2

med tim- eller ackordslön eller med provision. Semesterlönen för sådan

arbetstagare skall utgöra 9 procent av arbetstagarens inkomst i anställ­

ningen under kvalifikationsåret. De s. k. okontrollerade arbetstagarna skall

enligt förslaget få särskild semesterlön med 9 procent av all inkomst i

anställningen under kvalifikationsåret.

/

Den rätt till sex veckors semester som f. n. enligt en särskild lag av år

1951 tillkommer vissa arbetstagare med radiologiskt arbete föreslås bibe­

hållen i en ny lag i ämnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

>jOiq »flllfcli l-ib»; t;.! ! ti-*

>'

:b«iln VI /vilt» it-!

{jod/ i /

\ <

j;>

Vu>,

i

r\/t

fuirtanni

/wi

K/>»‘

'i f; ■

J tu II

r

vi

iö 1

' '.»Imr

r/f'i h.il

Jjfi nwn

* >i

itfUUittt.ff; "fUlr ifc* t

itViiWii

jy

ti:dn.d ,

‘Hjefonmu-’A?Avn

.• ^kV

iU,

‘i

i;

i

jtit r

4

5 §•

Upphör anställning innan arbetstagaren åtnjutit semester eller semes­

terlön, vartill han förvärvat rätt enligt denna lag, skall han erhålla ersätt­

ning därför

(semesterersättning

).

Motsvarande skall gälla, därest arbetstagares anställningsvillkor, utan att

anställningen upphör, ändras så att semester skall utgå under kvalifikations­

året i stället för under året näst efter detta. I sådant fall skall vid tillämp­

ning av lagens bestämmelser om semesterersättning så anses som om an­

ställningen upphört -vid den tidpunkt, från vilken anställningsvillkoren

ändrats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

6

§•

överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagarens rätt

enligt denna lag.

Semesterns längd

7 §•

Semester utgår med två dagar för varje kalendermånad av kvalifikations­

året, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete

å minst femton dagar. Har arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört

arbete å minst åtta och högst fjorton dagar under en kalendermånad, utgår

semester för den månaden med en dag.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren

under pågående anställning

a) åtnjutit semester;

b) varit oförmögen till arbetet på grund av sjukdom, dock att dag, som

infaller efter det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit frånvarande

från arbetet under sammanlagt nittio dagar av kvalifikationsåret, jämstäl­

les endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada;

c) i samband med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet,

i den mån bortovaron icke överstigit nittio dagar;

d) fullgjort sådan i 27 § vämpliktslagen eller med stöd därav föreskri­

ven militärövning om högst sextio dagar, som ej är beredskapsövning eller

direkt ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning

högst sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren

till godo; eller

e) efter det kalenderår under vilket han fyllt tjugotvå år fullgjort tjänst­

göring i civilförsvaret å annan tid än då civilförsvarsberedskap råder eller då

beredskapsövning må anordnas vid krigsmakten, dock att av tjänstgöring i

civilförsvaret högst sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas

arbetstagaren till godo.

6

tid, då arbetstagaren på grund av sjukdom, som inträffat innan semestern

börjat, är oförmögen till arbetet, eller till sådan tid för hans bortovaro från

arbetet, som enligt 7 § andra stycket c)—e) skall jämställas med tid å vil­

ken arbete utförts. Dylikt medgivande erfordras dock icke, därest arbete

eljest uppenbarligen icke kunnat beredas arbetstagaren å tid som nu sagts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas med arbetstagaren. Överstiger semestertiden

tjugofyra dagar, må dock semestern förläggas till två skilda perioder, av

vilka den ena utgör minst tjugofyra dagar.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgi­

vande utgå annat än i svensk hamn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

11

§•

Arbetsgivaren skall i god tid före semesterns början på lämpligt sätt

underrätta arbetstagaren om tiden för semestern. Underrättelsen bör lämnas

såvitt möjligt en månad före semesterns början och må icke i något fall givas

senare än fjorton dagar dessförinnan.

Å fartyg anställd arbetstagare, som önskar erhålla semester, skall göra

skriftlig ansökan därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan icke gjorts,

skall arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren

med belopp, motsvarande vad denne skulle hava uppburit i semesterlön;

dock må arbetsgivaren i stället, såframt överenskommelse därom träffas

med arbetstagaren, under högst ett år uppskjuta semestern.

Semesterlön

12

§.

Arbetstagare, som är avlönad med tidlön, beräknad för vecka eller längre

tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden belöpande lönen.

För annan arbetstagare än i första stycket sägs utgör semesterlönen för

hela semestertiden nio procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsin­

komst i anställningen under kvalifikationsåret. Är arbetstagaren berättigad

till längre semester än som föreskrives i 7 §, skall för varje dag, varmed

semestern för år räknat överstiger tjugofyra dagar, semesterlönen höjas med

fyra tiondels procent av inkomsten.

Vid tillämpning av andra stycket skall i arbetsinkomsten icke inräknas

semesterlön, sjuklön eller sådant tillägg till lönen, som utgått för tid ut­

över den för arbetstagaren normala arbetstiden (övertidstillägg). För varje

dag som arbetstagaren varit frånvarande från arbetet och som enligt 7 §

andra stycket b)—e) jämställes med dag, å vilken arbete utförts, skall

arbetsinkomsten ökas med ett belopp, motsvarande arbetstagarens genom­

snittliga dagsinkomst i anställningen under kvalifikationsåret.

8

terlön skall beräknas enligt 12 §, skall jämväl sistnämnda arbete anses vara

utfört under förhållanden, som avses i 4 §, och arbetstagaren förty vara be­

rättigad till särskild semesterlön för arbetet i dess helhet enligt bestämmel­

serna i 16 §.

Semesterersättning

18 §.

Semesterersättning skall bestämmas enligt de i 12, 13, 16 och 17 §§ stad­

gade grunderna. Vid beräkning av semesterersättningens storlek skall, där

arbetstagaren var avlönad med tidlön, beräknad för vecka eller månad,

av lönen å varje dag, för vilken semesterersättning skall utgå, anses belöpa

vid veckolön en sjättedel och vid månadslön en tjugofemtedel. För arbets­

tagare i arbetsgivarens kost skall ersättning för kosten utgå allenast för

det antal dagar, för vilket ersättning i övrigt skall beräknas.

Har arbetstagare utan invändning mottagit semester, vartill han ännu

icke förvärvat rätt eller som han eljest ännu icke varit berättigad åtnjuta,

må honom tillkommande semesterersättning minskas med så stor del av er­

sättningen som svarar mot förhållandet mellan den i förskott åtnjutna

semestern och den semester vartill arbetstagaren vid tidpunkten för an­

ställningens upphörande förvärvat rätt. Vad nu sagts skall dock ej gälla,

om förskottssemestern åtnjutits mer än fem år före anställningens upp­

hörande.

19 §.

Semesterersättning skall utbetalas inom en vecka från utgången av det

kalenderkvartal, varunder arbetstagarens anställning upphört, eller, därest

arbetstagaren innehaft sin anställning sedan minst tre månader, inom en

vecka efter anställningens upphörande.

Möter hinder mot att inom den i första stycket angivna tiden beräkna

semesterersättningens storlek, må semesterersättningen utbetalas senare

än där sägs; dock skall semesterersättningen i dylikt fall utbetalas inom en

vecka sedan hindret upphört.

Särskilda bestämmelser

20

§.

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt denna lag, skall hai\

gälda, förutom den semesterlön eller semesterersättning vartill arbetsta­

garen på grund av lagen kan vara berättigad, ersättning för uppkommen

skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även

till arbetstagarens intresse av att erhålla semester och övriga sådana om­

ständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidan­

des förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller om­

Kungl. Maj:tg proposition nr 68 år 1963

9

ständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;

fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

21

§.

Älägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter

den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

22

§.

" i ' - fl!» 1

Envar, som vill fordra lön, ersättning eller skadestånd enligt denna lag,

skall anhängiggöra sin talan inom två år från utgången av det år, varunder

arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta den förmån, till vilken anspråket

hänför sig. Försummas det, är talan förlorad.

23 §.

• ' <..... r-

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av all­

män domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal

regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen. Att betal­

ningsföreläggande för fordran på semesterlön eller semesterersättning en­

ligt lag må sökas vid allmän underrätt jämväl om arbetsavtalet regleras

av kollektivavtal, därom är särskilt stadgat.

I fråga om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan

jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas,

ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963, från och med vilken dag semester-

rätt enligt lagen kan förvärvas.

Genom denna lag upphäves lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om se­

mester.

Beträffande det antal dagar under en kalendermånad, å vilka arbetsta­

gare skall hava utfört arbete för arbetsgivarens räkning för att bliva be­

rättigad till semester, skall såvitt avser månad före den 1 januari 1964 i

stället för bestämmelserna i 7 § första stycket nya lagen tillämpas vad som

stadgas i 7 § första stycket i den äldre lagen.

Angående semester, vartill rätt förvärvats före den 1 januari 1964, skola

i stället för bestämmelserna i 12 § andra och tredje styckena nya lagen gälla

bestämmelserna i 14 § andra stycket i den äldre lagen samt i stället för 16

och 17 §§ nya lagen bestämmelserna i 17—19 §§ i den äldre lagen; dock

skall den i 18 § sistnämnda lag avsedda semesterlönen utgöra nio procent

av arbetsinkomst som belöper på tid efter den 30 juni 1963.

Arbetstagare som den 1 juli 1963 förvärvat semesterrätt enligt den äldre

lagen skall, i den mån han icke då åtnjutit honom enligt nämnda lag till­

kommande förmån, äga åtnjuta semesterförmån enligt bestämmelserna i

den nya lagen, med iakttagande dock av vad i tredje och fjärde styckena

ovan är stadgat.

1* —

Bihong till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 68

10

Rttiigl.

pMpöSitiåh hr

(58

åt- 196$

• i-i ■1. , • -iji

-.A'

«,*!. . I \» i i »J •!,

■ tgMVl

..

.li I >li »iliv .Vfiijit, i*',':

■ f. »Hl -«*•!

141

Förslag

till

Lag

om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete

Härigenom förordnas som följer.

i i

Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen om semester, skall utgå med

tre dagar för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken ar­

betstagaren för arbetsgivarens räkning å minst femton dagar utfört radio­

logiskt arbete, vari arbetstagaren utsatts för joniserande strålning i sådan

utsträckning, att menlig inverkan därav kan befaras.

Med avseende å semester, som utgår enligt första stycket, skola bestäm­

melserna i 7 § andra och tredje styckena lagen om semester äga motsvarande

tillämpning. Därvid skall iakttagas,

1) att dag, varunder arbetstagaren åtnjutit semester, må räknas honom

till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar endast därest han

omedelbart före och efter semestern utfört arbete, som avses i denna lag,

samt

2) att dag, varunder arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av

anledning, varom förmäles i 7 § andra stycket b)—e) lagen om semester,

icke må räknas arbetstagaren till godo för erhållande av förhöjt antal se­

mesterdagar, därest arbete, som avses i denna lag, uppenbarligen icke kun­

nat beredas honom å sådan dag.

2§-............................. .. . "’,"v

På begäran av domstol eller den, vars rätt beröres, åligger det arbetar -

skyddsstyrelsen att avgöra, huruvida visst arbete är sådant, som avses i

denna lag.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, som i första

stycket sägs, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetarskyddsstyrelsen,

när part sådant yrkar eller domstolen finner det nödigt; och må dom ej

meddelas, förrän arbetarskyddsstyrelsens beslut kommit domstolen till­

handa.

12

Kungi. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

Utdrag av protokollet över socialårenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 februari

1963.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

statsråden

S

träng

, A

ndersson

, L

indström

, L

ange

,

K

ling

, S

koglund

, E

denman

,

af

G

eijerstam

, H

ermansson

, A

spling

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga angående

ny se­

mesterlagstiftning

samt anför.

Hösten 1960 tillkallades en utredning för översyn av gällande seinester-

lagstiftning. Därvid uttalades, under hänvisning till den fortgående pro­

duktivitetsförbättringen inom det svenska näringslivet och till internatio­

nella utvecklingstendenser, att man borde utgå från att den lagstadgade

semestern vid lämplig tidpunkt förlängdes till fyra veckor. Utredningen

skulle undersöka de olika problem som sammanhängde med en sådan ut­

vidgning av semesterrätten. I övrigt skulle utredningen göra en systema­

tisk genomgång av gällande semesterregler och pröva behovet i olika av­

seenden av en revision.

Utredningen, som antog namnet 1960 års semesterkommitté1, har nu slut­

fört sitt arbete och redovisat resultatet dels i betänkandet »Ny semester-

lag» (SOU 1962: 44), dels i en promemoria med förslag till lag om förlängd

semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete (stencilerad).

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av arbetsdom­

stolens ordförande, arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, ge­

neralpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

statskontoret, domänstyrelsen, kommerskollegium, statens avtalsnämnd,

Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskom­

munernas förbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriför­

bund, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges lantbruksförbund, Riks­

förbundet landsbygdens folk, Föreningen skogsarbeten, Värmlands och

Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Bankernas förhandlingsor­

1 Byråchefen F. Rune, ordförande, direktören L. Bratt, ledamoten av riksdagens första kam­

mare, juris doktorn J. L. Geijer, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren G. R.

Johansson, ledamoten av riksdagens första kammare, typografen L. E. Larsson, förste byråsek­

reteraren F. U. Nihlfors, ledamoten av riksdagens andra kammare, assistenten Viola H. M. San­

dell, sekreteraren i Landsorganisationen E. Vilhelmsson och ledamoten av riksdagens första kam­

mare, kaptenen G. I. Virgin.

13

ganisation, Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, Handelns arbets­

givareorganisation, Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet, Sve­

riges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, Sveriges centrala

restaurangaktiebolag, Fastigheternas förhandlingsorganisation, Svenska

järnvägarnas arbetsgivareförening, Svenska droskbilägareförbundet, Svens­

ka lasttrafikbilägareförbundet, Svenska omnibusägareförbundet, Svenska

lokaltrafikföreningen, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveri­

ges redareförening, Rederiföreningen för mindre fartyg, Svensk industri-

förening, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorgani­

sation, Sveriges akademikers centralorganisation, Svenska turistföreningen,

Svenska resebyråföreningen, Folkrörelsernas rese- och semesterhemsorgani-

sation, Svenska turisthotellens riksförbund, Svenska turisttrafikförbundet,

Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges handelsresandeförbund samt

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande.

Över promemorian har remissyttranden avgivits av arbetarskyddsstyrel-

sen, medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd, Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisa­

tionen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges akade­

mikers centralorganisation.

Jag anhåller nu att få upptaga de i betänkandet och promemorian be­

rörda spörsmålen till närmare behandling.

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1963

Gällande lagstiftning

Lagen den 29 juni 19i5 om semester

(nr 420; ändr. 1946: 336, 1951: 303,

1954:661 och 1956:420) äger i princip tillämpning på alla arbetstagare i

allmän eller enskild tjänst. Undantagna är sådana arbetstagare hos sta­

ten, för vilka gäller särskilda föreskrifter om semester, samt arbetstagare,

som är medlem av arbetsgivarens familj eller avlönas uteslutande genom

andel i vinst.

Lagens tvingande verkan har kommit till uttryck däri, att avtal mellan

arbetsgivare och arbetstagare, som innefattar avstående från rätt till semes­

ter eller i något avseende mindre förmåner för arbetstagaren än vad i lagen

stadgas, anses ogiltigt, med mindre annat uttryckligen anges i lagen.

Semesterförmånerna enligt lagen är lika avvägda för alla arbetstagare

oavsett tjänsteställning. Äger arbetstagare enligt avtal med arbetsgivaren

rätt till längre semester än som stadgas i lagen, skall emellertid, med visst

undantag, lagens övriga bestämmelser gälla även beträffande den överskju­

tande delen av semestern såvida parterna ej kommit överens om annat.

I det fall att för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsyn till anställ­

ningens art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra så­

dana omständigheter längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives

14

i lagen, skall dylik sedvänja, med beaktande av lagens övriga bestämmel­

ser, lända till efterrättelse för hela yrkesgruppen i fråga.

Varje av lagen omfattad arbetstagare äger på grund av det arbete han för

arbetsgivarens räkning utför under ett kalenderår (kvalifikationsåret) rätt

till semester, dvs. ledighet med lön, under nästkommande år. Parterna i

tjänsteavtalet har rätt att träffa överenskommelse om att annan period än

kalenderåret skall utgöra kvalifikationsår, förutsatt att perioden är av

samma längd, och de kan även komma överens om att semestern skall åt­

njutas tidigare än i lagen stadgas.

En förutsättning för att arbetstagaren på lagen skall kunna grunda någon

rätt till semester är att han under kvalifikationsåret utfört arbete i viss, icke

helt ringa omfattning. Semester utgår sålunda endast för sådan kalender­

månad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens

räkning utfört arbete å minst 16 dagar. Något krav beträffande arbetsti­

dens längd per dag behöver dock icke vara uppfyllt. Semestern utgör en

och en halv dag per kalendermånad; skulle vid beräkningen av semesterns

längd brutet dagantal uppstå, skall semestern utgå med närmast högre an­

tal dagar.

Principiellt grundas rätten till semester endast på det utförda arbetet.

Vid frånvaro från arbetet av vissa bestämda anledningar har dock från­

varotiden ansetts kvalificera till semester i samma mån som om arbete ut­

förts under denna tid. Detta gäller beträffande

dels

frånvaro på grund av

semester,

dels

frånvaro vid arbetsoförmåga i anledning av sjukdom, dock

att dag, som infaller efter det att arbetstagaren till följd av sjukdom varit

frånvarande från arbetet under sammanlagt 90 dagar av kvalifikationsåret

jämställes endast om arbetsoförmågan föranletts av yrkesskada,

dels

från­

varo i högst tolv veckor i samband med havandeskap eller barnsbörd,

dels

slutligen frånvaro för fullgörande av sådan i 27 § värnpliktslagen eller med

stöd därav föreskriven militärövning om högst 60 dagar, som ej är bered-

skapsövning eller direkt ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid

för militärövning högst 60 dagar under varje kvalifikationsår må räknas

arbetstagaren till godo.

Till undvikande av att arbetstagare, vilka är frånvarande av sådana kvali­

ficerande anledningar som nu nämnts —• med undantag dock för semester­

tid — skulle i semesterhänseende kunna uppnå en fördelaktigare position

än sina arbetskamrater, gäller emellertid vidare, att tid, varunder arbete

uppenbarligen icke kunnat beredas den frånvarande arbetstagaren, ej heller

anses kvalificerande till semester.

I semester inräknas icke söndagar och ej heller helgdagar, om semestern

utgår med mindre antal dagar i en följd än sex. I övrigt ingår alla dagar i

semestern, även sedvanliga fridagar. Den arbetstagare, som normalt har

arbete även på sön- eller helgdag, har rätt att vara arbetsledig på sön- eller

helgdag under eller omedelbart efter semestern, även om denna dag ej skall

Kangl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

16

tidlön beräknad för vecka eller längre tidsenhet, överenskomma om annan

metod för beräkning av lönen än den lagen föreskriver. Uppgörelsen måste

emellertid ha formen av kollektivavtal och på arbetstagarsidan ingås eller

godkännas av organisation, vilken enligt lagen om förenings- och förhand­

lingsrätt är att anse som huvudorganisation. Ett sådant kollektivavtal kan

efter enskild överenskommelse tillämpas på oorganiserad arbetstagare. En

förutsättning härför är dock, att den oorganiserade arbetstagaren syssel-

sättes med arbete av det slag för vilket kollektivavtalet gäller.

Vid beräkning av lön under semester skall hänsyn inte tagas till förmån

av fri bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för

särskilda kostnader. Arbetstagare i arbetsgivarens kost äger däremot för

varje dag, då han under semestern inte till någon del erhåller denna för­

mån, rätt till skälig ersättning härför. Ersättning för kost skall utgå även

för sön- och helgdag, som infaller under semestern.

I anslutning till reglerna om lön under semester stadgas, att arbetstagaren

mister rätten till lön, om han under någon del av semestern utför avlönat

arbete inom sitt yrke. Arbetstagare med flera anställningar jämsides äger

dock fortsätta sitt vanliga arbete i anställning, där semester icke åtnjutes.

Beträffande s. k. okontrollerade arbetstagare — dvs. sådana som utför

arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden att det ej kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande — innehåller

lagen särregler. Denna kategori av arbetstagare förvärvar inte rätt till se­

mester men får rätt till särskild semesterlön för varje sådant kvartal av

kvalifikationsåret, varunder arbetstagarens arbetsinkomst hos arbetsgiva­

ren uppgår till belopp, motsvarande minst 16 gånger den genomsnittliga

dagsförtjänsten på orten för arbete av ifrågavarande art under en arbets­

tid av åtta timmar. 1 kollektivavtalets form kan överenskommelse träffas

om vad som skall förstås med genomsnittlig dagsförtjänst. Semesterlönen

utgör sex procent av den sammanlagda arbetsinkomsten under de kvartal,

för vilka rätt till semesterlön föreligger. Semesterlönen skall i allmänhet

utbetalas senast den 30 juni året efter kvalifikationsårets utgång. Arbets­

tagare med såväl okontrollerat som annat arbete är berättigad till särskild

semesterlön för all inkomst under månad, för vilken han ej förvärvat rätt

till semester. Har å andra sidan semester intjänats för månaden äger han

inte rätt till särskild semesterlön.

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån innan

han åtnjutit honom tillkommande semester eller semesterlön, skall erhålla

ersättning därför (semesterersättning). Ersättningen bestämmes efter sam­

ma grunder som semesterlön. Var arbetstagaren avlönad med månads- el­

ler veckolön skall av lönen på varje dag, för vilken ersättning skall utgå,

anses belöpa vid månadslön

t/25

och vid veckolön Ve. Har en arbetstagare

under sin anställning utan invändning mottagit semester vartill han ännu

inte förvärvat rätt eller som han eljest ännu ej varit berättigad att åtnjuta,

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1963

17

får vid semesterersättningens bestämmande avräknas det antal dagar som

svarar mot sådan semester. När en anställning upphör till följd av arbets­

tagarens pensionering, äger arbetsgivaren från semesterersättningen dra

av pension, som belöper på det antal dagar för vilket semesterersättning

skall utgå.

Semesterersättning skall utbetalas senast inom en vecka från utgången

av det kalenderkvartal, varunder anställningen upphört. Om anställningen

varat längre än tre månader, skall betalningen dock i princip erläggas inom

en vecka från anställningens upphörande.

Lagen innehåller stadganden om skyldighet för arbetsgivaren att betala

skadestånd om han åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen. Vid skadans

bedömande skall hänsyn även tagas till omständigheter av icke ekonomisk

art såsom arbetstagarens intresse av att erhålla semester.

För krav enligt lagen gäller en tvåårig preskriptionstid.

Mål som avser tillämpningen av semesterlagen skall upptagas och avgöras

av allmän domstol. Det undantaget gäller dock, att mål beträffande arbets­

tagare, vilkas tjänsteavtal regleras genom kollektivavtal, skall anhängig-

göras vid arbetsdomstolen och handläggas enligt reglerna i lagen om ar­

betsdomstol.

Lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa arbetstagare med

hälsofarligt arbete

(nr 304; ändr. 1956: 375), den s. k. särskilda semester­

lagen, är tillämplig på arbetstagare, som utför arbete vari han är utsatt för

röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne. Fråga huruvida visst

arbete är av denna beskaffenhet avgöres, på begäran av domstol eller den

vars rätt beröres, av arbetarskyddsstyrelsen.

För varje kalendermånad av ett kvalifikationsår, under vilken arbets­

tagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete av nyss nämnt slag, skall

arbetstagaren tillgodoräknas tre semesterdagar. Under vissa förutsättningar

kan frånvaro på grund av sjukdom eller av annan anledning — i den mån

frånvaron enligt den allmänna semesterlagen överhuvudtaget grundar se­

mesterrätt — kvalificera arbetstagaren även för förlängd semester enligt

den särskilda semesterlagen.

I övrigt hänvisar den särskilda semesterlagen till 1945 års semesterlag,

vars bestämmelser alltså blir normerande i de flesta avseenden. Beträffande

semesterns förläggning gäller emellertid enligt den särskilda semesterlagen

att arbetsgivaren med arbetarskyddsstyrelsens samtycke kan dela upp se­

mestern på två perioder, av vilka den ena dock skall utgöra minst 18 dagar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

Kommittéförslagen

Allmänna frågor

Kommittén har utgått från att det varit eu i utredningsupi>draget given

förutsättning för dess arbete att den lagstadgade semestern i en nära fram­

18

tid skall förlängas från tre till fyra veckor. Lämpligheten av en sådan

reform har kommittén därför inte prövat. Med hänvisning till semester­

lagens karaktär av en arbetsmarknadens skyddslag tar kommittén avstånd

från den tanken att en arbetstagare borde få möjlighet att, med bibehållen

rätt till semesterlön, avtala med sin arbetsgivare om avstående från själva

ledigheten under den fjärde semesterveckan. Likaså har kommittén avvisat

tanken att utvidga den begränsade avtalsfrihet som nu är medgiven därhän,

att arbetsgivare och arbetstagare skulle få komma överens om uttagande av

den fjärde semesterveckan i form av en förkortning av den dagliga arbets­

tiden. En regel av denna innebörd skulle vara ägnad att sudda ut gränsen

mellan semester och arbetstidsförkortning. Den skulle vidare enligt kom­

mitténs uppfattning inte rimma med den rekreationsprincip på vilken se-

mesterlagen vilar och den skulle, anser kommittén, kunna äventyra syftet

med den tilltänkta semesterreformen. Beträffande tidpunkten för reformens

genomförande har kommittén fastslagit att den tidigaste tidpunkt som kan

komma i fråga är den 1 juli 1963, och övergångsbestämmelserna i kommit­

téns förslag till ny semesterlag har utformats så att arbetstagarna skall

kunna börja kvalificera sig för den längre semestern redan från och med

nämnda dag.

Kommittén har gjort en systematisk genomgång av nuvarande lagstift­

ning och föreslagit ändringar på åtskilliga punkter. Arbetet har utmynnat

i ett förslag till ny lag, avsedd att ersätta 1945 års semesterlag. Den genom­

gång av gällande regler som kommittén gjort har dock inte föranlett kom­

mittén att föreslå några ändringar i semesterrättens grundläggande kon­

struktion. Enligt förslaget skall semesterrätten alltjämt omgärdas med det

skydd som tvingande lagbestämmelser ger.

Den personkrets, för vilken den nya semesterlagen skall gälla,

föreslås liksom enligt 1945 års lag omfatta arbetstagare. I fråga om de s. k.

beroende uppdragstagarna påvisar kommittén efter en redogörelse för rätts­

praxis hur flertalet av de grupper som på 1940-talet hänfördes till kategorin

beroende uppdragstagare numera i förhållande till sociallagstiftningen kom­

mit att behandlas som arbetstagare. Två utredningar har, påpekar kom­

mittén, under senare år sysslat med frågan om de beroende uppdragstagar­

nas ställning inom sociallagstiftningen. Båda dessa utredningar har kom­

mit till slutsatsen att lagstiftningsåtgärder inte är en lämplig väg, om man

vill förbättra de beroende uppdragstagarnas sociala positioner. Denna stånd­

punkt har godtagits av statsmakterna så sent som under 1962 års riksdag i

samband med behandlingen av propositionen nr 90 med förslag till lag om

allmän försäkring. Kommittén har därför inte funnit skäl att i samband

med införandet av en ny semesterlag aktualisera frågan på nytt.

I det följande lämnas en redogörelse för de centrala punkterna i kom­

mitténs förslag, under det att mera detalj betonade frågor behandlas i spe­

cialmotiveringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

19

Kungi. Majrts proposition nr 68 år 1968

Semesterns förläggning

Kommittén betraktar frågan om semesterns förläggning som ett av de

viktigaste spörsmålen i anslutning till en förlängning av semestern från tre

till fyra veckor. Genom en enkät har kommittén inhämtat synpunkter i

förläggningsfrågan från arbetsmarknadens organisationer, och dessutom

har kommittén kunnat tillgodogöra sig resultatet av en undersökning i äm­

net som verkställts av Industriens utredningsinstitut.

I enkäten, som omfattade ett stort antal arbetsgivar- och arbetstagarorga­

nisationer, frågade kommittén vilket av vissa angivna alternativ för förlägg­

ningen av en eventuell fjärde semestervecka, som kunde vara att föredraga.

Av alternativen innebar ett att fyraveckorssemestern, om ej annat överens-

koms, skulle förläggas i ett sammanhang (alt. I), ett annat att arbetsgivaren

borde ha rätt att utan arbetstagarens medgivande uppdela fyraveckors­

semestern i två perioder, av vilka den ena skulle vara minst 18 dagar (alt.

II) samt ett tredje att arbetsgivaren borde ha rätt att utan arbetstagarens

medgivande uppdela fyraveckorssemestern så, alt en sammanhängande

period utgjordes av minst 18 dagar, under det att överskjutande semester

utlades i form av enstaka dagar (alt. III).

Rörande enkätsvaren skall här endast nämnas, att kommittén vid en

genomgång av materialet kunnat konstatera att meningarna gick starkt

isär. Från arbetsgivarhåll framhölls tämligen genomgående att produktio­

nens intresse krävde att arbetsgivarna utan arbetstagarnas samtycke fick

dela upp semestern enligt något av alternativen II eller III. Landsorganisa­

tionen och Tjänstemännens centralorganisation tog för egen del inte ställ­

ning i förläggningsfrågan utan nöjde sig med att hänvisa till yttranden från

deras underorganisationer. I det alldeles övervägande flertalet fall stödde

underorganisationerna alternativ I, en sammanhängande semester.

Den undersökning som Industriens utredningsinstitut gjort är, enligt vad

kommittén påpekar, endast av begränsad omfattning. Undersökningen av­

såg ett pappersbruk, ett massaföretag, två järnbruk samt två företag inom

den tunga kemiska industrin. Syftet med undersökningen var att utröna

de ekonomiska konsekvenserna av en förlängning av semestern till fyra

veckor vid två olika alternativ för semesterns förläggning, varav det ena

förutsatte att arbetstagarna hade rätt att få ut hela semestern i ett samman­

hang och det andra förutsatte att arbetsgivarna hade en självständig rätt

att fördela semestern på två perioder om resp. tre veckor och en vecka.

Resultatet blev inte entydigt, men enligt vad som framgår av ett i betän­

kandet återgivet avsnitt av undersökningen kom institutet till den uppfatt­

ningen att kostnaden för den fjärde semesterveckan för vissa företag skulle

kunna bli mer än fördubblad, om semestern ej fick upj>delas på två perio­

der. Institutet ansåg det sannolikt att en sammanhängande fyraveckors-

semester skulle skapa mest svårigheter för småföretag och för företag inom

branscher, som har sin högsäsong under sommarmånaderna.

20

Till en början avvisar kommittén alternativ III i enkäten, enligt vilket

arbetsgivaren skulle få rätt att utan arbetstagarens samtycke dela upp den

fjärde semesterveckan i enstaka semesterdagar. Härvid nöjer sig kommit­

tén med att framhålla att semesterns syfte bäst tillgodoses om flera semes­

terdagar utgår i en följd. Vidare förkastar kommittén tanken att ge arbets­

givaren en självständig rätt att dela upp en fyraveckorssemester i två perio­

der om vardera två veckor. En sådan delningsrätt skulle enligt kommitténs

åsikt innebära en icke ringa försvagning av arbetstagarnas redan uppnådda

position.

Kommittén finner sig därmed ställd i en valsituation liknande den som

förelåg vid införandet av treveckorssemestern år 1951. Å ena sidan står

arbetstagarsidans yrkande att behålla rätten till sammanhängande semester,

närmast motiverat av hänsyn till rekreationsbehovet och av ekonomiska

skäl. En lång sammanhängande semester ger enligt en på arbetstagarsidan

förhärskande mening den bästa möjligheten till avkoppling och ställer sig

även billigare än en semester uppdelad i två perioder. Å andra sidan står

arbetsgivarsidans yrkande att arbetsgivaren skall äga dela upp semestern

i två perioder, en omfattande tre veckor och en annan omfattande en vecka.

Sistnämnda yrkande motiveras i första hand av hänsyn till produktionen.

Kommittén vill för sin del i detta sammanhang inte fästa avgörande vikt

vid rekreationssynpunkten. Sannolikheten talar enligt kommitténs åsikt

för att en särskild semestervecka under senvintern eller våren från rekrea-

tionssynpunkt kan vara väl så nyttig som en extra semestervecka i omedel­

bar anslutning till en tre veckor lång sommarsemester. Kommittén är väl

medveten om att möjligheterna att på ett tillfredsställande sätt utnyttja

en isolerad semestervecka kan växla med ekonomiska och andra förutsätt­

ningar. En till vinterhalvåret förlagd fjärde semestervecka, som av ekono­

miska skäl inte kan utnyttjas till avkoppling från den vanliga miljön, kan

givetvis framstå som mindre värdefull än en förlängd semester på somma­

rens semesterort. Emellertid vill kommittén se ljust på arbetstagarnas möj­

ligheter att på lämpligt sätt använda även en isolerad semestervecka. Kom­

mittén hänvisar härvidlag till bilismens och fritidsbyggniationens explosions­

artade tillväxt under senare år.

Beträffande produktionens intressen i förläggningsfrågan finner kom­

mittén att dessa ger olika utslag vid olika företag och inom olika branscher.

Vissa företag kan endast med svårighet och under ekonomisk uppoffring

bereda sina anställda en sammanhängande fyraveckorssemester. Ibland

möter särskilda hinder att förlägga en så lång semester till sommaren. Det

sist sagda gäller, framhåller kommittén, förutom industrier med kontinuer­

lig drift främst servicenäringar (t. ex. bilverkstäder, kommunikationsinrätt-

ningar, hotell och restauranger) samt andra näringar med tyngdpunkten av

verksamheten förlagd till sommaren (t. ex. jordbruk och trädgårdsodling).

Kommittén finner liksom Industriens utredningsinstitut att det inom dessa

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

21

näringar är småföretagen som skulle få brottas med de största bekymren,

om de nödgades utlägga de anställdas semester i form av en sammanhängan­

de sommarledighet.

Representanter för turistnäringen och motororgandsationerna har en­

stämmigt för kommittén framhållit det angelägna i att söka åstadkomma

en spridning av semestrarna över en större del av året än som nu förekom­

mer. Därvid har understrukits att nuvarande förhållanden med semestrarna

huvudsakligen koncentrerade till en period av fem till sex veckor mitt på

sommaren leder till irritation bland de semestrande själva och fördyrar

semestern.

Näringslivets intresse av att arbetsgivarna får möjlighet att vid behov

dela upp semestern på två perioder liksom det allmänna intresset av att få

en större spridning av semestrarna över årets olika månader är enligt kom­

mitténs uppfattning värda allt beaktande. Kommittén anser dock inte att

utformningen av lagens regler om semesterns förläggning är avgörande för

om dessa intressen skall kunna tillgodoses. Därvid utgår kommittén från

att arbetsgivare och arbetstagare skall få behålla den avtalsfrihet som de

redan har.

Kommittén vill främst se frågan om avfattningen av lagens bestämmelser

rörande semesterns förläggning som en maktfördelningsfråga, en fråga om

parternas förhandlingspositioner. Kommittén erinrar om att statsmakterna,

när arbetsgivarnas självständiga rätt att dela upp treveckorssemestern i

skilda perioder slopades år 1956, kraftigt betonade vikten av att lagen på

ett lämpligt sätt gav uttryck åt en sådan maktfördelning mellan parterna i

arbetsavtalet, att arbetsgivaren fick rätt att ensam bestämma när semestern

skulle utgå medan arbetstagaren i gengäld fick ett rättsligt anspråk på att

få ut semestern i ett sammanhang.

Då förläggningsfrågan i samband med en tilltänkt utökning av semestern

med en vecka på nytt blivit aktuell, har, säger kommittén, från arbetsgivar­

håll gjorts gällande att det vore orealistiskt att räkna med att arbetsgivarna

i ett givet fall vid en förhandling skulle kunna hota med att förlägga semes­

tern till annan tid än sommaren om arbetstagarna inte gick med på en del­

ning av semestern. Ett dylikt hot skulle enligt denna uppfattning vara ägnat

att bidra till irritation på arbetsplatsen och i sämsta fall kunna medföra att

arbetstagare lämnade sin anställning.

För sin del har kommittén svårt att förstå, att arbetsgivaren, när pro­

duktionsförhållandena verkligen motiverar de!, inte skulle kunna åberopa

de faktiska förhållandena till stöd för ståndpunkten att arbetstagarna måste

finna sig i att välja mellan en delning av semestern eller att få ut hela se­

mestern under annan tid än sommaren. Eu annan sak är, menar kommit­

tén, att arbetsgivarens position i en förhandling av detta slag naturligtvis

kan försvagas, därest konkurrensen om arbetskraften är mycket hård och

det på samma ort finns möjlighet till annan attraktiv sysselsättning utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

22

motsvarande svårigheter vid semesterförläggningen. Detta problem kan

emellertid enligt kommitténs åsikt inte lösas nämnvärt lättare, om lagen

ger arbetsgivaren en självständig delningsrätt.

Kommittén tror alltså att utsikterna till frivilliga överenskommelser om

delning av semestern är goda så snart arbetsgivaren inte har rimliga möj­

ligheter att förlägga en sammanhängande semester till en för arbetstagaren

förmånlig tid av året. Till stöd för denna förmodan åberopar kommittén de

överenskommelser om delad treveckorssemester, som f. n. — antingen i

riksavtal eller på det lokala planet — kunnat träffas inom branscher med

kontinuerlig drift eller med verksamhetens tyngdpunkt förlagd till somma­

ren. Som exempel på dylika överenskommelser nämner kommittén riks­

avtalen för jordbruket, transportfacket, bryggerierna, hotell- och restau­

ranger samt lokala avtal vid handelsföretagen.

På anförda skäl finner sig kommittén efter noggrant övervägande inte

böra föreslå någon ändring i gällande ordning, enligt vilken arbetsgivaren

beslutar om tidpunkten för semestern och arbetstagaren i princip har rätt

att erhålla hela semestern i en följd. Kommittén tillfogar, att man kan räkna

med att intresset för en delad semester även hos arbetstagarna kominer att

växa betydligt i och med att den lagstadgade semestern kommer att om­

fatta en så lång tidrymd som fyra veckor.

I samband med förläggningsfrågan granskar kommittén även gällande

semesterlags anvisning till arbetsgivaren att såvitt möjligt bereda arbets­

tagaren semester under sommaren. Kommittén avvisar såväl framförda

önskemål om att slopa anvisningen som motsatta önskemål att skärpa den

till en regel om skyldighet för arbetsgivaren att förlägga semestern till

sommaren. Som kommittén ser saken intar även rekommendationen om

sommarsemester sin givna plats i semesterlagens välavvägda maktfördel-

ningssystem.

Till kommitténs förslag i frågan om semesterns förläggning är fogad en

reservation.

Tre ledamöter (herrar Bratt, Johansson och Virgin) anser, att

arbetsgivaren i lagen bör få en självständig rätt att besluta om uppdelning

av semestern i den mån denna överstiger aderton dagar. Dessa ledamöter

hänvisar särskilt till att en liknande lösning valdes när treveckorssemes-

tern infördes och till att arbetsgivarens delningsrätt borttogs först efter

några år när en anpassning till den längre semestern ansågs ha skett. Skä­

len att iakttaga försiktighet är, anser de skiljaktiga ledamöterna, i varje fall

inte mindre vägande när fyraveckorssemestern skall genomföras än de var

när treveckorssemestern beslöts.

Kvalifikationsreglerna

Med utgångspunkt från att den lagstadgade semestern skall utökas med

en vecka tar kommittén upp gällande semesterlags regler om semester­

rätt på grund av utfört arbete, vilka innebär att arbetstagaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

23

för varje kalendermånad under vilken han för arbetsgivarens räkning ut­

fört arbete å minst 16 dagar förvärvar rätt till en och en halv dags semester.

Kommittén dryftar till en början, huruvida skäl kan anses föreligga att

frångå den nuvarande konstruktionen som gör semesterrätten beroende

av det under varje kalendermånad utförda arbetet. För arbetstagare i vissa

arbeten av intermittent natur, t. ex. stuveriarbetare, skulle det kunna

vara fördelaktigare, om det under ett helt kvalifikationsår och ej det un­

der varje enskild kalendermånad utförda arbetet lades till grund för be­

stämmandet av semesterrättens omfattning. Kommittén anser emellertid,

att den nuvarande ordningen har så stora praktiska fördelar att den bör

bibehållas. Som en följd av att semestern skall förlängas från tre till fyra

veckor föreslår kommittén, att antalet semesterdagar för varje kalender­

månad, varunder stadgat arbetsmått fullgjorts, höjes från en och en halv

till två, motsvarande för helt kalenderår 24 semesterdagar.

Gällande föreskrift, att en arbetstagare för att bli berättigad till semester

för viss kalendermånad skall ha utfört arbete för arbetsgivarens räkning

minst 16 dagar under månaden innebär, påpekar kommittén, i praktiken att

ett anställningsförhållande måste ha förelegat under större delen av en

månad för att arbetstagaren skall få tillgodoräkna sig semester för den må­

naden. En arbetstagare med mycket kortvariga anställningar eller med

arbete av intermittent natur kan till följd av lagens nuvarande konstruk­

tion gå miste om semester för en viss månad, oaktat han utfört arbete under

väl så många dagar som en fast anställd arbetstagare. Detta beror på att

arbetet i det förra fallet utförts för flera arbetsgivares räkning men i det

senare fallet blott hos en arbetsgivare. Det antydda problemet kan, konsta­

terar kommittén, lösas fullt tillfredsställande och i allo rättvist endast ge­

nom ett centralt semesterkassesystem. Genom ett sådant system kan varje

anställning, hur kortvarig den än må vara, räknas arbetstagaren tillgodo för

förvärv av semester. Förmånen av semester kan göras helt oberoende av om

arbetet utförts hos en eller flera arbetsgivare. Erfarenheter från Danmark

och Norge, som har ett dylikt system, visar emellertid, att inrättandet och

drivandet av en central semesterkassa erbjuder påtagliga praktiska problem.

Kommittén har därför funnit sig böra pröva andra Utvägar för att lösa de nu

antydda problemen.

I anslutning till 16-dagarsregeln diskuterar kommittén lämpligheten att

ersätta det nuvarande dagmåttet med ett timmått. Syftet med en sådan

förändring skulle vara att förbättra läget för deltidsanställda, som under

en kalendermånad utfört arbete å färre dagar än 16 men sammanlagt ar­

betat minst så många timmar som motsvarar 16 gånger den för anställ­

ningen i fråga gällande normalarbetstiden per dag. Kommittén anser emel­

lertid att en övergång till ett timmått är förenat med praktiska olägenheter.

Timmfittet är svårt att tillämpa för viss vecko- och månadsavlönad perso­

nal. Ännu allvarligare och för kommittén avgörande är emellertid att en

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

24

övergång till ett timmått skulle försätta ett stort antal deltidsanställda i

sämre läge än f. n. Kommittén anför ett exempel. Antag, säger kommittén,

att det kvalificerande timmåttet per månad bestämmes så att det motsvarar

normal arbetstid under 12 dagar, dvs. 90 timmar. En deltidsanställd arbets­

tagare med ca fyra timmars arbete per dag under fem av veckans arbets­

dagar fullgör under en månad 70-—90 arbetstimmar. En sådan arbetstagare

skulle riskera att förlora semesterförmånen, om lagens arbetsmått bestäm­

des i timmar, vilket han däremot inte gör om dagmåttet bibehålies.

Kommittén erinrar om att det tilltagande bruket att bereda arbetstagarna

fria lördagar föranlett riksdagsmotioner med yrkanden om uppmjukning av

16-dagarsregeln. Dessa yrkanden har vanligen motiverats med att arbets­

tagaren till följd av att arbetsveckan blir kortare löper ökad risk att gå

förlustig semesterrätt. Då kommittén konfronterat denna motivering med

de överväganden, som ursprungligen föranledde fastställandet av 16-dagars-

gränsen i den första semes ter lagen av år 1938, har kommittén kunnat kon­

statera att 16-dagarsgränsen bestämdes med hänsyn bl. a. till att industrin

under 1930-talets krisår inte sällan tillämpade fyra dagars arbetsvecka.

Mot denna bakgrund anser kommittén att den i motionerna åberopade mo­

tiveringen inte utgör något ovedersägligt skäl för en mera betydande jämk­

ning av 16-dagarsregeln. Kommittén medger emellertid att, om lördagarna är

arbetsfria, marginalen under vissa månader kan bli påfallande smal mellan

arbetsdagarnas antal och det antal dagar, varå arbete enligt gällande lag

skall ha utförts för att semesterrätt skall förvärvas. I maj och december kan

de arbetsfria dagarnas antal bli så stort, att antalet dagar, då arbete normalt

utföres, krymper till 17—18. Under sådana månader löper arbetstagaren en

uppenbar risk att förlora semesterrätt, om han är frånvarande från arbetet

några enstaka dagar t. ex. på grund av permittering.

Även om argumenten mot de nuvarande kvalifikationsreglerna var för

sig inte har någon oemotståndlig tyngd, har kommittén likväl stannat för

att dessa regler bör uppmjukas. Kommittén föreslår, att en arbetstagare

skall förvärva rätt till två semesterdagar, sedan han utfört arbete för arbets­

givarens räkning å minst 15 dagar av en kalendermånad. Rätt till en se­

mesterdag skall han enligt förslaget förvärva redan efter arbete å 8 dagar.

Kommittén är medveten om att mot dess förslag kan invändas, att det

kan få till följd att en arbetstagare med mer än en anställning under eu

månad kvalificerar sig för mer än två semesterdagar under den månaden.

Risken för dubbelkvalifikation har emellertid alltsedan bisyssla i 1945 års

lag gjordes semestergrundande varit påtaglig, och kommittén tror inte att

dess förslag innebär att risken ökas nämnvärt. I varje fall förhindras i be­

tydande utsträckning en ekonomisk överkompensation genom de ändringar

som kommittén föreslår i gällande regler om beräkning av lön under se­

mester. Kommitténs ändringsförslag härutinnan går, såsom senare närmare

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

25

skall utvecklas, ut på att arbetstagare, som inte avlönas med tidlön bestämd

för vecka eller längre tidsenhet, under semestern skall uppbära lön med

viss procentuell andel av arbetsförtjänsten under kvalifikationsåret. Se­

mesterlönen blir med denna beräkningsmetod i princip oberoende av hur

många semesterdagar arbetstagaren äger åtnjuta.

Förutom de allmänna kvalifikationsreglerna i gällande lagstiftning har

kommittén inventerat även de speciella reglerna i 1945 års semesterlag om

förvärv av semesterrätt på grund av sådan frånvaro från

arbetet som skall jämställas med arbetad tid. F. n. pri­

vilegierar lagen i begränsad utsträckning frånvaro på grund av sjukdom,

havandeskap och barnsbörd samt militärtjänstgöring. Sedan gammalt jäm-

ställes, närmast av lagtekniska skäl, även semester med arbetad tid.

De nuvarande reglerna om privilegiering av sjukdomstid har, erin­

rar kommittén, den innebörden att frånvaro på grund av sjukdom under

tillhopa högst 90 dagar av ett kvalifikationsår berättigar till semester oavsett

sjukdomens orsak och att sjukdom utöver 90 dagar skall beaktas såsom

semesterkvalificerande, om sjukdomen har sin grund i yrkesskada. Av reg­

lernas konstruktion följer, påpekar kommittén vidare, att den arbetstagare

som är frånvarande från arbetet på grund av sjukdom i exempelvis sju må­

nader av ett år, varav de sista fyra månaderna till följd av yrkesskada, äger

tillgodoräkna sig hela frånvarotiden såsom kvalifikationstid, medan den

arbetstagare som är frånvarande under lika lång tid, varav de första fyra

månaderna på grund av yrkesskada och återstoden på grund av vanlig sjuk­

dom, inte får tillgodoräkna sig mer än den förstnämnda sjukdomsperioden.

I anslutning till detta påpekande ställer kommittén frågan om det låter

sig göra att införa en rättvisare ordning, så att 90 dagars frånvaro om året

på grund av vanlig sjukdom alltid skall grunda semesterrätt oavsett när

under året sjukdomen inträffar och oavsett om arbetstagaren samma år

varit sjuk även på grund av yrkesskada.

Den ifrågavarande 90-dagarsbestäminelsen i semesterlagen måste, säger

kommittén, ses mot sin historiska bakgrund. Ursprungligen var endast

frånvaro på grund av yrkesskada semesterkvalificerande. Den nuvarande

regeln tillkom i samband med 1954 års lagstiftning om samordning av sjuk­

försäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Denna samordning innebär att

den sjuke, även i yrkesskadefallen, under de första 90 dagarna av sin sjuk­

dom får sjukhjälp uteslutande från sjukförsäkringen och att hjälpen från

yrkesskadeförsäkringen träder in först sedan 90-dagarstiden gått till ända.

Praktiskt sett betyder samordningen från socialförsäkringsorganens syn­

punkt att det vid sjukdomsfall, som kan vara orsakade av yrkesskada, inte

finns något behov av att pröva sjukdomsorsaken med mindre sjukdomen

varar en längre tid. Då semesterlagens 90-dagarshestämmelse infördes

åberopades såsom ett av skälen härför alt man ville undvika att sjukdoms­

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

26

orsaken skulle behöva fastställas i korttidsfallen enbart med hänsyn till den

sjukes semesterrätt. Bidragande var också önskemål att vidga semester-

rätten för dem som varit sjuka under en del av kvalifikationsåret.

Från riksförsäkringsverket har kommittén inhämtat, att samordningen

mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen medfört en högst be­

tydande arbetsbesparing inte bara för socialförsäkringsorganen utan också

för arbetsgivarna. 1 praxis förfar arbetsgivarna — på verkets tillskyndan

— på det viset att de omgående till riksförsäkringsverket eller vederbörande

socialförsäkringsbolag anmäler inträffad sjukdom som kan misstänkas vara

en yrkesskada. Anmälningen föregås emellertid inte av någon närmare un­

dersökning. Varken verket eller arbetsgivaren gör någon undersökning av

sjukdomsorsaken förrän samordningstiden utlöpt.

Kommittén har kommit till den uppfattningen att den eftersträvade större

rättvisan inte kan uppnås utan att man spolierar de betydande praktiska

fördelar som är förenade med 90-dagarsregeln. Enda utvägen synes näm­

ligen vara att i semesterlagen helt skilja mellan sjukdom som föranletts av

yrkesskada och annan sjukdom. Enligt kommitténs uppfattning torde detta

leda till att arbetstagare, som drabbas av sjukdom, i en helt annan utsträck­

ning än hittills varit vanligt, skulle påkalla utredning om att sjukdomen

föranletts av yrkesskada, eftersom det skulle ligga i arbetstagarens intresse

att i görlig mån »spara» det antal dagar, som vid vanlig sjukdom kvalifi­

cerar till semester. Med hänsyn härtill och till att yrkesskadeförsäkringens

framtid f. n. är oviss har kommittén funnit sig böra avstå från att föreslå

ändring i bestämmelserna om sjukdomstid som kvalifikationsgrund för

semester.

Kommittén föreslår dock en mindre jämkning i dessa bestämmelser på

en punkt, som har avseende på s. k. långtidssjuka. Enligt gällande lag är

förhållandet det att en arbetstagare, som oavbrutet är sjuk under flera år,

varje år förvärvar semesterrätt för 90 dagar. Denna konsekvens har, efter

vad kommittén förmodar, inte särskilt uppmärksammats när sjukdomstid

gjordes till kvalifikationsgrund i semesterlagen, och kommittén anser för

sin del att den inte låter sig väl förena med semesterrättens grundkonstruk­

tion. Kommittén vill också peka på att eu så vidsträckt semesterrätt för

långtidssjuka kan innebära ett incitament för arbetsgivaren att avskeda

arbetstagare som varit sjuka en längre tid. Bäst undvikes enligt kommitténs

uppfattning dylika mindre tilltalande avskedanden, om lagen ändras så att

arbetsgivaren, när arbetstagarens sjukdom fortgått viss tid, befrias från

skyldighet att ge honom semesterlön. Kommittén föreslår därför en regel

av innebörd att arbetstagarens rätt att tillgodoräkna sig frånvaro på grund

av sjukdom såsom kvalifikationstid för semester upphör sedan sjukdomen

varat två år efter utgången av det kvalifikationsår, under vilket arbetstaga­

ren insjuknat.

Frånvaro från arbetet på grund av havandeskap och barns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

27

börd jämställes i kvalifikationshänseende med arbetad tid i den mån från­

varon ryms inom en 90-dagarsperiod. Med utgångspunkt från ett i riksdagen

motionsvägen framfört yrkande har kommittén undersökt huruvida det

finns anledning att utsträcka nämnda tidsperiod.

Till stöd för en lagändring i denna riktning har åberopats det förhållan­

det att den blivande eller nyblivna modern i andra sammanhang av lag­

stiftaren beretts möjlighet att avhålla sig från arbetet så lång tid som 180

dagar. Såväl 1945 års lagstiftning om uppsägningsskydd som 1962 års lag­

stiftning om förbättrade förmåner från moderskapsförsäkringen bygger

på en 180-dagarstid.

Kommittén anser för egen del att det inte föreligger något ofrånkomligt

samband mellan reglerna i sistnämnda lagstiftning och i semesterlagen. Be­

träffande uppsägningsskyddet kan sägas att det knappast i och för sig med­

för någon nämnvärd ekonomisk belastning för arbetsgivaren, och detsamma

gäller i viss mån det utvidgade skyddet genom moderskapsförsäkringen. En

fördubbling av den inom semesterlagstiftningen privilegierade frånvaroti­

den vid havandeskap eller barnsbörd skulle däremot enligt kommitténs

åsikt kunna betyda en inte ringa ekonomisk börda för arbetsgivaren. Sär­

skilt vid smärre företag med blott några få kvinnliga anställda skulle för­

höjningen av frånvarotiden kunna få tämligen stor betydelse. Även om kom­

mittén inte befarar att den ifrågasatta reformen skulle få till följd att ar­

betsgivarna avhöll sig från att anställa kvinnlig arbetskraft, vill kommittén

dock inte anse det för uteslutet att resultatet av reformen skulle kunna bli

att arbetsgivarna i större omfattning än eljest utnyttjade sin lagliga möjlig­

het att uppsäga kvinnliga anställda, som blivit havande under sitt första

anställningsår, då något lagligt uppsägningsskydd inte föreligger.

Kommittén lägger också vikt vid att man når en viss kongruens mellan

de privilegierade frånvaroanledningarna sjukdom samt havandeskap eller

barnsbörd. Det kan enligt kommitténs mening knappast med fog sägas att

rekreationssynpunkter skulle ge kraftigare utslag vid havandeskap eller

barnsbörd än vid sjukdom. Då kommittén inte ansett sig böra föreslå för­

längning av den privilegierade frånvarotiden vid sjukdom i allmänhet har

kommittén funnit konsekvensen bjuda att inte heller motsvarande tid vid

havandeskap eller barnsbörd utsträckes.

Kommittén är inte enig i denna del. En ledamot (herr Nihlfors) vill i en

reservation

bestämma den kvalificerande frånvarotiden vid havandeskap

eller barnsbörd till 180 dagar för att därmed nå överensstämmelse med den

förut omnämnda lagstiftningen om uppsägningsskydd och om moderskaps-

försäkring. I motiveringen för detta förslag framhålles att lagändringen

skulle utgöra ett naturligt led i strävandena att få bort all diskriminering

av kvinnorna i arbetslivet.

Tre ledamöter (fröken Sandell samt herrar Geijer och Larsson) har,

utan att lägga fram något utarbetat förslag, framkastat tanken, att ett sär­

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

28

skilt belopp — avsett att användas till semester -— skulle kunna utbetalas

till barnaföderskor från den allmänna försäkringen.

Beträffande militärtjänstgöring som kvalifikationsgrund för

semester dryftar kommittén en ifrågasatt utvidgning av gällande regler där­

hän att även den första tjänstgöringen, som f. n. inte kvalificerar för se­

mester, skulle räknas som semestergrundande. Kommittén vill inte för­

orda en sådan ändring och anför bland annat, att en reform i angiven rikt­

ning måste befaras medföra obenägenhet hos arbetsgivarna att anställa

ynglingar under tiden närmast före deras värnpliktstjänstgöring.

Slutligen har kommittén även haft att ta ställning till ett i en riksdags­

motion framfört förslag att såsom semesterkvalificerande räkna tid som ar­

betstagare är ledig från arbetet på grund av att övriga anställda vid samma

arbetsplats åtnjuter semester och företaget hålles stängt. Detta spörs­

mål anser kommittén sammanhänga med den större frågan hur permitte-

ringstid över huvud taget skall bedömas i kvalifikationshänseende. Ända

sedan den första semesterlagen tillkom har lagstiftaren uppenbarligen ut­

gått från att det inte finns skäl att i fråga om förvärv av semesterrätt jäm­

ställa permitteringstid med arbetad tid. Kommittén anser inte att det finns

anledning vare sig att frångå denna principinställning eller att behandla

det här aktuella permitteringsfallet efter särskilda regler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

Lön under semester

Vid sin behandling av frågan om den lämpliga utformningen av semester­

lagens regler om lön under semester fäster kommittén till en början upp­

märksamheten på en grundsats, kring vilken lagstiftaren i vårt land alltid

försökt slå vakt, nämligen att arbetstagaren under semestertiden skall åt­

njuta väsentligen samma inkomst från arbetsgivaren som han skulle ha haft

om han varit i arbete under nämnda tid. Lagstiftaren har alltså avvisat tan­

ken, att semesterlönen genom lagstiftning skulle bestämmas till högre be­

lopp än arbetslönen. Frågan om ett eventuellt lönetillägg för semestertiden

har betraktats som en löneteknisk angelägenhet som arbetsmarknadspar-

tema själva bör få ta ställning till.

Beträffande arbetstagare som avlönas med veck o- eller månads-

1 ö n eller lön beräknad för ännu längre tidsenhet har det, påpekar kom­

mittén, inte mött några svårigheter att i semesterlagen ge uttryck åt den

nyss berörda grundsatsen angående semesterlönens storlek. Sådan arbets­

tagare äger enligt gällande bestämmelser rätt att uppbära den på semester­

tiden belöpande lönen. Denna regel är lätt att tillämpa, och den ger till­

fredsställande resultat även när semestern förlänges eller arbetstiden för­

kortas eller omdisponeras. Kommittén har inte funnit skäl att överväga en

revision av regeln.

Beträffande andra arbetstagare — i praktiken främst de som avlönas med

29

tim- eller ackordslön — har det, säger kommittén vidare, inte

varit möjligt att uppställa en lika enkel regel. I hithörande fall har det an­

setts nödvändigt att vid beräkning av semesterlönen utgå från arbetstaga­

rens inkomst under kvalifikationsåret, dvs. i allmänhet kalenderåret när­

mast före det år då semester åtnjutes. En oundviklig konsekvens härav blir

visserligen att den tim- eller ackordsavlönade arbetstagaren till skillnad från

den vecko- eller månadsavlönade inte kan tillgodogöra sig en eventuell

lönestegring, som inträffar under semesteråret men han blir å andra sidan

inte heller lidande på en eventuell lönesänkning. Bortsett härifrån har lag­

stiftaren strävat efter att utforma regler, som ger till resultat att även den

tim- eller ackordsavlönade arbetstagaren under semestertiden kommer i åt­

njutande av i stort sett samma förmåner som när han är i arbete. Enligt

gällande bestämmelser skall sådan arbetstagare varje semesterdag äga upp­

bära lön med belopp, motsvarande hans genomsnittliga dagsinkomst under

de dagar av kvalifikationsåret under vilka han utfört arbete för arbetsgiva­

rens räkning.

Dessa bestämmelser har enligt vad kommittén kunnat konstatera i prak­

tiken inte visat sig helt lyckade. Dels har bestämmelserna orsakat ett stort

antal tvister vid domstol, dels har arbetsmarknadens parter sett sig för­

anledda att flitigt utnyttja möjligheten att genom kollektivavtal överens­

komma om annan beräkningsmetod än lagens. Kommittén påvisar i detta

sammanhang att i kollektivavtalspraxis vuxit fram en mängd olika beräk­

ningsmetoder, varav flera avviker högst betydligt från semesterlagens be­

stämmelser. Exempel finns sålunda bl. a. på att semesterlön för tim- och

ackordsavlönade beräknas på grundval av en genomsnittlig timförtjänst i

stället för en genomsnittlig dagsinkomst. I andra fall har kollektivavtals­

parterna föredragit metoden att beräkna en semesterlön för hela semester­

tiden i procent av arbetstagarens inkomster under hela kvalifikationsåret.

Kommittén har vid sin analys av gällande bestämmelser funnit att den

grundläggande svagheten hos metoden att beräkna semesterlönen per se­

mesterdag på grundval av den genomsnittliga dagsinkomsten under kvali­

fikationsåret ligger däri att resultatet blir beroende av arbetstidens förlägg­

ning. Till belysning av vad kommittén åsyftar anföres följande exempel.

Antag, säger kommittén, att en veckoavlönad arbetstagare med förhållande­

vis få arbetsdagar per månad, omkring 18 dagar, har sin veckolön bestämd

med hänsyn till denna förhållandevis korta arbetstid. Under semester i fyra

veckor får han den på semestertiden belöpande lönen, dvs. han får under

de veckor då semestern uttages samma lön som vanligt. En arbetstagare,

som i stället är avlönad med timlön och utför arbete på 18 dagar i måna­

den, får däremot semesterlön belöpande även på de vardagar under se­

mestern då han normalt inte skulle ha utfört arbete. Vid fyra veckors se­

mester erhåller han i semesterlön ett belopp motsvarande 24 genomsnittliga

dagsförtjänster, vilket innebär att han får omkring 20 procent högre lön

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

30

under semestern än han skulle haft om han i vanlig utsträckning utfört ar­

bete under samma tid.

Av det anförda exemplet drar kommittén slutsatsen att genomsnittslöne-

metoden, för att arbetstagaren under semestertiden skall få i huvudsak

samma inkomst som eljest under motsvarande tid, förutsätter att arbets­

tagaren normalt utför arbete alla vardagar. Eljest uppstår, säger kommit­

tén, en överkompensation som blir alltmer påtaglig ju längre den lagstad­

gade semestern är. Sedan allt fler företag i anslutning till 1957 års arbets-

tidsreform övergått till femdagarsvecka under hela året eller en stor del av

året tenderar den påtalade överkompensationen att bli en mycket vanlig

företeelse.

Kommittén erinrar om att Svenska arbetsgivareföreningen och Lands­

organisationen försökt komma till rätta med överkompensationen genom en

central överenskommelse, enligt vilken inarbetade eller genom arbetstids­

förkortning frilagda dagar skall anses som arbetsdagar i semesterlagens

mening. Förutsättningar för en sådan uppgörelse har funnits, eftersom

arbetsgivarnas intresse att eliminera överkompensationen haft motsvarig­

het i ett intresse hos arbetstagarna att i kvalifikationshänseende få räkna de

fria lördagarna som arbetad tid.

Kommittén vill se Svenska arbetsgivareföreningens och Landsorganisa­

tionens uppgörelse som ett provisorium, och kommittén understryker dess­

utom att uppgörelsen täcker endast ett begränsat avsnitt av näringslivet.

Den i uppgörelsen valda lösningen har enligt kommitténs mening den bris­

ten, att den — åtminstone på längre sikt — ger för stort utrymme för tvis­

ter. Lösningen lämpar sig därför inte som modell för en lagstiftning i ämnet.

Inte heller tror kommittén att en lämplig förebild för en lagstiftning om

de tim- och ackordsavlönades semesterlön står att finna i de kollektivavtal

som stadgar att semesterlönen skall beräknas på grundval av en genomsnitt­

lig timförtjänst. Denna metod ger enligt kommitténs åsikt upphov till

samma svårigheter som semesterlagens nuvarande metod, eftersom en ge­

nomsnittlig timförtjänst måste sättas i relation till dagarbetstiden när man

vill ha besked om semesterlönen per semesterdag eller för hela semesterti­

den. Dessutom befarar kommittén att en timförtjänstberäkning skulle vara

svår att genomföra vid vissa former av ackord.

Den i vissa andra kollektivavtal använda metoden att beräkna en semes­

terlön för hela semestertiden efter viss procent av den samlade inkomsten

under kvalifikationsåret, procentlönemetoden, har enligt kommitténs upp­

fattning förtjänsten att den gör semesterlönens storlek helt oberoende av ar­

betstidens förläggning.

Kommittén anser att i underlaget för semesterlöneberäk-

ningen liksom hittills skall medräknas den i övertidsersättning ingående

grundlönen men däremot inte övertidstillägg; inte heller skall sjuklön ingå

i underlaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1963

31

Vid bestämmandet i det enskilda fallet av semesterlönens storlek är det

däremot, enligt vad kommittén funnit, med procentlönemetoden ofrånkom­

ligt att ta hänsyn till sådan frånvaro från arbetet, som kvalificerar till se­

mester, och till den inkomst han sannolikt skulle ha kunnat förvärva under

semesterkvalificerande frånvarotid. När det gäller frånvaro på grund av se­

mester påpekar kommittén, att procentsatsen kan bestämmas med utgångs­

punkt från att arbetstagaren tar ut lagstadgad semester. Beträffande från­

varoperioder av annat slag har man inga möjligheter till liknande schema­

tiska antaganden. I stället måste man göra en hypotetisk kalkyl i de indi­

viduella fallen rörande vad arbetstagaren skulle ha kunnat förtjäna under

sådana frånvaroperioder.

Kommittén ställer frågan om detta möjligen medför att procentlöneme­

toden blir alltför omständlig och förlorar en del av sitt praktiska värde.

Kommittén har emellertid kunnat konstatera att några större praktiska

svårigheter inte uppkommit i Danmark och Norge vid tillämpning av en

beräkningsmetod liknande den av kommittén dryftade. I Danmark har

parterna på arbetsmarknaden, efter vad kommittén inhämtat, i betydande

utsträckning branschvis träffat överenskommelser om enkla sätt att be­

stämma den sannolika lönen under semesterkvalificerande frånvaro. Det­

samma är förhållandet i Sverige inom vissa fack där arbetsmarknadsparter-

na infört procentlönemetoden så t. ex. i kollektivavtalet för tändsticksin-

dustrin. Kommittén anser emellertid inte att procentlönemetoden skulle vara

alltför besvärlig att tillämpa ens utan dylika överenskommelser. Till stöd

för sin uppfattning anför kommittén att procentlönemetoden visat sig fylla

alla anspråk på hanterlighet inom vårt jordbruk, vars riksavtal bygger på

denna metod utan att ge någon anvisning för beräkningen av sannolik in­

komst under semesterkvalificerande frånvarotid.

Beträffande underlaget för semesterlöneberäkningen vid en tillämpning

av procentlönemetoden uttalar kommittén vidare att det principiellt sett vore

riktigast att endast ta hänsyn till inkomst som belöper sig på månader för

vilka semesterrätt uppkommit. Detta skulle stämma bäst med lagens syfte

att bereda ledighet med bibehållen lön. Kommittén tror emellertid att det ur

praktisk synvinkel ofta skulle vara olägligt att behöva skilja ut arbetsför­

tjänst under dagar, vilka till äventyrs inte kommit att kvalificera till se­

mester. Så snart en arbetstagare tjänat in någon semester hos eu arbets­

givare och denne sålunda vet med sig att arbetstagaren gentemot honom

äger ett anspråk på semester, det må gälla blott en enda semesterdag, ter

det sig enligt kommitténs mening mest praktiskt att vid beräknande av

semesterlönen ta hänsyn såväl till den arbetsinkomst under året, som belö­

per på semesterkvalificerande tid, som till annan inkomst belöpande på tid,

vilken infallit efter det att semesteranspråk mot arbetsgivaren uppkommit.

Däremot anser kommittén att praktiska skäl inte med samma tyngd talar

för att man skall ta hänsyn även till arbete som arbetstagaren utfört hos

32

arbetsgivaren innan semesterrätt uppkommit. Den praktiska betydelsen av-

kommitténs förslag blir främst en enligt kommitténs åsikt mycket välmo­

tiverad förbättring av semesterförmånerna för korttidsanställda och an­

ställda med intermittent arbete.

Vid bestämmandet av den procentsats, efter vilken semesterlönen

skall beräknas, har kommittén till utgångspunkt tagit semesterdagarnas

andel i årets vardagar, omkring 300 till antalet. Denna andel utgör omkring

åtta procent. Eftersom semestertid skall kvalificera för semester men en

beräkning av lönen under sådan semestertid likväl inte skall behöva göras,

måste procentsatsen sättas högre. Kommittén förordar, att semesterlönen

skall beräknas till åtta och en halv procent av arbetsinkomsten under kvali­

fikationsåret. Med denna procentsats kommer semesterlönen, säger kom­

mittén, att på någon tiondels procent när motsvara en med genomsnitts-

lönemetoden uträknad semesterlön för den som utfört arbete under sex da­

gar i veckan eller som enligt överenskommelse i kollektivavtal skall få se­

mesterlönen beräknad som om han hade veckoarbetstiden förlagd på detta

sätt.

En ledamot av kommittén (herr Vilhelmsson) har anmält

reservation

och föreslagit, att den vid procentlönemetoden tillämpliga procentsatsen

skall bestämmas till nio. Denne ledamot anser att majoritetens förslag inte

skapar rättvisa mellan å ena sidan de vecko- och månadsavlönade och å

andra sidan de tim- och ackordsavlönade. Han påpekar särskilt, att semes­

terlönen för sistnämnda kategorier kommer att reduceras redan vid en

enda dags icke semesterkvalificerande frånvaro och att semesterlönen för

dem inte heller avspeglar löneökning som inträffat under det år semestern

åtnjutes.

Enligt gällande semesterlag finns möjlighet att kollektivavtalsvägen in­

föra annan metod för beräkning av de tim- och ackordsavlönade arbets­

tagarnas semesterlön än den av lagen föreskrivna. Dylikt kollektiv­

avtal måste, för att bli giltigt, på arbetstagarsidan slutas eller godkännas

av sådan huvudorganisation som avses i 1936 års lag om förenings- och för­

handlingsrätt. Kommittén ifrågasätter inte annat än att denna dispositions-

frihet för arbetsmarknadens parter bör bestå, men kommittén föreslår att

bestämmelserna i ämnet jämkas till överensstämmelse med den år 1957

införda 4 a § i 1930 års lag om arbetstidens begränsning. Den praktiska

betydelsen härav blir att arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal be­

träffande semesterlönens beräkning, utan särskilda individuella överens­

kommelser kan tillämpa avtalet även på oorganiserade arbetstagare.

Ytterligare förordar kommittén sådan jämkning i bestämmelserna om ar-

betsmarknadsparternas avtalsfrihet i fråga om beräkning av semesterlön

att det klart framgår att kollektivavtal kan slutas även för de s. k. kombina-

tionsfallen, dvs. för arbetstagare som är avlönade både med vecko- eller

månadslön och med lön som beräknas på annat sätt (t. ex. ackordsersätt-

ning eller provision). Beträffande arbetstagare som avlönas enbart med

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 dr 1963

33

vecko- eller månadslön skall enligt kommittéförslaget inte heller i framti­

den finnas något utrymme för avtal om semesterlöneberäkningen.

Kommittén har slutligen i förevarande sammanhang behandlat ytterligare

frågan om utbetalningstid för semesterlön. Gällande se­

mesterlag saknar, påpekar kommittén, uttrycklig föreskrift därom. Med de

skiftande avlöningsformer som är i bruk har det ansetts svårt att åstadkom­

ma en närmare lagreglering på denna punkt.

Kommittén har uppmärksammat att spörsmålet om tidpunkten för se­

mesterlönens utbetalande aktualiserats i vissa domstolsavgöranden. Vid

upprepade tillfällen har domstolarna sålunda haft att pröva tillåtligheten

av avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare genom vilka semesterlön

inkluderats i löpande arbetslön under kvalifikationsåret. Domstolarna sy­

nes ha kommit till uppfattningen, att ett sådant avtal är giltigt, om den an­

del semesterlönen utgör i arbetslönen kan tydligt fastställas och semester­

lönen inte i och för sig innebär sämre förmåner än som följer av semester­

lagens regler. Domstolarna jämför sålunda uteslutande det ekonomiska

resultatet vid tillämpningen av lagen resp. avtalet, medan den omständig­

heten att semesterlönen utbetalas successivt i samband med arbetslönen

inte i och för sig anses förringa semesterförmånens värde.

Kommittén är tveksam huruvida avtal om inberäknande av semesterlön

1 den successivt utbetalade arbetsersättningen står i bästa överensstämmelse

med rekreationsprincipen i semesterlagen. Enligt kommitténs mening kan

man inte bortse från att sådana avtal medför en ökad risk för att de medel,

som är avsedda att finansiera ett lämpligt utnyttjande av semesterledig­

heten, konsumeras på förhand. Redan med hänsyn härtill kan det anses

föreligga ett allmänt intresse att genom lagstiftning förhindra sådana över­

enskommelser. Detta intresse blir påtagligare än f. n., därest kommitténs

förslag om semesterlön beräknad efter procentlönemetod genomföres. Den­

na metod skulle nämligen göra det lättare än det nu är att träffa överens­

kommelser av det icke önskade slaget.

Med denna motivering föreslår kommittén en ny bestämmelse i semes­

terlagen av innebörd att lön under semester skall utbetalas i samband med

semesterledigheten. Denna bestämmelse avser, enligt vad kommittén för­

klarar, inte att förhindra sådana smärre variationer beträffande tidpunk­

ten för utbetalning av semesterlön som följer av olika löneformer eller spe­

ciella bruk på arbetsplatserna. För vecko- och månadsavlönade arbetstagare

är det normala att lönen under semester utbetalas i samma ordning som om

arbetstagarna varit i arbete. Någon ändring härutinnan åsyftas inte av

kommittén.

Semester för arbetstagare med radiologiskt arbete

Enligt lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa arbetstagare

med hälsofarligt arbete, den s. k. särskilda semesterlagen, förvärvar arbets-

2 —

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 68

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1968

34

lagare, som i sitt arbete är utsatt för röntgenstrålning eller strålning från

radioaktivt ämne, rätt till dubbelt så lång semester som andra arbetstagare.

Kommittén konstaterar, att det f. n. i Sverige finns 16 500—20 000 per­

soner, som sysselsättes i radiologiskt arbete vid sjukhus, forskningsinsti­

tutioner, militära anläggningar och industriföretag. Beträffande nuvarande

praxis anför kommittén, att den särskilda semesterlagen tillämpas så att sex

veckors semester medges i radiologiskt arbete sysselsatt arbetstagare om

han är utsatt för strålning i sådan omfattning som kan inverka på hans

hälsa. Arbetarskyddsstyrelsen avgör i tvistiga fall, på begäran av domstol,

om ett arbete är av den art att det medför rätt till sex veckors semester. Sty­

relsen brukar anse den särskilda semesterlagen tillämplig på den som i större

omfattning sysslar med röntgenarbete eller radiologisk behandling vid sjuk­

hus, sanatorium, vanföreanstalt eller centraldispensär. Däremot anses det

ej motiverat med sex veckors semester för arbetstagare som endast i ringa

grad arbetar med röntgen vid poliklinik, sjukstuga eller mindre sjukhem.

Röntgenarbete eller annat radiologiskt arbete för tekniskt industriella ända­

mål eller i samband med forskning eller undervisning ger endast undantags­

vis upphov till rätt till förlängd semester. Dylikt arbete avser i allmänhet

ett dött material, och det är betydligt lättare att genom tekniska anordningar

skapa ett tillfredsställande skydd mot strålning vid detta slag av arbete än vid

behandling av levande varelser.

Med utgångspunkt i denna praxis uppskattar kommittén antalet arbets­

tagare med radiologiskt arbete, vilka kan göra anspråk på sex veckois se­

mester enligt den särskilda semesterlagen, till 3 000—3 500. Det stora fler­

talet av dem har sina bättre semesterförmåner garanterade även i gällande

kollektivavtal. De som stöder sin rätt till förlängd semester uteslutande på

lagen utgöres dels av ett mindre antal biträden vid sjukhusens röntgen­

avdelningar och biträden i terapeutisk radioisotopisk verksamhet, dels av

ett fåtal arbetstagare med tekniskt industriellt eller annat radiologiskt ar­

bete av särskilt riskfylld art.

Kommittén har ställt frågan om det efter den allmänna fyraveckorsse-

mesterns införande finns skäl att alltjämt bibehålla en särskild lag om sex

veckors semester för en kategori av arbetstagare, som tydligen är mycket

begränsad. Kommittén har inte givit sig in på en omprövning av det medi­

cinska behovet av en sexveckorssemester för arbetstagare med radiologiskt

arbete utan har utgått från att den en gång gjorda avvägningen därvidlag

är riktig. Om den särskilda semesterlagen upphävdes skulle, säger kommit­

tén, rätten till längre semester än den vanliga kunna komma att utgöra

ett avtalsobj ek t bland andra i parternas regelmässigt återkommande avtals­

förhandlingar. Bibehållandet av sexveckorssemestern skulle kunna bli be­

roende av arbetstagarorganisationens styrka i det speciella fallet. Kommit­

tén anser att det vore olyckligt om en på medicinskt behov grundad rätt

till sex veckors semester skulle ifrågasättas vid en avtalsuppgörelse, om så

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

35

blott i något enstaka fall. För den mindre grupp av arbetstagare med radio­

logiskt arbete, vilkas rätt till den längre semestern uteslutande är grundad på

lagen, skulle ett upphävande av lagen få omedelbar verkan.

Med hänvisning till det anförda finner kommittén att det inte är lämp­

ligt att nu slopa den särskilda semesterlagen. Dess kvarstående är enligt

kommitténs mening inte heller förenat med några påtagliga olägenheter.

Av redaktionella skäl har kommittén i stället för att göra ändringar i

den nuvarande särskilda semesterlagen föreslagit en ny lag i samma ämne. I

den nya lagen har kommittén givit tydligt uttryck åt den i hittillsvarande

praxis upprätthållna principen att endast radiologiskt arbete, som innefat­

tar fara för menlig inverkan av strålning, medför rätt till längre semester

än den allmänna. Kvalifikationsreglerna i den nya lagen har utformats så

att en arbetstagare som under en kalendermånad utfört radiologiskt arbete å

15 dagar blir berättigad till tre semesterdagar för den månaden, medan en

arbetstagare som utfört arbete å minst 8 och högst 14 dagar förvärvar rätt

till en och en halv semesterdag för månaden i fråga. Vecko- och månadsavlö-

nade arbetstagare får under semestern sin vanliga lön, och de tim- och

ackordsavlönade får i semesterlön ett belopp motsvarande 12,5 procent på

inkomsten under kvalifikationsåret.

Remissyttrandena

Allmänna frågor

Semesterkommitténs förslag till ny semesterlag har fått ett övervägande

gynnsamt mottagande under remissbehandlingen. De mest kontroversiella

punkterna i förslaget är reglerna om semesterns förläggning och om be­

räkning av semesterlön.

Flera remissorgan anser det i likhet med kommittén ställt utom diskus­

sion att den lagstadgade semestern inom kort skall förlängas från tre till

fyra veckor.

De remissorgan som företräder arbetstagarintressen är genomgående

tillfreds med att semestern förlänges till fyra veckor.

Landsorganisationen

vill betrakta förlängningen av den lagstadgade semestern som ett uttryck

för det allmännas omsorg om arbetskraften och folkhälsan. Enligt organi­

sationens mening utgör den högt uppdrivna arbetstakten inom arbetslivet

ett gott skäl för den tilltänkta reformen. Liknande tankegångar kommer till

synes i

Tjänstemännens centralorganisations

och

Sveriges akademikers

centralorganisations

yttranden.

I åtskilliga remissyttranden ifrågasättes lämpligheten av semesterrefor­

men.

Svenska arbetsgivareföreningen

anser att semesterkommittén inte

tillräckligt beaktat sambandet mellan semester och arbetstid. För närings­

livet är det väsentliga inte arbetstidens längd per vecka eller antalet semes­

terdagar utan antalet arbetstimmar per år inom en viss verksamhet. Förde­

len av eu längre sammanhängande semester måste vägas mot fördelen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

36

en kortare daglig arbetstid eller ett större antal fria arbetsdagar. Valet mel­

lan dessa olika alternativ är, enligt föreningens mening, på vårt nuvarande

utvecklingsstadium inte längre en medicinsk eller social fråga utan en

standardfråga. Föreningen hyser den uppfattningen att standardfrågor,

som är förankrade i det enskilda arbetsavtalet, inte bör regleras genom lag­

stiftning utan genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. För-

handlingsmetoden gör det möjligt att pröva en ifrågasatt reform mot bak­

grunden av företagens aktuella situation. Reformer genomförs när före­

tagen har de ekonomiska förutsättningarna att åtaga sig dem. F. n. är en­

ligt föreningens uppfattning lönsamheten inom näringslivet sådan att före­

tagen inte kan åläggas ytterligare bördor. Föreningen vill framföra en be­

stämd erinran mot att semestern nu genom lagstiftning utökas till fyra vec­

kor utan att det ens dessförinnan gjorts någon utredning om de ekono­

miska förutsättningarna för och verkningarna på sikt av en dylik reform.

Inte något annat västeuropeiskt land har, föreningen veterligt, planer på att

införa fyra veckors semester. Omsorgen om vårt näringslivs internationella

konkurrenskraft borde mana till synnerlig försiktighet när det gäller att

besluta nya kostnadskrävande reformer. För den händelse förslag till ny

semesterlag likväl framlägges för riksdagen väll föreningen föreslå att i

lagen införes en bestämmelse som generellt bemyndigar arbetsmarknadspar-

terna att genom kollektivavtal frångå densamma. Förebild till en sådan

bestämmelse finns i arbetstidslagstiftningen, och sakligt sett finns inte skäl

att begränsa avtalsfriheten snävare i semesterlagen än i den allmänna,

arbetstidslagen.

Åsikten att en förlängning av semestern är en ekonomisk fråga som bör

lösas avtalsvägen återkommer i yttranden av

Svenska lantarb et s givar ef ör­

eningen, Föreningen skogsarbeten, Handelns arbetsgivareorganisation, Sve­

riges hantverks- och industriorganisation

samt

Svensk industriförening.

Likaså uttalar flera organisationer, som företräder privata arbetsgivare, i

likhet med Svenska arbetsgivareföreningen tvivel rörande det ekonomiska

utrymmet för en fyraveckorssemester och efterlyser en utredning i ämnet.

Sveriges hantverks- och industriorganisation

framhåller, att semesterkom­

mitténs betänkande borde kompletteras genom en utredning rörande de

samlade verkningarna av arbetstidens förkortning från 48 till 45 timmar i

veckan och av en eventuell förlängning av semestern till fyra veckor.

De statliga och kommunala arbetsgivarna har — utan att ta ställning till

själva frågan om förlängning av semestern — i något fall påpekat att refor­

men kommer att skapa problem.

Telestyrelsen

framhåller, att bortfallet av

arbetstid blir betydande och kommer att göra sig gällande inom alla tele­

verkets arbetsområden, inom driften, anläggningsverksamheten och verk-

stadsrörelsen. Televerkets personalresurser är redan nu hårt ansträngda

och en ytterligare inskränkning av arbetstiden kommer att medföra risker

för att televerket inte skall kunna upprätthålla en fullgod service gentemot

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

37

myndigheter, näringsliv och allmänhet.

Domänstyrelsen

delar de privata

arbetsgivarorganisationernas uppfattning att semester- och arbetstidslag-

stiftning bör ses som en enda fråga och att en förlängning av semestern med

fördel kunde ha hänskjutits till arbetsmarknadens parter.

Kommerskollegium, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges lantarbets-

givareförening, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges arbetsgivare­

förening för hotell och restauranter, Sveriges centrala restaurangaktiebolag

samt

Sveriges hantverks- och industriorganisation

hemställer, att den nya

lagen sätts i kraft vid en sådan tidpunkt att den längre semestern inte bör­

jar intjänas förrän under 1964.

Inget remissorgan vill förorda någon omläggning av den nuvarande se­

mesterlagstiftningens grundläggande konstruktion. I fråga om lagstift­

ningens personkrets godtas med något enstaka undantag vad kommit­

tén anfört om att det åtminstone f. n. inte är lämpligt att föra in andra än ar­

betstagare under lagstiftningen. I yttrandena från

Landsorganisationen

och

Tjänstemännens centralorganisation

erinras om de uttalanden rörande tolk­

ningen av arbetstagarbegreppet som gjorts av chefen för socialdepartemen­

tet och andra lagutskottet i samband med antagandet av lagen om all­

män försäkring. Båda organisationerna anser att det i motiven till en ny

semesterlag bör klargöras att dessa uttalanden är avsedda att vara vägle­

dande även vid tillämpningen av semesterlagen. Landsorganisationen fäs­

ter vidare uppmärksamheten på en speciell tolkningsfråga och efterlyser

ett uttalande som fastslår, att elever vid verkstadsskolor, som följer under­

visningen och samtidigt är anställda vid verkstaden, skall betraktas som

arbetstagare i semesterlagens mening.

Sveriges handelsresandeförbund

vill i semesterlagen ha en uttrycklig an­

visning om att lagen äger tillämpning på den som behandlas såsom arbets­

tagare enligt lagen om allmän försäkring, medan

Föreningen Sveriges ak­

tiva handelsresande

förordar bestämmelser, som gör semesterlagen till­

lämplig även på beroende uppdragstagare.

Arbetsdomstolens ordförande

och

Riksförbundet landsbygdens folk

på­

pekar — utan att framföra något ändringsyrkande beträffande lagstift­

ningens tillämpningsområde -— att det kan befaras bli flera tvister än hit­

tills om gränsdragningen mellan arbetstagare och uppdragstagare som en

följd av de av kommittén förordade kvalifikationsreglerna och reglerna för

beräkning av semesterlön. I denna riktning skulle sålunda bl. a. verka för­

kortningen av kvalifikationstiden för intjänande av semesterrätt.

Semesterns förläggning

Frågan om den fjärde semesterveckans förläggning har splittrat remiss­

opinionen i två läger. Kommittéförslaget stödes genomgående av arbetsta­

garorganisationerna. De privata, kommunala och statliga arbetsgivarna har

däremot samlat sig kring den av tre reservanter i kommittén förordade

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

38

linjen att arbetsgivaren bör ha en självständig rätt att uppdela semestern

i den mån denna överstiger 18 dagar.

Remissorganen på arbetstagarsidan bär i stort sett kunnat ansluta sig

till kommittémajoritetens resonemang i fråga om såväl motiveringen som

slutsatsen. Varken

Landsorganisationen

,

Tjänstemännens centralorganisa­

tion

eller

Sveriges akademikers centralorganisation

har funnit behövligt att

föra in nya argument i debatten.

Statstjänstemannens riksförbund

anser att

en del av syftet med fyraveckorssemestern skulle förfelas om inte hela se­

mestern normalt utgick i ett sammanhang. Inom områden där det är för­

enat med särskilt stora svårigheter att bereda arbetstagarna en lång sam­

manhängande ledighet bör man dock, säger förbundet, kunna utnyttja möj­

ligheten att kollektivt eller enskilt träffa uppgörelse om en uppdelning av

semestern.

Ett genomgående tema i remissyttrandena från arbetsgivarhåll är att

ovissheten om de ekonomiska konsekvenserna av fyraveckorssemestern ma­

nar till försiktighet i förläggningsfrågan. Arbetsgivarna måste ha effektiva

möjligheter att värna om produktionens intressen och hålla kostnaderna

för den fjärde semesterveckan inom rimliga gränser. Det påpekas att en

sammanhängande fyraveckorssemester, särskilt om den förlägges till som­

maren, skulle kunna skapa svårigheter inom åtskilliga branscher, bl. a.

servicenäringarna, jordbruket och andra näringar med tyngdpunkten av

verksamheten förlagd till sommarhalvåret.

Svenska arbetsgivareföreningen

tolkar produktionens intressen i förläggningsfrågan på följande sätt.

Redan ett allmänt övervägande visar, att det av eu förlängd semester

förorsakade produktionsbortfallet i hög grad påverkas av det sätt varpå

förläggningen av semestern sker. Företag, som för närvarande tillämpar

allmänt semesterstopp i fråga om treveckorssemestern och som har intresse

av att även i fortsättningen låta semesterstoppet begränsas till denna tids­

period, kommer i uppenbara svårigheter om det föreligger förpliktelse för

företagen att utge odelad semester åt arbetstagarna; problemet kan helt en­

kelt icke praktiskt lösas. Det uppstår ett produktionsbortfall, som med en

annan ordning kunnat undvikas. Vad därefter gäller företag som icke till-

lämpar allmänt semesterstopp utan håller driften igång året runt, blir de

relativa svårigheterna av alternativet odelad semester icke mindre. Kunde

man räkna med att företagen alltid hade möjlighet att något så när till­

fredsställande lösa problemet med ersättare för de arbetstagare som vore på

semester, skulle olägenheterna och kostnadsökningarna för företagen visser­

ligen i viss mån hållas nere; de skulle dock alltid finnas. Än svårare blir

problemet om man tar hänsyn till vad som inom vida områden är en reali­

tet, nämligen omöjligheten för företagen att lösa ersättarfrågan. Proble­

met finge i praktiken lösas antingen så att företaget tvingades till visst

semesterstopp med därav följande produktionsbortfall eller så att fyra­

veckorssemestern mer eller mindre spreds över hela året.

Enligt arbetsgivareföreningen framstår det som ovedersägligt, att de svå­

righeter, som är förbundna med en förlängning av semestern till fyra vec­

kor, kan lösas avsevärt lättare om den fjärde veckan ej behöver förläggas

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

39

i omedelbart sammanhang med de övriga tre veckorna utan kan disponeras

på annat sätt. Gentemot den maktfördelningstanke som ligger bakom kom­

mittémajoritetens förslag anför föreningen, att möjligheten för arbetsgiva­

ren att i en fri förhandling rörande uppdelning av fyraveckorssemestern

åberopa och utnyttja sin rätt att förlägga hela fyraveckorssemestern till

vintertid inte bör tillmätas avgörande betydelse. Föreningen hänvisar till

att utvecklingen sedan 1956 ej gått i riktning mot ett ökat antal överens­

kommelser utan tvärtom inneburit att flera uppdelningsregler upphört att

gälla. Man har vidare att beakta, att den praktiska frågan i en förhandlings­

situation i stor utsträckning är den att arbetsgivaren erbjuder sig att ut­

lägga tre veckor på sommarhalvåret och den fjärde veckan på annan tid

medan arbetstagarparten kanske föredrar att få ut fyra veckor odelad

semester under sommaren. För alla sådana situationer skulle det enligt

föreningens mening vara en brist i lagen om den inte i sig själv innefattade

regler, vilka smidigare än som över huvud taget är möjligt via ett makt-

fördelningsresonemang hjälpte parterna till en lösning, som anknöt till

deras egna utgångspunkter. Arbetsgivareföreningen fortsätter.

En lagregel som in dubio gav arbetsgivaren rätt till viss uppdelning av

semestern skulle icke på motsvarande sätt skapa irritation och motsätt­

ningar på arbetsplatserna. För det första skulle man liksom hittills i prak­

tiken kunna räkna med att arbetsgivaren helt frivilligt ger arbetstagarna

odelad semester, när detta är möjligt och hänsyn till produktionen icke

kräver något annat. För det andra skulle en självständig, på lagen grun­

dad rätt för arbetsgivaren att i förekommande fall tillämpa en uppdelning

av semestern icke ge möjlighet till sådana motsättningar och fortbestående

irritationsanledningar som omedelbart skulle skapas, om parter i en viss

konkret situation, med olika intressen i förläggningsfrågan, skulle mötas

till förhandlingar och därvid söka påverka varandra med ytterlighetsargu-

ment av det slag som maktfördelningsresonemanget förutsätter.

Att arbetsgivaren bör ges en självständig uppdelningsrätt finner för­

eningen motiverat också med hänsyn till vad arbetsmarknadsparterna

sannolikt för sin del skulle ha kommit till för resultat i förläggningsfrågan,

därest de haft möjlighet att fritt och förutsättningslöst diskutera en fyra-

veckorssemester. Det är högst osannolikt, anser föreningen, att slutresul­

tatet skulle ha blivit detsamma som semesterkommitténs nu föreliggande

förslag — nämligen att arbetsgivaren å ena sidan skall ha en odiskutabel

rätt att tilldela arbetstagaren odelad fyraveckors vintersemester och att

arbetstagaren för sin del skall ha lika onyanserad rätt att motsätta sig eu

sådan delning av semestern som består i att tre veckor förlägges på somma­

ren och en vecka på annan tid. I stället skulle båda parterna gemensamt ha

strävat efter att komma fram till förläggningsregler, som vore rimliga och

smidiga och som samtidigt tillgodosåg att kostnaderna för den fjärde vec­

kans införande skulle hållas så låga som möjligt. Detta skulle vara i båda

parters intresse, och båda parter skulle tjäna därpå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

40

Synpunkter likartade Svenska arbetsgivareföreningens framföres i andra

yttranden från arbetsgivarsidan.

Sveriges lantbruksförbund

samt

Förening­

en skogsarbeten

och

Värmlands och Västra Berslagens skogsarbetsgivare-

förening

utvecklar de svårigheter jordbruket och skogsnäringen skulle mö­

ta att utlägga en sammanhängande semester. För servicenäringarnas del

behandlas motsvarande fråga bl. a. av

Sveriges centrala restaurangaktiebo­

lag

och

Svenska lasttrafikbilägareförbundet. Svensk industriförening

lägger

i sitt yttrande särskild vikt vid småföretagens semestervikarieproblem.

Beträffande kommitténs resonemang om maktfördelning mellan arbets­

givare och arbetstagare invänder

Riksförbundet landsbygdens folk

samt

Sveriges hantverks- och industriorganisation

att det inte är en uppgift för

lagstiftaren att ingripa i maktförhållandena på arbetsmarknaden.

Telesty­

relsen

och

Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation

uttalar farhågor

för att det goda förhållandet på arbetsplatserna äventyras, om arbetsgivaren

nödgas hota med oförmånlig tidpunkt för semestern för att komma till en

uppgörelse om delad semester.

Svensk industriförening

anser att arbets­

givarens möjlighet att bestämma tidpunkten för semesterns början åtmin­

stone för industriens del i mycket slor utsträckning är obefintlig. Förening­

en anför.

De allra flesta av de inom landsorganisationens avtalsområde tecknade

kollektivavtalen innehåller under semesterparagrafen en bestämmelse av

ungefär följande lydelse: »Semester utgår enligt lag. Semestern skall för­

läggas under tiden maj—september» eller i några fall »juni—augusti». Vad

den mindre industrien beträffar tecknas för dess del oftast s. k. hängavtal

till de gällande riksavtalen eller lokalavtal med vederbörande lokala fack­

förening. Bägge dessa typer av avtal innehåller praktiskt taget undantags­

löst den bestämmelsen, att semestern skall utgå under tiden juni—augusti.

Att arbetsgivaren under dessa omständigheter har några större påtryck-

ningsmöjligheter, när det gäller att söka få en kommande fyraveckorssemes-

ter uppdelad, vilket arbetstagarna sannolikt kommer att motsätta sig att

döma av uttalandena från de arbetstagarerepresentanter, som kommittén

intervjuat, torde vara uteslutet. På grund av nyss angivna bestämmelser

i kollektivavtalen har sålunda det huvudskäl bortfallit, som kommittén an­

fört som motivering för att nuvarande ordning med förbud för arbetsgivaren

att självständigt göra en uppdelning av semestern, skall gälla även om den­

na utsträckes till att omfatta fyra veckor. Den jämna maktfördelning mel­

lan parterna som kommittén utgått ifrån ifråga om semesterns uttagande

i en följd och dess förläggning existerar oftast icke i verkligheten utan har

blivit endast en död lagbokstav.

Remissopinionens uppspaltning i två motsatta läger är inte fullständig.

1 ett par yttranden skymtar en önskan att finna en medelväg.

Svenska stads­

förbundet

erinrar om att man vid treveckorssemesterns införande fann det

lämpligt att medge arbetsgivaren en självständig rätt att dela semestern

och att man fem år senare, när arbetsgivarsidan ansågs ha anpassat sig till

en längre semester, slopade denna delningsrätt. Förbundet anser att det

finns motiv för att tillämpa ett liknande förfarande även när semestern nu

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

41

skall utsträckas till fyra veckor.

Kommerskollegium

föreslår, under förut­

sättning att kommittémajoritetens förslag i princip godtages, en övergångs­

regel av innebörd att arbetsgivaren under de första två åren efter den nya

lagens ikraftträdande ensam skall få träffa avgörande om den fjärde semes­

terveckans förläggning.

Kvalifikationsreglerna

Kommitténs förslag angående semesterrätt på grund av ut­

fört arbete, vilket innebär att en arbetstagare skall förvärva rätt till

en dags semester efter minst åtta dagars arbete och till två dagars semester

efter minst femton dagars arbete under en kalendermånad i samma anställ­

ning, godtages eller lämnas utan erinran av det stora flertalet remissorgan,

däribland

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen

och

Tjänste­

männens centralorganisation.

I flera yttranden betonas, att den uppmjuk­

ning av gällande kvalifikationsregler som förslaget innebär är välmotiverad

från rättvisesynpunkter. Så t. ex. säger sig

Sveriges centrala restaurangak­

tiebolag

just av rättviseskäl vilja tillstyrka de nya reglerna, fastän de kom­

mer att medföra väsentligt större ökning av semesterkostnaden för hotell

och restauranger än för större delen av näringslivet i övrigt på grund av att

korttidsanställningar är särskilt vanligt förekommande i denna bransch.

Svenska landstingsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Ban­

kernas förhandlingsorganisation, Försäkringsbolagens förhandlingsorgani­

sation

och

Svensk industriförening

ger dock uttryck för vissa allmänt kri­

tiska synpunkter. Därvid framhålles såsom onöjaktigt att de föreslagna reg­

lerna gör det möjligt för en arbetstagare att förvärva rätt till mer än två

semesterdagar per månad. Risken för sådan överkompensation säges vara

särskilt påtaglig vid byte av anställning.

Svenska landskommunernas för­

bund

upplyser, att dylika arbetsbyten är vanliga inom vissa kommunala

verksamhetsområden, t. ex. inom åldrings- och sjukvården, där omsättning­

en på arbetskraft är stor. Förbundet anser därför att det vore önskvärt med

en spärregel som förhindrade överkompensation i semesterhänseende.

Vattenfallsstyrelsen

har blicken öppen för risken för överkompensation

men styrelsen tror att det inte skulle vara möjligt att skapa en praktiskt

genomförbar spärregel.

Sveriges hantverks- och industriorganisation

samt

Sveriges akademikers

centralorganisation

vill komplettera förslagets åtta- och femtondagarsregler

med en timregel. Sveriges akademikers centralorganisation framhåller i

detta sammanhang att en deltidsanställd arbetstagare med tretton arbets­

dagar i månaden ej sällan fullgör lika många arbetstimmar som en annan

deltidsanställd arbetstagare med sjutton arbetsdagar. Den senare får med

kommittéförslaget rätt till två semesterdagar per månad under det att den

förre endast får en semesterdag per månad.

Kommitténs överväganden i olika frågor rörande se in ester rätt på

2*—

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 68

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

42

grund av sådan frånvaro som skall jämställas med

arbetad tid möter endast enstaka gensagor.

Förslagen att bibehålla nuvarande begränsningar angående s j ukdoms-

tid såsom kvalifikationsgrundande och att införa en maximigräns beträf­

fande långtidssjukas semesterrätt har inte föranlett någon som helst in­

vändning i sak.

Beträffande havandeskap och barnsbörd ansluter sig

Stats-

tjänstemännens riksförbund

till den reservant i kommittén, som förordat

att den kvalificerande frånvarotiden utsträckes till 180 dagar. Förbundet

anser, att en sådan ordning bör kunna bidra till att hålla kvinnor som fött

barn kvar i arbetslivet, och kostnaden för reformen kan enligt förbundets

mening inte vara av större betydelse i förevarande sammanhang.

När det gäller militärtjänstgöring finner

Landsorganisationen

rimligt att den första värnpliktstjänstgöringen skall kvalificera för semes­

ter. Då organisationen inte tror att det är möjligt att realisera detta på en

gång, föreslås att den kvalificerande frånvarotiden begränsas till 00 dagar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

Lön under semester

Kommitténs förslag att såtillvida behålla nuvarande ordning, att arbets­

tagare med veck o- eller månadslön under semestern får den på

semestertiden belöpande vecko- eller månadslönen medan övriga arbets­

tagare får en enligt särskilda regler beräknad lön under semestern, möter

ingen gensaga. Inget remissorgan vill göra gällande annat än att det är er­

forderligt med en kategoriklyvning mellan olika slag av arbetstagare efter

avlöningsformen.

Svenska droskbilägareförbundet

och

Svenska lasttrafik-

bilägareförbundet

föreslår emellertid, att gränsdragningen göres så att de

veckoavlönade kan föras in under samma regler som tim- och ackordsavlö-

nade arbetstagare. Det som särskilt intresserar dessa båda organisationer är

tydligen att det bör finnas möjlighet att tillämpa sistnämnda regler för s. k.

kombinationsfall, där arbetstagaren har både veckolön och ackordslön.

I fråga om det lämpliga i att tillämpa den av kommittén föreslagna pro-

centlönemetoden för beräkning av semesterlön åt arbetstagare med tim-

eller ackordslön går meningarna isär bland remissorganen. Det

stora flertalet av dem, däribland

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsor­

ganisationen

och

Tjänstemännens centralorganisation,

har ingen invänd­

ning mot eller ger sin uttryckliga anslutning till metoden som sådan. Pro-

centlönemetodens förespråkare har i allmänhet ej känt behov av att moti­

vera sin ståndpunkt. I den mån så skett går motiveringen ut på att meto­

den — samtidigt som den löser det med femdagarsveckan aktualiserade pro­

blemet att göra semesterlönens storlek oberoende av arbetstidens förlägg­

ning — innebär en förenklad administration för arbetsgivarna och länder

till större rättvisa. Dylika synpunkter framhålles exempelvis av

arbetsdom­

43

stolens ordförande, domänstyrelsen

samt

Sveriges hantverks- och industri-

organisation. Svenska lantarbetsgivareföreningen,

som under en följd av år

prövat procentlönemetoden i sina kollektivavtal, har funnit att enbart för­

delar är förenade med densamma.

Den statliga och kommunala arbetsgivaropinionen ställer sig i stort sett

avvisande till procentlönemetoden. På detta håll säger man sig föredra en

i statliga och kommunala avtal förekommande metod, som bygger på arbets­

tagarens genomsnittliga timförtjänst under kvalifikationsåret. För att få

fram en semesterlön per dag multiplicerar man enligt denna metod den ge­

nomsnittliga timförtjänsten med det genomsnittliga antalet arbetstimmar

per arbetsvecka, och produkten divideras därefter med antalet semester­

dagar i en semestervecka, dvs. sex.

Statens avtalsnämnd, generalpoststyrel­

sen, telestyrelsen

och

järnvägsstyrelsen

samt

Svenska stadsförbundet

anser

att metoden med en genomsnittlig timförtjänst är överlägsen procentlöne­

metoden. Båda metoderna gör semesterlönens storlek oberoende av arbets­

tidens utläggning på veckans olika dagar, men metoden med en genom­

snittlig timförtjänst säges vara administrativt enklare att tillämpa och inne­

bära mindre risk för tvister. Berörda remissorgan understryker att den ge­

nomsnittliga timförtjänsten är en faktor som man även i många andra

sammanhang behöver laborera med, t. ex. för fastställande av helgdagslön,

lön under sjukdom och vid havandeskap, ersättning under viss militär­

tjänstgöring och ersättning för förlorad arbetsinkomst vid frånvaro från

arbetet på grund av vissa förtroendeuppdrag. Ett annat argument är att

metoden med en genomsnittlig timförtjänst lämpar sig bättre än procent­

lönemetoden för maskinell framräkning av semesterlönen.

Den oftast återkommande anmärkningen mot procentlönemetoden i den

utformning denna erhållit i kommittéförslaget har samband med beräk­

ningen av en fiktiv lön, hänförlig till underlaget för semester-

löneberäkningen, såvitt avser tid för semesterkvalificerande från­

varo. Kommitténs förslag går ut på att i inkomstunderlaget skall medräk­

nas den arbetsinkomst, som arbetstagaren sannolikt skulle ha uppburit

under tid då han varit borta från arbetet av privilegierad anledning. Härom

säger

statens avtalsnämnd,

att det skulle vara förenat med avsevärt admi­

nistrativt arbete att i varje enskilt fall göra eu beräkning av vad arbetstaga­

ren sannolikt skulle ha förtjänat under kanske flera olika frånvaroperioder

om han utfört arbete för arbetsgivarens räkning. Särskilt betungande skulle

detta arbete bli, om arbetstagaren avlönas delvis med timlön och delvis med

ackordslön, beroende på förekommande arbetsuppgifter. Arbetsgivaren skul­

le, så som avtalsnämnden läser kommittéförslaget, bli nödsakad att göra be­

dömningar angående vilka ackordsarbeten som skulle ha tilldelats den från­

varande arbetstagaren och vad denne skulle ha förtjänat på dem. Sannolik­

hetsbedömningar av beskrivet slag skulle enligt avtalsnämndens mening bli

behövliga i ett mycket stort antal fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

44

Telestyrelsen

utvecklar sina betänkligheter på följande sätt.

Ett vanligt fall är, att en arbetstagare under kvalifikationsåret haft flera

frånvarotillfällen (exempelvis ett par sjukperioder, eventuellt också ledig­

het för militärövning). Att såsom angives i den föreslagna lagtexten beräk­

na den sannolika lönen under berörda tider innebär att man rätteligen skall

ta hänsyn till ett flertal faktorer, såsom huruvida arbetet skulle ha utförts

på tid eller på ackord, huru stort det procentuella ackordsöverskottet kunde

ha blivit vid tillfället i fråga, vilken tidlön som gällde vid viss tidpunkt,

huruvida övertidsarbete skulle ha förekommit och huruvida några särskilda

tillägg skulle ha utgått med hänsyn till arbetets art eller förläggning. Även

om man genom överenskommelser mellan de avtalsslutande parterna kan få

fram vissa generella regler för sådan sannolikhetsberäkning av inkomst

kvarstår dock, att ett administrativt merarbete av icke obetydlig omfattning

kommer att belasta företagarna. På arbetsmarknaden kommer att uppstå en

hel flora av beräkningssätt, som helt säkert ger upphov till tvister av olika

slag vid den praktiska tillämpningen.

Synpunkter liknande de av avtalsnämnden och telestyrelsen anförda

framföres av

generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

Svenska stadsförbundet

och

Svenska landskommunernas förbund.

En annan omstridd fråga gäller hänsynstagandet vid beräkningen av se­

mesterlön till arbetsinkomst som hänför sig till månader, under vilka ar­

betstagaren ej fullgjort arbete tillräckligt många dagar för att arbetet skall

ge rätt till semesterledighet. Kommitténs förslag att semesterlönen skall be­

räknas på grundval av arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de månader

av kvalifikationsåret, för vilka semesterrätt föreligger eller vilka infallit

sedan semesterrätt hos arbetsgivaren uppkommit har mött kritik från flera

håll.

Arbetsdomstolens ordförande

anser det lämpligare att antingen ta ste­

get fullt ut och beräkna semesterlönen på hela inkomsten under kvalifika­

tionsåret eller att begränsa underlaget för semesterlöneberäkningen till in­

komst under sådana kalendermånader, då semesterrätt intjänats. Sist­

nämnda linje förordas bl. a. av

statens avtalsnämnd

och de flesta andra

remissorgan som representerar statliga arbetsgivare liksom av

Svenska

stadsförbundet

och

Svenska landskommunernas förbund.

Detta sker med

motivering att »nettolinjen» bäst överensstämmer med den grundläggande

principen att arbetstagaren under semestertiden skall ha en inkomst som

så nära som möjligt motsvarar den lön han har när han är i arbete.

Med hänvisning till kommitténs uppfattning att denna princip skulle be­

höva frångås av praktiska skäl yttrar

Handelns arbetsgivareorganisation

följande.

Som i andra sammanhang framhållits är antalet korttids- och deltids­

anställda inom handeln betydande. Vissa anställda tjänstgör tämligen kon­

tinuerligt, men en stor del av denna kategori arbetar endast tillfälligt vid

realisationer och andra i tiden begränsade försäljningstoppar samt som

vikarier vid sjukdom och annat förfall för den ordinarie personalen. Rekry­

teringen till anställningar av detta slag sker huvudsakligen bland kategorien

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

45

»hemmafruar» samt bland skolungdom. Anställningstillfällena är synner­

ligen sporadiska och det kan ofta förflyta flera månader mellan de olika

anställningsperioderna. Arbetskraftens rörlighet mellan de olika arbets­

platserna är också betydande.

Vid ett genomförande av de nya kvalifikationsregler, som kommittén

föreslår, kommer många av de här avsedda anställda att för enstaka ka­

lendermånader förvärva semesterrätt. Det skulle emellertid innebära på­

tagliga nackdelar ur administrativ synpunkt om arbetsgivaren icke har

möjlighet att vid utgången av varje anställningsperiod reglera den anställ­

des semesteranspråk efter enhetliga kvalifikationsregler. Det måste även te

sig irrationellt, att olika anställda med samma yrkeskvalifikationer och sys­

selsättning vid kortvariga inkallelser till arbete i realiteten kommer att av­

lönas efter skilda normer, beroende på den tillfälliga omständigheten om

en tidigare tjänstgöringsperiod, som kan ligga månader tillbaka i tiden,

har uppgått till eller understigit den stipulerade kvalifikationsgränsen. Yt­

terligare en synpunkt bör i detta sammanhang framhållas. Vid mångfilial-

företagen rekryteras och avlönas de korttidsanställda i regel vid varje bu­

tiksenhet och någon central registrering av sådana anställda sker ej. Ett

genomförande av kommitténs förslag skulle emellertid nödvändiggöra en

sådan registrering. Denna finge hållas tillgänglig på alla de olika butiks-

enheterna, så att kontroll kunde ske om en viss anställd tidigare under året

förvärvat semesterrätt vid någon annan enhet inom butikskedjan. En sådan

komplicering av avlöningsuträkningen ter sig enligt organisationens me­

ning synnerligen opraktisk och otillfredsställande.

Organisationen föreslår, att till grund för semesterlöneberäkningen en­

dast lägges arbetsinkomst, som förvärvats under sådana månader av kva­

lifikationsåret, för vilka semesterrätt föreligger. Samma förslag framföres

av

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter,

som också be­

rör de praktiska olägenheterna med kommitténs förslag och vidare fram­

håller, att man inte kan avfärda frågans ekonomiska betydelse med hänvis­

ning till att det skulle röra sig om sällsynta undantagsfall. För hotell- och

restaurangfacket skulle överkompensationen med hänsyn till förekomsten

av tillfällig arbetskraft bli betydande.

Landsorganisationen

anser, att semesterlön i princip bör beräknas på all

inkomst under kvalifikationsåret, alltså även på inkomst som hänför sig

till månad, under vilken arbetstagaren ej förvärvat rätt till semesterledig­

het. Organisationen vill till skillnad från kommittén i inkomstunderlaget

medräkna även semesterlön, övertidstillägg och sjuklön. Det innebär en­

ligt Landsorganisationen en väsentlig förenkling om all förtjänst under

kvalifikationsåret lägges till grund för semesterlöneberäkningen. Arbetsta­

garen får då ökade möjligheter att i förväg bedöma storleken av sin se­

mesterlön med ledning t. ex. av arbetsgivarens lönebesked i samband med

självdeklarationen. Även för arbetsgivaren skulle den av Landsorganisatio­

nen förordade avgränsningen av inkomstunderlaget medföra förenklingar.

Frågan om vilken procentsats som bör tillämpas, om proccntlöne-

metoden införes, har tagits upp i förhållandevis få remissyttranden. Kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

46

mitténs förslag om 8,5 procent godtages av

Tjänstemännens centralorgani­

sation, Sveriges centrala restaurangaktiebolag

och

Sveriges arbetsgivareför­

ening för hotell och restauranter. Sveriges akademikers centralorganisation

vill i likhet med en reservant i kommittén bestämma procentsatsen till 9.

Landsorganisationen

förordar, med utgångspunkt från den avgränsning

av inkomstunderlaget som kommittén har gjort, att procentsatsen bestäm­

mes till 9,5. Härvid åberopar organisationen väsentligen två skäl. Dels sä­

ger sig organisationen vilja förhindra att procentlönemetoden medför mins­

kade förmåner för arbetstagare som under kvalifikationsåret varit frånva­

rande från arbetet ett mindre antal dagar av icke semesterkvalificerande

anledning, t. ex. på grund av permittering. Enligt gällande regler inverkar

en måttlig frånvaro ej på semesterlönens storlek, men med procentlöne­

metoden kommer varje dags icke kvalificerande frånvaro att sänka semes­

terlönen. För att kompensera arbetstagarna för denna skillnad bör procent­

talet enligt Landsorganisationens mening sättas högre än som motsvarar

relationen mellan antalet semesterdagar och antalet arbetsdagar under

året. Sistnämnda relationstal, som enligt organisationens beräkning är 8,7

procent, bör med hänsyn till procentlönemetodens nu berörda ogynnsamma

effekt procentsatsen bestämmas till 9,1. Dels anser Landsorganisationen att

de tim- och ackordsavlönade arbetstagarna bör kompenseras för att deras

semesterlön till skillnad från de vecko- och månadsavlönades beräknas på

det sist förflutna årets inkomster och inte på det löpande årets. Med den

löneutveckling som är att motse anser Landsorganisationen, att de tim- och

ackordsavlönade arbetstagarna blir skäligen kompenserade endast om pro­

centsatsen sättes åtminstone 0,4 procent högre än som eljest skulle ha va­

rit motiverat. Om inkomstunderlaget vid beräkningen av semesterlön i en­

lighet med vad Landsorganisationen förordat bestämmes så att det kom­

mer att innefatta semesterlön, övertidstillägg och sjuklön, måste naturligt­

vis procentsatsen justeras nedåt med hänsyn härtill. Under denna förut­

sättning anser Landsorganisationen att 8,75 är en lämplig procentsats.

I några remissyttranden ägnas uppmärksamhet åt den med semester-

löneberäkningen sammanhängande frågan om utbetalningstid för

semesterlön.

Arbetsdomstolens ordförande, Tjänstemännens central­

organisation

och

Sveriges hantverks och industriorganisation

uttalar sin

tillfredsställelse med att kommittén föreslagit en uttrycklig bestämmelse om

att semesterlönen skall utbetalas i samband med semestern. Dessa remiss­

organ ser förslaget i denna del som ett sätt att förhindra avtal om inräk­

nande av semesterlönen i arbetslönen. Dylika avtal är olämpliga från skilda

synpunkter, och de står inte i god överensstämmelse med semesterlagens

grundtankar.

Kritiska röster saknas emellertid inte.

Svenska landskommunernas för­

bund

konstaterar, att den föreslagna utbetalningsregeln är generellt till­

lämplig på alla arbetstagare, och förbundet uttalar för egen del åsikten, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

47

det inte finns sakligt fog att ha eu särskild ntbetalningsregel för andra än

tim- och ackordsavlönade arbetstagare.

Statens avtalsnämnd, telestyrelsen, vattenfallsstyrelsen, Svenska stads­

förbundet, Svenska arbetsgivareföreningen

och

Svenska landstingsförbundet

har erinringar mot den närmare utformningen av kommitténs utbetalnings-

regel. En anmärkning, som återkommer i flera yttranden, är att regeln ej

ger besked om hur det skall förfaras när semestern uppdelas på perioder

eller enstaka dagar. En annan anmärkning som framföres är att regeln

skulle kunna tolkas så att den tvingar till en omläggning av utbetalnings-

förfarandet för månadsavlönade arbetstagare. Kommitténs i motiven ut­

talade avsikt, att sådana arbetstagare även i fortsättningen skall kunna få

sin semesterlön på den sedvanliga avlöningsdagen, även om denna infaller

någon tid efter semesterns slut, anses inte ha kommit till tillräckligt tyd­

ligt uttryck i förslaget.

Semester för arbetstagare med radiologiskt arbete

I likhet med kommittén anser samtliga remissorgan lämpligt att tills

vidare ha en längre lagstadgad semester än den allmänna för vissa anställ­

da, som i sitt arbete är utsatta för röntgenstrålning eller strålning från ra­

dioaktivt ämne.

Medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd

erinrar om att semester- och ar-

betstidsfrågorna för arbetstagare med radiologiskt arbete tagits upp till be­

handling i internationella sammanhang. Internationella strålskyddskommis-

sionen (International Commission on Radiological Protection, ICRP) har

i ett tillägg till en rekommendation år 1959 uttalat, att det inte finns något

behov av speciell behandling av personer i radiologiskt arbete med hänsyn

till semester och arbetstid, om kommissionens föreskrifter beträffande strål-

nivåer kan iakttagas. En expertkommitté inom Världshälsoorganisationen

(World Health Organization, WHO) har i viss anslutning härtill sagt sig

inte ha funnit övertygande bevis för att en särskild förlängning av semes­

tern eller begränsning av arbetstiden är nödvändig från medicinsk synpunkt

för nu ifrågavarande kategorier av arbetstagare, även om det naturligtvis

kan vara lämpligt att i någon omfattning tillgripa sådana åtgärder som ett

hjälpmedel för att minska stråldoserna för viss personal. För egen del är

strålskyddsnämnden på det klara med att berörda internationella expert­

uttalanden kan skapa tvivel om det berättigade i en förlängd semester som

en specifik åtgärd till skydd för arbetstagare med radiologiskt arbete. Å

andra sidan finns det, såvitt nämnden har sig bekant, inte några medi­

cinska iakttagelser i vårt land som motiverar den nuvarande särskilda se­

mesterlagens avskaffande. Man bar därför enligt nämndens uppfattning att

hålla sig till den bedömning av det medicinska behovet av den förlängda se­

mestern som gjordes vid den särskilda semesterlagens tillkomst. Rätten till

en förlängd semester, som motiveras av medicinska skäl, bör inte utgöra ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

avtalsobjekt. Strålskyddsnämnden tillstyrker därför att arbetstagare, som

i sitt arbete är utsatta för joniserande strålning i sådan utsträckning att

fara för ohälsa är för handen, alltjämt får behålla sin lagstadgade rätt till

sex veckors semester.

Arbetarskyddsstyrelsen, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen,

Tjänstemännens centralorganisation

och

Sveriges akademikers centralorga­

nisation

tillstyrker i princip kommittéförslaget, i allmänhet utan annan

motivering än att tillräckliga skäl inte framkommit för att den särskilda

semesterlagen avskaffas.

Svenska arbetsgivareföreningen

tror att tiden i och

för sig kan vara mogen att åt arbetsmarknadsparterna helt överlämna frå­

gan om längre semester än den allmänna för arbetstagare med radiologiskt

arbete. Föreningen vill emellertid inte motsätta sig att den särskilda se­

mesterlagen tills vidare bibehålies.

De nyheter i fråga om kvalifikationsregler och regler för beräkning av

semesterlön, som förslaget till en ny särskild semesterlag innehåller, god-

tages allmänt av remissopinionen som naturliga konsekvenser av nyheterna

i den allmänna semesterlagen.

Sveriges akademikers centralorganisation

vill komplettera kvalifikationsreglerna med en timregel som bättre än åtta-

och femtondagarsreglerna tillgodoser deras intresse, som arbetar på deltid

under få arbetsdagar i månaden.

Landsorganisationen

hänvisar beträffande

procentsatsen för semesterlöneberäkningen till de grunder som organisa­

tionen i detta avseende förordat i samband med remissbehandlingen av den

allmänna semesterlagen.

Arbetarskyddsstyrelsen

tar upp frågan om styrelsen själv eller medicinal­

styrelsens strålskyddsnämnd lämpligen bör fungera som centralt remiss­

organ vid handläggningen av ärenden rörande den särskilda semesterlagen.

Strålskyddsnämnden har enligt styrelsens mening den mest kvalificerade

sakkunskapen beträffande risker för uppkomst av strålskador. Ett skäl för

att ärendena skall ligga kvar hos styrelsen är dock att styrelsens samman­

sättning såtillvida är lämpligare än strålskyddsnämndens som styrelsen

inrymmer partsrepresentanter, utsedda efter förslag av organisationer av

arbetsgivare och arbetstagare. Styrelsen vill inte påyrka någon ändring i

förhållande till vad som nu gäller.

Departementschefen

Allmänna frågor

I Sverige och i andra industriländer med ett expanderande näringsliv och

ett stigande allmänt välstånd har arbetstagarnas ansträngningar att för­

bättra sina villkor bl. a. inriktats på att öka fritiden. Det torde vara en all­

män mening, att ökad fritid i förening med stigande inkomster vidgar möj­

ligheterna till ett rikare personligt liv.

I vårt land lagfästes principen om 48 timmars arbetsvecka redan år 1919,

49

och numera, sedan 1957 års arbetstidsreform fått full effekt, överstiger

veckoarbetstiden normalt ej 45 timmar. Med vår första semesterlag av år

1938 fick i princip alla arbetstagare i allmän och enskild tjänst en lagstad-

gad rätt till två veckors semester. Den lagstadgade semestern har seder­

mera genom beslut år 1951 utsträckts till tre veckor.

Vi står nu inför avgörandet om nästa steg mot en utökning av fritiden.

Det står klart att vårt lands arbetstagare i gemen önskar att den lagstadgade

semestern förlänges till fyra veckor så snart det är möjligt. Remiss­

behandlingen av 19G0 års semesterkommittés förslag till ny semesterlag be­

kräftar att så är fallet.

Kommitténs förslag om en lagstadgad fyraveckorssemester har emeller­

tid på arbetsgivarhåll föranlett erinringar av både principiell och ekono­

misk natur. Utifrån tanken att semesterlagen liksom arbetstidslagarna upp-

bäres av arbetarskyddssynpunkter och avser att värna om arbetstagarnas

hälsa och krafter har det från detta håll sagts, att en förlängning av se­

mestern utöver nu lagstadgade tre veckor inte är en fråga som statsmak­

terna bör reglera genom lagstiftning. En utökad semesterledighet utgör en

standardhöjning av i princip samma slag som en löneökning, och eftersom

ansvaret för löneutvecklingen ligger hos arbetsmarknadsparterna bjuder

konsekvensen, enligt den berörda arbetsgivaruppfattningen, att även frågan

om semesterns längd i fortsättningen överlämnas till samma parter att

lösas i avtalen.

Det skall inte bestridas, att en förlängning av semestern från tre till fyra

veckor mindre är en arbetarskyddsfråga än en ekonomisk avvägningsfråga.

Fritiden har sitt pris, och den som vill ha mer fritid måste finna sig i att ut­

rymmet för standardökning i annan form blir mindre. Lagstiftaren har emel­

lertid av gammalt del i ansvaret för utvecklingen på arbetstidsområdet. Jag

anser för min del att lagstiftarens ansvar inte är uttömt med att arbetsta­

garna tillförsäkrats den rekreation som är medicinskt nödvändig eller an­

gelägen. Det bör i fråga om semester och arbetstid rent allmänt åvila lag­

stiftaren att utstaka normer för en minimistandard. I ett ekonomiskt fram­

åtskridande samhälle stiger standardanspråken på detta område som på

andra, och förskjutningar i den allmänna uppfattningen om vad som utgör en

godtagbar minimistandard måste rimligen avspegla sig i lagstiftningens inne­

håll. Det förhåller sig i allmänhet också så, att en lagstiftning bäst garan­

terar att en såsom riktig ansedd norm slår igenom snabbt och fullstän­

digt.

Det sagda betyder inte att jag är främmande för att lagstiftaren kan och

bör lämna ett betydande utrymme för avtalsfriheten. Inom arbetstidslag-

stiftningen ökades arbetsmarknadsparternas frihet och ansvar i samband

med 1957 års arbetstidsreform. Numera kan partsorganisationerna under

vissa förutsättningar genom kollektivavtal överenskomma om ett annat

arbetstidsmått och en annan förläggning av arbetstiden per dag och vecka

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

50

än lagen anvisar. På motsvarande sätt ger gällande semesterlag möjligheter

att avtala om annan beräkning än lagens av semesterlönen för tim- och

ackordsavlönade arbetstagare. Beträffande semesterns förläggning kan la­

gens regler frångås både genom enskilda avtal och genom kollektivavtal.

Bestämmelser med i huvudsak samma innehåll som de nu berörda åter­

finnes i förslaget till ny semesterlag.

Svenska arbetsgivareföreningen har i sitt remissyttrande förordat att

avtalsfriheten vidgas därhän att semesterlagen i sin helhet blir dispositiv.

Enligt föreningen bör vilken som helst av lagens bestämmelser kunna sät­

tas ur kraft genom ett kollektivavtal, som på arbetstagarsidan slutits eller

godkänts av en huvudorganisation. Konsekvenserna av detta förslag är svåra

att överblicka utan närmare utredning, och jag har för min del inte blivit

övertygad om att förslaget motsvaras av något egentligt behov.

Inte heller tror jag att tiden är mogen för en sådan sammansmältning av

semester- och arbetstidslagstiftning att semesterledighet efter överenskom­

melse skall kunna utbytas mot en förkortning av den dagliga arbetstiden.

Frågan om de ekonomiska förutsättningarna för en lagstadgad fyravec-

korssemester sammanhänger nära med frågan om tidpunkten för reformens

ikraftträdande. Kommittén har föreslagit att den nya semesterlagen skall

träda i kraft den 1 juli 1963. Fr. o. m. denna tidpunkt skall rätt till en längre

semester än den nuvarande kunna börja intjänas. Eftersom semesterledig­

het i allmänhet utgår först året efter det att semesterrätten förvärvats, be­

tyder detta att en arbetstagare under år 1964 normalt kommer i åtnjutande av

tre och en halv veckors semester och att han får fyra veckors semester

fr. o. m. år 1965.

En förlängning av den lagstadgade semestern med en vecka motsvarar

från produktionens synpunkt en förkortning av veckoarbetstiden med en

timme. En reform av denna omfattning lär inte, om den genomföres suc­

cessivt på det sätt som följer av kommitténs förslag, i och för sig kunna ut­

göra något hinder för fortsatt ekonomisk expansion. Däremot verkar refor­

men begränsande då det gäller utrymmet för löneökningar. Den insikt

i ekonomiska ting och den ansvarskänsla som är utmärkande för de stora

organisationerna på arbetsmarknaden borgar för att arbetsmarknaden skall

kunna inrätta sig efter fyraveckorssemestern på sådant sätt, att reformen

inte hämmar vårt näringslivs utvecklingsmöjligheter och internationella

konkurrenskraft.

Jag förordar alltså, att beslut nu fattas om införande av en lagstadgad

fyraveckorssemester och att den nya lagstiftningen får träda i kraft den 1

juli 1963.

Som kommittén föreslagit bör den nya semesterlagen i det väsentliga bygga

på den nuvarande lagens grund. Skäl saknas att förändra semesterrättens

grundkonstruktion. I likhet med kommittén och en nära nog enhällig re­

missopinion anser jag det inte påkallat att nu genom lagstiftning utvidga

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1063

Öl

den personkrets som semesterlagen omfattar till att avse nya grup­

per. Under den tid som den nuvarande semesterlagen varit i kraft har se­

mesterförmånerna genom förskjutningar i tolkningen av arbetstagarbegrep-

pet successivt gjorts tillgängliga för allt fler. Den utveckling som arbets-

tagarbegreppet genomgått torde inte vara avslutad. Det är att vänta att

tolkningen av detta begrepp så småningom kommer att ske efter mer

schablonmässiga normer än som hittills vanligen kommit till användning i

domstolarnas praxis. Härvidlag vill jag hänvisa till de uttalanden som gjor­

des vid riksdagsbehandlingen förra året av förslaget till lag om allmän för­

säkring dels rörande arbets tagarbegreppe t inom socialförsäkringslagstift-

ningen och dels rörande det inflytande, som praxis i den stora mängden av

socialförsäkringsärenden kan väntas få på rättstillämpningen i ärenden som

berör andra delar av sociallagstiftningen.

Semesterns förläggning

Gällande semesterlag ger arbetsgivare och arbetstagare full frihet att

genom överenskommelser bestämma både den tid på året, till vilken se­

mestern skall förläggas, och huruvida semestern skall utgå i ett samman­

hang, i skilda semesterperioder eller i form av enstaka ledighetsdagar. För

den händelse ingen överenskommelse träffas äger arbetsgivaren i princip

förlägga semestern till tid som passar honom bäst. Å andra sidan har ar­

betstagaren rätt att kräva att få hela semesterledigheten i ett samman­

hang.

Kommittén har föreslagit att dessa regler bibehålies oförändrade även

sedan den lagstadgade semestern förlängts från tre till fyra veckor. En

minoritet inom kommittén har reserverat sig för att arbetsgivaren skall få

en självständig rätt att besluta om uppdelning av semestern i den mån

denna överstiger tre veckor.

Under remissbehandlingen har intressemotsättningarna i denna fråga

framträtt med skärpa. Arbetstagarnas organisationer har givit kommittén

sitt stöd, medan företrädarna för arbetsgivarintressen har slutit upp kring

reservanterna.

En arbetstagare kan enligt min mening ha goda skäl för en begäran att

få hela sin semester i en följd. EU starkt skäl kan vara att han saknar

ekonomiska och praktiska möjligheter att utnyttja mer än eu semester­

period till ett miljöombyte som ger verklig rekreation.

Å andra sidan kan en arbetsgivare ha fog för att motsätta sig att de

anställda får en sammanhängande semester. Talrika exempel har anförts

i remissyttranden från arbetsgivarsidan på att en så lång sammanhäng­

ande ledighet för arbetstagarna som fyra veckor kan vålla avbräck eller

störningar i produktion, leveranser eller service eller på annat sätt be­

tunga företagen.

Det går inte att väga de motstående intressena mot varandra på ett så­

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1968

52

dant sätt, att man får ett svar med generell giltighet för alla arbetsgivare

och arbetstagare på frågan, huruvida en sammanhängande semester eller

en semester uppdelad på flera perioder utgör det lämpligaste eller rätt­

visaste förläggningsalternativet. På goda grunder har lagstiftaren hittills

avstått från att ingripa med tvingande regler rörande semesterns förlägg­

ning och i stället lämnat fältet fritt för individuella och kollektiva överens­

kommelser i ämnet. Ingen har ifrågasatt annat än att denna avtalsfrihet

bör bestå.

Den regel som det nu gäller att utforma är en dispositiv lagregel. Den

får en dubbel funktion. Dels skall den fylla ut en lucka i avtal, som inte

innehåller några bestämmelser om när eller i vilken ordning semestern

skall utgå. Dels skall den utgöra ett underlag för förhandlingar och upp­

görelser i förläggningsfrågan mellan enskilda parter eller mellan organisa­

tioner.

I några remissyttranden från arbetsgivarsidan har det sagts, att lagstifta­

ren överhuvudtaget inte bör ingripa i maktförhållandena på arbetsmark­

naden. Denna kritik beaktar inte det faktum, att en lagregel i förläggnings­

frågan måste finnas för det fall att parterna inte kan enas. Hur regeln

än utformas, måste den få betydelse för parternas förhandlingspositioner

och för deras möjligheter att nå önskade uppgörelser.

Den regel, som man på arbetsgivarsidan vill se lagfäst, lägger hela be­

stämmanderätten beträffande förläggningen av den fjärde semestervec­

kan i arbetsgivarens hand. Arbetsgivaren skulle ensidigt kunna besluta

om både tiden och formen för uttagandet av den fjärde semesterveckan.

Skälet för denna ordning skulle vara att omsorgen om näringslivets kon­

kurrenskraft och utvecklingsmöjligheter kräver att arbetsgivaren får för­

lägga åtminstone en del av semestern på sätt som han anser bäst, obero­

ende av om han kan vinna förståelse för sina åtgärder bland arbetstagarna.

Erfarenheterna från treveckorssemestern berättigar till antagandet, att

parterna i samförstånd skall lyckas lösa frågan hur semestern bör utgå.

Trots att arbetstagaren nu enligt lagen har rätt till en sammanhängande

semesterledighet har överenskommelser om delning av semestern kunnat

träffas inom åtskilliga grenar av näringslivet, där detta av företagsekono­

miska eller liknande skäl tett sig särskilt angeläget. Som exempel kan näm­

nas riksavtalen för jordbruket, transportfacket, bryggerierna, hotell- och

restauranger samt lokala avtal vid handelsföretagen. Åtskilliga tecken tyder

dessutom på att allt fler arbetstagare själva önskar få ut sin semester i

form av en sommar- och en vinterperiod, och denna utvecklingstendens

kan antagas bli förstärkt när den sammanlagda semestern blir så lång som

fyra veckor.

Mina överväganden i förläggningsfrågan leder till slutsatsen, att de nu­

varande reglerna i semesterlagen även efter semesterns förlängning till fyra

veckor fördelar inflytandet mellan parterna på ett sätt som skapar goda för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

53

utsättningar för uppgörelser, vilka i varje enskilt fall så långt möjligt beak­

tar båda sidors berättigade intressen. Jag är därför ense med kommittén om

att dessa regler bör bibehållas oförändrade i den nya semesterlagen.

Om semestern på grund av avtal överstiger det lagstadgade minimimåt­

tet, bör arbetsgivaren kunna självständigt bestämma om en uppdelning av

ledigheten på två perioder, varav den ena utgör minst fyra veckor. En ut­

trycklig bestämmelse härom bör intagas i lagen.

Kvalifikationsreglerna

Enligt semesterlagen förvärvar en arbetstagare semesterrätt på

grund av utfört arbete på så sätt, att arbete under ett år kva­

lificerar för semesterledighet under nästa år. För varje kalendermånad av

kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning

utfört arbete å 16 dagar, har han f. n. rätt till en och en halv dags semester.

Ett beslut att förlänga den lagstadgade semestern från tre till fyra veckor

innebär, att i berörda bestämmelser talet en och en halv utbytes mot talet

två. Den fulla semestern kommer då att utgöras av 24 semesterdagar. Efter­

som söndagar tillkommer uppnås i normalfallet det uppställda målet, fyra

veckors ledighet.

Kommitténs förslag till kvalifikationsregler innehåller emellertid här­

utöver väsentliga nyheter. Semesterrätt skall i fortsättningen förvärvas

successivt på det sättet, att redan 8 dagars arbete i en månad skall ge rätt

till en semesterdag. För att arbetstagaren skall ha rätt till två semester­

dagar skall det räcka med att arbete utförts på 15 dagar.

Liksom flertalet remissorgan anser jag att de av kommittén föreslagna

kvalifikationsreglerna har uppenbara förtjänster framför de nu gällande.

De nuvarande kvalifikationsreglerna kan leda till att en arbetstagare med

flera kortvariga anställningar under kvalifikationsåret eller med inter-

mittent arbete i en och samma anställning blir utan semester fastän han

sammanlagt under året arbetat ett stort antal dagar. Även andra arbets­

tagare löper på grund av stelheten i nuvarande regler risk att för en eller

annan månad gå förlustiga semesterrätt. Tillämpas femdagarsvecka på ar­

betsplatsen, blir under en månad med flera helgdagar marginalen smal

mellan antalet arbetsdagar i månaden och de 16 dagar på vilka arbete

enligt nuvarande lag måste utföras för att arbetstagaren skall få rätt till

semester. Några enstaka dagars frånvaro från arbetet på grund av t. ex.

permittering kan få till följd att arbetstagaren mister sin semesterrätt för

månaden ifråga. Dessa olägenheter avhjälpes inte helt med de föreslagna

kvalifikationsreglerna, men arbetstagarna får en väsentligt tryggare ställ­

ning i semesterhänseende än hittills. Jag tillstyrker förslaget.

De nya reglerna medför, att en arbetstagare som byter anställning under

löpande kalendermånad i vissa fall kan förvärva rätt till mer än två se­

mesterdagar för den månaden. Att komma ifrån denna konsekvens genom

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

54

något slag av spärregel tror jag inte är praktiskt möjligt. Problemets eko­

nomiska betydelse minskas emellertid avsevärt om man, såsom kommit­

tén föreslagit och som jag strax kommer att tillstyrka, för den stora grup­

pen av tim- och ackordsavlönade arbetstagare inför en metod för beräk­

ning av semesterlönen, som gör semesterlönens storlek oberoende av an­

talet semesterdagar.

I ett par remissyttranden har framförts förslag om att de s. k. åtta- och

femtondagarsreglerna kompletteras med en regel, som alternativt gör se­

mesterrätten beroende av antalet fullgjorda arbetstimmar under en kalen­

dermånad. Detta förslag skulle leda till ett invecklat system, om man inte

vill tillåta att förbättringar i semesterförmånerna för somliga grupper skall

åstadkommas till priset av försämringar för andra. Jag kan inte tillstyrka

den föreslagna kompletteringen.

Principen att semesterrätten grundas på arbete har i semesterlagen upp­

mjukats genom regler som inom angivna gränser jämställer frånvaro av

vissa anledningar med utfört arbete. De privilegierade frånvaroanledning­

arna är — förutom semester — yrkesskada, sjukdom, havandeskap och

barnsbörd samt militärtjänstgöring utom första värnpliktstjänstgöring och

beredskapsövning. Kommitténs mycket grundliga genomgång av gällande

bestämmelser om semesterrätt på grund av sådan från­

varo som skall jämställas med arbetad tid utmynnar i

att kommittén förordat, att bestämmelserna överflyttas oförändrade till den

nya semesterlagen med endast ett par jämkningar, till vilka jag återkommer

i specialmotiveringen.

I fråga om avgränsningarna i olika hänseenden av den semesterkvalifice-

rande frånvaron har jag kommit till samma slutsats som kommittén.

Gentemot det av en reservant i kommittén framförda förslaget, att den

semesterkvalificerande frånvarotiden vid havandeskap och barns­

börd utsträckes från tolv veckor till 180 dagar, står kommittémajoritetens

uttalande att det inte kan vara motiverat att i semesterlagen privilegiera

havandeskap och barnsbörd i vidare omfattning än sjukdom. Den semester­

kvalificerande frånvarotiden vid sjukdom är begränsad till 90 dagar per

kalenderår. Jag förordar kommitténs förslag.

Jag delar kommitténs uppfattning att i semesterkvalificerande mili­

tärtjänstgöring inte bör ingå den första värnpliktstjänstgöringen.

Av skäl som redovisas i specialmotiveringen bör civil försvar st jänstgöring i

viss utsträckning göras semesterkvalificerande.

Lön under semester

Sedan gammalt utgår reglerna i semesterlagen rörande beräkningen av

arbetstagarens lön under semestern från att denna lön så nära som möjligt

bör svara mot den lön, som skulle ha utgått om arbetstagaren i stället under

samma tid varit i arbete. Detta sätt att se har giltighet även i dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

55

Arbetstagare med veck o- eller månadslön får enligt gällande

bestämmelser under semestern sin vanliga lön, den på semestertiden belö­

pande lönen. Denna regel är, såsom kommittén framhållit, lätt att tillämpa,

och den ger rättvisande resultat även om semestern förlänges eller arbets­

tiden förkortas eller omdisponeras. Berörda parter på arbetsmarknaden sy­

nes vara tillfreds med regeln. Jag finner inte anledning att överväga en

ändring av densamma.

För arbetstagare som inte är avlönade med vecko- eller månadslön — i

praktiken främst de som avlönas med tim- eller ackordslön __

gäller särskilda bestämmelser. Sådan arbetstagare skall för varje semester-

dag erhålla semesterlön med ett belopp motsvarande hans genomsnittliga

dagsinkomst under de dagar av kvalifikationsåret, på vilka han utfört ar­

bete för arbetsgivarens räkning, övertidstillägg inräknas inte i underlaget

för genomsnittsberäkningen, men däremot skall hänsyn tagas till övrig er­

sättning för övertidsarbete.

Dessa bestämmelser kan frångås genom kollektivavtal, som på arbets­

tagarsidan slutes eller godkännes av huvudorganisation. I praktiken har av-

talsmöjligheten inom åtskilliga branscher utnyttjats till att införa helt

andra metoder för semesterlöneberäkningen än den i lagen föreskrivna.

Metoden att beräkna semesterlönen för den tim- eller ackordsavlönade

arbetstagaren på grundval av en genomsnittlig dagsinkomst synes inte läng­

re ^a ara helt ändamålsenlig. Regeln medför alt den samlade semesterlönen

för semestertiden blir beroende av veckoarbetstidens förläggning. En ar­

betsvecka på mindre än sex dagar resulterar i att semesterlönen blir högre

än som avsetts. Med nuvarande treveckorssemester får arbetstagaren i se­

mesterlön ett belopp motsvarande 18 genomsnittliga dagsförtjänster, medan

tre arbetade femdagarsveckor ger 15 dagsförtjänster. Detta innebär att ar­

betstagaren lår omkring 20 procent högre lön när han har semester än när

han är i arbete.

Provisoriskt har dessa verkningar av gällande regler för en stor del av

arbetsmarknaden undanröjts genom överenskommelser, enligt vilka in­

arbetade eller genom arbetstidsförkortning frilagda dagar skall anses som

arbetsdagar i semesterlagens mening. Av flera skäl lämpar det sig emeller­

tid inte att överföra bestämmelserna i dessa överenskommelser till semester­

lagen.

Kommittén har med viss förebild i bl. a. jordbrukets och tändsticksindu-

strins kollektivavtal föreslagit, att man i semesterlagen skall övergå till en

ny metod för beräkning av de tim- och ackordsavlönades semesterlön. Den­

na metod går ut på att beräkna eu semesterlön för hela semestertiden efter

viss procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst under kvalifika­

tionsåret. Förslaget har under remissbehandlingen understötts av alla de

stora organisationerna på den privata arbetsmarknaden.

De remissorgan som företräder statliga och kommunala arbetsgivare har

Kungl. Maj. ts proposition nr 68 år 1963

56

emellertid i allmänhet föredragit en annan metod, som de känner från sina

egna kollektivavtal. Den bygger på en genomsnittlig timförtjänst under kva­

lifikationsåret. För att få fram en semesterlön per dag multiplicerar man

enligt denna metod den genomsnittliga timförtjänsten med det genomsnitt­

liga antalet arbetstimmar per arbetsvecka, och produkten divideras därefter

med antalet semesterdagar i en semestervecka, dvs. sex.

Både timförtjänstmetoden och den av kommittén förordade procentlöne-

metoden har den fördelen framför lagens nuvarande metod, att semester­

lönens storlek blir oberoende av arbetstidens utläggning på veckans olika

dagar. Den förut berörda överkompensationen vid femdagarsvecka upp­

kommer inte. Av remissyttrandena framgår också, att de administrativa

erfarenheterna av båda metoderna varit goda på de områden där de prövats.

Vid en jämförelse mellan timförtjänstmetoden och procentlönemetoden

visar det sig att timförtjänstmetoden har olägenheter, som man inte kan

bortse från. Det finns grupper av arbetstagare med ackordslön och provi­

sion, vilkas arbetstid i timmar inte alls eller endast med svårighet kan fast­

ställas i efterhand. Vidare förstärker timförtjänstmetoden den i och för sig

icke eftersträvade effekten av de nya kvalifikationsreglerna, att en arbets­

tagare under vissa förhållanden kan förvärva rätt till mer än fyra veckors

semester per år. Med timförtjänstmetoden skulle arbetstagaren också få en

i motsvarande mån högre semesterlön.

Procentlönemetoden är på visst sätt smidigare än timförtjänstmetoden.

Den tillåter att man vid bestämmandet av den procentsats, efter vilken se­

mesterlönen skall utgå, även beträffande de tim- och ackordsavlönade ar­

betstagarna i möjligaste mån förverkligar principen om att semester skall

innebära ledighet med bibehållen lön. Likställigheten mellan denna kategori

och de vecko- och månadsavlönade kan reellt sett bli större. Jag skall strax

i annat sammanhang återkomma till denna synpunkt.

Såsom framgått av det sagda, är jag ense med kommittén om att procent­

lönemetoden är överlägsen både lagens nuvarande metod och timförtjänst­

metoden. Beträffande den närmare utformningen av procentlönemetoden

har jag emellertid på ett par punkter kommit till en annan uppfattning än

kommittén. Jag syftar på bestämmelserna i kommittéförslaget om inkomst­

underlaget för beräkningen av semesterlön.

I första hand skall enligt kommittéförslaget underlaget för se-

mesterlöneberä k ningen utgöras av arbetstagarens arbetsinkoms­

ter under kvalifikationsåret. Eftersom viss frånvaro kvalificerar för semes­

ter är det emellertid nödvändigt att på något sätt ta hänsyn till sådan från­

varo när man bestämmer semesterlönen. Beträffande den semester som ut­

gått under kvalifikationsåret kan detta, efter vad kommittén funnit, ske så,

att den tillämpliga procentsatsen bestämmes från utgångspunkten att ar­

betstagaren tagit ut lagstadgad semester. Liknande schematiska antaganden

är inte möjliga när det gäller andra privilegierade frånvaroanledningar så­

Kungl. Maj:ts proposition nr 68

år

1963

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

som t. ex. sjukdom. Kommittén har föreslagit att man, när arbetstagaren

kan tillgodoräkna sig annan privilegierad frånvaro än semester, skall göra

en sannolikhetskalkyl rörande vad han skulle ha kunnat förtjäna under

den privilegierade frånvarotiden. Denna sannolika inkomst skall inräknas

i inkomstunderlaget.

Förslaget om en individuell sannolikhetsberäkning rörande inkomstbort­

fallet under privilegierad frånvarotid har mötts av åtskillig kritik under

remissbehandlingen. Enligt min mening finns det på denna punkt behov av

en schablonmässig hjälpregel. Det synes inte vara en praktisk ordning, att

arbetsgivaren för varje enskild arbetstagare och varje frånvaroperiod under

kvalifikationsåret skall göra en uppskattning av vilka arbetsuppgifter ar­

betstagaren under perioden i fråga skulle ha kunnat få, i vad mån han

skulle ha sysselsatts med tim- eller ackordslönearbete, i vad mån han skulle

ha utfört arbete på övertid osv. Även om olägenheterna i viss omfattning

skulle kunna avhjälpas genom kollektivavtalsbestämmelser om beräkning

av lön under privilegierad frånvarotid, kvarstår olägenheter i varje fall för

den del av arbetsmarknaden som inte är lcollektivavtalsreglerad. Riskerna

för onödiga tvister och administrativt merarbete förefaller inte obetydliga.

För att komma till rätta med problemet föreslår jag, att i lagtexten intages

en bestämmelse av innehåll att, för varje dag som arbetstagaren varit från­

varande från arbetet och som i kvalifikationshänseende skall jämställas

med arbetad dag, den i inkomstunderlaget ingående arbetsinkomsten ökas

med ett belopp motsvarande arbetstagarens genomsnittliga inkomst för dag

då han utfört arbete i anställningen under kvalifikationsåret.

Ett exempel kan belysa hur denna bestämmelse är avsedd att tillämpas.

En arbetstagare har under kvalifikationsåret varit anställd hos en arbets­

givare två månader. Under denna tid har han varit permitterad några da-

gar, sjuk 15 dagar och arbetat 30 dagar. För den arbetade tiden har han

uppburit en sammanlagd inkomst av 900 kronor. Vid semesterlöneberäk-

ningen skall han för var och en av de 15 sjukdagarna gottskrivas en in­

komst av

30 kronor.

En fråga, som uppkommer i samband med avgränsningen av inkomst­

underlaget, är hur man skall behandla inkomst som hänför sig till en må­

nad under vilken arbetstagaren ej arbetat tillräckligt många dagar för att

förvärva rätt till semesterledighet. Kommittén har formulerat regeln så, att

inkomstunderlaget skall utgöras av arbetstagarens arbetsinkomst hos ar­

betsgivaren under de månader av kvalifikationsåret, för vilka semesterrätt

föreligger eller vilka infallit sedan semesterrätt hos arbetsgivaren upp­

kommit.

Även här är ett klargörande exempel på sin plats. Antag att en servitris

arbetat på en restaurang 6 dagar under januari i samband med nyårs- och

trettonhelgerna, 6 dagar under februari, 8 dagar under april i samband med

58

påsken och 6 dagar under december i samband med julhelgen. Kommitténs

förslag innebär, att i inkomstunderlaget för beräkning av servitrisens se­

mesterlön skall medräknas inkomsterna under april och december men där­

emot inte inkomsterna under januari och februari, eftersom hon först på

grund av arbetet under april förvärvat rätt till semesterledighet.

Exemplet ger intrycket att regeln i kommittéförslaget är godtycklig, vil­

ket även flera remissorgan ansett. Hade den semestergrundande perio­

den — åttadagarsperioden — hänfört sig till januari månad skulle semes­

terlönen ha beräknats på all inkomst från restaurangen under hela kvali­

fikationsåret. Om åttadagarsperioden hade infallit i december skulle man

däremot inte ha tagit hänsyn till inkomst före denna månad.

Den lösning som bäst överensstämmer med grundsatsen att semester skall

utgöra ledighet med bibehållen lön är, såsom kommittén påpekat, att i in­

komstunderlaget medräknas endast inkomst som hänför sig till månad för

vilken semesterrätt föreligger. Av praktiska skäl är emellertid denna väg

inte framkomlig. Vid vissa slag av ackordsarbeten skulle denna s. k. netto­

linje tvinga till ackordsmätningar vid varje månadsskifte. Jag har för min

del kommit fram till att det bästa som kan göras är att knyta an till an­

ställningsförhållandet på så sätt att all inkomst som hänför sig till samma

anställning lägges till grund för semesterlöneberäkningen. I ett fall som det

nyss såsom exempel valda torde det vara vanligt, att varje arbetsperiod är

att betrakta som en fristående anställning. Under sådana förhållanden bör

servitrisen få sin semesterlön beräknad endast på inkomst som hänför sig

till den månad under vilken hon fullgjort 8 dagars arbete.

Det kan inte uteslutas att den nu förordade lösningen ger upphov till

tvister om vad som skall förstås med en anställning. Jag räknar inte med

att svårigheterna att avgöra sådana frågor, även utan domstols medverkan,

skall visa sig alltför stora.

Enligt kommittéförslaget skall från inkomstunderlaget undantagas se­

mesterlön, övertidstillägg och sjuklön. Landsorganisationen har i sitt re­

missyttrande förordat, att alla dessa poster medtages vid semesterlönebe­

räkningen. Ett väsentligt skäl för organisationens ståndpunkt synes vara,

att det blir lättare för den enskilde arbetstagaren att kontrollera sin se­

mesterlön, om denna beräknas på all inkomst. Kommittéförslaget var på

denna punkt enhälligt, och jag finner inte tillräckliga skäl föreligga att

nu utan närmare utredning frångå det. Ett exempel kan belysa de vansk­

ligheter, som skulle möta om man ville låta lagens regler ansluta till Lands­

organisationens uppfattning. Beträffande sjuklön skulle det te sig oegent­

ligt att inräkna denna i inkomstunderlaget, om man i enlighet med vad här

tidigare förordats för sjukdomstid även skall beräkna en sannolik inkomst

efter en schablonregel. Man bör inte för samma sjukdomsperiod tillgodo­

räkna arbetstagaren både en faktiskt utgiven sjuklön och en uppskattad in­

komst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

59

Frågan om vilken procentsats som bör fastställas för semesterlöne-

beräkningen är ett känsligt awägningsproblem. Kommittén har föreslagit

8,5 procent av inkomstunderlaget. Därvid har kommittén utgått från att se­

mesterdagarna utgör omkring 8 procent av årets omkring 300 vardagar. Sist­

nämnda procentsats har kommittén höjt med en halv enhet med hänsyn

till att semesterlönen under kvalifikationsåret inte skall inräknas i inkoinst-

underlaget. En ledamot i kommittén är skiljaktig och vill fastställa pro­

centsatsen till 9.

Under remissbehandlingen har inte från arbetsgivarhåll gjorts någon in­

vändning mot den av kommittén föreslagna procentsatsen, men Landsorga­

nisationen har förordat en höjning till 9,5 procent.

Vid bedömandet av kommittéförslaget är att märka, att kommittén syf­

tar till att procentlönemetoden skall ge i huvudsak samma resultat som

lagens nuvarande beräkningsmetod, om arbetsveckan omfattar sex dagar.

Detta syfte nås också i stort sett med den föreslagna procentsatsen för det

fall att arbetstagaren under kvalifikationsåret inte haft annan frånvaro än

sådan som kvalificerar för semester. Varje dags frånvaro av icke privilegie­

rad anledning — t. ex. permittering eller fullgörande av förtroendeuppdrag

— minskar emellertid semesterlönen när man använder procentlönemeto­

den men inte när man använder den nuvarande beräkningsmetoden.

Jämförelser bör dock snarare göras mellan procentlönemetoden och reg­

lerna för de vecko- och månadsavlönade. De vecko- och månadsavlönade

löper inte den nyss berörda risken att få sin semesterlön sänkt på grund

av några enstaka dagars icke semesterkvalificerande frånvaro under kva­

lifikationsåret. Dessutom får de sin semesterlön beräknad på det löpande

årets inkomster och inte, såsom i allmänhet de tim- och ackordsavlönade,

på det sist förflutna årets. Då stigande löner får antagas vara det normala

måste denna skillnad anses ställa de tim- och ackordsavlönade i viss mån

ogynnsamt. Å andra sidan är sistnämnda grupp av arbetstagare bättre ställd

än de vecko- och månadsavlönade i det att viss del av eventuell övertids­

ersättning inräknas i underlaget för semesterlöneberäkningen.

För att olika kategorier av arbetstagare i möjligaste mån skall bli lik­

ställda och principen om bibehållen lön under semester så långt det går bli

förverkligad, bör enligt min mening procentsatsen sättas något högre än

kommittén gjort. Jag har stannat för 9 som det procenttal, vilket närmast

uppfyller de angivna syftemålen.

Den nya metoden för beräkning av semesterlön är lika litet som den nu

gällande avsedd att vara exklusiv. Möjligheten att genom kollektivav­

tal frångå lagen bör bibehållas. Bestämmelserna i detta ämne bör inte

undergå annan ändring än att, på sätt kommittén förordat, lydelsen närma­

re anpassas till arbetstidslagstiftningens regler om avvikelse från lagbe­

stämmelser genom kollektivavtal. Av den nya lagtexten bör klart framgå

att kollektivavtal kan slutas även för s. k. kombinationsfall, dvs. för arbets­

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

60

tagare som är avlönade både med vecko- eller månadslön och med lön som

beräknas på annat sätt (t. ex. ackordsersättning eller provision).

På arbetsmarknaden förekommer en typ av avtal varigenom semester­

lönen inräknas i den löpande arbetslönen. Dylika avtal står i mindre god

överensstämmelse med semesterlagens grundtanke. I likhet med kommittén

tror jag att man bäst garanterar arbetstagaren den avsedda inkomsten un­

der semestertiden genom en regel om utbetalningstid för semes­

terlön.

Den av kommittén föreslagna regeln, att semesterlön skall utbetalas i

samband med semestern, kan jag i sak godta. Jag anser det utan vidare klart

att, när semestern är uppdelad på flera perioder, i samband med varje se-

mesterperiod skall utbetalas den på samma period belöpande semesterlönen.

Uttrycket »i samband med» får inte tolkas så snävt att det i något fall skul­

le förhindra ett bibehållande av den praxis beträffande vecko- och månads-

avlönade arbetstagare, som innebär att dessa får sin semesterlön i samma

ordning som den vanliga lönen och på vanliga utbetalningsdagar.

Semester för arbetstagare med radiologiskt arbete

Kommitténs förslag att bibehålla den i den särskilda semesterlagen stad­

gade sexveckorssemestern för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete

har allmänt godtagits av remissorganen. Såsom framgår av yttrandet från

medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd är det medicinska behovet av en

förlängd semester för nu ifrågavarande kategorier av arbetstagare inte

oomtvistligt. Å andra sidan har inte tillkommit någon avgörande ny om­

ständighet, som motiverar en ändrad uppfattning angående detta behov.

Härav drar jag slutsatsen, att den särskilda sexveckorssemestern bör upp­

rätthållas och att det tills vidare bör finnas en lagstiftning i ämnet.

Det torde vara lämpligt att, såsom kommittén förordat, ersätta den nu­

varande särskilda semesterlagen med en ny lag som har i sak samma räck­

vidd. Som en följd av nyheterna i den allmänna semesterlagen bör vissa

ändringar vidtagas. Kommitténs förslag att en och en halv dags semes­

ter skall intjänas redan genom åtta dagars radiologiskt arbete under en

månad torde dock inte böra följas. Dels har det inte ansetts föreligga

något medicinskt behov av ett väsentligt utökat skydd i semesterhän­

seende inom ramen för den särskilda semesterlagen. Dels skulle en åtta-

dagarsregel inom den särskilda semesterlagen kunna ge upphov till vissa

samordningssvårigheter, närmast för det fall att en arbetstagare för sam­

ma månad och i samma anställning uppfyller såväl kvalifikationsvillkoret

för rätt till två dagars semester enligt den allmänna semesterlagen som

kvalifikationsvillkoret för rätt till en och en halv dags semester enligt den

särskilda lagen. Som enda kvalifikationsregel bör därför gälla att arbets­

tagaren utfört radiologiskt arbete å minst 15 dagar under en månad, i vilket

fall tre dagars semester utgår för den månaden.

Kungl. Maj:ts proposition nv 68 år 1963

61

Arbetarskyddsstyrelsen bör alltjämt vara centralt remissorgan för ären­

den angående tillämpning av den särskilda semesterlagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

Specialmotivering

I överensstämmelse med de riktlinjer som uppdragits i det föregående

har inom socialdepartementet upprättats förslag till lag om semester samt

förslag till lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt

arbete.

Utöver vad tidigare anförts torde följande böra nämnas angående för­

slagen.

Förslaget till lag om semester

1

§•

Denna paragraf motsvarar 1 § i gällande semesterlag. En jämkning har

vidtagits så att undantag från lagens tillämpning göres inte bara för anställ­

da hos staten med särskilda föreskrifter om semester utan även för sådana

anställda hos andra arbetsgivare (t. ex. kommuner), för vilka gäller semes­

terföreskrifter enligt statliga reglementen m. m.

2-4 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer har motsvarighet i 2 § första stycket

samt 3 och 4 §§ i den nuvarande lagen. I 3 § tredje stycket har texten jäm­

kats med hänsyn till att termen semesterlön införts såsom en allmän be­

nämning för lön under semestertid.

5 §•

Upphör en arbetstagares anställning, innan han åtnjutit semester vartill

han förvärvat rätt, skall han enligt 5 § gällande lag i stället för semester

få semesterersättning. Denna regel har med en redaktionell jämkning

överförts till första stycket i förevarande paragraf.

Byte av anställning kan medföra att olika kvalifikationsår skall till-

lämpas. Arbetstagaren kan t. ex. i den gamla anställningen ha följt lagens

huvudregel att semester utgår året näst efter kvalifikationsåret, medan

han i den nya anställningen skall ha semester under löpande kvalifikations­

år. Det kan då inträffa att arbetstagaren det år då bytet sker dels får upp­

bära semesterersättning i anledning av den gamla anställningen, dels får

full semester i den nya anställningen.

Skulle bytet av anställning ske på så sätt att arbetstagaren övergår från

en befattning till en annan hos samme arbetsgivare, konsumeras däremot

enligt 9 § i nuvarande lag den i den gamla befattningen intjänade semester­

förmånen av den första semestern i den nya befattningen. Lämnar arbets­

62

tagaren den nya befattningen innan han blivit berättigad till minst det antal

semesterdagar, vartill han förvärvat rätt i den gamla befattningen, får han

dock enligt 21 § semesterersättning för felande semesterdagar.

I enlighet med kommitténs förslag har de nuvarande bestämmelserna i

9 och 21 §§ utgått och ersatts med bestämmelsen i andra stycket av denna

paragraf. Den nya regeln innebär, att semesterersättning skall tillkomma

arbetstagaren även för det fall att hans anställningsvillkor, utan att an­

ställningen upphör, ändras så att semester utgår under löpande år i stället

för under året näst efter kvalifikationsåret. I dylikt fall skall bestämmel­

serna om semesterersättning tillämpas så som om anställningen upphört

vid den tidpunkt, från och med vilken anställningsvillkoren ändrades.

6

§•

Denna paragraf är likalydande med 6 § i gällande semesterlag.

7 §•

Paragrafen motsvarar 7 § i gällande semesterlag.

För huvuddragen i de nya kvalifikationsreglerna har redogjorts i den

allmänna motiveringen.

Beträffande semesterkvalificerande frånvaro har i andra stycket gjorts

den ändringen i förhållande till gällande rätt att den semesterkvalificerande

frånvarotiden vid havandeskap och barnsbörd bestämts till 90 dagar i stäl­

let för som nu tolv veckor. Därigenom ernås en likartad behandling i se­

mesterhänseende av sjukdom samt havandeskap och barnsbörd.

Med den utformning som tjänstgöringsskyldigheten inom civilförsvaret

fått till följd av statsmakternas beslut 1959 och 1960 kan i civilförsvaret in­

skrivna personer åläggas, förutom att deltaga i övningar, att undergå civil-

försvarsutbildning högst 30, i vissa fall högst 60 dagar. Värnpliktig personal,

som överföres från krigsmakten till civilförsvaret, kan åläggas mer vitt­

gående tjänstgöringsskyldighet. För denna personal kommer civilförsvars-

tjänstgöringen delvis att träda i stället för militärtjänstgöring. Med hänsyn

till dessa förhållanden bör tjänstgöring i civilförsvaret i semesterhänseende

jämställas med militärtjänstgöring. För att göra gränsdragningen kring den

semesterkvalificerande civilförsvarstjänstgöringen så likartad gränsdrag­

ningen kring den semesterkvalificerande militärtjänstgöringen som möjligt

har i en ny punkt e) i andra stycket föreskrivits, att civilförsvarstjänstgö-

ring under högst 60 dagar av ett kvalifikationsår skall jämställas med arbe­

tade dagar, såvida tjänstgöringen fullgjorts efter det kalenderår under vil­

ket arbetstagaren fyllt 22 år och inte ägt rum under tid då civilförsvars-

beredskap råder eller då beredskapsövning må anordnas vid krigsmakten

(jfr 12 § civilförsvarslagen, SFS 1960:74, och la§ familjebidragsförord-

ningen, SFS 1962:674).

Den semesterkvalificerande frånvarotiden har i punkterna b)—e) i andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

63

stycket uttryckts i dagar. Arbetsdomstolen har i en dom 1960 nr 14 vid till-

lämpning av punkt b) ställts inför frågan om ordet dagar skall betyda ka­

lenderdagar eller dagar å vilka arbete normalt skulle ha utförts. Domsto­

len har därvid givit företräde åt den förstnämnda tolkningen. Ordet bör ha

denna innebörd vid tillämpningen av samtliga nu berörda punkter. Någon

jämkning av lagtexten för att klargöra detta torde inte vara erforderlig.

I tredje stycket har på förslag av kommittén tillagts en ny bestämmelse.

Som lagen nu är skriven förvärvar en arbetstagare, som är sjuk under en

lång följd av år, för varje år viss rätt till semester utan att han utfört

något som helst arbete. Denna konsekvens av reglerna om semesterkvali-

ficerande sjukdomstid har ansetts stå i mindre god överensstämmelse med

lagens syfte, och den är också ägnad att väcka betänkligheter från social

synpunkt. En arbetsgivare kan föranledas att avskeda en långvarigt sjuk

arbetstagare enbart för att bli befriad från skyldighet att bereda honom

semesterlön. I förevarande stycke har införts den begränsningen, att sjuk­

dom inte skall kvalificera för semester sedan sjukdomsperioden varat oav­

brutet under två kvalifikationsår.

Införandet av ordet uppgift i fjärde stycket har föranletts av att de all­

männa försäkringskassornas skriftliga meddelanden om sjukdom inte har

formen av intyg.

Kungi. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

8

§•

Paragrafen motsvarar 8 § i den nuvarande semesterlagen.

Enligt gällande bestämmelser inräknas söndagar ej i semestern. Helg­

dagar inräknas om semestern utgår med flera dagar i en följd än fem,

annars ej.

Kommittén har övervägt att helt frilägga helgdagarna, oavsett semesterns

längd, men slutligen stannat för att inte föreslå någon ändring. Ett skäl

för en reform skulle vara att en regel om inräknande av helgdagar i se­

mestern kan innebära en frestelse för arbetsgivaren att förlägga semestern

till en period med flera helgdagar för att på så sätt nedbringa antalet ar-

betsfria dagar under året. Å andra sidan skulle ett fullständigt friläggande

av helgdagarna i praktiken ofta medföra att semestern blev en eller flera

dagar längre än fyra kalenderveckor, och eftersom redan den fjärde se­

mesterveckan är en genomgripande reform har kommittén inte ansett sig

kunna medverka till ytterligare utökning av fritiden.

Under remissbehandlingen har föreslagits både att helgdagarna skall helt

friläggas och att helgdagar alltid skall inräknas i semestern.

Landsorganisa­

tionen

anser att mycket vore vunnet för arbetstagarna om lagen ändrades

därhän att helgdagar inräknas endast om semestern utgår med flera dagar

än sex i en följd. En korttidssemester, som omfattar sex semesterdagar (en

kalendervecka), är vanlig, men eu semesterperiod om fem semesterdagar

är, enligt vad organisationen funnit, förhållandevis sällsynt. Av

Svenska

arbetsgivareföreningens

remissyttrande framgår att föreningen i och för

sig inte är främmande för Landsorganisationens tanke.

Då det får anses angeläget att minska den av kommittén berörda risken

för att arbetstagaren får en kortare sammanlagd ledighet under året på

grund av att semestern förlägges till en period med en eller flera helgdagar,

har första stycket i förevarande paragraf utformats i enlighet med vad

Landsorganisationen förordat.

Andra stycket innehåller från nuvarande lag överförda bestämmelser för

arbetstagare, som har sin arbetstid förlagd så att de normalt arbetar på

söndagen och i stället är lediga på annan dag. Trots det förhållandet att

för sådana arbetstagare söndagar normalt är arbetsdagar, skall de under

semestern infallande söndagarna ej inräknas i semestern. I gengäld inräk­

nas emellertid fridagarna i semestern. Med anledning av ett påpekande i ett

remissyttrande må framhållas, att det inte kan vara i överensstämmelse

med lagens syfte, om arbetsgivaren utnyttjar sin frihet att bestämma tid­

punkten för semestern till att förlägga denna till en period under vilken

arbetstagaren är berättigad till ett större antal fridagar.

9 §•

Bestämmelserna i denna paragraf har motsvarighet i 2 § andra stycket

första punkten och i It § i gällande semesterlag.

Den nu gällande lagen upptar i 10 § ett stadgande till skydd för bättre

sedvänja. Sedan semestern förlängts till fyra veckor torde detta stadgande

sakna praktisk betydelse. Såsom kommittén förordat har bestämmelsen

utelämnats i den föreslagna lagen.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

10

§.

I denna paragraf har upptagits bestämmelser motsvarande dem i 12 §

i gällande lag. Dessutom har i andra stycket tillagts ett stadgande, som har

viss motsvarighet i 2 § andra stycket andra punkten i gällande lag.

De grundläggande reglerna om semesterns förläggning har behandlats

i den allmänna motiveringen. Här skall endast beröras frågan om semes­

terns förläggning till tid då arbetstagaren är sjuk eller eljest förhindrad

att utnyttja semestern till rekreation.

Enligt gällande bestämmelser får arbetsgivaren inte utan arbetstagarens

medgivande förlägga semestern till tid då arbetstagaren på grund av sjuk­

dom, som inträffat före semesterns början, är oförmögen till arbete eller

till tid för sådan frånvaro från arbetet på grund av havandeskap och barns­

börd eller militärtjänstgöring, som är semesterkvalificerande. Förlägg-

ningsförbudet gäller dock inte om arbetsgivaren under frånvarotiden inte

skulle ha kunnat bereda arbetstagaren arbete. Det vanligaste fall, som av­

ses med detta undantag från förläggningsförbudet, torde vara att arbets-

Kung!. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

65

givaren tillämpar s. k. semesterstängning vid sitt företag. Undantaget kan

även få betydelse vid permittering.

Kommittén har övervägt möjligheterna att utvidga förläggningsförbudet

så att arbetstagaren får en bättre garanti än för närvarande för att semes­

tern kan användas till rekreation. Kommittén har dock avstått från att

föreslå en lagändring. En utvidgning av förläggningsförbudet förutsätter

enligt kommittén en icke önskvärd detaljreglering. Svårigheterna att till­

fredsställande utreda under semestertiden förekommande sjukdomsfall och

riskerna för tvister i bevisfrågor bedöms av kommittén vara betydande.

Kommitténs förhoppning är, att arbetstagarnas intressen i större utsträck­

ning än hittills skall kunna tillgodoses genom avtal.

Vid kommitténs förslag är fogad en

reservation

av herrar Geijer och

Nihlfors. Reservanterna vill i lagen införa ett ovillkorligt förbud att för­

lägga semester till sjukdomstid eller eljest till semesterkvalificerande från­

varotid.

Under remissbehandlingen har kommittémajoritetens ståndpunkt fått

stöd av

Svenska landskommunernas förbund

och av

Landsorganisationen.

Landsorganisationen understryker behovet av en avtalsreglering. Flera

remissorgan har dock föredragit en lösning genom lagstiftning. Bland dem

märkes

arbetsdomstolens ordförande, Tjänstemännens centralorganisation

och

Statstjänstemannens riksförbund.

Arbetsdomstolens ordförande anser,

att undantaget från förbudet att förlägga semester till tid för sjukdom, som

inträffat före semesterns början, inte har tillräckliga skäl för sig. Beträf­

fande sjukdom, som inträffat efter det att semestern börjat, föreslår dom­

stolens ordförande att sjukdomstiden skall avräknas från semestern under

förutsättning att sjukdomen varat viss, ej alltför kort tid. Semester, som

arbetstagaren får till godo på grund av dylik avräkning, bör enligt dom­

stolens ordförande kunna utläggas å särskild tid, alltså även utan samband

med semestern i övrigt.

Av det föregående har framgått att det i och för sig råder enighet om att

det är önskvärt att semestern inte förlägges till annan tid än sådan, då

arbetstagaren har möjlighet att rckreera sig. Motsättningarna gäller i vad

mån garantier för att semestern kan användas på sådant sätt kan och bör

skapas genom lagstiftning.

Som kommittén påpekat skulle lagstiftningsvägen vara förenad med åt­

skilliga praktiska och lagtekniska problem. Det torde knappast vara möj­

ligt att låta varje, aldrig så kort sjukdom, som inträffar under semester­

tid, medföra rätt för arbetstagaren att avbryta semestern eller avräkna sjuk­

domstiden på den utlagda semestern. Uppställes en karenstid av något

slag, måste ställning tagas till frågan om hela sjukdomstiden eller endast

den del därav, som överstiger karenstiden, skall gå i avräkning på semes­

tern. Om arbetstagaren tillfrisknar innan semesterperioden utlöpt, upp­

kommer frågor om han skall fortsätta sin semester omedelbart efter till-

•'* —

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 68

66

frisknandet, om hans återstående semester i så fall skall utgå i ett sam­

manhang eller om semesterledigheten skall avbrytas vid den ursprungligen

planerade tidpunkten. Motsvarande spörsmål uppkommer, om arbetstaga­

ren insjuknat efter det semestern utlagts men innan den påbörjats. Den

lämpliga lösningen på dessa och andra problem kan skifta från fall till

fall beroende på olika omständigheter, t. ex. om företaget i fråga tillämpar

semesterstängning eller delar upp semestrarna så att olika grupper inom

arbetsstyrkan är lediga vid olika tidpunkter.

Trots det behjärtansvärda i att förstärka arbetstagarnas ställning i nu

ifrågavarande hänseende torde det av anförda skäl vara lämpligast att, som

kommittémajoriteten förordat, låta gällande lagregler stå kvar i huvudsak

oförändrade och lita till arbetsmarknadsparternas vilja och förmåga att i

sina avtal finna lösningar, som är anpassade efter förhållandena inom olika

branscher, vid olika företag och för olika grupper av arbetstagare. Det bör

vara möjligt för arbetsmarknadsparterna att i sina avtal beakta inte bara

semesterförläggningsfrågorna vid sjukdom utan även motsvarande problem,

som sammanhänger med t. ex. militärtjänstgöring. Landsorganisationens

remissyttrande ger stöd för uppfattningen att avtalsvägen är den lämpligaste.

Det begränsade förbud som redan nu finns mot förläggning av semester

till semesterkvalificerande militärtjänstgöring har utsträckts att gälla även

semesterkvalificerande civilförsvarstjänstgöring.

11

§•

Denna paragraf motsvarar 13 § i gällande semesterlag.

Den nuvarande regeln att arbetsgivaren senast 14 dagar före semesterns

början skall lämna arbetstagaren underrättelse om tiden för semestern

har på förslag av kommittén skärpts genom tillägg av en rekommendation,

som innebär att arbetsgivaren, såvitt möjligt, bör lämna underrättelse av

ifrågavarande slag senast en månad i förväg. Det har inte ansetts lämpligt

att, på sätt förordats i ett par remissyttranden, utsträcka den obligatoriska

varseltiden utöver 14 dagar.

I motsats till nu skall enligt förslaget varselskyldighet gälla även beträf­

fande arbetstagare till sjöss.

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

12

§.

Denna paragraf motsvarar 14 § i gällande semesterlag.

För de nya reglerna i andra och tredje styckena om beräkning av semes­

terlön för tim- och ackordsavlönade arbetstagare har lämnats en utförlig

redogörelse i den allmänna motiveringen. Procentsatsen 9 måste för ar­

betstagare, som har längre årlig semester än 24 dagar, ökas för att den

längre semesterledigheten skall ge utslag i en högre semesterlön, ökning­

en borde, strängt matematiskt, uppgå till

0,375 procent för varje

överskjutande dag, men detta tal har av praktiska skäl avrundats till 0,4

procent.

Beträffande utfyllnaden av inkomstunderlaget för procentberäkningen

med en uppskattad dagsinkomst för semesterkvalificerande frånvarodagar

må, utöver vad som framgår av den allmänna motiveringen, tilläggas att

denna dagsinkomst är avsedd att beräknas efter samma principer som gäller

vid fastställandet av den faktiska inkomsten under arbetad tid. Man skall

följaktligen vid framräknande av den genomsnittliga dagsinkomsten i an­

ställningen ta hänsyn till eventuell övertidsersättning med bortseende från

övertidstillägg.

Bestämmelserna i femte stycket har anpassats till motsvarande bestäm­

melser i 4 a § i den allmänna arbetstidslagen. I fortsättningen skall en ar­

betsgivare, vilken är bunden av ett kollektivavtal som innehåller från lagen

avvikande regler, kunna tillämpa avtalet på oorganiserade arbetstagare även

utan särskilda överenskommelser med arbetstagarna härom.

13 §.

Paragrafen motsvarar 15 § i den nuvarande lagen.

14 §.

I fråga om denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 16 § i gällande semesterlag.

16 och 17 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 17—19 §§ i gällande semesterlag.

De s. k. okontrollerade arbetstagarna har inte rätt till semesterledighet

men väl till särskild semesterlön. I den nu gällande lagen har för dessa

arbetstagare uppställts särskilda kvalifikationsregler, vilka knyter an till

storleken av den under ett kalenderkvartal hos arbetsgivaren förvärvade in­

komsten.

I anslutning till att kvalifikationsreglerna för arbetstagare i allmänhet

uppmjukats har de speciella kvalifikationsreglerna för okontrollerade ar­

betstagare här slopats i enlighet med ett förslag av kommittén. Detta be­

tyder att de okontrollerade arbetstagarna får semesterlön på all arbetsin­

komst. Om de därigenom i viss mån blir bättre ställda än andra arbets­

tagare, motväges denna fördel av att de okontrollerade arbetstagarna inte

har samma förmån som andra att i viss utsträckning kunna tillgodoräkna

sig frånvaro såsom grund för förvärv av semesterrätt.

För att de okontrollerade arbetstagarnas semesterförmåner skall komma

i paritet med andra arbetstagares har i förslaget den procentsats efter vilken

den särskilda semesterlönen skall utgå höjts från nuvarande 6 till 9 pro­

cent.

‘1* —

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 68

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

67

68

Beträffande den särskilda semesterlönen har ej upptagits någon utbetal-

ningsregel, vilken binder arbetsgivaren lika snävt som den i 14 § föreslagna.

Skälen för att motverka avtal om inberäknande av semesterlön i arbets­

ersättningen kan inte anses vara lika starka när det gäller okontrollerade

arbetstagare som när det gäller andra arbetstagare.

I andra stycket i den nuvarande 19 § finns ett stadgande av innebörd, att

en arbetstagare, som utför både kontrollerat och okontrollerat arbete, inte

får särskild semesterlön för okontrollerat arbete under en månad, för vil­

ken han förvärvat semesterrätt i det kontrollerade arbetet. Kommittén har

anfört, att med den nya metoden för beräkning av semesterlön för tim- och

ackordsavlönat arbete detta stadgande, om det bibehölls, skulle bli till större

nackdel för berörda arbetstagare än hittills. Kommittén har därför förordat

att bestämmelsen skall utgå, och remissorganen har inte haft något att in­

vända. I enlighet härmed har stadgandet slopats.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 20 § i gällande semesterlag.

Semesterersättning beräknas efter samma grunder som semesterlön. I

denna ordning föreslås ingen ändring.

Stadgandet i andra stycket om hänsynstagande till förskottssemester vid

bestämmandet av semesterersättning har undergått en redaktionell änd­

ring, som har samband med den nya metoden för beräkning av de tim-

och ackordsavlönade arbetstagarnas semesterlön. Dessutom har införts den

nyheten att förskottssemester, som åtnjutits mer än fem år före anställ­

ningens upphörande, inte skall verka reducerande på semesterersättningen.

Bestämmelserna härom går tillbaka på ett förslag av kommittén och har

även viss förebild i kollektivavtalen på tjänstemannaområdet.

Tredje stycket i den nuvarande 20 § upptar ett stadgande om avräkning

av pension från semesterersättning. I enlighet med vad kommittén föresla­

git har detta stadgande borttagits. Det i ett par remissyttranden påpekade

förhållandet, att det inom den offentliga sektorn förekommer en viss sam­

ordning mellan pension och lön för arbetstagare som utför arbete åt arbets­

givaren efter pensionsålderns inträde, har inte ansetts utgöra ett tillräck­

ligt starkt skäl för att bibehålla den nuvarande samordningen mellan pen­

sion och semesterersättning.

19—23 §§.

Dessa paragrafer överensstämmer med 22—26 §§ i gällande semesterlag.

Övergångsbestämmelserna

Såsom framgått av den allmänna motiveringen är avsikten att den nya

lagen, som ersätter 1945 års semesterlag, skall träda i kraft den 1 juli 1963.

Från och med denna dag kan arbetstagarna förvärva rätt till en längre

semester än för närvarande.

Vissa tillämpningssvårigheter kan emellertid vara förenade med att låta

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

69

den nu gällande semesterlagen avlösas av en ny lag under löpande kalender­

år. Delvis sammanhänger dessa svårigheter med att huvudparten av de nu

bestående kollektivavtalen, vilka anknyter till gällande lag, äger fortsatt

giltighet under hela år 1963.

I övergångsbestämmelserna till den nya lagen har därför föreslagits att

vissa av den nya lagens regler skall sättas i kraft först den 1 januari 1964.

Detta gäller reglerna om de grundläggande villkoren för förvärv av se­

mesterrätt. För envar av månaderna juli—december 1963 utgår semester

med 2 dagar, om arbete utförts å 16 dagar av månaden. Kortare arbetad tid

än 16 dagar ger ej semesterrätt.

De nya reglerna för beräkning av semesterlön för tim- och ackordsavlö-

nade arbetstagare samt om okontrollerade arbetstagares förvärv av rätt till

särskild semesterlön skall inte heller gälla med avseende på tiden före den

1 januari 1964. Beträffande den särskilda semesterlönen för okontrollerade

arbetstagare föreslås dock procentsatsen 9 skola tillämpas från och med den

1 juli 1963.

Ett särskilt problem erbjuder förhållandet mellan den nya lagen och

de kollektivavtal, som innehåller bestämmelser om en annan metod för

beräkning av de tim- och ackordsavlönade arbetstagarnas semesterlön än

den i gällande lag anvisade. I kollektivavtal, som föreskriver en procent-

lönemetod, måste den avtalade procentsatsen höjas från och med den

1 juli 1963 för att semesterlönerna skall svara mot den nya, längre semestern.

Något stadgande härom har emellertid inte upptagits i övergångsbestäm­

melserna. Det har förutsatts att arbetsmarknadsparterna själva skall vidta

de jämkningar som fordras för att bringa avtalen i överensstämmelse med

den nya lagen. Av den centrala uppgörelsen våren 1962 mellan Svenska

arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen synes framgå att dessa

organisationer själva är inställda på att en sådan anpassning måste komma

till stånd.

Förslaget till lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiolo­

giskt arbete 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

1

§•

Denna paragraf motsvarar 1 § i den nuvarande särskilda semesterlagen.

Första stycket har jämkats så att de nu i praxis iakttagna förutsättning­

arna för semesterrält framgår av lagtexten. För rätt till förlängd semester

fordras alt arbetstagaren sysselsatts med radiologiskt arbete i sådan ut­

sträckning att menlig inverkan av strålning kan befaras.

Terminologin i den särskilda semesterlagen har anpassats till den som

förekommer i strålskyddslagen. Med radiologiskt arbete förstås enligt 1 §

strålskyddslagen arbete med radioaktivt ämne, arbete vari brukas rönt­

genutrustning eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända jonise­

rande strålning, och arbete vid anläggning för utvinning av atomenergi. I

70

samma lagrum definieras joniserande strålning såsom strålning från radio­

aktivt ämne, röntgenstrålning och till sin biologiska verkan likartad strål­

ning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 68 år 1963

2

§•

Denna paragraf har samma innehåll som 2 § i gällande lag.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 3 § i gällande lag.

Enligt gällande bestämmelser har arbetsgivaren rätt att med arbetar-

skyddsstyrelsens medgivande dela upp semestern i två perioder, av vilka

den ena utgör minst 18 dagar. Med anledning av förlängningen av den lag­

stadgade, allmänna semestern till fyra veckor blir siffran 18 utbytt mot

24. I gengäld har arbetsgivaren inom den nya ramen fått en helt självstän­

dig rätt att besluta om uppdelning av semestern; arbetarskyddsstyrelsens

medgivande behöver inte inhämtas. Att så är fallet framgar av 10 § andra

stycket andra punkten i den allmänna semesterlagen, vartill förevarande

paragraf hänvisar.

Av hänvisningen till den allmänna semesterlagen (12 § andra stycket)

följer, att procentsatsen för semesterlönen för tim- och ackordsavlönade

arbetstagare vid sex veckors semester blir 13,8. Skulle en arbetstagare i

samma anställning under olika delar av kvalifikationsåret ha utfört såväl

radiologiskt som annat arbete, får semesterlön beräknas för varje sådan

del av kvalifikationsåret för sig. Om exempelvis arbetstagaren haft radio­

logiskt arbete under sex månader och annat arbete under sex månader av

kvalifikationsåret, blir semesterlönen 13,8 procent av inkomsten under den

förstnämnda sexmånadersperioden och 9 procent av inkomsten under åter­

stoden av året.

Övergångsbestämmelserna

Den nya lagen, som är avsedd att ersätta 1951 års särskilda semesterlag,

föreslås träda i kraft den 1 januari 1964. Ingen av de nya bestämmelserna

påkallar ett tidigare ikraftträdande.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande de­

partementschefen, att lagrådets utlåtande över de inom socialdepartemen­

tet upprättade förslagen till

1)

lag om semester

och

2)

lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt ar­

bete,

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 68 år 1963

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

4

mars

1963.

Närvarande:

justitieråden

R ^omanus ,

D

igman

,

N^ordström,

regeringsrådet H

olmgren

.

Enligt lagrådet den 21 februari 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

1 februari 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättade förslag till 1)

lag om semester

och 2)

lag om förlängd semester för

vissa arbetstagare med radiologiskt arbete.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av t. f. byråchefen i socialdepartementet Cad Lidbom.

Lagrådet

lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Margit Hirén