om ändring i lagen (1971:282) om arbetarskyddsavgift m.m.

Regeringens proposition

1978/79: 65

om ändring i lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift m. m.;

beslutad den 2 november 1978

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll. På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN

ROLF WIRTÉN

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en särskild arbetarskyddsavgift på 0.03 pro-

centenheter skall uttas under år 1979 i enlighet med vad som tidigare

anmälts i prop. 1977/78: 101.

I Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 65

Prop. 1978/79: 65

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 ör

För ett vart av åren 1976 och För ett vart av ären 1976, 1977 1977 skall arbetarskyddsavgift utgå och 1979 skall arbetarskyddsavgift med ytterligare tre hundradels pro- utgå med ytterligare tre hundradels cent av lönesumman enligt 38. procent av lönesumman enligt 3 8. Förhöjd avgift skall dock ej erläg- Förhöjd avgift skall dock ej erläggas av kommun eller landstings- gas av kommun eller landstingskommun. kommun.

Genom tilläggsavgiften influtna medel skall föras till en fond benämnd fonden för arbetsmiljöförbättringar, som förvaltas enligt grunder som regeringen fastställer.

Medlen skall enligt särskilda bestämmelser användas för att bekosta räntelättnader och täcka vissa andra kostnader i samband med statligt kreditstöd för arbetsmiljöförbättringar.

Denna lag träder i kraft den I januari 1979

1 Senaste lydelse 1975: 353

Utdrag

ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssummanträde

1978-11-02

Närvarande: Statsmmistern Ullsten, ordförande. och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén. Huss. Rodhe. Wahlberg, Hansson, Entund, Lindahl, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam.

Föredragande: Statsrådet Wirtén

Inledning

Sedan den I septernber 1975 finns särskilda stimulansåtgärder för ärbetsmiljöförbättringar, garantilan för arbetsmiljöförbättringar. Dessa är I första hand avsedda för mindre och medelstora företag (SES 1975:632, ändrad 1978:82). Riksdagen beslutade i maj 1975 (prop. 1975:66, Sol 1975: 16, rskr 1975: 191) att staten fick teckna garanti för lan för att finansiera

förbättringar av arbetsmiljön i dessa företag. Garantin avsåg lån om högst

100 000 kr. per företag. Lånen skulte löpa på sju år med de tva första åren

amorteringsfria. För att stimulera företagen till arbetsmiljöförbättringar

beslöts också att staten skulle betala räntan för de tva första ären. Det statliga garantiåtagandet skulle avse totalt 200 milj. kr. under tiden den I september 1975— den 31 december 1976.

Vid utgången av september 1976 hade garantier endast tecknats för knappt 55 milj. kr. och riksdagen beslutade i december samma år (prop. 1976/77: 35, SoU 1976/77:20, rskr 1976/77:70) att stödet, inom dess tidigare ram av 200 milj. kr.. skulle utgå även under år 1977.

I förslag till tilläggsbudget IT till statsbudgeten för budgetåret 1977/78 (prop. 1977/78: 101) föreslog regeringen bl.a. utt stöder skulle utgå även under år 1978 och att ramen skulle utvidgas med ytterligare 100 milj. kr. samt att beloppet per företag skulle höjas till 125000 kr. Riksdagen god-

kände i mars 1978 förslaget i vad avsåg garantilån för arbetsmiljöförbätt-

ringar (SoU 1977/78: 21, rskr 1977/78: 138).

Lånegarantier tecknas sedan den I juli 1978 för statens räkning av de s.k. utvecklingsfonderna i resp. län (SES 1978:19). Dessförinnan tecknades de av företagareföreningen i tånet. Som vilikor för att garanti skall tecknas gäller att länet avser förbättring av arbetsmiljön i redan befintlig anläggning och att möjligheter till annan finansiering saknas. Låneansökan skall ha tillstyrkts av de anställdas företrädare i skyddsfrågor.

De kostnader som följer av garantilånesystemet bestär främst av räntetl Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 65

Kartong: S. 3, rad 13 Tillägges: (SES => — 1978: 82).

S. 3, rad 33 Står: 1975:359 — — - 82 Rättad ull: 1978: 19.

Prop. 1978/79: 65 4

och administrattönsköstmader samt kostnader för infriunden av ställda garantier. För att finanstera verksamheten inom den första ramen om 200

milj. kr. togs för ären 1976 och 1977 ut en särskild avgift om 0,03 procent-

enheter enligt lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift (paragrafen införd

1975:353). Medlen fördes till fonden för arbetsmiljöförbättringar. Stat,

kommun och landstingskommun är undantagna från garantisystemet. Staten har dock betalat avgift för ändamålet. För att täcka de kostnader som

skulle följa av att ramen utvidgades med 100 milj. kr. anförde föredragan-

den i prop. 1977/78: 101 att han senare ämnade föreslå riksdagen att en särskild arbetarskyddsavgift om 0.03 procentenheter skall tas ut även för år 1979, enligt de regler som gällde för åren 1976 och 1977.

Statens imdustriverk (SIND). söm har ullsynen över verksamheten, har förtlopande rapporterat utfallet. Vid utgången av september mänad I år hade garantier tecknats om ca 245 milj. kr.. fördelat på knappt 3 900 företag med uppskattningsvis SS000 anställda. Vid samma tidpunkt fanns hos

utvecklingsfönderna 300 inneliggande ansökningar om sammanlagt 22 milj. kr. Den lånsvisa fördelningen av beviljade resp. avslagna och inneliggande ansökningar per den 30 september 1978 redovisas i följande tabell.

Fördelning på lan: I sept. 1975-30 sept. 1978 (belopp i I 000-tal kr.) Lan Beviljade ansökningar Avslagna ansökningar Inneliggande ansök-

ningar per den

30 sept. 1978

Antul Belopp Antal Beloupp Antal Belopp

l:

Z.

Garantilänen begränsas inte till viss bransch. Tillverkningsindustrin har

dock dominerat och svarar för 55525 av de beviljade ansökningarna under

perioden den I september 1975—den 30 juni 1978. Reparations-, tvätteri-

och annan serviceverksamhet svarar för 1427, byggnadsverksamhet för 11Z, varuhandel, restaurang- och hotellverksamhet för 1065 och övriga näringsgrenar sammantaget för 10 56.

Åtgärderna avser huvudsakligen förbättring av ventilation och luftre-

ning, 4096, samt förbättring av personalrum och sanitära förhållanden, 2597.

I proposition 1977/78: 101 anförde föredraganden att verksamheten med

dessa garantilån borde utvärderas under år 1978 för att ge underlag för

bedömningar om behovet av framtida stimulansåtgärder i syfte att förbättra arbetsmiljön.

SIND har sålunda på regeringens uppdrag sökt utvärdera effekterna av

verksamheten. Verket framhåller i sin rapport att utvärderingens omfatt-

ning fick begränsas p.g.a. tidsskäl och att den därför inte kan göra anspråk på att ge en helt representativ bild av läneformens effekter. Utvärderingen

bör därför närmast ses som en översiktlig undersökning.

Undersökningen omfattar 240 företag. Varje utvecklingsfond har, med utgångspunkt från ett frågeformulär, intervjuat företagsledning och skyddsombud i tio slumpmässigt utvalda företag som respektive fond

beviljat arbetsmiljögarantilån. I de fall där yrkesinspektionen eller annan

tillsynsmyndighet har haft kontakt med företaget, har även dessa besvarat vissa frågor.

I det följande redovisas de huvudsakliga resultaten av undersökningen.

Skyddsombuden anser sig vara initiativtagare till åtgärden i fråga 1 47 76 av fallen, och att företagsledningen varit initiativtagare i 42 av fallen. Företagsledningen däremot anser att initiativet i 74 av fallen kommit

från ledningen och att initiativet i 16 92 av fallen kommit från skyddsombu-

den. Båda parter anser att tillsynsmyndigheten varit initiativtagare till

ätgärden i fråga i ca 1024 av fallen.

Företagsledningen har i 392 av fallen fått impuls till denna finansieringsform genom länets utvecklingsfond och genom direktutsänd broschyr i 2297 av fallen. Skyddsombudens främsta informationskälla har

varit facklig information (217 av fallen) samt massmedia (15 4: av fallen)

och direktutsänd broschyr (12 < av fallen).

Mer än hälften (55 26) av företagsledarna anser att investeringen i fråga hade genomförts även utan finansiering med hjälp av garantilånen. Däremot anser 75 &. av de tillfrågade att investeringen i fråga kunnat tidigareläggas tack vare låneformen.

Cirka 40 2 av företagsledarna och skyddsombuden anser att det fortfa-

rande finns lika angelägna åtgärder kvar att genomföra i företaget. som de

som finansierats med hjälp av arbetsmiljögarantilån.

Företagen som ingick i undersökningen hade i genomsnitt 23 anställda

och hade beviljats arbetsmiljögarantilån med i genomsnitt 66 000 kr. per företag.

Prop. 1978/79: 65 6

I samband med undersökningen sammanställdes också vilka anledningar som legat till grund för beslut om avslag på inlämnade ansökningar. (Sam-

manlagt har ca 12 226 av behandlade ansökningar, ca 550, lett till avslagsbeslut.) 34 37 av avslagsbesluten grundas på att åtgärderna i realiteten inte avsåg rena arbetsmiljöförbättringar. I 247 av fallen hade det sökande företaget bankmässig säkerhet och kunde därmed inte beviljas arbetsmiljö-

garantilån. Företagets ekonomiska ställning och lönsamhet var alltför svag

11896 av de ansökningar som lett till avslagsbeslut.

Föredraganden

Det är nu drygt tre år sedan systemet med garantilån för arbetsmiljöför-

bättringar infördes för mindre och medelstora företag (prop. 1975: 66, SoU

1975: 16, rskr 1975: 191). Möjligheten att på detta sätt komma till rätta med brister i arbetsmiljön har utnyttjats av drygt 3 800 företag. Totalt har under perioden den I september 1975—den 30 september 1978 garantier tecknats för nästan 245 milj. kr. Garantilånen har bidragit till att förbättra arbetsmil-

jön för många tusen anställda i de mindre och medelstora företagen.

Statens industriverk (SIND) har på regeringens uppdrag gjort en utvärdering av verksamheten med garantilån för arbetsmiljöförbättringar. Syftet

med utvärderingen har varit att ge ett bättre underlag för en bedömning av

behovet av framtida stimulansätgärder för arbetsmiljöförbättringar. Utvärderingen kan enligt verket inte göra anspråk på att ge en helt representativ bild av låneformens effekter utan den bör närmast ses som en översiktlig undersökning. Företagsledning och skyddsombud i 240 av företag som

beviljats garantilån har bl. a. intervjuats om vem som varit initiativtagare

till att investeringen i fråga kommit till stånd. om det fortfarande finns lika angelägna arbetsmiljöinvesteringar kvar att genomföra 1 företagen, samt om låneformens betydelse för ätgärdernas genomförande.

Jag delar SIND:s uppfattning att utvärderingen bör betraktas som en

översiktlig undersökning. Det kan därmed enligt min mening inte utgöra en tillräcklig grund för ett beslut om arbetsmiljögarantilånens fortsatta existens. Jag vill ändå redovisa några av de resultat som har framkommit. På frågan om arbetsmiljöinvesteringarna skulle ha genomförts utan finansiering via arbetsmiljögarantilån, svarade mer än hälften av företagsledarna ja. Av de tillfrågade företagen anser dock 7576 att deras arbetsmiljöinvesteringar har kunnat tidigareläggas med hjälp av lånen. Undersökningen tyder på att merparten av de investeringar som genomförts med hjälp av garantilånen ändå skulle ha genomförts förr eller senare. Länen

synes således främst ha inneburit att de berörda investeringarna tidigarelagts.

Undersökningen visar vidare att skyddsombuden spelat en viktig roll när

det gällt att ta initiativ till arbetsmiljöinvesteringar. Av de tillfrågade

Prop. 1978/79: 65 7

skyddsombuden anser 47 27 att de själva varit initiativtagare till investe-

ringen i fråga, och att företagsledningen varit det 142 4 av fallen. Företags-

ledningen å sin sida anser att skyddsombuden varit initiativtagare i 16 7: av

fallen och företagsledningen själv i 74 <& av fallen. Båda parter är eniga om

att tillsynsmyndigbet genom föreläggande varit den som tagit initiativ till den genomförda investeringen i 104 av fallen. Det faktum att skyddsombuden anser sig vara initiativtagare i nära hälften av fallen visar enligt min

mening att de anställda genom sina företrädare i skyddsfrågor fätt ökad möjlighet att päverka arbetsmiljö, vilket också var ett av syftena när arbetsmiljögarantilånen infördes.

SIND har i samband med att resultaten av utvärderingen överlämnades till regeringen även bifogat synpunkter på låneformen från verket och tio utvecklingsfonder.

Från SIND framhålls att erfarenheten visar att miljöförbättringar vanligtvis genomförs 1 samband med effektivitets- och produktionsstimule-

rande investeringar. Stimulansinslagen i arbetsmiljögarantilänen är enligt

verket tämligen begränsade varför låneformen i sig knappast lockar fram

miljösatsningar som inte har även andra motiv och som förr eller senare ändå skulle kommit till stånd. Antalet lån är stort samtidigt som det

genomsnittliga lånebeloppet är lägt. Detta medför en betydande admini-

strativ hantering. Det kan enligt verkets mening ifrågasättas om denna står

i rimlig proportion till effekten av insatserna. Enligt verkets méning bör finansieringen av arbetsmiljöinvesteringar kunna lösas inom ramen för nuvarande system för industrigarantilån och rörelselån från utvecklings-

fonderna. Enligt vad jag erfarit kommer LO i skrivelse till regeringen framföra liknande synpunkter beträffande finansieringen av arbetsmiljö-

förbättringar i de små och medelstora företagen. LO kommer vidare föreslå att verksamheten med garantilån för arbetsmiljöförbättringar inte skall förlängas efter 1978 års utgång.

Frän utvecklingsfonderna framhälls dock att erfarenheterna av arbets-

miljögarantilänen är goda. Följaktligen anser nio av de tio fonderna att det

finns skäl att förlänga tiden för systemets giltighet. Även Sveriges hantverks- och industriorganisation — Familjeföretagen anser att arbetsmiljögarantilånen fungerat väl, men att ett osäkerhetsmoment ligger i att det är fråga om en temporär lagstiftning. Organisationen har därför i skrivelse till regeringen hemställt att låneformen borde permanentas.

Av vad jag nu anfört framgår att meningarna om låneformen är delade.

Jag är därför inte beredd att förorda en ytterligare förlängning av verksam-

heten.

Arbetsmiljöproblem återfinns på många olika arbetsställen vare sig de är stora eller små, har privata eller offentliga huvudmän. Det finns därför enligt min mening principiellt ingen anledning att särskilt prioritera vissa

typer av företag. Om problemen i de små och medelstora företagen är så

stora eller deras ekonomiska läge så ansträngt att de anställda i dessa

företag löper risken att få en sämre arbetsmiljö än sina kolleger på andra

typer av arbetsplatser kan dock finnas skäl till en annan bedömning. Jag har därför för avsikt att senare inhämta regeringens bemyndigande att tillsätta en utredning med uppgift att bl.a. se över de små och medelstora

företagens möjligheter att inom ramen för befintliga kreditmöjligheter klara

av sina arbetsmiljöinvesteringar.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att kostnader för att förbättra arbetsmiljön mäste ingå som en naturlig del av företagens produktionskostnader. Det bör därför betalas av produktionen. Detta har vid flera

tillfällen slagits fast av riksdagen, bl.a. i samband med behandlingen av

förslaget till arbetsmiljölag (prop. 1976/77: 149, SoU 1977/78: 1. rskr 1977/

78:18). Socialutskottet anslöt sig i sitt betänkande också till föredragan-

dens uppfattning att samhället inte bör avlasta arbetsgivarna deras ansvar för arbetsmiljön.

Jag övergår nu till att behandla vissa frågor om finansiering m. m. av den redan beslutade verksamheten med arbetsmiljögarantilån. I tilläggsbudget

II till statsbudgeten för budgetäret 1977/78 (prop. 1977/78: 101, SoU 1977/ 78:21, rskr 1977/78: 138) behandlades bl. a. frågan om förlängning av syste-

met med arbetsmiljögarantilån. I propositionen anförde dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet att de kostnader i form av räntebe-

frielse, garanttinfrianden, administration m. m. som skulle uppstå under år

1978 enligt gjorda beräkningar förskottsvis skulle kunna täckas av de medel som fanns innestående på fonden för arbetsmiljöförbättringar. För

tiden därefter framhöll han emellertid att fonden måste tillföras nya medel

och föreslog att en särskild arbetsgivaravgift på 0,03 procentenheter skulle tas ut för år 1979 enligt samma regler som gällde för åren 1976 och 1977. Han anförde vidare att detta krävde ändring i lagen (1971: 282) om arbe-

tarskyddsavgift och att han hade för avsikt att senare återkomma i denna

fråga. Med anledning härav förordar jag att lagen ändras i enlighet med förslaget.

Utvecklingsfonden i Östergötlands län har i skrivelse till statens industriverk bl. a. anhållit om att verket skall föreslå regeringen att amorte-

ringstiden för arbetsmiljögarantilånen skall förlängas från sju till tio år. Med anledning härav har SIND inkommit med en skrivelse till regeringen. I skrivelsen föreslår verket att utvecklingsfonderna lämnas möjlighet, om

att synnerliga skäl föreligger, medge företag som beviljats arbetsmiljögarantilån förlängning av amorteringstiden med sammanlagt högst tre år. Verket anser att denna ändring bör genomföras, även om låneformen inte förlängs och påpekar att de investeringar som finansierats med lånen inte

syftar till att förbättra det ekonomiska utfallet av företagens verksamhet.

Därmed ökas inte heller amorteringsförmågan på sätt som normalt sker vid

företagsekonomiskt betingade investeringar. Enligt industriverket är det

troligt att lägkonjunkturen under de senaste åren får återverkningar på amorteringsförmågan i många av de företag som beviljats arbetsmiljöga-

rantilån. Vidare erinrar verket om att mera flexibla regler beträffande amorteringsförhållandena för industrigarantilän och rörelselän genom regional utvecklingsfond har trätt i kraft den I juli 1978.

Jag har förståelse för de synpunkter som framförs av statens industriverk beträffande amorteringsförmågan hos de företag som beviljats arbetsmiljögarantilån. Eftersom vi ännu inte vet om amorteringsproblem kommer att uppstä I dessa företag är jag dock inte beredd att nu föreslå en

förlängning av amorteringstiden för lånen. Jag förordar därför att regering-

en inhämtar riksdagens bemyndigande att få besluta om ändring av lånens amorteringstid, om det visar sig att amoteringsproblemen blir betydande för företagen.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att:

1. antaga förslag till lag om ändring i lagen (1971: 282) om arbetar-

skyddsavgift m. m..

2. bemyndiga regeringen att, om den finner det påkallat, ändra de

regler som gäller amorteringsvillkoren för garantilån för

arbetsmiljöförbättringar under de förutsättningar jag angett i det

föregående.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredra-

ganden har lagt fram.