Kungl. Majt:s proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, m. m.

Nr 158

Kungl. Majt:s proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1 9 0 4 :2 6 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, m. m.; given Stockholms slott den

6 september 1973.

Kungl. M aj:t vill härm ed, under åberopande av bilagda utdrag ur statsrådsprotokollet över justitieärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

Efter konung Gustaf VI Adolfs frånfälle:

CARL GUSTAF

CARL LIDBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller i anslutning till den reform av äktenskapslagstiftningen som genomförts i år förslag till ändringar i 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap m. m. Ändringarna avser i första hand reglerna om ingående och upplösning av äktenskap.

Bestämmelserna om äktenskaps ingående bygger i huvudsak på gällande rätt. Frågan om en persons rätt att ingå äktenskap skall som huvudregel bedömas enligt lagen i det land där han är medborgare. Den som sedan minst två år har hemvist i annat land får dock i stället åberopa det landets lag. I fråga om formen för ingående av äktenskap gäller i princip att vigsel i Sverige skall förrättas enligt svensk lag och att äktenskap som har ingåtts utomlands skall anses giltigt till formen här i landet om det är giltigt i den stat där äktenskapet ingicks. Vigsel får förrättas utomlands enligt svensk lag av den som h ar fått Kungl. Majrts förordnande att vara vigselförrättare utomlands.

Tyngdpunkten i de nya reglerna om äktenskapsskillnad ligger på bestämningen av svensk domstols behörighet att ta upp mål härom som har internationell anknytning. Sådan behörighet medges i vidsträckt om fattning. Svensk domstol får ta upp äktenskapsmål bl. a. om båda ma- 1 Riksdagen 1973.1 sami. Nr 158

karna är svenska medborgare, om käranden är svensk medborgare och har hemvist här i riket eller tidigare haft hemvist här efter fyllda 18 år, om käranden inte är svensk medborgare men h ar hemvist här sedan minst ett år samt om svaranden h ar hemvist här.

M ål som tas upp h är skall i princip prövas enligt svensk lag. Om båda m akarna är utländska medborgare skall dock under vissa speciella omständigheter även lagen i medborgarskapslandet beaktas.

Enligt en särskild bestämmelse i lagen får frågor angående vårdnad om och underhåll till barn tas upp i äktenskapsmål. Om barnet vistas här i landet skall sådana frågor alltid prövas enligt svensk lag.

Förslaget upptar också en regel om erkännande av utländska beslut rörande äktenskapsskillnad. I stället för nuvarande restriktiva förutsättningar för sådant erkännande föreslås att utländsk äktenskapsskillnad skall gälla här så snart det förelåg skälig anledning att talan prövades i den främ m ande staten med hänsyn till makes medborgarskap eller hemvist eller annan anknytning.

Propositionen innehåller också förslag till ändringar i giftermålsbalken och föräldrabalken som gör det möjligt att i vissa fall förordna god m an för part som vistas utomlands.

I propositionen föreslås slutligen att Sverige ratificerar den konvention om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader som Haagkonferensen för internationell privaträtt antog år 1968.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1974.

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap1

dels att 2 kap. och 7 kap. 4 a § skall upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 1—9 §§, 3 kap. 1—7 §§, 7 kap. 1— 4 och 5 §§ samt rubriken till 3 kap. skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas fem nya paragrafer, 3 kap. 8— 12 §§, av nedan angivna lydelse.

1 kap.

1 §

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1971: 797.

Senaste lydelse av 2 kap. 1 § 1915:436

” ” 2 ” 2 §1915:436

” ” 7 ” 4 a § 1964:727. * Senaste lydelse 1947:188.

Nuvarande lydelse

anställda diplomatiska eller kon­ tjänst eller m ed befattning som sulära ämbetsmän uppdragit att präst skall vara förenad behörigförrätta giftermål, skall äktenskap, het att i främ m ande stat förrätta som i enlighet m ed den främ m an­ vigsel enligt svensk lag. Konungen de statens lag inför sådan ämbets­ kan även genom särskilt förordman ingåtts mellan utländska un­ nande tillerkänna lämplig person dersåtar, anses vara i behörig form sådan behörighet. avslutat.

Har m ed Konungens tillstånd Vad som i svensk lag föreskri-

präst i utländsk, evangelisk-lu­ ves om verkan av att vigselförthersk församling här i riket eller rättare förfarit oriktigt vid vigsel den som, utan att vara verksam i här i riket eller överskridit sin sådan församling, är präst i dans­ behörighet äger motsvarande tillka folkkyrkan, Finlands evange­ lämpning, när svensk vigselförlisk-lutherska kyrka eller norska rättare viger i främ m ande stat.

statskyrkan erhållit uppdrag av den stat han tillhör att förrätta giftermål, skall äktenskap, som i enlighet m ed den främ m ande statens lag blivit inför sådan präst här ingånget, anses vara i behörig form avslutat, såframt mannen och kvinnan eller endera av dem var un­

dersåte i den staten.

6 §

Å r äktenskap å utrikes ort slu­ Den som enligt främmande lag tet i form , som lagen å den ort är behörig att förrätta vigsel får i föreskriver, skall äktenskapet, evad fall som Konungen bestämmer fråga är om svenska eller utländs­ viga här i riket m ed tillämpning ka undersåtar, här i riket anses av nämnda lag. vara i behörig form avslutat.

7 §8

Giftermål, som i främmande Ä ktenskap som ingåtts utom ri­

stats tjänst anställd diplomatisk el­ ket enligt främ m ande lag anses ler konsulär ämbetsman å utrikes giltigt till form en, om det är gilort förrättat i enlighet m ed lagen tigt i den stat där det ingicks. Har i sagda stat, vare här i riket gäl­ äktenskap ingåtts inför diplomatisk lande, såframt varken mannen el­ eller konsulär tjänsteman eller anler kvinnan var undersåte i den nan, som av främ m ande stat fö rstat, å vars område giftermålet ordnats att förrätta vigsel i annan skett, samt sistnämnda stat icke främ m ande stat, anses äktenskapet förvägrat ämbetsmannen att gif­ också giltigt till formen, om det är

termål förrätta. giltigt i den stat som meddelat

förordnandet.

Ä ven i annat fall än som avses i första stycket skall äktenskap som ingåtts utom riket anses giltigt till form en, om det är giltigt i den eller de stater där mannen

och kvinnan voro medborgare.

3 kap.

• Senaste lydelse av rubriken 1915: 436. • Senaste lydelse 1915: 436.

Å r enligt lagen i den stat, makarna tillhöra, åt inländsk myndighet förbehållet, i allmänhet eller fö r vissa fall, att pröva talan om äktenskapsskillnad eller hemskill­

nad mellan sagda stats undersåtar, må ej, i strid m ot dylikt förbehåll,

sådan talan här i riket upptagas m ed mindre fråga är om äktenskap, som i makarnas hemland anses ej vara i behörig form avslu­

tat.

2 §io

Äktenskapsskillnad eller hem­ Åktenskapsm ål får upptagas av skillnad mellan utländska under­ svensk domstol, om

såtar må ej beviljas, utan så är att 1. båda makarna äro svenska enligt lagen i den stat, makarna medborgare, tillhöra, sådan skillnad, varom frå­ 2. käranden är svensk medborga är, m å äga rum sam t orsak till gare och har hemvist här i riket skillnaden är fö r handen ej mindre eller tidigare haft hemvist här seenligt sagda lag än ock enligt dan han fyllt aderton år,

svensk lag. 3. käranden ej är svensk m edborgare men har hemvist här i

riket sedan minst ett år,

4. svaranden har hemvist här

i riket,

5. saken rör ogiltighet av vigsel som förrättats av svensk myndig­

het,

6. i annat fall än som avses i 1— 5 Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer finner

skäl att talan prövas här i riket,

under förutsättning att endera maken är svensk medborgare eller käranden ej kan få sin talan prövad i den stat där han är m ed­

borgare.

Hava makarna förut tillhört annan främ m ande stat, må ej för vinnande av skillnad åberopas vad som under den tid inträffat, med

mindre skillnad, varom fråga är,

på grund därav är medgiven jäm ­

väl enligt där gällande lag.

3 S11

Makar, som tillhöra främmande Ä r svensk dom stol behörig att stat m en hava hemvist här i riket, upptaga talan av ena maken, kan må, där talan om äktenskapsskill­ domstolen också upptaga talan av nad eller hemskillnad är anhängig- andra maken till gemensam handgjord i deras hemland, var fö r sig läggning. utverka förordnande som i 15 kap.

11 § giftermålsbalken sägs, ändå

att sådan skillnad, varom fråga är,

ej kan här meddelas. D ock skall

förordnandet upphöra att gälla,

där den i makarnas hemland väckta talan varder återkallad eller ogillad eller förordnandet ej inom ett år stadfästes av behörig m yn­

dighet därstädes.

4 §1 2

Å r av myndighet i främmande Talan om äktenskapsskillnad

stat äktenskapsskillnad eller hem ­ prövas enligt svensk lag i den mån skillnad beviljad mellan undersåtar ej annat följer av vad som förei samma stat, lände det beslut här skrives här nedan. i riket till efterrättelse.

Å ro båda makarna utländska medborgare och har ej någondera hemvist här i riket sedan m inst ett år, får icke m ot makes bestridan­

de dömas till äktenskapsskillnad,

om grund till äktenskapets upplösning ej föreligger enligt lagen i stat där makarna eller någondera

av dem är medborgare.

Å ro i annat fall än som sägs i andra stycket båda makarna utländska medborgare och åberopar ena maken att grund till äktenskapets upplösning saknas enligt lagen i det land där han är m edborgare, får ej dömas till äktenskapsskillnad, om det m ed hänsyn till samma makes eller gemensamma barns intressen föreligger sär­

skilda skäl däremot.

5 §13

Har myndighet i främmande Ändring beträffande medbor­

stat beviljat äktenskapsskillnad el­ garskap eller hemvist som äger ler hemskillnad mellan undersåtar rum sedan talan väckts m edför ej i annan stat, må, m ed iakttagande hinder att talan prövas. Sådan likväl av vad i 7 § sägs, det beslut ändring kan ej heller medföra hin-

11 Senaste lydelse 1949: 384.

11 Senaste lydelse 1915:436.

11 Senaste lydelse 1915:436.

Nuvarande lydelse

här lända till efterrättelse, under der m ot äktenskapsskillnad enligt villkor 4 § andra eller tredje stycket.

att, m ed motsvarande tillämpning av vad i 1 § är stadgat i avseende å svensk myndighets behörighet att upptaga talan om skillnad mellan undersåtar i annan stat, det finnes hava tillkommit m yndighet i den stat, där beslutet

meddelats, att målet upptaga;

samt att orsak till sådan skillnad som genom beslutet meddelats, varit

fö r handen enligt lagen i den stat, makarna tillhörde.

A r beslutet meddelat av annan

myndighet än domstol, må det,

där fråga är om utländska undersåtar, ej lända till efterrättelse, om det av sagda anledning ej kan vinna erkännande i makarnas hem­

land.

6 §14

Vill någon här i riket erhålla Frågor angående vårdnaden om

stadfästelse å beslut, varom i 5 § och underhåll till barn få uppta­

sägs, gore därom ansökan hos gas i äktenskapsmål. Om barnet

Svea hovrätt, och pröve hovrät­ vistas här i riket, skola sådana ten, om de i sagda paragraf stad­ frågor alltid prövas enligt svensk gade villkor äro fö r handen. Har lag.

i ärende, varom nu är sagt, beslutet blivit stadfäst, gälle stadfästel-

sen såsom laga kraft ägande dom.

Varder ansökan om stadfästelse avslagen, vare det ej hinder fö r ny

ansökan.

7 §15

Såvitt angår frånskild makes Beslut om äktenskapsskillnad, rätt att träda i nytt äktenskap, må som meddelats i främ m ande stat, beslut om äktenskapsskillnad, var­ skall gälla här i riket, om det m ed om i 5 § sägs, ej vinna tillämp­ hänsyn till makes medborgarskap ning, innan stadfästelse å beslutet eller hemvist eller annan anknytmeddelats i den ordning, 6 § stad­ ning förelåg skälig anledning att

gar. talan prövades i den främ m ande

staten.

Har make ingått nytt äktenskap sedan beslut om äktenskapsskill­

nad meddelats i främ m ande stat,

14 Senaste lydelse 1915: 436.

11 Senaste lydelse 1915:436.

Nuvarande lydelse

skall det tidigare äktenskapet, även om beslutet ej blir gällande här i riket enligt första stycket, anses upplöst genom beslutet, om ej andra maken visar, att den omgifte förfarit uppenbart otillbörligt

m ot honom.

Om erkännande här i riket av äktenskapsskillnad eller hemskillnad som meddelats i viss främ mande stat finnas särskilda be­

stämmelser.

8 §

På ansökan av make prövar Svea hovrätt huruvida beslut om upplösning av äktenskap, som m eddelats i främmande stat, skall gälla här i riket. Innan hovrätten prövar frågan skall andra maken beredas tillfälle att yttra sig över

ansökningen, om det kan ske.

Beslut, som ej innebär att det i den främmande staten meddelade beslutet skall gälla, utgör icke hin­

der m ot ny prövning av frågan.

9 §

Beslut om äktenskapsskillnad, som meddelats i främmande stat,

får ej tillämpas utan föregående prövning enligt 8 §, när m ake vill ingå nytt äktenskap, såvida icke båda makarna eller endera av dem

var medborgare i den staten.

Konungen kan dock förordna,

att beslut om äktenskapsskillnad som meddelats i viss främmande stat får tillämpas utan sådan prövning, även om ingendera av makar­

na var medborgare där.

10 §

Har i främ m ande stat meddelats slutligt beslut om hävande av sammanlevnaden mellan makar och ha makarna därefter levat åtskilda minst sex månader och ej återupptagit sammanlevnaden, kan äktenskapsskillnad erhållas enligt svensk lag utan föregående betän­

ketid.

11 §

Å r äktenskapsmål anhängigt i främ m ande stat och anhängiggöres här i riket sådant mål mellan sam­

ma parter, kan rätten förordna,

att detta mål skall vila tills vidare,

om det kan antagas att beslut i det förra målet blir gällande här i

riket.

Beslut, varigenom talan i äktenskapsmål ogillats i främ m ande stat, utgör ej hinder att saken prö­

vas här i riket.

12 S

Å r äktenskapsmål anhängigt i främ m ande stat, får här i riket efter vad som finnes skäligt meddelas förordnande som avses i 15 kap. 11 § giftermålsbalken sam t 20

kap. 10 och 12 §§ föräldrabalken.

Sådant förordnande kan när som

helst återkallas.

7 kap.

§

Skall, enligt vad här förut är Skall lagen i främmande stat

sagt, främ m ande stats lag lända till tillämpas på grund av att någon efterrättelse, och äro fö r olika om ­ äger medborgarskap där och fin råden av den främ m ande staten nas i den staten flera gällande särskilda lagar gällande, varde rättssystem, bestämmes tillämpligt frågan, vilken av de särskilda la­ rättssystem enligt de regler som garna skall tillämpas, bedömd ef­ gälla i samma stat. 1 avsaknad av ter vad i den främ m ande staten sådana regler tillämpas det rättsmå i sådant avseende vara före­ system till vilket han har den närskrivet. maste anknytningen.

Saknas sådan föreskrift, skall fö r den, som har hemvist inom den stat, han tillhör, gälla lagen å hans hemort. För den, som ej har

hem vist inom den stat, han tillhör,

galle lagen å den ort, där han sist

inom sagda stat haft hemvist, eller,

om han ej där haft hemvist, lagen

i rikshuvudstaden.

2 §t«

Fråga, som angår äktenskaps­ Den som är bosatt i viss stat anskillnad eller hemskillnad mellan ses vid tillämpning av denna lag

Nuvarande lydelse

makar, vilka äro undersåtar i olika ha hemvist där, om bosättningen stater, skall bedömas som om bäg­ m ed hänsyn till vistelsens varakge makarna vore undersåtar i den tighet och omständigheterna i övstat, de sist gemensamt tillhört, rigt mäste anses stadigvarande.

eller, om de ej hava tillhört sam­

ma stat, i den stat, mannen tillhör.

Å r ena m aken svensk undersåte och har han sedan m inst ett år hemvist i riket, må han likväl städse här väcka talan om äkten­

skapsskillnad eller hemskillnad,

och varde frågan huruvida orsak till skillnad är fö r handen prövad

allenast enligt svensk lag.

3 §17

Å r, efter ty här förut är sagt, Vid tillämpning av denna lag myndighets behörighet beroende likställes statslös person m ed m ed­

av att part äger hemvist inom borgare i den stat där han har

den stat myndigheten tillhör, var­ hem vist eller, om han saknar hem de frågan om parten där äger vist, där han har sin vistelseort hemvist prövad efter lagen i sagda och politisk flykting m ed m edstat; dock må hustru ej i annat borgare i den stat där han har fall än i 2 § andra stycket sägs, hemvist.

anses hava annat hemvist än mannen, där ej enligt lagen i den stat makarne tillhöra hustrun äger ha­

va särskilt hemvist.

4 §18

Gitter ej den, som väckt talan Bestämmelse i främ m ande lag

om återgång av äktenskap, om äk­ eller beslut som meddelats av m yntenskapsskillnad eller om hemskill­ dighet i främmande stat får ej tillnad, styrka innehållet av främ m an­ lämpas, om det skulle vara uppende lag, vilken, efter ty här förut är bart oförenligt m ed grunderna fö r sagt, skall lända till efterrättelse, rättsordningen här i riket.

och är ej lagens innehåll ändå för rätten känt, må hans talan ej bi­

fallas.

Har Konungen förordnat, huru underrättelse om innehållet av

främ m ande lag må av rätten sökas,

vare rätten, där ej lagens innehåll förut är fö r rätten känt, pliktig att i sådan ordning därom söka

underättelse.

17 Senaste lydelse 1934: 50. 11 Senaste lydelse 1915: 436.

5 §i®

Konungen äger, efter avtal m ed Konungen äger, efter avtal med Danm ark, Finland, Island och Danm ark, Finland, Island och Norge eller m ed en eller flera av Norge eller med en eller flera av dessa stater, stadga avvikelser från dessa stater, stadga avvikelser från de i denna lag givna bestämmelser de i denna lag givna bestämmelom internationella rättsförhållan- ser om internationella rättsförhålden rörande äktenskaps ingående, landen rörande äktenskaps ingåenåtergång av äktenskap, äktenskaps- de, äktenskapsskillnad, förmynskillnad, hemskillnad, förmynder- derskap för underåriga och omynskap fö r underåriga och omyndig- digförklarade så ock i övrigt medförklarade så ock i övrigt med- dela föreskrifter i dessa hänseendela föreskrifter i dessa hänseen- den. den.

Efter avtal m ed annan stat än nu är sagt äger Konungen, med avseende å undersåtar i fördragsslutande stat, stadga avvikelser från de i 4 och 5 kap. meddelade bestämmelserna.

Skall, enligt de i viss främ m ande stat gällande allmänna reglerna om internationella rättsförhållanden, lagen i den stat, där hemvistet är, äga tillämpning med avseende å omyndighetsförklaring och anordnande av förmynderskap för underårig och omyndigförklarad, äger ock Konungen förordna beträffande de undersåtar i den staten, vilka hava hemvist här i riket, att omyndighetsförklaring m å ske och förmynderskap anordnas enligt svensk lag, samt i fråga om svenska undersåtar, vilka hava hemvist i den främmande staten, att omyndighetsförklaring m å ske och förmynderskap anordnas i den främ m ande staten.

1. D enna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

2. Genom lagen upphäves lagen (1915: 437) om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet och lagen (1964: 726) om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall.

3. H ar före ikraftträdandet talan i äktenskapsmål väckts vid svensk domstol, som enligt äldre lag var behörig att pröva sådan talan, får talan prövas även om domstolen ej är behörig enligt 3 kap. 2 § i den nya lydelsen.

4. H ar svensk domstol döm t till hemskillnad, får talan om därpå följande äktenskapsskillnad upptagas av svensk domstol utan hinder av att domstolen icke är behörig enligt 3 kap. 2 § i den nya lydelsen, under förutsättning att talan väcks före utgången av juni 1975 eller, om dom på hemskillnad vunnit laga kraft efter utgången av år 1973, inom 18 m ånader från det så skedde.

2 Förslag till

Lag om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader

1 §

Bestämmelserna i denna lag äger enligt förordnande av Konungen tillämpning i förhållande till stat som h a r tillträtt den i Haag den 1 juni 1970 dagtecknade konventionen om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader.

2 §

Äktenskapsskillnad eller hemskillnad, som vunnits i fördragsslutande stat efter domstolsförfarande eller annat i den staten officiellt erkänt förfarande och som har laga verkan där, skall gälla här i riket, om vid den tidpunkt då talan väcktes

1. svaranden hade hemvist i den främ m ande staten,

2. käranden hade hemvist i den främ m ande staten och dessutom antingen detta hemvist varat minst ett år omedelbart innan talan väcktes eller m akarna haft sitt sista gemensamma hemvist där,

3. båda m akarna var medborgare i den främmande staten,

4. käranden var medborgare i den främ m ande staten och dessutom antingen hade hemvist där eller hade haft hemvist där under en samm anhängande period av ett år, som åtminstone delvis inföll under de två sista åren innan talan väcktes, eller

5. i fråga om äktenskapsskillnad, käranden var medborgare i den främmande staten och befann sig där samt m akarna haft sitt sista gemensamma hemvist i stat vars lag ej medgav äktenskapsskillnad när talan väcktes.

3 §

K an behörighet i frågor rörande äktenskapsskillnad eller hemskillnad 1 den främ m ande staten grundas på domicil, skall vid tillämpning av 2 § uttrycket hemvist anses inbegripa domicil i den mening vari detta uttryck användes i den staten. D etta gäller dock ej hustrus domicil, när detta enligt lag är beroende av mannens domicil.

4 §

Om genkäromål har förekommit, skall äktenskapsskillnad eller hemskillnad som följt på huvudkäromålet eller på genkäromålet gälla här i riket, om någon i 2 § 1— 5 angiven förutsättning är uppfylld med avseende på någotdera av käromålen.

5 §

Om hemskillnad, som vunnits i främ m ande stat och enligt denna lag skall gälla h är i riket, har lett till äktenskapsskillnad i samma stat, skall äktenskapsskillnaden gälla h är även om icke någon i 2 § 1— 5 angiven förutsättning var uppfylld när talan om äktenskapsskillnad väcktes.

6 §

H ar svaranden inställt sig under förfarandet i den främmande staten, är svensk myndighet bunden av den prövning som där skett i fråga om de faktiska förhållanden på vilka behörighet har grundats.

7 §

H ar ändamålsenliga åtgärder ej vidtagits för att svaranden skulle få kännedom om att äktenskapsskillnad eller hemskillnad begärts eller har svarande icke fått tillfredsställande möjlighet att föra sin talan, skall avgörandet ej erkännas. Detsamma gäller, om sådant erkännande eljest är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen här i riket.

8 §

M ed avseende på äktenskapsskillnad eller hemskillnad, som vunnits i fördragsslutande stat där skilda rättssystem gäller för olika områden, skall varje hänvisning till domicil eller hemvist i den främmande staten avse domicil eller hemvist i det om råde där äktenskapsskillnad eller hemskillnad vunnits

9 §

H ar fördragsslutande stat avgett förklaring enligt art. 22 i konventionen, skall enligt förordnande av Konungen person som omfattas av förklaringen icke anses som medborgare i den staten vid tillämpning av lagen.

10 §

H ar fördragsslutande stat avgett förklaring enligt art. 23 i konventionen, skall enligt förordnande av Konungen lagen icke tillämpas på äktenskapsskillnad eller hemskillnad, som vunnits i den staten enligt ett rättssystem på vilket konventionen ej är tillämplig.

11 §

Föreskrifterna i denna lag gäller ej i förhållande till Danm ark, Finland, Island eller Norge i den mån särskilda bestämmelser äger tillämpning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

3 Förslag till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas att 15 kap. 31 § giftermålsbalken1 skall ha nedan angivna lydelse.

15 kap.

31 §

Föreslagen lydelse

av god man, varom i 18 kap. för- av god man som sägs i 18 kap. föräldrabalken förmäles. I fråga om äldrabalken. Detsamma gäller, om ersättning till god man, som här han vistas på känd ort utom riket avses, skall gälla vad i 20 kap. men stämningen eller andra hand19 § föräldrabalken stadgas an­ lingar i målet ej kan delges honom gående ersättning åt rättegångsbi­ eller han underlåter att ställa om träde. bud fö r sig och särskilda skäl före­

ligger att förordna god man. Gode mannen skall samråda m ed part fö r vilken han förordnats i den

mån det kan ske. I fråga om ersättning till god man som avses i första stycket skall gälla vad i 20 kap. 19 § föräldrabalken stadgas angående ersättning åt rättegångsbiträde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

4 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 20 kap. 37 § föräldrabalken skall ha nedan angivna lydelse.

20 kap.

37 §*

Vad i rättegångsbalken är stadgat om hämtning av part skall äga motsvarande tillämpning å den, som i annan egenskap än vittne eller sakkunnig skall höras i m ål eller ärende som avses i denna balk.

D å fråga är om omyndighetsförklaring på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, bör iakttagas att förordnande om skyldighet att inställa sig personligen ej gives beträffande den som avses m ed ansökningen, såfram t det finnes att inställelsen skulle för honom kunna m edföra men eller fara.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

2 Riksdagen 1973.1 sami. Nr 158

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 6 september 1973.

Närvarande: Statsministern PALM E, ministern för utrikes ärendena W ICKM AN, statsråden STRÄNG, ASPLING, LUNDKVIST, G EIJER , MOBERG, LIDBOM , CARLSSON.

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning rörande internationell äktenskapsrätt m. m. och anför.

1¶Inledning

Den internationella äktenskapsrätten regleras för svensk del huvudsakligen av lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, lagen (1912: 69) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar samt lagen (1964: 726) om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall. Vid sidan av denna lagstiftning finns för internordiska förhållanden särskilda bestämmelser på området i en konvention som ingåtts den 6 februari 1931 mellan Danm ark, Finland, Island, Norge och Sverige. Konventionens bestämmelser har införlivats med svensk rätt genom förordningen (1931: 429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.

Familjerättskommittén, som tillkallats år 1956 för att verkställa översyn av äktenskapslagstiftningen och därm ed sammanhängande frågor, fick genom tilläggsdirektiv den 30 september 1959 i uppdrag att också se över den internationella familjerättslagstiftningen. Den särskilda internordiska regleringen omfattades dock inte av uppdraget. Familjerättskommittén avgav den 5 november 1969 betänkandet (SOU 1969: 60) Internationell äktenskaps- och arvsrätt.1 Betänkandet innehåller förslag till lag om internationellrättsliga förhållanden rörande äktenskap, lag om ändring i giftermålsbalken (GB), lag om ändring i föräldrabalken (FB), lag om intemationellrättsliga förhållanden rörande dödsbo och lag om ändring i lagen (1935: 45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. De tre förstnämnda lagförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

1 Betänkandet har undertecknats av f. d. justitierådet Gösta Walin, ordförande, advokaten Josef Fischier, riksdagsledamoten Ruth Hamrin-Thorell, professorn Åke Malmström, riksdagsledamoten Erik Svedberg och departementssekreteraren Tom Tscherning.

E fter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, kammaradvokatfiskalsämbetet, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU), statens grupplivnämnd, statens invandrarverk, domkapitlet i Uppsala ärkestift, domkapitlet i Stockholms stift, förmynderskapsutredningen, familjelagssakkunniga, sakkunniga fö r översyn av bestämmelserna om folkbokföring m. m., invandrarutredningen, kapitalskatteberedningen, barnavårdsnämnden i Stockholm, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister, Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska livförsäkringsbolags förening, Kommunernas försäkringsaktiebolag och Utlandssvenskarnas förening. Domkapitlet i Uppsala ärkestift har bifogat yttranden av kyrkoherdarna i svenska kyrkans utlandsförsamlingar. Stockholms domkapitel har bifogat ett yttrande av kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift, kyrkoherden Gösta Dahlsten och hänvisat därtill beträffande förslagets betydelse för folkbokföringen.

K ort tid innan familjerättskommitténs betänkande avlämnades hade nya sakkunniga, familjelagssakkunniga (Ju 1970: 52) tillkallats med uppdrag att göra en allmän översyn av den familjerättsliga lagstiftningen. I detta läge ansågs det lämpligast att låta den fortsatta behandlingen av familjerättskommitténs betänkande anstå i avvaktan på resultatet av familjelagssakkunnigas arbete. Familjelagssakkunniga avlämnade i maj 1972 betänkandet (SOU 1972: 41) Familj och äktenskap I, vilket huvudsakligen behandlade reglerna om ingående och upplösning av äktenskap. P å grundval av detta betänkande har vid årets riksdag antagits bl. a. lag om ändring i giftermålsbalken (prop. 1973: 32, LU 1973: 20, rskr 1973: 256, SFS 1973: 645). Den nya lagstiftningen, som träder i kraft den 1 januari 1974, kräver i och fö r sig vissa följdändringar på det intemationellrättsliga området. Beträffande den internordiska regleringen h ar förhandlingar ägt rum rörande ändringar i 1931 års nordiska konvention och jag äm nar senare i dag föreslå Kungl. M aj:t att besluta om undertecknande av en överenskommelse om ändring i konventionen. Vad gäller den internationella äktenskapsrätten i övrigt synes tiden nu vara mogen att ta upp familjerättskomm itténs förslag till behandling. D enna bör dock i huvudsak begränsas till de delar som motsvarar den tidigare i år beslutade reform en på den interna äktenskapsrättens område. Reglerna om makars rättsförhållanden och de arvsrättsliga reglerna bör inte behandlas i detta sammanhang. Jag avser i stället att föreslå att familjerättskommitténs betänkande i dessa delar överlämnas till familjelagssakkunniga för fortsatt övervägande i samband med deras utredningsarbete.

I detta sammanhang vill jag också ta upp frågan om svensk anslutning till en av Haagkonferensen för internationell privaträtt år 1968 antagen konvention om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader. Konventionen jämte svensk översättning torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

2¶Allmänna frågor

2.1¶Huvuddragen av gällande rätt

V år gällande lagstiftning om intemationellrättsliga förhållanden rörande äktenskap är till stor del resultat av lagstiftningsarbete som utfördes i början av 1900-talet. Grundvalen fö r detta arbete utgjordes av de konventioner som utarbetades vid H aagkonferensem a rörande internationell privaträtt åren 1894, 1900 och 1904. Konferenserna resulterade på familjerättens område i fem konventioner. T re av dessa rö r äktenskapsrättsliga frågor, nämligen konventionen den 12 juni 1902 fö r lösande av konflikter mellan lagar i fråga om äktenskap, konventionen samma dag för lösande av konflikter mellan lagar och jurisdiktioner i fråga om skillnad i äktenskap och ständig skillnad till säng och säte samt konventionen den 17 juli 1905 angående konflikter mellan olika lagar i fråga om äktenskaps rättsverkningar i avseende å makars inbördes rättigheter och skyldigheter i personligt hänseende ävensom å deras förmögenhetsförhållanden. De övriga två konventionerna behandlar förmynderskapsrättsliga ämnen.

De näm nda Haagkonventionerna bygger alla på n a t i o n a l i t e t s p r i n c i p e n , som innebär att frågor om en persons civilstånd och liknande skall bedömas enligt lagen i den stat där vederbörande är medborgare. Enligt d o m i c i l p r i n c i p e n bedöms motsvarande frågor enligt lagen i den stat där vederbörande har sitt hemvist.

A r 1904 ratificerade Sverige 1902 års Haagkonventioner. I samband därm ed genomfördes lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Lagen innehåller bl. a. regler om ingående och upplösning av äktenskap. Dess tillämpningsområde begränsades inte till att om fatta förhållandet till andra konventionsstater, vilket hade varit tillräckligt för att uppfylla konventionens krav, utan lagen gjordes generellt tillämplig i förhållande till alla främ m ande länder. 1905 års konvention om vissa rättsverkningar av äktenskap ratificerades år 1912. Till skillnad från vad som skett år 1904 överfördes emellertid inte konventionens regler till en svensk lag med generell räckvidd, utan det ansågs lämpligare att t. v. inskränka lagstiftningen till vad som oungängligen fordrades fö r ratificering av konventionen. 1912 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverk­

ningar utform ades därför som en fullmakt för Kungl. M aj:t att under förutsättning av ömsesidighet förordna om tillämpning av de i konventionen upptagna bestämmelserna. Sådana förordnanden h ar sedermera meddelats genom särskilda kungörelser.

Bestämmelserna i 1902 års skillnadskonvention visade sig så småningom m edföra vissa olägenheter genom att de i somliga fall helt omöjliggjorde eller allvarligt försvårade upplösning av äktenskap. Sverige sade därför upp denna konvention med verkan fr. o. m. den 1 juni 1934. Inför den åt familjerättskommittén uppdragna översynen av den internationella familjerätten har sedermera också övriga förut näm nda Haagkonventioner sagts upp. 1902 års äktenskapskonvention har upphört att gälla för svensk del den 1 juni 1959 och 1905 års konvention om äktenskaps rättsverkningar den 23 augusti 1962.

E fter förhandlingar mellan de nordiska länderna ingicks den 6 februari 1931 en konvention mellan Sverige, Danm ark, Finland, Island och Norge, innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap. Denna konvention bygger på en kompromiss mellan nationalitets- och domicilprincipema, som innebär att domicilet (hemvistet) fått stor betydelse som anknytningsfaktum i fråga om medborgare i nordiska stater. Konventionens bestämmelser h ar införlivats med svensk rätt genom förordningen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap, vars regler i tillämpliga delar gäller i stället för bestämmelserna i bl. a. 1904 års lag.

I fråga om de m a t e r i e l l a f ö r u t s ä t t n i n g a r n a f ö r ä k t e n s k a p s i n g å e n d e byggde 1904 års lag ursprungligen helt på nationalitetsprincipen. A lltjäm t gäller som huvudregel att frågan om en persons behörighet att ingå äktenskap, vare sig han är svensk eller utlänning, skall bedömas enligt lagen i det land där han är medborgare (1 kap. 1 och 2 §§). Genom en lagändring år 1947 har emellertid gjorts ett avsteg från denna princip. Lagändringen innebär att utländsk medborgare som sedan minst två år har hemvist här i landet under vissa förutsättningar kan få rätten att ingå äktenskap prövad enligt svensk lag (7 kap. 4 a §). Bestämmelsens räckvidd begränsades ursprungligen till m edborgare i stater som inte var anslutna till 1902 års äktenskapskonvention, men sedan Sverige frånträtt denna konvention h ar regeln gjorts generellt tillämplig.

Bestämmelserna fö r nordiska medborgare i 1931 års förordning grundas i väsentliga delar p å domicilprincipen. Om medborgare i ett nordiskt land söker hindersprövning i ett annat sådant land skall hans rätt att ingå äktenskapet prövas enligt lagen i det landet, om någon av kontrahenterna har hemvist där. I annat fall tillämpas lagen i den stat där sökanden är medborgare. D enna lag skall dessutom alltid tillämpas om sökanden begär det. Hindersprövning i ett nordiskt land skall alltid

godtas för vigsel i annat nordiskt land, vare sig kontrahenterna är nordiska medborgare eller inte.

I fråga om f o r m e n f ö r ä k t e n s k a p s i n g å e n d e upptar 1904 års lag som huvudregel att äktenskap som ingåtts med iakttagande av form föreskrifterna i lagen på giftermålsorten skall anses slutet i behörig form (1 kap. 4 och 6 §§). Vissa undantag görs från denna regel. Sålunda blir under vissa förutsättningar vigsel som svensk präst förrättar utomlands enligt svensk lag giltig här i landet (1 kap. 8 § första stycket). Vidare kan enligt lagen (1915: 437) om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet Kungl. M aj:t uppdra åt bl. a. diplomatiska och konsulära ämbetsmän att förrätta vigsel i utlandet mellan svenska medborgare eller mellan svensk och utländsk medborgare. Vigsel som förrättas här i landet av utländsk präst eller som främmande diplomatisk eller konsulär tjänsteman förrättar i Sverige eller i annat främ m ande land än det han tillhör godtas h är under vissa förutsättningar (1 kap. 7 § 1904 års lag). Slutligen gäller att ett äktenskap som utländska medborgare h ar ingått på utrikes ort alltid skall anses giltigt här i landet, om det erkänns som slutet i behörig form i det land eller de länder där m akarna var medborgare.

Beträffande intem ordiska förhållanden föreskrivs i 1931 års förordning att lagen i den stat vigselmyndigheten tillhör skall gälla.

Frånsett intem ordiska förhållanden är svensk domstol alltid behörig att ta upp m ål om h e m - e l l e r ä k t e n s k a p s s k i l l n a d mellan m akar som båda är svenska medborgare, även om de är bosatta utom lands. Svensk lag skall då tillämpas.

Bestämmelserna i 1904 års lag om hem- och äktenskapsskillnad gäller medborgare i andra länder än de nordiska. Talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad mellan sådana utländska medborgare får i princip tas upp här i landet, om den make mot vilken talan väcks har sitt hemvist här eller om m akarna samtidigt haft hemvist här men den make m ot vilken talan väcks övergivit den andra eller efter det orsak till skillnad uppstått flyttat ur landet (3 kap. 1 §). Beträffande frågan, vilket lands lag som skall tillämpas, gäller som huvudregel, att äktenskapsskillnad eller hemskillnad mellan utländska m akar kan beviljas endast om sådan skillnad får äga rum enligt lagen i den stat m akarna tillhör och orsak till skillnaden är för handen såväl enligt denna lag som enligt svensk lag (3 kap. 2 §).

Sedan Sverige år 1934 sagt upp 1902 års skillnadskonvention infördes i 1904 års lag en föreskrift enligt vilken svensk m edborgare som sedan minst ett år h ar hemvist i Sverige alltid får väcka talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad här. I sådant fall skall frågan om orsak till skillnad föreligger prövas enligt svensk lag (7 kap. 2 § andra stycket).

Genom provisorisk lagstiftning år 1964 utvidgades efter förslag av familj erättskommittén utlänningars rätt att få talan i äktenskapsmål prö­

vad vid svensk domstol. Lagen (1964: 726) om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall anger fyra skilda fall då svensk domstol kan ta upp talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad utan hinder av vad som föreskrivs i 1904 års lag. Svensk dom srätt föreligger 1. om endera maken är statslös och sedan minst ett år har hemvist här i landet, 2. om endera maken är politisk flykting och sedan minst två år har hemvist här i landet, 3. om make sedan minst två år har hemvist här i landet och upplysning saknas huruvida andra maken lever eller var han vistas samt 4. om Kungl. M aj:t eljest för visst fall, när endera m aken h ar hemvist här i landet sedan minst två år, medgett att talan får tas upp. Talan som tas upp med stöd av 1964 års lag prövas enbart enligt svensk lag, om inte m ed hänsyn till andra makens eller gemensamma barns intresse särskilda skäl föreligger att också tillämpa annan lag.

H ar myndighet i främ m ande stat beviljat äktenskapsskillnad eller hemskillnad mellan medborgare i samma stat, länder beslutet enligt 3 kap. 4 § 1904 års lag till efterrättelse här i landet. Om utländsk myndighets beslut om hem- eller äktenskapsskillnad avser m akar som är medborgare i annan stat än den myndigheten tillhör, uppställs i 3 kap. 5 § vissa villkor för beslutets erkännande. F ör att utländskt beslut om äktenskapsskillnad som inte meddelats av myndighet i den stat m akarna tillhörde skall kunna åberopas för rätt att ingå nytt äktenskap fordras enligt 1904 års lag, att beslutet stadfästes av Svea hovrätt (3 kap. 7 §). Förutsättning för stadfästelse är givetvis att beslutet enligt bestämmelserna i 3 kap. 5 § får lända till efterrättelse här. Genom 4 § 1964 års lag har införts möjlighet att vinna stadfästelse av beslut om äktenskapsskillnad eller hemskillnad som meddelas i utlandet i fall motsvarande dem som anges i näm nda lag eller i 7 kap. 2 § andra stycket 1904 års lag.

Beträffande nordiska medborgare gäller enligt 1931 års förordning som huvudregel att yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad skall tas upp i den stat där båda m akarna har hemvist eller där de senast har haft hemvist samtidigt och endera alltjämt är bosatt. K an enligt vad nu sagts yrkande inte tas upp i någon av staterna, får yrkandet väckas i stat där endera maken är medborgare. Vid prövning av fråga om hem skillnad eller äktenskapsskillnad tillämpas i varje stat där gällande lag.

Dom om hem- eller äktenskapsskillnad som i konventionsfall meddelats i en nordisk stat skall gälla i övriga konventionsstater utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktighet eller av dess förutsättningar med hänsyn till hemvist eller medborgarskap i den ena eller andra av de fördragsslutande staterna.

1904 års lag saknar bestämmelser om svensk domstols internationella behörighet i mål om o g i l t i g h e t e l l e r å t e r g å n g a v ä k t e n s k a p . Sådan behörighet anses dock föreligga åtminstone i samma utsträckning som i skillnadsmål. Vad angår tillämplig lag i mål om återgång av äktenskap gäller enligt 1904 års lag som huvudregel, att äk­

tenskap som i behörig form slutits mellan utländska medborgare kan dömas att återgå om orsak till återgång föreligger såväl enligt lagen i den stat m akarna tillhörde vid äktenskapets ingående eller, om de tillhörde olika stater, enligt någondera statens lag som också enligt svensk lag (2 kap. 1 §). Till återgång kan emellertid dömas enligt uteslutande utländsk lag som nyss sagts, om Kungl. M ajit förordnat att sådan lag får tillämpas även om orsak till återgång inte finns enligt svensk lag. N ågra bestämmelser om erkännande av utländska ogiltighets- och återgångsbeslut finns inte i 1904 års lag. D et är tveksamt under vilka förutsättningar sådant erkännande kan ges.

I 1964 års lag föreskrivs att vad i lagen sägs rörande talan om äktenskapsskillnad skall i tillämpliga delar gälla även talan om återgång av äktenskap (5 §).

I fråga om intem ordiska förhållanden gäller enligt 1931 års förordning som huvudregel att förordningens bestämmelser om hem- och äktenskapsskillnad skall äga motsvarande tillämpning i fråga om återgång av äktenskap. Fråga huruvida orsak till återgång är för handen skall emellertid prövas enligt den lag som tillämpades vid prövningen av m akes rätt att ingå äktenskapet. Beslut om återgång som i konventionsfall h ar meddelats i en nordisk stat gäller utan vidare i de övriga.

Intem ationellrättsliga bestämmelser om m a k a r s r ä t t s f ö r h å l l a n d e n upptas i 1912 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar. Sedan Sverige sagt upp 1905 års Haagkonvention har det diskuterats om och i vilken m ån 1912 års lag alltjämt gäller (SvJT 1965 s. 198). D et är dock klart att lagen i väsentliga hänseenden är analogiskt tillämplig. I förhållande till de övriga nordiska länderna gäller bestämmelser i 1931 års förordning.

Makars inbördes rättigheter och skyldigheter i personligt hänseende skall enligt 1912 års lag bedömas enligt lagen i makarnas hemland (1 § 1 morn.). Nationalitetsväxling tillerkänns betydelse under förutsättning att båda m akarna förvärvar medborgarskap i samma land (1 § 9 morn.). D et fallet att m akarna aldrig har tillhört samma stat är oreglerat. Till de personliga rättsverkningarna räknas enligt de svenska förarbetena till 1912 års lag bl. a. försörjningsskyldigheten.

Svensk rätt innehåller, frånsett den intem ordiska regleringen, inte några föreskrifter om svensk domstols behörighet att ta upp frågor rörande underhållsskyldighet m ot make. D ärem ot finns i 1964 års lag en föreskrift att frågor angående vårdnaden om och underhåll till barn, om barnet vistas här i landet, får tas upp i m ål som förut angetts i lagen och att frågorna därvid skall prövas enligt svensk lag.

Äktenskapets rättsverkningar med avseende på m akars förmögenhetsförhållanden bestäms enligt 1912 års lag i brist på avtal av lagen i den stat mannen vid tiden för äktenskapets ingående tillhörde. Ändring som under äktenskapet skett beträffande m akam as eller enderas nationalitet

är utan verkan i detta avseende (1 § 2 morn.). Behörigheten att före äktenskapet sluta avtal om förmögenhetsförhållanden under äktenskapet prövas beträffande vardera maken enligt lagen i den stat han tillhörde vid tiden för äktenskapets ingående (1 § 3 morn.). Den rättsliga giltigheten av innehållet i sådant avtal och verkan därav bedöms enligt lagen i den stat mannen tillhörde vid äktenskapets ingående (1 § 5 morn.). M öjligheten att under äktenskapet träffa avtal om m akars inbördes förmögenhetsförhållanden eller att ändra eller upphäva tidigare avtal liksom också den rättsliga giltigheten av innehållet i och verkan av avtal som slutits under äktenskapet prövas enligt lagen i makarnas hemland vid avtalets ingående eller i förekommande fall lagen i den stat de senast gemensamt tillhörde (1 § 4 och 5 morn.). I fråga om formen fö r upprättande av äktenskapsförord gäller som huvudregel, att avtalet är giltigt såväl om det upprättats enligt lagen i den stat där upprättandet skedde som om form föreskrifterna i makarnas nationella lag eller lagar har iakttagits (1 § 6 mom. första stycket). I vissa avseenden modifieras de nu berörda bestämmelserna i 1912 års lag genom särskilda föreskrifter till skydd för tredje man.

F ör internordiska förhållanden föreskrivs i 1931 års förordning, att i samband med yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad även frågor om tillfälligt hävande av sammanlevnaden, bodelning, skadestånd, underhållsskyldighet och vårdnad om barn får prövas av samma eller annan myndighet (8 § första stycket). Yrkande om underhållsskyldighet eller vårdnad om barn som väcks senare skall tas upp i stat där svaranden har hemvist. Vid prövning av underhålls- och vårdnadsfrågor som avses i 8 § används i varje stat där gällande lag (9 §).

Såvitt angår makarnas förmögenhetsförhållanden skall rättsverkningarna av äktenskap mellan dem som är och vid äktenskapets ingående var medborgare i nordisk stat bedömas enligt lagen i den av staterna där m akarna vid äktenskapets ingående tog hemvist. H ar båda m akarna sederm era tagit hemvist i en annan av staterna, skall den statens lag i stället vinna tillämpning, såvitt det inte är fråga om verkan av rättshandling som företagits tidigare (3 §). Äktenskapsförord mellan dem som är och vid äktenskapets ingående var medborgare i fördragsslutande stat samt då tog hemvist i sådan stat skall i avseende på formen anses giltigt i envar av de fördragsslutande staterna, inte bara om det tillkommit i enlighet med den lag som enligt 3 § var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden utan också om det uppfyller form föreskrifterna i stat där kontrahenterna eller en av dem var medborgare. Förordet får emellertid inte åberopas m ot tredje m an här i landet förrän det getts in till domstol enligt bestämmelserna i GB (4 §).

2.2¶Utländsk lagstiftning

Familjerättskommitténs betänkande innehåller utförliga redogörelser för gällande internationellfamiljerättsliga regler i ett betydande antal främ m ande länder. Jag får hänvisa till dessa redogörelser1 och vill i detta sammanhang bara näm na följande.

I Danm ark och Norge finns endast sparsam lagstiftning på den internationella familjerättens område, frånsett den intem ordiska regleringen på grundval av 1931 års nordiska familjerättskonvention. Bl. a. finns lagregler om formen för äktenskaps ingående i internationella förhållanden och om domstolarnas internationella kompetens. Lagstiftningen bygger på dom idlprincipen. Finland har en samlad lagstiftning på den internationella familjerättens område i form av en lag från år 1929. Lagen, som bygger på nationalitetsprincipen, behandlar bl. a. ingående av äktenskap, äktenskaps upplösning och makars rättsförhållanden.

De europeiska civilrättskodifikationema innehåller ofta allmänna intemationellprivaträttsliga bestämmelser. Fristående internationellfamiljerättslig lagstiftning förekommer också på vissa håll. I de flesta kontinentaleuropeiska länder tillämpas nationalitetsprincipen som huvudprincip. Inom den anglosachsiska världen därem ot tillämpas domicilprincipen.

En betydelsefull rättskälla inom den internationella privaträtten är konventioner. Särskilt viktiga är de m ultilaterala konventioner som har utarbetats inom Haagkonferensen för internationell privaträtt, i vilken Sverige deltar. Utöver de familjerättsliga konventionerna från 1900-talets början har Haagkonferensen utarbetat en rad konventionstexter på den internationella privaträttens område. Eftersom också stater med domicilprincip såsom Storbritannien och USA num era aktivt tar del i konferensens sessioner h ar arbetet lett till kompromisser mellan nationalitetsprincip och domicilprincip, där domicilprincipen t. o. m. kan sägas h a fått en viss övervikt. F lera konventioner har emellertid fått endast ringa anslutning. Av Haagkonventionerna på nu aktuella eller angränsande rättsom råden har Sverige efter andra världskriget endast ratificerat en konvention av år 1958 om erkännande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn och dessutom undertecknat en konvention av år 1961 om lagkonflikter i fråga om form en för testamentariska förordnanden. Haagkonferensen h ar vid sin elfte session år 1968 antagit förslag till konvention om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader. Jag återkommer till innehållet i denna konvention längre fram (avsnitt 5).

Den internationella civilståndskommissionen (Commission intemationale de 1’état civil-CIEC)2 h ar år 1967 upprättat en konvention om er­

1 Se bl. a. SOU 1969: 60 s. 35—38, 55—57, 63—71, 135—138, 143—154.

* Medlemmar: Belgien, Frankrike, Grekland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Schweiz, Turkiet, Förbundsrepubliken Tyskland och österrike.

kännande av beslut rörande äktenskapsbandet, som avser äktenskapsskillnad, hemskillnad och frågor om äktenskaps bestånd och giltighet eller ogiltighet. Konventionen innefattar möjligheter att m era generellt vinna erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader som vunnits i fördragsslutande stat, utan att det krävs att viss bestämd anknytning förelegat. Sverige har möjlighet att ansluta sig till konventionen i egenskap av medlem i Europarådet.

2.3¶Huvuddragen av kommitténs förslag

Kommittén diskuterar inledningsvis frågan om valet mellan n a t i o n a l i t e t s - o c h d o m i c i l p r i n c i p e r n a . Härvid anknyter kommittén till den debatt som har förts i Sverige sedan 1940-talet rörande en reformering av den internationellrättsliga lagstiftningen på familjerättens om råde i den riktning som h ar skett genom den nordiska konventionen. M edan vissa författare har uttalat sig fö r att ge domicilprincipen försteg har andra förordat ett försiktigare tillvägagångssätt, som innebär att m an bibehåller nationalitetsprincipen i botten men gör mer eller mindre vittgående eftergifter åt domicilprincipen. En renodlad nationalitetsprincip har därem ot inte fått någon förespråkare hos oss.

Kommittén påpekar att de båda principerna i allmänhet inte leder till så olika resultat. Flertalet människor är bosatta i det land där de är medborgare. Om det t. ex. gäller att bestämma vilken egendomsordning m akar skall anses ha blivit underkastade vid äktenskapets ingående, blir svaret detsamma vare sig m an tillämpar nationalitets- eller domicilprincipen, om m akarna vid äktenskapets ingående hade hemvist i medborgarskapslandet. N är vederbörande inte h ar hemvist i medborgarskapslandet, kan domicilprincipen ibland erbjuda fördelar. D en leder i allm änhet till att en persons förhållanden bedöms enligt lagen i den stat där han lever. N är frågor om personliga rättsförhållanden upptas av domstol i den staten, vinns också med domicilprincipen ofta den praktiska fördelen att domstolen får tillämpa sin egen lag. Erfarenheten visar att domstolars försök att tillämpa främ m ande lag lätt kan leda till felaktiga resultat. Om relativt stränga krav uppställs för att domicil skall an ses föreligga, kan detta också representera en ganska varaktig anknytning.

N är det gäller den intemationellprivaträttsliga lagstiftningen i andra länder pekar kommittén på att domicilprincipen tillämpas i Danmark, Island och Norge. Beträffande utvecklingen utanför N orden gäller att hemvistet fått ökad betydelse som konkurrerande anknytningsfaktum inom konventionsarbetet i Haag. I Europa kan dock nationalitetsprincipen sägas alltjäm t vara förhärskande, även om koncessioner åt domicilprincipen förekommer på olika håll i större eller mindre utsträckning. Domicilprincipen är så gott som allenarådande i Storbritannien och öv­

riga rättssystem inom det brittiska samväldet som bygger på common law, liksom i USA och stora delar av Sydamerika. D et engelska domicilbegreppet avviker emellertid i hög grad från det kontinentala hemvistbegreppet och är f. ö. så kvalificerat, att det på familjerättens och arvsrättens områden kan betraktas som en motsvarighet till m edborgarskapet Kom m ittén tar också upp frågan om en eventuell påverkan på den internationella fam iljerätten på lång sikt av pågående integrationssträvanden i Europa. En fri omflyttning av arbetskraft inom den europeiska gemensamma m arknaden kan möjligen göra det önskvärt att frågor om äktenskaps ingående eller upplösning o. 1. bedöms av myndighet på platsen enligt där gällande lag. K ravet på viss stabilitet i fråga om makars egendomsordning resp. arvsrätt kan emellertid tänkas föranleda, att man ändå i dessa ämnen ger medborgarskapet visst företräde som anknytningsfaktum.

Kommittén konstaterar att det under normala förhållanden är lättare att fastställa medborgarskapet än hemvistet. D et kan emellertid inträffa att en person är medborgare samtidigt i två stater, och ibland kan m edborgarskapet vara m era formellt än reellt. Dessa inslag kan dock inte i och för sig enligt kommitténs mening anses m edföra, att medborgarskapet skulle vara olämpligt som anknytningsfaktum. Så länge dubbelt medborgarskap förekom m er måste m an givetvis i tillämpningen särskilt beakta detta förhållande. A ndra modifikationer i en renodlad nationalitetsprincip är också nödvändiga.

Enligt kommitténs mening kan varken nationalitets- eller domicilprincipen ges obetingat företräde f. n. Vid sina överväganden har kommittén ansett det från svensk synpunkt motiverat att särskilt beakta utlandssvenskarnas situation och önskemål. De är ofta anställda i svensk tjänst eller vid svenskägda dotterföretag och de vistas länge utrikes utan att förlora kontakten med Sverige. G ifta utlandssvenskar kan antas i allmänhet önska att svensk lag tillämpas på deras äktenskapliga och arvsrättsliga förhållanden, om de inte definitivt avskurit banden m ed Sverige. De torde t. ex. vanligen inte önska bli underkastade den katolska uppfattningen om äktenskapets oupplöslighet därför att de lever i ett katolskt land. Också i fråga om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar kan svenska m akar genomsnittligt antas föredra att svensk lag tillämpas. I en aktuell tvist kan däremot naturligt nog vardera maken gärna vilja åberopa den lag som är fördelaktigast för honom. A tt m akarna vid äktenskapets ingående h ar hemvist i främ m ande stat är sålunda inte något bevis för att de önskar att den främ m ande statens lag blir tillämplig på deras egendomsordning i äktenskapet. Än m indre torde de önska att någon statutväxling äger rum utan deras medverkan, så att domicillandets lag blir tillämplig i stället för svensk lag t. ex. om de, efter att ha bott i Sverige, senare under äktenskapet tar hemvist utomlands. D etta gäller t. ex. m akar som på äldre dagar av hälsoskäl eller liknande bosätter sig i

främ m ande land. Kommittén fram håller också att svenskar ibland slår sig ned i länder inom främ m ande kulturkretsar, vilkas äktenskaps- och arvsrättsliga regler det är särskilt svårt att acceptera.

Kommittén drar av det anförda slutsatsen, att den lagstiftning som nu är aktuell inte bör utan vidare av hänsyn till önskemålet om nordisk rättslikhet eller av andra skäl förkasta medborgarskapet som anknytningsfaktum fö r lagvalet i äktenskapsrättsliga och arvsrättsliga förhållanden. Kommittén fram håller dock att detta inte får leda till några doktrinära konklusioner. D et bör således inte på grund av m edborgarskap uppställas något ”personalstatut” som generellt skall tillämpas. Kommittén anser i stället att det på olika aktuella områden bör ske praktiskt grundade överväganden, i vad m ån hemvist lämpligen bör jämställas m ed eller få företräde fram för medborgarskap som anknytningsfaktum. Erfarenheten h ar visat att m an i konventionsarbetet på senare tid nödgats använda ett i hög grad blandat system. Vid sådana praktiska överväganden uppkommer frågan om det är nödvändigt att göra regleringen reciprok så att anknytningsfaktum alltid bestäms på samma sätt fö r svenska och utländska medborgare. En ren reciprok reglering kan synes principiellt tilltalande men slår blint och blir därför lätt verklighetsfrämmande. Enligt kommitténs mening bör man kunna göra vissa avsteg därifrån för att nå resultat som vi kan något så när förutse. N är det är angeläget att vinna reciprocitet i förhållande till viss främmande stat, kan den åstadkommas genom konvention.

Även om nationaliteten i fråga om svenska m edborgare t. v. behålls som främsta anknytningsfaktum, bör enligt kommittén hemvistet för deras del få användas som anknytningsfaktum i lämpliga sammanhang. Det finns t. ex. i allmänhet inte anledning att hindra svensk medborgare från att till stöd för rätt att ingå äktenskap åberopa lagen i främmande stat där han h ar hemvist. D et är i princip tillräckligt, att sådana äktenskapshinder beaktas som det från svensk synpunkt skulle te sig stötande att uppge, t. ex. förbudet m ot tvegifte. P å liknande sätt bör bl. a. en äktenskapsskillnadsdom som rör en svensk medborgare kunna erkännas här i landet, om den har meddelats i främ m ande stat där vederbörande hade hemvist.

Beträffande utländska medborgare fram håller kommittén att det av naturliga skäl främ st föreligger intresse av att de som bosatt sig här blir underkastade en ändamålsenlig ordning. D et är inte alltid fråga om imm igranter i hävdvunnen bemärkelse, dvs. personer som har för avsikt att stanna kvar h är för framtiden. Invandrare från vissa sydeuropeiska länder avser nog ofta att återvända till hemlandet, men många stannar h är och förvärvar så småningom svenskt medborgarskap. A ndra som inte avsett att återvända hem saknar kanske förm åga att anpassa sig och läm nar så småningom landet. D et är i allt fall årligen ett betydande antal utlänningar som efter en längre tids vistelse h är förvärvar svenskt

medborgarskap. Om en utlänning, som genom hemvist här har fast anknytning till Sverige, vill ingå äktenskap, synes det inte tillräckligt motiverat att hindra honom därifrån enbart på den grund att det inte är tilllåtet enligt lagen i den stat där han är medborgare. M otsvarande gäller upplösning av äktenskap. Om svensk lag används, kan det visserligen leda till s. k. haltande rättsförhållanden, dvs. äktenskap eller skilsmässa som gäller h är m en inte i främ m ande stat som tilläm par nationalitetsprincipen. Denna olägenhet får m an dock enligt kommitténs mening finna sig i, om det är nödvändigt för att uppnå en liberal tillämpning som i den angivna situationen tillåter utlänningen att få sina personliga förhållanden ordnade enligt här rådande uppfattning.

D et anförda innebär bl. a. att svenska myndigheter skulle för vissa frågor få tillämpa en annan lagvalsregel beträffande utvandrade svensk ar än i fråga om invandrade utlänningar. D etta passar ganska väl med den bild som kommittén har fått av det faktiska aktuella läget. Såväl statistiska skäl som allmänna erfarenheter tyder på att svenska medborgare i relativt stor omfattning vistas utomlands längre eller kortare tid för specialuppdrag eller utbildning för att sedan återvända till Sverige, medan många flyktingar eller andra utlänningar invandrar till Sverige för att slå sig ned här för framtiden. Kommittén fram håller dock att detta inte får tillmätas någon större betydelse för lagstiftningsfrågan eftersom förhållandena kan ändras ganska snabbt.

Kom m ittén berör också frågor som rör utländska medborgare med hemvist i annan främ m ande stat än den de tillhör och konstaterar att sådana frågor m era sällan kommer under bedömande h är i landet. I den m ån sådana förhållanden över huvud taget behöver prövas h är torde enligt kommittén hinder i allmänhet inte föreligga att tillämpa samma principer som föreslås för svenska medborgare m ed hemvist utomlands, om inte annat följer av vederbörande nationella lag.

Kommittén behandlar inledningsvis också en m e t o d i s k f r å g a . N är det gäller att reglera intemationellrättsliga förhållanden, h ar man i olika rättssystem lagt huvudvikten antingen vid bestämmandet av de egna myndigheternas behörighet att ta upp frågor med internationell anknytning och starkt begränsat behörigheten eller också vid bestämmandet av den lag som myndigheterna skall tillämpa i materiellt hänseende, n är de ta r upp sådana frågor. D en förra ordningen, som fram för allt tillämpas inom det angloamerikanska rättsområdet, tillåter domstolarna att i största utsträckning tillämpa sin egen lag (lex fori). Kommittén fram håller att detta innebär en praktisk fördel, eftersom utländsk lag lätt kan bli felaktigt tillämpad. Konsekvent genomförd m edför emellertid den ordningen, att de egna myndigheterna kanske inte kan tillåtas att ta upp intemationellrättsliga frågor i den utsträckning som vore motiverad från rent processuella utgångspunkter. D etta kan m edföra olägenheter för parterna och i värsta fall hindra part att få sin talan prövad,

s. k. déni de justiee. F ö r att motverka sådana olägenheter kan det vara nödvändigt att medge en mera vidsträckt kompetens. Kommittén h ar förfarit efter vad som i olika hänseenden synts lämpligt för de särskilda ämnesområdena. Beträffande t. ex. äktenskapsmål hänför sig sålunda den föreslagna regleringen övervägande till kompetensfrågan, medan regleringen av m akars egendomsordning så gott som uteslutande går ut på att bestämma vilken lag som i olika lägen skall anses tillämplig.

Kommittén diskuterar också innebörden av h e m v i s t b e g r e p p e t , dvs. vilken anknytning som bör krävas till en stat för att hemvist skall anses föreligga. Kommittén fram håller att en av invändningarna m ot domicilprincipen gäller, att begreppet domicil är långtifrån entydigt. Inom svensk internationell privaträtt används vanligen uttrycket ”hem vist”. D et förekommer också i andra sammanhang. Vid sidan därav används i stor utsträckning uttrycket ”bosatt”. De båda uttrycken kan helt eller delvis täcka varandra. De måste antas ha skiftande innebörd inom olika rättsområden, eller t. o. m. i olika lagregler inom samma rättsom råde. Inom den internationella privaträtten torde m an t. ex. få acceptera att olika krav ställs på hemvist som anknytningsfaktum, när det gäller arvsrätt och n är fråga är om tillsyn över förmynderskap. Hemvistet skall tjäna som anknytningsfaktum för tillämpningen av rättsregler med skilda syften, och man måste ta viss hänsyn till reglernas funktion. E n person kan också vid tillämpningen av en och samma rättsregel finnas ha hemvist i två eller flera stater. I så fall kan m an nödgas pröva vad som kan anses vara det huvudsakliga hemvistet.

För att en person skall förvärva hemvist i en stat i internationellrättslig mening uppställs i allmänhet vissa krav i objektivt och subjektivt hänseende. I regel krävs faktisk vistelse inom staten i förening med avsikt att stanna där, men f. ö. är skiljaktigheterna betydande mellan olika rättssystem. Term erna varierar också. Av gammalt har man talat om domicil men därm ed konkurrerar num era termen résidence habituelle.

Mest särpräglat är kanske det engelska domicilbegreppet. Det har åtminstone hittills haft ungefär samma stadga som nationalitetsbegreppet, vilket det kan sägas ersätta i familje- och arvsrättsliga frågor. I am erikansk rätt uppställs väsentligt lindrigare krav än i engelsk rätt för fö rvärv av domicil. U tanför den anglosachsiska rättskretsen uppställs också mindre stränga krav än i engelsk rätt för att en person skall anses fö rvärva hemvist där han uppehåller sig. Enligt t. ex. dansk doktrin krävs i första hand vistelse i landet som dock inte behöver vara oavbruten. Vidare krävs avsikt att stanna där. D et torde i praktiken knappast fordras mer än att avsikten inte får vara att vistelsen skall vara tidsbegränsad.

Inom vår intemationellrättsliga processlagstiftning finns en bestämmelse som h ar ansetts kunna ge viss ledning också i fråga om innebörden av det intemationellprivaträttsliga hemvistbegreppet. I konventio­

nen mellan Sverige och Schweiz om erkännande och verkställighet av dom ar och skiljedomar och den därpå grundade lagen (1936: 79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz upptas som förutsättning för erkännande av dom bl. a. att domstol i den stat där domen meddelats varit behörig. Behörighet skall anses ha förelegat bl. a. när svaranden vid tiden för målets anhängiggörande hade sitt ”verkliga” hemvist i domstolslandet. M ed verkligt hemvist — till skillnad från legalt hemvist — förstås enligt en definition som intagits i konventionen och lagen (5 § första stycket 1.) ”den ort där svaranden är boende med avsikt att stadigt kvarstanna”. Frågan vad som enligt nordiska äktenskapskonventionen bör förstås m ed hemvist får enligt uttalande i motiven besvaras av varje lands myndigheter enligt där rådande uppfattning.1 De svenska delegerade yttrade i samband därmed, att det uppenbarligen förutsattes en m era stadigvarande bosättning för att medborgare i en stat skulle kunna sägas ha hemvist i en annan. Vid prövning huruvida en vistelse hade denna kar raktär måste avseende fästas vid dess varaktighet, m en även andra omständigheter var av betydelse, särskilt vistelsens syfte. Om det upplystes att främlingen hade slagit sig ned i landet för framtiden, kunde han anses h a tagit hemvist där, även om han inte vistats i det landet någon längre tid. Å andra sidan var ett längre uppehåll inte tillräckligt, om förhållandena tydde på avsikt att åter lämna landet. Särskild försiktighet borde iakttas, om det kunde misstänkas att vistelsens egentliga syfte var att vistelselandets lag skulle bli tillämplig i stället för hemlandets eller med andra ord att kringgå i hemlandet gällande regler. Kom m ittén föreslår att den som är bosatt i viss stat vid tillämpning av de föreslagna bestämmelserna skall anses ha hemvist där, om bosättningen m ed hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande (5 kap. 2 § lagen om internationellrättsliga förhållanden rörande äktenskap). Detta torde överensstämma med den innebörd de svenska delegerade gav hemvistbegreppet under förarbetena till nordiska äktenskapskonventionen. A lltför stränga krav kan dock enligt kommittén inte ställas i fråga om vederbörandes avsikter för framtiden. D et behöver således inte vara fråga om en bosättning för all fram tid eller, när det gäller en utlänning, att han skall ha för avsikt att förvärva medborgarskap i vistelselandet. Ibland kan det tjäna till ledning vid bedömningen, om den som h ar flyttat från ett land till ett annat h ar tagit med sig sin familj eller inte. Även om detta skett torde dock den som endast bedriver studier eller som har tagit anställning i utbildningssyfte i allmänhet inte kunna anses h a förvärvat hemvist i vistelselandet. Kommittén anför vidare att den som är anställd i ett utländskt dotterbolag till ett företag i hemlandet eller ställts till förfogande för utvecklingshjälp i främmande land kan h a bevarat 1 Se även NJA 1962 s. 547 och 1964 s. 315.

sitt hemvist i hem landet även om vistelsen i det främmande landet blir relativt långvarig. Svensk medborgare som efter att ha vistats utomlands bosätter sig h är i landet kan som regel presumeras ha hemvist här.

Kommitténs förslag till lag om internationellrättsliga förhållanden rörande äktenskap innehåller i särskilda kapitel regler om äktenskaps ingående, om m akars rättsförhållanden och om äktenskapsmål m. m.

I fråga om ä k t e n s k a p s i n g å e n d e gäller f. n. som huvudregel att envar kontrahents rätt att ingå äktenskap inför svensk myndighet prövas enligt lagen i den stat där han är medborgare. Denna regel behålls i kommitténs förslag. Kommittén föreslår emellertid att domicilprincipen skall kunna tillämpas i viss utsträckning. Sålunda skall svensk medborgare som sedan minst två år har hemvist i främ m ande land kunna få sin rätt att ingå äktenskap prövad enligt lagen i det landet. Vidare skall, liksom f. n., utländsk medborgare kunna få sin rätt att ingå äktenskap prövad enligt svensk lag om han har hemvist här sedan minst två år.

Vad angår form en för äktenskapets ingående bör enligt kommittén även i fortsättningen principen locus regit actum, dvs. att form en för en rättshandling bestäms av lagen på den ort där rättshandlingen företas, vara huvudregel. Liksom enligt gällande rätt skall dock äktenskap i vissa fall kunna ingås utomlands enligt svensk lag och här i landet enligt utländsk lag. Även vid prövning här i landet av frågan om en enligt främ m ande lag utomlands förrättad vigsel är giltig skall nyssnämnda princip vara huvudregel.

Vid ny lagstiftning om ä k t e n s k a p s r ä t t s v e r k n i n g a r bör enligt kommittén eftersträvas att den görs allmängiltig. Frågan om tilllämpning av nationalitet eller hemvist som anknytningsfaktum bör prövas enligt de överväganden som kommittén gjort inledningsvis. Vad först beträffar m akars inbördes rättigheter och skyldigheter i personligt hänseende finner kommittén det svårt att finna någon hållbar principiell grund för att frågor om makars inbördes underhållsskyldighet skall bedömas enligt viss lag. Kommittén anser att man kan avstå från att lösa denna och liknande frågor från principiella utgångspunkter och att man i stort sett kan nöja sig med att tilläm pa lex fori, dvs. svensk lag när ta lan väcks här i landet.

N är det därem ot gäller frågan vilken lag som skall vara bestämmande för m akars egendomsordning finner kommittén att m an inte h är kan nöja sig med att tillämpa lex fori. M edborgarskap har av olika skäl ett visst företräde fram för hemvist som anknytningsfaktum. Eftersom domicilprincipen råder på flera håll är det emellertid här liksom på andra områden angeläget att också tillm äta hemvistet betydelse i lämplig om fattning.

D e fall då det från svensk synpunkt är angeläget att reglera makars egendomsordning är i främ sta rum m et när m akarna är svenska medbor- 3 Riksdagen 1973.1 sami. Nr 158

gare eller h ar hemvist i Sverige. Kommittén har övervägt att läm na övriga fall oreglerade i lagen men stannat för att ge ett m era täckande regelsystem och sökt att på olika vägar minska risken fö r att tilläm pningen av reglerna skall bli verklighetsfrämmande.

Ä r båda m akarna medborgare i viss stat vid äktenskapets ingående skall egendomsordningen regleras av den statens lag. Om m akarna vid äktenskapets ingående tillhör olika stater bör hemvistet vid samma tid punkt ha utslagsgivande betydelse. Likaså har kommittén ansett hem vistlandets lag böra reglera m akam as egendomsordning när m akar som ä r utom nordiska medborgare — även i en och samma stat — tar hemvist i Danm ark, Island eller Norge.

Kom m ittén föreslår också att statutväxling får ske under vissa förutsättningar, fram för allt ändrad nationalitet.

N är det gäller frågor om h e m - o c h ä k t e n s k a p s s k i l l n a d bör riktlinjen för reform arbetet enligt kommittén vara att make med anknytning till Sverige skall kunna få talan i äktenskapsmål prövad h är i landet enligt svensk lag, även om domen inte alltid skulle vinna erkännande utomlands. Tyngdpunkten i den av kommittén föreslagna regleringen läggs på behörighetsfrågan. Kommittén tar först upp ett antal fall då äktenskapsmål får tas upp av svensk domstol. Regleringen går i detta hänseende ganska långt och innebär att hemvist här i stor omfattning godtas som anknytningsfaktum. Den överensstämmer ganska nära med reglerna i 1968 års Haagkonvention. Reglerna innebär bl. a. att vi i fo rtsättningen inte skall godta anspråk från främ m ande stat på exklusiv dom srätt i fråga om dess medborgare. Som huvudregel skall enligt förslaget gälla att talan som tas upp här skall prövas enligt svensk lag. N är inte någondera maken är svensk medborgare eller haft m era varaktigt hemvist h är skall dock viss hänsyn tas till den nationella lagen.

Kommittén föreslår också bestämmelser om erkännande av utländska beslut i äktenskapsmål. F ör erkännande av utländskt beslut om hem- eller äktenskapsskillnad vill kommittén som allmänt villkor uppställa, att det med hänsyn till makes medborgarskap eller hemvist eller annan anknytning förelåg skälig anledning till talans prövning i den främ m ande staten. Regeln ger möjlighet att vägra erkännande av beslut, när m yndighet i viss stat anlitats uteslutande därför att det är så lätt att få äktenskapsskillnad där (forum shopping). Om forum lojalt valts på grund av en rimlig anknytning till domstolslandet, skall beslutet däremot som regel godtas. Vilken lag som i själva saken lagts till grund för domen bör i allmänhet inte tillmätas betydelse. Kommittén fram håller att det finns goda skäl att visa större återhållsamhet beträffande utländska beslut om återgång eller ogiltighet av äktenskap. E tt sådant beslut kan för make m edföra hårda rättsverkningar. Kommitténs förslag på denna punkt innebär därför att förutsättningarna för erkännande av sådana beslut bestäms restriktivt.

2.4¶Remissyttrandena

Familjerättskommitténs förslag h ar fått ett positivt mottagande hos de flesta remissinstanser. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Sveriges advokatsam fund och Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister understryker, att förslagen är väl lämpade att läggas till grund för lagstiftning.

Svea hovrätt finner det med hänsyn till utvecklingen m ot ökat antal äktenskap m ed m akar av skilda nationaliteter motiverat att grundvalarna för den svenska internationella äktenskapsrätten upptas till omprövning. Kommitténs förslag synes enligt hovrätten utgöra en god grundval fö r det fortsatta lagstiftningsarbetet. Kommittén har, utan att överge nationaliteten som anknytningsfaktum, velat ge hemvistet ökad betydelse vid lagvalet och således föreslagit ett vad man kan kalla blandat system. H ärem ot är enligt hovrättens mening i och för sig inte något att erinra.

Stockholm s tingsrätt anser att lagförslagen är synnerligen väl genomtänkta. Särskilt förtjänstfullt är att nationalitetsprincipen uppmjukats till förm ån för en reglering som i de flesta fall måste förefalla parter mera naturlig och i överensstämmelse med vad de själva förutsatt. De verklighetsfrämmande resultaten av en konsekvent tillämpning av nationalitetsprincipen kan nu undvikas. F ö r dom stolarna innebär den föreslagna ordningen en fördel fram för den gällande eftersom skillnadsreglema förenklats och i vidgad utsträckning tillåter att domstolarna dömer efter svensk lag.

Hovrätten fö r Västra Sverige finner det tillfredsställande att ett närmande nu föreslås ske till den nordiska regleringen, där domicilprincipen tillämpas i stor utsträckning. Hovrätten fram håller också att domicilprincipens tillämpning m edför att domstolslandets lag ofta kan användas. A tt så sker ökar otvivelaktigt snabbheten och säkerheten i rättstillämpningen. D et kan vara svårt och tidsödande att anskaffa tillförlitliga och fullständiga besked om utländska rättsregler och omöjligt att erhålla kännedom om rättspraxis. Även om ett system som helt bygger på domicilprincipen från många synpunkter skulle vara att föredra, synes dock övervägande skäl, särskilt angelägenheten av att tillvarata u tlandssvenskarnas intressen, tala för att m an nu stannar vid en modernisering i enlighet med de riktlinjer som kommittén föreslår.

Statens invandrarverk hälsar med tillfredsställelse en vidgad tillämpning i Sverige av domicilprincipen inom den internationella äktenskapsrätten. N ä r det gäller invandrarna tyder hittillsvarande erfarenheter på att övervägande delen av dem kommit fö r att stanna. D et faller sig därför naturligt att svensk rätt i största utsträckning tillämpas åtminstone beträffande rättsförhållanden som hänför sig till deras vistelse här. D et bör övervägas om inte domicilprincipen bör tillämpas i högre grad

än kommittén förordar. D etta gäller främ st för sådana situationer då u tländsk rätt inte tillförsäkrar båda m akarna en jämbördig ställning.

Uppsala domkapitel, som yttrat sig såvitt angår bestämmelserna om äktenskaps ingående, anser att kommitténs förslag har stora förtjänster och att dess bestämmelser synes väl ägnade att ligga till grund för lagstiftning i ämnet.

Familjelagssakkunniga finner ett sådant praktiskt betingat synsätt som kommittén förespråkat ändamålsenligt och riktigt och fram håller betydelsen av att den internationellrättsliga lagstiftningen ges sådan utform ning att den i det enskilda fallet tillämpliga materiella rätten i största möjliga utsträckning harm onierar med den sociala strukturen i det samhälle som berörda enskilda parter lever och verkar i. Regelmässigt föreligger i varje land ett samband mellan den allmänna sociala strukturen i samhället och familjerätten, exempelvis reglerna om m akars inbördes rättigheter och skyldigheter. Regelsystemet i det land där m akarna vistas bö r i största möjliga utsträckning bli tillämpligt. E n fram tida tillämpning av domicilprincipen medger en bedömning av de familjerättsliga förhållandena mot bakgrund av den allm änna sociala strukturen i samhället. Domicilprincipen erbjuder också den klara fördelen att den m edför lika behandling av alla som h ar tagit hemvist i ett och samma land. Enligt familjelagssakkunnigas mening bör alltså domicilprincipen läggas till grund för den intemationellrättsliga regleringen. Avsteg från denna princip bör göras endast om man får räkna med att h är meddelade dom ar och beslut annars i stor utsträckning inte blir respekterade i andra länder och att enskilda parter därigenom åsamkas betydande besvär. E n sådan inställning torde i så fall närm ast vara att förvänta från länder vilka ännu strikt tillämpar nationalitetsprincipen. Den ökade rörligheten över gränserna och strävandena mot regional harmonisering inom de stora ekonomiska blocken, d är folkutbytet är särskilt intensivt och praktiskt betydelsefullt, gör det sannolikt att domicilet måste beaktas i allt större utsträckning.

Enligt invandrarutredningen talar flera skäl för att m an bör iaktta viss försiktighet vid bedömningen av frågan hur långt domicilprincipen skall ges företräde fram för nationalitetsprincipen i äktenskapsrättsliga sammanhang. D et är visserligen sannolikt att Sverige också i fortsättningen kom m er att vara ett invandringsland. Det är emellertid förenat med stora vanskligheter att på grundval av föreliggande statistiska uppgifter om in- och utvandringen av icke-nordiska medborgare dra några säkra slutsatser om huruvida det genomsnittligen står i överensstämmelse m ed invandrarnas önskemål att få sina personliga förhållanden reglerade enligt svensk lag. Någon aktuell undersökning om återutvandringen av hit invandrade icke-nordiska medborgare finns heller inte. Även om det knappast kan sägas föreligga någon övertygande utredning om att det genomsnittligen skulle motsvara hit invandrade icke-nordiska

medborgares önskemål att få sina personliga förhållanden reglerade enligt svensk lag, torde dock starka skäl kunna anföras för en sådan u tvidgning av domicilprincipens tillämpning som familjerättskommittén förordar. D et är årligen ett stort antal utländska medborgare som efter naturalisation förvärvar svenskt medborgarskap. M erparten av dessa invandrare kom m er visserligen från övriga nordiska länder — främ st Finland — men andelen icke-nordiska utlänningar som naturaliseras här är antalsmässigt betydande. U nder senare år h ar denna grupp årligen uppgått till mellan 4 000 och 5 000 personer. E n invandrare som bosätter sig 1 Sverige m ed avsikt att stanna kvar här och sedermera bli svensk medborgare bör uppbenbarligen ha möjlighet att exempelvis ingå äktenskap här i landet, även om det av något skäl inte skulle vara tillåtet i den stat där han är medborgare. Detsamma bör gälla beträffande invandrare som genom viss vistelse i Sverige dokum enterar samhörighet med svenska förhållanden. Om det härvidlag skall vara tillräckligt att vederbörande h ar hemvist i Sverige eller om bosättningen skall uppvisa en högre grad av permanens, t. ex. genom krav på ett eller flera års hemvist här i landet, bör som förordats av familjerättskommittén avgöras på grundval av överväganden av vad som fram står som lämpligast beträffande den situation som skall regleras i lagstiftningen. H ärvid bör självfallet tillses att m an så långt det är möjligt minskar risken fö r uppkomsten av s. k. haltande rättsförhållanden, dvs. äktenskap eller skilsmässa som gäller i Sverige m en inte i främ m ande stat som tilläm par nationalitetsprincipen. Invandrarutredningen anser sig kunna i huvudsak godta den utvidgning av domicilprincipens tillämpning som kommer till u ttryck i familjerättskommitténs förslag.

Utlandssvenskarnas förening anser att kommittén i betänkandet har gett en riktig bild av utlandssvenskarnas situation i familjerättsligt hänseende och att kommittén synes ha lyckats väl m ed uppgiften att på olika punkter finna lösningar som uppfyller det praktiska livets krav.

E tt par av remissinstanserna h a r särskilt uppehållit sig vid frågan om lämpliga anknytningsfakta och h e m v i s t b e g r e p p e t s närm are utformning.

Familjelagssakkunniga fram håller att tillämpningen av domicilprincipen är avhängig av den innebörd som ges åt begreppet hemvist. De sakkunniga förutsätter att hemvist — på sätt kommittén föreslår i 5 kap. 2 § lagen om intemationellrättsliga förhållanden rörande äktenskap — anses föreligga om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande. R ätt tillämpad torde denna bestämmelse innefatta den erforderliga preciseringen av hemvistet som anknytningsfaktum.

Svea hovrätt anser det i och fö r sig inte finnas något att invända mot förslaget att ge hemvistet ökad betydelse vid lagvalet utan att överge nationaliteten som anknytningsfaktum. Vid val av lag kommer enligt hov­

rättens mening självfallet i betraktande vad internationella hänsyn beträffande varje särskild fråga m å anses kräva. Om kommitténs förslag kan anses tillgodose dessa krav har hovrätten därför inte från principiell synpunkt någon erinran m ot att den föreslagna regleringen i vissa fall inte innebär att anknytningsfaktum alltid bestäms på samma sätt för svenska och utländska medborgare, utan i stället utform as så att svensk rätt i princip tillämpas i alla dessa fall. U nder samma förutsättning har hovrätten inte heller något att invända m ot att denna reglering i andra fall m edför att vid prövning h är i landet svensk rätt skall tillämpas oavsett parternas nationalitet. Hovrätten finner det kunna vara befogat att i vissa hänseenden uppställa olika regler för utlandssvenskar och utlänningar med hemvist i Sverige. Vad gäller utlänningar med hemvist i Sverige torde det i regel överensstämma med deras egna önskemål om de utan inskränkning tillåts att väcka talan här. Internationella hänsyn torde emellertid kräva att det för svensk domstols behörighet i äktenskapsmål föreligger en inte alltför svag anknytning till Sverige. U nder förutsättning att ett krav p å viss varaktighet i fråga om en utlännings hemvist i Sverige kan anses uppfyllt, har hovrätten i stort ingen erinran m ot de föreslagna vidgade möjligheterna att anlita svensk domstol i äktenskapsmål. N ä r det gäller frågan om svensk lag skall tillämpas beträffande näm nda utlänningars äktenskapliga rättsförhållanden och i äktenskapsmål finner hovrätten att anledning inte torde finnas att m otsätta sig tillämpning av svensk rätt som en huvudregel på detta område, om undantag i särskilda fall kan göras i erforderlig utsträckning för de u tlänningar som inte vill acceptera att svensk rätt skall tillämpas på deras äktenskapsrättsliga förhållanden. F ör tillämpningen av svensk rätt för dessa fall bör uppställas ett krav på verkligt stadigvarande bosättning. N är det nu föreslås att på den internationella äktenskapsrättens område i större utsträckning än hittills lägga vikt vid domicilet eller hemvistet, föreligger enligt hovrätten särskild anledning att noga överväga utform ningen av ett sådant begrepp. Därvid bör givetvis eftersträvas att hem vistbegreppet blir så enkelt och lättfattligt som möjligt, helst också enhetligt i hela lagen. Hänsyn bör även tas till den terminologi som används i det internationella konventionssamarbetet. H ovrätten påpekar att skilda hemvistbegrepp förekom m er såväl i den interna svenska som i den svenska internationellprivaträttsliga lagstiftningen. Av kommitténs motiv fram går att hemvistbegreppet i den föreslagna lagen skall h a samma innebörd som det synes ha i 1964 års lag om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall och 1931 års nordiska äktenskapskonvention, där hemvistet används som anknytningsfaktum både i intemationellprivaträttsligt och i intemationellprocessrättsligt hänseende. Enligt hovrättens mening är hemvistbegreppet med den angivna innebörden användbart som anknytningsfaktum när det gäller regleringen av m akars rättsförhållanden och tillämplig lag i äktenskapsmål.

Vad däremot beträffar domsrätten i äktenskapsmål kan användningen av ett sådant hemvistbegrepp te sig m er diskutabel. D et förtjänar enligt hovrättens mening att övervägas om det i detta hänseende bör fordras m era än faktisk bosättning och vistelse. Vistelsen bör ha en viss varaktighet; därem ot skulle inte behöva krävas en avsikt att stadigvarande kvarstanna. E n person som h a r hemvist i Sverige i den bemärkelsen att han har egen bostad här, arbetar h är och betalar skatt här — vilket norm alt förutsätter en vistelse p å ett år eller m era — synes nämligen inte av den anledningen att han är utländsk medborgare och m åhända har för avsikt att inom en nära fram tid lämna riket böra vägras tillgång till svensk domstol. M ot ett dylikt hemvistbegrepp i fråga om domsrätten i äktenskapsmål kan tala, att m an därigenom skulle tvingas att arbeta med olika hemvistbegrepp. Hovrätten erinrar om att 1968 års Haagkonvention som villkor för erkännande av äktenskapsskillnader och hem skillnader uppställt bl. a. att käranden eller svaranden h a r sådan lokal anknytning till domstolsstaten som förstås med termen ”résidence habituelle”. Enligt kommittén skiljer sig inte denna term på något avgörande sätt från det nordiska intemationellprivaträttsliga hemvistbegreppet. Hovrätten anser sig däremot ha stöd för uppfattningen att med termen résidence habituelle förstås endast ett sådant faktiskt, m era begränsat hemvistbegrepp som enligt det förut sagda kan övervägas för svensk dom srätt i äktenskapsmål. H ovrätten påpekar att kommittén synes ha accepterat ett enbart av faktiska förhållanden beroende hemvistbegrepp när det gäller regleringen av äktenskaps ingående. Hovrätten uttalar slutligen, att den inte anser sig ha tillräckligt underlag för att kunna förorda en sådan ändring av det av kommittén begagnade hemvistbegreppet som nu diskuterats men föreslår att frågan övervägs ytterligare. Adjungerade ledamoten i hovrätten, professorn Lars Hjerner, har avgett ett särskilt yttrande d är han behandlar fram för allt hemvistbegreppets utformning. Inledningsvis anför H jerner att det i och för sig inte finns något att erinra m ot de i förslaget upptagna vidsträckta möjligheterna att i äktenskapsmål anlita svensk domstol. Genom att forum valet även kommer att — utan tillämpning av intemationellprivaträttsliga regler — bestämma tillämplig lag, blir dock lämpligheten av den föreslagna regleringen i dess helhet långt svårare att bedöma. Vid första anblicken ger förslaget intryck av att innebära förenklingar i förhållande till nuvarande regelsystem och även vara lättfattligare än detta. En n ärmare granskning och analys av de föreslagna reglerna rubbar emellertid i någon mån detta första gynnsamma intryck. De sakförhållanden reglerna avser är ibland så komplicerade att en förenkling av regelsystem et inte är möjlig utan att m an råkar i konflikt med de rättvisekrav som utgör granden för att svensk domstol och myndighet över huvud tillämpar eller på annat sätt beaktar utländsk rätt. E n granskning av reglerna ger på vissa punkter vid handen, att under en allmänt hållen

formulering dolts några av de svårigheter som är mera fram trädande i det nuvarande, till synes m era komplicerade systemet. I detta sammanhang är hemvistbegreppet och den utform ning det fått av särskild betydelse. D etta begrepp förekommer i lagstiftningen i många skilda betydelser. Kommittén h ar ställt upp ett gemensamt hemvistbegrepp. H jerner anser att det måste ifrågasättas om kommittén lyckats fullfölja sina intentioner i detta hänseende och om det ens är möjligt, så som förslaget i övrigt utformats, att i de skilda sammanhangen ge rekvisitet ett och samma innehåll. D en definition som upptagits i lagtexten synes visserligen inte ge anledning till invändningar. I och för sig torde däri inte behöva inläggas m era än att vistelsen skall vara ett eller annat år och att vederbörande därvid skall ha ett eget hem här. Begreppet torde i så fall motsvara det ”résidence habituelle” som upptas i 1968 års Haagkonvention och det hemvistbegrepp som används vid tillämpningen av 3 kap. 1904 års lag. I vissa sammanhang synes även kommittén vilja uppfatta hemvistbegreppet på detta sätt. V ad som anförs i anslutning till stadgandet i 5 kap. 2 § tyder emellertid på att kommittén där räknar m ed ett mera subjektivt kvalificerat hemvistbegrepp. Eftersom hemvistet enligt förslaget är grundläggande för domsrätten i äktenskapsmål bör dock inte ifrågakomma att uppställa några m era långtgående subjektiva kvalifikationsgrunder för hemvist. Enligt H jerner kan inte några m era vägande invändningar mot en tidsmässig dvs. rent objektivt utform ad kvalificering av hemvistet anföras, om kravet p å fortlöpande hemvist för kärandens del inte ställs högre än omkring ett, högst två år. U tgår m an från ett sådant objektivt hemvistbegrepp som grundläggande för domsrätten — m en i viss mån även vid ett m era subjektivt kvalificerat hemvistbegrepp — måste det ifrågasättas om man, som skulle följa av förslaget, kan knyta lagvalet vid domsrätten och alltså låta svensk domstol alltid tillämpa svensk rätt. Reglerna om egendomsordningen i äktenskap synes leda till tvivelaktigt resultat om m an inte tillämpar ett specifikt subjektivt kvalificerat hem vistbegrepp som förutsätter att vederbörande h ar för avsikt att stanna för alltid. Sammanfattningsvis anser H jerner att det hemvistbegrepp synes vara att förorda som såvitt möjligt hänför sig till faktisk bosättning och vistelse, låt vara av viss varaktighet och som inte innebär att hemvistet omintetgörs av en avsikt att senare läm na landet. Härm ed åsyftas närm ast en motsvarighet till det i vissa konventioner förekommande u ttrycket résidence habituelle eller det hemvistbegrepp som f. n. torde tilllämpas vid fastställande av svensk domstols behörighet enligt 3 kap. 1904 års lag. E tt sådant hemvistbegrepp skall kunna läggas till grund för svensk domstols behörighet, där m an inte i särskilt fall vill kräva till viss tid kvalificerat hemvist. En person som har hemvist i landet i den bemärkelsen att han h ar egen bostad här, arbetar här och betalar skatt här bör inte av den anledningen att han är utländsk medborgare eller må­

hända har för avsikt att inom en nära fram tid lämna landet vägras tillgång till svensk domstol. Ä n mindre bör svensk dom srätt avböjas då sådan anknytning till Sverige föreligger för svarandens del. M ed en sådan lösning torde det bli än svårare att bibehålla den av kommittén föreslagna regeln om undantagslös tillämpning av svensk rätt i underhållsfrågor och vad kommittén h ar föreslagit i fråga om m akars egendomsordning.

3 Äktenskaps ingående

3.1¶Gällande rätt

Familjerättskommittén läm nar i betänkandet på s. 53— 71 redogörelser för gällande intern och internationell rätt i olika stater.

F ör svensk del gäller 1 kap. i 1904 års lag.

I fråga om de m a t e r i e l l a f ö r u t s ä t t n i n g a r n a f ö r ä k t e n s k a p s i n g å e n d e byggde 1904 års lag ursprungligen helt på nationalitetsprincipen. Enligt 1 kap. 1 § får svensk medborgare inte träda i äktenskap på utrikes ort utan att han enligt svensk lag äger ingå äktenskapet. Ingår svensk medborgare äktenskap utomlands utan att den svenska lagens äktenskapsförutsättningar iakttas följer emellertid inte redan därav att äktenskapet blir ogiltigt. Frågan om det kan dömas att återgå i Sverige blir beroende av om någon återgångsgrund enligt 10 kap. 1— 3 §§ GB föreligger. Genom de tidigare i år beslutade ändringarna i GB avskaffas återgångsinstitutet i svensk rätt vid utgången av år 1973.

Även beträffande utländsk medborgares giftermål inför svensk myndighet tillämpas nationalitetsprincipen som huvudregel. I överensstämmelse härmed föreskrivs i 1 kap. 2 § att, om utländsk medborgare vill ingå äktenskap inför svensk myndighet, hans rätt därtill skall prövas enligt lagen i den stat han tillhör. Om denna lag medger att lagen på annan ort tillämpas, får dock sådan lag i stället lända till efterrättelse. U tländsk medborgare som är gift får inte i något fall ingå äktenskap inför svensk myndighet. Inte heller får äktenskap ingås mellan släktingar i rätt upp- och nedstigande led eller mellan syskon. E tt avsteg från nationalitetsprincipen har gjorts genom 7 kap. 4 a §. Om utländsk medborgare sedan minst två år h ar hemvist här i landet och vill träda i äktenskap inför svensk myndighet, får enligt denna paragraf hans rätt att ingå äktenskap prövas enligt svensk lag, om båda kontrahenterna begär det.

Den nordiska äktenskapskonventionen och den i anledning av konventionen utfärdade 1931 års förordning grundas i väsentliga delar på domicilprincipen. Söker nordisk medborgare hindersprövning hos myndighet tillhörande annan konventionsstat, skall hans rätt att ingå äktenskapet prövas enligt lagen i den staten, om någon av kontrahenterna har sitt hemvist där. I annat fall tillämpas lagen i den stat där sökanden är

medborgare. D enna lag skall dessutom alltid tillämpas om sökanden begär det. I fråga om hindersprövning gäller i övrigt lagen i den stat prövningsmyndigheten tillhör. Hindersprövning i ett nordiskt land skall alltid godtas för vigsel i annat nordiskt land, även om kontrahenterna inte är nordiska medborgare och oavsett vilka kollisionsnormer som har tillämpats.

I fråga om f o r m e n f ö r ä k t e n s k a p s i n g å e n d e gäller enligt 1904 års lag som huvudregel, att äktenskap som ingåtts med iakttagande av form föreskrifterna i lagen på giftermålsorten skall anses slutet i behörig form. Enligt 1 kap. 4 § första stycket skall vad svensk lag föreskriver om prövning av hinder mot äktenskap och i övrigt om formen för äktenskaps ingående äga tillämpning även för det fallet att utländsk medborgare vill träda i äktenskap inför svensk myndighet här i landet. GB.s regler om bl. a. behörig vigselförrättare, valet av vigselform och förfarandet vid vigsel blir sålunda tillämpliga. Om utländsk medborgare ingår äktenskap här i landet i enlighet med denna bestämmelse, skall äktenskapets giltighet i formellt hänseende här bedömas enligt svensk rätt. Reglerna i 4 kap. 9 § GB om verkan av formfel och om godkännande av vigsel som i annat fall skulle vara utan verkan bör sålunda tillämpas på sådan vigsel.

Andra stycket av 1 kap. 4 § innehåller bestämmelser om lysning i hemlandet, när utländsk medborgare ingår äktenskap inför svensk myndighet. Kungl. M aj:t kan förordna att giftermål inför svensk myndighet inte får ske innan det visats att sådan lysning ägt rum eller att behörig myndighet i den främmande staten meddelat befrielse från lysningen. Något sådant förordnande är inte meddelat.

Beträffande äktenskap som ingås utomlands upptas huvudregeln i 1 kap. 6 § 1904 års lag. Om äktenskap är slutet på utrikes ort i form som lagen på den orten föreskriver, skall äktenskapet h är i landet anses vara ingånget i behörig form, vare sig det är fråga om svenska eller utländska medborgare. Bestämmelsen får anses tillämplig även på vigselformer som inte är direkt stadgade i lag utan beror av rättssedvänja liksom på äktenskap ingångna enbart genom överenskommelse enligt common law i vissa delstater i USA. Till formen räknas även äktenskapets kungörande. Regeln locus regit actum gäller även om kontrahenternas hemlands lag inte erkänner den lokala vigselformen. Uppkommer fråga huruvida brist i formen medför äktenskapets ogiltighet, bör denna fråga bedömas enligt lagen på giftermålsorten.

Beträffande svensk kyrklig vigsel utomlands upptog 1904 års lag ursprungligen endast ett undantag från huvudregeln, nämligen bestämmelsen i nuvarande 1 kap. 8 § första stycket första punkten, där det föreskrivs att vigsel mellan svenska medborgare, som förrättas på utrikes ort av präst inom svenska kyrkan i enlighet med svensk lags föreskrifter, skall anses giltig här. M ed präst inom svenska kyrkan avses endast stats­

kyrkopräst. Präst inom annat trossamfund får sålunda inte förrätta vigsel utomlands, även om han är berättigad att viga i Sverige. I fråga om hindersprövningen torde allmänna bestämmelser gälla. Hindersprövning måste sålunda ske i svensk församling inom landet eller utomlands.

Svensk präst som tjänstgör i främ m ande stat kan i egenskap av präst i särskilt trossamfund vara bemyndigad av den främ m ande staten att förrätta vigsel enligt lagen i den staten. Äktenskap som enligt denna lag anses slutet i behörig form är enligt regeln locus regit actum giltigt med avseende på formen i Sverige. Även andra svenska präster än statskyrkopräster kan vara vigselförrättare enligt sådana bemyndiganden.

Vidgade möjligheter att erhålla svensk kyrklig vigsel utomlands infördes genom ändringar i 1 kap. 8 § åren 1921 och 1959. Enligt nuvarande lydelse av första stycket andra punkten i paragrafen skall äktenskap hållas för gillt här i landet, om präst i svensk församling inom främmande stat eller präst som tillhör svenska kyrkans sjömansvård i enlighet med svensk lags föreskrifter förrättat giftermål i den staten mellan svensk medborgare och medborgare i främ m ande stat, under förutsättning att Kungl. M aj:t uppdragit åt prästen att förrätta sådant giftermål.

Sådana vigselbemyndiganden har lämnats kyrkoherden i svenska församlingen i Köpenhamn, kyrkoherden i svenska församlingen i Oslo, sjömansprästen i Narvik, sjömansprästen i Rotterdam i dennes egenskap av ambassadpredikant vid svenska ambassaden i H aag och sjömansprästen i Antwerpen i egenskap av ambassadpredikant vid svenska ambassaden i Bryssel. U töver det i 8 § angivna villkoret att endera kontrahenten skall vara svensk medborgare föreskrivs skilda villkor för vigsel inför de olika vigselförrättarna. De vigselbemyndiganden som getts enligt 1 kap. 8 § första stycket har varit personliga, vilket torde bäst överensstämma med lagrummets lydelse. Från svenska kyrkoherden i Oslo har vid upprepade tillfällen anförts, att betydande olägenhet uppstått på grund av att vigselrätten är bunden vid den ordinarie tjänsteinnehavarens person, eftersom vid förfall för honom norsk vigselförrättare måste anlitas. 1968 års kyrkomöte har anhållit att Kungl. M aj:t måtte vidta åtgärder för undanröjande av dessa olägenheter.

Bestämmelser om svensk borgerlig vigsel utomlands meddelas inte i 1904 års lag utan i lagen (1915: 437) om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet. Två olika grupper av vigselförrättare kommer i fråga enligt denna lag. Endast den ena gruppen, som om fattar vissa diplomatiska och konsulära ämbetsmän, h ar f. n. praktisk betydelse.

Enligt 1 § 1915 års lag kan Kungl. M aj:t uppdra åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i främ m ande stat att förrätta vigsel mellan svenska medborgare eller mellan svensk medborgare och m edborgare i främ m ande stat. Bemyndiganden har lämnats i åtskilliga fall.

Förutsättning för att vigselbemyndigande skall beviljas för viss ambassad synes enligt praxis vara, dels att svenska medborgare antingen inte kan erhålla vigsel enligt landets lag eller väl kan erhålla sådan vigsel men efter ett omständligt och tidsödande förfarande eller enligt en främ m ande eller stötande ritual, dels att ett visst behov föreligger och dels att hinder inte m öter från det främ m ande landets sida. Bemyndigande ges enligt praxis åt vederbörande tjänsteman personligen.

Enligt 6 § 1915 års lag kan även annan svensk medborgare än diplomatisk eller konsulär tjänsteman erhålla förordnande av Kungl. M aj:t att på ort utom E uropa förrätta vigsel mellan två svenska medborgare.

Äktenskap som h ar ingåtts här i landet enligt utländsk lag torde bli giltigt här i landet endast om vigsel skett med stöd av medgivande av Kungl. M aj:t, även om form föreskrifterna i kontrahenternas nationella lag iakttagits.

I fråga om diplomat- och konsulatvigslar gäller enligt 1 kap. 5 § första stycket 1904 års lag att, om med Kungl. Maj:ts tillstånd främmande stat uppdragit åt sina här i landet anställda diplomatiska eller konsulära ämbetsmän att förrätta giftermål, skall äktenskap, som i enlighet med den främ m ande statens lag ingåtts inför sådan ämbetsman mellan u tländska medborgare, anses vara slutet i behörig form. Ingendera kontrahenten får sålunda vara svensk medborgare. Vigselbemyndigandet behöver enligt praxis inte vara personligt. Bemyndigande har lämnats för ett flertal diplomatiska och konsulära tjänster.

I fråga om kyrklig vigsel här i landet enligt utländsk lag finns bestämmelser i 1 kap. 5 § andra stycket. Om med Kungl. Maj:ts tillstånd präst i utländsk evangelisk-luthersk församling här i landet eller den som, utan att vara verksam i sådan församling, är präst i danska folkkyrkan, Finlands evangelisk-lutherska kyrka eller norska statskyrkan har erhållit uppdrag av den stat han tillhör att förrätta giftermål, skall äktenskap som blivit ingånget här inför sådan präst i enlighet med den främmande statens lag anses vara slutet i behörig form, om mannen och kvinnan eller endera av dem var medborgare i den staten.

Äktenskap ingångna utomlands enligt annan främmande lag än lagen på vistelseorten behandlas i 1 kap. 7 och 9 §§ 1904 års lag. Enligt 7 § skall giftermål som i främmande stats tjänst anställd diplomatisk eller konsulär ämbetsman i enlighet med lagen i den staten förrättat på utrikes ort anses gällande h är i landet, om varken mannen eller kvinnan var medborgare i den stat på vars område giftermål skedde samt sistnämnda stat inte vägrat ämbetsmannen att förrätta giftermål. Vidare godtas generellt äktenskap som utländska m edborgare ingått på utrikes ort utan att iaktta vigselortens lag, om äktenskapet är giltigt enligt deras nationella lag eller lagar. D etta fram går av 9 §. D är sägs, att om utländska medborgare har ingått äktenskap på utrikes ort utan att föreskrifterna i

6 eller 7 § blivit iakttagna (lokal vigselform resp. diplomat- eller konsulatvigsel), får giftermålet inte här hållas för gillt, om inte äktenskapet i deras hemland eller, om de tillhörde olika stater, i varderas hemland anses vara slutet i behörig form.

3.2¶Kommittén

Enligt kommitténs mening finns inte skäl att begränsa r ä t t e n a t t i n g å ä k t e n s k a p m ed tillämpning av den nationella lagen vare sig fråga är om svensk eller utlänning. Den lagen bör därför alltjämt få användas vid hindersprövningen. Huvudregeln att rätten att ingå äktenskap inför svensk myndighet prövas enligt lagen i den stat där vederbörande är medborgare behålls därför i kommitténs förslag. Kommittén diskuterar om vid sidan härav utrymme bör ges även åt domicilprincipen.

Gällande bestämmelser medför inte i och för sig hinder fö r svensk medborgare att ingå äktenskap utomlands enligt främ m ande lag. H uruvida så kan ske beror av den intemationellrättsliga lagstiftningen i det land där äktenskapet ingås. Inte heller inträder några direkta sanktioner här i landet på grund av att äktenskap ingåtts efter hindersprövning enligt utländsk lag. Enligt kommitténs mening h ar det därför inte så stor praktisk betydelse, om m an godtar domicilprincipen n är det gäller svenska medborgares rätt att ingå äktenskap. F ö r svensk medborgare som har hemvist i främ m ande stat och vill ingå äktenskap där skulle dock ett sådant godtagande kunna medföra vissa lättnader i fall då den främmande staten visserligen tillämpar nationalitetsprincipen men accepterar en svensk hänvisning till hemvistlandets lag. Frånsett äktenskapshinder som ändå upprätthålls i de flesta länder fram står det inte som särskilt betänkligt, att äktenskap kan ingås enligt främmande lag under liberalare förutsättningar än vår lag medger. Kommittén föreslår därför att domicilprincipen skall kunna tillämpas beträffande svenska medborgare (1 kap. 2 § första stycket). Två års hemvist bör krävas, om ett sådant villkor skall gälla beträffande utländska medborgare i motsvarande situation.

D et kan enligt kommittén inte komma i fråga att inskränka den nuvarande möjligheten för utländska medborgare att åberopa svensk lag i fråga om rätten att ingå äktenskap. Kommittén finner det däremot förtjäna övervägas, om m an bör upprätthålla kravet att vederbörande har haft hemvist här i landet minst två år. Det kan frågas om tvåårskravet är motiverat, om man tillämpar det intemationellrättsliga hemvistbegreppet fullt ut. Två års vistelse är ju inte i och för sig tillräckligt för att grunda hemvist, utan det fordras även att vederbörande kan antas ämna stanna. Bestämmelserna om äktenskaps ingående skall emellertid tillämpas av myndigheter som kan väntas få vissa svårigheter att i det enskilda

fallet fastställa, om hemvist i intemationellrättslig mening föreligger eller inte. Om man kräver att hemvistet varat minst två år, kommer myndigheterna åtminstone att kräva två års vistelse i Sverige. Kommittén förordar därför att kravet på två års hemvist här bibehålls som förutsättning för att utländsk medborgare skall få åberopa svensk lag (2 § andra stycket). Konsekvensen synes kräva att utländsk medborgare med hemvist i annan främmande stat än den han tillhör vid vigsel inför svensk myndighet får åberopa lagen i förstnämnda stat, om hemvistet h a r varat minst två år. I fall då det är svårt eller omöjligt att fastställa innehållet i främ mande lag och i andra tänkbara undantagsfall kan det framstå som önskvärt att vederbörande får ingå äktenskap med tillämpning av svensk lag även om han har hemvist här sedan kortare tid än två år eller inte alls har hemvist här. A tt närm are reglera under vilka förutsättningar sådan tillämpning bör vara möjlig är svårt. Kommittén föreslår därför att Kungl. M ajit får befogenhet att medge att utländsk medborgares rätt att ingå äktenskap prövas enligt svensk lag också i andra fall än som förut angetts (2 § tredje stycket). Liksom i gällande lag bör finnas bestämmelse om att vissa äktenskapshinder skall upprätthållas med hänsyn till svensk ordre public. Kommittén föreslår sådana bestämmelser i 1 kap. 3 §. D är föreskrivs att den som är under 15 år aldrig får ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen, att äktenskap inte får ingås mellan släktingar i rätt upp- och nedstigande led eller mellan syskon samt att den som h ar varit gift inte får ingå nytt äktenskap utan att det förra äktenskapet upplösts genom beslut som får tillämpas här i landet eller genom andra makens död. Kommittén förordar att principen locus regit actum behålls som huvudregel vad angår f o r m e n f ö r ä k t e n s k a p s i n g å e n d e . D etta gäller i första hand, när fråga är om vigsel inför svensk myndighet inom landet (4 §). Till form frågor räknas även frågan om vigselförrättares behörighet. Enligt kommitténs mening är det inte behövligt att i lag begränsa Kungl. Majits behörighet att förordna vigselförrättare. Kommittén erinrar om de vidsträckta befogenheter som föreligger att förordna vigselförrättare inom landet. De situationer då behov av svensk vigselförrättare utomlands kan föreligga är svåra att förutse. Frågan bedöms bäst av Kungl. M ajit från fall till fall. U nder vilka förutsättningar medgivande kan erhållas blir en förhandlingsfråga. Förslaget ger därför Kungl. M ajit en allmän fullm akt att förordna svensk vigselförrättare utomlands (5 § första stycket). Kommittén anser det lämpligt att förordnande som vigselförrättare meddelas diplomatiska och konsulära tjänstemän enligt en mera liberal praxis än som tillämpas f. n. Sålunda synes det exempelvis rimligt att svenska turisters önskemål om svensk vigsel utomlands blir tillgodo­

sedda om de ofta återkommer i en viss stat. En förutsättning bör fortfarande vara att hinder inte möter från den främ m ande statens sida.

Enligt kommitténs förslag skall förordnande att vara vigselförrättare utomlands kunna meddelas dels för viss bestämd person dels för innehavare av viss diplomatisk eller konsulär tjänst eller befattning som präst. I förhållande till gällande rätt innebär förslaget bl. a. den nyheten att Kungl. M aj:t kan meddela vigselbemyndigande åt envar utomlands verksam präst i svenska kyrkan, oavsett om denne är knuten till svensk församling eller tillhör svenska kyrkans sjömansvård. Vidare kan Kungl. M aj:t meddela vigselbehörighet åt präst i annat här verksamt trossamfund än svenska kyrkan.

Enligt 4 kap. GB kan kyrklig vigsel inom svenska kyrkan eller annat trossamfund erhållas bara om parterna eller endera tillhör det samfund inom vilket vigseln skall förrättas. Tillgången på personer som kan förrätta svensk vigsel utomlands är begränsad, och kravet på samfundstillhörighet kan medföra att de trolovade över huvud taget inte kan erhålla svensk vigsel. Kom m ittén föreslår därför att Kungl. Maj:t får möjlighet att dispensera från näm nda krav (5 § andra stycket).

Om den som förrättat vigsel utomlands inte var behörig därtill enligt svensk lag torde vigseln enligt gällande lag bli en nullitet, även om vederbörande varit behörig att förrätta vigsel i Sverige eller under andra förutsättningar utomlands. I motsats härtill gäller i interna förhållanden att vigsel inte skall anses ogiltig på grund av att vigselförrättaren överskridit sin behörighet. Enligt kommitténs förslag skall denna princip gälla även i internationellrättsliga förhållanden. Gränsen för behörigheten kan vara svårare att bedöma vid vigsel utomlands än vid vigsel i Sverige, och misstag bör inte gå ut över kontrahenterna. Vigselförrättaren kan i förekommande fall dömas till ansvar för tjänstefel, och detta bör vara tillräckligt fö r att i allmänhet hindra att svenska vigslar utomlands förrättas utan Kungl. M ajrts uppdrag. A tt vigseln anses ogiltig i den stat där den förrättats bör enligt kommittén inte utgöra hinder för oss att godta vigseln (5 § tredje stycket).

Enligt kommitténs mening bör det inte uppställas några begränsningar i fråga om Kungl. Maj:ts behörighet att läm na tillstånd till att vigsel förrättas enligt utländsk lag här i landet (6 §). Huruvida tillstånd lämpligen bör beviljas får bedömas från fall till fall. Ofta torde det bli en förhandlingsfråga, när det anses önskvärt att utverka motsvarande tillstånd för svensk vigselförrättare i utlandet. Tillstånd torde kunna ges tämligen liberalt.

Kommittén anser att även vid prövning här i landet av frågan om en enligt främmande lag utomlands förrättad vigsel är giltig principen locus regit actum bör vara huvudregel. Beträffande vigsel som förrättats i främmande stat av vigselmyndighet tillhörande annan främmande stat förordar kommittén dock, att äktenskapet även skall anses giltigt till

formen om det är giltigt i sistnämnda stat. U ppfattningen i den stat där vigseln förrättats lämnas sålunda därhän. Vi bör med andra ord ansluta oss till den mening som godtar äktenskapet (7 § första stycket). Ä r äktenskapet giltigt i vardera kontrahentens hemland, bör det enligt kommittén också anses giltigt h är oavsett uppfattningen i vigsellandet (7 § andra stycket).

Förslaget upptar också fö r internationellrättsliga förhållanden en motsvarighet till bestämmelsen i 4 kap. 9 § andra stycket GB. Kommittén föreslår att Kungl. Maj:t, om synnerliga skäl föreligger, skall kunna godkänna äktenskap som skulle vara ogiltigt på grund av formfel (8 §).

3.3¶Remissyttrandena

M ot förslagets bestämmelser avseende tillämplig lag i fråga om r ä t t e n a t t i n g å ä k t e n s k a p framställs i allmänhet inte någon erinran. Svea hovrätt förklarar sig i fråga om rätten att ingå äktenskap inför svensk myndighet dela kommitténs uppfattning att en kontrahent alltid skall ha rätt att åberopa sin nationella lag m en att utrymme därjämte i vissa fall skall finnas för tillämpning av lagen på hemvistorten. Hovrätten finner dock att tvekan kan råda om vilka krav som bör ställas på hemvistets varaktighet. Beträffande det föreslagna kravet på två års hemvist för utländsk medborgares behörighet att ingå äktenskap här påpekar hovrätten att kravet överensstämmer m ed vad som i detta hänseende gäller de nordiska länderna emellan. P å grund härav och då kravet inte skall upprätthållas beträffande statslösa och politiska flyktingar finner sig hovrätten inte h a något att erinra m ot kommitténs förslag i denna del. H ovrätten finner det vidare rimligt att motsvarande krav på kvalificerat hemvist skall gälla för svensk medborgares rätt att ingå äktenskap enligt främ m ande lag.

Uppsala domkapitel finner det tillfredsställande att kommittén vill bereda utlandssvenskar vissa lättnader genom att föreslå att rätten att ingå äktenskap kan prövas enligt hemvistlandets lag, när det gäller svenska medborgare som i mer än två år haft hemvist i främmande stat.

Kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift finner bestämmelsen att svensk medborgare efter två års hemvist i främ m ande stat skall få åberopa den statens lag diskutabel. Bestämmelsen befaras kunna leda till svåra prövningsfrågor om när hemvist i främ m ande stat kan anses föreligga eller ej. Kyrkobokföringsinspektören förordar att den nuvarande bestämmelsen om prövning av svensk medborgares rätt att ingå äktenskap behålls. Av samma skäl erinrar han mot den bestämmelse som behandlar utländsk medborgares rä tt i berört avseende, i vad bestämmelsen avser hemvist i annan främmande stat än den där sökanden är medborgare. M öjligheterna bör begränsas till lagen i den stat där vederbörande är medborgare eller till svensk lag. Kyrkobokföringsin-

spektören ifrågasätter dock om inte kravet på viss tids hemvist här och på andra motsvarande ställen skulle kunna begränsas till ett års hem vist.

I fråga om sådana äktenskapshinder som skall beaktas av svensk myndighet avstyrker hovrätten fö r Västra Sverige möjligheten till dispens för den som är under 15 år m ed hänsyn till innehållet i 6 kap. 3 § brottsbalken.

De föreslagna reglerna om f o r m e n f ö r ä k t e n s k a p s i n g å e n d e h ar inte m ött någon erinran vid remissbehandlingen.

Från flera håll uttrycks tillfredsställelse över den utformning förslaget fått när det gäller förordnande av svensk vigselförrättare utomlands. Uppsala domkapitel bedömer förslaget med den däri lämnade fullmakten för Kungl. M aj:t som en angelägen reform . De hittillsvarande olägenheterna med personligt förordnande kommer att undanröjas genom att förslaget möjliggör för Kungl. M ajit att ge innehavare av viss befattning vigselrätt. Domkapitlet finner det även värdefullt att Kungl. M ajit enligt förslaget kan meddela vigselbemyndigande åt envar utomlands verksam präst, oavsett om denne är knuten till svensk församling eller anställd i svenska kyrkans sjömansvård.

Utlandssvenskarnas förening uttrycker också en positiv inställning till förslaget i denna del. Föreningen utgår från att vigselbehörighet i praktiken kommer att förlänas befattningshavare vid samtliga svenska ambassader, lönade konsulat, församlingar och sjömanskyrkor i utlandet, i den mån hinder inte möter från resp. verksamhetsländers sida.

Kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift ifrågasätter om den inskränkning i förhållande till gällande rätt som förslaget innebär när det gäller svensk prästs behörighet att viga utomlands kan anses nödvändig. N uvarande bestämmelser innebär att giftermål mellan svenska medborgare p å utrikes ort ingåtts i behörig form om vigseln förrättats av präst inom svenska kyrkan. Inskränkning i möjligheten att viga har varit helt beroende av det främmande landets lagstiftning. Enligt förslaget är prästs behörighet att viga enligt svensk lag utom riket beroende av särskilt förordnande.

Svea hovrätt ifrågasätter om inte den föreslagna bestämmelse som möjliggör för Kungl. M ajit att bota form fel i intemationellrättsliga förhållanden bör utgå. Bestämmelsen har i fråga om vigsel en motsvarighet i 4 kap. 9 § GB. Den nu föreslagna regeln h ar en principiellt mera diskutabel räckvidd. En svensk förvaltningsmyndighet skulle kunna förklara en av utländsk myndighet förrättad akt, som är en nullitet enligt den rättsordning efter vars regler den förrättats, för gällande. Den som har intresse av att den utländska vigselakten ratihaberas synes enligt hovrättens mening i första hand ha att vända sig till myndigheterna i det land där akten förrättades eller vars rättsordning vigselförrättaren eljest var underställd. 4 Riksdagen 1973.1 sami. Nr 158

I fråga om sättet för hindersprövning fram håller kyrkoherden i svenska församlingen i Oslo, att svensk utlandsförsamling torde vara det forum , som är bäst ägnat för prövning av kontrahenternas behörighet. I allmänhet torde pastor i svensk utländsk församling äga närm are kännedom om parternas förhållanden än vad som kan förutses hos annan svensk utrikestjänsteman som under kortare tid befinner sig på viss stationeringsort. Beskickningschefs eller annan utrikestjänstemans behörighet att verkställa hindersprövning kan emellertid anses motiverad, om förfarandet därigenom förenklas.

4 Äktenskapsmål

4.1¶Gällande rätt

I betänkandet redogörs på s. 133— 154 för gällande internationell rätt i olika stater.

Frånsett intem ordiska förhållanden gäller att svensk domstol alltid är behörig att ta upp m å l o m h e m - e l l e r ä k t e n s k a p s s k i l l n a d mellan m akar som båda är svenska medborgare, även om makarna är bosatta utomlands. Internt forum finns alltid enligt 15 kap. 4 § GB. A tt svensk lag skall tillämpas i dessa fall är klart.

N ä r det gäller utländska medborgare i andra länder än de nordiska, innehåller 1904 års lag i 3 kap. bestämmelser om äktenskapsskillnad och hemskillnad. Vissa undantag från dessa bestämmelser gäller enligt 7 kap. 2 § andra stycket 1904 års lag samt enligt 1964 års lag om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall.

Talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad mellan utländska medborgare får enligt 3 kap. 1 § första stycket 1904 års lag tas upp här i landet, om den make mot vilken talan väcks har sitt hemvist här eller om m akarna samtidigt haft hemvist i Sverige men den make m ot vilken talan väcks övergivit den andra eller flyttat u r landet efter det orsak till skillnad uppstått. Enligt andra stycket får talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad dock inte tas upp här i landet, om det enligt lagen i den stat m akarna tillhör är, i allmänhet eller för vissa fall, förbehållet åt inländsk myndighet att pröva mål om äktenskapsskillnad eller hemskillnad mellan den statens medborgare.

Beträffande frågan, vilket lands lag som skall tillämpas, gäller enligt 3 kap. 2 § som huvudregel, att äktenskapsskillnad eller hemskillnad mellan utländska m akar får beviljas endast om sådan skillnad som det är fråga om får äga rum enligt lagen i den stat m akarna tillhör och orsak till skillnaden föreligger såväl enligt sagda lag som enligt svensk lag. H ar m akarna förut tillhört annan främmande stat, får vad som inträffat under den tiden inte åberopas för vinnande av skillnad, om inte skillnad på grund därav är medgiven även enligt där gällande lag.

Tillhör m akarna olika stater skall enligt 7 kap. 2 § första stycket fråga som angår äktenskapsskillnad eller hemskillnad bedömas som om båda m akarna var medborgare i den stat de sist gemensamt tillhört eller, om de inte tillhört samma stat, i den stat mannen tillhör. Skall m akarna med stöd härav anses vara svenska medborgare torde reglerna i 3 kap. 1 och 2 §§ förlora sin tillämplighet. Frågan om make h ar hemvist i Sverige prövas enligt 7 kap. 3 § enligt svensk lag, när svensk myndighets behörighet är beroende därav.

Enligt 7 kap. 2 § andra stycket 1904 års lag gäller att svensk medborgare som sedan minst ett år h ar hemvist i Sverige alltid får väcka talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad här. Frågan om orsak till skillnad föreligger skall då prövas endast enligt svensk lag.

Genom 1964 års lag om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall har utlänningars rä tt att få talan i äktenskapsmål prövad här utvidgats i vissa hänseenden. Lagen uppräknar i 1 § första stycket fyra skilda fall när svensk domstol får ta upp talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad utan hinder av vad som föreskrivs i 1904 års lag (internt forum finns alltid enligt 15 kap. 4 § GB). Svensk dom srätt föreligger sålunda, a) om endera maken är statslös och sedan minst ett år har hemvist här i landet, b) om endera maken är politisk flykting och sedan minst två år h ar hemvist här, c) om make sedan minst två år har hemvist h är och upplysning saknas huruvida andra maken lever eller var han vistas samt d) om Kungl. Maj:t eljest för visst fall, när endera maken har hemvist i Sverige sedan minst två år, medgett att talan får tas upp.

Vad angår valet av tillämplig lag föreskrivs i 2 § 1964 års lag, att talan i fall som avses i 1 § får prövas endast enligt svensk lag, om inte med hänsyn till andra makens eller gemensamma barns intresse särskilda skäl föreligger att också tillämpa annan lag.

A ntalet av Kungl. M aj:t avgjorda ärenden enligt 1 § första stycket d) i 1964 års lag har ökat kraftigt sedan lagen infördes. D et utgjorde 5 år 1965, 12 år 1966, 15 år 1967, 22 år 1968, 45 år 1969, 107 år 1970, 140 å r 1971, 209 år 1972 samt 122 första halvåret 1973. Besluten har regelmässigt inneburit bifall till ansökningen. E tt stort antal nationaliteter, företrädesvis europeiska, är representerade bland sökandena och deras m otparter. D et finns olika anledningar till att denna väg har valts. Vanligt är att tillämpning av svensk lag kan leda till skillnad — ofta i första hand hemskillnad — på grund av förhållanden som inte utgör skillnadsskäl enligt den nationella lagen eller att svaranden saknar hemvist h är och svensk domstol inte är behörig enligt 1904 års lag. D et förekommer också att m akarna är medborgare i stat som förbehåller sig exklusiv dom srätt beträffande sina medborgare eller att make önskar föra talan om äktenskapsskillnad trots att m akarna är medborgare i stat vars lag inte medger sådan skillnad.

H ar myndighet i främ m ande stat beviljat äktenskapsskillnad eller hemskillnad mellan medborgare i samma stat länder beslutet enligt 3 kap. 4 § 1904 års lag till efterrättelse här i landet. Om beslutet avser makar som är medborgare i annan stat än den myndigheten tillhör, uppställs i 3 kap. 5 § vissa villkor för beslutets e r k ä n n a n d e . Dessa villkor gäller även för det fallet att m akarna är svenska medborgare (eller vid tillämpning av 7 kap. 2 § första stycket behandlas som sådana). Som förutsättning för erkännande gäller för det första att den utländska myndigheten skall anses ha varit behörig att ta upp målet på grunder motsvarande dem som enligt 3 kap. 1 § gäller för svensk domstols behörighet. I regel fordras alltså att m akarna eller åtminstone svaranden hade hemvist i den stat myndigheten tillhör, men i vissa fall är det tillräckligt att de tidigare samtidigt haft hemvist i den staten. Tillhörde m akarna en stat som beträffande sina medborgare förbehåller sig exklusiv dom srätt i skillnadsmål, kan beslut av annan stats myndighet endast i undantagsfall vinna erkännande här i landet enligt 1904 års lag. Vidare krävs för erkännande att orsak till sådan skillnad som meddelats h ar varit för handen enligt lagen i den stat m akarna tillhörde. H ar beslutet meddelats av annan myndighet än domstol, får det inte lända till efterrättelse i fråga om utländska medborgare, om det av den anledningen inte kan vinna erkännande i makarnas hemland.

F ö r att utländskt beslut om äktenskapsskillnad, som inte meddelats av myndighet i den stat m akarna tillhörde, skall kunna åberopas för rätt att ingå nytt äktenskap fordras att beslutet stadfästes av Svea hovrätt. Bestämmelser härom upptas i 3 kap. 6 och 7 §§ 1904 års lag. Förutsättning för stadfästelse är givetvis att beslutet enligt 3 kap. 5 § får lända till efterrättelse här. Stadfästelse kan sökas även för annat ändam ål än omgifte.

Enligt 4 § första stycket 1964 års lag får, om myndighet i främmande stat har beviljat äktenskapsskillnad eller hemskillnad i fall motsvarande något av dem som avses i 1 § i lagen, beslutet efter ansökan hos Svea hovrätt vinna stadfästelse h är i landet, om inte synnerliga skäl är däremot. Detsamma gäller enligt 4 § andra stycket när myndighet i främmande stat beviljat äktenskapsskillnad eller hemskillnad i fall motsvarande det som avses i 7 kap. 2 § andra stycket 1904 års lag (talan har väckts här av svensk medborgare som har hemvist i Sverige sedan minst ett år).

Stadfästelse gäller som lagakraftägande dom. Avslås ansökan om stadfästelse utgör det inte hinder för ny ansökan (3 kap. 6 § 1904 års lag, 4 § 1964 års lag).

F ö r n o r d i s k a m e d b o r g a r e gäller på grundval av nordiska äktenskapskonventionen enligt huvudregeln i 7 § 1931 års förordning, att yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan medborgare i fördragsslutande stat skall tas upp i den stat där båda m akarna har

hemvist eller där de senast har haft hemvist samtidigt och endera alltjäm t är bosatt. K an enligt vad nu sagts yrkandet inte tas upp i någon av staterna, får yrkandet väckas i stat där endera maken är medborgare. Yrkande om äktenskapsskillnad på grund av hemskillnad får alltid väckas i stat där båda m akarna är medborgare. G runden för denna bestämmelse är de variationer i fråga om hemskillnadstidens längd som förekommer i de olika nordiska länderna.

Vid prövning av fråga om hemskillnad eller äktenskapsskillnad skall enligt 9 § i varje stat användas där gällande lag, lex fori.

Dom på hem- eller äktenskapsskillnad som i konventionsfall har meddelats i en nordisk stat skall enligt 22 § gälla i övriga stater utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riktighet eller av dess förutsättningar med hänsyn till hemvist eller medborgarskap i den ena eller andra av de fördragsslutande staterna.

Med avseende på mål om ä k t e n s k a p s å t e r g å n g upptar svensk internationell familjerätt regler angående lagvalet i 2 kap. 1904 års lag och två därtill anslutande tillämpningsförfattningar samt i 7 kap. 4 a § andra stycket 1904 års lag, 5 § 1964 års lag och 10 § 1931 års förordning. Frågan om den internationella kompetensen i mål om återgång behandlas därem ot endast i de två sistnämnda författningarna.

1904 års lag saknar sålunda bestämmelser om svensk domstols internationella behörighet i mål om ogiltighet eller återgång av äktenskap. Sådan behörighet anses emellertid föreligga i åtminstone samma u tsträckning som i skillnadsmål.

Vad angår tillämplig lag i mål om återgång av äktenskap gäller enligt 2 kap. 1 § 1904 års lag som huvudregel, att äktenskap som i behörig form slutits mellan utländska medborgare kan dömas att återgå, om orsak till återgång är för handen såväl enligt lagen i den stat m akarna tillhörde vid äktenskapets ingående eller, om de tillhörde olika stater, enligt någondera statens lag som också enligt svensk lag. Till återgång kan emellertid dömas enligt uteslutande utländsk lag som nyss sagts, om Kungl. M ajit förordnat att sådan lag får vinna tillämpning trots att orsak till återgång inte finns enligt svensk lag. Ägde make enligt sitt hemlands lag för behörighet att träda i äktenskap åberopa lagen på annan ort, skall beträffande honom sådan lag vinna tillämpning, om enligt den lagen orsak till återgång inte är för handen.

Genom förordningen (1904: 26 s. 13) angående vissa främmande lagars tillämpning i fråga om återgång av äktenskap h ar Kungl. M ajit meddelat förordnande enligt 2 kap. 1 § 1904 års lag beträffande lagarna i Belgien, Danm ark, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Rumänien, Ryssland, Schweiz, Spanien, Storbritannien och Irland, Tyskland och Österrike-Ungem, dock endast med avseende på lag som gäller inom område i Europa. Genom kungörelsen (1929: 277) angående polsk och danzigsk lags tillämpning i fråga om

återgång av äktenskap h ar meddelats motsvarande förordnande beträffande lagarna i Polen och den fria staden Danzig. 1 2 kap. 2 § 1904 års lag uppräknas vissa omständigheter som inte i något fall får föranleda äktenskaps återgång här i landet, sålunda inte ens om de utgör återgångsskäl enligt lag som på grund av Kungl. Maj:ts förordnande är ensam tillämplig. Till återgång får sålunda inte dömas av den anledningen att äktenskapet ingåtts i strid mot främmande lags föreskrift att tidigare äktenskap skall, oaktat det är upplöst genom skillnad, utgöra hinder för nytt äktenskap eller mot förbud mot äktenskap mellan dem som är av olika religion eller mot äktenskapsförbud som grundar sig på prästerligt kall eller på löfte att förbli ogift. Genom lagändring år 1947 infördes i 1904 års lag möjlighet för utländsk medborgare, som har hemvist i Sverige sedan minst två år, att få sin rätt att ingå äktenskap här prövad efter svensk lag i stället för enligt hemlandets lag. I samband därm ed infördes även föreskrift, att äktenskap som ingåtts i enlighet med den nya regeln skall dömas att återgå, om orsak därtill finns enligt svensk lag (7 kap. 4 a § andra stycket). 1904 års lag saknar bestämmelser om erkännande av utländska ogiltighets- och återgångsbeslut. U nder vilka förutsättningar sådant erkännande kan ges synes vara i hög grad tveksamt. Även 1964 års lag upptar bestämmelser om återgång av äktenskap. I 5 § föreskrivs sålunda att vad som sägs i lagen rörande talan om äktenskapsskillnad i tillämpliga delar skall gälla också talan om återgång av äktenskap. Familjerättskommittén anförde i sitt förslag, att bestämmelsen förmodligen hade ringa praktisk betydelse men kunde tänkas gripa in inte bara i återgångsfall som avses i svensk lag utan även i fall, då utländsk lag tillämpade återgång när vi använde oss av äktenskapsskillnad. Vissa svåra kvalifikationsproblem kunde undvikas genom bestämmelsen. Beträffande återgång av äktenskap mellan dem som är och vid tiden för äktenskapets ingående var medborgare i nordisk stat meddelas föreskrifter i 10 § 1931 års förordning. Huvudregeln är att förordningens bestämmelser om hem- och äktenskapsskillnad samt rättsverkningarna därav skall äga motsvarande tillämpning. I fråga om valet av tillämplig lag upptar dock paragrafen en särregel. Frågan huruvida orsak till återgång är för handen skall nämligen prövas enligt den lag som tillämpades vid prövningen av kärandens rätt att ingå äktenskapet. Förs talan om återgång m ot båda m akarna får dömas till återgång endast om det återgångsskäl som åberopas utgör orsak till återgång enligt lagen i envar stat vars lag tillämpades vid prövningen av makarnas rätt att ingå äktenskapet. Beträffande erkännande av dom som meddelats i annan nordisk stat gäller enligt 22 § 1931 års förordning samma regler i fråga om återgång som beträffande hem- eller äktenskapsskillnad.

Dom i äktenskapsmål kan vinna erkännande här i landet också enligt lagen (1936: 79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz.

4.2¶Kommittén

Den reglering av svensk domsrätt och tillämplig lag i mål om ä k t e n s k a p s s k i l l n a d e l l e r h e m s k i l l n a d som 1904 års lag innehåller bygger på en konventionsreglering som bl. a. syftar till att beslut som meddelats i fördragsslutande stat skall vinna erkännande i övriga stater. Om beslut angående äktenskapsskillnad inte erkänns utom lands blir resultatet en s. k. haltande skilsmässa. Kommittén konstaterar att det knappast är möjligt att finna lösningar som för alla situationer garanterar att ett beslut i ett äktenskapsmål vinner erkännande överallt. Förutsättningarna för att utländska skillnadsbeslut skall erkännas växlar avsevärt i olika stater. Enligt kommitténs mening är det inte heller önskvärt att driva kraven i riktning mot universell giltighet av skillnadsdomar för långt. Viktigt är att de som har stark anknytning till Sverige skall kunna få sina äktenskapsrättsliga förhållanden ordnade här utan större omgång eller alltför stora svårigheter. Förbud mot äktenskapsskillnad kan vi knappast acceptera och även andra bestämmelser kan vara för restriktiva. Enligt kommitténs mening bör man tillgodose rimliga krav på att make med anknytning till Sverige skall kunna få talan om äktenskapsskillnad prövad h är i landet enligt svensk lag, även om domen inte alltid vinner erkännande utomlands. Genom ändringar i 1904 års lag och genom 1964 års provisoriska lagstiftning har vårt land redan tagit flera steg i den riktningen. I själva verket intar flera stater den ståndpunkten att m an under vissa förutsättningar dömer till skillnad även om beslutet inte respekteras på andra håll. D etta gäller t. ex. med olika utgångspunkter D anm ark och Norge samt Finland.

Den principiella utgångspunkten i 1904 års lag bör enligt kommittén överges och man bör söka sig fram till mera verklighetsnära regler. Detta kan ske enligt olika metoder. M an kan antingen inrikta sig på en lämplig reglering av domstolarnas kompetens att ta upp internationella mål och låta dem i själva saken döma enligt lex fori eller också ägna sig mera åt frågan, vilken lag som bör tillämpas i saken. Om svensk dom stol endast får ta upp mål i vilka parterna har nära anknytning till Sverige, kan man låta domstolen utan begränsning tillämpa enbart svensk lag i själva saken. Systemet medför dock — konsekvent genomfört — att svensk domstol kanske inte kan tillåtas ta upp äktenskapsmål i den utsträckning som är motiverad från processuell synpunkt. I sämsta fall kan make hindras att få sin talan prövad vare sig h är eller i annat land. Eller också kan det inträffa, att det land till vilket make hänvisas att föra talan inte känner äktenskapsskillnad. Låter man å andra sidan

svensk domstol pröva äktenskapsmål utan att kräva någon varaktig anknytning till vårt land, löper man risk att man där anser att den svenska domstolen inte var behörig att ta upp målet. D et ä r därför nödvändigt att jäm ka mellan och väga olika synpunkter mot varandra. Tillämpning av främmande lag är alltid förenad med svårigheter och detta gäller inte minst äktenskapsmål. D et är därför en given fördel, om man inte behöver använda främmande lag. Tyngdpunkten i en reglering på om rådet bör därför hänföras till behörighetsfrågan. D etta stämmer också med vad som gäller i Danm ark och Norge liksom i Finland. Kom m ittén diskuterar också frågan om anpassning av domsrättsreglem a till de förutsättningar för erkännande av utländsk äktenskaps- eller hemskillnad som anges i 1968 års Haagkonvention om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader. Kommittén anser emellertid att dess förslag till lag om internationellrättsliga förhållanden rörande äktenskap är ganska oberoende av om Sverige ansluter sig till den ena eller andra konventionen. Den lagstiftning som kommittén förordar kan kompletteras med bestämmelser som, om vi ansluter oss till någon konvention, skall gälla i förhållande till andra konventionsstater. Kommitténs förslag upptar först ett antal fall då s v e n s k d o m s t o l ä r b e h ö r i g att ta upp äktenskapsmål (1 §). D etta får ske 1. om båda m akarna är svenska medborgare, 2. om käranden är svensk medborgare och har eller tidigare har haft hemvist här i landet, 3. om käranden har hemvist här sedan minst två år, 4. om svaranden har hemvist här, 5. om saken rör ogiltighet av vigsel som förrättats av svensk myndighet samt 6. om i annat fall Kungl. Maj:t, när endera maken är svensk medborgare eller käranden inte kan få sin talan prövad i den stat där han är medborgare, finner skäl att talan prövas här. Beträffande t i l l ä m p l i g l a g skall enligt kommitténs förslag som huvudregel gälla, att talan om hem- eller äktenskapsskillnad prövas enligt svensk lag. N är endera parten är svensk medborgare, skall detta gälla utan undantag. D ärem ot anser kommittén att viss modifikation bör gälla i fråga om äktenskapsskillnad, när inte någondera maken är svensk medborgare eller haft m era varaktigt hemvist här. Kommittén föreslår sålunda att, om båda m akarna är utländska medborgare och inte någondera har hemvist här i landet sedan minst två år, det inte mot makes bestridande får dömas till äktenskapsskillnad, om grund till äktenskapets upplösning inte föreligger enligt makarnas eller, om m akarna är medborgare i olika stater, någondera makens nationella lag (5 § första stycket). Även i andra fall då båda m akarna är utländska medborgare torde viss hänsyn böra tas till makes nationella lag, t. ex. om mannen önskar äktenskapsskillnad och hustrun bor i ett katolskt land och där skulle betraktas som gift, även om det döms till äktenskapsskillnad här. Något ovillkorligt förbud mot äktenskapsskillnad bör dock inte gälla i detta fall. Kommittén föreslår att äktenskapsskillnad skall kunna vägras, om

grund till äktenskapsskillnad saknas enligt makes nationella lag och det med hänsyn till den makens eller gemensamma barns intressen föreligger särskilda skäl att beakta detta förhållande (5 § andra stycket).

Även om fråga om återgång sällan uppkommer, finner kommittén det lämpligt att i en allmängiltig lagstiftning om internationell äktenskapsrätt ta upp också frågor om å t e r g å n g o c h o g i l t i g h e t a v ä k t e n s k a p till behandling. M ed avseende på domsrätten synes samma regler kunna gälla för mål om återgång av äktenskap som för mål om hem- eller äktenskapsskillnad. I fråga om lagvalet uppställs samma huvudregel som för skillnadsmål, nämligen att prövningen skall ske enligt svensk lag. Fråga huruvida ett äktenskap består eller inte bör kunna prövas av svensk domstol under samma förutsättningar som äktenskapsmål i allmänhet och dessutom när saken rö r ogiltighet av vigsel som förrättats av svensk myndighet (1 § punkt 5). Någon särskild reglering av lagvalet anses inte gärna kunna meddelas beträffande sådana frågor. Såvitt angår ogiltighet som enligt främmande lag grundas på materiella omständigheter får bestämmelserna om återgång tillämpas analogiskt. I vilka fall ett äktenskap skall anses ogiltigt på grund av form fel fram går av reglerna i 1 kap.

En ny lag bör enligt kommittén även innehålla bestämmelser om e rk ä n n a n d e a v u t l ä n d s k a b e s l u t i äktenskapsmål.

E tt beslut om äktenskapsskillnad leder till att äktenskapet anses upplöst åtminstone i den stat där beslutet meddelades. Regelmässigt h ar parterna möjlighet att gifta om sig där. Ibland utgör dock det föregående äktenskapet alltjämt hinder mot nytt äktenskap. Om beslutet inte erkänns i annat land, blir resultatet en s. k. haltande skilsmässa. Vi kan i viss mån motverka därm ed förenade olägenheter genom att erkänna utländska beslut utan alltför stränga krav. Om vi erkänner beslut om äktenskapsskillnad som meddelats i främmande stat, vidgas det område inom vilket avgörandet anses giltigt. E tt nytt äktenskap som endera maken ingår h är i landet kan visserligen kom m a att betraktas som ogiltigt i en tredje stat som inte erkänner beslutet. Kommittén anser dock inte att denna risk bör vara utslagsgivande.

Kommittén anser inte att alla utländska beslut kan erkännas utan vidare. I somliga stater kan makar få äktenskapsskillnad under mycket lättvindiga former. Sådana domar bör inte erkännas i Sverige. F ö r erkännande av utländskt beslut om hem- eller äktenskapsskillnad vill kommittén som allmänt villkor uppställa, att det med hänsyn till makes medborgarskap eller hemvist eller annan anknytning förelåg skälig anledning till talans prövning i den främmande staten (7 § andra stycket). Regeln ger möjlighet att vägra erkännande av beslut, när myndighet i viss stat anlitats uteslutande därför att det är så lätt att få äktenskapsskillnad där (forum shopping). Om forum valts lojalt på grund av en rimlig anknytning till domstolslandet, skall beslutet som regel godtas.

Vilken lag som i själva saken lagts till grund för domen bör i allmänhet inte tillmätas betydelse. Om vi själva som huvudregel vill tillämpa svensk lag som lex fori i äktenskapsmål, bör vi också godta, att andra stater tilläm par sin egen lag. Skulle någon annan lag ha tillämpats på grund av domstolslandets intemationellrättsliga regler, finns inte heller anledning att reagera däremot. E tt beslut som strider m ot svensk ordre public bör dock inte erkännas.

D et finns enligt kommittén goda skäl att visa större återhållsamhet beträffande erkännande av utländska beslut om återgång eller ogiltighet av äktenskap. E tt sådant beslut kan medföra hårda rättsverkningar för make. Erkänner vi en utländsk dom som t. ex. med utgångspunkt från katolsk uppfattning förklarar att parterna aldrig ingått giltigt äktenskap, kan make stå rättslös. Avgörandet kan också stå i diametral strid mot vigsel som helt i laga ordning förrättats av svensk myndighet. D et kan bl. a. förekomma, att lagen i främmande stat uppställer krav på religiös vigsel och anser en svensk borgerlig vigsel som ogiltig. Om medborgare i sådan stat ingår äktenskap med svensk medborgare genom borgerlig vigsel här i landet, kan han, om han återvänder till hemlandet, handla som om han vore ogift och undandra sig alla förpliktelser i form av underhållsskyldighet o. 1. mot andra parten. I hans hemland anses vidare barn i förbindelsen som utomäktenskapliga. Vad nu sagts om ogiltighetsdom ar kan också i vissa fall gälla om återgångsdomar. D et är svårt att dra någon gränslinje mellan ogiltighet av materiella skäl och återgång. Kommittén anser att förutsättningarna fö r erkännande av utländska beslut rörande ogiltighet eller återgång av äktenskap bör bestämmas restriktivt. Om äktenskapet anses ogiltigt eller döms att återgå i den stat där det ingåtts, bör emellertid beslutet kunna erkännas även här. Beslut om ogiltighet eller återgång bör också kunna erkännas här, om jämförlig orsak till äktenskapets ogiltighet eller upplösning fanns enligt svensk lag (7 § första stycket). Frågan huruvida utländska beslut rörande ogiltighet eller återgång av äktenskap kan erkännas i vidare utsträckning torde enligt kommittén få överlämnas till rättstillämpningen.

Även om utländska beslut godtas enligt liberala grunder, kan det inträffa, att ett beslut om äktenskaps upplösning inte erkänns här i landet. Om endera maken eller båda i förlitan p å beslutet har gift om sig i ett land som erkänner beslutet, synes det i allmänhet rimligt att godta den uppkom na situationen och, sedan det nya äktenskapet tillkommit, anse det tidigare upplöst. D et torde dock inte vara tillrådligt att avhända sig all möjlighet till reaktion mot otillbörliga förfaranden. Kommittén föreslår därför att, när endera maken ingått nytt äktenskap sedan beslut om återgång av äktenskap eller om äktenskapsskillnad meddelats i främ mande stat, det tidigare äktenskapet skall anses upplöst genom beslutet, om inte andra maken visar att den omgifte förfarit uppenbart otillbörligt mot honom (8 §).

N är de i förslaget angivna förutsättningarna för erkännande av skillnadsbeslut eller beslut om ogiltighet eller återgång av äktenskap föreligger, bör beslutet enligt kommitténs mening i allmänhet kunna erkännas här i landet utan särskild stadfästelse. Ibland kan det emellertid vara tveksamt om beslutet bör erkännas eller inte. Möjlighet bör därför föreligga att hos domstol, lämpligen såsom f. n. Svea hovrätt, erhålla prövning huruvida ett visst beslut skall gälla här i landet (9 §).

Fråga om verkan av utländskt beslut i äktenskapsmål uppkommer oftast n är någon som vunnit äktenskapsskillnad i främmande stat vill ingå nytt äktenskap här. I många fall bör det då vara tillräckligt att frågan prövas av pastorsämbetet i samband med hindersprövningen. Om äktenskapsskillnaden har meddelats i stat där båda m akarna var medborgare bör beslutet liksom f. n. kunna läggas till grund för omgifte här utan föregående prövning av Svea hovrätt (10 § första stycket). Även i andra fall bör ett beslut kunna godtas utan vidare om det h ar meddelats i stat för vars rättsordning vi hyser förtroende. Kommittén föreslår därför att Kungl. M aj:t skall kunna förordna att beslut om äktenskapsskillnad som meddelats i viss främ m ande stat får tillämpas utan föregående prövning av Svea hovrätt även om m akarna inte var medborgare i den staten (10 § andra stycket).

De föreslagna bestämmelserna om erkännande av utländska beslut innehåller i likhet med lagförslaget i övrigt inga bestämmelser som förutsätter konvention med andra stater. Om Sverige ansluter sig till 1968 års Haagkonvention eller den av CIEC upprättade konventionen om erkännande av beslut rörande äktenskapsbandet, skulle detta enligt kommitténs mening inte medföra förpliktelser att erkänna utländska skillnadsbeslut i nämnvärt större omfattning än som följer redan av kommitténs förslag.

4.3¶Remissyttrandena

Kommitténs förslag till regler om s v e n s k d o m s t o l s b e h ö r i g h e t att ta upp äktenskapsmål godtas i huvudsak av de flesta remissinstanserna. Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister framhåller, att förslagets långtgående möjligheter att uppta äktenskapsmål med internationell anknytning vid svensk domstol kommer att tillgodose ett länge känt och alltmera accentuerat behov. Föreningen finner liksom Sveriges advokatsamfund de föreslagna reglerna lämpliga och praktiska. Stockholms barnavårdsnämnd tillstyrker förslaget och anför bl. a. att detta kan väntas få stor betydelse för svenskar som önskar upplösa äktenskap med utlänningar och i samband härm ed återvänt till hemlandet. Med hittillsvarande ordning har, i de fall m akarna har barn, den gemensamma vårdnaden kommit att kvarstå avsevärd tid. Detta har inte sällan medfört stor osäkerhet för parterna, ofta till förfång för barnet bl. a.

med hänsyn till risken för hastiga och uppslitande omflyttningar. I dessa fall kan en snabb dom med reglering av bl. a. vårdnaden få betydelse.

Hovrätten fö r Västra Sverige påpekar emellertid att en nackdel med de föreslagna bestämmelserna, som i betydande utsträckning bygger på domicilprincipen, är att det kan befaras att främmande stater som tillläm par nationalitetsprincipen blir obenägna att erkänna dom ar som grundas på domicilprincipen. Kommitténs förslag innebär att talan i äktenskapsmål får upptas till prövning under angivna förutsättningar även om dom i målet inte skulle erkännas i partens hemland. De föreslagna reglerna bygger på de riktlinjer som har dragits upp vid Haagkonferensen 1968. I den mån dessa vinner anslutning i utlandet försvinner näm nda nackdel och förslaget måste anses vara en förändring i rätt riktning.

I fråga om de enskilda punkterna i förslaget framställs erinringar i skilda hänseenden.

M ot utformningen av punkt 2 anför både Svea hovrätt och hovrätten fö r Västra Sverige betänkligheter. D et ifrågasätts om svensk medborgare som saknar hemvist i Sverige bör ha rätt att väcka talan h är enbart av den anledningen att han någon gång — kanske för mycket länge sedan — haft hemvist här. Viss närm are anknytning till Sverige bör krävas. H ärvid kan den i 1968 års Haagkonvention art. 2 punkt 4 b angivna förutsättningen för talerätt tjäna till ledning, nämligen att vederbörande haft hemvist i landet under en sammanhängande period av ett år som åtminstone delvis inföll under de två sista åren innan talan väcktes. Svea hovrätt påpekar att — om sådan anknytning krävs — en svensk medborgare härigenom kan komma att få sin rätt till talan i äktenskapsmål begränsad gentemot vad som nu gäller; om det är mannen i äktenskapet som är svensk medborgare skall ju båda m akarna enligt 7 kap. 2 § första stycket 1904 års lag anses som svenska medborgare, och talan får då alltid upptas vid svensk domstol, oavsett var m akarna h ar sitt hemvist. Denna begränsning i talerätten jäm fört med gällande rätt kan man dock enligt hovrättens mening godta.

I fråga om bestämmelsen i punkt 3 fram håller Svea hovrätt att antalet ansökningar enligt 1 § första stycket d) 1964 års lag om Kungl. Maj:ts medgivande till svensk domstols prövning av äktenskapsmål har ökat sedan lagens tillkomst och att behov uppenbarligen föreligger av en regel som generellt medger rätt till talan i sådana fall som avses där. Även i övrigt föreligger enligt hovrättens mening starka skäl fö r att utländsk medborgare med nära anknytning till Sverige skall kunna få talan i äktenskapsmål prövad vid svensk domstol. Krav på kvalificerat hemvist bör uppställas. M ed hänsyn till att den av kommittén föreslagna tvåårsregeln, i likhet med övriga fall då kvalificerat hemvist krävs, torde ha uppställts för att åstadkomma ett bevisdatum för att ett verkligt stadigvarande hemvist skall anses föreligga, och då det är en fördel att inte

olika krav i fråga om varaktigheten skall gälla i olika sammanhang, finner hovrätten inte anledning att m otsätta sig kravet på två års kvalifikation i detta fall.

Enligt Svea hovrätt synes det inte omotiverat med en regel som tillerkänner den som h ar hemvist i Sverige och tidigare har varit svensk medborgare talerätt h är även om hemvistperioden inte varat två år. Viss motsvarighet till en sådan regel finns i dansk och norsk rätt, som medger talerätt, om käranden h ar hemvist i Danm ark resp. Norge, oberoende av hur länge hemvistperioden varat, och han dessutom tidigare haft hemvist i landet. Kravet på två års hemvist som bevisdatum för att hemvist över huvud taget föreligger fram träder inte lika starkt i detta fall som när det är fråga om utlänningar vilka aldrig har varit svenska medborgare. Enligt vad kommittén anför i anslutning till den föreslagna regeln i 5 kap. 2 § kan hemvist i regel presumeras föreligga när en svensk medborgare bosätter sig h är efter att ha vistats utomlands. D etsamma torde i viss m ån gälla beträffande den som tidigare h ar varit svensk medborgare. Det skulle enligt hovrätten kunna övervägas att införa en bestämmelse av innehåll, att äktenskapsmål får tas upp av svensk domstol om käranden h ar varit svensk medborgare och har hemvist här i landet.

Svea hovrätt påpekar vidare, att enligt 1968 års Haagkonvention dom på äktenskapsskillnad eller hemskillnad skall erkännas, om käranden vid talans väckande hade hemvist i domstolsstaten, oavsett hur länge detta varat, och dessutom m akarna h aft sitt sista gemensamma hemvist där, samt att en liknande regel finns i den internordiska lagstiftningen. Hovrätten ifrågasätter om inte en sådan bestämmelse bör införas även i den lagstiftning som nu föreslås.

Statens invandrarverk ifrågasätter om det finns tillräckliga skäl för att ställa krav på viss tids vistelse h är för käranden men inte för svaranden. I och för sig borde de regler om hänsynstagande till makes nationella lag som föreslås i 3 kap. 5 § räcka som skydd. Verket påpekar också att 1968 års Haagkonvention kräver endast ett års hemvist för käranden.

I anslutning till punkt 4 i förslaget fram håller Svea hovrätt att det kan tänkas fall då det föreligger behov av en regel om svensk domsrätt när svaranden är svensk medborgare utan att ha hemvist här. Om käranden har hemvist i Sverige men hemvistperioden inte varat två år kan det ofta stå i överensstämmelse med båda makarnas intressen att målet prövas här, eftersom detta är mest praktiskt för käranden och det för svaranden kan vara av värde att reglerna i hans hemland tillämpas. D et skulle enligt hovrättens mening inte ens från kommitténs utgångspunkt kunna resas invändningar mot att medge svensk dom srätt i fall då svaranden är svensk medborgare och medger att kärandens talan prövas i Sverige.

M ot den av kommittén föreslagna regleringen av frågan om t i l l l ä m p l i g 1 a g i äktenskapsmål som tas upp av svensk domstol fram ­

ställs inte någon erinran. Svea hovrätt diskuterar emellertid om den föreslagna regleringen medför risk för haltande skilsmässor. Bestämmelsen att svensk lag skall tillämpas kan visserligen förefalla tilltalande på grund av sin enkelhet, men just på grund därav kan den också bli alltför onyanserad vid rättstillämpningen. I viss mån har kommittén infört korrektiv härem ot genom bestämmelserna i 3 kap. 4 och 5 §§. Hovrätten finner förenklingen i vissa stycken endast skenbar. Eftersom de svenska skillnadsreglerna, som mestadels blir avgörande för saken, är förhållandevis liberala, finner hovrätten emellertid inte skäl att m otsätta sig förslagets utform ning på denna punkt. M an torde dock böra observera att vissa skilsmässor som utverkas enligt dessa regler inte torde komma att erkännas i det land där m akarna vistas.

Också den reglering kommittén föreslår i fråga om e r k ä n n a n d e a v u t l ä n d s k a b e s l u t i äktenskapsmål mottas i huvudsak positivt av remissinstanserna. Svea hovrätt uttalar, att de erfarenheter hovrätten har av ärenden angående stadfästelse av utländsk skillnadsdom visar, att den nuvarande regleringen är otillfredsställande. Ärendena m edför vanligen ett tidsödande arbete både för domstolen och för sökanden, även i fall där stadfästelse slutligen måste vägras. D et är därför angeläget att åstadkomma lättnader i detta hänseende. Kommitténs förslag tillgodoser detta krav.

CFU finner det vara en nackdel att förslaget saknar motsvarighet till 7 kap. 2 § första stycket 1904 års lag, enligt vilken bestämmelse makar som tillhör skilda stater i vissa fall skall behandlas som medborgare i samma stat. D etta medför att prövning av Svea hovrätt kommer att fordras i fråga om en del utländska skillnadsbeslut som nu utan vidare kan läggas till grund fö r hindersprövning här.

Liknande tankegångar kommer till uttryck i yttrandet från kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift. H an anser förslaget svårbedömt, eftersom man inte kan förutse vad ett förordnande av Kungl. M ajit enligt 10 § andra stycket kan kom m a att innebära. H an ifrågasätter dock om den inskränkning som h ar gjorts i förhållande till nuvarande bestämmelser är nödvändig. D et bör med beaktande av nuvarande jämlikhetssträvanden övervägas, om m an inte i lagen skulle kunna föreskriva att beslut om äktenskapsskillnad som har meddelats av myndighet i främmande stat, där båda eller endera av m akarna var medborgare, får tillämpas utan föregående prövning enligt 9 §.

Hovrätten fö r Västra Sverige fram håller att bestämmelsen i 10 § andra stycket förefaller praktisk men att dess tillämpning på vissa håll m åhända kan uppfattas som diskriminerande.

Av yttrandet från kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift fram går att förslaget att ett tidigare äktenskap skall kunna anses upplöst genom beslut om återgång eller äktenskapsskillnad i främ m ande stat, när endera maken efter beslutet ingått nytt äktenskap, mottas positivt

av folkbokföringsmyndigheterna. I praktiken har dessa myndigheter m ed stöd bl. a. av uttalanden i kom m entarer till nuvarande lagstiftning försökt tillämpa motsvarande regel. D et betraktas som en väsentlig förbättring att frågan om godkännande av äktenskapsskillnad görs direkt avhängig av om endera parten ingått giltigt nytt äktenskap.

5 1968 års Haagkonvention

5.1¶Konventionens innehåll

Haagkonferensen för internationell privaträtt antog år 1968 förslag till konvention om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader. Konventionen har ännu inte trä tt i kraft. Den h ar hittills undertecknats av Storbritannien, D anm ark och Norge. Enligt art. 1 är konventionen tillämplig i fråga om erkännande i fördragsslutande stat av äktenskapsskillnader och hemskillnader som vunnits i annan fördragsslutande stat efter domstolsförfarande eller annat i sistnämnda stat officiellt erkänt förfarande och som h ar laga verkan där. Även administrativa beslut skall sålunda erkännas. I princip torde konventionen däremot inte om fatta t. ex. mannens förskjutande av hustrun enligt muhammedansk rätt, men troligen finns åtskilliga mellanform er beträffande vilka det är osäkert om de faller under konventionen eller ej. Enligt art. 11 får stat, som enligt konventionen är skyldig att erkänna beslut om äktenskapsskillnad, inte vägra någondera maken att ingå nytt äktenskap på den grunden att lagen i annan stat inte erkänner äktenskapsskillnad. Konventionen avser inte avgöranden som rör skuldfrågor och inte heller åtgärder eller ålägganden som beträffande följdfrågor föreskrivits i samband m ed beslut om äktenskapsskillnad eller hemskillnad, såsom betalningsålägganden eller beslut rörande vårdnaden om barnen (art. 1 andra stycket). Konventionen m edför sålunda inte förpliktelse att erkänna eller i förekommande fall verkställa sådana beslut. V ad som erkänns är i fråga om äktenskapsskillnad dess verkan m ed avseende på makarnas status. Vilka rättsverkningar erkännande av hemskillnad m edför är svårare att säga. Den frågan torde få prövas enligt de allmänna internationellprivaträttsliga reglerna i fördragsslutande stat där erkännande begärs. De grundläggande bestämmelserna om vilka äktenskapsskillnader och hemskillnader som skall erkännas upptas i art. 2 och 3. D e ta r enbart hänsyn till var äktenskapsskillnaden eller hemskillnaden vunnits. F rå gan vilken lag som tillämpats blir av betydelse endast med avseende på vissa undantagsregler och reservationsmöjligheter som upptas i fortsättningen av konventionen. F ö r att annan fördragsslutande stat skall vara skyldig att erkänna äktenskapsskillnad eller hemskillnad förutsätts att m akarna eller endera

f

haft viss anknytning till den stat där beslutet meddelats. Bestämmelser härom ges i art. 2 under fem punkter. Dessa anknyter till svarandens hemvist (1), kärandens hemvist (2), makarnas gemensamma m edborgarskap (3) samt kärandens medborgarskap (4 och 5). M edan äktenskapsskillnad eller hemskillnad skall erkännas, om vid den tidpunkt då talan väcktes svaranden hade hemvist eller båda m akarna var medborgare i den stat där skillnaden vanns (”ursprungsstaten”), utan att några ytterligare anknytningsfakta krävs, uppställs i övriga fall — när fråga är om kärandens anknytning till den stat där skillnaden vanns — vissa kvalifikationer. Om käranden hade hemvist i den stat där skillnad vanns, fordras därutöver, att detta hemvist varat minst ett år omedelbart innan talan väcktes eller att m akarna haft sitt sista gemensamma hemvist där. N är erkännande begärs på grund av att käranden var medborgare i den stat där skillnad vanns, krävs att han också hade hemvist där eller tidigare haft hemvist där under en sammanhängande period av ett år som åtminstone delvis inföll under de två sista åren innan talan väcktes. Slutligen föreskrivs enbart i fråga om äktenskapsskillnad, att sådan skall erkännas om den vunnits i stat där käranden var medborgare, under ytterligare förutsättning dels att käranden befann sig i den staten när talan väcktes, dels att m akarna haft sitt sista gemensamma hemvist i en stat vars lag inte medgav äktenskapsskillnad när talan väcktes. D et är sålunda här fråga om äktenskapsskillnad som vunnits enligt ett slags nödkompetens. Den lokala anknytning som upptas i art. 2 är ”résidence habituelle” . Det översätts h är m ed ”hemvist”. Enligt art. 3 jämställs ”domicile” — här översatt ”domicil” — m ed résidence habituelle. N är behörighet i frågor rörande äktenskapsskillnad eller hemskillnad i ursprungsstaten kan grundas på domicil, skall uttrycket résidence habituelle i art. 2 anses inbegripa domicil i den mening vari detta begrepp används i sagda stat. Begreppet domicil skall sålunda tolkas enligt lagen i den stat där skillnad vanns. U ndantag görs beträffande hustruns domicil, när detta enligt lag är beroende av mannens domicil. I art. 4 och 5 anges vissa kompletterande grunder för erkännande. Den första avser det fallet att genkäromål förekommit. D å skall äktenskapsskillnad eller hemskillnad som följt på huvudkäromålet eller på genkäromålet erkännas, om villkoren i art. 2 eller 3 är uppfyllda för någotdera. Om sålunda t. ex. endera maken hade hemvist i den stat där skillnaden vanns, skall skillnaden erkännas, oavsett om han var svarande i fråga om huvudkäromålet eller genkäromålet. Enligt art. 5 gäller, att om hemskillnad som uppfyller bestämmelserna i konventionen h a r lett till äktenskapsskillnad i ursprungsstaten, får erkännande av äktenskapsskillnad inte vägras enbart på den grunden att villkoren i art. 2 eller 3 inte längre var uppfyllda n är talan om äktenskapsskillnad väcktes.

A rt. 6 innehåller vissa preciseringar beträffande innebörden av den förpliktelse att erkänna utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader som följer av föregående artiklar. Enligt första stycket skall m yndigheterna i den stat där erkännande begärs vara bundna av de konstateranden av faktiska förhållanden på vilka behörighet grundats, under förutsättning att svaranden inställt sig under förfarandet. I andra stycket anges uttryckligen, att erkännande inte får vägras p å grund av att den interna lagen i den stat d är erkännande begärs inte skulle medge äktenskapsskillnad eller hemskillnad av samma orsaker eller på grund av att annan lag tillämpats än den som skolat tillämpas enligt de internationellrättsliga reglerna i den stat där erkännande begärs. Vad som h är sägs torde i och för sig följa av föregående bestämmelser i konventionen. Enligt tredje stycket får myndigheterna i den stat där erkännande begärs inte underkasta beslutet någon saklig prövning, frånsett vad som krävs för tillämpning av övriga bestämmelser i konventionen.

Art. 7— 9 anger vissa fall då fördragsslutande stat direkt på grund av konventionen äger vägra att erkänna en äktenskapsskillnad eller hemskillnad som i och för sig uppfyller villkoren för erkännande i föregående artiklar. I andra fall, som fram går av art. 19— 21, kan fördragsslutande stat vägra erkännande endast under förutsättning att den vid tillträde till konventionen genom reservation förbehållit sig rätt därtill.

D et enda fall då, frånsett ordre public-klausulen, erkännande direkt enligt konventionen kan vägras av materiella skäl fram går av art. 7. Enligt denna kan fördragsslutande stat vägra att erkänna äktenskapsskillnad mellan m akar som, n är äktenskapsskillnaden vanns, båda var medborgare enbart i stater vilkas lag inte medgav äktenskapsskillnad. Bestämmelsen är tillämplig även om m akarna är m edborgare i olika stater, under förutsättning att ingendera av staterna känner äktenskapsskillnad. Ä r någondera maken dessutom medborgare i annan stat vars lag tillåter äktenskapsskillnad, är bestämmelsen inte tillämplig. Den m edför endast rätt, inte skyldighet att vägra erkännande i det angivna fallet. Bestämmelsen kan väntas bli använd i stater som strängt tillämpar nationalitetsprincipen, åtminstone om båda m akarna är medborgare i samma stat.

Erkännande kan vägras också av processuella skäl, såsom fram går av art. 8 (tredskodom o. 1.) och 9 (res judicata o. 1.). Enligt art. 8 kan erkännande av äktenskapsskillnad eller hemskillnad vägras, om det, i betraktande av alla omständigheter, inte kan anses att ändamålsenliga åtgärder vidtagits för att svaranden skulle få kännedom om att äktenskapsskillnad eller hemskillnad begärts eller om svaranden inte h ar fått tillfredsställande möjligheter att föra sin talan. Enligt art. 9 kan fördragsslutande stat vägra att erkänna en äktenskapsskillnad eller hemskillnad, om den är oförenlig med tidigare beslut varigenom makarnas äktenskapliga statm bestämts och som antingen meddelats i den stat där erkännande 5 Riksdagen 1973.1 sami. Nr 158

begärs eller också erkänts eller uppfyller villkoren för erkännande i samma stat. F ö r att erkännande skall kunna vägras torde förutsättas, att det andra beslutet meddelats tidigare än det beslut som begärs erkänt, oavsett när talan väckts. Det är tillräckligt, att förutsättningar föreligger att erkänna det tidigare beslutet, även om detta ännu inte blivit stadfäst när så erfordras. Artikeln är inte tillämplig, om det tidigare beslutet behandlar makarnas äktenskap som en prejudiciell fråga, utan själva saken skall angå makarnas äktenskapliga status, inbegripet frågan om de är hemskilda. Även ett beslut varigenom talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad ogillats kan medföra, att erkännande vägras i fråga om senare beslut varigenom äktenskapsskillnad eller hemskillnad beviljats, om samma omständigheter förelegat till bedömande.

Med nyssnämnda bestämmelse bör jäm föras art. 12, som handlar om litispendens. Enligt denna kan talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad förklaras vilande i fördragsslutande stat, om talan angående någondera makens äktenskapliga status är anhängig i annan fördragsslutande stat. Bestämmelsen, som i och för sig inte har något nödvändigt samband med en konvention om erkännande av utländska avgöranden, anvisar en möjlighet att undgå motstridande avgöranden. Den är mycket vidsträckt, eftersom det inte krävs att fråga är om samma sak eller ens om samma parter. Den talan som förs i den främmande staten kan t. ex. angå giltigheten av ett tidigare äktenskap mellan ena maken och en tredje person.

Sedvanlig ordre public-klausul upptas i art. 10 och innehåller, att fördragsslutande stat kan vägra att erkänna äktenskapsskillnad eller hemskillnad, om sådant erkännande skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för dess rättsordning.

Art. 13— 16 innehåller ett flertal bestämmelser om stater med flera rättssystem. Bl. a. skall hänvisning till domicil eller hemvist i ursprungsstaten avse domicil eller hemvist i det område där äktenskapsskillnad eller hemskillnad vunnits (art. 13 punkt 3), medan hänvisningarna i art. 2 till makarnas eller kärandens medborgarskap skall avse medborgarskap i stat som om fattar det område där äktenskapsskillnad eller hemskillnad vunnits, oavsett makarnas hemvist (art. 14).

Av art. 17 och 18 framgår, att konventionen inte är exklusiv. F ö rdragsslutande stat får tillämpa rättsregler, enligt vilka äktenskapsskillnader och hemskillnader i annan stat erkänns i vidare omfattning (art. 17). Konventionen innebär inte inskränkning i tillämpningen av andra konventioner med bestämmelser i samma ämne, till vilka fördragsslutande stat redan är eller blir ansluten (art. 18). Såvitt angår redan slutna konventioner torde dessa få iakttas oavsett om de föreskriver erkännande i vidare eller snävare utsträckning. Beträffande konventioner som kan komma att ingås framdeles förklaras däremot i konventionen, att de

fördragsslutande staterna bör tillse a tt de inte sluter konventioner i ämnet som är oförenliga med reglerna i förevarande konvention, utan att särskilda skäl föreligger på grund av regionala eller andra föreningsband. D ärjäm te förbinder sig de fördragsslutande staterna att i överensstämmelse med förevarande konvention erkänna äktenskapsskillnader och hemskillnader som vunnits i fördragsslutande stater, vilka inte är anslutna till de särskilda konventionerna. Bestämmelserna innebär bl. a., att de nordiska staterna är oförhindrade att ändra den nordiska äktenskapskonventionens bestämmelser i ämnet, åtminstone så länge den liksom f. n. begränsas att avse skillnader som vunnits i nordiskt land.

Konventionen medger i art. 19—21, att fördragsslutande stat vid sitt tillträde till konventionen förbehåller sig rätt att vägra erkännande i vissa fall n ä r äktenskapsskillnad eller hemskillnad annars skall erkännas enligt konventionen. Fördragsslutande stat kan sålunda enligt art. 19 punkt 1 förbehålla sig att inte erkänna äktenskapsskillnad eller hemskillnad m ellan m akar som, n är den vanns, båda var medborgare enbart i den staten, om annan lag tillämpats än den lag som anges av samma stats internationella privaträtt och det lett till annat resultat än om sistnäm nda lag iakttagits. D enna bestämmelse ger sålunda bl. a. fördragsslutande stat som tilläm par nationalitetsprincipen möjlighet att, efter u ttryckligt förbehåll, vägra erkänna skillnad mellan två medborgare i samm a stat som dessa inte kan erhålla enligt statens egen lag.

A rt. 7, som ger fördragsslutande stat rätt att — utan särskild reservation — vägra erkänna äktenskapsskillnad mellan m akar som båda var medborgare enbart i stater vilkas lag inte medgav äktenskapsskillnad, suppleras av tre olika reservationsmöjligheter. Den viktigaste synes vara den som upptas i art. 20. Fördragsslutande stat, vars lag inte medger äktenskapsskillnad, kan förbehålla sig att inte erkänna äktenskapsskillnad, om en av makarna, när den vanns, var medborgare i stat vars lag inte medgav äktenskapsskillnad. Bestämmelsen kan bl. a. användas av stat, vars lag inte medger äktenskapsskillnad, för att vägra erkänna en utomlands meddelad äktenskapsskillnad, så snart en av m akarna var medborgare i den staten. V idare kan fördragsslutande stat enligt art. 19 punkt 2 förbehålla sig att inte erkänna äktenskapsskillnad mellan m akar som, när den vanns, båda hade hemvist i stater som inte medgav äktenskapsskillnad m en får i så fall inte vägra erkännande med tillämpning av art. 7 (dvs. de fördragsslutande staterna får i detta hänseende välja mellan nationalitetsprincipen och domicilprincipen). Fördragsslutande stat, vars lag inte medger hemskillnad, kan enligt art. 21 förbehålla sig att inte erkänna hemskillnad om en av makarna, när den vanns, var medborgare i fördragsslutande stat vars lag inte medgav hemskillnad.

A rt. 22— 24 innehåller vissa bestämmelser om konventionens tillämp­

lighet. Fördragsslutande stat kan enligt art. 22 n är som helst förklara, att vissa grupper av personer som är medborgare i den staten likväl inte behöver räknas som dess medborgare vid tillämpning av konventionen. Bestämmelsen torde kunna få betydelse när det gäller att bedöma, om en person som är ”British subject” skall vid tillämpning av konventionen anses som medborgare i fördragsslutande stat. Fördragsslutande stat som har två eller flera rättssystem beträffande äktenskapsskillnad eller hemskillnad kan enligt art. 23 i samband med undertecknande, ratifikation eller anslutning förklara, att konventionen skall gälla samtliga dessa rättssystem eller endast ett eller flera av dem, och kan när som helst ändra denna förklaring genom att avge en ny förklaring. Annan fördragsslutande stat kan vägra att erkänna äktenskapsskillnad eller hemskillnad, om konventionen, när erkännande begärs, inte är tilllämplig på det rättssystem enligt vilket äktenskapsskillnaden eller hemskillnaden vunnits. Bestämmelsen avser att möjliggöra för bl. a. USA att ratificera konventionen. Eftersom varje delstat i USA har sin egen rättsordning på förevarande område skulle USA inte kunna ansluta sig till konventionen, om det inte fanns möjlighet att begränsa dess verkan till delstater som är beredda att godta konventionens bestämmelser. Konventionen är enligt art. 24 tillämplig oavsett n är äktenskapsskillnad eller hemskillnad vunnits. Fördragsslutande stat kan likväl genom reservation förbehålla sig att inte tillämpa konventionen beträffande äktenskapsskillnad eller hemskillnad som vunnits innan konventionen trätt i kraft för den staten.

Art. 25— 31 innehåller slutbestämmelser. Beträffande dessa hänvisas till konventionstexten. H är skall endast art. 26 och 28 framhållas. K onventionen är öppen för undertecknande av de stater som var företrädda vid Haagkonferensens elfte session (art. 26). M an får sålunda i fråga om varje stat som var företrädd vid den elfte sessionen räkna med möjligheten att den ratificerar konventionen och att äktenskapsskillnad eller hemskillnad som vunnits där skall erkännas under övriga förutsättningar som anges i konventionen. Som fram går av art. 28 har därjäm te det stora flertalet av världens stater möjlighet att ansluta sig till konventionen. I förhållandet mellan den anslutande staten och annan fördragsslutande stat gäller dock anslutningen endast om sistnämnda stat förklarat sig godkänna anslutningen.

5.2¶Kommittén

Kom m ittén har i sitt betänkande gjort en preliminär bedömning av frågan om Sverige bör ratificera Haagkonventionen. Kommittén anser det fullt rimligt, att utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader erkänns i de fall som Haagkonventionen anger, och framhåller att den reglering som kommittén föreslår för icke-konventionsfall i själva ver­

ket torde vara minst lika liberal. Enligt kommittén kan en svensk anslutning till konventionen — frånsett förhållandet till andra konventioner — endast innebära fördelar, även om det är ovisst hur stora de blir. Vad angår förhållandet till andra konventioner påpekar kommittén att Haagkonventionen inte inverkar på nordiska äktenskapskonventionen. Kommittén erinrar också om CIEC-konventionen om erkännande av beslut rörande äktenskapsbandet och diskuterar frågan om svensk anslutning till denna konvention. Enligt kommitténs mening är dock anslutning till Haagkonventionen att föredra fö r Sveriges vidkommande, såväl med tanke på innehållet i resp. konvention som därför att vi deltar i Haagkonferensen och i den utsträckning som är oss möjlig bör acceptera dess arbetsresultat. Kommittén anser emellertid att m öjligheten att ansluta sig till både Haagkonventionen och CIEC-konventionen bör undersökas.

Kommittén kommer för sin del till slutsatsen att Sverige bör ratificera Haagkonventionen, om det inte vid överläggningar med övriga nordiska stater fram kom m er något som talar i m otsatt riktning.

5.3 Remissyttrandena

Frågan om svensk anslutning till Haagkonventionen h ar inte berörts av någon remissinstans.

6 Statslösa personer och politiska flyktingar

6.1¶Gällande rätt

V år internationellrättsliga lagstiftning på familjerättens område innehåller — frånsett 1964 års lag om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall — inte några särskilda bestämmelser om statslösa personer och politiska flyktingar. I nyssnämnda lag föreskrivs att talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad alltid får tas upp här, om endera maken är statslös och sedan minst ett år har hemvist i Sverige eller politisk flykting och sedan minst två år har hemvist här.

S t a t s l ö s a personers personalstatut bör enligt den härskande meningen hos oss bestämmas på grundval av deras hemvist. Denna mening synes vara allmänt om fattad även i främmande länder som tillämpar nationalitetsprincipen. D en h ar hos oss också kommit till uttryck i rättspraxis, se N JA 1914 s. 305 och 1939 s. 96, som båda rörde arvsrätt. På ett annat område har motsvarande grundsats kom m it till uttryck i den med stöd av lagen (1969: 644) om vissa rättigheter för statslösa personer och politiska flyktingar utfärdade kungörelsen (1969: 645) om vissa rättigheter för statslösa personer och politiska flyktingar. I de avseenden som behandlas där skall statslös person vara likställd m ed svensk

medborgare, om han stadigvarande vistas här i landet, och i annat fall med medborgare i den stat där han stadigvarande vistas.

Enligt Förenta nationernas konvention den 28 september 1954 angående statslösa personers rättsliga ställning avses med statslös person den som inte av någon stat med tillämpning av dess lagstiftning anses som dess medborgare. Konventionen om fattar sålunda endast statslösa de jure. Enligt art. 12 mom. 1 i konventionen skall en statslös persons personrättsliga ställning bestämmas av lagen i det land där han har sitt hemvist eller, om han saknar hemvist, av lagen i det land där han har sin vistelseort. Enligt art. 12 mom. 2 skall rättigheter som en statslös person tidigare förvärvat och som härflyter från hans personrättsliga ställning — i främ sta rum m et sådana rättigheter som uppkommer genom äktenskap — erkännas av fördragsslutande stat, dock med möjlighet att i förekommande fall göra förbehåll om fullgörande av formaliteter föreskrivna i statens lag. D et sagda gäller dock endast i fråga om rättighet av ett slag som skulle ha erkänts av statens lag om vederbörande inte hade blivit statslös.

Sverige ratificerade konventionen år 1965 och gjorde därvid förbehåll mot art. 12 mom. 1. D ärem ot har något förbehåll inte gjorts mot art. 12 mom. 2.

Antalet statslösa personer i Sverige uppgick år 1950 till 15 699, år 1960 till 3 911 och år 1970 till 3 440.

P o l i t i s k a f l y k t i n g a r har tidigare ibland från vissa synpunkter karakteriserats på det sättet att de sagts inte åtnjuta sitt hemlands beskydd, så t. ex. i den num era upphävda lagen (1938: 322) angående rätt för Konungen att m eddela förordnande om vissa förm åner åt statslösa m. fl. U ttrycket återkommer också i ett par äktenskapsmål från åren 1948 och 1949 rörande baltiska flyktningar (NJA 1948 s. 805 och 1949 s. 82). I nu gällande utlänningslag (1954: 193) har emellertid i 2 § införts en uttrycklig definition av begreppet politisk flykting, vilken u tformats i anslutning till Genévekonventionen den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning. Som politisk flykting anses enligt utlänningslagen utlänning som i sitt hemland löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse. M ed politisk förföljelse förstås att någon på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden u tsätts för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet, eller att på grund av politiskt brott allvarligt straff åläggs honom.

Det bör h är anmärkas att utlänningsutredningen i sitt slutbetänkande (SOU 1972: 84) föreslagit att utlänningslagens regler om politiska flyktingar anpassas närm are till motsvarande bestämmelser i flyktingkonventionen samt att en annan grupp av skyddsbehövande utlänningar avgränsas och ges ett efter deras behov avpassat skydd Denna grupp

avses omfatta bl. a. dem som nu är att anse som politiska flyktingar enligt svensk lag men inte enligt konventionen.

Genévekonventionen om fattar dem som varit att anse som flyktingar enligt vissa äldre överenskommelser samt dem som blivit flyktingar till följd av händelser som inträffat före den 1 januari 1951. Konventionen upptar i art. 12 bestämmelser om flyktingars personrättsliga ställning, vilka motsvarar dem som finns i 1954 års konvention om statslösa personer. Enligt art. 12 mom. 1 skall sålunda en flyktings personrättsliga ställning bestämmas av lagen i det land där han har sitt hemvist eller, om han saknar hemvist, av lagen i det land där han har sin vistelseort. Art. 12 mom. 2 motsvarar den förut återgivna art. 12 mom. 2 i konventionen om statslösa personer. Principerna i flyktingkonventionen har godtagits på åtskilliga håll utomlands, t. ex. i Förbundsrepubliken Tyskland, som eljest håller fast vid nationalitetsprincipen.

Genom protokoll den 31 januari 1967 angående flyktingars rättsliga ställning har ett stort antal stater, däribland Sverige, överenskommit att tillämpa konventionen utan begränsningen att vederbörande skall ha blivit flykting till följd av händelse som inträffat före den 1 januari 1951.

Sverige har vid ratifikation av flyktingkonventionen år 1954 gjort reservation mot art. 12 mom. 1 av innebörd, att konventionen inte skall föranleda ändring av den gällande svenska internationella privaträtten, i den mån denna stadgar att en flyktings personrättsliga ställning skall bestämmas av hans hemlands lag. Därem ot gjordes inte någon reservation mot art. 12 mom. 2.

A ntalet politiska flyktingar i Sverige kan inte anges p å samma sätt som när det gäller statslösa personer. M an torde dock kunna räkna med att det finns åtskilliga tusental personer som kan betraktas som politiska flyktingar.

6.2 Kommittén

Kommittén anser att en ny lag om internationellrättsliga förhållanden på äktenskapsrättens område inte bör sakna bestämmelser om statslösa personer och politiska flyktingar. Regler härom har tagits upp i kap. 4 i kommitténs lagförslag.

De s t a t s l ö s a personerna i Sverige utgör f .n . en ganska liten grupp. På längre sikt får m an dock enligt kommittén räkna med att vårt land åter kan bli tillflyktsort för ett större antal flyktingar som berövats sitt medborgarskap.

Det synes inte kunna komma i fråga att i en ny internationellprivaträttslig lagstiftning välja andra anknytningsfakta än hemvist eller vistelse, när det gäller att i fråga om statslösas personrättsliga ställning tillläm pa regler vilka använder medborgarskapet som anknytningsfaktum.

Även för det fallet att den statslöse inte har hemvist i internationellrättslig mening någonstans bör vi enligt kommittén acceptera FN-konventionens grundsatser, dvs. låta den okvalificerade vistelsen fälla utslaget. Kommittén föreslår därför att det i lagen föreskrivs att statslös person vid tillämpning av lagen skall jämställas med medborgare i det land där han har hemvist eller, om han saknar hemvist, där han har sin vistelseort.

Vad beträffar p o l i t i s k a f l y k t i n g a r är det enligt kommittén tydligt, att de ofta har förlorat samhörigheten med hemlandet. Det finns därför starka skäl att behandla deras personliga angelägenheter på i huvudsak samma sätt som i fråga om statslösa. D et kan dock när det gäller politiska flyktingar vara motiverat att fordra att anknytningen till vistelselandet har blivit relativt fast innan det landets lag tillämpas. De politiska förhållandena i hemlandet kan växla och personen i fråga kan därmed upphöra att vara politisk flykting. Ofta kan det också vara svårt att avgöra om en person över huvud taget flytt av politiska motiv. Prövningen underlättas om hans förhållanden h ar hunnit stabilisera sig. Även om en person står i motsatsförhållande till regimen i sitt hemland och kanske därför inte kan föra talan inför dess domstolar, behöver det inte heller i och för sig vara olämpligt att tillämpa de materiella reglerna i hemlandets lag. I motsats till vad som föreslås beträffande statslösa och med avvikelse från art. 12 mom. 1 i Genévekonventionen synes därför okvalificerad vistelse inte böra godtas som anknytningsfaktum utan verkligt hemvist i internationellrättslig mening krävas. Härtill har vi fria händer genom vår reservation mot a r t 12 mom. 1 i Genévekonventionen. Kommittén föreslår sålunda beträffande politiska flyktingar endast att de skall jämställas med medborgare i den stat där de har hemvist.

6.3¶Remissyttrandena

Statens invandrarverk tillstyrker att nuvarande krav på viss tids hemvist i Sverige för att svensk domstol skall pröva äktenskapsmål beträffande statslösa personer eller politiska flyktingar och i samband därmed tillämpa svensk lag slopas.

CFU konstaterar att hemvist, i undantagsfall vistelseort, och statslöshet eller politiskt flyktingskap träder i stället för medborgarskap som anknytningsfaktum. Nämnden framhåller att det uppenbarligen ofta kommer att vara svårt för pastorsämbetena att få tillräcklig utredning och detta i all synnerhet när prövningen gäller någon som inte vistas eller vid relevant förfluten tid vistats i Sverige. I fråga om sökandens utredningsplikt vid hindersprövning bör pastorsämbetenas svårigheter beaktas i administrativa föreskrifter som utfärdas av Kungl. Maj:t med stöd av 1 kap. 9 § i förslaget. I lämplig form bör pastorsämbetena vidare

tillförsäkras biträde av t. ex. den centrala utlänningsmyndigheten i frågor om statslöshet och politiskt flyktingskap. Pastorsämbetet bör ha rätt att hänvisa part att söka Svea hovrätts prövning av utländskt skillnadsbeslut även när det synes finnas förutsättningar för att beslutet skall kunna tillämpas utan sådan prövning men tillförlitlig utredning om dessa förutsättningar inte kan vinnas hos pastorsämbetet.

7 Förordnande av god man för bortovarande

7.1 Gällande rätt

Om den mot vilken talan enligt GB riktas vistas på okänd ort skall hans rätt i saken enligt 15 kap. 31 § bevakas av god man som sägs i 18 kap. FB. I fråga om ersättning till sådan god man gäller reglerna i 20 kap. 19 § FB om ersättning åt rättegångsbiträde. Enligt dessa regler har biträdet rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg. Ersättningen skall stanna på statsverket, om inte motparten finnes böra åläggas att gottgöra statsverket kostnaden. Dessa ersättningsregler har införts genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1973 (SFS 1973: 120). Tidigare gällde i princip att den för vilken biträde förordnats skulle förpliktas att ersätta statsverkets kostnad för biträdet när inte sådan skyldighet ansågs böra åläggas motparten.

I 20 kap. 37 § första stycket FB finns för mål som avses i denna balk bestämmelser motsvarande 15 kap. 31 § GB.

7.2 Kommittén

Enligt kommittén uppstår stundom i äktenskapsmål processuella svårigheter på grund av att myndigheterna i främmande stat där svaranden vistas vägrar att medverka till delgivning. Anledningen härtill kan vara att den staten förbehåller sig exklusiv dom srätt beträffande sina medborgare (såsom Ungern) eller, i fråga om äktenskapsskillnad, att talan anses strida m ot ordre public (jfr N JA 1968 s. 580). Haagkonventionen den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur får visserligen förutsättas undanröja dessa svårigheter såvitt angår fördragsslutande stater. I förhållande till andra stater behövs emellertid bestämmelser om hur det skall förfaras när delgivning inte kan ske. H inder eller svårigheter att genomföra en process kan enligt kommittén även vållas av att part som vistas utomlands vägrar att medverka i äktenskapsmål h är i landet, t. ex. därför att domen inte kommer att erkännas mot honom i fråga om följdverkningarna såsom underhåll och vårdnad.

Kommittén föreslår att reglerna om förordnande av god man i mål

enligt GB och FB utvidgas att omfatta även fall då den mot vilken talan riktas vistas på känd ort utomlands men stämningen eller andra handlingar i målet inte kan delges honom eller han underlåter att ställa ombud för sig. Rättegången bör genom den gode mannens medverkan kunna få ett m era tillfredsställande förlopp och partens rätt bättre tillgodoses än om man endast kan använda de vanliga reglerna i rättegångsbalken om påföljd av parts utevaro.

Kommittén anser det självklart att gode mannen, i den mån det kan ske, måste samråda med den part för vilken han förordnats och tillvarata dennes rätt i målet. En uttrycklig bestämmelse om samråd föreslås i paragrafen. Kommittén påpekar vidare att gode mannen givetvis måste framlägga partens yrkanden och ståndpunkt för domstolen i enlighet med partens önskemål.

Beträffande ersättning till god man som avses med förslaget skall enligt kommittén gälla i princip samma regler som för sådan god man som nu kan förordnas enligt GB och FB. Kommittén, som utgått från att kostnaden i princip skall drabba den för vilken god m an förordnats, föreslår dock en undantagsregel enligt vilken kostnaden skall stanna på statsverket i fall då det skulle vara obilligt att ålägga återbetalningsplikt, exempelvis när orsaken till förordnandet är att delgivning hindrats av den stat där svaranden är bosatt.

I övrigt bör enligt kommittén bestämmelserna om god man i 18 kap. FB gälla i tillämpliga delar. Detta gäller t. ex. entledigande av gode mannen (18 kap. 10 § FB). Begär parten att gode mannen entledigas, får man beakta orsaken till förordnandet. Gode mannen bör regelmässigt entledigas om parten ställer ombud för sig. Även andra skäl till entledigande kan förekomma.

7.3¶Remissyttrandena

Kommitténs förslag har mottagits positivt av remissinstanserna såvitt avser förordnande av god m an då delgivning inte kan ske. Däremot ifrågasätts från flera håll behovet av en generell bestämmelse om förordnande av god m an i andra fall då part vistas utomlands. Svea hovrätt, hovrätten fö r Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare och förmynderskapsutredningen förordar sålunda en uppmjukning av bestämmelsen om ovillkorligt förordnande av god man.

Stockholms tingsrätt påpekar att man genom de föreslagna reglerna inför ett tvång för utomlands bosatt svarande som delgivits stämning att vara representerad av antingen god man eller ombud. D etta innebär att man betager svaranden en möjlighet som han i viss utsträckning har nu att själv avgöra, om han vill ådra sig kostnader och besvär genom att ingå i svaromål. E n annan konsekvens är att tredskodomsinstitutet helt

sätts u r spel i underhållsmål. Tingsrätten anser att man, med hänsyn till den föreslagna utvidgningen av de svenska domstolarnas behörighet att ta upp internationella skillnadsmål, kan förutse en ökning av det antal mål i vilka svaranden inte bara är bosatt utomlands utan även saknar varje intresse av det svenska domstolsavgörandet, eftersom det inte erkänns av den rättsordning som han är underkastad. A tt svaranden i dessa fall skall åsamkas processkostnader i form av antingen ombudsarvode eller ersättning till god man förefaller inte skäligt. Tingsrätten anser därför att bestämmelsen om god man bör ges en utformning som överlämnar till domstolens bedömande att i de fall när delgivning skett utse god man bara om den bortovarandes intresse kräver det. Domstolen kan då underlåta att förordna god man om det kan antas att svaranden inställer sig personligen. M ed hänsyn till att första inställelsen inte kan hållas innan god man förordnats förutsätter tingsrätten att svaranden redan i stämningen måste föreläggas att senast viss dag efter delgivningen anmäla ombud till rätten, vid påföljd att god m an annars kan utses. Svea hovrätt instämmer i allt väsentligt i vad tingsrätten har anfört.

Hovrätten fö r Västra Sverige föreslår att förordnande av god man för svarande, som vistas utomlands och underlåter att ställa ombud för sig, skall meddelas endast när särskilda skäl föreligger, exempelvis då svaranden vistas på avlägsen ort utomlands. H ovrätten påpekar vidare att kommittén inte synes ha beaktat den situationen att svaranden inställer sig personligen eller genom ställföreträdare utan att ställa ombud för sig. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare anser också att det i fall där delgivning skett bör ankomma på domstolen att bedöma om god man skall förordnas. Förmynderskapsutredningen föreslår en uppmjukning av regeln så att god man inte behöver förordnas om rätten finner att målet kan avgöras i svarandens utevaro. Utredningen framhåller att lagförslaget torde medföra att god m an skall förordnas även i mål som, om svaranden vistats inom landet, skulle ha avgjorts i dennes utevaro med stöd av 44 kap. 6 § rättegångsbalken. Något skäl härför synes inte föreligga. Annorlunda ställer sig saken enligt utredningen i sådana mål där nytt vite eller hämtning skulle ha tillgripits för att framtvinga inställelse av en svarande inom landet.

Stockholms barnavårdsnämnd tillstyrker förslaget och anför att bestämmelsen ter sig fördelaktig från bamavårdssynpunkt, eftersom man därigenom kan undvika att frågor om exempelvis vårdnad och underhåll hålls öppna alltför länge.

8¶Föredraganden

8.1¶Allmänna synpunkter

V år gällande lagstiftning på den internationella familjerättens område härrör i sina huvuddrag från början av detta sekel. Den h ar länge ansetts föråldrad och i behov av en allmän översyn. En sådan översyn har utförts av familjerättskommittén och resulterat i förslag till nya lagar om intemationellrättsliga förhållanden rörande äktenskap och dödsbo. Kommitténs förslag, som har fått ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen, synes mig i och för sig väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning. Som jag inledningsvis påpekade pågår emellertid f. n. en allmän översyn av den interna svenska familjerätten. U tformningen av den interna rätten på ett visst område måste i större eller mindre utsträckning påverka den intemationellrättsliga regleringen. A tt genomföra en om fattande reform av en del av den internationella rätten när motsvarande del av den interna rätten inom kort kommer att ändras är föga ändamålsenligt. E n reformering av den internationella familjerätten bör därför ske i takt m ed att resultaten av översynen av den interna familjerätten föreligger. Sedan nu en första etapp av denna översyn avslutats i och med de av årets riksdag beslutade ändringarna i reglerna om bl. a. ingående och upplösning av äktenskap h ar jag ansett tiden mogen att ta upp motsvarande delar av familjerättskommitténs förslag till prövning. Vid denna prövning måste givetvis beaktas att de beslutade ändringarna i den svenska giftermålsbalken i viss m ån förändrat de förutsättningar på vilka kommitténs förslag bygger. Som jag också anförde inledningsvis avser jag att föreslå att återstående delar av familj erättskommitténs betänkande överlämnas till familjelagssakkunniga för fortsatt övervägande i samband med deras utredningsarbete.

Kommittén har utform at sitt förslag som en ny lag om internationellrättsliga förhållanden rörande äktenskap. M ed den begränsning som f. n. bör ges åt reform en anser jag att den bör genomföras i form av en ändring av 1904 års lag.

E tt centralt problem inom den internationella familjerätten har länge varit valet mellan n a t i o n a l i t e t s - o c h d o m i c i l p r i n c i p e r n a. Enligt den förstnäm nda principen bedöms en persons rättsställning enligt lagen i det land där han är medborgare, medan den senare principen i stället fäster avgörande vikt vid lagen i det land där han har sitt hemvist. Svensk rätt bygger på nationalitetsprincipen. V år gällande lagstiftning på om rådet ansluter till internationella konventioner som utarbetades omkring sekelskiftet och som helt präglas av denna princip. Nationalitetsprincipen dominerar också i flertalet kontinentaleuropeiska länder. Domicilprincipen tillämpas i Danmark, Island och N orge och är även gällande i länder m ed anglosaxiskt rättssystem ehuru m ed något

annat innehåll. I de överenskommelser mellan de nordiska länderna som reglerar den internationella familjerätten i intem ordiska förhållanden har domicilprincipen getts stort utrymme.

Erfarenheten visar att en strikt tillämpad nationalitetsprincip i vissa fall leder till resultat som synes svåra att acceptera. Så länge Sverige har varit bundet av de konventioner på vilka vår gällande lagstiftning bygger har möjligheterna att motverka sådana resultat varit begränsade. Sedan vi nu sagt upp dessa konventioner är vi emellertid inte längre genom internationella förpliktelser bundna till vissa lösningar. Vid några tillfällen h ar också lagstiftningen modifierats. Bl. a. har till undvikande av vissa icke önskvärda effekter av en strikt tillämpad nationalitetsprincip avsteg gjorts till förm ån för hemvistet som anknytningsfaktum. Familjerättskommittén har vid sin översyn av den internationella familjerätten bl. a. haft i uppdrag att undersöka om det films skäl för att ytterligare öka hemvistets betydelse i detta sammanhang.

Som kom m ittén fram håller leder nationalitets- och domicilprincipem a i det stora flertalet fall till samma praktiska resultat, eftersom de flesta människor har sitt hemvist i det land där de är medborgare. Särskilt under decennierna efter andra världskriget har det dock blivit allt vanligare att personer bosätter sig utomlands. V årt land har fått m otta ett stort antal invandrare från länder utanför Norden, och antalet svenskar som fö r längre eller kortare tid bosätter sig utomlands är också betydande. Äktenskap mellan personer m ed olika medborgarskap förekommer num era i stor utsträckning.

Domicilprincipen har vissa klara fördelar fram för nationalitetsprincipen. Den leder till att en persons förhållanden bedöms enligt lagen i den stat där han lever och till vars miljö han i övrigt har att anpassa sig. N är frågor rörande personliga rättsförhållanden skall tas upp av domstol i den staten få r domstolen tillämpa sin egen lag, vilket är en betydande fördel. D et skall emellertid inte förnekas att en strikt tillämpning av domicilprincipen i vissa fall kan leda till resultat som ter sig oskäliga. D et finns exempelvis många svenskar som bosätter sig i utlandet men som trots att de inte tänker återvända till Sverige behåller sitt svenska medborgarskap och även annan anknytning hit och har ett starkt intresse av att få sina personliga förhållanden bedömda enligt svensk lag. M ot domicilprincipen kan vidare bl. a. anföras att begreppet hemvist har olika innebörd i skilda rättssystem och att det även bortsett härifrån kan vara svårt att i ett enskilt fall fastslå, huruvida hemvist föreligger eller inte. A tt utröna var en person är medborgare låter sig därem ot i allmänhet göra, låt vara att särskilda problem uppstår vid fall av dubbelt medborgarskap och när fråga är om politiska flyktingar. En annan omständighet som måste påverka valet mellan nationalitetsoch domicilprinciperna är förhållandena i andra länder. Som fram går

av vad jag tidigare näm nde råder härvidlag stora skiljaktigheter mellan olika rättssystem, även inom Norden.

Kommittén har kommit till den uppfattningen att det inte är möjligt att ge vare sig nationalitets- eller domicilprincipen obetingat företräde. Enligt kommitténs mening bör det på de olika aktuella om rådena ske praktiskt grundade överväganden i vad mån hemvistet lämpligen bör jämställas med eller få företräde fram för medborgarskapet. D etta ligger väl i linje med de strävanden som h ar präglat det internationella konventionsarbetet på senare år. Kommitténs ståndpunkt har vunnit allm änt gillande vid remissbehandlingen. Även jag anser den välmotiverad och kan i allt väsentligt ansluta mig till kommitténs allmänna bedömningar. Jag är visserligen benägen att i valet mellan de bägge principerna ge domicilprincipen företräde, men så länge nationalitetsprincipen är förhärskande i många av de länder med vilka vi h ar nära förbindelser instämmer jag med kommittén i att vi bör ta befogad hänsyn också till nationaliteten. I likhet m ed kommittén anser jag att regleringen av olika intemationellfamiljerättsliga frågor bör grundas på praktiska överväganden och att utrymme därvid bör lämnas åt både medborgarskap och hemvist som anknytningsfaktum.

En allmän fråga som h ar betydelse för valet av m e t o d för lagstiftningen är i vilken utsträckning svensk lag bör tillämpas också i mål med internationell anknytning. Om svensk lag ges vidsträckt tillämpning, måste begränsningar uppställas för de svenska myndigheternas behörighet att ta upp frågor av internationell karaktär. Om man å andra sidan vill möjliggöra att internationella tvister skall i större utsträckning få prövas av svenska myndigheter är det nödvändigt att närm are reglera valet av tillämplig lag i internationella rättsförhållanden. Kommittén h ar även h är valt att utform a regleringen på olika sätt beroende på vad som synes lämpligt för de olika ämnesområdena. Vad beträffar äktenskapsskillnad är regleringen övervägande inriktad på kompetensfrågan, och som huvudregel föreslås att skillnadsfrågan skall bedömas enligt svensk lag när den tas upp av svensk domstol. Jag återkommer senare till den närm are utformningen av reglerna om äktenskapsmål m en vill redan nu fram hålla att kommitténs sätt att angripa detta problem synes mig lämpligt. D et leder till att svenska domstolar i regel kom m er att tillämpa svensk lag, vilket är till stor fördel, eftersom domstolen då får döma enligt en lag den är förtrogen med.

Den ökade vikt som bör tillmätas hemvistet som anknytningsfaktum m edför givetvis att b e g r e p p e t h e m v i s t blir av stor betydelse. Kommitténs lagförslag innehåller i 5 kap. 2 § en definition av detta begrepp. D är föreskrivs att den som är bosatt i viss stat skall anses ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande. Enligt kommittén torde den sålunda föreslagna definitionen överensstämma med den inne­

börd hemvistbegreppet gavs under förarbetena till den nordiska äktenskapskonventionen. Bland omständigheter av betydelse utöver vistelsens varaktighet är särskilt att näm na syftet m ed vistelsen. Hemvist torde i princip inte anses föreligga om förhållandena tyder på avsikt att åter lämna landet. Kommittén fram håller emellertid att alltför stränga krav inte kan ställas i fråga om vederbörandes avsikter fö r framtiden. D et behöver sålunda inte vara fråga om en bosättning för all fram tid eller, när det gäller en utlänning, att han skall h a fö r avsikt att förvärva m edborgarskap i vistelselandet. D en som endast bedriver studier eller tagit anställning i utbildningssyfte torde dock i allmänhet inte kunna anses ha förvärvat hemvist i vistelselandet. D en som är anställd i ett utländskt dotterbolag till ett företag i hemlandet eller ställts till förfogande för utvecklingshjälp i främ m ande land kan enligt kommittén h a bevarat sitt hemvist i hemlandet, även om vistelsen i det främ m ande landet blir relativt långvarig.

Det av kom m ittén förordade hemvistbegreppet diskuteras närm are i Svea hovrätts remissyttrande. Hovrättens m ajoritet anser detta begrepp användbart som anknytningsfaktum n är det gäller regleringen av m akars rättsförhållanden och tillämplig lag i äktenskapsmål. Vad däremot beträffar domsrätten i sådana mål är det enligt hovrättsmajoriteten tveksamt om m an utöver faktisk bosättning och vistelse av viss varaktighet också bör kräva en avsikt att stadigvarande kvarstanna i landet. En person som h ar hemvist i Sverige i den bemärkelsen att han har egen bostad här, arbetar här och betalar skatt h är — vilket norm alt förutsätter en vistelse på ett år eller mera — synes nämligen inte av den anledningen att han är utländsk medborgare och kanske har för avsikt att inom en nära fram tid läm na landet böra vägras tillgång till svensk domstol. Hovrättsm ajoriteten anser sig ha stöd fö r uppfattningen att med term en ”résidence habituelle”, som används bl. a. i 1968 års Haagkonvention om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader, förstås endast ett sådant faktiskt, m era begränsat hemvistbegrepp som enligt dess mening kan övervägas för svensk dom srätt i äktenskapsmål. En av hovrättens ledamöter, professorn Lars Hjerner, driver kritiken m ot kommittéförslaget längre. H an ifrågasätter om kommittén har lyckats fullfölja sina intentioner att ställa upp ett gemensamt hemvistbegrepp och om det ens är möjligt m ed förslagets utformning att i de skilda sammanhangen ge rekvisitet samma innehåll. Eftersom hemvistet enligt förslaget skall vara grundläggande fö r domsrätten i äktenskapsmål bör enligt Hjerners mening inte ifrågakomma att uppställa några mera långtgående subjektiva kvalifikationsgrunder för hemvist. H jerner säger sig i valet m ellan skilda hemvistbegrepp vilja förorda det som såvitt möjligt hänför sig till faktisk bosättning och vistelse, låt vara av viss varaktighet, men som inte innebär att hemvistet omintetgörs av en avsikt att senare lämna landet. Härm ed åsyftas närm ast en motsvarighet till

”résidence habituelle” eller det hemvistbegrepp som f. n. torde tillämpas vid fastställande av svensk domstols behörighet enligt 3 kap. 1904 års lag. H jerner påpekar emellertid att m an med det av honom förordade hemvistbegreppet svårligen torde kunna knyta lagvalet till hemvistet.

F ör egen del vill jag anföra följande. D et är otvivelaktigt nödvändigt att, när i olika sammanhang uppställs krav på hemvist, bosättning, vistelse eller liknande för tillämpning av en viss regel, en värdering av regelns syfte sker för att det skall vara möjligt att fastslå vilken grad av anknytning som krävs, om det inte fram går direkt av bestämmelsen (jfr direktiven fö r hemvistsakkunniga, F i 1971: 57). D et är likväl självfallet en stor fördel om m an inom den internationella fam iljerätten kan arbeta med ett så enhetligt hemvistbegrepp som möjligt. Till förmån för kommitténs förslag talar därför bl. a. att det föreslagna hemvistbegreppet torde överensstämma med det som tillämpas i internordiska förhållanden (se N JA II 1932 s. 384). D et problem som h ar aktualiserats genom Svea hovrätts remissyttrande är i vad m ån avsikt att stanna kvar i landet skall tillmätas någon betydelse vid bedömningen av hemvistfrågan. D et torde knappast vara möjligt att bortse från avsikten för framtiden, om hemvistet skall användas som anknytningsfaktum exempelvis vid bestämmande av tillämplig lag i fråga om makarnas egendomsordning. Väljer m an att definiera hemvistbegreppet på sådant sätt att avsikten att kvarstanna i landet blir utan betydelse torde alltså detta hemvistbegrepp inte kunna användas som anknytningsfaktum i alla sammanhang. D etta kan i sin tur leda till att man tvingas arbeta med m er än ett hemvistbegrepp.

Sistnämnda situation bör enligt min mening undvikas. Inom förevarande rättsområde bör samma hemvistbegrepp tillämpas såväl i domsrätts- som i lagvalsfrågor. Jag har vid mina överväganden kommit till den uppfattningen att det av kommittén förordade hemvistbegrepppet därvid bör godtas. Om en person är bosatt i Sverige bör han alltså anses ha hemvist här, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande. I denna definition får därvid anses ligga bl. a. att personen i fråga har för avsikt att stanna kvar i landet. Denna avsikt torde m an som regel kunna sluta sig till med ledning av de faktiska förhållandena. D et behöver dock, som kommittén anför, inte vara fråga om avsikt att bli kvar för all framtid. N orm alt synes det vara tillräckligt att vederbörande äm nar stanna till vidare och alltså inte har några definitiva planer på att läm na landet. M en också den som i och för sig är på det klara med att han vid en viss fram tida tidpunkt skall läm na vårt land kan tänkas ha hemvist här. D et gäller exempelvis om den planerade vistelsen h är är tänkt fö r en avsevärd tid. Tiden är dock inte ensam bestämmande, utan hänsyn måste tas till samtliga förhållanden i samband med vistelsen. En viss betydelse i sammanhanget måste således också

tillmätas frågan hur stark anknytning som föreligger till ett annat land, exempelvis hem landet eller till tidigare vistelseland. Om alla band — bortsett eventuellt från medborgarskapet — klippts av med detta land torde alltså också en tidsbegränsad vistelse läm na anses innebära hemvist i vistelselandet, medan upprätthållandet av vissa band m ed det andra landet kanske kan föranleda att vistelsen inte är att likställa med hemvist.

Som kommittén påpekar torde en svensk medborgare, som efter att ha vistats utomlands bosätter sig i Sverige, som regel kunna presumeras ha hemvist här.

F ö r personer med klar anknytning till en viss främ m ande stat kan dock det nu förordade hemvistbegreppet leda till att vederbörande trots långvarig vistelse här kom m er att sakna svenskt forum i äktenskapsmål. D e praktiska olägenheterna av den föreslagna ordningen kommer med all sannolikhet att visa sig vara mycket ringa, särskilt som domstolen, om någon invändning inte görs, som regel torde få godta ett påstående från partens sida att han h ar för avsikt att stanna kvar i landet. I synnerhet gäller detta när det krävs viss tids hemvist och vederbörande h ar varit bosatt h är under den angivna tiden. D etsamma synes i än högre grad gälla vid hindersprövning.

8.2¶Äktenskaps ingående

Frågan om en persons r ä t t a t t i n g å ä k t e n s k a p skall enligt gällande lag prövas enligt lagen i det land där han är medborgare. H är tillämpas alltså nationalitetsprincipen. E tt visst avsteg från denna princip h ar dock gjorts genom 7 kap. 4 a § 1904 års lag, som tillkom år 1947. Denna regel gör det möjligt fö r utländsk medborgare som har hemvist här sedan minst två år att få sin rätt att ingå äktenskap bedömd enligt svensk lag.

Kommitténs förslag behåller nationalitetsprincipen som huvudregel. Vissa undantag görs dock till förm ån för domicilprincipen. Sålunda kvarstår den möjlighet att åberopa svensk lag som f. n. tillkommer u tlänning med minst två års hemvist här. V idare införs en motsvarande möjlighet fö r svensk medborgare m ed minst två års hemvist i främ m ande stat att åberopa lagen i den staten. Dessutom föreslås att Kungl. M aj:t skall få möjlighet att i enskilda fall medge tillämpning av svensk lag även beträffande utländsk m edborgare som inte har hemvist h är sedan minst två år.

D e av kommittén föreslagna reglerna h ar överlag godtagits vid remissbehandlingen. Kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift har dock under hänvisning till svårigheterna att avgöra när hemvist föreligger ställt sig kritisk m ot att svensk medborgare efter viss tids hemvist i fr ä m m a n d e stat skall få åberopa dess lag och m ot att utländsk medbor- 6 Riksdagen 1973.1 sami. Nr 158

gare i motsvarande fall skall kunna åberopa lagen i annan utländsk stat än den där han är medborgare. H an anser det också böra övervägas om inte kravet på hemvist i fall då utländsk medborgare vill åberopa svensk lag liksom i andra motsvarande fall bör begränsas till att hemvistet varat endast ett år.

I likhet m ed flertalet remissinstanser anser jag de föreslagna reglerna vara väl avpassade. De torde inte komma att medföra några alltför besvärande problem vid tillämpningen. I princip får det givetvis ankomma på sökande som åberopar lagen i det land där han anser sig ha hemvist att visa, att sådant hemvist föreligger. Som jag redan fram hållit får m an vidare vid bedömningen av huruvida hemvist föreligger som regel godta ett påstående från sökandens sida att han h ar för avsikt att stanna kvar i landet. Den föreslagna möjligheten fö r svensk medborgare att åberopa främ m ande lag vid hindersprövningen torde visserligen knappast bli av någon större praktisk betydelse när hindersprövning skall företas här, särskilt inte efter de lättnader i GB:s regler om äktenskapshinder som h ar genomförts vid årets riksdag. Som kommittén har påpekat kan dock regeln tänkas vara av visst värde när hindersprövning skall äga rum utomlands och lagen i prövningslandet visserligen bygger på nationalitetsprincipen men godtar återförvisning (renvoi) till hemvistlandets lag. Med hänsyn till det anförda finner jag inte skäl att frångå kommitténs förslag i denna del. Jag delar också kommitténs bedömning att tvåårskravet bör göra det lättare för myndigheterna att bedöma huruvida hemvist skall anses föreligga och anser det därför inte påkallat att sänka tidsgränsen till ett år.

Av hänsyn till svensk ordre public upptas i förslaget vissa äktenskapshinder som alltid skall respekteras, oavsett vad den eljest tillämpliga lagen föreskriver. Som ett första fall anges att den som är under 15 år aldrig får gifta sig utan tillstånd av länsstyrelsen. Denna regel sakn ar motsvarighet i gällande rätt. D et synes dock i hög grad motiverat av ordre-public-hänsyn att lagen upptar föreskrift om minimiålder för äktenskap. En sådan föreskrift står också, som kommittén har påpekat, i god överensstämmelse med Förenta nationernas konvention den 10 december 1962 angående samtycke till, minimiålder för samt registrering av äktenskap. M ot den föreslagna regeln har inte riktats annan invändning än att hovrätten för Västra Sverige motsatt sig att dispens skall kunna ges för den som är under 15 år att gifta sig. Jag har förståelse för denna synpunkt. Enligt svensk uppfattning är det otvivelaktigt svårt att tänka sig att en myndighet skulle kunna samtycka till äktenskap för den som inte har uppnått 15 års ålder. Möjligheten till dispens bör dock inte helt uteslutas, i synnerhet som GB:s bestämmelser om äktenskapsålder inte anger någon nedre gräns för länsstyrelsens dispensmöjlighet.

De äktenskapshinder som i övrigt alltid skall respekteras vid hindersprövning i Sverige är enligt kommittéförslaget vissa släktskapshinder

samt förbudet m ot tvegifte. Regleringen i detta hänseende överensstämm er m ed gällande rätt och förslaget h ar inte m ött någon invändning vid remissbehandlingen. Även jag ansluter mig till förslaget. M ed hänsyn till att intern svensk rätt efter den 1 januari 1974 öppnar möjlighet fö r halvsyskon att efter dispens ingå äktenskap med varandra bör dock det absoluta förbudet m ot äktenskap mellan syskon i den nu aktuella lagen begränsas till att avse helsyskon.

N ä r det gäller f o r m e n f ö r i n g å e n d e a v ä k t e n s k a p bygger förslaget, liksom gällande rätt, på principen locus regit actum. D etta innebär att vigsel i Sverige skall förrättas enligt svensk lag och att äktenskap som har ingåtts utomlands skall anses giltigt till form en här i landet, om det är giltigt i den stat där det ingicks. Denna reglering står i god överensstämmelse med allm änt erkända intemationellprivaträttsliga grundsatser. I likhet med remissinstanserna ansluter jag mig till kommittéförslaget i detta hänseende.

I viss omfattning medger gällande rätt att vigsel enligt svensk lag äger rum utomlands. I princip krävs emellertid härför att den som förrättar vigseln h ar fått Kungl. M aj:ts förordnande att vara vigselförrättare utomlands. Även denna ordning skall enligt förslaget bestå. Kommittén anser det inte behövligt att genom särskilda föreskrifter i lagen begränsa Kungl. M aj:ts handlingsfrihet vid prövningen av frågor om förordnande av vigselförrättare. Kommittén uttalar sig för en mera liberal praxis än f. n., särskilt n är det gäller att utse diplomatiska och konsulära tjänstem än att förrätta vigsel utomlands. E n nyhet i förslaget är att uppdrag att vara vigselförrättare skall kunna knytas till innehavaren av viss befattning i stället för till en bestämd person. Förslaget innebär också att vigsel liksom f. n. skall kunna äga ram enligt främ m ande lag h är i landet om Kungl. M ajit har läm nat tillstånd därtill. Inte heller på denna punkt bör enligt kommittén Kungl. M ajrts prövning bindas av några särskilda regler i lag.

De av kommittén föreslagna reglerna h ar allmänt godtagits vid remissbehandlingen. F rån flera håll uttalas särskild tillfredsställelse över de förordade lättnaderna i fråga om förordnande av svensk vigselförrättare utomlands. Även jag ansluter mig i sak till kommitténs förslag. Jag instämmer med kommittén i att det inte behövs några särskilda regler för Kungl. M aj:ts prövning av frågor om förordnande av svensk vigselförrättare utomlands. Som kommittén påpekar finns det anledning att tillämpa reglerna liberalt. D et ökande antalet utlandsresor medför att allt fler svenskar h a r intresse av att kunna bli vigda enligt svensk lag under vistelse utomlands, och detta intresse bör naturligtvis i möjligaste m ån tillgodoses. Vi bör sträva efter att det finns möjlighet att erhålla svensk vigsel på platser utomlands med en lönad utlandsmyndighet där ett stort antal svenskar uppehåller sig och där erfarenheten visar att det finns önskemål om att kunna gifta sig enligt svenska regler. F ör­

ordnande av vigselförrättare bör dock inte meddelas utan medgivande av den stat där vigselförrättaren skall vara verksam. En förutsättning för att sådant medgivande skall kunna utverkas är givetvis att den främ m ande statens lag tillåter detta. I vissa betydelsefulla länder, t. ex. Storbritannien, torde vi inte kunna påräkna att få tillstånd för våra u tlandsmyndigheter att förrätta vigslar.

K ommitténs förslag upptar en särskild regel, som innebär att Kungl. M ajit i fråga om kyrklig vigsel utomlands skall kunna meddela dispens från kravet i 4 kap. 2 § GB att åtminstone endera av m annen och kvinnan skall tillhöra det samfund inom vilket vigseln äger rum. Genom de tidigare i år beslutade ändringarna i GB har detta krav slopats vad beträffar vigsel inom annat samfund än svenska kyrkan. I denna del behövs alltså inte längre någon dispensmöjlighet. Såvitt gäller svenska kyrkan är regeln i GB av kyrkolags natur, och den kan därför inte ändras utan kyrkomötets hörande. Detsamma torde f. ö. gälla den av kommittén föreslagna dispensregeln. Frågan kan därför inte lösas nu. Om, vilket jag räknar med (jfr prop. 1973: 32 s. 104), GB:s regler ändras i samband m ed nästa kyrkomöte så att kravet på samfundstillhörighet slopas även vid vigsel inom svenska kyrkan, blir emellertid dispensregeln överflödig.

Kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift har ifrågasatt nödvändigheten av att prästs behörighet att viga enligt svensk lag utom riket blir beroende av särskilt förordnande. Enligt gällande lag h ar giftermål mellan svenska medborgare utomlands ingåtts i behörig form om vigseln förrättats av präst inom svenska kyrkan.

M ed den utformning av reglerna om förordnande av vigselförrättare utomlands som här föreslås och de liberala principer som enligt vad jag h a r förordat bör vara vägledande vid tillämpningen av dessa regler kan jag inte finna att den påpekade skillnaden i förhållande till gällande rätt få r någon praktisk betydelse. Enligt m in mening föreligger det därför inte anledning att frångå kommitténs förslag på denna punkt.

Enligt kommittéförslaget skall föreskrifterna i GB om verkan av att vigselförrättare förfarit oriktigt vid vigsel eller överskridit sin behörighet äga motsvarande tillämpning vid vigsel som svensk vigselförrättare företar utomlands. Denna regel, som bl. a. innebär att vigseln inte blir ogiltig på grund av att vigselförrättaren överskrider sin behörighet, synes mig lämplig. Som kommittén påpekar kan gränsen för behörigheten vara svårare att bedöma vid vigsel utomlands och misstag bör inte gå ut över kontrahenterna. Jag ansluter mig alltså till kommitténs förslag i denna del.

Kommittéförslaget upptar en särskild regel enligt vilken äktenskap som skulle vara ogiltigt på grund av formfel kan godkännas av Kungl. M ajit om synnerliga skäl föreligger. Regeln, som är en motsvarighet för internationellrättsliga förhållanden till 4 kap. 9 § andra stycket GB, h ar

vid remissbehandlingen kritiserats av Svea hovrätt. H ovrätten finner det diskutabelt att en av utländsk myndighet förrättad akt, som är en nullitet enligt den rättsordning efter vars regler den förrättats, skall kunna förklaras gällande av svensk förvaltningsmyndighet. F ö r egen del finner jag emellertid den föreslagna regeln välmotiverad. Av dess lydelse fram går att den skall tillämpas restriktivt. E tt avgörande av Kungl. M ajit får givetvis verkan bara i Sverige, och vid prövningen måste naturligtvis en avvägning göras mellan å ena sidan parternas intresse av att äktenskapet blir gällande h är i landet och å andra sidan den nackdel det kan innebära att m an tillskapar ett s. k. haltande rättsförhållande.

8.3¶Äktenskapsmål

D e svenska lagreglerna om prövning av äktenskapsmål med internationell anknytning byggde ursprungligen helt på nationalitetsprincipen. Sedan det visat sig att reglerna i vissa fall ledde till otillfredsställande resultat h ar lagstiftningen vid olika tillfällen ändrats och kompletterats så att även hemvistet tillerkänts betydelse i skilda sammanhang. Resultatet h ar blivit en ganska svåröverskådlig reglering, som alltjäm t i vissa situationer m edför resultat vilka kan te sig godtyckliga.

Kommittén har nu lagt fram förslag till helt ny lagstiftning på området. Tyngdpunkten i de nya reglerna ligger på bestämningen av svensk domstols behörighet att ta upp äktenskapsmål med internationell anknytning. I detta hänseende lämnas ganska stort utrymme åt domicilprincipen. Beträffande valet av tillämplig lag föreslås som huvudregel att m ål som tas upp h är skall prövas enligt svensk lag. N ä r båda m akarna är utländska medborgare och anknytningen till Sverige ganska svag skall emellertid hänsyn också kunna tas till makarnas nationella lag.

Kommittéförslaget har i sina huvuddrag fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen.

F ö r egen del anser jag att förslaget i allt väsentligt innefattar en lämplig reglering. D et tillgodoser rimliga krav p å att make m ed anknytning till Sverige skall kunna få talan i äktenskapsmål prövad h är i landet enligt svensk lag. D en valda lagstiftningsmetodiken har, som jag redan tidigare påpekat, den stora fördelen att svenska domstolar i regel kommer att kunna tillämpa svensk lag, som de är väl förtrogna med. D et är visserligen ofrånkomligt att riskerna fö r att ett svenskt avgörande i äktenskapsmål inte skall godtas utomlands ökar ju större utrym m e som bereds för svenska domstolar att pröva mål av internationell karaktär och därvid tillämpa svensk lag. Denna synpunkt kan dock inte tillmätas någon avgörande betydelse. Härtill kommer att de regler om svensk dom srätt som kommittén föreslår ligger inom ram en fö r vad 1968 års Haagkonvention om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader medger. Förslaget innerhåller f. ö. också regler som innebär att

en utländsk make inte skall behöva finna sig i att få sina äktenskapsrättsliga förhållanden bedömda enligt svensk lag i fall då m akarna inte har någon särskilt stark anknytning till Sverige.

Sammanfattningsvis anser jag alltså att de av kommittén föreslagna reglerna om äktenskapsmål är väl ägnade att läggas till grund för ny lagstiftning på området. Vid utformningen av de nya reglerna måste dock beaktas att den interna svenska lagstiftningen h ar ändrats i viktiga hänseenden efter det att kommitténs betänkande avlämnades. Ändringarna, som träder i kraft den 1 januari 1974, innebär bl. a. att bestämmelserna om återgång och hemskillnad upphävs. Make får i princip rätt till omedelbar äktenskapsskillnad. Om endast en av m akarna vill skiljas eller om m akarna eller en av dem h ar vårdnaden om barn under 16 år skall dock skilsmässan föregås av en betänketid på minst sex månader. Betänketiden löper från den dag då makarnas gemensamma ansökan kommer in till domstolen eller då den ena makens ansökan om äktenskapsskillnad delges andra maken. D et krävs inte att m akarna lever isär under betänketiden. Om inte någon av m akarna inom ett år från det betänketiden inleddes fullföljer skilsmässan genom att hos domstolen begära dom på äktenskapsskillnad är frågan om äktenskapsskillnad förfallen.

Avskaffandet av återgångs- och hemskillnadsinstituten föranleder att inte heller den intemationellrättsliga lagstiftningen i princip bör innehålla regler härom . I viss utsträckning torde dock en analogisk tillämpning kunna kom m a i fråga, exempelvis när det gäller erkännande av u tländska avgöranden i sådana frågor.

I 3 kap. 1 § kommitténs förslag uppräknas de fall då s v e n s k d o m s t o l ä r b e h ö r i g att ta upp äktenskapsmål. Som ett första fall anges att båda m akarna är svenska medborgare. Svensk domsrätt skall då alltid föreligga, oavsett var m akarna har sitt hemvist. Denna regel, som överensstämmer med gällande rätt, h ar inte mött någon kritik vid remissbehandlingen och även jag ansluter mig till den.

Ä r endast käranden svensk medborgare skall enligt förslaget svensk dom srätt föreligga om käranden h ar eller har haft hemvist i Sverige. M ot denna regel har de båda hovrätter som hörts över förslaget anfört viss kritik. N är käranden inte h ar hemvist i Sverige bör det enligt deras mening krävas närm are anknytning hit än att han någon gång, kanske för mycket länge sedan, haft hemvist här. Jag delar denna synpunkt och förordar att kravet på hemvist i detta sammanhang skärps. Lämpligen bör föreskrivas att hemvist h är skall ha förelegat efter det att käranden fyllt 18 år.

Svensk dom srätt skall enligt kommittéförslaget vidare föreligga om käranden är utländsk medborgare men har hemvist i Sverige sedan minst två år. D enna regel har godtagits av de allra flesta remissinstanserna. Statens invandrarverk ifrågasätter dock om det finns tillräckliga skäl att kräva att hemvistet skall ha varat viss tid. Verket påpekar att

det i 1968 års Haagkonvention inte krävs m er än ett års hemvist i m otsvarande fall. F ö r egen del vill jag fram hålla att ett svenskt avgörande, som med avseende på dom srätten grundats enbart på kärandens hemvist utan ytterligare kvalifikation, m era sällan torde ha utsikt att vinna erkännande utomlands. Med hänsyn härtill anser jag i likhet med kommittén att talerätten i fall då käranden är utlänning med hemvist i Sverige bör begränsas genom krav på kvalificerat hemvist. Kommittén föreslår en tvåårig kvalifikationstid, medan 1968 års Haagkonvention i motsvarande fall inte kräver mer än ett år. Enligt min mening bör m an vid avgränsningen av svensk domstols behörighet kunna nöja sig med den kvalifikationstid som sålunda i internationellt sammanhang ansetts böra godtas fö r att en dom i äktenskapsmål skall vinna erkännande utom lands. Någon risk för att regeln skall utnyttjas för s. k. ”forum shopping” torde knappast behöva befaras. Som jag tidigare har anfört, får i begreppet hemvist anses ligga att personen i fråga har för avsikt att stanna kvar i landet. Jag förordar därför att äktenskapsmål skall kunna prövas av svensk domstol om käranden är utländsk medborgare med hemvist h är i landet sedan minst ett år.

Svea hovrätt ifrågasätter om inte den som har hemvist i Sverige och tidigare varit svensk medborgare borde kunna tillerkännas talerätt utan att hemvistperioden varat viss minsta tid. F ö r min del har jag inte blivit övertygad om att det finns behov av en sådan regel. M ed hänsyn till att talerätt för käranden föreslås föreligga efter endast ett års hemvist här finner jag inte heller behov av att, som samma hovrätt föreslår, tillåta talerätt för det fallet att m akarna haft sitt sista gemensamma hemvist här i landet och käranden alltjämt h ar hemvist här, oavsett h u r länge detta hemvist varat.

Svensk dom srätt skall enligt kommitténs förslag alltid föreligga om svaranden h ar hemvist i Sverige. D enna regel överensstämmer med gällande rätt och har allmänt godtagits av remissinstanserna. Även jag ansluter mig till förslaget i denna del. Kommittéförslaget upptar däremot inte någon regel om svensk dom srätt när svaranden är svensk m edborgare utan att ha hemvist här. Svea hovrätt anser emellertid att det kan finnas behov av en sådan regel, t. ex. om käranden har hemvist i Sverige men hemvistperioden inte varat tillräckligt länge för att grunda domsrätt i Sverige. Enligt min mening bör det inte komma i fråga att den som saknar hemvist i Sverige skall tvingas att svara i äktenskapsmål inför svensk domstol enbart därför att han är svensk medborgare.Hovrätten anser också att den föreslagna regeln skall gälla bara i fall då svaranden m edger att talan prövas i Sverige. Om partem a är överens om att målet skall prövas här och endera h ar hemvist i Sverige, kan de emellertid uppnå att talan prövas genom att de båda väcker talan genom en gemensam ansökan. Ä r partem a ense torde de f. ö. också kunna komma överens om att talan skall väckas av den svenska medborga­

ren. V idare finns möjlighet att enligt den av kommittén vid punkt 6 föreslagna regeln begära Kungl. M aj:ts tillstånd att talan får prövas. M ot bakgrund av det nu anförda anser jag inte att det finns tillräcklig anledning att införa en regel av den typ hovrätten avser.

I likhet m ed kommittén anser jag att svensk domstol alltid bör vara behörig att pröva m ål om ogiltighet av vigsel som förrättats av svensk myndighet. Jag biträder också kommitténs av remissinstanserna godtagna förslag att Kungl. M ajit för visst fall skall kunna medge att talan prövas h är även om ingen av de särskilt angivna grunderna för svensk dom srätt föreligger men antingen endera maken är svensk medborgare eller käranden inte kan få sin talan prövad i den stat där han är m edborgare.

Som fram går av vad jag förut h ar anfört ansluter jag mig till kommitténs förslag i fråga om t i l l ä m p l i g l a g i m ål om äktenskapsskillnad, nämligen att sådana mål som tas upp h är i landet i princip skall prövas enligt svensk lag. Denna regel bör emellertid inte gälla utan undantag när m akarna är utländska medborgare. I vissa fall bör, särskilt med hänsyn till risken för att en enligt svensk lag meddelad skillnadsdom inte kommer att erkännas i makes hemland, även innehållet i den nationella lagen beaktas. Om båda m akarna är utländska medborgare och ingendera av dem har hemvist h är i landet sedan minst två år skall enligt kommitténs förslag dom på äktenskapsskillnad inte få meddelas h är m ot makes bestridande, såvida inte grund till äktenskapets upplösning föreligger enligt lagen i stat där m akarna eller någondera av dem är medborgare. Även i annat fall skall äktenskapsskillnad mellan utländska m akar kunna vägras, om grund till äktenskapets upplösning saknas enligt lagen i makes hemland samt denna make m otsätter sig skilsmässa och särskilda skäl med hänsyn till samme makes eller gemensamma barns intressen talar för en sådan vägran. De sålunda av kommittén föreslagna reglerna har godtagits vid remissbehandlingen. Enligt min mening bör det kunna vara tillräckligt att det absoluta förbudet m ot att meddela äktenskapsskillnad begränsas till fall, då ingendera av m akarna har hemvist här sedan minst ett år. I övrigt ansluter jag mig till vad kommittén h ar föreslagit.

Kommitténs förslag upptar också nya regler om e r k ä n n a n d e a v u t l ä n d s k a b e s l u t om äktenskapsskillnad m .m . V åra nuvarande bestämmelser härom anknyter nära till reglerna om prövningen i Sverige av sådana frågor och är liksom dessa svåröverskådliga och i vissa hänseenden sakligt otillfredsställande. Bestämmelserna i 1904 års lag kräver både att viss anknytning har förelegat till den stat där avgörandet ägt rum och att grund för skillnad har varit för handen enligt viss bestämd lag. Reglerna leder till att erkännande måste vägras i många situationer då m akarna knappast haft rimlig anledning att räkna med någon risk fö r att avgörandet inte skulle lända till efterrättelse utanför den stat där det meddelades.

Enligt min mening talar starka skäl fö r en förenkling och liberalisering av de nuvarande reglerna om erkännande av utländska äktenskapsskillnader. Kommitténs förslag innebär att frågan om erkännande skall göras beroende enbart av att viss anknytning förelegat till den stat där beslutet meddelades och att beslutet, om kravet på anknytning är uppfyllt, i princip skall godtas h är oberoende av vilken lag som tillämpats vid prövningen. Denna lösning står i god överensstämmelse med de regler som h ar föreslagits i fråga om svensk dom srätt i äktenskapsmål och med den uppläggning som präglar 1968 års Haagkonvention. Den bidrar till att i fall av s. k. haltande skilsmässor vidga avgörandets giltighetsområde och är också i övrigt förenad med betydande fördelar. Jag tillstyrker därför att frågan regleras enligt de principer kommittén har ställt upp.

Enligt kommitténs förslag skall som allmänt villkor för erkännande av utländskt skillnadsbeslut gälla att det med hänsyn till makes m edborgarskap eller hemvist eller annan anknytning förelåg skälig anledning till talans prövning i den främ m ande staten. Denna regel har allmänt godtagits vid remissbehandlingen och även jag ansluter mig till den. Också med en så liberalt utform ad regel kan det givetvis uppkomma situationer då en utländsk äktenskapsskillnad inte kan erkännas här, exempelvis därför att den meddelats i stat där ingendera av m akarna var medborgare eller hade hemvist. Om m akarna inrättat sig efter beslutet ända därhän att den ena av dem gift om sig i ett land där beslutet erkänns, kan det emellertid förefalla föga rimligt att vi inte skulle gå med på att betrakta det förra äktenskapet som upplöst. I likhet med kommittén anser jag därför att det i lagen bör tas upp en särskild regel, enligt vilken äktenskapet skall anses upplöst, om ena maken har ingått nytt äktenskap efter det utländska beslutet om äktenskapsskillnad. Som komm ittén h ar förordat bör det dock finnas en viss möjlighet att vägra sådant erkännande i fall då den omgifte förfarit uppenbart otillbörligt mot andra maken.

Kommitténs förslag innehåller regler om erkännande inte bara av beslut om äktenskapsskillnad utan också av beslut om hemskillnad samt om ogiltighet eller återgång av äktenskap. Sedan instituten hemskillnad och återgång avskaffats i svensk rätt genom de vid årets riksdag beslutade ändringarna i GB bör emellertid inte heller den intem ationellrättsliga regleringen i princip innehålla några bestämmelser om dessa institut. Om reglerna om erkännande av hemskillnads- och återgångsbeslut sålunda slopas bör detsamma lämpligen gälla ogiltighetsbeslut. Jag föreslår därför att lagens reglering begränsas till att ange förutsättningarna fö r erkännande av beslut om äktenskapsskillnad. Frågan i vilken mån andra avgöranden i äktenskapsrättsliga statusfrågor skall erkännas här i landet blir därm ed överlämnad till rättstillämpningen. H ärvid torde de föreslagna reglerna om erkännande av äktenskapsskillnadsbeslut i stor

utsträckning kunna ges analogisk tillämpning. Som kommittén fram håller kan det dock m ed hänsyn till de särskilda rättsverkningar som kan vara förenade m ed ett beslut om ogiltighet eller återgång av äktenskap finnas anledning att visa viss återhållsamhet n är det gäller att erkänna sådana beslut. I det av kommittén behandlade fallet att ett i Sverige behörigen ingånget äktenskap i utlandet förklaras ogiltigt på grund av formfel torde det utländska avgörandet som regel böra vägras erkännande under hänvisning till svensk ordre public.

Om rättsverkningarna av ett utländskt återgångsbeslut skall bedömas enligt svensk rätt, torde de svenska reglerna om äktenskapsskillnad i allm änhet kunna ges analogisk tillämpning. Större svårigheter kan uppstå när det gäller en utländsk hemskillnad. Om hemskillnad meddelats i utlandet men svensk lag är egendomsstatut eller arvsstatut, kom m er det inte att finnas några direkt tillämpliga materiella regler om verkan av hemskillnaden. D etta problem, som h ar nära samband med de intem ationellrättsliga reglerna om m akars rättsförhållanden och de arvsrättsliga reglerna, bör inte lagregleras nu, men frågan om behovet av en sådan reglering bör uppmärksammas vid den fortsatta översynen av dessa regler. T. v. får problemet överlämnas till rättstillämpningen. Vid de överläggningar som ägt rum rörande ändringar i den nordiska äktenskapskonventionen har man enats om en bestämmelse som innebär att de svenska reglerna om bodelning efter äktenskapsskillnad skall tillämpas även efter hemskillnad som meddelats i annat nordiskt land, när svensk rätt är egendomsstatut, samt att all egendom som make förvärvar efter hemskillnaden i sådant fall skall vara hans enskilda. Denna ordning överensstämmer med gällande svensk rätt. F ör det fall att make avlider sedan hemskillnad vunnits och frågan om efterlevande makes rä tt till arv skall bedömas enligt svensk lag innebär den föreslagna överenskommelsen att bestående hemskillnad skall likställas med äktenskapsskillnad. Vid rättstillämpningen i internationella förhållanden utanför den nordiska regleringen torde ledning kunna hämtas från de sålunda för internordiska förhållanden föreslagna bestämmelserna.

I ett speciellt avseende bör enligt min mening verkan av utländsk hemskillnad regleras i den nya lagstiftningen. Om makar efter sådan hemskillnad har levt åtskilda minst sex m ånader och inte återupptagit sammanlevnaden bör de rimligen kunna få äktenskapsskillnad enligt svensk lag utan föregående betänketid. En regel av denna innebörd har tagits upp i det nyssnämnda förslaget till ändringar i den nordiska äktenskapskonventionen och en motsvarande regel bör lämpligen införas även i den nu aktuella lagstiftningen.

Enligt kommitténs förslag skall ett utländskt beslut om äktenskapsskillnad i princip kunna erkännas här i landet utan någon särskild stadfästelseprövning. Möjlighet att vända sig till domstol för att få erkän­

nandefrågan prövad skall dock alltjäm t föreligga, och kommittén föreslår att denna prövning liksom f. n. skall ankomma på Svea hovrätt. Frågan om verkan av utländskt skillnadsbeslut h är uppkommer ofta genom att någon av m akarna begär hindersprövning för ingående av nytt äktenskap. Enligt kommitténs förslag skall pastorsämbetet därvid utan stadfästelse kunna godta ett beslut som meddelats i stat där båda m akarna var medborgare. I annat fall krävs i princip att beslutet har prövats av Svea hovrätt. Kungl. M aj:t skall dock enligt förslaget kunna förordna att beslut som har meddelats i viss främ m ande stat får tillämpas här utan föregående prövning av hovrätten även om båda m akarna inte var medborgare i den främ m ande staten. F ör egen del har jag inte någon principiell invändning m ot vad kommittén sålunda föreslagit. Enligt min mening bör emellertid även ett beslut som meddelats i stat där endera av m akarna var medborgare kunna godtas utan stadfästelse. M ed den utformning av reglerna om erkännande av utländska skillnadsdomar som sålunda föreslås föreligger inte så stort behov att ge Kungl. M aj:t möjlighet att meddela förordnanden om att skillnadsdomar från vissa länder skall kunna godtas utan prövning av hovrätten. Jag anser dock i likhet med kommittén att en sådan möjlighet bör finnas. Dess tillämpningsområde blir visserligen m era begränsat än kommittén har räknat med. Förordnande bör emellertid kunna komma i fråga exempelvis i förhållande till de andra nordiska länderna. E tt annat fall då förordnande bör kunna övervägas är att Sverige genom konventioner åtar sig att erkänna äktenskapsskillnader som meddelas i viss främ m ande stat.

8.4 1968 års Haagkonvcntion Haagkonferensen för internationell privaträtt antog år 1968 en konvention om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader. E ftersom konventionen rö r frågor som omfattas av det nu aktuella lagförslaget har det synts mig naturligt att i detta sammanhang ta upp frågan om svenskt tillträde till konventionen. Haagkonventionen förpliktar de fördragsslutande staterna att under vissa förutsättningar erkänna äktenskapsskillnader och hemskillnader som har vunnits i annan konventionsstat. E tt avgörande skall i princip erkännas, om parterna eller den ena av dem hade viss närm are angiven anknytning till den stat där avgörandet meddelades. E tt stort antal anknytningsmoment godtas, och reglerna härom får anses ge uttryck åt en jämförelsevis liberal inställning till erkännande av utländska avgöranden. Frågan vilket lands lag som har tillämpats vid prövningen av skillnadsfrågan är i princip utan betydelse för om avgörandet skall erkännas. Vissa undantagsregler medger dock att hänsyn tas härtill. Flertalet av dessa undantagsregler får tillämpas endast av stat som har avgett särskild reservation av sådan innebörd.

Den principiella utgångspunkten i konventionen överensstämmer väl med den regel som enligt m itt förslag skall införas i svensk rätt och som innebär att ett utländskt beslut om äktenskapsskillnad skall gälla h är i landet, om det med hänsyn till makes medborgarskap eller hemvist eller annan anknytning förelåg skälig anledning att talan prövades i den främ m ande staten. De i konventionen som förutsättning för erkännande angivna anknytningsmomenten är genomgående av sådan art att det ligger väl i linje m ed den föreslagna svenska lagregeln att avgörandet erkänns här. Med hänsyn härtill föreligger i och fö r sig inte något hinder m ot svensk anslutning till konventionen. Inte heller i övrigt upptar denna några regler som skulle försvåra en sådan anslutning. Jag vill erinra om att konventionen inte hindrar stat från att tillämpa liberalare regler om erkännande än dem konventionen föreskriver.

Från svensk synpunkt är det givetvis angeläget att avgöranden i skillnadsfrågor som träffas h är vinner erkännande utomlands. Haagkonventionen skulle, om den får bred anslutning, trots de undantagsregler och reservationsmöjligheter den innehåller m edföra betydelsefulla vinningar i detta hänseende. D etta talar för att vi har anledning att stödja konventionen genom att tillträda den.

Av art. 18 i Haagkonventionen följer att en anslutning till denna inte skulle inverka på tillämpligheten av 1931 års nordiska äktenskapskonvention och inte heller lägga hinder i vägen för nya överenskommelser i ämnet mellan de nordiska länderna. E n annan konvention som kan förtjäna viss uppm ärksam het i detta sammanhang är den av den internationella civilståndskommissionen (CIEC) år 1967 upprättade konventionen om erkännande av beslut rörande äktenskapsbandet. Denna konvention har emellertid hittills inte tillträtts av någon stat, och jag ser ingen anledning att nu uppskjuta ett svenskt ställningstagande till H aagkonventionen i avvaktan på den fortsatta utvecklingen i fråga om CIECkonventionen.

Haagkonventionen träder i kraft när den h ar ratificerats av tre stater. Den har hittills undertecknats av Storbritannien, D anm ark och Norge. Enligt vad jag har inhäm tat har m an i dessa länder fö r avsikt att också ratificera konventionen. D en omständigheten att två av de andra nordiska länderna är beredda att tillträda konventionen utgör givetvis i och för sig ett skäl för att även Sverige bör ratificera den. Å andra sidan kan sägas att konventionen, om den träder i kraft endast mellan tre eller flera av de nordiska länderna, blir av mycket ringa praktisk betydelse, eftersom det helt övervägande flertalet internordiska frågor regleras genom den nordiska äktenskapskonventionen.

Jag har kommit till den uppfattningen att övervägande skäl talar för att Sverige bör ratificera Haagkonventionen men att en sådan ratifikation inte bör ske förrän det står klart att åtminstone någon utomnordisk stat kommer att tillträda den. Enligt vad jag h ar inhäm tat torde kon­

ventionen komma att ratificeras av Storbritannien inom en ganska nära fram tid. Jag anser det lämpligt att Sverige ratificerar konventionen sedan så har skett eller konventionen har tillträtts av annan icke nordisk stat.

Vi h ar inte anledning att utnyttja någon av de reservationsmöjligheter som erbjuds och bör inte heller begagna den rätt art. 7 ger fördragsslutande stat att vägra erkänna äktenskapsskillnad mellan m akar som båda var medborgare i stater vilkas lag inte medgav sådan skillnad.

E tt svenskt tillträde till konventionen kräver riksdagens godkännande. De specialregler som behövs för att svensk rätt skall anpassas till konventionen bör tas upp i särskild lag. Jag återkom m er i specialmotiveringen till den närm are utformningen av denna lag.

8.5¶Statslösa personer och politiska flyktingar

V år gällande lagstiftning på den internationella familjerättens område h ar tidigare inte innehållit några särskilda regler om behandlingen av statslösa personer och politiska flyktingar. Genom 1964 års lag infördes emellertid bestämmelser som ger sådana personer rä tt att efter viss tids hemvist här väcka talan i äktenskapsmål vid svensk domstol. Kommittén h ar ansett det motiverat att i en ny lag om internationell äktenskapsrätt ta upp särskilda regler om statslösa och politiska flyktingar. Jag delar denna bedömning och anser att frågan bör uppmärksammas även vid den m era begränsade översyn av lagstiftningen som nu är aktuell.

I fråga om s t a t s l ö s a personer, dvs. sådana som inte av någon stat erkänns som dess medborgare, är det uppenbarligen inte möjligt att tillläm pa regler som bygger på nationalitetsprincipen. Den naturliga u tvägen när det gäller att bestämma en statslös persons personalstatut blir då att anknyta till hemvistet. D etta överensstämmer också m ed härskande rättsuppfattning både i vårt land och i andra länder som tillämpar nationalitetsprincipen.

Enligt kommitténs förslag skall statslös person vid tillämpningen av lagen likställas med medborgare i stat där han har hemvist eller, om han saknar hemvist, där han har sin vistelseort. Denna regel överensstämmer med vad som föreskrivs i en FN-konvention från år 1954 om statslösa personers rättsliga ställning. Sverige har visserligen vid ratifikation av konventionen gjort en reservation som ger oss möjlighet att reglera de statslösas personrättsliga förhållanden på annat sätt än konventionen föreskriver. Den av kommittén föreslagna regeln, som allmänt godtagits vid remissbehandlingen, synes mig emellertid sakligt motiverad och jag ansluter mig till kommitténs förslag.

P o l i t i s k a f l y k t i n g a r är oftast m edborgare i någon stat. D et är alltså i och fö r sig möjligt att tillämpa nationalitetsprincipen på dem. En sådan tillämpning skulle emellertid ofta te sig stötande, när den politiske flyktingen h ar förlorat samhörigheten med sitt hemland. Starka

skäl talar, som kommittén har framhållit, för att politiska flyktingar behandlas på i huvudsak samma sätt som statslösa.

En internationell konvention från år 1951 angående flyktingars rättsliga ställning m ed tilläggsprotokoll från år 1967 innehåller regler m otsvarande dem som är upptagna i 1954 års FN-konvention om statslösa. E n flyktings personrättsliga ställning skall enligt konventionen bestämmas av lagen i det land där han har sitt hemvist eller, om han saknar hemvist, där han har sin vistelseort. På grund av reservation i samband med ratificeringen är vi emellertid inte heller när det gäller denna konvention förpliktade att iaktta dessa regler i nu berört hänseende.

Kommittén har inte ansett det lämpligt att helt följa konventionsregleringen när det gäller politiska flyktingar. Av olika skäl, särskilt svårigheten att avgöra om en person är politisk flykting, anser kommittén det motiverat att kräva att anknytningen till vistelselandet har blivit relativt fast innan det landets lag i stället för hemlandets tillämpas. Kom mittén föreslår därför att okvalificerad vistelse inte skall godtas som anknytningsfaktum utan att verkligt hemvist i intemationellrättslig mening skall krävas. Förslaget h ar godtagits av remissinstanserna, och jag anser mig inte heller på denna punkt ha anledning att avvika från kommitténs bedömning.

Som CFU påpekar kan hindersprövningsmyndigheterna ibland ställas inför svåra avgöranden när det gäller frågor om statslöshet och politiskt flyktingskap. Dessa problem bör beaktas vid utformningen av administrativa föreskrifter rörande hindersprövningen. Myndigheterna kan erhålla bistånd av den centrala utlänningsmyndigheten vid handläggningen av hithörande frågor. N är det inte är möjligt att hos prövningsmyndigheten utreda om det finns förutsättningar för att ett utländskt skillnadsbeslut skall kunna tillämpas utan stadfästelse bör myndigheten alltid kunna hänvisa part att hos Svea hovrätt ansöka om prövning av beslutet.

8.6¶Förordnande av god man för bortovarande

Kommittén har tagit upp en särskild fråga om förordnande av god m an för part i m ål enligt GB och FB. Enligt gällande lag kan god man förordnas för svarande i sådant mål som befinner sig på okänd ort. D äremot finns inte någon möjlighet att förordna god m an för part vars vistelseort är känd. D et har emellertid visat sig att handläggningen här av m ål där svaranden befinner sig utomlands kan kompliceras och kanske helt omöjliggöras, om myndigheterna i den stat där svaranden vistas undandrar sig att medverka till delgivning m ed denne. F ö r att råda bot p å detta problem föreslår kommittén att reglerna i GB och FB om förordnande av god man utvidgas att om fatta även det fallet att part vistas på känd ort utomlands men stämningen eller andra handlingar i målet inte kan delges honom. D etta förslag har mottagits positivt vid remiss­

behandlingen. Även jag anser att den föreslagna regeln fyller en viktig funktion och att kommitténs förslag bör genomföras. Jag vill emellertid tillägga att regeln förutsätter en prövning från fall till fall av frågan om den frånvarande parten kan nås med stämning eller annan handling i målet. D et bör inte vara tillräckligt att konstatera att det land vari denne vistas tillhör de länder m ed vilka Sverige inte har konventionsbunden delgivning. I flera sådana fall torde åtminstone böra undersökas om inte den frånvarande parten kan nås genom t. ex. svensk diplomatisk eller konsulär myndighet på platsen.

Kommittéförslaget är emellertid inte begränsat till de speciella situationer jag nu har berört. Enligt förslaget skall god man även i andra fall förordnas för svarandepart som vistas utomlands, om parten underlåter att ställa ombud fö r sig. Som skäl fö r detta förslag anför kommittén att rättegången genom gode mannens medverkan bör kunna få ett mera tillfredsställande förlopp och partens rätt tillgodoses bättre än om man bara kan använda de vanliga reglerna i rättegångsbalken om påföljd av parts utevaro. I denna del har kommittéförslaget mött kritik särskilt från domstolshåll. Kritiken h ar fram för allt vänt sig m ot att regeln gjorts obligatorisk och att den innebär att m an i praktiken inför ett tvång för den utomlands bosatte svaranden att vara representerad i rättegången genom ombud eller god man och därigenom också ådra sig processkostnader. Enligt remissinstanserna bör det överlämnas åt domstolen att från fall till fall bedöma om god m an bör förordnas eller inte.

Kritiken mot kommittéförslaget i denna del väger enligt min mening tungt. M ed de regler som num era gäller beträffande ersättning till gode mannen m edför visserligen inte ett förordnande av god m an att parten drabbas av några kostnader. Tvärtom öppnar dessa regler möjlighet för en part som vistas utomlands att undvika processkostnader genom att avstå från att utse ombud och i stället få en god man förordnad som bevakar hans talan på statsverkets bekostnad. D etta förefaller emellertid knappast rimligt. Frågan om behovet av att parts talan i rättegången bevakas av god m an kommer vidare i ett ändrat läge med de nya regler om äktenskapsskillnad som gäller i Sverige fr. o. m. den 1 januari 1974. Dessa regler innebär att domstolen inte skall gå in på någon prövning av att grund för skillnad föreligger. Med hänsyn härtill synes det inte finnas behov av något godmansförordnande i mål där endast skillnadsfrågan är aktuell och där denna fråga skall prövas enligt svensk lag. Inte heller i mål som endast rör fråga om underhåll och där sålunda tredskodom kan meddelas m ot utebliven part torde det som regel finnas anledning att förordna god m an i nu ifrågavarande fall. M ot bakgrund av det nu anförda förordar jag att god man för den som vistas på känd ort utomlands och kan nås m ed delgivning där inte skall förordnas i andra fall än då det enligt domstolens bedömande föreligger särskilda skäl för en sådan åtgärd.

9¶Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap,

2. lag om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader,

3. lag om ändring i giftermålsbalken, 4. lag om ändring i föräldrabalken.

Rörande lagförslagens närm are innehåll vill jag ytterligare anföra följande.

10¶Specialmotivering

10.1¶Förslaget till lag om ändring i 1904 års lag

1 kap. Om äktenskaps ingående

1 §

Paragrafen föreskriver att, om någon vill ingå äktenskap inför svensk myndighet, hans rätt därtill prövas enligt lagen i den stat där han är medborgare, om inte annat följer av vad som sägs nedan i kapitlet. Regeln är tillämplig på både svenska och utländska medborgare. Såvitt avser utländska medborgare motsvarar den 1 kap. 2 § första stycket i gällande lag. D en renvoiregel som finns i detta lagrum är med hänsyn till den möjlighet att tillämpa hemvistlandets lag som upptas i 2 § i det nu framlagda förslaget inte längre behövlig.

Vid prövning av utländsk medborgares rätt att ingå äktenskap bör myndigheten tillämpa hans nationella lag ex officio om annat inte yrkas. D etta följer motsättningsvis av regeln i 2 § andra stycket.

Gällande lag upptar i 1 kap. 1 § en föreskrift av innehåll att svensk medborgare inte får ingå äktenskap utomlands om han inte har rätt att ingå äktenskapet enligt svensk lag. Denna regel avser även äktenskap som ingås inför utländsk myndighet. I enlighet med kommitténs förslag h ar den nya regeln begränsats att gälla äktenskap som ingås inför svensk myndighet.

M ed hänsyn till att bestämmelserna om trolovning i GB h ar upphävts h a r uttrycket trolovad utm önstrats tu den av kommittén föreslagna lydelsen i denna liksom i följande paragrafer.

2 §

I paragrafens första stycke införs en ny regel enligt vilken svensk medborgare som sedan minst två år har hemvist i främ m ande stat kan får sin rätt att ingå äktenskap prövad enligt lagen i den staten, om den m ed vilken han skall ingå äktenskap medger det.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att motsvarande skall gälla u tländsk medborgare, som sedan minst två år har hemvist här i landet eller i annan främ m ande stat än den han tillhör. Bestämmelsen motsvarar delvis 7 kap. 4 a § i gällande lag.

Bestämmelserna är skrivna med tanke på äktenskaps ingående inför svensk myndighet, alltså samma situation som regleras i 1 §. Första stycket avser sålunda fall då utlandssvensk vill ingå äktenskap inför svensk myndighet i Sverige eller utomlands. Även i fråga om svensk medborgares rätt att ingå äktenskap inför utländsk myndighet torde bestämmelsen emellertid kunna tjäna till ledning, om lagen i den stat som vigselmyndigheten tillhör tillämpar nationalitetsprincipen i förening med renvoi. Det fram går då av 2 § att svensk rätt godtar domicilprincipen vid äktenskaps ingående, om hemvistet har varat minst två år och båda parter åberopar hemvistlandets lag.

CFU och kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift pekar i sina yttranden på svårigheterna att verkställa utredning om hemvistet och förklarar sig förutsätta att den som åberopar lagen i främmande stat där han anser sig ha hemvist skall vara skyldig att styrka att han har hemvist där. Även enligt m in mening måste det, som jag fram hållit i den allmänna motiveringen, i princip ankomma på sökande som åberopar lagen i det land där han anser sig ha hemvist att visa, att sådant hemvist föreligger. N ärm are föreskrifter rörande det sätt på vilket myndigheterna skall få kännedom om innehållet i främ m ande lag som åberopas vid hindersprövning får utfärdas av Kungl. M aj:t. F. n. gäller i detta hänseende förordningen (1915: 484), huru utländsk undersåte, som vill träda i äktenskap inför svensk myndighet, m å styrka, att hinder mot äktenskapets avslutande ej är för handen. De nya lagreglerna torde kräva åtskilliga jämkningar i de regler som förordningen innehåller.

D et nuvarande villkoret att bägge parter skall vara ense om tillämpning av hemvistlandets lag bör gälla för samtliga de situationer som avses i första och andra styckena. E tt viktigt syfte med bestämmelsen är att hindra att part som inte för egen del åberopar hemvistlandets lag skall sväva i okunnighet om de risker med avseende på äktenskapets giltighet i främ m ande land som kan föreligga om denna lag tillämpas.

Tredje stycket i paragrafen ger Kungl. M aj:t eller myndighet som Kungl. M aj:t förordnar rätt att för visst fall förordna, att svensk lag får tillämpas beträffande utländsk medborgare som inte h ar hemvist h är sedan minst två år. Av bestämmelsens lydelse fram går att den kan u tnyttjas bara i enskilda undantagssituationer och alltså inte öppnar m öjlighet till generella förordnanden, exempelvis beträffande medborgare i visst främ m ande land.

Kommittén pekar p å vissa situationer då det kan finnas behov av ett förordnande enligt tredje stycket. E tt fall är att det är svårt eller omöjligt att fastställa innehållet i viss främ m ande lag m ed avseende på förut- 7 Riksdagen 1973.1 sami. Nr 158

sättningarna för äktenskaps ingående. Sådana situationer torde bli allt vanligare med hänsyn till det ökande antalet utlänningar från länder utanför Europa som söker sig till Sverige för längre eller kortare tid. Ett annat fall är att utländsk medborgare, som vistas i Sverige utan att ha hemvist här, önskar ingå äktenskap inför svensk myndighet men hindras därifrån av en bestämmelse i hemlandets lag som visserligen inte kan sägas strida m ot svensk ordre public men som det ändå kan vara tveksamt om vi bör upprätthålla. Det kan också tänkas att det är ovisst om utländsk medborgare kan betraktas som politisk flykting men att betänkligheter ändå föreligger m ot att från hans hemlands myndigheter inhäm ta något tillstånd som fordras enligt den nationella lagen. V ad kommittén sålunda h ar anfört synes mig kunna ge god ledning för regelns tillämpning. N ågra närm are riktlinjer för prövningen bör dock inte ges. D et är emellertid givet att eventuella risker för olyckliga konsekvenser i internationellt hänseende måste tillmätas stor betydelse vid prövningen.

Tredje stycket innehåller inte någon uttrycklig regel om handläggningen av ärendet. Det är dock självklart att ett beslut förutsätter ansökan från den det rör. I analogi med vad som föreskrivs i andra stycket synes ansökningen inte böra bifallas utan att den andra parten har instämt i sökandens begäran.

3 §

Paragrafen anger de äktenskapshinder som bör beaktas av svensk myndighet, även i fall då parterna är utländska medborgare och enligt sitt hemlands lag berättigade att ingå äktenskapet eller svensk eller utländsk medborgare vill ingå äktenskap med tillämpning av lagen i främ mande stat där han har hemvist.

Enligt första punkten, som saknar motsvarighet i gällande lag får den som är under fem ton år inte ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen. Skälet för denna bestämmelse har utvecklats i den allmänna motiveringen.

I andra och tredje punkterna upptas bestämmelser om att äktenskap inte får ingås mellan släktingar i rätt upp- och nedstigande led eller mellan helsyskon och att den som har varit gift får ingå nytt äktenskap endast om det förra äktenskapet blivit upplöst genom beslut som skall gälla här i landet eller andra maken avlidit. Dessa regler motsvarar gällande rätt (1 kap. 2 § andra stycket) med den modifikationen att förbudet m ot äktenskap mellan syskon begränsats till helsyskon.

Kommittén berör i specialmotiveringen till 3 § även det fallet att hindersprövning skall ske enligt lagen i främmande stat och den staten inte erkänner en meddelad svensk dom på äktenskapsskillnad eller en utländsk dom som skall gälla här. Jag instämmer m ed kommittén i att

svensk myndighet i detta fall skall godta domen vid hindersprövningen och alltså inte vägra tillstånd till nytt äktenskap på den grunden att domen inte gäller i stat vars lag tillämpas vid prövningen.

4 §

Paragrafen föreskriver att svensk lag skall tillämpas i fråga om vigseln när äktenskap skall ingås inför svensk myndighet h är i landet. Detta gäller oavsett vilken lag som skolat tillämpas med avseende på rätten att ingå äktenskapet. Regeln motsvarar gällande rätt (1 kap. 4 §).

Som kommittén fram håller krävs hindersprövning för att vigsel skall få ske enligt svensk lag (4 kap. 6 § GB). Hovrätten för Västra Sverige anser att uttrycket ”vigseln” i den föreslagna paragrafen bör bytas u t m ot ”form erna för äktenskaps ingående” fö r att därm ed skall markeras att även hindersprövningen skall ske enligt svensk lag. Jag h ar inte ansett en sådan ändring behövlig. Den kan dessutom vara missvisande, eftersom i vissa fall svensk hindersprövning kan ersättas av hindersprövning i annat nordiskt land.

Den föreslagna paragrafen upptar inte någon motsvarighet till 1 kap. 4 § andra stycket i gällande lag, där det föreskrivs att Kungl. M aj:t, om främ m ande stats lag innehåller föreskrift om lysning fö r det fallet att medborgare i den staten vill ingå äktenskap utom sitt hemland, kan förordna att giftermål inför svensk myndighet inte får ske innan det visats att sådan lysning ägt rum eller att behörig myndighet i den främmande staten meddelat befrielse från lysning. D et Kungl. M aj:t givna bemyndigandet h ar inte utnyttjats och lagbestämmelsen synes utan olägenhet kunna undvaras. Skulle behov av ett förordnande av åsyftat slag yppa sig kan det f. ö. meddelas m ed stöd av 1 kap. 9 § i nu föreslagen lydelse.

Äktenskap som utländsk medborgare ingått enligt den svenska lagens formföreskrifter kan av olika skäl anses ogiltigt i utlänningens hemland. Spansk m edborgare som är katolik skall t. ex. även utomlands ingå äktenskap enligt katolsk ritual fö r att äktenskapet skall anses giltigt till form en i Spanien. Bestämmelser av liknande slag förekommer på flera andra håll. Regeln locus regit actum godtas alltså inte utan undantag i alla länder, och det förhållandet att vigselortens lag iakttas utgör följaktligen ingen garanti för att ett äktenskap anses giltigt till formen i utländsk medborgares hemland. D et torde dock knappast kunna kom m a i fråga att av hänsyn till lagstiftningen i främmande stat inskränka utlänningars rätt att vid ingående av äktenskap i Sverige välja mellan olika vigselformer inom den ram GB drar upp. Därem ot är det givetvis angeläget att medborgare i stater som kräver lysning i hemlandet eller viss vigselform informeras om påföljderna av att dessa krav inte iakttas vid vigsel i Sverige. Av C FU :s remissyttrande fram går att nämnden h a r haft sin uppm ärksam het riktad på detta problem, och jag utgår från att riksskatteverket, som num era har övertagit CFU :s

uppgifter, kommer att verka fö r att pastorsämbetena får möjlighet att tillhandahålla erforderlig information i samband med hindersprövning som rö r utländska medborgare.

5 §

Paragrafens första stycke ger Kungl. M aj:t befogenhet att bestämma, att med diplomatisk eller konsulär tjänst eller med befattning som präst skall vara förenad behörighet att i främmande stat förrätta vigsel enligt svensk lag. Kungl. M ajit får också genom särskilt förordnande tillerkänna lämplig person sådan behörighet.

M ed befattning som präst avses prästtjänst utomlands, vare sig den tillhör svenska kyrkan eller annat trossamfund. Särskilt förordnande för lämplig person kan ges exempelvis åt diplomat eller konsul, då det inte är önskvärt att förena den tjänst han uppehåller m ed vigselbehörighet, eller åt präst eller likställd inom svenska kyrkan eller annat trossamfund. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen anser jag en något liberalare praxis än hittills motiverad när det gäller att förordna svenska vigselförrättare utomlands. E n förutsättning för förordnande bör dock vara att medgivande lämnas av den främ m ande staten.

I andra stycket upptas en bestämmelse, att vad som i svensk lag föreskrivs om verkan av att vigselförrättare förfarit oriktigt vid vigsel här i riket eller överskridit sin behörighet skall äga motsvarande tillämpning när svensk vigselförrättare viger i främ m ande stat.

Enligt 4 kap. 9 § första stycket GB skall vigsel vara utan verkan om den inte förrättats av någon som äger behörighet att viga eller om bestämmelserna i 4 kap. 8 § andra stycket inte iakttagits. D ärem ot skall vigsel inte anses ogill p å den grund att någon annan föreskrift i 8 § åsidosatts eller vigselförrättaren överskridit sin behörighet eller vederbörlig hindersprövning inte föregått vigseln. Om t. ex. vigselförrättaren varit behörig enligt 4 kap. GB men saknat bemyndigande att förrätta vigsel utomlands eller om han haft sådant bemyndigande men handlat i strid m ed eventuella begränsningar i detta — t. ex. med avseende på kontrahenternas medborgarskap — skall sålunda vigsel utomlands enligt svensk lag anses giltig här, under förutsättning att minimikraven med avseende på förfarandet enligt 4 kap. 8 § andra stycket GB iakttagits.

6 §

Paragrafen föreskriver att den som enligt främ m ande lag är behörig att förrätta vigsel får viga här i riket m ed tillämpning av näm nda lag i fall som Kungl. M ajit bestämmer.

N ågra närm are föreskrifter fö r Kungl. M ajits prövning ges inte i lagen. M ed bemyndigande bör förenas behövliga begränsningar, t. ex. i fråga om iakttagande av svensk lags hindersbestämmelser, kontrahenternas medborgarskap eller hemvist.

I motsats till gällande lag (1 kap. 5 §) utsäger paragrafen inte att äktenskap som ingåtts genom vigsel i enlighet med vad Kungl. M aj:t bestämt anses ingånget i behörig form. A tt så i princip blir fallet är självklart. H uruvida vigseln i det enskilda fallet blir ogiltig på grund av att vigselförrättaren gjort sig skyldig till formfel, får bedömas enligt den tillämpliga lagen, dvs. lagen i den stat som har gett vigselförrättaren hans behörighet.

7 §

Äktenskap som ingåtts utom riket enligt främ m ande lag skall enligt paragrafens första stycke anses giltigt till formen, om det är giltigt i den stat där det ingicks. H ar äktenskap ingåtts inför diplomatisk eller konsulär tjänstem an eller annan, som av främ m ande stat förordnats att fö rrätta vigsel i annan främ m ande stat, skall äktenskapet också anses giltigt till formen, om det är giltigt i den stat som meddelat förordnandet.

Såvitt angår vigsel enligt vigselortens lag överensstämmer regeln i första punkten i princip med gällande rätt. Enligt 1 kap. 6 § i dess gällande lydelse skall äktenskap, vilket på utrikes ort ingåtts i form som lagen på den orten föreskriver, här i riket anses slutet i behörig form, vare sig fråga är om svenska eller utländska medborgare. Den föreslagna nya regeln h ar något längre räckvidd, eftersom den innebär att äktenskap skall anses giltigt till formen, om det är giltigt i den stat där det ingicks, oavsett vilken lag som tillämpats — sålunda även om vigseln förrättats av vigselmyndighet som tillhör annan främ m ande stat och tillämpat den statens lag.

Av bestämmelsen följer att vigsel enligt vigselortens lag anses giltig oberoende av uppfattningen i stat där kontrahenterna är medborgare. N är ett s. k. haltande äktenskap — dvs. ett äktenskap som är giltigt i ett land och ogiltigt i ett annat — uppkommit genom bristande överensstämmelse mellan vigselortens lag och den nationella lagen i fråga om form en fö r äktenskaps ingående skall vi alltså godta uppfattningen i vigsellandet.

Enligt 1 kap. 7 § i gällande lag skall giftermål, som i främ m ande stats tjänst anställd diplomatisk eller konsulär ämbetsman förrättat på utrikes ort i enlighet med lagen i sagda stat, vara gällande h är i landet, såfram t varken mannen eller kvinnan var medborgare i den stat på vars område giftermålet skett samt sistnämnda stat inte förvägrat ämbetsmannen att förrätta giftermål. Den föreslagna nya regeln i första stycket andra punkten gäller inte bara vigsel inför diplomatisk eller konsulär ämbetsm an utan också vigsel som förrättats av annan person på grund av uppdrag från den stat han tillhör. Vidare innebär regeln att man, om vigseln är giltig i den stat som meddelat förordnandet, kan bortse från uppfattningen i den stat där vigseln ägde rum. Vi skall m ed andra ord även här ansluta oss till den uppfattning som anser äktenskapet giltigt, i

detta fall uppfattningen i den stat som förordnat vigselförrättare. F ö r att förhållandena inte skall bli alltför svåröverskådliga måste emellertid en förutsättning vara att ett verkligt uppdrag meddelats vigselförrättaren, inte bara att vigseln anses giltig i viss främ m ande stat.

Andra stycket i 7 § föreskriver att äktenskap som h ar ingåtts utom riket skall anses giltigt till formen även i annat fall än som avses i första stycket, om det är giltigt i den eller de stater där mannen och kvinnan var medborgare. Om mannen och kvinnan är medborgare i olika stater skall det alltså vara giltigt i båda staterna.

Bestämmelsen motsvarar 1 kap. 9 § i gällande lag. Den tillförsäkrar giltighet åt äktenskap som är ogiltiga enligt vigselortens lag men giltiga i kontrahenternas hemland. V ar någon av kontrahenterna medborgare i två eller flera stater och anses äktenskapet giltigt i någon av dessa, får det anses tillräckligt för hans del.

Till skillnad från den nuvarande regeln i 1 kap. 9 § utesluter förslaget inte att äktenskap även i andra fall än som nämns i lagtexten kan hållas för gillt h är i landet. Som exempel på en situation då så kan tänkas vara fallet näm ner kommittén att äktenskapet anses giltigt i en stat där kontrahenterna har hemvist. Hovrätten för Västra Sverige anser att detta exempel är så väsentligt att det bör införas i lagtexten. Enligt min mening är det emellertid lämpligast att, som kommittén förordar, överlämna den nu berörda frågan till rättstillämpningen. Flera olika situationer kan tänkas, och det är svårt att i lag ge en uttömmande reglering som alltid leder till rimliga resultat.

N ä r ett haltande äktenskap uppkommit genom att vigseln anses giltig i en stat m en ogiltig i en annan, kan tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna kompliceras av att kontrahenterna själva inrättat sig efter uppfattningen i stat där äktenskapet anses ogiltigt utan att sörja för att äktenskapet upplöses i stat där det anses giltigt. Anses i sådant fall äktenskapet giltigt här i landet och vill någon av kontrahenterna ingå nytt äktenskap här, får det såsom kommittén anför, krävas att han först vinner skillnad i det förra äktenskapet. M en har någondera fått ingå nytt äktenskap i främ m ande stat, därför att det tidigare äktenskapet i den staten ansågs ogiltigt, kan m an inte rimligen betrakta det som ett fall av tvegifte utan får acceptera den uppkom na situationen (jfr 3 kap. 8 §).

8 §

D enna paragraf upptar den i den allmänna motiveringen berörda regeln att äktenskap som skulle vara ogiltigt på grund av formfel kan godkännas av Kungl. M aj:t på ansökan av mannen eller kvinnan eller någonderas arvinge, om det föreligger synnerliga skäl.

Regeln motsvarar det år 1968 införda andra stycket i 4 kap. 9 § GB. Enligt förarbetena till denna bestämmelse bör godkännande i första hand komma i fråga i sådana fall då något fel i vigselförfarandet upp­

kommit av förbiseende och kontrahenterna kan anses ha förlitat sig på att vigseln var giltig. Som jag har påpekat i den allmänna motiveringen får m an vid tillämpning av motsvarande regel i intemationellrättsliga förhållanden också ta särskild hänsyn till den nackdel det kan innebära att ett haltande äktenskap uppkommer om ansökningen bifalls.

9 §

Enligt denna paragraf kan Kungl. M aj:t eller myndighet som Kungl. M aj:t bestämmer meddela särskilda föreskrifter om sättet fö r hindersprövning i fråga om sådan vigsel enligt svensk lag som avses i detta kapitel.

Kom m ittén har i specialmotiveringen till 1 kap. 9 § i betänkandet pekat på vissa brister i de nuvarande reglerna om hindersprövning då svensk vigsel skall äga rum utomlands. Dessa synpunkter får tas i beaktande vid utfärdandet av föreskrifter enligt denna paragraf.

3 kap. Om äktenskapsmål m. m.

Lagens 2 kap., som innehåller regler om återgång av äktenskap, föreslås helt upphävt. Rubriken till 3 kap., som nu lyder ”Om äktenskapsskillnad och hemskillnad (separation)”, föreslås ändrad till ”Om äktenskapsmål m. m .”

1 §

I paragrafen anges innebörden av begreppet äktenskapsmål. Ä ktenskapsmål är mål om äktenskapsskillnad och mål däri tvisten är huruvida man och kvinna är förenade i äktenskap med varandra. Bestämningen överenstämmer m ed 15 kap. 1 § GB i dess lydelse fr. o. m. den 1 januari 1974. Regeln m otsvarar 3 kap. 1 § andra stycket i kommitténs förslag men har jämkats m ed anledning av att återgångs- och hemskillnadsinstituten slopats.

Med hänsyn till den utformning som har getts reglerna om tillämplig lag torde fråga om direkt tillämpning av utländska lagregler om återgång eller hemskillnad inte uppstå i m ål vid svensk domstol. D ärem ot kan givetvis även i fortsättningen uppkom m a frågor om erkännande här av utländska avgöranden i sådana frågor.

2 §

Paragrafen, som m otsvarar 3 kap. 1 § första stycket i kommitténs fö rslag, innehåller huvudreglerna om svensk domstols behörighet att uppta äktenskapsmål till prövning.

I den allmänna motiveringen har de principiella synpunkterna på grunderna fö r svensk dom srätt i äktenskapsmål utvecklats. Vid utform ningen av paragrafen har 1968 års Haagkonvention beaktats. Bestäm­

melserna i punkterna 1— 4 har motsvarigheter i art. 2 i konventionen så till vida att punkt 1 svarar m ot punkt 3 i konventionen, punkt 3 mot punkt 2 a) och punkt 4 m ot punkt 1. Punkt 2 h ar viss motsvarighet i punkt 4. Om båda m akarna är svenska medborgare kan äktenskapsmål enligt punkt 1 tas upp av svensk domstol, även om inte någondera maken har hemvist här. Förslaget överensstämmer med gällande rätt. Enligt p unkt 2 skall äktenskapsmål kunna prövas av svensk domstol om käranden är svensk medborgare och antingen h ar hemvist här i landet eller tidigare har haft hemvist h är efter fyllda 18 år. Såvitt gäller den som har hemvist h är överensstämmer regeln med kommitténs förslag. Den innebär att en svensk medborgare, som har varit bosatt utomlands och är gift m ed en utlänning men återvänt till Sverige och tagit hemvist här, omedelbart därefter kan väcka talan om äktenskapsskillnad vid svensk domstol. F ö r fall då hemvist i Sverige inte längre föreligger skiljer sig bestämmelsen från kommitténs förslag därigenom att det krävs att käranden haft hemvist efter fyllda 18 år. Skälen för dessa avvikelser har redovisats i den allmänna motiveringen. T alerätt medges enligt punkt 3 om käranden inte är svensk m edborgare men har hemvist här i landet sedan minst ett år. Regeln motsvarar kommitténs förslag med den ändringen att hemvisttiden förkortats från två till ett år. I punkt 4 ges talerätt om svaranden h ar hemvist här i landet. Detta överenstämmer med gällande rätt. Enligt punkt 5 får svensk domstol ta upp äktenskapsmål om saken rör ogiltighet av vigsel som förrättats av svensk myndighet. Det är en allm änt erkänd intemationellrättslig princip att vigselortens lag tillämpas i fråga om äktenskaps giltighet med avseende på formen, och svensk lag tillämpas bäst av svensk domstol. I särskilda fall kan det vara önskvärt att talan om äktenskapsskillnad får prövas av svensk domstol, trots att domsrätt inte föreligger på någon av de grunder som uppställs med tanke på de vanliga fallen. Internationellrättsliga förhållanden är så växlande att lagstiftaren inte kan överblicka alla tänkbara situationer. A tt på formella grunder vägra prövning av talan om äktenskapsskillnad, trots att starka sakliga skäl talar för att målet tas upp, kan vara olyckligt särskilt för den som därigenom hindras att ingå nytt äktenskap. En diskretionär prövning i denna del bör därför, som kommittén har föreslagit, anförtros Kungl. M ajit. En regel av sådan typ finns f. n. i 1964 års lag. Kungl. M ajit bör ges möjlighet att delegera denna bestäm m anderätt till annan myndighet. Den begränsning av regelns tillämpningsområde som kommittén förordar är enligt min mening lämplig. I punkt 6 föreskrivs därför att äktenskapsmål får tas upp av svensk domstol även i annat fall än som avses i de föregående punkterna, om endera maken är svensk medborgare eller kä­

randen inte kan få sin talan prövad i den stat där han är medborgare samt Kungl. M aj:t eller myndighet som Kungl. M aj:t förordnar finner skäl att talan prövas h är i landet.

Jag förutsätter att den föreslagna dispensregeln kommer att tillämpas restriktivt. Om käranden är svensk medborgare, torde det endast undantagsvis uppkomma behov av att talan prövas här, när det inte kan ske redan enligt bestämmelsen i punkt 2. Om det åter är svarandens svenska medborgarskap som åberopas, bör försiktighet också iakttas. I allmänhet bör inte någon tvingas svara i äktenskapsmål inför svensk domstol endast därför att han är svensk medborgare.

Med den föreslagna befogenheten fö r Kungl. M aj:t eller myndighet som Kungl. M aj:t bestämmer att tillåta prövning av äktenskapsmål, när käranden är utlänning men inte kan få sin talan prövad i hemlandet, avses att förebygga att käranden inte kan få sin talan upptagen någonstans. Om käranden inte kan få målet prövat i sitt hemland men därem ot kan föra talan t. ex. i stat där svaranden har hemvist, bör därför tillstånd inte ges. Bestämmelsen avser endast hinder beträffande domsrätten, inte materiella hinder m ot äktenskapsskillnad som gäller i den nationella lagen. Föreligger enbart sådana hinder, får käranden vänta till dess han har haft hemvist h är i ett år, då m ålet kan tas upp enligt punkt 3. Inte bara rättsliga utan även faktiska hinder skall beaktas. Bestämmelsen kan få praktisk betydelse främst i fråga om politisk flykting, som inte har hemvist någonstans men som uppehåller sig här i landet.

3 §

Enligt paragrafen skall, om svensk domstol är behörig att ta upp talan av ena maken, domstolen också kunna ta upp talan av andra maken till gemensam handläggning. Bestämmelsen svarar m ot art. 4 i 1968 års Haagkonvention.

I likhet med kommittén anser jag det självklart att gemensam ansökan om äktenskapsskillnad får tas upp av svensk domstol, om talan som endera maken i sådan sak väckt m ot den andra skulle ha kunnat tas upp här i landet. Jag anser det inte erforderligt att, som Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare förordat, ta upp en uttrycklig regel härom i lagen.

4 §

Första stycket i denna paragraf, som motsvarar 3 kap. 3 § första stycket i kommitténs förslag, upptar den i den allmänna motiveringen fö rordade huvudregeln att talan om äktenskapsskillnad skall prövas enligt svensk lag.

Kommittéförslaget innehåller i 3 kap. 3 § andra stycket särskilda regler om tillämplig lag i frågor om skadestånd. Eftersom de svenska be-

stämmelsema om skadestånd i samband med äktenskapsskillnad har upphävts fr. o. m. den 1 januari 1974 har någon motsvarighet till dessa regler inte tagits upp i departementsförslaget. Frågan om skadestånd skall kunna utdömas i äktenskapsmål m ed tillämpning av utländsk lag får därför överlämnas till rättstillämpningen. I sådana fall då skadeståndet h ar övervägande ideell karaktär bör det inte komma ifråga att svensk domstol utdöm er skadestånd. N ågra allmänna riktlinjer i övrigt för bedömningen torde inte kunna uppställas, utan frågan får prövas från fall till fall med hänsyn till innehållet i den lag som reglerar m akarnas förmögenhetsrättsliga förhållanden.

Paragrafens andra och tredje stycken, vilka motsvarar 5 § i kommitténs förslag, upptar undantag från huvudregeln om tillämpning av svensk lag. Undantagsreglerna avser endast fall då båda m akarna är u tländska medborgare. Bestämmelserna innebär att talan om äktenskapsskillnad i vissa fall skall ogillas med hänsyn till innehållet i främmande lag, trots att förutsättningar för äktenskapsskillnad föreligger enligt svensk lag. D et är därem ot inte avsett att svensk domstol i något fall skall döma till äktenskapsskillnad under åberopande av främmande lag. Härav följer bl. a. att svensk lags regler om betänketid före äktenskapsskillnad måste tillämpas, även om den utländska lagen skulle medge omedelbar äktenskapsskillnad i den föreliggande situationen.

Enligt de regler som gäller i Sverige fr. o. m. den 1 januari 1974 har make alltid en ovillkorlig rätt att erhålla äktenskapsskillnad, låt vara att denna i vissa fall skall föregås av betänketid. Make behöver alltså aldrig åberopa någon särskild grund för sin begäran om äktenskapsskillnad och domstolen skall inte gå in på någon prövning av den bakomliggande orsaken till makens önskan att upplösa äktenskapet. I sådana fall då regler i utländsk lag skall beaktas enligt denna paragraf kan emellertid domstolen nödgas undersöka och ta ställning till frågan om viss grund för äktenskapets upplösning föreligger. D etta avsteg från de principer på vilka de nya svenska skilsmässoreglema bygger är emellertid ofrånkomligt, om m an inte alltid anser sig kunna bortse från innehållet i utländsk lag.

F ör tillämpning av andra stycket i paragrafen förutsätts, att ingendera av de utländska m akarna har hemvist här i landet sedan minst ett år. D et får då inte mot makes bestridande dömas till äktenskapsskillnad, om grund till äktenskapets upplösning inte föreligger enligt makarnas eller, om m akarna är medborgare i olika stater, någondera makens nationella lag. Äktenskapsskillnad skall vägras både om den eller de nationella lagarna över huvud taget inte medger äktenskapsskillnad och om grund för äktenskapsskillnad saknas i det aktuella fallet. M ot makes bestridande kan alltså äktenskapsskillnad i fall som avses i andra stycket inte beviljas t. ex. mellan m akar som är medborgare i olika stater, vilka båda förbjuder äktenskapsskillnad. Ä r bara den ena av m akarna m ed­

borgare i sådan stat lägger bestämmelsen därem ot inte hinder i vägen för äktenskapsskillnad, om grund till sådan skillnad föreligger enligt lagen i stat där den andra maken är medborgare. M ed grund till äktenskapsskillnad likställs grund till äktenskapets upplösning i annan form, exempelvis genom återgång eller ogiltigförklaring av äktenskapet. U ndantagsvis kan därför äktenskapsskillnad eventuellt beviljas även mellan medborgare i stater, vilkas lagar förbjuder äktenskapsskillnad.

Äktenskapsskillnad skall vägras endast om make bestrider, att det döms till äktenskapsskillnad enligt svensk lag. Ä r m akarna ense om att svensk lag får tillämpas, får de själva ta konsekvenserna av att domen eventuellt inte erkänns i deras hemland.

M edan andra stycket upptar ett absolut förbud mot att döma till äktenskapsskillnad, skall enligt tredje stycket äktenskapsskillnad kunna vägras efter viss skälighetsprövning. Även om m akarna eller den ena av dem h ar kvalificerat hemvist h är i landet m en m akarna är utländska medborgare får inte, om make åberopar att grund till äktenskapets upplösning saknas enligt hans nationella lag, dömas till äktenskapsskillnad, när med hänsyn till samma makes eller gemensamma barns intressen särskilda skäl föreligger däremot. Domstolen får göra en allmän bedömning med hänsyn till båda makarnas och barnens intressen. Ju svagare anknytning m akarna h a r till Sverige, desto större anledning finns det att vägra en äktenskapsskillnad som ena maken motsätter sig under åberopande av sin nationella lag. Särskilt gäller detta när den make som m otsätter sig äktenskapsskillnad själv inte har någon anknytning till Sverige. Frågan om grund till äktenskapets upplösning saknas enligt kärandens nationella lag h ar vid tillämpning av tredje stycket inte någon betydelse annat än som ytterligare ett moment att beakta vid skälighetsprövningen. I övrigt torde det knappast vara möjligt att dra upp några närm are riktlinjer för denna prövning, utan frågan får överlämnas till rättstillämpningen.

I detta sammanhang vill jag beröra frågan hur innehållet i den främ mande lagen skall bli känt för domstolen. K lart är att domstol har både rätt och plikt att försöka utreda innehållet i utländsk rätt, om sådan skall tillämpas i ett mål. Domstolen kan emellertid förelägga part att förebringa utredning om innehållet i främ m ande lag. D etta fram går av 35 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken, d är det föreskrivs att domstolen, om främ m ande lag skall lända till efterrättelse och dess innehåll inte är känt fö r domstolen, kan anm ana part att förebringa bevisning därom.

Som kommittén påpekar bör anmaning inte användas, om domstolen har lättare än p art att skaffa utredning om den främmande lagens innehåll. Ofta kan upplysningar inhämtas från utrikesdepartementets rättsavdelning eller genom dess förmedling. H uruvida i första hand domstolen eller part bör vända sig till rättsavdelningen är en lämplighetsfråga.

Eftersom intyg som utfärdas av departementet i princip är avgiftsbelagda men avgift inte tas ut när domstol har begärt intyget, kan det åtminstone i enkla fall vara rimligt att part själv får vända sig till departementet. Om domstolen själv försöker utreda innehållet i främ m ande lag, bör parterna givetvis få tillfälle att yttra sig över utredningen. M an får, som kommittén framhåller, inte ställa alltför stora krav på utredningen om innehållet i främmande lag. Utredningar om innehållet i utländsk rätt kvarläm nar ofta tvekan, om de verkligen är alldeles korrekta eller fullständiga. Till en viss grad måste m an bortse därifrån. F. ö. kan meningarna vara delade i den främ m ande staten om vad som gäller där.

Rättegångsbalken reglerar inte hur domstolen skall förfara när godtagbar utredning om innehållet i främ m ande lag inte föreligger. Kom mittén har i sitt lagförslag tagit upp en särskild regel för detta fall (5 kap. 3 § andra stycket). Huvudregeln är där att talan inte får bifallas om tillfredsställande utredning saknas angående innehållet i tillämplig främ mande lag. En motsvarande regel finns i 7 kap. 4 § första stycket 1904 års lag. Kommittéförslaget ger emellertid, till skillnad från gällande lag, domstolen möjlighet att i den åsyftade situationen i stället tillämpa svensk lag, om detta med hänsyn till omständigheterna anses skäligt.

Jag har inte ansett det behövligt med den begränsade lagstiftning som nu föreslås att ta upp någon motsvarighet till den av kommittén föreslagna regeln i lagen. Om svaranden i mål om äktenskapsskillnad bestrider kärandens talan och gör gällande att denna enligt 4 § andra eller tredje stycket skall ogillas på grund av innehållet i främ m ande lag men tillfredsställande utredning om innehållet i denna lag inte föreligger, bör domstolen under hänvisning härtill kunna lämna svarandens invändning utan avseende och i enlighet med huvudregeln i lagen pröva m ålet uteslutande enligt svensk lag.

5 §

Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 6 § i kommitténs förslag, innehåller vissa regler om verkan av ändring beträffande medborgarskap eller hemvist som äger rum sedan talan väckts.

Enligt 5 § skall sådan ändring som nyss sagts inte m edföra hinder att talan prövas. Frågor om dom srätt i äktenskapsmål enligt 2 § skall sålunda bedömas med hänsyn till parternas medborgarskap och hemvist vid tiden för talans väckande. N är det gäller frågan om dom srätt föreligger enligt 3 § är parts hemvist eller medborgarskap utan betydelse.

Frågor om lagval bör i princip bedömas med hänsyn till de förhållanden som föreligger när målet avgörs. Ändring i fråga om parts medborgarskap eller hemvist som inträffar efter det att talan väckts bör dock inte få göra det svårare att vinna äktenskapsskillnad. D ärför föreskrivs att sådan ändring inte heller kan medföra hinder mot äktenskapsskillnad enligt 4 § andra eller tredje stycket. Om sålunda endast den ena av två

m akar var svensk medborgare vid talans väckande, skall den omständigheten att även han blivit utländsk m edborgare innan målet avgörs inte m edföra att främmande lag kan åberopas till bestridande av talan om äktenskapsskillnad enligt svensk lag. V ar båda m akarna utländska medborgare men hade en av dem hemvist i Sverige sedan minst ett år när talan väcktes, tillämpas 4 § tredje stycket — inte andra stycket — även om hemvistet upphört när målet avgörs.

Om en ändring beträffande medborgarskap eller hemvist under rättegången leder till att det blir lättare att vinna äktenskapsskillnad enligt svensk lag, skall det beaktas. H ar den ena av två utländska m akar blivit svensk medborgare sedan talan väcktes, kan sålunda främ m ande lag inte vidare åberopas till stöd för bestridande av talan om äktenskapsskillnad, och om makes hemvist i Sverige h ar varat m er än ett år när målet avgörs kan utländsk lag beaktas endast m ed stöd av 4 § tredje stycket.

Om svaranden i ett redan anhängigt mål väckt talan enligt 3 §, är bestämmelsen i 5 §, såvitt angår hans talan, tillämplig i fråga om ändringar som skett efter det att denna talan väcktes. Parternas hemvist och medborgarskap vid den tidpunkt då käranden väckte talan enligt 2 § är sålunda utan betydelse för den materiella prövningen av talan som svaranden väckt enligt 3 §.

6 §

Paragrafen upptar en bestämmelse att frågor rörande vårdnaden om och underhåll till barn får tas upp i äktenskapsmål. Om barnet vistas här i landet skall sådana frågor alltid prövas enligt svensk lag.

U tan särskilt stadgande torde det vara klart att domstol i mål om äktenskapsskillnad även skall kunna ta upp frågor beträffande äktenskapets rättsverkningar, t. ex. om makarnas inbördes underhållsskyldighet och bodelning. Frågan vilken lag domstolen därvid skall tillämpa får avgöras enligt de regler som i allmänhet gäller på området.

Vad angår vårdnaden om och underhåll till barn finns f. n. en bestämmelse i 3 § 1964 års lag. D är föreskrivs att frågor angående vårdnaden om och underhåll till barn får tas upp i mål som avses i lagen, om barnet vistas här i landet, samt att frågorna därvid skall prövas enligt svensk lag. Kommittén har ansett det lämpligt att i avvaktan på en lagreglering av den internationella föräldrarätten ta upp en motsvarande bestämmelse i anslutning till de nya reglerna om äktenskapsmål. Jag delar denna bedömning. Kommitténs förslag har också mottagits positivt av remissinstanserna. Kommittén har placerat regeln bland övergångsbestämmelserna (punkt 4), m en jag har för min del föredragit att ta in den i lagens kapitel om äktenskapsmål.

I förarbetena till 1964 års lag framhålls att bestämmelsen i 3 § inte avser att utesluta möjligheten att i andra fall ta upp frågor angående

vårdnaden om och underhåll till barn vid svensk domstol, m ed eller utan samband m ed skillnadsmål, och att något motsättningsslut inte bör förekomma. Även om barnet inte vistas h är i landet, bör frågor om vårdnad och underhåll kunna tas upp i äktenskapsmål (jfr N JA 1969 s. 145) när praktiskt behov kan antas föreligga. Den nu föreslagna bestämmelsen ger utrymme härför.

Om barnet vistas i Sverige torde det som regel vara uppenbart att det föreligger behov av att vårdnads- och underhållsfrågom a prövas , i äktenskapsmålet här. I övrigt kan några närm are anvisningar rörande tilllämpningen av paragrafen knappast ges. D et bör dock fram hållas att den anvisning om tillämpning av svensk lag som ges i paragrafen inte är exklusiv. Svensk lag kan alltså bli tillämplig även när barnet inte vistas här, exempelvis om båda m akarna är svenska medborgare.

Frågan om erkännande av utländska dom ar som rör vårdnaden om barn tas inte upp i förevarande sammanhang. Den får liksom hittills överlämnas åt rättstillämpningen i den mån konventionsreglering saknas. Jag vill emellertid understryka att försiktighet bör iakttas när det gäller att erkänna utländsk dom i vårdnadsfråga, även om förutsättningar i och fö r sig föreligger för erkännande. H ar, som inte sällan är fallet, den utländska domstolen byggt sitt avgörande på andra grunder än hänsyn till barnets bästa, bör det av hänsyn till svensk ordre public inte komma i fråga att erkänna avgörandet. Även en tillämpning av ett utländskt avgörande som rent faktiskt finnes stridande m ot barnets bästa bör avböjas under hänvisning till ordre public (jfr 7 kap. 4 § i lagförslaget). I övrigt blir 21 kap. föräldrabalken tillämpligt vid verkställighet även av utländsk dom i vårdnadsfråga med de möjligheter till omprövning som följer därav.

7 §

I paragrafens första stycke föreskrivs, att beslut om äktenskapsskillnad som meddelats i främ m ande stat skall gälla här i landet, om det med hänsyn till makes medborgarskap eller hemvist eller annan anknytning förelåg skälig anledning att talan prövades i den främ m ande staten. Regeln motsvarar 7 § andra stycket i kommitténs förslag. Den ersätter 3 kap. 4 och 5 §§ i gällande lag.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör lagen inte behandla förutsättningarna för erkännande av utländskt beslut rörande hemskillnad eller ogiltighet eller återgång av äktenskap. Dessa frågor får överlämnas till rättstillämpningen.

F ö r att utländskt beslut rörande äktenskapsskillnad skall gälla fordras enligt första stycket att skälig anledning förelåg att talan prövades i den främ m ande staten. Sådan anledning bör i första hand anses h a förelegat, om svensk domstol under motsvarande omständigheter varit behörig att pröva talan enligt 2 eller 3 §. D et finns dock inte tillräcklig anledning

att strängt inskränka förutsättningarna för erkännande därtill. Förutsättningarna för talans prövning kan variera avsevärt i olika länder. Om någondera parten hade medborgarskap eller hemvist i svensk intem ationellrättslig mening i domstolslandet, bör i allmänhet skälig anledning till talans prövning anses ha förelegat. Résidence habituelle i Haagkonventionem as mening bör likställas m ed sådant hemvist. E tt engelskt domicil bör också godtas. E tt hemvist som skapats för skens skull bör däremot inte godtas som domsrättsgrundande. D et är företrädesvis fingerat hem vist som under senare tid utnyttjats för kringgående av skilsmässolagstiftning som m akarna annars varit underkastade. M etoden h ar tillämpats t. ex. i vissa delstater i USA och Mexiko. Redan den omständigheten att beslutet härrör från en sådan stat ger anledning till närm are undersökning av grunden för att talan upptagits till prövning. Även i and ra fall kan en viss kontroll vara behövlig. I fråga om en lång rad stater, däribland de flesta västeuropeiska, kan därem ot presumeras, att talan upptagits på skälig grund.

Undantagsvis kan skälig anledning till talans prövning anses ha förelegat även om det inte fanns sådan anknytning till domstolslandet som nu angetts, t. ex. när käranden var politisk flykting som tillfälligtvis vistades i domstolslandet och inte kunnat få sin talan prövad i hemlandet. Sådana fall omfattas av uttrycket ”annan anknytning”, som dock främst är avsett att täcka domicil.

A tt vägra erkännande är särskilt motiverat i sådana fall då valet av forum fram står som illojalt m ot svaranden och denne inte godtagit valet. Även om m akarna handlat i samförstånd bör dock svensk myndighet ex officio vägra erkännande, om den finner att det saknades skälig anledning till talans prövning i den främ m ande staten, dvs. när det var fråga om ”forum shopping”.

N ågra förutsättningar m ed avseende på valet av tillämplig lag uppställs inte fö r erkännande av utländskt beslut. Oavsett vilken lag som tillämpats skall sålunda beslutet erkännas, om skälig anledning förelåg till talans prövning i den främ m ande staten. Undantag härifrån kan göras av hänsyn till svensk ordre public. En regel härom h ar upptagits i 7 kap. 4 §, där det föreskrivs att beslut som meddelats av myndighet i främ m ande stat inte får tillämpas, om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen h är i riket. Företrädesvis kan bestämmelsen bli tillämplig i fråga om beslut som tillkommit efter ett otillfredsställande förfarande, t. ex. om make inte beretts rimlig möjlighet att utföra sin talan i målet. Med hänsyn till den liberala inställning till makes önskan att få äktenskapet upplöst som präglar den svenska skilsmässolagstiftningen torde det därem ot inte annat än i rena undantagsfall kunna komma i fråga att underkänna ett utländskt beslut därför att de materiella grunderna fö r beslutet föranleder, att tillämpning av detta strider m ot svensk ordre public.

Den föreslagna bestämmelsen avser utländska beslut om äktenskapsskillnad. Även beslut av administrativ myndighet omfattas. Sådana beslut förekom m er exempelvis i Danm ark, Island och Norge. Inte heller bör det utgöra hinder att beslutet meddelats av en religiös och inte av en statlig domstol, under förutsättning att äktenskapsmål prövas av religiösa domstolar enligt lagen i domstolslandet.

Frågan om erkännande av äktenskaps upplösning på privat väg — företrädesvis genom att make i enlighet m ed muhammedansk rätt förskjuter andra maken — regleras inte i förslaget utan överlämnas till rättstillämpningen. I många fall står det klart ett erkännande inte bör ske, t. ex. om förfarandet ägt rum här i landet och hustrun var svensk medborgare. V ar därem ot båda m akarna medborgare i stat enligt vars lag äktenskap kan upplösas på sådant sätt och hade de också hemvist där vid tiden fö r äktenskapets upplösning, finns det knappast anledning att försöka hålla på äktenskapets bestånd här i landet. De i förslaget angivna särskilda möjligheterna att pröva giltigheten av utländskt beslut står inte till buds i nu näm nda fall. Skulle det uppkomma behov att fastställa huruvida äktenskapet består eller inte, får talan därom föras i äktenskapsmål enligt 1 §. A tt äktenskapets upplösning registreras av offentlig myndighet utesluter inte att upplösningen ändå skall anses ha ägt rum endast på privat väg. H ar offentlig myndighet på något sätt medverkat till äktenskapets upplösning, bör emellertid som regel bestämmelserna i förslaget om erkännande av utländska beslut bli tillämpliga.

En förutsättning för erkännande av utländskt beslut är självfallet att det vunnit laga kraft. I vissa stater får en äktenskapsskillnadsdom verkan endast om den inom viss tid införs i civilståndsregister. Registreringen har då konstitutiv verkan och måste föreligga för att domen skall kunna erkännas här.

Andra stycket, som motsvarar 3 kap. 8 § i kommitténs förslag, upptar en regel för det fallet att make ingått nytt äktenskap sedan beslut om äktenskapsskillnad meddelats i främ m ande stat. D et tidigare äktenskapet skall då anses upplöst genom beslutet även om beslutet inte blir gällande här i landet enligt första stycket. U ndantag görs dock för det fallet att andra maken visar att den omgifte förfarit uppenbart otillbörligt mot honom. N är äktenskapet med stöd av denna bestämmelse anses upplöst innebär det även att den make som inte gift om sig får ingå nytt äktenskap.

D en omgifta maken kan anses ha förfarit uppenbart otillbörligt t. ex. när han bakom andra makens rygg sökt och erhållit snabbskilsmässa med efterföljande omgifte i någon ”skilsmässofabrik”. Särskilt gäller detta om han utnyttjat ett sådant förfarande för att i fråga om rättsverkningarna av skillnaden försätta andra maken i ett sämre läge än om skilsmässoförfarandet genomförts i stat där m akarna hade hemvist eller till vilken de hade annan naturlig anknytning.

Regeln i andra stycket avser bara beslut om äktenskapsskillnad. F rågan i vad m ån den kan tillämpas analogiskt på beslut om återgång eller ogiltighet av äktenskap få r överlämnas till rättstillämpningen.

Tredje stycket upptar en hänvisning till den lag om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader som nu föreslås. Bestämmelserna i denna lag blir tillämpliga i förhållande till stater som har tillträtt Haagkonventionen om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader. Lagen anger förutsättningarna fö r att äktenskapsskillnad och hemskillnad skall erkännas. D ärem ot innehåller den inte några bestämmelser om formen för erkännandet. I detta hänseende gäller i princip 1904 års lag.

8 §

Paragrafen, som m otsvarar 3 kap. 6 § 1904 års lag och 4 § 1964 års lag samt 3 kap. 9 § i kommitténs förslag, innehåller regler om prövning hos Svea hovrätt av utländskt beslut om upplösning av äktenskap.

I första stycket föreskrivs, att Svea hovrätt på ansökan av make prövar huruvida beslut om upplösning av äktenskap som meddelats i främ m ande stat skall gälla h är i landet. Innan hovrätten prövar frågan skall andra maken beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen, om det kan ske.

De utländska beslut som hovrättens prövning enligt kommitténs förslag kan avse är beslut om äktenskaps ogiltighet, om återgång och om hem- eller äktenskapsskillnad. Enligt den nu föreslagna 8 § kan hovrättens prövning endast avse beslut om upplösning av äktenskap, dvs. förutom beslut om äktenskapsskillnad också beslut om återgång. Frågor om betydelsen här av ett utländskt beslut varigenom äktenskap förklarats ogiltigt kan alltså inte prövas enligt denna paragraf utan får tas upp i äktenskapsmål enligt 1 §.

De materiella riktlinjerna fö r hovrättens prövning av beslut om äktenskapsskillnad fram går av 7 §. N är 7 § andra stycket tillämpas skall hovrättens prövning avse frågan om det tidigare äktenskapet, sedan ena maken gift om sig, kan anses upplöst och beslutet sålunda därmed skall lända till efterrättelse. Sådan prövning torde som regel påkallas av den make som inte gift om sig, när han vill få fastställt att hans äktenskap är upplöst. D et föreligger tydligen då inte något hinder att bifalla ansökningen. Om det är den omgifta maken som begär prövning och andra maken bestrider ansökningen eller om den make som inte gift om sig vill få fastställt att det tidigare äktenskapet inte skall anses upplöst, får hovrätten pröva, huruvida den omgifte förfarit uppenbart otillbörligt mot andra maken.

B eträffande hovrättens prövning av beslut om återgång ges inte några direkta anvisningar i lagen. Reglerna i 7 § torde dock, som jag tidigare har antytt, ofta kunna tillämpas analogiskt i sådana fall. 8 Riksdagen 1973.1 sami. Nr 158

Vid stadfästelseprövning enligt gällande lag anses det inte behövligt att ansökningen om stadfästelse delges m otparten i skillnadsmålet (NJA 1946 s. 233). Detta m edför vissa praktiska fördelar. D et kan vara svårt eller omöjligt att delge honom ansökningen. Även om delgivning äger rum, skulle andra maken troligen i flertalet fall sakna intresse för saken, som från hans synpunkt fram står som utagerad. Om erkännande av utländskt beslut skall grundas på en bedömning huruvida skälig anledning förelåg till talans prövning i domstolslandet, bör emellertid ansökningen såvitt möjligt delges m otparten i äktenskapsmålet. A ndra maken skall därför enligt förslaget beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen, om det kan ske.

I motsats till vad som gäller enligt gällande lag innebär förslaget att hovrätten på ansökan av make även kan förklara att ett utländskt beslut inte skall gälla här i landet, och sådan förklaring utgör t. v. hinder för omgifte. D etta gäller även i fall som avses i 9 §. Huruvida det föreligger praktiskt behov av sådan prövning i negativ riktning är visserligen tveksamt. Om negativa beslut av denna innebörd inte skulle kunna meddelas av hovrätten, skulle emellertid prövning kunna påkallas vid tingsrätt enligt de allmänna bestämmelserna för äktenskapsmål.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att beslut, som inte innebär att det utländska beslutet skall gälla, inte utgör hinder mot ny prövning av frågan.

Endast beslut som innebär att det utländska beslutet länder till efterrättelse vinner alltså rättskraft. Den som fått avslag på ansökan om positivt beslut eller part, m ot vars bestridande meddelats beslut att ett utländskt skillnadsavgörande inte är gällande här i landet, har sålunda möjlighet att återkom m a och förebringa ytterligare utredning till stöd för sitt påstående att det utländska beslutet skall gälla.

M ot hovrättens beslut skall talan i vanlig ordning kunna fullföljas till högsta domstolen genom besvär.

Bestämmelserna i 8 § är avsedda att utesluta särskild fastställelsetalan vid tingsrätt i fråga, huruvida m an och kvinna är i äktenskap förenade med varandra, när tvisten gäller frågan om ett utländskt beslut om upplösning av äktenskapet skall erkännas här i landet. Om Svea hovrätt inte fastställt att sådant beslut skall lända till efterrättelse, kan emellertid frågan om verkan av beslutet bli föremål för prejudiciell prövning i mål vars utgång är beroende därav. Så kan vara fallet t. ex. i mål om arv eller om äktenskaplig börd. Avgörandet får då inte rättskraft utöver den aktuella tvisten. Det är inte avsett att arvinge till avliden skall kunna hos Svea hovrätt ansöka om särskild prövning, huruvida utländskt beslut skall gälla här i landet.

9 §

Bestämmelserna i 7 § utgår i och fö r sig från att utländskt beslut under där angivna förutsättningar skall gälla här i landet utan stadfästelse. 8 § erbjuder möjlighet att i tveksamma fall få frågan om beslutets giltigh et prövad av Svea hovrätt, m en sådan prövning är inte obligatorisk för att beslutet skall få gälla t. ex. i en arvstvist. D å fråga om giltighet av utländskt beslut om äktenskapsskillnad uppkommer hos myndighet skall myndigheten alltså i princip självständigt pröva frågan. D enna prövning får dock givetvis inte någon betydelse utöver det ärende som handläggs av myndigheten.

F ö r det mest praktiska fallet när utländskt beslut åberopas här — nämligen när make vars äktenskap upplösts genom beslutet vill ingå nytt äktenskap — kan m an emellertid knappast generellt överlämna åt pastorsämbetet att vid hindersprövningen på egen hand avgöra, om beslutet skall gälla här. I 9 §, vilken m otsvarar 3 kap. 10 § i kommitténs förslag, meddelas bestämmelser om de fall då beslut får läggas till grund för omgifte här i landet utan särskild prövning av att förutsättningarna enligt 7 § föreligger.

I första stycket föreskrivs att beslut om äktenskapsskillnad, som meddelats i främ m ande stat inte får tillämpas utan föregående prövning enligt 8 §, när endera maken vill ingå nytt äktenskap såvida inte båda m akarna eller endera av dem var medborgare i den staten. D et förutsätts att m akarna eller ena maken tillhörde staten i fråga vid den tidpunkt då beslutet meddelades. Eftersom erkännandet grundas på de beslutande myndigheternas kompetens är det visserligen i princip mest naturligt att anknyta till tidpunkten för talans väckande. Denna tidpunkt kan dock vara svårare att fastställa, och man bör därför godta tidpunkten för beslutets meddelande vid en sådan summarisk prövning som avses här.

C FU h ar vid remissbehandlingen påpekat att det kan förekomma fall där frågan om makarnas medborgarskap är oklar och inte kan utredas hos hindersprövningsmyndigheten. I likhet med näm nden anser jag att myndigheten då bör kunna hänvisa part att ansöka om prövning hos Svea hovrätt enligt 8 §.

Förslaget upptar inte någon bestämmelse om att utländskt beslut skall kunna läggas till grund för omgifte utan särskild prövning, när parterna hade hemvist i den stat där beslutet meddelades. D et bör inte läggas på pastorsämbetet att pröva om parterna hade hemvist i domstolslandet. D enna fråga kan ofta inte avgöras utan särskild utredning. A tt parterna i det utländska beslutet uppgetts h a hemvist i domstolslandet kan inte ensamt tillmätas vitsord. Hemvistet kan vara fingerat eller i allt fall lösligt grundat.

Enligt andra stycket i paragrafen skall Kungl. M aj:t kunna förordna,

)

att beslut om äktenskapsskillnad som meddelats i viss främmande stat får tillämpas utan föregående provning, även om ingendera av m akarna var medborgare i den staten. Om konvention angående erkännande av utländska äktenskapsskillnader ingås bör Kungl. M ajit om möjligt förordna, att beslut om äktenskapsskillnad som meddelats i konventionsstat skall gälla även här om beslutet inte faller under konventionen. H ärigenom skulle myndigheterna i många fall befrias från att gå närm are in på den särskilda konventionsregleringen, som kan vara komplicerad. Bestämmelserna i paragrafen gäller bara beslut om äktenskapsskillnad. Beslut om återgång bör i princip alltid prövas enligt 8 §. Detsamma gäller beslut om äktenskapsskillnad i fall som inte omfattas av paragrafen.

10 §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget upptar den i den allmänna motiveringen berörda regeln om betydelsen av en u tländsk hemskillnad för rätten att erhålla äktenskapsskillnad enligt svensk lag. H ar m akarna efter en sådan hemskillnad levt åtskilda minst sex m ånader och inte återupptagit sammanlevnaden skall de kunna få äktenskapsskillnad enligt svensk lag utan föregående betänketid. En förutsättning för att äktenskapsskillnad skall kunna erhållas är givetvis att hinder inte m öter enligt 4 § andra eller tredje stycket. M ed hänsyn till att term en hemskillnad inte längre förekommer i GB har den inte heller använts här. I stället har valts uttrycket ”slutligt beslut om sammanlevnadens hävande”. Härigenom markeras att ett enbart interimistiskt beslut inte får någon betydelse enligt paragrafen.

11 §

Denna paragraf, som motsvarar 3 kap. 11 § i kommitténs förslag, innehåller vissa regler om litispendens och rättskraft. Om äktenskapsmål är anhängigt i främ m ande stat och det här i landet anhängiggörs sådant m ål mellan samma parter, kan domstolen enligt första stycket förordna att det senare m ålet skall vila t. v., om det kan antas att beslut i det förra målet skall bli gällande här. I den m ån beslut av myndighet i främ m ande stat vinner rättskraft här i landet torde vanligen anses, att talan som väckts i näm nda stat utgör hinder fö r svensk domstol att ta upp samma sak till prövning. Om u tländska beslut skall få gälla här i den omfattning som nu föreslås bör emellertid, som kommittén framhåller, inte varje talan utomlands som kan leda till ett h är giltigt beslut m edföra hinder för prövning av samma sak här i landet. Om utländsk rättegång tillädes obligatorisk verkan som processhinder, kunde detta tvinga part att väcka talan h ä r med kort varsel för att komma före. D et är inte heller lätt att överblicka konsekvenserna av ett obligatoriskt processhinder på den grunden att blivande be­

slut i äktenskapsmål som är anhängigt i främ m ande stat kan tänkas bli gällande här i landet. Bl. a. kan dröjsmål vållas m ed det slutliga avgörandet av frågan angående vårdnaden om m akarnas barn, en fråga som inte bör hållas svävande längre än nödvändigt. D en i första stycket upptagna regeln ger därför domstolen rätt att diskretionärt pröva om målet skall vila t. v. eller inte. Åtminstone när det är svaranden i det u tländska målet som väcker talan här och förhållandena är sådana att denna talan skall prövas uteslutande enligt svensk lag torde det ofta vara rimligt att handläggningen fortsätter utan hänsyn till den utländska rättegången.

Bestämmelsen i första stycket blir inte tillämplig, om strängare litispendensregler gäller enligt konvention, såsom fallet är m ed verkställighetskonventionen m ed Schweiz, se 7 § 1936 års lag om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz.

Med hänsyn till den bestämning av begreppet äktenskapsmål som föreslås i 3 kap. 1 § blir regeln inte tillämplig då mål om återgång eller hemskillnad är anhängigt utomlands och mål om äktenskapsskillnad anhängiggöra här. I sådant fall torde inte litispendens föreligga. Stundom kan det dock finnas anledning att ändå tillämpa regeln om vilandeförklaring analogiskt, exempelvis n är det i det svenska m ålet uppkommer fråga om att ta hänsyn till utländsk lag enligt 4 § andra eller tredje stycket.

I andra stycket fastslås till undvikande av tvekan i detta hänseende att beslut, varigenom talan i äktenskapsmål ogillats i främ m ande stat, inte utgör hinder att saken prövas i Sverige.

12 §

Enligt paragrafen, som motsvarar 3 kap. 12 § i kommitténs förslag, kan, om äktenskapsmål är anhängigt i främ m ande stat, här i riket efter vad som finnes skäligt meddelas förordnande som avses i 15 kap. 11 § GB samt 20 kap. 10 och 12 §§ FB. Sådant förordnande kan när som helst återkallas. E n liknande bestämmelse finns i 3 kap. 3 § i gällande lag.

Reglerna i 15 kap. 11 § GB avser i paragrafens lydelse efter den 1 januari 1974 interimistiska förordnanden i mål om äktenskapsskillnad. Sådant förordnande kan avse sammanlevnadens hävande och rätten att sitta kvar i hemmet sam t underhållsbidrag till make och förbud för m akarna att besöka varandra. Reglerna i 20 kap. 10 och 12 §§ FB avser interimistiska förordnanden rörande vårdnad om barn och underhåll till barn.

Kommitténs förslag avser endast förordnande enligt 15 kap. 11 § GB. Stockholms tingsrätt h ar emellertid påpekat att domstolen vid hävande av makarnas sammanlevnad enligt denna paragraf torde vara skyldig att också förordna interimistiskt om vårdnaden av makarnas barn. I sådant

fall väcks vanligen även fråga om underhåll till barnen. I likhet med tingsrätten h ar jag funnit det lämpligt att i lagtexten föreskriva att interimistiskt förordnande skall kunna ges också i sådana frågor.

Paragrafen är tillämplig endast på sådana mål som omfattas av begreppet äktenskapsmål. D en gäller alltså inte exempelvis när ett mål om hemskillnad är anhängigt utomlands.

Förordnande skall meddelas efter vad som finnes skäligt. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt 20 kap. 10 och 12 §§ FB samt enligt 15 kap. 11 § GB i fråga om annat än sammanlevnadens hävande och besöksförbud. N ågra ytterligare föreskrifter i fråga om möjligheten att meddela interimistiska beslut när äktenskapsmål är anhängigt utom lands synes inte behövliga.

Enligt 3 kap. 3 § andra punkten i gällande lag skall förordnande upphöra att gälla, om den i makarnas hemland väckta talan återkallas eller ogillas eller förordnandet inte inom ett år stadfästs av behörig myndighet där. I likhet med kommittén har jag funnit det lämpligare att fö rordnandet efter ansökan får hävas av domstolen, när skäl för förordnandet inte längre föreligger. E n regel av sådan innebörd h ar tagits upp i paragrafen. Den motsvarar vad som även eljest gäller i fråga om förordnande enligt 20 kap. 10 och 12 §§ FB samt enligt 15 kap. 11 § GB i andra frågor än sammanlevnadens hävande och besöksförbud.

Fråga om förordnande enligt denna paragraf bör tas upp på ansökan av part och handläggas som ärende. Någon särskild föreskrift härom behövs inte.

7 kap. Särskilda bestämmelser

Detta kapitel innehåller f. n. vissa bestämmelser som kompletterar de föregående kapitlen i lagen eller gör undantag från dennas föreskrifter om äktenskaps ingående resp. äktenskapsskillnad och hemskillnad. I förslaget ersätts de flesta av dessa bestämmelser med nya. I 1 § regleras frågan om tillämplig lag vid hänvisning till stat med flerrättssystem, 2 § innehåller en bestämning av begreppet hemvist, 3 § regler om statslösa och politiska flyktingar samt 4 § en ordre-public-regel.

D e föreslagna bestämmelserna h ar motsvarigheter i 4 och 5 kap. i kommitténs förslag. K apitlet saknar i sin nya lydelse motsvarighet till de nuvarande reglerna i 7 kap. 2 och 4 a §§, vilka ersätts av de nya reglerna om äktenskapsmål i 3 kap. resp. om äktenskaps ingående i 1 kap. Någon motsvarighet till nuvarande 7 kap. 4 § h ar inte heller tagits upp i kapitlet. Skälen härför har angetts i specialmotiveringen till 3 kap. 4 §.

De nya bestämmelserna i 7 kap. blir tillämpliga inte bara i fråga om de äktenskapsrättsliga reglerna i lagens 1 och 3 kap. utan de gäller också vid tillämpningen av reglerna om förmynderskap i 4 och 5 kap.

Den föreslagna regleringen av olika frågor anknyter i viss utsträck­

ning till lösningar som h ar godtagits i det internationella samarbetet inom Haagkonferensen och kommit till uttryck i konventioner. I övrigt har kommittén iakttagit återhållsamhet, när det gällt att i detta sammanhang kodifiera allmänna principer inom den internationella fam iljerätten. Doktrinen p å området ä r omfattande och svåröverskådlig och diskussionen är p å många punkter långt ifrån avslutad. Som exempel på oreglerade frågor kan nämnas frågor om kvalifikation, om generell tilllämpning av läran om återförvisning (renvoi), om verkan av ändringar i tillämplig främ m ande lag och om val av tillämplig lag beträffande prejudiciella frågor. Jag delar kommitténs bedömning att det inte är lämpligt att nu lagreglera dessa och andra allmänna spörsmål på den internationella familjerättens område.

Förslaget behandlar inte heller verkan av att en person är medborgare i m er än en stat. Kom m ittén erinrar om ett uttalande i förarbetena till 1937 års lag om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, enligt vilket frågan hur dubbelt medborgarskap skall bedömas borde lösas vid en revision av 1904 års lag. Kommittén säger sig emellertid ha funnit det svårt att ställa upp några generella normer. Jag har förståelse för denna synpunkt och instämmer med kommittén i att frågan även i fortsättningen får överlämnas till rättstillämpningen. I doktrinen anses allm änt att en person, som är både svensk m edborgare och medborgare i främmande stat, i Sverige bör behandlas som enbart svensk medborgare, medan man i fråga om personer med medborgarskap i m er än en främ mande stat bör välja det mest ”effektiva” medborgarskapet, med hjälp i första hand av hemvistet. Som kommittén anför synes dessa grunder för bedömningen i allmänhet böra beaktas. I vissa fall kan dock finnas anledning att anknyta till ett annat medborgarskap. Om någon som är medborgare i flera stater vill ingå äktenskap, bör han sålunda t. ex. kunna åberopa lagen i vilken som helst av staterna.

1 §

Paragrafen innehåller en regel om tillämplig lag när hänvisning sker till lagen i stat m ed flerrättssystem. N är lagen i sådan stat skall tillämpas på grund av att någon äger medborgarskap där, skall tillämpligt rättssystem bestämmas enligt de regler som gäller i samma stat. I avsaknad av sådana regler tillämpas det rättssystem till vilket vederbörande har den närmaste anknytningen. Regeln motsvarar 5 kap 1 § i kommitténs förslag.

I 7 kap. 1 § i dess gällande lydelse föreskrivs att, om främmande stats lag skall lända till efterrättelse och särskilda lagar gäller för olika om råden av den främ m ande staten, frågan vilken av de särskilda lagarna som skall tillämpas skall bedömas efter vad som må vara föreskrivet i den främmande staten i sådant avseende. Saknas sådan föreskrift, skall för den som har hemvist inom den stat han tillhör gälla lagen på hans hem­

ort. F ö r den som inte h ar hemvist inom den stat han tillhör skall gälla lagen på den ort där han sist h ar haft hemvist inom denna stat eller, om han inte har haft hemvist där, lagen i rikshuvudstaden. D en föreslagna nya lydelsen skiljer sig från vad som gäller f. n. dels så till vida att paragrafen är tillämplig inte bara när olika regler gäller för skilda områden i den främ m ande staten utan också när det eljest finns olika rättssystem där, t. ex. fö r olika folkgrupper, dels i vad avser bedömningen då det inte finns några tillämpliga konfliktregler i den främ m ande staten. I sådant fall skall det rättssystem gälla till vilket vederbörande har den närmaste anknytningen. D etta överensstämmer med vad som föreskrivs i vissa nyare Haagkonventioner, exempelvis 1961 års konvention om testamentes form (art. 1 andra stycket) och 1965 års konvention om adoption (art. 11). D en föreslagna regeln får anses innebära att, om vederbörande har hemvist i den stat där han är medborgare, den lag bör tillämpas som gäller för det om råde där hans hemvist är beläget. M otsvarande bör gälla om vederbörande saknar hemvist i svensk mening inom staten men enligt där gällande regler h ar domicil inom viss del av samma stat. Saknas sådan fast anknytning får fritt bedömas till vilket rättssystem vederbörande kan anses ha den närmaste anknytningen. Bestämmelsen innehåller inte något om vederbörande myndigheters kompetens inom en stat med flera rättssystem. Frågan h a r betydelse med avseende på erkännande av utländska beslut, i första hand sådana som rö r äktenskaps upplösning. Om båda m akarna var medborgare i den stat med flerrättssystem där beslutet meddelades torde beslut om äktenskapsskillnad enligt förslaget få tillämpas utan föregående hovrättsprövning, när endera maken vill ingå nytt äktenskap här. Fördelarna med det föreslagna enklare prövningsförfarandet enligt 3 kap. 9 § första stycket skulle i väsentlig grad gå förlorade, om myndigheterna inte kunde utan vidare tillämpa beslut om äktenskapsskillnad som meddelats i en stat med flerrättssystem utan skulle vara tvungna att fastställa och värdera makarnas anknytning till just det rättssystem vars myndigheter meddelat beslutet. Bestämmelser motsvarande 7 kap. 1 § gällande lag finns f. n. i 3 kap. 1 § 1937 års lag om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Jag avser att inom kort lägga fram förslag om svensk ratifikation av 1961 års Haagkonvention om testamente och i det sammanhanget också föreslå bl. a. att nyssnämnda paragraf i 1937 års lag får en lydelse som överensstämmer med vad som nu föreslås beträffande 1904 års lag.

2 §

Paragrafen, som motsvarar 5 kap. 2 § första stycket i kommitténs förslag, innehåller en vägledande bestämmelse i fråga om bedömning av hemvist. I paragrafen anges att den som är bosatt i viss stat vid tillämp­

ning av lagen skall anses ha hemvist där, om bosättningen m ed hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande.

Någon definition av begreppet hemvist upptas inte f. n. i 1904 års lag. 1 7 kap. 3 § föreskrivs att, om myndighets behörighet enligt lagen är beroende av att p art äger hemvist inom den stat myndigheten tillhör, frågan om parten äger hemvist där skall prövas enligt lagen i samma stat. N ä r det i 3 kap. 1 § 1904 års lag talas om hemvist som förutsättning för att äktenskapsmål skall tas upp här i landet, fordras enligt vad kommittén anför möjligen inte m er än mantalsskrivning i Sverige fö r att hemvist skall anses föreligga här.

Jag har i den allmänna motiveringen (8.1) redovisat min uppfattning om hemvistbegreppets utform ning och skälen för att jag har ansett mig kunna godta den av kommittén föreslagna definitionen. Avseende skall fästas vid vistelsens varaktighet, men även andra omständigheter, särskilt vederbörandes avsikt att stanna kvar i landet, är av betydelse. Som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen bör dock inte alltför stränga krav ställas på avsikterna för fram tiden. Även om m an har en enhetlig definition av hemvistbegreppet, kan m an ej helt bortse från olika reglers syfte när det gäller att bestämma graden av anknytning som krävs fö r att hemvist skall anses föreligga vid tillämpning av bestämmelsen i fråga.

I vissa fall uppställer förslaget krav på ett kvalificerat hemvist, nämligen ett hemvist som h ar varat minst ett eller två år, se 1 kap. 2 §, 3 kap. 2 § punkterna 2 och 3 samt 3 kap. 4 § andra stycket. Genom dessa krav underlättas prövningen huruvida hemvist över huvud taget föreligger, eftersom denna prövning sker först när förhållandena har stabiliserat sig. H ar den föreskrivna tiden förflutit efter en bosättning som vid tiden för prövningen fram står som stadigvarande, bör hemvistkravet kunna anses uppfyllt, även om tvivel från början kunde råda om bosättningens karaktär.

C FU ifrågasätter om inte begreppet bosatt borde definieras i lagtexten. Jag har för min del inte ansett någon sådan definition behövlig.

Kommitténs förslag upptar i 5 kap. 2 § andra stycket en särskild bestämmelse om möjlighet att i vissa fall beakta domicil som någon enligt lagen i främ m ande stat h a r i den staten, när giltighet eller verkan av rättshandling är beroende av att vederbörande hade hemvist där. Med hänsyn till att den nu aktuella lagstiftningen inte behandlar frågor om makars rättsförhållanden h ar jag inte ansett det påkallat att ta upp någon motsvarighet till den av kommittén föreslagna regeln i lagen.

3 §

I denna paragraf, som motsvarar 4 kap. 1 och 2 §§ kommitténs förslag, föreskrivs att statslös person vid tillämpning av lagen skall likställas med medborgare i den stat där han har hemvist eller, om han saknar

hemvist, där han h ar sin vistelseort samt att politisk flykting skall likställas med medborgare i den stat där han har hemvist. Till skillnad från de av kommittén föreslagna reglerna blir paragrafen genom sin placering i 7 kap. 1904 års lag tillämplig även n är det gäller de förmynderskapsrättsliga reglerna i 4 och 5 kap.

Beträffande innebörden av bestämmelsen n är statslös person eller politisk flykting h ar hemvist i Sverige eller främ m ande stat kan i övrigt anmärkas följande.

1. I fråga om rätten att ingå äktenskap får lagen i den stat där den statslöse eller flyktingen h ar sitt hemvist tillämpas, oavsett hur länge hemvistet varat (1 kap. 1 §).

2. Oavsett vilken lag som tillämpats vid vigsel utomlands anses äktenskap mellan två personer som båda är statslösa eller politiska flyktingar vara giltigt till formen, om det var giltigt i deras dåvarande hemvistland (1 kap. 7 § andra stycket).

3. Om statslös person eller politisk flykting har hemvist här i landet, ä r svensk domstol behörig att ta upp talan av honom i äktenskapsmål oavsett hur länge hemvistet varat (3 kap. 2 § punkt 2), och därvid tilllämpas svensk lag i mål om äktenskapsskillnad oavsett andra makens medborgarskap eller hemvist (3 kap. 4 §).

4. Om make som är statslös eller politisk flykting har hemvist i utlandet och andra maken varken är svensk medborgare eller statslös eller politisk flykting med hemvist här samt förstnäm nda make bestrider att det döms till äktenskapsskillnad, skall lagen i hans hemvistland beaktas under de förutsättningar som anges i 3 kap. 4 §.

5. H ar myndighet i främ m ande stat meddelat beslut om äktenskapsskillnad mellan statslösa eller politiska flyktingar och båda m akarna eller endera av dem hade hemvist i den staten, får beslutet utan vidare tillämpas här, när endera maken vill ingå nytt äktenskap (3 kap. 9 § första stycket).

Om statslös person saknar hemvist, får vad som nu sagts motsvarande tillämpning med den ändringen att vistelseorten träder i stället för hemvistet som anknytningsfaktum. I fråga om exempel 3 gäller dock det undantaget, att den statslöse får väcka talan enligt 3 kap. 2 § punkt 2 först sedan han har fått hemvist här, om ej senare ledet i punkten är tillämpligt. Därem ot kan talan föras här om båda m akarna är statslösa personer som vistas här utan att ha hemvist någonstans (3 kap. 2 § punkt 1). Vidare kan Kungl. M aj:t eller myndighet som Kungl. M aj:t bestämmer enligt 3 kap. 2 § punkt 6 medge att talan tas upp här, när ena maken är statslös person som vistas h är i landet utan att ha hemvist någonstans.

Begreppet politisk flykting definieras inte i paragrafen. Definitionen i 2 § utlänningslagen bör emellertid tillämpas analogiskt. Möjligheterna att tillämpa den föreslagna regeln om politiska flyktingar blir i viss mån beroende av om vederbörande själv åberopar att han är sådan flykting.

D et kan som regel knappast tänkas att svensk myndighet skulle behandla en utländsk medborgare som politisk flykting, om han själv bestrider att han är det.

4 §

Paragrafen, som m otsvarar 5 kap. 4 § i kommitténs förslag, innehåller en ordre-public-regel. D är föreskrivs att bestämmelse i främ m ande lag eller beslut som meddelats av myndighet i främ m ande stat inte får tilllämpas, om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen här i riket.

De intemationellprivaträttsliga reglerna brukar i alla länder få vidkännas undantag med hänsyn till s. k. ordre public. Innebörden härav är att de intemationellrättsliga reglerna kan skjutas åt sidan, om tillämpning av främ m ande lag eller av utländskt beslut leder till stötande resultat. Den praktiska tillämpningen av skyddsregeln växlar från land till land. I Sverige åberopas ordre public sällan av domstolarna. Svenska domstolar h ar dock visat benägenhet att tillämpa svensk lag i mål som rör barn, och det kan ha skett av ordre-public-liknande hänsyn.

V år internationellrättsliga lagstiftning h ar på sina håll uttryckliga ordre-public-regler. Som exempel kan anföras 1937 års lag om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. D är föreskrivs i 1 kap. 12 §, att bestämmelse i utländsk lag som är uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket inte får vinna tillämpning här, och i 2 kap. 12 §, att vissa utländska avgöranden skall gälla här, om avgörandet inte är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen här i riket. 1904 års lag har emellertid hittills inte innehållit någon motsvarande regel.

Enligt den föreslagna paragrafens lydelse är det tillämpningen av en bestämmelse i främ m ande lag eller av ett utländskt beslut som förutsätts vara uppenbart oförenlig med grunderna för den svenska rättsordningen. Regeln gäller sålunda tillämpningen i det enskilda fallet. H ärav följer bl. a. att tillämpningen av främ m ande lag kan accepteras lättare, om det enskilda fallet h ar stark anknytning till den främmande staten. Detta torde stå i överensstämmelse med uppfattningen i doktrinen om innebörden av gällande rätt. D et bör också observeras att en bestämmelse vars direkta tillämpning är oförenlig med svensk rättsuppfattning kan få läggas till grund för bedömningen av en prejudiciell fråga. I mål om arv efter en muhammedansk m an som levde i månggifte kan m an inte bortse från att han enligt sitt hemlands lag hade flera hustrur, trots att han inte skulle ha tillåtits att ingå nytt äktenskap i Sverige så länge de tidigare äktenskapen bestod.

Om tillämpningen av en utländsk lagbestämmelse finnes oförenlig med grunderna fö r den svenska rättsordningen, tillämpas som regel i stället svensk lag. M an kan även tänka sig att ogilla väckt talan eller

fram ställd invändning utan att åberopa svensk lag. Huruvida m an i vissa fall bör i stället tillämpa en annan regel i samma främ m ande lag är omtvistat. Dessa frågor får lämnas åt rättstillämpningen.

5 § I paragrafen, som upptar vissa fullmakter för Kungl. M aj:t att meddela bestämmelser som avviker från lagen, har endast gjorts en jäm kning i första stycket, vilken föranleds av att reglerna om återgång och hemskillnad utmönstras u r lagen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

De nya lagreglerna bör träda i kraft samtidigt m ed de tidigare i år beslutade ändringarna i GB, den 1 januari 1974. Bestämmelse härom har intagits i punkt 1. D en nya lagstiftningen ersätter helt 1915 års lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet och 1964 års lag om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall. I p unkt 2 föreslås därför att dessa lagar upphävs. Vissa av Kungl. M aj:t med stöd av det nu upphävda 2 kap. om återgång meddelade bestämmelser bör upphävas genom förordnande av Kungl. M ajit. D et torde utan särskild föreskrift vara klart att ändringarna inte inverkar på giltigheten av tillstånd eller uppdrag att förrätta vigsel som nu kan meddelas med stöd av 1904 eller 1915 års lag och som i fortsättningen skall kunna meddelas med stöd av 1 kap. 5 och 6 §§ i den nya lydelsen. Bestämmelserna i 3 kap. 2 § i dess nya lydelse innebär en väsentlig u tvidgning av svensk domstols behörighet att ta upp äktenskapsmål men kan också i något undantagsfall innebära en inskränkning. Som exempel kan nämnas att m akar m ed olika nationalitet enligt 7 kap. 2 § första stycket i gällande lag i vissa fall skall likställas med svenska medborgare och att svensk domstol på den grunden kan vara behörig att ta upp äktenskapsmål mellan dem. Enligt den nya lagstiftningen saknar svensk domstol behörighet i motsvarande fall, om inte någon annan kompetensgrund föreligger. Sådana begränsningar i svensk domstols behörighet bör inte inverka på redan anhängiga mål. I punkt 3 har upptagits en uttrycklig bestämmelse härom. D är föreskrivs att om talan väckts före nya lagens ikraftträdande vid svensk domstol som enligt äldre lag var behörig att pröva sådan talan, får talan prövas även om domstolen inte är behörig enligt 3 kap. 2 § i den nya lydelsen. I det m otsatta fallet — om domstolen före nya lagens ikraftträdande upptagit m ål utan att svensk domstol var behörig men målet vid näm nda tidpunkt alltjäm t är anhängigt och behörighet föreligger enligt nya lagen — torde målet böra prövas utan hinder av att svensk domstol

inte var behörig n är talan väcktes. Någon särskild bestämmelse härom har inte ansetts behövlig.

Den nya lagens bestämmelser om tillämplig lag i äktenskapsmål innebär väsentliga nyheter i förhållande till gällande lag. F ram för allt föreslås vidgad tillämpning av enbart svensk lag. De skäl som har föranlett de nya bestämmelserna motiverar att dessa omedelbart får tillämpas i full utsträckning, alltså även om talan väckts före ikraftträdandet. N å got principiellt hinder härem ot torde inte föreligga. Särskild bestämmelse i äm net behövs inte. D et kan tilläggas att, i fall då talan väckts före ikraftträdandet och de nya reglerna innebär att talan skall prövas enligt svensk lag, övergångsbestämmelserna till ändringarna i GB kan leda till att prövningen skall ske enligt de svenska regler som gällde före den 1 januari 1974.

I övergångsbestämmelserna till ändringarna i GB har upptagits vissa föreskrifter om möjlighet att efter ikraftträdandet erhålla äktenskapsskillnad på grund av hemskillnad med tillämpning av äldre regler. Bestämmelserna innebär att sådan möjlighet finns under förutsättning bl. a. att talan om äktenskapsskillnad väcks före utgången av juni 1975 eller, om dom en på hemskillnad vunnit laga kraft efter utgången av år 1973, inom 18 m ånader från det så skedde. Konsekvensen synes fordra att i den intemationellrättsliga lagstiftningen tas upp regler som garanterar att talan i dessa fall alltid kan väckas vid svensk domstol. I punkt 4 föreskrivs därför att, om svensk domstol dömt till hemskillnad, talan om därpå följande äktenskapsskillnad får tas upp av svensk domstol utan hinder av att domstolen inte är behörig enligt 3 kap. 2 § i den nya lydelsen, såvida talan väcks före utgången av juni 1975 eller, om dom på hemskillnad vunnit laga kraft efter utgången av år 1973, inom 18 m ånader från det så skedde.

De nya reglerna om erkännande av utländsk äktenskapsskillnad avser också beslut som meddelats före ikraftträdandet. C F U efterlyser i sitt remissyttrande besked rörande giltigheten av utländska skillnadsbeslut som meddelats före den nya lagstiftningens ikraftträdande. N äm nden fram håller att det sedan länge är praxis att i kyrkoböckerna såsom frånskild anteckna bl. a. den som visar upp ett utländskt skillnadsbeslut vilket enligt 1904 års lag utan stadfästelse möjliggör inträde i nytt äktenskap. Vad först angår frågan om erkännande av utländskt skillnadsbeslut torde de nu föreslagna reglerna göra erkännande möjligt i alla fall när beslutet enligt äldre lag var giltigt h ä r i riket. V ad därefter gäller möjligheten att vid äktenskaps ingående tillämpa beslutet utan föregående prövning, torde med m itt förslag om att så skulle få ske så snart endera maken var medborgare i den stat där beslutet meddelades, den av C FU väckta frågan få mycket liten praktisk betydelse. Jag finner därför inte skäl att föreslå någon övergångsbestämmelse på denna punkt.

10.2¶Förslaget till lag om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader

1 §

Lagen är enligt denna paragraf tillämplig i förhållande till stater som har tillträtt Haagkonventionen. D et ankommer på Kungl. M aj:t att förordna om lagens tillämpning. H ärvid är Kungl. M aj:t givetvis skyldig att respektera de folkrättsliga förpliktelser vi åtar oss genom att ratificera konventionen. I förhållande till stater som var representerade vid elfte Haagkonferensen och som ratificerar konventionen blir Sverige folksrättsligt förpliktat att tillämpa konventionens bestämmelser efter det att Sverige h ar ratificerat konventionen (art. 27). Även andra stater än de som var representerade vid konferensen kan ansluta sig till konventionen. Sådan anslutning gäller dock endast i förhållande till konventionsstat som godkänner anslutningen (art. 28). F ö r att lagen skall bli tillämplig beträffande sådan stat förutsätts alltid att Sverige avger en förklaring av denna innebörd.

2 §

I denna paragraf anges att lagen är tillämplig på äktenskapsskillnad och hemskillnad som vunnits i annan fördragsslutande stat efter domstolsförfarande eller annat i den staten officiellt erkänt förfarande och som har laga verkan där. Även beslut av administrativ myndighet skall sålunda erkännas. D ärem ot om fattar lagen i princip inte t. ex. mannens förskjutande av hustrun enligt muhammedansk rätt.

I art. 1 andra stycket i konventionen föreskrivs att denna inte avser avgöranden som rör skuldfrågor och inte heller åtgärder eller ålägganden som beträffande följdfrågor föreskrivits i samband med beslut om äktenskapsskillnad eller hemskillnad, såsom betalningsålägganden eller beslut rörande vårdnaden om barnen. D et synes inte erforderligt att ta upp någon uttrycklig bestämmelse härom i lagen.

Lagen innehåller inte några bestämmelser rörande form en för erkännande av utländskt beslut om äktenskapsskillnad. I detta hänseende gäller 1904 års lag. Dess bestämmelser om särskild prövning hos Svea hovrätt skall alltså gälla även i fall som avses i den nu föreslagna lagen. D etta innebär bl. a. att sådan prövning i vissa fall måste ske innan make får ingå nytt äktenskap här, såvida inte Kungl. M aj:t m ed stöd av 3 kap. 9 § andra stycket förordnar annorlunda.

De grundläggande bestämmelserna om vilka äktenskapsskillnader och hemskillnader som skall erkännas upptas i denna paragraf. D et förutsätts att m akarna eller endera av dem haft viss anknytning till den stat där beslutet meddelats. Bestämmelserna härom, som ges i fem punkter, m otsvarar art. 2 i konventionen. Punkterna anknyter till svarandens hemvist (1), kärandens hemvist (2), makarnas gemensamma m edbor­

garskap (3) samt kärandens medborgarskap (4 och 5). M edan äktenskapsskillnad eller hemskillnad skall erkännas om vid den tidpunkt då talan väcktes svaranden hade hemvist eller båda m akarna var medborgare i den stat där skillnaden vanns utan att några ytterligare anknytningsm om ent krävs, uppställs i övriga fall — när behörigheten i första hand grundas på kärandens anknytning till den stat där skillnaden vanns — vissa kvalifikationer. Om käranden hade hemvist i den stat där skillnad vanns, fordras därutöver att detta hemvist varat minst ett år omedelbart innan talan väcktes eller att m akarna haft sitt sista gemensamma hemvist där. Om käranden var medborgare i den stat där skillnad vanns, krävs att han också hade hemvist där eller tidigare haft hemvist där under en sammanhängande period av ett år som åtminstone delvis inföll under de två sista åren innan talan väcktes. Slutligen föreskrivs i fråga om äktenskapsskillnad, att sådan skall erkännas om den vunnits i stat där käranden var medborgare, under ytterligare förutsättning dels att käranden befann sig i den staten när talan väcktes, dels att m akarna haft sitt sista gemensamma hemvist i en stat vars lag inte medgav äktenskapsskillnad när talan väcktes. D et är sålunda h är fråga om äktenskapsskillnad som vunnits enligt ett slags nödkompetens.

E fter de ändringar i den svenska interna äktenskapsrätten som träder i kraft den 1 januari 1974 kommer svensk lag inte att innehålla några regler om rättsverkningarna av hemskillnad. Frågan vilka verkningar ett erkännande av en utländsk hemskillnad enligt den nu föreslagna lagen får i fall då svensk rätt är tillämplig blir därför överlämnad till rättstillämpningen. I enlighet m ed vad jag h ar påpekat i den allmänna motiveringen (8.3) bör härvid viss ledning kunna hämtas från de regler som föreslås bli tillämpliga i intem ordiska förhållanden.

A tt m akar som h ar fått hemskillnad utomlands och därefter levt åtskilda minst sex m ånader och inte återupptagit samlevnaden kan få äktenskapsskillnad enligt svensk lag utan föregående betänketid följer av den föreslagna 3 kap. 10 § i 1904 års lag. D etta gäller även för andra fall än sådana då hemskillnaden skall erkännas enligt förevarande lag.

D et i lagen använda uttrycket ”hemvist” motsvarar konventionens ”résidence habituelle”. Den närm are innebörden av detta begrepp har bl. a. behandlats inom ram en fö r ett inom Europarådet bedrivet arbete med syfte att förenhetliga grundläggande rättsliga begrepp. Rådets ministerkommitté antog år 1972 en resolution rörande begreppen ”domicile” och ”résidence” (resolution (72) 1). Vid resolutionen h ar fogats ett antal regler om innebörden av dessa begrepp, och medlemsstaterna rekommenderas att söka ledning i dessa regler i första hand n är det gäller att använda begreppen i internationella sammanhang. Enligt reglerna skall frågan om résidence habituelle föreligger bedömas med hänsyn till faktiska förhållanden, nämligen den tid vistelsen varat och i vilken mån den varit sammanhängande samt andra omständigheter av personlig eller

yrkesmässig art som tyder på bestående band mellan en person och dennes vistelseort. I begreppet ingår inte något krav på avsikt att kvarstanna, men när det gäller att avgöra om résidence habituelle föreligger kan hänsyn tas till avsikterna fö r framtiden. D en bestämning av begreppet som de av ministerkommittén rekommenderade reglerna innehåller torde väl överensstämma m ed den innebörd i vilken begreppet används i den nu aktuella liksom i andra äldre och nyare Haagkonventioner. Av det nu anförda fram går att begreppet ”residence habituelle” skiljer sig från vårt intemationellrättsliga hemvistbegrepp så till vida att avsikten att kvarstanna inte tillmäts någon självständig betydelse. Denna olikhet torde emellertid, åtminstone om de riktlinjer för tolkningen av hemvistbegreppet som jag h ar dragit upp i den allmänna motiveringen accepteras, knappast få någon praktisk betydelse, och jag har därför ansett det försvarligt att vid överföring av konventionens regler till svensk lagtext återge uttrycket ”résidence habituelle” med hemvist.

3 § Paragrafen behandlar domicil som anknytningsfaktum. Bestämmelsen motsvarar art. 3 i konventionen. N är behörighet i frågor rörande äktenskapsskillnad eller hemskillnad 1 den främ m ande staten kan grundas på domicil, skall vid tillämpning av 2 § uttrycket hemvist anses inbegripa domicil i den mening vari detta begrepp används i den staten. Begreppet domicil skall sålunda bestämmas enligt lagen i den stat där skillnad vanns. Undantag görs beträffande hustrus domicil, när detta enligt lag är beroende av mannens domicil.

4 § I denna och följande paragraf anges vissa kompletterande grunder för erkännande. 4 §, som motsvarar art. 4 i konventionen, avser det fallet att genkäromål förekommit. Äktenskapsskillnad eller hemskillnad som följt på huvudkäromålet eller på genkäromålet skall gälla här i landet, om någon i 2 § 1— 5 angiven förutsättning är uppfylld med avseende på någotdera av käromålen. Om sålunda t. ex. endera maken hade hemvist i den stat där skillnaden vanns, skall skillnaden gälla, oavsett om han var svarande i fråga om huvudkäromålet eller genkäromålet.

5 § Enligt denna paragraf, som motsvarar art. 5 i konventionen, gäller att, om hemskillnad som vunnits i främ m ande stat och enligt lagen skall gälla här i landet h ar lett till äktenskapsskillnad i samma stat, äktenskapsskillnaden skall gälla här även om inte någon i 2 § 1— 5 angiven förutsättning var uppfylld när talan om äktenskapsskillnad väcktes.

6 §

Paragrafen innehåller en precisering av innebörden av den förpliktelse att erkänna utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader som följer av föregående bestämmelser. Svensk myndighet skall vara bunden av den utländska myndighetens bedömning i fråga om de faktiska fö rhållanden på vilka behörighet grundats, under förutsättning att svaranden inställt sig under förfarandet.

Bestämmelsen motsvarar art. 6 första stycket i konventionen. Några motsvarigheter till artikelns andra och tredje stycken har inte tagits upp i lagen. De där intagna reglerna torde få anses gälla ändå.

7 §

Paragrafen, som motsvarar art. 8 och 10 i konventionen, anger vissa fall då ett avgörande som i och för sig uppfyller villkoren i föregående paragrafer trots detta inte skall erkännas. Erkännande skall sålunda vägras om ändamålsenliga åtgärder inte vidtagits för att svaranden skulle få kännedom om att äktenskapsskillnad eller hemskillnad begärts eller om svaranden inte har fått tillfredsställande möjligheter att föra sin talan. Detsamma gäller om erkännandet eljest skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för vår rättsordning, dvs. om det skulle strida mot svensk ordre public.

Enligt artikel 9 i konventionen kan erkännande vägras om avgörandet skulle vara oförenligt med ett tidigare beslut varigenom makarnas äktenskapliga status blivit bestämt. D enna regel torde sakna betydelse för svensk del och någon motsvarighet till den har inte tagits upp i lagen.

I artikel 11 i konventionen föreskrivs att stat som är skyldig att erkänna en utländsk äktenskapsskillnad inte får vägra make att ingå nytt äktenskap på den grunden att lagen i annan stat inte erkänner äktenskapsskillnaden. Någon lagregel av detta innehåll har inte ansetts erforderlig för svensk del.

Artikel 12 upptar en regel om litispendens. En bestämmelse av m otsvarande innehåll föreslås i 3 kap. 11 § 1904 års lag. Denna bestämmelse blir tillämplig även på fall som omfattas av konventionen, och någon motsvarande regel i den nu aktuella lagen behövs därför inte.

8 §

Denna paragraf innehåller en bestämmelse om stater med flera rättssystem. Paragrafen motsvarar art. 13 punkt 3 i konventionen. Hänvisning till domicil eller hemvist i den främ m ande staten skall i sådana fall avse domicil eller hemvist i det område där äktenskapsskillnad eller hemskillnad vunnits. Vad konventionen i övrigt innehåller om stater med flera rättssystem i art. 13— 16 har inte ansetts kräva svensk lagstiftning. 9 Riksdagen 1973.1 sami. Nr 158

9 och 10 §§

Dessa båda paragrafer innehåller bestämmelser om lagens tillämpning n är fördragsslutande stat avgett förklaring enligt art. 22 eller 23 i konventionen.

Enligt art. 22 kan fördragsslutande stat när som helst förklara att vissa grupper av personer som är medborgare i den staten likväl inte behöver räknas som dess medborgare vid tillämpning av konventionen. Enligt art. 23 kan fördragsslutande stat, som har två eller flera rättssystem beträffande äktenskapsskillnad eller hemskillnad, i samband med undertecknande, ratifikation eller anslutning förklara, att konventionen skall gälla samtliga dessa rättssystem eller endast ett eller flera av dem, och kan när som helst ändra denna förklaring genom att avge en ny förklaring. Annan fördragsslutande stat kan vägra att erkänna äktenskapsskillnad eller hemskillnad, om konventionen n är erkännande begärs inte är tillämplig på det rättssystem enligt vilket äktenskapsskillnaden eller hemskillnaden vunnits.

I 9 § föreskrivs att person som omfattas av förklaring enligt art. 22 enligt Kungl. M aj:ts förordnande inte skall anses som medborgare i den stat som avgett förklaringen vid tillämpning av lagen. 10 § innehåller föreskrift om att lagen enligt förordnande i motsvarande ordning inte skall tillämpas på äktenskapsskillnad eller hemskillnad som h ar vunnits i den förklarande staten enligt ett rättssystem på vilket konventionen inte är tillämplig.

Om förklaring h ar avgetts enligt art. 22 eller 23 synes Kungl. M aj:t böra meddela förordnande enligt 9 resp. 10 §, men någon folkrättslig skyldighet härtill torde inte föreligga.

11 §

M ellan de nordiska länderna gäller en konvention av år 1931 innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap m. m. P å grundval av konventionen har i förordningen (1931: 429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap meddelats särskilda bestämmelser som skall gälla här i landet såvitt angår förhållandet till övriga nordiska länder. I förordningen regleras bl. a. i vilken stat m ål om hem- och äktenskapsskillnad mellan nordiska medborgare skall tas upp (7 §). Lagakraftvunnnen dom eller administrativ myndighets beslut som h ar meddelats i ett av länderna med stöd av konventionens regler blir omedelbart gällande i de övriga (22 §).

Av art. 18 i Haagkonventionen följer att denna inte inverkar på nordiska äktenskapskonventionen i dess gällande lydelse och att alla praktiskt tänkbara behov att ändra denna konvention kan tillgodoses utan hinder av Haagkonventionens bestämmelser. Genom 11 § i den nu före­

slagna lagen undantas från dess tillämpningsområde sådana avgöranden i annat nordiskt Iand som regleras i 1931 års förordning. I den mån andra nordiska länder ansluter sig till Haagkonventionen och den föreslagna lagen därför görs tillämplig i förhållande till dem kommer den alltså i fråga om dom eller beslut som meddelats i sådant land bara att få betydelse fö r fall där ingendera eller bara den ena av m akarna är medborgare i något nordiskt land.

Ikraftträdande

Konventionen träder ikraft sextionde dagen efter det att det tredje ratifikationsinstrumentet deponerats. Som jag tidigare näm nt har hittills inte någon stat ratificerat konventionen. Jag har vidare påpekat att en svensk ratifikation inte bör ske förrän åtminstone någon utomnordisk stat ratificerat konventionen. Eftersom lagen bör träda i kraft i anslutning till att konventionen blir gällande för Sverige föreslås att det överlämnas till Kungl. M aj:t att bestämma tidpunkten för ikraftträdandet.

Sedan lagen har trätt i kraft blir den tillämplig även på äktenskapsskillnader och hemskillnader som h ar vunnits tidigare. D etta överensstämmer med art. 24 första stycket i konventionen.

10.3¶Förslagen till ändring i GB och FB

I 15 kap. 31 § GB och 20 kap. 37 § första stycket FB föreskrivs f. n. att, om den m ot vilken talan enligt GB resp. FB riktas vistas på okänd ort, hans rätt i saken skall bevakas av god m an som sägs i 18 kap. FB. I en ny andra punkt införs den i den allmänna motiveringen behandlade regeln att detsamma skall gälla, om den m ot vilken talan riktas vistas på känd ort utom riket men stämningen eller andra handlingar i målet inte kan delges honom eller särskilda skäl annars föreligger.

God m an skall alltså förordnas om den part som vistas utomlands inte kan delges. Sedan gode mannen förordnats är denne behörig att ta emot delgivning av stämning och andra handlingar. I fall då delgivning kan ske skall god man förordnas endast när parten underlåtit att ställa ombud för sig och det föreligger särskilda skäl. Som jag har påpekat i den allmänna motiveringen torde det inte komma att finnas behov av god man i mål som endast rö r äktenskapsskillnad och som skall prövas enligt svensk lag. Situationen kan bli en annan om tillämpning av u tländsk lag kommer i fråga eller om rättegången rör också annat än skillnadsfrågan, fram för allt vårdnaden om barn. I praktiken torde dock utrymmet fö r förordnande av god man bli ganska ringa. N orm alt bör man kunna kräva att part som har intresse av att hans rätt bevakas i målet ställer ombud för sig.

I paragrafen föreskrivs vidare att gode mannen skall sam råda med

part fö r vilken han förordnats i den mån det kan ske. Om parten hos domstolen begär att gode mannen skall entledigas synes denna begäran norm alt böra bifallas. N är gode m annen förordnats på grund av delgivningssvårigheter bör dock domstolen kunna kräva att parten utser ett ombud som kan ta emot delgivningar i fortsättningen. Om rätten anser att partens personliga närvaro i rättegången skulle vara till fördel för utredningen, bör parten självfallet jämte gode m annen kallas till förhandlingen. Kom m er parten inte personligen tillstädes föranleder gode mannens närvaro dock att bestämmelserna om parts utevaro inte blir tillämpliga. I fråga om ersättning till gode mannen skall liksom f. n. bestämmelserna i 20 kap. 19 § FB om ersättning till rättegångsbiträde gälla. Där föreskrivs att rättegångsbiträde har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen skall stanna på statsverket, såfram t inte motparten till den för vilken rättegångsbiträde förordnats finnes böra åläggas att gottgöra statsverket kostnaden. Den för vilken god m an förordnats kan alltså inte i något fall bli skyldig att ersätta statsverkets kostnad för ersättning till gode mannen.

11¶Hemställan

Jag hemställer, att Kungl. M aj:t beslutar att Haagkonventionen om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader skall undertecknas samt föreslår riksdagen att dels antaga förslagen till 1. lag om ändring i lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, 2. lag om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader, 3. lag om ändring i giftermålsbalken, 4. lag om ändring i föräldrabalken, dels godkänna Haagkonventionen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt beslutar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten att Haagkonventionen skall undertecknas samt att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

U r protokollet:

Britta Gyllensten

Bilaga 1

Kommitténs lagförslag

1 Förslag till

Lag om internationellrättsliga förhållanden rörande äktenskap

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Om äktenskaps ingående

1 §•

Trolovads rätt att ingå äktenskap inför svensk myndighet prövas enligt lagen i den stat där han är medborgare (hans nationella lag), om ej annat följer av vad som sägs här nedan.

2 §.

Svensk medborgare, som sedan minst två år har hemvist i främmande stat, äger fordra, att hans rätt att ingå äktenskap prövas enligt lagen i den stat där han har hemvist, om även den andra trolovade önskar det.

Motsvarande gäller utländsk medborgare, som sedan minst två år har hemvist här i riket eller i annan främmande stat än den han tillhör.

Konungen äger för visst fall förordna, att svensk lag får tillämpas beträffande annan utländsk medborgare.

3 §.

Den som är under femton år äger ej på grund av vad som sägs ovan ingå äktenskap utan att tillstånd givits av länsstyrelsen.

Äktenskap får ej heller ingås mellan släktingar i rätt upp- och nedstigande led eller mellan syskon.

Den som varit gift får ej ingå nytt äktenskap utan att det förra äktenskapet blivit upplöst genom beslut som får tillämpas här i riket eller andra maken avlidit.

4 §•

N är trolovade vill ingå äktenskap inför svensk myndighet här i riket, skall svensk lag tillämpas i fråga om vigseln, oavsett vilken lag som skolat tillämpas med avseende på rätten att ingå äktenskapet.

5 §•

Konungen äger bestämma, att med diplomatisk eller konsulär tjänst eller med befattning som präst skall vara förenad behörighet att i främ mande stat förrätta vigsel enligt svensk lag, och kan även genom särskilt förordnande tillerkänna lämplig person sådan behörighet.

F ö r sådana fall som avses i första stycket äger Konungen förordna, att kyrklig vigsel får äga rum inom svenska kyrkan eller annat trossam­

fund utan hinder av att de trolovade ej skulle äga rätt till sådan vigsel här i riket. Vad som i svensk lag föreskrivs om verkan av att vigselförrättare förfarit oriktigt vid vigsel här i riket eller överskridit sin behörighet skall äga motsvarande tillämpning, när svensk vigselförrättare viger i främ mande stat.

6 §• Den som enligt främmande lag äger att förrätta vigsel får i fall som Konungen bestämmer viga här i riket med tillämpning av nämnda lag.

7 §. Äktenskap som ingåtts utom riket enligt främmande lag skall anses giltigt till formen, om det är giltigt i den stat där det ingicks. H ar äktenskap ingåtts inför diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller annan som av främmande stat förordnats att förrätta vigsel i annan främ mande stat, skall äktenskapet också anses giltigt till formen, om det är giltigt i den stat som meddelat förordnandet. H ar äktenskap ingåtts utom riket utan att vad nu sagts blivit iakttaget men anses likväl äktenskapet i den eller de stater där mannen och kvinnan var medborgare vara ingånget i behörig form, skall det även här i riket anses giltigt till formen.

8 §.

Äktenskap, som skulle vara ogiltigt på grund av formfel, kan godkännas av Konungen på ansökan av mannen eller kvinnan eller, om någondera avlidit, av arvinge till den avlidne. Sådant godkännande får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.

9 §. Konungen äger meddela de särskilda bestämmelser om sättet för hindersprövning vilka anses påkallade i fråga om sådan vigsel enligt svensk lag som avses i detta kapitel samt närmare bestämmelser i övrigt angående tillämpningen av kapitlet.

2 KAP.

Om makars rättsförhållanden

1 §• Beträffande makars inbördes skyldighet att bidraga till familjens underhåll och deras inbördes personliga förhållanden i övrigt tillämpas här 1 riket svensk lag. Därvid skall skälig hänsyn tagas till makarnas egendomsordning, om den bestäms av främmande lag, och övriga särskilda omständigheter. Motsvarande gäller makes rätt till underhåll efter äktenskaps återgång, vid hemskillnad eller efter äktenskapsskillnad.

2 §.

Makars egendomsordning skall anses bestämd av lagen i den stat där m akarna är medborgare vid äktenskapets ingående, om ej annat följer av vad som sägs nedan. Ä r makar vid äktenskapets ingående medborgare i olika stater, anses

egendomsordningen bestämd av lagen i den stat där de då tager hemvist. Tager makar vid äktenskapets ingående hemvist i nordisk stat, skall egendomsordningen, oavsett deras medborgarskap, anses bestämd av den statens lag. Om i den stat vars lag enligt denna paragraf är bestämmande för egendomsordningen föreskrivs att annan lag är tillämplig, skall det gälla.

3 §• Om makar, vilkas egendomsordning enligt 2 § skall anses bestämd av lagen i utomnordisk stat, under äktenskapet tager hemvist här i riket och blir svenska medborgare, skall för tiden därefter svensk lag anses tillämplig på egendomsordningen. Egendom som enligt förut tillämplig lag var enskild likställs med enskild egendom enligt svensk lag. Om makar, vilkas egendomsordning enligt 2 § skall anses bestämd enligt lagen i nordisk stat, under äktenskapet tager hemvist i annan nordisk stat, skall för tiden därefter lagen i den staten anses tillämplig på egendomsordningen.

4 §• Om m akar i annat fall än som avses i 3 § tagit hemvist och är eller på ansökan blir medborgare i annan stat än den vars lag är bestämmande för deras egendomsordning, skall för tiden därefter iakttagas vad som i den stat där de är medborgare föreskrivs om tillämplig lag i sådant fall.

5 §■ Om makar genom äktenskapsförord avtalar att deras egendomsordning skall bestämmas av lagen i viss stat till vilken finns anknytning genom någondera makens medborgarskap eller hemvist eller att lagen i stat till vilken funnits sådan anknytning alltjämt skall gälla, skall förordet lända till efterrättelse oavsett om främmande lag medger sådant förord eller ej.

6 §•

Rättshandling, vilken är gällande enligt lag som var tillämplig när den företogs, påverkas ej av vad som sägs i 3, 4 eller 5 §.

7 §. Make skall anses ha varit behörig att sluta äktenskapsförord, om sådan behörighet förelåg enligt lagen i den stat där han vid förordets upprättande var medborgare eller hade hemvist eller enligt den lag som var bestämmande för makarnas egendomsordning. Äktenskapsförord skall anses giltigt till formen, om det tillkommit i enlighet med lagen i den stat där det skedde eller i stat där endera maken var medborgare eller hade hemvist eller enligt den lag som var bestämmande för makarnas egendomsordning. Äktenskapsförord skall dock för att kunna åberopas här i riket registreras enligt svensk lag, såvida m akarna vid äktenskapets ingående tog eller, om förordet upprättades senare, då hade hemvist här.

8 §•

Svensk lag skall i tillämpliga delar gälla beträffande inskränkningar i makes rådighet över bostad och bohag här i riket.

9 §• Vad främmande lag innehåller om inskränkningar i makes rådighet över sin egendom får ej åberopas mot tredje man i fråga om rättshandling som rör fast egendom eller tom trätt här i riket.

10 §. Främmande lag som är bestämmande för makars egendomsordning får i övrigt icke åberopas mot tredje man i fråga om giltigheten av rättshandling som make företager mot honom medan maken är bosatt här i riket eller av betalningsförpliktelse som make ådrager sig under tillfällig vistelse här. Make som är bosatt här svarar för sina skulder med den egendom som tillhör honom, även om andra maken enligt främmande lag äger råda däröver. Detsamma gäller make som är bosatt utomlands, om fordran kan göras gällande mot honom på grund av bestämmelsen i första stycket. Första och andra styckena gäller ej rättshandling som rör gemensam egendom över vilken andra maken ensam råder eller sådan egendoms ansvar för skuld.

11 §. I fråga om makes rätt att med förpliktande verkan för andra maken ingå rättshandling för den dagliga hushållningen eller barnens uppfostran får svensk lag åberopas av tredje man, om m akarna är bosatta här i riket.

12 §. Bodelning, som med anledning av boskillnad, äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad äger rum här i riket, förrättas enligt svensk lag, även om makarnas egendomsordning skall anses bestämd enligt främmande lag. Därvid tillämpas vad som enligt egendomsordningen och bestämmelserna här ovan gällt om makarnas egendom och ansvar för skulder. I övrigt skall bestämmelserna i 13 kap. giftermålsbalken ha motsvarande tillämpning. Detsamma gäller vid bodelning i anledning av makes död, om ej an­

dödsbo. Vad som i första och andra styckena sägs om bodelning skall också i tillämpliga delar gälla annan delning eller avräkning som enligt främ mande lag skall äga rum beträffande makars egendom.

3 KAP.

Om äktenskapsmål m. m.

1 §-

Äktenskapsmål får upptagas av svensk domstol, 1. om båda m akarna är svenska medborgare, 2. om käranden är svensk medborgare och har eller tidigare haft hemvist här i riket, 3. om käranden har hemvist här i riket sedan minst två år, 4. om svaranden har hemvist här i riket,

5. om saken rör ogiltighet av vigsel som förrättats av svensk myndighet,

6. om i annat fall Konungen, när endera maken är svensk medborgare eller käranden icke kan få sin talan prövad i den stat där han är medborgare, finner skäl att talan prövas här i riket.

Äktenskapsmål är mål, i vilka tvisten är huruvida man och kvinna är förenade i äktenskap med varandra, samt mål om återgång av äktenskap, hemskillnad och äktenskapsskillnad.

2 §.

Ä r svensk domstol behörig att upptaga talan av ena maken, äger den också upptaga talan av andra maken till gemensam handläggning.

N ä r svensk domstol döm t till hemskillnad, få r talan om därpå följande äktenskapsskillnad alltid upptagas av svensk domstol.

3 §•

Talan om återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad prövas enligt svensk lag i den mån ej annat följer av vad som föreskrivs här nedan.

Även talan om skadestånd som väcks i sådant mål prövas enligt svensk lag. Därvid skall skälig hänsyn tagas till makarnas egendomsordning, om den bestäms av främmande lag, och övriga särskilda omständigheter.

4 § .

M ot makes bestridande får ej dömas till återgång enligt svensk lag, när annan lag tillämpats vid äktenskapets ingående och det med hänsyn till omständigheterna skulle vara uppenbart obilligt att tillämpa svensk lag.

Saknas skäl till återgång enligt svensk lag och har annan lag tillämpats vid äktenskapets ingående, får makes talan om återgång prövas enligt sistnämnda lag, om det skulle vara uppenbart obilligt att ej tillämpa den lagen.

5 §•

Ä r båda m akarna utländska medborgare och h ar ej någondera hemvist här i riket sedan minst två år, får icke m ot makes bestridande dömas till äktenskapsskillnad, om grund till äktenskapets upplösning ej föreligger enligt makarnas eller, om m akarna är medborgare i olika stater, någondera makens nationella lag. Vad nu sagts gäller även om det dömts till hemskillnad mellan m akarna enligt svensk lag.

Om make i annat fall, när båda m akarna är utländska medborgare, åberopar att grund till äktenskapets upplösning saknas enligt hans nationella lag, skall det också beaktas på sätt som sägs i första stycket, när med hänsyn till samma makes eller gemensamma barns intressen särskilda skäl föreligger därtill.

6 §.

Ändring beträffande medborgarskap eller hemvist som äger rum sedan talan väckts medför ej hinder att talan prövas.

Sådan ändring medför ej heller, att vad som sägs i 5 § första eller andra stycket får åberopas mot talan om äktenskapsskillnad.

7 §.

Beslut sorn i främmande stat meddelats om ogiltighet eller återgång av äktenskap skall även gälla här i riket, om äktenskapet ingåtts inför myndighet tillhörande den staten eller jämförlig orsak till äktenskapets ogiltighet eller upplösning fanns enligt svensk lag.

Beslut som i främ m ande stat meddelats om hemskillnad eller äktenskapsskillnad skall gälla här i riket, om det med hänsyn till makes m edborgarskap eller hemvist eller annan anknytning förelåg skälig anledning att talan prövades i den främ m ande staten.

(Hemskillnad som meddelats enligt främmande lag får dock ej läggas till grund för äktenskapsskillnad enligt svensk lag annat än om den berättigar till äktenskapsskillnad enligt den lag som tillämpats.)1

8 §•

N är endera maken ingått nytt äktenskap sedan beslut om återgång av äktenskap eller om äktenskapsskillnad meddelats i främmande stat, skall det tidigare äktenskapet, utan hinder av vad som sägs i 7 §, anses upplöst genom beslutet, om ej andra maken visar att den omgifte förfarit uppenbart otillbörligt mot honom.

9 §•

V ardera maken äger hos Svea hovrätt göra ansökan om prövning, huruvida beslut som avses i 7 eller 8 § skall gälla här i riket. Andra maken skall få tillfälle att yttra sig över ansökningen, när det kan ske.

Beslut som ej innebär att det i den främmande staten meddelade beslutet skall gälla utgör icke hinder mot ny prövning av frågan.

10 §.

Beslut om äktenskapsskillnad, som meddelats av myndighet i främmande stat där båda m akarna var medborgare, får tillämpas utan föregående prövning enligt 9 §, när endera maken vill ingå nytt äktenskap.

Konungen äger förordna, att beslut om äktenskapsskillnad som meddelats i viss främmande stat får tillämpas utan föregående prövning enligt 9 §, även om m akarna ej var medborgare i den staten.

11 §■

Ä r äktenskapsmål anhängigt i främmande stat och anhängiggörs här i riket äktenskapsmål mellan samma parter, äger rätten förordna, att det senare målet skall vila tills vidare, om det kan antagas att beslut i det förra målet skall vinna tillämpning här.

Beslut, varigenom talan i äktenskapsmål ogillats i främmande stat, utgör ej hinder att saken prövas här i riket.

12 §.

Ä r mål om återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad anhängigt i främmande stat, får här i riket meddelas förordnande som sägs i 15 kap. 11 § giftermålsbalken.

1 Bestämmelsen i detta stycke upptages^som ett alternativ, se bet. s. 179 f.

4 KAP.

Om statslösa personer och politiska flyktingar

1 §• Statslös person skall vid tillämpning av denna lag likställas med medborgare i den stat där han har hemvist eller, om han saknar hemvist, där han har sin vistelseort. Detta gäller dock ej fråga som avses i 2 kap. 3 § första stycket eller 4 § .

2 §■ Politisk flykting skall vid tillämpning av denna lag likställas med medborgare i den stat där han har hemvist. Andra stycket i 1 § har motsvarande tillämpning.

5 KAP.

Gemensamma bestämmelser

1 §•

N är lagen i främmande stat skall tillämpas på grund av att någon äger medborgarskap där och i den staten finns flera gällande rättssystem, bestäms tillämpligt rättssystem enligt de i samma stat gällande reglerna. I brist på sådana regler tillämpas det rättssystem till vilket vederbörande har den närmaste anknytningen.

2 §.

Den som är bosatt i viss stat anses vid tillämpning av denna lag ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande. Om någon enligt lagen i främmande stat hade domicil i den staten, får det åberopas, när giltighet eller verkan av rättshandling enligt bestämmelse i denna lag är beroende av att vederbörande hade hemvist där.

3 §• Y rkar part att främmande lag skall tillämpas i mål som avses i denna lag, äger rätten, när det finnes påkallat, anm ana honom att förebringa utredning om innehållet i den främmande lagen. Anmaning får även riktas till den som väckt talan ehuru han ej åberopat främ m ande lag. Om den som anmanats att förebringa utredning underlåter det och innehållet av den främ m ande lagen ej har blivit känt på annat sätt, när den skall tillämpas i stället för svensk lag, får den väckta talan ej bifallas, om den icke med hänsyn till omständigheterna finnes skäligen böra prövas enligt svensk lag.

4 §. Bestämmelse i främmande lag eller beslut som meddelats av myndighet i främmande stat får ej tillämpas, om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen här i riket.

5 §• Efter avtal med främmande stat äger Konungen föreskriva avvikelser från de bestämmelser som meddelas i denna lag.

Ö v e r g å n g s b e s t ä m m e l s e r

Genom nya lagen upphävs, i den mån ej annat följer av vad nedan sägs, 1, 2 och 3 kap. samt 7 kap. 2, 3, 4 och 4 a §§ lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption, lagen (1912: 69) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar, lagen (1915: 437) om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet, lagen (1931: 155) angående rätt för Konungen att meddela bestämmelser om internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar, lagen (1964: 726) om svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa fall, förordningen (1904: 26 s. 13) angående vissa främmande lagars tillämpning i fråga om återgång av äktenskap, kungörelsen (1929: 277) angående polsk och danzigsk lags tillämpning i fråga om återgång av äktenskap, kungörelsen (1912: 171) angående tillämpning av bestämmelserna i den 17 juli 1905 i Haag avslutad internationell konvention rörande konflikter mellan olika lagar i fråga om vissa rättsverkningar av äktenskap, kungörelsen (1929: 279) i anledning av Polens och den fria staden D anzigs tillträde till den i Haag den 17 juli 1905 avslutade internationella konventionen rörande konflikter mellan olika lagar i fråga om vissa rättsverkningar av äktenskap. Nya lagen inverkar ej på giltigheten av andra bestämmelser som Konungen utfärdat med stöd av äldre lag eller på tillstånd eller uppdrag att förrätta vigsel som Konungen meddelat enligt äldre lag. 2. De bestämmelser som meddelas i 2 kap. nya lagen är tillämpliga även om äktenskapet ingåtts före nya lagens ikraftträdande med följande undantag: a) Om mannen vid äktenskapets ingående var och vid nya lagens ikraftträdande alltjämt är svensk eller finsk medborgare, skall vid ikraftträdandet makarnas egendomsordning anses bestämd av lagen i den stat där mannen vid äktenskapets ingående var medborgare, om ej annat följer av äktenskapsförord. Detta gäller ej, om förordningen (1931: 429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. b) I fråga om andra makar, på vilkas förmögenhetsförhållanden nyssnäm nda förordning ej är tillämplig men som vid nya lagens ikraftträdande har hemvist i nordisk stat, skall vid ikraftträdandet makarnas egendomsordning anses bestämd av lagen i den stat som mannen tillhörde vid äktenskapets ingående, om ej annat följer av äktenskapsförord eller, om m akarna har hemvist i Danmark, Island eller Norge, föreskrivs där.

c) Beträffande m akar som vid nya lagens ikraftträdande har hemvist här i riket och är svenska medborgare skall för tiden efter ikraftträdandet svensk lag anses tillämplig på deras egendomsordning enligt vad som sägs i 2 kap. 3 § första stycket nya lagen, om ej annat följer av äktenskapsförord.

Efter ena makens död äger dock andra maken begära att den lag som förut var tillämplig på makarnas egendomsordning skall läggas till grund för delning eller avräkning som avses i 2 kap. 12 § nya lagen. d) Rättshandling, vilken är gällande enligt lag som var tillämplig när den företogs, påverkas ej av nya lagen. 3. U tan hinder av vad som sägs i 3 kap. 1 § nya lagen får talan i äktenskapsmål prövas, om talan väckts före nya lagens ikraftträdande och svensk domstol enligt äldre lag var behörig att pröva sådan talan. 4. Frågor angående vårdnaden om och underhåll till barn får, när det finnes behövligt, upptagas i äktenskapsmål som avses i nya lagen och skall därvid, om barnet vistas här i riket, alltid prövas enligt svensk lag.

2 Förslag till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 15 kap. 31 § giftermålsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

15 KAP.

31 § i

• Senaste lydelse 1963:151, jfr 1969: 256 (paragrafens beteckning ändrad från 29 § till 31 §).

3 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 20 kap. 37 § föräldrabalken skall ha nedan angivna lydelse.

20 KAP.

37 §3

1 Senaste lydelse 1963:152, jfr 1969: 257 (paragrafens beteckning ändrad från 36 § till 37 §).

Convention sur la reconnaissance des divorces Convention on the Recognition of Divorces et des separations de corps and legal Separations

Les Etats signataires de la présente Con­ The States signatory to the present Convention, vention,

Désirant faciliter la reconnaissance des Desiring to facilitate the recognition of divorces et des séparations de corps acquis divorces and legal separations obtained in sur leurs territoires respectifs, their respective territories,

Ont résolu de conclure une Convention Havé resolved to conclude a Convention å cet effet et sont convenus des dispositions to this effect, and havé agreed on the folsui vantes: lowing provisions —

A rtid e premier A rtid e 1

La présente Convention s’applique å la The present Convention shall apply to the reconnaissance, dans un E tat contractant, recognition in one Contracting State of des divorces et des séparations de corps qui divorces and legal separations obtained in sont acquis dans un autre E tat contractant another Contracting State which follow juå la suite d’une procédure judiciaire ou autre dicial or other proceedings officially recogofficiellement reconnue dans ce dernier, et nized in that State and which are legally qui y ont légalement effet. effective there.

La Convention ne vise pas les dispositions The Convention does not apply to findrelatives aux torts, ni les mesures ou con- ings of fault or to ancillary orders prodamnations accessoires prononcées par la nounced on the making of a decree of didécision de divorce ou de séparation de vorce or legal separation; in particular, it corps, notamment les condamnations d’ordre does not apply to orders relating to pecuniapécuniaire ou les dispositions relatives å la ry obligations or to the custody of children. garde des enfants.

A rtid e 2 A rtid e 2

Ces divorces et séparations de corps sont Such divorces and legal separations shall reconnus dans tout autre E tat contractant, be recognized in all other Contracting Stasous réserve des autres dispositions de la tes, subject to the remaining terms of this présente Convention, si, å la date de la Convention, if, at the date of the institution demande dans l’E tat du divorce ou de la of the proceedings in the State of the diséparation de corps (ci-aprés dénommé vorce or legal separation (hereinafter called « l’E tat d’origine »): ‘the State of origin’) —

1. le déféndeur y avait sa résidence (1) the respondent had his habitual resihabituelle; ou dence there; or

2. le demandeur y avait sa résidence (2) the petitioner had his habitual resihabituelle et Tune des conditions suivantes, dence there and one of the following further était en outre remplie: conditions was fulfilled —

a) cette résidence habituelle avait duré (a) such habitual residence had continued au moms une année immédiatement avant for not less thån one year immediately prior la date de la demande; to the institution of proceedings;

b) les époux y avaient en dernier lieu (b) the spouses last habitually resided habituellement résidé ensemble; ou there together; or

Bilaga 2

Konvention om erkännande av äktenskaps­

skillnader och hemskillnader

Denna konventions signatärmakter,

vilka önskar underlätta erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader som vunnits på deras respektive områden,

har beslutat att ingå en konvention för detta ändamål och har överenskommit om följande bestämmelser.

A rtikel 1

Denna konvention är tillämplig i fråga om erkännande i fördragsslutande stat av äktenskapsskillnader och hemskillnader som vunnits i annan fördragsslutande stat efter domstolsförfarande eller annat i sistnämnda stat officiellt erkänt förfarande och som har laga verkan där.

Konventionen avser icke avgöranden som rör skuldfrågor och ej heller åtgärder eller ålägganden som beträffande följdfrågor föreskrivits i samband m ed beslut om äktenskapsskillnad eller hemskillnad, såsom betalningsålägganden eller beslut rörande vårdnaden om barnen.

Artikel 2

Med de förbehåll som följer av andra bestämmelser i konventionen skall ifrågavarande äktenskapsskillnader och hemskillnader erkännas i varje fördragsslutande stat, om vid den tidpunkt då talan väcktes i den stat där äktenskapsskillnad eller hemskillnad vanns (i det följande kallad ”ursprungsstaten”) :

1. svaranden hade hemvist (résidence habituelle, habitual residence) där; eller

2. käranden hade hemvist där och dessutom ett av följande villkor var uppfyllt:

a) detta hemvist varat minst ett år omedelbart innan talan väcktes;

b) m akarna hade haft sitt sista gemensamma hemvist där; eller 10 Riksdagen 1973.1 sami. Nr 158

3. les deux époux étaient ressortissants (3) both spouses were nationals of that de cet Etat; ou State; or

4. le demandeur était un ressortissant de (4) the petitioner was a national of that cet E tat et Tune des conditions suivantes State and one of the following further conétait en outre remplie: ditions was fulfilled —

a) le demandeur y avait sa résidence (a) the petitioner had his habitual resihabituelle; ou dence there; or

b) il y avait résidé habituellement pendant (b) he had habitually resided there for a une période continue d’une année comprise continuous period of one year falling, at au moins partiellement dans les deux années least in part, within the two years precedprécédant la date de la demande; ou ing the institution of the proceedings; or

5. le demandeur en divorce était un (5) the petitioner for divorce was a naressortissant de cet E tat et les deux con­ tional of that State and both the following ditions suivantes étaient en outre remplies: further conditions were fulfilled —

a) le demandeur était présent dans cet (a) the petitioner was present in that State E tat å la date de la demande et at the date of institution of the proceedings

and

b) les époux avaient, en dernier lieu, (b) the spouses last habitually resided tohabituellement résidé ensemble dans un Etat gether in a State whose law, at the date of dont la loi ne connaissait pas le divorce å la institution of the proceedings, did not prodate de la demande. vide for divorce.

Article 3 A rtid e 3

Lorsque la compétence, en matiére de W here the State of origin uses the condivorce ou de séparation de corps, peut cept of domicile as a test of jurisdiction in étre fondée dans l’E tat d’origine sur le matters of divorce or legal separation, the domicile, l’expression « résidence habi­ expression ‘habitual residence’ in Article 2 tuelle » dans 1’article 2 est censée com- shall be deemed to include domicile as the prendre le domicile au sens oö ce terme est term is used in that State. admis dans cet Etat.

Toutefois, 1’alinéa précédent ne vise pas le Nevertheless, the preceding paragraph domicile de l’épouse lorsque celui-ci est shall not apply to the domicile of depenlégalement rattaché au domicile de son dence of a wife. époux.

A rtid e 4 A rtid e 4

S’il y a eu une demande reconvention- Where there has been a cross-petition, a nelle, le divorce ou la séparation de corps divorce or legal separation following upon intervenu sur la demande principale ou la the petition or cross-petition shall be recogdemande reconventionnelle est reconnu si nized if either falls within the terms of Tune ou 1’autre répond aux conditions des Articles 2 or 3. articles 2 ou 3.

A rtid e 5 A rtid e 5

Lorsqu’une séparation de corps, répon- Where a legal separation complying wilh dant aux dispositions de la présente Con- the terms of this Convention has been convention, a été convertie en divorce dans verted into a divorce in the State of origin, 1’Etat d’origine, la reconnaissance du divorce the recognition of the divorce shall not be ne peut pas étre refusée pour le m otif que refused for the reason that the conditions les conditions prévues aux articles 2 ou 3 stated in Articles 2 or 3 were no longer n’étaient plus remplies lors de la demande fulfilled at the time of the institution of the en divorce. divorce proceedings.

3) båda m akarna var medborgare i den staten; eller

4. kärandeil var medborgare i den staten och dessutom ett av följande villkor var uppfyllt:

a) käranden hade sitt hemvist där; eller

b) han hade haft sitt hemvist där under en sammanhängande period av ett år som åtminstone delvis inföll under de två sista åren innan talan väcktes; eller

5. i fråga om äktenskapsskillnad, käranden var medborgare i den staten och dessutom följande två villkor var uppfyllda:

a) käranden befann sig i den staten när talan väcktes och

b) m akarna hade haft sitt sista gemensamma hemvist i en stat vars lag icke medgav äktenskapsskillnad när talan väcktes.

A rtikel 3

N är behörighet i frågor rörande äktenskapsskillnad eller hemskillnad i ursprungsstaten kan grundas på domicil, skall uttrycket ”hemvist” i artikel 2 anses inbegripa domicil i den mening vari detta begrepp används i sagda stat.

Föregående stycke avser dock icke hustruns domicil när detta enligt lag är beroende av mannens domicil.

Artikel 4

Om genkäromål har förekommit, skall äktenskapsskillnad eller hemskillnad som följt på huvudkäromålet eller på genkäromålet erkännas, om villkoren i artikel 2 eller 3 är uppfyllda för någotdera.

Artikel 5

Om hemskillnad som uppfyller bestämmelserna i denna konvention har lett till äktenskapsskillnad i ursprungsstaten, får erkännande av äktenskapsskillnaden icke vägras på den grunden att villkoren i artikel 2 eller 3 icke längre var uppfyllda när talan om äktenskapsskillnad väcktes.

A rtid e 6 A rtid e 6

Lorsque le défendeur a comparu dans la W here the respondent has appeared in the procédure, les autorités de l’Etat ou la re- proceedings, the authorities of the State in connaissance d’un divorce ou d’une sépara- which recognition of a divorce o r legal setion de corps est invoquée seront liées par paration is sought shall be bound by the les constatations de fait sur lesquelles a été findings of fact on which jurisdiction was fondée la compétence. assumed.

La reconnaissance du divorce ou de la The recognition of a divorce or legal sepséparation de corps ne peut pas étre refusée aration shall not be refused — au motif:

a) soit que la loi interne de l’E tat ou (a) because the internal law of the State cette reconnaissance est invoquée ne per- in which such recognition is sought would m ettrait pas, selon les cas, le divorce ou la not allow divorce or, as the case may be, séparation de corps pour les mémes faits; legal separation upon the same facts, or,

b) soit qu’il a été fait application d’une loi (b) because a law was applied other thån autre que celle qui aurait été applicable that applicable under the rules of private d’aprés les régles de droit international international law of that State. privé de cet Etat.

Sous réserve de ce qui serait nécessaire W ithout prejudice to such review as may pour 1’application d’autres dispositions de la be necessary for the application of other présente Convention, les autorités de l’E tat provisions of this Convention, the authoriou la reconnaissance d’un divorce ou d’une ties of the State in which recognition of a séparation de corps est invoquée ne peuvent divorce or legal separation is sought shall procéder å aucun examen de la décision not examine the merits of the decision. quant au fond.

A rtid e 7 A rtid e 7

Tout E tat contractant peut refuser la Contracting States may refuse to recogreconnaissance d’un divorce entre deux nize a divorce when, at the time it was obépoux qui, au moment ou il a été acquis, tained, both the parties were nationals of étaient exclusivement ressortissants d’Etats States which did not provide for divorce and dont la loi ne connait pas le divorce. of no other State.

A rtid e 8 A rtid e 8

Si, eu égard å 1’ensemble des circonstan- If, in the light of all the circumstances, ces, les démarches appropriées n’ont pas été adequate steps were not taken to give notice entreprises pour que le défendeur soit in- of the proceedings for a divorce or legal formé de la demande en divorce ou en separation to the respondent, or if he was séparation de corps, ou si le défendeur n’a not afforded a sufficient opportunity to pas été mis å méme de faire valoir ses droits, present his case, the divorce or legal separala reconnaissance du divorce ou de la tion may be refused recognition. séparation de corps peut étre refusée.

A rtid e 9 A rtid e 9

Tout E tat contractant peut refuser la Contracting States may refuse to recogreconnaissance d’un divorce ou d’une sé­ nize a divorce o r legal separation if it is paration de corps s’ils sont incompatibles incompatible with a previous decision deteravec une décision antérieure ayant pour mining the matrimonial status of the spousobjet principal 1’état matrimonial des es and that decision either was rendered in époux, soit rendue dans 1’E tat ou la re­ the State in which recognition is sought, or connaissance est invoquée, soit reconnue is recognized, or fulfills the conditions reou remplissant les conditions de la re- quired for recognition, in that State. connaisance dans cet Etat.

A rtikel 6

N är svaranden har inställt sig under förfarandet, skall myndigheterna i den stat där erkännande av äktenskapsskillnad eller hemskillnad begärs vara bundna av de konstateranden av faktiska förhållanden på vilka behörighet har grundats. Erkännande av äktenskapsskillnad eller hemskillnad får ej vägras:

a) på grund av att den interna lagen i den stat där erkännande begärs icke skulle m edge äktenskapsskillnad eller hemskillnad av samma orsaker, eller b) på grund av att annan lag tillämpats än den som skolat tillämpas enligt de internationellrättsliga reglerna i den stat där erkännande begärs. Med förbehåll för vad som krävs för tilllämpning av övriga bestämmelser i denna konvention får myndigheterna i den stat där erkännande av äktenskapsskillnad eller hemskillnad begärs icke underkasta beslutet någon saklig prövning.

Artikel 7 Fördragsslutande stat kan vägra att erkänna äktenskapsskillnad mellan m akar som, när äktenskapsskillnaden vanns, båda var medborgare enbart i stater vilkas lag icke medgav äktenskapsskillnad.

A rtikel 8

Om det, i betraktande av alla omständigheter, icke kan anses att ändamålsenliga åtgärder vidtagits för att svaranden skulle få kännedom om att äktenskapsskillnad eller hemskillnad begärts eller om svaranden icke fått tillfredsställande möjlighet att föra sin talan, kan erkännande av äktenskapsskillnad eller hemskillnad vägras.

A rtikel 9

Fördragsslutande stat kan vägra att erkänna en äktenskapsskillnad eller hemskillnad, om den är oförenlig med tidigare beslut varigenom makarnas äktenskapliga status bestämts och vilket antingen meddelats i den stat, där erkännandet begärs eller också erkänts eller uppfyller villkoren för erkännande i samma stat.

Article 10 Article 10

T out E tat contractant peut refuser la Contracting States may refuse to recogreconnaissance d’un divorce ou d’une sé- nize a divorce or legal separation if such paration de corps, si elle est manifestement recognition is manifestly incompatible with incompatible avec son ordre public. their public policy (‘ordre public’).

Article 11 Article 11

U n Etat, tenu de reconnaitre un divorce A State which is obliged to recognize a par application de la présente Convention, divorce under this Convention may not ne peut pas interdire le remariage å 1’un ou preclude either spouse from remarrying on l’autre des époux au motif que la loi d’un the ground that the law of another State autre E tat ne reconnait pas ce divorce. does not recognize that divorce.

Article 12 Article 12

Dans tout E tat contractant, il peut étre Proceedings for divorce or legal separasursis å statuer sur toute demande en divorce tion in any Contracting State may be susou en séparation de corps, si l’état matrimo- pended when proceedings relating to the nial de 1’un ou de l’autre des époux fait matrimonial status of either party to the l’objet d’une instance dans un autre Etat marriage are pending in another C ontractcontractant. ing State.

Article 13 Article 13

A l’égard des divorces ou des séparations In the application of this Convention to de corps acquis ou invoqués dans des Etats divorces or legal separations obtained or contractants qui connaissent en ees matiéres sought to be recognized in Contracting deux ou plusieurs systémes de droit appli- States having, in matters of divorce or legal cables dans des unités territoriales diffé- separation, two or m ore legal systems apr entes: pi ying in different territorial units — 1. toute référence å la loi de l’Etat (1) any reference to the law of the State d’origine vise la loi du territoire dans lequel of origin shall be construed as referring to le divorce ou la séparation de corps a été the law of the territory in which the divorce acquis; or separation was obtained; 2. toute référence å la loi de 1’E tat de (2) any reference to the law of the State reconnaissance vise la loi du for; et in which recognition is sought shall be construed as referring to the law of the forum; and 3. toute référence au domicile ou å la (3) any reference to domicile or residence résidence dans 1’E tat d’origine vise le domi­ in the State of origin shall be construed as cile ou la résidence dans le territoire dans referring to domicile or residence in the lequel le divorce ou la séparation de corps territory in which the divorce or separation a été acquis. was obtained.

Article 14 Article 14

P our 1’application des articles 2 et 3, For the purposes of Articles 2 and 3 lorsque l’E tat d ’origine connait en matiére where the State of origin has in matters of de divorce ou de séparation de corps deux divorce or legal separation, two or more ou plusieurs systémes de droit applicables legal systems applying in different territorial dans des unités territoriales différentes: units — 1. 1’article 2, chiffre 3, s’applique lorsque (1) Article 2, sub-paragraph (3), shall les deux époux étaient ressortissants de apply where both spouses were nationals of l’E tat dont l’unité territoriale ou le divorce the State of which the territorial unit where

Artikel 10

Fördragsslutande stat kan vägra att erkänna äktenskapsskillnad eller hemskillnad, om sådant erkännande är uppenbart oförenligt med grunderna för dess rättsordning (ordre public).

A rtikel 11

En stat som enligt denna konvention är skyldig att erkänna beslut om äktenskapsskillnad får icke vägra någondera maken att ingå nytt äktenskap på den grunden att lagen i annan stat icke erkänner äktenskapsskillnaden.

A rtikel 12

Talan om äktenskapsskillnad eller hem skillnad kan i fördragsslutande stat förklaras vilande, om talan angående någondera makens äktenskapliga status är anhängig i annan fördragsslutande stat.

A rtikel 13

Med avseende på äktenskapsskillnader eller hemskillnader som vunnits eller som begärs erkända i fördragsslutande stater som för sådana frågor har två eller flera rättssystem tillämpliga för olika områden skall:

1. varje hänvisning till lagen i ursprungsstaten avse lagen i det område där äktenskapsskillnad eller hemskillnad vunnits;

2. varje hänvisning till lagen i den stat där erkännande begärs avse den lag som tillämpas av den prövande myndigheten; och 3. varje hänvisning till domicil eller hemvist i ursprungsstaten avse domicil eller hemvist i det område där äktenskapsskillnad eller hemskillnad vunnits.

A rtikel 14

N är i ursprungsstaten beträffande äktenskapsskillnad eller hemskillnad gäller två eller flera rättssystem som är tillämpliga för olika områden, skall vid tillämpning av artiklarna 2 och 3 1. artikel 2 punkt 3 tillämpas när båda m akarna var medborgare i stat som om fattar det område där äktenskapsskillnad eller

ou la séparation de corps a été acquis forme the divorce or legal separation was obtained une partie, sans égard å la résidence habi- forms a part, and that regardless of the tuelle des époux; habitual residence of the spouses;

2. l’article 2, chiffres 4 et 5, s’applique (2) Article 2, sub-paragraphs (4) and (5), lorsque le dem andeur était ressortissant de shall apply where the petitioner was a l’E tat dont 1’unité territoriale ou le divorce national of the State of which the territorial ou la séparation de corps a été acquis forme unit where the divorce or legal separation une partie. was obtained forms a part.

A rtid e 15 A rtid e 15

A u regard d ’un E tat contractant qui In relation to a Contracting State having, connait en matiére de divorce ou de sépara­ in matters of divorce or legal separation, tion de corps deux ou plusieurs systémes de two or m ore legal systems applicable to droit applicables å des catégories différentes different categories of persons, any referde personnes, toute référence å la loi de cet ence to the law of that State shall be E tat vise le systéme de droit désigné pär le construed as referring to the legal system droit de celui-ci. specified by the law of that State.

A rtid e 16 A rtid e 16

Si, pour 1’application de la présente Con- When, for the purposes of this Convenvention, on doit prendre en considération tion, it is necessary to refer to the law la loi d’un Etat, contractant ou non, autre of a State, whether or not it is a Contracting que l’E tat d’origine ou de reconnaissance, State, other thån the State of origin or the qui connait en matiére de divorce ou de State in which recognition is sought, and séparation de corps deux ou plusieurs systé­ having in matters of divorce or legal sepames de droit d ’application territoriale ou ration two or more legal systems of terripersonnelle, il y a lieu de se référer au sys­ torial or personal application, reference téme désigné par le droit du dit Etat. shall be made to the system specified by

the law of that State.

A rtid e 17 A rtid e 17

La présente Convention ne met pas ob- This Convention shall not prevent the stacle dans un E tat contractant å 1’applica- application in a Contracting State of rules tion de régles de droit plus favorables å la of law more favourable to the recognition reconnaissance des divorces et des sépara- of foreign divorces and legal separations. tions de corps acquis å l’étranger.

A rtid e 18 A rtid e 18

L a présente Convention ne pörte pas at- This Convention shall not affect the operteinte å Papplication d’autres conventions ation of other conventions to which one auxquelles un ou plusieurs Etats contrac- or several Contracting States are or may tants sont ou seront Parties et qui con- in the future become Parties and which tiennent des dispositions sur les matiéres contain provisions relating to the subjectréglées pär la présente Convention. m atter of this Convention.

Les Etats contractants veilleront cepen- Contracting States however, should redant å ne pas conclure d’autres conventions frain from concluding other conventions on en la matiére, incompatibles avec les termes the same matters incompatible with the de la présente Convention, å moins de rai- terms of this Convention, unless för special sons particuliéres tirées de liens régionaux reasons based on regional or other ties; and, ou autres; quelles que soient les disposi­ notwithstanding the terms of such conventions de telles conventions, les E tats con­ tions, they undertake to recognize in actractants s’engagent å reconnaitre, en vertu cordance with this Convention divorces and

hemskillnad vunnits, oavsett makarnas hemvist;

2. artikel 2 punkterna 4 och 5 tillämpas när käranden var m edborgare i stat som om fattar det område där äktenskapsskillnad eller hemskillnad vunnits.

Artikel 15

Med avseende på fördragsslutande stat, där beträffande äktenskapsskillnad eller hemskillnad gäller två eller flera rättssystem som är tillämpliga på olika kategorier av personer, skall varje hänvisning till lagen i den staten avse det rättssystem som anges av lagen i samma stat.

Artikel 16

Om vid tillämpning av denna konvention skall beaktas lagen i annan stat, fördragsslutande eller icke, än ursprungsstaten eller den stat där erkännande begärs och i förstnämnda stat beträffande äktenskapsskillnad eller hemskillnad gäller två eller flera rättssystem som är tillämpliga på olika områden eller kategorier av personer, skall det rättssystem beaktas som lagen i samma stat anger.

Artikel 17

Denna konvention hindrar icke fördragsslutande stat att tillämpa rättsregler, enligt vilka äktenskapsskillnad och hemskillnad som vunnits i annan stat erkänns i vidare omfattning.

A rtikel 18

Denna konvention innebär ej inskränkning i tillämpningen av andra konventioner, till vilka en eller flera fördragsslutande stater är eller blir anslutna och som innehåller bestämmelser rörande de frågor som regleras i denna konvention.

De fördragsslutande staterna bör emellertid tillse att de icke sluter konventioner i ämnet, som är oförenliga m ed reglerna i förevarande konvention, utan att särskilda skäl föreligger på grund av regionala eller andra föreningsband. Oavsett bestämmelserna i sådana konventioner förbinder sig de fördragsslutande staterna att i överensstäm- 11 Riksdagen 1973.1 sami. Nr 158

de la présemte Convention, les divorces et legal separations granted in Contracting les séparations de corps acquis dans des States which are not Parties to such other Etats contractants qui ne sont Parties å ees conventions. conventions.

A rtid e 19 A rtid e 19

Tout E tat contractant pourra, au plus tard Contracting States may, not later thån the au moment de la ratification ou de 1’adhé- time of ratification or accession, reserve sion, se reserver le droit: the right—

1. de ne pas reconnaitre un divorce ou (1) to refuse to recognize a divorce or une separation de corps entre deux époux legal separation between two spouses who, qui, au moment ou il a été acquis, étaient at the time of the divorce or legal separaexclusivement ses xessortissants, lorsqu’une tion, were nationals of the State in which loi autre que celle désignée par son droit recognition is sought, and of no other State, international privé a été appliquée, å moins and a law other thån that indicated by the que cette application n ’ait abouti au méme rules of private international law of the résultat que si l’on avait observé cette State of recognition was applied, unless the demiére loi; result reached is the same as that which

would havé been reached by applying the

law indicated by those rules;

2. de ne pas reconnaitre un divorce entre (2) to refuse to recognize a divorce when, deux époux qui, au m om ent oil il a été at the time it was obtained, both parties acquis, avaient l’un e t l’autre leur résidence habitually resided in States which did not habituelle dans des Etats qui ne connais- provide for divorce. A State which utilizes saient pas le divorce. U n E tat qui fait usage the reservation stated in this paragraph de la réserve prévue au présent paragraphe may not refuse recognition by the applicane pourra refuser la reconnaissance par tion of Article 7. application de 1’article 7.

A rtid e 20 A rtid e 20

T out E tat contractant dont la loi ne Contracting States whose law does not connait pas le divorce pourra, au plus tard provide for divorce may, not later thån the au m oment de la ratification ou de l’adhé- time of ratification or accession, reserve sion, se réserver le droit de ne pas recon­ the right not to recognize a divorce if, at naitre un divorce si, au moment ou celui-ci the date it was obtained, one of the spouses a été acquis, l’un des époux était ressortis- was a national of a State whose law did sant d’un E tat dont la loi ne connaissait pas not provide for divorce. le divorce.

Cette réserve n’au ra d ’effet qu’aussi long- This reservation shall havé effect only temps que la loi de l’E tat qui en a fait usage so long as the law of the State utilizing it ne connaitra pas le divoroe. does not provide for divorce.

A rtid e 21 A rtid e 21

T out E tat contractant dont la loi ne Contracting States whose law does not connait pas la séparation d e corps pourra, provide for legal separation may, not later au plus tard au moment de la ratification thån the time of ratification or accession, ou de l’adhésion, se réserver le droit de reserve the right to refuse to recognize a ne pas reconnaitre une séparation de corps legal separation when, at the time it was si, au moment oil celle-ci a été acquise, l’un obtained, one of the spouses was a national des époux était ressortissant d ’un E tat con­ of a Contracting State whose law did not tractant dont la loi ne connaissait pas la provide for legal separation. séparation de corps.

melse med denna konvention erkänna äktenskapsskillnader och hemskillnader som vunnits i fördragsslutande stater, vilka icke är anslutna till de särskilda konventionerna.

A rtikel 19

Fördragsslutande stat kan senast i samband med ratifikation eller anslutning förbehålla sig: 1. att ej erkänna äktenskapsskillnad eller hemskillnad mellan m akar som, när den vanns, båda var medborgare enbart i den staten, om annan lag tillämpats än den lag som anges av samma stats internationella privaträtt och det lett till annat resultat än om sistnämnda lag iakttagits;

2. att ej erkänna äktenskapsskillnad mellan m akar som, när den vanns, båda hade hemvist i stater som icke medgav äktenskapsskillnad. En stat som gör detta förbehåll kan icke vägra erkännande med tillämpning av artikel 7.

A rtikel 20

Fördragsslutande stat, vars lag icke medger äktenskapsskillnad, kan senast i samband med ratifikation eller anslutning förbehålla sig att ej erkänna äktenskapsskillnad, om en av makarna, när den vanns, var medborgare i stat vars lag icke medgav äktenskapsskillnad.

Detta förbehåll gäller endast så länge lagen i den stat som gjort förbehållet icke medger äktenskapsskillnad.

Artikel 21

Fördragsslutande stat, vars lag icke medger hemskillnad, kan senast i samband med ratifikation eller anslutning förbehålla sig att icke erkänna hemskillnad, om en av makarna, när den vanns, var medborgare i fördragsslutande stat vars lag icke medgav hemskillnad.

Article 22 A rtid e 22

Tout E tat contractant pourra déclaner å Contracting States may, from time to tout moment que certaines catégories de time, declare that certain categories of personnes qui ont sa nationalité pourront ne persons having their nationality need not pas étre considérées comme ses ressortis- be considered their nationals for the pursants pour l’application de la présente Con- poses of this Convention. vention.

A rtid e 23 A r tid e 23

T out E tat contractant qui comprend, en If a Contracting State has m ore thån matiére de divorce ou de séparation de one legal system in matters of divorce or corps, deux ou plusieurs systémes de droit, legal separation, it may, at the time of pourra au moment de la signature, de la signature, ratification or accession, declare ratification ou de 1’adhésion, déclarer que la that this Convention shall extend to all its présente Convention s’étendra å tous ees legal systems or only to one or more of systémes de droit ou seulement å un ou them, and may modify its déclaration by plusieurs d ’entre eux, et pourra å tout mo­ submitting another déclaration at any time ment modifier cette déclaration en faisant thereafter. une nouvelle déclaration. These déclarations shall be notified to Ces déclarations seront notifiées au Mi- the Ministry of Foreign Affairs of the nistére des Affaires Etrangéres des Pays- Netherlands, and shall State expressly the Bas et indiqueront expressément les systé­ legal systems to which the Convention mes de droit auxquels la Convention s’app- applies. 1'ique. Tout E tat contractant peut refuser de Contracting States may decline to rereconnaitre un divorce ou une séparation cognize a divorce or legal separation if, de corps si, å la date oil la reconnaissance at the date on which recognition is sought, est invoquée, la Convention n’est pas appli- the Convention is not applicable to the cable au systéme de droit d ’aprés lequel ils legal system under which the divorce or ont été acquis. legal separation was obtained.

A rtid e 24 A rtid e 24

La présente Convention est applicable This Convention applies regardless of the quelle que soit la date å laquelle le divorce date on which the divorce or legal separaou la séparation de corps a été acquis. tion was obtained. Toutefois, tout E tat contractant pourra, au Nevertheless a Contracting State may, plus tard au m oment de la ratification ou not later thån the time of ratification or de 1’adhésion, se réserver le droit de ne pas accession, reserve the right not to apply appliquer la présente Convention å un this Convention to a divorce o r to a legal divorce ou å une séparation de corps acquis separation obtained before the date on avant la date de son entrée en vigueur pour which, in relation to that State, the Conoet Etat. vention comes into force.

A rtid e 25 A rtid e 25

T out E tat pourra, au plus tard au m o­ Any State may, not later thån the moment de la ratification ou de 1’adhésion, m ent of its ratification or accession, make faire une ou plusieurs des réserves prévues one or more of the reservations mentioned aux artides 19, 20, 21 et 24 de la présente in A rtides 19, 20, 21 and 24 of the present Convention. Aucune autre réserve ne sera Convention. No other reservation shall be adnuse. permitted. T out E tat contractant pourra également, Each Contracting State may also, when en notifiant une extension de la Convention notifying an extension of the Convention conformément å 1’article 29, faire une ou in accordance with A rtid e 29, make one

L

A rtikel 22

Fördragsslutande stat kan när som helst förklara, att vissa kategorier av personer som är medborgare i den staten likväl icke behöver räknas som dess medborgare vid tillämpning av denna konvention.

A rtikel 23

Fördragsslutande stat som har två eller flera rättssystem beträffande äktenskapsskillnad eller hemskillnad kan i samband med undertecknande, ratifikation eller anslutning förklara, att konventionen skall gälla samtliga dessa rättssystem eller endast ett eller flera av dem, och kan när som helst ändra denna förklaring genom att avge en ny förklaring.

Underrättelse om sådan förklaring skall lämnas till Nederländernas utrikesministerium och skall uttryckligen ange de rättssystem på vilka konventionen skall tillämpas.

Fördragsslutande stat kan vägra att erkänna äktenskapsskillnad eller hemskillnad, om konventionen, n är erkännandet begärs, icke är tillämplig på det rättssystem enligt vilket äktenskapsskillnaden eller hemskillnaden vunnits.

A rtikel 24

Denna konvention är tillämplig oavsett n är äktenskapsskillnad eller hemskillnad vunnits.

Fördragsslutande stat kan likväl senast i samband med ratifikation eller anslutning förbehålla sig att icke tillämpa konventionen beträffande äktenskapsskillnad eller hemskillnad som vunnits innan konventionen trätt i kraft för den staten.

A rtikel 25

Fördragsslutande stat kan senast i samband med ratifikation eller anslutning göra ett eller flera av de förbehåll som anges i artiklarna 19, 20, 21 och 24 i denna konvention. Andra förbehåll är ej tillåtna.

Fördragsslutande stat kan likaledes, samtidigt med att den läm nar underrättelse om utsträckt tillämpning av konventionen enligt

plusieurs de ees réserves avec effet limité or more of the said reservations, with its aux territoires ou å certains des territoires effect limited to all or some of the terrivisés pair l’extension. tories mentioned in the extension.

T out E tat contractant pourra, å tout mo­ Each Contracting State may at any time ment, retirer une réserve qu’il aura faite. withdraw a reservation it has made. Such Ce retrait sera notifié au Ministére des a withdrawal shall be notified to the Min- Affaires Etrangéres des Pays-Bas. istry of Foreign Affairs of the Nether-

lands.

L ’effet de la réserve cessera le soixan- Such a reservation shall cease to havé tiéme jour aprés la notification mentionnée effect on the sixtieth day after the notificaå 1’alinéa présédent. tion referred to in the preceding paragraph.

Article 26 A rtid e 26

La présente Convention est ouverte å la The present Convention shall be open för signature des Etats représentés å la Onziéme signature by the States represented at the session de la Conférence de L a Haye de Eleventh Session of the Hague Conference droit international privé. on Private International Law.

Elle sera ratifiée et les instruments de It shall be ratified, and the instruments ratification seront déposés auprés du Minis­ of ratification shall be deposited with the tére des Affaires Etrangéres des Pays-Bas. Ministry of Foreign Affairs of the Nether-

lands.

A rtid e 27 A rtid e 27

La présente Convention entrera en vi- The present Convention shall enter into gueur le soixantiéme jour aprés le depöt force on the sixtieth day after the deposit du troisiéme instrument de ratification pré- of the third instrument of ratification revu par 1’article 26, alinéa 2. ferred to in the second paragraph of A r­

ticle 26.

La Convention entrera en vigueur, pour The Convention shall enter into force chaque E tat signataire ratifiant postérieure- for each signatory State which ratifies subment, le soixantiéme jour aprés le dépot sequently on the sixtieth day after the dede son instrument de ratification. posit of its instrument of ratification.

A rtid e 28 A rtid e 28

Tout E tat non représenté å la Onziéme Any State not represented at the Eleventh session de la Conférence de L a Haye de Session of the Hague Conference on Private droit international privé qui est Membre de International Law which is a M ember of cette Conférence ou de 1’Organisation des this Conference or of the United Nations N ations Unies ou d ’une institution spéciali- or of a specialised agency of that Organisasée de celle-ci ou Partie au Statut de la Cour tion, or a Party to the Statute of the Interintemationale de Justiee pourra adhérer å national Court of Justiee may accede to la présente Convention aprés son entrée en the present Convention after it has entered vigueur en vertu de 1’article 27, alinéa pre­ into force in accordance with the first paramier. graph of Article 27.

L ’instrument d ’adhésion sera déposé au­ The instrument of accession shall be prés du Ministére des Affaires Etrangéres deposited with the Ministry of Foreign des Pays-Bas. Affairs of the Netherlands.

La Convention entrera en vigueur, pour The Convention shall enter into force l’E tat adhérant, le soixantiéme jour aprés for a State acceding to it on the sixtieth le dépot de son instrument d’adhésion. day after the deposit of its instrument of

accession.

L ’adhésion n ’aura d’effet que dans les The accession will havé effect only as

artikel 29, göra ett eller flera sådana förbehåll med verkan begränsad till de områden som avses med underrättelsen eller vissa av dem.

Fördragsslutande stat kan när som helst återtaga förbehåll som den gjort. Om återtagandet skall Nederländernas utrikesministerium underrättas.

Förbehållet upphör att gälla sextionde dagen efter att sådan underrättelse som avses i föregående stycke har lämnats.

Artikel 26

Denna konvention är öppen för undertecknande av de stater som var företrädda vid Haagkonferensens för internationell privaträtt elfte session.

Den skall ratificeras och ratifikationsinstrumenten skall deponeras i Nederländernas utrikesministerium.

A rtikel 27

Denna konvention träder i kraft sextionde dagen efter det att det tredje ratifikationsinstrumentet deponerats enligt artikel 26 andra stycket.

F ör varje signatärmakt, som senare ratificerar konventionen, träder den i kraft sextionde dagen efter det att dess ratifikationsinstrument deponerats.

A rtikel 28

Stat som ej var företrädd vid Haagkonferensens för internationell privaträtt elfte session men som är medlem av denna konferens eller av Förenta nationerna eller av ett fackorgan inom den organisationen eller är ansluten till Internationella domstolens stadga kan ansluta sig till denna konvention sedan den trätt i kraft enligt artikel 27 första stycket.

Anslutningsinstrumentet skall deponeras i Nederländernas utrikesministerium.

Konventionen skall för stat som ansluter sig träda i kraft sextionde dagen efter att dess anslutningsinstrument deponerats.

Anslutningen gäller endast i förhållandet

rapports entre l’E tat adhérant et les Etats regards the relations between the acceding contractants qui auront déclaré accepter State and such Contracting States as will cette adhesion. Cette déclaration sera dé- havé declared their acceptance of the acposée auprés du Ministére des Affaires cession. Such a déclaration shall be de- Etrangéres des Pays-Bas; celui-ci en enverra, posited at the Ministry of Foreign Affairs par la voie diplomatique, une copie certifiée of the Netherlands; this Ministry shall forconforme, å chacun des Etats contractants. ward, through diplomatic channels, a certified copy to each of the Contracting States. L a Convention entrera en vigueur entre The Convention will enter into force as 1’E tat adhérant et 1’E tat ayant déclaré accep­ between the acceding State and the State ter cette adhésion soixante jours apres le that has declared its acceptance of the acdépot de la déclaration d’acceptation. cession on the sixtieth day after the deposit of the déclaration of acceptance.

Article 29 A rtid e 29

T out Etat, au moment de la signature, Any State may, at the time of signature, de la ratification ou de 1’adhésion, pourra ratification or accession, declare that the déclarer que la présente Convention s’étend- present Convention shall extend to all the ra å 1’ensemble des territoires qu’il représen- territories for the international relations of te sur le plan international, ou å l’un ou which it is responsible, or to one or more plusieurs d’entre eux. Cette déclaration aura of them. Such a déclaration shall take effect effet au moment de l’entrée en vigueur de on the date of entry into force of the Conla Convention pour ledit Etat. vention for the State concerned. P ar la suite, toute extension de cette At any time thereafter, such extensions nature sera notifiée au Ministére des Affai­ shall be notified to the Ministry of Foreign res Etrangéres des Pays-Bas. Affairs of the Netherlands.

L ’extension n ’aura d ’effet que dans les The extension will havé effect only as rapports avec les Etats contractants qui regards the relations with such Contracting auront déclaré accepter cette extension. States as will havé declared their accepCette déclaration sera déposée auprés du tance of the extensions. Such a déclaration Ministére des Affaires Etrangéres des Pays- shall be deposited at the Ministry of F orBas; celui-ci en enverra, par la voie diplo­ eign Affairs of the Netherlands; this M inmatique, une copie certifiée conforme, å istry shall forward, through diplomatic chacun des Etats contractants. channels, a certified copy to each of the Contracting States. L’extension produira ses effets dans cha- The extension will take effect in each que cas soixante jours aprés le depot de la case sixty days after the deposit of the déclaration d ’acceptation. déclaration of acceptance.

A rtid e 30 A rtid e 30

L a présente Convention aura une durée The present Convention shall remain in de cinq ans å partir de la date de son force for five years from the date of its entrée en vigueur conformément å Tardde entry into force in accordance with the 27, alinéa premier, méme pour les Etats first paragraph of Article 27, even for States qui 1’auront ratifiée ou y auront adhéré which havé ratified it or acceded to it subpostérieurement. sequently. La Convention sera renouvelée tacitement If there has been no denunciation, it de cinq en cinq ans, sauf dénonciation. shall be renewed tacitly every five years. L a dénonciation sera, au moins six mois Any denunciation shall be notified to the avant 1’expiration du délai de cinq ans, noti- Ministry of Foreign Affairs of the Nether-

mellan den anslutande staten och de fördragsslutande stater som förklarat sig godkänna anslutningen. Sådan förklaring skall deponeras i Nederländernas utrikesministerium. Ministeriet skall på diplomatisk väg tillställa varje fördragsslutande stat en bestyrkt avskrift.

Konventionen träder i kraft mellan den anslutande staten och stat, som förklarat sig godkänna anslutningen, sextionde dagen efter att förklaringen om godkännande deponerats.

Artikel 29

Stat som undertecknar, ratificerar eller ansluter sig till konventionen kan i samband därmed förklara, att konventionen skall u tsträckas till samtliga områden för vars internationella förbindelser den svarar eller till ett eller flera av dem. Förklaringen träder i kraft samtidigt som konventionen trä der i kraft för berörda stat.

I fortsättningen skall varje gång, som konventionen utsträcks på sådant sätt, underrättelse lämnas till Nederländernas utrikesministerium.

Den utsträckta tillämpningen av konventionen gäller endast i förhållande till de stater som förklarat sig godkänna den u tsträckta tillämpningen. Sådan förklaring skall deponeras i Nederländernas utrikesministerium. Ministeriet skall på diplomatisk väg tillställa varje fördragsslutande stat en bestyrkt avskrift.

Den utsträckta tillämpningen träder i varje särskilt fall i kraft sextio dagar efter det att förklaring om dess godkännande deponerats.

A rtikel 30

Denna konvention gäller i fem år, räknat från tidpunkten för dess ikraftträdande enligt artikel 27 första stycket, även för stater som först senare ratificerat eller anslutit sig till konventionen.

Konventionen skall, om uppsägning ej sker, anses tyst förlängd för fem år i sänder.

Uppsägning skall minst sex m ånader före utgången av den löpande femårsperioden

fiée au Ministére des Affaires Etrangéres lands, at least six months before the end of des Pays-Bas. the five year period.

Elle pourra se limiter å certains territoi- It may be limited to certain of the terrires auxquels s’applique la Convention. tories to which the Convention applies.

La dénonciation n ’aura d ’effet qu’å l’é- The denunciation shall havé effect only gard de l’E tat qui 1’aura notifiée. L a Conven­ as regards the State which has notified it. tion restera en vigueur pour les autres Etats The Convention shall remain in force for the contractants. other Contracting States.

A r licie 31 A rtid e 31

Le Ministére des Affaires Etrangéres des The Ministry of Foreign Affairs of the Pays-Bas notifiera aux Etats visés å 1’article Netherlands shall give notice to the States 26, ainsi qu’aux Etats qui auront adhéré referred to in A rtide 26, and to the States conformément aux dispositions de 1’article which havé acceded in accordance with 28: A rtid e 28, of the following—

a) les signatures et ratifications visées å (a) the signatures and ratifications re1’article 26; ferred to in A rtid e 26;

b) la date å laquelle la présente Con­ (b) the date on which the present Convention entrera en vigueur conformément vention enters into force in accordance with aux dispositions de l’article 27, alinéa pre­ the first paragraph of A rtid e 27; mier;

c) les adhésions prévues å 1’article 28 et la (c) the accessions referred to in A rtid e date å laquelle elles auront effet; 28 and the dates on which they take effect;

d) les extensions prévues å 1’article 29 et (d) the extensions referred to in A rtid e la date å laquelle elles auront effet; 29 and the dates on which they take effect;

e) les dénonciations prévues å l’article (e) the denunciations referred to in A r30; tid e 30;

f) les réserves e t les retraits de réserves (f) the reservations and withdrawals revisés aux artides 19, 20, 21, 24 et 25; ferred to in A rtides 19, 20, 21, 24 and 25;

g) les déclarations visées aux artides 22, (g) the déclarations referred to in A r23, 28 et 29. tid es 22, 23, 28 and 29.

En foi de quoi, les soussignés, dument In witness whereof the undersigned, beautorisés, ont signé la présente Convention. ing duly authorized thereto, havé signed

the present Convention.

F ait å La Haye, le premier juin 1970, Done at The Hague, on the first day en fran?ais et en anglais, les deux textes of June, 1970, in the English and French faisant également foi, en un seul exemplaire, languages, both texts being equally authenqui sera déposé dans les archives du Gou- tic, in a single copy which shall be deposited vem em ent des Pays-Bas et dont une copie in the archives of the Government of the certifiée conforme sera remise, par la voie Netherlands, and of which a certified copy diplomatique, å chacun des E tats représen- shall be sent, through the diplomatic channel tés å la Onziéme session de la Conférence to each of the States represented at the de L a Haye de droit international privé. Eleventh Session of the Hague Conference

on Private International Law.

tillkännages hos Nederländernas utrikesministerium. Uppsägning kan begränsas till vissa av de områden fö r vilka konventionen är tillämplig- Uppsägning gäller endast för den stat som gjort uppsägningen. F ö r övriga fördragsslutande stater förblir konventionen i kraft.

Artikel 31

Nederländernas utrikesministerium skall lämna de stater som avses i artikel 26, liksom de stater som anslutit sig enligt bestämmelserna i artikel 28, underrättelser om:

a) undertecknande och ratifikation enligt artikel 26; b) tidpunkten då konventionen träder i kraft enligt artikel 27 första stycket;

c) anslutning enligt artikel 28 och tidpunkten för dess ikraftträdande; d) förklaring enligt artikel 29 om u tsträckt tillämpning av konventionen och tidpunkten för ikraftträdandet; e) uppsägning enligt artikel 30;

f) förbehåll och återtagande därav enligt artiklarna 19, 20, 21, 24 och 25; g) förklaringar enligt artiklarna 22, 23, 28 och 29.

Till bekräftelse härav har undertecknade, därtill behörigen bemyndigade, undertecknat denna konvention.

Som skedde i Haag den 1 juni 1970, på engelska och franska språken, vilka båda texter äger lika vitsord, i ett exemplar som skall deponeras i Nederländernas regerings arkiv och varav bestyrkt avskrift på diplomatisk väg skall överlämnas till varje stat som var företrädd vid Haagkonferensens för internationell privaträtt elfte session.

10.2 Förslaget till lag om erkännande av vissa utländska äkten- 126