inhemsk efterfrågan och goda ex- portkonj unkturer. Utan närmare inventering av u-ländska behov och kart- läggning av motsvarande inhemska (konjunkturkånsliga) produktionsom- råden är det dock svårt att säga något om realismen i detta slags politik.

I alla händelser måste den dominerande frågan komma att avse det sätt på vilket den ekonomiska politikens inriktning på längre sikt beröres av ett bundet bistånd. På längre sikt kan man inte nöja sig med att utnyttja tillfälligt lediga resurser eller avdela färdiga produkter från ett produk- tionsresultat, som framkommit utan bakomliggande hänsyn till de kon- kreta hjälpbehov vi vill tillfredsställa. Långtidsplaneringen måste med andra ord från början beakta önskvärdheten av utvidgningar på berörda pro- duktionsområden, vilket i sin tur också förutsätter ett samordnat investe- ringsprogram. Förutsättningen är naturligtvis återigen att man med nå- gon grad av säkerhet kan påverka utvecklingen på områden, där man kan förutse praktiskt taget obegränsade hjälpbehov. Vid bedömningen av olika biståndsformer bör också beaktas deras effekt på den långsiktiga utveck- lingen av den svenska exporten. Man får sålunda inte bortse från riskerna att en »öronmärkt» bunden hjälp kan leda till en mindre gynnsam export— inriktning och till en på längre sikt inträdande minskning i vår konkur- renskraft. U-hjälpen bör med andra ord inte få effekten av en subvention av delar av det svenska näringslivet, en subvention som i längden ej hel— ler vore i u-ländernas intresse.

I olik-a sammanhang har man diskuterat möjligheterna till importsti- mulans genom skatte- och/eller tullsänkningar på vissa typiska exportva- ror från u—länderna (kaffe, te, kakao m. m.). Man skulle också kunna tänka sig en statlig import- och lagringspolitik avseende vissa strategiska råva- ror — bl. a. som ett led i en allmän internationell konjunkturpolitik. I vil— ket fall som helst ställes svenska kronor — och därmed indirekt en mot—

svarande del av vår valutareserv — till u-landets förfogande för en im- port, som annars inte skulle kommit till stånd. Jämfört med det fall att biståndet tagit form av en gåva erhåller vi emellertid en motprestation i form av importvaror. Man kan ifrågasätta om detta skall kal-las »bistånd» eller ej, men i den mån u-landets export under andra omständigheter ej skulle ägt rum, avviker resultatet ur detta lands synpunkt ej nämnvärt från gåvofallet. För vår del innebär en importökning ett totalt sett minskat spa— rande. Så länge importökningen är mindre än skattebortfallet avser spar— minskningen enbart staten. I den mån (den eftersträvade) konsumtions- ökningen överstiger det bortfallna skatte- och tullbeloppet uppkommer ett minskat sparande även inom den privata sektorn.

Hittills har ingenting nämnts om avvägningen mellan multilateral och bilateral, mellan statlig och privat biståndsgivning, Dessa val påverkar emellertid inte i och för sig de olika hjälpformernas krav på resurser och de ovan behandlade problem, som uppkommer i samband med hjälpens materialisering.

Den obundna hjälpen i valutaform dominerar i multilaterala samman- hang men kan även inpassas i ett bilateralt biståndsprogram. Den bundna hjälpen förekommer mest i bilaterala sammanhang men kan också info- gas t. ex. i multilaterala hjälpaktioner som koordineras av ett internatio- nellt organ. Praktiska hänsyn får i de enskilda fallen bestämma hjälp- formen.

Vad fördelningen mellan statlig och privat hjälp beträffar så har det sagts — och säkerligen med rätta _— .att med den storleksordning hjälpen i framtiden förmodligen får, så måste det offentliga svara för den allde- les övervägande delen. Det bör i detta sammanhang observeras att, vid en given utveckling av valutareserven, det offentligas utrymme för obunden finansiell hjälp minskar i den mån kapitalmarknaden släpps fri och ut- nyttjas för privata investeringar i utländska värdepapper. Lämpligheten härav kan därför ifrågasättas åtminstone så länge det totala utrymmet är knappt, och den ekonomiska politiken behöver särskilt ansträngas för att det överhuvudtaget skall materialiseras. Det kan t. ex. bli fråga om att höja räntan för att begränsa ett kapitalutflöde och/eller att säkerställa ett kompenserande utländskt ka'pitalinflöde.

Den bundna hjälpen i privat regi tar _ bortsett från rena välgörenhe— ten —— närmast form av exportkrediter av varierande duration på för mot- tagarlandet speciellt gynnsamma villkor. Detta benefika inslag framstår emellertid ofta som sekundärt och obestämbart, och de affärsmässiga syn- pun-kterna dominerar _ vilket de rimligen också bör göra i detta sam- manhang. I den mån det t. ex. blir fråga om räntesubsidier och avskriv- ningar på lån blir biståndselementet mera beståmbart. Här kan man tänka sig offentliga insatser i olika former med implikationer bl. a. för statsfi- nanserna. Frågan om näringslivets möjligheter att överhuvudtaget satsa

på en utvidgad kreditgivning till u-länderna _ benefik eller ej — har ock- så en viktig finansiell aspekt och sammanhänger med den framtida ut- vecklingen på penning- och kapitalmarknaden. Det bör tilläggas att den privata biståndsgivningen i princip reser samma krav på en systematisk ekonomisk politik som den offentliga hjälpen. Den åtstramningseffekt på kreditmarknaden, som en själv- eller lånefinansierad privat biståndsgiv- ning i och för sig eventuellt kan ha, räcker kanske inte alls till för att fri- ställa de resurser eller den valuta, som biståndet realt sett förutsätter. Det behövs alltså i så fall en kompletterande ekonomisk politik —— eller att man förhindrar just den formen av hjälp.

Finansiella aspekter på biståndsgivningen

Även sedan man i stora drag fastställt hjälpens omfattning och det sätt på vilket resurserna skall vfriställas, tillkommer frågor av mera finan—sie— ringsteknisk natur. Det gäller bl. a. möjligheterna att kreditpolitiskt un- derlätta hjälpens kanalisering i de rätta fårorna under samtidigt upprätt- hållande av balansen på kreditmarknaden. Olika hjälpformer ställer olika krav på en dylik politik.

Statliga bidrag till internationella organisationer tar formen av till- skott i svensk och/eller utländsk valuta. Dylika bidrag har framförallt lämnats till FN. och dess speciella organ. Man kan i de flesta fall förut- sätta att de svenska tillskotten tämligen omgående vidarebefordras. Och även i den mån vårt bidrag utgår i svenska kronor måste man räkna med att detta i stor utsträckning kan förvandlas i ett krav på den konvertibla delen av vår valutareserv. Förutsättningen för denna biståndsgivning är alltså som redan nämnts, ett överskott i bytesbalansen, såvida man inte vill tära på utgångslägets valutareserv. Den ekonomiska politik, som i och för sig kan krävas för att detta överskott överhuvudtaget skall materiali- seras, har diskuterats i föregående avsnitt. Själva avhändandet innebär att u-landet får dra valuta från riksbanken. Mot valutautflödet svarar en statlig utgiftsökning, som i första hand tar formen av lån i riksbanken el- ler neddragning av statens riksbanksgiro. Om statens upplåning i riksban- ken ej konsolideras, så begränsas alltså de av själva biståndslämnandet betingade finansiella förändringarna till riksbanksbalansen: en fordran på utlandet utbytes mot en fordran på staten. Vid konsolidering med lån i den privata sektorn förvandlas denna riksbanksskuld till en upplåning medelst statspapper hos kreditsystemet och/eller hos allmänheten. Riks- bankens fordran mot staten förvandlas därmed till en ökning av dess netto- fordran mot privata sektorn. Mot minskningen i valutareserven svarar en minskning i affärsbankernas riksbank-sgiro (eller ökning av deras upplå— ning). I detta fall påverkas dessutom allmänhetens likviditet.

Mekanismen vid statlig finansiell långivning har här berörts närmast

för att klargöra den rent kreditmarknadsmässiga skillnaden — eller kan- ske snarare betona likheten — mellan den långivning, som går via bud- geten och den alternativa finansieringen direkt över kreditmarknaden. Alternativet avser närmast det fall att det internationella hjälporganet —— det gäller kanske i första hand IBRD _ tar upp ett obligationslån i Sve— rige. Om nu obligationerna placeras direkt i riksbanken uppkommer en liknande situation som när staten köpt valutor, men riksbanken har i ena fallet utbytt valutan mot statspapper och i andra fallet mot IBRD-obliga- tioner. Kreditmarknaden i övrigt berörs överhuvudtaget ej och hjälpen är alltjämt offentlig i den meningen att riksbanken svarar för lånet.

Vid privat kreditgivning via kreditmarknaden uppkommer i princip sam- ma fall, som när staten konsoliderar sin riksbanksskuld: den privata sek— torn ökar sitt innehav av värdepapper (svenska i ena fallet, utländska i andra) och minskar sin fordran mot riksbanken lika mycket som ned- gång-en i dennas valutareserv. Såtillvida spelar det ingen roll om obliga- tionerna lyder på svenska kronor eller utländskt myntslag un-der förutsätt- ning av att kronbeloppen ändå kan förväntas bli utnyttjade till förvärv av konvertibel valuta.

Antingen biståndet gives över eller utanför budgeten kan alltså samma åtstramningseffekt åstadkommas på den inhemska kreditmarknaden och därmed också — via förändringar i likviditet och/eller ränta — den »reala» effekt på resursfördelningen, som diskuterades i föregånde aVSnitt. Har man bestämt sig för ett lån i utländskt myntslag, beror valet mellan det offentliga (riksbanken) och den privata sektorn som direkt långivare på för- resp. nackdelarna av att åstadkomma en som önskvärd ansedd åt— stramningseffekt med försäljning av utländska eller svenska obligationer. Om det utländska lånet trots en (förmodligen) relativt låg effektiv ränta kan placeras på marknaden, representerar också ränteskil—lnaden en »vinst» för statsverket jämfört med det fall att riksbanken köpt de utländska obli- gationerna och sålt statspapper (med högre ränta).

Om läget är sådant att vissa kreditinstitut visar överskottslikviditet skulle en t. ex. i samband med biståndsgivningen önskvärd restriktivitet i den inhemska långivningen kunna erhållas genom plac-eringsregler i den mån de utländska Obligationernas förräntning ej gåve bankerna tillräckligt in- citament för inköp. Bedömningen av det framtida kreditmarknadsläget kommer här in i bilden. Förutom de räntepolitiska aspekterna har också försäljningen av utländska obligationer på den svenska kapitalmarkna- den vissa konsekvenser bl. a. för valutaregleringen, som det emellertid här ej finns anledning att särskilt beröra.

Det har ovan förutsatts att alternativet till riksbankens köp av IBRD- obligationer är ett i Sverige emitterat (och maximerat) obligationslån. En ytterligare möjlighet är att tillåta den privata sektorn att köpa dylika ob— ligationer utomlands. I den mån köpen begränsades till kreditinstituten

och stöddes av reservbestämmelser, skulle valuta- och kreditmarknadsef- fekten alltjämt kunna kontrolleras. Detta skulle emellertid ej vara fallet om tillståndet även utsträcktes till allmänheten.

De realekonomiska och finansiella konsekvenserna av direkta investe- ringar varierar med investeringsformerna — »nyttan» för den ekonomiska utvecklingen på längre sikt i mottagarlandet kan för övrigt blott bedömas från fall till fall. Köp av aktier i u—landsbolag har samma okontrollerbara valuta- och kreditmarknadseffekter, som försäljningar av utländska obli— gationer, och saknar dessutom dessas direkta anknytning till fastställda utvecklingsprogram. (Däremot skulle man som ett ur denna synpunkt över- lägset alternativ kunna diskutera möjligheten av placeringar i värdepap- per emitterade av de i u-länderna ofta förekommande utvecklingsbankerna.)

Karaktären av bistånd blir mer påtaglig, när den direkta investeringen är förknippad med svensk export i någon form. På längre sikt innebär dylika investeringar — genom nyetablering—ar eller investeringar i redan existerande bolag — ur u-landets synpunkt vanligen en partiell import- substitution, eftersom ifrågavarande produkter i fortsättningen kan kö- pas för »egen valuta», sånär som på den del som motsvaras av vinsthem- tagning till Sverige. (Det förutsättes här att produktionen avser en tradi- tionellt svensk exportvara och ej en investering i en industri, som base- ras på u-landets råvaror och teknik -— i vilket fall den rimligen drives i ett inhemskt företags regi.)

Den omedelbara realekonomiska effekten av den direkta investeringen beror på i vad mån de därmed förknippade utgifterna göres i Sverige el- ler i u-landet. I den mån utgiften göres i Sverige (svenska kapitalvaror och svensk teknisk personal) kommer den att representera ett långfristigt (kommersiellt) lån, som i sinom tid kommer att förräntas och amorteras genom den svenska vinsthemtagningen. I den mån investeringen avser ut- gifter i u—landet, verkar »biståndet» som en extra svensk import av varor därifrån.

Den direkta investeringen kan finansieras med reserverade vinster (i Sverige och i utlandet), på svenska kreditmarknaden eller med lån upp- taget i tredje land. Finansiering av lokala utgifter med det i utlandet be- lägna bolagets vinster innebär ett bortfall av u-landsvaluta, vars försälj- ning i och för sig skulle medfört en expansion på kreditmarknaden. Lån utomlands synes motiverat om den direkta investeringen 'till någon del för— utsätter export från tredje land. I den mån dylik komplementaritet ej fö- religger, representerar lånet blott ett förmedlat bistånd, som för vår del aktualiseras först vid lånets återbetalning.

De kommersiella krediterna av biståndskaraktär riktar sig mot u-län- derna och representerar en öknin-g av den utestående krediten utöver vad som kan anses »normalt». Krediterna kan garanteras eller eventuellt över- tagas av det offentliga. Vid en given insats i form av exportkrediter bör

behovet av ett statligt eller halvstatligt exportkreditinstitut och frågan om tillskott över budgeten resp. från olika delar av kreditmarknaden till detta institut bedömas bl. a. ur synpunkten av sparandets utveckling och för- delning samt dess kanalisering till olika kreditinstitut.

Det bör kanske avslutningsvis påpekas att diskussionen i detta och fö- regående avsnitt av de olika biståndsformernas realekonomiska och finan- siella innebörd bara tagit sikte på biståndsgivningens omedelbara konse- kvenser. Frågan om de eventuella återverkningarna på Sverige av bistånds— givningens effekt på inkomstutveckling och inducerad import i mottagar- länderna har således ej berörts liksom ej heller den därmed samman- hängande frågan om framtida överföringar av eventuella räntor och amor- teringar. Hänsynstagande till dessa följdföreteelser kan emellertid knap- past i och för sig förväntas påverka avvägningen mellan olika bistånds- former. Även vid valet mellan lån och gåva torde, förutom skiljaktigheter beträffande kortsiktseffekterna, sådana faktorer som institutionella bind- ningar och mottagar-landets preferenser komma att bli utslagsgivande.

januari 1962

BILAGA

Det ekonomiska läget 1965

Som allmän bakgrund för en bedömning av förutsättningarna för de i promemorian diskuterade biståndsformerna skall i detta appendix redovisas en prognos för det ekonomiska läget 1965. Prognosen ges i form dels av en försörjnings-balans för varor och tjänster och dels av därmed korrelerade balanser för sparandet och för utbudet och efterfrågan på kreditmarknaden. Rent allmänt kan om dessa balanser sägas att man redan vid uppställningen av den reala balansen — försörj- ningsbalansen —- måste röra sig med en rad lösa antaganden, och att graden av godtycklighet ändå ökas betydligt, när man kommer över på frågor rörande den finansiella utvecklingen. Icke desto mindre torde exercisen kunna ha sitt in- tresse som diskussionsunderlag och som utgångspunkt för uppställandet av olika utvecklingsalternativ.

Försörjningsbatansen 1965. Utgångspunkten för den reala prognosen är de re— sultat som Långtidsutredningen hittills kommit fram till beträffande den sanno— lika utvecklingen av totalproduktionen vid fullt utnyttjad produktionskapacitet och den efterfrågan på varor och tjänster, som kan väntas från eller planeras för den offentliga sektorn, !investeringsverksamheten och exporten. Resultaten har sammanställts i en försörjningsbalans för 1965, som i tabell 1 jämförts med den aktuella balansen för 1960.

Mellan 1960 och 1965 beräknas den reala bruttonationalprodukten kunna öka med i genomsnitt fyra procent per år. De summerade planerna för investering i fast realkapital indikerar ungefär samma ökningstakt. Den förväntas bli störst för bostäder och lägst för affärsverk och andra kapitalbudgetinvesteringar. Lagerök- ningen har satts till 1 000 milj. kr., vilket ungefär motsvarar de 30 % av den år-

Tabell 1. Försörjningsbalans 1960 och prognos för 1965 Miljoner kronor i 1960 års priser

1960 1965

Tillgång Bruttonationalprodukt ......................... 68 500 83 500 Import ....................................... 14 900 20 050 Summa 83 400 103 550 Användning

Bruttoinvestering .............................. 21 760 26 550 Lagerökning .................................. 1 380 1 000 Export ....................................... 14 450 20 300 Offentlig konsumtion .......................... 8 850 10 800 Privat konsumtion ........................... 36 960 44 900 Summa 83 400 103 550

liga ökningen av nationalprodukten (i detta fall för 1965) varmed lagren erfaren- hetsmässigt ökade under 50-talet.

Den offentliga konsumtionen har beräknats öka i samma takt som BNP, d. v. s. med fyra procent årligen. Varuexporten förväntas (av exportörerna) öka betyd- ligt snabbare än BNP eller med omkring sju procent årligen. Denna ökningstakt är något lägre än genomsnittet för perioden 1955—1960 men avsevärt högre än för 1950—1955. Det importvärde, som insatts i nedanstående försörjningsbalans för 1965, representerar i viss mån en plansiffra. Importen har nämligen kalkylerats under förutsättning av en ökning av det statistiskt registrerade överskottet i bytes— balansen på 250 milj. kr. Räknar man med en på statistisk missvisning beroende »normal» förskjutningspost på 250 milj. kr. skulle den faktiska ökningen i valuta- reserven komma att uppgå till 500 milj. kr. Denna ökning skulle medge en upp— byggnad av valutareserven :i takt med importen och därutöver en u-hjälp på om»- kring 200 milj. kr. Importantagandet implicerar en marginell importhenägenhet på omkring 0,35, vilket är något lägre än siffran för 1950—1960 på omkring 0,4. Skulle importen bli större än kalkylerat minskas, vid given export, utrymmet för bistånd. En mindre import (och/eller större export) betyder däremot en ökning av detta utrymme.

I försörjningsbalansen för 1965 har den privata konsumtionen framkommit som en restpost. Rimligheten av den framräknade siffran kan bedömas först sedan man gjort en med försörjningsbalansen korrelerad kalkyl för hushållen-s disponibla inkomster och sparande (jämför nedan). I den mån den privata kon- sumtionsefterfrågan överstiger fösörjningsbalansens restpost föreligger _— vid oförändrad ekonomisk politik — ett inflationsgap, som kan avslutas» med olika slag av kontraktiva åtgärder t. ex. med skattehöjningar. I den mån man därutöver vill skapa utrymme för ekonomiskt bistånd får politiken skärpas ytterligare.

Om försörjningsbalansens restpost överstiger den troliga, framtida konsum- tionsefterfrågan, föreligger ett deflationsgap. Detta kan då »slutas» .t. ex. genom skattesänkningar. Men man kan också säga, att det vid given ekonomisk politik föreligger ett ledigt utrymme, som kan utnyttjas för biståndsgivning, i den mån det visar sig möjligt att få fram en export av varor och tjänster, som eljest inte skulle kommit till stånd.

Sedan ett »deflationsgap» väl lokaliserats till de olika sektorerna av närings- livet, finns 'det i princip möjligheter att så gott som helt sluta gapet genom olika former av biståndsgivning. U-länderna har behov inte bara av kapitalvaror. En import av konsumtionsvaror (t. ex. livsmedel och beklädnadsvaror) kan i många fall tjäna alldeles samma syfte, nämligen att ersätta det sparande u-landet ej självt kan prestera. Den ökade konsumtionsvarutillgången innebär att produk- tionsresurser kan friställas för den inhemska realkapitalbildning, som annars ej kan komma till stånd. Sett ur denna synpunkt skulle endast produktion av typen gatu- och vägarbeten behöv-a falla utanför en möjlig biståndsgivning. (T. 0. in. så- dana insatser som bostadsbyggande kan exporteras — nämligen i form av färdig- fabricerade hus.) Allt beror på om den lediga kapaciteten har en motsvarighet i u-länds-k efterfrågan.

Inkomster och sparandefördelning. En fullständig och konsistent prognos för det ekonomiska läget förutsätter att försörjningsbalansen kompletteras med berä-k- ningar för ink-omstfördelning, beskattning, sparande m. 111. En dyl—ik, med den ovan lämnade prognosen för försörjningsbalansen korrelerad kalkyl, lämnas i tabell 2.1 Sektorsuppdelningen har gjorts på ett sådant sätt, som kan tänkas aktua-

1 Beträffande källmaterial, beräkningsmetoder och förutsättningar för tabellerna 1—3 hän- visas till Långtidsutredningens betänkande.

Tabell 2. S parandefördelning 1960 och prognos för 1965 (Miljoner kronor i 1960 års priser)

A. Stat och B. Bostäder C. Försäkrings-

kommun sektorn D. Företag E. Hushåll F, Summa

1960 1695 1960 1965 1960 1965 1960 1965 1960 1965 1960 1965

Bruttoinkomst. . . . . . . . . (3 139) (3 600) (1 246) (1 500) , 17 433 22 600 46 681 57 900 68 499 85 600 2. Direkta skatter. . . . . 11 918 14 350 —1 146 ——1 730 —10 772 ——12 620 3. Indirekta skatter minus

subventioner. . . . . . . . . . . 6 331 9 200 ——6 331 ——9 200 4. Transfereringar . . . . . . . . —4 234 —5 700 4 234 5 700 5. Avgifter, räntor rn. m. . 858 850 488 1 100 —1 119 —1 620 _ 227 — 330 6 7

. Försäkringsnetto. . . . . —- 981 — 1400 1 085 2 500 97 100 — 201 —1 200 . Disponibel inkomst (Sum-

ma 1 till 6). . . . . . . . . . .. 17 031 20 900 (1 246) (1 500) 1 573 3 600 8 934 10 150 39 715 49 450 68 499 85 600 . Konsumtion . . . . . . . . . . 8 855 11 900 607 700 36 349 44 900 45 811 57 500 . Bruttoinvesteringar. . . . . 8 186 10 000 4 270 5 300 10 680 12 550 23 136 27 850 . Finansiellt sparande * (= 7—8—9). . . . . . . . . . . —— 10 —1 000 ——3 024 —3 800 1 573 3 600 —2 353 —3 100 3 366 4 550 _ 448 250

00050

liseras vid en bedömning av den finansiella problematiken i samband med bi— ståndsgivningen. Tabellen utmynnar i en beräkning av det »vfinansiella sparan- det», d.v.s. det nettoutbud (den nettoefterfrägan) av kredit, som framkommer efter redovisningen av varje sektors inkomster och utgifter. En dylik beräkning kan bilda underlag för bedömningen av med biståndsgivningen konkurrerande lånebehov och lokaliseringen av de finansieringskällor, där olika lånebehov kan tillfredsställas. Det bör emellertid framhållas, att beräkningarna är synnerligen provisoriska och att redan siffrorna för 1960 är mycket preliminära och delvis gissade. Siffrorna för 1965 får betraktas som ett diskussionsunderlag för proble- matiken i denna promemoria _ ett försök att ge en totalvy av alla de data och förändringar man har att räkna med, när hela det samhällsekonomiska samman— hanget skall beaktas.

I tabell 2 skiljes mellan fem sektorer. Den offentliga sektorn omfattar både staten, kommunerna och de offentliga affärsverken. Bostadssektorn har tagits ut ur företagssektorn för att särskilja den förras investeringar och därav betingade kreditansprå-k. Även försäkringssektorn har särskilts på grund av den stora be- tydelse ändringar i försäkringssparandets storlek och sammansättning kan beräk— nas få för utvecklingen på kreditmarknaden. Den resterande företagssektorn blir på detta sätt mindre till omfattningen än den som redovisas i nationalräkenskaper- na. Summakolumnen till höger skall i princip ge samma värden för bruttonational- produkten, investering och konsumtion, som förut redovisats i försörjningsbalan- sen. Bl. a. med hänsyn till skatteomläggningen vid årsskiftet 1961/62 har dock vissa prisjusteringar fått göras i den fastprisberäkning, som redovisas för 1965 i tabell 1. Sålunda inkluderar investerings— och konsumtionssiffrorna i tabell 2 de prisförhöjningar, som motsvarar förhöjningen av allmänna varuskatten och ben— sinskatten. En annan justering avser den offentliga konsumtionen, som räknats upp med en antagen årlig löneökning inom den offentliga sektorn på 4 procent.

Den grundläggande förutsättningen för inkomstfördelningen är att både före- tagens och hushållens inkomster (med vissa smärre justeringar) utvecklas i samma takt som BNP. Inkomstfördelningen förblir alltså såtillvida oförändrad. De pa— rantetiska bruttoinkomsterna !för den offentliga sektorn och för bostadssektorn är båda residualberäknade och visar för den förra affärsverkens interna sparande — d. v. 5. den självfinansierade investeringen — och för den senare likaså den del av investeringen, som icke finansierats med bidrag eller lån. Beskattning, pensioner, barnbidrag etc. har beräknats enligt de vid ingången av 1962 gällande reglerna. Försäkringsnettot avser både de obligatoriska försäkringarna och de privata för- säkringsbolagen. År 1960 var försäkringssektorns disponibla inkomst — mätt med kapitalö-kningen — 517 milj. 'kr. för de offentliga försäkringsinrättningarna och 1056 milj. kr. för de enskilda. Motsvarande siffra för 1965 har beräknats till 2 685 milj. kr. resp. 930 milj. kr.

Vid behandlingen av försäkringssektorn möter man ett problem, vars lösning måste bli relativt godtycklig, men inte desto mindre i många avseenden blir av- görande för kalkylens resultat. Vilket antagande skall man göra för det sätt på vilket tjänstepensioneringen kommer att inbakas i löne- och prisstrukturen? Här har nu förutsatts att lönerna inklusive ATP kommer att stiga i samma takt som nationalinkomsten. ökningen i premiebetalningarna ligger alltså med i löneök— ningen från 46 681 milj. kr. år 1960 till 57 900 milj. kr. år 1965, varefter hushålls— se-ktorn »»betalar tillbaka» premierna till vförsäkringssektorn via försäkringsnettot (post 6). Om man i det motsatta fallet låter ATP »bäras» av företagssektorn, så minskar dennas disponibla inkomst och ökar hushållssektorns motsvarande. Skil-l— naden är mycket stor, eftersom premieinbetalningen för den privata sektorns

lönesumma beräknas öka omkring 1 500 milj. kr. Detta arbiträra inslag i kalkylen bör alltså hållas i minnet.

Sedan privata konsumtionen —— restposten i försörjningsbalansen _— minskats med företagens beräknade konsumtion, uppgår hushållens konsumtion till 44 900 milj. kr. Hushållens sparande d. v. s. skillnaden mellan den disponibla inkomsten och konsumtionen blir 4 550 milj. kr. För att man skall få en uppfattning om kal— kylen indikerar ett sparandeunder- eller överskott kan denna siffra jämföras med 1900 års hushållssparande på 3 366 milj. kr. Nu har man emellertid för det första att räkna med att sparandet 1960 var ovanligt stort och för det andra att sparan- det exklusive försäkringssparandet rimligen bör minska allteftersom värdet av A.T.P. växer. Hushållssparandet låg särskilt högt 1960 som följd av konsumtions- ökningen före införandet av omsättningsskatten årsskiftet 1959/60. Genomsnitt- liga sparkvoten för åren 1959 och 1960 var inte mer än bortåt 7 % (mot 8,5 % för 1960) vilket, applicerat på 1960 års disponibla hushållsinkomster, ger ett hus- hållssparande på omkring 2800 milj. kr. ökningen av hushållssparandet från 1960 till 1965 skulle därmed uppgå till 1 750 milj. kr. jämfört med en ökning av de disponibla inkomsterna på nära 10 miljarder kr., vilket implicerar en margi- nell sparkvot på ungefär 0,18. Erfarenhetsmässigt vet vi att den marginella spar- kvoten åren före ]960 (1954—60) uppgick till omkring 0,20. Enligt exemplet före- ligger alltså ungefärlig balans på konsumtionsvarumarknaden eller möjligen ett »deflationsgap» på ett par hundra miljoner kr. Å andra sidan bör man ju med hänsyn till ATP kunna räkna med någon nedgång också av annat sparande än det privata försäkringssparandet. »Defl-ationsgapet» skulle då lätt nog kunna förbyta-s i ett »inflationsgap». Det synes emellertid här röra sig om förändringar vid margi- nalen kring ett balansläge. Bristen på kunskap om det sätt på vilket ATP och andra faktorer kan komma att influera sparvanorna gör det meningslöst med närmare precisering.1

Kalkylen för fördelningen av det finansiella sparandet och där-med bedöm- ningen av olika sektorers villighet och möjlighet att finansiera en biståndsökning blir i stor utsträckning beroende av de förutsättningar som gjorts på olika punk- ter. Man finner emellertid att även vid det använda, för företagen gynnsamma alternativet för ATP:s betalning, företagssektorn likväl uppvisar ett betydande underskott för det finansiella sparandet. Underskottet är större än det var 1960 och mycket större än något år på 50-talet. Det bör vidare observeras, att läget 1965 i viss mån kan anses representativt för hela perioden 1960—65 och karakteri- seras av den relativa åtstramning, som inleddes under 1960 och fortsatt under 1961. Detta innebär att — i motsats till 1960 _— möjligheterna att finansiera in- vesteringarna med medel uppsamlade under föregående »goda» år successivt försämras.

:'Den offentliga sektorn försämrar sin finansiella ställning från ungefärlig Lbalans 1960 till ett underskott på omkring en miljard kr. 1965. Eftersom det är svårt att nu veta något om den slutliga kostnadsfördelningen på flera viktiga utgifts- områden, 'har här ej någon uppdelning gjorts mellan stat och kommun. Det bör dock erinras om att i princip hela kalkylen gjorts under förutsättning av konstan- ta priser. Men vi vet erfarenhetsmässigt att åtminstone ett par procents årlig prisstegring—svårligen kan undvikas. En dylik utveckling tenderar — vid givna

1 Det kan i detta sammanhang konstateras, att skatteomläggningen 1961/62 i och för sig —— med de här gjorda förutsättningarna — kan beräknas öka konsumtionsefterfrågan med ett par hundra miljoner kronor. Utan skatteomläggning skulle kalkylen alltså resulterat i ett deflationsgap på omkring en halv miljard kr. Utvecklingen av de statliga inkomstöverföringarna kan också bli e annan än vad ,som här kalkylmässigt har antagits. Eventuella avvikelser torde få antagas medföra .en ökad konsumtionsefterfrågan.

progressiva skattesatser — att stärka statens finansiella ställning i förhållande till den privata sektorn. Häremot får dock vägas möjligheten av nya utgiftsbeslut, som ej inräknats i siffrorna i tabell 2. (Hänsyn har tagits endast till redan fast- ställda utgiftsnormer och den kostnadsautomatik, som sammanhänger med för- väntade förändringar i antalet pensionsberättigade, i antalet barnbidrag etc.)

Den stora olikheten mellan 1960 och 1965 ligger i den kraftiga expan-sionen av försäkringssektorn, där fonderingen inom ATP vida överväger vad man räk- nar med ifråga om en minskning av ökningstakten för de privata försäkrings- bolagen. Detta får särskilt betydelsefulla konsekvenser för balansen på kredit- marknaden.

Lägel på kreditmarknaden. Man kan nu, med någon fantasi, skissera en utveck- ling på kreditmarknaden som korresponderar mot de förutsättningar, som hittills gjorts för försörjningsbalansen och det finansiella sparandets fördelning. I tabell 3 visas en prognos för efterfrågan och utbudet på kreditmarknaden år 1965. Summasiffrorna i tabellmarginalerna stämmer 'i princip överens med siffrorna för det finansiella sparandet i tabell 2, men har jämkats till runda hundratal miljoner för att om möjligt dämpa intrycket av precision.

Fördelningen av kreditutbudet anges av summakolumnen (E) till höger i ta- bellen. De 3 600 milj. kr. som kommer från försäkringssektorn har fördelats mel— lan offentliga och enskilda försäkringsinrä—ttningar på sätt som redan angivits. Hushållssektorns utbud på 4 600 milj. kr. (jämför 10E i tabell 2) har fördelats med 300 milj. kr. på riksbanken (= en ökning av sedelmängden), 800 milj. kr. på affärsbankerna, 2 000 milj. kr. på övriga banker, 1 000 milj. kr. på obligations- och 500 milj. kr. på aktiemarknaden. Resten av inlåningsökningen till affärsban- kerna, 200 milj. kr. får representera insättningar från företag i och för en ök- ning av deras rörelsemedel. Denna förutsättning innebär att upplåningsbehovet för underskottsföretagen blir desto större jämfört med det netto för denna sek- tors negativa finansiella sparande på 3100 milj. kr., som framkom i tabell 2. Efterfrågan på kredit från företagssektorn blir därmed 3 300 milj. kr. Denna och övriga sektorers kreditefterfrågan framgår av summaraden (8) nederst i tabell 3. Jämfört med tabell 2 har också den kompletteringen gjorts att det offentliga förut- satts lämna bostadslån med ett belopp av 700 milj. kr. Härigenom uppkommer, net-to räknat, ett upplåningsbehov för den offentliga sektorn på 1 700 milj. kr. samtidigt som upplåningsbehovet på kreditmarknaden för bostadsbyggandet re- duceras till 3 100 milj. kr. Slutligen uppträder också överskottet gentemot utlan— det som en kreditefterfrågan på den inhemska marknaden. Denna efterfrågan har förutsatts helt taga formen av en ökning av riksbankens valutareserv.1 Förutom riksbankens »inlåningsökning» i form av ökad utelöpande sedelmängdi har den privata sektorns fordringar på riksbanken antagits oförändrade, vilket i viss mening kan sägas innebära en i och för sig godtycklig förutsättning om »neutral» penningpolitik.

Fördelningen av kreditförmedlarnas utlåning på olika sektorer har schablon-— mässigt anpassats efter institutens traditionella placeringsmönster. Affärsban- kerna har förutsatts låna ut 1 300 milj. kr. till företag och bostäder d. v. s. unge- fär lika mycket som 1960. För att även kunna tillgodose denna utlåning måste de sälja statspapper. (År 1960 såldes för omkring 900 milj. kr. stats- och kommun-' obligationer för att finansiera en ökning av långivningen till företagssektorn på 1 100 milj. kr. och till bostäderna på 300 milj. kr.). Övriga banker (sparbankerna, postbanken, jordbruksk-assorna) har förutsatts att, liksom hittills, placera över-v vägande i bostadslån (denna långivning inkluderar även hypoteksobligationer)..

1 Vi har i tabell 3 för enkelhetens skull bortsett från betalningsbalansens förskjutningspost..

Tabell 3. Prognos för förändringarna på kreditmarknaden år 1965 (Miljoner kronor)

Kreditefterfrågan A'scåfgfåmg B. Bostäder C. Företag D. Utlandet E. Summa Kredituthud 1. Riksbanken ....... 300 300 2. Affärsbankerna. . . . — 300 300 1 000 1 000 3. Övriga banker ..... 700 1 300 2 000 4. Enskilda försäkrings-

inrättningar ....... 400 300 200 900 5. Offentliga försäk-

ringsinrättningar. . . 600 1 100 1 000 2 700 6. Obligationsarkna-

den ............... 300 100 600 1 000 7. Aktiemarknaden. . . 500 500

Summa 1 700 3 100 3 300 300 | 8 400

Läget på kreditmarknaden 1965 karakteriseras av en relativ ökning av det utbud, som härstammar från hushålls- och försäkringssparande, i förhållande till den efterfrågan, som kommer från den offentliga sektorn. Innebörden härav är att det blir relativt litet utrymme på kapitalmarknaden för dennas traditio- nella placerare. Försäkringsinrättningarna får sålunda, förutom den normala lån— givningen till bostäderna, i stor utsträckning i stället tillgodose det upplånings- behov från företagssektorn, som under förhandenvarande omständigheter ej kunnat täckas av de annars dominerande långivarna på detta område, nämligen affärsbankerna. Man skulle alltså ha att räkna med ett efterfrågeöverskott på lån på den långa marknaden och inte, som under 50-talet, ett efterfrågeunderskott. Kompletteringen av utbudet genom försäljningen av statspapper från affärsban- kerna är symptomet på denna situation. Detta är en tendens som gjorde sig märk- bar redan under 1960 och som i stort sett sulle komma att karakterisera hela femårsperioden 1961—65. Den antydda utvecklingen skulle också innebära en fortskridande finansiell försvagning inom företagssektorn och, vid »neutral» penningpolitik, en fortskridande likviditetsförsämring för affärsbankerna. För bäggedera kan visserligen utgångslägets finansiella position sägas vara relativt stark tack vare den under tidigare år ackumulerade likviditetsreserven. Icke desto mindre måste en kumulerad utveckling av här diskuterat slag avsevärt för- svaga dessa sektorers möjligheter att finansiellt medverka i en biståndsgivning.

Avvägningen mellan biståndsformerna: ett exempel

Osäkerheten på så många punkter i framtidsbedömningen gör att en diskussion av avvägningen mellan olika biståndsformer tills vidare närmast får karaktären av pedagogisk exercis. Här skall emellertid rent hypotetiskt diskuteras ett exem- pel, som utgår från en total biståndsgivning på 700 milj. kr. eller omkring en procent av vår nuvarande bruttonationalprodukt.

I den hypotetiska försörjningsbalansen för 1965 (tabell 1) redovisades ett] exportöverskott på 250 milj. kr. och hänsynstagande till förskjutningsposten implicerar en ökning av valutareserven på en halv miljard. kr. En ökning av valuta— reserven kan i och för sig betraktas som ett finansiellt bistånd. Bakom ökningen ligger ju en realprestation, en uppoffring i form av ett överskott på bytesbalan- sen. Karaktären av bistånd till u-länderna är uppenbar i den mån ökningen avser

u-landsvaluta —— den representerar i sådant fall en kortfristig kreditgivning till dessa länder. Men även i det fall ökningen representeras av fordringar på ett i-land, kan detta innebära en hjälp till u-länderna i form av en indirekt kredit. I den mån vårt exportöverskott varit förutsättningen för en direkt kredit från i-landet till u-landet har vi i själva verket övertagit detta lån och presterat ett indirekt finansiell—t bistånd. Vi antar för exemplets skull att av det faktiska över— skottet på bytesbalansen om 500 milj. kr. representerar 200 milj. kr. ett globalt överskott i form av i-landsvaluta, som kan utnyttjas till finansiell u-hjälp. Resten representerar ett ledigt exportutrymme, vars innebörd och utnyttjande för kom- mersiell kreditgivning skall beröras längre fram. Det föreligger önskemål om att av ett totalt obundet finansiellt bistånd på 200 milj. kr. bör 150 milj. kr. vara offentligt och 50 milj. kr. privat. Slutligen förutsättes att vi vill lämna offent- ligt tekniskt bistånd på 200 milj. kr.

Offentligt finansiellt bistånd ...................... 150 milj. kr. Privat finansiellt bistånd ......................... 50 » » Offentligt tekniskt bistånd ........................ 200 » » Kommersiella krediter och direkta privata investerin-

gar .......................................... 300 » »

Summa: 700 milj. kr.

De här diskuterade biståndsformerna berör i olika grad den reala resp. finan- siella balansen i samhällsekonomin. De förändringar, som uppkommer jämfört med det fall att inget bistånd ges, kan i ett fall avspeglas väsentligen i försörj— ningsbalansens poster men i ett annat i förändringar i balansen på kredit- marknaden.

Det offentliga finansiella biståndet på 150 milj. kr. innebärande ett bidrag i form av konvertibla valutor kan tydligen ske inom ramen för den genom det antagna exportöverskottet intjänta ökningen i valutareserven. I den meningen är bidraget alltså av rent finansiell natur och berör varken försörjningsbalans eller inkomstfördelning. Riksbankens valutareserv minskar emellertid, och sta— tens medverkan i transaktionen manifesteras med en motsvarande ökning (ned- gång av minskningen) av riksbankens nettofordran på statsverket. Den privata kreditmarknaden beröres ej.

Analogt kan man tänka sig att det privata finansiella biståndet mobiliserar det resterande, enligt antagandet föreliggande utrymmet på 50 milj. kr. för dylik hjälp. Bidraget kan taga olika former t. ex. av ett utländskt lån, som köps av all- mänheten för sparmedel, vilka annars t. ex. skulle influtit i »övriga banker». Likviden för lånet användes till köp av valutor 'i riksbanken vars absorption av statspapper — vid »neutral» penningpolitik — ökar motsvarande. »Övriga» ban- kers innehav av statspapper blir lika mycket mindre, och totala statsupplåningen beröres ej. Liksom i fallet ovan påverkas ej försörjningsbalansen och ej heller inkomst- och sparandefördelningen. Därav följer bl. a. också att någon särskild skattepolitik ej aktualiseras.

I föreliggande exempel har det inte blivit plats för någon ökning av valutare- serven. Vill man både gc obunden hjälp och öka valutareserven med vardera ett par hundra miljoner kronor, måste överskottet på bytesbalansen öka. Den nöd- vändiga ökningen är icke obetydlig jämförd med valutareservens storlek och de erfarenhetsmässiga variationerna i bytesbalansens saldo. Men den är obetydlig jämfört med bytesbalansens omslutning på omkring 20 miljarder kronor. Relativt små ändringar i de av oss ej kontrollerbara betingelserna för utrikeshandel kan därför ur de här diskuterade synpunkterna få relativt stor betydelse. Den effekt på bytesbalansens saldo, som en förändring av terms of trade i och för sig mot—

svarar, är t. ex. av samma storleksordning som den tilltänkta obundna hjälpen. Härav följer att det är ganska svårt att detaljplanera denna hjälp, så länge den håller sig inom gränsen för något eller några hundratal miljoner kr. årligen. Men så snart hjälpen skall göras större, eller man blir ambitiös beträffande valutareser- ven eller har anledning förvänta stagnation i exportutvecklingen, så aktualiseras någon form av den »real-ekonomiska» politik, som diskuterats i denna prome— moria.

Ett offentligt tekniskt bistånd kan innebära en motsvarande reduktion av den offentliga konsumtionen, t. ex. 'i form av experthjälp. I så fall påverkas varken det offentliga upplåningsbehovet eller den privata sek-torn. Det kan emellertid även vara fråga om användningen av resurser, som annars ianspråktages för pri- vat investering eller konsumtion. I så fall måste dessa resurser frigöras genom någon form av kontraktiv ekonomisk politik t. ex. en räntehöjning för att be— gränsa den privata investeringen och skattehöjningar för att begränsa den pri— vata konsum-tionen. Skatteindragningen skulle behöva uppgå till ungefär lika stort belopp som hjälpen. För den privata konsumtionen skulle ett hjälpbelopp på ett par hundra miljoner kronor betyda en reduktion på omkring 0,5 % — sedan kunde (den reducerade) konsumtionen och hjälpen fortsätta att stiga i oförändrad takt. Skatte- beloppet motsvarar mindre än en procents höjning av omsättningsskatten. En skattehöjning kan dock visa sig svår att realisera i det läge med relativt stark budget, finansieringssvårigheter för företagen och åtstramning på kreditmarkna- den, som förut skisserats. Alternativt kan man tänka sig att den privata konsum- tionen t. ex. begränsas genom lönesparande, och att staten i viss utsträckning fi- nansierar ett tekniskt bistånd, som i huvudsak effektueras i de privata företagens regi. Det bör också erinras om att ett »deflationsgap» kan tänkas komma att före- ligga vid den här diskuterade tidpunkten, och att resurser då skulle kunna ianspråktagas utan någon begränsning av den privata sektorns efterfrågan. Avser deflationsgapet konsumtionsvarusektorn och »slutes» med offentligt tekniskt bi- stånd så ökar — jämfört med siffrorna i tabell 2 — den offentliga konsumtionen med 200 milj. kr. och minskar den privata konsumtionen med samma belopp samtidigt som resp. finansiella sparanden förskjuts i motsatt riktning. Beskatt- ningen behöver ej förändras. I kreditmarknadsexemplet ökar statens upplåning och samtidigt också inlåningen i »övriga» banker. Dessa banker kan absorbera tillskottet i statsobligationer och på så sätt erhålla bättre balans i placeringsför- delningen. Om återigen deflationsgapet föreligger inom investeringssektorn, upp- kommer frågan om resurserna kan mobiliseras med kommersiella krediter eller privata investeringar, eventuellt med stöd av statlig långivning eller kreditga— rantier.

I själva verket representerar _ om man accepterar Långtidsutredningens kal- kyler — 300 milj. kr. av överskottet i bytesbalansen egentligen ett deflationsgap i den privata investeringssektorn. Detta har framkommit som en restpost vid be- räkningen av å ena sidan företagsplanerna för produktion för hemmamarknaden och å andra sidan den faktiska efterfrågan för bl. a. maskininvesteringar som man _ på grundval av samma produktionsplaner — kommer fram till vid en input—output analys. »Gapet» avser i första hand en maskinproduktion på om— kring 300 milj. kr., och här skulle man alltså ha ett utrymme för en bistånds- givning till u-länderna. Dess realiserande kan emellertid tänkas bli beroende på initiativ från statsmakterna och på statliga bidrag för finansieringen. I för— sörjnings- och kreditmarknadsbalanserna har emellertid förutsatts att detta gap utfyllts med normal export och finansierats med valutaförsäljning till riksban— ken. I den mån företagen själva måste finansiera denna export genom export—

krediter, ökar deras eget upplåningsbehov motsvarande jämfört med det redan ansträngda läge, som illustreras i tabell 3. Därigenom aktualiseras frågan om exportkreditgarantier för de kommersiella krediterna och lättnader i fråga om den långfristiga upplåningen ifall det rör sig om direkta realinvesteringar. Om den här skisserade prognosen för utvecklingen på kreditmarknaden är någorlunda realistisk, skulle t. ex. ökat utrymme kunna beredas på obligationsmarknaden, och affärsbankerna på så sätt ges en kanske välkommen avlastning i Sin kredit- givning.

Det bör emellertid avslutningsvis återigen poängteras att den här förutsatta ut- vecklingen på kreditmarknaden är en följd redan av de antaganden om det fi— nansiella sparandets fördelning, som gjordes i anslutning till den hypotetiska försörjningsbalansen för 1965. En annan inkomstutveckling (andra löne- och prisantaganden), en annan skattepolitik, en annan investeringsprognos etc. ger utslag också på kreditmarknadsläget. Och även en utveckling av för denna marknad skisserat slag kan i princip — om så önskas — korrigeras med en kre- ditpolitik, som bl. :a. kan tänkas inkludera ett frångående av riksbankens postu- lerade »neutralitet». De diskuterade kreditmarknadsproblemen kan därför betrak- tas som sekundära i förhållande till den grundläggande frågan om balansen på olika och speciellt för biståndsgivningen viktiga marknader för varor och tjänster. I första hand blir det därför fråga om att komplettera försörjningsbalansen både med mer detaljerade och med bättre underbyggda uppgifter.

XIV. Synpunkter på utvecklingsproblematiken

Ännu så sent som vid mitten av 1800-talet såg stora delar av världens nu- varande underutvecklade områden ut ungefär som fem sex hundra år tidi- gare —— de var stationära samhällen. Sedan dess har emellertid den väster- ländska materiella utvecklingen lett till starkt vidgade kontakter mellan u-omrädena och de för vart är allt rikare industriländerna —— i fortsätt- ningen kallade r-länderna.

Alltjämt är som bekant fattigdomen i u-länderna starkt framträdande. Att döma av den bristfälliga statistiken över produktionens utveckling i dessa länder har åtskilliga av dem knappast haft någon egentlig ökning av sin reala nationalprodukt per capita under senare årtionden. Med re- servation för det statistiska materialets brister kan anföras uppgifter över nationalprodukten per invånare av storleksordningen 150—500 kr. per år för åtskilliga u-länder, bl.a. Indien, Pakistan, Indonesien och Libyen, samt 500—1000 kr. för andra, såsom Brasilien, Ceylon, Ghana, Irak, Iran och Förenade Arabrepubliken.

Jämförelser med r—ländernas 10 å 15 gånger större per capita-national— produkter markerar den starka kontrasten mellan r—länder och u-länder. Den konkreta innebörden härav fattar vi dock först vid direkta iakttagelser av hur människor lever i skilda delar av världen.

En mängd impulser har utgått från de dynamiska r-länderna och fört in främmande kulturelement i u-regionerna. I dag befinner sig de flesta u-samhällen i en svår, spänningsfylld omvandlingsprocess. Mycket i deras traditionella kulturmönster består dock, delvis som ett hinder för ekonomisk utveckling efter västerländska linjer.

Möjligen kan man se saken så, att åtskilliga u-samhällen står inför en utvecklingsvall, som måste genombrytas, innan de blir delaktiga av eko- nomisk tillväxt på bred basis. Deras kontakter med r-samhällena har gjort dem medvetna om sin djupa fattigdom, om vidden av den klyfta, som skiljer dem från r-samhällena och om att klyftan antagligen är på väg att vidgas snarare än minskas.

Anm. Föreliggande promemoria, som utarbetats av professor A. Östlind, innehåller vissa personliga reflexioner över utvecklingsproblematiken. Den gör ej anspråk på att vara uttömmande eller systematisk.

2 1 2 Förutsättningar för u-hjälpen

Det stationära samhället

För att få en lämplig bakgrund gör vi oss inledningsvis en bild av ett sta- tionärt samhälle, där livet fortskrider i samma banor generation efter gene— ration. Tekniken är primitiv och oföränderlig. Hårt kroppsarbete är ofrån- komligt, utom kanske i områden med synnerligen rika naturtillgångar och god balans mellan naturtillgångar och folkmängd.

Folket odlar sitt ris, fiskar och bygger sina hyddor så som det gjort sedan urminnes tider. Folkmängden ändras inte avsevärt. Höga födelsetal neutrali- seras av hög dödlighet, särskilt barnadödlighet. Även befolkningens ålders- sammansättning är tämligen fixerad.

Förmögenheterna och inkomsterna i samhället är fördelade efter ett visst schema. Majoriteten av folket lever måhända vid existensminimum _ varken sämre eller bättre än tidigare generationer gjort. En ekonomisk överklass existerar i många stationära samhällen. Dess rikedom består mest av jord, som är huvudbeståndsdelen i samhällets samlade realför- mögenhet, vartill kommer boskap, enkla bostäder, dragdjur, kärror, far- koster, redskap och vissa varulager.

Det stationära samhället har stelnat i en mall och är i grunden strängt konservativt. Dess hierarkiska stomme, dess materiella och andliga kultur kan vara fotade på auktoriteten hos teser, vilkas innehåll icke sätts i fråga utan behålls oförändrat under generationer. Dessa teser framstår ofta för västerlänningen som orimliga eller obegripliga (den heliga kon i Indienl).

I vissa u-regioner, t. ex. i Fjärran Östern, har den andliga kulturen rika nyanser och övertoner. I t. ex. Indien är den manifesterad i en förnämlig klassisk litteratur och i monumentalbyggnader _ tempel, palats och för- valtningsbyggnader _ vilkas mäktighet, skönhet och patina ropar ut ett den nedärvda kulturens noli me tangere till eventuella bildstormare. De ålderdomliga trosdogmerna och levnadsformerna har i bl. a. Indien en pres- stige, som gör dem svåråtkomliga för kritik. I andra u—regioner är emellertid så ej fallet, och där kan utvecklingsproblemet vara mindre svårlöst.

I det stationära samhället använder man samma enkla jordbruks- och fiskeredskap som farfar och far, utan att fråga efter någonting bättre. Man tillber samma gudar som de gjorde, med samma ceremonier och enligt sam- ma ritual, godtar motståndslöst de nedärvda förmögenhets- och inkomst— olikheterna. I vissa u—regioner föds man inom ett högt eller lågt skikt av hierarkin, och där förblir man till döddagar _ en är brahmin, en är paria. De regler, som utbildats för samlevnaden mellan människor, t. ex. ur skilda kaster, kan vara sakrosankta.

I det »renodlade» stationära samhället, sådant det utbildats bl. a. i delar av Sydöstra Asien, begränsas utrymmet för skapande fantasi av allehanda tabun: Just så skall man tro, tänka och bete sig! Alla tankar av värde har

redan tänkts av de gamla auktoriteterna i historiens gryning. Dessa tabun med sina diktat om vad som är »fint», »ståndsmässigt» etc. binder även konsten och vetenskapen, som med förkärlek sysslar med uttolkning av den klassiska litteraturen, enkannerligen vördade religiösa skrifter (i In- dien, t. ex. utges varje är ovanligt många religiösa böcker).

Det stationära samhället kan ha jämvikt och stadga. Det kan vara har— moniskt i den meningen, att flertalet människor accepterar sin tillvaro så— dan den är med resultat att Vissa allvarliga spänningstillstånd av väster- ländskt slag lyser med sin frånvaro. Dock äger Malthus befolkningslag ofta tillämpning: levnadsnivån för folkets flertal kan vara synnerligen låg, sjuk- ligheten stor, hygienen bristfällig och livet ensartat, enligt västerländsk måttstock.

Där auktoritetstron och den pietetsfulla konservatismen sitter i högsätet, är de urgamla trossatserna och levnadsreglerna absolut tvingande för indivi- den. Att en utomstående till äventyrs finner dem bisarra eller groteska är lika följdriktigt som irrelevant, sett mot det stationära samhällets horisont. I vissa u-samhällen gäller, att bröllop och begravningar måste ordnas stånds- mässigt, även om kostnaden för ceremonier, festligheter och gåvor är pres- sande. Den det åligger att ordna festligheterna lånar hellre pengar till ocker- rånta _ kanske till 8_10 % per månad — än han riskerar att bli till åt- löje genom att styra ut sig i för trånga spenderbyxor.

I den mån förändringar sker, kommer de utifrån. Skörden och fiskelyckan växlar, naturkatastrofer inträffar, konflikter uppstår med andra sam- hållen.

Det stationära samhällets sönderfall

Som regel är det först under de senaste hundra åren, som r-länderna etable- rat så intensiva, djupgående och bestående förbindelser med de stationära samhällena i Afrika, Asien och Sydamerika, att dessas traditionella livs- och trosformer börjat luckras upp. Kontakterna har fört in nya livsavgö- rande element i de dittills stationära samhällena, element så märkliga och så kraftfulla, att de tillvunnit sig växande uppmärksamhet och prestige bland u-folken. En ny värdeskala har trätt fram som rival till den nedärvda och därmed har en mängd nya ambitioner och behov framträtt på arenan. Spänningar av sådan styrka har utlösts, att grunden för det stationära sam- hället börjat rämna.

Uppluckringsprocessen har fått större kraft, i och med att den väster— ländska vetenskapen och tekniken för vart år avsatt alltmer häpnadsväc— kande resultat. U-människorna förnimmer allt starkare sina egna samhäl- lens begränsning, dessas oerhörda tekniska och ekonomiska underlägsenhet.

Tillika har människorna i u-länderna i växande grad blivit förtrogna med huvudinnehållet i västerländska politiska ideologier, främst parlamentarisk demokrati och socialism. Det har vidgat deras vyer, gjort dem medvetna

om sina mänskliga rättigheter och kommit dem att kritisera de föreställ- ningar om samhälle och individ, vilka ingår i deras kulturarv.

De nya samhällsidéerna har utlöst en politisk och kulturell spänning, som i många u-länder resulterat i hårda motsättningar mellan skilda samhälls— grupper, å ena sidan de grupper, som av idéella, materiella eller andra skäl slår vakt om traditionella värden _ t. ex. klasstruktur, organisations- och ägandeförhållanden, religiösa tabun, produktionsförhållanden och under- visningsformer, å andra sidan radikala samhällsgrupper påverkade av väs- terländska kulturinflytanden. Inom bägge grupperna kan finnas undergrup- per, med inbördes oförenliga åsikter om mål och medel.

Inom de traditionella samhällsskikten kan, förutom prästerskapet (inkl. »medicinmännen») finnas en mäktig, men numerärt obetydlig undergrupp av besuttna, främst storgodsägare och aristokrater, samt en numerärt mycket stor undergrupp av traditionsbundna fattiga människor (t. ex. små— bönder, arrendatorer, hantverkare), majoriteten av dem analfabeter utan djupare kontakt med västerländska idéer.

Inom de radikala samhällsskikten märks ej sällan både en liberalistisk grupp med förankring i vissa intellektuella kretsar och med stöd från före— tagare inom den framväxande industrin och handeln, vilka har relativt hög uppskattning av en fri marknadshushållning, en »socialdemokratisk» grupp som önskar planhushållning, vittgående socialreformer m. m. samt en kommunistisk grupp, som inte tror att utvecklingsprocessen skall kunna få tillfredsställande tempo annat än vid samhällsomdaning efter kommunis- tiska linjer.

Tillika bör understrykas att framträngandet av västerländska kultur- inslag i de gamla u-samhällena ofta skapar nya minoritetsproblem, t. ex. genom att vissa folkgrupper framträder som speciellt konservativa eller radikala eller genom att kristna trosformer vinner proselyter.

Utvecklingsproblematiken har i grunden påverkats av framstegen inom den västerländska medicinen. I och med att u-länderna fått hjälp av Väster- landet och även själva lärt sig att nödtorftigt bekämpa farsoter och minska folksjukdomarnas härjningar, har de kunnat nedbringa dödstalen, dock ännu ej tillnärmelsevis till r-ländernas nivå. En epok av snabb folkökning har inletts i stora delar av u-världen.

U-samhällena har hamnat i ett än hårdare malthusianskt dilemma än de förut befann sig i. En folkökning med 21/2 ä 3 % per år (ränta på ränta) är ej ovanlig i u-länderna. Befolkningsprognoserna tyder på att flera u-samhällen endast har mycket kort tid på sig för att bryta igenom »ut- vecklingsvallen» och bli delaktiga av ekonomisk tillväxt på bred front, om de skall kunna någorlunda bemästra de svåra försörjningsproblem, som folkökningen mänskligt att döma måste ge upphov till.

Den onda cirkeln

Den starka folkökningen i u-länderna är ett hinder för strävandena att höja levnadsnivån över hungergränsen. Apatin är redan rätt utbredd i vissa u-regioner och den kan befaras gripa omkring sig, bl. a. därför att kon- takten med västerlandet inför nya jämförelseobjekt i bilden. Under den fortgående uppluckringen av nedärvda trosdogmer och livsformer uppstår på sina håll ett kulturellt vacuum.

I u-regioner, som redan är överbefolkade, som fallet är främst i delar av Asien, gör folkökningen det svårt att höja produktiviteten inom jordbruket, som ju alltjämt är huvudnäringen i flertalet u-länder. Där småbruken do- minerar, resulterar folkökningen i att brukningsenheter, som redan nu är i minsta laget, i samband med arvskiften hopplöst splittras: kontrasten mellan hushållens storlek och jordplättarnas litenhet blir alltmer skräm— mande. I länder, där ett litet skikt av rikt folk äger det mesta av jorden, kan folkökningen skärpa kraven på jordreformer, samtidigt som den försvå- rar en varaktig lösning av jordfrågan.

Överskottet på arbetskraft på landsbygden växer gradvis och resul- terar i en allt större öppen och dold arbetslöshet, som utarmar jordbruks- befolkningen och demoraliserar ungdomen, dessutom tvingar folkökningen fram en utflyttning från landsbygden till städerna, som tyvärr inte mot- svaras av en likvärdig tillväxt av sysselsättningsmöjligheterna i stadssam- hällena.

I många u-länder har städerna vuxit oerhört de senaste årtiondena. I tropiska u-länder finns nu ett flertal miljonstäder, där fullständigt utblot— tade människor sover på gatorna eller >>bor>> i eländiga hyddor med fuktiga jordgolv, otäta tak, utan sängar, uppvärmningsanordningar och elemen- tär hygien.

Utvecklingsvallen svår att genombryts

Endast en väg kan leda ut ur denna fruktansvärda kris. Arbetsformer, lev- nadsvanor, kanske också trossatser _ hela livssynen måste ändras i grund för att massnöden skall kunna utrotas. Det gäller att få i gång en social, ekonomisk och teknisk utvecklingsprocess, där kuggarna griper i varandra, så att slutresultatet blir högre produktivitet, utrotande av massfattigdo- men och stigande välstånd samt en »hanterbar» befolkningstrend.

Sysselsättningsmöjligheter måste skapas så att människorna redan i unga år dras in i ordnat, produktivt arbete.

Den dystra sanningen är, att vi inte vet hur nydaningsprocessen skall kunna forceras i erforderlig grad. Vi har ingalunda situationen under kontroll.

Vi kan göra u-människorna immuna mot smittosamma sjukdomar genom seruminjektioner. Men att spruta in västerländsk förnuftsmässighet i dem

går inte. Den är produkten av en lång historisk process, av ett sekelgammalt giv-och-tag-förhållande mellan produktionsordning, vetenskaplig grund- och målforskning, socialbeteende, utbildning, uppfostran, trosformer och materiella livsbetingelser. U—folken har ett helt annat kulturarv, vilket de int-e kan lägga av sig utan vidare. Den första förutsättningen för en djupare förståelse hos u-människorna för västerländska kulturvärden är att de lär sig läsa och skriva samt att de via tidningar, böcker, film, radio etc. får nya utblickar.

Sedan »samhällsbalansen» i u-regionerna blivit störd genom kontakter med r-kulturen, har u-samhällena fått abnorma drag, bl. a. som följd av folk- ökning och åtföljande arbetslöshet. U-länderna måste söka sig fram efter nya linjer. De måste snabbt se till att skaffa sig ett mer tidsenligt jordbruk, att få igång lokala utvecklingsprojekt såsom bostads-, skol-, bro- och väg- byggen, brunns- och bevattningsanläggningar och antimalariakampanj er, att påskynda industrialisering om än i primitiva former.

Men stötestenarna är förtvivlat många i ett konservativt, genomfattigt samhälle, byggt på auktoritetstro. Fixa trosdogmer, vidskeplighet, undernä— ring, sjuklighet och apati, avsaknad av elementär bildning, brist på arbets- disciplin, brist på kunniga lärare och arbetsledare liksom på realkapital och byggnadsmateriel, brist på effektiv marknadshushållning och förvaltning, realistisk ekonomisk planering m. ni. gör det svårt att nå snabba resultat.

R-ländernas uppgift är att hjälpa u-länderna att få igång en utvecklingsprocess på bred front R-länderna måste bygga upp sitt u-bistånd på den arbetshypotesen, att u-arbetskraft i stor skala skall kunna mobiliseras för rationell produktion inom överskådlig framtid. Till och med för våra dagars r-länder med deras effektiva industrier är det uteslutet att skänka u-ländernas 2 000 milj. män- niskor vad de behöver för att nå upp till och hålla sig kvar på en människo- värdig levnadsnivå. R-länderna måste inrikta sig på att till u-folken för— medla de kunskaper etc., utan vilka dessa folk saknar möjligheter att för- sörja sig i folkökningens tidevarv. U-folken måste snarast bli delaktiga av den ekonomiska tillväxten.

I initialstadiet, som sträcker sig så långt in i framtiden som vi kan se, krävs stora r-leveranser av såväl know-how som av kapitalutrustning. Flertalet u-länder har tills vidare alldeles för blygsamma exportintäkter för att kunna betala r-länderna mer än för en liten bråkdel av de leveranser av r—varor och r-tjänster, utan vilka de inte kan reda sig. Endast u-länder med rika naturtillgångar (f. n. främst olja och malmer eller en väl utbyggd plantageekonomi) har nämnvärda exportintäkter.

Givet är, att t. ex. Pakistans och Indiens exportintäkter på 18 resp. 16 kr. per invånare och år inte förslår till någon större import av realkapital och know-how från r-länderna, helst som en del av intäkterna går åt för betalning av oundgänglig import av råvaror, halvfabrikat och konsumtions- varor.

Kronor per Kronor per

capita capita Hongkong ............... 1 005 Burma ................... 49 Malaja-Singapore ......... 787 Indonesien ................ 45 Ceylon .................. 197 Pakistan ................. 18 Filippinerna ............. 98 Indien ................... 16 Thailand ................ 73 Laos ..................... 5 Cambodia ............... 57

Härtill kommer det välbekanta förhållandet, att u-exporten i många fall sker till marknader, där priserna är starkt fluktuerande, med påföljd att exportintäkterna förskjuts kraftigt år från år. Ur Economic Survey of Asia and the Far East 1959 hämtar vi följande data för perioden 1948—58 över de genomsnittliga procentfluktuationerna år från år i vissa råvaru- exporterande ECAFE-länders export.

Pris ( = Dollar unit Volym Dollarvärde value) Burma ............................. 8 15 14 Ceylon ............................. 7 4 9 Kina: Taiwana ...................... 10 20 15 Federation of Malaya, Singapore ...... 15 8 18 Indien ............................. 13 8 11 Indonesienb ......................... 14 7 16 Pakistanb .......................... 14 12 17 Filippinerna ........................ 10 10 13 Thailand ........................... 8 10 10 (Genomsnittsvärde för ovannämnda län- derc) ............................. 12 9 14 Källa: Beräkningar av ECAFE Secretariat & 1952—1958 b 1950—1958 cVikter: 1953 års exportvärden

Marknadshushållningen visar sina sämsta sidor i u-länderna

För en ekonom är det påfallande, hur stark skepsis mot marknadshushåll- ningens möjligheter, som han konfronteras med i u-landet. Det är be- gripligt, eftersom u-människornas kontakter med och erfarenheter av en »fri» marknadshushållning inte gärna kan göra dem särdeles entusiastiska. Det som i Västerlandet idag ger marknadshushållningen prestige är dess egenskap av katalysator i en högdynamisk industriell utvecklingsprocess, där vi alla ser hur gräset gror. Där blir hela folket delaktigt av produk— tionsökningens frukter och där drivs konkurrensen efter hand in i mer produktiva former, förefaller det.

1 Sveriges årliga exportintäkter per inv. är nu närmare 2000 kr. per år.

I ett fattigt, stagnerande agrarsamhälle däremot visar marknadshushåll- ningen ofta sina sämsta sidor. Där är det vanligt, att marknaden manipu- leras från den kommersiella sidan. Ett fåtal »profithungriga» affärsmän är mellanhänder vid böndernas försäljning av sitt" överskott, de är mono- polistiska importörer i kraft av importlicenser, uppträder som penning- ' lånare till ockerränta etc. Ofta finner affärsmännen det lönande att, kanske i samverkan, operera med mycket höga handelsmarginaler utan att dessa motsvaras av några synbara prestationer till förmån för högre produktivitet i jordbruk, transportväsen eller stadsnäringar. Marknaden framstår i månget u-land — trots att den är oumbärlig _ som en mekanism för utsugning av den stora massan av folket.

Därtill har marknadshushållningens utveckling i stora delar av Asien och Afrika varit förknippad med den hatade kolonialismen och med upp- byggandet av en statlig och kommunal förvaltningsapparat, som utnyttjats av inkompetenta, ibland svältavlönade tjänstemän för uppnående av pri- vata ekonomiska fördelar genom systematisk korruption. I stora u-regioner finns en illegal marknad för värdefulla förvaltningsprestationer (av ty- pen utfärdande av byggnadstillstånd, arbetstillstånd, kompetensintyg, im- port- och valutalicenser etc.). Existensen av denna utmanande marknad för förvaltningstjänster är nog ägnad att diskreditera marknadshushåll- ningen i dess helhet, och inte minst det privata förvärvsintresset som grund- val för samhällshushållningen.

Ytterst har väl allt detta sin grund i att marknaderna i en fattig stagne- rande ekonomi alltid är tummelplats för en hård kamp om en liten kaka, som inte växer. Vad den ene vinner, det förlorar ofta den andre _ ej sällan är det monopolistiska mellanhänder och korrumperade ämbets- och tjänstemän som tar hem vinsterna. Monopolen och korruptionen är i flera u-länder spikar i den diskrediterade marknadshushållningens lik- kista.

I den mån västerlänningen tror på marknadshushållningens möjligheter att — i samverkan med planmässiga offentliga insatser för skapandet av den oumbärliga infrastrukturen för tillväxt _ bära fram en ekonomisk och teknisk utveckling i u-regionerna, bör det ligga honom nära om hjärtat att i dessa regioner det utsås frön till vad han kan godtaga som marknads— huhållning i progressiv form. Men det är inte lätt att i u-länderna upp- rätta något liknande våra högdynamiska och progressiva marknader.

Mycket återstår, innan u-länderna kan förses med en progressiv mark- nadshushållning, vilken står i intimt giv- och tagförhållande till den so- ciala, tekniska och ekonomiska utvecklingen mot högre produktivitet, bättre sysselsättningsmöjligheter, kvalitetsförbättringar, breddning av va- rusortimentet etc. Först i och med att en »fri» marknadshushållning får tillfälle att inom en progressiv privat sektor demonstrera vad den duger till kan den _ i bästa fall — tillvinna sig den prestige hos folket, som

fordras för att en ekonomisk demokrati av västerländskt snitt skall vinna fotfäste i u-regionerna.

Men vi nödgas bekänna, att vi inte ännu kan lämna ett recept på hur det går till att snabbt förvandla en defensiv monopolistisk och nästan invalidiserad u-marknadshushållning till en marknadshushållning? med en progressiv kraft liknande den, som håller på att utlösas på Västeuropas stormarknader.

Inlärningsprocesserna har hög utvecklingspotential En av de mest konsekventa formerna för hjälp till självhjälp är igång- sättandet av inlärningsprocesser i u-länderna. Inlärningsprocesserna bör ha den egenskapen att fortsätta av egen kraft, när de kommit över initial- stadiet. De torde, i den mån de organiseras och bekostas av r-länder, böra vara kemiskt fria från politisk propaganda.

Bland inlärningsprocesserna bör högsta prioritet ges åt dem, där man med en relativt liten insats av lärare, instruktörer och undervisningsmaterial har utsikter att snabbt kunna utbilda ett ansenligt antal u-människor. Till— lika bör det som inläres framstå som så värdefullt för u-befolkningen, att det så snart initialstadiet är till ända framkommer lokala initiativ för att ge de nyförvävade kunskaperna vidare spridning, t. ex. genom utbildning av inhemska lärare och instruktörer. Inlärningsprocesser av detta slag kan sägas ha en hög multiplikatoreffekt, i synnerhet när det inte rör sig om mer komplicerade kunskaper än att spridningsprocessen kan gå snabbt.

Utrotandet av analfabetismen särskilt bland de yngre torde böra ges mycket hög prioritet, och det är möjligt att r-länderna kan ge en avgörande stöt åt utvecklingen i åtskilliga u-länder redan genom relativt modesta leveranser av undervisningsmateriel, tryckpressar, projektionsapparater, etc.

Inlärningsprocesserna kanske bör styras med hänsyn till att det är myc- ket viktigt att nå snabba resultat i form av högre produktivitet inom de mest betydande traditionella produktionsgrenarna, där flertalet u-människor tills vidare är verksamma d. v. 3. inom jordbruk, boskapsskötsel, fiske, transportväsen, hantverk och varuhandel. Lyckas man nå fram till en geo- metrisk progression vid spridningen av t. ex. en ny teknik (att ta två skör- dar i stället för en, att använda ändamålsenliga gödningsämnen, att lära ut hur man bygger bättre fiskebåtar, hanterar moderna fiskeredskap etc.), är det ett stort framsteg.

U-hjälpens strategi Val av lämpliga investeringsprojekt i u-länderna och fastställande av deras turordning (investment priorities) Det är livsviktigt för u-läuderua att bryta den onda cirkeln. I den mån detta lyckas, kan tillgängliga resurser sättas in i positiva utvecklingssträvan-

den inriktade på en successiv höjning av levnadsnivån. För att belysa situationen tänker vi oss att en person kommer in i ett rum, där vatten— kranen står på och det håller på att bli översvämning. Det första han gör är att stänga kranen för att sedan ge sig tid att torka upp vattnet.

Dessvärre går det inte lika snabbt att bryta den onda cirkeln som att skruva av en vattenkran. Medan man arbetar med att .söka en lösning på den onda cirkelns problem, lever ett par miljarder u-människor vidare under svåra umbäranden. Detta faktum kan vi inte vara blinda för.

Kanske tar det 20—30 år eller mer att bryta den onda cirkeln. Under tiden kan vi inte avstå från insatser för att mildra nöden i u-regionerna. Den faktiska biståndspolitiken måste utformas som en kompromiss mellan nödlindrande korttidsprojekt och egentliga utvecklingsprojekt. Nuvarande generationers behov måste vägas mot framtida. Resultat på kort och på lång sikt måste jämföras med varandra, vilket förutsätter någon form av diskontering av framtidsvärden till nuvärden, m. a. 0. ett slags ränte- beräkning. I fortsättningen skall vi dock helt begränsa oss till den egent- liga utvecklingsproblematiken och lämna den humanitära hjälpen utanför analysen.

Vid rådande bristfälliga kunskaper är det svårt att med större precision förutsäga resultaten av skilda insatser. Högt på listan över tänkbara bi- ståndsprojekt kommer, mänskligt att döma, sådana projekt, som kan väntas bidra till att bryta den onda cirkeln.

Forskning rörande u-problematiken, en investering av hög angelägenhetsgrad Inför den osäkerhet vi känner, när vi står inför tvånget att rangordna olika investeringsprojekt, förnimmer vi ett starkt behov av bättre bedömnings- grunder, d. v. 5. vi önskar veta mer om utvecklingssammanhangen. Ju mer vi är beredda att satsa på u-biståndet, desto större anledning har vi att stödja vetenskaplig forskning rörande u-länderna och deras förutsätt— ningar för ekonomisk utveckling.

Redan relativt begränsade forskningsinsatser kan öka våra möjligheter att hushålla effektivt med de resurser vi anslår till stöd åt u-länderna. Även av andra skäl torde forskning rörande u-länderna och rörande metoder att bryta den onda cirkeln böra ges hög prioritet vid utformningen av r-län- dernas u-bistånd. Sverige har än så länge lämnat relativt små bidrag till denna forskning.

Vi torde med fördel kunna anslå medel till forskarcentra för u-prohlem (ett Afrikainstitut i Uppsala, ett Asieninstitut i Stockholm; är det lämpligt med så snäv regional specialisering?), förutsatt att forskare av hög kvalitet kan rekryteras i tillräckligt antal (eventuellt från utlandet). Däremot synes Sverige ej böra upprätta ett eget utbildningscentrum för studerande från u-länderna (språksvårigheterna torde vara alltför stora). Vi kan i stället stödja internationella institut förlagda till ur språksynpunkt lämp-

ligare länder; svenska specialister borde då ställas till förfogande som lärare, instruktörer etc. Svenska forskare torde böra ges anslag även för relativt långvarig forskning i u-länderna och i utländska forskarcentra, där de kan sammanträffa med kolleger och åtkomma speciallitteratur (obs! .behovet av en upprustning av de svenska biblioteken).

Familjeplanering torde komma högt på listan över åtgärder för att »bryta den onda cirkeln»

För svenskarna ligger det nära till hands att ge hög prioritet åt insatser för att hejda eller mildra den folkökning, som i åtskilliga u-länder hotar att försvåra eller omintetgöra strävandena att höja levnadsnivån. De svenska familjeplaneringsprojekten i u-länder är ännu på försöksstadiet. Ger de goda resultat, bör vi vara beredda att mångdubbla våra insatser. En- dast i u-länder, där katolicismen eller kommunismen är starka maktfak- torer, där folkökningen är obetydlig eller där det finns rika outnyttjade naturtillgångar, torde det vara svårt eller ogörligt att vinna gehör för fa- miljeplaneringens idé. Att få denna idé allmänt spridd och förstådd kan visserligen ta tid, men på många håll bör det lyckas, om arbetet bedrivs målmedvetet och tålmodigt.

Även om det skulle lyckas över förväntan att få familjeplaneringens idé spridd och omfattad, måste det dröja länge, innan resultaten börjar visa sig i form av väsentligt lägre takt i folkökningen. I de många u-länder, där folkökningen är ett allvarligt problem, bör alltså u-biståndet utformas i klar insikt om att problemet kommer att bevara sin aktualitet under flera årtionden, såvida icke medicinska landvinningar skulle revolutionera tekniken för den frivilliga barnbegränsningen. (Forskning inriktad på att finna ett lämpligt, billigt och säkert preventivmedel framstår som en in- vestering av allra högsta angelägenhetsgrad.)

*U-biståndet måste satsa på ungdomen

Tills vidare måste tydligen r-länderna utforma sitt u-bistånd under den förutsättningen, att folkökningen i vidsträckta u-regioner kommer att fort- sätta. Vi måste gripa tjuren vid hornen. Står folkökningen inte att hejda inom rimlig tid, får vi söka »turn it to advantage».

I en snabbt växande befolkning är de yngre årskullarna relativt domi- nerande. Detta är en tillgång så till vida, att de unga är mest mottagliga för nya intryck och lättast tillägnar sig nya attityder.

Generationsväxlingar och attitydförändringar hör ihop. När folkmängden stiger hastigt och de yngre årsklasserna är överrepresenterade, kan genera- tionsväxlingen få större effekt på attityderna än när folkmängden är sta- tionär. Men för att u-länderna skall kunna utnyttja detta till sin fördel, 'måste de med r-ländernas benägna hjälp ta verkliga krafttag för att, helst restlöst, lära ungdomen läsa och skriva, ge den god yrkesutbildning, få in

den i ordnat arbete etc. Lyckas detta, mildras det hot mot levnadsstandar- den, som snabb folkökning normalt utgör i ett primitivt samhälle.

Inlärningsprocesserna står i centrum

Den på sistone snabbt växande insikten världen över om utbildningens strategiska betydelse för den ekonomiska tillväxten börjar sätta spår i vårt tänkande. Under de närmaste årtiondena torde de flesta länder konfronteras med en svår brist på lärare och instruktörer inom alla områden av rele- vans för den ekonomiska tillväxten.

Pedagogerna kommer att ställas inför nya problem, bl. a. när det gäller att snabbt få ungdomen i u-länderna att förstå innebörden av ekonomisk utveckling och att mobilisera de krafter och den entusiasm, som finns latent hos de unga. Behovet är stort av läroböcker, filmer och annat åskåd- ningsmaterial etc. Skilda massmedia måste utnyttjas, varvid även den 1110- derna reklamens insikter och erfarenheter av hur människornas attityder och beteendemönster kan påverkas bör komma till användning.

En viktig uppgift är att ungdomen i u-länderna förs in i ordnat arbete eller meningsfulla studier på »fulltidsbasis» d. v. 5. att de får växa upp i en miljö, där det finns arbetstillfällen för alla, där effektiva insatser och ansvarkänsla premieras. Det är av största vikt att hindra att nuvarande och kommande generationer i u-länderna får växa upp i ett samhälle med brist på arbetstillfällen, där apatin är framträdande liksom motståndet mot ra- tionalisering och mekanisering, i vilka man ser ett hot mot de redan alltför knappa arbetstillfällena, och där det kan befaras att brottsligheten griper omkring sig.1

De personella kontakterna hör vidgas mellan ungdom från u-länder och r-länder, kanske i en arhetsgemenskap i utvecklingens tjänst

Vill r-länderna nå snabba resultat inom utvecklingshjälpen, torde de böra sikta på en omfattande personell r-insats i u-länderna. Skall denna ej ställa sig oerhört dyr, måste den nog organiseras antingen efter mönster av Kennedys fredskår eller efter här nedan skisserade linjer.

Ett antal ungdomar i r-länder skulle alltså varje år anställas för att under ett par år utföra arbetstjänst eller assistentuppdrag i ett u-land. Rekryteringen skulle koncentreras på ungdom i 20—25-årsåldern med språkkunskaper och teknisk eller annan lämplig yrkesutbildning samt fysiska och psykiska förutsättningar för att göra en insats i ett u-lands

1 Några u-länder har börjat överväga att införa obligatorisk arbetsplikt i utvecklingens tjänst för ungdom i vissa åldersgrupper, t. ex. 18—20 åringar, bl. a. i avsikt att föra in ungdomen i ordnat arbete, innan de unga riskerar att demoraliseras av bristen på väsentliga arbetsuppgifter i ett samhälle med stor dold arbetslöshet. Skulle sådana experiment slå väl ut, borde r-länderna åtaga sig att hjälpa till med leveranser av erforderliga arbetsredskap, enklare maskiner och transportmedel, tält och annan utrustning. U-ländernas egna kostnader för de ungdomliga. »arbetsarméerna» skulle därmed hållas inom rimliga gränser och arbetsinsatserna bli mer effektiva..

utvecklingsarhete. Det borde inte vara omöjligt att få— fram en del unga kapaciteter lämpade att tjänstgöra i u-länder som tekniker, förmän eller yrkesarbetare, som lärare eller instruktörer eller till äventyrs som assisten— ter åt de äldre och mer erfarna experter, vilka måste hämtas västerifrån till dryga kostnader. Många u-länder lider oerhörd brist på just de slags arbetskraft och de former av know how, som här avses.

Antag att på detta sätt ett par tusen svenskar per år kunde sändas ut för arbetstjänst i u-länder (eller ca 50 000 unga européer och amerikaner, om övriga r—länder engagerade sig för samma form av bistånd). Det skulle redan på några år ge oss en stor kader ungt folk med erfarenhet av utveck— lingsproblem, ur vilken en elit av juniorexperter kunde rekryteras. (Löne- tillägg kan kanske lämnas dem, som under sin tjänstgöring hjälpligt lär sig landets språk.) Kostnaderna behöver inte bli oöverstigliga, om trans- porterna sker t. ex. med charterplan och förläggningsorter ordnas i resp. u-land.

Det vore ingalunda orimligt för Sverige att ta initiativ till internationella aktioner av ovan skisserad typ, t. ex. inom de multilaterala hjälporgan, där Sverige har säte och stämma.

Eventuellt kunde Sverige ensamt skrida till verket, vilket måhända förutsätter, att vårt land koncentrerar en del av sitt växande u-bistånd till ett fåtal länder och där arbetar såväl på djupet som på bredden på grundval av ett ambitiöst regionalprogram bestående av större integrerade bistånds- projekt.

En dylik aktion från svensk sida skulle möjligen kunna underlättas och förbilligas, om myndigheterna i resp. u-land ställde arbetskraft till för— fogande för samarbete med de svenska ungdommarna.

Bör Sverige koncentrera sitt bilaterala u-bistånd till ett fåtal u-länder?

Tills vidare måste det anses vara en öppen fråga, om Sverige bör koncentre— ra sitt bilaterala bistånd till ett fåtal u-länder och där engagera sig ordent- ligt >>på djupet och bredden» (Etiopien, Liberia, Pakistan, Ceylon?) eller om vi bör fördela våra gracer mellan ett flertal länder. Väljer vi den förra linjen, kommer vi att möta allt svårare planeringsproblem, vilka vi inte ens, kartlagt, än mindre genomforskat. Det understyrker vad som ovan sagts om att Sverige snabbt bör få i gång forskning rörande u-ländernas ut- vecklingsproblem och etablera kontakter med den omfattande internatio- nella forskningen på området.

Behov finns givetvis av särskilda svenska forskarinsatser rörande de u— länder, till vilka vi eventuellt väljer att koncentrera vårt bilaterala bistånd. Med dessa länders myndigheter, inte minst deras institutioner för ekono- misk planering, bör ett löpande samarbete etableras, så att Sveriges bi- ståndsinsatser samordnas med resp. u-lands egna reform- och utvecklings—

program. Eventuellt bör Sverige erbjuda dessa länders planeringsinstitut svenska kontaktmän och experter, som är informerade om våra hemma- resurser för utvidgat bistånd, om den svenska industrins kapacitet för leve- ranser av kapitalvaror etc. Tillika kunde Sverige i dessa länder anskaffa tjänstebostäder för svenska experter och forskare, i syfte att underlätta rekryteringen.

Fristående och integrerade u-projekt De egentliga investeringsprojekten torde kunna indelas i fristående 11- projekt, som vi bedömer och värderar relativt isolerat, och integrerade u-projekt, som planeras i ett vidare sammanhang d. v. s. som kuggar i ett större utvecklingsmaskineri.

Än så länge har Sveriges bilaterala u-bistånd i huvudsak bestått av fri- stående u-projekt, framför allt på familjeplaneringens och yrkesutbild- ningens områden.

Efter hand torde emellertid större intresse komma att riktas mot större integrerade biståndsprojekt inordnade i vidsträckta nationella eller regio- nala utvecklingsplaner, där skilda reformer, institutionella förändringar samt utbildnings- och investeringsprojekt ingår samt avvågs och tidsbe- stäms i ett större sammanhang. Därvid skärps kraven på kvalitet och realism hos de skilda u-ländernas och u-regionernas utvecklingsplaner.

De integrerade biståndsprojekten får ej utformas helt teknokratiskt. Något av det mest angelägna är att u-folkens egna resurser, främst av ar- betskraft och naturtillgångar, mobiliseras så snabbt som möjligt, vilket i sin tur förutsätter grundläggande attitydändringar hos ett växande antal u- människor. Investeringsprojekten bör sättas in i ett socialt sammanhang, där inte blott deras »avkastning» i mer begränsad mening beaktas utan även bl. a. deras demonstrationseffekter till förmån för en »modernise- ring» av u-människans attityder.

Vissa slag av inlärningsprocesser och kapitalvarulevcranser har hög prioritet På en del områden torde initialinsatser från r-länderna kunna ge goda resultat utan att behöva dra större kostnader. Det idealiska är naturligtvis, att t. ex. inlärningsprocesser, som igångsätts med hjälp av experter och medel från r-länder, efter det initialsvårigheterna övervunnits blir »själv- matande». Men för detta krävs, att de väcker så stort intresse i u-landet. att dess befolkning för dem vidare med egen kraft och uppbåd av egna finan- siella resurser. Kanske kan u-landet snart nog få fram inhemska lärare, som sprider de nyförvärvade kunskaperna i allt vidare cirklar. Därmed uppnås i bästa fall en spridning i geometrisk progression av nya attityder och nya produktionsmetoder. Avstånd i rummet är otvivelaktigt ett svårt hinder för spridning av nya

attityder. I många u-länder finns ett västpåverkat kulturskikt, men det är ofta lokalt avgränsat, vanligen till huvudstaden eller till några stor- städer, där det är nästan lika isolerat från bybefolkningen som de väster- ländska experterna är.

Problemet är att nå fram till folket i stort med ett övertygande pro- duktivitetsbudskap, att påverka människomassorna i städer och på lands- bygd. Kan resultat nås genom en strategi liknande den som praktiserades vid den tyska västoffensiven i början av andra världskriget för att snabbt nå geografisk djupverkan?l

En chockeffekt till förmån för nya effektivare produktionsmetoder torde uppnås genom att analfabetismen utrotas bland de unga och genom att folket bringas i direkt kantakt med elkraftens, den moderna transport- teknikens, teleteknikens, den västerländska arbetsorganisationens och pro- duktionsteknikens möjligheter.

På sistone har flera u-länder intresserat sig för projekt avsedda att for- cera landsbygdens elektrifiering som ett led i regionplaner för ekonomisk utveckling.

Även om elektricitetens dynamiska roll i utvecklingen erkänns, tvekar man likväl inför de dryga kostnaderna för att bygga upp landsomfattande högspänningsnät eller för att anskaffa dieselgeneratorer i mängd med er- forderlig dieselolja.

Elektrifieringen borde kunna påskyndas genom insatser från r-länder- na, t. ex. genom uppläggning av långa tillverkningsserier för t. ex. diesel- generatorer specialkonstruerade för u-länderna. En mobilisering av industriella resurser för hjälp åt u-länderna kan lämp- ligen grundas på ett »Volkswagen-tänkande» i tekniska frågor. Det bör undersökas, vilka kapitalvarubehov, som är gemensamma för ett flertal u-länder. Vi bör inrikta oss på att få fram enkla, pålitliga, ändamålsenliga och driftbilliga typmodeller, som kräver ett minimum av ingenjörskunnan- de när de väl kommit på plats i u-länderna, beräkna generösa toleranser för oregelmässigheter i smörjning och annat underhåll, tänka på tropik- hettans och tropikfuktighetens inverkan etc. samt kalkylera hur långa till- verkningsserier, som ur olika synpunkter kan vara motiverade.

Privata investeringar och privat teknisk forskning

Staten bör ha en positiv inställning till privata initiativ för överförande till u-länder av know-how, bl.a. genom utsändande av experter och genom

1 Kan vi slå in »pansarktlar» av västerländskt realkapital och tekniskt kunnande,främstiu-länder- nas tätbebyggda jordbruksområden, sedan i områden med mer spridd bebyggelse? För att under- lätta finansieringen kan »pansarkilarna» böra slås in i områden med värdefulla naturtillgångar, vilka därmed blir åtkomliga för exploatering (jmfr LAMCO—projektet). I den mån u-ländernas naturtillgångar ännu är outforskade, är det uppenbarligen en angelägen uppgift att skaffa mer kunskap genom aerial surveys, prospekteringar etc.

upplåtande av svenska licenser för tillverkning av skilda produkter i u-länder.

Eventuellt skulle svenska industriföretag med stor export till u-länder engagera sig i forskning _ kanske i samarbete med utländska industrier — för att få fram produkter avpassade efter u-ländernas ekonomiska, tek- niska, sociala och klimatologiska betingelser. För att stimulera företagen härtill kunde staten låta de företag, som normalt gör väsentliga insatser genom produktion och produktutveckling för u-marknaderna, få sin in— dustriproduktion för u-länderna inordnad under den beredskapsplanering mot lågkonjunktur som sker via arbetsmarknadsstyrelsen. I händelse av svensk recession skulle då t. ex. stålverk, verkstäder och byggnadsmaterial- industri i vårt land, som erfarenhetsmässigt är starkt konjunkturkänsliga, genom statens förmedling och finansiella stöd tillföras beställningar av lämpliga produkter för leverans på fördelaktiga villkor till u-länder.

I den mån vår valutareserv och vår bytesbalans tillåter, bör tillstånd ges för kapitalexport i dylika syften, varvid staten kan överväga att införa någon form av försäkring mot politiska risker för de investerande svenska rättssubjekten, eventuellt på villkor, att den privata investeringen läggs upp enligt den kodex rörande fördelning av kapitalinsatser och inflytande mellan r-intressenter, u-intressenter och u-myndigheter samt rörande ut- bildning inom u-landet självt av yrkesarbetare och folk för högre poster, vilken nu börjar tillämpas vid direkta utländska privatinvesteringar i skilda u-länder, t. ex. Indien.

Handelspolitisk nyorientering till förmån för u-liinderna

De mogna industriländerna torde knappast ha behov av skydd mot import från u-länder, ifall de kan säkra full sysselsättning och hög geografisk och yrkesmässig rörlighet på arbetsmarknaden. Under dessa förutsättningar bör en växande import till t. ex. Sverige av sådana relativt enkla industri- produkter, som u-länderna börjar lära sig att framställa till konkurrens- kraftiga priser, vara ett välkommet bidrag till vår samhällsekonomi. Denna import av u-varor frigör nämligen svenska produktionsfaktorer för fram- ställning av mer avancerade produkter, där vi förmår utveckla en högre effektivitet för arbetskraft och kapital. Den växande importen av u-produk- ter skulle rentav kunna placeras in som en av kuggarna i det maskineri, genom vilket vi drivs till att koncentrera våra resurser på allt mer kvalifi- cerade och givande produktionsområden. Detta är ju det centrala i den ekonomiska tillväxten.

Svensk experthjälp åt u-länderna

Sveriges experthjälp åt u-länderna torde i fortsättningen liksom hittills i huvudsak kunna kanaliseras genom de multilaterala hjälporganen. I den

mån Sverige koncentrerar en stor del av sitt bilaterala bistånd till ett fåtal länder, kan det dock visa sig lämpligt med bilateral svensk experthjälp för dessa u-länders utvecklingssträvanden. Åtskilligt talar för att Sverige bör inventera sina resurser av experter och vetenskapsmän med intresse och fallenhet för att göra insatser på u-området. Om bristen på experter verk- ligen är den allvarligaste flaskhalsen vid ökning av u—biståndet, bör det väl övervägas, om icke biståndsprojekt bör skräddarsys för de disponibla ea;- perterna istället för att myndigheterna först gör upp projektplaner och se- dan med ljus och lykta söker finna lämpliga experter.

januari 1962

XV. Den internationella biståndsgivningen

I denna promemoria lämnas först några uppgifter rörande den totala inter- nationella biståndsgivningens omfattning under de senaste åren och dennas fördelning på givar- och mottagarländer. Därefter redogöres för den bi- ståndsverksamhet som bedrivs av Förenta Staterna, Storbritannien, Tysk- land, Nederländerna, Schweiz samt Danmark och Norge. Detta urval inne- fattar dels de största biståndsgivarna (utom Frankrike), dels några av de biståndsgivande mindre stater som från svensk synpunkt kan ha särskilt intresse. Till detta avsnitt har fogats en sammanfattning av de gemen- samma drag som man kan urskilja i de olika ländernas bistånd. Slutligen beskrivs i största korthet öststaternas biståndsverksamhet.

Biståndets omfattning och fördelning i stort

Vad först angår det bistånd som ovan benämnts handelspolitiskt torde kunna konstateras att hittills inte särskilt mycket uträttats. Det har visser- ligen försiggått ett omfattande utredningsarbete på det internationella planet — främst inom GATT och FN:s råvarukommission — men detta har ännu inte hunnit ge några viktigare konkreta resultat. I fråga om det tekniska och finansiella biståndet har däremot avsevärda insatser gjorts, i främsta hand bilateralt men också genom internationella organisationer. I växande utsträckning gäller detta också om det kommersiella biståndet, där de statliga insatserna hittills huvudsakligen haft formen av unilaterala åtgärder med främsta syfte att underlätta de enskilda företagens export till eller investeringar i u-länderna.

Under senare år har man inom flera internationella organisationer ned- lagt mycket arbete på att statistiskt mäta det samlade biståndets omfatt- ning och dess fördelning på givar- och mottagarländer. Av särskilt intresse förefaller det material vara som sammanställts inom FN:s och OEEC/ OECD:s sekretariat. Inom båda dessa organisationer har man undersökt dels storleken av det totala kapitalflödet från de utvecklade länderna till de underutvecklade, dels hur detta flöde fördelar sig på olika kategorier av

Anm. Denna promemoria har utarbetats av förste sekreteraren i utrikesdepartementet H. Berg.

insatser såsom offentliga och enskilda, bilaterala och multilaterala etc.I Statistiken ifråga motsvarar dock inte exakt de ovan diskuterade bistånds- typerna. Man gör sålunda i regel ingen åtskillnad mellan tekniskt och finansiellt bistånd, troligen av den anledningen att det i många konkreta fall är svårt eller till och med omöjligt att dra en klar gräns mellan dessa båda biståndsformer. Gränsdragningen mellan det bistånd som ges såsom gåva och det som lämnas i form av län har däremot i denna statistik er- hållit en framträdande plats.2 För lånen förekommer även en underupp- delning alltefter kredittidens längd. Det kan i detta sammanhang noteras, att det tekniska biståndet nästan alltid lämnas som gåva, medan det offent- liga finansiella biståndet lämnas bäde som gåva och som lån. Hittills har den större delen av det samlade finansiella biståndet haft formen av gåva, men lånen befinner sig både absolut och relativt i snabbt växande. Vad de statliga insatserna på det kommersiella biståndets område beträffar, ligger det i sakens natur att det i regel är svårt att kvantitativt mäta effekten av dessa. En uppfattning om det enskilda kommersiella biståndets storlek kan erhållas ur statistiken över det privata kapitalflödet till u-länderna.

En viss svårighet innebär det förhållandet, att det råder vitt skilda uppfattningar om vad som egentligen bör betecknas som bistånd. Från vissa länders sida, framför allt Förenta Staternas, har man yrkat på en relativt snäv tolkning av biståndsbegreppet, innefattande endast sådana tillskott till u-länderna där ett benefikt inslag av mer eller mindre utpräglad natur kan urskiljas. Andra stater har yrkat på en mer vidsträckt tolkning, bl. a. under motiveringen att alla kapitaltillskott till u-länderna, även de enskilda, betyder ett avstående från annars möjlig konsumtion eller in- vesteringsverksamhet inom det egna landet samt eventuellt också ger upp- hov till ett valutaproblem. Frågan har, utan att enighet ännu kunnat nås, varit föremål för övervägande inom den av vissa OEEC-länder bildade gruppen för utvecklingsbistånd, DAG (vid OECD:s tillkomst 1961 ombildad till kommittén för utvecklingsbistånd, DAC). Praktisk betydelse har denna fråga bl. a. med hänsyn till den i resolutioner i FN:s generalförsamling fastslagna och även i övrigt allmänt godtagna målsättningen att industri- länderna bör anslå 1 % av sin nationalprodukt till utvecklingshjälp.

1 Följande rapporter från nämnda organisationer har utnyttjats i framställningen ovan: FN-dokumenlen A/4906, International Flow of Long-term Capital and Official Donations, 1951—59 (1961); E/3395/Rev. 1, International Economic Assistance to the Less Developed Countries (1961), E/3556, International Economic Assistance to Under—Developed Countries: Statistics of Official Contributions in 1960 (1961); E/3249, The International Flow of Private Capi— tal 1956—1958 (1959); E/3513, International Flow of Private Capital 1959—1960 (1961); samt OEEC/OECD-rapporterna The Flow of Financial Resources to Countries in Course of Economic Development 1956—1959 (1961) och The Flow of Financial Resources to Countries in Course of Economic Development in 1960 (1961). — En viss skillnad i ländertäckningen föreligger mellan de två organisationernas rapporter så tillvida som Grekland, Jugoslavien, Spanien och Turkiet i OECD-statistiken hänförts till gruppen underutvecklade. I FN-statistiken ingår däremot inga europeiska stater bland dessa länder. På grund av bristen på uppgifter ingår i regel inte öst- staterna i någondera organisationens statistik, vare sig på givar- eller mottagarsidan. 2 En definitionssvårighet vållas av sådant bistånd som rubriceras som lån men som på grund av de starkt bemfika villkoren rätteligen borde klassificeras som gåva (t. ex. bidrag till IDA).

I den av Förenta Nationernas sekretariat tillämpade definitionen av bi- stånd ingår endast vissa offentliga tillskott, nämligen gåvor, lån på minst fem år samt bidrag till internationella organisationer för utvecklingsända- mål. Den av Förenta Staterna använda biståndsdefinitionen synes i det när- maste överenstämma med FN-sekretariatets.1 På grundval av OECD-stati- stiken har i nedanstående tabell sammanställts de biståndsgivande OECD- ländernas hjälp .till u-länderna 1960, dels i milj. dollar totalt, dels i procent av bruttonationalprodukten samma år. Den därvid gjorda avgränsningen av biståndsbegreppet överensstämmer nära med FN—sekretariatets och Förenta Staternas definitioner och innefattar följande poster: offentliga bilaterala gåvor (netto), offentliga bilaterala lån på mer än fem år (brutto) samt offentliga bidrag till internationella organisationer för utvecklingsändamål erlagda under året.2 Länderna har indelats i tre grupper: Förenta Staterna »— som med hänsyn till sin dominerande ställning intar en plats för sig , länder som har eller har haft kolonier och som följd därav i regel också får anses ha särskilda förpliktelser gentemot dessa områden, samt övriga.

OECD-ländernas biståndsgivning 1960

(milj. dollar och % av bruttonationalprodukten)

Milj. dollar %

1. Förenta Staterna ............................ 2 988 0,59

2. Länder med »koloniala förpliktelser» Belgien .................................... 105 0,86 Frankrike .................................. 877 1,51 Nederländerna .............................. 53 0,48 Portugal ................................... 34 1,50 Storbritannien .............................. 432 0,61

. Övriga länder Canada .................................... 75 0,20 Danmark .................................. 6 0,10 Italien ..................................... 26 0,08 Norge ..................................... 5 0,11 Schweiz .................................... 4 0,05 Sverige .................................... 7 0,06 Tyskland .................................. 195 0,29 Totalt 4 807 0,58

Det visar sig, att länderna i grupp 2 genomgående lämnat ett mycket högre bistånd än de i grupp 3. Förenta Staterna svarade för ca 60 % av OECD-ländernas samlade bistånd på 4,8 miljarder dollar. Det kan nämnas, att det sammanlagda biståndet från dessa länder beräknas ha utgjort om- kring 90 % av det totala biståndet till de underutvecklade länderna 1960.

1 Utöver de nyssnämnda tillskotten inräknas också den ökning av de amerikanska tillgodo— havandena i lokal valuta som uppkommer genom livsmedelsleveranser enligt Public Law 480. ” För Förenta Staternas del har också inräknats ökningen av tillgodohavandena i lokal valuta som följd av livsmedelsleveranser enligt P. L. 480. Bistånd för utgifter av militär karaktär ingår inte i siffrorna.

Återstående ca 10 % kom från Japan, Australien, Nya Zeeland samt öst- staterna. Dessa siffror avser den verkligen utbetalade hjälpen. Räknar man på grundval av under året gjorda utfästelser om bistånd, blir kanske OECD- staternas andel något mindre med hänsyn till att utfästelserna från öststater- nas sida under 1960 var många gånger större än deras för biståndsända- mål vidkända utgifter. Även utfästelserna från OECD-ländernas sida var större än den utbetalade hjälpen, men skillnaden var där inte lika markant.

De multilaterala bidragen svarade för omkring 10 % av det totala biståndet från OECD-länderna 1960. Det bilaterala biståndet hade sålunda en klar dominans. Som ovan nämndes, finns inga exakta uppgifter om hur hjälpen fördelade sig på tekniskt och på finansiellt bistånd. Det tekniska biståndet torde dock kunna uppskattas till ca 10 % av den totala hjälpen. Härav be- räknas omkring tre fjärdedelar ha lämnats på bilateral väg och resten via de internationella sammanslutningarna.

Det kan tilläggas, att det offentliga biståndet från OECD-länderna synes ha befunnit sig i snabbt växande under 1950-talet senare del. Biståndet under 1960 var sålunda det största som dittills registrerats.

Ser man på hur biståndet fördelade sig på mottagande länder och om- råden, kan konstateras att den största delen av biståndet de senaste åren tillförts Asien. Under tiden 1 juli 1957—30 juni 1959 kom enligt FN-statisti— ken ca 58 % av det offentliga biståndet på denna världsdel. Afrikas andel utgjorde 23 % och Latinamerika 18 %. Sedan dess torde Afrikas andel ha ökat. Om man tar hänsyn till folkmängden, var Afrika under de nämnda åren den största mottagaren av bistånd: dess hjälp per capita var närmare 50 % större än Asiens. Biståndet till Latinamerika bestod till övervägande delen av lån, medan motsatsen gäller för de båda andra världsdelarna. Lånens betydelse har dock i allmänhet snabbt ökat de senaste åren i förhållande till gåvohjälpen, något som på det hela taget synes stå i överenstämmelse med både givar- och mottagarländernas önskemål.

Biståndets fördelning på enskilda länder uppvisar mycket påtagliga oj ämn- heter, särskilt om hjälpen ställs i relation till invånarantalet. Detta kan illustreras med några siffror hämtade ur FN:s statistik för de två budget- åren 1957—59. I nedanstående tabell anges för ett antal länder det offentliga biståndet till vissa underutvecklade länder, dels totalt för de två åren, dels det årliga genomsnittet per capita. Länderna har ordnats i tre grupper allt- efter storleken av nationalinkomst per capita.

Olikheterna i hjälpens fördelning sammanhänger i hög grad med att de stora biståndsgivande länderna koncentrerar sin hjälp till ett begränsat antal länder, där de har särskilda politiska, militära eller ekonomiska in- tressen, och är delvis en motsvarighet till det ovan konstaterade förhållandet att länder med nuvarande eller förutvarande kolonier hittills lämnat ett större bistånd än övrigt givarländer. En förhållandevis stor del av det ame— rikanska biståndet har gått till Sydkorea, Sydvietnam och Formosa. Det

Totalt bistånd Bistånd per milj. dollar capita (årligt (avrundade genomsnitt i siffror) dollar) Grupp I: Nationalinkomst mindre än 100 dollar per capita Jordanien .......................................... 110 36,30 Sydkorea ........................................... 630 14,13 Liberia ............................................. 17 6,23 Pakistan ........................................... 375 1,91 Burma ............................................. 23 1,59 Indonesien .......................................... 250 1,24 Indien ............................................. 690 0,74 Etiopien ............................................ 30 0,43 Grupp I ]: Nationalinkomst 100—200 dollar per capita Libyen ............................................. 60 31,64 Formosa ........................................... 180 9,14 Guatemala .......................................... 40 5,34 Iran ............................................... 195 3,92 Ceylon ............................................. 45 2,30 Brasilien ........................................... 455 1,05 Ghana ............................................. 5 0,48 Egypten ............................................ 60 0,41 Grupp I II: Nationalinkomst mer än 200 dollar per capita Israel .............................................. 140 24,61 Libanon ............................................ 45 14,60 Chile ............................................... 150 7,69 Colombia ........................................... 205 5,83 Argentina .......................................... 170 2,05 Mexico ............................................. 210 2,04 Cuba ............................................... 17 1,20 Venezuela .......................................... 7 0,26

franska biståndet går nästan uteslutande till tidigare eller nuvarande franska kolonier, medan den brittiska hjälpen i huvudsak koncentrerats till mindre utvecklade områden inom samväldet.

Ovanstående har såsom nämnts endast gällt de offentliga tillskotten till u-länderna. Vid sidan av dessa tillskott — som alltså utgör det egentliga biståndet vid en någorlunda restriktiv avgränsning av detta begrepp —— har också u-länderna på enskild väg tillförts växande mängder kapital. Enligt OECD:s beräkningar uppgick det privata kapitalflödet från OECD-länderna till u-länderna år 1960 till ungefär 3 miljarder dollar netto. Det motsvarade sålunda ca 60 % av OECD-ländernas offentliga bistånd samma år. Det bör dock understrykas, att en betydande osäkerhet vidlåder dessa beräkningar. Statistiken är nämligen delvis mycket bristfällig och bygger på mer eller mindre osäkra uppskattningar. Då i den nämnda siffran alla tillskott på mer än ett år räknats in, innehåller denna också en del poster med relativt kort löptid. Särskilt gäller detta kanske kategorin enskilda stat-sgarxanterade exportkrediter, som 1960 uppgick till närmare 0,5 miljarder dollar. Övriga i det enskilda kapitalflödet ingående kapitaltillskott var de enskilda före— tagens nyinvesteringar, nedplöjda vinster från dotterföretag i u-länderna, enskilda lån samt tillskott via multilaterala organisationer (t. ex. köp av

världsbanksobligationer). I dessa fall torde löptiden i regel vara relativt lång. Det enskilda kapitalflödet till u-länderna bilateralt och genom de in- ternationella organisationerna svarade under 1950-talets senare år enligt FN-sekretariatets beräkningar för drygt 40 % av den totala enskilda kapital- exporten från industriländerna (utom öststaterna). Huruvida detta inne- bär, att de underutvecklade länderna nu får en växande andel av kapital- flödet olika länder emellan är dock osäkert.

Fördelningen av det privata nettokapitalflödet bland u-länderna präglas emellertid av en betydande grad av ojänmhet. Det enskilda kapitalet har hittills framför allt strömmat till länder som exporterar olja eller andra mineralämnen. Fyra oljeexporterande länder, nämligen Iran, Irak, Neder- ländska Antillerna och Venezuela, erhöll sålunda under åren 1956—1958 en tredjedel av den privata kapitalexporten till u-länderna. Ojämnheterna i det enskilda kapitalet-s fördelning har dock i viss mån motvägts av att det offentliga biståndet i högre grad inriktats på länder som ej förmått attra- hera någ-ot nämnvärt privat kapital. På de nämnda fyra länderna kom så- lunda 1956—58 endast 4 % av det offentliga bilaterala biståndet. Till jäm- förelse kan framhållas Indien och Pakistan, som under den berörda perio- den inte alls mottog något utländskt privatkapital netto men tillsammans erhöll 17 % av det offentliga biståndet.

Den totala offentliga och enskilda kapitaltillförseln från OECD-länderna till u-länderna var, såsom framgår av ovanstående, av storleksordningen 8 miljarder dollar 1960. Detta torde ha motsvarat över 90 % av det totala kapitalflödet till ifrågavarande länder. Av kapitaltillförseln från OECD- området föll ungefär en halv procent på Sverige. Förenta Stat-erna jämte de tre största europeiska kapitalexportörerna, Frankrike, Storbritannien och Tyskland, svarade tillsammans för ca 85 %.

Vissa främmande länders biståndsgivning Förenta Staterna Den nuvarande biståndsverksamheten

Det offentliga amerikanska biståndet har hittills övervägande haft formen av gåvor. Lånens andel har dock ökat de senaste åren. Ett annat typiskt drag — gemensamt för alla de stora biståndsgivande länderna — är den multilaterala hjälpens obetydliga roll relativt sett. Under 1959 t. ex. upp— gick offentliga bilaterala gåvor och lån till ca 2 270 milj. dollar, medan det offentliga multilaterala biståndet endast nådde upp till 60 milj. dollar. Den amerikanska biståndsverksamheten har under senare år i huvudsak omfattat tre betydelsefulla program. Vart och ett av dessa kan sägas ha sin speciella anknytning till förhållanden som befinner sig utanför bistånds-

området i strikt bemärkelse. Det viktigaste av programmen baserar sig så- lunda på lagen om ömsesidig säkerhet (Mutual'Security Act, 1954) och står delvis i nära samband med politiska och militära hänsynstaganden. Detta tar sig bl. a. uttryck i att en relativt stor del av denna hjälp går till länder vilka från nämnda synpunkter anses särskilt viktiga. Ett annat bistånds— program är nära förbundet med de omfattande amerikanska överskotts- lagren på vissa livsmedel och råvaror. Till grund för detta ligger den väl- kända Public Law 480 (Agricultural Trade Development and Assistance Act, 1954). Det tredje programmet har kommit till stånd genom en utbyggnad av de lån som beviljas genom Export-Import Bank. Denna bank bildades på 1930-talet med uppgift att främja den amerikanska exporten, vilket allt- jämt är bankens huvuduppgift.

a. Gåvor och lån enligt det ömsesidiga säkerhetsprogrammet har hittills lämnats genom International Cooperation Administration och Development Loan Fund. (Dessa två organ har, som beröres längre fram, hösten 1961 sammanslagits i det nya AID.) Det bistånd som gått genom ICA är av tre slag. Den viktigaste posten är »defense support» —— i årets budget kallad »supporting assistance» — d. v. 5. ett allmänt finansiellt stöd, vilket lämnas som gåva till sådana underutvecklade länder som uppfyller de av kongres- sen fastställda villkoren för amerikanskt militärt bistånd. Mottagarna av detta finansiella bistånd bilda-r »motfonder» i sin egen valuta, vilka används för med USA överenskomna ändamål. Huvuddelen av denna hjälp har de senaste åren gått till Formosa, Sydvietnam, Sydkorea och Turkiet, men även länder som Spanien, Grekland, Iran och Pakistan har mottagit hjälp från denna källa. »Special Assistance» lämnas till länder vilka inte är berättigade till militärt bistånd och vars behov inte kan tillfredsställas på annat sätt. Slutligen har ICA också omhänderhaft det bilaterala tekniska biståndet.

Development Loan Fund inrättades 1957 och blev snart den viktigaste källan för offentliga lån för utvecklingsändamål. Som framgår av namnet, lämnar DLF däremot inga gåvor. Som villkor för lån från DLF fordras bl. a., att projektet ifråga är ekonomiskt och tekniskt sant, att det bidrar till u-landets ekonomiska utveckling, att det föreligger rimliga utsikter till återbetalning samt att landet inte kan erhålla nödvändigt kapital på annat håll (t. ex. från Världsbanken). Räntan har växlat mellan 3 1/2 % för bas— projekt och 53/4 % för vinstgivande projekt. Den maximala kredittiden har varit 40 år; i fråga om vinstgivande projekt har återbetalningstiden i regel dock varierat mellan fem och femton år. Återbetalning har vanligtvis medgivits i låntagarens egen valuta.

Under de två budgetåren 1 juli 1957—30 juni 1959 uppgick USA:s bi- ståndsåtaganden enligt det ömsesidiga säkerhetsprogrammet till 2,7 miljar- der dollar. Härav var ca 1 850 milj. gåvor och 850 milj. lån. Det rent mili- tära bistånd, som också lämnas enligt detta program, ingår inte i de nämnda siffrorna. Beloppet fördelade sig på följande sätt:

Milj. dollar defense support ........................ 1 226 special assistance ....................... 466 tekniskt bistånd ........................ 220 DLF-lån .............................. 698 övrigt ................................. 91

Summa 2 701 milj. dollar

b. En inte obetydlig del av USA:s totala bistånd har haft formen av leve- ranser av livsmedel ur överskottslagren. Sedan detta program tog sin bör- jan 1954, har Förenta Staterna sålt eller skänkt överskottslivsmedel till ett sammanlagt värde av 7,5 miljarder dollar. För det mesta betalar de mottagande länderna för livsmedlen i sin egen valuta. De härigenom upp- kommande amerikanska tillgodohavandena används till största delen till att finansiera utvecklingsprojekt, varvid USA ställer fonderna till förfogan- de såsom Iån eller gåva. En mindre del brukar man dock från amerikansk sida behålla; dessa medel används till att täcka amerikanska statens utgif- ter i landet ifråga (t. ex. för ambassaden) eller för att ge lån till amerikanska företag eller dotterföretag för investeringar i landet (enligt »Cooley Amend- ment»). Sådana lån kan också lämnas till utländska företag om deras verk- samhet ökar avsättningen av amerikanska jordbruksöverskott. För lån en- ligt Cooley Amendment får högst 25 % av de uppstående tillgodohavandena användas.

Genom den stora omfattningen av dessa livsmedelsleveranser har upp- byggnaden av amerikanska fonder i lokal valuta i en del fall blivit synner- ligen betydande. Hur man skall finna användning för des-sa fonder på ett effektivt sätt synes tidvis ha varit ett bekymmer för den amerikanska rege— ringen. .

Som ett exempel på denna biståndsform kan nämnas» avtalen med Indien enligt P.L. 480. Det första av dessa avtal slöts 1956; fram till slutet av 1960 hade ytterligare fyra dylika avtal slutits. Sammanlagt uppgick de överens- komna leveranserna till 2,3 miljarder dollar. Av de härigenom uppstående rupee—fonderna hade ett belopp motsvarande 1,1 miljarder dollar anvisats såsom lån till Indien och 773 milj. som gåva. För Offentliga amerikanska utgifter i Indien reserverades 297 milj. dollar och för utgifter enligt Cooley Amendment 161 milj. De medel som Indien erhållit som lån resp. gåva är avsedda för finansiering av vissa bestämda projekt, i främsta hand av bas- karaktär, om vilka överenskommelse träffats ell-er kommer att träffas mellan de båda länderna. Återbetalningstiden för lånen är 40 år och första amorteringen börjar fyra år efter den första utbetalningen av medlen. Åter- betalning får ske antingen i rupees eller dollar efter Indiens val, och räntan har varierat mellan 3 och 4 %. Ibland har en högre räntesats fastställt-s om återbetalning sker i rupees.

Und—er de två budgetåren 1957—59 ingicks avtal om livsmedelsleveranser enligt P.L. 480 för sammanlagt 1 118 milj. dollar. Den allra största delen,

862 milj., föll på leveranser mot betalning i lokal valuta. Av de härigenom uppstående tillgodohavandena var ungefär två tredjedelar lån och en tredje- del gåva. Äterstående 256 milj. dollar utgjordes av särskilda gåvoleveranser för att lindra nöd.

c. Export—Import Bank tillkom 1934 som en exportstödjande åtgärd. Banken beviljar lån till myndigheter och enskilda företag i utlandet för import av amerikanska varor. Framställan om län kan göras antingen av den utländske köparen eller av den amerikanska exportören eller finansie- ringsinstitutionen. Numera behandlas bankens långivning ofta sås-om en del av Förenta Staternas biståndsprogram, och kongressens bemyndiganden till banken ingår som en anslagstitel i den lag där presidenten också beviljas medel för biståndsverksamhet enligt det ömsesidiga säkerhetsprogrammet. Banken lämnar flera typer av krediter: råvarukrediter, betalningsbalanslån, utvecklingslän och projektkrediter. Råvarukrediterna är av mycket kort- fristig natur, men för de övriga typerna är återbetalningstiden i regel 5 å 10 år. Räntan synes vara den på marknaden rådande. De under budgetåren 1957—59 godkända lånen till u-länderna med minst fem års löptid uppgick till sammanlagt 1 019 milj. dollar.

d. De amerikanska bilaterala hjälpåtagandena under de två budgetåren 1957—59 fördelade sig alltså på de olika programmen på följande sätt (milj. dollar):

Totala varav åtaganden Gåvor | Lån Ömsesidiga säkerhetsprogrammet ....... 2 701 1 854 847 Public Law 480 ...................... 1 118 545 573 Export-Import Bank .................. 1 019 _ 1 019 Summa 4 838 | 2 399 | 2 439

De totala åtagandena under de två åren var sålunda 4,8 miljarder dollar och fördelade sig ungefär lika på gåvor och län. De verkliga utgifterna under samma tid stan-nade dock vid 3,8 miljarder. Dessutom erhöll Förenta Sta- terna 0,4 miljarder i återbetalning på tidigare beviljade lån, varför det pre- sterade nettobiståndet var 3,4 miljarder. Denna summa baserar sig på FN— sekretariatets definitioner av bistånd och av underutvecklade länder. Inga europeiska länder hänföres såsom nämnt i denna statistik till kategorin underutvecklade.

Av de totala åtagandena de båda åren föll ca 70 % på Asien, 23 % på Latinamerika och 7 % på Afrika. Ungefär en tredjedel av hjälpen till Asien gick till Sydkorea, Sydvietnam och Formosa. Bland de länder som mottog amerikanskt bistånd märkes främst Indien (ca 700 milj. dollar i åtaganden 1957—59), Sydkorea (550), Pakistan (400), Sydvietnam (400), Formosa

(200), Argentina, Mexico, Brasilien och Colombia (150—180 milj. vardera). Vissa påtagliga olikheter föreligger mellan de tre ovan berörda programmen ifråga om länderfördelningen. Av biståndet enligt det ömsesidiga säkerhets- programmet och P. L. 480 föll sålunda ca 80 % på asiatiska länder, medan lånen från Export-Import Bank däremot till 70 % avsåg Latin-amerika. De sistnämnda länderna har sålunda fått endast en mycket obetydlig del av sitt bistånd i form av gåvor.

Det kan slutligen konstateras, att den amerikanska hjälpen numera till allra största delen måste användas för köp av varor och tjänster från USA. Enligt ett uttalande av utrikesminister Rusk utnyttjas för närvarande mer än 90 % av landets bistånd för betalningar till Förenta Staterna.

Det nya hjälpprogrammet En livlig debatt har under en längre tid pågått om den amerikanska utveck— lingshjälpens utformning. Det har därvid bl. a. hävdats, att denna inte varit sådan att de uppnådda resultaten alltid motsvarat de gjorda uppoff— ringarna. Den nya administrationen har i syfte att öka biståndets effektivi- tet på vissa punkter sökt omforma detta. Redan i sitt första »State of the Union Message» i januari 1961 förklarade president Kennedy, att han efter hand ämnade föreslå kongressen ett nytt och mera effektivt hjälpprogram. I mars framlade presidenten ett budskap till kongressen om utlandshjälpen, och i maj följde sedan ett förslag till en »Act for International Development». I dessa ingick dels presidentens äskanden för budgetåret 1961—62, dels vissa nya riktlinjer för det amerikanska biståndet. Det var framför allt två viktiga idéer som nu framlades. Dels måste man från den amerikanska administrationens sida ha möjlighet att ikläda sig långfristiga förpliktelser, så att mottagarländerna kan planera sina utvecklingsprogram för flera år framåt. Dels bör det amerikanska biståndets villkor bli beroende av att man i det mottagande landet genomför de ekonomiska och sociala reformer som är nödvändiga för ett påskyndat framåtskridande samt framlägger kon- kreta långsiktsplaner för sin framtida ekonomiska utveckling. Presidenten betonade i detta sammanhang önskvärdheten att skära ned de direkta understöden och i stället lämna långfristiga lån till låg ränta. Han nämnde amorteringstider på upp till 50 år, med återbetalning i dollar.

För att kunna lämna sådana långfristiga utfästelser om bistånd begärde presidenten kongressens bemyndigande att under de närmaste fem budget- åren bevilja utvecklingslån på sammanlagt 8,8 miljarder dollar. Dessa me— del skulle anskaffas dels [genom en upplåning via finansdepartementet på 7,3 miljarder, dels genom att utnyttja återbetalningar på tidigare utländska lån (bl. a. Marshall-hjälpen) till ett belopp av 1,5 miljarder dollar.

Av delvis samma skäl begärde presidenten förlängning av P.L. 480 till utgången av 1966 samt befogenhet att under denna tid ställa jorbrukspro- dukter till behövande länders förfogande till ett sammanlagt värde av 7,5

miljarder dollar, dock inte mer än 2,5 miljarder under något kalenderår. Härigenom skulle överenskommelser på långtidsbasis möjliggöras. Flera regeringar uppges nämligen ha klargjort, att de tvekade att importera livs- medel och fiber enligt P.L. 480 i större omfattning just med hän-syn till av- saknaden av garantier för att programmen skulle fortsätta under en rimlig tid.

För det budgetår som började den 1 juli 1961 begärde presidenten 2,9 miljarder dollar till ekonomisk hjälp. Härav skulle 1,2 miljarder användas till långfristiga utvecklingslän mot låg ränta och återbetalbara i dollar. Till militärt bistånd begärdes 1,9 miljarder dollar. Inalles äskades alltså 4,8 mil- jarder för utländsk hjälp.

Motståndet mot den föreslagna nya utformningen av biståndsprogrammet blev mycket hårt. Särskilt inom representanthuset opponerade man sig kraf- tigt mot ett bemyndigande för presidenten att uppta lån genom finansde- partementet, vilket beskrevs som ett försök att kringgå kongressens kontroll över utgifterna. Medan senaten godkände låneprincipen och den föreslagna perioden för programmet, förkastades förslaget av representanthuset. I ge— mensam konferens enad—es de båda husen i september 1961 om ett femårigt program för utvecklingslän på 7,2 miljarder dollar —— finkl. 1,2 miljarder för det budgetår som började den 1 juli — vilket skall finansieras medelst årli- ga anslag. Presidenten erhåller bemyndigande att ikläda sig långfristiga för- pliktelser inom denna ram, dock med reservation för att kongressen varje år anvisar de nödiga medlen. Kongressen får därmed anses ha åtagit sig att ställa medel till presidentens förfogande, såvida inte några särskilda skäl i motsatt riktning föreligger. Som sådana särskilda skäl anses enligt lagen »bevis på tydlig dålig förvaltning eller om det andra landet försummat att möta sina skyldigheter».

Även i fråga om P.L. 480 visade sig kongressen ovillig att helt gå med på presidentens önskemål. Lagen förlängdes till utgången av 1964. Presidenten får fram till denna tidpunkt slut-a avtal om leverans av jordbruksprodukter mot betalning i utländsk valuta till ett belopp av högst 4,5 miljarder dollar, dock högst 2,5 miljarder under något kalenderår. För att mildra hungers- nöd får presidenten dessutom till slutet av 1964 såsom gåva leverera livs- medel om högst 0,3 miljarder dollar per år.

Det för budgetåret 1961/62 begärda hjälpanslaget på sammanlagt 4,8 mil- jarder dollar för ekonomiskt och militärt bistånd blev också föremål för en ytterst långvarig och segdragen kamp mellan senaten, som intog en relativt välvillig hållning till presidentens äskanden, och det mer restriktiva repre- sentanthuset. Vid den första behandlingen tillstyrkte senaten 4,2 miljarder medan huset stannade vid 3,66 miljarder. Den slutliga kompromissen kom att lyda på 3,88 miljarder dollar, d.v.s. 100 milj. mer än föregående bud- getår. Av denna summa faller 2,3 miljarder på ekonomiskt bistånd -— 250 milj. mer än 1960/61 — och 1,6 miljarder på militärt bistånd. I den ekono-

miska hjälpen ingår 1 113 milj. dollar i utvecklingslän (jämfört med 600 milj. 1960/61). De i det förutvarande ICA-programmet ingående bistånds- kategorierna (defense support, special assistance och technical assistance) har avskaffats och nya underkategorier, delvis baserade på andra gruppe- ringsprinciper än tidigare, införts vid sidan av utvecklingslånen. Det anslås sålunda 425 milj. i »supporting assistance» (mot 907 milj. i defense support föregående budgetår). Vidare anslås 297 milj. till »development grants»; för närmast jämförbara anslag 1960/61, tekniskt bistånd, anvisades då 150 milj. dollar. Till en beredskapsfond (»conti—ngency fund») anvisas 275 milj. och till internationella organisationer 154 milj. dollar. Utöver dessa nya anslag anvisa-de kongressen 70 milj. dollar från tidigare oförbrukade anslag. I anslagen för utvecklingshjälp ingick också 30 milj. dollar för fredskåren, 110 milj. till Inter-American Development Bank samt 62 milj. för den andra inbetalningen på USA:s andel i IDA. Sammanlagt får sålunda biståndet under budgetåret 1961/62 kosta 2,6 miljarder dollar. Därutöver bemyndigas Export-Import Bank att under budgetåret låna ut 1,3 miljarder dollar, varav högst 0,8 miljarder i form av utvecklingslän.

Då presidenten undertecknade lagen om utlandshjälpen deklarerade han, att Förenta Staterna vid biståndets fördelning i fortsättningen särskilt skulle uppmärksamma behoven i de länder som »delar Förenta Staternas syn på världskrisen». Å andra sidan har det på senare är starkt betonats, att den amerikanska hjälpen inte syftar till att tvinga in mottagarländerna i något beroende av USA. Det kan i detta sammanhang noteras, att presiden- ten i december 1961 godkände två lån på sammanlagt 133 milj. dollar för kraft- och aluminiumprojektet Volta River i Ghana.

Ett första väsentligt resultat av den nya politiken på biståndsgivningens område utgör den i Punta del Este den 17 augusti 1961 undertecknade deklarationen om »framstegsalliansen». I denna deklaration uttalas del- tagarnas avsikt att arbeta för vissa sociala och ekonomiska mål, och USA lovar att tillhandahålla en väsentlig del av de 20 miljarder dollar som Latin- amerika för programmets genomförande uppskattas behöva utifrån under de kommande tio åren. Dessa medel skall USA lämna i form av långfristiga lån på upp till femtio år med låg eller ingen ränta. De latinamerikanska sta- terna har å sin sida bl. a. åtagit. sig att ägna en snabbt ökande andel av sin-a resurser åt den ekonomiska och sociala utvecklingen och att genomföra de reformer som är nödvändiga för att alla får del av framåtskridandets fruk- ter. Enligt ett senare uttalande av finansminister Dillon inför ett senats- utskott förutses det offentliga amerikanska biståndet till Latinamerika komma att uppgå till 1,1 miljarder dollar per år. Genom enskilda ameri- kanska investeringar beräknas ytterligare 0,3 miljarder tillföras området, och resten skulle komma från Europa, Japan, Världsbanken och den inter- amerikanska utvecklingsbanken.

Det kan slutligen förtjäna nämnas i detta sammanhang, att det ameri—

kanska biståndet även i fortsättningen till större delen troligen kommer att bli bundet till leveranser från Förenta Staterna. Sålunda har finansminister Dillon vid ett par tillfällen förklarat, att hjälpen till åtminstone 75 å 80 % kommer att reserveras för anskaffning av varor och tjänster från USA så länge landets internationella betalningssituation kräver detta.

Stöd åt enskild verksamhet Från amerikanska statens sida har man gjort mycket stora ansträngningar — kanske större än i något annat land _ för att uppmuntra och stödja de enskilda företagens verksamhet i u-länderna. I korthet må följande konstateras.

Behovet av exportkreditgarantier anses inte ha varit lika stort i USA som i de västeuropeiska länderna med hänsyn till att statliga krediter _ förmedlade av Export-Import Bank — stått till förfogande för export av amerikanska varor. Från affär-slivets sida har dock hävdats, att man va- rit missgynnad genom otillfredsställande garantimöjligheter av kortfris- tig karaktär (s-ex månader eller mindre). För at-t tillgodose des-sa önske- mål och för att stödja exportansträngningarna har möjligheterna till ga- rantigivning betydligt utvidgats i omfattning de senaste åren och förefal- ler nu fullt jämförbara med eller t. o. m. bättre än dem som erbjuds av motsvarande europeiska organ. Genom Export-Import Bank, som omhän— derhar garantigivningen, lämnas sålunda exportkreditgarantier avseende både kommer-siella och politiska risker för 85 % av kreditandelen av le- veranser med upptill fem års kredittid (20 % kontantandel kräves). För krediter under sex månader garanteras en något högre andel. I garanti- programmet medverkar också privata banker och försäkringsbolag vilka utfärdar garantier åt exportörerna och i sin tur erhåller återförsäkring av Export-Import Bank. Nyligen har de privata försäkringsgivarna slutit sig samman i en kapitalstark grupp, Foreign Credit Insurance Association, som bl. a. omfattar de tjugo största sakförsäkringsbolagen i USA. Enligt ett mellan banken och denna sammanslutning träffat avtal svarar parterna lika för de kommersiella riskerna medan banken helt bär de politiska ris- kerna.

Den nuvarande administrationen har i exportfrämjande syfte nyligen bes-lutat införa s. k. finanskr—editgarantier. Dylika garantier, vilka de se- naste åren införts framför allt i Tyskland och Storbritannien, innebär stat- lig garanti för krediter från en enskild kreditgivare, t. ex. en bank eller annat finansinstitut, direkt till en utländsk köpa-re för import från det kreditgivande landet. Finanskrediterna skiljer sig alltså från vanliga ex- portkrediter genom att 'de inte lämnas av exportören utan av en särskild kreditgivare. Finanskreditgarantier kommer nu att lämnas av Export-Im- port Bank till kreditgivande institutioner. Genom detta nya program hop- pas man bl. a. kunna uppmuntra affärsbankerna att i ökad utsträckning

finansiera kredittransaktioner och därigenom befria Export—Import Bank från att sj älv behöva träda in som finansiär.

Staten försäkrar också investeringar i utlandet till fulla värdet mot ex— propriationsrisker, valutakonvertibilitet och krigsförluster (i sistnämnda fall dock 10 % självrisk). Medan dylika investeringsgarantier tidigare i princip lämnades för alla utländska investeringar utfärdas de sedan 1959 endast för investeringar i u-länderna. En förutsättning för att garantier skall kunna ges är att en noteväxling ägt rum mellan Förenta Staterna och landet i fråga. I denna anges de närmare villkoren för landets deltagande i ga—rantiprogrammet. Dylika avtal har hittills slutits med 53 länder, varav dock åtta eliminerades 1959 såsom varande icke-underutvecklade. Ga- rantierna lämnas för perioder på upp till 20 år. Totalbeloppet för utfär- dande av investeringsgarantier har fastställts till 1 miljard dollar. Den 31 augusti 1961 hade 461 garantikontrakt på tillsammans 620 milj. dollar utfärdats. Den 30 juni samma år förelåg hos ICA ansökningar från 350 investerare om garantier på inalles 1,6 miljarder dollar. Därjämte hade inkommit ansökningar på 1,3 miljarder avseende investeringsprojekt i länder med vil-ka bilaterala överenskommelser ännu inte träffats. Några skadeersättningar har ännu ej behövt utbetalas.

Det amerikanska investeringsgarantiprogrammet har av allt att döma slagit väl ut. Den nuvarande administrationen synes också inta en myc- ket positiv attityd till detsamma och har framlagt förslag om en utvidg- ning av systemet. Dessa förslag, vilka godkändes av kongressen 1961, in- nebär att vid sidan av förluster på grun-d av krig, nationalisering och va- lutarestriktioner nu också vissa affärsrisker kan täckas. Presidenten har sålunda fått rätt att försäkra högst 75 % av en investering mot ej särskilt angivna risker. Detta bemyndigande att lämna s. k. allriskgarantier be— traktas som ett experiment. Gränsen för varje garanti har fastställts till 10 milj. dollar och det totala beloppet för sådana garantier till 90 milj. dollar (jämfört med en ram på 1 miljard 'dollar för de vanliga investerings- garantierna). Allriskgarantierna kan också utsträckas till privata län.

Det föreligger inga hinder mot amerikansk kapitalexport eller utlän- ningars tillträde till den amerikanska kapitalmarknaden (givetvis med- un- dantag för öststaterna). Vid erläggande av amerikansk skatt på utländska investeringar medges avdrag med den utländska inkomst- eller vinstskatt som eventuellt betalats (»credit of tax»-principen). Amerikanska dotter- bolag—s utländska inkomster beskattas inte förrän de repatrierats. (Under 1961 framlade dock presidenten förslag om att dylikt skatteuppskov i fram- tiden endast skal—l gälla för investeringar i u—länderna. Detta för—slag kom- mer att behandlas av kongressen innevarande år.) Dessutom har Förenta Staterna slutit ett antal dubbelbeskattningsavtal med andra länder.

Myndigheterna söker vidare uppmuntra privata investeringar i u-län- derna genom en omfattande upplysningsverksamhet om de ekonomiska

förhållandena i dessa länder, genom att sända ut delegationer bestående av statstjänstemän och affärsmän etc. I ett antal underutvecklade "länder har upprättats särskilda »indu—strial development centers» vilka bl. a. fyl- ler konsultativa funktioner på det ekonomiska och tekniska området.

Biståndets administration

Administrationen av hjälpverksamheten har under årens lopp undergått åtskilliga omläggningar och förändringar. För att genomföra Marshall- planen tillskapades 1948 Economic Cooperation Administration (ECA). ECA ersattes med Mutual Security Agency (MSA) som i sin tur avlöstes av Foreign Operations Administration (FOA). Senare ändrades namnet till International Cooperation Administration. Under 1961 påbörjades, så- som ovan antytts, på presidentens förslag en genomgripande omläggning av hjälpens administration i syfte att uppnå större effektivitet. Denna reorganisation går ut på att koncentrera handläggningen av alla bistånds- frågor till ett enda org—an istället för det flertal departement och verk, som hittills befattat sig med dessa frågor. Främst innebär omläggningen en sammanslagning av ICA och DLF till en Agency for International Develop- ment. AID står under ledning av en administrator med rang av biträ- dande utrikesminister. Denne sorterar direkt under utrikesministern och presidenten. AID uppdelas på fyra regional-a byråer med en biträdande ad- ministrator i spetsen för var och en. Dessa biträdande administratörer får samma rang som de »geografiska» stats—sekreterarna (assistant secre- taires of state) inom utrikesdepartementet. Det nya organet tillförsäkras också ett betydande inflytande på utformningen av P.L. 480-programmet, ehuru här också jordbruksdepartementet och chefen för »food-for-peace>- programmet har viss medbestämmanderätt.

Fredskåren har dock int-e hänförts till AID utan til-l State Department. Dess chef har fått rang av statssekreterare. Detta arrangemang synes ha tillkommit på grund av en! önskan att bevara fredskårens separata iden- titet på ett sätt som knappast varit möjligt om den utgjort en del av AID.

Utrikesministern har vidare av presidenten förklara-ts ansvarig för sam— ordning av de olika beståndsdelarna av den utrikesekonomiska politiken, vare sig det gäller handel, bistånd eller något annat. I enlighet härmed har presidenten upplöst det särskilda råd —— Council on Foreign Economic Policy — som han tidigare samrått med i hithörande frågor. Presiden- ten har också bestämt, att den amerikansk-e ambassadören får det högsta överinseendet över all biståndsverksamhet inom sitt tjänstgöringsland.

Storbritannien Hittillsvarande bistånd

Det statliga brittiska biståndet till underutvecklade länder beräknas un- der 1960 ha uppgått till ca 150 milj. pund. Härav lämnades ca 125 milj.

pund bilateralt och 25 milj. pund multilateralt. Detta innebär, att den of- fentliga brittiska hjälpen de senaste åren vuxit kraftigt. Under första hälf- ten av femtiotalet uppgick den till ca 50 milj. pund per år och ännu 1957 till 75 milj. pund. De enskilda brittiska investeringarna i u—l'änderna har de sista 5 å 10 åren uppskattats till över 100 milj. pund per är inkl. re- investerade vinstmedel, Bland de stora givarländerna uppvisar härigenom Storbritannien den relativt sett starkaste tonvikten på enskilda tillskott.

Utgifter för histåndsändamål kan äga rum antingen från mede-l som an- slagits för särskilda departement (t. ex. Colonial Office eller det nya de- partementet för tekniskt bistånd) eller i enlighet med särskild lagstift- ning. De medel som årligen anslås till vissa departement användes på det hela taget till gåvohjälp, och de genom särskilda lagar anvisade medlen ställes för det mesta till förfogande som lån. Van-ligtvis har över hälften av den offentliga hjälpen lämnats som gåva i olika former. Lånens andel har dock snabbt ökat de sista åren och synes nu vara dominerande.

Det bilaterala biståndet har främst gått till dels brittiska kolonier, dels de oberoende samväldesländerna, medan en relativt obetydlig del kommit övriga u-länder till godo. Av det offentliga bilaterala biståndet på ca 120 milj. pund budgetåret 1959/60 tillfördes sålunda kolonierna mer än hälf— ten (65 milj. pund), de oberoende samväldesländerna en tredjedel (40 milj.) och övriga underutvecklade länder drygt 10 % (15 milj. pund). För de tre kategorierna av mottagarländer tillämpas något olika former för biståndsgivning. Hjälpen till kolonierna har huvudsakligen lämnats en- ligt Colonial Development and Welfare Act (senast omarbetad 1959). En- ligt Section 1 av denna lag lämnas både gåvor och lån för i huvudsak of- fentliga utvecklingsprogram. Nästan alla medel som ställts til-l förfogande —— 220 milj. pund för perioden 1946—60 — har utgjort gåvor. Fram till 1964 förutses ytterligar-e dylika utgifter på ca 100 milj. pund. Enligt Sec- tion 2 av lagen kan lån ges av finansdepartementet på sammanlagt 100 milj. pund för femårsperioden 1959—64. Denna möjlighet tills-kapades. se— dan brittiska regeringen vid samväldets ekonomiska konferens i Montreal 1958 tillkännagivit sin avsikt att öka hjälpen till underutvecklade sam- väldesländer. För dessa län tillämpas löpande marknadsränta, d. v. s. för de under 1960 beviljade lånen mellan 5 och 6 %. Avbetalningstiden har varit 25 år med en amort-erin-gsfri period i vissa fall. All hjälp till kolonierna har hittills i princip varit obunden, d. v. 5. den kan användas för import från vilket land som helst eller för lokala utgifter."

Storbritanniens tekniska bistånd till kolonierna bestrides också till stor del från. medel som anvisats enligt denna lag. Detta bistånd, som avser rekrytering av experter, mottagning av stipendiater, utbildning av förvalt- ningstjänstemän, tekniska tjänster 0. s. v., har tidigare omhänderhafts av Colonial Office men håller nu på att överföras till ett särskilt nyinrättat biståndsorgan (jfr nedan).

Statliga medel kanaliseras vidare till koloniernas utvecklingsprogram ge- nom den år 1949 bildade Colonial Development Corporation. CDC åtar sig projekt inom jordbruk, industri, gruvdrift, basinve-steringar etc. på kom— mersiell basis, i regel i samarbete med enskilda företag eller de koloniala myndigheterna. Sitt kapital skaffar CDC genom upplåning, vilken får upp- gå till högst 150 milj. pund långfristigt och 10 milj. kortfristigt. Hittills har CDC:s kapitalbehov tillgodosetts uteslutande genom lån från stats- medel men bolaget kan i princip också låna privat. På lånat kapital får CDC betala råda-nde ränta, och då bolaget har skyldighet att täcka sina kost.— nader sker dess utlåning givetvis också till marknadsränta. Fram till april 1960 hade CDC åtagit sig investeringar på över 100 milj. pund, varav ca två tredjedelar hunnit utbetalas. Bolaget lämnar dessutom tekniskt bi- stånd i ganska stor omfattning. I regel sker detta i anknytning till på— gående projekt men d-ärutöver lämnas sådant bistånd även till oberoende samväldesländer i form av företagsledn-ings- eller konsultativa tjänster.

Utöver de nu nämnda biståndsprogrammen har Storbritannien lämna-t behövande koloniala områden gåvor eller län —— i sista fallet oftast till sub- ventionerad ränta — för att täcka löpande budgetunderskott eller som ka- tastrofhjälp. Dessa medel faller under anslaget »Colonial Services Vote».

Vad de oberoende samväldesländerna angår, beviljas under anslaget »Com- monwealth Services Vote» medel till tekniskt bistånd eller som finansiellt stöd, i båda fal-len såsom gåva. Den viktigaste posten ifråga om det tek- niska biståndet är de anslag som lämnas enligt Colombo-planen. Dessa har bilateral karaktär; Colombo-planen utgör som bekant endast en allmän ram inom vilken länderna i Sydasien överlägger med vissa biståndsgi- vande länder om sina nationella utvecklingsplaner,

Rent kvantitativt sett är dessa gåvobidrag av mindre storleksordning (5 milj. pund 1959/60). Det huvudsakliga statliga biståndet till de obe- roende samväldesländerna ges i form av s. k. Commonwealth Assistance Loans. Dessa. lån introducerades i princip vid den ekonomiska samväl- deskonferensen 1958. Tidigare hade de privata investeringarna varit den primära källan till brittiskt kapital för ifrågavarande länder. Denna möj- lighet befanns emellertid otillräcklig, särskilt för de länder som relativt nyligen blivit oberoende. Ifrågavarande statliga biståndslån infördes därför såsom ett supplement till den privata kapitalexporten, och de har sedan dess snabbt utvecklats till den kvantitativt viktigaste for-men för det statliga biståndet överhuvudtaget. Lånen är tillgängliga för »sunda ekonomiska ut- vecklingsprogram», vilka inte kan finansieras på annat sätt, och utfärdas genom Export Credit Guarantees Department (E.G.G.D.) enligt Section 3 av Export Guarantees Act 1949. Den ränta som tillämpas är rådande mark- nadsränta, d. v. s. den ränta till vilken brittiska staten kan låna för mot- svarande period. Därtill brukar komma en »service charge» på % %. Hittills har detta för låntagarna i regel betytt en ränta på mellan 5 och 6 % . Löptiden

har hittills sträckt sig från 5 till 25 år och den amorteringsfria perioden varierat mellan två och åtta år. Lånen kan endast användas .till inköp av varor och tjänster från Storbritannien eller till bestridande av därmed förknippade kostnader inom det låntagande landet.

Bland de länder som erhållit sådana exportlån märkes Pakistan, Malaya, Ceylon och Nigeria. Den ojämförligt största delen av dem har emellertid gått till Indien. Hittills har Indien beviljats sådana lån till ett sammanlagt belopp av 120 milj. pund, varav 40 milj. avser landets tredje femårsplan (1961—66). Storbritannien har dess-utom under överläggningarna med Indien-konsortiet våren 1961 utfäst sig att under tredje femårsplanen lämna ytterligare ca 50 milj. pund på samma sätt. Det offentliga brittiska bidraget till Indiens tredje femårsplan kommer alltså att uppgå til-1 ca 90 milj. pund. För att belysa användningen av denna typ av lån anges här de olika låne- överenskommelser som slutits med Indien.

1) 15 milj. pund 1958 för utrustning till stålverket i Durgapur. Återbeta- las i fyra lika stora årliga amorteringar 1966—1969. 2) 28,5 milj. pund 1958 för utrustning till Durgapur och andra offentliga projekt samt för annan offentlig och enskild import. Krediten omfattar två delar. Den första delen på 9,5 milj. pund återbetalas i tio amorte- ringar varje halvår under tiden 1964—1969. Den andra delen på 19 milj. pund återbetala-s i trettio vhalvårsamorteringar 1964—1979. 3) 3 milj. pund 1959 till pipe-lines och annan oljeutr—ustning. Återbetal— ning 1964—66. 4) 19 milj. pund 1959 för löpande import. Återbetalning av första delen på 6,3 milj. pund 1965—69, av andra delen på 12,7 milj. pund 1965—79. 5) 10 milj. pund 1960 för löpande import. En tredjedel återbetalas under tiden 1966—70, två tredjedelar 1966—1980. 6) 5 milj. pund 1960 för import av utrustning i allmänhet. 7) 30 milj. pund 1961 för utrustning avseende vissa bestämda projekt (verk- stad för tyngre elektrisk utrustning, gödningsmedelsfabrik, kabelfabrik, sedelpappersbruk) eller för kapitalvaror i allmänhet. Återbetalning 1968—86. 8) 10 milj. pund 1961 för löpande import. Återbetalning 1966—85. 9) Vidare pågår överläggningar om ett nytt lån på 20 milj. pund för ut— vidgning av stålverket i Durgapur. Lånet avses återbetalas inom 25 år. Dessutom har under överläggningarna i Washington lån på ytterligare 29,4 milj. pund ställts i utsikt fram till 1966.

Övriga underutvecklade länder kan få bistånd i form av lån antingen en- ligt exportgarantilagens Section 3 eller från anslag till Foreign Office. Som redan nämts har dock denna hjälp varit av blygsam omfattning i jämförelse med vad som gått till kolonierna eller de oberoende samväldesmedlemmarna.

Fram till 1960 hade exportlån på ca 40 milj. pund beviljats. Ur de nämnda anslagen till utrikesministeriet har Libyen och särskilt Jordanien erhållit räntefria lån. Turkiet har fått ett lån till 53/4 % ränta under OEEC:s auspicier och Argentina ett lån till 31/2 % för finansiering av handeln med sterling- området.

Det kan slutligen noteras att länder som Turkiet, Spanien och Colombia erhållit vissa brittiska konsolideringskrediter.

Stöd åt enskild verksamhet

Som ovan nämnts har privata investeringar varit den traditionella formen för brittisk kapitaltillförsel till de underutvecklade länderna. Den helt do- minerande delen av dessa investeringar avser länder tillhörande sterling- området. Inga Valutarestriktioner existerar ifråga om överförandet av kapi- tal till länder inom sterlingområdet. För andra länder brukar tillåtelse ges för direkta investeringar i vilka investeraren avser ta aktiv del, helst med ett kontrollerande intresse. Andra typer av långfristig långivning till länder utanför sterlingområdet är normalt inte tillåtna. Vad beträffar ut- länningars tillträde till den brittiska kapitalmarknaden, fordras finans— ministeriets tillstånd för lån på över 50 000 pund per år. Utländska rege- ringars tillträde är vanligtvis begränsat till kolonierna.

Storbritannien har slutit ett antal dubbelbes'kattningsavtal. Det s. k. credit-of—tax-systemet synes tillämpas i betydande utsträckning. År 1957 infördes dessutom vissa skattelättnader för »overseas trade corporations», bolag som är helt kontrollerade och ledda i Storbritannien men bedriver all sin kommersiella verksamhet utomlands. Dessa bestämmelser innebär i sak, att vinstmedel som användes till ytterligare investeringar är befriade från brittisk skatt. Sådana bolags utdelningar till fysiska eller juridiska perso- ner i Storbritannien är däremot underkastade vanlig brittisk beskattning.

Statliga exportkreditgarantier lämnas av E.G.G.D. enligt Section 1 och 2 av Export Guarantees Act, varigenom exportören kan skydda sig mot kom- mersiella och politiska risker. Det maximala skyddet utgör 95 % för kortare garantier och 90 % för medellånga (upp till fem år). E.G.G.D. kan även läm- na garantier på längre tid än fem år, om detta är nödvändigt för att en brittisk exportör skall kunna bjuda samma villkor som en utländsk kon- kurrent. I fråga om större kapitalprojekt, som kostar mer än 2 milj. pund och där en längre kredittid är nödvändig, kan E.G.G.D. lämna hundra- procentiga garantier direkt till den finansierande institutionen för lån till den utländska köparen. I sådana fall får också femårsgränsen överskridas. De brittiska möjligheterna till export- och finanskreditgarantier anses vara bland de bästa som något land erbjuder sitt näringsliv.

De till brittisk utförsel knutna statliga exportkrediterna innebär natur- ligtvis också ett utomordentligt stöd för de enskilda företagens verksamhet

på ifrågavarande marknader. CDC:s verksamhet torde ävenledes vara av stor betydelse för de enskilda investeringarna i kolonierna. För att under- lätta investeringen av enskilt kapital i samväldet har dessutom bildats ett särskilt finansieringsbolag, Commonwealth Development Finance Co. Ltd. Dess aktiekapital utgör 15 milj. pund, varav drygt hälften satsats av pri- vata intressen och resten av Bank of England. Bolaget kan bidra till be- fintliga privata kapitalkällor men tar inte aktiv del i utvecklingsprojektens genomförande.

Biståndets administration Alla statliga biståndsmedel, oavsett vilken departementstitel eller särskilda program de faller under, inbetalas till en Consolidated Fund som omhänder- has av riksräkenskapsverket (Exchequer). Alla statliga histåndsutgifter, inklusive de ovan nämnda exportlånen, belastas denna fond. De vid budget- årets slut eventuellt kvarstående medlen måste överlämnas till riksräken— skapsverket eller, om de fortfarande behövs, anslås på nytt.

Det yttersta ansvaret för biståndets utformning faller på finansministeriet och de tre utrikesministerierna (Foreign Office, Commonwealth Relations Office, Colonial Office). Som samordnande organ mellan dem finns främst en Development Policy Committee, vilken administrativt är en del av kabi- nettets kansli och som består av representanter på statssekreterarnivå för utrikesministerierna samt en representant för finansministeriet som ord- förande. Den löpande administrationen av såväl kapitalhjälpen som det tekniska biståndet har till nyligen legat i händerna på utrikes-, samväldes- och koloniministerierna. Våren 1961 inrättades emellertid ett nytt departe- ment för det tekniska biståndet, Departement of Technical Co-operation. Detta organ har numera övertagit huvudansvaret för det tekniska biståndet. Dess uppgift är i princip att planera och genomföra Storbritanniens tek- niska bistånd, både bilateralt och multilateralt. Vissa undantag av begränsad betydelse har dock fastställts; sålunda faller t. ex. UNESCO:s verksamhet på undervisningsministeriet. Departementet, som får sitt eget anslag i statens budget, leds av en för uppgiften utsedd minister — ej medlem av kabinettet — och uppges för närvarande sysselsätta över 600 personer (inkl. kontors- personal). Som dess viktigaste konkreta uppgift har angivits rekryteringen av lämpliga personer för expertuppdrag.

Genom inrättande av det nya departementet hoppades man framför allt uppnå en bättre samordning av den hittills administrativt ganska upp— splittrade brittiska hjälpen på utbildningsområdet. Ståndpunktstaganden som gäller de allmänpolitiska aspekterna av utlandshjälpen liksom också alla frågor rörande det finansiella biståndet kvarligger dock inom de tre utrikesministerierna jämte finansministeriet. Fältprojekten övervakas av vederbörande brittiska ambassad.

Förbundsrepubliken Tyskland

Hittillsvarande bistånd

Den västtyska biståndsverksamheten har —- åtminstone fram till 1961 —- vart av klart mindre omfattning än Förenta Staternas, Frankrikes och Stor- britanniens. Särskilt gäller detta om man inte i biståndet räknar in en så— dan post som statsgaranterade exportkrediter av ganska begränsad löptid. Från tyskt håll har som förklaring bl. a. anförts att Tyskland inte, i mot- sats till exempelvis Frankrike och Storbritannien, haft några för detta kolonier för vilka landet måst känna ansvar. Vidare har man förmodligen också ansett sig ha nog av sin egna problem: återuppbyggnaden, gottgörelse till offren för nazismen, återföreningen etc.

Under åren 1956—59 lämnade Tyskland enligt OEEC-statistiken ett offentligt bilateralt bistånd som gåva på endast 17 milj. dollar (bortsett från skadeståndsleveranser och betalningar till Israel på 290 milj. dollar). Motsvarande gåvobistånd var _t. ex. för Frankrike 2 500 milj. dollar, Stor- britannien 555, Canada 164 och Nederländerna 86 milj. dollar. Däremot lämnades från tysk sida under denna tid privata, av staten garanterade exportkrediter på 800 milj. dollar, vilket motsvarade över hälften av alla sådana krediter från OEEC—länderna jämte USA och Canada.

Om tonvikten på exportkrediter är ett för den tyska biståndsverksamheten typiskt drag, är ett annat den stora omfattningen av de medel som ställts till Världsbankens förfogande. Som kapitalkälla för IBRD kommer Tysk— land såsom nummer två efter USA; de senaste åren synes landet t. o. ni. ha legat först. De väldiga tyska valutaöverskotten har uppenbarligen spelat en viktig roll i detta sammanhang. Lånen till Världsbanken har bl. a. bli- vit en utväg att i viss utsträckning hålla valutareservens tillväxt nere.

Under åren 1956—59 lämnade förbundsrepubliken offentliga bilaterala lån och krediter på 415 milj. dollar (brutto före amorteringar). Den kom- mersiella karaktären är dock på denna punkt framträdande. Av nämnda belopp hade endast en dryg fjärdedel formen av finansiella lån. Resten utgjordes av konsolideringskrediter av olika slag: konsoliderade swingkre- diter enligt bilaterala betalningsavtal, EPU-fordringar, fordringar på Turkiet samt _ framför allt _ ett statligt övertagande av till betalning förfallande privata exportkrediter. Räntan har varit den marknadsmässiga, d. v. s. mellan 5 och 7 %, och återbetalningstiden har som regel varierat mellan 4 och 20 år. Statistiken för 1960 utvisar emellertid en betydande ökning av den finansiella långivningen till u-länderna (jfr avsnittet »Nya tyska kre— diter» nedan). Det kan i detta sammanhang nämnas, att en del av denna långivning finansierats medelst avkastningen på ERP-medel, d. v. 5. de fonder som på sin tid bildades genom Marshall-hjälpen till de västliga ockupationszonerna.

Vad den multilaterala hjälpen angår, är det mest utpräglade draget den dominerande betydelse som anslagen till EEC:s utvecklingsfond kommit att

inta. Under 1961 anslogs sålunda enligt i Romfördraget ingående åtaganden 189 milj. DM till denna fond. Huvuddelen av detta belopp torde komma de _till Frankrike knutna länderna i Afrika tillgodo. Anslagen till FN:s Sär- skilda fond och EPTA uppgick samma år till 13,2 respektive 8,8 milj. DM.

Ett utvidgat biståndsprogram

Liksom fallet är i Sverige, har i Tyskland frågan om utvecklingshjälpen ägnats stor uppmärksamhet de senaste åren. Den allmänna uppfattningen synes ha varit, att landet inte längre kan undandra sig en väsentlig utvidg- ning av sitt biståndsprogram. Därtill kommer, att ett hårt tryck utifrån — särskilt från USA:s sida — utövats på förbundsrepubliken för att förmå denna till större prestationer. Här må bl. a. erinras om diskussionerna inom DAG och Indien-konsortiet samt besök i Bonn av amerikanska regerings— medlemmar. En starkt bidragande orsak har som bekant därvid varit de omfattande överskotten i Tysklands bytesbalans samtidigt som Förenta Staterna stått inför ett kraftigt valutautflöde. En större tysk insats på u- hjälpens område har därvid framstått som ett lämpligt sätt att till en del avlasta trycket på den amerikanska betalningsbalansen.

Med anledning av en socialdemokratisk interpellation avgavs i maj 1961 utförliga deklarationer inför förbundsdagen av dåvarande utrikesministern von Brentano och av ekonomiminister Erhard rörande regeringens nya poli- tik på utvecklingshjålpens område. Utrikesministern förklarade bl. a., att förbundsrepubliken erkänner u-ländernas likaberättigande och är beredd att hjälpa utan att blanda sig i dessa länders inre angelägenheter eller ställa politiska villkor. Biståndet får inte hämma den sociala vidareutvecklingen i de mottagande länderna, den måste vara ekonomiskt förnuftig och avpas- sad till dessas behov. Utbildningsverksamheten bör i första hand förläggas till u-länderna själva, även om undantag i många fall får göras för akade- misk utbildning och för praktikanter. Kapitalhjälpen hör till största delen bestå av långfristiga krediter som ges på icke-kommersiella villkor. De rent kommersiella krediter, varav det tyska bidraget hittills till största delen bestått, hade nämligen inte alltid visat sig tillfyllest, framför allt vid upp— byggnad av ett lands »infrastruktur». — Frågan om den bilaterala eller multilaterala hjälpen bör ha företräde kan inte generellt besvaras, framhöll utrikesministern. De båda hjälpformerna kompletterar varandra. Multilate— ralt bistånd kommer alltid att bli nödvändigt när det rör sig om större och kostsammare projekt av exempelvis Indus-regleringens typ. Den bilaterala hjälpen lovar å andra sidan större framgång när det gäller att förmedla ut- präglat tyska erfarenheter eller när en omedelbar mänsklig kontakt är av- görande. Detta är framför allt fallet vid det tekniska biståndet. —— Alla tyska hjälpåtgärder bör noggrant avstämmas i samarbete med övriga väst- länder. Som ett lämpligt clearingställe för utvecklingsverksamheten bör OECD utbyggas.

Herr Erhard framhöll, att förbundsregeringen även i framtiden ämnar fortsätta sin liberala importpolitik gentemot u-länderna. Den anpassnings- process, som enskilda tyska näringsgrenar till följd härav måste genomgå, underlättas redan nu av statlig kredithjälp. I många u-länder är statliga initiativ i utvecklingens begynnelsestadium den enda möjligheten att över- huvud taget få igång en utvecklingsprocess. I övertygelse om värdet av vår egen ekonomiska ordning bör vi dock, sade Erhard, sträva efter att även i u-länderna ekonomiska system byggs upp som inte strider mot våra före- ställningar. Förbundsregeringen är vidare av den uppfattningen, att hjälpen i största möjliga utsträckning bör presteras genom det enskilda närings— livet, då det privata initiativet i förbindelse med teknisk kunskap och mänsk— liga kontakter gör det möjligt att lämna ett bistånd som i särskild grad mot— svarar de ekonomiska och tekniska förutsättningarna i det enskilda fallet. För att stimulera de privata direkta investeringarna i u-länderna har för- bundsregeringen föreslagit betydande skattelättnader som komplement till redan befintliga möjligheter att få statliga krediter och garantier. Offentliga medel bör sättas in när man inte kan räkna med ett tillräckligt deltagande av privat kapital. Detta kan t. ex. bero på att projekten ifråga icke är från privatekonomisk synpunkt räntabla eller att de är för stora etc. Framför allt gäller detta naturligtvis basprojekten. Här erfordras i många fall kre— diter på särskilt förmånliga villkor vilka inte kan erhållas på den privata kapitalmarknaden. _ Kapitalhjälpen bör, underströk ekonomiministern, i princip vara knuten till konkreta projekt. Därjämte kan också bidrag läm— nas till finansieringen av förnuftiga och omsorgsfullt utarbetade utvecklings— program inom ramen för internationellt samarbete, t. ex. i fallen Indien och Pakistan. Någon bindning till leverans av tyska varor och tjänster bör i princip inte förekomma. Gåvor bör, bortsett från tekniskt bistånd, endast förekomma i undantagsfall och om det gäller multilaterala aktioner. Utslags- givande för denna linje är att u-länderna inte bör betraktas som mottagare av allmosor utan som likställda parter, vilka medverkar inom ramen för sina möjligheter.

Ekonomiministern redogjorde vid samma tillfälle också för det nya programmets omfattning. Under 1961 och 1962 kommer staten att ställa 5 miljarder DM till förfogande. För multilateralt bistånd reserveras 750 milj. DM. Denna summa inbegriper alltså anslagen till FN-programmen, EEC:s utvecklingsfond" Tysklands höjda kapitalandel i Världsbanken och dess andel i IDA. Av det bilaterala biståndets 4 250milj. DM år 300 milj. DM avsett för tekniskt bistånd —— huvudsakligen i form av gåvor —— och återstoden för finansiellt bistånd i form av långfristiga lån. Förbundsrege- ringen räknar, sade Erhard, med att dessa anslag till största delen också kommer att utbetalas under de två åren. —— Utöver de nu nämnda insatserna kommer centralbanken såsom tidigare att ställa medel till Världsbankens förfogande, och det enskilda näringslivets insatser att stödjas genom kre—

diter och garantier. Dessa prestationer kan enligt ekonomiministern enbart för 1961 uppskattas till 2 miljarder DM.

Så långt ministrarna von Brentano och Erhard. Det må tillfogas, att man från amerikanskt håll inte visat sig helt tillfredsställd ens med detta program. Mr. Dillon har sålunda offentligt uttalat, att 5-miljarderprogrammet före- faller innehålla en del poster som redan under 1960 erbjöds som utvecklings- hjälp, och att det sålunda snarare rör sig om ett treårsprogram.

Nya tyska krediter

Enligt ett uttalande av statssekreteraren Westrick i ekonomiministeriet i oktober 1961 har förbundsregeringen från mitten av 1960 till oktober 1961 godkänt bilaterala utvecklingskrediter till ett belopp av omkring 5,5 miljar- der DM. Utbetalningen av detta belopp kommer dock att sträcka sig över flera år. Åtagandena fördelar sig på ca 40 projekt, som redan granskats eller är föremål för granskning, samt på 19 ramåtaganden för vilka pro- jektförslag ännu inte framlagts. Inalles avser dessa projekt ett fyrtiotal länder, och den största delen faller på Asien (54 % av den nämnda sum— man på 5,5 miljarder DM). På Afrika kommer 23 %, på Europa 17 % och Latinamerika 6 %. Av ifrågavarande åtaganden beräknas 3 miljarder DM utbetalas 1961 och 1962, vartill kommer ca 200 milj. DM för bilateralt tekniskt bistånd. Statssekreteraren omtala-de också, att de för 1961 och 1962 friställda 5 miljarderna DM knappast kommer att kunna utbetalas under ifrågavarande period. Detta berodde enligt det åberopade uttalan- det framför allt på att de länder som erhållit ramåtaganden inte tillräck- ligt snabbt kunde framlägga sina projektförslag, och på att en omsorgs- full prövning av sådana förslag ansågs nödvändig. Dessutom torde bidra- gen i regel friställas successivt allteftersom projektet vfärdigställs.

Enligt senare publicerade uppgifter från ekonomiministeriet beräknas ut- betalningarna under 1961 uppgå till ca 1,2 miljarder DM och under 1962 till omkring 1,5 miljarder. Dessa siffror kan senare komma att revideras uppåt. Ministeriet föreslår, att för 1962 ett belopp på 2,5 miljarder DM reserveras för u-hjälpen och att utfästelser lämnas om ytterligare krediter på 1,7 miljarder DM. Härigenom hoppas man, att den utbetalade hjälpen så små- ningom skall komma upp i en nivå på omkring 2,5 miljarder DM, vilket ungefär skulle motsvara 1 % av bruttonationalprodukten. De tyska erfaren— heterna sägs bekräfta Världsbankens uppfattning, att det från den tidpunkt ett visst belopp beviljats som utvecklingshjälp tar fem å sex år innan transaktionen är avslutad.

Betydande tyska krediter har bl. a. beviljats Indien, Syrien, Egypten och Iran. Delvis innebär dessa avtal längre kredittider (15 a 20 år) och lägre ränta (i vissa fall 3 %) än tidigare. De synes dock inte lika fördelaktiga för mottagarna som villkoren för de amerikanska utvecklingslånen (med un- dantag av krediterna genom Export—Import Bank). Däremot förefaller de

ganska jämförbara med de statliga brittiska exportkrediterna. Hjälpen synes dock fortfarande i betydande utsträckning bindas till tyska varor och tjänster. All bilateral kapitalhjälp 1961 med undantag för bidragen till finansiering av Indiens femårsplan var projektbunden. Det kan tilläggas, att förbundsregeringen utöver de direkta statskrediterna i flera avtal också åtagit sig att bevilja statliga grantier på upp till 10 år för lång— fristiga enskilda 'finans- och exportkrediter från förbundsrepubliken.

Stöd åt enskild verksamhet

Beträffande utformningen av exportkreditgarantierna må framhållas att exportören normalt själv måste svara för 30 % av den ekonomiska risken och 20 % av den politiska risken. Dessa självrisker torde vara större än i de flesta andra länder. Premierna är desamma oberoende av vilket land det gäller. Främst har garantier beviljats för export till Indien, Argentina, Egypten, Brasilien, Iran, Venezuela, Irak och Spanien. I flera biståndsavtal har förbundsregeringen åtagit sig att lämna exportkreditgarantier för längre tid än fem år.

År 1959 infördes regler om ett system för finanskreditgarantier. Sådana garantier beviljas på 10, i undantagsfall 15 år. Garantierna avser både de politiska och de kommersiella riskerna. Självrisken utgör 30 % för de kom- mersiella och 20 % för de politiska riskerna. Finanskreditgarantier synes ha utfärdats i betydande utsträckning under den relativt korta tid som för- flutit sedan systemets tillkomst.

Staten lämnar också garantier avseende de politiska riskerna — nationa- lisering, krig, valutarestriktioner etc. —— vid direkta investeringar i u—län- derna. Garantitiden är normalt 15 år men kan i undantagsfall utsträckas till 20 år, och självrisken är till en början 20 % med gradvis ökning under garantiperioden. Mot denna relativt höga självrisk har kritik riktats från näringslivets sida. Liksom i USA:s fall förutsätter investeringsgarantierna i princip ett avtal mellan Västtyskland och u—landet, men undantag medges om tillfredsställande skydd anses föreligga på annat sätt. Sedan systemet infördes 1959 har ca 90 garantier till ett värde av omkring 210 milj. DM beviljats.

Tyska företag kan dessutom erhålla statliga krediter för export till u—län- derna. Sådana krediter lämnas formellt för en period på fyra år, men myn- digheterna brukar förlänga dem i ytterligare två å tre år. Vidare förekom- mer som nämnt i betydande omfattning, att staten övertar enskilda ex- portkrediter när dessa förfaller till betalning. Exportören erhåller sålunda sin likvid avtalsenligt, medan den utländske köparen får förlängd respittid. I mindre utsträckning har staten också lämnat lån på fördelaktiga villkor till mindre och medelstora företag för att hjälpa dem etablera dotterföre- tag, utländska avdelningar eller reparationsverkstäder i u-länderna. Men det utan jämförelse viktigaste finansiella stödet för de enskilda företagens

verksamhet i u-länderna är naturligtvis det faktum, att det offentliga finan— siella biståndet till största delen är knutet till tyska varor och tjänster.

Utomlands erlagda inkomst- och bolagsskatter kan avdras från motsva— rande tyska skatter. Dessutom har Tyskland slutit dubbelbeskattningsav- tal med flera underutvecklade länder. Privat tysk kapitalexport är inte underkastad några valutarestriktioner. Utländsk upplåning i Tyskland är också i de flesta fall fri från kontroll men har trots detta varit av mycket begränsad omfattning.

Biståndets administration

Några helt definitiva former för administrationen synes man ännu inte ha funnit. Detta är kanske naturligt med hänsyn till det snabba skeendet på området. Man tycks dock nu vara på god väg att lösa de administrativa problemen. Inom utrikesministeriet har sålunda inrättats en helt ny av- delning för utvecklingsbistånd, jämställd m-ed de politiska och handels- politiska avdelningarna. Samtidigt har ekonomiministeriets avdelning för utrikesekonomi ombildats till en avdelning för »utrikesekonomi och ut— vecklingsbistånd». Det har sagts, att kontakterna med u-länderna och hj äl- pens utrikespolitiska aspekter skall ligga i händerna på utrikesministe- riet, medan dess rent ekonomiska sidor faller inom ekonomiministeriets domvärjo.

Man har också bildat ett interdepartementalt förbindelseutskott för ut- vecklingspolitiska frågor. I detta ingår representanter för alla berörda mi— nisterier, och ordförandeskapet växlar mellan cheferna för utrikesministe- riets och ekonomiministeriets respektive utvecklingsavdelningar. Det ålig- ger utskottet att ta ställning till alla principiella frågor rörande biståndet till u—länderna, såvida dessa frågor inte är av sådan vikt att de anses böra förbehållas kabinettets ekonomiska utskott eller kabinettet självt. Till det interdepartementala utskottet är knutna två underutskott, ett för tekniskt bistånd och ett för finansiellt bistånd.

Under koalitionsförhandlingarna hösten 1961 mellan CDU och FDP be- slöt man inrätta ett nytt ministerium för ekonomiskt samarbete (Ministe- rium fiir wirtschaftliche Zusammenarbeit), vilket skulle få vissa uppgif— ter pä biståndsverksamhetens område. Några bestämda upplysningar om det nya ministeriets arbetsuppgifter och befogenheter föreligger dock inte ännu.

För utförandet av de praktiska arbetsuppgifterna i samband med hjälpen har man funnit det nödvändigt att inrätta särskilda organ. Vad det tekniska biståndet angår, omhändertas expert- och stipendiefrågorna av »Bundes- amt fiir gewerbliche Wirtschaft» i Frankfurt (Main). Ett annat organ, »Deutsche Wirtschaftsförderungs— und Treuhandsgesellschaft», en stats— ägd entreprenadfirma, medverkar i genomförandet av de bilaterala pro- jekten.

Även på kapitalhjälpens område har behovet av ett särskilt organ gjort sig gällande, vilket man tillgodosett genom att utbygga Kreditanstalt fiir Wiederaufbau till ett slags utvecklingsbank. KfW är en av förbundsstaten och delstaterna gemensamt ägd institution, som grundades 1948 med hu- vudsaklig uppgift att medelst krediter stödja återuppbyggandet av den tyska industrin. År 1951 fick banken som ytterligare uppgift att lämna hjälp vid finansieringen av tyska företags exportaffärer. Nyligen har lagen för KfW ändrats ännu en gång, innebärande dels att dess egna kapital ökas avsevärt — från 1 milj. till 1 miljard DM —, dels att dess verksamhetsupp- gifter vidgas så att den i ökad utsträckning kan medverka i hjälpprojekten samt avlasta tyska företag deras fordringar gentemot utlandet, i synnerhet utvecklingsländerna. KfW, som i organisatoriskt hänseende faller under ekonomiministeriet, anskaffar också medel genom lån på den allmänna ka- pitalmarknaden. De offentliga medel, som tillförts banken, kommer till en del från ERP-fonden.

De exportkrediter som KfW ställer till näringslivets förfogande synes i regel kanaliseras via Ausfuhrkredit A.G., ett finansinstitut som bildats och äges av de större affärsbankerna. Exportkreditgarantier lämnas av Hermes Kreditversicherungs-A.G., när det gäller export till enskilda före- tag, och av Deutsche Revisions- und Treuhands-A.G. vid export till myndig- heter. Sistnämnda institution har också hand om investeringsgarantierna.

I fråga om de institutioner som betjänar näringslivets verksamhet må vi- dare framhållas, att tyskarna i likhet med amerikanarna gör stora an- strängningar för att förse näringslivet med information om de ekonomiska förhållandena i u-länderna. För denna uppgift svarar i främsta hand »Bun- desstelle fiir Aussenhandelsinformation» i Köln, ett organ som sorterar un- der ekonomiministeriet.

Slutligen må nämnas, att det i början av 1960 i Berlin bildades ett »In- stitut fiir Entwicklungsländer» i regi av en stiftelse representerande poli- tik, industri, vetenskap och central statsförvaltning. Institutet är avsett att bli ett informations- och forskningscentrum och skall arbeta genom se- minarier för utländska stipendiater, förberedande kurser för tyska exper- ter, diskussionsmöten för koordinering av den tyska verksamheten samt socialvetenskaplig forskning. Stiftelsen har sedan 1958 fått ett årligt stats- anslag ur ERP-medel på 1 milj. DM.

Nederländerna Det offentliga biståndet

Bland de mindre staterna är Nederländerna en av de större biståndsgivar- na. Dess tekniska bistånd har till övervägande delen haft multilateral form; både i fråga om EPTA och Särskilda fonden hör landet till de största bi— dragsgivarna. Dessa bidrag är dock ganska små i förhållande till Nederlän-

dernas fördragsenliga tillskott till EEC:s utvecklingsfond. Vidare lämnas ett bilateralt finansiellt bistånd till i första hand vissa till Nederländerna knut- na transoceana områden.

Anslagen till utvecklingshjälp i statsbudgeten uppgick under 1960 och 1961 till 210 resp. 263 milj. holländska floriner (1 hfl : kr 1:44). Budget- förslaget för 1962 upptar ett anslag på 306 milj. hfl, vilket motsvarar mer än en halv procent av nationalprodukten. Detta anslag fördelar sig ungefär lika på multilaterala och bilaterala insatser.

l statsverkspropositionen för 1962 föreslås ett oförändrat bidrag på 14,7 milj. hfl till Särskilda fonden och EPTA. Det tekniska biståndet omfattar dessutom fyra bilaterala projekt, vilka dock samtliga håller på att slutföras. De utgöres av två polderanläggningar, en i Grekland och en i Indien, en fabriken i Libyen för utvinning av sirap ur dadlar samt en anläggning i In- dien för framställning av benmjöl och beredning av hudar. Endast ett fåtal holländare är numera sysselsatta i dessa projekt, för vilka ca 1 milj. hfl be- gäres i budgetförslaget. Inga nya anläggningar av motsvarande slag synes f.n. planeras inom ramen för biståndsverksamheten. För statens bilaterala expertprogram begäres 1,5 milj. hfl och för stipendiater 0,5 milj. hfl. Kost- naderna för de flesta experter eller stipendiater som utsändes resp. mot- tages bestrides dock på annat sätt, t. ex. genom internationella organisatio— ner eller av mottagarlandets regering.

Anslagen till finansiellt bistånd, multilateralt såväl som bilateralt, kom— mer till betydligt större belopp. Budgetförslaget för 1962 upptar det ordina- rie anslaget till IDA på 19 milj. hfl, och till Världsbanken 25 milj. hfl, ut- görande den sista kontantinbetalningen på den del av landets andel i grund- fonden som skall inbetalas i egen valuta. Som bidrag till EEC:s utvecklings- fond — vars verksamhet dock torde avse både tekniskt och finansiellt bi- stånd —— föreslås ett från 57 till 97,6 milj. hfl höjt anslag. (EEC-fonden bru- kar anslå inemot hälften av det holländska bidraget till nederländska Nya Guinea.) Anslaget till Nya Guinea föreslås höjt från 97 till 105,5 milj. hfl och för Surinam och Antillerna från 25 till 41,4 milj. Bidragen till Nya Guinea, som brukar ha formen av gåva, utgör subventioner för att täcka det lokala budgetunderskottet. Detta underskott avser emellertid inte bara löpande utgifter utan också investeringar. Bidragen till Surinam och Antil— lerna lämnas delvis som gåva och delvis som lån och utgör bidrag till en tioårig utvecklingsplan för området vilken antogs 1955.

Enskild verksamhet och offentligt stöd av denna

Enligt OEEC-statistiken var de finansiella resurser som av Nederländerna på enskild väg ställdes till u—ländernas förfogande 1956—59 synnerligen omfattande, nämligen 588 milj. dollar bilateralt och 77 milj. multilateralt. Den sistnämnda summan synes i huvudsak avse medel som på olika sätt

kommit Världsbanken tillgodo. Av de bilaterala tillskotten var inte mindre än ca 500 milj. dollar återinvesterade vinster. Omkring en fjärdedel av de privata investeringarna avsåg Nederländernas transoceana områden. För 1960 redovisas enskilda bilaterala tillskott på ca 200 milj. dollar.

Köp av de utländska värdepapper som officiellt noteras på holländska eller utländska fondbörser är tillåtet genom allmän licens. Alla andra for- mer av kapitalexport från i Nederländerna bosatta fysiska eller juridiska personer kräver särskild licens. Sådant tillstånd brukar alltid beviljas för direkta investeringar. Övriga former av kapitalexport behandlas också myc- ket liberalt, särskilt lån. För utlänningars tillträde till den holländska ka- pitalmarknaden fordras också centralbankens tillstånd, och detta har under senare år lämnats endast sällan.

Holländska bolag är i allmänhet befriade från skatt på vinster gjorda av utländska företag i vilka de deltar, vare sig dessa vinster delas ut eller inte. De vinster som holländska bolags utländska avdelningar gör är inte under- kastade dubbelbeskattning. Fysiska personer som mottar utdelningar från utlandet är däremot skattskyldiga härför, men de utländska skatter, som eventuellt erlagts, får avdras från den deklarerade inkomsten.

Det holländska exportkreditgarantisystemet täcker både de politiska och kommersiella riskerna. Ehuru staten står som garantigivare, administreras systemet av ett privat bolag som ägs av banker och försäkringsbolag. Nor- malt kan täckning erhållas för 75 % av fakturavärdet, men för långfristiga kapitalvaruleveranser kan denna höjas till maximalt 90 %. Valutariskför- säkringen täcker 95 % av fakturavärdet.

Biståndets administration

Det högsta organet för den tekniska biståndsverksamheten är en interde- partemental kommitté, »de interdepartementale Commissie voor Interna- tionale Technische Hulp». Kommittén omfattar fjorton medlemmar, varav ordföranden och sekreteraren kommer från utrikesministeriet. De innehar posterna som chef för ministeriets avdelning för internationella organisa- tioner resp. direktör för den nedan nämnda byrån för tekniskt bistånd. Bland representerade myndigheter ingår vidare jordbruks-, undervisnings-, hälso-, social-, ekonomi-, finans-, bostads- och inrikesministerierna samt ministeriet för offentliga arbeten. Ledamöterna utnämns individuellt och har personliga suppleanter. Från varje ministerium kommer i princip sam- ma tjänsteman som representerar Nederländerna i FN:s motsvarande fack- organ. Kommittén sammanträder relativt sällan; under 1960 t.ex. sam- manträdde den fyra gånger.

Kommitténs verkställande organ är utrikesministeriets byrå för interna- tionellt tekniskt bistånd — »het Bureau voor Internationale Technische Hulp» — som närmast kan jämföras med vårt eget administrationsorgan

NIB. Byrån består f. 11. av en direktör, en biträdande direktör samt 11 tjäns— temän fördelade på tre avdelningar (för allmänna ärenden, experter samt stipendier). Byrån intar av allt att döma en relativt självständig ställning både gentemot den interdepartementala kommittén och inom utrikesmi- nisteriet.

Instruktionerna för holländska delegationer till internationella organs möten fastställs av utrikesministeriet, till vars avdelning för internationella organisationer man koncentrerat alla biståndsfrågor utom dem som kom- mer upp inom OECD och EEC. Detta torde delvis vara ett uttryck för den vikt som man i Nederländerna vill lägga vid den multilaterala hjälpen.

Schweiz

Utmärkande för Schweiz' hittillsvarande biståndsverksamhet är bl. a. den obetydliga omfattningen av de offentliga insatserna. Endast relativt små belopp har anslagits till multilateralt eller bilateralt tekniskt bistånd. Där- emot har synnerligen omfattande kapitalöverföringar till u—länderna på privat väg ägt rum, i främsta hand genom bilaterala län men även i multi— lateral form genom Världsbanken. Dylika överföringar har självfallet i hög grad underlättats genom den omfattande kapitalinströmningen till Schweiz från olika håll.

I ett tal nyligen framhöll finansminister Bourgknecht, att de direkta schweiziska investeringarna inom u-ländernas industri och handel rör sig om ca 200 milj. sfrs per år (1 sfr : kr 1: 20). Långfristiga lån, delvis med statsgaranti, beräknas till 100 åt 150 milj. Därtill kommer Världsbankens lån på den schweiziska kapitalmarknaden, vilka kan uppskattas till 100 år 200 milj. sfrs per år. Vid sidan av dessa privata kapitalbidrag förekom- mer ett offentligt tekniskt bistånd på ca 20 milj. sfrs. Till ungefär lika myc- ket kan det tekniska och humanitära biståndet från enskilda sammanslut— ningars sida uppskattas. Finansministern ansåg därför, att det årliga schwei- ziska bidraget till u—länderna kan beräknas till ca 500 milj. sfrs eller om- kring 1,5 % av nationalprodukten.

Det offentliga biståndet och dess administration För tekniskt bistånd genom multilaterala kanaler anvisades under åren 1950—59 sammanlagt 10,5 milj. sfrs och för bilaterala projekt 1,4 milj. sfrs. För 1960 höjdes anslagen till 2 milj. sfrs för vardera EPTA och Sär- skilda fonden samt till 1 milj. sfrs för bilateral verksamhet. Under inneva- rande år har en ytterligare höjning godkänts av förbundsförsamlingen. Till multilateralt och bilateralt tekniskt bistånd har för de närmaste tre åren anvisats en summa av 60 milj. sfrs. Av det årliga anslaget på 20 milj. sfrs avses 8 milj. gå till de två nämnda FN-programmen och resten till bila- teral verksamhet.

Schweiz har som en del av sitt tekniska bistånd mottagit ett stigande

antal stipendiater från u-länderna, nämligen från 23 år 1951 till över 200 år 1961. Därtill kommer ett lika stort antal vars uppehälle i Schweiz bekos- tas av FN—organen eller av Förenta Staterna. Ett åttiotal schweiziska tek- niska experter ställdes 1961 till förfogande, dels bilateralt, dels — och fram- för allt — genom FN.

Vad den offentliga kapitalhjälpen angår synes denna —- bortsett från vissa konsolideringskrediter till Grekland, Turkiet och Spanien — inskrän- ka sig till två lån till Världsbanken på tillsammans 300 milj. sfrs.

Det offentliga biståndet administrerades fram till slutet av 1959 av en avdelning inom folkhushållningsdepartementet, »Dienst fiir technische Hilfe an Entwicklungsländer». Fr.o.m. den 1 januari 1960 överfördes denna av- delning till utrikesdepartementet. Den uppgavs i mitten av 1961 bestå av en äldre diplomat i spetsen jämte 13 tjänstemän. Besluten om bilaterala projekt fattas av en särskild koordineringskommission för tekniskt bi- stånd i samråd med finansdepartementet.

Den enskilda verksamheten

Den enskilda direkta och indirekta kapitalexporten till u-länderna har som nämnt varit av betydligt större omfattning än de offentliga insatserna. Fram till mars 1961 hade Världsbanken på den schweiziska kapitalmarknaden upptagit nio lån på sammanlagt 620 milj. sfrs. Då myndigheterna medgivit dessa operationer, torde avsikten bl. a. ha varit att motverka den likviditets- ökning som den fortgående kapitaltillströmningen till Schweiz medför. Vi- dare upptog u-länderna under tiden 1950—1959 lån på den schweiziska ka- pitalmarknaden till ett belopp av 255 milj. sfrs. Under 1960 uppgick sådana lån till inte mindre än 440 milj. sfrs. De banklån på över 10 milj. sfrs som beviljats u-länderna uppgick mellan 1950 och 1960 till sammanlagt 315 milj. sfrs, därav under 1960 147 milj.

Bland de under 1960 beviljade lånen märks en kredit på 100 milj. sfrs till Indien. Krediten lämnas av ett konsortium av schweiziska banker och får användas till import av schweiziska kapitalvaror. Varje delkredit är återbetalbar inom tio år från dagen för dess utnyttjande. De första tre åren är dock amorteringsfria. Räntan för den första delkrediten på 60 milj. sfrs har fastställts till 33/4 % över centralbankens officiella diskonto. Krediten har underlättats genom en statlig garanti. En liknande garanti har lämnats för tioåriga bankkrediter på sammanlagt 20 milj. sfrs för Chile, också av- seende leverans av schweizisk utrustning.

De direkta schweiziska investeringarna i u-länderna beräknas fram till slutet av 1959 ha uppgått till 1 660 milj. sfrs. Genomsnittligt har de under senare år uppgått till ca 150 milj. sfrs per år. En betydande del härav synes utgöras av nedplöjda vinster.

Även på det tekniska biståndets område förefaller en hel del uträttas från enskilt håll. Bland de många privata sammanslutningar som är verksamma

på detta området märks den av den schweiziska industrin 1959 grundade »Stiftung fiir technische Entwicklungshilfe». Denna är bl.a. i färd med att i Indien upprätta en skola för utbildning av finmekaniker. I Pakistan plane- rar stiftelsen en yrkesskola för kvalificerade arbetare inom mekanik, trä- bearbetning och svetsningsteknik. Även i Afrika överväges ett flertal lik- nande projekt. En annan organisation är »Schweizerische Hilfswerk fiir ausser-europäische Gebiete», vilken delvis med statligt understöd gjort av- sevärda insatser för yrkesutbildning, undervisning och jordbruksutveckling i. Nepal, Tunisien och Nigeria.

Totalt uppskattas hjälpen från de privata sammanslutningarna inklusive missionsverksamheten uppgå till 15 å 20 milj. sfrs per år.

Offentligt stöd åt den enskilda verksamheten De statliga exportkreditgarantierna täcker endast de politiska riskerna till högst 85 % av fakturavärdet och normalt för perioder på upp till fem år. Den 31 december 1960 uppgick de utestående garantierna avseende u-län— derna till 533 milj. sfrs. Dessutom har som nämnts särskilda garantier till banker för längre perioder lämnats i åtminstone ett par fall hittills.

Från näringslivets sida har länge yrkats på införande av något system för investeringsgarantier. Myndigheterna synes dock hittills ha varit tveksam- ma om lämpligheten härav. Detta hänger bl.a. troligen samman med strä- vandena att få till stånd en lösning på internationell basis, där man från schweizisk sida visat stort intresse. Schweiz är sålunda jämte Tyskland ini— tiativtagare till diskussionerna inom OEEC rörande en konvention om in- vesteringsskydd.

Avkastning från utländska investeringar är beskattningsbar först når in- komsterna ifråga repatrieras. Schweiz har relativt nyligen börjat intressera sig för slutande av dubbelbeskattningsavtal med u-länderna.

Myndigheternas kontroll över utlänningars tillträde till den schweiziska kapitalmarknaden är begränsad till bankkrediter och lån överstigande 10 milj. sfrs och avseende längre tid än ett år samt till utländska emissioner på kapitalmarknaden. Denna kontroll har dock i regel bara varit av formell karaktär. Några andra restriktioner föreligger inte i fråga om den privata schweiziska kapitalexporten.

Danmark och Norge

Bland våra nordiska grannländer är det hittills framför allt Danmark och Norge som lämnat en utvecklingshjälp av mer betydande omfattning. Då dessa länders biståndsverksamhet torde vara relativt välkänd, redogöres här huvudsakligen för den senaste tidens händelser på området.

Danmarks och Norges biståndsgivning företer ungefär samma väsentliga drag som den svenska hjälpverksamheten. Båda länderna har sålunda läm- nat relativt stora bidrag till FN-programmen för tekniskt bistånd, d.v.s.

först och främst EPTA och Särskilda fonden. Dessa bidrag har på sistone höjts betydligt. Därtill kommer ett visst bilateralt tekniskt bistånd, där särskilt Norges fiskeriprojekt i Indien intar en framträdande plats. På grund av avsaknaden av egentligt finansiellt bistånd — bortsett från bidra- gen till Världsbanken och IDA —— har dock det totala biståndet hittills varit av liten omfattning i förhållande till nationalproduktens storlek. De båda länderna företer emellertid den ytterligare likheten med Sverige att de se- dan någon tid varit engagerade i en intensiv utredningsverksamhet rörande det framtida biståndets utformning och den administrativa förstärkning som är nödvändig för en ökad biståndsgivning. Denna utredningsverksamhet har i båda länderna resulterat i propositioner som behandlats inom folke- tinget respektive stortinget.

Den danska regeringen framlade i oktober 1961 ett lagförslag om upprät- tande av »det danska rådet för tekniskt samarbete med utvecklingslän- derna». Förutom ett råd föreslås också tillsättande av en styrelse och ett sekretariat. Dessa organ skall normalt inte sysselsätta sig med andra bi- ståndsformer än den tekniska hjälpen. I samband med genomförandet av ett tekniskt biståndsprojekt kan det dock uppstå behov av ett visst ekono- miskt bistånd, och i dylika fall bör rådet och styrelsen ha möjlighet att in- komma med förslag i syfte att täcka ett sådant behov. En dylik ekonomisk hjälp kan enligt propositionen tänkas i tre former:

a. Lån från danska staten till u-landet för utbyggnad av ett danskt projekt eller inköp av dansk utrustning.

b. Kreditgarantier på särskilda villkor för exporttransaktioner som står i förbindelse med ett konkret biståndsprojekt eller vars genomförande i öv- rigt anses vara av särskild betydelse för landets ekonomiska eller tekniska utveckling. För dessa garantier anges en ram på 250 milj. dkr. Inom denna ram kan sålunda staten efter individuell prövning tänkas ge från de vanliga exportkreditgarantierna klart avskilda garantier utöver den normala tids- gränsen på fem år och på särskilt gynnsamma villkor i övrigt, t. ex. vad an- går premien.

c. Garantier avseende de politiska riskerna vid enskilda danska investe- ringar i ett u—land vilka är av betydelse för landets utveckling. Även i detta fall förutsättes en konkret prövning, och det framhålles att en generell lös- ning kräver ytterligare överväganden.

Propositionen är för närvarande föremål för utskottsbehandling inom folketinget. Det anses troligt att den slutligt antagna lagen på vissa punk- ter kommer att avvika från propositionen. Sålunda kommer tydligen det ovannämnda sekretariatet inte att bli ett fristående organ utan i stället för- läggas till utrikesministeriet under dettas ekonomisk-politiska avdelning. Inom denna avdelning har det sedan flera år funnits en särskild byrå för ärenden rörande u-hjälpen, vilken härigenom sålunda kommer att utvidgas. Ramen för de exportkreditgarantier som skall kunna lämnas på särskilda

villkor torde bli 150 milj. i stället för 250 milj. dkr. Det synes vidare troligt att ramen för statliga lån från Danmark till u-länderna blir 100 milj. dkr. Sådana krediter skulle endast kunna beviljas efter prövning från fall till fall inom det folketingsutskott som handlägger u-hjälpen.

För budgetåret 1.4.62—31.3.63 har regeringen begärt en höjning av bi- ståndsanslaget från 13 till 22 milj. dkr. Den ökning av insatserna som här- igenom blir möjlig kommer att ske dels i form av större bidrag till FN- programmen, dels i form av vissa bilaterala projekt. Inom en nära framtid planeras vidare en landsomfattande insamling till förmån för utvecklings- hjälpen. Denna förväntas inbringa ca 10 milj. dkr, och insamlingssumman är avsedd att fördubblas genom statsanslag på motsvarande belopp. De ge- nom kampanjen anskaffade medlen torde i huvudsak komma att användas för ett antal bilaterala tekniska biståndsproj ekt.

Det kan i detta sammanhang nämnas, att man från dansk sida aktivt stött förslaget om att inom FN bilda en kapitalutvecklingsfond (Capital Develop- ment Fund). De stora biståndsgivande västländerna har däremot som be- kant varit negativt inställda till en sådan fond.

Även den norska regeringen framlade i november 1961 en proposition om upprättande av ett nytt administrationsorgan, »Norsk Utviklingshjelp», som skall bestå av råd, styrelse och sekretariat. I propositionen föreslogs också förstärkning av utrikesdepartementet med en särskild byrå för hand- läggning av utvecklingsärenden. Propositionen bifölls enhälligt av stortinget i februari 1962, och de nya organen torde snarast möjligt träda i funktion.

Regeringen framlade samtidigt med nämnda proposition sina principiella synpunkter för stortinget på den framtida utformningen av landets utveck— lingshjälp. Detta skedde i anslutning till det betänkande som i mars 1961 avgavs av den s. k. Engen-kommittén. Regeringen anser det önskvärt att det statliga anslaget till u-länderna snarast möjligt kommer upp i en storleks- ordning motsvarande 1/4 % av nettonationalinkomsten. Detta anslag bör täcka Norges bidrag till FN:s tekniska biståndsprogram, tillskott till inter- nationella finansieringsinstitutioner för u-länderna samt regionala och bilaterala hjälpprojekt. Då nettonationalinkomsten 1961 beräknas utgöra ca 30 miljarder nkr, skulle denna målsättning för närvarande innebära ett to- talt statligt bidrag på ca 75 milj. nkr.

Regeringen ställer sig vidare i princip positiv till utredningens förslag om en långsiktig målsättning på 1 % av nettonationalinkomsten i totala insat- ser, d. v. s. både offentliga och enskilda. För att kunna ta slutgiltig stånd— punkt säger sig dock regeringen vilja avvakta ett närmare klarläggande av vilka hjälpformer som skall inräknas i den långsiktiga målsättningen och av de möjligheter Norge har att göra insatser på dessa olika områden. I detta sammanhang hänvisas till den kommitté som tillsattes i oktober 1961 med uppgift att utreda frågan om ökad hjälp på det kommersiella området. Denna utredning skall bl.a. undersöka sådana frågor som garantimöjlig-

heterna för exportkrediter och privata investeringar samt finansieringen av långfristiga exportlån.

Regeringens principiella linje är, sägs det också, att mesta möjliga av hjälpen bör gå genom FN. Härför talar bl. a. önskvärdheten att stärka världs- organisationen genom att ge den nya och större uppgifter. Man betonar åter sin positiva inställning till förslaget om upprättande av en kapitalutveck- lingsfond inom FN.

Den s.k. stortingsmelding i vilken regeringens uppfattning framlagts la- des utan invändningar till protokollet vid stortingets behandling av frågan.

Medan det statliga hjälpanslaget 1961 uppgick till 28 milj. nkr, har för 1962 godkänts ett bidrag på 38 milj. Härav är ca 16 milj. avsett för FN- programmen, 9 milj. för IDA, 8 milj. till Indien-projektet och det skandi- naviska undervisningssjukhuset i Korea samt 5 milj. för diverse ändamål. Anslaget för 1962 betraktas av regeringen som ett första steg mot genom- förandet av den ovannämnda målsättningen på 1/4 % av nationalinkomsten.

Gemensamma drag i biståndsgivningen Det föreligger sålunda mycket stora variationer mellan de olika ländernas biståndsverksamhet. Detta gäller inte bara storleken av de resurser, som ställt-s till u-ländernas förfogande, utan i lika hög grad de former i vilka insatserna görs. Vissa gemensamma drag kan man dock urskilja i länder- nas sätt att utforma sitt bistånd. Det mest framträdande är måhända den relativt obetydliga roll, som det multilaterala biståndet spelar kvantitativt sett. Den bilaterala hjälpen dominerar helt, vare sig det gäller gåvor eller lån. Likaså är av naturliga skäl det tekniska biståndet-s kostnader blygsam- ma i jämförelse med de belopp, som det finansiella biståndet uppgår till. När ett lands biståndsverksamhet stiger till mer betydande belopp, synes det framför allt vara det finansiella biståndet som svarar för ökningen. Det bilaterala finansiella biståndet synes till övervägande del ha bundits till det egna landets export. Till en mindre del har detta bistånd lämnats i form av krediter vilka som ett av sina primära syften haft att främja den egna exporten (exempelvis de amerikanska krediterna genom Export-Im- port Bank). Men även för övriga lån och för det finansiella bistånd, vilket lämnas som gåva, är ifrågavarande princip den gängse. Även i de fall, då någon formell bindning inte föreligger, tenderar emellertid inköpen att ske från det biståndsgivande landet. Ett annat gemen-samt drag i ländernas fi- nansiella bistånd är tendensen att minska gåvoinsl-aget och i stället öka kreditgivningen. Å andra sidan kan iakttas en förstärkning av de benefi'ka inslagen i lånen, d. v. s. kredittiderna förlängs och räntesatserna reduceras. Alla industriländer har i större eller mindre omfattning engagerat sig i kommersiell biståndsverksamhet, d. v. s. de har vidtagit åtgärder i syfte att underlätta de enskilda företagens insatser i u-länderna. Dessa åtgärder har bl. a. innefattat direkta statliga krediter för att underlätta exporten till

u-länderna eller investeringar i dessa, garantier avseende krediter eller in- vesteringar finansierade med privata medel, skattelättnader vid investe— ringar i u-länderna, tillstånd till kapitalutförsel i olika former samt en om- fattande offentlig informationsverksamhet rörande de ekonomiska förhål- landena i u-länderna. De allra senaste åren har en påtaglig inten-sifiering ägt rum i strävandena att underlätta enskilda krediter till och investeringar i u-länderna. Det är framför allt Förenta Staterna, Storbritannien och Tysk- land som därvid gått i främsta ledet. Slutligen bör i detta sammanhang framhållas att det bilaterala finansiella biståndet, även när det inte primärt har till syfte att gagna det egna landets exportintressen, ändå givetvis inne- bär ett mycket betydelsefullt stöd för de enskilda företagens verksamhet i berörda länder genom att det till största delen är bundet till den egna ex- porten.

I fråga om det handelspolitiska biståndet kan konstateras, att detta ännu allmänt befinner sig på ett utredande stadium. Man har dock på de flesta håll givit uttryck för ett principiellt intresse för åtgärder på detta område.

Vad slutligen beträffar de administrativa arrangemangen för planering och genomförande av hjälpprogrammen kan också konstateras, att det — trots alla olikheteri statsförvaltningarnas uppbyggnad —— föreligger ganska stor överensstämmelse mellan länderna. För de med det tekniska biståndet förenade praktiska uppgifterna har sålunda i regel bildats särskilda verk- ställande organ med mer eller mindre fristående ställning. De stora givar- länderna har också funnit det nödvändigt med särskilda exekutiva eller förmedlande organ för det finansiella biståndet. För biståndets administra- tion inom den centrala statsförvaltningen har huvudansvaret lagts på ut- rikesministerierna, som för ändamålet utrustats med särskilda avdelningar eller byråer. I ett par fall har dock en väsentlig del av bördan lagts på 'fi- nans- resp. ekonomiministerierna. På utrikesministerierna faller av na- turliga skäl också uppgiften att till övervägande del svara för det inter- nationella kontaktarbete som biståndsverksamheten i olika hänseenden för med sig. Slutligen har för samråd i viktigare principiella frågor ofta upp- rättats interde-partementala kommittéer, mestadels på den högre tjänste- mannanivån. Dessa kommittéer fyller också en allmänt koordinerande upp— gift.

Öststaternas biståndsgivning

Bristen på uppgifter gör det svårt att fastställa omfattningen och utform— ningen av öststaternas bistånd till de underutvecklade länderna. I särskilt hög grad gör sig dessa svårigheter gällande ifråga om den hjälp som går till u-lånderna inom den egna gruppen. Nedanstående redogörelse lämnas där- för med reservation för det tillgängliga materialets brister i olika hänseenden.

Öststaternas biståndsverksamhet är av relativt sent datum. Först från och

med 1956 började t. ex. Sovjetunionens ekonomiska hjälp att anta större proportioner, och landets biståndsåtaganden har sedan ökat snabbt i om- fattning. På grund av biståndets karaktär — övervägande bilaterala krediter för större industriprojekt vars genomförande sträcker sig över ett flertal år — har emellertid det utbetalade biståndet hittills legat på en mycket lägre nivå. Enligt OEEC/OECD-statistiken uppgick de totala utfästelserna från öststaterna under de fem åren 1956—60 till ca 3,5 miljarder dollar. Värdet av den under ifrågavarande period verkligen presterade hjälpen uppskattas emellertid till endast ca 0,8 miljarder dollar, vilket motsvarar ungefär 2 % av det totala offentliga och enskilda kapitalflödet till u-länderna nämnda år. I dessa siffror ingår dock inte biståndet till de kommunistiska u-länderna.

Ett allmänt drag i öststaternas bistånd är den obetydliga omfattningen av deras multilaterala hjälp. Öststaternas sammanlagda bidrag till FN:s tek— niska biståndsprogram 1953—59 utgjorde 9,3 milj. dollar. År 1960 anslog Sovjetunionen 3,5 milj. dollar till EPTA och Särskilda fonden jämfört t. ex. med ett bidrag från Sverige på 3,1 milj. dollar. Tyngdpunkten i biståndsgiv- ningen har alltså i utpräglad grad legat vid den bilaterala verksamheten. Det är påtagligt, hur alla öststaterna i denna verksamhet undviker att beto- na dess karaktär av hjälp och i stället hellre talar om bilaterala handelsför— bindelser till båda parternas fördel. I det följande redogöres kortfattat för den bilaterala biståndsverksamhet som bedrivs av Sovjetunionen, övriga östeuropeiska stater samt Kina.

Sovjetunionen

Den väsentliga delen av det bistånd som lämnats till underutvecklade län- der inom den egna gruppen har givetvis främst gått till Kina. Uppgifterna härom är emellertid som nämnts mycket sparsamma och osäkra. Enligt officiella kinesiska uttalanden 1957 hade folkrepubliken sedan 1949 motta- git ett bistånd från Sovjetunionen motsvarande drygt 2 miljarder dollar. Enligt en västerländsk källa skulle dock den större delen härav vara av mili- tär karaktär.1 Samma källa anger de allmänna krediter som Kina erhållit till och med 1960 till 1,8 miljarder dollar, varav 40 % utnyttjats före 1953. Genom successiva avtal har Sovjetunionen vidare åtagit sig att hjälpa Kina med ett betydande antal större produktionsprojekt. Före 1967 skall sålunda enligt dessa överenskommelser genomföras 336 sådana projekt. Det sam- manlagda sovjetiska bidraget i samband härmed uppskattas till 3,25 mil- jarder dollar.

Biståndet till andra u—länder har beräknats till närmare 3 miljarder dol- lar från 1954 till slutet av 1960. Detta gäller åtaganden; den presterade hjäl- pen under samma period beräknas till ca 1 miljard dollar. Sovjetunionens bistånd var först koncentrerat till Asien men utsträcktes senare till Mellersta

1 »Méthodes de l'Assistance Bilaterale Etrangére», Journal Officiel de la République Francaise, nr 4 1962. Denna källa har i stor utsträckning utnyttjats för i det följande lämnade uppgifter.

Östern. Från och med 1959 har också Afrika kommit med och på senaste tiden även Latinamerika. Det totala antal länder utanför öststaternas krets _som kommit i åtnjutande av bistånd från Sovjetunionen är dock relativt begränsat; det uppgår hittills till ca 20. Det största beloppet har gått till In- dien. Andra mottagarländer är i Asien Indonesien, Afganistan, Burma, Ceylon och Nepal samt i Mellersta Östern Egypten, Syrien och Irak. Vad Afrika angår, har biståndsavtal hittills slutits med Etiopien, Guinea, Ghana, Tunisien och Somalia. I Latinamerika befinner sig Argentina, Brasilien och Cuba bland mottagarna av sovjetiskt bistånd. Flera länder torde ha mottagit mer offentligt bistånd från Sovjetunionen än från något annat givarland, t. ex. Egypten, Irak, Indonesien, Ghana, Guinea och Cuba.

Det finansiella biståndet har till allra största delen utgått i form av leve- ranser av kapitalvaror för vissa överenskomna industriprojekt, oftast inom den tunga sektorn. Räntan är i regel 2,5 % och återbetalningstiden 12 år efter slutleverans. Återbetalning accepteras ibland i lokal valuta eller i över- skottsprodukter från det mottagande landet.

Det sovjetiska tekniska biståndet är i regel förknippat med industripro- jekten och består framför allt i utbildning av ingenjörer och arbetare i an- läggningarnas skötsel. Kostnaderna för detta bistånd synes för det mesta bestr-idas ur krediterna och är alltså inte gåva. Utöver det till produktions- projekten knutna tekniska biståndet lämnas dock också, såsom gåva, en >>fristående>> sådan hjälp (t. ex. upprättande av högre läroanstalter), vilken dock varit av relativt begränsad omfattning.

Omkring 4 500 sovjetiska ingenjörer och tekniker beräknas 1959 ha be- funnit sig i u-län—derna på längre uppdrag än en månad. Antalet stipendiater som vistades i Sovjetunionen 1959—60 uppskattas till omkring 14 000; härav torde ca 12 000 ha kommit från övriga östeuropeiska länder och från de kommunistiska staterna i Asien.

Övriga östeuropeiska länder

Denna grupp av länder har likaledes lämnat ett växande bistånd. Utfästel- serna till u-länder utanför östblocket beräknas till ca 600 milj. dollar, d. v. s. ungefär 20 % av Sovjetunionens motsvarande bistånd. Nära två tredjedelar härav faller på ett enda land, nämligen Tjeckoslovakien. Östtyskland svarar för ca 100 milj. dollar och Polen och Ungern för vardera ca 60 milj. Bistån- det har varit koncentrerat på ett fåtal mottagarländer, främst Indonesien, Indien, Egypten, Cuba, Irak, Ceylon, Argentina, Afganistan och Etiopien.

Hjälpen har huvudsakligen utgått i samma former som Sovjetunionens, d. v. s. i främsta hand krediter avseende leverans av kapitalvaror för bestäm- da industriprojekt. Villkoren synes dock inte riktigt lika fördelaktiga för mottagarna. Sålunda är återbetalningstiden ofta 8 å 10 år. Räntan är dock densamma, d.v.s. 2,5 %.

Kina

Ovan har lämnats några upgifter rörande den hjälp som Kina erhållit från Sovjetunionen. Det är svårt att avgöra om det bistånd som Kina i sin tur lämnat andra stater är större eller mindre än vad landet mottagit. Det är dock tydligt, att Kina gjort åtaganden om bistånd av inte obetydlig omfatt- ning. Särskilt gäller detta om man tar hänsyn till storleken av landets in- dustriella produktion och export.

Kinas ekonomiska bistånd från 1953 till och med 1961 beräknas till 1,6 miljarder dollar i åtaganden. Omkring tre fjä-rdedelar av hjälpen har gått till kommunistiska länder, av vilka Nordvietnam och Nordkorea tillsam— mans erhållit ca 0,9 miljarder. Albanien, Mongoliet och Ungern tillhör också denna grupp av mottagare. De länder utanför öststaternas. krets som erhål— lit bistånd från Kina är huvudsakligen Indonesien, Burma, Cuba, Cambodja, Nepal, Ceylon, Guinea, Ghana och Mali.

Kinas hjälp synes ofta lämnas på för mottagarna mer fördelaktiga vill- kor än det övriga biståndet från öststaterna. Ungefär en tredjedel av den totala hjälpen har sålunda bestått av gåvor. Särskilt i början av den kine- siska biståndsverksamheten var gåvorna helt dominerande. De senaste åren har dock krediter blivit den allt vanligare biståndsformen. Flera av krediter- na är räntefria; så är bl. a. fallet med de hittillsvarande krediterna till Afrika och Cuba samt delvis till Burma. Återbetalntingstiden synes röra sig omkring 10 år efter leveransernas avslutande.

februari 1962

AID

CICT

CK

DAC

DAG DLF

ECA

ECA ECAFE

ECE

ECLA

ECOSOC EEC EFTA

EPTA

EPU FAMA

FAO

FN FOA

Förkortningar

Agency for International Development (amerikanskt statligt organ för utvecklingsbistånd)

Commission on International Commodity Trade (FN:s internationella råvarukommission)

Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd till mindre utvecklade områden

Development Assistance Committee (kommitté för utvecklingsbistånd inom OECD) Development Assistance Group (DAC:s föregångare) Development Loan Fund (amerikansk fond för långfristiga utvecklingslän, som numera administreras av AID)

Economic Co-operation Administration (tidigare existerande amerikanskt organ för internationell hjälpverksamhet)

Economic Commission for Africa (FN:s ekonomiska kommission för Afrika) Economic Commission for Asia and the Far East (FN:s ekonomiska kommission för Asien och Fjärran Östern)

Economic Commission for Europe (FN:s ekonomiska kommission för Europa)

Economic Commission for Latin America (FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika)

Economic and Social Council (FN:s ekonomiska och sociala råd) European Economic Community (Europeiska ekonomiska gemenskapen) European Free Trade Association (Europeiska frihandelssammanslut- ningen)

Expanded Programme of Technical Assistance (FN:s utvidgade program för tekniskt bistånd) European Payments Union (Europeiska betalningsunionen)

Foundation for Mutual Assistance in Africa South of the Sahara (samar- betsorgan för utvecklingsbistånd till länderna söder om Sahara) Food and Agriculture Organization (FN:s livsmedels- och jordbruks- organisation)

Förenta Nationerna

Foreign Operations Administrations (tidigare existerande amerikanskt organ för internationell hjälpverksamhet)

IAEA IBRD

ICA ICAO IDA

IF C IGS

ILO IMF MSA

:

NF

OAS OECD

OEEC OPEX SITC

SNS SUNF ED

TAA

TAB TAC

UNESCO

UNICEF UNRRA

UNTAO

WHO

General Agreement on Tariffs and Trade (Allmänna tull- och handels- avtalet; internationellt avtalssystem för tull- och handelsfrågor)

International Atomic Energy Agency (Internationella atomenergiorganet)

International Bank for Reconstruction and Development (Internationella återuppbyggnadsbanken; »Världsbanken») International Co—operation Administration (tidigare existerande ameri- kanskt organ för internationell hjälpverksamhet)

International Organization for Civil Aviation (Internationella luftfarts- organisationen) International Development Association (Internationella utvecklingsfon- den) International Finance Corporation (Internationella finansieringsbolaget) International Graduate School (Engelskspråkig samhällsvetenskaplig kurs i Stockholm för utländska studenter)

International Labour Organization (Internationella arbetsorganisationen) International Monetary Fund (Internationella valutafonden) Mutual Security Agency (tidigare existerande amerikanskt organ för internationell hjälpverksamhet)

Nationernas förbund

Organization of American States (De amerikanska staternas organisation) Organization for Economic Co-operation and Development (Organisa- tionen för ekonomiskt samarbete och utveckling) Organization for European Economic Co-operation (Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete) Operational and Executive Personnel (FN-program för tillhandahål- lande av förvaltningstjänstemän till u-länderna) Standard International Trade Classification (av FN:s statistiska kontor rekommenderad varunomenklatur) Studieförbundet Näringsliv och Samhälle Special United Nations Fund for Economic Development (inom FN föreslagen fond för ekonomisk utveckling)

United Nations Technical Assistance Administration (föregångare till UNTAO) Technical Assistance Board (Styrelsen för tekniskt bistånd inom EPTA) Technical Assistance Committee (Kommittén för tekniskt bistånd inom EPTA) United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization (FN:s organisation för uppfostran, vetenskap och kultur) United Nations Children's Emergency Fund (FN:s barnfond) United Nations Relief and Rehabilitation Administration (tidigare existerande nödhjälpsorganisation inom FN) United Nations Technical Assistance Operation (organ för FN:s tekniska bistånd) World Health Organization (Världshälsoorganisationen)

gin

i? .

STATENS OFFENTLI GA UTREDNINGAR 1962

Systematisk förteckning

Utrikeldepartementet Aspekter på utvecklingsbiståndet. [12]

Försvarsdepartementet Totalförsvarets personalfrågor. [3]

Socialdepartementet Skogstlllgångarna i Jämtlands län. [1]

Kommunikationsdepartementet Statsbidrag till enskild väghållning, m. m. [6]

Flnansdepsrtementet

Finansplan för budgetåret 196216: samt Preliminär nstionalbudget för år 1962. [8] Städernas särskilda rättigheter och skyldigheter ! förhållande till staten. [9] 1959 års iångtidsutredning. 1. Svensk ekonomi 1960 T—låssiuuo] 2. Svensk ekonomi 1980—1965. Bilagor - ]

Ecklesiastikdepsrtementet vidgad vuxenutbildning på gymnasiestudiet [5]

Jordbruksdepartementet Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet. [2]

Inrikesdepartementet

Arbetsuppgifter och utbildning för viss sjukvårds- personal. [4] Kommunal beredskap. [7]

IDUNS TBYOKEBIAKTIEBOLAG. ESEELTE AB. STOCKHOLM 1902

(sufrorns inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)