Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att arbetarskyddslagen ersätts av en arbets— miljölag.

Lagförslaget innebär i' väsentliga delar en helt ny reglering i jämfö— reise med vad som nu gäller. En utgångspunkt är att arbetsmiljölagen skall vara allmängiltig och omfatta så gott som allt arbete. Tillämp— ningsområdet utvidgas sålunda. Skyddsföreskrifter om tekniska anord— ningar och farliga ämnen föreslås bli tillämpliga även på ensamföreta- garna. Försvaret förs i princip in Under lagen. Föreslagna Skyddsföre— skrifter gäller även elever fr.o.m. grundskolans årskurs 7 samt vård— tagare och värnpliktiga.

Arbetsmiljölagens övergripande karaktär i förhållande till annan sä— kerhetsinriktad lagstiftning betonas.

Arbetsmiljölagen får en starkare inriktning på de kemiska hälsoris- kerna i arbetslivet än vad gällande arbetarskyddslag har. Frågor om samordningen med lagen om hälso- och miljöfarliga varor ägnas stor uppmärksamhet.

Remissen tar även upp frågor om samordningen mellan arbetsmiljö- lagen och annan lagstiftning, såsom byggnadslagstiftningen; miljöskydds- lagstiftningen, strålskyddslagen , lagen om explOSiva och brandfarliga varor samt lagen om facklig förtroendemans'ställning på arbetsplatsen.

En delreform genomfördes år 1973 av arbetarskyddslagstiftningen. Tyngdpunkten lades därvid på att skapa regler om' de'anställdas med- verkan vid utformningen av arbetsmiljön. Dessa regler förs i lagförslaget än mer i förgrunden. Skyldigheten för arbetsgivare och arbetstagare att samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö blir även framdeles grundläggande. Lagen om'medbestämmande i arbetslivet ger det ytter-

l Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 149

• Sida 2
•  Original

Prop. 1976/77: 149

2

ligare stöd som kan behövas för förhandlingar och avtal mellan arbets- marknadsparterna i arbetsmiljöfrågor.

I lagförslaget anges de allmänna krav som skall kunna ställas på ar- betsmiljöförhållandena. Även den psykiska sidan av arbetsmiljön upp- märksammas. En grundregel säger att arbetet skall anpassas till män- niskans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Strävan skall härvid vara att anordna arbetet så att den anställde själv kan påverka sin arbetssituation. I anslutning till förslag om regler av detta slag slås fast att en allsidig bedömning skall ske av arbetsmiljön inbegripet arbe- tets uppläggning och organisation.

Enligt lagförslaget skall arbetsgivaren vidta alla åtgärder som be- hövs för att förebygga att de anställda utsätts för ohälsa eller olycks— fall. I vissa avseenden anger förslaget den närmare innebörden av ar- betsgivarens förpliktelser. Så är fallet bl. a. i fråga om instruktion och utbildning. I detta sammanhang betonas också vikten av arbetets an- passning med hänsyn till invandrares speciella svårigheter. 1 en särskild bestämmelse anges att arbetet skall planläggas och anordnas med be- aktande av att människors förutsättningar att utföra arbete är olika. Tanken är här att inga onödiga hinder får uppstå när det gäller att sysselsätta människor med olika former av arbetshandikapp. Vidare slås fast att arbetsgivare är skyldig att ta hänsyn till arbetstagarens sär- skilda förutsättningar för arbetet.

Lagförslaget utgår sålunda från att ett huvudansvar för arbetsmiljön skall ligga på arbetsgivaren. Även de anställda åläggs emellertid ett skyddsansvar. Arbetstagare skall använda de skyddsanordningar och iaktta den försiktighet i övrigt som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall. _

I lagförslaget anges också det ansvar i skyddshänseende som skall finnas för dem som framställer eller överlåter anordningar eller ämnen som sedan utnyttjas i arbetslivet. Även för dem som upplåter lokaler eller markområde för arbete föreskrivs ett ansvar. Vidareutveckling sker av de regler som år 1973 infördes om ett särskilt skyddsansvar för dem som driver verksamhet på gemensamt arbetsställe.

Olika slag av förhandsbedömning behandlas ingående. Vidsträckta befogenheter föreslås för regeringen eller, efter regeringens bestäm- mande, arbetarskyddsstyrelsen att föreskriva om prövning av arbetspro- cesser, arbetsmetoder eller anläggningar innan de tas i bruk. Krav på godkännande skall kunna ställas innan maskiner eller andra tekniska anordningar överlåts eller. används liksom på fortlöpande kontroller. Även i fråga om användningen avlkemiska produkter skall godkännan- deprövning kunna införas. Vid-sidan härav skall generellt eller i en- skilda fall kunna föreskrivas om arbetshygieniska undersökningar. In- strument tillhandahålls för meddelande av föreskrifter om märkning av tekniska anordningar och kemiska-produkter.. Som ett led i möjlighe—

• Sida 3
•  Original

Prop. 1976/77: 149 3

terna att föranstalta om förhandsbedömning skall kunna föreskrivas skyldighet att anmäla planerade åtgärder av olika slag. När det är av särskild betydelse från skyddssynpunkt skall användningen av arbets- process, arbetsmetod, teknisk anordning eller kemisk produkt kunna generellt förbjudas. Vidare föreslås ett allmänt bemyndigande att med- dela föreskrifter om skyldighet för arbetsgivare att låta utföra läkar- undersökningar.

Liksom arbetarskyddslagen tar lagförslaget upp särskilda regler om arbetstidens förläggning och om minderåriga. Nya regler föreslås bl. a. om raster och pauser samt om veckovila. Den allmänna minimiåldern för tillträde till arbete föreslås höjd med hänsyn till de bestämmelser om skolgång som nu gäller. Skyddsreglema för minderåriga har utfor- mats även med sikte på att ungdomen inte får avskärmas från arbets- livet.

Utom på sätt som inledningsvis har nämnts föreslås nya regler när det gäller de anställdas medverkan vid arbetsmiljöns utformning. Skyddskommittéernas och skyddsombudens deltagande redan på plane- ringsstadiet uppmärksammas sålunda ytterligare. Skyddsombudens möj- ligheter att ingripa mot ensamarbete utvidgas. Arbetsgivare skall vara skyldig att underrätta skyddsombud om förändringar av betydelse för skyddsförhållandena. Den enskilde arbetstagaren får en uttrycklig rätt att i farosituationer avbryta sitt arbete för att rådgöra med skyddsom- bud och arbetsledare. En regel föreslås om att den anställde skall vara fri från skadestånd i sådana fall.

Arbetarskyddsstyrelsens uppgift att utarbeta föreskrifter som komple- ment till lagens allmänt hållna regler betonas.

Påföljdsreglema i arbetarskyddslagen kompletterades genom 1973 års delreform. Bl.a. fick yrkesinspektionen möjlighet att förelägga vite. Lagförslaget bygger vidare på denna grund. På viktiga områden före- slås dessutom att arbetarskyddsstyrelsen skall kunna meddela direkt straffsanktionerade föreskrifter. Vid överträdelse av föreskrift om för- prövning m.m. skall frihetsstraff kunna följa. Förslaget innebär också att arbetarskyddsmyndigheternas befogenheter att göra direkta ingri- panden stärks. Även möjlighet att i vissa fall förverka egendom föreslås.

All lokal tillsyn enligt arbetsmiljölagen föreslås ske genom allmänna yrkesinspektionens olika distrikt. Sprängämnesinspektionen och elek— triska inspektionen försvinner som specialinspektioner enligt arbetar- skyddslagstiftningen.

Nya regler föreslås också om fullföljd av talan. Bl. a. skall huvud- skyddsombud eller, om sådant inte finns, annat skyddsombud få föra talan mot beslut i ärende enligt arbetsmiljölagen . Även i byggnaleVS- ärenden föreslås rätt för skyddsombud att föra talan mot beslut som avser hans skyddsområde.

Arbetsmiljölagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1978.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1976/77: 149

1. Förslag till Arbetsmiljölag

Härigenom föreskrives följande.

1 kap. Tillämpningsområde 1 5 Denna lag gäller, med de inskränkningar som anges i 3 &, varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning.

Om skyldigheter i vissa avseenden för andra än arbetsgivare och ar- betstagare finns bestämmelser i 3 kap.

25. Vid tillämpning av 2 kap., 3 kap. 1—14 åå, 17 å andra stycket och 18 5 samt 7—9 kap. skall med arbetstagare likställas

1. den som genomgår utbildning, dock ej elev i lägre årskurs än års- kurs 7 i grundskolan eller motsvarande,

2. den som under vård i anstalt utför anvisat arbete,

3. värnpliktig och annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring eller som deltager i frivillig utbildning för verksamhet inom totalför- svaret.

Elever och vårdtagare som avses i första stycket 1 och 2 skall lik- ställas med arbetstagare även vid tillämpning av 5 kap. 1 och 3 åå. I fall som avses i första och andra styckena skall vad i lagen sägs om arbetsgivare gälla den som driver den verksamhet i vilken arbetet ut- föres.

3 Q' Lagen gäller ej [. skeppstjänst,

2. arbete som utföres i arbetsgivarens hushåll. Bestämmelserna i 4 kap. och 5 kap. 5 & gäller ej arbete som utföres i arbetstagarens hem eller annars under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över hur arbetet är an- ordnat.

4 5 Utan hinder av denna lag kan regeringen eller förvaltningsmyn- dighet, som regeringen bestämmer, beträffande försvarsmakten och civil- försvaret meddela särskilda föreskrifter i frågor som avses i lagen.

2 kap. Arbetsmiljöns beskaffenhet l & Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället.

Arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Det skall eftersträvas att arbetet anord- nas så, att arbetstagare själv kan påverka sin arbetssituation.

2 & Arbete skall planläggas och anordnas så, att det kan utföras i en sund och säker miljö.

3 & Arbetslokal skall vara så utformad och inredd att den är lämplig från arbetsmiljösynpunkt.

4 & Luft-, ljud- och ljusförhållanden och övriga arbetshygieniska för- hållanden skall vara tillfredsställande.

Betryggande skyddsåtgärder skall vidtagas mot skada genom fall, ras, brand. explosion, elektrisk ström eller liknande.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1976/ 77: 149 5

5 & Maskiner, redskap och andra tekniska anordningar skall vara så beskaffade och placerade och brukas på sådant sätt, att betryggande säkerhet ges mot ohälsa och olycksfall.

6 & Ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall får användas en- dast under förhållanden som ger betryggande säkerhet.

7 5 Kan betryggande skydd mot ohälsa eller olycksfall icke nås på an- nat sätt, skall personlig skyddsutrustning användas. Denna skall till- handahållas genom arbetsgivarens försorg.

8 5 I den utsträckning som föranledes av arbetets art och arbetsta- garnas behov skall finnas utrymmen och anordningar för personlig hy- gien, förtäring och vila samt för första hjälp vid olycksfall eller sjuk- dom.

Fordon för personaltransport skall vara lämpat för ändamålet.

9 5 Om konstruktion och utformning av byggnad är särskilt föreskrivet i byggnadsstadgan (1959: 612) och med stöd därav meddelade bestäm- melser.

3 kap. Allmänna skyldigheter

1 & Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö.

2 & Arbetsgivare skall vidtaga alla åtgärder som behövs för att före- bygga att arbetstagare utsättes för ohälsa eller olycksfall. Han skall ägna uppmärksamhet åt att arbetet planlägges och anordnas så, att en tillfredsställande arbetsmiljö skapas. Lokaler samt maskiner, redskap", skyddsutrustning och andra tekniska anordningar skall underhållas väl.

Arbetsgivare skall beakta den särskilda risk för ohälsa och olycksfall som kan följa av att arbetstagare utför arbete ensam.

3 & Arbetsgivare skall se till att arbetstagare får god kännedom om de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, och upplyses om de risker som kan vara förbundna med arbetet. Han skall förvissa sig om att arbetstagaren har den utbildning som behövs och vet vad han har att iakttaga för att undgå riskerna i arbetet.

Det åligger arbetsgivare att taga hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. Vid arbetets planläggning och anordnande skall beaktas att människors förutsättningar att utföra arbetsuppgifter är olika.

4 5 Arbetstagare skall medverka till att åstadkomma en tillfredSStällande arbetsmiljö. Han skall följa givna föreskrifter samt använda de skyddsan- ordningar och iakttaga den försiktighet i övrigt som behövs för att före- bygga ohälsa och olycksfall. '

Finner arbetstagare att arbete innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa, skall han snarast underrätta företrädare för arbets- givaren eller skyddsombud. För skada till följd av att arbetstagaren under- låter att utföra arbetet i avvaktan på besked om det skall fortsättas är han fri från ersättningsskyldighet.

5 & I fråga om arbete som arbetsgivare själv utför skall denna lag Och med stöd därav meddelade föreskrifter iakttagas i tillämpliga delar. Detsamma gäller när två eller flera för gemensam räkning yrkesmässigt

• Sida 6
•  Original

Prop. 1976/77: 149 6

driver verksamhet utan att ha arbetstagare anställd, dock ej om verk- samheten bedrives endast av medlemmar av samma familj.

Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkes- mässig verksamhet utan anställd är skyldig att följa vad i denna lag och med stöd därav har föreskrivits i fråga om teknisk anordning och ämne, som kan föranleda ohälsa eller olycksfall, samt beträffande gemensamt arbetsställe.

6 5 När två eller flera samtidigt driver verksamhet på samma arbets- ställe, skall de samråda och gemensamt verka för att åstadkomma till- fredsställande skyddsförhållanden.

7 5 Den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete är ansvarig för samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på gemen- samt arbetsställe för verksamheten. Om fast driftsställe är gemensamt arbetsställe för flera verksamheter, har den som råder över arbetsstället motsvarande ansvar. Ansvaret för samordningen kan överlåtas till någon av dem som bedriver arbete på arbetsstället.

I fråga om annat gemensamt arbetsställe än som avses i första styc- ket kan de som bedriver arbete där överenskomma att en av dem skall ha ansvar för samordningen.

Den som har ansvar enligt denna paragraf skall se till att samordning sker av skyddsåtgärder på arbetsstället. Övriga arbetsgivare och de som arbetar där skall följa de anvisningar som han lämnar i detta syfte.

8 5 Den som tillverkar, importerar, överlåter eller upplåter maskin, redskap, skyddsutrustning eller annan teknisk anordning skall se till att anordningen erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, när den avlämnas för att tagas i bruk eller utställes till försäljning eller i reklamsyfte. De anvisningar som behövs för anordningens montering, användning och skötsel skall medfölja vid avlämnandet. Anordningen skall vara tydligt märkt med uppgifter av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall.

9 & Den som tillverkar, importerar eller överlåter ämne, som kan föranleda ohälsa eller olycksfall, skall vidtaga de åtgärder som behövs för att hindra eller motverka att ämnet vid avsedd användning innebär risk från skyddssynpunkt. När ämnet avlämnas för att tagas i bruk skall de anvisningar medfölja som behövs för hanteringen. Ämnet eller förpackning, kärl eller liknande, vari det förvaras, skall vara tydligt märkt med uppgifter av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall.

10 5 Den som installerar anordning som avses i 8 5 skall se till att behövliga skyddsanordningar uppsättes och att i övrigt erforderliga skyddsåtgärder vidtages.

11 5 I 7 kap. 8 och 9 55 föreskrives om skyddsansvar i vissa fall för den som råder över arbetsställe eller upplåter lokal eller markområde för arbete eller såsom personalutrymme.

125. Om det är påkallat från skyddssynpunkt kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva

1. att arbetsprocess, arbetsmetod eller anläggning avsedd för verk- samhet av visst slag får användas endast efter tillstånd,

2. att visst slag av anordning som avses i 8 'g' endast efter godkännande får användas eller avlämnas för att tagas i bruk,

• Sida 7
•  Original

Prop. 1976/77: 149 7

3. att visst ämne som avses i 9 5 får användas endast efter godkän- nande eller att särskilt villkor skall gälla vid användningen av sådant ämne.

Som förutsättning för godkännande som avses i första stycket 2 kan föreskrivas villkor. I anslutning till sådant godkännande kan fastställas krav på monterings- och bruksanvisning som skall medfölja anordning. när den avlämnas för att tagas i bruk.

Vid meddelande av föreskrift enligt första stycket 2 kan anges villkor för brukandet. Tillstånd eller godkännande som avses i första stycket kan förenas med villkor för brukandet.

Även utan samband med föreskrift enligt första stycket kan i angiven ordning föreskrivas om kontroll, provning eller fortlöpande tillsyn vid användning av anordning, som där avses, samt om undersökning av de arbetshygieniska förhållandena i visst slag av verksamhet.

13 & Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskydds- styrelsen kan föreskriva

1. att visst slag av anordning som avses i 8 & skall ha skylt eller an- nan märkning som upptager tillverkarens namn eller annan uppgift om anordningen,

2. att ämne som avses i 9 5 eller förpackning, kärl eller liknande, vari ämnet förvaras, skall vid användningen ha märkning,

3. att förteckning skall föras över sådan anordning och sådant ämne. [ samma ordning kan meddelas föreskrifter i fråga om installation av visst slag av anordning som avses i 8 5.

14 5 Är det av särskild betydelse från skyddssynpunkt kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva förbud att använda arbetsprocess, arbetsmetod, anordning som avses i 8 5 eller ämne som avses i 9 g.

15 & Innebär visst slag av arbete risk för ohälsa eller olycksfall kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva om läkarundersökning av dem som sysselsättes eller skall sysselsättas i arbetet. Föreskrift kan också meddelas om förbud att till arbetet anlita den som vid läkarundersökning har företett sjuklighet eller svaghet som gör honom särskilt mottaglig för sådan risk.

16 & Medför visst slag av arbete särskild risk för vissa grupper av arbetstagare kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbe- tarskyddsstyrelsen meddela föreskrift om förbud mot att arbetet utföres av arbetstagare, som tillhör sådan grupp, eller föreskriva att särskilt villkor skall gälla när arbetet utföres av sådan arbetstagare.

17 & Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskydds- styrelsen kan föreskriva att vid läkarundersökning som har föreskrivits med stöd av 15 eller 16 & skall föras register med uppgifter om de un- dersöktas namn och om undersökningsresultat. .

I samma ordning kan meddelas föreskrifter för dem som har skydds- ansvar enligt 2 eller 5 & att göra anmälan eller lämna uppgifter till till- synsmyndighet eller att förvara handling som har betydelse från skydds- synpunkt.

18 å Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskydds- styrelsen kan meddela föreskrifter i fråga om skyldighet för läkare att hos

• Sida 8
•  Original

Prop. 1976/77: 149 3

tillsynsmyndighet göra anmälan om sjukdom, som kan ha samband med arbete, och att lämna tillsynsmyndighet upplysningar och biträde.

4 kap. Arbetstidens förläggning 1 5 Med rast avses i denna lag avbrott i den dagliga arbetstiden, un- der vilket arbetstagare icke är skyldig att stanna kvar på arbetsstället. Längden och förläggningen av rast skall anges på förhand så noga som omständigheterna medger. '

Raster skall anordnas så, att arbetstagare ej utför arbete mer än fem timmar i följd. Rasternas antal, längd och förläggning skall vara till— fredsställande med hänsyn till arbetsförhållandena.

2 & Rast får utbytas mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen, om detta är oundgängligen påkallat med hänsyn till arbetsförhållandena eller med hänsyn till sjukdomsfall eller annan händelse som ej har kunnat förutses. Sådant måltidsuppehåll inräknas i arbetstiden.

3 5 Arbete skall anordnas så, att arbetstagare kan taga de pauser som behövs utöver raster.

I den utsträckning som påkallas av arbetsförhållandena skall särskilda arbetspauser beredas arbetstagre. Sådana pausers längd och förläggning skall anges på förhand så noga som omständigheterna medger.

Pauser inräknas i arbetstiden.

4 5 Kvinna som ammar sitt barn får ej vägras ledighet härför.

5 5 Arbetstagare skall ha behövlig ledighet för nattvila. I ledigheten skall ingå tiden mellan klockan 24 och klockan 5.

Avvikelse från första stycket får göras, om visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå även nattetid eller annars bedrivas före klockan 5 eller efter klockan 24.

6 & Arbetstagare skall beredas minst trettiosex timmars sammanhäng- ande ledighet under varje period om sju dagar. Sådan veckovila skall såvitt möjligt förläggas till veckoslut.

Undantag från första stycket får göras tillfälligtvis, om det föranledes av särskilt förhållande som ej har kunnat förutses.

7 & Avvikelse från 1 & andra stycket, 5 5 första stycket och 6 5 första stycket får göras med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av organisation som är att anse som central arbets- tagarorganisation enligt lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbets- livet. Vidare får genom sådant kollektivavtal rast utbytas mot måltids- uppehåll vid arbetsplatsen.

Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal som avses i första stycket, får i angivna hänseenden tillämpa avtalet även på arbetstagare, som ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, un- der förutsättning att arbetstagaren sysselsättes i arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

8 & Tillsynsmyndighet får medge undantag från 1 5 andra stycket, 5 & första stycket och 6 & första. stycket, om särskilda skäl föreligger.

9 5 Utan hinder av denna lag kan regeringen eller förvaltningsmyndig- het, som regeringen bestämmer, meddela särskilda föreskrifter om arbets- tidens förläggning vid vägtransport och luftfart. .

• Sida 9
•  Original

Prop. 1976/77: 149 9

5 kap. Minderåriga 1 & Med minderårig avses i denna lag den som icke har fyllt aderton år.

2 & Minderårig får ej anlitas till arbete före "det kalenderår under vilket han fyller sexton år och ej heller innan han har fullgjort sin skolplikt. -

Utan hinder av första stycket får minderårig anlitas till lätt arbete som icke är ägnat att inverka menligt på hans hälsa, utveckling eller skolgång. Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetar- skyddsstyrelsen meddelar särskilda föreskrifter i fråga om sådant arbete.

3 & Arbetsgivare Skall se till att minderårig arbetstagare icke anlitas till arbete på sätt som medför risk för olycksfall eller för överansträng- ning eller annan skadlig inverkan på den minderåriges hälsa eller ut- veckling.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddssty- relsen kan meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot att minderårig anlitas till arbete som medför påtaglig risk för olycksfall eller för överansträngning eller annan skadlig inverkan på minderårigs hälsa eller utveckling.

4 & Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskydds- _styrelsen kan föreskriva att vid läkarundersökning, som har föreskrivits med stöd av 2 & andra stycket eller 3 5 andra stycket, skall föras regis- ter med uppgifter om de undersöktas namn och om. undersöknings- resultat.

5 & Minderårig får icke anlitas till arbete mer än nio timmar av dyg- net eller fyrtiofem timmar i veckan. Minderårig arbetstagare skall för nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar varje dygn. I ledigheten skall ingå tiden mellan klockan 22 och klockan 5.

Tillsynsmyndighet får medge undantag från första och andra stycket, om särskilda skäl föreligger.

6 kap. Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare 1 & Arbetsgivare och arbetstagare skall bedriva en på lämpligt sätt organiserad skyddsverksamhet. 2 5 På arbetsställe, där minst fem arbetstagare regelbundet syssel- sättes, skall bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud. Skyddsombud skall utses även på annat arbetsställe, om arbetsförliål- landena påkallar det. För skyddsombud bör ersättare utses.

Skyddsombud utses av lokal arbetstagarorganisation som är eller .bru— kar vara bunden av kollektivavtal i förhållande till arbetsgivaren. Finns ej sådan organisation, utses skyddsombud av arbetstagarna.

För arbetsställe där skyddskommitté som avses i 8 & ej har tillsatts äger yrkesinspektionen, om förhållandena påkallar det, medge att lokal avdelning av förbund eller med sådan avdelning jämförlig samman- slutning av arbetstagare utser skyddsombud utanför kretsen av arbets- tagarna på arbetsstället (regionalt skyddsombud).

3 5 Finns vid arbetsställe mer än ett skyddsombud, skall ett av om- buden utses att vara huvudskyddsombud med uppgift att samordna skyddsombudens verksamhet.

• Sida 10
•  Original

Prop. 1976/77: 149 10

4 & Skyddsombud företräder arbetstagarna i skyddsfrågor och skall verka för tillfredsställande skyddsförhållanden. I detta syfte skall om- budet inom sitt skyddsområde vaka över skyddet mot ohälsa och olycks- fall. Ombudet skall deltaga vid planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser och arbetsmetoder liksom vid planering av användning av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall. Arbets— givare skall underrätta skyddsombud om förändringar av betydelse för skyddsförhållandena inom ombudets område.

Skyddsombud skall söka vinna arbetstagarnas medverkan i skydds- arbetet.

Arbetsgivare och arbetstagare svarar gemensamt för att skyddsombud får erforderlig utbildning.

5 & Skyddsombud, som avses i 2 5 andra stycket, har rätt till den le- dighet som fordras för uppdraget. Vid sådan ledighet bibehåller ombu- det sina anställningsförmåner.

6 & Skyddsombud har rätt att taga del av de handlingar och erhålla de upplysningar i övrigt som behövs för ombudets verksamhet.

7 & Innebär visst arbete omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa och kan rättelse icke genast uppnås genom hänvändelse till arbetsgivaren, kan skyddsombud bestämma att arbetet skall avbry- tas i avvaktan på ställningstagande av yrkesinspektionen.

Om det är påkallat från skyddssynpunkt och rättelse icke genast kan uppnås genom hänvändelse till arbetsgivaren, kan skyddsombud i av- vaktan på yrkesinspektionens ställningstagande avbryta arbete som ar- betstagare utför ensam.

Överträdes tillsynsmyndighets förbud, som har vunnit laga kraft eller som på grund av förordnande enligt 9 kap. 5 5 skall lända till efterrät- telse omedelbart, kan skyddsombud avbryta arbete som avses med för- budet.

För skada till följd av åtgärd som avses i denna paragraf är skydds- ombud fri från ersättningsskyldighet.

8 5 Vid arbetsställe, där minst femtio arbetstagare regelbundet syssel- sättes, skall finnas skyddskommitté, sammansatt av företrädare för arbetsgivaren och arbetstagarna. Skyddskommitté skall tillsättas även vid arbetsställe med mindre antal arbetstagare, om det begäres av ar- betstagarna.

Företrädare för de anställda utses bland arbetstagarna av lokal ar- betstagarorganisation som är eller brukar vara bunden av kollektivavtal i förhållande till arbetsgivaren. Finns ej sådan organisation, utses före- trädare av arbetstagarna.

9 & Skyddskommitté skall planera och övervaka skyddsarbetet på ar- betsstället. Den skall noga följa utvecklingen i frågor som rör skyddet mot ohälsa och olycksfall samt verka för tillfredsställande skyddsför- hållanden. I skyddskommitté skall behandlas frågor om företagshälso- vård, frågor om planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser och arbetsmetoder liksom av användning av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall samt frågor om upplysning och utbildning rörande arbetsmiljön.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1976/77: 149 11

10 & Skyddsombud får icke hindras att fullgöra sina uppgifter.

Skyddsombud får ej med anledning av sitt uppdrag ges försämrade arbetsförhållanden eller anställningsvillkor. När uppdraget upphör skall arbetstagaren vara tillförsäkrad arbetsförhållanden och anställningsvill- kor, vilka överensstämmer med eller är likvärdiga med dem som skulle ha rått om han ej hade haft uppdraget.

11 & Bryter arbetsgivare eller arbetstagare mot 10 5, skall han ersätta uppkommen skada. Vid bedömande om och i vad mån skada har upp- stått skall hänsyn tagas även till omständigheter av annan än rent eko- nomisk betydelse. Om det med hänsyn till skadans storlek eller andra omständigheter är skäligt, kan skadeståndet nedsättas eller helt bort- falla.

Är flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

12 5 Den som vill fordra skadestånd enligt 11 5 skall underrätta mot- parten om sitt anspråk inom fyra månader från det skadan inträffade. Har inom den tiden förhandling rörande anspråket påkallats enligt lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet eller med stöd av kollek- tivavtal, skall talan väckas inom fyra månader efter det att förhand- lingen avslutades. I annat fall skall talan väckas inom åtta månader från skadans uppkomst.

Första stycket skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om anspråk på anställningsförmåner enligt 5 5.

Iakttages ej vad som föreskrives i första eller andra stycket, är rätten till talan förlorad.

13 5 Mål om tillämpning av 10 och 11 55 handlägges enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister. I fråga om talan mot arbets- tagare gäller dock vad som är föreskrivet om rättegång i allmänhet.

14 (5 I förhållande till arbetsgivare vinner 4—7 och 10—13 && tillämp- ning när den organisation eller de arbetstagare, som har utsett skydds- ombudet, har underrättat arbetsgivaren om valet eller, om arbetsgivaren icke har kunnat nås, sänt underrättelse om valet till arbetsstället.

IS 5 Vad som sägs i 5 5 och 10—14 59" skall tillämpas på motsvarande sätt på ledamot av skyddskommitté.

16 & Beträffande skyddsombud och ledamot av skyddskommitté, vilka har utsetts av organisation som avses i 2 5 andra eller tredje stycket, äger även lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning på ar- betsplatsen tillämpning. Detta gäller dock ej i den mån ombuds eller ledamots rättigheter enligt detta kapitel därigenom skulle inskränkas.

7 kap. Tillsyn

] & Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionen.

2 5 Det åligger kommun att efter samråd med yrkesinspektionen utse en eller flera kommunala tillsynsmän med erforderlig kompetens att bi- träda yrkesinspektionen vid tillsyn enligt 1 5.

Kommun skall årligen till yrkesinspektionen lämna redogörelse för den kommunala tillsynens utövande.

• Sida 12
•  Original

Prop. 1976/77: 149 12

Fullgör kommunal tillsynsman ej vad som åligger honom och kom— mer det genom anmälan av yrkesinspektionen eller på annat sätt till kommunens kännedom, skall kommunen vidtaga åtgärder för att åstad- komma rättelse. -

3 & Tillsynsmyndighet har rätt att efter anfordran erhålla de upplys- ningar, handlingar och prov samt påkalla de undersökningar som behövs för tillsyn enligt denna lag.

4 & Den som i sin verksamhet använder viss produkt eller har uppdragit åt annan att utföra visst arbete är skyldig att på tillsynsmyndighets begäran lämna upplysning om vem som har levererat produkten eller utför arbetet.

5 5 För tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet tillträde till ar- betsställe och får där göra undersökningar och taga prov. För uttaget prov utgår ej ersättning.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsyn enligt denna lag.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddssty- relsen kan föreskriva skyldighet att ersätta tillsynsmyndighet sådana kostnader för provtagning och undersökning av prov som har varit skä- ligen påkallade.

6 5 Finns på gemensamt arbetsställe ej någon som har samordningsan- svar enligt 3 kap. 7 5, kan yrkesinspektionen bestämma vem som skall ha sådant ansvar. När särskilda skäl föreligger kan yrkesinspektionen be- stämma att annan än den som har ansvaret enligt nämnda paragraf skall vara samordningsansvarig.

Vid tillämpning av första stycket skall samordningsansvaret läggas på någon av dem som driver verksamhet på det gemensamma arbetsstället.

7 & Yrkesinspektionen äger gentemot den som har skyddsansvar enligt 3 kap. 2—10 5 eller 6 5 i detta kapitel meddela föreläggande eller för- bud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

1 beslut om föreläggande eller förbud kan yrkesinspektionen sätta ut vite. .

Underlåtcr någon att vidtaga åtgärd som åligger honom enligt före- läggande. får yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad.

Har föreläggande meddelats beträffande åtgärd till vilken fordras byggnadslov enligt byggnadsstadgan (1959: 612) men beviljas ej sådant lov, är föreläggandet förfallet såvitt avser åtgärden.

8 5 Föreligger på arbetsställe förhållande som innebär risk för ohälsa eller olycksfall för någon som arbetar där, kan yrkesinspektionen rikta föreläggande eller förbud enligt 7 54 mot den som råder över arbetsstäl- let även när denne ej är arbetsgivare i förhållande till den som utsättes för risken.

95 Föreligger missförhållande i skyddshänseende beträffande lokal eller markområde som har upplåtits för arbete eller såsom personalut- rymme, kan yrkesinspektionen meddela förbud enligt 7 & mot sådan upplåtelse till dess angiven åtgärd har vidtagits med lokalen eller mark— området.

10 5 Även arbetarskyddsstyrelsen äger besluta om åtgärd enligt 6—9 5.

• Sida 13
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 13

11 & För att säkerställa förbud enligt 7—9 5 kan tillsynsmyndighet meddela beslut om försegling eller annan avstängning av anläggning, utrymme eller anordning. Sådant beslut verkställes genom myndighetens försorg.

12 & Regeringen kan föreskriva att särskilda avgifter skall tagas ut i ärende enligt denna lag.

13 5 Den som har tagit befattning med tillsyn enligt denna lag eller utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté får ej "obehö- rigen yppa eller utnyttja vad han under uppdraget eller i tjänsten har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar.

Vad nu sagts Skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om ledamot i styrelsen för lokal facklig organisation med avseende på vad denne har erfarit av skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté som har utsetts av organisationen.

8 kap. Ansvar

1 5 Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreläggande eller förbud som har med- delats med stöd av 7 kap. 7—10 5. Detta gäller dock ej om föreläg- gandet eller förbudet har förenats med vite.

2 5 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift eller villkor som har meddelats med stöd av 3 kap. 12 eller 14 & dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet .hryter mot 5 kap. 2 5 första stycket, .bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 13 eller 15—17 5 eller 5 kap. 2 & andra stycket, 3 5 andra stycket eller 4 5, 3. vid fullgörande av skyldighet enligt 7 kap. 3 eller 4 & lämnar orik— tig uppgift rörande förhållande av betydelse, 4. utan giltigt skäl borttager skyddsanordning eller sätter sådan ur bruk.

35 Om ansv ar för den som överträder 7 kap. l3å finns bestämmelser i 20 kap. 3 & brottsbalken .

4 5 Har vid brott som avses i detta kapitel anordning eller ämne an- vänts i strid mot förbud enligt 3 kap. 14 5 eller 7 kap. 7 5, skall för- verkande ske av egendomen eller dess värde, om denna rättsverkan ej är uppenbart obillig.

kap. F ullföljd av talan

l & Talan mot beslut av yrkesinspektionen föres hos arbetarskydds- styrelsen genom besvär.

2 & Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avses i 5 kap. 5 5 eller 6 kap. 2 & tredje stycket får talan ej föras. Detsamma gäller sty- relsens beslut i ärende som avser tillämpning av föreskrifter meddelade med stöd av 5 kap. 2 5 andra stycket eller 3 5 andra stycket.

Talan mot annat beslut, som arbetarskyddsstyrelsen i särskilt fall har meddelat enligt denna lag eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen, föres hos regeringen.

• Sida 14
•  Original

Prop. 1976/77: 149 14

Talan får ej föras mot arbetarskyddsstyrelsens beslut om föreskrift till allmän efterrättelse. 3 5 För att tillvarataga arbetstagarnas intresse i ärende enligt denna lag får talan enligt 1 eller 2 5 föras av huvudskyddsombud eller, om sådant ombud ej finns, av annat skyddsombud. Finns ej skyddsombud, får talan föras av arbetstagarorganisation 'i den mån saken rör medlem- marnas intresse och organisationen tidigare har yttrat sig i ärendet. 4 & Beträffande föreskrift till allmän efterrättelse äger arbetarskydds— styrelsen underställa regeringen fråga av särskild betydelse, innan sty- relsen meddelar beslut i ärendet.

5 & Tillsynsmyndighet äger förordna att dess beslut skall lända till efterrättelse omedelbart.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978 då arbetarskyddslagen (1949: 1) och skogsförläggningslagen (1963: 246) skall upphöra att gälla. Till dess regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskydds- styrelsen enligt bemyndigande i den nya lagen meddelar bestämmelser som motsvarar kungörelsen (1949: 210) om förbud att använda arbets- tagare till målningsarbete med blyfärg, kungörelsen (1949: 211) om lä- karundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkes- sjukdomar, kungörelsen (1949: 491) om förbud att använda bensolhaltigt ämne vid tillverkning av läderskodon och kungörelsen (1966: 521) om förbud att använda minderårig till vissa arbeten skall dock 14 och 16 55, 26 5 andra stycket, 74 5 första stycket och 75 & arbetarskyddslagen fortfarande gälla.

Vid ikraftträdandet gällande föreskrift, råd eller anvisning, som har meddelats med stöd av 8 a & tredje stycket, 45 5 andra eller tredje stycket eller 74 å andra stycket arbetarskyddslagen, äger fortsatt gil- tighet inom sitt tidigare tillämpningsområde och skall vid tillämpningen av arbetsmiljölagen anses ha meddelats enligt denna. Arbetsmiljölagens 8 kap. 2 5 skall dock tillämpas endast så till vida, att första stycket skall gälla i fråga om föreskrift som har meddelats med stöd av 8 a & tredje stycket arbetarskyddslagen.

Vad som sägs i andra stycket skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om föreskrift, råd eller anvisning, som där nämns men som avses träda i kraft den 1 juli 1978 eller senare.

Föreläggande, förbud eller föreskrift, som har meddelats med stöd av 53—59 & arbetarskyddslagen, skall såvitt avser tid efter ikraftträdandet av arbetsmiljölagen anses ha meddelats enligt motsvarande bestämmelse i denna.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses eljest däri föreskrift, som har ersatts genom bestämmelse i arbetsmiljö- lagen, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2 Förslag till . Lag om ändring i byggnadsstadgan (1959z612)

Härigenom föreskrives att 72 & byggna'dsstadgan (1959: 612)1 skall ha nedan angivna lydelse.

1 Stadgan omtryckt 1972: 776.

• Sida 15
•  Original

Prop. 1976/77: 149 15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

72 5

Kommunstyrelsen äger på kommunens vägnar överklaga länsstyrel- sens beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till stads- plan, byggnadsplan eller tomtindelning eller ändring därav, såframt ej klagan på grund av stadgandet i 150 & tredje stycket byggnadslagen är utesluten, och må även eljest i sådant ärende föra kommunens talan och bevaka dess rätt.

Mot beslut av byggnadsnämnd, länsstyrelse eller kammarrätt i fråga om tillstånd till nybyggnad eller annan åtgärd i närheten av befästning, flygplats eller annan anläggning, som avses i 81 & byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 82 & samma lag, må talan föras av luft- fartsverket om frågan rör civil flygplats, av den i atomenergilagen om- nämnda tillsynsmyndigheten om frågan rör atomreaktor eller annan atomenergianläggning samt eljest av överbefälhavaren eller myndighet som denne bestämmer.

Mot beslut om byggnadslov för byggnadsföretag som avses i 55 ä 4 mom. äger huvudskyddsombud eller, om sådant ombud inte fin- nes, annat skyddsombud inom verksamheten föra talan. Finnes ei skyddsombud, får talan i stället föras av arbetstagarorganisation som enligt utlåtande som avses i 56 ä 1 mom. andra stycket har ytt- rar sig i saken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg

Enligt riksdagens beslut föreskrives att 2 5 lagen (1932: 55) om vikt- märkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg skall ha nedan angivna lydelse. ' Nuvarande lydelse Föreslagen I ydelse

251. Tillsyn över efterlevnaden av be- stämmelserna i 1 & första—fjärde

Tillsyn över efterlevnaden av be- stämmelserna i l & första—fjärde

styckena utövas av arbetarskydds- styrelsen samt, under dess överin- seende och ledning, av yrkesin- spektionen; och skall därvid i till- lämpliga delar lända till efterrät— telse vad som finnes stadgat röran-

1 Senaste lydelse 1973: 839.

styckena utövas av arbetarskydds- styrelsen samt, under dess överin- seende och ledning, av yrkesin- spektionen; och skall därvid -i till- lämpliga delar lända till efterrät- telse vad som finnes stadgat röran-

• Sida 16
•  Original

Prop. 1976/77: 149

Nuvarande lydelse

de tillsyn över efterlevnaden av arbetarskyddslagen (1949: 1 ).

16

Föreslagen 'I ydelse

de tillsyn över efterlevnaden av arbetsmiljölagen (1977: 000).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

4. Förslag till Lag om ändring i allmänna arbetstidslagen (1970: 103)

Enligt riksdagens beslut föreskrives att 7, 8 och 10—13 åå allmänna arbetstidslagen (1970: 103) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 75

Arbetarskyddsstyrelsen får med- ge undantag från 4 och 5 åå, om det stora flertalet av de arbetsta- gare som beröres samtycker eller annars särskilda skäl föreligger.

Tillsynsmyndighet får medge un- dantag från 4 och 5 55, om det sto— ra flertalet av de arbetstagare som beröres samtycker eller annars sär- skilda skäl föreligger.

8 ål Har natur- eller olyckshändelse eller annan därmed jämförlig om- ständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i verksamhet eller med- fört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom, får övertid tagas ut i den utsträckning som förhållandena kräver.

Arbetsgivaren skall göra anmä- lan till arbetarskyddsstyrelsen om sådant arbete med angivande av anledning till samt omfattning och varaktighet av arbetet inom två dygn från arbetets början. Arbetet får icke fortsättas utöver denna tid, utan att tillstånd till arbetet sökts hos arbetarskyddsstyrelsen. Anmälan eller ansökan anses gjord, när denna avlämnats till pos- ten i betalt brev.

Arbetarskyddsstyrelsen får med- ge undantag från andra stycket. Därvid får styrelsen föreskriva sär- skilda villkor.

Arbetsgivaren skall göra anmä- lan till tillsynsmyndighet om så- dant arbete med angivande av an- ledning till samt omfattning och varaktighet av arbetet inom två dygn från arbetets början. Arbetet.-. får icke fortsättas utöver denna tid, utan att tillstånd till arbetet sökts ' hos myndigheten. Anmälan eller ansökan anses gjord, när denna av- lämnats till posten i betalt brev.

Tillsynsmyndighet får medge undantag från andra stycket. Där- vid får myndigheten föreskriva sär- skilda villkor.

. 10 å1 När särskilda skäl föreligger, får övertid utöver vad som följer av 8 & tagas ut med högst 48 timmar under en tid avfyra veckor eller 50 tim- mar under en kalendermånad, dock högst" 150 timmar under ett kalen-

derår. Har övertid, som avses i 9 &, tagits ut skall den övertid som med- ges enligt detta stycke minskas med den sålunda uttagna tiden.

1 Senaste lydelse 1976: 597.

• Sida 17
•  Original

Prop. 1976/77: 149

Nuvarande lydelse

När synnerliga skäl föreligger, får arbetarskyddsstyrelsen medge ytterligare övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår.

17

Föreslagen lydelse

När, synnerliga skäl föreligger. får tillsynsmyndighet medge ytter- ligare övertid med högst 150 tim-' mar under ett kalenderår.

Från de begränsningar som föreskrives i första stycket får avsteg gö- ras genom kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 3 5. Om sådant kollektivavtal gäller 3 & i övrigt.

115

Arbetsgivare skall föra anteck- ningar om jourtid och övertid en- ligt anvisningar av arbetarskydds- styrelsen. Arbetstagare har rätt att själv eller genom annan taga del av anteckningarna. Samma rätt till- kommer facklig organisation som företräder arbetstagare på arbets- stället.

Arbetsgivare skall föra anteck- ningar o'm jourtid och övertid en- ligt föreskrifter av arbetarskydds- styrelsen. Arbetstagare har rätt att själv eller genom annan taga del av anteckningarna. Samma rätt till- ' kommer facklig organisation som företräder arbetstagare på arbets- stället.

12 &?

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter, som meddelats med stöd av lagen, ut- övas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionen. Där- vid skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivs om tillsyn över efterlevnaden av arbetar- skyddslagen ( I 949: I ).

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter, som meddelats med stöd av lagen, ut- övas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionen. Där- vid skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrives om tillsyn över efterlevnaden av arbetsmiljö- lagen (1977: 000).

13 ga

I arbetarskyddsstyrelsens avgö- rande av ärende angående tillämp- ningen av denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen skall i den omfattning och i den ordning regeringen bestämmer del- taga särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslut— ningar av arbetsgivare och arbets- tagare.

I tillsynsmyndighets avgörande av ärende angående tillämpningen av denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen skall i den omfattning och i den ord- ning regeringen bestämmer deltaga särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare.

Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avs'es i denna lag får talan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

2 Senaste lydelse 1973: 837. 3 Senaste lydelse 1975: 728.

• Sida 18
•  Original

Prop. 1976/77: 149

5. Förslag till

18

Lag om ändring i lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift

Enligt riksdagens beslut föreskrives att 3 5 lagen (1971: 282) om ar- betarskyddsavgift skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

451

Av arbetarskyddsavgiften skall en fjärdedel utgöra bidrag till stats- verkets kostnader för arbetar- skyddsstyrelsens och yrkesinspek- tionens verksamhet och tre fjärde- — delar bidrag till kostnader i_ övrigt för forskning och utveckling samt

utbildning och upplysning-beträf—-

fande arbetarskydd ävensom till kostnader för skyddsarbete som ut- föres av skyddsombud som utsetts enligt 40 5 tredje stycket arbetar- skyddslagen (1949: I ). Den sist- nämnda delen skall föras till en fond, benämnd arbetarskyddsfon- den, som förvaltas enligt grunder som regeringen fastställer.

Av arbetarskyddsavgiften skall en fjärdedel utgöra bidrag till stats- verkets kostnader för arbetar- skyddsstyrelsens och yrkesinspek- tionens verksamhet och tre fjärde- delar bidrag till kostnader i övrigt för forskning och utveckling samt utbildning och upplysning beträf- fande arbetarskydd ävensom till

-- kostnader för skyddsarbete som ut-

föres av skyddsombud som utsetts enligt 6 kap. 2 5 tredje stycket ar- betsmiljölagen (1977: 000). Den sistnämnda delen skall föras till en fond, benämnd arbetarskyddsfon- den, som förvaltas enligt grunder som regeringen fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978."

6. Förslag nu Lag om ändring i lagen (1974: 13) om. vissa anställningsfrämjande

åtgärder

Enligt riksdagens beslut föreskrives att 15 5 lagen (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 å2

Beträffande den som företräder arbetstagarorganisation i frågor en- ligt denna lag och icke omfattas av .- lagen (1974: 358) om facklig för-.

troendemans ställning på arbets- platsen äger 42—44 55 arbetar- skyddslagen (1949: ]) motsvarande tillämpning.

Beträffande, den _som företräder arbetstagarorganisation i frågor en- ligt denna lag och icke omfattas av lagen (1974: 358) om facklig för- troendemans ställn'ing på arbets- platsen äger 6 kap. 10—14 55 ar- betsmiljölagen (1977: 000) motsva- rande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

1 Senaste lydelse 1974: 796. '-' Senaste lydelse 1974: 368.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1976/77: 149 19

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 197 7-03-24

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Ols- son, Dahlgren, Asling, Troedsson, Mundebo, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Ahlmark

Lagrådsremiss med förslag till arbetsmiljölag m. m.

2. Översikt över gällande lagstiftning inom arbetarskyddet

Nuvarande arbetarskyddslag (1949: ], ändrad 1976: 583) trädde i kraft den 1 juli 1949. Lagen har sedan sin tillkomst ändrats vid flera till- fällen. En principiellt betydelsefull ändring gjordes år 1963 då lagens tillämpningsområde utvidgades från rörelse till i huvudsak all verksam- het i vilken arbetstagare används för arbetsgivares räkning. Därefter har den första etappen av arbetsmiljöutredningens arbete lett fram till en del- reform av arbetarskyddslagstiftningen. Denna reform beslöts år 1973 och genomfördes fr. o. m. den 1 januari 1974 (pr0p. 1973: 130, SoU 25, rskr 290). Den innebar att viktiga bestämmelser tillkom om skyddsombudens befogenheter och om partssamverkan i de lokala skyddsorganisationer- na. Vidare infördes nya bestämmelser om förhandsgranskning av ar- betslokaler och om skyddsåtgärder på gemensamma arbetsställen. 1973 års reform av arbetarskyddslagstiftningen omfattade även tillsynsverk- samheten och sanktionssystemet.

Arbetarskyddslagen innehåller i första kapitlet bestämmelser som an- ger lagens tillämpningsområde. Lagen är i princip tillämplig på varje verksamhet i vilken arbetstagare används till arbete för arbetsgivares räkning. Arbete som utförs av medlem av arbetsgivarens familj är dock undantaget bl. a. beträffande jordbruket. Vidare undantas övningar m.m. inom försvaret. Arbetarskyddslagen är å andra sidan i viss ut- sträckning tillämplig utanför arbetsgivar-arbetstagarförhållanden, så- som i fråga om arbete som utförs av elever vid vissa skolor och in- tagna på vissa vårdanstalter. En närmare redogörelse för arbetarskydds- lagens tillämpningsområde lämnas i avsnitt 4.1 .

Arbetarskyddslagens andra kapitel innehåller föreskrifter om åtgär- der till föreby gande av ohälsa och olycksfall. Arbetsgivares och ar- betstagares allmänna skyldigheter beskrivs. Allmänt hållna Skyddsföre- skrifter meddelas beträffande olika förhållanden på arbetsplatserna. Vi- dare finns bestämmelser om gemensamma arbetsställen och om anmä- lan när arbetslokal skall tas i bruk. I avsnitt 5.1 , 7.1 och 9.1 lämnas när- mare redogörelse för bestämmelserna i detta kapitel.

I arbetarskyddslagens tredje och fjärde kapitel finns särskilda be- stämmelser om arbetstidens förläggning och om minderårigas använ- dande i arbete. Dessa bestämmelser redovisas i avsnitt 11.1 och 12.1 .

Ett särskilt kapitel i arbetarskyddslagen —— femte kapitlet — handlar om kvinnors arbete. Bestämmelserna redovisas i avsnitt 5.1 .

Arbetarskyddslagens sjätte kapitel innehåller regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. Här finns regler om skyddsombud och skyddskommittéer. 1973 års reform av arbetarskyddslagstiftningen hade sin tyngdpunkt i utformningen av samverkansreglema. För dessa redogörs närmare i avsnitt 13.1 .

• Sida 23
•  Original

Prop. 1976/77: 149 23

[ arbetarskyddslagens sjunde kapitel föreskrivs vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare m. fl. Närmare redogörelse finns i avsnitt 9.1 .

Åttonde kapitlet i arbetarskyddslagen handlar om tillsyn över lagens efterlevnad. Tillsyn utövas av arbetarskyddsstyrelsen och under dess överinseende och ledning av yrkesinspektionen. Bestämmelserna i detta kapitel berörs i avsnitt 6.1 , 14.1 och 15.1 .

Arbetarskyddslagen innehåller i nionde kapitlet straffbestämmelscr. Dessa innebär främst att straffsanktion inträder när tillsynsmyndighet meddelat förbud, föreläggande eller föreskrift enligt arbetarskyddslagen och påbudet inte följts. Vid 1973 års reform av arbetarskyddslagstift- ningen infördes bl. a. möjlighet för tillsynsmyndighet att sätta ut vite i beslut om föreläggande eller förbud. För sanktionssystemet "enligt ar- betarskyddslagen redogörs i avsnitt 15.1 .

Arbetarskyddslagens tionde kapitel tar bl. a. upp bestämmelser om fullföljd av talan, se avsnitt 16.1 . I tionde kapitlet finns också vissa all- männa bemyndiganden för regeringen att meddela närmare föreskrifter angående lagens tillämpning och för arbetarskyddsstyrelsen att "meddela råd och anvisningar till ledning vid lagens tillämpning, se avsnitt 15.1 .

Den centrala tillämpningsförfattningcn till arbetarskyddslagen är ar- betarskyddskungörelsen (1949: 208, ändrad senast 1973: 841). I denna finns ett stort antal bestämmelser som i olika avseenden utvecklar lagens föreskrifter. Med stöd av arbetarskyddslagen har även utfärdats ytter- ligare ett antal kungörelser, se avsnitt 4.1 , 5.1 och 10.1 .

En särskild reglering finns sedan år 1919 om skogsförläggningar för vissa arbetstagare. Numera gäller lagen (1963: 246) om tillfälliga bo- städer vid skogs- och flottningsai'bete m.m. (skogsförläggningslag, änd- rad senast 1973: 8361). För bestämmelserna i skogsförläggningslagen redogörs i avsnitt 18.1 .

] arbctarskyddslagstiftningen ingår också de generella föreskrifter, råd och anvisningar som arbetarskyddsstyrelsen meddelar med stöd av ar- betarskyddslagen, arbetarskyddskungörelsen och skogsförläggningslagen. [ dessa finns preciserande och kompletterande bestämmelser för en rad arbetsområden, arbetsuppgifter och arbetsanordningar.

I anslutning till ratificering av internationella konventioner har ut- färdats lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg (ändrad senast 1973: 839) och kungörelsen (1937: 816) om skyddsåtgärder, som vid lastning och lossning av fartyg ankomma på arbetsgivaren m. 11.

Från arbetarskyddslagens tillämpning undantas bl.a. arbete som ut- förs i arbetsgivarens hushåll. Vissa skyddsbestämmelser för olika kate- gorier av husligt anställda finns i stället i lagen (1970: 943) om arbetstid m. m. i husligt arbete (ändrad senast 1975: 732). Arbetarskyddslagen är inte heller tillämplig på skeppstjänst och avser endast i begränsad om- fattning arbete som är underkastat tillsyn enligt strålskyddslagen . Hu—

• Sida 24
•  Original

Prop. 1976/77: 149 24 vudförfattning beträffande arbetarskyddet för de ombordanställda är la— gen (1965: 719) om säkerheten på fartyg (ändrad senast 1975: 722). I strålskyddslagen (1958: 110, ändrad senast 1976: 245) finns bestämmel- ser om skydd mot skada som orsakas av joniserande strålning.

För arbetarskyddet betydelsefulla föreskrifter finns också i ett flertal författningar vid sidan av dem som nu har berörts. Bland dessa kan nämnas lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elek- triska anläggningar (ändrad senast 1976: 239), byggnadsstadgan (1959: 612, omtryckt 1972: 776, ändrad senast 1976: 678), brandlagen (1974: 80, ändrad 1975: 96), lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga va- ror (ändrad senast 1976: 592) och lagen (1975: 69) om explosiva och brandfarliga varor med anslutande författningar. Vad gäller byggnads- stadgan bör framhållas att den utvidgade arbetsmiljömässiga förhands- prövning av arbetslokaler, som infördes genom 1973 års ändringar i arbetarskyddslagen m.m., anknyter till stadgans föreskrifter om bygg- nadslov, se avsnitt 9.1 .

Särskilda resurser för arbetsmiljöinsatser har skapats enligt lagen ( 1971:282 ) om arbetarskyddsavgift (ändrad senast 1976: 80). Denna utgår i form av en speciell arbetsgivaravgift. Av arbetarskyddsavgiften går huvudparten till arbetarskyddsfonden, som ger bidrag till forskning och utveckling samt utbildning och upplysning beträffande arbetar— skydd. Genom arbetarskyddsavgiften täcks vidare en del av statsverkets kostnader för de offentliga arbetarskyddsorganens verksamhet.

Mot bakgrunden av konjunkturutvecklingen inom näringslivet åren 1973 och 1974 har tillkommit lagen (1974: 325) om avsättning till arbets- miljöfond (ändrad 1975: 23) av vissa vinstmedel för år 1974. Lagen är inriktad på att främja investeringar för bättre arbetsmiljö och investe— ringar som i övrigt är ägnade att förbättra förhållandena för de anställ- da. I lagen ges arbetstagarna inflytande vid valet av de åtgärder som skall stödjas med avsatta vinstmedel.

Under åren 1976 och 1977 tas en tilläggsavgift ut som skall föras till en delfond inom arbetarskyddsfonden benämnd fonden för arbetsmiljö- förbättringar (SFS 1975 : 353). Delfonden skall användas för finansiering av statliga lånegarantier för lån till arbetsmiljöförbättringar inom en ram om totalt 200 milj. kr.

Arbetarskyddslagstiftningen kompletteras dessutom genom överens- kommelser mellan arbetsmarknadens partsorganisationer. Bl. a. frågorna om den lokala skyddsverksamheten får sin närmare reglering genom så- dana överenskommelser.

• Sida 25
•  Original

Prop. 1976/77: 149 25

3.1. Utredningen

Som en inledning till utredningens överväganden tecknas i slutbetän- kandet huvuddragen i den tekniska utvecklingen och dess inverkan på olika arbetsmiljöer. Det framhålls att den tekniska utvecklingen har gett förutsättningar för en kraftig välfärdsökning. Beträffande dagens ar- betsmiljösituation konstateras att genom tekniken många typer av fy- siskt tungt och nedslitande arbete kunnat undvikas. Det är enligt utred- ningen uppenbart att den allmänna standarden på arbetsplatserna i de flesta fall höjts väsentligt under senare årtionden.

Samtidigt framhålls att utvecklingen har medfört nya problem från skyddssynpunkt. Modern produktionsteknik har i en rad fall inneburit sönderdelning av arbetet och högsta möjliga specialisering av den en- skilde arbetstagarens uppgifter. I rationaliseringens spår har ej sällan följt ökad arbetstakt och övergång till skiftarbete. Vidare är kunskaper- na om verkningarna av olika kemiska ämnen ofullständiga. Under se- nare tid har kommit alarmerande rapporter om långtidsverkningama av vissa kemiska ämnen. I översikten betonas också att många gamla arbe- tarskyddsproblem kvarstår. Här erinras om att buller, klimatproblem, luftföroreningar och andra starkt belastande arbetsmiljöfaktorer ofta är anhopade inom vissa yrkesområden.

Utredningen påpekar att de arbetsmiljöproblem som kommit fram under senare tid ofta uppmärksammats som ett resultat av att forsk- ning och undersökningar enligt moderna metoder kunnat påvisa hälso- risker. Nya framsteg inom instrumentteknik och undersökningsmetodik förutses innebära ytterligare stora förändringar i synen på arbetsmiljön och dess risker.

Ett sätt att belysa förhållandena i arbetslivet är att följa yrkesskade- utvecklingen enligt den officiella statistiken. Denna visar enligt utred- ningen inte några stora förändringar till det bättre när det gäller arbets- olycksfallen sedan arbetarskyddslagens tillkomst. Samtidigt framhålls att en allt noggrannare redovisning kan ge en bild som inte helt speglar resultatet i olycksfallshänseende av de insatser som skett. En tydlig minskning kan dock iakttas beträffande de allvarligare olycksfallen trots att antalet arbetstagare har ökat. Utredningen konstaterar att möjlighe- terna att via yrkesskadestatistiken belägga utvecklingen vad gäller ar- betsmiljöns inverkan på hälsan är ännu mindre. Förutsättningama för att ohälsa kommer att registreras som yrkesskada vidgas nämligen allt- eftersom kunskaperna ökas om olika samband mellan ohälsa och arbete.

Utredningen framhåller vidare att anspråksnivån hos de anställda som ett resultat av välfärdsutvecklingen höjts starkt i jämförelse med vad som gällde ännu för bara ett par årtionden sedan. En omfattande

• Sida 26
•  Original

Prop. 1976/ 77: 149 26

utbildningsverksamhet medför en helt annan medvetenhet än tidigare om sambanden mellan arbete och hälsa.

När det gäller arbetets psykologiska och sociala innehåll har enligt utredningen starka värderingsförskjutningar skett. För att fånga upp ak— tiviteter och synsätt som kan verka befruktande på arbetet med en mo- dern arbetsmiljölagstiftning har utredningen anlitat några experter inom det arbetspsykologiska och arbetssociologiska fältet. Vissa rapporter från dessa experter har sammanställts i en bilaga till betänkandet. Utredning- en betonar att ambitionen härvid inte kunnat vara att ge någon heltäc- kande och slutgiltig bild av hur psykologiska och sociologiska betrak- telsesätt kommer in när man vill skapa en god arbetsmiljö. Materialet anses dock kunna verka stimulerande vid strävandena att allsidigt till- godose de arbetandes behov. Det har delvis även utnyttjats som un- derlag för utredningens överväganden.

I ctt avsnitt som handlar om brister i nuvarande arbetarskyddslag- stiftning framhåller utredningen att den breddning av arbetarskydds- verksamheten som kan följa av att man vill betona den totala hälso- aspekten _— sambandet mellan arbetsmiljö och hälsa i fysiskt, psykiskt och socialt hänseende —— inte kommer till uttryck i arbetarskyddslagen. Därefter uppehåller sig utredningen vid utformningen rent allmänt av arbetarskyddslagens föreskrifter och anknytande bestämmelser i arbetar- skyddskungörelsen. Det konstateras att dessa till stor del är präglade av ett synsätt som ter sig förlegat vad gäller nutida förhållanden inom svenskt arbetsliv. Punktändringar anses av denna anledning bara kunna ge provisoriska lösningar. Arbetarskyddslagen och tillämpningskungö- relsen innehåller dessutom talrika reservationer för vad som påkallas eller är möjligt i det enskilda fallet. Framställningssättet kan enligt ut- redningen föranleda uppfattningen att rättsläget är svävande och att skyddsförhållandena på arbetsplatserna alltid skall bedömas med ut— gångspunkt i vad som i det enskilda fallet anses möjligt att åstadkom- ma. Den delvis detaljbetonade utformningen kan vidare binda den fort- löpande reglering som måste ske av arbetarskyddet.

På åtskilliga punkter finner utredningen att arbetarskyddslagen inte ger den centrala arbetarskyddsmyndigheten tillräckligt vidsträckta befo- genheter att ingripa med generella föreskrifter för att förhindra brister i arbetsmiljön. Det finns också ett behov av starkare inriktning av arbe- tarskyddSIagstiftningen på de kemiska riskerna i arbetslivet.

Bristerna i nuvarande arbetarskyddslagstiftning har enligt utredningen sin naturliga förklaring i den tid som förflutit sedan lagstiftningens till- komst oeh den utveckling som skett. Utredningen föreslår att gällande arbetarskyddslagstiftning upphävs och ersätts med en helt ny lag om arbetsmiljön. Utgångspunkten anges vara att skydda mot hälsofaror'och olycksriSker i arbetet. Men målsättningen är enligt utredningen vidare än att bara skydda mot vissa negativa företeelser som innebär risker för

• Sida 27
•  Original

Prop. 1976/77: 149 27

hälsa och säkerhet. I kraft av den vidgade synen på arbetsmiljöns be- tydelse bör arbetsmiljölagstiftningen bygga på att syftet också skall vara att söka nå fram till arbetsförhållanden där arbetet av den enskilde kan upplevas som en meningsfylld och berikande del av tillvaron.

Utredningen framhåller att dåliga arbetsmiljöer med fysiskt be— lastande arbetsmiljöfaktorer kvarstår inom en rad verksamhetsom- råden. En ny lagstiftning måste skapa underlag för effektiva insatser i alla dessa fall. Här finns enligt utredningen stora möjligheter att få påtagliga skyddseffekter av de resurser som sätts in. Vidare understryks att arbetsolycksfallen fortfarande är ett av de stora arbetsmiljöproble- men. Vidgade ansträngningar måste enligt utredningen göras för att man skall komma till rätta med förhållanden som kan sättas i samband med olycksfall i arbete.

Hälsobegreppet har sedan arbetarskyddslagens tillkomst undergått förskjutningar. En utvidgning har enligt utredningen skett från en ren- odlat medicinsk syn på arbetsplatsens hälsorisker till att man strävar efter att nå bästa möjliga förhållanden från medicinsk, psykologisk och social synpunkt. Som utgångspunkt för ett nyare och i vart fall i det psykiska hälsovårdsarbetet användbart hälsobegrepp nämns också livs- viljan, motivationen till arbete och till utveckling mot egen identitet och personlighet. Arbetsmiljölagen bör spegla att bedömningar skall ske uti- från denna nya syn på hälsa.

Genom arbetsmiljölagstiftningen bör alltså uppmärksamheten riktas på åtgärder som behövs för att arbetsförhållandena skall bli så bra som möjligt. Utredningen betonar samtidigt att grunden inte får ryckas un- dan för en fortsatt utveckling av samhället. Vid all bedömning måste en avvägning ske med hänsyn till viktiga samhällsfunktioner.

Allmänna synpunkter ges på frågan hur en arbetsmiljölagstiftning skall avgränsas från annan arbetsrättslig lagstiftning. Utredningen anför att till arbetsmiljöns beskaffenhet i socialt och psykiskt avseende också hör t. ex. tryggheten i anställningen liksom hur lång arbetstiden är, hur utvecklad demokratin är på arbetsplatsen, lönesystemets utformning osv. Arbetsmiljön kan sålunda ses från olika aspekter. Allteftersom arbetar- skyddet breddas stärks enligt utredningen de förbindelselänkar som finns med olika regclkomplex inom arbetsrätten. Arbetsmiljölagstift- ningen anses emellertid kunna ges en naturlig ram genom att anknyta till den uppdelning i olika miljöfaktorer som arbetarskyddet av tradition bygger på. Det gäller här faktorer såsom arbetslokalers och maskiners utformning, luftförhållanden och farliga ämnen, buller och vibrationer, belysning, personalutrytnmen och liknande. Vidare behandlas frågor om arbetstidens förläggning sedan gammalt i arbetarskyddslagstiftningen. Inom arbetsmiljölagstiftningens ram anses böra rymmas alla slag av hälsorisker som anknyter till arbetsmiljön.

Utredningen tar också upp andra avgränsningsfrågor. Vid sidan av den egentliga arbetarskyddslagstiftningen finns en rad ytterligare för—

• Sida 28
•  Original

Prop. 1976/77: 149 28 fattningar som reglerar miljöfaktorer av betydelse såväl på arbets- platserna som utanför dessa. Bl.a. nämns författningar på det elek- triska området, det kemiska området och strålskyddsområdet. Även tra- fikförfattningama anförs som exempel på reglering som avser skyddet för både yrkesverksamma och allmänheten. I dessa författningar finns en säkerhetsinriktad reglering med områdesansvar för andra myndig- heter än arbetarskyddsmyndighetema. Från arbetarskyddets synpunkt bör detta enligt utredningen ses som en komplettering av arbetsmiljö- lagstiftningen av stor betydelse även för skyddet av de anställda. Sam- tidigt anläggs den grundsynen att arbetsmiljölagen bör vara övergri— pande i fråga om. skyddet mot ohälsa och olycksfall i arbete. Arbets- miljölagen bör sålunda i princip täcka även områden med särskild sä- kerhetslagstiftning, och det slutliga ansvaret för tillsynen på arbetsplat- serna bör alltid finnas hos arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen. Enligt utredningens betraktelsesätt föranleder detta i och för sig ingen inskränkning i andra myndigheters områdesansvar men innebär att ett samarbete måste ske mellan dessa myndigheter och arbetarskyddsmyn- digheterna.

I fråga om tillämpningsområdet för arbetsmiljölagen framhåller ut- redningen att regleringen bör ha en vid syftning. Utredningen slår vi- dare fast att arbetsmiljölagen bör vara allmängiltig. Att med denna ut- gångspunkt ge en samlad och något så när fullständig detaljreglering av arbetsmiljöns beskaffenhet på olika verksamhetsområden skulle en— ligt utredningen helt spränga ramen för en lag eller förordning. Det på- pekas dessutom att detaljregler om arbetsmiljöns beskaffenhet måste kunna med minsta möjliga tidsutdräkt anpassas av den ansvariga fack- myndigheten till den snabba utvecklingen och till nya rön och erfaren- heter på olika områden. Utredningen föreslår därför att arbetsmiljöla- gen utformas som en ramlag i vad avser de krav som skall gälla i fråga om arbetsmiljöns beskaffenhet. Lagen bör i detta avseende innehålla allmänna bestämmelser som översiktligt anger kraven. I detta samman- hang framhåller utredningen att det materiella innehållet i reglerna om arbetsmiljöns beskaffenhet enligt förslaget i hög grad bestäms av de till— lämpningsföreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen skall kunna utfärda.

Arbetsmiljölagen föreslås vidare innehålla bestämmelser som precise— rar vilka kategorier som skall ha ansvaret för arbetsmiljöns beskaffen- het. Även i fråga om innehållet i dessa skyldigheter anser utredningen att lagen bör vara rambetonad och fyllas ut genom den reglering som förutsätts ske i administrativ ordning.

I vissa delar bör emellertid arbetsmiljölagen enligt utredningens åsikt vara relativt utförlig. Detta gäller områden som är likartade inom skilda arbetsmiljöer och där det därför är praktiskt möjligt att ge preciserade regler. Så är i viss utsträckning fallet med bestämmelserna om samver- kan mellan arbetsgivare och arbetstagare, om arbetstidens förläggning,

• Sida 29
•  Original

Prop. 1976/77: 149 29

om minderåriga och om tillsyn. Arbetsmiljölagen anses i dessa delar böra innehålla föreskrifter som ganska detaljerat reglerar vissa sidor i arbetslivet. En närmare reglering förutsätts dock i vissa avseenden ske genom tillämpningsföreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen och, vad gäl— ler samverkansbestämmelserna, genom överenskommelser mellan ar- betsmarknadens parter.

När det gäller uppläggningen av arbetsmiljölagstiftningen anför ut- redningen slutligen att tyngdpunkten bör ligga i att skapa garantier för ett samspel mellan parterna och den offentliga tillsynen i syfte att åstad- komma effektiva insatser. Vidgat utrymme måste härvid ges åt de an- ställdas möjligheter att påverka sin arbetsmiljö.

Mot denna bakgrund har utredningen lagt fram förslag till arbets- miljölag och arbetsmiljöförordning och dessutom föreslagit viss ändring i byggnadsstadgans fullföljdsregler.

3.2. Remissyttranden

Utredningens förslag har allmänt fått ett mycket gott mottagande av rcmissinstansema. Följande 5 a m m a nf atta n d e o rn d 6 m e n ger en bild av detta.

LO framhåller att för fackföreningsrörelsen har kravet på en bättre arbetsmiljö varit en av de dominerande frågorna under 1960- och 1970- talen. Bakgrunden har bl. a. varit den tekniska utvecklingen och en ökad medvetenhet bland medlemmarna om arbetsmiljöns betydelse. För att få till stånd en genomgripande förändring av arbetsmiljön anses en ny arbetsmiljölag vara en nödvändig förutsättning. LO konstaterar med till- fredsställelse att det framlagda förslaget till arbetsmiljölag i stor ut— sträckning motsvarar de krav som ställts från de fackliga organisatio- nerna på förändring av lagstiftningen. LO ansluter sig således till lag— förslaget i dess huvuddrag och till dess grundläggande principer.

TC O hälsar med tillfredsställelse det nya arbetsmiljöbegrepp som läggs fast i lagförslaget. Det anses vara ett viktigt steg i samhällsutveck- lingen som tas då arbetsmiljölagstiftningen reformeras i den riktning som har angetts. TCO understryker samtidigt betydelsen av att en koppling sker mellan den nya arbetsmiljölagen och lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet, vilken är det medel varmed på sikt en god arbetsmiljö skall förverkligas så långt möjligt. Även SACO/SR ansluter sig till de grundläggande värderingar som redovisas i betänkan- det och tillstyrker utredningens förslag till en ny arbetsmiljölagstiftning.

SAF, SFO, KF -KFO, Skogs— och Iantarbetsgivareföreningen och SHIO godtar i stort sett utredningens förslag. SAF anser det dock vara svårt att redan nu i detalj göra sig en föreställning om förslagets inne- börd och verkningar för framtiden, eftersom den föreslagna arbetsmiljö- lagen i stor utsträckning är uppbyggd kring relativt allmänna formule- ringar.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1976/77: 149 30

Även myndigheterna sluter i sina remissvar starkt upp kring utred- ningsförslagct.

Arbetarskyddsstyrelsen finner att utredningens förslag innebär att hu— vudparten av de problem, som i dag finns vid tillämpningen av arbetar- skyddslagen och tillhörande författningar, får en tillfredsställande lös- ning. Enligt styrelsens uppfattning är betänkandet och författningsför- slagen väl ägnade att läggas till grund för en reform av lagstiftningen på arbetsmiljöns område.

Svea hovrätt konstaterar att utredningen på ett intresseväckande och inträngande sätt behandlar en mängd olika frågor av betydelse för för- hållandena på arbetsplatserna. Även kammarrätten i Göteborg finner att utredningen väl lyckats att i lagtext och motivering ange de krav-som bör ställas på arbetsmiljön och de medel varmed de uppställda målen kan nås. Lagen synes motsvara de fordringar som kan ställas på en mo- dern lag av denna art i ett samhälle med ständiga förändringar av ar- betslivet och där ett ökande behov av ett tillfredsställande skydd för ar- betstagare till liv och hälsa allt starkare ger sig till känna.

Statens personalnämnd bedömer rent allmänt utredningens förslag som värdefulla och väsentliga för utvecklingen och förbättringen av ar- betsmiljön i Sverige. Statens avtalsverk delar utredningens uppfattning om målsättningen för en ny arbetarskyddslagstiftning och har inget att erinra mot förslaget till arbetsmiljölag eller mot de synpunkter som lig- ger bakom förslaget.

Socialstyrelsen ansluter sig helt till inriktningen i utredningens för- slag. Enligt styrelsen ger. betänkandet en bred och ingående redogörelse för den förändrade syn på arbetsmiljöfrågorna och de nya krav på ar- betsmiljöns beskaffenhet som utvecklats sedan den nu gällande arbetar- skyddslagstiftningens tillkomst. Betänkandet jämte det omfattande bila- gematerialet utgör en värdefull idé- och kunskapskälla som enligt sty- relsens mening kommer att få stor betydelse även i det fortsatta arbetet kring arbetsmiljöfrågorna genom att en samlad redovisning nu finns till förfogande.

Statens naturvårdsverk och produktkontrollnämnden tillstyrker i allt väsentligt utredningsförslaget. Även ÖB stöder detta. Försvarets mate- rielverk finner att utredningen grundligt har belyst frågan om att bättre anpassa arbetsmiljön till människan och ställer sig i princip positivt till det framlagda förslaget.

Arbetsmiljöproblemen har enligt länsstyrelsen i Stockholms län en så- dan dimension att strävandena mot en bättre arbetsmiljö måste fort- sätta och intensifieras. Länsstyrelsen anser betänkandet utgöra en god grund att bygga på härvidlag. Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller värdet av det allsidiga och genomlysande sätt på vilket utredningen valt att behandla arbetsmiljöfrågorna. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län är såväl lagförslag som utredningens motiveringar för detta väl avvägda.

• Sida 31
•  Original

Prop. 1976/77: 149 31

Även länsstyrelserna i Kalmar och Norrbottens län tillstyrker i huvud- sak utredningens förslag.

Svenska kommunförbundet konstaterar med tillfredsställelse att ut- redningen i sitt slutbetänkande föreslår ytterligare åtgärder för en för- bättrad arbetsmiljö. Landstingsförbundet anser att utredningen i allt vä- sentligt ger uttryck för arbetsmiljöns betydelse för människan samt att den föreslagna arbetsmiljölagen bör bilda en god grund för företag, för- valtningar, organisationer, myndigheter etc. på olika nivåer att i sam— verkan skapa goda arbetsmiljöer.

Arbetarskyddsfonden godtar utredningens samlade förslag till en ny arbetsmiljölagstiftning. I bilagor till huvudbetänkandet finns enligt fon- den en mängd material som bör kunna utnyttjas i diskussionen om in- riktningen och dimensioneringen av resurserna för forskning och ut— vecklingsarbete. STU konstaterar att utredningen ger en överblick över vad den tekniska utvecklingen betytt för arbetsmiljön. Förutom i grund- inställningen instämmer STU i allt väsentligt i de synpunkter och de förslag till ny arbetsmiljölag som framförs av utredningen. Aktiebola- gat Atomenergi anför att betänkandet ger en utomordentligt gedigen belysning av dagsläget på arbetsmiljöområdet och av de problem som är förknippade med att på effektivaste möjliga sätt värna om och för- bättra olika arbetsmiljöer.

Även statens handikappråd, De handikappades riksförbund och Hand- ikappförbundens centralkommitté biträder det framlagda förslaget till arbetsmiljölag. Om utredningens intentioner slår igenom i praktiken an- ses arbetsmiljölagen komma att få stor betydelse för att förverkliga må- let arbete åt alla.

Från löntagarorganisationernas sida understryks vikten av att försla- get utgår från en helhetssyn på arbetsmiljön. Enligt LO innebär förslaget att arbetsmiljöarbetet i företag och förvaltningar och inom arbetarskyddsmyndigheten inte enbart skall omfatta tekniskt ar- betarskydd utan även frågor angående arbetets organisation, arbetstider, löneform m.m. TC 0 konstaterar att i lagförslaget arbetsmiljön kopplas till människans förutsättningar i både fysiskt och psykiskt avseende och till den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. TCO beklagar samtidigt att utredningen efter sina resonemang om orsak och verkan när det gäller brister i arbetsmiljön inte lagt fram mer långtgående för- slag till lagbestämmelser på det psykosociala området. SACO/SR väl- komnar den vidgade målsättningen för den nya arbetsmiljölagstiftningen men ifrågasätter också om inte lagförslaget borde ha varit mera konkret vad gäller den psykiska arbetsmiljön.

SAF framhåller att de allra flesta genom den fortgående utvecklingen fått en bättre och ofta mer stimulerande arbetsmiljö men att nya ar- betsmiljöproblem uppstår och att individen dessutom ställer större krav på sin arbetsmiljö. Enligt föreningen framstår det därvid som väsentligt

• Sida 32
•  Original

Prop. 1976/77: 149 32 för såväl arbetsgivaren som den anställde att samhällets och företagets resurser samverkar till fortlöpande anpassning av arbetsmiljön till indi- viden i takt med att möjligheterna härtill vidgas. Som särskilt positivt framstår enligt SFO den helhetssyn på arbetsmiljön som lagförslaget och betänkandet i övrigt ger uttryck för: att inte bara skydda mot vissa negativa företeelser som innebär risker för hälsa och säkerhet utan ock- så söka nå fram till arbetsförhållanden där arbetet av den enskilde kan upplevas som en meningsfylld och berikande del av tillvaron. KF-KFO delar utredningens uppfattning att människans förutsättningar och be- hov skall ligga till grund för bedömningen om en arbetsmiljö är till- fredsställande eller ej. I ett läge där resurserna är begränsade är det en- ligt KF-KFO:5 uppfattning viktigt att man i första hand inriktar insat- serna på miljöer och metoder som innebär risk för skada eller ohälsa. Att de psykosociala miljöfaktorerna kommit med i lagstiftningen är en- ligt KF—KFO riktigt. LRF finner den utvidgning av arbetsmiljöbegrep- pet som utredningen eftersträvar värd allt stöd. Härvid framhålls att för den enskilde möjligheter att påverka arbetssituationen ofta är av större betydelse än att olika komfortkrav är uppfyllda.

Arbetarskyddsstyrelsen hälsar med tillfredsställelse att man har tagit upp regler om de grundläggande krav som skall ställas på arbetsmiljön. Inte minst viktigt anses vara att man där även tagit upp de psykosociala faktorerna i arbetslivet.

Även _vrkesinspektionsdistrikten framhåller som värdefullt att lagför— slaget syftar till en helhetssyn på arbetsmiljön. Denna framträder enligt vad yrkesinspektionen i Malmö framhåller dels genom att både de fy- siska och psykosociala sidorna av arbetslivet beaktas, dels genom lagens vidgade giltighetsområde i fråga om olika verksamheter. Arbetsmark- nadsstyrelsen uttrycker sin tillfredsställelse över att utredningen har låtit ta fram material till belysning av de psykosociala frågorna och under- stryker från arbetsmarknadspolitisk synpunkt vikten av att ämnesområ- det ägnas fortsatt uppmärksamhet. Domänverket framhåller att lagför- slagets betoning av att arbetsmiljön skall anpassas till människans för- utsättningar i såväl fysiskt som psykiskt avseende bör ses som en viktig markering av ett nytt synsätt inom arbetsmiljöområdet.

Statens personalnämnd, länsstyrelsen i Skaraborgs län, statens kultur- råd, Akademien för de fria konsterna och Arkitekt/örhundet anser däremot att den inriktning även på den psykiska sidan av arbetsmiljön som utredningen föreslår hade bort komma till bättre uttryck i själva lagförslaget. Även skolöverstyrelsen — som också delar utredningens uppfattning att de psykiska och sociala arbetsmiljöfaktorema måste beaktas — framhåller att den psykosociala miljön är tämligen kortfattat behandlad i förslaget. till lagtext. Å andra sidan är enligt styrelsen denna miljö svår att beskriva i gripbara termer, eftersom den hänger samman med de enskilda individernas miljöupplevelser och deras attityder till

• Sida 33
•  Original

Prop. 1976/77: 149 33

olika förhållanden på arbetsplatsen. Socialstyrelsen ansluter sig till det önskvärda i ett så brett arbetsmiljöbegrepp som anges i förslaget samt i betoningen av de psykosociala faktorernas betydelse i arbetslivet. Det framhålls samtidigt att det betraktelsesätt utredningen tillämpar när det gäller psykiska och sociala faktorer i arbetslivet kan leda till oklarhet och tolkningssvårigheter. Människors upplevande av sina villkor hänger samman med deras anspråksnivå, och det är oklart genom vilka meka- nismer anspråksnivån förändras och påverkas. Även när det gäller de psykiska och sociala faktorerna i arbetslivet bör därför strävan vara att i det fortsatta arbetet med arbetsmiljöfrågorna finna objektiva begrepp och kriterier.

Åtskilliga remissinstanser uppehåller sig vid de kemiska riskerna i arbetsmiljön. 'Enligt LO utgör de kemiska hälso— riskerna ett mycket omfattande miljöproblem. Vid LO:s arbetsplatsre- miss har dessa risker vid sidan av ensamarbete och ackordsarbctc an- getts som den största faran på arbetsplatserna. Eftersom de största ef- fekterna träffar människan i arbetsmiljön minskar man belastningen på människan främst genom insatser på detta område, påpekar LO. Kemi- kontoret och Föreningen bekämpningsmedelsleverantörer påtalar å andra sidan som en brist i betänkandet att de kemiska produkternas po- sitiva betydelse i samhället inte har belysts.

Utredningens uppfattning att arbetarskyddslagstiftning- ens tillämpningsområde bör vidgas har vunnit starkt gen— svar hos remissinstansema.

Svea hovrätt konstaterar att utredningens förslag i hög grad har karaktär av r a m l a g med regler som i allmänna ordalag anger mål—- sättningar i olika avseenden. Det reella innehållet i lagstiftningen kom- mer i huvudsak att ligga i de följdförfattningar som främst arbetar- skyddsstyrelsen skall utfärda. En sådan lagstiftningsteknik har enligt hovrätten vissa uppenbara nackdelar. Lagen i sig ger föga upplys ning om vad som gäller i konkreta fall. För att få del av vilka krav samhället ställer på arbetsmiljöer av olika slag måste man därför ga till följdförfattningar, utfärdade av underordnade myndigheter. Å and- ra sidan innebär den valda tekniken ingen principiell nyhet, fram— håller hovrätten. Med tanke på vilket vidsträckt fält en lagstiftning om arbetsmiljön skall täcka och den snabba utvecklingen på detta om- råde framstår det också som uteslutet att en närmare reglering skulle kunna ske i lagen. Det torde enligt hovrätten därför få godtas att man nöjer sig med en ramlag av ungefär den omfattning och uppläggning som har föreslagits. Hovrätten anser emellertid angeläget att man har ögonen öppna för de svårigheter som är förenade med en lagstiftning av det slag som här avses, där det överlåts åt tillämpande myndigheter att ge det konkreta innehållet åt lagens allmänna bestämmelser. Det gäl- ler sålunda att undvika såväl en tungrodd byråkrati som ett system utan fasta och klara normer för tillsynsverksamheten.

3 Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 149

• Sida 34
•  Original

Prop. 1976/77: 149 34

LO och TCO ställer sig positiva till att arbetsmiljölagen konstrueras som en ramlag, främst på grund av att därigenom ges möjlighet till en successiv förbättring av arbetsmiljön i takt med utvecklingen och att möjligheter skapas till smidig branschanpassning. För att ramlagskon- struktionen skall ge dessa fördelar krävs att de fackliga organisationer- na får stort inflytande i frågor som har betydelse för arbetsmiljön to- talt sett. Vidare betonas vikten av att myndigheterna verkligen får re- surser att förverkliga lagens målsättning.

SAF betraktar den föreslagna övergången till en mer utpräglad ram- lagstiftning som en riktig utveckling. En sådan konstruktion av lagen möjliggör en större följsamhet med dynamiken i samhälle och arbetsliv. Ett mycket stort ansvar kommer här att falla på arbetarskyddsstyrel- sen. Det är enligt SAF utomordentligt viktigt att arbetsmarknadens par— ter samt personer i praktisk verksamhet kontinuerligt får vara med vid utarbetande av olika föreskrifter.

Även arbetarskyddsstyrelsen understryker att den nya lagstiftningen kommer att lägga ett mycket stort ansvar och betydande nya arbetsupp- gifter på tillsynsmyndigheterna. På snart sagt varje område skall det an- komma på styrelsen att genom detaljföreskrifter lägga fast lagstiftning- ens konkreta innehåll. Detta innebär en stor utökning av styrelsens nu- varande uppgifter. Även kravcn på den löpande tillsynsverksamheten och på styrelsens och yrkesinspektionens verksamhet i övrigt kommer enligt styrelsens bedömning att skärpas väsentligt. Samtidigt får dessa myndigheters åtgärder en allt större betydelse för enskilda människors och företags situation t. ex. genom att möjligheterna att tillgripa olika former av sanktioner ökar. Styrelsen framhåller att även detta ställer ökade krav på resurser. I samma riktning verkar de stora utvidgningar som föreslås i lagens tillämpningsområde liksom önskemålen om att nya typer av miljöfaktorer såsom de psykosociala faktorerna skall beaktas. Likaså ökar enligt styrelsen kraven på forskning som kan ge behövligt underlag för tillsyns- och föreskriftsarbctet.

Länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län anför att ramlags- metoden i och för sig kan föranleda viss tveksamhet. Arbetarskyddssty— relsens avsedda uppgift att ge lagen konkret innehåll innebär i realiteten att ett förvaltningsorgan kommer att svara för en betydelsefull lagstift- ning. Området anses emellertid vara av den karaktär att anordningen med ramlag måste godtas. Deltagandet av representanter för arbets- marknadens parter i författningsarbetet bör kunna tjäna som en garanti för att föreskrifterna från arbetarskyddsstyrelsen kommer att vara mo- tiverade av det avsedda syftet.

Kravet på s a m v e r k a n understryks från många håll. Enligt K F - KFO bör ansvaret för arbetsmiljön ligga på arbetsgivaren som har att i samverkan med de anställda skapa en så god arbetsmiljö som möjligt. Med den inriktningen har enligt vad KF-KFO påpekar arbetsmiljöar-

• Sida 35
•  Original

Prop. 1976/77: 149 35

betet gett resultat som i internationell jämförelse måste betecknas som mycket goda. För att åstadkomma en successiv förbättring av arbets- miljön fordras enligt KF—KFO först och främst en förstärkning av de resurser som direkt i företagen arbetar med dessa frågor. Även SAF betonar att det krävs samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare för att nå en god arbetsmiljö. Detta förutsätter enligt föreningen att så- väl arbetsgivare som arbetstagare på olika nivåer intresserar sig för och på olika sätt aktivt deltar i arbetsmiljöarbetet.

LO ansluter sig till utredningens principiella utgångspunkt att arbets- miljöarbetet skall baseras på samverkan mellan parterna och att arbets- givarna skall ha huvudansvaret för att arbetsmiljöförhållandena uppfyl— ler lagens målsättning. Detta huvudansvar för arbetsgivaren förutsätts samtidigt förenat med ett långtgående inflytande från arbetstagarnas sida. Hur ansvaret mellan parterna skall fördelas har enligt LO, utom i lagförslaget. även uttryckts i det nyligen träffade centrala avtalet mellan LO och Privattjänstemannakartellcn (PTK) samt SAF angående lokala regler för skyddsarbetet och för företagshälsovården. Avtalet innebär bl. a. att arbetstagarna får majoritet i skyddskommittén. Motsvarande synpunkter anläggs av TCO. Båda organisationerna betonar dessutom vikten av att samarbetet med arbetsmarknadspartema byggs ut i arbe- tarskyddsstyrelscns verksamhet.

TCO hänvisar även till den utvärdering av konsekvenserna för arbe- tarskyddsverkets personal som gjorts i ett yttrande från avdelning 301 ST—Arbetarskydd inom Statstjänstemannajärbundet. Enligt avdelningen framför utredningen en rad krav och önskemål på arbetarskyddsverkets medverkan. Varje enskilt sådant krav anses angeläget och eftersträvans- värt, men när helhetsbilden tornar upp sig framstår uppgiften i stora stycken som övermäktig även med realistiskt tänkbara resursökningar. Avdelningen framhåller med anledning härav att det allt övervägande ansvaret för arbetsmiljön alltid har legat hos arbetsgivaren och hans an- ställda. Detta måste enligt avdelningen i än högre grad gälla i framtiden när arbetsmiljöbegreppet vidgas och fördjupas samt den nya arbetsrät— ten genomförs.

IVA framhåller att snabbheten i den tekniska utvecklingen har med— fört många oförutsedda och oönskade effekter i både den yttre miljön och arbetsmiljön. Det gäller i denna situation att människor samverkar för att undanröja de negativa effekterna av den tekniska utvecklingen och söker inrikta denna utveckling så att den resulterar i ökande livs- kvalitet. Om man vill uppnå ett positivt resultat är det enligt IVA nöd- vändigt att ett förtroendefullt samarbete etableras mellan arbetsgivare. anställda och myndigheter. Detta synes IVA vara den viktigaste grun- den för en framgångsrik förbättring av arbetsmiljön. Utredningen borde starkare ha understrukit detta.

Från såväl arbetsmarknadsparternas som en rad myndigheters sida

• Sida 36
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 36

betonas vidare kraftigt vikten av s a m r å d m ella n m y n d i g h e- te r som har att handlägga frågor som berör arbetsmiljön.

Betydelsen av forskningsinsatser och utbildning på a r b c ts m i lj ö o m r ä d et framhålls allmänt av remissinstansema. Enligt arbetarskyddsstyrelsen torde en omfattande utbildnings- och in- formationsverksamhet vara en nödvändighet om man skall nå de mål som sätts upp av utredningen.

Den formella utformningen av förslaget till arbetsmiljö- lag godtas allmänt av remissinstansema. Statens personalnämnd anser att den moderna utformningen av lagen gör att den blir mera lättläst än gällande lag.

När det gäller grunddragen i den föreslagna lagstiftningen stöds så- lunda utredningen av en praktiskt taget enhällig remissopinion. Riksre- visionsverket och några länsstyrelser gör dock vissa uttalanden i anled- ning av att utredningen inte gått in på (1 e e k 0 n o mis k a k 0 n s e- kv en s e r n a av förslaget. Riksrevisionsverket erinrar om att inom alla samhällsområden måste behoven ställas mot resurserna. Det hade därför varit värdefullt om utredningen hade diskuterat de ekonomiska konsekvenserna av de kommande föreskrifterna med utgångspunkt i be- hovet av förbättringar av arbetsmiljön i dagsläget enligt nu gällande an- visningar. På detta sätt skulle någon uppfattning erhållas om det finan- siella resursbehovet. Verket tillägger i detta sammanhang att ett sätt att följa upp utvecklingen mot en bättre arbetsmiljö kan vara att företagen åläggs att i sina årsredovisningshandlingar redovisa vissa fakta beträf- fande olika arbetsmiljöfaktorer. Det kan gälla faktorer som hygieniska gränsvärden, antalet sjukdagar, olycksfall och yrkessjukdomsfall totalt och per anställd, nedlagda kostnader för att förbättra arbetsmiljön etc. I vissa fall torde enligt verket en sådan redovisning — speciellt vad gäller de större företagen —— även ha en pådrivande effekt när det gäl- ler att åstadkomma en bättre arbetsmiljö. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser också att det skulle ha varit värdefullt med en ekonomisk analys av kostnaderna för förslagets genomförande. Om utredningen presenterat någon form av approximativa beräkningar för att belysa hur och vilken typ av kostnader som kan tänkas påverka olika branscher och företagsstorlekar så hade utredningen också indirekt i någon mån kunnat ta ställning till och föreslå genomförandetakten av förslaget. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att det torde vara nödvändigt att ytterligare analysera den ekonomiska innebörden av utredningens för- slag.

• Sida 37
•  Original

Prop. 1976/77: 149 37

4.1. Gällande bestämmelser

Fr. o. m. den 1 januari 1964 gäller den huvudregeln att arbetarskydds- lagen är tillämplig på varje verksamhet i vilken arbetstagare används till arbete för arbetsgivares räkning (] å). Med arbetstagare förstås i lagen envar som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne vara att anse som självständig företagare. Med arbetsgiVare avses envar för vilkens räkning arbete utförs av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person som åtagit sig att ombesörja arbetets utförande som självständig företagare.

I viss utsträckning gäller arbetarskyddslagen också arbete som utförs av två eller flera personer för gemensam räkning. av elever vid vissa skolor, av värnpliktiga eller av dem som är intagna på vissa vårdanstal- ter (2 5). I kungörelsen (l963: 662) om tillämpning av arbetarskydds- lagen å arbete vid vissa undervisnings- och utbildningsanstalter (elev- kungörelsen, ändrad 1971: 55) finns en förteckning över de skolor som avses i lagens bestämmelse om elevarbete. Enligt kungörelsen omfattas endast visst praktiskt arbete. Arbetarskyddslagen är inte tillämplig på sådant arbete som utförs av s.k. pryoelever (elever som utför praktisk yrkesorientering). I fråga om arbete av vårdtagare gäller att det skall vara fråga om arbete som utförs på anstalten efter anvisning av anstalts— ledningen. I huvudsak avses sådana anstalter där de intagna kan kvar- hållas tvångsvis.

Arbetarskyddslagen gäller inte arbete som utförs under sådana förhål- landen att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över ar- betets anordnande (3 5). Arbete som utförs av medlem av arbetsgiva- rens familj är undantaget, om arbetet är förlagt till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk eller någon dess binäring. som inte be— drivs som självständigt företag. eller till byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring som nyss nämnts. Vidare är arbetarskyddsla— gen inte tillämplig på arbete i arbetsgivarens hushåll och skeppstjänst. Från lagens tillämpning undantas också övning inom försvarsmakten eller civilförsvaret eller eljest för totalförsvarets ändamål liksom annat arbete inom försvaret av väsentligen icke civil natur. Beträffande detta s.k. undantagsområde gäller enligt särskilda föreskrifter för försvaret att verksamheten skall i möjlig omfattning planläggas och genomföras med beaktande av de syften som. tillgodoses enligt arbetarskyddslagstift- ningen.

Arbetarskyddslagens bestämmelser om arbetstidens förläggning, om kvinnor och om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare samt huvudparten av bestämmelserna om minderåriga har inte tillämpning på dem som utför arbete för gemensam räkning, på elever och på dem som

• Sida 38
•  Original

Prop. 1976/77: 149 38

är intagna på anstalt (4 €)). Bestämmelserna om arbetstiden och kvinnor samt flertalet av bestämmelserna om minderåriga gäller inte heller be- träffande arbete som utförs av medlem av arbetsgivarens familj.

Arbetarskyddslagen är tillämplig på arbete som omfattas av tillsyn enligt strålskyddslagen endast i vad angår skydd mot annan skada än sådan som orsakas av joniserande strålning. Samverkansreglerna i arbe— tarskyddslagen gäller dock utan sådan begränsning.

Föreskrifterna i 45 och 46 Så arbetarskyddslagen om vissa skyldig- heter för tillverkare och försäljare m.fl. gäller även om fråga ej är om verksamhet som enligt det sagda omfattas av lagen (6 å). Även före- skrifterna i 7 a & arbetarskyddslagen om gemensamma arbetsställen är tillämpliga utan sådan begränsning.

4.2. Utredningen

Arbetsgivare och arbetstagare

Utredningen framhåller att lagstiftning om arbetsmiljön i första hand påkallas där den som utför arbete är beroende av annans insatser för att förebyggande insatser skall vidtas. Huvudinriktningen bör härvid gälla förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det föreslås därför att arbetsmiljölagen inleds med en bestämmelse att lagen gäller varje verksamhet där arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räk— ning.

När det gäller att avgöra vem som är att anse som arbetsgivare eller arbetstagare enligt arbetsmiljölagen bör enligt utredningen utgångspunk- ten vara den att avgörandet bör stå i samklang med lagens syfte att risker för ohälsa och olycksfall i arbete skall så långt möjligt undan- röjas. För arbetsmiljölagens tillämpning blir därvid av stor betydelse om ett arbete utförs under ledning av personal från annat företag. Maskin- entreprenör, som formellt framstår som självständig företagare men ut- för entreprenaden enligt samtidigt meddelade anvisningar. kan vid till- lämpning av lagen vara att jämställa med arbetstagare i förhållande till det företag på vars uppdrag entreprenaden utförs. Motsvarande gäller enligt utredningen även i andra fall då företagare anlitas för uppgifter som normalt utförs av arbetstagare. Härvid hänvisas till att det bl.a. inom byggnadsbransehen under senare år blivit allt vanligare att arbete utförs av personer som var för sig driver rörelse under särskild firma men som vid sin arbetsinsats har en ställning jämförlig med arbetstaga- res. Utredningen berör också sådana fall då ett företag från annat före- tag hyr in en maskin e. d. med anställd förare. Ledningsfunktionen och de organisatoriska förhållandena anses här bli aktuella på samma sätt som i tidigare diskuterade fall. Samtidigt understryks att den ordinarie arbetsgivaren inte härigenom befrias från sitt arbetarskyddsansvar. I många fall är det enligt utredningen naturligt att anse båda företagen

• Sida 39
•  Original

Prop. 1976/77: 149 39

ansvariga som arbetsgivare.

Utredningen erinrar om att i annan lagstiftning stundom finns be- stämmelser om s. k. beroende uppdragstagare. Innehållet i dessa be- stämmelser är att även den som, utan att anställningsförhållande före— ligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne intar en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagare till arbetsgivaren skall anses som arbetstagare. Bestämmelser av detta slag förekommer inte i förslaget till arbetsmiljölag. Skälet är enligt utred— ningen att det vid tolkningen av arbetsmiljölagen inte bör vara nödvän- digt att först utgå från vad som enligt vissa rättsgrundsatser formar ar- betstagarbegreppet enligt lagstiftningen i fråga och därefter göra ytter- ligare överväganden för att få fram tillämpningsområdet. Utredningen konstaterar samtidigt att huvudområdet för arbetsmiljölagens tillämp- ning blir väsentligen detsamma som om man hade använt konstruktio- nen med utvidgad tillämpning av arbetstagarbegreppet med avseende på beroende uppdragstagare och liknande grupper.

I fråga om s.k. okontrollerbart arbete — arbete som utförs i arbets- tagarens hem eller annars under sådana förhållanden att det ej kan an- ses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande — fram- håller utredningen att syftet med arbetsmiljölagstiftningen bör vara att ge garantier för att arbete kan utföras under så riskfria förhållanden som möjligt. Även vid hemindustriellt arbete och annat arbete där ar- betsplatsen ligger utanför arbetsgivarens rådighet bör enligt utredning- ens uppfattning denne så långt det är praktiskt möjligt ha skyldighet att tillse att arbetet kan ske i en tillfredsställande arbetsmiljö. Utred— ningen föreslår därför att arbetarskyddslagens undantag för s.k. okon- trollerbart arbete inte tas upp i arbetsmiljölagen. På en punkt anser ut- redningen det dock nödvändigt att ha ett uttryckligt undantag, nämligen i fråga om arbetstiden. I enlighet härmed föreslås att arbetsmiljölagens bestämmelser om arbetstid inte skall gälla arbete som utförs i arbets- tagarens hem eller annars under sådana förhållanden att det ej kan an- ses tillkomma arbetsgivaren att vaka över hur arbetet är anordnat.

Jordbrukets företagsregister upptog enligt utredningen år 1974 nära 70 000 familjejordbruk utan lejd arbetskraft, vartill kommer ca 30 000 ensambrukare. I fråga om familjemedlemmars arbete inom jordbruket, vilket hittills ej har omfattats av arbetarskyddslagstiftningen, anför ut- redningen att allvarliga risker finns för ohälsa och olycksfall i sådant arbete vare sig detta bedrivs som familjejordbruk eller i annan form. Något undantag på denna punkt bör enligt utredningen inte göras i ar- betsmiljölagen. I detta sammanhang betonas att effekten av en vidgad lagstiftning inte bara beror på hur sträng övervakning myndigheterna kan prestera. Det hänvisas till att omfattningen av tillsynsåtgärder måste anpassas efter det företag det rör sig om och att man inte kan sätta lik- hetstecken mellan en verksamhet som omfattar enbart familjemedlem-

• Sida 40
•  Original

Prop. 1976/77: 149 40 mar och verksamhet som sysselsätter utomstående arbetstagare. Vidare understryks att arbetarskyddsstyrelsen med hänsyn till familjejordbru— kens särskilda förhållanden har anledning att noga överväga eventuella övergångsbestämmelser rörande bl. a. jordbruksmaskiner.

Även arbetarskyddslagens undantag för arbete som utförs i arbets- givares hem av familjemedlem bör enligt utredningens uppfattning slo- pas i arbetsmiljölagen . Till lagförslaget har inte heller förts över arbe- tarskyddslagens begränsningar i övrigt beträffande arbete av anställd familjemedlem.

Arbetarskyddslagen anses inte tillämplig på arbete som utförs av ar- betsgivaren personligen. Utredningen finner att arbetsmiljölagen i till- lämpbara delar bör avse även arbetsgivares eget arbete.

E nsam företagare

Utredningen konstaterar att den officiella statistiken inte ger fullstän- diga upplysningar om hur många ensamföretagare det finns i landet. Den största gruppen ensamföretagare bedöms finnas inom jordbruket, där antalet ensambrukare anges vara ca 30 000. Härtill kommer enligt centrala företagsregistret år 1975 bl. a. över 57000 företag utan an— ställd personal anmäld. De stora grupperna är här varuhandel. restau- rang- och hotellverksamhet, byggnadsindustri, skogsbruk, tillverknings- industri och landtransport.

Samhällets åtgärder för att möjliggöra ett sunt och säkert arbete bör enligt utredningen inte begränsas till de anställda och med dem direkt jämförliga grupper. Utmärkande för den övervägande delen av det ar- bete som utförs av ensamföretagare anges vara att liknande arbetsupp- gifter även utförs av anställda. Utredningen anser det därför i och för sig vara naturligt att söka tillämpa samma lagstiftning på arbetsmiljön för anställda och icke anställda. Om ensamföretagarens arbetsförhållan- den skall fylla kraven i arbetsmiljölagen förbättras också säkerheten för de arbetstagare som ibland kan få rycka in. Utredningen framhåller vi- dare att på detta sätt kan motverkas att ensamföretagare utövar en osund konkurrens med ansvarskännande arbetsgivare genom att under- låta att vidta behövliga skyddsåtgärder och på så sätt söka nedbringa sina kostnader.

Emellertid finns det enligt utredningen också skäl som talar mot att göra arbetsmiljölagen fullt ut tillämplig på ensamföretagare. Lagstift- ningen innebär sålunda stora ingrepp i fråga om praktiskt taget alla förhållanden på arbetsplatserna. Den ställer krav på t. ex. lokalernas ut- formning och arbetets uppläggning och utförande som inte uteslutande avser säkerheten till liv och lem utan även tar hänsyn till arbetstagarnas allmänna situation. Ensamföretagarna kan här tillgodose sina person- liga önskemål i den utsträckning de finner det ekonomiskt rimligt utan att behöva samhällets stöd gentemot arbetsgivare. Lagstiftningen kom-

• Sida 41
•  Original

Prop. 1976/77: 149 41

mer dessutom att innehålla en rad bestämmelser som i praktiken inte kan bli aktuella när det gäller ensamföretagarna. Utredningen syftar här på t. ex. regler om förhandsgranskning. arbetstid. åldersgränser och liknande. Härtill kommer att obegränsad tillsyn av ensamföretagares ar- betsställen skulle kunna innebära ingrepp i ensamföretagarens person- liga förhållanden som inte kan anses förenliga med medborgarnas rim- liga krav på personlig integritet och rätt att själva utforma sin tillvaro. Ytterligare ett viktigt skäl som anförs mot att göra arbetsmiljölagen fullt ut tillämplig på ensamföretagare är att det skulle ställa omfattande krav på tillsynsverksamheten. Resurserna är här enligt utredningens uppfatt- ning otillräckliga f. n. och kan under överskådlig tid knappast byggas ut i sådan takt att nya områden kan läggas under tillsyn utan omsorgs- full prövning av behovet i jämförelse med andra önskemål om utbygg- nad.

Samtidigt som utredningen har funnit att en fullständig tillämpning av arbetsmiljölagen på ensamföretagarna skulle vara formellt otymplig utan att ge motsvarande praktiska fördelar. anses det tydligt att deras situation i viss utsträckning är otillfredsställande. Det gäller de bety- dande risker som följer med användningen av farliga maskiner och andra tekniska anordningar och farliga ämnen. Vidare anses arbets- miljölagen likaväl som arbetarskyddslagen böra vara tillämplig på en— samföretagare när det gäller gemensamma arbetsställen. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att arbetsmiljölagen skall vara tillämplig på ensamföretagare i vad avser dess bestämmelser om tekniska anord- ningar, om ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall och om gemensamma arbetsställen. I anslutning härtill understryks att det i vissa fall kan vara lämpligt att fastställa en tidsplan för saneringsarbete med avseende på tekniska anordningar inom ensamföretagarområdet.

I utredningsförslaget finns inte någon direkt motsvarighet till arbe- tarskyddslagens bestämmelse om arbete som utförs av två eller flera personer för gemensam räkning. Enligt utredningen blir en sådan be- stämmelse onödig med hänsyn till det skydd som föreslås för företagare.

Elevområdet

Den avgränsning av personkretsen som elevskyddet har inom den nuvarande arbetarskyddslagstiftningen kan enligt utredningens uppfatt- ning knappast anses ändamålsenlig. En åtskillnad görs mellan praktiskt och teoretiskt arbete som inte står i samklang med arbetarskyddslagen i övrigt och som även leder till gränsdragningssvårigheter vid tillämp- ningen. Det har dessutom visat sig att förteckningen i elevkungörelsen efter en tid blir inaktuell genom att utbildningsanstalter upphör och ut- bildningslinjer och skolor, vilkas elever bör omfattas av arbetarskydds— lagen, tillkommer. Utredningen anser därför att en mera generell lös- ning är att föredra.

• Sida 42
•  Original

Prop. 1976/77: "149 42

Från utredningens allmänna utgångspunkter anses det vidare vara ett klart önskemål att även elevers arbetsmiljö i princip skall falla under arbetsmiljölagen . Från utbildningssynpunkt är det angeläget att elevar- bete sker under former som i skyddsfrågor så nära som möjligt ansluter sig till arbetslivet. Dessutom finns det även inom området för direkta tekniska åtgärder av olika slag ett utrymme, där eleverna inte kan dra nytta av vad som görs för lärarpersonalen. Särskilt när det gäller un- dervisning på högre nivåer har eleverna ibland ett självständigt arbete där lärarmedverkan kan inskränkas till viss handledning.

Enligt utredningens åsikt talar alltså övervägande skäl för att i stor utsträckning föra in såväl praktiskt som teoretiskt elcvarbete under ar— betsmiljölagen. Enligt utredningsförslaget likställs elever fr. o. m. årskurs 7 i grundskolan med arbetstagare vid tillämpning av de föreskrifter i arbetsmiljölagen som behandlar arbetsmiljöns beskaffenhet, allmänna skyldigheter för arbetsgivare m.fl., farligt arbete av minderårig, tillsyn, sanktioner och fullföljd av talan. Samtidigt understryks vikten av att arbetsmiljölagens regler om samverkan anpassade till elevområdets spe- ciella villkor ges vidaste möjliga tillämpning på elevområdet. Detta an- ses särskilt viktigt inom området för vuxenutbildningen.

Enligt förslaget omfattas även arbete som elev utför under praktisk yrkesorientering av arbetsmiljölagen . Skyddsansvaret för eleven skall enligt utredningen ligga på den arbetsgivare som driver den verksamhet där eleven praktiserar. Utredningen tillägger att skolmyndigheten själv- fallet har kvar sitt ansvar som utbildningsmyndighet när det gäller att välja lämpliga praktikmiljöer.

Vårdområdet

Utredningen konstaterar i fråga om arbete som utförs av dem som är intagna på vårdanstalt att vårdsynpunkter måste beredas stort utrymme vid sidan av skyddsaspekterna. Ansvaret för arbetsmiljön är därför i första hand en fråga för anstaltsmyndigheten samt centralt för social- och kriminalvårdsstyrelserna. Utrymmet för tillsyn från arbetarskydds- myndigheterna minskar i motsvarande mån. Detta anses dock inte vara något skäl mot att göra arbetsmiljölagen i väsentliga delar tillämplig även på detta slags arbete.

Utredningen föreslår att arbetsmiljölagen skall gälla i samma ut- sträckning beträffande arbete av dem som under vård i anstalt utför anvisat arbete som i fråga om elevarbete. Härvid avses vårdtagare inom alla former av vård som är offentligt reglerade, antingen det är sjuk- vård, socialvård, arbetsvård eller kriminalvård. Vad gäller samverkans- reglerna understryker utredningen vikten av att motsvarande regler om samverkan, som har lagts fram i förslaget till arbetsmiljölag. ges vidaste möjliga tillämpning inom såväl socialvårdens som kriminalvårdens om- råde. Särskilt i de fall då syftet med vården är att göra de vårdade eller

• Sida 43
•  Original

Prop. 1976/77: 149 43

omhändertagna psykiskt och socialt bättre skickade att aktivt ta del i samhällslivet synes en träning att medverka och ta självständigt ansvar i skyddsarbctet böra ses som en betydelsefull del av förberedelserna för livet utanför anstalten. Utredningen förutsätter därför att vederbörande myndighet inom vårdsektorn meddelar anvisningar om i vilken utsträck- ning arbetsmiljölagens samverkansregler skall tillämpas.

I vissa fall sker vård utanför anstalternas område. Detta är fallet bl. a. vid s.k. kontrollerad familjevård enligt 30 % sjukvårdslagen, fa- miljevård enligt omsorgslagen och frigångsarbete inom kriminalvården. Utredningen påpekar att arbetsmiljölagen i samtliga dessa fall blir till- lämplig. antingen på grund av att vårdtagaren vid arbetets utförande anses vara intagen på anstalt eller eftersom ett anställningsförhållande kommer till stånd mellan den intagne och en arbetsgivare utanför an- stalten. Härvid bortses från fall då arbete utförs i arbetsgivarens hus- håll, varvid i anställningsförhållanden lagen om arbetstid m.m. i hus- ligt arbete i stället blir tillämplig.

Försvaret

Utredningen utgår från att arbetarskyddet i all den utsträckning som är möjlig bör regleras på samma sätt inom försvarsmakten. civilförsva- ret och totalförsvaret i övrigt som i samhället i övrigt. Samtidigt kon- stateras att verksamheten inom försvaret i många avseenden måste be- drivas under speciella förutsättningar. Vid utbildning och övning måste beaktas de krav som kan föreligga i krig. Detta kan innebära både att de deltagande utsätts för strapatser och att vissa risker måste accepteras. Att man härvid utgår från en krigsmiljö och tränar beteenden under förhållanden som delvis har konstruerats med denna utgångspunkt in- nebär emellertid enligt utredningen inte att man kommer in på bedöm- ningar av principiellt annat slag än som görs inom andra verksamheter. Även när det gäller militär stridsutbildning måste sålunda en avvägning ske mellan intresset av att denna kan äga rum i ändamålsenliga former och kravet på säkerhet.

Utredningen diskuterar därefter vilka arbetsmiljökrav som kan ställas på olika slags militära anläggningar. Det konstateras att tjänstgöring i dessa ofta sker under sådana omständigheter att det saknas skäl att av— vika från den nivå som gäller under motsvarande civila förhållanden. Samtidigt framhålls att inom ramen för den avvägning som kan ske en- ligt arbetsmiljölagstiftningen möjlighet finns att ta hänsyn till om an— läggningarna avses att användas som arbetsplats i fredstid endast vid enstaka tillfällen, vilka speciella svårigheter som finns att förverkliga komfortkrav, vilka beredskapssynpunkter som måste beaktas m.m. Ut— redningen förklarar i anslutning härtill att hänsyn måste tas till försvars- maktens uppgitt att verka fredsbevarande genom att kunna utveckla full effekt i krig. För att lösa denna uppgift krävs anläggningar där tyngd-

• Sida 44
•  Original

Prop. 1976/77: 149 44

punkten ligger på att de skall kunna fungera i en kris— och krigssitua- tion. Uppgiften ställer krav på både organisationen och människorna i den som gör att fullständig överensstämmelse inte kan skapas mellan anläggningar för militärt och civilt bruk. Motsvarande bedömning kan enligt utredningen vara aktuell beträffande t.ex. personaltransporter. Utredningen framhåller att all utrustning som används inom försvaret måste utformas med sikte även på att den skall kunna användas utan att ge upphov till skador på egen personal. I detta innefattas också be- dömningar med avseende på att utrustningen skall kunna användas så bekvämt som möjligt och anpassas till förutsättningarna hos den som skall hantera utrustningen. Detta är bedömningssätt som redan tillämpas inom försvaret och det är enligt utredningen uppenbart att även här måste ske en avvägning av vad som kan godtas från skyddssynpunkt. Härvid fyller särskilda skyddsinstruktioner en viktig uppgift. I den mån emellertid krigsmateriel inte kan anpassas till en i fredstid godtagbar risknivå vid hanteringen får övningarna läggas därefter och ersättnings- material eller särskilda skyddsanordningar utnyttjas. För tilliten till att en riktig avvägning sker är det enligt utredningens åsikt viktigt att be- dömningen görs inom ramen för arbetsmiljölagstiftningen. För att und- vika alltför stora olägenheter från utbildnings- eller beredskapssynpunk- ter kan det härvid vara nödvändigt att arbetarskyddsstyrelsen medger undantag från preciserade krav i föreskrifter som utfärdats med stöd av arbetsmiljölagen. Synpunkter av liknande slag lägger utredningen på an- vändningen av personlig skyddsutrustning. Även här bör möjlighet fin- nas till undantag så till vida att speciell skyddsutrustning godtas för militärt bruk. Vid anskaffning av krigsmateriel får hänsyn tas till att materielen eventuellt kan användas endast för krigsbruk. Detta kan en- ligt utredningen också vara ett skäl till avsteg från de krav som annars gäller.

Beträffande arbetstiden vid övningar inom försvaret förutsätter ut- redningen att frågorna i regel kan lösas genom kollektivavtal. Samtidigt framhålls att arbetarskyddsmyndighet enligt lagförslaget har möjlighet att ge dispens från arbetstidsbestämmelsema i de fall där undantag krävs för att övningarna skall kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Detta bör enligt utredningsmajoriteten kunna ske i form av gene- rella dispenser. Utredningen betonar vikten av att de anställda inom försvarsmakten har tillräckligt inflytande över sin arbetsmiljö. Särskilda överväganden görs av utredningen i fråga om lokal skyddsverksamhet vid övningar inom försvaret. Övningsbegreppet preciseras sålunda att därmed förstås verksamhet som genomförs under angiven förutsättning att krigsliknandc förhållanden skall eftersträvas. Vidare utmärks övning av att det kontinuerliga händelseförloppet inte är fastlagt i förväg. Det bör enligt utredningen ligga i den ordinarie skyddskommitténs mandat att behandla även övningar. Utredningens majoritet konstaterar samti-

• Sida 45
•  Original

Prop. 1976/77: 149 45

digt att av övningarnas karaktär följer att i lagstiftningen måste särskilt beaktas att den enskilde inte alltid kan överblicka risksituationen. Stopp för verksamheten genom ingripande av skyddsombud kan därför kom- ma in som en säkerhetsrisk och skulle dessutom enligt vad utredningens majoritet framhåller i väsentlig mån bryta övningens realism.

För att genomföra arbetarskyddslagstiftningens syften är en effektiv tillsynsorganisation av stor betydelse, framhåller utredningen. Utgångs- punkt vid avgörande hur tillsynen över försvarets arbetsmiljö skall ut- formas måste enligt utredningens åsikt därför vara att tillsynen skall ut- övas i samma former och av samma myndigheter som på övriga områ- den.

Utredningen framhåller att de värnpliktiga tjänstgör under förhållan- den som vad avser arbetsplatser och utrustning är i stort sett desamma som för anställd personal. Enligt utredningens uppfattning bör arbets- miljölagen till skillnad från arbetarskyddslagen göras tillämplig på de värnpliktigas arbetsförhållanden vid värnpliktstjänstgöringen. Detta bör gälla såväl i fråga om arbetsmiljöns beskaffenhet och ansvaret för den- na som beträffande tillsynen från arbetarskyddsmyndigheternas sida. Däremot saknas enligt utredningens åsikt anledning att i arbetsmiljöla- gen för de värnpliktiga reglera särskilda frågor som arbetstid. Vad gäl- ler samverkansreglerna framhåller utredningen att de värnpliktiga lik— som nyanställda arbetstagare som genomgår intern yrkesutbildning all- mänt sett torde sakna tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att kunna verka som skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté. Sam- verkansreglerna i arbetsmiljölagen bör därför inte vara omedelbart till- lämpliga för de värnpliktiga. Regleringen föreslås alltså också i detta avseende bli densamma som förordas för övriga delar av utbildnings- området. Som viktigt framhålls att de värnpliktigas intresse för arbetar- skyddet tillvaratas och att de bereds möjlighet att inom ramen för sin kompetens delta i skyddsarbetet. En lämplig lösning synes vara att de värnpliktiga såsom f. n. sker utser skyddsassistenter och adjungerade le- damöter i skyddskommitté.

Mot bakgrunden av det anförda föreslår utredningen som huvudregel att arbetsmiljölagen blir i sin helhet tillämplig på försvaret. Samtidigt föreslår utredningsmajoriteten möjlighet för regeringen eller förvalt- ningsmyndighet som regeringen bestämmer att meddela särskilda före- skrifter om lagens tillämpning inom området. Möjlighet bör sålunda fin- nas att i administrativ ordning göra den särreglering som behövs för för- svaret. Här avses bl. a. förhållanden under krigstillstånd eller på grund av beredskapskrav. Vidare föreslås att i fråga om övning inom försvaret i arbetsmiljöförordningen görs undantag från lagens regler om skydds- ombuds stoppningsrätt och arbetstagares möjlighet att i vissa fall under- låta att arbeta.

För värnpliktiga och andra som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring

• Sida 46
•  Original

Prop. 1976/77: 1.49 46 utan att vara att anse som arbetstagare föreslår utredningen bestäm- melser enligt vilka dessa grupper likställs med arbetstagare vid lagens tillämpning på frågor om arbetsmiljöns beskaffenhet och ansvaret för denna liksom när det gäller farligt arbete av minderårig. tillsyn, påfölj- der och fullföljd av talan. I övrigt förutsätts särskilda föreskrifter gälla för nämnda kategorier.

Mot utredningsförslaget i fråga om arbetsmiljölagens tillämpning på försvarets område föreligger en reservation från TCO:s representant i utredningen. Enligt reservantens mening finns det inget behov att kun- na särreglera försvaret vid sidan av de möjligheter som innefattas i ar- betarskyddsstyrelsens författningsverksamhet. Det föreslås därför att ar- betsmiljölagen skall vara utan undantag tillämplig på verksamhet inom försvaret. Något bemyndigande för regeringen eller förvaltningsmyndig- het som regeringen bestämmer att meddela särskilda föreskrifter härom anses inte böra tas in i lagen. Vidare framhålls att det inte finns större anledning att ge generella dispenser från arbetsmiljölagens arbetstids- regler för verksamhet inom försvarsmakten än inom andra områden.

Joniserande strålning

Utredningen konstaterar att på olika områden finns säkerhetsinriktad lagstiftning som avser det allmänna skyddet utan begränsning till arbe- tarskydd. Enligt utredningens grundsyn bör arbetsmiljölagen inom sitt principiella tillämpningsområde täcka även sektorer med särskild sä- kerhetslagstiftning. Detta anses också böra gälla i fråga om skyddet mot skada som orsakas av joniserande strålning. ] förslaget till arbetsmiljö- lag har därför undantaget i arbetarskyddslagen för sådan skada slopats.

Vissa inskränkningar av arbetsmiljölagens tillämpning

Utredningen erinrar om att arbetarskyddet för ombordanställda regle- ras i lagen om säkerheten på fartyg. Tillsynen över denna lag utövas av sjöfartsverket under viss samverkan med arbetarskyddsstyrelsen och yr- kesinspektionen.

Utredningen framhåller att frågor som berör förhållandet mellan ar- betarskyddslagstiftningen och sjösäkerhetslagstiftningen relativt nyligen har varit föremål för överväganden av statsmakterna (prop. 1969: 58 angående ny organisation av sjöfarsverket). Det konstateras att i utred- ningens uppdrag inte ingår att pröva hithörande frågor. Utredningen har därför från arbetarskyddslagen fört över undantaget beträffande skeppstjänst till förslaget till arbetsmiljölag.

Arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll regleras i lagen om arbetstid m.m. i husligt arbete. Utredningen anser att denna lagstift- ning fyller föreliggande behov och föreslår därför att även detta undan- tag förs över till arbetsmiljölagen .

Utredningen anför i detta sammanhang ytterligare. En stor del av

• Sida 47
•  Original

Prop. 1976/77: 149 47

det betalda hushållsarbete, som utförs i privata hem, sker i kommu— nernas regi genom olika former av social hemhjälp och hemsjukvård. Eftersom det där är kommunen som står som arbetsgivare är undan- taget för arbete i arbetsgivarens hushåll inte tillämpligt. Sådant hem- hjälpsarbete faller sålunda under arbetsmiljölagen . Det är enligt utred- ningen samtidigt klart att vissa avvägningar här alltid måste göras mel- lan de krav som bör ställas på arbetsmiljön och vårdintresset. Inspek— tionsbesök i hem bör ske endast på begäran av part eller om annars särskild anledning föreligger. Vidare bör skyddsombud ej av arbetar- skyddsskäl besöka åldringar, sjuka personer som vårdas i hemmet m. fl. annat än när det är påkallat av särskilda omständigheter. Det bör under alla förhållanden endast ske efter medgivande av vårdtagaren. Om denne sätter sig emot besök av skyddsombud eller genomförande av skyddsåtgärder för hemhjälpspersonalen bör enligt utredningen de sociala myndigheterna underrättas.

Arbetsmiljölagstiflningens tillämplighet i internationella förhållanden

Utredningen påpekar att arbetarskyddslagen är tillämplig på arbete som bedrivs i Sverige oberoende av om den som driver arbetet är svensk eller utländsk företagare och oavsett om det är fråga om svenska eller utländska arbetstagare. Däremot anses den svenska arbetarskyddslagen i princip inte tillämplig utanför landets gränser. Motsvarande principiella bedömning skall enligt utredningen göras i fråga om den föreslagna arbetsmiljölagstiftningen. Denna avses sålunda i princip gälla endast inom svenskt område.

Lagen om säkerheten på fartyg med dess arbetarskyddsbestämmelser äger tillämpning på svenskt fartyg även när det nyttjas till sjöfart utanför svenskt farvatten. Utredningen konstaterar att arbetstagare, som utför arbete på svenskt fartyg utan att vara anställd ombord på fartyget, inte omfattas av nämnda lag. Någon utvidgning av den all— männa arbetarskyddslagstiftningen anses dock inte vara behövlig med hänsyn till att det här är fråga om fall av undantagskaraktär. Utred- ningen understryker emellertid att den allmänna arbetarskyddslagstift- ningen i praktiken bör kunna tjäna till ledning när det gäller arbete som utförs på svenskt fartyg utom riket och inte faller under Sjösäker- hetslagen. Vidare framhålls att i sådana fall den allmänna arbetar- skyddslagstiftningen kan göras tillämplig i civilrättsligt avseende genom bestämmelse i anställningsavtal.

I fråga om arbetarskyddet vid luftfart utanför landets gränser anför utredningens majoritet följande. I förhållande mellan parterna kan tillämplig arbetarskyddslagstiftning uppenbarligen inte växla alltefter- som ett flygplan passerar luftrum tillhörande olika stater. Innehållet i arbetarskyddslagstiftningen i det land, till vilket huvudsaklig anknyt- ning finns beträffande besättningens anställningsförhållanden, måste här

• Sida 48
•  Original

Prop. 1976/77: 149 43

i praktiken vara bestämmande. Det måste samtidigt beaktas att svenska arbetarskyddsmyndigheter inte har befogenhet att ingripa utomlands. De åtgärder som skulle behövas för att ge de svenska arbetarskyddsmyndig- heterna möjlighet att agera utomlands är ett skäl mot att utsträcka arbetarskyddslagstiftningens tillämplighet utom riket. I praktiken torde inte heller föreligga något påtagligt behov av sådan utvidgning, tillägger utredningens majoritet. TCO:s representant i utredningen har reserverat sig och föreslår att arbetsmiljölagen skall vara tillämplig på arbete som utförs ombord på svenskt luftfartyg oavsett om detta befinner sig inom eller utom riket. Problemet med arbetarskyddsmyndigheternas bristande befogenhet att agera utomlands bör enligt reservanten kunna lösas genom att dessa myndigheter vid behov får hjälp av luftfartsinspektio- nen.

I detta avsnitt tar utredningen slutligen" upp frågOr om inverkan i arbetarskyddshänseende av den immunitet som i straffrättsligt avseende tillkommer utländska beskickningar och vissa innehavare av uppdrag av främmande makt. Immunitetsbestämmelserna synes enligt utredningen innebära att den inhemska arbetarskyddslagstiftningen i motsvarande mån ej är tillämplig. Ett föreläggande enligt svensk arbetarskyddslag- stiftning bör alltså inte kunna riktas mot t. ex. utländsk beskickning. Reglerna om immunitet anses å andra sidan inte sätta arbetarskyddslag- stiftningen ur spel när det gäller t.ex. byggnadsarbete som entreprenör utför inom beskickningslokaler. Utredningen framhåller vidare att de regler om immunitet, som är tillämpliga för främmande stats beskick- ning här i riket, på motsvarande sätt gäller för svensk beskickning i utlandet. Det synes enligt utredningen vara naturligt och i överens- stämmelse med rådande uppfattning att i möjlig utsträckning tillämpa reglerna i svensk arbetarskyddslagstiftning på förhållandena vid våra beskickningar utomlands.

4.3. Remissyttrandena

Remissinstanserna uttalar sig genomgående för att arbetarskyddslag- stiftningens tillämpningsområde bör utvidgas på sätt som utredningen har föreslagit.

LO ansluter sig i huvudsak till vad utredningen anför i fråga om arbetsgivarbegreppet. Särskilt understryks vikten av att till- lämpningen av detta begrepp underordnas arbetsmiljölagens grund— läggande syften. Arbetsdomstolen framhåller att på detta område nu- mera anses föreligga en enhetlig begreppsbildning som framför allt kommer till uttryck i försäkringsdomstolens rikhaltiga praxis men även präglar exempelvis arbetsdomstolens rättstillämpning. Av utredningens uttalanden synes framgå att man har tänkt sig att arbetsgivar-arbets- tagarförhållandet skall ha en i vissa hänseenden vidsträcktare innebörd

• Sida 49
•  Original

Prop. 1976/77: 149 49

än vad som gäller enligt annan arbetsrättslig lagstiftning. Vill man även i fortsättningen låta nämnda förhållande ligga till grund för bestäm- ningen av arbetsmiljölagstiftningens tillämpningsområde, bör enligt dom— stolen lagförslaget tillföras en regel i vilken uttryckligen anges att arbets— miljöansvaret under närmare angivna omständigheter kan ligga även på annan än den som är arbetsgivare i fråga om det arbete som arbets- miljöansvaret gäller.

LRF påpekar i fråga om s.k. okontrollerbart arbete att den för vars räkning arbetet utförs i en del fall inte har den kompe- tens som skulle behövas för att bära hela ansvaret för arbetsmiljön. Det är enligt LRF ofta just avsaknaden av specialkompetens som moti- verar att utomstående anlitas. Arbetsgivaren skall inte av formella skäl behöva inskränka arbetstagarnas självständighet. Förutsatt att detta beaktas finner LRF det vara en god lösning att undantaget för okon— trollerbart arbete inte flyttas över till den nya lagen. Emellertid anser LRF att det är inkonsekvent att som föreslagits göra ett formellt undan— tag för lagens tillämpning ifråga om arbetstiden vid okontrollerbart arbete. Ett sådant formellt undantag skulle nämligen kunna tolkas som om det inte funnes andra undantag.

LRF framhåller vidare att, om flera personer arbetar tillsammans, samma bestämmelser bör i tillämpliga delar gälla för samtliga. Detta är av betydelse för allas säkerhet. LRF tillstyrker därför utredningens förslag om arbetsmiljölagens tillämplighet på a r b e t 5 giv a r e n s e g e t a r b e t e.

1 enmansföretag och familjeföretag saknas enligt LRF det grundläggande motivet för arbetsmiljölagstiftningen, nämligen att den som utför arbetet befinner sig i beroendeställning i förhållande till den som råder över arbetsmiljön. Samtidigt fin-ner LRF det värde- fullt att lantbrukarens och hans familjs rätt till en god arbetsmiljö ges en laglig förankring. Det anses också angeläget att medverka till att arbetsmiljön vid alla lantbruksföretag blir sådan att även de som där tillfälligt utför arbete kan arbeta under betryggande skyddsförhållanden. LRF har därför inget att invända mot att en ensamföretagare och före- tagarfamiljens medlemmar skall tillämpa arbetsmiljölagen beträffande ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall. Arbetsmiljölagens bestämmelser om tekniska anordningar bör enligt LRF vara tillämpliga på dessa kategorier bara under vissa mycket bestämda förutsättningar, nämligen att garantier ges för att i tillämpningsbestämmelser skall be- aktas skillnaderna mellan behov och förutsättningar vid ensamjordbruk och andra jordbruk, att övergångsbestämmelser skall gälla så att redan anskaffade anordningar normalt ej skall behöva ändras eller skrotas och att dispensmöjligheter skall finnas då särskilda skäl föreligger. Om statsmakterna skulle anse det vara ett samhällsintresse att forcera upp- rustningen av arbetsmiljön vid de mindre företagen bör statsbidrag utgå.

4 Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 149

• Sida 50
•  Original

Prop. 1976/77: 149 50

Enligt LRF får arbetsmiljölagen inte kunna tolkas så att familjemed- lemmar ibland uppfattas utöva arbctc åt yarandra i arbetsgivar- arbetstagarförhållande. Det anses orimligt att låta t.ex. arbetsmiljö- lagens arbetstidsregler bli tillämpliga på medlem i företagarfamilj.

Trädgårdsnäringens riksförbund anför liknande synpunkter som LRF i fråga om arbetsmiljölagens tillämplighet på arbetsgivares eget arbete samt på enmansföretag och familjeföretag.

Luntbrukssryrc/sen tillstyrker i princip den utvidgning av tillämp- ningsområdet som utredningen föreslår. Med hänsyn till de kostnader förslaget kan medföra för vissa företag understryks emellertid betydelsen av att övergångsbestämmelser och övergångstider utformas så att dessa kostnader i görligaste mån reduceras. Styrelsen förutsätter vidare att tillämpningsföreskrifter utformas med hänsyn till jordbruks- och träd- gårdsnäringarnas speciella förhållanden. De bör därför utarbetas i nära samarbete med berörda myndigheter och organisationer inom respek- tive näring.

Statens industrivcrk anför följande om ensamföretagarnas situation. Enligt det framlagda förslaget blir den som driver verksamhet utan att ha anställda skyldig att i viktiga hänseenden följa arbetsmiljölagen och de föreskrifter som meddelas med stöd av denna. För ensamföre- tagarna kan konsekvenserna härav bli betydande. Om kraven på dessa företagare skärps alltför kraftigt under en relativt kort tidsperiod, kan man tvingas lägga ned verksamheten —— antingen för att verksamheten inte orkar bära en plötslig betydande utgiftsbelastning eller för att fysiska förhållanden. Såsom lokalernas utformning, lägger hinder i vägen för en anpassning till den nya lagen. Industriverket rekommenderar mot denna bakgrund att förutsättningar skapas för en flexibel tillämp- ning av den nya lagen under ett övergångsskede.

LO anser utredningens förslag om lagens tillämplighet på ensam- företagare väl avvägt med hänsyn till nödvändigheten att i nuläget prioritera tillgängliga resurser hos tillsynsmyndigheterna. LO under- stryker doc-k att en utvidgning av lagens tillämpning för ensamföretagare bör ske när resurser till detta föreligger.

Kommunförbundet ansluter sig till utredningens förslag att s.k. okontrollerbart arbete, arbete av ensamföretagare och arbete i familje- jordbruk läggs under arbetsmiljölagen . Förbundet förutsätter dock att den ökning av offentlig tillsyn, som följer av detta, ordnas på så sätt att en ökad belastning på den kommunala tillsynen undviks.

Utredningens uppfattning att elevers arbetsmiljö i princip bör falla under arbetsmiljölagen delas av skolöverstyrelsen. Liksom utredningen anser styrelsen att det är betydelsefullt att eleverna redan i skolan får möjlighet till medverkan i skyddsarbetet och att detta bör ske under former som i skyddsfrågor så nära som möjligt ansluter till arbetslivet. En möjlighet vore enligt styrelsen att tillämpa motsvarande

• Sida 51
•  Original

Prop. 1976/77: 149 51

regler som för de värnpliktiga och låta eleverna utse skyddsassistenter och adjungerade ledamöter i skyddskommitté. På sikt anses det dock bli nödvändigt med en mer ingående utredning av hur skyddsverksam- heten skall anordnas i de fall verksamheten på en arbetsplats omfattar tredje man i så stort antal som inom utbildning oeh vård. Skolöversty- relsen liksOm länsstyrelsen i Skaraborgs län anser vidare att ansvars- förhållandet mellan yrkesinspektion och skolmyndigheterna är oklart.

Även UKÄ tillstyrker utredningens förslag att arbetsmiljölagen skall omfatta de studerande. Rektorsämbetet och centrala skyddskommittén vid universitetet i Uppsala, centrala skyddskommittén vid univer;itetet [ Lund, rektorsämbetet och skyddskommittén vid universitetet i Umeå, rektorsiimbetet vid tekniska högskolan i Stockholm samt Sveriges för- enade studentkårer föreslår att de studerande skall beredas plats i skyddskommittéerna. I yttranden från universiteten i Uppsala och Lund samt tekniska högskolan i Stockholm påpekas att redan nu den ord- ningen tillämpas att de studerande är representerade i de lokala eller centrala skyddskommittéerna. Vad gäller frågan om de studerande skulle vara valbara som skyddsombud framför Sveriges förenade studentkårer den uppfattningen att en så väsentlig funktion med nödvändighet måste anförtros en person som kan förväntas bli kvar på arbetsplatsen under en längre tidsperiod. Detta anses utesluta en konstruktion där skydds- ombud utses bland de studerande.

Kammarrätten i Göteborg konstaterar att frågor om belysning, bul- ler, temperatur, arbetsställningar, funktionsriktiga möbler och liknande är gemensamma för all elevverksamhet och att det därför inte är helt konsekvent att undanta grundskolans låg— och mellanstadium. En lämpligare väg är enligt kammarrättens bedömning att tillämpa arbets- miljölagen på hela undervisningsområdet. Riksförbundet hem och skola redovisar samma uppfattning. Förbundet anser det vidare betänkligt att eleverna undantas från reglerna om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. Om eleverna är för unga att företräda sig själva bör talerätten i stället tillkomma deras förmyndare.

Socialstyrelsen har ingen erinran mot förslagen vidgning av tillämp- ningsområdet vad gäller arbete under vård i anstalt. Det kon— stateras att förslaget innebär att arbetsmiljölagen i princip blir tillämplig även på arbete som utförs i terapeutiskt syfte. Socialstyrelsen under- stryker vikten av att regler om samverkan ges vidaste möjliga tillämp- ning inom såväl kriminalvården som socialvården. Särskilt angeläget anses det vara i de fall då syftet med vården bl. a. är att göra de in- tagna psykiskt och socialt bättre skickade att aktivt ta del i samhälls— livet. Socialstyrelsen menar att ställning snarast måste tas till former och befogenheter för skyddskommitté och skyddsombud bland vård- tagarna. Statens handikappråd ställer sig oförstående till att huvud- mannen för institutionsvården får så stort inflytande över i vilken ut-

• Sida 52
•  Original

Prop. 1976/77: 149 52

sträckning lagen skall tillämpas. Enligt rådets åsikt kan en tillämpning av arbetsmiljölagens samverkansregler bidra till att institutionsmiljön anpassas efter samhället utanför och att de intagna ges en aktiv roll med möjlighet till ansvar för sin egen situation.

Vad gäller vård i eget hem förutsätter socialstyrelsen att arbetsmiljölagen även skall omfatta av kommun anställd personal som utför arbete i sitt eget hem, t.ex. dagbarnvårdare. LO understryker att den som utnyttjar annans arbetskraft så långt det är praktiskt möjligt bör ha skyldighet att tillse att arbetet kan ske i en tillfredsställande arbetsmiljö. Denna skyldighet måste enligt LO:s uppfattning anses om- fatta skyldighet att vidta speciella åtgärder för t.ex. kommunalt an— ställda som arbetar i hem. Handikapprådet påpekar att hemsjukvården i dag till stor del lämnas av anförvanter. Deras arbetsinsats sker i praktiken ofta utan ordnade arbetstider och i en miljö som är anpassad efter kraven på ett trivsamt hem snarare än på en god arbetsmiljö för hemsjukvårdaren. Med tanke på att den öppna hemsjukvården kommer att öka i framtiden och på att hemsjukvårdarna självklart skall arbeta under goda betingelser är det enligt rådet angeläget att samma krav på arbetsmiljö ställs för denna grupp av arbetstagare. De handikappades riksförbund föreslår att arbetsgivareansvaret för den som arbetar inom hemsjukvård läggs hos det samhällsorgan som betalar ut hemhjälps- och hemsjukvårdsbidrag.

Kommunförbundet understryker utredningens förslag att inspektions- besök i hem skall ske endast på begäran av part eller om annars sär- skild anledning föreligger. Vidare delar förbundet utredningens uppfatt- ning att skyddsombud inte av arbetarskyddsskäl bör besöka åldringar eller sjuka personer som vårdas i hemmet annat än när det är påkallat av särskilda omständigheter och under alla förhållanden först efter med- givande av vårdtagaren.

Kriminalvårdsstyrelsen framhåller att de intagnas möjligheter att själva kunna påverka sina allmänna arbetsförhållanden till viss del begränsas av de särskilda förhållandena på krimin alvårdens område sådana de reglerats i lagen (1974: 203) Om kriminalvård i anstalt och i andra kriminalvårdsförfattningar. Styrelsen delar emel- lertid utredningens uppfattning att i princip samma krav beträffande arbetsmiljön bör gälla för de intagna som för arbetstagare. Samtidigt på- pekas att de anställdas inom kriminalvården och de intagnas krav på en god arbetsmiljö ibland är svåra att förena, vilket förhållande kan komma att förorsaka vissa problem vid tillämpningen av den föreslagna arbets- miljölagen. När det gäller medverkan i det lokala skyddsarbetet anser styrelsen liksom utredningen att sådan bör kunna ingå som ett led i rehabiliteringen av intagna. Styrelsen har sedan en tid tillbaka sökt skapa förutsättningar för samverkan. Skyddsfrågor, som intagna har ansett vara betydelsefulla, har tagits upp i arbets-, förtroende- eller

• Sida 53
•  Original

Prop. 1976/77: 149 53

anstaltsråd. Frågor av större vikt har vidarebefordrats till skyddskom- mittén. Vid frågornas behandling i skyddskommittén har intagna del- tagit som adjungerade ledamöter. Med ledning av hittills vunna erfa- renheter avser styrelsen att utveckla formerna för samverkan med de intagna.

I fråga om såväl elever och vårdtagare som värn- pliktiga understryker LO vikten av att regler om samverkan an- passade till respektive områdes speciella villkor ges vidaste möjliga till- lämpning. Detta anses särskilt viktigt inom elevområdet och delar av vårdområdet. Med hänsyn till vikten av att dessa regler i möjligaste mån överensstämmer med reglerna i arbetsmiljölagen anser LO att uppgiften att meddela föreskrifter om samverkan inom de olika områdena bör fullgöras av arbetarskyddsstyrelsen.

TCO ser mycket positivt påatt lagstiftningen om arbetsmiljön görs i princip tillämplig på hela försvarsmakten, civilförsvaret och totalförsvaret i övrigt. TCO finner inget behov av särreglering och avvisar utredningsmajoritetens förslag på denna punkt. De synpunkter som framförts i reservation beträffande försvaret delas helt av TCO.

ÖB konstaterar med tillfredsställelse att utredningen poängterar att kraven på arbetsmiljö och säkerhet inom det militära försvaret skall tillgodoses på samma sätt som inom samhällets övriga delar. Detta överensstämmer helt med ÖB:s grundsyn. Försvarsmaktens uppgifter är dock i vissa avseenden särpräglade. Förberedelser görs i fred för förhållanden som saknar motsvarighet i det normala fredssamhället. Utredningen har enligt ÖB uppmärksammat detta problem på ett i huvudsak tillfredsställande sätt. Vad gäller de grupper som arbets- miljölagen skall omfatta framhåller ÖB att förtidsinskriven värnpliktig bör jämställas med andra värnpliktiga och ej betraktas som minder- årig samt att personal ur hemvärnet och frivilligorganisationer bör anses som arbetstagare i samma utsträckning som värnpliktiga.

Mot huvudregeln att arbetsmiljölagen skall gälla även för civilför- svaret har civilförsvarsstyrelsen ingen erinran. Styrelsen instämmer i den grundsyn ÖB har redovisat för arbetarskyddet inom försvarsmakten och anser att den är tillämplig även för civilförsvaret.

ÖB har angående förhållandena vid olika krislägen anfört följande. Det är av synnerlig vikt att förhållandena vid krig, krigsfara eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden entydigt regleras. ÖB förutsätter att syftet med den föreslagna arbetsmiljölagen i första hand är att reglera förhållanden i fred och att tillämpningsföreskrifter utfärdas så att beredskapsåtgärder m. m. smidigt och snabbt kan vidtas. För beredskap och krig måste tillämpningsföreskrifter vara klara då lagen börjar tillämpas. Vidare utför ett stort antal myndigheter, orga- nisationer och företag fortlöpande en planering för verksamhet under

• Sida 54
•  Original

Prop. 1976/ 77: 149 54

beredskapstillstånd och krig. Vid denna planläggning förutsätts enligt olika centrala myndigheters direktiv ofta forcerad produktion under andra förhållanden än de ordinarie. ÖB anser att lagtexten bör preci- seras i dessa avseenden. Även arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att arbetsmiljölagens bestämmelser, träffade avtal om arbetstid etc. inte kan efterlevas eller beaktas i ett krigsorganiscrat samhälle och att lag- texten bör kompletteras i detta hänseende. Liknande synpunkter anförs av SAF, länsstyrelsen i Malmöhus län samt Stockholms, Skånes och Kalmar läns handelskammare.

Rikspolisstyrelscn och ÖB har med stöd av 235 upphandlingskun- görelsen (1973: 600) gemensamt utarbetat föreskrifter och anvisningar beträffande säkerhetsskydd kring upphandling eller arbete för statens behov, som med hänsyn till rikets säkerhet bör hemlighållas (SUA 1970). ÖB framhåller att bestämmelserna i sammandrag innebär att leverantör eller entreprenör genom avtal med statlig myndighet ställer hela eller vanligen delar av företaget under motsvarande regler som gäller för statsmyndighet enligt kungörelsen (1966: 273) om säkerhets- skydd vid statsmyndighcter (ändrad senast 1970: 106). Samma bestäm- melser som utredningen föreslår i fråga om försvaret måste enligt ÖB gälla sådant företag eller del av företag i fråga om skyddsombud och tillsynsorganisations verksamhet. Det är nämligen nödvändigt att pro- jekt får samma säkerhetsskydd oavsett om verksamheten under olika skeden bedrivs inom försvarsmakten eller hos leverantör eller entre- prenör. Detta har enligt ÖB betydelse även för av regeringen god- kända samarbetsprojekt med andra länder. ÖB finner det nödvändigt att arbetsmiljölagen utformas så att säkerhetsskyddet även vid s.k. SUA-arbete kan upprätthållas på motsvarande nivå som inom försvars- makten.

Vad gäller 5 t r å ] s k y d d 5 f r å g 0 r har strålskyddsinstitutet inga invändningar mot tanken att arbetsmiljölagen i princip skall gälla alla former av arbete för att säkerställa att inga luckor uppstår. Statens provningsanstalt anför att anstalten delar utredningens uppfattning att arbetsmiljölagen bör göras generellt tillämplig för skydd mot skada som orsakas av joniserande och icke joniserande strålning. Även Aktiebolaget Atomenergi ansluter sig till utredningens förslag att strålskyddsfrågor inordnas i arbetsmiljölagen.

Undantaget i arbetsmiljölagen för a r b e t e i a r b e t s giv a r e n s hushåll bör enligt LO uttryckas med en hänvisning till lagen om arbetstid m. m. i husligt arbete. Enligt LO bör vidare en anpassning ske av denna lag till de föreslagna reglerna i arbetsmiljölagen. Exempelvis bör tidsgränserna för rätt till sammanhängande veckoledighet och arbets- tidsmaximeringen för minderåriga i husligt arbete ses över.

Arbetsmiljölagens undantag i fråga om s k e p p st ] ä n s t bör enligt

• Sida 55
•  Original

Prop. 1976/77: 149 55

LO direkt hänföras till arbete som omfattas av lagen om säkerheten på fartyg. Byggnadsarbetareförbunder påpekar nödvändigheten av en klarare gränsdragning än f.n. mellan den allmänna arbetz'trskyddslag- stiftningen och den lagstiftning som reglerar sjöfarten.

Försvarets materielverk framhåller att lagen om säkerheten på fartyg gäller örlogsfartyg endast såvitt regeringen förordnar därom. Detta har ej skett. Chefen för marinen och verket utreder gemensamt i vilka av- seenden lagen om säkerheten på fartyg skall vara tillämplig vid skepps- tjänst oeh vilka verksamheter inom försvarsmakten som skall hänföras till skeppstjänst. Dessa frågor bör enligt verket vara reglerade när ar- betsmiljölagen träder i kraft. Enligt sjöfartsverket talar övervägande skäl för att låta örlogsfartyg i princip omfattas av lagen om säkerheten på fartyg. Därvid måste emellertid en bedömning ske i vilken omfatt- ning lagen bör gälla för dessa fartyg. TCO understryker vikten av att åtgärder i nu berörda avseenden snarast vidtas eftersom nuvarande vaga bestämmelser är klart otillfredsställande.

Metallindustriarbetare/örbundet framhåller att arbetsmiljölagen bör gälla för icke-ombordanställda som arbetar på far- tyg utanför landets gränser. t.ex. montörer som med- följer på jungfruresan för slutjusteringsarbetcn. Sådana kategorier av arbetstagare omfattas nu varken av arbetarskyddslagen eller lagen om säkerheten på fartyg. Skulle det inte vara möjligt att låta dessa grupper omfattas av arbetsmiljölagen, bör de enligt förbundets åsikt i arbets- miljöfrågor jämställas med ombordanställda. Televerkets arbetsmiljö- nämnd noterar att den personal vid televerket som arbetar med fartygs— radio gärna skulle se att arbetsmiljölagen kan tillämpas även vid deras arbete på svenska fartyg i främmande hamn eller till sjöss.

Metallindustriarbetareförbtmdet, TCO samt yrkesinspektionen i Göte- borg och Malmö instämmer i reservationen angående a r b e t sm i 1 j ö- lagens tillämplighet på svenskt luftfartyg utan- fö r la n d e t 5 g r ä n s e r. Enligt TCO ligger arbetsmiljölagens be- tydelse inte främst i att arbetarskyddsmyndigheten kan göra ingripan- den vid akuta situationer utan däri att den ger stöd för ett långsiktigt fackligt handlande. Det kan inte anses acceptabelt att den flygande personalen inte skall ha stöd i en arbetarskyddslagstiftning. Yrkesm— spektionen i Malmö framhåller att även om svenska arbetarskydds- myndigheter inte har kompetens att ingripa utomlands bör de prak- tiska förutsättningarna för ingripanden vara goda. eftersom flygplanen i regel befinner sig utanför riket under förhållandevis korta perioder. Luftfarsverkel påpekar att säkerhetsfrågorna för luftfartens del regle- ras i luftfartslagen. Denna lag är tillämplig på svensk luftfart, oavsett om luftfartyget befinner sig i Sverige eller annorstädes. Luftfartsinspek- tionen svarar enligt åläggande från statsmakterna för erforderliga in-

• Sida 56
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 56

spektioner. Verksamheten är härvidlag inte begränsad till svenskt om- råde. Verket ser inga hinder mot att tankarna i reservationen genom- förs, om luftfartsinspektionen övertar yrkesinspektionens tillsynsupp- gifter vid flygningar utomlands.

Ifråga om arbetstagare på tjänsteresa utomlands anser TCO att utredningen borde ha uttalat att arbetsmiljölagen i prin- cip skall gälla sådan arbetstagare utom i delar som avser den offent- liga tillsynen. Enligt Metallindustriarbetareförbundet bör arbetsmiljö- lagen över huvud omfatta arbetstagare som i anställningsförhållande med väsentlig anknytning till Sverige sysslar med arbete utomlands. I fall där andra länders lagstiftningar ger ett sämre skydd än arbets- miljölagen bör sålunda arbetstagaren omfattas av arbetsmiljölagens regler. En annan fråga, där tveksamhet råder angående lagens räck- vidd, rör enligt Metallindustriarbetareförbundet rätten för arbetstagaren att utomlands vägra utföra farliga arbeten. Även TCO önskar ett klarläggande uttalande att sådan vägran inte skall anses strida mot arbetsskyldigheten.

Enligt TCO har utredningen mycket summariskt behandlat frågan om arbetsmiljölagens giltighet vid s v e n s k a u t 1 a n d s b e s k i e k- ningar. Vid tillämpningen av lagens bestämmelser på utlandsmyn- digheterna kan uppkomma vissa problem genom att yrkesinspektionens organisation och resurser inte räcker till för att utöva tillsyn över lagens efterlevnad vid utlandsmyndigheterna. TCO anser att detta inte kan tas till intäkt för ett påstående att lagen ej skulle gälla. Frågan om tillsynens organisation måste dock lösas. TCO pekar på möjlig- heten att utrikesdepartementet ges befogenhet att utse tillsynsmän. Byggnadsstyrelsen anför att svensk arbetarskyddslagstiftning synes vara tillämplig i fråga om svenska beskickningslokaler utomlands. När det gäller hyrda lokaler kan emellertid svårigheter föreligga. Styrelsen är därvid hänvisad till de för orten gällande speciella förhållandena och byggnadssätten inom kontorsmarknaden. Ett klarläggande av den svenska lagstiftningens tillämpning på kontorslokaler utomlands bör enligt sty- relsen ske.

5.1. Gällande bestämmelser

I frågan hur arbetslokal skall vara inrättad hänvisar arbetarskydds- lagen till vad som kan vara särskilt föreskrivet (8 5). Därutöver sägs att arbetstagarna i erforderlig utsträckning skall ha tillgång på eller invid arbetsstället till dricks- och tvättvatten, toaletter, plats för om- byte, förvaring och torkning av kläder samt lämplig måltidsplats (9 g). Där så kan anses behövligt skall lämplig plats för vila eller utrymme,

• Sida 57
•  Original

Prop. 1976/77: 149 57

som erbjuder tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd stå till arbetstagarnas förfogande. Det skall vara sörjt för tillräckligt luft- utrymme, i regel minst tio kubikmeter per arbetstagare, tillfredsställande luftväxling. tillräcklig och tjänlig belysning samt lämplig värme- och fuktighetsgrad på arbetsstället (10 5). Dessutom skall det finnas lämp— liga anordningar för att hindra att damm, rök, gas eller ånga sprids i skadlig eller besvärande mängd eller att arbetstagarna skadas genom att utsättas för buller, skakningar eller annan liknande olägenhet. På arbetsställe skall ordning och renlighet iakttas. Arbetet skall anordnas så att det kan utföras på sätt som inte är onödigt tröttande.

För att förekomma olycksfall i arbetet skall motorer och vissa an— givna maskinella anordningar. ångpannor och andra tryckkärl samt lyft- och transport-anordningar vara försedda med erforderliga skydds- anordningar och även i övrigt vara så utförda och anordnade att de erbjuder betryggande säkerhet (11 5 arbetarskyddslagen). Åtgärder skall också vidtas för att undvika att arbetstagare skadas genom fall, ned- störtande föremål eller ras eller splitter, stänk. vassa eller heta föremål eller heta vätskor. Vidare skall undvikas skada genom klämning eller slag eller genom eldfarliga, explosiva, frätande, giftiga eller eljest hälso- farliga ämnen eller genom elektrisk ström, kyla eller värme eller genom bländande ljus.

Personlig skyddsutrustning av lämplig beskaffenhet skall tillhanda— hållas arbetstagaren. om annan åtgärd inte kan vidtas eller skäligen påfordras för att vinna nödvändigt skydd mot ohälsa eller olycksfall (12 & arbetarskyddslagen). Arbetstagaren är skyldig att använda utrust- ningen under arbetet och väl värda den.

För att lämna första hjälpen vid olycksfall eller sjukdomsfall skall finnas sådana anordningar som kan anses erforderliga med hänsyn till arbetsställets storlek och belägenhet samt arbetetes beskaffenhet och de förhållanden under vilka arbetet bedriVS (135 arbetarskyddslagen). Bemyndigande finns för regeringen att meddela särskilda föreskrifter i de frågor som avses i 8—13åå arbetarskyddslagen och att föreskriva särskilda villkor eller förbud för arbetstagares användande till arbete som medför särskild fara för ohälsa eller olycksfall (14 och 16 55).

Ett stort antal föreskrifter som allmänt utvecklar arbetarskyddslagens bestämmelser om hygieniska anordningar och om åtgärder till före- byggande av ohälsa och olycksfall inryms i arbetarskyddskungörelsen. Med stöd av arbetarskyddslagen har även utfärdats andra kungörelser av intresse i sammanhanget. Föreskrifter med hänsyn till förekomsten av farliga ämnen finns i kungörelsen (1949:210) om förbud att an- vända arbetstagare till målningsarbete med blyfärg (ändrad senast 1974: 973) och kungörelsen (1949: 491) om förbud att använda bensol- haltigt ämne vid tillverkning av läderskodon (ändrad 1973: 844). Viktig är kungörelsen (1949: 211) om läkarundersökning och läkarbesiktning

• Sida 58
•  Original

Prop. 1976/77: 149 58

till förebyggande av vissa yrkessjukdomar (ändrad senast 1974: 972), som närmare redovisas i ett följande avsnitt om företagshälsovård. Särskilda bestämmelser finns i arbetarskyddslagen om kvinnors arbete. Bestämmelserna gäller numera främst arbete under jord i gruva eller stenbrott, där förbud föreskrivs mot att anlita kvinna (34 å). Arbetar- skyddsstyrelsen kan dock ge dispens, Medför visst slag av arbete syn- nerlig fara för olycksfall, när kvinna används därtill, eller är det syn- nerligen ansträngande eller hälsofarligt för kvinna, får regeringen före— skriva särskilda villkor för eller förbud mot att kvinna används till sådant arbete (38 ä). I detta sammanhang bör även nämnas att 35% arbetarskyddslagen innehåller särskilda regler om ledighet från arbetet för kvinna som sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor. Vid-are får kvinna som fött barn inte användas till tyngre arbeten under de sex första veckorna efter barnsbörden, om det inte styrks med läkar- intyg att hon utan men för sig eller barnet kan börja arbetet tidigare.

5.2. Utredningen

Grundläggande bestämmelser

Arbetsmiljön bör enligt utredningen vara tillfredsställande från såväl fysisk som psykisk och social synpunkt. Den skall utformas inte bara utifrån en miniminivå vad avser det förebyggande skyddet utan även med sikte på att tillgodose väsentliga mänskliga behov i vid bemärkelse.

Samtidigt konstateras att hänsyn måste tas till arbetets natur när man sätter kraven på arbetsmiljön. Man kan sålunda enligt utredningen inte bortse från att det finns för samhället väsentliga verksamhetsfält där förutsättningarna för exempelvis arbetskomfort radikalt skiljer sig från andra områden. För en tillfredsställande utveckling av arbetsmiljön inom hela samhället anses det emellertid angeläget att insatser görs för att utjämna dessa skillnader genom att områden där förhållandena är sämst prioriteras. Utredningen framhåller vidare att vid utformningen av arbetsmiljön måste beaktas den vid varje tid rådande tekniska och sociala utvecklingen. I samhället sker en ständig teknisk och social utveckling. Det betonas att också arbetsmiljön skall vara i överensstäm- melse med denna utveckling och förbättras i takt med de möjligheter utvecklingen ger. _

I enlighet med dessa överväganden föreslår utredningen att arbets- miljölagens materiella föreskrifter inleds med en bestämmelse som slår fast att arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. En samlad bedömning påkallas. Kvalitativt sett uppstår nya förhållanden när en totalbedömning sker. Här avses inte bara vanskliga kombinationer av olika kemiska ämnen och fysikaliska faktorer som buller eller strålning. Vid bedömningen skall också tas med samspelet med olika förhållanden

• Sida 59
•  Original

Prop. 1976/77: 149 59

som berör arbetets psykologiska och sociala innehåll. Vidare framhålls att bedömningar i arbetsmiljöhänseende i första hand måste ske utifrån synpunkter från arbetstagarna själva för att man skall få fram en arbetsmiljö som upplevs som tillfredsställande.

Utredningen konstaterar härefter att också frågor om arbetets psyko- logiska och sociala innehåll bör omfattas av lagstiftningen. Arbetsmiljö- problem som i hög grad påkallar uppmärksamhet är de upplevelser av t. ex. monotoni, stress, social isolering etc. som många moderna arbets— former kan ge upphov till. Som särskilt kritiska egenskaper i arbetets organisation framhålls bl.a. ständig upprepning av kortcykliga arbets- moment, systemstyrd arbetstakt särskilt i kombination med höga krav på uppmärksamhet, i detalj förutbestämda rörelsemönster och arbets- metoder, utnyttjande av i huvudsak endast motoriska funktioner hos den arbetande och bristande möjlighet till social kontakt under arbetet. Arbetet bör enligt utredningen utformas på sådant sätt att det inte heller i psykiskt avseende är onödigt tröttande. Med sikte på olika yrkesgrenar bör härvid finnas möjlighet att formulera kriterier som utgår från att arbetet bör vara omväxlande, att arbetsuppgifterna bör möjliggöra överblick över den egna arbetsuppgiftcns roll i ett större produktionssammanhang, att arbetet bör ge kontakt och samarbete med arbetskamrater o.d. Möjlighet bör sålunda finnas att i tillämpningen göra vissa preciseringar närmast riktade mot arbetsformer som är starkt bundna och innebär ständig upprepning av kortcykliga arbetsmoment. Utredningen betonar härvid att utrymme måste lämnas för övergångs- former och att uppmärksamhet bör ägnas åt dessa frågor särskilt vid nyanläggningar. Det är enligt utredningen klart att man genom arbets- pauser av tillräcklig längd och antal i viss utsträckning kan motverka kritiska egenskaper i arbetets organisation.

Arbetstillfredsställelsebegreppet samlar enligt utredningen upp de krav och önskemål som kan ställas utifrån en vidare syn på arbetets värde och mening. Samtidigt hänvisas till att arbetstillfredsställelse enligt forsk- ning och all erfarenhet är i hög grad relaterad till den enskilda männi- skan och hennes skiftande läggning och behov. Det synes därför inte möjligt att i lagstiftningen ställa regler om arbetsförhållandenas utform- ning i direkt relation till arbetstillfredsställelse eller närliggande begrepp som självförverkligande, arbetets meningsfullhet eller personlig utveck- ling. Något av kärnan anser utredningen emellertid ligga i möjligheten att själv vara aktiv vid utformningen av sin arbetsplats och sina arbets— uppgifter och att ha ett yrkesmässigt ansvar. Vill man införa den grund- synen i arbetsmiljölagstiftningen att arbetet skall vara inte bara i möj— ligaste mån riskfritt i fysiskt och psykiskt avseende utan också ge möj- lighet till engagemang, arbetsglädje och personlig utveckling synes det riktigt och ändamålsenligt att i en målsättningsbeskrivning bl.a. utgå från de anställdas möjligheter att påverka sina arbetsförhållanden. I och

• Sida 60
•  Original

Prop. 1976/77: 149' 60

med de regler som utvecklats i arbetarskyddslagen om samverkan mel- lan arbetsgivare och arbetstagare och om skyddsombudens befogen- heter har denna väg redan anträtts på ett vidare fält. En fortsatt utveckling är att i arbetsmiljölagen ange att möjligheterna skall tas till vara att anordna arbetet på sådant sätt att den anställde själv kan på- verka sin arbetssituation. Det kan enligt utredningen bl. a. röra sig om att vid uppläggningen av arbetstakt och arbetssätt och vid förläggningen av arbetstiden beakta hur detta generellt sett inverkar på självständighet och ansvar i arbetssituationen. Ökat självbestämmande och ökat yrkes- mässigt ansvar kan vidare i vissa fall åstadkommas genom självstyrande arbetsgrupper eller mera sammansatta arbetsuppgifter, påpekar utred- ningen.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att i arbetsmiljölagen före- skrivs att arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsätt- ningar i fysiskt och psykiskt avseende. Enligt vad som anges i den föreslagna bestämmelsen skall härvid även beaktas möjligheterna att anordna arbetet så att arbetstagare själv kan påverka sin arbetssituation. Utredningen tillägger att bestämmelsen bör kunna fungera som stöd vid samråd och förhandlingar mellan parterna om arbetets upplägg- ning och innehåll. Aktiviteter med denna inriktning förutsätts i en framtid bli allt vanligare. Det blir här i stor utsträckning fråga om val mellan olika alternativ. Det synes vara riktigt att bedömningar av önskvärdheten av olika arbetsformer i första hand avgörs av parterna. Men möjlighet bör enligt utredningen finnas att hänskjuta även frågor av detta slag till yrkesinspektionen. Vid prövningen har inspektionen med den föreslagna uppläggningen av den nya lagen att medverka till lösningar som tillgodoser hälsoaspekter i vid bemärkelse.

Frågor om förhållandet mellan överordnade och underordnade och andra mellanmänskliga relationer på arbetsplatsen inryms enligt utred- ningen i den bedömning från psykologisk och social synpunkt som skall ske av den fysiska arbetsmiljön och arbetets uppläggning. Samtidigt konstateras att det här ytterst rör sig om frågor som inte är till alla delar åtkomliga för en lagstiftning om arbetsmiljön. Utredningen under- stryker emellertid att de lokala skyddsorganisationerna och företags- hälsovården har viktiga uppgifter att fylla på detta område.

I detta sammanhang uppmärksammar utredningen även effekterna av styrsystem som bygger på automatisk databehandling (ADB). Det konstateras att sådana system, samtidigt som de kan ge produktions- ökningar och rationaliseringsvinster, kan medföra problem i form av ökad grad av styrning över den enskilde arbetstagaren och minskade möjligheter till självbestämmande. Det gäller enligt utredningen att se till att systemen inte läggs upp så att de mer än nödvändigt låser möjligheterna till ett aktivt handlande för dem som sedan skall syssel- sättas i verksamheten. Den enskilde arbetstagarens möjligheter till frihet

• Sida 61
•  Original

Prop. 1976/77: 149 61

och ansvar i arbetet skall tillvaratas när systemen utformas. Utredningen understryker att arbetsmiljölagens samverkansregler innebär att repre- sentanter för arbetstagarna skall vara med redan från början när det gäller att förbereda system för planläggning och uppläggning av arbete.

Förändringar av teknik och arbetsmetoder ger grunden för arbets- miljöns utveckling, anför utredningen vidarc. För att få en god arbets- miljö måste förändringar på ett tidigt stadium övervägas med hänsyn även till den effekt de kan få för de arbetande. Det gäller enligt ut— redningen att få in även miljömässiga och sociala bedömningar redan i teknisk forskning och utvecklingsarbete. På motsvarande sätt måste en bedömning från arbetsmiljösynpunkt ske redan på planeringsstadiet när man skall bygga en arbetslokal, utforma ett arbetsområde i det fria, införa nya produktionsmetoder, anskaffa ny utrustning e. d. Arbets- organisation är ytterligare en faktor som nämns i detta sammanhang. Denna avser hur de olika arbetsuppgifterna utformas och hur dessa uppgifter läggs upp sinsemellan. Det gäller enligt utredningen att vid uppläggningen välja sådana former som är bra från arbetsmiljösynpunkt.

För att understryka vikten av att arbetsmiljömässiga värderingar förs in vid arbetets planläggning och uppläggning föreslår utredningen som ytterligare en grundläggande bestämmelse i arbetsmiljölagen att arbete skall planläggas och anordnas så att det kan utföras i en sund och säker arbetsmiljö.

Utredningen påpekar att bestämmelsen har formulerats så allmänt att den täcker alla situationer där ingripande kan behövas mot risker i arbetslivet. Den avses därigenom kunna användas även när det gäller andra förhållanden än de omedelbart verkande miljöfaktorer som be- handlas i den föreslagna arbetsmiljölagen. Som exempel nämns bl.a. lönesystemet. Det ligger enligt utredningen i sakens natur att detta är en fråga som främst avgörs av parterna i förhandlingar. Utredningen framhåller att frågan om lönesystemet är komplicerad och att lö- nesystemets verkningar för arbetsmiljön inte är tillnärmelsevis ut- redda och kartlagda. Det anses emellertid uppenbart att vissa former av prestationslön skall undvikas i arbeten med hög säkerhetsrisk. Det- samma kan gälla vid arbeten — exempelvis ställningsbyggen — som har betydelse för annans säkerhet. Vissa områden måste av båda dessa skäl särskilt uppmärksammas. I sådana fall kan enligt utredningen olämpliga ackordssystem ge arbetarskyddsmyndigheterna anledning att ingripa i arbetets uppläggning för att få till stånd säkra arbetsför- hållanden.

Olika arbetsmiljöfaktorer

Efter de grundläggande bestämmelserna om arbetsmiljöns beskaf- fenhet föreslår utredningen ett antal allmänn-a föreskrifter om olika företeelser i arbetslivet som skall beaktas. Här anknyter lagförslaget till

• Sida 62
•  Original

Prop. 1976/77: 149 62

den uppdelning i olika miljöfaktorer som arbetarskyddet av tradition bygger på. Utredningen betonar att de förhållanden som därvid behand- las ofta har samband med varandra.

En särskild bestämmelse föreslås sålunda att arbetslokal skall vara så utförd och inredd att den är lämplig från arbetsmiljösynpunkt. Ut— redningen erinrar om att byggnaders utförande regleras i byggnads- lagstiftningen. Speciella föreskrifter kan emellertid enligt utredningen behövas med hänsyn till byggnads användning för arbetsändamål.

Enligt en efterföljande bestämmelse skall luft-, ljud— och ljusför- hållanden och övriga arbetshygieniska förhållanden vara tillfredsstäl- lande. En omfattande reglering förutsätts ske genom arbetarskydds- styrelsen på alla de områden som avses med bestämmelserna om arbets- miljöns beskaffenhet. Utredningen anför dock vissa allmänna syn- punkter till ledning för tillämpningen. Bl.a. berörs frågor om luft- föroreningar, buller, vibrationer, belysning och strålning. Utredningen tar i detta sammanhang även upp frågan om tobaksrökning i samband med arbete.

En bestämmelse föreslås vidare om att betryggande skyddsåtgärder skall vidtas mot skada genom fall, ras, brand, explosion, elektrisk ström eller annan jämförlig omständighet.

Maskiner och andra tekniska anordningar skall enligt en annan be- stämmelse vara så beskaffade och placerade samt brukas så att de ger betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall.

De kemiska riskerna berörs av olika delar av lagförslaget. Som en utgångspunkt föreslås en allmän bestämmelse att ämne, som kan för- anleda ohälsa eller olycksfall i arbete, får användas endast under för— hållanden som ger betryggande säkerhet. Bestämmelsen avser också sammansatta produkter och arbetsprocesser i vilka ingår farliga ämnen.

En all-män bestämmelse föreslås också om personlig skyddsutrustning. Kan betryggande skydd mot ohälsa eller olycksfall inte nås på annat sätt, skall personlig skyddsutrustning användas. Den skall tillhandahållas genom arbetsgivarens försorg. Utredningen framhåller att arbetarskydds- styrelsen kan meddela föreskrifter även om att lämpliga pauser skall finnas inbyggda i arbetssystemet eller ingripa mot löneformen för att inte löneformen skall föranleda att föreskrifter om personlig skydds- utrustning åsidosätts.

Höjningen av den allmänna hygieniska standarden medför enligt ut- redningen att högre anspråk får ställas på personalutrymmen av olika slag. Detta skall framför allt beaktas vid ny- och ombyggnad. En be— stämmelse föreslås om att vid arbetsställe skall finnas utrymme och anordningar för personlig hygien, förtäring och vila i den utsträckning som föranleds av arbetets art och arbetstagarnas behov. Bestämmelsen avser också första hjälp vid olycksfall eller sjukdomsfall. Liksom be- träffande övriga materiella krav som ställs i arbetsmiljölagen förutsätts

• Sida 63
•  Original

Prop. 1976/77: 149 63

att genom tillämpningsföreskrifter från arbetarskyddsstyrelsen sker en reglering avpassad till föreliggande skiftande behov.

Vidare erinrar utredningen om att arbetarskyddslagstiftningen tidi— gare inte ansågs tillämplig på personaltransportcr mellan bostad och arbetsplats. År 1969 gav emellertid arbetarskyddsstyrelsen lagstift- ningen en vidare tolkning och utfärdade ett meddelande med anvis— ningar om fordon för personaltransporter inom skogsbruket. Utred- ningen föreslår att i arbetsmiljölagen tas in en bestämmelse om att fordon för personaltransport skall vara lämpat för ändamålet. Där- igenom avses att undanröja varje tvekan om att arbetsgivarens ansvar sträcker sig även till sådana personaltransporter som han ombesörjer.

Möjligheterna till arbete

Utredningen framhåller att rätten till ett så långt möjligt riskfritt och meningsfullt arbete är av grundläggande betydelse. Detta ger anled- ning att sträva efter en arbetsmarknad med stor variation på arbets- uppgifter där var och en kan få sysselsättning efter sin fysiska eller psykiska förmåga. Individuella särdrag gör det visserligen nödvändigt att ta hänsyn till de individuella förutsättningarna för olika slags arbets- uppgifter. Men det betonas att hela inriktningen av lagförslaget verkar för en vidgning av sysselsättnings- och anpassningsmöjligheterna för dem som söker sig in i arbetslivet och för dem som av Olika anledningar hittills haft svårigheter att finna fortsatt sysselsättning. När det gäller att fastställa gränsvärden och andra föreskrifter beträffande fysiska arbetsmiljöfaktorer. ergonomiska förhållanden o.d. har man att ta hän- syn till besvärsupplevelser av olika slag. Detta bör enligt utredningen på sikt innebära att en rad förhållanden som tidigare utgjort arbetshinder kan komma att undanröjas. Enligt lagförslaget har man också vid plane- ringen av arbetsmiljön att ta hänsyn till människors skilda förutsätt- ningar. Sålunda skall vid förhandsgranskning av olika slag bevakas att man i arbetsmiljön kan sysselsätta såväl män som kvinnor. Vidare skall beaktas sådana förhållanden som transportmöjligheterna för rörelse- hindrade, anordningar för vanliga typer av handikapp m.m.

Ett sådant vidgat synsätt kan enligt utredningen samtidigt inte inne- bära att man lägger speciella behov för viss enskild arbetstagare till grund för bedömning enligt arbetsmiljö]agstiftningen. När det gäller de betingat arbetsföra anses uppenbart att man kan komma allt längre in på företeelser som har sin tyngdpunkt utanför arbetsmiljön. Utredningen framhåller att det framför allt är arbetsmarknadsmyndighetcrna som här har myndighetsansvar. På arbetsplatserna finns ett ansvar för dessa frågor inom personalfunktionen och inom ramen för den partssam- verkan som utövas inom anpassningsgrupperna. Härvid kan företags- hälsovården ge impulser till åtgärder som främjar arbetsanpassning även för de betingat arbetsföra.

• Sida 64
•  Original

Prop. 1976/ 77: 149 64

Utredningen tar därefter upp vissa frågor som direkt anknyter till arbetsmiljölagens utformning med avseende på om de anställda är män eller kvinnor. Utredningen föreslår — bortsett från en bestämmelse om ledighet för amning — inga särbestämmelser för kvinnor i arbets- miljölagen. Nuvarande särbestämmelser om förbud för kvinnor att ar- beta under jord föreslås sålunda slopade. Utredningen konstaterar sam- tidigt att vissa grupper av arbetstagare kan vara särskilt mottagliga för speciella risker i arbetsmiljön. Bl.a. nämns risker för fosterskador. I detta sammanhang påpekas även att det finns sjukdomsformer och olika typer av besvär som kan innebära speciella risker för påverkan av vissa arbetsmiljöfaktorer. Med hänsyn till risker av nämnda och liknande slag föreslås ett särskilt bemyndigande för arbetarskyddsstyrelsen. Om ar- bete medför särskild risk för vissa grupper av arbetstagare, skall arbetar- skyddsstyrelsen sålunda kunna meddela förbud mot att dessa utför arbetet eller föreskriva att vid arbetet annat särskilt villkor skall gälla.

Arbetarskyddslagens bestämmelser om ledighet sex veckor före barna- födande föreslås inordnad i den numera upphävda lagen (1945: 844) om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med an- ledning av äktenskap eller havandeskap m.m. Samtidigt förordas en rätt för alla kvinnliga arbetstagare till sex veckors ledighet även efter barns födelse. Utredningen föreslår att till 1945 års lag fogas en ny paragraf med angivet innehåll.

5.3. Remissyttrandena

Som redan översiktligt har redovisats i avsnitt 3.2 är remissinstan- serna genomgående positiva till förslagets grundtankar när det gäller reglering av arbetsmiljöns utform- n i n g,

LO framhåller att vad utredningen anför om hur arbetsmiljön skall vara beskaffad stämmer väl överens med LO:s uppfattning. Som sär- skilt positivt noteras utredningens förslag att de olika arbetsmiljöfakto— rerna skall sammanvägas och att därvid inte får bortses från psykiska och sociala problem. På såväl myndigheter som arbetsmarknadens par- ter läggs enligt LO ett stort ansvar för att konkretisera lagens målsätt- ning när det gäller psykosociala faktorer i arbetet. Inte minst bör klart framgå att arbetstakten utgör en central arbetsmiljöfråga. I lagtexten eller i motiven bör sålunda komma till uttryck några centrala krav som måste tillgodoses för att lagförslagets målsättning skall uppfyllas, bl. a. att arbetstakten inte skall vara maskinstyrd eller styrd av löpande band och att ensidigt upprepande av begränsade arbetsmoment skall undvikas.

I anslutning till vad utredningen anför om psykosociala arbetsmiljö- problem framhåller TCO att det finns anledning fastslå att förbätt-

• Sida 65
•  Original

Prop. 1976/77: 149 65

ringar i arbetsmiljön i sådant avseende inte bara kan åstadkommas genom medverkan i beslutsprocessen utan även kräver investeringar och högre driftkostnader på samma sätt som förbättringar i den fysiska arbetsmiljön gör det. Det understryks även att uppdelningen i olika typer av miljöfaktorer inte bör drivas för långt, eftersom det är arbets- miljön som helhet som påverkar de anställda. Förändringar som vidtas har sålunda i allmänhet effekt i både fysiskt och psykiskt hänseende. TCO anser att de anställda själva är de som bäst kan bedöma vilka förändringar som bör vidtas i arbetsmiljön för att denna skall bli till- fredsställande. Förhandlingsvägen torde därför vara det effektivaste och snabbaste sättet att åstadkomma bättre arbetsmiljö. Medbestäm— mandelagen blir med denna syn det viktiga instrument med vars hjälp arbetstagarna genom sina organisationer kan få det inflytande över arbetsorganisation och arbetsinnehåll som är en förutsättning för en tillfredsställande arbetsmiljö. Enligt TCO är det emellertid angeläget att ytterligare preciseringar sker vad gäller psykosociala förutsättningar för en tillfredsställande arbetsmiljö. Arbetarskyddsstyrelsen bör utfärda föreskrifter med utgångspunkt i föreliggande forskningsresultat för att ge stöd åt arbetstagarna i samråd och förhandlingar om arbetsförhål- landena. Därvid bör kunna ges exempel på kriterier av typ att arbetet bör vara omväxlande. ge goda möjligheter för den enskilde att själv bestämma över arbetssätt och arbetstakt, tillåta fri kommunikation med andra under arbetet, ge möjligheter till samarbete och till deltagande i planering och produktionskontroll.

SACO/SR anser att den föreslagna lagtexten är vag i fråga om den psykiska arbetsmiljön och att den ger minimalt stöd för ett fackligt agerande då det gäller att förhindra psykiska påfrestningar och förslit— ning liksom då det gäller att åstadkomma en positiv och utvecklande arbetsmiljö. Det förutsätts att konkretisering sker bl. a. i arbetarskydds- styrelsens föreskrifter. Om lagförslaget inte, med avseende på den psykiska miljön, skall bli ett slag i luften är det enligt SACO/SR viktigt att arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter utarbetas skyndsamt och i nära samarbete med arbetstagarnas organisationer. Vissa svårigheter förväntas uppkomma vid utformningen av en lagstiftning som på ett mer konkret sätt behandlar de psykosociala aspekterna av arbetsmiljön och vissa delar kanske över huvud taget inte lämpar sig för reglering i författning. Det anses dock finnas flera viktiga frågor inom detta fält som är väl lämpade för lagstiftning, t.ex. frågan om grundläggande utbildning, innefattande arbetsmiljö- och företagshälsovårdsfrågor samt arbetspsykologi och arbetssociologi, för blivande arbetsledare på olika nivåer.

Lagförslaget ställer enligt SAF stora och delvis onyanserade krav på arbetsmiljön. Enligt SAP:s mening är det nödvändigt att ta hänsyn till att nu befintliga anläggningar inom industrin, som ofta är mycket

• Sida 66
•  Original

Prop. 1976/77: 149 66

kapitalkrävande, kommer att vara i användning under många år. Genom punktinsatser kan problem i äldre anläggningar till viss del elimineras, men ofta saknas tekniskt eller ekonomiskt möjliga lösningar. Inte ens i samband med nyinvesteringar finns alltid känd teknik för elimina- tionsåtgärder. Vidare får vid tillfälliga arbeten inte helt utan hänsyn till ekonomiska konsekvenser kunna påfordras skyddsanordningar för att undanröja en olägenhet som ej innebär någon fara.

Förutom löntagarorganisationerna behandlar en rad remissinstanser frågan om möjligheten att konkretisera kraven på arbetsmiljön i psykiskt och socialt avseende. Utöver vad som har redovisats i avsnitt 3.2 kan följande ytterligare näm- nas.

Svårigheterna att ge de psykosociala förhållandena en precisare innebörd framgår enligt Landstingsförbundet klart av utredningens förslag och resonemang. Förbundet ansluter sig därför till utredningens mening att hela komplexet av de psykosociala aspekterna på arbets— miljön får ett naturligt forum i de partssammansatta organ som skapas på arbetsplatserna. Enligt luftfartsverket måste emellertid formuleringen av och tankarna bakom lagförslagets grundläggande bestämmelser inne- bära att arbetsmiljölagen i detta avseende blir en av hörnpelarna i fram- tida personalpolitik.

Statens personalnämnd konstaterar att utredningen när det gäller den psykosociala miljön i huvud-sak har överlämnat den fortsatta utveck- lingen till samverkansgrupper, företagshälsovård och kommande system för medbestämmande i arbetslivet. I sitt omfattande arbete med handi- kappades ofta mycket stora problem har nämnden funnit att grunden till att en anställd betraktas som partiellt arbetsför inte sällan är att söka i psykosociala faktorer i arbetsmiljön. En lagstiftning anses här- vid underlätta möjligheten till överenskommelser. Enligt nämndens me- ning hade det varit naturligt om de rapporter i psykosociala frågor som finns med i utredningens material resulterat i bl.a. krav på ut- bildning i psykosociala frågor. Statens handikappråd framhåller att den föreslagna lagen ger möjlighet att meddela tillämpningsföreskrifter för den psykosociala arbetsmiljön. Rådet anser att detta är mycket positivt men saknar en mer ingående diskussion om vilka slags före- skrifter det kan komma att röra sig om. Sådana föreskrifter anses kunna avse exempelvis krav på utbildning av arbetsledare i arbetspsykologi och arbetssociologi samt förbud mot ackordslön i vissa yrken.

De psykosociala faktorer-nas betydelse i arbetsmiljön har fått en otillräcklig behandling i betänkandet, anser flera remissinstanser inom högskoleområdet. Den hittillsvarande forskningen är enligt UKÄ' så pass omfattande och entydig angående dessa faktorers generella bety- delse för arbetsmiljön att UKÄ föreslår att de psykosociala momen- tens betydelse markeras genom att en precisering görs i en särskild

• Sida 67
•  Original

Prop. 1976/77: 149 67

bestämmelse i arbetsmiljölagen. Även statens kulturråd understryker vikten av att psykiska och sociala faktorer tas med i bedömningen av arbetets utformning. Den enskilde bör ha rätt att ställa krav på arbets- uppgifter som utnyttjar både intellektuella, sociala och manuella re— surser. Kulturrådet finner emellertid att de bredare krav på arbets- miljön som formuleras i utredningens inledande resonemang inte följs upp i författningsförslagen. Statistiska centralbyrån anser att den bred- dade målsättningen i fråga om arbetsmiljön inte i tillräcklig utsträck- ning gjorts påtaglig i lagförslaget. Länsstyrelsen i Skaraborgs län kon- staterar att man i ett inledningsskede måste räkna med betydande in- satser för att åstadkomma ökad insikt om de psykosociala problemen i arbetslivet. För att inom rimlig tid kunna komma igång med att ut- veckla metoder och åtgärder inom detta svårbearbetade område krävs bättre stöd och riktlinjer för vidareutveckling än vad utredningen har lämnat. Enligt statens vägverk är kunskapsunderlaget för den breda målsättning lagförslaget ger uttryck för i dag begränsat. Det anses där— för angeläget att föreskrifter utfärdas redan i samband med lagens ikraftträdande. Det är enligt vägverket olyckligt om den fastställda lagen väcker förväntningar som inte kan infrias på grund av bristande under— lag för åtgärder. Även kriminalvårdsstyrelsen framhåller att arbetar- skyddsstyrelsen i sina anvisningar bör närmare precisera kraven på en god psykisk arbetsmiljö för att underlätta arbetet för myndigheter, skyddsombud, skyddskommittéer och fackliga organisationer i deras gemensamma strävan att åstadkomma en förbättrad sådan arbetsmiljö.

Socialstyrelsen tar i sitt remissyttrande upp till särskild behandling de delar av arbetslivet där produktionen är serviceinriktad, t. ex. hela vårdsektorn och utbildningsområdet. Utredningen har enligt styrelsen inte gett en så ingående problembeskrivning eller lagt sådana förslag att man fullt ut kan bedöma vilka verkningar lagstift- ningen kan komma att få inom dessa expanderande delar av arbetslivet. Det anses särskilt betydelsefullt att man uppmärksammar de sociala och psykologiska faktorerna vid arbetsplatser där arbetet är inriktat på omsorg och vård av andra människor såsom t. ex. vid förskolor, ungdomsvårdsskolor, sjukhus och inom åldringsvården. Arbetet bör här för att ge tillfredsställelse vara organiserat enligt samma mönster som man vill överföra. Personalen måste således ges möjlighet att själv på- verka och vara med om att utforma den miljö i vilken den verkar. Den demokratiseringsprocess som pågår i arbetslivet och som kommer till uttryck i förslaget till arbetsmiljölag har enligt styrelsen också ett värde som medel i behandlingen av klienten. Vårdarbetet bör syfta inte bara till att befria från materiella umbäranden och fysiskt eller psykiskt lidande utan även till att främja vårdtagarens personlighetsutveckling och självförverkligande. Utredningens förslag synes väl ägnat att bidra till förverkligandet av ett sådant vårdmål.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1976/77: 149 68

Socialstyrelsen anför vidare följande. Arbetsmiljön för vårdpersonalen präglas inte sällan av psykiska påfrestningar i relationerna till vård- tagarna eller deras anhöriga. När fråga är om institutioner för vård av personer som intagits med tvångsåtgärder har den utveckling som skett under senare år i mycket kännetecknats av krav från personalhåll på ökad personlig säkerhet. 'Insatser i anledning härav har på kort sikt lett till en säkrare arbetsmiljö. Sett på längre sikt har de tyvärr bidragit till att skapa ett psykologiskt hårdare vårdklimat. Socialstyrelsen vill understryka att man inte får bortse från behoven av att även kortsiktigt förbättra arbetsmiljön. Långsiktigt menar dock styrelsen att en lindring i de påfrestningar som ligger i personalens relationer till de intagna och därigenom en förbättring av arbetsmiljön kan ske genom ett vidgat medinflytande för såväl personal som klienter.

Statskontoret instämmer i de synpunkter som utredningen anför an— gående a n v än (1 n in g e n av A D B i arbetslivet. Enligt statskon- torets mening är en aktiv medverkan från de anställda en förutsättning för att insatser för administrativ utveckling skall ge de positiva ratio- naliserin-gseffekter som eftersträvas.

Löneformen och arbetsmiljön tas upp i ett särskilt avsnitt i LO:s remissvar. LO ser som mycket positivt att löneformens betydelse från olycksf-allssynpunkt har uppmärksammats av utredningen. Nästan samtliga deltagare i LO:s arbetsplatsremiss har ansett att det skall kunna förbjudas att utföra riskfyllda arbeten på ackord. Löneformen är visserligen i första hand en avtalsfråga. Denna huvudprincip torde enligt LO dock inte i nämnvärd grad åsidosättas genom att arbetar- skyddsstyrelsen får utvidgad befogenhet att — med utgångspunkt i förslag från de fackliga organisationerna —— förbjuda ackordssystem som uppenbart kan öka riskerna i speciellt riskfyllda arbeten. Dessa föreskrifter anser LO böra vara förbundna med direkta straffbestäm- melser. SAF nämner i denna fråga att arbetarskyddsstyrelsen redan nu har möjlighet att i vissa fall ingripa mot ackordsarbete. Föreningen vill dock understryka att löneformen är en. fråga som primärt avgörs av arbetsmarknadens parter. Samtidigt påpekas att man redan i dag tar in i löneberäkningar att Skyddsföreskrifter skall följas. Principen gäller enligt SAF oavsett vilken löneform man har.

Även estetiska aspekter måste beaktas vid utformningen av arbetsmiljön och en stimulerande miljögestaltning bör eftersträvas. Detta framhålls av TCO, statens kulturråd, Akademien för de fria konsterna och Arkitektförbundet som samtidigt anser att utredningen försummat att behandla arbetsmiljöns kulturella aspekter. Det påpekas att i den nya statliga kulturpolitiken har fastslagits arbetsmiljöns bety- delse för samhällelig och kulturell aktivitet. Vidare anför dessa remiss- instanser att det är lämpligt att i den estetiska arbetsmiljöutformningen engagera konstnärer som har speciella kunskaper och intresse för arbetslivsproblem.

• Sida 69
•  Original

Prop. 1976/77: 149 69

De av utredningen föreslagna la gb es t äm m el se r n a o m a r- betsmiljöns beskaffenhet godtas allmänt liksom utred- ningens bakomliggande resonemang. Erinringar framförs dock av vissa remissinstanser. Vidare görs vissa uttalanden i anslutning till de sär- skilda bestämmelserna.

SJ anför följande. Lagförslagets bestämmelser om arbetsmiljöns beskaffenhet utgör den legislativa ramen i materiellt hänseende för yrkesinspektionens och arbetarskyddsstyrelsens befogenhet att meddela straffsanktionerade beslut rörande arbetsmiljöns beskaffenhet. Det anses mot denna bakgrund anmärkningsvärt att lagens krav på arbetsmiljön genomgående gjorts högst oprecisa. Statens personalnämnd delar denna uppfattning. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att bestämmelserna om arbetsmiljöns beskaffenhet bör omarbetas så att kraven erhåller en mera konkret utformning.

TCO föreslår att i lagtexten anges att utgångspunkten skall vara att arbetet ordnas så att arbetstagare själv kan påverka sin arbetssituation.

I anslutning till lagförslagets bestämmelse om arbetslokaler anför statens planverk att utredningen inte har beaktat den princip som har slagits fast av statsmakterna, nämligen att bestämmelser som berör byggandet och för vilka specialmyndigheter svarar lämpligen utfärdas av planverket och tas in i tillämpningsbestämmelserna till byggnadsstadgan. En kanalisering av bestämmelserna beträffande en byggnads egenskaper till svensk byggnorm är enligt planverket nöd- vändig, eftersom en samordning måste ske med andra samhälleliga krav på byggnader, t.ex. rörande energihushållning och tillgänglighet för rörelsehindrade. På så sätt skapas också förutsättningar för att projek- törer, byggare och övriga berörda lätt får kännedom om uppställda krav och kan beakta dem vid projekteringen och utförandet av arbets- lokaler. Också för byggnadsnämnderna blir det därigenom lättare att vid byggnadslovsprövni-ngen bevaka att bestämmelserna med avseende på arbetsmiljön följs. För vissa speciella arbetslokaler eller anordningar i byggnad kan det dock vara praktiskt att som hittills även behandla byggfrågor i arbetarskyddsstyrelsens anvisningar med hänvisningar till dessa i planverkets publikationer. Detta gäller enligt planverket särskilt i sådana fall där produktionsanordningarna är av en dominerande be- tydelse. Med hänvisning till det anförda föreslår planverket att — efter mönster i livsmedelslagstiftningen — i arbetsmiljöförordningen hänvisas till byggnadsstadgans bestämmelser om konstruktion och utformning av arbetslokal eller byggnad som inrymmer arbetslokal samt om byggnads- lov. Frågor om säkerhet och skydd för arbetstagarna vid produktion av byggnader bör enligt planverkets uppfattning behandlas i arbetar- skyddsstyrelsens tillämpningsbestämmelser.

Byggnadsarbetareförbandet och Målareförbudet framhåller att arbets- miljölagens bestämmelser om olika arbetsmiljöfaktorer bör gälla inte

• Sida 70
•  Original

Prop. 1976/77: 149 70

bara lokaler utan arbetsställen över huvud.

Socialstyrelsen framhåller den stora betydelse t 0 b a k 5 r ö R har som luftförorening i många sammanhang. inte enbart för rökaren själv utan också för icke-rökare. Det anses nödvändigt att detta beaktas också i arbetsmiljöarbetet. Möjliga kombinationseffektcr av tobaksrök och annan luftförorening måste beaktas vid val av hygieniska gräns- värden. Styrelsen anser att denna luftföroreningsfaktor väger så tungt att det är fullt rimligt att i många arbetsmiljöer kräva förbud mot tobaksrökning. Även T CO pekar på de problem i arbetsmiljön som är förenade med tobaksrökning. Eftersom dessa problem rör så gott som alla arbetsplatser bör enligt TCO arbetarskyddsstyrelsen överväga att med utgångspunkt i lagens bestämmelse om tillfredsställande luftför- hållanden utförda en föreskrift som garanterar de anställda rätten till rökfria utrymmen. på arbetsplatsen. VISIR och Hälsofrämjandet menar att utredningen inte nog har tagit fasta på behovet av åtgärder för att minska problemet med tobaksrökning inom arbetslivet. Lagförslagets krav på tillfredsställande arbetshygieniska förhållanden bör gälla rök- ning på samma sätt som andra orsaker till miljöförorening. [ den mån helt rökfria arbetsplatser inte skapas bör tobaksrökning inom arbets- livet endast förekomma i särskilda, avgränsade utrymmen. En utveck— ling i den riktningen anses på relativt kort tid kunna åstadkommas genom anvisningar från arbetarskyddsstyrelsen i förening med infor- mation och debatt inom arbetslivet.

Enligt statens kulturråd är det motiverat att i arbetsmiljölagen ta in en uttrycklig bestämmelse av innehåll att arbetsplatserna skall utformas även utifrån upplevelsemässiga kriterier och att en stimulerande m i 1 j 6- g e stal tnin g skall eftersträvas. Kulturrådet framhåller i detta sam- manhang bl. a. att också ljudförhållandena har kulturaspekter. På många arbetsplatser förekommer numera musik genom högtalare eller genom hörlurar. Om musiken av de anställda upplevs som något störande och påtvingat riskeras med detta att deras musikkontakt försämras även under fritid.

Svea hovrätt anser att det kan diskuteras om inte lagförslagets be- stämmelse om personlig skyddsutrustning i allt för hög grad inskränker arbetarskyddsstyrelsens möjligheter till avvägningar. Även SAF, SHIO, Pressbyråföretagen Aktiebolag, SJ, länsstyrelsen i Malmöhus län och yrkesinspektionen :" Växjö framhåller att bestäm- melsen om personlig skyddsutrustning fått en alltför kategorisk ut- formning vad gäller kravet att anordna arbetet så att sådan utrustning inte behövs. Vidare anser televerkets arbetsmiljönämnd och yrkesinspek— tionen i Kalmar att i bestämmelsen bör uttryckligen anges att den per- sonliga skyddsutrustningen skall bekostas av arbetsgivaren.

I fråga om p e r s 0 n alu t r y m m e n hävdar Lantarbetareförbun- det bestämt att behov av utrymmen för personlig hygien, för vila och

• Sida 71
•  Original

Prop. 1976/77: 149 71

förtäring föreligger även vid alla små arbetsplatser där det finns an- ställd personal. Detta bör slås fast i lagstiftningen. En annan och se- nare fråga blir enligt förbundet dimensioneringen av utrymmena och utrustningen med hänsyn till arbetsplatsens storlek och art. Enligt sta- tens kulturråd bör även den estetiska utformningen av personalutrym- men täckas av arbetsmiljölagen.

I lagförslaget sägs att fordon för personaltransport skall vara lämpat för ändamålet. ÖB understryker angelägenheten av att lagen ej lägger hinder för exempelvis cykeltolkning och transport på stridsfordon och lastbilar.

En del remissinstanser uppehåller sig närmare vid förslagets inne— börd när det gäller möjligheterna till arbete för olika grupper. Socialstyrelsen framhåller att vid planeringen av arbets- miljön måste tas hänsyn till de skilda förutsättningar, bl.a. i form av fysiska handikapp, som föreligger hos olika människor. Arbetsmarknads- styre/sen finner tillfredsställande att den föreslagna arbetsmiljölagen — inom ramen för det rimliga —— är inriktad på en vidgning av syssel- sättnings- och anpassningsmöjlighetema för dem som söker sig in i arbetslivet och för dem som har svårigheter att behålla sysselsätt- ningen. Även om ökad uppmärksamhet har ägnats de arbetshandi- kappade har enligt styrelsen åtgärder för anpassning av arbetsmiljön efter deras behov hittills inte vidtagits i önskvärd utsträckning. Det synes därför vara nödvändigt att sådana åtgärder stöds genom lag— stiftning. Vidare bör en samverkan med rehabiliteringsorganen, och då främst med institutioner för yrkesinriktad rehabilitering, beaktas vid den fortsatta utvecklingen av företagshälsovården.

Statens handikappråd anser att förslaget borde ha gett ett bättre stöd för den generella handikappanpassningen vid den kommande prak- tiska tillämpningen av lagen. Det anses nödvändigt att tillämpnings- föreskrifter finns för handikappanpassningen av den fysiska miljön. Föreskrifterna måste innehålla bestämmelser både för hur, var och när denna anpassning skall ske vad avser lokaler, inredning, maskinell utrustning m.m. I de fall statens planverk har att utfärda föreskrif- terna bör detta göras i nära samarbete med arbetarskyddsstyrelsen. De handikappades riksförbund understryker att när man, som utredningen förordar, i tillämpningsföreskrifter inför krav på begränsning av den fysiska arbetsbelastningen bör det stå klart att åtgärderna rätt genom- förda också kan tillgodose behovet av att underlätta arbetsuppgifterna för arbetstagare med handikapp. Förbundet finner det skäligt att i lagen införs en paragraf som anger att arbetsförhållandena skall an- passas till förutsättningarna hos arbetstagare med särskilda behov i fy- siskt eller psykiskt avseende. Handikappförbundens centralkommitté framhåller som väsentligt i detta avseende att tillämpningsföreskrifter meddelas och att resurser byggs upp för det löpande tillsynsarbetet.

• Sida 72
•  Original

Prop. 1976/77: 149 72

De förbud mot kvinnors anlitande till arbete som finns i nuvarande lagstiftning föreslås i huvudsak försvinna. Social- Styrelsen har ingen erinran mot detta men betonar angelägenheten av att foster och barn skyddas genom att gravida och ammande kvinnor inte utsätts för t.ex. kemiska arbetsmiljöfaktorer som via moderkaka eller bröstmjölk kan överföras till och skadligt påverka foster och barn. De föreslagna bestämmelserna synes ge möjlighet till sådana för fostret, barnet och därmed för kommande generationer viktiga skyddsåtgärder. Arbetsmarknadsstyrelsen och LO delar också utredningens inställning att särbestämmelser för kvinnor i möjligaste mån skall undvikas i arbets- miljölagen. Det anses väsentligt att inga onödiga hinder uppställs vare sig för mäns eller för kvinnors tillträde till eller ledighet från olika arbe- ten. Gravida kvinnors behov av särskilda bestämmelser kan enligt LO:s mening lösas genom utredningens förslag om att arbetarskyddsstyrelsen kan meddela förbud mot visst slag av arbete eller föreskriva särskilda villkor då risk för fosterskador föreligger. Gruvindustriarbetare/ör- bundet har dock ansett att det dispensabla förbudet mot kvinnors an- litande till gruvarbetet under jord bör stå kvar. Kemikontoret fram- håller att gravida kvinnor i vissa fall torde vara att anse som en särskilt känslig grupp när det gäller fosterskadande, mutagena eller cancerogena ämnen.

6.1. Utredningen

Med stöd av 745 andra stycket arbetarskyddslagen har arbetar- skyddsstyrelsen utfärdat anvisningar om hygieniska gränsvärden för olika luftföroreningar på arbetsplatsen. Styrelsen har i en del fall anvisat gränsvärden också i fråga om andra arbetsmiljöfaktorer, såsom buller, och därvid i vissa avseenden riktat anvisningarna även gentemot leverantörer av tekniska anordningar.

Utredningen konstaterar att frågor om gränsvärden har fått hög aktualitet allteftersom insikten ökat om de miljöhot människan tidigare varit utsatt för och om de nya risker som utvecklingen fört med sig. Utredningen framhåller att systemet med gränsvärden är värdefullt och efter hand bör utsträckas till allt flera kemiska och fysikaliska faktorer.

Grundläggande principer för överväganden angående gränsvärden slås fast av utredningen. Syftet vid fastställande av gränsvärden i arbets- miljön måste vara att gränsvärdet skall förebygga att arbetstagarna på arbetsplatsen utsätts för skadlig eller besvärande påverkan. Gräns— värdet skall vara så lågt att den som i arbetet utsätts för en luftför- orening eller annan störning som ej överskrider gränsvärdet är skyddad mot skador eller besvär på grund av denna. Detta bör gälla även för

• Sida 73
•  Original

Prop. 1976/77: 149 73

långvarigt arbete och så långt möjligt även för särskilt känsliga grupper. Kombinationseffekter måste beaktas. Man bör söka bygga in en säker- hetsfaktor i gränsvärdet och därmed skapa en säkerhetsmarginal. Vad gäller cancerframkallande ämnen framhåller utredningen att det från praktisk synpunkt synes nödvändigt att i avsaknad av exakt kunskap utgå från att det inte finns någon säker expositionsnivå. Vissa cancer- framkallande ämnen måste sålunda förbjudas i arbetslivet. För andra ämnen bör sättas mycket stränga gränsvärden och hanteringen kring- gärdas med rigorösa säkerhetskrav. Vidare konstateras att välbefinnande är beroende inte bara av objektivt konstaterbar verkan av fysikaliska och kemiska miljöfaktorer utan även av upplevelsen av miljön. Det kan enligt utredningen vara motiverat att beakta även psykosociala faktorer vid avgöranden i gränsvärdesfrågor. Möjligheten att påverka genom information framstår enligt utredningen som viktig.

De hygieniska gränsvärdena bygger normalt på tanken att en icke önskvärd effekt sätter in om intensiteten hos påverkande faktorer höjs över en viss tröskel. Utredningen fäster samtidigt uppmärksamheten på att varje angivande av gränsvärde bygger på vissa förutsättningar som inte är vetenskapligt givna utan framkommer som resultat av en värde- ring av vilka kriterier som skall väljas för icke acceptabel påverkan, vad som är önsvärda säkerhetsmarginaler, vilken sammansättning hos exponerad grupp som man bör räkna med osv.

Vidare påpekar utredningen att det måste finnas möjlighet att väga in även alternativa hälsorisker som följd av omplaceringar, nedlägg- ningar av företag m.m. Ingripanden får heller inte orsaka större säker- hetsrisker på andra områden. Sådana ytterligare överväganden kan enligt utredningen leda till nedtrappningsprogram där man sätter in ekonomiska insatser och tekniskt utvecklingsarbete i syfte att så snabbt som möjligt nå de gränsvärden som framstår som motiverade från vetenskaplig synpunkt.

Utredningen framhåller att riskbedömningarna vid fastställande av gränsvärden ofta är svåra. De förutsättningar som ett gränsvärde bygger på måste klarläggas så tydligt som möjligt. Ett gränsvärde rör ofta för- hållanden inom många områden av arbetslivet. Från arbetsmarknads- parternas sida måste därför bedömningen i allmänhet ske på central nivå, Arbetarskyddsstyrelsen har sedan att träffa sitt avgörande på grundval av föreliggande fakta och parternas synpunkter.

Utredningen behandlar i första hand gränsvärden för olika faktorer i arbetsmiljön. Samtidigt framhålls att ett sätt att komma närmare den faktiska belastningen på människan är att mäta halten av ämnen i bio— logiskt material som urin eller blod. Utredningen konstaterar att väl- grundade biologiska gränsvärden har kunnat fastställas för några sub- stanser. I många fall kan enligt utredningen den biologiska kontrollen ses som ett komplement till luftkontroll.

• Sida 74
•  Original

Prop. 1976/77: 149 74

I ett särskilt avsnitt framhålls att förbättrade eliminationstekniska resurser och nya krav på livskvalitet gör att man vid fastställande av gränsvärden inte alltid bör stanna vid tröskelgränsvärdet enligt tidigare angivna betraktelsesätt. Där goda möjligheter finns för miljöförbättring bör enligt utredningen kravet gå längre. 1 sak blir effekten densamma som om den tidigare nämnda inbyggda säkerhetsfaktorn ökas. Denna är dock i princip relaterad till en miljöfaktors speciella riskegenskaper och inte till de eliminationstekniska möjligheterna. Det kan enligt ut- redningen å andra sidan förekomma att i en viss bransch otillfreds- ställa-nde miljöförhållanden temporärt måst accepteras, t. ex. därför att branschens produktion bedöms som oumbärlig. Det förefaller rimligt att därvid låta ett gränsvärde övergångsvis bestämmas av det teknisk- ekonomiskt möjliga förutsatt att betryggande säkerhet uppnås t.ex. genom användande av personlig skyddsutrustning.

Som ytterligare ett användningsområde för gränsvärden framhåller utredningen möjligheten att ange tillåtna värden för enstaka kompo- nenter i en arbetsmiljö. Det kan t.ex. föreskrivas att en maskin av visst slag inte får avge mer än viss dos damm per timme eller visst buller. Utredningen påpekar att ett sådant värde inte primärt — som de tidigare nämnda tröskelvärdena — utgår från den slutliga effekten av störningen.

För att förankra systemet med gränsvärden i lagstiftningen föreslår utredningen en bestämmelse i arbetsmiljöförordningen att arbetarskydds- styrelsen skall kunna meddela föreskrifter om gränsvärden för planering och kontroll av arbetsmiljön. Föreskrifter om gränsvärden avses i första hand verka som påbud för dem som enligt arbetsmiljölagen är ansva- riga för arbetsmiljöns beskaffenhet. I den mån efterrättelse inte sker ligger det på tillsynsmyndighetema att genomdriva tillämpning med de tvångsmedel som står till buds i form av föreläggande eller förbud. Utredningen konstaterar att det här kan vara fråga om komplicerade avgöranden. Är gränsvärdet inte kopplat till en noga beskriven mät- metod, får kontrollen av gränsvärdets efterföljd ses som ett bland flera moment i underlaget för myndighetens bedömning. Utredningen fram- håller vidare att arbetarskyddsstyrelsen genom förslaget även i övrigt ges vidsträckta möjligheter att efter hand som underlag skapas med- dela föreskrifter om gränsvärden. Här pekas på att lagförslaget inne- håller bemyndiganden för styrelsen att i olika avseenden meddela direkt straffsaktionerade föreskrifter om tekniska anordningar och kemiska produkter.

Enligt utredningen är det för arbetet med gränsvärden grundläggande att tillsynsmyndigheten har ett dokumentationssystem som fungerar väl. Detta bör omfatta allt faktaunderlag och alla kriterier som används när gränsvärdet fastställs. Utredningen förutsätter att arbetarskyddsstyrelsen får möjligheter till bevakning som är internationellt täckande. Styrelsen

• Sida 75
•  Original

Prop. 1976/77: 149 75

måste också kunna engagera forskare för studier på fältet eller i labo— ratoriet när angelägna frågor kräver detta. Som viktiga informations- källor anges vidare företagshälsovården, tillsynsverksamheten och ar- betsmarknadsparterna.

Utredningen framhåller att en effektiviserad kontroll av arbets- miljön med hjälp av hygieniska gränsvärden ställer stora krav på till— gång till resurser för mätning ute på arbetsplatserna samt för analys och utvärdering. Det slås fast att det är arbetsgivaren som har att svara för att mätningar och provtagningar samt analys och utvärdering kommer till stånd i tillräcklig omfattning och med den noggrannhet som erfordras. Detta följer direkt av de grundläggande bestämmelserna om arbetsgivarnas ansvar i förslaget till arbetsmiljölag. En väsentlig tillgång när det gäller mät- och analysverksamhet är företagshälso— vården där arbetet inom den tekniska delen går ut på att i nära samverkan med den medicinska delen kartlägga och bevaka olika för- hållanden i arbetsmiljön. Resurser för mätning och analys finns dess- utom inom den offentliga hälso- och sjukvården, särskilt hos de yrkes- medicinska sjukhusenheterna. Utredningen föreslår fortsatt utrednings- arbete av frågan hur man kan bygga ut de nuvarande resurserna för yrkeshygienisk övervakning.

Utöver de nu nämnda resurserna för mätning och analys pekas på den omfattande verksamhet som sker inom arbetarskyddsverket. När det gäller yrkesinspektionen avses här i första hand den löpande tillsynsverksamheen med kontrollmätningar o.d. Inom styrelsens ar- betsmedicinska avdelning bedrivs jämsides med forsknings- och utred- ningsarbetet en uppdragsverksamhet som till största delen utgörs av provtagning. mätning och framför allt analyser på uppdrag av företag m.fl. Den innefattar också laboratoriemässig analys i anslutning till yrkesinspektionens mätning och provtagning. Utredningen tillägger att det förutom de nu nämnda resurserna finns en rad institutioner inom universitets- och högskoleorganisationen med verksamhet som kan nyt- tiggöras i arbetsmiljöarbetet. Vidare finns enskilda företag som åtar sig mät- och analysuppdrag från industrin. Här tas också upp frågan om en yrkeshygienisk mät- och analysverksamhet som grundar sig på lagstift- ningen om riksprovplatser. Det finns f.n. inte något organ som kan utses till riksprovplats för yrkeshygienisk mätning och analys. Utredningen framhåller angelägenheten av att man prövar möjligheterna att i fram- tiden få till stånd en kontroll av de yrkeshygieniska förhållandena på grundval av lagstiftningen om officiell provning.

Utredningen betonar sammanfattningsvis kraftigt vikten av att nu— varande och kommande behov av mätning, analys och utvärdering till- godoses. För detta ändamål måste ytterligare resurser skapas. Samtliga nu angivna frågeställningar innefattas i utredningens förslag till fortsatt utredningsarbete.

• Sida 76
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 76

Angående skyddsombudens roll när det gäller att kontrollera att före- skrifter om gränsvärden följs utgår utredningen från att skyddsombuden inte skall överta uppgiften att kontrollera att föreskrifter om gräns- värden följs. Däremot bör skyddsombuden alltid hållas informerade om mätningar, mätmetoder, principer för provtagningsteknik och ana- lysteknik etc. Skyddsombuden bör också ha möjlighet att påverka undersökningarnas inriktning, att följa undersökningen och att få del av resultaten efter hand som sådana erhålls.

Utredningen lämnar också en redogörelse för utländska gränsvärde- system. Utredningen konstaterar att det är svårt och i vissa avseenden omöjligt att jämföra olika länders gränsvärden men framhåller å andra sidan att internationellt utbyte av erfarenheter är av stort värde för gränsvärdesarbetet.

6.2. Remissyttrandena

Vad utredningen anför angående gränsvärden godtas allmänt av remissinstansema.

LO anser att systemet med gränsvärden för kemiska och fysikaliska faktorer i arbetsmiljön bör utsträckas så långt det är möjligt. Rätt använt kan nämligen hygieniska gränsvärden utgöra ett effektivt verktyg för att skydda arbetstagarnas hälsa. Ett gränsvärde måste därvid ligga på så säker nivå att några skador eller besvär ej uppträder under ett helt arbetsliv och så långt det är möjligt ej heller för speciellt känsliga grupper. Bestämningen av gränsvärden är kom- plicerad. Ett oavvisligt krav från LO:s sida är att representanter för arbetstagarna deltar i dessa beslut tillsammans med representanter från arbetsgivarna och samhällets organ för arbetarskydd och hälsovård. Enligt LO:s mening bör det tyngsta ordet i dessa frågor ligga hos arbetstagarna, som är de som kan drabbas av sjukdomar eller besvär. Det anses utomordentligt viktigt att man samtidigt med fastställandet av ett hygieniskt gränsvärde också bestämmer hur den tekniska kon- trollen skall tillgå såväl vad gäller val av mätinstrument och analys- metoder som i fråga om uppläggandet av själva det praktiska mät— förfarandet. Många hygieniska gränsvärden gäller mycket låga halter och det är därför ytterligt lätt att — om inte rätt mätmetodik an- vänds — över- eller undervärdera mätresultaten. I anslutning till vad utredningen anför om biologiska gränsvärden framhåller LO att värde- full kontroll kan ske genom mätningar i biologiskt material. Emellertid är det endast ett fåtal ämnen som på detta sätt kan kontrolleras. Det är enligt LO:s uppfattning nödvändigt att man utvecklar metoder för sådana biologiska prov för ett betydligt större antal substanser. LO understryker vidare kraftigt betydelsen av utredningens förslag att ge

• Sida 77
•  Original

Prop. 1976/77: 149 77

arbetarskyddsstyrelsen bemyndigande att ange tillåtna värden för en- staka komponenter i en arbetsmiljö. TCO delar också utredningens om- fattning att gränsvärden bör användas som ett styrmedel för att åstad- komma bättre arbetsmiljö.

SAF framhåller att det krävs ett stort teoretiskt och praktiskt kun- nande hos arbetarskyddsstyrelsen för att styrelsen skall kunna klara att fastställa gränsvärden på ett kvalificerat sätt. Vidare påpekas att arbete med hygieniska gränsvärden måste innefatta kostnads-nytto— analyser. Ändringar i redan fastställt gränsvärde måste meddelas i god tid före ikraftträdandet så att företagen får skälig tid till att företa de omställningar av teknisk och annan natur som är nödvändiga för en anpassning till det nya värdet. Föreningen anför vidare att partssam- verkan och samarbete med akademiska institutioner är nödvändigt i arbetarskyddsstyrelsens arbete med gränsvärden. Rutiner för fortlöpande sådant samarbete bör enligt föreningens mening skapas.

KF-KFO anser att ett system med gränsvärden är ett oumbärligt hjälpmedel för att komma till rätta med bl. a. de kemiska riskerna i arbetet. Som ett komplement till hygieniska gränsvärden kan gränsvär- den för utsläpp från maskiner o. d. bli ett värdefullt instrument inom det förebyggande arbetsmiljöarbetet. KF-KFO framhåller vikten av att föreskrifter anpassas efter tillgången på resurser av eliminationsteknisk eller annan art. För att förhindra ett felaktigt utnyttjande av begränsade mättekniska resurser anses det nödvändigt att undersökningskrav och mätaktiviteter blir föremål för en omsorgsfull prioritering.

Arbetsmarknadsstyrelsen delar också utredningens uppfattning att ett system med gränsvärden är ett oumbärligt hjälpmedel för att komma till rätta med de kemiska riskerna i arbetet.

Enligt socialstyrelsen talar övervägande skäl för att man i lagstift- ningen i ökad utsträckning bör arbeta med hygieniska gränsvärden. Viktigt är att de hygieniska gränsvärdenas karaktär av minimimål klart markeras och att man parallellt arbetar med plancringsmål. Risk- värderingen beträffande olika miljöfaktorer skiljer Sig mellan olika samhällssektorer och baseras på olika premisser. Styrelsen understryker att en bättre överensstämmelse mellan principer och kriterier för risk- värdering inom skilda miljösektorer är önskvärd. S. k. nollexponering är i många sammanhang den enda exponeringsnivå som fullt ut garan- terar en sund och säker miljö. Ibland är det enligt styrelsen dock praktiskt orimligt att kortsiktigt och i vissa fall även långsiktigt för- verkliga nollexponering. Detta skulle inte sällan kunna få uppenbart negativa hälsomässiga och sociala konsekvenser. Det gäller att inte underminera grundvalen för den materiella och sociala välfärd som har lett fram till vår i stort sett fördelaktiga hälsosituation med låg spädbarnsdödlighet, lång medellivslängd och ringa frekvens av allvar- liga smittsamma sjukdomar.

• Sida 78
•  Original

Prop. 1976/ 77: 149 78

Naturvårdsverket anför följande. Som utredningen påpekar saknas i många fall medicinsk—hygieniskt bedömningsunderlag för gränsvärden. Detta förhållande gäller i än högre grad inom omgivningshygienen. Här har emellertid ett s.k. bästatekniksystem sedan länge tillämpats. Systemet innebär att bästa tillgängliga teknik inom rimliga ekonomiska ramar utnyttjas i sådana fall där underlaget för medicinsk-hygieniska kriterier saknas eller är otillräckligt. En fördröjning av miljöförbättrade åtgärder i avvaktan på bättre bedömningsunderlag kan därigenom för- hindras. Samma princip bör enligt verket kunna tillämpas även när det gäller arbetsmiljön. För välavgränsade branscher bör sålunda övergångs- vis kunna utarbetas generella anvisningar i miljöförbättrande syfte även om den medicinska doseffektinformationen saknas.

Riksrevisionsverket menar att användande av gränsvärden är en bra teknik eftersom det inte låser sättet att åtgärda de aktuella arbets- miljöproblemen. Samtidigt innebär dock denna teknik att krav ställs på resurser för mätningar, analyser och utvärderingar för att kontrollera de olika gränsvärdena. Verket anser, i likhet med utredningen, att an- svaret för att de olika kontrollåtgärderna kommer till stånd måste ligga hos arbetsgivarna.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller rent allmänt att frågan om gränsvärden inte får överbetonas. Erfarenheten från andra om- råden visar att ambitionen till ytterligare åtgärder ofta avtar markant när väl det föreskrivna värdet uppnåtts. Målet bör i stället vara att erhålla en arbetsmiljö som är så fri från miljöförstöringar som den moderna tekniken medger. Det bör enligt länsstyrelsen klart utsägas att skyddsombud har rätt att påfordra mätning när så enligt hans mening erfordras. Vidare anser länsstyrelsen att det hade varit av intresse om utredningen hade diskuterat frågan om ansvarsfördelning vid skador som inträffar trots att av arbetarskyddsstyrelsen föreskrivet gränsvärde inte har överskridits.

Ett kontrollsystem som bygger på hygieniska gränsvärden är mycket resurskrävande. framhåller IVA. Det kan därför vara motiverat att införa emissionskontroll via typprovning av utrustning. Det förfarandet tvingar leverantörer och konstruktörer av maskiner och annan utrust- ning att uppmärksamma framtida arbetsmiljöproblem i den miljö där deras produkter skall användas, vilket måste vara en eftersträvansvärd utveckling. IVA påpekar vidare att beträffande kemiska risker liksom arbetsmiljöproblem i form av buller, dra-g, belysning m.m. bör olika slag av fjärrmanövrering och helautomatisering ses som möjliga alter- nativ till gränsvärden.

Kemikontoret uppehåller sig bl.a. vid utredningens uttalande att, då gränsvärden fastställs, så långt möjligt även särskilt känsliga grupper skall skyddas. Detta anses i princip riktigt, men Kemikontoret erinrar om att verkligheten ofta erbjuder förhållanden som gör det mer till

• Sida 79
•  Original

Prop. 1976/ 77: 1.49 79

uttryck för en önskan än till något praktiskt genomförbart. Genom att undvika att särskilt känsliga personer ägnar sig åt vissa uppgifter inom industrin finns enligt Kemikontoret en säkrare möjlighet att skydda dessa arbetstagare. Vad gäller kombinationseffekter mellan olika ämnen framhåller Kemikontoret att antalet variabler här är så stort att be- dömningar endast undantagsvis kan göras mer målmedvetet. Enligt Kemikontorets åsikt är det i första hand möjligheten av kombinations— effekter med t.ex. alkohol, tobaksrökning, vissa läkemedel samt vissa livsmedel som närmare bör utredas.

Det är enligt SAF med hänsyn till den juridiska innebörd gräns— värdena får nödvändigt att ställa ökade krav på att gränsvärdena grun- das på vetenskap och beprövad erfarenhet och att den d 0 k u m e n t a- tion vilken arbetarskyddsstyrelsen grundar sina beslut på offentligt redovisas. Det är vidare nödvändigt att dokumentationen finns tillgänglig i god tid innan ett gränsvärde fastställs så att berörda parter har möj- lighet att komma med kompletterande synpunkter.

Viktigt är enligt vad även arbetarskyddsfonden påpekar att det finns ett väl fungerande dokumentationssystem som kan presentera fakta- underlag och kriterier i samband med att gränsvärdet fastställs. Till— synsmyndigheten bör självfallet ha tillgång till ett sådant system. Ett dokumentationssystem med data om toxiska effekter från olika ämnen i miljön bör dock kunna utnyttjas inte bara av arbetarskyddsstyrelsen utan även av myndigheter på andra områden. En anknytning till motsvarande system i andra länder måste också förutsättas ske. Med hänsyn härtill anses att man bör närmare pröva en fristående upp- byggnad av systemet utan någon fastare organisatorisk anknytning till en enskild myndighet.

Vid publicering av nya gränsvärdeslistor bör enligt IVA arbetar- skyddsstyrelsen även redogöra för det material som ligger till grund för dess beslut samt vilka risker som är förknippade med varje miljö- störning. Detta blir av värde såväl för företagen som i den allmänna debatten. Även Kemikontoret framhåller att en sammanställning och ett offentliggörande av arbetarskyddsstyrelsens dokumentationsunderlag skulle utgöra ett välkommet tillskott till såväl industrins som arbets- tagarnas informationsbehov. Inte minst skulle materialet vara värde- fullt och öka säkerheten vid framtagandet av ämnesspecifika skydds— blad och liknande produktinformation.

Behovet av mät- och analysresurser understryks av en rad remissinstanser.

LO framhåller att systemet med hygieniska gränsvärden kan under— grävas om man på arbetsplatserna inte har tillgång till kvalificerade mätresurser. Det fordras en betydande uppryckning på resurs- och kompetenssidan. Förutom de bristande mättekniska resurserna utgör befintliga laboratorieresurser för analytisk kontroll en flaskhals. Det

• Sida 80
•  Original

Prop. 1976/77: 149 80

anses därför av stor vikt att resurskapaciteten ökas även på den analys- tckniska sidan. TCO och SACO/SR konstaterar likaledes stora brister när det gäller arbetsplatsernas tillgång till kvalificerade mät- och analys— resurser. En utbyggnad av systemet med hygieniska gränsvärden anses kräva en betydande ökning av resurserna för mätning, analys och ut- värdering. TCO trycker speciellt på att de små och medelstora före- tagen ofta saknar resurser på området.

LO och TCO erinrar vidare om att ett stort antal kommersiella före- tag etablerats till följd av det växande mättekniska behovet. Den okon- trollerade uppbyggnad av mätföretag som sker betecknas som oroande. Enligt organisationerna måste man söka åstadkomma en ordning där mätföretag auktoriseras efter vissa normer.

Även SAF konstaterar att behovet av mätning är stort och ökande. Skillnaden mellan behov och resurser kommer att tillta genom ökad efterfrågan från företagen och vidgade krav från de anställda och till följd av större krav från myndigheterna. För att tillfredsställa behovet krävs en ökad tillgång på konsultmöjligheter samtidigt som företagens interna resurser för kontroll och utveckling av arbetsmiljön behöver stärkas. Här har en väl fungerande lokal skyddsorganisation och före- tagshälsovård i företagen eller en fristående företagshälsovårdscentral viktiga uppgifter att fylla. Bristen på utbildad personal till såväl den tekniska som den medicinska delen inom företagshälsovården häm- mar dock utvecklingen. Vidare förutsätts en utbyggnad av de yrkesme- dicinska enheterna. För att arbetsgivaren skall kunna ta sitt ansvar fordras enligt föreningens mening att arbetarskyddsstyrelsen faststäl- ler klara normer för provtagning, anger den mätmetod som skall an- vändas samt fastställer godkända instrument för utvärdering av mät- resultaten. KF -KFO anför i huvudsak liknande synpunkter och betonar särskilt arbetsskyddsmyndigheternas ansvar för utbildning av kvalifice- rade mättekniker och utveckling av enkla och tillförlitliga mätmetoder.

Riksrevisionsverket, statskontoret och statens provningsanstalt fram— håller fördelarna med att i möjlig utsträckning förlägga mätningar och analyser hos riksprovplatser.

Beträffande rapporteringen av arbetshygieniska mätningar och andra undersökningar som utförs av yrkesinspek- tionen, arbetarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning, andra in- stitutioner eller enskilda personer föreligger enligt Fabriksarbetareför- bundet svårigheter när det gäller att få del av resultatet. Förbundet föreslår därför att i arbetsmiljölagen eller arbetsmiljöförordningen slås fast att mätresultaten framför allt från statliga institutioner men också från enskilda sådana skall översändas dels till arbetsgivaren och dels till arbetstagarnas organisationer. Arbetarskyddsstyrelsen tar upp sam- ma fråga och konstaterar att förslaget innebär att skyddsombud har rätt att ta del av sådana handlingar som är av betydelse för hans

• Sida 81
•  Original

Prop. 1976/77: 149 81

verksamhet. Motsvarande bestämmelser i arbetarskyddslagen innebär enligt styrelsen endast en rätt att ta del av handlingar som förvaras hos Skyddsombudets arbetsgivare. Detta har medfört vissa problem i sådana fall där andra företag utfört provning, mätning eller annan undersökning för arbetsgivares räkning. Liknande problem kan upp— komma beträffande t. ex. servicejournaler, som förvaras hos fristående serviceföretag. Styrelsen förutsätter att arbetsgivaren i fall av nu be- skrivet slag ser till att skyddsombudet får ta del av alla handlingar som är av betydelse för honom,

SACO/SR menar att resultat från pågående utvecklingsarbete av mätmetoder rörande den psykiska miljön ger vid handen att en intensifierad satsning på området kan ge användbara instrument inom en snar framtid. En satsning på ett sådant utveck- lingsarbete är nödvändig liksom ett klarläggande av att arbetsgivaren även har ansvar för »mätningar» av den psykiska miljön.

7. Allmänna skyldigheter för arbetsgivare m.fl.

7.1. Gällande bestämmelser

Enligt 75 arbetarskyddslagen är arbetsgivare skyldig att iaktta allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden under vilka arbetet bedrivs samt arbetstagares ålder, yrkesvana och övriga förut— sättningar för arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrar sig ohälsa till följd av arbetet eller drabbas av olycksfall i arbetet. Arbetstagare åläggs att använda de skyddsanordningar som finns, att noga följa i lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter samt att i övrigt iaktta tillbörlig försik— tighet och medverka till att ohälsa och olycksfall förebyggs. Vidare finns i 395 arbetarskyddslagen en allmän regel att arbetsgivare och arbets- tagare skall samverka för att åstadkomma sunda och säkra arbetsför- hållanden.

Genom 1973 års reform av arbetarskyddslagstiftningen har tillkom- mit bestämmelser angående gemensamma arbetsställen (7 aå arbetar- skyddslagen). När två eller flera arbetsgivare samtidigt bedriver arbete på samma arbetsställe skall de samråda och gemensamt verka för att åstadkomma sunda och säkra förhållanden på arbetsstället. En regel finns om placeringen av ansvaret för samordning av skyddsåtgärder på gemensamt arbetsställe för byggnadsverksamhet. Detta ansvar ligger på byggherren som emellertid kan överlåta ansvaret till arbetsgivare på arbetsstället. På andra gemensamma arbetsställen kan arbetsgivarna överenskomma om att en av dem skall ha ansvaret för samordningen av skyddsåtgärder. Finns det inte någon äverenskommelse kan yrkes- inspektionen bestämma vem som skall ha samordningsansvar. Övriga

• Sida 82
•  Original

Prop. 1976/77: 149 82

arbetsgivare och på arbetsstället sysselsatta arbetstagare har å sin sida att följa de anvisningar som lämnas i samordnande syfte av den huvud- ansvarige. Ensamföretagare är i fråga om förpliktelser liksom även i fråga om skydd på gemensamt arbetsställe jämställd med arbetsgivare. Yrkesinspektionen kan meddela de föreskrifter som behövs om sam- ordningsansvaret försummas eller om den samordningsansvariges anvis- ningar inte följs (53 a 5 andra stycket arbetarskyddslagen).

Arbetarskyddslagen innehåller också en del bestämmelser om skyldig- heter för upplåtare av lokal eller område som arbetsplats. Bestäm— melserna innebär ingen inskränkning i arbetsgivarens skyldigheter utan avser situationer där det ansetts att arbetarskyddsmyndigheterna skall kunna ingripa även mot annan ansvarig.

Först kan nämnas 465 arbetarskyddslagen som behandlar en speciell upplåtelsesituation. Den som mot ersättning låter någon hämta grus e.d. från grustag eller liknande arbetsställe skall tillse att arbetsstället hålls i godtagbart skick från skyddssynpunkt.

Enligt 535 tredje stycket arbetarskyddslagen äger yrkesinspektionen meddela förbud mot upplåtelse av lokal till arbetslokal för visst slag av arbete eller ändamål till dess angiven åtgärd vidtagits med lokalen. Med »ändamål» menas närmast personalrum. En förutsättning för in- gripande är att lokalen har upplåtits till arbetsgivare och ej fyller gäl- lande krav i fråga om arbetsställe. Genom 1973 års ändringar i arbetar- skyddslagstiftningen vidgades bestämmelsens räckvidd. Bestämmelsen ger nu yrkesinspektionen möjlighet inte bara att förbjuda upplåtelse av lokalen till den arbetsgivare, som hyr eller eljest disponerar lokalen vid ingripandet, utan även att samtidigt förbjuda upplåtelse till annan arbetsgivare eller till ensamföretagare som bedriver verksamhet av det slag som förbudet avser, till dess angiven åtgärd har vidtagits med lokalen.

Ännu ett fall av upplåtelse av lokal eller område behandlas i 53 aä första stycket arbetarskyddslagen. Bestämmelsen, som infördes år 1973, ger yrkesinspektionen möjlighet att vid missförhållande på arbetsställe ingripa mot den som råder över arbetsstället. Härvid syftas på det fall att på arbetsstället utförs arbete av arbetstagare som inte är anställd hos den som råder där.

Vidare finns i arbetarskyddslagen föreskrifter om skyldigheter för tillverkare, försäljare, upplåtare och installatörer av tekniska anord- ningar. Dessa föreskrifter redovisas i avsnitt 9.1.

7.2. Utredningen

Skyldighet att samverka

Utredningen framhåller att 1973 års reform lade tyngdpunkten på de anställdas medverkan i utformningen av arbetsmiljön. Det finns

• Sida 83
•  Original

Prop. 1976/77: 149 83

enligt utredningens mening all anledning att gå vidare på de vägar mot en bättre arbetsmiljö som redan anträtts. Dessa ger inte bara möjligheter för de anställda till inflytande och tillfälle för arbets- givarna att ta till vara värdefulla erfarenheter. Med rätten att delta i arbetsmiljöns utformning följer för de anställda också ett ansvar att medverka i olika samarbetsorgan och att vara aktiva när det gäller att utveckla arbetsmiljön i önskvärd riktning. På arbetsgivarens sida ford- ras en strävan att tillse att lokal skyddsverksamhet kommer till stånd och att denna kan bedrivas i goda former.

För att inskärpa vikten av att detta ansvar infrias föreslår utred- ningen att en bestämmelse om skyldighet för arbetsgivare och arbets- tagare att samverka inleder arbetsmiljölagens kapitel om hur ansvaret för arbetsmiljön skall vara fördelat.

A rbetsgivares skyldigheter

Utredningen konstaterar att skälighetsprövningen enligt arbetarskydds- lagen har kommit att omfatta även andra faktorer än arbetets natur och vad som sammanhänger därmed. Framför allt har hänsynen till arbetsgivarens ekonomiska förhållanden kommit att inverka i alltför stor utsträckning. Det har åtminstone tidigare accepterats att dåligt lönsamma företag har haft en sämre arbetsmiljö och därmed lägre kostnader än ett lönsamt företag med motsvarande produktion. Här kan ofta ha spelat in sådant som ortens arbetsmarknadsläge, hänsyn till äldre arbetstagares möjligheter att byta arbete och liknande. Det är enligt utredningen uppenbart att man i övergångsskeden inte kan bortse från omständigheter som de nämnda. Detta skulle strida mot den syn på hälsorisker som arbetsmiljöutredningen anser böra vara ut— gångspunkten vid bedömningar av arbetsmiljöns beskaffenhet. Beaktas bör alltså även de effekter i psykiskt och socialt avseende som kan följa av att arbetstillfällen i god anslutning till hemort och boendemiljö plötsligt försvinner. Men utredningen betonar att man måste skilja detta från den enskilde arbetsgivarens förutsättningar.

Bedömningen av vad som skall krävas i fråga om arbetsmiljön skall enligt förslaget ske med hänsyn till den sociala och tekniska utveck- lingen i samhället. Därvid är det enligt utredningen angeläget att kräva samma Standard för arbetsplatser med likartade arbetsuppgifter i den utsträckning det är möjligt med hänsyn till de faktiska omständighe- terna. De följder som ett förbud kan medföra måste mötas av sam- hället med andra åtgärder än genom att acceptera en otillfredsställande arbetsmiljö, Utredningen hänvisar här till arbetsmarknadsmässiga eller näringspolitiska åtgärder av olika slag.

Det är enligt utredningen av grundläggande betydelse att långtids- effekter beaktas vid bedömningen av om en arbetsmiljö skall anses tillfredsställande. Samtidigt framhålls möjligheten av olika slags ned-

• Sida 84
•  Original

Prop. 1976/77: 149 84

trappningsprogram i fall där sådana program kan utarbetas utan att de arbet-a-ndes hälsa eller säkerhet äventyras genom fortsatt drift. I andra avseenden, där komforthänsyn, möjligheterna till självbestäm- mande eller yrkesmässigt ansvar eller jämförliga omständigheter spelar större roll än den egentliga säkerheten, kan det finnas ett större ut- rymme för vad som får godtas som en tillfredsställande arbetsmiljö. Även här kan frågorna vara av väsentlig betydelse för de arbetandes hälsa i vid bemärkelse. Men det är enligt utredningen nödvändigt med en nyanserad bedömning. Inte bara arbetets natur utan även yttre för- hållanden av olika slag kan inverka. Det är sålunda klart att helt andra krav kan ställas vid nyanläggning än när det gäller befintliga arbets- lokaler med små möjligheter till förändringar. Vid nyanläggning måste man också ta hänsyn till att anläggningen kan beräknas vara i bruk under åtskillig tid framöver.

Utgångspunkten vid bedömning av arbetsmiljön skall enligt de före— slagna bestämmelserna om arbetsmiljöns beskaffenhet vara att miljön skall vara så bra som möjligt. Även om arbetsmiljön primärt skall be- dömas med hänsyn till krav av denna innebörd får man enligt utred- ningen dock inte bortse från att bedömningen också innehåller ett eko- nomiskt inslag. Utredningen framhåller att de åtgärder som krävs inte får framstå som orimliga i förhållande till de resultat som uppnås. Inte heller här knyts emellertid bedömningen till den enskilde arbets- givarens ekonomiska bärkraft utan till arbetsmiljön som sådan.

Utredningen utgår från att ett huvudansvar för arbetsmiljön skall vila på arbetsgivare. Det föreslås att i arbetsmiljölagen skrivs in vissa allmänna skyldigheter för arbetsgivare som anknyter till bestämmelserna om arbetsmiljöns beskaffenhet. Arbetsgivare skall enligt förslaget vidta all-a de åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagare utsätts för ohälsa eller olycksfall. Han skall ägna uppmärksamhet åt att arbetet planläggs och anordnas så att det skapas en god arbetsmiljö. Vidare skall lokaler och maskiner, redskap, skyddsutrustning och andra tekniska anordningar underhållas väl. Utredningen framhåller att en viktig sida av arbetsgivarens förpliktelser är att han inom ramen för tillgängliga kunskaper och kontrollmetoder skall förvissa sig om att de tekniska anordningar och de kemiska produkter som används på arbetsplatsen är godtagbara från skyddssynpunkt. Förpliktelserna går enligt utred- ningen ännu längre. Vid grundad misstanke om risk för olycksfall eller skadlig påverkan kan arbetsgivaren inte freda sig med att hänvisa till att exempelvis mätinstrument inte finns som ger exakt besked om ris- kernas omfattning.

I detta sammanhang tar utredningen även upp frågan om delegation av arbetsgivaransvaret. Om arbetsgivaren för att tillgodose de anställ- das krav på medbestämmanderätt för över vissa beslutsfunktioner på organ där arbetstagarna har bestämmanderätt bör enligt utredningen

• Sida 85
•  Original

Prop. 1976/77: 149 85

detta också få konsekvenser för det straffrättsliga ansvaret. Sådant ansvar anses inte kunna ifrågakomma för den som på godtagbart sätt har avhänt sig de rättsliga möjligheterna att handla på sätt som är före— skrivet. De som fattar visst beslut ] arbetsgivarens ställe utövar en arbetsgivarfunktion och handlar under motsvarande ansvar. Härvid för- utsätts att arbetsgivaren inte förbehållit sig att pröva om han godtar beslutet.

I vissa avseenden anges i lagförslaget den närmare innebörden av arbetsgivares förpliktelser. Detta gäller bl. a. i fråga om introduktion, instruktion och utbildning. Arbetsgivaren skall tillse att arbetstagarna får god kännedom om de förhållanden under vilka arbetet bedrivs och upplyses om de risker som kan vara förbundna med arbetet. Han skall också förvissa sig om att arbetstagarna har den utbildning som behövs och vet vad som skall iakttas för att undgå riskerna. Utredningen på- pekar att alldeles särskild uppmärksamhet kan behöva ägnas åt skydds- instruktion när det gäller minderåriga och invandrare.

I anslutning till den föreslagna bestämmelsen framhålls vidare att arbetsuppgifter ej sällan är av sådan art att den anställde måste ha sär— skild kunskap och erfarenhet med hänsyn till de risker för ohälsa eller olycksfall som kan vara förenade med arbetet. När det är befogat av speciella säkerhetsskäl bör enligt utredningen arbetarskyddsstyrelsen kunna ge närmare föreskrifter om utbildning eller liknande kompetens- krav som skall gälla för anställda i fråga om olika arbetsuppgifter. Utredningen betonar vidare vikten av att den anställde ges överblick över hur hans insats ingår i arbetssammanhanget i stort.

Ensamarbete uppmärksammas särskilt av utredningen. Det konsta- teras att många faktorer inom arbetslivet har föranlett en ökad om- fattning av sådant arbete. Utmärkande för ensamarbete anses vara att arbetsformen kan innebära särskilda risker från olycksfallssynpunkt och innehålla moment som från psykisk synpunkt kan vara påfrestande. Samtidigt betonas att människors sätt att uppleva ensamhet varierar inom vida gränser. När arbete utförs av ensam arbetstagare måste emellertid enligt utredningen under alla förhållanden särskilt beaktas att sådan utrustning är tillgänglig att möjlighet finns till kontakt med den som utför arbetet. Vidare måste tillfredsställande transportbered- skap upprätthållas så att den ensamarbetande kan få hjälp om han råkar ut för olycksfall eller drabbas av sjukdom. Frågorna vid ensam- arbete bör enligt utredningen i övrigt lösas i enlighet med den före- slagna bestämmelsen att arbetet skall anpassas efter människans förut- sättningar. För att fästa uppmärksamheten på de olägenheter som kan vara förknippade med ensamarbete föreslår utredningen att i arbets- miljölagen dessutom förs in en bestämmelse att arbetsgivare skall be- akta den särskilda risk för ohälsa och olycksfall som kan följa av att arbetstagare utför arbete ensam.

• Sida 86
•  Original

Prop. 1976/77: 149 86

Arbetstagares skyldigheter

Utredningen föreslår en bestämmelse i arbetsmiljölagen att arbets- tagare skall medverka till att åstadkomma en god arbetsmiljö. Han skall följa givna föreskrifter samt använda de skyddsanordningar och iaktta den försiktighet i övrigt som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall. Utredningen konstaterar i anslutning härtill att skydds- arbetet kan äventyras om en arbetstagare inte vill rätta sig efter de Skyddsföreskrifter som gäller på arbetsplatsen. Ett medel som det här kan bli fråga om att tillgripa är enligt utredningen att skilja arbets- tagaren från anställningen. Frågan om saklig grund för uppsägning föreligger eller ej får bedömas enligt lagen (1974: 12) om anställnings- skydd (ändrad senast 1976: 593) med beaktande av de skyddsskäl som kan tala mot fortsatt anställning.

Av utredningen har övervägts en ordning där arbetstagares avbry- tande av farligt arbete inordnas i hans allmänna skyldighet enligt lag- förslaget att iaktta försiktighet. Det föreslås att i arbetsmiljölagen tas in en föreskrift att arbetstagare skall underrätta företrädare för arbets- givaren eller skyddsombud, om han finner att arbete innebär omedel- bar och allvarlig fara för liv eller hälsa. I anslutning till detta föreslås en regel om skadeståndsfrihct för arbetstagaren. Han skall vara fri från skyldighet att ersätta skada som uppstår till följd av att han låter bli att utföra arbete i avvaktan på besked om det skall fortsättas. Till grund för bedömningen skall härvid läggas den anställdes egen berättigade uppfattning. Utredningen framhåller att den föreslagna regleringen hänger nära samman med rätten för skyddsombud att i vissa fall av- bryt-a arbete. Det påpekas även att en bestämmelse av föreslagen inne- börd får särskild betydelse vid ensamarbete i fall där arbetstagaren be- dömer att han med hänsyn till uppkommen fara bör avbryta arbetet för att rådfråga skyddsombud eller överordnad och svårighet samtidigt före— ligger att med kort varsel nå kontakt med dessa.

F öretagarens eget arbete

Utredningen påpekar att arbetarskyddslagen inte anses tillämplig på arbete som utförs av arbetsgivaren personligen. Inte minst med tanke på de anställdas säkerhet kan det emellertid enligt utredningens åsikt vara viktigt att gällande föreskrifter iakttas även i arbete som arbetsgivaren utför personligen. Som en allmän regel i arbetsmiljölagen föreslås där- för att arbetsgivare skall i tillämpliga delar följa lagen och med stöd därav meddelade föreskrifter även i vad avser arbete som han själv utför.

I avsnitt 4.1 har redovisats utredningens uppfattning att arbetsmiljö- lagen bör omfatta ensamföretagares arbete i väsentliga delar. Ansvaret för ensamföretagare preciseras att gälla i fråga om tekniska anord- ningar, ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall och gemen- samma arbetsställen.

• Sida 87
•  Original

Prop. 1976/77: 149 87

Utredningen anför att de närmare kraven på ensamföretagare bör utformas genom arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet. Styrel— sen har därvid att väga angelägenheten av en god arbetsmiljö mot kostnader och andra svårigheter för dem som åläggs olika skyldigheter. När det gäller ensamföretagare anser utredningen det naturligt att främst inrikta föreskrifterna på sådana situationer där denne normalt verkar antingen tillsammans med anställda eller annars i samma slags miljö som arbetstagare. Det kan också finnas särskild anledning att ge föreskrifter om t. ex. besiktning av vissa tekniska anordningar, använ- dande av vissa farliga ämnen e.d. Däremot bör man, även om det gäller hantering som i och för sig omfattas av lagen, undvika ingående reglering av ensamföretagarens arbetsförhållanden i sådana hänseenden som inte kan bli föremål för tillsyn eller där regleringen kan upplevas som ett obehörigt ingrepp.

I fråga om arbete som arbetsgivare utför personligen anför utred— ningen att den föreslagna bestämmelsen har sin största betydelse när arbetsgivaren deltar i arbetet tillsammans med de anställda. I övrigt finns enligt utredningen anledning att anlägga samma betraktelsesätt på sådant arbete som har lagts på arbete av ensamföretagare.

Gemensamma arbetsställen

Gemensamma arbetsställen är enligt utredningen vanligen förekom- mande inte bara på byggarbetsplatser utan också i samband med olika slags underhålls—, tillsyns- och transportarbeten på fasta driftsställen. Parallellt med det ordinarie arbetet kan här av utomstående företag drivas olika slag av arbete. Ett annat slag av gemensamt arbetsställe uppkommer åter då fler än en arbetsgivare är verksamma med skogs- arbete e. d. på tillfälligt arbetsställe. Som ytterligare typ av gemensamt arbetsställe, vilken inom sig rymmer många varianter, nämns fall där skilda företag delar olika slags utrymmen.

Särskilt vad gäller fasta driftsställen där olika slag av entreprenad- verksamhet bedrivs är det enligt utredningen angeläget att finna former för ett obligatoriskt samordningsansvar. Genom 1973 års ändringar infördes ett särskilt arbetarskyddsansvar för den som råder över arbets- ställe. Det anses i detta läge naturligt att i en ny lag gå vidare och lägga ett samordningsansvar även på den som råder över fast drifts— ställe när två eller flera företag samtidigt driver verksamhet där. Denne bör liksom byggherre kunna överlåta ansvaret.

Utredningen anför att övriga gemensamma arbetsställen rymmer en rad fall som inte är generellt klart avgränsbara gentemot icke gemen- samma arbetsställen. Här bör yrkesinspektionen liksom hittills ha möj— lighet att — om överenskommelse inte träffas om vem som skall vara samordningsansvarig på det gemensamma arbetsstället —— efter bedöm-

• Sida 88
•  Original

Prop. 1976/ 77: 149 88

ning i det enskilda fallet meddela erforderliga föreskrifter om sam- ordningsansvaret.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att i arbetsmiljölagen slås fast att den som råder över fast driftsställe skall ha ett ansvar för sam- ordningen i skyddshänseende när två eller flera företag samtidigt driver verksamhet på arbetsstället. I övrigt föreslås att arbetarskyddslagens bestämmelser om gemensamma arbetsställen förs över i sak oförändrade till arbetsmiljölagstiftningen.

U pplåtare av lokal eller markområde

Ansvaret för att arbetsförhållandena är tillfredsställande i skydds- hänseende vilar enligt utredningsförslaget — liksom enligt gällande arbetarskyddslagstiftning -— i första hand på arbetsgivaren. I vissa fall där denne inte har praktiska möjligheter att vidta åtgärder måste, framhåller utredningen, tillsynsmyndigheterna dock kunna vända sig mot den som förfogar över sådana möjligheter.

Bestämmelsen i 53 aå första stycket arbetarskyddslagen föreskriver skyddsansvar för den som råder över arbetsställe gentemot arbets- tagare som ej är anställd hos honom. Bestämmelsen bör enligt utred- ningen ges vidgad omfattning och gälla även till skydd för ensamföre- tagare som är sysselsatt på främmande arbetsställe. Vidare bör de för- hållanden som avses i 465 arbetarskyddslagen (grustag o.d.) enligt utredningens mening regleras i samma ordning som andra fall då arbetsgivare eller ensamföretagare saknar rådighet över arbetsställe där arbete utförs.

Tillsynsmyndighetema har enligt 53% tredje stycket arbetarskydds— lagen möjlighet att förbjuda fortsatt upplåtelse av arbetslokal eller per- sonalrum som har upplåtits till arbetsgivare. Utredningen förordar att bestämmelsen ges generell syftning även på upplåtelse till ensamföre- tagare.

I arbetarskyddsl-agen saknas en allmän bestämmelse med stöd av vilken tillsynsmyndighet kan vända sig mot upplåtare av markområde. Detta har enligt utredningen ibland framstått som en brist. Som exem- pel nämns fall där det gällt att ordna personalutrymme vid stuveri- arbete, torghandel e. d. Enligt utredningen. bör på motsvarande sätt som redan gäller beträffande lokalupplåtelse möjlighet finnas att meddela förbud för upplåtare även i fråga om markområde som har upplåtits för arbete eller som personalutrymme.

Utredningen föreslår med hänsyn till det anförda att i arbetsmiljö- lagen förs in bestämmelser om skyddsansvar för den som råder över arbetsställe eller upplåtit lokal eller markområde för arbete eller som personalutrymme. Detta föreslås ske i form av en hänvisning till be- stämmelser i lagens tillsynskapitel vilka avser sådana situationer.

• Sida 89
•  Original

Prop. 1976/77: 149 39

7.3. Remissyttrandena

Den föreslagna regleringen av olika kategoriers ansvar för arbets- miljön godtas i princip av remissinstansema.

Som en grundprincip understryker LO att det är produktionen som skall bära kostnaderna för arbetsmiljöarbetet. Det gäller även kostnaderna för de fackliga insatserna på arbetsmiljöns område. för facklig utbildning om arbetsmiljön, för skyddsombudens verksamhet m.m. Förutsättningen för ett effektivt arbetsmiljöarbete på det lokala planet är enligt LO att tillräckliga resurser ges för fack- liga insatser.

SFO och Kemikontoret ifrågasätter om arbetsgivaren alltid ensam skall svara för alla kostnader som kan bli följden av myndigheternas åtgärder på arbetsmiljöområdet. Kostnaderna för flertalet ingripanden måste rimligen bäras av de berörda företagen. [ vissa fall borde det dock kunna diskuteras om inte åtgärderna är av sådant samhällsintresse att bidrag från allmänna medel skall vara motiverade. Detta kan t. ex. gälla undersökningsplikten beträffande produkters egenskaper, vissa in- satser inom företagshälsovården, utveckling av mät- och analysmetoder samt utbildning av och informationsverksamhct till anställda. Det ifråga- sätts även om inte i vissa fall bidrag eller annat stöd skulle kunna utgå för investeringar i arbetsmiljön. Liknande synpunkter anförs av Föreningen bekämpningsmedelsleverantörer. IVA framhåller att man inte alltid kan begära att den som driver en allmänt accepterad verk- samhet — kanske i egenskap av småföretagare —— skall bedriva en omfattande toxikologisk forskning för att kontrollera att inga menliga följder uppstår av verksamheten. Sådana undersökningar bör ske genom myndigheternas försorg och i samverkan mellan dessa, arbetsgivare och arbetstagare. Visar det sig att undersökningar leder till skärpta arbetsmiljökrav är det enligt IVA rimligt att samhället medverkar i de miljöförbättringar som den enskilde arbetsgivaren inte har kunnat förutse.

I anslutning till utredningens resonemang om m öj ] i g h e t e r till skälighetsavvägningar framhåller SAF att en alltför snäv reglering kan, åtminstone på kort sikt, leda till att många verksam- heter försvåras. Ett målinriktat utvecklingsarbete är nödvändigt, men rimliga övergångstider måste lämnas för detta. Likaså måste skydds— åtgärderna från kostnadssynpunkt stå i skälig proportion till vad som kan vinnas från skyddssynpunkt. SAF anser därför att skälighetsprin- cipen i nuvarande arbetarskyddslag bör behållas. Liknande synpunkter anförs av Stockholms, Malmö och Kalmar läns handelskamrar. Länssty- relsen [ Stockholms län anser det vara principiellt riktigt att brister i arbetsmiljön inte förblir obeaktade med hänsyn till arbetsgivarens eko- nomiska förhållanden. Om nedläggningshot föreligger kan emellertid i

• Sida 90
•  Original

Prop. 1976/77: 149 90

övergångsskeden inte bortses från sådana omständigheter som ortens arbetsmarknadsläge, hänsyn till äldre arbetstagares möjligheter att byta arbete och liknande. Uppenbarligen måste i den svåra avvägning som här kan förekomma en skillnad göras mellan missförhållanden som innebär direkt fara för hälsan eller säkerheten och brister som mera har att göra med komfort och trivsel. Byggnadsstyrelsen understryker att kraven från arbetsmiljösynpunkt på nybyggda lokaler ofta inte kan helt tillgodoses i befintliga äldre byggnader. Vad som brister kom- penseras dock ofta av läge, goda kommunikationer, kulturella och estetiska värden m.m., varigenom en arbetslokal trots brister kan er- bjuda de anställda en godtagbar arbetsmiljö.

S] anför följande angående den föreslagna huvudbestämmelsen om arbetsgivarens ansvar. Då i bestämmelsen talas om arbets- givarens skyldighet att vidtaga alla de åtgärder som behövs för att före- bygga att arbetstagare utsätts för ohälsa eller olycksfall, skapas en föreställning om ett slags strikt garantiansvar för arbetsgivaren. Det torde böra klargöras att detta inte är avsikten och att arbetsgivarens förpliktelser skall till sin omfattning vara att bestämma med ledning av de erfarenheter som förelåg vid den tid då åtgärd kunde vidtas med förebyggande verkan. Även yrkesinspektionen i Härnösand anser att den föreslagna formuleringen av bestämmelsen kan leda till ett strikt ansvar för arbetsgivaren.

Arbetarskyddsstyrelsen utgår från att någon saklig ändring inte avses när i lagförslaget inte uttryckligen anges att arbetsgivaransvaret hänför sig till hos arbetsgivaren anställda arbetstagare. Enligt styrelsens upp- fattning måste man hålla fast vid att en arbetsgivare i arbetsmiljö- avseende har skyldigheter endast mot sina egna arbetstagare. Ett in- gripande från tillsynsmyndigheterna kan därför inte riktas mot själva källan till eventuella brister i arbetsmiljön när dessa brister orsakas av t. ex. grannindustri, hyresvärd eller annan verksamhet utanför det egna arbetsstället. Sådana problem kan lösas endast genom ingripande mot den vars verksamhet medför olägenheterna. Yrkesinspekrionen i Kal- mar anser att omfattningen av arbetsgivarens skyldigheter bör fram- gå av lagtexten på ett bättre sätt än i utredningens förslag. Gällande bestämmelser anses förebildliga i detta avseende. Således bör arbets— givarens skyldighet att ta hänsyn till arbetstagarens personliga förut- sättningar som ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet kvarstå i lagtexten.

LO avvisar tanken på att avtal om överlåtelse av be- s 1 utan derätt skulle påverka arbetsgivaransvaret enligt arbetsmiljö- lagen. Vidare ansas det vara en brist i förslaget att utredningen inte har närmare gått in på de speciella problem som råder inom statliga och kommunala myndigheter och verk. Enligt LO:s uppfattning är det önskvärt att arbetsgivaransv-aret inom den offentliga sektorn läggs på

• Sida 91
•  Original

Prop. 1976/77: 149 ' 91

de nivåer i organisationen där arbetsmiljöfrågorna i praktiken hand- läggs, LO framhåller att detta kan ske genom en friare möjlighet att använda budgeterade medel för att åtgärda miljöproblem. TCO anser det naturligt att arbetsgivaren ges möjlighet att delegera sin beslutande- rätt avseende arbetsmiljön. Enligt TCO:s uppfattning bör det emellertid klargöras att den till vilken beslutanderätten delegeras verkligen skall ges befogenheter och resurser att uppfylla de krav som detta kommer att ställa på honom. Som ett led i informationsskyldigheten bör arbets- givaren dessutom åläggas att meddela alla berörda vem han har utsett att i sitt ställe svara för arbetsmiljöfrågorna på arbetsplatsen. SFO anser att lagförslaget i sitt starka framhävande av arbetsgivarens an- svar inte tillräckligt beaktar den utveckling som sker bl. a. genom den nya lagen om medbestämmande i arbetslivet. Enligt SFO:s uppfatt- ning måste de anställdas ökade med- och självbestämmande också leda till ett ökat med- och självansvar för arbetstagarna. Det anses vik- tigt att detta klargörs i samband med antagandet av den nya arbets- miljölagen.

Från LO:s sida noteras med tillfredsställelse den vikt utredningen har lagt på arbetsgivarens ansvar beträffande in struk t i 0 n 0 c h utbildning. Denna fråga ägnas stor uppmärksamhet både i LO- förbumdens yttranden och i LO:s arbetsplatsremiss. I och med att de produktionstekniska anordningarna på arbetsplatserna blir alltmer kom- plicerade och inte minst genom den tilltagande förekomsetn av .nya kemiska ämnen och produkter i arbetsmiljön måste enligt LO instruk- tions- och utbildningsinsatserna avsevärt intensifieras och skyldigheterna i detta avseende understrykas i lagen. LO anser att arbetsgivaren redan innan en olycka har skett skall kunna fällas till ansvar för under- låtenhet att följa arbetsmiljölagens bestämmelser om instruktion och utbildning. Alternativt föreslår LO att arbetarskyddsstyrelsen bemyn- digas att i nära samarbete med de fackliga organisationerna utfärda direkt straffsanktionerade föreskrifter angående de krav som ställs på instruktion och utbildning i speciellt riskfyllda arbeten.

TCO understryker särskilt vad som sägs av utredningen om vikten av information när det gäller minderåriga och invandrare. Eftersom arbetsledarna i allmänhet fullgör arbetsgivarens skyldigheter att in- struera och utbilda personalen i arbetarskyddsfrågor betonar TCO vidare vikten av att de genom arbetsgivarnas försorg erhåller utbild- ning och befogenheter för att klara denna uppgift.

Beträffande utformningen av lagförslagets bestämmelse om arbets- givares skyldigheter med avseende på instruktion och utbildning fram— håller SAF och SJ att arbetsgivaren inte har praktiska möjligheter att förvissa sig om vilka kunskaper som arbetstagare har.

Statens invandrarverk lämnar följande synpunkter i fråga om bety- delsen av intro d u kt io n m. m. Invandrare hamnar ofta på arbets-

• Sida 92
•  Original

Prop. 1976/77: 149 93

platser med utpräglade arbetsmiljöproblem. Bl. a. av denna orsak är det viktigt att uppmärksamma invandrarnas arbetssituation. Detta bör i första hand ske genom ett ändamålsenligt introduktionsförfarande för de nyanställda invandrarna. Det är viktigt att introduktionen får en bred uppläggning med perspektiv även på förhållanden utanför arbets- platsen, eftersom den sociala situationen kan innebära större risk- faktorer för invandrarna än för svenskar. För att introduktionen skall ge det önskade resultatet måste den givetvis ske på ett språk som den nyanställde behärskar. Den bör dessutom utformas på ett sådant sätt att den utgår från invandrarnas behov och språkliga förutsättningar. Invandrarna bör aktiveras så att de själva kan medverka i utform- ningen av den egna arbetsmiljön. Därför är det viktigt att invandrarna har tillgång till goda arbetsplatstolkar som har tillräckliga kunskaper om både arbetsmiljö och fackliga frågor. En förutsättning för att så skall ske är att resurserna för utbildning av tvåspråkiga fackliga tolkar avsevärt ökas. De fackliga organisationerna måste också, på de arbets- platser där koncentrationen av invandrare är stor, medverka till att få fram tvåspråkiga skyddsombud så att invandrarna garanteras informa- tion om Skyddsföreskrifter och andra förhållanden av betydelse för deras situation på arbetsplatsen.

I anslutning till den föreslagna bestämmelsen om a r b e t 5 g i v a r e s skyldigheter med avseende på ensamarbete hän- visar LO till att en klar majoritet av deltagarna i LO:s arbetsplats- remiss är negativt inställd till ensamarbete. Till de arbetsuppgifter som man finner mest olämpliga för ensamarbete hör tunga arbeten, arbeten som innebär risk för överfall, maskinstyrda arbeten, under- jordsarbeten, skogsarbeten m.m. Uppenbart är enligt LO att, även i de fall då direkt olycksfallsrisk ej föreligger, ensamarbete ofta är föga

lämpligt från psykosocial synpunkt. Rationalisering och mekanisering har styrt den arbetsorganisatoriska uppbyggnaden på många arbets- platser därhän att antalet anställda har begränsats så mycket som möj- ligt. Lagförslaget innebär visserligen ur LO:s synvinkel en klar för- bättring. Arbetsplatsremissen visar dock ett klart ställningstagande för förbud mot ensamarbete i riksfyllda arbeten. Med tanke på detta och på grund av de uppenbart negativa konsekvenser som ensamarbete har från. ren säkerhetssynpunkt bör arbetsmiljölagen ge utvidgad möj- lighet för arbetarskyddsstyrelsen att genom särskilda föreskrifter, ut- arbetade i samråd med de fackliga organisationerna, förbjuda ensam- arbeten när det gäller arbetsuppgifter som är speciellt riskfyllda och där ensamarbete innebär en klarökning av riskerna för arbetstagarens liv och hälsa. Dessa föreskrifter måste enligt LO vara knutna till direkt straffansvar för arbetsgivaren. Enligt LO:s mening är det nödvändigt att lagförslaget leder fram till att en omfattande satsning snarast före- tas från myndigheternas sida beträffande utarbetande av föreskrifter

• Sida 93
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 93

som anger dels vilka arbeten som ej får ske i form av ensamarbete, dels under vilka villkor vissa slag av ensamarbete kan få förekomma. Det sistnämnda gäller närmast krav på kommunikationstekniska åtgärder eller larmanordningar, tillsyn genom annan personal e. d.

Också TCO betonar att ensamarbete för många anställda innebär stora påfrestningar av både fysisk och psykisk art. Ensamarbete är ofta resultatet av en arbetsorganisation som utformats utan hänsyn till arbetstagarnas behov och önskemål. TCO anser att ensamarbete bör undvikas i största möjliga utsträckning. Självfallet bör berörd arbets- tagares syn på ensamarbetet tillmätas stor betydelse. TCO anser att det finns skäl att överväga om inte omfattningen av ensamarbete bör regleras genom föreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen .

SAF uttrycker den uppfattningen att det inte kan vara lämpligt att generellt genom lag eller föreskrifter förbjuda ensamarbete vid vissa typer av verksamhet. Det bör i stället kunna överlämnas åt parterna i företaget att bevaka dessa frågor. Med hänvisning till arbetsbetiingel- serna inom bevakningsföretagen hävdar SFO att man med hjälp av teknik och sambandsrutiner skall kunna ge ensamarbetande sådan trygg- het, att ensamarbetet i sig inte är från säkerhetssynpunkt olämpligt eller upplevs som speciellt påfrestande. För vissa uppgifter inom bevaknings- verksamheten anses det emellertid rimligt att arbetet inte utförs som ensamarbete. Garantier mot missbruk i detta hänseende måste skapas genom tillsynsmyndighetemas verksamhet.

LRF framhåller att inom lantbruket ensamarbete är mycket vanligt och av ekonomiska skäl inte kan'undvikas. Av organisatoriska och tekniska skäl torde det ofta vara helt omöjligt för lantbruket att finna effektiva och ekonomiskt acceptabla lösningar på kontakt— och trans- portproblem i samband med ensamarbete. LRF finner det därför absolut nödvändigt med hänsyn till framtida tolkningar att det klarläggs att den nya arbetsmiljölagen ej i sig skall föranleda någon förändrad syn på ensamarbete. Skogs- och lantarbetsgivareföreningen konstaterar att ensamarbete utgör en ovillkorlig förutsättning för att ett rationellt jord- och skogsbruk skall kunna bedrivas och att utvecklingen dess- utom ledcr mot att denna typ av arbete får en allt större omfattning. För jord- och skogsbrukets arbetsgivare, vilka i allmänhet endast har en eller någon enstaka anställd, synes utredningens förslag därför kunna medföra betydande problem av såväl ekonomisk som formell och prak— tisk art. Föreningen anser att olika möjligheter i syfte att förbättra kontaktmöjligheterna vid ensamarbete bör undersökas och prövas, Det kan enligt föreningen vara lämpligt att överlåta åt arbetsmarknadspar- terna att bevaka och reglera dessa frågor.

Stockholms läns landsting uppger att landstinget vid gjorda analyser inte har kunnat få fram något som utvisar samband mellan ensam- arbete och yrkesskador. Ensamarbetet i sig kan emellertid innebära

• Sida 94
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 94

en risk genom t. ex. den psykiska press som den arbetande kan känna, Särskilt vid nattarbete. Kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen anger att en skärpt bedömning av riskerna med ensamarbete kommer att medföra behov av ett utökat antal tjänster.

Lantarbetareförbttndet, Pressbyråföretugen aktiebolag, televerkets arbetsmiljönämnd och yrkesinspektionen i Göteborg och Umeå fram- håller det angelägna i att preciserande tillämpningsföreskrifter angående ensamarbete utarbetas innan arbetsmiljölagen träder i kraft.

LO vill i likhet med majoriteten av deltagarna i LO:s arbetsplats— remiss markera att uppsägning ej automatiskt bör bli följden för 0 h 6 r- samhet mot Skyddsföreskrifter. Som framgår av lagen om anställningsskydd bör information och eventuell omplacering kunna tillgripas. LO biträder utredningens uttalande att ohörsamhet mot Skyddsföreskrifter eller underlåtenhet att använda föreskriven skydds- utrustning måste prövas enligt lagen om anställningsskydd. Stockholms och Kalmar läns handelskamrar anser att vad utredningen uttalat i detta avseende är positivt. Det borde dock framgå klarare av lagtexten vilket ansvar som åvilar arbetstagaren.

SAF framhåller att det ibland är ett stort problem att få arbets- tagare att använda personlig skyddsutrustning, även sådan som är före- skriven av arbetarskyddsmyndigheten. Lagen borde därför kompletteras med en bestämmelse om att det åligger arbetstagaren att använda före- skriven skyddsutrustning. Liknande synpunkter framförs av Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Stockholms och Kalmar läns handelskamrar, Sydöstra FCO-distriktet, televerkets arbetsmiljönämnd och yrkesinspek- tionen i Kalmar och Växjö.

Arbetsdomstolen tillstyrker att frågan om a r b e ts t a g a r e 5 m ö j- lighet att upphöra med arbete uttryckligen regleras på det sätt som utredningen har föreslagit. Regeln torde emellertid enligt domstolens åsikt bli tillämplig även i fall då arbetstagare finner att ett utförande av den egna arbetsuppgiften innebär fara för annan arbets- tagares liv eller hälsa.

LO anser det vara av stort värde att enskilda arbetstagare enligt för- slaget skall få möjlighet att avbryta arbete, som bedöms vara riskfyllt, i avvaktan på skyddsombuds eller arbetsledares bedömning.

SAF framhåller att om arbetstagare finner att arbete innebär ome- delbar och allvarlig fara för liv eller hälsa, torde arbetsledningen nor- malt vara den som närmast finns att tillgå och som har den bästa kun- skapen och kännedomen om de lokala arbetsförhållandena. Det anses därför naturligt att vederbörande i första hand underrättar sin när- maste chef. Kommunförbundet ansluter sig till utredningens förslag till reglering av arbetstagares möjlighet att upphöra med arbete men anser att arbetsgivaren alltid snarast måste underrättas. Kalmar läns landsting anför att man kan komma i konflikt med annan lagstiftning

• Sida 95
•  Original

Prop. 1976/77: 149 95

om ensamarbete inom vårdsektorn avbryts. Ett förtydligande i denna del anses nödvändigt.

TCO anser att förslaget om utvidgning av samordningsan- svaret på gemensamt arbetsställe är väl motiverat. Enligt fortf/ika!ions/örvaltningen bör den föreslagna bestämmelsen om samordningsansvar på fast driftsställe preciseras.

Arbetarskyddssryrelsen noterar att enligt förslaget yrkesinspektionen liksom hittills skall kunna i vissa fall meddela föreskrift om vem som skall ha samordningsansvar på gemensamt arbetsställe. Inspektionens befogenheter i detta avseende synes emellertid behöva kompletteras. Har olämplig person fått samordningsansvaret, bör yrkesinspektionen nämligen i undantagsfall kunna föreskriva att ansvaret skall över— flyttas på annan. I samma riktning uttalar sig Byggnadsarbetareför— bundet och Metallin(lustrit'zrbetarejörbundet. Sistnämnda förbund be- tonar i detta sammanhang även vikten av att den samordningsansvarige utför sina arbetsuppgifter i nära samarbete med skyddsombud och skyddskommitté på arbetsstället.

Utredningen föreslår ett skyddsansvar för den som rå- der över arbetsställe eller har upplåtit lokal el le r m a r k 0 m r ä (1 e för arbete eller såsom personalutrymme. SAF påpekar att ett sådant stadgande kan bli oskäligt betungande för den som upplåter arbetslokaler. Det kan föra för långt att lägga an- svaret på upplåtaren för att de för verksamheten erforderliga arbets— miljöåtgärderna vidtas vad gäller t. ex. ventilation och bullerdämpning. En regel som den av utredningen föreslagna borde därför vara dispo- sitiv. Det måste sålunda enligt föreningen bli möjligt för upplåtaren att i hyreskontrakt ta in en klausul med innebörden att hyresgästen själv får svara för att arbetsmiljölagens föreskrifter kommer att följas vad gäller den i lokalen bedrivna verksamheten.

Arbetarskyddsstyrelsen anför följande. Den föreslagna ordningen om skyddsansvar för vissa upplåtare överensstämmer med den som i dag gäller beträffande föreläggande mot framför allt lokalupplåtare. Så- dana förelägganden har visat sig vara förenade med vissa problem. Tillsynsmyndigheternas ingripande mot ena parten i ett kontraktsför- hållande uppfattas ofta som ett fastställande av att just denna part skall bekosta de önskade arbetsmiljöförbättringarna. För att undvika sådana missförstånd har styrelsen rekommenderat yrkesinspektionen att ut— färda förbud mot lokalupplåtarc endast i samband med att motsvarande förbud riktas mot den aktuella arbetsgivaren. Möjligheten att rikta före- läggande eller förbud mot den som råder över ett arbetsställe eller mot upplåtare bör enligt styrelsen begränsas till sådana situationer där det inte är möjligt att uppnå önskad effekt genom åtgärder enbart mot arbetsgivaren. Det synes vidare lämpligt att sådant påbud i normalfal- let utfärdas endast i samband med föreläggande eller förbud mot ar- betsgivaren.

• Sida 96
•  Original

Prop. 1976/77: 149 96

Kommunförbundet påpekar att de föreslagna bestämmelserna om ansvar för markupplåtare kan innebära stora praktiska och ekono- miska problem för många kommuner. Förbundet anser det därför angeläget att tillsynsmyndighet i sin tillämpning tar hänsyn till lokala geografiska förutsättningar att anordna erforderliga personalutrymmen och ger tillräcklig tidsram för verkställighet. SFO framhåller vikten av att man i det fortsatta arbetet med utarbetande av tillämpnings- föreskrifter uppmärksammar de problem i ansvarshänseende som upp- kommer vid uppdragsavtal om drivande av t. ex. institutionsrcstauranger eller om bevakningstjänst eller lokalvård.

Metallindustriarbetareförbundet konstaterar att frågor beträffande underhålls-, reparations- och tillsynsarbeten på bOstadsfastighet anses tillhöra byggnadslagstiftningen. Ett nära samarbete mellan byggnads- och arbetarskyddsmyndigheterna förutsätts enligt förarbetena till [973 års ändringar i arbetarskyddslagstiftningen. Enligt förbundets erfarenhet har detta samarbete inte alltid fungerat på önskvärt sätt. Förbundet anser därför att denna fråga bör ges en bättre lösning. Arbetarskydds- myndigheten måste vara den myndighet som naturligen har hand om tillsynen även på detta område.

8. Samordningen med lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor

8.1. Översikt över innehållet i lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor

Lagen om hälso- och miljöfarliga varor omfattar ämnen och bered- ningar som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egen- skaper och hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön. Om det är av särskild betydelse från hälso- och miljöskydds- synpunkt får regeringen föreskriva att vad som sägs om hälso- och miljöfarlig vara skall gälla även i fråga om annan vara. Undantagna är vissa varor som är underkastade kontroll i annan ordning, nämligen liVSmedel, läkemedel, fodermedel och radioaktiva ämnen. Vidare är lagen tillämplig på brandfarlig eller explosiv vara endast i den mån varan är hälso- eller miljöfarlig av annat skäl än som föranlett att den hänförs till nämnda varukategorier.

I lagen om hälso- och miljöfarliga varor finns dels grundläggande regler om hantering och import av hälso- och miljöfarlig vara, dels bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestäm- mer att på olika sätt ingripa mot hantering och import av sådan vara. Sålunda skall den. som hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som be- hövs för att minska eller motverka skada på människor eller i miljön.

• Sida 97
•  Original

Prop. 1976/77: 149 97

Särskilda föreskrifter kan meddelas om försiktighetsmått och undersök— nings- eller märkningsskyldighet, Vidare kan föreskrivas tillståndsplikt eller annat särskilt villkor för hantering eller import av hälso- och miljö- farlig vara av visst slag. Regeringen eller myndighet som regeringen be- stämmer kan också förbjuda hantering eller import av hälso- och miljö- farlig vara av visst slag, om det är av särskild betydelse från hälso— eller miljöskyddssynpunkt. [ fråga om rapporteringsskyldighet gäller att den som yrkesmässigt hanterar eller importerar vara är skyldig att till myndighet som regeringen bestämmer och i den ordning myndigheten föreskriver lämna de uppgifter som är nödvändiga för utredning om varans hälso- eller miljöfarlighet. Myndighet som regeringen bestäm- mer kan också föreskriva att den som yrkesmässigt hanterar eller im- porterar hälso— och miljöfarlig vara skall göra anmälan om denna verk— samhet. Härutöver gäller bl. a. att tillsynsmyndighet har rätt att efter anfordran erhålla upplysningar och handlingar som behövs för den löpande tillsynen enligt lagen. Tillsynsmyndighet får meddela före— läggande eller förbud som uppenbart behövs för att lagen eller med stöd därav meddelade föreskrifter skall efterlevas.

Produktkontrollnämnden har enligt kungörelsen (1973: 334) om hälso- och miljöfarliga varor (ändrad senast 1975: 465) att göra de centrala bedömningarna i fråga om lagen om sådana varor och i an- slutning därtill meddelade tillämpningsföreskrifter. Tillsynen över efter levnaden av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor är enligt kungörelsen uppdelad mellan arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektio- nen samt statens naturvårdsverk, länsstyrelser och hälsovårdsnämnder.

Det närmare innehållet i produktkontrollen anges också i kungörel- sen om hälso- och miljöfarliga varor. Ämnen som kan befaras med- föra skada på människor indelas här i gifter och vådliga ämnen. Skyl- digheten att upprätta och offentliggöra vägledande förteckningar över gifter och vådliga ämnen har från den tidigare giftnämnden övertagits av produktkontrollnämnden, Kungörelsen innehåller liksom tidigare gift- förordningen reglering av tillverkning, import och yrkesmässig använd- ning av samt handel med gifter och vådliga ämnen. Från giftnämnden har produktkontrollnämnden vidare övertagit befogenheten att med- dela bestämmelser om märkning av gifter och vådliga ämnen. Nämn— den har —— till skillnad mot giftnämnden —— möjlighet att ge föreskrifter om märkning även vid andra former av hantering än överlåtelse.

På samma sätt har med vissa kompletteringar bestämmelserna om registreringstvång i fråga om bekämpningsmedel förts över från den numera upphävda bekämpningsmedelsförordningen till kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor, varvid produktkontrollnämnden övertagit giftnämndens prövningsfunktion. Även PCB-varor m.m. har upptagits till särskild reglering i kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor.

• Sida 98
•  Original

Prop. 1976/77: 149 98

8.2. Utredningen

Utredningen konstaterar att i lagen om hälso- och miljöfarliga varor finns vissa mycket allmänt utformade bestämmelser och bemyndigan- den. Dessa gäller över hela fältet och avser ett slags grundskydd vid all hantering. Ett väsentligt syfte vad gäller de hälsofarliga varorna är att fastställa vilka varor som skall anses som gifter eller vådliga äm- nen. Syftet med klassificeringen är att avgränsa sådana varor som på grund av sina egenskaper och hantering inte bör få fritt produceras eller förekomma i den allmänna handeln. Genom re-gler om tillstånds- tvång skapas kontroll över tillverkning och import av samt handel med gift. Överlåtelser av gift för konsumentbruk förhindras medan där- emot överlåtelse får ske till den som skall använda giftet yrkesmässigt. Vidare finns bestämmelser om märkning av gifter och vådliga ämnen. Även här är syftet främst att skapa säkerhet i den allmänna handeln. Liksom tidigare enligt giftförordningen saknas i stor utsträckning regler särskilt inriktade på det yrkesmässiga användandet. Vidsträckta undan- tag görs i tillämpningsföreskrifter för märkning vid överlåtelse för sådan användning.

Utredningen framhåller att lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor i huvudsak går ut på att komplettera den tidigare giftlagstift— ningens bestämmelser om skydd mot hälsofara med föreskrifter till skydd för den yttre miljön. Samtidigt finns en viss inriktning på arbetarskydd.

Vid bedömningen av hur lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor har fungerat inom arbetarskyddsområdet understryker utred- ningen att det här rör sig om en lagstiftning som varit i kraft endast under kort tid. Genom lagen har framhållits sambandet mellan olika miljösektorer. Den diskussion lagen föranlett har vidare fäst uppmärk- samheten på i hur hög grad många miljörisker har sin upprinnelse och primära verkan i arbetsmiljön. Det är enligt utredningen heller inget tvivel om att arbetarskyddsmyndigheternas tillsynsfunktioner enligt lag- stiftnin-gen om hälso- och miljöfarliga varor har gett ytterligare aktuali- tet åt strävandena att fånga in tillverkningsledet även vad gäller kemiska risker på arbetsplatserna. Den nya lagstiftningen har gjort att en mängd ärenden av detta slag har kommit under arbetarskyddsmyndigheternas bedömning. Lagen om hälso— och miljöfarliga varor har därvid gett dessa myndigheter visst lagstöd att få in upplysningar och handlingar av tillverkare, importörer och försäljare av kemiska medel.

Som en nackdel framhålls samtidigt att splittringen på olika lag- komplex innebär att det är svårt att orientera sig i författningstextema. En annan olägenhet sägs vara att lagstiftningen i sin nuvarande ut- formning ger arbetarskyddsmyndigheterna få självständiga befogenheter inom produktkontrollområdet. Detta anses i vissa fall ha medfört för-

• Sida 99
•  Original

Prop. 1976/77: 149 99

dröjningar i tillsynsarbetet och försvårat produktutredningar och med- delande av märkningsbestämmelser, eftersom arbetarskyddsmyndigheter- na varit nödsakade att föra över ärendet för handläggning inom pro- duktkontrollnämnden. Tillämpningssvårigheter har enligt utredningen vidare föranletts av att lagen om hälso- och miljöfarliga varor i väsent- lig mån tar sikte på andra områden än arbetarskyddet, vilket måste prägla bestämningen av begreppet hälso- och miljöfarlig vara. För arbe- tarskyddets del kan det finnas anledning att handla inom en betydligt vidare ram än som bestäms av detta begrepp såsom det hittills har tol- kats.

I och för sig kunde lagen om hälso- och miljöfarliga varor utvecklas så att man inom denna lagstiftning tog upp alla frågor om kemiska risker och sålunda kompletterade lagstiftningen med särskilda regler för arbetarskyddets speciella behov. Utredningen konstaterar samtidigt att tyngdpunkten i fråga om de omedelbara kemiska riskerna vid hantering av kemiska ämnen ligger i arbetsmiljön. Den övervägande delen av dessa förekommer först och intensivast i arbetsmiljön. Det synes vara i hög grad önskvärt att undvika en uppsplittring av arbets- miljölagstiftningen på olika lagkomplex. För ett bra arbetarskydd bör det enligt utredningens uppfattning vara en grundläggande strävan att skapa lokala skyddsorganisationer som med stöd av arbetarskydds- myndigheterna bevakar arbetsmiljöfrågorna. Det är då väsentligt att man underlättar orienteringen i författningstexterna och såvitt möjligt samlar arbetsmiljölagstiftningen inom en klart överskådlig ram. I stället för att utvidga lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor anses det därför vara lämpligt att i vissa avseenden låta denna lagstiftning och arbetsmiljölagen överlappa varandra.

En utgångspunkt vid utformningen av en ny arbetarskyddslagstift- ning bör enligt utredningen vara att arbetsmiljölagen skall ge utrymme för hela det ansvar för arbetsmiljöns beskaffenhet som vilar på olika kategorier. Med sikte på arbetsmiljön bör arbetsmiljölagen innehålla bestämmelser om att alla de åtgärder skall vidtas som behövs för att förebygga att kemisk produkt får skadeverkningar vid framställningen eller användningen. Vid bedömningen av denna fråga måste hänsyn tas till att redan mycket låga halter av föroreningar kan vålla skador. En långtgående undersökningsplikt bör gälla för de ansvariga vad avser produktens egenskaper. Med hänsyn till att det gäller ämnen för yrkes- mässig användning, där man har att räkna med långvarig expOSition och kombinationsverkningar av olika slag, måste stora krav ställas på förebyggande undersökningar så att inte den osäkerhet som kan råda om risken går ut över dem som utsätts för ämnet i arbetslivet. Så långt detta är vetenskapligt möjligt skall klarläggas att avsedd användning ej medför risker. Det är enligt utredningen nödvändigt att myndigheterna härvid kan ingripa i det hanteringsled — ofta tillverkningsledet be-

• Sida 100
•  Original

Prop. 1976/77: 149 100

träffande såväl tekniska anordningar som hälsofarliga ämnen — där ingripande sker mest effektivt. Allmänna aktsamhets- och undersök- ningskrav på alla dem som yrkesmässigt använder eller tillverkar, im- porterar eller överlåter produkter, som kan föranleda ohälsa eller olycks- fall i arbetslivet, innefattas därför i förslaget till arbetsmiljölag. Utredningens förslag i fråga om samordning mellan arbetsmiljölag- stiftningen och lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor går mot denna bakgrund ut på att arbetarskyddsstyrelsen skall kunna meddela generella föreskrifter om användning av farliga ämnen på arbetsplat- serna. Härvid avses såväl föreskrifter om undersökning, rapportering och märkning som villkor för eller förbud mot användningen. Arbetar- skyddsmyndigheterna föreslås dessutom få möjlighet att med stöd av arbetsmiljölagstiftningen rikta föreskrifter av olika slag gentemot till- verkare och leverantörer när det gäller att i enskilda fall förebygga kemiska risker i arbetslivet. Samtidigt förutsätts att den centrala pro- duktkontrollmyndigheten meddelar generella föreskrifter som avser flera hanteringsled — tillverkare, leverantörer, brukare osv. _ inom till- lämpningsområdet för lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

8.3. Remissyttrandena

Utredningens förslag att arbetsmiljölagen skall omfatta även skydds- ansvar för överlåtare av kemiska produkter i arbetslivet har fått ett positivt mottagande av remissinstansema.

LO konstaterar att ett grundläggande problem från arbetsmiljösyn- punkt är begreppet hälso- och miljöfarlig vara i lagen om sådana varor. Inom arbetsmiljöområdet är riskerna mycket svårdefinierade och om- fattande. Nästan alla kemiska ämnen kan under vissa omständigheter vara hälsofarliga. Den definition som gäller inom det allmänna produkt- kontrollområdet anses här alltför begränsad. Problematiken åskådlig- görs av att i kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor kraven på tillverkare och importörer begränsas av en vägledande förteckning över gifter och farliga ämnen. Denna förteckning tillgodoser inte behovet av den bredare övervakning som nu måste ske inom arbetsmiljöområdet. I arbetsmiljösammanhang är det nödvändigt ha en vidare syn på dessa ' frågor och utgå från under vilka omständigheter man använder ett ämne i olika processer, under vilka förutsättningar man hanterar det osv. Liknande synpunkter anförs av Landstingsförbundet.

Även produktkontrollnämnden konstaterar att begreppet farligt ämne i den föreslagna arbetsmiljölagen innebär en utvidgning gentemot be- greppet hälso- och miljöfarligt ämne enligt lagen om hälso- och miljö- farliga varor. En sådan utvidgning är enligt nämndens mening naturlig med hänsyn till syftet med arbetsmiljölagstiftningen och torde i prak- tiken inte behöva medföra några svårigheter när det gäller tillämp-

• Sida 101
•  Original

Prop. 1976/77: 149 101

ningen av de båda lagarna. Lagförslaget innebär att arbetsmiljölagen skall uppta bestämmelser om att alla de åtgärder skall vidtas som be- hövs för att förebygga att en viss produkt får skadeverkningar vid framställningen eller användningen. Breda kartläggningar som riktar sig mot samtliga produkter av visst slag av ämne eller produkt förbehålls dock i princip kompetensområdet för den centrala produktkontroll- myndigheten. En samlad registrering och bedömning avses på så sätt kunna ske av verkningar inom olika miljösektorer. Denna utformning av arbetsmiljölagen måste enligt produktkontrollnämndens mening anses riktig. om arbetarskyddsmyndighetema skall få ett effektivt instrument mot ohälsa i arbetslivet. Det har för övrigt aldrig förutsatts att lagen om hälso- och miljöfarliga varor skulle kunna ersätta en särskild arbetsmiljölagstiftning på det kemiska området. Men samtidigt inne- bär den dubbla lagstiftningen att det inte så sällan kan komma att råda tveksamhet om vilken lagstiftning som skall tillämpas och framför allt om vilken myndighet som skall agera i en viss situation — produkt- kontrollnämnden eller arbetarskyddsmyndigheterna. Genom ett allt mer utvecklat samarbete mellan berörda myndigheter bör dock enligt nämndens mening sådana kompetenskonflikter kunna undvikas. Natur- vårdsverket anför liknande synpunkter. Inom ramen för ett utvecklat samarbete mellan berörda myndigheter kan —— med hjälp av de båda lagsystemen — enligt verkets uppfattning riskerna med kemiska äm- nen i den totala miljön bli beaktade på ett bättre sätt än tidigare.

*Det finns emellertid några kritiska röster mot lagförslagets utform- ning på det kemiska området. Enligt IVA innebär förslaget att oklar- het uppstår om var gränsen går mellan produktkontrollnämnden och arbetarskyddsstyrelsen beträffande ansvar och befogenheter. Det anses väsentligt att själva lagtexten innehåller en passus om vilken myndighet som har ansvaret för klassificering, anmälning, deklaration, förpröv- ning, hanteringsanvisningar, märkning, varningstexter etc. beträffande kemiska ämnen och produkter. I detta sammanhang nämns också som väsentligt att den som tillverkar, hanterar eller använder kemiska äm- nen eller produkter inte bör utsättas för icke samordnade ålägganden från två olika myndigheter. Kemikontoret anser att den av utredningen föreslagna överlappningen mellan två lagstiftningar är förenad med påtagliga olägenheter. En förutsättning för att tillämpningen skall kunna fungera är enligt Kemikontoret i vart fall att arbetarskyddsstyrelsen och produktkontrollnämnden intimt samarbetar och att den berörda industrin får tillfälle att aktivt medverka i arbetarskyddsstyrelsens verks- styrelse på samma sätt som sker i produktkontrollnämnden. Föreningen bekämpningsmedelrleverantörer menar att utredningens förslag vad gäl- ler avgränsningen mellan lagen om hälso- Och miljöfarliga varor Och arbetsmiljölagen innebär uppenbara risker för dubbelarbete såväl vid myndigheterna som vid de företag som hanterar kemikalier.

• Sida 102
•  Original

Prop. 1976/77: 149 102

9 Förhandsbedömning m. m.

9.1. Gällande bestämmelser

Arbetarskyddslagens regler om skyddsombudens och skyddskommit- téernas deltagande vid planering av nya eller ändrade lokaler, anord- ningar och arbetsmetoder redovisas i avsnitt 13.1.

Efter 1973 års reform ingår en arbetarskyddsprövning i byggnads- lovsärenden. Enligt 565 1 mom. första stycket byggnadsstadgan gäller sålunda numera att vid prövning av ansökan om byggnadslov skall tillses även att byggnadsföretaget inte strider mot arbetarskyddslagen eller med stöd därav meddelade föreskrifter. I 55 5 4 mom. byggnads- stadgan har förts in en bestämmelse om utlåtande från yrkesinspektio— nen rörande byggnadsföretagets lämplighet från arbetarskyddssynpunkt. Sådant utlåtande skall alltid företes i byggnadslovsärende som avser lokaler för verksamhet vari arbetstagare skall användas till arbete för arbetsgivarens räkning. Utlåtandet skall bl.a. ange om skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna fått tillfälle att yttra sig över byggnadsföretaget (6aå arbetarskyddskun— görelsen). Härtill knyter 565 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan. För att byggnadslov i ärenden om arbetslokaler eller personalrum skall kunna beviljas fordras enligt denna bestämmelse i byggnadsstadgan att av yrkesinspektionens utlåtande framgår att arbetstagarsidan har fått tillfälle att yttra sig. Detta gäller dock inte om man vid tiden för bygg- nadslovsprövningen saknar kännedom om vilket slag av verksamhet som skall bedrivas i lokalerna. För sådana fall gäller särskilda regler om anmälan till yrkesinspektionen vilka redovisas i det följande.

Enligt 55 ä 4 mom. byggnadsstadgan skall till ansökan om byggnads- lov också fogas behövlig beskrivning av den avsedda verksamheten. Kan sökanden inte ge besked om för vilket ändamål och hur arbets- lokalerna skall användas hindrar detta inte byggnadslovs meddelande men byggnadslovet innefattar då inte något godkännande av att 10- kalerna är lämpade att tas i bruk. I stället aktualiseras även här nyss- nämnda särskilda regler om anmälan.

Över byggnadsföretag som kräver byggnadslov har byggnadsnämn- den tillsyn. Genom besiktningar klarläggs om byggnadsföretaget utförs i enlighet med byggnadslovet. Enligt 1973 års författningsändringar skall yrkesinspektionen kallas till Slutbesiktning som avser arbetslokal eller personalrum (645 4 mom. byggnadsstadgan). Vidare har yrkes-I inspektionen tillagts befogenhet att påkalla Slutbesiktning (645 1 mom. byggnadsstadgan).

Beträffande vissa industriområden kan dispens från byggnadslovs- plikten medges av länsstyrelsen efter tillstyrkan av byggnadsnämnden. För att yrkesinspektionen även i dispensfallen skall ha möjlighet att bevaka förhållandena infördes genom 1973 års ändringar det villkoret

• Sida 103
•  Original

Prop. 1976/ 77: 149 103

för befrielse från skyldigheten att söka byggnadslov att tillstyrkan före- ligger även från yrkesinspektionen (545 3 mom. byggnadsstadgan).

Också i de fall då byggnadslovsplikt inte föreligger finns möjlighet till förhandsgranskning av arbetslokaler från arbetarskyddsmyndighe- ternas sida. Enligt den vid 1973 års reform av arbetarskyddslagstift- ningen tillkomna 8aå arbetarskyddslagen gäller nämligen för dessa situationer en särskild anmälningsskyldighet för arbetsgivare. Om bygg- nadslov ej behÖVs skall sålunda anmälan ske till yrkesinspektionen se— nast tre veckor innan arbetslokal stadigvarande tas i bruk i verksamhet vari arbetstagare används till arbete för arbetsgivares räkning (Saå första stycket). Har den arbetsmiljömässiga granskningen i byggnads- lovsärendet inte kunnat bli fullständig skall ytterligare kontroll ske i samband med anmälan innan lokalerna tas i bruk. Anmälan från arbets- givare till yrkesinspektionen skall därför göras också när sökanden i byggnadslovsärendet inte har kunnat ge besked om till vad och hur arbetslokalema skall användas (8aä andra stycket). Erinran om an- mälningsskyldigheten skall i dessa fall göras i beslutet om byggnadslov (56å 1 mom. tredje stycket byggnadsstadgan). I ytterligare två fall är arbetsgivare skyldig att göra anmälan enligt 8 aå stycket, nämligen dels när arbetslokal skall tas i bruk för annan verksamhet än tidigare och dels när arbetstagare skall anställas i företag som dittills ej har haft någon anställd.

Vidare har införts speciella kontrollmöjligheter i vissa fall. Enligt 8aå tredje stycket arbetarskyddslagen får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer — om det är påkallat med hänsyn till riskförhållandena i visst slag av verksamhet — föreskriva att arbets- lokal som är avsedd för sådan verksamhet inte får tas i bruk förrän den besiktigats av yrkesinspektionen. Sådana föreskrifter meddelas en- ligt 9 5 arbetarskyddskungörelsen av arbetarskyddsstyrelsen.

Byggnadslovskravet omfattar inte byggnader som tillhör staten eller landsting. För sådana byggnader gäller i stället enligt 665 byggnads- stadgan att anmälan i god tid skall göras hos byggnadsnämnden innan byggnaden påbörjas. För att öka yrkesinspektionens kontrollmöjlig- heter även vid detta slag av byggande har införts skyldighet för bygg- nadsnämnd att underrätta yrkesinspektionen när anmälan inkommit om att byggnad, avsedd för arbetslokaler eller personalrum, skall på- börjas för statens eller landstingskommuns räkning (66 & tredje stycket byggnadsstadgan). Dessutom föreligger enligt de nya bestämmelserna i byggnadsstadgan rätt för yrkesinspektionen att påkalla slutbesiktning också vid sådant byggande. Enligt riktlinjer för skyddsarbetet i statlig tjänst, utgivna av statens arbetsmiljönämnd, är det i förekommande fall byggnadsstyrelsen eller fortifikationsförvaltningen som i stället för byggnadsnämnden skall kontrollera att arbetarskyddsföreskrifterna till— lämpas.

• Sida 104
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 104

Bestämmelserna i 83.5 första och andra styckena arbetarskydds- lagen om anmälningsskyldighet för arbetsgivaren när arbetslokaler tas i bruk m.m. är tillämpliga i fråga om byggnader som tillhör staten eller landsting, om anmälan ej erfordras enligt 665 byggnadsstadgan. Likaså gäller 8a5 tredje stycket arbetarskyddslagen även statlig och landstingskommunal verksamhet.

När det gäller tekniska anordningar innehåller arbetarskyddslagstift- ningen vissa föreskrifter som avser tillverknings- och överlåtelseledet. I 455 arbetarskyddslagen finns bestämmelser om skyldighet för till- verkare, försäljare och upplåtare att tillse att maskin, redskap eller annan teknisk anordning är betryggande från skyddssynpunkt när den avlämnas för att tas i bruk eller ställs ut till försäljning eller i reklam— syfte. Därvid skall även tillhandahållas anvisningar om anordningens användning m.m. Arbetarskyddsstyrelsen kan när särskilda skäl före- ligger föreskriva att maskin, redskap eller annan teknisk anordning skall vara typgodkänd av styrelsen innan den avlämnas för att tas i bruk eller utställs till försäljning eller i reklamsyfte. Arbetarskydds- styrelsen kan också när särskilda skäl föreligger föreskriva att teknisk anordning skall vara försedd med skylt eller annan märkning upp- tagande tillverkarens namn och annan uppgift som styrelsen finner erforderlig. 455 arbetarskyddslagen föreskriver vidare att självständig företagare, som utför installation av teknisk anordning, skall tillse att föreskrivna skyddsanordningar sätts upp och att för installationen i övrigt gällande föreskrifter iakttas.

Åsidosätts bestämmelserna i 45 5 arbetarskyddslagen kan arbetar- skyddsstyrelsen ingripa med förbud eller — vad avser installations- arbete — föreskriva särskilda villkor (56 och 57 55 arbetarskydds- lagen). Överträdelse av sådan föreskrift är belagd med straff (635 arbetarskyddslagen ) .

På anmodan av tillsynsmyndighet är arbetsgivare skyldig att för- anstalta om undersökning av ämne eller material, som han använder eller framställer i sin verksamhet, eller tillhandahålla prov för sådan undersökning (595 arbetarskyddslagen). Underlåter arbetsgivaren att efterankomma anmodan kan myndigheten förelägga vite. Motsvarande föreskrivs beträffande tillverkare, försäljare och upplåtare av teknisk anordning.

Särskilda bestämmelser finns i 33, 35, 36 och 39 55 arbetarskydds- kungörelsen angående tryck-kärl, lyftanordningar, transportanordningar och lyftredskap. Regleringen går ut på att sådana anordningar skall underkastas besiktning och provning i den omfattning som arbetar- skyddsstyrelsen föreskriver. De får vidare inte brukas i strid mot vad styrelsen föreskrivit om högsta tryck respektive belastning. Direkt verkande sanktioner finns i 725 arbetarskyddskungörelsen för arbets- givare som överträder föreskrifterna. Arbetarskyddsstyrelsen har enligt

• Sida 105
•  Original

Prop. 1976/77: 149 105

245 arbetarskyddskungörelsen också möjlighet att meddela föreskrift med direkt straffansvar angående undersökning av luftförhållandena på arbetsplatser där visst slag av arbete medför särskild fara för ohälsa.

Miljöskyddslagen (1969: 387, ändrad senast 1975: 727) avser skydd mot vattenföroreningar, luftföroreningar, buller, skakning, ljus och andra störningar som kan uppstå vid användningen av mark, byggnad eller anläggning och ej är helt tillfälliga. Vad som skyddas enligt miljö- skyddslagen anges i lagtexten med ordet omgivningen som härvid inte avses omfatta den störande anläggningen. Miljöskyddslagen innehåller ett system av regler med bl. a. obligatorisk förprövning. Denna innebär att regeringen har bemyndigande att föreskriva att vissa slag av fabri- ker eller andra inrättningar inte får anläggas eller på visst sätt ändras eller att avloppsvatten av visst slag inte får släppas ut utan att konces- sionsnämnden för miljöskydd lämnat tillstånd eller anmälan gjorts hos statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen. Naturvårdsverket har sam- tidigt getts befogenhet att meddela dispens från att söka tillstånd.

I miljöskyddskungörelsen (1969: 388, ändrad senast 1976: 330) är förtecknade vilka slag av fabriker eller andra inrättningar som ej får anläggas utan tillstånd eller dispens (2 5). Krav på tillstånd eller dispens gäller i dessa fall även ändring av inrättning eller användning av inrätt- ning om åtgärden kan medföra ökning av störning e. d., i de fall då det inte är uppenbart att verksamhet efter åtgärdens vidtagande kan ske utan störning av betydelse (3 5). Ändring som inte är förenad med prövningsskyldighet men likväl är av väsentlig betydelse från störnings- synpunkt får ej vidtas utan anmälan hos länsstyrelsen. I kungörelsen är vidare förtecknade fabriker eller andra inrättningar som ej får an- läggas utan att anmälan gjorts hos länsstyrelsen (85). Även härvidlag innefattas ändringar av den art som nyss angetts (95). Vid sidan av nämnda föreskrifter finns i kungörelsen krav på tillstånd, dispens eller anmälan i fråga om utsläpp av avloppsvatten.

9.2. Utredningen

Regler om obligatorisk förhandsgranskning föreslås av utredningen för fall där viktiga arbetsmiljöintressen påkallar det. Det framhålls sam- tidigt att det är väsentligt att förhandsbedömning i första hand kommer till stånd inom ramen för den lokala skyddsorganisationen.

I fråga om arbetslokaler och personalrum anknyter förslaget till den arbetsmiljöprövning i byggnadslovsärende som infördes genom 1973 års reform. Likaså bibehålls reglerna om anmälan till yrkesinspektionen när tillräcklig prövning i arbetarskyddshänseende inte kunnat ske i byggnadslovsärende. Dessa regler utvidgas enligt förslaget till att gälla även personalrum.

För att samordna den särskilda miljöskyddslagstiftningen med arbets-

• Sida 106
•  Original

Prop. 1976/77: 149 106

miljölagstiftnirigen föreslås en bestämmelse i miljöskyddskungörelsen att miljöskyddsmyndigheten — koncessionsnämnden för miljöskydd, statens naturvårdsverk eller länsstyrelse —— skall underrätta skyddsombud eller facklig organisation om ansökningar om tillstånd eller dispens enligt 2 eller 35 kungörelsen eller anmälningar enligt 85 eller 95 kun- görelsen. Detta innebär enligt utredningen också en kontroll av att arbetstagarna får tillfälle att medverka vid planeringen. De anställdas företräda-re har på detta sätt även möjlighet att bevaka att arbetarskydds— myndigheterna informeras om planerade nyetableringar eller föränd- ringar av betydelse från arbetsmiljösynpunkt så snart en bedömning av dessa myndigheter behövs. Med hänsyn till samordningsbehovet är det enligt utredningen angeläget att miljöskyddsmyndigheten beaktar framförda arbetsmiljösynpunkter.

Utredningen anser att ett ansvar för egenskaperna hos olika produk- ter och anordningar i första hand måste ligga på arbetsgivare och producenter och att officiell förhandsprövning bör begränsas till fall där särskild kontroll är påkallad. Innan tekniska anordningar och kemiska produkter släpps ut och används måste de ha noggrant prövats från skyddssynpunkt. Arbetsgivarens ansvar i detta avseende avses innefattat i tidigare (avsnitt 7.2) nämnda huvudregel i förslaget till arbetsmiljölag. Den som tillverkar, importerar, överlåter eller upplåter maskin, red- skap, skyddsutrustning eller annan teknisk anordning skall enligt för- slaget se till att anordningen erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall då den avlämnas för att tas i bruk eller ställs ut till försäljning eller i reklamsyfte. Vidare skall enligt lagförslaget den som tillverkar, importerar eller överlåter ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall vidta de åtgärder som behövs för att hindra eller mot- verka att ämnet vid avsedd användning innebär risk från skyddssyn- punkt. Vid avlämnandet av anordning eller ämne skall de anvisningar medfölja som behövs för hanteringen. Tydlig märkning skall ske med uppgifter av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall.

I följande fall föreslår utredningen befogenhet för arbetarskydds- styrelsen att meddela generella föreskrifter i syfte att arbetsmiljö- mässiga synpunkter skall komma in på ett tidigt stadium. De före— skrifter som arbetarskyddsstyrelsen meddelar med stöd härav föreslås bli direkt straffsanktionerade.

Ett allmänt bemyndigande föreslås för arbetarskyddsstyrelsen att föreskriva att arbetsprocess, arbetsmetod eller anläggning inte får an- vändas förrän tillstånd lämnats på sätt styrelsen bestämmer. Med an— läggning avses här såväl arbetslokal med inredning och teknisk ut- rustning som komponenterna i verksamhet som bedrivs i det fria. Vid meddelande av tillstånd skall villkor kunna föreskrivas för verksam- heten. För att utmärka att sådan förhandsgranskning skall tillgripas för att förhindra påtagliga olägenheter för arbetsmiljön anges i be-

• Sida 107
•  Original

Prop. 1976/77: 149 107

stämmelsen att föreskrift skall vara påkallad av riskförhållandena i den avsedda verksamheten.

I fråga om tekniska anordningar ger de föreslagna bestämmelserna arbetarskyddsstyrelsen möjlighet att när det är påkallat från skydds- synpunkt föreskriva att anordning skall vara antingen typgodkänd eller godkänd vid individuell kontroll för att få brukas eller avlämnas för att tas i bruk. Som förutsättning för godkännande av endera slaget skall kunna anges villkor i form av bl. a. tillverkningskontroll. I anslut- ning till föreskrift om godkännande skall även villkor för brukandet kunna fastställas av styrelsen. Krav på typgodkännande eller godkän- nande vid individuell kontroll och därmed förenade villkor kan riktas mot såväl leverantör som yrkesverksam brukare.

När det gäller farliga ämnen finns enligt de föreslagna bestäm- melserna möjlighet för arbetarskyddsstyrelsen att om det är påkallat från skyddssynpunkt föreskriva godkännande och särskilda villkor som förutsättning för att visst ämne skall få användas i yrkesmässig verk- samhet. Det kan här gälla t.ex. krav på godkännande av visst slags produkt innan den får användas i arbetslivet. Det kan också gälla att särskilda villkor skall iakttas i fråga om exempelvis ventilation, hygie- niska anordningar eller medverkan av person med särskild sakkunskap vid användning av produkt av visst slag. Däremot skall enligt förslaget generella föreskrifter om kemiska ämnen som avser överlåtelseledet meddelas inom ramen för lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor.

Utvidgning föreslås i olika avseenden av arbetarskyddsstyrelsens nu- varande befogenhet att meddela generella föreskrifter om fortlöpande kontroll. Styrelsen får möjlighet att meddela föreskrifter om kontroll, provning och fortlöpande tillsyn av varje slag av teknisk anordning. I fråga om luftförhållanden, buller och andra arbetshygieniska förhål- landen skall styrelsen likaledes ha möjlighet att föreskriva om under- sökning.

Är det av särskild betydelse från skyddssynpunkt föreslås arbetar— skyddsstyrelsen kunna helt förbjuda användning av visst slags arbets- process, arbetsmetod, teknisk anordning eller kemisk produkt.

Arbetarskyddsstyrelsen skall vidare enligt utredningsförslaget i för- hållande till både leverantörer och brukare kunna fastställa generella märkningsföreskrifter beträffande tekniska anordningar som används i arbetslivet. Det skall även i fortsättningen förbehållas den centrala produktkontrollmyndigheten att meddela generella föreskrifter om märk- ning vid överlåtelse av kemiska produkter. Behovet för arbetarskyddet av ytterligare sådana märkningsföreskrifter betonas. Utredningen konsta- terar samtidigt att arbetarskyddets behov av märkningsföreskrifter inte helt kan tillgodoses inom den allmänna produktkontrollagstiftningens ram. Arbetarskyddsstyrelsen föreslås därför få befogenhet att med-

• Sida 108
•  Original

Prop. 1976/77: 149 108

dela generella föreskrifter som riktar sig mot brukare. Arbetarskydds- styrelsen får enligt förslaget också befogenhet att föreskriva att den som använder eller avser att använda teknisk anordning eller kemiskt ämne skall göra anmälan om detta och om användningssättet.

För att ge arbetstagarna överblick och för att underlätta yrkesinspek— tionens tillsyn föreslås befogenhet för arbetarskyddsstyrelsen att be- stämma att det skall föras förteckning över tekniska anordningar och farliga ämnen som används i en verksamhet.

För den som installerar teknisk anordning föreslås ett allmänt skydds- ansvar enligt arbetsmiljölagen. Utredningen framhåller att ansvaret omfattar även personal som anlitas vid installationen men att ansvaret självfallet i första hand vilar på den som driver installationsverksam- heten. Arbetarskyddsstyrelsen föreslås kunna meddela direkt straff- sanktionerade föreskrifter även i fråga om installation av teknisk an- ordning. Utredningen framhåller i detta sammanhang att med installa- tion av teknisk anordning kan vara att jämställa reparation eller änd- ring av sådan anordning. I vilken utsträckning detta är fallet får enligt utredningen bedömas med hänsyn till reparationens eller ändringens omfattning och beskaffenhet.

Utredningen konstaterar att de föreslagna bemyndigandena för arbe- tarskyddsstyrelsen får betydelse även i fråga om arbetarskyddet vid planering av byggnadsverksamhet. Ansvaret för att arbetsmiljön på byggarbetsplatser är säker anses därvid böra vila på dem som har hand om genomförandet, dvs. entreprenörer av olika slag eller vid byggande i egen regi byggherre-n. Någon särskild bestämmelse föreslås därför inte om arbetarskyddsansvar för projektörer. Utredningen betonar emel— lertid att projektören skall inom uppdragets ram beakta de arbetar- skyddsfrågor som kan uppkomma vid projektets genomförande. Ger projekthandlingarna felaktiga lösningar beträffande arbetarskyddet, kan detta enligt utredningen ge anledning till befogade anmärkningar från beställarens sida.

Utredningen diskuterar också möjligheten att införa ett särskilt arbetarskyddsansvar för konsulter som säljer idéinnehållet till en arbets- process eller ger anvisningar om installationen av olika komponenter i en större anläggning. Ansvaret för konsulten skulle därvid avse att arbetsplatsen blir säker efter det att anläggningen är färdig. Utredningen hänvisar emellertid till att beställarens arbetsgivaransvar måste om- fatta alla säkerhetsaspekter även när det gäller komplicerade arbets- processer. Härvidlag kan bl. a. krävas att uppdraget har anförtrotts åt sakkunnig konsult och att i konsultens uppdrag har ingått att lösa säkerhetsfrågor. Förutom att konsulten handlar under civilrättsligt an- svar gentemot beställaren finns för konsultens del ytterst även oli-ka straffrättsliga regler om ansvar vid vårdslöshet att ta hänsyn till. Att härutöver ange ett särskilt arbetarskyddsansvar i arbetsmiljölagen synes

• Sida 109
•  Original

Prop. 1976/77: 149 109

enligt utredningen inte kunna vara till något verkligt gagn utan snarast vara ägnat att fördunkla och komplicera bedömningen av arbetsgivar- ansvaret.

9.3. Remissyttrandena

Inom begreppet förhandsbedömning inrymmer utredningen en rad olika åtgärder som alla syftar till att arbetsmiljösynpunkter skall be- aktas på ett tidigt stadium vid planering av arbetsplatser och upplägg- ning av arbetsuppgifter. Allmänt sett sluter remissinstanserna starkt upp kring uppläggningen av det föreslagna systemet.

LO konstaterar sålunda att det från organisationens synpunkt kanske mest värdefulla inslaget i lagförslaget är den utvidgade rätten för myn- digheten till förhandsbedömning av maskiner, redskap, kemiska ämnen, arbetsprocesser och arbetsmetoder. Detta ger möjlighet att förebygga arbetsmiljöproblem på. ett tidigt stadium i samband med planering vid nyetablering och förändring av befintliga arbetsplatser. I LO:s arbets- platsremiss har uttryckts krav på obligatorisk förhandsgranskning av bl.a. maskinell utrustning. LO instämmer i att detta vore önskvärt men anser det vara förståeligt att förhandsgranskning inte kan göras generell och obligatorisk med tanke på de insatser som detta skulle kräva från myndigheternas sida. En central punkt är i vilka fall en obligatorisk förhandsgranskning skall ske. LO menar att prioriteringen härav blir av så avgörande betydelse att ett samråd med arbetstagar- parten oundgängligen bör ske i dessa frågor. LO anser vidare att myndigheternas resurser kraftigt måste förstärkas så att den obligato- riska förhandsgranskningen kan omfatta ett så vitt fält som möjligt vad gäller maskiner, kemiska ämnen, arbetsprocesser o.d. Något som ej tillräckligt klart kommer fram i lagförslaget anses vara att arbets- tagarna, som enligt lag har rätt att delta vid planeringen av nya och ändrade arbetsplatser, också har möjlighet att på motsvarande sätt som arbetsgivaren begära en förprövning från myndighetens sida. LO anser att den rätten klart bör uttryckas i lagen.

Även TCO tillstyrker utredningsförslaget angående olika former av förhandsbedömning. Särskilt stort värde har enligt TCO:s uppfattning det förhållandet att arbetsprocesser och arbetsmetoder skall kunna underkastas förhandsbedömning även vad avser de psykiska och sociala effekterna.

SAF finner utredningens förslag att bemyndiga arbetarskyddsstyrel- sen att föreskriva om förhandsbedömning vara i stort sett ändamåls- enligt. Förhandsbedömning måste i första hand vara ett ansvar för tillverkare, importörer och leverantörer. Innan tekniska anordningar och kemiska produkter släpps ut på marknaden måste de noggrant prövas från skyddssynpunkt. I lagförslaget ges arbetarskyddsstyrelsen utom-

• Sida 110
•  Original

Prop. 1976/77: 149 ] lO ordentligt vidsträckta möjligheter att utfärda generella, direkt straff- sanktionerade föreskrifter. Dessa möjligheter måste enligt föreningens mening användas med försiktighet. En alltför omfattande detaljregle- ring med föreskrifter, villkor och förhandsprövning kan på ett olyckligt sätt binda företagen vid olämpliga förfaranden. Den dynamik som krävs och som främjas av möjligheterna att finna speciella lösningar i de enskilda företagen får inte hämmas genom en detaljreglering från en administrativ myndighet.

Arbersnzarknadsstyrelsen framhåller att särskilt omfattande under- sökning bör krävas av tillverkaren och importören. Vidare under- stryks vikten av att arbetsmiljösynpunkter beaktas redan på planerings- stadiet. Förhandsgranskning bör ske i vidgad omfattning framför allt när det gäller nyetablering av verksamheten vare sig det gäller arbets- process, arbetsmetod eller maskin, teknisk anordning e.d. De arbets- handikappades behov bör därvid beaktas inte enbart beträffande bygg- nadsdetaljer utan i lika hög grad när det gäller t.ex arbetsprocesser. metoder, utrustning och individuell arbetsplatsutformning. På arbets- ställe där anpassningsgrupp finns bör denna konsulteras. Detta bör enligt styrelsen anges i tillämpningsföreskrifter.

KF-KFO anser att det vore av värde om lagstiftningen sloge fast att myndigheten är skyldig att vid förfrågan lämna erforderliga upp- lysningar om de krav som skall ligga till grund för planering av en anläggning i sin helhet eller för ett speciellt arbete. På samma sätt borde det vara möjligt att frivilligt få typgranskning genomförd hos arbetar- skyddsstyrelsen. Därmed skulle undvikas olika bedömningar vid gransk- ning hos de olika yrkesinspektionsdistrikten.

LO framhåller vidare att det är nödvändigt att hantering av kemiska ämnen och kemiskt tekniska produkter ej skapar några nya hälsorisker och i vart fall kringgärdas med rigorösa Skyddsföreskrifter. Man bör systematiskt utreda förutsättningarna för att förbjuda viss a typer av produkter eller processer där ersättningspro- dukter eller förändrade förfaranden anses vara för handen. Enligt ut- redningsförslaget skall granskning och särskilda villkor beträffande ar- betsförfaranden utgöra en viktig del i godkännandeprövningen av ke- miska ämnen och produkter. LO instämmer i detta samtidigt som orga- nisationen förutSätter att arbetstagarna deltar vid fastställandet av dessa villkor. TCO framhåller att det inte är realistiskt att tänka sig att för— bjuda användningen av alla farliga ämnen i arbetslivet. Däremot måste målsättningen vara att kraftigt reducera antalet använda ämnen för att bättre kunna hålla kontroll över dem samt att minska antalet farliga ämnen till ett absolut minimum.

Frågan om förbud mot vissa kemiska produkter diskuteras också av I VA som anser att det i vissa fall kan vara befogat att totalförbjuda produkter och ämnen. I allmänhet gäller dock att totalförbud av äm-

• Sida 111
•  Original

Prop. 1976/77: 149 111

nen lätt leder till en snedvridning av den tekniska utvecklingen och till en olämplig prioritering av samhällets resurser. Olika kemiska produk- ter har, då de används på lämpligt sätt, stor betydelse för vår levnads- standard och livskvalitet. Enligt IVA måste vi lära oss att leva med de kemikalier vi kan ha nytta av och inte glömma att man t.ex. vid deras tillverkning kan utnyttja tekniska framsteg som fjärrmanövrering och industrirobotar. Liknande synpunkter framförs av Kemikontoret och Föreningen bekämpningsmedelsleveramörer.

Arbetarskyddsstyrelsen erinrar om att vissa arbetslokaler faller utan- för den särskilda arbetsmiljöprövningen i byggnads- ] 0 v s ä r e n d e n. Styrelsen syftar här på lokaler som kortvarigt men regelbundet besöks av arbetstagare som utför arbete där utan att verk- samhet som faller under arbetarskyddslagen i övrigt förekommer på plat- sen. Exempel på sådana lokaler är soprum i bostadsfastigheter, Enligt förarbetena till 1973 års ändringar i arbetarskyddslagstiftningen skall ar- betsmiljön i sådana utrymmen regleras genom byggnadslagstiftningen. Häremot har hävdats att arbetarskyddslagstiftningen bör ge utrymme för en förhandsgranskning även av sådana utrymmen enligt samma regler som gäller för arbetslokaler. Styrelsen förutsätter att det föreliggande förslaget inte innebär någon ändring i de år 1973 godtagna principerna. Fastigherxanställdas förbund anför i detta sammanhang följande syn- punkter. Vad gäller bostadsfastigheter, som ju också är arbetsplatser för förbundets medlemmar, kan konstateras att byggnadsnämndernas gransk- ningar inte tillfredsställer kraven på en god arbetsmiljö eller tar sikte på att underlätta fastighetssskötseln. Som exempel på brister anförs dåligt planerade och placerade soprum, besvärliga och riskabla trans- portvägar, dålig belysning i trappor och allmänna utrymmen och otill- räckligt antal tappställen. Ofta saknas utrymme för förvaring av städ— material. Personalrum saknas i stor utsträckning eller är olämpligt belägna.

Svenska lantarbetare/örbundet framhåller att för arbetslokaler eller personalrum inom jordbruket i regel inte fordras byggnadslov efter- som byggnation i flertalet fall inte sker inom stadsplanelagt område. Vidare är jordbrukets ekonomibyggnader undantagna byggnadslovs— prövning. Förbundet anser det angeläget att förhandsprövning kommer till stånd även på dessa områden.

Statens och landstingens byggnader omfattas inte av bestämmelserna om byggnadslov. För att de anställda skall garan- teras tillfälle att framföra sina synpunkter och få dessa beaktade vid prövning av sådant byggnadsärende anser TCO att lagstiftningen bör ändras så att byggnadslov krävs även för statlig byggnadsverksamhet.

Byggnadsstyrelsen har till sitt remissyttrande fogat en av styrelsen utfärdad instruktion rörande handläggning av arbetsmiljöfrågor. I in- struktionen konstateras att det vid byggande för statens räkning åvilar styrelsen att göra den prövning av ett byggnadsföretag som annars ankommer på byggnadsnämnd. Innan styrelsen gör anmälan till bygg-

• Sida 112
•  Original

Prop. 1976/77: 149 1 12

nadsnämnd enligt 66ä byggnadsstadgan inhämtar styrelsen enligt in- struktionen yttrande från den lokalbrukande myndigheten. Av yttrandet skall framgå att skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över byggnads- företaget. Därefter begär styrelsen förhandsgranskning av yrkesinspek- tionen. Med ledning av yrkesinspektionens yttrande prövar styrelsen, i egenskap av byggnadsnämndsansvarig, byggnadsföretaget från bl.a. arbetarskyddssynpunkt. I de fall myndighetens uppfattning strider mot byggnadsstyrelsens skall styrelsen avgöra frågan. Detsamma gäller även i de fall särmeningar redovisas i myndighetens yttrande. Då en motsätt- ning inte kan uteslutas mellan byggnadsstyrelsen i egenskap av bygg- nadsnämndsansvarig resp. ansvarig för lokalförsörjningen kan styrelsen hänskjuta vissa frågor till regeringen. Projekteringsansvarig enhet gör sedan anmälan till byggnadsnämnden i god tid. Därvid bifogas dels yttrande från yrkesinspektionens förhandsgranskning, dels yttrande frår den lokalbrukande myndigheten. Vidare skall enligt instruktionen bygg- nadsförvaltning göra anmälan i god tid till yrkesinspektionen när ett byggnadsföretag skall bli klart. Yrkesinspektionen får sedan själv avgöra om besiktning är nödvändig. När byggnadsstyrelsen bygger generella lokaler, och lokalbrukarna bestäms i så sent skede att yrkes- inspektionens förhandsgranskning inte kan ske, gör byggnadsstyrelsen anmälan till yrkesinspektionen i enlighet med vad som stadgas i 8 aå arbetarskyddslagen.

Vidare anför byggnadsstyrelsen i sitt remissvar följande. En sam- ordning — även tidsmässigt —— är nödvändig av de olika formerna föl medbestämmande, särskilt med hänsyn till att samrådet avser olika aspekter av samma fråga. Styrelsen måste förutsätta att lokalbrukarna har möjlighet att utföra denna samordning på sådant sätt att inte arbets- processen vid nybyggnad, ombyggnad och underhåll kompliceras på ett orimligt sätt. Stor uppmärksamhet måste därför ges åt denna fråga. Den önskvärda utvecklingen mot större grad av medbestämmande ställer över huvud taget större krav på tidsresurser för samråd även om allt görs för att detta skall ske med kortaste möjliga tidsutdräkt. För styrel- sens del är det därför nödvändigt att tillräckligt långa handläggnings- tider medges beträffande lokalfrågor för statliga myndigheter. Även med hänsyn härtill måste detaljerade rutiner skapas för den totala samråds- processen i lokalärenden.

Fortifikationsförvalrningen framhåller att motsvarande granskning, som en byggnadsnämnd genomför vid meddelande av byggnadslov, inom verket sker fortlöpande under handläggning av ärende rörande byggnad som uppförs för försvarets räkning. I 665 byggnadsstadgan finns regler om anmälan till byggnadsnämnd innan byggnad påbörjas för statens räkning, varvid nämnden i vissa fall kan begära att fråga hänskjuts till regeringens prövning. Sådan anmälan behöver dock inte

• Sida 113
•  Original

Prop. 1976/77: 149 113

ske när det gäller befästning eller annan anläggning av hemlig natur. Några negativa konsekvenser för arbetarskyddet anses inte följa av den angivna ordningen. Yrkesinspektionens och andra sakkunniga myn- digheters yttrande inhämtas i förekommande fall under handlägg— ningen. Genom gällande riktlinjer för samråd i lokalfrågor har enligt verket en kontinuerlig och värdefull samverkan åstadkommits mellan myndigheterna och personalens lokala skyddsorganisationer.

Utredningens förslag till viss s a m 0 r d n i n g a v h a n dl ä g g— ningen av arbetsmiljöärenden och miljöskydds— är e n d e n vinner stöd av LO och TCO. LO framhåller att på grund av det nära sambandet mellan yttre och inre miljöförhållanden är det angeläget att skyddsombud eller om sådant inte finns lokal facklig organisation underrättas om inkomna ansökningar eller anmälningar enligt miljöskyddskungörelsen. LO anser att arbetstagarparten också skall ha yttranderätt i ärenden av detta slag. TCO understryker vikten av att en koppling sker mellan miljöskyddslagstiftningen och arbets- miljölagstiftningen.

Naturvårdsverket delar utredningens uppfattning att det f.n. inte finns anledning att närmare samordna arbetsmiljölagstiftningen och miljöskyddslagstiftningen. Vid åtskilliga industrityper finns emellertid miljöproblem vilkas tekniska lösning kräver en samlad miljöbedömning vid fastställandet av erforderliga åtgärder. Det finns enligt verket i dag viss risk att endera miljömyndigheten meddelar föreskrifter som kan medföra försämrad miljösituation i annat avseende, t.ex. i samband med installation av ventilationsanläggningar, inbyggnad av förorenings- källor, val av material i en process osv. Risken för konflikt mellan de olika miljöintressena bör enligt verket dock inte överdrivas. Självfallet bör miljöskyddsmyndighet samråda med arbetarskyddsmyndighet om en arbetsplats berörs av miljöfarlig verksamhet och vid sin prövning ta hänsyn till framförda arbetarskyddssynpunkter. Motsvarande hän- synstagande till miljöskyddsintressena måste givetvis ske vid behand— ling av arbetarskyddsärenden. En tidig information i dessa frågor till skyddsombud eller facklig organisation anses vara ett självklart krav. Verket finner det emellertid angeläget att de som företräder arbets- miljöintressena kommer in i företagens planering långt innan en pröv- ningsansökan eller anmälning färdigställs. Det föreslagna systemet skulle vidare innebära att man ökar det administrativa arbetet vid konces- sionsnämnden, naturvårdsverket och länsstyrelserna. Antalet dylika ären- den är mycket stort samtidigt som de utredningar som miljövårds— myndigheterna kräver ofta saknar intresse från arbetsmiljösynpunkt.

Även koncessionsnämnden för miljöskydd framhåller att ett nära samarbete mellan de olika prövningsmyndigheterna är i hög grad önsk— värt. Enligt underhandsöverenskommelse med arbetarskyddsstyrelsen informeras styrelsen om alla till nämnden inkomna ärenden genom att

8 Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 149

• Sida 114
•  Original

Prop. 1976/77: 149 114 kungörelserna om ansökningarna tillställs styrelsen. Arbetarskyddssty— relsen underrättas också om alla sammanträden som koncessionsnämn- den håller i tillståndsärendcn enligt miljöskyddslagen. Mot de rekom- mendationer om utvidgat samarbete mellan miljö- och arbetarskydds- myndighetema som utredningen framför har nämnden inget att erinra. Nämnden godtar också förslaget om att skyddsombud eller facklig organisation skall underrättas om innehållet i vissa ansökningar och anmälningar enligt miljöskyddslagen.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län torde förslaget om underrät- telse från miljöskyddsmyndigheten till skyddsombud eller facklig orga- nisation i regel leda till onödig tidsåtgång. Skyddskommitté och skydds- ombud bör i stället delta i planeringsåtgärdem-a och ansökningshand- lingarna bör lämpligen undertecknas av dessa innan handlingarna över- lämnas till miljöskyddsmyndigheten. Länsstyrelsen framhåller samtidigt att yrkesinspektionens synpunkter regelmässigt inhämtas i vissa ärenden där länsstyrelsen är miljöskyddsmyndighet.

Svea hovrätt framhåller att de frågor som behandlas i miljöskydds- lagen inte har något omedelbart samband med arbetsmiljöfrågor. Den föreslagna bestämmelsen i miljöskyddskungörelsen kan möjligen med- föra att skyddsombud eller facklig organisation som får underrättelse om en ansökan eller anmälan enligt miljöskyddslagen felaktigt bibringas den uppfattningen att också arbetsmiljöfrågor skall prövas av miljö- skyddsmyndigheterna och att skyddsombudet eller organisationen har att uppträda som part i miljöskyddsärendet.

Vad utredningen anför om institutet ty p g 0 (1 k ä n n a n d e lämnas utan erinran av remissinstansema. SFO föreslår dock att större ansvar läggs på den som tillverkar, importerar, överlåter eller upplåter teknisk anordning och att typgodkännande föreskrivs vid all seriemässig till- verkning. Vidare anser arbetsmarknadsstyrelsen att all statlig och all statsunderstödd maskinanskaffning lämpligen borde förutsätta förhands- godkännande av tillsynsmyndigheterna. Härigenom skulle betydelsen av förhandsbedömning understrykas och det allmänna framstå som mönster för den privata företagsamheten. Styrelsen hemställer att detta förslag övervägs i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

En- fråga av hög angelägenhetsgrad är enligt LO att arbeta fram former för effektiv märkning. F.n. arbetar man inom olika branscher med egna märkningssystem. LO ser som en risk att det inom olika branscher växer upp en flora av märkningssystem där de anställda har svårt att orientera sig. Eftersom ett väl utbyggt märkningssystem förutsätter en viss form av förhandsbedömning, måste metoder för så- dan bedömning snarast utarbetas. En ny typ av vägledande förteckning måste tas fram som underlag för produktkontroll. Ett register över ke- miska ämnen och produkter är oundgängligt som underlag för bedöm- ningar och prioriteringar. Myndigheterna måste enligt LO vidare få

• Sida 115
•  Original

Prop. 1976/77: 149 11 5

tillräckliga resurser föratt kunna kontrollera efterlevnaden. Även TCO understryker vikten av att ett enhetligt märkningssystem genomförs. Likaså understryker SAF att frågan om generella märkningsföreskrifter är viktig.

Produktkontrollnämnden konstaterar att utredningen anser att gene- rella regler om märkning av förpackning som överlåts även i fort- sättningen skall meddelas av den centrala produktkontrollmyndigheten. Utredningen har föreslagit att regler om märkning dessutom skall tas upp i arbetarskyddslagstiftningen. Detta förslag föranleder i och för sig inte någon erinran från nämndens sida. Det anses emellertid ange- läget att så långt möjligt ett enhetligt system för märkning utformas för både arbetslivet och andra behov, Kemikontoret framhåller liksom nämnden betydelsen av att märkningsfrågorna handlägges gemensamt och i samförstånd mellan arbetarskyddsstyrelsen och produktkontroll- nämnden.

Fabriksarbetare/örbunder menar att det finns anledning att starkt prioritera pågående arbete med att upprätta ett fullständigt register över de på marknaden förekommande kemiska och kemisk-tekniska produkterna. Möjligheterna att samordna detta projekt med utfärdande av märkningsföreskrifter måste tillvaratas. Ett obligatoriskt märknings- system måste införas enligt vilket ingen arbetstagare är skyldig att arbeta med kemikalier som inte är försedda med en av produktkontroll— nämnden godkänd beskrivning om innehåll och hälsorisker.

Enligt arbetarskyddsstyrelsens mening faller utanför lagförslagets be- stämmelser om skyldigheter för tillverkare och leverantörer av tekniska anordningar och farliga ämnen en stor grupp av produkter som även är av stor betydelse för arbetsmiljön, De produkter som här avses sam- manfattas under beteckningen material. Enligt styrelsen betraktas material, t.ex. metaller eller plaster, inte som tekniska anordningar. För hållfastheten och säkerheten hos produkter som framställs av olika material är det ofta av väsentlig betydelse att dessa uppfyller vissa specifikationer med avseende på hållfasthet, motståndskraft mot nöt— ning eller annan påverkan osv. För vissa typer av material är det dess- utom önskvärt med en märkning, som klart visar materialets egenska- per och på så sätt ger upplysning om till vilka ändamål det lämpligen kan användas. Märkning kan också behövas för att säkerställa identi- fiering av materialet med avseende på leverantör, tillverkningsmetod e. (1. Sådan märkning är särskilt viktig för t. ex olika slag av konstruk- tionsstål. Det är styrelsens uppfattning att styrelsen bör få befogenhet att när det behövs meddela föreskrifter om märkning av material.

Vidare framhåller arbetarskyddsstyrelsen att krav bör kunna ställas på att leverantör av maskin lämnar uppgift om dess b ul l eregen- skaper. De föreslagna bestämmelserna synes ej ge underlag för sådant krav.

• Sida 116
•  Original

Prop. 1976/77: 149 116

En rad remissinstanser, bl. a. arbetarskyddsstyrelsen, SAF och TCO. understryker att b ru ks a nv i sn i n g ar o.d., som skall följa med vid leverans av tekniska anordningar och farliga ämnen, normalt skall vara avfattade på svenska språket.

Enligt utredningsförslaget skall bl.a. vissa kemiska ämnen föras upp i en särskild förteckning som skall vara tillgänglig på arbetsstället. LO hälsar med tillfredsställelse detta förslag. Emellertid anger utredningen att sådana föreskrifter skall begränsas till vissa ämnen med utpräglat farliga egenskaper. LO anser inte detta vara en rimlig begränsning. Enligt LO:s mening skall en lista över alla kemiska ämnen och produkter redovisas. SAF påpekar att möjligheten för företagen att föra en förteckning över använda farliga ämnen förutsätter god märkning och utförlig upplysning från resp. leverantör om ämnets innehåll. För att öka möjligheten att erhålla kunskap om risker i arbetsmiljön bör enligt föreningen Sverige verka för en internationellt samordnad deklarationspraxis. Databanker bör utformas så att arbets- givaren snabbt kan få nödvändig information.

Utredningen föreslår viss befogenhet för arbetarskyddsstyrelsen att föreskriva om anmälningskyldighet. I utvecklingsarbetet inom projektet MI-08 har det enligt statskontoret framgått att en av de grundläggande förutsättningarna för att tillsynen över arbetsmiljön skall bli effektivare är att arbetarskyddsmyndighetema får ökad möj- lighet att på ett rationellt sätt infordra uppgifter. Statskontoret fram- håller därför det angelägna i att utredningens förslag i detta avseende genomförs.

Till vad utredningen anför om arbetarskyddet vid pla- nering av byggnadsverksamhet ansluter sig bl.a. bygg- nadsstyrelsen, SAF och SHIO. Byggnadsstyrelsen förutsätter samråd med arbetarskyddsstyrelsen i fråga om principer och föreskrifter som skall gälla för arbetsprocesser och arbetsmetoder vid utförande av byggnadsarbete.

Civilförsvarsstyrelsen anser att innebörden av projektörens ansvar bör klarläggas. För styrelsens del innebär utredningens förslag enligt vad som framhålls i remissvaret att styrelsen såsom projektör av vissa anläggningar för civilförsvarets organisation kan åläggas visst ansvar. Fortifikationsförvaltningen framhåller att ansvaret för projektören inte bör omfatta skyldighet att föreskriva arbetsmetoder för byggandet.

Elektrikerförbundet anser att utredningen inte tillräckligt beaktat frågan om hur de anställda inom byggnadsindustrin skall kunna ges tillfälle att på ett tidigt stadium delta i planeringen av byggarbets- platser. För att förbundets medlemmar inte skall behöva komma ut på arbetsplatser med bristfälliga personalutrymmen och dålig säkerhets- planering föreslås att byggnadslov görs beroende av om den sökande har en ordentlig planering av arbetarskyddet. Byggnadsarbetareförbun-

• Sida 117
•  Original

Prop. 1976/77: 149 117

det har samma uppfattning och preciserar sin inställning på följande sätt. Villkor för byggnadslov måste vara att en plan utarbetas för hur arbetet skall utföras på säkraste möjliga sätt, att personalutrymmen fyller gällande standardkrav och att ansvarig arbetsledare har dokumenterade kunskaper i arbetsmiljölagstiftningen.

10. Företagshälsovård m. m. 10.1 Bakgrund

Bestämmelser om läkarundersökningar av arbetstagare finns i arbetar- skyddslagstiftningen främst i kungörelsen om läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar. Kungörelsen gäller fall då visst arbete medför särskild fara för uppkomst av bensol-, bly-, kadmium- eller kvicksilverförgiftning eller dammlunga hos arbets- tagarna. Vidare nämns tryckfallssjuka. Med stöd av kungörelsen har arbetarskyddsstyrelsen beslutat om anställningsundersökning och perio- diska undersökningar vid ett antal arbetsställen där det finns fara för silikos eller asbestos eller för bensol- eller blyförgiftning. Undersök- ningarna utförs av besiktningsläkare som socialstyrelsen förordar efter framställning av arbetarskyddsstyrelsen. Kungörelsen har tillämpats så att krav på att utföra läkarundersökningar lagts på särskilt listade före— tag.

Vid sidan om besiktningsläkarsystemet har efter hand vuxit fram olika former av företagshälsovård. Tendensen har varit att uppdrag som besiktningsläkare mer och mer lagts på företagsläkare som verkat inom företagen.

Vissa frågor om företagshälsovård behandlades i en proposition till 1971 års riksdag angående vissa frågor om företagshälsovård m.m. (prop. 1971: 23). Enligt propositionen borde företagshälsovården byggas ut genom frivilliga överenskommelser mellan parterna och i samverkan med samhällets hälso- och sjukvård. För att få denna samverkan till stånd inrättades en till arbetarskyddsstyrelsen knuten företagshälsovårds- delegation med representanter för arbetsmarknadsparterna, sjukvårds- huvudmännen, arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen och arbetsmark- nadsstyrelsen. I propositionen lades också fram ett program för ökad utbildning i företagshälsovård.

Enligt de överenskommelser som har träffats mellan arbetsmarkna- dens parter skall företagshälsovården ingå i parternas system för sam- verkan.

Till arbetarskyddsmyndigheterna kommer in vissa hälso- och miljö— data från besiktningsläkarnas kontrollverksamhet. På ett område, näm— ligen silikoskontrollen, är ett hälsomiljödatasystem under uppbyggnad inom det s.k. silikosregistret som förs vid arbetarskyddsstyrelsen. Vissa

• Sida 118
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 118

data angående risk för cancer i samband med exposition i arbetsmiljön kan erhållas genom socialstyrelsens cancerregister, som har förts sedan år 1958. Vidare erinras om den uppbyggnad som f.n. sker av ett in- formationssystem för miljövärden (Ml).

Genom 1973 års ändringar i arbetarskyddslagen har införts en sär— skild bestämmelse som siktar till att samband skall kunna utrönas mel- lan arbetsmiljöfaktorer och vissa sjukdomar. 525 arbetarskyddslagen föreskriver sålunda numera att läkare skall anmäla hos tillsynsorgan om han får kännedom om sjukdom som kan ha samband med arbete. Enligt av arbetarskyddsstyrelsen i samråd med socialstyrelsen meddelade anvisningar skall anmälningsskyldigheten i ett inledningsskede främst inriktas på tidigare inte kända samband mellan sjukdom och arbets— miljö.

10.2. Utredningen

Det regelsystem som utredningen föreslår innehåller i första hand ett krav på att företagen själva skall kunna tillhandahålla de resurser som är nödvändiga för en modern miljökontroll och för övervakning av de anställdas förhållanden från säkerhets-, hälso- och anpassningssynpunkt. Det är arbetsgivaren som har att svara för att mätningar och prov- tagningar samt analys och utvärdering kommer till stånd i tillräcklig omfattning och med den noggrannhet som erfordras. Arbetsgivaren har också ett allmänt ansvar att se till att hälsoövervakning kommer till stånd i behövlig omfattning. Utredningen framhåller att en omfattande mät- och analysverksamhet redan finns inom företagshälsovården och att det gäller att utveckla denna. Även i fråga om hälsoövervakning av de anställda föreslår utredningen att den närmare regleringen av arbetsgivares skyldighet att låta utföra läkarundersökningar sker genom föreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen. Bemyndigande föreslås för styrel- sen att föreskriva om läkarundersökning av arbetstagare. Sådan före- skrift skall kunna omfatta såväl undersökning före anställningen som regelbundna undersökningar under anställningstiden. Föreskrift skall också kunna omfatta att visst slag av arbete får utföras endast av arbets- tagare som vid läkarundersökning inte företett sjuklighet eller svaghet som gör honom mottaglig för risker som hänger samman med arbetet. Som förutsättning för sådan föreskrift skall gälla att det är fråga om arbete som innebär risk för ohälsa eller olycksfall. Föreskrift om läkar- undersökning kan enligt förslaget riktas mot företag överlag som be- driver visst angivet slag av arbete och inte endast mot vissa listade företag. Det ankommer härvid på arbetsgivaren att föranstalta om att läkare knyts till de kontrolluppgifter som föreskrivits av myndigheten. Utredningen framhåller att sådana uppgifter kan läggas inom en efter hand fullt utbyggd företagshälsovård.

• Sida 119
•  Original

Prop. 1976/77: 149 119

Som har redovisats i avsnitt 5.2 föreslår utredningen ett bemyndi- gande för arbetarskyddsstyrelsen att — om visst slag av arbete med- för särskild risk för grupper av arbetstagare — meddela förbud mot att dessa utför arbetet eller föreskriva att vid arbetet annat särskilt villkor skall gälla. Sådant villkor skall enligt utredningen bl.a. kunna avse att läkarundersökning skall ske för att utröna om arbetstagare till- hör aktuell riskgrupp.

Det föreslås också bemyndigande för arbetarskyddsstyrelsen att före- skriva om skyldighet att föra register i samband med läkarundersök- ningar och lämna uppgift till tillsynsmyndighet om undersöknings- resultat.

Utredningen går vidare igenom en rad frågor som måste belysas vid en mera övergripande utredning om företagshälsovården och de yrkesmedicinska sjukhusenhetema. Eftersom utredningen inte täcker de intresseområden som berörs och dessutom resultatet av pågående förhandlingar mellan arbetsmarknadspartema på den enskilda sektorn bör avvaktas, föreslår utredningen som nämnts i avsnitt 6.2 att hit- hörande frågor övervägs i särskild ordning.

10.3. Remissyttrandena

Utredningens förslag om befogenhet för arbetarskyddsstyrelsen att föreskriva om lä k a r u n d e r s ö k nin g lämnas utan erinran av remissinstansema. Enligt socialstyrelsen torde det vara riktigt att på detta sätt mera flexibelt avpassa kravet på hälsoundersökning för visst arbete till dels en aktuell bedömning av ett visst slags arbetes hälso- farlighet, dels tillgängligheten av meningsfulla undersökningsmetoder. Styrelsen framhåller samtidigt att hälsoundersökningar i regel har ett begränsat värde för att skydda den enskilde mot risker i arbetslivet. Däremot kan väl planerade och genomförda hälsoundersökningar myc- ket ofta vara av största värde för att skapa ny kunskap om sambanden mellan hälsa och miljöfaktorer. Sådan epidemiologisk verksamhet bör vara en betydelsefull del av det framtida arbetsmiljöarbetet. Samråd med soeialstyrelsen beträffande hälsoundersökning för visst slag av arbete anses motiverat på den grunden att principerna för hälsoundersökningar bör vara enhetliga inom den allmänna hälso- och sjukvården och inom arbetarskyddet och med hänsyn till att den offentliga hälso- och sjuk- vårdens resurser kan tas i anspråk.

Produktkontrollnämnden understryker betydelsen av medicinsk kon- troll av dem som yrkesmässigt sprider bekämpningsmedel och förut— sätter att denna fråga får en så snar lösning som förhållandena medger. Metallindustriarbetareförbundet framhåller att läkarundersökning som sker enligt föreskrift av arbetarskyddsstyrelsen i princip skall äga rum på betald arbetstid. Om detta är svårt att genomföra i det enskilda

• Sida 120
•  Original

Prop. 1976/77: 149 120

fallet, kan läkarundersökningen äga rum på fritid. Ersättning skall därvid utgå såsom för arbetad tid. Lagen måste kompletteras i detta avseende.

Remissinstanserna har inte heller någon erinran mot utredningens förslag att arbetarskyddsstyrelsen får en allmän befogenhet att reglera arbetsförhållandena för grupper av arbetstagare för vilka visst slag av arbete medför särskild risk. SAF finner dock angeläget att påpeka att detta inte får innebära att man på ett olyckligt sätt försvårar för arbetstagare med nedsatt arbets- förmåga att finna sysselsättning på arbetsmarknaden. Av detta skäl rekommenderas att man använder förbudsmöjligheten ytterst restriktivt.

Remissinstanserna godtar även förslaget om bemyndigande för arbe- tarskyddsstyrelsen att föreskriva om förande av register vid läkarundersökningar. Statskontoret anför följande. Utred- ningen framhållcr att exponerade grupper bör övervakas systematiskt dels genom expositionskontroller, dels genom undersökningar av hälso- tillståndet hos de exponerade. Statskontoret delar utredningens uppfatt- ning och menar att en systematisk registrering av exponerade arbets- tagare, som kan relateras till en registrering av arbetsmiljödata inom företagen, bör kunna innebära ett väsentligt tillskott till den kunskap som är nödvändig för att åstadkomma förbättringar i arbetsmiljön. Statskontoret framhåller därvid betydelsen av enhetliga principer för registrering så att data kan utnyttjas samordnat, oavsett inom vilka företag uppgifterna har registrerats. Allteftersom myndigheternas verk- samhet förändras till ett större beroende av formaliserade informa- tionssystem med hjälp av ADB, ökar kraven på att utveckla enhet- liga principer och samordna hantering av information för att onödigt dubbelarbete och merkostnader för en orationell hantering skall und- vikas. Det innebär att det är angeläget att förutse en sådan utveckling inom skilda områden och att i tid skapa möjligheter för att samord- nande insatser kan komma till stånd. Statskontoret finner det önsk- värt att någon myndighet ges ett samordnande ansvar för att utveckla nya informationssystem inom arbetsmiljö- och hälsoområdet.

Förslaget om särskild utredning av frågor kring företagshälsovården tillstyrks genomgående av remissinstan- serna. Det är enligt LO och TCO angeläget att utredningen bedrivs med stor skyndsamhet.

11. Arbetstidens förläggning

11.1. Gällande bestämmelser

Arbetarskyddslagen innehåller regler om arbetsuppehåll i form av raster och pauser samt nattvila och veckovila. Frågor om arbetstidens längd behandlas i huvudsak i den allmänna arbetstidslagen (1970: 103, ändrad senast 1976: 597).

• Sida 121
•  Original

Prop. 1976/77: 149 121

Enligt 17 _q" arbetarskyddslagen avses med rast sådant avbrott i arbets- tiden. vars varaktighet är på förhand bestämd och under vilket arbets— tagaren fritt förfogar över sin tid och inte är skyldig att stanna kvar på arbetsstället. Huvudregeln i fråga om rast föreskriver att om arbets- tagare utför arbete under minst sex timmar av dygnet, skall arbetet avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet. Avbrott skall ske i den utsträckning som kan anses behöv- lig med hänsyn till arbetets beskaffenhet och varaktighet samt arbets- förhållandena i övrigt. Avvikelse från huvudregeln får göras tillfälligt- vis. då sjukdomsfall eller annan oförutsedd händelse kräver det. 1 un- dantagsfall. nämligen när det med hänsyn till arbetets natur och arbets- förhållandena i övrigt är oundgängligen påkallat, får rast utbytas mot ledighet för intagande av förtäring på arbetsplatsen eller i dess omedel- bara närhet.

Med arbetspaus förstås enligt 18% arbetarskyddslagen ett på förhand bestämt kortvarigt uppehåll i arbetet, som anordnas i syfte att bereda arbetstagare avkoppling från detta och som inte är att hänföra till rast eller måltidsuppehåll på arbetsplatsen. Arbetspauser skall under vissa förutsättningar beredas arbetstagaren under arbetstiden. Detta gäller vid arbete som på grund av samband med mekaniskt driven arbetsprocess eller som av annan orsak kräver ihållande anspänning eller annars är särskilt påfrestande. Arbetspauserna skall uppgå till behövligt antal och vara lämpligt avpassade och förlagda.

Arbetarskyddslagens 195 upptar en huvudregel om förbud mot natt- arbete. Den säger att arbetstagare skall ha behövlig ledighet för natt— vila och att tiden mellan kl. 24 och 5 skall ingå i ledigheten. Från för- budet får avvikelse ske där visst arbete med hänsyn till sin natur, all- mänhetens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå även nattetid eller annars bedrivas före kl. 5 eller efter kl. 24. Också i nöd- fallssituationer kan arbetstagare användas till arbete mellan kl. 24 och 5. Det krävs därvid att natur- eller olyckshändelse eller annan omständig- het. som ej har kunnat förutses. vållat avbrott i driften eller medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom. Nattarbete får då ske i den mån det är nödvändigt med hän- syn till förhållandena. Ett undantag från nattarbetsförbudet görs dess- utom för arbetstagare i överordnad ställning. Arbetarskyddsstyrelsen får medge dispens för arbete mellan kl. 24 och 5 när särskilda skäl före- ligger. Dispens får också ges när det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller på annat sätt framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare som skulle beröras av undan- taget finner detta önskvärt och ohälsa eller överansträngning inte skäli— gen kan befaras uppkomma därigenom (205 arbetarskyddslagen).

Arbetstagare skall enligt 21 & arbetarskyddslagen beredas minst 24 timmars sammanhängande ledighet för varje period om sju dagar. Av-

• Sida 122
•  Original

Prop. 1976/77: 149 122

vikelse får ske tillfälligtvis när särskilt förhållande påkallar undantag. Veckovilan skall såvitt möjligt förläggas till söndag och till samma tider för alla anställda vid ett arbetsställe. Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag för visst slag av arbete eller visst arbetsställe. I dispens— ärende skall styrelsen höra vederbörande sammanslutningar av arbets— givare och arbetstagare. Görs inskränkning i veckovilan skall såvitt möjligt kompensationsledighet beredas.

Om arbetsgivare åsidosätter bestämmelse om arbetstidens förlägg- ning kan arbetarskyddsstyrelsen meddela honom behövliga föreskrifter till tryggande av att den åsidosatta bestämmelsen iakttas (545 arbetar- skyddslagen). Överträdelse av sådan föreskrift är enligt 635 arbetar- skyddslagen belagd med straff.

11.2. Utredningen

Det skulle enligt utredningen kunna ligga nära till hands att när— mare undersöka förutsättningarna för att integrera allmänna arbets- tidslagen i en ny lag om arbetsmiljön, alternativt inarbeta behövliga bestämmelser om arbetstidsförläggningen i arbetstidslagen. Det synes emellertid inte f.n. finnas tillfredsställande underlag och praktiska förutsättningar i övrigt för en sådan större åtgärd. Som en tillsvidare- lösning anser arbetsmiljöutredningen att man i vissa avseenden bör sträva efter anpassning mellan arbetstidsbestämmelserna i arbetsmiljö- lagen och dem i arbetstidslagen.

Utredningen har avstått från försök att i lag detaljreglera arbetstiden. Det understryks att tidsfördelningen skall ske så att föreliggande möj- ligheter att tillgodose arbetstagarnas synpunkter verkligen tas till vara. Utredningen hänvisar vidare till att regelsystemet om medbestämmande i arbetslivet bör kunna bilda basen för ett förbättrat inflytande för arbetstagarna på förläggningen av arbetstiden.

Regler som ställer vissa närmare krav beträffande arbetstiden eller ledigheten under dygnet eller veckan synes dock inte kunna undvaras i en arbetsmiljölag. I likhet med vad som gäller enligt arbetstidslagen bör utgångspunkten vara att i princip alla arbetstagare skall innefattas. I överensstämmelse med arbetstidslagen föreslås dock undantag från arbetstidsreglerna för okontrollerbart arbete. I övrigt föreslås inga sär- skilda undantag.

Utredningen föreslår att reglerna om raster och pauser samt nattvila och veckovila förändras i en del avseenden. Beträffande samtliga dessa regler anses att nuvarande system med tvingande lagbestämmelser om arbetstiden inte stämmer med arbetstagarnas anspråk på medverkan och inflytande över sina arbetsförhållanden. Utredningen föreslår där- för en möjlighet att kollektivavtalsvägen göra avsteg från vad som generellt skall gälla enligt arbetsmiljölagens arbetstidsregler. Därvid

• Sida 123
•  Original

Prop. 1976/77: 149 123

skall fordras godkännande av arbetstagarnas fackliga organisation på förbundsnivå.

Enligt utredningsförslaget skall arbete inte få pågå mer än fem timmar i följd utan rast. Det skall i övrigt som hittills vara arbetets beskaffenhet och längd jämte andra arbetsförhållanden som avgör i vilken utsträckning avbrott i arbetstiden för rast skall förekomma. Med hänsyn till kravet på rast efter fem timmars arbete föreslås en regel som medger myndighetsdispens vid särskilda skäl.

Arbetarskyddslagens restriktiva undantagsregler om byte av rast mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen föreslås bli överförda till arbetsmiljö- lagen. Sådant måltidsuppehåll skall enligt förslaget inräknas i arbets- tiden. Utredningen påpekar att gällande bestämmelse innebär att rast helt kan utgå vid sjukdomsfall eller annan oförutsedd händelse. Enligt utredningen bör i stället föreskrivas att raster i avsedda fall kan ut- bytas mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen.

Enligt utredningens mening måste en strävan vara att organisera arbetet så att arbetstagaren har ett rimligt mått av frihet att göra paus när han fysiskt eller psykiskt känner behov därav. Trots denna inrikt- ning kommer det även framöver att finnas arbeten där önskvärda möj- ligheter till avbrott eller omväxling saknas. För sådana fall bör en ord- ning med särskilt bestämda pauser under arbetstiden tillämpas. Utred- ningen föreslår därför en ny bestämmelse om arbetspauser i arbets- miljölagen. Enligt denna skall arbetsförhållandena vara avgörande för när och i vilken utsträckning särskilda pauser skall anordnas.

Utredningen vill bibehålla den allmänt restriktiv-a syn på nattarbete som finns bakom arbetarskyddslagens bestämmelser i frågan. Nuvarande bestämmelser om ledighet för nattvila och om förbud mot nattarbete mellan klockan 24 och klockan 5 föreslås överförda till arbetsmiljö- lagen. Därvid behålls även möjligheten till avvikelse från nattarbets- förbudet, om visst arbete med hänsyn till sin natur. allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå även nattetid. Däremot föreslås inte något särskilt undantag för arbetstagare i överordnad ställning. Utredningen framhåller att det föreslagna undantaget för okontrollerbart arbete i viss utsträckning torde kunna tillämpas inom området och att det dessutom bör finnas visst utrymme för det gene— rella undantaget från nattarbetsförbudet. Dispens från nattarbetsför- budet föreslås kunna meddelas av tillsynsmyndighet vid särskilda skäl. Nattarbetsreglerna skall som framgår av det föregående även kunna frångås genom kollektivavtal. Dispens från nattarbetsförbudet avses därigenom inte skola komma i fråga i den omfattning som nu sker.

Utredningen behandlar i samband med reglerna om ledighet för natt- vila även frågan om arbetsmiljölagen bör innehålla bestämmelser om begränsning av dygnsarbetstiden. Efter ingående överväganden av de problem som finns i samband med långa arbetsskift har utredningen

• Sida 124
•  Original

Prop. 1976/77: 149 124

kommit fram till att någon tillfredsställande lösning inte uppnås genom införande av en särskild dygnsmaximiregel i arbetsmiljölagen. Utredningen föreslår att lagstiftningen alltjämt skall ta upp grund- läggande bestämmelser om regelbunden sammanhängande veckovila. Ledigheten utsträcks enligt förslaget från 24 timmar till 30 timmar. Avsteg från huvudbestämmclsen om veckovila får enligt förslaget bara ske om det föranleds av särskilt förhållande som inte kan förutses. Därutöver föreslås liksom beträffande övriga arbetstidsregler möjlighet att göra avsteg kollektivavtalsvägen eller efter myndighetsdispens vid särskilda skäl. I sammanhanget påpekas att gällande regler ger viss rätt till kompensationsledighet om veckovilan inskränks. Med nuvarande förhållanden anser utredningen en särskild sådan regel vara överflödig. Utredningen har även övervägt frågan om överflyttning av hand- läggningen av dispens- och andra tillämpningsfrågor avseende arbets- tiden från arbetarskyddsstyrelsen till yrkesinspektionen. En sådan över- flyttning synes följdriktig, eftersom det är yrkesinspektionen som enligt lagförslaget i första hand skall göra de närmare bedömningarna av arbetsmiljön. En överflyttning som inte också avser arbetstidsärenden enligt arbetstidslagen skulle emellertid skapa en föga önskvärd splitt- ring. Utredningen föreslår att arbetsmiljölagen utformas så att möjlig- het finns att utan ändringar i denna göra en sådan överflyttning senare.

11.3. Remissyttrandena

Remissutfallet på den föreslagna regleringen om arbetstidens för- läggning är i stort sett positivt.

Frågan om allmänna arbetstidslagens integre- r i n g i a rb e ts mi lj öl ag e n diskuteras av ett antal remissin- stanser. Arbetarskyddsstyrelsen, kammarrätten i Göteborg, LO och TCO ifrågasätter om inte arbetstidslagens regler kunde föras in i arbetsmiljö- lagen. Enligt arbetarskyddsstyrelsen bör frågan aktualiseras vid nästa mera genomgripande översyn av arbetstidslagen.

LO och TCO ansluter sig till utredningens principiella utgångspunkt vad gäller begränsning av antalet arbetstidsregler i arbetsmiljölagen och möjligheten att genom kollektiv- avtal och myndighetsdispenser göra avsteg från lagen. Genom att lagförslaget innebär en begränsning av detaljregleringen av arbetstidsfrågorna ges enligt organisationerna ett värdefullt utrymme för lokal anpassning av arbetstidsförhållandena. Beträffande dispensgivning från myndigheten understryks att all dispensgivning skall ske i samråd med berörda fackförbund för att ge den fackliga organisationen möj- lighet att framföra sina synpunkter. SAF instämmer också i att man bör undvika att ha detaljerade lagregler som läser arbetstidens förlägg- ning i stela mönster och som försvårar en nödvändig anpassning till

• Sida 125
•  Original

Prop. 1976/77: 149 125

produktionsmässiga krav. Avvikelser från arbetstidsreglerna anses i stor utsträckning kunna göras genom kollektivavtal.

LO framhåller att arbetsgivaren skall i god tid presentera arbets- tidsschema för schemalagda arbetstider samt understryker det angelägna i att dessa scheman läggs upp i samråd med arbetstagarna.

Den föreslagna bestämmelsen om raster har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Postverket avstyrker dock bestämt att till- låten arbetstid utan rast kortas av från sex timmar enligt gällande be- stämmelser till fem timmar enligt förslaget. Verket åberOpar härvid bl.a. att utredningen inte föreslagit någon ändring av 45 kungörelsen (1972: 602) om arbetstid vid vägtransport m.m. som föreskriver att förare inte får arbeta under längre tid än sex timmar i följd utan minst 30 minuters rast. Statens avtalsrerk ifrågasätter nödvändigheten av att nu med en timme förkorta den arbetstid efter vilken rast skall anord- nas. Enligt verkets mening bör denna fråga tas upp först i samband med en eventuell arbetstidsförkortning.

.S'ociulslyrelsen tar upp frågan om vilken tid som behövs för mål- tidsuppehåll och anför följande. Även om en måltid är tillfredsstäl- lande ur energi— oeh näringssynpunkt kan man tillgodogöra sig den fullt ut endast om man har tillräckligt god tid och en acceptabel mål- tidsmiljö i övrigt. Möjligheterna till avkoppling och vila i samband med måltid måste därför i hög grad beaktas. Utbyte av rast mot mål- tidsuppehåll vid arbetsplatsen skall enligt utredningens förslag endast få ske undantagsvis men kan ske genom kollektivavtal. Socialstyrelsen anser att detta bör tillämpas med yttersta restriktivitet. Det vore olyck- ligt om krav på kortare total arbetsdag skulle inkräkta på måltids- rasternas längd. Ofta är huvudmåltidsrasten inte längre än 30 minuter. Om i denna tid skall inrymmas gångtid till matsal, tid för personlig hygien och köväntan blir matrasten knappast den vila och rekreation som är önskvärd utan snarare en stressfaktor i arbetsmiljön. Styrelsen föreslår att detta tillmäts avgörande betydelse vid fastställande av ras- ternas längd och förläggning. SFO menar att det av hälsoskäl bör fastslås i lagen att arbetstagare som utfört arbete mer än 5 timmar i följd i regel skall ha en rast på minst 30 minuter. En sådan regel om rastens minsta längd skulle inte kunna förhandlas bort.

TCO anser att det är tillfredsställande att enligt förslaget begreppet arb ets p a use r får en delvis ny innebörd, nämligen så till vida att frågan om arbetspauser skall kunna tas upp till prövning för i princip alla typer av arbeten som inte medger tillfredsställande naturliga pauser. TCO anser att alla anställda måste garanteras rätt att få koppla av kortare stunder under arbetsdagen. Detta borde klarare framgå av arbetsmiljölagen än enligt utredningens förslag. Kammarrätten i Göte— borg framhåller också att alla arbetande måste tillförsäkras rätt till avkoppling under kortare stunder av arbetstiden vare sig fråga är om

• Sida 126
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 126

ett tungt kroppsarbete eller arbete av annat slag. Från denna synpunkt finner kammarrätten den föreslagna lagtexten otillfredsställande.

Enligt Ltmdstingsförblandets uppfattning är det av vikt att frågor om arbetspauser inte bör regleras så hårt i tvingande lagstiftning eller i avtalsregler att det omöjliggör för den enskilda individen eller gruppen att utifrån sin kännedom om arbetsförhållanden själv avgöra när arbetspaus skall utgå. Postverket framhåller å andra sidan att det alltid kan, oavsett arbetets natur och ansträngningsgrad, hävdas att arbets— paus skall ordnas så snart ett arbete före eller efter rast pågår en viss tidsrymd. Hur många och hur långa arbetspauser som skall läggas in i den dagliga tjänstgöringen är frågor varom arbetstagare och arbets- givare normalt kommer att ha olika åsikter. Det anses därför ange- läget att bestämmelserna om arbetspaus klart utsäger i vilka fall arbets- paus skall anordnas.

De handikappades riksförbund framhåller att h a n d i k a p p a d e arbetstagares behov av paus och vila under arbets- dagen måste säkerställas genom arbetsmiljöns utformning.

TCO anser att reglerna om nattvila måste skärpas och kräver att tiden mellan klockan 22 och 06 skall ingå i ledigheten. Dessutom menar TCO att de generella undantagen från nattarbets- förbudet enligt lagförslaget bör utgå. Undantag från nattarbetsförbudet bör få göras endast efter prövning av arbetsskyddsstyrelsen och efter medgivande av berörd facklig organisation. SACO/SR konstaterar att många samhällsviktiga funktioner, bl. a. sjukvården, berörs av undan- tagsreglerna men motsätter sig att undantag från bestämmelsen om nattvila införs i arbetsmiljölagen. Frågan om avvikelser från bestäm- melserna om nattvila bör enligt SACO/SR:s mening lösas genom över- enskommelser mellan parterna.

Till lagförslaget har inte förts över bestämmelsen i arbetarskydds- lagen om att arbetstagare i överordnad ställning skall kunna anlitas till nattarbete. Enligt SAR-s mening är det nöd- vändigt att reglerna om generellt undantag från nattarbetsförbudet ges en liberal tolkning vad avser tillämpningen på anställda i företags- ledande eller jämförlig ställning.

En d y g n 5 m a x i m er i n g av arbetstiden bör enligt LO:s mening skrivas in i den nya arbetsmiljölagen. En rimlig maximiregel torde ge tillräckligt utrymme för behövlig lokal anpassning av arbetstiden och skulle utgöra ett stöd för arbetstagarnas handlande i fråga om arbets- tidens förläggning ute i företagen. Införande av dygnsmaximering står enligt LO även i överensstämmelse med den enighet som tycks råda beträffande det angelägna i att så snart förutsättningar föreligger genom- föra en fortsatt arbetstidsförkortning per dag. Eftersom arbetsmiljölagen skall inrymma psykosociala aspekter på arbetsmiljön, kan även sociala överväganden beträffande arbetstidens förläggning anföras som stöd

• Sida 127
•  Original

Prop. 1976/ 77: 149 127

för att återinföra dygnsmaximering. Även SACO/SR kräver att lag- förslaget kompletteras med en särskild dygnsmaximiregel. Organisa- tionen rekommenderar för sin del 16 timmars sammanhängande arbets- pass som den längsta tillåtna arbetstiden per 24-timmarsperiod. Även statens persona/nämnd uttalar sig till förmån för en bestämmelse om dygnsmaximering. TCO är däremot av den uppfattningen att ett gene- rellt stadgande om dygnsmaximum inte är nödvändigt, bl. a. mot bak- grund av de förslag som TCO framför om utformningen av reglerna om nattvila. Medbestämmanderätten i frågor om arbetstidens förlägg- ning anses dessutom innebära att de fackliga organisationerna kan försäkra sig om att inga anställda utnyttjas på ett oskäligt sätt. Enligt TCO bör dock arbetarskyddsstyrelsen, för att garantera den anställde en tillräckligt lång viloperiod mellan arbetspass, utfärda föreskrift av innebörd att arbetstagare skall beredas minst tio timmars vila mellan tjänstgöringspassen.

LO föreslår mot bakgrund av vad som framkommit i LO:s förbunds— och arbetsplatsremisser att vec kov i ! an skall vara 48 timmar samt understryker att veckovilan i möjligaste mån skall förläggas till lör- dagar och söndagar. Även TCO kräver att lagen anpassas till att 5- dagarsveckan i dag är införd på i stort sett hela arbetsmarknaden. För varje period om sju dagar skall enligt TCO arbetstagarna beredas minst 48 timmars sammanhängande ledighet. TCO anser att vecko- vilan inte skall kunna läggas ut som ledighet i början eller slutet av en fjortondagarsperiod.

SACO/SR instämmer i utredningens förslag om 30 timmars vecko- vila. Organisationen understryker i detta sammanhang starkt utred- ningens ställningstagande att all tid då arbetstagare faktiskt utför arbete bryter viloperioden. SACO/SR anser liksom utredningen att detta även skall gälla jourtid. då arbetstagaren står till förfogande på arbetsstället för att vid behov utföra arbete, och beredskapstid, då arbetstagaren inte är skyldig att uppehålla sig på arbetsstället men är beredd att inom viss kortare tid efter kallelse inställa sig där för att träda i arbete.

Kommunförbundet anser att, även om en ökning från 24 till 30 tim- mars veckovila kan medföra problem i vissa lägen, dessa dock bör kunna bemästras. Förbundet vill därför ansluta sig till utredningens förslag men samtidigt framhålla att en utvidgning till 36 timmar skulle innebära stora administrativa och ekonomiska svårigheter, framför allt inom vårdområdet och trafikväsendet. SAF påpekar att den av utred- ningen föreslagna bestämmelsen försvårar möjligheterna till kontinuerlig treskiftgång. Det vore en klar förenkling om man redan i lagen kunde införa undantag för arbeten som från produktionsmässiga synpunkter nödvändigtvis måste bedrivas som kontinuerligt treskiftarbete. Post- verket föreslår att, när ledighet för två sjudagarsperioder sammanförs,

• Sida 128
•  Original

Prop. 1976/77: 149 128

den sammanlagda ledigheten skall få avkortas med högst sex timmar till lägst 54 timmar.

Utredningen uttalar sig på sikt för en överflyttn i n g till yrkesinspektionen av dispens- och tillämpningsfrågor som rör arbetStiden, Arbetarskyddsstyrelsen erinrar i anslutning härtill om att det här rör sig om åtskilliga tusen ärenden årligen. Det ifrågasätts om det är lämpligt att överlämna handläggningen av alla dessa ärenden till yrkesinspektionen. Det finns vissa risker för att detta skulle leda till icke önskvärda variationer i lagtillämpningen. Med hänsyn till att yrkesinspektionsnämnderna i allmänhet sammanträder en gång i måna- den —— i motsats till styrelsens arbetstidsnämnd som normalt samman- träder en gång i veckan —— finns det också risk för fördröjning av ärendena. Även LO ställer sig tveksam till en överflyttning av dispenser och andra tillämpningsfrågor avseende arbetstiden till yrkesinspektionen. Från skyddssynpunkt medför arbetstidsfrågorn-a generella problem. Handläggningen av dessa frågor bör därför enligt LO ske på sådant sätt att en likartad behandling i möjligaste mån garanteras.

12. Minderåriga 12.1 Gällande bestämmelser

Med minderårig förstås i arbetarskyddslagen den som inte har fyllt 18 år (22 5).

Som huvudregel för tillträde till arbete gäller enligt 235 första stycket arbetarskyddslagen att den minderåriga skall ha fyllt eller under kalenderåret fylla 14 år samt ha fullgjort sin skolplikt eller ha fått behörigt tillstånd att avsluta sin skolgång. Regeln om fullgjord skol— plikt gäller ej för arbete under ferietid.

I 245 arbetarskyddslagen föreskrivs en högre minimiålder för vissa .slag av arbeten, som ansetts vara mera påfrestande för minderåriga. Den minderårige skall sålunda ha fyllt eller under kalenderåret fylla 15 år för att få anlitas till hantverks- eller industriellt arbete, byggnads- arbete, arbete i gruva, stenbrott eller grustag e. d., skogsavverknings- eller kolningsarbete, transportarbete eller arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse. Den högre minimiåldern gäller dock ej springpojks- arbete.

Förbud råder enligt lagen 25 5 mot att anlita minderåriga till arbete som bedrivs under jord i gruva, i stenbrott eller på annan med gruva eller stenbrott jämförlig arbetsplats.

Arbetarskyddsstyrelsen kan enligt 235 andra stycket, 2453” andra stycket och 25 å andra stycket arbetarskyddslagen medge dispens från bestämmelserna om minimiålder. Enligt 72 & arbetarskyddslagen äger

• Sida 129
•  Original

Prop. 1976/77: 149 129

arbetarskyddsstyrelsen överlämna åt yrkesinspektionen att meddela vissa dispenser.

Enligt 26 & arbetarskyddslagen skall arbetsgivare särskilt tillse att arbete av minderårig inte medför fara för olycksfall eller för överan- strängning eller annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling samt att arbete som minderårig utför inte innebär våda i moraliskt avseende. Regeringen kan föreskriva särskilda villkor för eller förbjuda att minderårig utför arbete som kan medföra synner- lig fara i dessa hänseenden. Med stöd härav har utfärdats kungörelsen (1966: 521) om förbud att använda minderårig till vissa arbeten (ändrad 1973: 845). En rad arbeten, som har bedömts medföra synnerlig fara för ohälsa, olycksfall eller annan menlig inverkan för minderårig, har angetts i en vid kungörelsen fogad förteckning. Denna innehåller också beträffande ett flertal av arbetena föreskrifter om under vilka villkor arbetena får utföras av minderårig. Minderårigkungörelsen avser inte arbete, som minderårig elev utför vid undervisnings- eller utbildnings- anstalt som omfattas av elevkungörelsen, om arbetet är förlagt till sådan arbetsplats som är särskilt anordnad för undervisning eller utbildning och för denna finns personal som är anställd eller särskilt utsedd för ändamålet. Bestämmelser om farligt arbete finns också i kungörelsen om förbud att använda arbetstagare till målningsarbete med blyfärg. Genom kungörelsen förbjuds minderårig arbetstagare att utföra sådant arbete som där avses. Arbetarskyddsstyrelsen äger under närmare an- givna förutsättningar medge manlig arbetstagare under 18 år att utföra dylikt arbete, om det fordras för hans yrkesutbildning.

Enligt 12 & strålskyddslagen råder förbud att utan strålskyddsmyndig- hetens medgivande anlita någon som är under 18 år till radiologiskt arbete.

Minderårig får inte användas till arbete om inte arbetsbok har av- lämnats till arbetsgivaren (27 % arbetarskyddslagen). I sådan bok skall, förutom uppgifter om den minderåriges namn, ålder och skolförhål- landen, även finnas ett läkarintyg. Arbetsbok behöver inte avlämnas om fråga är om arbete under högst tre dagar och arbetet medför ringa ansträngning. Detaljerade regler om arbetsboken ges i arbetarskydds- kungörelsen (49—54 55). Boken skall förutom den minderåriges full- ständiga namn och födelsetid innehåll-a intyg om att den minderårige fullgjort sin skolplikt eller också erhållit behörigt tillstånd att avsluta sin skolgång. Sådant intyg fordras emellertid inte om fråga är om arbete under ferietid. Boken skall vidare innehålla ett läkarintyg som utvisar den minderåriges hälsotillstånd. Om den minderårige företer sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling, skall antecknas i vilka avseenden så är fallet och under vilka villkor den minderårige trots detta får användas till arbete. Den minderåriges arbetsgivare skall i arbetsboken anteckna bl. a. arbetsstället samt dess adress och

• Sida 130
•  Original

Prop. 1976/77: 149 130

verksamhetens art. Arbetsgivaren är skyldig att förvara den minder- åriges arbetsbok under anställningstiden. Slutar den. minderårige anställ- ningen innan han fyller 18 år skall boken återlämnas till honom. Blir arbetsboken obehövlig för den. minderårige, t. ex. på grund av att han uppnått 18 års ålder, skall arbetsgivaren överlämna den till yrkes- inspektionen.

Arbetarskyddslagen (28 &) föreskriver att läkarkontroll skall ske en gång årligen vid arbetsställe där minderårig används till arbete. Syftet skall vara att klarlägga om den minderåriges sysselsättning är till men för dennes hälsa eller kroppsutveckling. Kontrollen skall ut- föras .av besiktningsläkare som länsstyrelsen förordnar. För kostnaden svarar i princip arbetsgivaren. Om förfarandet vid läkarundersökning av minderåriga arbetstagare ges föreskrifter i arbetarskyddskungörelsen (57—61 55) samt i en särskild kungörelse (1949: 213) om läkarunder- sökning och läkarbesikt-ning av minderåriga arbetstagare (ändrad senast 1974: 967). Arbetarskyddsstyrelsen kan beträffande arbete som medför synnerligen ringa ansträngning eller pågår bara under kortare tid av året medge befrielse från kravet på läkarkontroll (295 arbetarskydds- lagen).

Arbetsgivare skall inom 14 dagar efter det att minderårig påbörjar en anställning som beräknas vara minst en månad göra skriftlig an- mälan till yrkesinspektionen (55 & arbetarskyddskungörelsen). Anmälan skall också ske när arbetsgivare upphör att använda minderåriga arbets- tagare och fråga inte enbart är om ett kortare uppehåll. Om minst fem minderåriga sysselsätts på ett arbetsställe, skall arbetsgivaren för varje kalenderår föra förteckning över samtliga under året till arbete använda minderåriga (565 arbetarskyddskungörelsen).

Särskilda bestämmelser finns i 31 & arbetarskyddslagen om minder— årig arbetstagares arbetstid. Bestämmelserna gäller utöver allmänna arbetstidslagens föreskrifter. Minderårigs totala arbetstid, dvs. ordi- narie arbetstid jämte eventuell övertid och jourtid, får inte överstiga 10 timmar under ett dygn och inte heller 54 timmar i veckan. Undan- tag får göras i nödfallssituationer, varvid dock fordras anmälan till arbetarskyddsstyrelsen och, om arbetet skall fortgå mer än två dygn, särskilt tillstånd. Arbetarskyddsstyrelsen kan även i övrigt medge dispens för kortare tids utsträckning av arbetstiden utöver vad huvudregeln anger.

Särbestämmelser för minderåriga finns också beträffande nattvila. Enligt 33 & arbetarskyddslagen skall minderårig beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn. Är den min- derårige under 16 år skall i nattvilan ingå tiden mellan kl. 19 och 6. För 16—18-åringar skall ingå tiden mellan kl. 22 och 5 eller, efter dispens, annan tid om 7 timmar i följd mellan kl. 22 och 7. Undan- tag får göras i nödfallssituationer, Arbetarskyddsstyrelsen kan medge

• Sida 131
•  Original

Prop. 1976/77: 149 131

dispens beträffande den som är under 16 år från kravet på ledighet mellan kl. 19 och 22 samt beträffande den som fyllt 16 år och enligt läkarintyg har god hälsa och kroppsutveckling från de krav som annars gäller för denna ålderskategori. Beträffande den som fyllt 15 år Och har god hälsa och kroppsutveckling kan vidare medges dispens för flottningsarbete på annan tid än som annars är tillåten.

En föreskrift i 325 arbetarskyddslagen ger minderårig arbetstagare rätt till ledighet för deltagande i kurs för religionsundervisning eller sådan yrkes- eller fortsatt skolundervisning som helt eller delvis be- kostas av staten eller med kommunala medel.

12.2. Utredningen

Utredningen betonar att särskilda skyddsregler för minderåriga bör utformas så att de främjar yrkesutbildning och inte avskärmar ung- domen från arbetslivet. Vid utformningen av bestämmelserna har cftersträvats överskådlighet och förenkling i förhållande till gällande bestämmelser.

Minderåriggränsen vid 18 år behålls i förslaget till arbetsmiljölagen. Den allmänna minimiåldern för tillträde till arbete föreslås bli anpassad till den nioåriga obligatoriska skolgången. Minderårig skall således inte få anlitas till arbete före det kalenderår 'under vilket han fyller 16 år eller innan han har fullgjort sin skolplikt. Ett undantag föreslås från den allmänna minimiåldersregeln av innehåll att den som har fyllt 13 år får anlitas till lätt arbete som inte är ägnat att inverka menligt på hans hälsa, utveckling eller skolgång. Närmare föreskrifter om vilka slag av arbeten som omfattas av undantaget och om särskilda villkor för sådana arbeten skall meddelas av arbetarskyddsstyrelsen. Den lägsta åldersgränsen 13 år avses inte kunna frångås genom dispens av arbetar- skyddsmyndighet.

Utredningen föreslår att lagstiftningen skall inrymma en bestämmelse som inskärper arbetsgivarens ansvar för att minderårig arbetstagare inte anlitas till arbete på sätt som medför risk för olycksfall eller över- ansträngning eller annan skadlig inverkan på den minderåriges hälsa eller utveckling. I anslutning härtill föreslås bemyndigande för arbetar- skyddsstyrelsen att meddela förbud mot eller särskilda villkor för arbete som innebär påtaglig fara för minderåriga. Bestämmelser av den typ som nu finns i bl.a. kungörelsen om förbud att använda minderårig till vissa arbeten avses enligt förslaget skola meddelas av arbetarskydds- styrelsen.

Utredningen finner det inte rationellt att ha kvar nuvarande system med arbetsbok och regelbundna läkarkontroller. Utredningen hänvisar i stället till skolhälsovården ooh företagshälsovården. Vidare finns en bestämmelse i lagförslaget som ger möjlighet att föreskriva om läkar-

• Sida 132
•  Original

Prop. 1976/77: 149 132

undersökning vid arbeten som innebär risk för ohälsa eller olycksfall. Utredningen bedömer att denna reglering ger underlag också för den läkarkontroll .av minderåriga arbetstagare som kan behövas vid sidan av skolhälsovårdens och företagshälsovårdens bevakning.

Utredningen föreslår att nuvarande begränsningar av arbetstidens längd för minderåriga skärps. Minderårig skall inte få anlitas till arbete mer än 9 timmar under dygnet eller 45 timmar i veckan mot nu 10 respektive 54 timmar. Minderårig arbetstagare skall vidare beredas oavbruten ledighet för nattvila under minst 11 timmar varje dygn. Tiden mellan kl. 22 och kl. 5 skall ingå i denna ledighet.

Utredningen anser inte att bestämmelserna för minderåriga bör kunna frångås genom avtal. Däremot måste möjlighet finnas att göra avvikelser dispensvägen såvitt avser arbetstids- och vilotidsreglema. Ut— redningen föreslår därför att i arbetsmiljölagen tas in ett bemyndigande för tillsynsmyndighet att vid särskilda skäl medge undantag från dessa regler.

12.3. Remissyttrandena

Remissinstanserna godtar i stort sett de nya ä 1 d e r s g r ä n s e r n a. Utredningens förslag om en absolut lägsta gräns vid 13 år kritiseras dock av ett antal remissinstanser. LRF framhåller att det inom lant- bruket finns arbetsuppgifter som utan negativa konsekvenser kan ut- föras före 13 års ålder. Betydelsen för lantbruket av att få nyttja arbets- kraft under 13 år är självfallet tämligen försumbar totalt sett. Där- emot måste det med hänsyn till de minderårigas utveckling och aktuella intressen vara av utomordentlig betydelse att kunna få kontakt med arbetslivet i aktiva former. Respekten för lagstiftningen upprätthålls enligt vad LRF påpekar i detta sammanhang lättare om bestämmelser utan förankring i allmänna rättsmedvetandet undviks. LRF kräver därför att förslaget kompletteras med en bestämmelse att särskilt lätt arbete får utföras även av den som ej fyllt 13 år. Lantbruksstyrelsen anser att arbetsmiljölagen bör tillämpas så att familjemedlemmar under 13 år tillfälligt kan få delta i jordbruksarbete under feriema. Även kammarrätten i Göteborg ifrågasätter om en fast minimiålder som inte kan frångås genom dispens är en bra lösning.

Vidare finner LRF det nödvändigt att någon vägledning lämnas redan innan den nya lagen fastställs beträffande vad som innefattas i begreppet lätt arbete som inte är ägnat att inverka menligt på minder- årigs hälsa, utveckling eller skolgång, dvs. sådant arbete som skulle få utföras från 13 år.

Förslaget om slopande av reglerna om arbetsbok och o bli— gatorisk läkarundersökning av minderårig ar- betstagare tillstyrks allmänt. Om arbetsboken slopas bör enligt

• Sida 133
•  Original

Prop. 1976/77: 149 133

sko/överstyrelsen den säkerhet som arbetsboken avser att ge tillför— säkras eleverna genom en övergripande hälsovårdande och elevvårdande verksamhet, bl.a. i form av medicinsk studie- och yrkesorientering (syo). Denna skall utgöra dels en kontinuerlig förebyggande verksam- het för alla elever, dels enskilda vägledande insatser gentemot vissa elever med Särskilda behov. I medicinsk syo ingår att göra eleven hälsomedveten och att söka nå fram till en prognostisk syn utifrån den enskilde elevens förutsättningar från medicinsk synpunkt. Denna del av skolhälsovården bör enligt styrelsens mening utvecklas i nära sam- verkan med Skolans övriga elevvårdande verksamhet. Även Riksför- bundet hem och skola biträder förslaget om arbetsbokens slopande och förutsätter att skolans s. k. medicinska syo ges sådana resurser att detta inte medför ogynnsamma verkningar för de unga. Enligt Handelsan— ställdas förbund bör det åligga arbetsgivaren att föra en särskild för- teckning över minderåriga även om arbetsboken slopas.

Mot den föreslagna regleringen i övrigt av minderårigs arbete har remissinstanserna ingen erinran.

13. Lokal skyddsverksamhet 13.1 Gällande bestämmelser

1973 års reform av arbetarskyddslagstiftningen hade sin tyngdpunkt i de nya bestämmelser som då infördes i fråga om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare.

På arbetsställe med minst fem arbetstagare skall utses ett eller flera skyddsombud (405 arbetarskyddslagen). Skyddsombud skall utses även på annat ställe om arbetsförhållandena påkallar det. För skyddsombud bör ersättare utses. Skyddsombud utses i första hand av lokal facklig organisation som är bunden av kollektivavtal i förhållande till arbets- givaren. Huvudskyddsombud med samordnande uppgifter skall utses om vid arbetsställe finns mer än ett skyddsombud. För arbetsställe där skyddskommitté ej har tillsatts äger yrkesinspektionen, om förhållandena påkallar det, medge att lokal facklig avdelning utser skyddsombud utan- för kretsen av arbetstagare vid arbetsstället (s.k. regionalt skyddsom— bud). Arbetsgivare svarar i princip för kostnaderna för regionalt skydds- ombuds verksamhet genom den generella arbetsgivaravgift som tillförs arbetarskyddsfonden enligt lagen om arbetarskyddsavgift. Från fonden ställs sålunda medel till förfogande för bidrag till facklig organisation

• Sida 134
•  Original

Prop. 1976/77: 149 134

som har utsett regionalt skyddsombud. Regeringen har för bidrags- givningen- fastställt regler som anknyter till det antal arbetsställen för vilka regionalt skyddsombud har utsetts.

Skyddsombud företräder arbetstagarna i skyddsfrågor (40 a & arbetar- skyddslagen). Angående Skyddsombudets uppgifter föreskrivs bl. a. att skyddsombudet skall delta vid planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar och arbetsmetoder. Arbetsgivare och arbetstagare svarar gemensamt för att skyddsombud får den utbildning som behövs. Skydds- ombud skall beredas erforderlig ledighet för att fullgöra sina uppgifter. Vidare har skyddsombud rätt att ta del av de handlingar och erhålla de upplysningar i övrigt som är av betydelse för ombudets verksamhet.

Innebär visst arbete omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa och kan rättelse inte genast uppnås genom hänvändelse till arbetsgivaren, kan skyddsombud bestämma att arbetet skall av- brytas i avvaktan på ställningstagande av yrkesinspektionen (40bä arbetarskyddslagen). Överträds gällande förbud som i enskilt fall har meddelats av tillsynsmyndighet kan skyddsombud avbryta arbete som avses med förbudet. Skyddsombud är fri från ersättningsskyldighet för skada till följd av sådana åtgärder.

Vid arbetsställe med minst 50 arbetstagare eller annars där arbets- tagarna begär det skall finnas skyddskommitté, sammansatt av före- trädare för arbetsgivaren och arbetstagarna (41 å arbetarskyddslagen). Företrädare för de anställda utses i första hand av lokal facklig orga— nisation som är bunden av kollektivavtal i förhållande till arbets- givaren.

Skyddskommitté skall planera och övervaka skyddsarbete inom ar- betsställe (41 a & arbetarskyddslagen). Den skall noga följa utvecklingen i frågor som rör skyddet mot ohälsa och olycksfall och verka för till- fredsställande skyddsförhållanden på arbetsställe. I skyddskommitté skall behandlas frågor om företagshälsovård, frågor om planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar och arbetsmetoder samt frågor om upplysning och utbildning rörande arbetarskydd.

Skyddsombud får inte hindras att fullgöra sina uppgifter (425 ar- betarskyddslagen). Han får heller inte ges försämrade arbetsförhållan- den eller anställningsvillkor på grund av att han utsetts till skyddsom- bud eller i anledning av sin verksamhet som skyddsombud. Närmare bestämmelser meddelas om skadeståndsskyldighet för arbetsgivare eller arbetstagare som bryter mot detta. Vissa bestämmelser finns om rätte— gången vid talan på grund av 425 (43—44 55 arbetarskyddslagen).

Skyddsombud och skyddskommittéledamot får inte obehörigen yppa eller nyttja vad han under uppdraget har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfa-rande, affärsförhållande, enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar (51 & arbetarskyddslagen). Detsamma gäller ledamot i styrelse för lokal facklig organisation med

• Sida 135
•  Original

Prop. 1976/77: 149 135

avseende på vad han erfarit av skyddsombud eller skyddskommittéleda- mot som har utsetts av organisationen.

Bestämmelser om lokal skyddsverksamhet finns också i arbetar— skyddskungörelsen. Skyddsombud utses i regel för en tid av tre år (63 5). Han kan skiljas från sitt uppdrag genom beslut av den orga- nisation eller de arbetstagare som utsett honom. I arbetarskyddskun- görelsen finns dessutom vissa närmare bestämmelser om skyddsombuds handlande i skyddsfrågor (64 å). Där ges också allmänna bestämmelser om skyddskommittés sammansättning (65 5). Vidare kan nämnas be- stämmelsen att — om i skyddskommittén företrädare för arbetsgivare och arbetstagare inte en-ar sig om beslut — frågan på begäran av leda- mot skall hänskjutas till yrkesinspektionen (65 a 5). Inspektionen har därvid att pröva frågan i den mån den faller inom området för inspek- tionens befogenhet.

Mellan partsorganisationerna har träffats överenskommelser om när- mare reglering av den lokala arbetarskyddsverksamheten. Senast har LO, PTK och SAF den 22 april 1976 träffat överenskommelse om allmänna regler för arbetsmiljöverksamheten i företagen och rekommendationer för partssamarbete i företagshälsovården. Dessa avtal ersätter tidigare träffade överenskommelser. På det statliga området föreligger mellan avtalsverket och de statsanställdas fyra huvudorganisationer avtal den 15 maj 1974 om arbetarskydd vid statliga myndigheter samt avtal den 10 maj 1976 om riktlinjer för företagshälsovård m. m. Vidare kan näm- nas arbetsmiljöavtal den 13 mars 1975 mellan Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska kyrkans församlings- och pasto- ratförbund och huvudorganisationerna på arbetstagarsidan.

13.2. Utredningen

Utredningen konstaterar att med den vidgade syn på arbetarskyddet som har vuxit fram under senare år framstår partssamarbetet på arbets- miljöområdet som alltmer betydelsefullt. Skyddsombudens stora bety- delse när det gäller att åstadkomma en god arbetsmiljö betonas. Ut- redningen föreslår att de grundläggande bestämmelserna i arbetar- skyddslagen om skyddsombudens uppgifter förs över till arbetsmiljö- lagen. För att ytterligare stärka deras ställning föreslås främst följande nyheter i förhållande till arbetarskyddslagen.

Huvudskyddsombudens uppgift att leda skyddsombudens verksamhet föreslås inskriven i arbetsmiljölagen. Avsikten är att utmärka att huvud- skyddsombudet skall ha avgörandet vid olika uppfattning mellan honom och annat skyddsombud. Vidare skall arbetsgivare vara skyldig att underrätta skyddsombud om förändringar av betydelse för skyddsför- hållandena inom ombudets skyddsområde. Med hänsyn till de speciella olägenheter som kan vara förknippade med ensamarbete föreslås att

• Sida 136
•  Original

Prop. 1976/77: 149 136

skyddsombuds möjligheter att avbryta sådant arbete utvidgas. Utred- ningen betonar att frågor, som gäller om arbete skall organiseras som ensamarbete, måste lösas vid planeringen. Skyddsombuds handlingsmöj— ligheter skall här inte bara knytas till en överhängande fara för liv eller hälsa. För ett skyddsombuds ingripande mot ensamarbete föreslås i stället gälla som allmän förutsättning att det är påkallat från skydds- synpunkt. Ingripandet skall gälla till dess yrkesinspektionen har tagit ställning.

Enligt de ändringar som år 1973 infördes i arbetarskyddslagstift- ningen intar skyddskommittén en central position i skyddsverksamheten. Genom denna ordning har enligt utredningens mening en lämplig form skapats för parternas arbetsmiljöarbete. I anslutning härtill konstaterar utredningen att lagstiftningen om medbestämmande kan antas få till följd att arbetsmiljöfrågor blir föremål för förhandlingar på arbets- platsen i olika former. Den erfarenhet och det kunnande som har samlats hos skyddskommittéerna bör enligt utredningens bestämda uppfattning tas till vara också i detta läge. Detta bör enligt arbetsmiljö- utredningens mening åstadkommas genom att arbetsmiljöfrågor liksom hittills alltid i första hand behandlas inom skyddskommitté där sådan finns. Endast i de fall då enighet inte kan uppnås i kommittén bör frågorna kunna bli föremål för förhandling i annan ordning. Utred- ningen pekar på lämpligheten av att det i de förhandlingsorgan, som därvid kan komma att ta upp arbetsmiljöfrågorna, finns representanter med erfarenhet av sådana frågor.

Mot denna bakgrund har i allt väsentligt det gällande systemet i fråga om skyddskommittéer förts över till den föreslagna arbetsmiljö- lagen. En nyhet är att bestämmelser om ledighet för uppdraget och skydd mot trakasseri föreslås bli tillämpliga även på skyddskommitté- ledamot som representerar arbetstagarna.

I fråga om såväl skyddsombud som skyddskommittéer föreslås en komplettering av deras uppgifter att delta vid planering av lokaler, anordningar och arbetsmetoder. Kompletteringen avser uppgift att delta vid planering av arbetsprocesser.

Lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning på arbets- platsen (ändrad 1975: 356) är f.n. inte tillämplig på arbetstagare med uppgifter inom arbetarskyddet. Enligt förslaget anpassas arbetsmiljö- lagens regler om skyddsombud till vad som gäller enligt förtroende- mannalagen. Sålunda uttrycks vissa regler, som avser fackliga för- troendemän med uppgifter inom arbetarskyddet, genom hänvisning till förtroendemannalagen. Så sker — vid sidan av en särskild föreskrift härom i arbetsmiljölagen — beträffande förtroendemannalagens be- stämmelser om ledighet. Härigenom tillerkänns den lokala fackliga orga- nisationen tolkningsföreträde i sådana frågor. Vidare får på detta sätt vissa detaljfrågor en uttrycklig reglering i lag. Även i fråga om till-

• Sida 137
•  Original

Prop. 1976/77: 149 137

fälle att disponera lokal eller annat utrymme som behövs för upp- draget hänvisas till förtroendemannalagen. Detsamma gäller beträf- fande företräde till fortsatt arbete vid arbetsbrist. Likaså hänvisas till denna lags bestämmelser om skadestånd och rättegångsreglcr. Bl. a. be- stämmelserna om arbetstagarorganisationens rätt till skadestånd och dess skadeståndsansvar i vissa fall blir på så sätt tillämpliga i arbetarskydds- frågor. Med det valda tillvägagångssättet kommer regleringen enligt arbetsmiljölagen att i vissa avseenden ha olika innehåll beroende på om skyddsombud eller skyddskommittéledamot utsetts av fac-klig organisa- tion eller inte. Utredningen förutsätter dock att i praktiken förtroende- mannalagens detaljregler om bibehållande av anställningsförmåner lik— som bestämmelsen om tillfälle att disponera lokal eller annat utrymme kommer att gälla också för skyddsombud och skyddskommittéledamot som inte utsetts av vederbörande fackliga organisation.

Utredningen föreslår inte någon ändring i fråga om yrkesinspektio- nens medverkan vid utseende av regionalt skyddsombud. Däremot före- slås en omläggning av det system för bidrag till de region-ala skyddsom- budens verksamhet som har införts i anslutning till 1973 års reform. Förslaget innebär att regeringen årligen skall fördela bidragen bland de centrala fackliga organisationerna. En ökning av bidragens totala belopp förordas, förslagsvis med 50 procent.

Arbetarskyddslagens bestämmelse om tystnadsplikt för skyddsombud m. fl. föreslås överförd till arbetsmiljölagen.

Utredningen understryker vidare att den lokala skyddsorganisatio- nen kan göra stora insatser när det gäller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Detsamma gäller med avseende på invandrade arbets- tagare. Utredningen framhåller i anslutning härtill att möjligheten för regionalt skyddsombud att anlita arbetsplatstolk bör närmare utredas vid översyn av förtroendemannalagen.

I detta sammanhang bör slutligen nämnas att utredningen behandlar vissa sekretessfrågor. Vad gäller försvaret konstateras att gällande be- stämmelser är så utformade att tjänsteställningen som sådan inte med- för rätt att få tillträde till sekretesskyddade anläggningar. Det avgö- rande är i stället vederbörandes tjänstgöringsuppgifter. Man bör enligt vad utredningsmajoriteten anför kunna förutsätta att skyddsområdet vid utseende av skyddsombud bestäms på sådant sätt att skyddsombudet inte genom sin verksamhet får ta del av hemlig information i vidare utsträckning än han får genom sin tjänst. Även beträffande skydds- kommitté bör man genom att utse ledamöterna bland anläggningens personal ha möjlighet att undvika att uppdrag som ledamot i skydds- kommitté medför tillgång till information av hemlig natur som veder- börande inte har rätt att ta del av i sin ordinarie tjänstgöring. Ut- redningens majoritet utgår från att principerna i dessa avseenden blir föremål för överläggningar mellan parterna på arbetsstället. I fråga

• Sida 138
•  Original

Prop. 1976777: 149 133 om handlingar inom försvaret anförs att handlingar inte bör utlämnas till skyddsombud i vidare utsträckning än vad som är förenligt med kungörelsen om säkerhetsskydd vid statsmyndigheter och i anslutning därtill meddelade föreskrifter och anvisningar. TCO:s representant i utredningen framhåller i en reservation att personalen inom försvars- makten i likhet med övriga arbetstagare bör ha rätt att själv fritt utse skyddsombud och ledamöter i skyddskommittéer bland de an- ställda på arbctsstället. I fråga om skyddsombudens och skydds- kommittéledamöternas tillgång till handlingar som är av betydelse för deras verksamhet bör enligt reservationen försvaret behandlas på samma sätt som den offentliga verksamheten i övrigt.

13.3. Remissyttrandena

Utredningens förslag till samverkansregler tillstyrks allmänt av re- missinstansema.

LO framhåller att 1973 års reform av arbetarskydds- lagstiftningen innebar ett viktigt steg framåt vad gäller de anställdas inflytande över arbetsmiljön. Organisationen har under den tid som förflutit sedan reformens genomförande kunnat konstatera en påtaglig förändring i såväl attityder som faktiskt genomförda för- ändringar på arbetsplatserna. Skyddsombudens och skyddskommittéer- nas möjligheter att delta i planeringen av nya eller ändrade verksam- heter i företagen och förvaltningarna har upplevts synnerligen positivt. LO framhåller vidare att det har betytt mycket för att stärka skydds- ombudens ställning att skyddsombuden genom 1973 års reform har fått möjlighet att i avvaktan på yrkesinspektionens ställningstagande avbryta farliga arbeten.

Brister i samordningen mellan arbetsmiljölagen och andra arbetsrättsliga lagar vad beträffar termi— nologi, förhandlingsrätt, regler för skyddsombud m.m. föreligger enligt remissyttrandena från rektorsämbetena i de juridiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Stockholm. UKÄ föreslår i likhet med dess. remissinstanser en översyn av hithörande samordningsfrågor.

SFO tar upp en terminologisk fråga och menar att be- nämningarna arbetsmiljöombud och arbetsmiljökommitté bör införas i stället för skyddsombud respektive skyddskommitté.

I anslutning till förslagets inledande bestämmelse om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare framhåller TCO att utredningen i konsekvens med det vidgare arbetsmiljöbegreppet borde ha klart ut- talat sig för att arbetsgivare och arbetstagare gemensamt bör sträva efter en arbetsmiljö som uppfyller este t i s k a 0 c h a n (1 r a ku l- turell-a krav. Därigenom skulle arbetstagarnas, rätt till medbe- stämmande även när det gäller estetiska och kulturella aspekter fast—

• Sida 139
•  Original

Prop. 1976/77: 149 139

slås. Statens kulturråd understryker att skyddsverksamheten är en nöd— vändig men inte tillräcklig förutsättning för en god arbetsmiljö. Därför föreslås en bestämmelse av innehåll att arbetsgivare och arbetstagare gemensamt också bör sträva efter en arbetsmiljö som uppfyller este- tiska och andra kulturella krav. De anställda bör i miljögestaltnings- frågor kunna få sakkunnig hjälp av konstnärer, formgivare och arki- tekter. En möjlighet kunde enligt rådets uppfattning vara att på något sätt knyta Sådana sakkunniga till yrkesinspektionen.

LO ser med tillfredsställelse att arbetstagarnas rätt till medverkan vid planering enligt förslaget skall omfatta även arbetsprocesser. Organisationen understryker vikten av att i lagen klart uttrycks att arbetstagarnas medverkan skall omfatta även frågor som rör användning av kemiska ämnen och produkter. LO framhåller vidare att när det gäller psykosociala förhållanden i arbetet är framför allt arbetsorganisationen av betydelse. Med denna sammanhänger bl. a. arbetstempot i olika arbetsuppgifter, förutsättningar för grupparbete, förekomsten av ensamarbete m.m. LO anser mot bakgrund av detta att skyddsombuds och skyddskommittés rätt att delta i planering även bör utvidgas att gälla arbetsorganisation. En sådan utvidgning bör ske inte minst mot bakgrund av den oro som LO-medlemmarna i arbets- platsremissen uttryckt över ensamarbeten. Arbetstagarna bör sålunda enligt LO:s uppfattning ha rätt enligt arbetsmiljölagen att redan på planeringsstadiet vara med och påverka om och under vilka villkor ensamarbete skall få förekomma. Enligt LO:s mening utgör ensam- arbeten typexempel på en många gånger felaktig arbetsorganisation. En i lagen uttryckt rätt att medverka även i planering av arbetsorga— nisation anses väsentlig för arbetstagarna från arbetsmiljösynpunkt ock- så för att de skall kunna påverka fördelning av arbetsmängd på olika arbetsuppgifter så att överbelastning och stress i arbetet i största möj— liga mån kan undvikas.

Det bör enligt LO vidare komma till uttryck i arbetsmiljölagen att arbetsgivaren skall redovisa planeringsunderlag i fomr av bemannings- och organisationsplaner och befattningsbeskrivningar. Detta är förut- sättningen för att arbetstagarna vid planeringen skall kunna bevaka att psykosociala risker i arbetet undviks. Arbetsmiljölagen bör ge skydd mot de mest uppenbara psykosociala riskerna i arbetet. Medbestäm- mandelagens möjlighet för arbetstagarna att få inflytande över arbets- organisationen skulle då kunna användas för att skapa innehåll i arbetet i stället för att arbetstagarna skall behöva förhandla om uppenbara arbetsmiljörisker på grund av felaktig arbetsorganisation.

LO hävdar i denna del slutligen att rätten för arbetstagarna till med- verkan vid planering —— som i lagtexten uttryckligen skall sägas gälla på ett tidigt stadium av planeringsarbetet —— bör vara en lagstadgad skyl- dighet för arbetsgivaren förbunden med straffansvar. I de fall skydds-

• Sida 140
•  Original

Prop. 1976/77: 149 140 kommitté inte finns och då det gäller nyetablering utan anställda kan annars rätten för arbetstagarparten till medverkan i planeringen kom- ma att nonchaleras av arbetsgivare.

Byggnadsarbetarejörbundet, Bleck- och plåtslageriarbetareförbzmdet, Elektrikerfärbundet och Målareförbundet framhåller att rätten att med- verka vid planeringen av lokaler m.m. bör omfatta arbetsstället över huvud.

TCO anför följande. Avgörande för den psykiska arbetsmiljön är arbetsorganisationens utformning, dvs. val av arbetsprocesser och ar- betsmetoder. För att de anställda skall kunna medverka i planeringen såväl på detta område som vid lokalutformning krävs tillgång till sak- underlag. TCO föreslår därför att arbetsgivaren skall åläggas att redo— visa bemannings- och organis-ationsplan, där arbetsuppgifternas krav på individen från fysisk och psykosocial synpunkt kan bedömas. När det gäller förhandsbedömning anses det vara av stor vikt att personal— representanterna i skyddskommittéema kan kräva att ritningar, skisser, planer m.m. förklaras och redovisas på ett klargörande sätt av experter (arkitekter, konstruktörer m.fl.). Med hänsyn till att skyddsombuden inte har någon expertroll anser TCO att den fackliga organisationen bör få laglig rätt att kalla konsult vid granskning av ritningar samt tekniska och organisatoriska planer. Sådan expertmedverkan skall be- talas av arbetsgivaren som en del av företagens produktionskostnader. Vidare förutsätter TCO att förslaget om arbetstagarnas medverkan i planering av arbetsprocesser och arbetsmetoder innebär att inga nya produkter skall kunna introduceras på arbetsplatsen utan arbetstagarnas kännedom.

SAF har inget att invända mot en utvidgad rätt för skyddsombud och skyddskommitté att delta i planering av arbetsprocesser. För- eningen påpekar att en utveckling mot ett ökat deltagande av de an- ställda i planeringsprocessen har pågått under en lång tid inom före- tagen..

LO konstaterar att det från organisationens synpunkt är tillfredsstäl- lande att lagförslaget innebär att skyddsombudens ställning i skydds— arbetet ytterligare kommer att stärkas genom den föreslagna rätte n för skyddsombud att avbryta ensamarbete eller förbjuda igångsättande av ensamarbete i avvaktan på yrkesinspektio- nens ställningstagande. LO anser att skyddsombuds rätt att avbryta arbete också bör omfatta arbete som bedriVS i strid mot generella förbud som utfärdats av arbetarskyddsstyrelsen.

SAF betonar att det inte är ensamarbete i sig som skall vara skäl till att avbryta arbete eller hindra dess igångsättande utan de risker som är förbundna med arbetet i fråga. Det skall således enligt för- eningens mening vid ensamarbete som vid allt annat arbete fordras att arbetet innebär en akut fara för någon arbetstagares liv eller hälsa för

• Sida 141
•  Original

Prop. 1976/77: 149 14]

att skyddsombud skall få avbryta det eller hindra att det påbörjas. Detta borde komma till uttryck i lagtexten. Föreningen konstaterar att yrkesinspektionen får ett stort ansvar när det gäller att ta ställning till sådana ingripanden från skyddsombuds sida. Det anses härvid vara synnerligen viktigt att yrkesinspektionen behandlar dessa slag av frågor med förtur. Det bör emellertid enligt föreningens mening i första hand åligga den enskilde arbetstagaren, som rimligtvis är bäst förtrogen med farorna, att söka rättelse genom hänvändelse till arbetsledningen på vanligt sätt.

SAF framhåller vidare att utredningsförslaget enligt vissa tolkningar Skulle innebära att ensamarbete i t. ex. butiker skulle kunna förbjudas med hänsyn till eventuella rånrisker. Detta skulle betyda att nyetable- ringar av enmansbutiker kunde stoppas med hjälp av lagen. En sådan tolkning skulle innebära svåra hinder mot att driva servicebutiker, när- butiker, kiosker, bensinstationer, cnmanskontor etc. De samhälleliga konsekvenserna skulle bli betydande. Kraven på ökad service skulle där- igenom komma att motarbetas genom att företagen av ekonomiska skäl inte har möjlighet att anställa ytterligare personal utan tvingas lägga ned serviceanläggningar med enmansbetjäning. Liknande synpunkter fram- förs av Stockholms, Skånes och Kalmar läns handelskamrar samt Press- byråföretagen Aktiebolag. Handelskamrarna anser det angeläget med ett klarläggande på denna punkt. Även Norrtälje kommun anser att den föreslagna bestämmelsen om enm-ansarbete kan vålla svåra tolknings- problem. Särskilt med tanke på att arbete inom vårdsektorn många gånger utförs som ensamarbete anses det angeläget att bestämmelserna om ensamarbete kompletteras med utförliga anvisningar.

Arbetarskyddsstyrelsen anser att som villkor för avbrytande av en- samarbete bör i lagtexten anges att arbetet innebär särskilda risker för den anställde. Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning bör reglerna om samverkan utformas klarare än vad förslaget innebär och i lag- texten anges att partsöverenskommelse kan träffas om visst arbete som arbetstagare utför ensam.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund föreslår att rätten att avbryta ensamarbete skall inträda först sedan det har konstaterats att överenskommelse om arbetets utförande inte kan träffas med ar- betsgivaren. Enligt Kommunförbundet bör lagtexten kompletteras med tillägg om Skyddsombudets skyldighet att först hänvända sig till arbets- givaren eller dennes ställföreträdare med sin bedömning av risksitua- tionen vid visst ensamarbete, så att berörda parter gemensamt kan söka nå fram till en tillfredsställande lösning.

SJ ifrågasätter om utredningens överväganden rörande de särskilda riskerna med arbete som arbetstagare utför ensam utgör tillräckliga skäl att ge skyddsombud befogenhet att avbryta sådant arbete på mindre stränga kriterier än som stadgas beträffande arbete i allmänhet.

• Sida 142
•  Original

Prop. 1976/77: 149 142

Såvitt SJ kan finna kan det inte med generell giltighet påstås att ensam- arbete är mera ägnat att utsätta arbetstagaren för risker än annat ar- bete. Skall den föreslagna skillnaden ändå upprätthållas bör de situa- tioner i vilka skyddsombud skall anses ha grund för att avbryta arbetet beskrivas mera ingående. SJ fäster särskilt uppmärksamheten på de förhållanden som råder i trafikförctagen. Verksamheten i själva trafik- tjänsten är till stor del uppbyggd på ett komplicerat, noga schemalagt samspel mellan ett stort antal ensamfunktioner. Arbetsavbrott får här lätt betydande störningseffekter.

Utredningens lagförslag ger liksom arbetarskyddslagen skyddsombud möjlighet att avbryta arbete som omfattas av förbud meddelat i särskilt fall. LO framhåller att skyddsombud också bör ha rätt att avbryta arbete som bedrivs i strid mot förbud som gäller enligt av arbetarskyddsstyrelsen meddelad generell föreskrift.

Metallindustriarbetareförbundet konstaterar att kemiska produkter ofta har l ä n g t i (1 s e f f e k t på den anställdes hälsa. Enligt för- bundet bör skyddsombud ha möjlighet att avbryta arbete redan vid misstanke om hälsovådliga konsekvenser av arbete med kemiska pro- dukter. I samma riktning uttalar sig kammarrätten i GötebOrg.

Enligt Metalliadustriarbetareförbundet bör dessutom slås fast att så- väl arbetstagare som arbetsgivare eller arbetsledare riskerar skade- stånd om han åsidosätter skyddsombuds beslut att stoppa arbete.

LO tar vidare upp följande spörsmål. Full ers ättnin g bör utgå till de anställda. som berörs av ett av skyddsombud beordrat stopp. Principiellt bör denna fråga liksom andra ersättningsfrågor lösas genom avtal mellan berörda parter. Det kan emellertid finnas grupper av an— ställda där avtal inte ger fullständig kostnadstäckning. Eftersom det finns en stark oro på denna punkt bland anställda och skyddsombud, bör enligt LO slås fast principen att full ersättning skall utgå vid skydds- ombuds avbrytande av ett arbete.

Vissa remissinstanser riktar kritik mot den föreslagna markeringen i arbetsmiljölagen av att h 11 v u d 5 k y (1 d 5 o m b U (1 s uppfattning skall ha företräde framför övriga skyddsombuds. Svea hovrätt anser att som lagförslaget är utformat torde, om skyddsombud bestämmer att visst arbete skall avbrytas, detta beslut bli bestående i avvaktan på yr- kesinspektionens ställningstagande, oavsett vad huvudskyddsombudet har för uppfattning. Tveksamhet i sak anmäls av länsstyrelsen :" Stock- holms Iän och teIeVerkets arbetsmiljönämnd, som ifrågasätter om inte förslaget på denna punkt kan komma att inverka negativt på skydds- ombudens intresse och ansvar för uppgiften. Vidare erinrar Kalmar läns landsting om att ledningen av skyddsombudens verksamhet även fort- sättningsvis bör ligga hos skyddskommittén. Förslaget tillstyrks dock av bl. a. TCO.

I lagförslaget finns en bestämmelse som garanterar s k y d ds ko m-

• Sida 143
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 143

m i t t e 1 ed am ot som representerar arbetstagarna samma ledighet för uppdraget och skydd mot trakasseri som föreskrivs för skyddsombud. Det synes enligt SAF omotiverat att låta bestämmelsen endast avse ledamot som representerar arbetstagarna.

TCO framhåller att det är angeläget att den av utredningen före- slagna samordningen mellan lagen om facklig för- troendemans ställning på arbetsplatsen och ar- betsmiljölagen genomförs, Förslaget godtas även av det stora flertalet övriga remissinstanser. I anslutning till sin tillstyrkan noterar arbetsdomstolen att något krav på underrättelse av det slag som anges i l & tredje stycket förtroendemannalagen inte uppställs i lagförslaget som förutsättning för att bestämmelserna i förtroendemannalagen skall vara tillämpliga.

Det har enligt LO uppkommit tvekan om r e gi o n al a s k y (1 d s- ombuds uppgifter och befogenheter i förhållande till lokala skyddsombud, Enligt LO:s uppfattning föreligger det här ingen skillnad i uppgifter och befogenheter. Förutsättningarna för de regio- nala skyddsombuden är dock annorlunda, eftersom de inte är anställda i de företag som de utövar uppdraget i. Det bör därför ligga inom ra— men för den fortsatta utredningen om medbestämmande i arbetslivet att också se över frågan om de regionala skyddsombudens ställning. Byggnadsarbetareförbttndet anser att regionalt skyddsombud bör kunna gripa in även där den fackliga organisationen inte har någon medlem anställd.

LO och TCO tillstyrker den föreslagna omläggningen av b id ra gs- systemet med avseende på regionala skyddsom- b ud. Målsättningen bör vara full kostnadstäckning. Det framhålls även att en förändring måste innebära en förenkling av bidragssystemet. Utbyggnaden av den regionala skyddsombudsverksamheten får inte hämmas genom en alltför stor administrativ belastning på de fackliga organisationerna. Arbetarrkya'dsfonden tillstyrker också förslaget om ändring av finansieringssystemet men fäster samtidigt uppmärksam- heten på den starka ökningen av fondmedel till de regionala ombudens verksamhet. En allt större del av fondens medel binds på detta sätt för olika fasta kostnader. Om bidragssystemet förändras är det enligt SAF viktigt att regeringen noga prövar de begärda bidragen i för- hållande till den planerade verksamheten. De medel som arbetsgivarna ställer till förfogande måste användas på sätt som bäst kan gagna miljö- arbetet. Det anses därför angeläget att en redovisning lämnas efter varje anslagsperiods slut.

Angående vissa speciella förhållanden vid u ts e e n d e a v s k y (1 d 5 o m b 11 d anför arbetarskyddsstyrelsen följande. Gällande ordning har visat sig kunna medföra problem i vissa fall när det på ett arbetsställe finns flera kollektivavtalsslutande organisationer som

• Sida 144
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 144

organiserar personal inom samma ver-ksamhetsområde. I de flesta fall av detta slag finns det visserligen mellan de olika organisationerna överenskommelser som klargör hur skyddsombuden skall utses. Det finns dock organisationer som står utanför dessa överenskommelser. I fall då organisationerna har kollektivavtal kan oenighet uppstå vid skyddsombudsvalen. Styrelsen har i sådana fall rekommenderat att den kollektivavtalsbundna organisation, som har flest medlemmar inom re- spektive skyddsområde, får utse ombud för detta område. En sådan lösning förutsätter emellertid att överenskommelse kan träffas om in- delningen i skyddsområden. Styrelsen anser att man i samband med den nya lagstiftningen bör ta ställning till hur problem av angivet slag skall lösas.

LO instämmer i utredningens uppfattning att den verksamhet som bedrivs av anpassningsgruppe rna har stor betydelse för äldre och personer med nedsatt arbetsförmåga. Denna verksamhet måste därför uppmärksammas i det lokala skyddsarbetet. I likhet med utred- ningen anser LO det värdefullt att det ingår skyddsombud i anpass— ningsgrupperna. En personalunion mellan skyddskommitté och anpass- ningsgrupp så långt detta är möjligt är enligt LO lämplig och kan leda till mera rationell handläggning och bättre förutsättningar för samråd och samarbete. De handikappades riksförbund föreslår att i arbetsmiljö- lagen anges att skyddskommitté även skall behandla frågan om anpass- ning av arbetsplatser med hänsyn till enskilda arbetstagares särskilda behov på grund av handikapp.

LO framhåller att problemen med att göra arbetsplatserna säkra för alla har accentuerats i takt med den ökade invan drin gen. Lagen (1972: 650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svensk— undervisning för invandrare (ändrad senast 1976:590) betyder mycket för att komma till rätta med detta, men det är viktigt att en riktig introduktionsverksamhet bedrivs i företagen. LO understryker även vikten av att anordningar, produkter och ämnen förses med anvisningar och hanteringsföreskrifter inte bara på svenska utan också på de ak- tuella invandrarspråken. För att skyddsombuden skall kunna bevaka även invandrarnas intressen är det nödvändigt att tolkar finns tillgäng- liga. Extra insatser bör göras för att utbilda tvåspråkiga skyddsombud. De speciella problem som föreligger när det gäller att nå invandrarna på de mindre arbetsplatserna med introduktion och information bör enligt invandrarverket delvis kunna lösas om de regionala skyddsom— buden får tillgång till arbetsplatstolkar. Verket instämmer i utred- ningens förslag att den frågan tas upp vid översynen av förtroende- mannalagen.

SAF, SJ och statens personalnämnd understryker att den enskilde arbetstagarens intresse av sekretesskydd, t.ex. beträffande in- nehållet i läkares handlingar om honom, måste tillmätas större vikt

• Sida 145
•  Original

Prop. 1976/77: 149 145

än skyddsombuds önskemål att få del av handlingar. Även produkt- kontrollnämnden tar upp sekretessfrågor. Bl. a. skyddsombuds möjlighet att få ta del av handlingar av betydelse för ombuds verksamhet har stor betydelse vid uppbyggnaden av ett särskilt produktregister. För att uppgiftslämnandet till detta skall få avsedd omfattning och ett rätt- visande innehåll måste sekretessfrågoma lösas på sådant sätt att de uppgiftsskyldiga får förtroende för registret. Samtidigt konstateras att det torde vara svårt att utforma regler som inte förutsätter att en av- vägning av olika intressen måste ske i varje särskilt fall.

Vad gäller tystnadsplikt anser TCO att arbetsmiljölagens bestämmelser härom bör anpassas till lagen om medbestämmande i arbetslivet och myndigheternas sekretessregler.

14. Tillsynsorganisationen

14.1. Nuvarande förhållanden 14.1.1 Arbetarskyddsstyrelsen

Tillsyn över efterlevnaden av arbetarskyddslagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess översinseende och ledning, av yrkesinspektionen (47 5 arbetarskyddslagen). Styrelsens uppgift är enligt instruktionen (1972: 164) för arbetarskyddsstyrelsen (ändrad senast 1976: 459) bl.a. att leda, samordna och övervaka verksamheten på arbetarskyddets område, att meddela föreskrifter, råd och anvisningar om arbetarskydds- och arbetstidslagstiftningens tillämpning, att bedriva forsknings- och utred— ningsverksamhet i arbetsmedicinska frågor och att ha hand om utbild- ning av såväl tjänstemännen vid arbetarskyddsmyndighetema som av olika personalgrupper inom företagshälsovården.

Ledamöter i arbetarskyddsstyrelsen är en generaldirektör, som är styrelsens ordförande, en överdirektör, som är styrelsens vice ordfö- rande, och högst nio andra ledamöter, som regeringen utser särskilt. Av de nu förordnade ledamöterna är fyra representanter för arbets— tagarsammanslutningar och två representanter för sammanslutningar av enskilda arbetsgivare. De offentliga arbetsgivarna representeras av en ledamot. I styrelsen ingår också två ledamöter av riksdagen. I verks- styrelsen avgörs viktigare frågor om arbetarskyddets omfattning, in- riktning och allmänna uppbyggnad, viktigare författm'ngsfrågor och viktigare frågor om organisation, arbetsordning och tjänsteföreskrifter. Vidare avgörs där frågor om anslagsframställning hos riksdagen och andra frågor av större ekonomisk betydelse liksom rättstillämpnings- frågor av principiell betydelse eller större vikt.

För handläggning av vissa ärenden finns vid arbetarskyddsstyrelsen en arbetstidsnämnd. Denna består av generaldirektören, som är nämn-

lO Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 149

• Sida 146
•  Original

Prop. 1976/77: 149 146

dens ordförande, ytterligare två tjänstemän vid styrelsen och sex av regeringen utsedda ledamöter (partsrepresentanter).

Arbetet inom arbetarskyddsstyrelsen är organiserat på tre avdel- ningar, tillsynsavdelningen, arbetsmedicinska avdelningen och admi- nistrativa avdelningen. Arbetsmedicinska avdelningen har en filial i Umeå.

Till arbetarskyddsstyrelsen är knutna en företagshälsovårdsdelegation och en utbildningsdalegation. Företagshälsovårdsdelegationen har till uppgift att fortlöpande följa och främja företagshälsovårdens utveck- ling samt att vara ett organ för kontakt, samråd och samverkan främst mellan företrädare för arbetsmarknaden, sjukvården och arbetarskyddet. Utbildningsdelegationen är ett organ för samråd och samverkan i ut- bildningsfrågor på arbetarskyddsområdet. Den skall fortlöpande följa behovet av utbildning i arbetarskyddsfrågor för dem som är verk- samma i arbetslivet och verka för att sådan utbildning kommer till stånd och att samordning sker av utbildningsverksamheten på området. Utbildningsdelegationen skall också ange riktlinjer för arbetarskydds- utbildningens innehåll och omfattning m.m. för olika kategorier.

Till arbetarskyddsstyrelsen är vidare knuten en central bedömnings- nämnd för dammlunga.

Som rådgivande organ har arbetarskyddsstyrelsen ett vetenskapligt råd.

14.1.2. Yrkesinspektionen

Den direkta tillsynen över efterlevnaden av arbetarskyddslagstift- ningen utövas av yrkesinspektionen med arbetarskyddsstyrelsen som chefsmyndighet. Enligt instruktionen (l973z847) för yrkesinspektio- nen utövar inspektionen tillsyn genom allmänna yrkesinspektionen och specialinspektörer. Vid tillsynen biträds yrkesinspektionen av tillsyns- män som utses av kommun efter samråd med inspektionen (485 arbe- tarskyddsla gen) .

Den allmänna yrkesinspektionen är uppdelad på 19 yrkesinspektions- distrikt. Av dessa omfattar Stockholms distrikt Stockholms län, Upp- sala distrikt Uppsala län, Eskilstuna distrikt Södermanlands län, Lin- köpings distrikt Östergötlands län, Jönköpings distrikt Jönköpings län, Växjö distrikt Kronobergs och Blekinge län, Kalmar distrikt Kalmar och Gotlands län, Malmö distrikt Malmöhus och Kristianstads län, Göteborgs distrikt Göteborgs och Bohus samt Hallands län, Borås distrikt Älvsborgs län, Skövde distrikt Skaraborgs län, Karlstads distrikt Värmlands län, Örebro distrikt Örebro län, Västerås distrikt Västman- lands l'an, Gävle distrikt Gävleborgs län, Falu distrikt Kopparbergs län, Härnösands distrikt Västernorrlands och Jämtlands län, Umeå distrikt Västerbottens län och Luleå distrikt Norrbottens län. I Härnösands distrikt finns lokalkontor i Östersund.

• Sida 147
•  Original

Prop. 1976/77: 149 147

I varje yrkesinspektionsdistrikt finns en distriktschef och en yrkes— inspektionsnämnd. Nämnden består av distriktschefen som ordförande samt åtta andra ledamöter som regeringen utser särskilt. Av dessa representerar fyra arbetstagar— och fyra arbetsgivarintressen. De utses efter förslag av LO, TCO, SACO/SR, SAP:s förtroenderåd och statens avtalsverk samt av Landstingsförbundet och Kommunförbundet gemen- samt. Yrkesinspektionsnämnden avgör bl. a. viktigare frågor om plane- ring och inriktning av arbetarskyddsverksamheten inom distriktet, frågor som är av särskilt intresse för parterna eller annars av större allmän vikt, frågor om medgivande att utse regionala skyddsombud, frågor om föreskrifter rörande ansvaret för samordningen av skydds— åtgärder på gemensamt arbetsställe, frågor om meddelande av före- läggande eller förbud och frågor om åtalsanmälan.

I yrkesinspektionsdistrikt finns i övrigt inspekterande personal, tjänstemän med juridisk kompetens och kanslipersonal. Den inspekte- rande personalen är i regel ingenjörer, men i vissa fall har tjänste- männen annan bakgrund såsom skoglig utbildning eller socionom- examen. Det finns även inspekterande tjänstemän utan särskild teore- tisk utbildning som anställts med hänsyn till sin erfarenhet från arbets- livet. Vissa av de inspekterande tjänstemännen har speciella upp- gifter. Sålunda finns i samtliga distrikt tjänster för tillsyn över bygg- nads- och anläggningsverksamhet samt skogs- och jordbruksarbete. Samtliga distrikt har också tjänster för yrkeshygieniker med uppgift att utföra mätningar av luftföroreningar, buller och andra miljöfaktorer på arbetsplatserna. I vissa distrikt finns därutöver tjänster för tillsyn över gruvarbete samt stuveri. Till yrkesinspektionen har knutits läkare med arbetsmedicinsk inriktning som på deltid medverkar vid tillsyns- arbetet. Arbetet i distrikten leds av distriktschefen enligt de anvisningar arbetarskyddsstyrelsen meddelar.

De kommunala tillsynsmännen biträder den allmänna yrkesinspek- tionen vid tillsyn av arbete som bedrivs utan användande av maski- nella hjälpmedel eller tryckkärl och i vilket i regel används mindre än tio arbetstagare. Arbetarskyddsstyrelsen har lämnat närmare föreskrifter om vilka arbetsställen som sålunda avses.

Ärende hos allmänna yrkesinspektionen som ej skall avgöras av yrkesinspektionsnämnd avgörs av distriktschefen ensam. l arbetsord- ning eller genom särskilt beslut får överlämnas åt annan tjänsteman än distriktschefen eller åt kommunal tillsynsman att avgöra ärende eller grupp av ärenden som ej är av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma på distriktschefen.

Enligt kungörelsen (1948: 824) angående specialinspektör inom yrkes- inspektionen för tillsyn å framställning, handhavande och förvaring av explosiva och särskilt eldfarliga ämnen (ändrad senast 1973: 851) är sprängämnesinspektören specialinspektör inom yrkesinspektionen i

• Sida 148
•  Original

Prop. 1976/77: 149 143

nämnda avseenden. Vid sprängämnesinspektionen finns ett förtroende- råd som är ett rådgivande organ för främjande av samarbetet mellan sprängämnesinspektören, arbetsgivare och arbetstagare.

Utgångspunkterna för sprängämnesinspektörens verksamhet finns i huvudsak i lagstiftningen om explosiva och brandfarliga varor. I fråga om sprängämnesinspektörens och allmänna yrkesinspektionens verk- samhetsområden har arbetarskyddsstyrelsen meddelat gränsdragnings- föreskrifter som i stora drag går ut på att sprängämnesinspektören skall utöva tillsyn över tillverkning av explosiva och brandfarliga varor samt över viss förvaring och transport av sådana varor.

Ytterligare specialinspektörer finns på det elektriska området. Gäl- lande författning är här kungörelsen (1948: 825) angående special- inspektörer inom yrkesinspektionen för tillsyn å elektriska starkströms— anläggningar (ändrad senast 1973: 852). I kungörelsen föreskrivs att den. tillsyn över efterlevnaden av arbetarskyddslagen och med stöd därav meddelade föreskrifter som åligger yrkesinspektionen skall i vad angår skydd mot olycksfall genom inverkan av elektrisk ström vid elektriska starkströmsanläggningar utövas av tillsyningsmännen över sådana anläggningar i egenskap av specialinspektörer inom yrkesin- spektionen, envar inom honom eljest tilldelat tillsynsområde. Tillsyn över starkströmsanläggningar utövas av befattningshavare vid statens industriverk och statens elektriska inspektion. Tillsynsarbetet är upp- delat så att arbetarskyddstillsynen över elektriska järnvägs-, spårvägs- och trådbussanläggningar utövas av tjänstemän på industriverkets energi- byrå. Tillsynen över arbetarskyddet i samband med andra starkströms- anläggningar utövas av överinspektörerna vid statens elektriska inspek- tion.

Enligt föreskrifter om gränsdragning mellan tillsynsområdena för allmänna yrkesinspektionen och specialinspektörerna för tillsyn över elektriska starkströmsanläggningar skall allmänna yrkesinspektionen vid tillsyn på arbetsställe med sådan anläggning också beakta att betryg- gande säkerhet föreligger mot olycksfall genom elektrisk ström. Denna tillsyn skall avse sådana förhållanden som iakttas vid okulärbesiktning och som uppenbart strider mot gällande säkerhetsföreskrifter för elek- triska starkströmsanläggningar.

14.13 Den allmänna produktkontrollen Produktkontrollnämnden har att göra de centrala bedömningarna i fråga om lagen om hälso- och miljöfarliga varor och i anslutning där- till meddela generella tillämpnin-gsföreskrifter. Den centrala tillsynen över efterlevnaden av nämnda lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter utövas av arbetarskyddsstyrelsen inom dess verksamhets- område och av statens naturvårdsverk i övrigt. Under arbetarskydds- styrelsen utövas den närmare tillsynen av yrkesinspektionen. I övrigt

• Sida 149
•  Original

Prop. 1976/77: 149 149

utövar med vissa undantag länsstyrelsen den närmare tillsynen inom länet och hälsovårdsnämnden den närmare tillsynen inom kommunen.

Ledamöter i produktkontrollnämnden är chefen för naturvårdsverket, som är nämndens ordförande, chefen för socialstyrelsen, chefen för arbetarskyddsstyrelsen, chefen för statens livsmedelsverk, chefen för konsumentverket och högst fem andra ledamöter som regeringen utser särskilt. Av de särskilt utsedda ledamöterna skall tre representera arbetstagarna och en näringslivet. Administrativt är nämnden knuten till statens naturvårdsverk. Instruktion för nämnden finns i instruk- tionen (1967: 444) för statens naturvårdsverk (omtryckt 1973: 336, änd- rad senast 1976: 485).

Beredning och föredragning av ärende som handläggs av produkt- kontrollnämnden ankommer på tjänsteman h0s produktkontrollbyrån vid naturvårdsverket, om inte nämnden bestämmer annat. Produkt- kontrollbyrån ingår enligt naturvårdsverkets arbetsordning i verkets administrativa avdelning och svarar för ärenden om tillsyn enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor m.m. Byrån är produktkontroll- nämndens kansli. Den har en sektion för allmänna biotoxikologiska frågor, en sektion för bekämpningsmedel och en sektion för tillsyn.

Varken produktkontrollnämnden eller produktkontrollbyrån har några egna laboratorieresurser. Det laboratoriearbete som behövs för nämndens verksamhet och för tillsynen enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor kan i viss utsträckning utföras vid naturvårdsverkets och arbetarskyddsstyrelsens laboratorier. I övrigt får utomstående labo— ratorier anlitas.

14.1.4. Transport av farligt gods

Transporter av farligt gods regleras av bestämmelser i olika lagstift- ningskomplex med skilda tillsynsmyndigheter. Bestämmelser finns bl. a. i förordningen ( 1949: 341) om explosiva varor (ändrad senast 1975: 755), förordningen (1961: 568) om brandfarliga varor (ändrad senast 1975: 821), lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor, läkemedels- förordningen (1962: 701, ändrad senast 1975: 763), strålskyddslagen och atomenergilagen (1956: 306, ändrad senast 1975: 706). I princip handhas tillsynen av den myndighet som enligt produktkontrollagstift- ningen har ansvaret för berörd varukategori. Vad gäller hälso- och miljöfarliga varor kan sålunda hänvisas till den tidigare lämnade redo- görelsen. Här kan tilläggas att generella föreskrifter i fråga om transport av hälso- och miljöfarlig vara med luftfartyg, fartyg eller järnväg med- delas av luftfartsverket, sjöfartsverket respektive statens järnvägar. Vidare gäller att tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter i fråga om transport av sådan vara med luftfartyg eller fartyg utövas av luftfarts- verket respektive sjöfartsverket. I övrigt utövas tillsyn över transporter

• Sida 150
•  Original

Prop. 1976/77: 149 150

av farligt gods av sprängämnesinspektionen i fråga om explosiva och brandfarliga varor, av socialstyrelsen i fråga om läkemedel och av statens strålskyddsinstitut i fråga om radioaktiva ämnen. Även läns- styrelserna och polismyndigheterna har allmänna tillsynsfunktioner vad gäller transport av farligt gods.

För att få till stånd en samordning av och enhetlighet i regleringen av transportsäkerhetsfrågorna har statens industriverk utsetts till sam- ordnande myndighet för dessa frågor. Det åligger sålunda verket enligt instruktionen (1974: 476) för statens industriverk (ändrad senast 1976: 243) att verka för säkerhet vid vägtransport av farligt gods, att följa det internationella samarbetet i fråga om sådana transporter, att verka för samordning av föreskrifter för vägtransporter av olika slag av farligt gods och för samordning av sådana föreskrifter med föreskrif— terna för jämvägs-, sjö— och lufttransporter av farligt gods samt att svara för information om föreskrifter om vägtransport av farligt gods. Till industriverket har knutits en rådgivande nämnd för transporter av farligt gods med uppgift att bistå verket vid behandlingen av sådana frågor rörande transport av farligt gods som ankommer på verket. Nämnden är sammansatt av representanter för myndigheter som hand- lägger transportfrågor, arbetarskyddsstyrelsen, representanter för väg- trafikens arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer samt — med hän- syn till samhällets räddningstjänst —— Kommunförbundet. Ordföranden utses inom industriverket och vice ordföranden inom produktkontroll- nämnden.

I4.I.5 Tillsyn av hissar

För hissar och vissa andra person- och varubefordrande anordningar finn-s bestämmelser dels i arbetarskyddskungörelsen och i föreskrifter som har meddelats av arbetarskyddsstyrelsen med stöd av denna kun- görelse, dels i kungörelsen (1939:783) angående anordnande och be- gagnande samt tillsyn av vissa hissar och med stöd därav "meddelade föreskrifter. Enligt hisskungörelsen ankommer det på arbetarskydds- styrelsen att meddela föreskrifter även om däri avsedda hissar, främst bostadshissar och hissar som företrädesvis nyttjas av allmänheten. An- gående hissar finns dessutom föreskrifter i byggnadsstadgan och Svensk byggnorm.

Tillsyn över att bestämmelserna efterlevs utövas av yrkesinspektionen beträffande anordningar som används i verksamhet som omfattas av arbetarskyddslagen. Hissar som faller under hisskungörelsen står där- emot under tillsyn av byggnadsnämnden och i vissa fall av länsstyrelsen eller annan myndighet. Enligt praxis utövar yrkesinspektionen dock tillsyn över vissa hissar som till övervägande del används av allmän- heten.

• Sida 151
•  Original

Prop. 1976/77: 149 151

14.2. Utredningen

Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen är skilda myndigheter. Enligt utredningen finns det också funktioner där det är praktiskt att ha en åtskillnad med olika beteckningar för den centrala myndigheten och de regionala organen. De är, fortsätter utredningen, samtidigt nära samordnade och i styrelsens informationsmaterial används ofta be- teckningen arbetarskyddsvcrket när både styrelsen och yrkesinspektions- distrikten avses. Utredningen föreslår att man överväger att markera samhörigheten genom att låta beteckningen arbetarskyddsverket bli officiellt fastslagen.

Utredningen förordar en fortsatt kraftig utbyggnad av arbetarskydds- styrelsen och yrkesinspektionen. Utredningen går inte närmare in på de resursökningar som behÖVS utan detta bör ske av arbetarskydds— styrelsen i det ordinarie budgetarbetet. Allmänna synpunkter lämnas emellertid i bl. &. följande hänseenden.

Arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet får avgörande bety— delse för den nya lagstiftningens genomslagskraft. Med stöd av den föreslagna arbetsmiljölagen kan långtgående ingripanden ske. Det anses därför ytterligt angeläget att så starka rättsgarantier som möjligt skapas i arbetarskyddsstyrelsens verksamhet. Enligt utredningen finns mot bakgrunden av den kommande utvecklingen skäl att överväga att bilda en särskild rättsavdelning inom styrelsen.

Utredningen gör en genomgång av den framtida utformningen av arbetarskyddsstyrelsens författningssamling. Härvid framhålls bl.a. att det bör eftersträvas att i meddelade föreskrifter ange preciserade krav i skyddshänseende utan att därför i detalj binda beträffande sättet för hur kraven skall uppfyllas. Det anses vidare vara av värde att stan— dardiseringsorganens resurser även i fortsättningen kan utnyttjas inom arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet. Härvid bör på sikt över- vägas hur arbetstagarparten skall kunna beredas ett mera direkt infly- tande över de arbetsmiljöfrågor som kommer upp i standardiserings- arbetet.

Utredningen tar också upp frågan hur man skall få till stånd en snabb och enkel spridning av arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter. Ut- gångspunkten bör enligt utredningen vara att föreskrifterna skall vara kostnadsfria för dem som behöver dem i skyddsarbetet.

Vidare föreslås en bestämmelse i arbetsmiljöförordningen att på arbetsställe skall finnas tillgängliga _ förutom arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen —— de föreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen har meddelat och som rör den verksamhet som bedrivs där. Det är enligt utredningen härvid viktigt att av styrelsens författningar framgår innehållet även i standard som styrelsens föreskrifter hänvisar till.

Utredningen betonar vikten av att yrkesinspektionen utövar en aktiv

• Sida 152
•  Original

Prop. 1976/77: 149 152

tillsynsverksamhet. En välgrundad målsättning torde på sikt vara att varje arbetsställe bör kunna få ett besök om året för kontaktens skull och för att hålla den lokala aktiviteten levande. Samtidigt framhålls att det avgörande inte är hur ofta arbetsställena besöks. Utredningen anser det nödvändigt att arbetarskyddsstyrelsen tar upp besöksverk- samheten till grundlig analys. Bl.a. bör beaktas de möjligheter att få ett grepp om situationen genom förbättrade register som kan väntas genom miljödatanämndens arbete på detta område.

Utredningens förslag innebär nya krav på tillsynens kvalitet och nya tillsynsområden. När det gäller psykiskt påfrestande arbetsformer blir det enligt förslaget i stor utsträckning en fråga mellan parterna i vilken utsträckning sådana skall accepteras. Härutöver anses emellertid finnas ett utrymme för generella föreskrifter från arbetarskyddsstyrelsen. Till- lämpningen i det enskilda fallet kommer att ställa stora krav på yrkesinspektionens bedömningsförmåga, framhåller utredningen. Vidare nämns psykosociala frågor som inte direkt anknyter till den fysiska miljön eller arbetets organisation utan mera beror på människors sätt att agera och reagera gentemot varandra. Här hänvisas till den lokala skyddstjänsten och företagshälsovården. Vad yrkesinspektionen kan göra är enligt utredningen att ta upp sådana frågor till diskussion och göra parterna på arbetsstället uppmärksamma på dem. Det framhålls att redan detta kräver en allmän kunskap om mänskliga relationer hos de inspekterande tjänstemännen som bör tillgodoses i arbetarskydds— verkets interna utbildning.

Utredningen framhåller vidare att i arbetarskyddsstyrelsens författ— nings- och tillsynsarbete måste beaktas de särskilda arbetarskydds— frågor som avser personer med arbetshandikapp av olika slag och de särskilda risker som invandrare löper på grund av Språksvårigheter och ovana vid arbetsförhållandena. För yrkesinspektionens del kommer handikappfrågor in som ett led i det ordinarie tillsynsarbetet. Vid för- handsgranskning av lokaler m. m. måste de synpunkter som föranleds härav hållas aktuella. Det anses angeläget att distrikten samverkar med arbetsmarknadsmyndigheterna i deras ansträngningar att skapa handi- kappanpassade arbetsplatser. De handikappades liksom invandrarnas problem bör av arbetarskyddsmyndighetema beaktas vid en samlad syn på arbetsmiljön. I den utsträckning detta förutsätter speciella insikter hos tillsynsorganen bör enligt utredningen sådana kunskaper genom arbetar- skyddsstyrelsen spridas till samtliga tjänstemän på distrikten med in- spekterande verksamhet.

Yrkesinspektionen har enligt förslaget inte att ta upp frågor som ligger utanför arbetsmiljön även om de i praktiken har betydelse för förhållandena på arbetsställena. Det kan t. ex. gälla vissa förläggningars beskaffenhet, problem för anställda med småbarn när det gäller barn- tillsynen under arbetstid, frågor om arbetsplatsens belägenhet i för-

• Sida 153
•  Original

Prop. 1976/77: 149 153

hållande till bostaden och andra förhållanden av en mera allmän sam- hällskaraktär. I den mån svårigheter på arbetsstället direkt synes vara beroende av sådana faktorer kan det emellertid enligt utredningen vara lämpligt att yrkesinspektionen vidarebefordrar sina iakttagelser till de myndigheter, som har att tillse förhållandet i fråga.

Enligt förslaget utvidgas arbetarskyddslagstiftningens tillämpnings— område bl.a. till att omfatta dels arbete som utförs i arbetstagarens hem, dels arbete som utförs av medlem av arbetsgivarens familj och är förlagt till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk, dels visst arbete av ensamföretagare. Utvidgningen innebär enligt ut- redningen inte att dessa nya områden bör bli föremål för tillsyn från yrkesinspektionens sida i samma utsträckning som andra arbetsställen. Tvärtom bör yrkesinspektionen i dessa fall i regel inskränka sig till att ingripa vid begäran från berörd arbetstagare eller ensamföretagare eller i fall där en ensamföretagare utsätter andra för fara genom att åsidosätta arbetsmiljölagen. Utredningen föreslår mot denna bakgrund en bestämmelse i arbetsmiljöförordningen att inspektionsbesök i fråga om arbete som utförs i hem skall ske endast på begäran av part eller om annars särskild anledning föreligger.

I fråga om de kommunala tillsynsmännen betonar utredningen nöd- vändigheten av nära kontakter mellan dessa och yrkesinspektionen. Det anses också angeläget att satsa mera på utbildningen.

I samband med 1973 års reform av arbetarskyddslagstiftningen upp- hörde ett antal specialinspektioner och tillsynen övergick till allmänna yrkesinspektionen. Enligt utredningens uppfattning bör denna utveck— ling nu fullföljas. Arbetarskyddstillsynen på olika områden anses så- lunda böra ligga samlad inom arbetarskyddsstyrelsen och allmänna yrkesinspektionen. Det kan enligt utredningen på samma gång vara en fördel om särskilda expertmyndigheter svarar för vissa säkerhets- frågor som berör skyddet för såväl de anställda som allmänheten eller naturen. Av organisatoriska skäl kan det sålunda vara ändamålsenligt att en myndighet på detta sätt får möjlighet att koncentrera sin verk- samhet inom en säkerhetssektor. Vad gäller arbetarskyddet bör dock alltid finnas ett sistahandsansvar hos arbetarskyddsmyndighetema.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att även sprängämnes- inspektören och vissa tjänstemän vid industriverket och statens elektriska inspektion upphör att vara specialinspektörer inom yrkesinspektionen. Förtroenderådet vid sprängämnesinspektionen anses dock böra finnas kvar. Utredningen framhåller att specialinspektörernas tillsyn även hittills i praktiken skett utifrån de speciella säkerhetslagstiftningama. Dessa kvarstår enligt förslaget och därmed bör någon större förändring inte komma till stånd av berörda myndigheters tillsynsområden.

Utredningen konstaterar samtidigt att allmänna yrkesinspektionen i dag inte har tillräckliga resurser för tillsyn av explosiva och brand-

• Sida 154
•  Original

Prop. 1976/77: 149 154 farliga varor inom den sektor som redan enligt gällande gränsdragnings- föreskrifter vilar på inspektionen. Denna tillsyn kräver kunskaper och erfarenhet på det kemiska området. Behovet av tillsyn på detta om- råde bör därför beaktas vid avvägningen av antalet tjänstemän inom inspektionen med särskilda sådana kunskaper.

Arbetarskyddstillsynen på det elektriska området är sådan den f.n. bedrivs inte fullt tillfredsställande enligt utredningens uppfattning. Ut— redningen framhåller att detta är en av de faktorer som måste beaktas vid utbildning och dimensionering av yrkesinspektionens personal.

Enligt förslaget till arbetsmiljölag slopas arbetarskyddslagens undantag vad gäller skydd mot skada som orsakas av joniserande strålning. I fråga om tillsynen på strålskyddsområdet anför utredningen att till- synsansvaret primärt bör ligga på statens strålskyddsinstitut. Reglering av strålskydd bör emellertid vid behov kunna ske inom arbetsmiljö- lagstiftningens ram i den mån verkningarna ger sig till känna inom arbetslivet. Arbetarskyddsstyrelsen bör härvid kunna vända sig till expertmyndigheten i frågor som kräver speciell sakkunskap. Viss till- gång till sakkunskap inom strålskyddsområdet fordras emellertid enligt utredningen även hos styrelsen. Vad gäller yrkesinspektionen synes främst böra ske en ökad satsning på internutbildning i strålskydd för de inspekterande tjänstemännen. Utgångspunkten för yrkesinspektionens tillsyn bör vara arbetsmiljölagen och med stöd därav meddelade före- skrifter. I fall där skyddsombud har avbrutit arbete på grund av strål- ningsfara skall med den föreslagna uppläggningen anmälan gå till yrkes- inspektionen för ställningstagande.

Med hänsyn till den föreslagna utvidgningen av tillsynsområdet framhåller utredningen också att arbetarskyddsmyndigheterna behöver tillgång till sakkunskap på det militära området. Vad gäller frågan om tillträde till arbetsställe för utövande av tillsyn inom detta område er- inras om möjligheten att företa personkontroll enligt personalkontroll- kungörelsen (1969: 466, ändrad senast 1976: 110). En avvägning mel- lan arbetarskyddets behov av information och säkerhetssynpunkter är enligt utredningen nödvändig i varje särskilt fall. Bedömningen bör ske så att det undviks att en eller några tjänstemän inom tillsynsorganisa- tionen får en bred insyn i hemliga förhållanden inom stora delar av landet.

Utredningen framhåller vidare att samordningsbehov vad gäller ke- miska produkter föreligger för arbetsmiljön, den yttre miljön och konsumentmiljön, varjämte speciella frågor finns med anknytning till livsmedelsverkets och socialstyrelsens myndighetsområden. Det synes gynnsamt att samordningsuppgiften kan anförtros en fristående myn- dighet som dessutom ges ansvaret för allmänna produktfrågor såsom allmän kartläggning av förekommande kemiska produkter, klassificering av hälso- och miljöfarliga varor samt basmärkning. Det kan också vara

• Sida 155
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 155

ändamålsenligt att inom denna myndighet förlägga sådana frågor där tyngdpunkten markerat ligger inom flera miljösektorer såsom fallet är med bekämpningsmedel. Över huvud torde enligt utredningen frågor om ingripanden med generella krav som riktar sig mot flera hanterings- led lämpligen böra avgöras av samordnande myndighet där en samlad värdering kan göras utifrån hänsyn till både arbetsmiljö och yttre miljö.

Utredningen har från olika myndigheter inhämtat yttranden hur tillsynen av transport av farligt gods på väg fungerar. I anslutning här- till konstaterar utredningen att nuvarande reglering inom produkt— kontrollagstiftningens ram i princip tillgodoser de skilda behov som här föreligger. Tillämpningen av systemet synes dock ännu så länge vara behäftad med vissa brister. Utredningen förordar att en förstärkning av insatserna för produktkontroll kommer även transportsidan till godo. Vidare betonas att uppdelningen på skilda lagstiftningsområden och till- synsmyndigheter är ogynnsam vad gäller explosiva och brandfarliga va- ror. På sikt torde böra eftersträvas att helt föra in dessa varor under lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Till utredningen har överlämnats kommitténs för samordning av laboratorieresurserna vid arbetarskyddsstyrelsen och naturvårdsverket (LABAN:s) betänkande (DSA 1974: 3) Institut för miljömedicin jämte remissyttranden. Arbetsmiljöutredningen anför med anledning härav att spännvidden av den forsknings-, utrednings- och dokumentationsverk- samhet som måste ligga till grund för bedömningar och beslut inom produktkontrollen svårligen kan fångas in inom ett laboratorium eller institut. Utredningen kan därför inte ansluta sig till LABAN:s förslag att inrätta ett institut för miljömedicin för produktkontroll. I stället förordas att omgivningshygieniska avdelningen knyts organisatoriskt till socialstyrelsen och där bildar ett laboratorium för miljömedicinska frå- gor. Denna fråga bereds f. n. inom socialdepartementet.

Utredningen betonar samtidigt att arbetarskyddsstyrelsen måste få tillräckliga forsknings- och utredningsresurser för produktkontroll. Sär- skilt angeläget från produktkontrollsynpunkt anses vara att få till stånd en förstärkning av de toxikologiska resurserna. Därjämte betonas ange- lägenheten av att verksamheten vid den arbetsmedicinska avdelningen byggs ut med avseeende på såväl medicinsk epidemiologi som statistik. Utredningen tillägger att förstärkningar behövs också inom universitets— och högskoleorganisationen där olika arbetsvetenskaper i dag inte har den bredd som erfordras för en aktiv produktkontroll.

I fråga om hissar föreslår utredningen att fasta hissar och liknande transportanordningar i princip förs in under byggnadslagstiftningen och att arbetarskyddsmyndigheternas tillsyn begränsas att bara gälla gruv— hissar och tillfälligt anordnade hissar på arbetsplatser. Samtidigt fram- hålls att samtliga förhållanden på arbetsställena bör omfattas av arbets— miljölagen, varför arbetarskyddsmyndigheterna även i fråga om fasta

• Sida 156
•  Original

Prop. 1976/77: 149 156

hissar bör ha ett ansvar på samma sätt som i andra fall där annan myn- dighet har särskilt områdesansvar.

14.3. Remissyttrandena

Remissinstanserna ger följande a 1 l rn ä n n a s y n p u n k t e r p å organisationen av arbetarskyddsmyndigheterna.

LO delar utredningens uppfattning att en kraftig upprustning måste ske av arbetarskyddsmyndigheterna. LO anser sig i likhet med utred- ningen inte ha möjlighet att närmare gå in på bedömningen av vilka resursökningar som behövs. Det bör enligt LO prövas om skäl före- ligger att vid rekrytering till arbetarskyddsstyrelsens tillsynsavdelning tillföra den praktiska kunskap och erfarenhet som finns hos exempelvis kvalificerade skyddsombud. Vidare bör övervägas lämpligheten av att ändra yrkesinspektionsnämnderna sammansättning så att arbetstagarna får majoritet.

Även TCO framhåller att det i hög grad kommer att bero på arbetar- skyddsstyrelsen, om förväntningarna på den nya lagstiftningen skall in- frias. Enligt TCO:s bedömning synes arbetarskyddsstyrelsen sakna de administrativa resurser som erfordras för en långsiktig verksamhets- planering. Mot denna bakgrund anser TCO det angeläget att en över- syn av verksamheten sker. TCO föreslår att regeringen ger statskontoret i uppdrag att verkställa denna översyn. Arbetet bör bedrivas i nära samarbete med statens personalnämnd, riksrevisionsverket och statens personalutbildningsnämnd och i samverkan med berörda personalorga- nisationer. Vidare anser TCO att arbetstagarrepresentationen i arbetar- skyddsstyrelsen och yrkesinspektionsnämnderna bör förstärkas med hän- syn till den utveckling som pågår vad gäller sammansättning av skydds- kommittéer och företagshälsovårdsorgan. Beträffande konsekvenserna av utredningsförslaget för arbetarskyddsverkets personal hänvisar TCO till yttrande av avdelning 30] ST- Arbetarskydd som lägger fram för- slag till handlingsprogram i följande punkter. Verket måste snarast till- sammans med personalorganisationerna fastställa. hur stor tillväxt som verksamheten praktiskt klarar av. Från statsmakterna måste försäk- ringar skaffas om den ungefärliga tillväxttakt som är samhällsekono- miskt tänkbar så att långsiktig planering är möjlig. Med utgångspunkt i tillväxttakten fastställs hur stor eller liten del av arbetsmiljöutred- ningens målsättningar som verket praktiskt kan klara samt tidsplaner för olika steg. Det interna planerings- och rationaliseringsarbetet prio- riteras. Den interna utbildning som är eftersatt för främst arbetar- skyddsstyrelsens personal måste intensifieras. En attitydundersökning företas av personalens attityder till och trivsel i arbetet. För arbets- marknadspartema klargörs att det övervägande ansvaret i arbetsmiljö- frågorna ligger hos parterna samt vad man i praktiken kan fordra av yrkesinspektionen.

• Sida 157
•  Original

Prop. 1976/77: 149 157

SFO ansluter sig också till utredningens uppfattning att en fortsatt kraftig förstärkning av arbetarskyddsmyndigheternas resurser är nöd- vändig. Organisationen finner det angeläget att inom eller i anknyt- ning till arbetarskyddsstyrelsen ett bredare instrument tillskapas med liknande funktion som produktkontrollnämnden, där även represen- tanter för tillverkare av kemiska produkter skulle ingå. Kemikontoret och Föreningen Bekämpningsmedelsleverantörer framhåller som ange- läget att inom arbetarskyddsstyrelsens verksstyrelse bereds plats för den industri som har direkt anknytning till de kemiska riskerna i arbets— livet. Även KF-KFO tar upp frågan om representation. Med hänsyn till kooperationens ställning inom t. ex. detaljhandelsområdet anses mo- tiverat att kooperationen blir representerad i arbetarskyddsstyrelsens verksstyrelse och yrkesinspektionsnämnderna, åtminstone när frågor som berör kooperativa företag behandlas.

Arbetarskyddsstyrelsen konstaterar att kraven på styrelsen och yrkes- inspektionen kommer att skärpas väsentligt om den föreslagna lagstift- ningen genomförs. Samtidigt får dessa myndigheters åtgärder en allt större betydelse för enskilda människors och företags situation. Även detta gäller ökade krav på resurser. I samma riktning verkar de stora utvidgningar som föreslås i lagens tillämpningsområde liksom önske- målen om att nya typer av miljöfaktorer, såsom t.ex. de psykosociala faktorerna, skall beaktas. Likaså ökar kraven på forskning som kan ge behövligt underlag för tillsyns- och föreskriftsarbetet. Den nya lagstift- ningen kommer också att medföra ett stort utbildningsbehov såväl för styrelsens och distriktens personal som för olika grupper inom arbets- livet. En stor del av arbetet med denna utbildning och information kommer att falla på tillsynsmyndigheterna. Det anses uppenbart att för de nya uppgifterna behövs betydande resursförstärkningar. Styrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret 1977/78 lagt fram förslag om en etappvis utbyggnad av arbetarskyddsverket. Även sedan förstärk- ningar tillförts verksamheten kommer det dock att ta avsevärd tid innan arbetsmiljölagens intentioner helt kan förverkligas. Detta bör beaktas bl.a. då det gäller att fastställa övergångsbestämmelser till den nya lagstiftningen.

Vidare framhåller arbetarskyddsstyrelsen att arbetsmiljölagen föreslås gälla också arbete som omfattas av tillsyn enligt vissa andra lagar och som övervakas av särskilda tillsynsmyndigheter. För att det i dessa fall inte skall uppkomma gränsdragningsproblem mellan de olika tillsyns- myndigheterna måste ett nära samarbete komma till stånd mellan dessa i syfte att klarlägga hur tillsynsarbetet skall fördelas. Detta understryks även av bl.a. socialstyrelsen, planverket, skolöverstyrelsen och Svea hovrätt.

Statskontoret betonar med anledning av de föreslagna utvidgningarna av tillsynsansvaret vikten av att arbetarskyddsmyndigheterna organise-

• Sida 158
•  Original

Prop. 1976/77: 149 158

ras så att de besitter den kompetens som arbetsmiljölagen förutsätter. De organisatoriska frågor rörande arbetarskyddsverket som aktualiseras genom den föreslagna lagstiftningen bör föranleda en allmän översyn av arbetarskyddsverkets organisation. En sådan översyn anses också böra omfatta frågor om den närmare arbetsfördelningen inom arbetar- skyddsverket på central och regional nivå samt mellan verket och andra myndigheter på arbetsmiljöområdet.

Riksrevisionsverket anför följande. I ”arbetsmiljösystemet” ingår för- utom statliga myndigheter även vissa kommunala tillsynsmän samt ar- betsmarknadens parter, företag, förvaltningar m.fl. Frågan vilken roll arbetarskyddsverket skall ha i detta system borde mer utförligt ha disku- terats av utredningen. Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen be- driver i samråd med riksrevisionsverket ett utvecklingsarbete avseende verksamhetsplaneringen. Den nya arbetsmiljölagen innebär att behovet av planering kommer att öka. Arbetet med en organisationsöversyn torde emellertid bli för krävande att klara av inom ramen för det ordinarie budgetarbetet. Ett alternativt sätt kunde därför vara att låta en särskild utredningsgrupp med representanter för arbetarskyddsverket och andra intressenter utreda dessa frågor och att samordna detta arbete med på- gående försök att utveckla en lämplig programstruktur för arbetarskydds- verkets verksamhet.

Statens handikappråd framhåller att tillräcklig personal med känne- dom om h a n d i k a p p f r å g 0 r måste finnas inom arbetarskydds- verket. Vidare betonas att de som är ansvariga för arbetsmiljöns ut- formning kan hämta värdefull kunskap om krav och behov hos handi- kapporganisationerna. Handikappförbundens centralkommitté menar att den goda ansats som finns i förslaget till stora delar förutsätter en or- ganisation som är kapabel att tillgodose de handikappades intressen såväl vid utarbetande av tillämpningsföreskrifter som vid tillsynen ute i distrikten. För att säkerställa en utveckling i rätt riktning krävs att handikapprörelsen får representation i arbetarskyddsverkets ledning.

ÖB har i princip inget att erinra mot förslaget att tills y nen a v arbetsmiljön inom försvaret skall åvila arbetarskydds- styrelsen och yrkesinspektionerna. Militär representant anses böra ingå i yrkesinspektionsnämnd vid behandling av frågor inom försvarsmakten. Av utredningen angivna principer rörande tillsynen av verksamheten inom försvaret biträds även av försvarets materielverk som framhåller betydelsen av en nära samverkan mellan arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen å ena sidan samt försvarets centrala och regionala ledningsorga-n å andra sidan. På så vis kan tillsynsmyndigheten vid inspektioner inom specialområden, där egen sakkunskap ej disponeras, biträdas av personal från försvarsmakten. I anslutning till utredningens uttalande om tillträde för tillsyn inom försvarsanläggning framhåller ÖB att personalkontroll enligt personalkontrollkungörelsen är endast en

• Sida 159
•  Original

Prop. 1976/77: 149 159

av flera delar i personbedömning vid tjänstetillsättning. Samråd mel- lan ÖB och arbetarskyddsstyrelsen måste ske i ett tidigt skede när det gäller att fastställa ansvarsområden för tjänsteman inom tillsynsorga- nisationen.

Remissinstanserna ger följande synpunkter på a r b e t a r s k y d d 5- styrelsens författningsverksamhet.

LO framhåller att utredningens förslag angående förhandsgranskning kommer att ställa stora krav på myndigheten att klara av den mång- fald av föreskrifter som erfordras för att i detalj reglera vad som är lagens allmänna målsättning för arbetsmiljöförhållandena. Eftersom myndighetens föreskrifter är av så avgörande betydelse för att erhålla en genomgripande förändring av arbetsmiljön, inte minst vad gäller de områden som de direkt straffsanktionerade föreskrifterna omfattar, förutsätter LO att dessa föreskrifter kommer att utarbetas i nära sam- råd med de fackliga organisationerna. Det måste klart uttryckas i lagen att arbetstagarpartema skall ha rätt att delta vid utarbetandet av föreskrifter och ändringar i dessa. Även TCO anser det angeläget att partssamarbetet byggs ut i författningsarbetet. Viktigare författ- ningsarbete bör enligt SAF :s mening ske i kommittéer med deltagande av representanter för arbetarskyddsstyrelsen och arbetsmarknadens par- ter, eventuellt med komplettering av fristående experter. Föreningen understryker att det måste klart framgå av den aktuella författningen om ett påbud är straffsanktionerat eller ej.

Enligt arbetarskyddsstyrelsen är det för styrelsens föreskriftsarbete väsentligt att ett nära samarbete kommer till stånd mellan dels styrel- sens tekniska, medicinska och juridiska experter, dels arbetsmarkna- dens parter och andra intressenter. Detta arbete kommer enligt styrel- sen att bli mycket resurskrävande. Skolöverstyrelsen förutsätter ett nära samarbete med arbetarskyddsstyrelsen vid utarbetande av före- skrifter och anvisningar beträffande lokaler liksom i skyddsfrågor på skolans område och rörande minderåriga.. ByggnadsstyreLren anser det vara av största vikt att även styrelsen bereds tillfälle att delta i författ- ningsarbetet på undervisningsområdet. Landstingsförbundet understryker att förutsättningar måste skapas för samråd i författningsfrågor även mellan sjukvårdshuvudmännen och arbetarskyddsstyrelsen. Domänverket framhåller starkt att ett samråd med arbetarskyddsstyrelsen och yrkes- inspektionen vid utformningen av anvisningar m.m. till lagförslagets rambestämmelser är angeläget. Även LRF framför mot bakgrunden av den föreslagna lagstiftningens vidgade tillämpningsområde ett bestämt önskemål om att få medverka i arbetarskyddsstyrelsens författnings- verksamhet.

Arbetarskydtlsstyrelsen konstaterar vidare att det finns en mängd bestämmelser inom försvaret i form av föreskrifter, reglementen, öv- ningsbestämmelser, instruktioner m.m. Förslaget till arbetsmiljölag inne-

• Sida 160
•  Original

Prop. 1976/77: 149 160

bär en betydande utvidgning av arbetarskyddsmyndigheternas tillsyn på det militära området. Det torde efter hand bli nödvändigt att göra en prövning av om de nu beskrivna bestämmelserna erbjuder betryggande säkerhet i arbetsmiljölagens mening. ÖB framhåller att arbetarskydds- styrelsens tillämpningsföreskrifter måste utarbetas i nära samverkan med försvarsmakten och med beaktande av de speciella förutsättningar som gäller för försvaret. Fortifikationsförvaltningen anför att verket måste ha möjlighet att inom sitt område aktivt medverka vid utarbetande av följdförfattningar. Enligt försvarets materielverks uppfattning är frågan om samordning av författningsarbetet utomordentligt viktig.

SIS understryker utredningens uttalande om betydelsen av stan- dardiseringsorganens medverkan i författnings- arbetet. Frågan om arbetstagarrepresentation i standardiserings- kommittéer har i viss utsträckning redan uppmärksammats av SIS.

Ett flertal remissinstanser behandlar utredningens förslag om 5 p r i (1- ning m.m. av arbetarskyddsstyrelsens författ- ningar. LO biträder utredningens förslag att arbetarskyddsstyrelsens författningar skall vara tillgängliga för dem som är sysselsatta i skydds- arbetet och att författningarna skall tillhandahållas utan kostnad. Ut- redningens förslag att de föreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen med- delar skall tillhandahållas gratis tillstyrks vidare av bl. a. TCO, SAF, arbetarskyddsfonden, arbetsmarknadsstyrelsen, försvarets materielverk, produktkontrollnämnden och strålskyddsinstitutet. Svea hovrätt under- stryker starkt vikten .av snabb och lättfattlig information ut till arbets- platserna om de materiella regler som omfattas av straffbestämmelser. Lantbruksstyrelsen anser det inte vara rimligt att berörda företa- gare skall behöva skaffa alla anvisningar, meddelanden m.m. som berör jordbruk resp. trädgårdsskötsel. Någon form av förenklad och anpassad skriftlig information torde vara nödvändig. Enligt SIS måste standard, till vilken arbetarskyddsstyrelsen hänvisar i sina föreskrifter, köpas från SIS eller alternativt, om standarden tas in t. ex. som bilaga i styrelsens författning, SIS kompenseras härför. Denna fråga synes enklast kunna lösas genom överenskommelse mellan arbetarskydds— styrelsen och SIS i varje enskilt fall.

Invandrarverket erinrar om att arbetarskyddsstyrelsen har inlett en verksamhet med att ge ut sammanfattningar av en del av styrelsens an- visningar i broschyrform. I några fall har dessa översatts till in v an d- r a r 5 p r å k. Enligt verkets uppfattning måste arbetarskyddsstyrelsen i fråga om varje anvisning beakta invandrarnas behov av information. Om det skall vara möjligt att fullgöra informationsuppgifterna gentemot invandrarna är det enligt invandrarverket nödvändigt att förstärka ar- betarskyddsmyndigheternas resurser både centralt och regionalt.

Remissinstanserna har med särskilt avseende på yrkesinspek- tionens arbetsformer anfört följande.

• Sida 161
•  Original

Prop. 1976/77: 149 161

Enligt LO.-s uppfattning måste yrkesinspektionen avsevärt öka sin inspekterande verksamhet. Varje arbetsställe bör i princip ha ett besök per år. Framför allt måste besöksfrekvensen öka i de mindre före- tagen. Yrkesinspektionen måste också ges resurser för att kontrollera den mättekniska insats som varje arbetsgivare skall genomföra och ha möjligheter att kalibrera instrument. LO anser det positivt att skydds- ombud nu har anställts som yrkesinspektörer. Rekryteringen av personal måste emellertid fortsättningsvis i'än större utsträckning ha denna in- riktning. Som otillfredsställande upplevs att yrkesinspektionsnämnderna inte har något inflytande över tjänstetillsättningen. Nämnderna bör där- för ha rätt att yttra sig över sökande till tjänst inom yrkesinspektionen. LO tar vidare upp den regionala skyddsombudsverksamheten och beto- nar att det är viktigt att en god kontakt upprätthålls mellan myndighe- terna och de regionala skyddsombuden. Det anses värdefullt att också regionala skyddsombud tillställs avskrift av meddelande till arbetsställe inom skyddsområdet, även om sådan avskrift har tillställts det lokala skyddsombudet.

TCO framhåller att yrkesinspektionen bör ha tillgång till speci-alister inom alla områden som täcks av det nya lagförslaget. Med hänvis- ning till att arbetsmiljön också omfattar den psykosociala sidan av ar- betssituationen anses det givet att tillsynsmyndigheten också skall kunna ingripa i situationer som innebär risker av psykisk art. Detta ställer nya krav både på fortbildning av inspektionens personal och i rekryterings- hänseende. Vid rekrytering av personal till inspektionen anses vidare i större utsträckning än hittills böra tas till vara erfarenhet från facklig och liknande verksamhet.

Yrkesinspektionen i Stockholm, Uppsala, Eskilstuna, Falun och Gävle samt statskontoret understryker också att de olika distrikten bör ha tillgång till expertis inom det psykosociala. området. Yrkesinspektionen- i Stockholm konstaterar vidare behov av ergonomisk sakkunskap. Det synes lämpligt att ergonom eller sjukgymnast blir tillgänglig för distrik- ten och att denne får till uppgift att se till att även handikappades behov beaktas.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att det inom anpassningsverk- samheten finns ett trängande behov av lokal och regional exepertmed- verkan i fråga om skydds- och anpassningsåtgärder för handikappade. Det ligger närmast till hands att sådan medverkan söks hos yrkes- inspektionen, som dock inte synes i erforderlig omfattning ha behövlig handikappkännedom. Det anses därför synnerligen angeläget att i första hand några tjänstemän vid varje distrikt snarast ges utbildning i handi- kappfrågor.

Lontbruksstyrelsen delar utredningens uppfattning att det inte är realistiskt med regelbundna inspektioner av alla familjejordbruk. Skall lagstiftningen resultera i bättre arbetsmiljö måste emellertid aktiva in-

• Sida 162
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 162

formations- och rådgivningsresurser skapas. LRF betonar vikten av att utredningens synsätt på tillsynen vid de mindre arbetsplatserna blir väg- ledande. Den föreslagna lagstiftningen kommer att ställa mycket stora krav på ensamföretagare och liknande företag. En omfattande infor- mation och rådgivning måste här vara myndigheternas främsta medel att främja att lagstiftningens intentioner efterlevs.

Enligt invandrarverkets uppfattning bör yrkesinspektionen i sin till- synsverksamhet alltid beakta behovet av att anlita tolk vid besök på arbetsplatser där invandrare finns anställda. Lämpligen bör de därvid använda sig av de arbetstolkar som eventuellt finns på företaget. På mindre arbetsplatser med enstaka invandrare anställda kan ofta kom- munerna stå till tjänst med förmedling av tolk under förutsättning att ansvarig myndighet står för kostnaderna.

Rikspolisstyrelsen anför följande. Bestämmelserna om polisiär handräckning åt tillsynsmyndighet är oklara. Enligt styrelsens uppfattning bör handräckningen endast omfatta att bereda tillsynsmyndighetens personal skydd vid undersökning och verkställighet. Annan polisiär handräckning är begränsad på detta sätt. Handräck- ningen bör sålunda ej avse åtgärder som ingrepp i maskiner, avstäng- ning av maskiner, läsning och plombering av lokaler och maskiner.

Enligt LO bör den kommunala tillsynen föras över till yrkesinspektionen så att man får en likvärdig tillsyn oavsett arbets- ställets storlek. Även TCO framhåller att brister föreligger på många håll vad gäller den kommunala tillsynen. TCO anser att kommun bör utse tillsynsman i samråd med de lokala fackliga organisationerna. Enligt Kommunförbundets åsikt kan tillsynen över de mindre arbets- platserna inte bli effektiv inom ramen för nuvarande organisation, som kännetecknas av ett splittrat ansvar, en splittrad administration och en splittrad syn på tilldelningen av resurser. För kommunerna skulle det vara värdefullt om det nu kunde fattas principbeslut om ett statligt över- tagande av ansvaret för den kommunala tillsynen. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Stockholms län, Göteborgs, Norrtälje, Solna och Stockholms kommuner, yrkesinspektionen i Uppsala, Eskilstuna, Kalmar och Falun samt hälsovårdsstadgeutredningen. Även enligt social- styrelsens uppfattning är den nuvarande kompetensfördelningen mellan kommunal tillsyn och statlig yrkesinspektion otillfredsställande. Styrel- sen föreslår i första hand att den kommunala tillsynen i fråga om mindre arbetsplatser får samma befogenheter som tillkommer yrkes- inspektionen. I andra hand föreslår styrelsen att tillsynen helt görs till en statlig angelägenhet. Länsstyrelsen i Norrbottens län noterar också betydande brister i den kommunala tillsynen och föreslår att man prövar möjligheten att bygga ut verksamheten med statliga stimu- lansbidrag.

Arbetarskyddsstyrelsen biträder förslaget att & p r än gå m n es i n—

• Sida 163
•  Original

Prop. 1976/77: 149 163

spektionen och statens elektriska inspektion inte längre skall vara specialinspektioner inom yrkesinspektionen. Styrel- sen utgår från att det blir ett nära samarbete mellan styrelsen och berörda myndigheter mot bakgrund av den stora betydelse dessas arbets- uppgifter har för arbetsmiljön. Även industriverket ansluter sig till för— slaget. Verket menar samtidigt att yrkesinspektionen i största möjliga utsträckning bör utnyttja de resurser och den kompetens som f.n. finns inom de bägge specialinspektionerna. Det anses också av vikt att de nuvarande specialinspektionerna inte avskärmas från arbetarskydds- arbetet på fältet, vilket kan hindra den övriga verksamheten. En rad andra remissinstanser betonar också nödvändigheten av ett nära sam- arbete mellan arbetarskyddsmyndigheterna och andra myndigheter med säkerhetsinriktade uppgifter, Enligt SAF är det väsentligt att spräng- ämnesinspektionen även fortsättningsvis får ett avgörande inflytande på säkerhetsfrågor i samband med tillverkning och hantering av brand- farliga och explosiva varor.

Förslaget om specialinspektionemas upphörande biträds vidare av bl. a. fortifikationsförvaltningen och försvarets materielverk. Materiel- verket förutsätter att frågor om fördelningen av uppgifter och ansvar mellan yrkesinspektionen och de båda nuvarande specialinspektionerna närmare utreds för en övergångsperiod.

Sprängämnesinspektionen avstyrker däremot för sin del förslaget och menar att det är omöjligt för inspektionen att utan ställning som arbe- tarskyddsmyndighet utöva någon arbetarskyddstillsyn. Överinspektörer- na vid statens elektriska inspektion framhåller att tillsynen på det elek- triska området inte får splittras. Någon ändring av innehållet i gäl- lande arbetarskyddslagstiftning vad avser faror från elektrisk ström anses i vart fall inte böra ske förrän ett mera konkret förslag än det föreliggande har utformats och remissbehandlats. Statskontoret, som bi- träder förslaget rörande sprängämnesinspektionen, hänvisar till att stats- kontoret f.n. genomför en utredning om den elektriska inspektionen. Därvid kan vissa gränsdragningsproblem mellan arbetarskyddsstyrelsen och den elektriska inspektionen komma att beröras. Resultatet av denna utredning bör därför avvaktas innan ett ställningstagande tas till utred- ningens förslag i fråga om den elektriska inspektionen.

Strålskyddsinstitutet instämmer i huvudsak i vad utredningen anför om ansvaret för s t r ål s k y (1 d 5 f r ä g 0 r. Mot utredningens upp- fattning att det i vissa fall kan vara lämpligt att generella föreskrifter meddelas inom arbetsmiljölagstiftningens ram i den mån verkningar av joniserande strålning ger sig till känna inom arbetslivet invänds att den övervägande delen av institutets uppgifter avser övervakning av källor till joniserande strålning som används i arbetslivet. Mestadels krävs därvid en helhetsbedömning av olika strålskyddshänsyn, och reglering bör då ske på grundval av strålskyddslagen. Även den löpande

• Sida 164
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 164

tillsynen anses därvid böra utövas av institutet. I fall där arbetarskyd- det inte hänger starkt samman med andra skyddshänsyn, kan det vara lämpligt att ytterligare diskutera vilken ansvarsfördelning som är mest ändamålsenlig. Enligt institutets uppfattning bör emellertid även i dessa fall detaljregleringen främst ske på grundval av strålskyddslagen. Med denna ansvarsfördelning bör behovet av sakkunskap vid arbetarskydds- styrelsen inom området joniserande strålning vara relativt begränsat. Yrkesin-spektionens tjänstemän bör dock utbildas i strålskydd. Vad gäl- ler skyddet mot icke-joniserande strålning anser institutet att de resur- ser som institutet har fått för tillsyn i första hand motsvarar vad som krävs för rollen som expertmyndighet. Det anses fördelaktigt om arbe- tarskyddsmyndighetema koncentrerar sina tillsynsresurser inom de om- råden där institutet inte kan göra några större insatser.

Statskontoret framhåller att olika arbetsmiljöfaktorer bör så långt möjligt bli föremål för en samlad bedömning av en och samma myn- dighet. Ansvaret för generella skyddsföreskrifter mot strålning anses därför böra ligga på strålskyddsinstitutet medan de detaljerade strål- skyddsföreskrifterna, som är nödvändiga inom andra myndigheters an- svarsområden, bör tas fram av respektive sektorsansvarig myndighet. Utformningen av sådana detaljerade föreskrifter bör ske i nära sam- råd med strålskyddsinstitutet. Vad gäller yrkesinspektionens tillsyn till- styrker statskontoret förslaget att inspektionen skall ha tillsynsansvar enligt arbetsmiljölagen även för strålskyddsområdet.

LO anser det väsentligt att produktkontrollnämnden har en fristående ställning. LO framhåller vidare att det är i hög grad angeläget att produktkontrollmyndigheten får resurser att göra över- gripande produktutredningar. Produktkontrollnämnden anser det ange- läget att nämnden för sitt arbete kan utnyttja den. sakkunskap som finns representerad inom andra myndigheter, vilkas verksamhet har samband med nämndens uppgifter. Inte minst bör ett sådant samarbete etableras med arbetarskyddsstyrelsen. Nämnden framhåller att naturvårdsverket i samarbete med bl.a. arbetarskyddsstyrelsen f.n. är sysselsatt med att utarbeta grundläggande riktlinjer för tillsynsarbetet enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Statskontoret lägger stor vikt vid att pro- duktkontrollen samordnas speciellt rörande utvärderingsarbete och in- formation samt biträder utredningens uppfattning att produktkontroll— nämnden. är lämplig som central produktkontrollmyndighet med sam- ordningsansvar inom området.

Utredningen förordar att regleringen av b r a n (1 f a r 1 i g a 0 c h e x pl o s i v a v a r o r på sikt inordnas under lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor. Produktkontrollnämnden framhåller med anled- ning härav att det ter sig alltmer motiverat att göra en översyn av nämn- da lagstiftning i syfte bl. a. att bättre än vad nu är fallet precisera till- synsmyndigheternas befogenheter. Vid en sådan översyn kan det enligt

• Sida 165
•  Original

Prop. 1976/77: 149 165

nämnden bli aktuellt att i ljuset av då vunna erfarenheter pröva också den av utredningen väckta frågan. lndustriverket understryker vikten av att hithörande frågor inom en inte alltför avlägsen framtid ingående ut- reds med sikte på att tillsynsverksamheten på detta område skall hand- has av en myndighet och att erforderliga författningar om brandfarliga och explosiva varor inarbetas i produktkontrollagstiftningen. Industri- verket skulle därmed inte längre svara för dessa för verket tämligen främmande arbetsuppgifter. Enligt försvarets materielverk bör denna fråga utredas först sedan erfarenheter har vunnits från tillämpning av lagen om hälso- och miljöfarliga varor och den nya arbetsmiljölagen. SAF anser att riskerna för brand och explosion knappast kan få en till- fredsställande behandling i en produktkontrollagstiftning. Kemikontoret har samma åsikt.

Industriverket delar utredningens uppfattning om rådande samord- ningssvårigheter inom området tr an 5 p 0 rt a v f a r 1 i gt go d 5. Nuvarande ordning torde dock få godtas till dess större klarhet nås beträffande en övergripande produktkontrollagstiftning avseende även explosiva och brandfarliga varor, Produktkontrollnämnden anser också att gällande ordning är behäftad med vissa brister. Även om en upp- delning av ansvaret på ett flertal myndigheter i och för sig kan synas rationell med hänsyn till de olika transportsätten, ifrågasätts dock om gällande ordning i längden är lämplig. Enligt nämnden synes det kunna bli aktuellt att i stället överväga frågan om en särskild myndighet för ändamålet. Även Kemikontoret anser behov föreligga av en samord- nad reglering på området för transport av farligt gods.

SACO/SR framhåller att en detaljreglering genom tillämpnings- föreskrifter till arbetsmiljölagen förutsätter att kraven på miljön kan preciseras. Ett väsentligt medel att formulera miljökrav är forsk- nings- och utvecklingsinsatser. Behovet härav innebär att forskningsresurserna på en rad områden måste förstärkas. SACO/SR ser det som nödvändigt att denn-a förstärkning sker i flera former, bl. a. genom att ökade resurser tillförs universitet och högskolor samt arbets— medicinska avdelningen vid arbetarskyddsstyrelsen. I detta sammanhang framhålls att resurserna för dokumentation och spridning av forsk- ningsresultat måste förstärkas. Organisationen understryker också be- hovet av en utbyggd tvärvetenskaplig forskning rörande psykosociala frågor.

TCO understryker att det måste satsas betydligt mer på forskning om tjänstemännens olika arbetsmiljöproblem. En fortlöpande forskning inom det psykosociala området skulle kunna ge större möjligheter att förebygga arbetsmiljöproblem.

UKÄ anser att universitetens och högskolornas roll har förbisetts av utredningen och betonar det stora behovet av ökade resurser för utbild- ning och forskning inom arbetsmiljöområdet. Utbildnings- och forsk-

• Sida 166
•  Original

Prop. 1976/77: 149 166

ningsbehovet inom arbetsmiljöområdet på nivån efter gymnasieutbild— ningen bör därvid i första hand täckas i anslutning till utbildning och forskning vid universitet och högskolor med utnyttjande av där befint- liga erfarenheter av utbildning, forskning och utvecklingsarbete. En väl utbyggd basorganisation för framför allt grundforskning men också basresurser för engagemang i sektoriella forsknjngsprojekt av både grundforsknings- och tillämpningskaraktär bör finnas inom högskolan. Vidare anses att samarbete i forskningsplaneringen bör etableras mellan universitetsorganisationen samt sektorsorganen, arbetarskyddsstyrelsen. arbetarskyddsfonden och socialstyrelsen.

Arbetarskyddsfonden framhåller att utredningsförslaget aktualiserar en förstärkning av forskningsresurserna på en mängd olika områden. En betydande resurs för ändamålet utgör numera arbetarskyddsfonden. Samtidigt måste emellertid breda basresurser skapas i högskoleorga— nisationen och hos andra institutioner på området. Arbetarskyddsfon- den instämmer i utredningens överväganden i dessa frågor. Den arbets- medicinska avdelningen fyller enligt fonden en viktig funktion inom den arbet-smedicinska forskningen i Sverige. För att markera avdel- ningens centrala ställning och med hänsyn till den betydelse plane- ringen -av forskningen inom avdelningen kan få för forskningsverksam- heten över huvud inom arbetsmiljöområdet bör enligt fondens mening övervägas att till avdelningen knyta en särskild samrådsgrupp. Denna bör beredas möjlighet att följa och ge synpunkter på forskningens in- riktning och uppläggning vid avdelningen. En sådan samrådsgrupp skulle också vara ett sätt att tillgodose de fackliga organisationernas önskemål att få en närmare kontakt med forskningen inom arbetsmiljö- området och möjligheter att påverka denna forskning.

STU ser en samverkan med arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspek- tionen som väsentligt. Genom att tillvarata kunskaper och erfaren- heter från dessa myndighetcr skapas direkta möjligheter att påverka forskningens inriktning mot de mest angelägna områdena. STU betonar därför vikten av a-tt dessa myndigheter har resurser för att tillsam- mans med STU och andra forskningsstödjande organ planera och initiera forskning även utanför det område där dessa myndigheter själva driver forskning. Även i genomförandet av forsknings— och utvecklings- projekt anses det väsentligt att arbetarskyddsverket har möjligheter att medverka inom referensgrupper och liknande.

Enligt IVA kommer arbetarskyddsstyrelsen förvisso att behöva en slagkraftig forsknings- och utvecklingsverksamhet för att kunna leva upp till de målsättningar arbetsmiljölagen antyder. Stora resurser och hög kompetens hos forskarna kommer att krävas, bl. a. för att undvika felprioriteringar. På olika områden kommer dock brist på kompetent personal att uppstå. Ett sådant område är toxikologin. Att i det läget splittra landets toxikologiska resurser genom att låta olika statliga verk

• Sida 167
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 167

bygga upp egna små avdelningar vore enligt IVA olyckligt. För att få en mer allsidig—"belysning av toxikologins roll och möjlighet är det enligt IVA och Kemikontoret angeläget att en utredning tillsätts för att ut— reda behovet och utformningen av den framtida toxikologiska verk- samheten i vårt land.

15. Sanktionssystem

15.1. Gällande bestämmelser

Sanktionssystemet i arbetarskyddslagen bygger i huvudsak på att till— synsmyndigheterna enligt lagens 53 eller 53 at”; har möjlighet att med- dela föreläggande eller förbud när missförhållande i skyddshänseende råder på arbetsställe. Enligt 63 & arbetarskyddslagen kan straff (dags- böter eller fängelse i högst ett år) i sin tur följa om sådant påbud inte följs. Genom 1973 års ändringar i arbetarskyddslagstiftningen öppna- des möjlighet för tillsynsmyndighet att i stället förena föreläggande eller förbud med vite, varvid straffansvar är uteslutet. En annan. nyhet i sanktionssystemet var att tillsynsmyndighet, om arbetsgivare underlåter att vidta åtgärder som åligger honom enligt föreläggande, kan förordna om rättelse på hans bekostnad. Bestämmelser om tvångsförfarande med straffhot finns även i 54—58 %% arbetarskyddslagen. Dessa bestämmel- ser ansluter till lagens föreskrifter om arbetstiden, om läkarundersök- ning av minderårig och om särskilda skyldigheter för tillverkare och försäljare m. fl.

Arbetarskyddslagen innehåller direkta straffsanktioner (dagsböter) främst som påföljd för vissa i lagen preciserade gärningar. Straffbe- stämmelser finns sålunda för den som anlitar minderårig eller kvinna till arbete i strid mot arbetarskyddslagen (62 och 66 55). Vidare före- skrivs straff för underlåtenhet att göra anmälan om att arbetslokal tas i bruk m.m. (64 å) och för lämnande av oriktig uppgift till tillsyns- myndighet i vissa fall (65 5). Enligt 67%; arbetarskyddslagen straffas arbetstagare som utan giltigt skäl tar bort eller sätter ur bruk skydds- anordning. Uppsåt eller oaktsamhet förutsätts för straffbarhet utom i fråga om lämnande av oriktig uppgift, där endast uppsåtlig överträdelse avses. Vidare kan vårdnadshavare, som med vetskap och vilja låtit minderårig användas till arbete, dömas till penningböter.

Regeringen kan meddela särskilda föreskrifter i vissa frågor som avses i arbetarskyddslagen (14—16, 26 och 38 55) samt närmare före- skrifter angående lagens tillämpning (745 första stycket). Till ledning vid tillämpningen av lagen äger arbetarskyddsstyrelsen meddela råd och anvisningar (745 andra stycket). Enligt 75 & arbetarskyddslagen äger regeringen vid meddelande av föreskrift med stöd av lagen sätta

• Sida 168
•  Original

Prop. 1976/77: 149 168

ut straff (dagsböter eller fängelse i högst sex månader) för förseelse mot föreskriften.

Arbetarskyddslagstiftningen innehåller också vissa regler om direkt straffansvar vid överträdelse av generella föreskrifter som arbetar- skyddsstyrelsen meddelar. I 635 arbetarskyddslagen finns en bestäm- melse om straff (dagsböter eller fängelse i högst ett år) för den som bryter mot föreskrift som styrelsen har meddelat om besiktning genom yrkesinspektionen av arbetslokal innan den tas i bruk. Vidare bör näm- nas 725 arbetarskyddskungörelsen. Underlåter arbetsgivare att för- anstalta om undersökning av luftförhållandena som styrelsen före- skrivit i fråga om visst slag av arbete kan han straffas med dagsböter. Sådant straffansvar inträder också om arbetsgivare inte följer vad styrel- sen föreskrivit i fråga om besiktning och provning eller högsta tryck resp. belastning av tryckkärl, lyftanordning, transportanordning och lyft- redskap. I kungörelsen finns vissa ytterligare bestämmelser om straff för ordningsförseelser. Enligt kungörelsen skall inte dömas till straff om omständigheterna ger vid handen att försummelsen har berott på tillfälligt förbiseende.

15.2. Utredningen

Utredningen konstaterar att ett grundläggande drag inom arbetar- skyddslagstiftningen är att det finns sanktionsmedel som direkt tar sikte på att rätta till missförhållanden i arbetsmiljön. Genom reglerna om föreläggande och förbud kan myndigheternas ingripanden inriktas på konkreta åtgärder för att undanröja olycksrisker och framtvinga skydds- åtgärder och förbättringar av arbetsförhållandena. Utredningen fram- håller att de ändringar som år 1973 genomfördes i lagstiftningen har gett tillsynsmyndigheterna effektivare instrument för att säkerställa skyndsamt genomförande av myndigheternas påbud. Utredningen hän- visar i detta sammanhang också till den resursförstärkning som sker av tillsynsmyndigheterna inom arbetarskyddet liksom till den utbyggnad av och de ökade befogenheter för de lokala skyddsorganisationerna som är en följd av 1973 års reformer. Vid prövning inför yrkesinspektions- nämnden, vari ingår representanter för parterna, kan i förekommande fall läggas fast om visst förfarande innebär överträdelse av arbetar- skyddslagstiftningen och föreläggande, förbud eller föreskrift meddelas. Enligt utredningen kan sedan domstolsprövningen vid eventuell över- trädelsex inskränkas till att avse frågorna om yrkesinspektionsnämnden haft formell behörighet att meddela påbudet, om detta vunnit laga kraft eller gällt utan hinder av förd klagan och om påbudet efterlevts.

Utredningen diskuterar olika modeller till reglering av arbetsmiljön genom ett allmänt dire-kt straffansvar enligt arbetsmiljölagen. Denna genomgång föranleder den slutsatsen att en ändamålsenlig lösning

• Sida 169
•  Original

Prop. 1976/77: 149 169

ej kan vinnas enligt dessa linjer. I stället förordnas att —— med bibehål- lande i princip av det nuvarande systemet — i vidgad omfattning införs direkta straffsanktioner i arbetsmiljölagen för avgränsade fall där den ansvarige överträtt föreskrifter som anger vissa preciserade för- faranden. Utredningen föreslår mot denna bakgrund straffbestämmelser för den som bryter mot föreskrift som arbetarskyddsstyrelsen har med- delat enligt särskilda bemyndiganden i arbetsmiljölagen och arbets- miljöförordningen. Härvid avses främst överträdelse av särskild före- skrift angående förprövning av olika slag eller förbud mot använd- ning av viss arbetsprocess, arbetsmetod, teknisk anordning eller farligt ämne, varvid dagsböter eller fängelse i högst ett år anges som straff- sats. Vidare avses bl. a. överträdelse ... särskild föreskri-ft om märkning, anmälan, förande av förteckning, läkarundersökning eller installation av teknisk anordning. I huvudsaklig överensstämmelse med arbetar- skyddslagen och arbetarskyddskungörelsen innehåller förslaget dess- utom straffbestämmelser i anslutning till vissa i arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen beskrivna gärningar.

Enligt förslaget skall arbetarskyddsstyrelsen i övrigt ha befogenhet att meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av arbetsmiljölagen. Sådana föreskrifter förutsätts utgöra flertalet föreskrifter i författningar från styrelsen. Beträffande dessa föreskrifter föreslås gälla ett sank— tionssystem som delvis ansluter till arbetarskyddslagens. Sålunda föreslås att tillsynsmyndighet får meddela straff- eller vitessanktionerat före- läggande, förbud eller föreskrift som behövs för att lagen eller före- skrift som meddelas med stöd av arbetsmiljölagen skall efterlevas. Så- dant påbud skall kunna meddelas redan i samband med förhandspröv- ning. Även bestämmelsen om rättelse på den förelagdes bekostnad före- slås överförd till arbetsmiljölagen.

Enligt majoritetsförslaget skall straff enligt arbetsmiljölagstiftningen kunna utdömas såväl i fall då överträdelse skett uppsåtligen som då gärningen begåtts av oaktsamhet. På den punkten har arbetsgivarnas båda representanter i utredningen anmält reservation. De hävdar att om fängelsestraff skall föreskrivas i föreslagen omfattning —— något som de ställer sig synnerligen tveksamma till — är det ett oeftergivligt krav att sådant straff förutsätter uppsåt eller i varje fall grov oakt- samhet. Enligt reservanterna är det särskilt stötande om fängelsestraff skall kunna följa vid oaktsam överträdelse av föreskrift som meddelats i administrativ ordning, låt vara inom vissa i lagen vagt angivna ramar. Vidare anför reservantema att de anser fängelse vara en föga tjänlig sanktion för brott mot arbetsmiljölagstiftningen_ De understryker att redan den gällande lagstiftningen och än mera den föreslagna ställer en lång rad mera tjänliga medel till myndigheterna förfogande.

Utredningen framhåller att överträdelse av förbud som har med- delats med stöd av arbetsmiljölagen inte bör få innebära någon ekono-

• Sida 170
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 170

misk vinning genom brottet för överträdaren. Utredningen föreslår med hänsyn härtill och även för att fortsatt brottslighet skall förhindras att teknisk anordning eller ämne som varit föremål för sådant brott eller värdet därav skall förklaras förverkat, om det ej är oskäligt.

Utredningen har övervägt möjligheten. att vid sidan av de påföljder som sålunda har föreslagits införa särskilda ekonomiska sanktioner mot juridiska personer. Det nuvarande bötessystemet, med dagsboten som ett centralt element, anses nämligen ofta leda till bötesbelopp som inte utgör tillräcklig sanktion mot arbetsmiljöbrott i fall där ansvaret vilar på juridisk person. Frågan om eventuell reformering av det eko- nomiska sanktionssystemet inom straffrätten är emellertid f.n. under utredning. Mot bakgrund härav har arbetsmiljöutredningen avstått från att komplettera sitt förslag på denna punkt.

Utredningen framhåller vidare att brottsbalken innehåller straffbe- stämmelser som kan bli aktuella om man går till grunden med arbets- olyckor och andra yrkesskador. Har exempelvis skyddsanordningar varit otillräckliga eller obefintliga eller har brister förekommit i skydds— instruktioner eller liknande kan sålunda förfarandet falla under de direkta straffbestämmelserna i brottsbalken. Vid bedömande härav måste enligt utredningen stor vikt läggas vid om föreskrift som arbetar- skyddsstyrelsen meddelat om arbetsmiljöns beskaffenhet blivit åsidosatt. Vidare betonas att vållande ofta kan vara att söka i brister vid plane- ringen av arbete.

Slutligen framhålls att det är av största vikt att man inom polis- och åklagarväsendet äger tillräckliga kunskaper om innehållet i arbets— miljölagstiftningen och dess tillämpning. Utredningen understryker vik- ten av att informationsverksamhet i detta avseende ägnas fortsatt in- tresse från såväl arbetarskyddsstyrelsens som åklagarnas sida.

15.3. Remissyttrandena

Den föreslagna principiella uppläggningen av sank- tions s y s temet godtas av remissinstansema med vissa erinringar.

RÅ understryker att fängelsestraffet bör komma till mycket ringa- användning och i huvudsak förbehållas allvarliga uppsåtliga lagöver- trädelser. Enligt Svea hovrätt kommer den centrala tillsynsmyndig- heten att få utomordentligt vidsträckta befogenheter att meddela direkt straffsanktionerade föreskrifter. Detta är ägnat att inge betänkligheter. Det anses också tveksamt om böter och fängelse är den mest verk- ningsfulla s-anktionsformen vid överträdelser av föreskrifter som rör arbetsmiljön. Enligt hovrättens mening måste det både vara effektivare och stå i bättre samklang med nutida tendenser till avkriminalisering att införa någon form av ekonomiska sanktioner. Frågan bör övervägas

• Sida 171
•  Original

Prop. 1976/ 77: 149 171

närmare när pågående utredning om sådana sanktioner har slutförts. Kammarrätten i Göteborg finner det av utredningen föreslagna systemet i och för sig innebära en godtagbar avvägning mellan effektivitetssyn- punkter och rättssäkerhetssynpunkter. Kammarrätten ifrågasätter dock om fängelse skall kunna ådömas även vid ringa oaktsamhet.

LO delar utredningens uppfattning att tillsynsmyndigheternas resurser inte i alltför hög grad får bindas vid utredningar av påstådda lagöver- trädelser. LO accepterar därför utredningens allmänna utgångspunkter beträffande de direkta straffbestämmelserna. Organisationen anser dock att området för de i lagen direkt straffsanktionerade skyldigheterna bör utvidgas på vissa punkter. Så bör arbetsgivarens skyldigheter att låta skyddsombud medverka vid planering av arbetsmiljön, eventuellt även hans instruktionsskyldighet, vara direkt straffsanktionerade. LO fram- håller vidare att utsättande av vite är en effektiv metod att i enskilda fall framtvinga förändringar i arbetsmiljön. En förutsättning är dock att vitet fastställs till ett tillräckligt högt belopp. Även TCO tillstyrker utredningens förslag. För arbetsgivare som inte följer yrkesinspektionens direktiv måste påföljderna skärpas för att result-at skall nås. Vitesbelopp bör sättas så högt att det blir företagsekonomiskt lönsamt att vidta förelagd åtgärd. I första hand måste dock en bättre arbetsmiljö drivas fram genom en dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare.

SAF framhåller att skärpningar i arbetarskyddslagens ansvarsbestäm- melser trädde i kraft den 1 januari 1974. Det har sedan dessa regler infördes visat sig att de ger yrkesinspektionen bättre underlag för verk- samma åtgärder mot dåliga arbetsmiljöförhållanden. Föreningen delar inte utredningsmajoritetens uppfattning om nödvändigheten av en skärpning av sanktionerna för arbetsgivare utan instämmer i den re- servation som i detta avseende har avgetts av arbetsgivarnas represen- tanter i utredningen. Liknande synpunkter framförs av Stockholms, Skånes och Kalmar läns handelskamrar samt SHIO. SFO delar utred- ningens uppfattning att påföljdssystemet enligt arbetarskyddslagen bör förstärkas och kompletteras i den nya lagen. Organisationen anser emellertid i likhet med reservanterna att hot om fängelsestraff för arbets- givaren är omotiverat. Det ifrågasätts också om inte brott mot givna Skyddsföreskrifter i vissa fall borde kunna föranleda påföljd enligt arbetsmiljölagen för arbetstagare.

LRF konstaterar att arbetsgivarbegreppet enligt förslaget skall ges en mycket vid tolkning. Enligt förslaget kan fängelse upp till ett år ut- dömas även då grov oaktsamhet eller uppsåt ej föreligger. Dessa för- hållanden i förening med att vissa av de gärningar, för vilka straff skall kunna utdömas, i stort sett inte alls har specificerats i lagtexten finner LRF klart stötande.

Domänverket är av principiella skäl tveksamt till föreslagen skärp— ning av sanktionssystemet. Enligt verkets uppfattning har hot om straff-

• Sida 172
•  Original

Prop. 1976/77: 149 172

sanktioner ingen preventiv verkan och synes erfarenhetsmässigt endast innebära en minskad benägenhet att acceptera ansvar.

Vägverket anser att fängelsestraff bör ifrågakomma endast i fall då uppsåt föreligger. Enligt SJ kan vad utredningen har anfört inte för- behållslöst godtas såsom en riktig utläggning av de åsyftade reglerna i brottsbalken. SJ hänvisar till gällande allmänna principerna för under- låtenhets straffbarhet. Särskilt utredningens påstående att straffbart vållande ofta kan vara att söka i brister i planeringen av arbetet fram- står mot bakgrunden härav som diskutabelt. Statens personalnämnd instämmer i vägverkets och SJ:s synpunkter.

Remissinstanserna ägnar stor uppmärksamhet åt frågan om a r b c ts- givaransvarets placering.

LO framhåller att nuvarande bestämmelser om delegation av arbets- givaransvaret leder till svårigheter när det gäller att fastställa vem som bär ansvaret för brott mot arbetsmiljölagen, inte minst inom den offentliga sektorn. LO kräver därför att en särskild regel införs om skyldighet för arbetsgivaren att anmäla till yrkesinspektionen vem som bär arbetsgivaransvaret enligt arbetsmiljölagen. Underlåtenhet att följa denna bestämmelse bör medföra att ansvaret träffar den som ytterst ansvarar för företagets verksamhet. Beträffande statlig verk- samhet bör sanktionsbestämmelsema i stor utsträckning kunna knytas till lägre nivåer än den högsta ledningen. Förhållandena inom den offentliga sektorn innebär även enligt T CO särskilda problem vad gäl- ler ansvarsfördelningen. Det anses nödvändigt att särskilda medel av- sätts i budgeten i stat och kommuner för att användas till arbets- miljöförbättrande åtgärder inom viss myndighet eller del därav. Myn— digheten skulle då bli ansvarig för dessa medels användande och skulle inom ramen för denna medelstilldelning på ett klarare sätt än nu ha ansvaret för att föreskrifter följs.

SAF framhåller att det kan vara mycket svårt att utröna vem som har ansvaret för en försummelse. Frågan gäller i sista hand möjlighet att känna förtroende för de regler man har att rätta sig efter. Detta är enligt föreningens mening en fråga som kan få avgörande betydelse för hela inställningen till arbetsmiljölagstiftningen. KF-KFO anser det vara en brist att den föreslagna lagstiftningen inte eliminerar nuvarande svårigheter vid den straffrättsliga bedömningen. KF-KFO understryker att möjligheten att delegera ansvaret för arbetarskyddet är betydelse- fullt framför allt inom större företag. Frågan om medbestämmande- rättens betydelse vid överföring av ansvar anses vara av så central be- tydelse att den bör belysas i ett vidare sammanhang.

Även arbetsmarknadsstyrelsen anser att en viktig fråga som måste uppmärksammas är huvudansvaret för arbetsmiljön. Ett klargörande uttalande är enligt styrelsens uppfattning erforderligt. Kalmar läns lands- ting har samma åsikt.

• Sida 173
•  Original

Prop. 1976/ 77: 149 173

Angående den föreslagna bestämmelsen om f ö r v e r k a n d e för- klarar LO att påföljden utgör ett viktigt komplement till övriga sank- tionsbestämmelser. Främst anses den vara ett utmärkt medel att upp- rätthålla principen att ingen skall kunna göra en ekonomisk vinst genom att åsidosätta lagens regler. Enligt RÅ förefaller emellertid förslaget alltför vittgående. RÅ ifrågasätter om det är påkallat med förverkande i vidare mån än för att förebygga brott. Bestämmelsen bör då utformas efter mönster av 36 kap. 3 5 brottsbalken.

Utöver de av utredningen föreslagna sanktionsreglcrna föreligger enligt LO:s uppfattning ett stort behov av en speciell straffavgift för juridiska perSOner, främst för att upprätthålla principen att åsido- sättande av lagens regler aldrig skall innebära ekonomisk vinst. Av- giften bör bestämmas till visst belopp per vecka som överträdelsen har ägt rum och per berörd arbetstagare. Beloppet bör därvid fastställas med hänsyn till brottets svårighetsgrad. Påföljden bör enligt LO in- träda oavsett om någon fysisk person döms till ansvar för brottet, eftersom syftet är att den juridiska personen inte skall göra en ekono- misk vinst genom lagbrottet.

RÅ understryker att det är av vikt att polis och åklagare för sin brottsbeivrande verksamhet äger tillräckliga k u n s k a p e r o m a r- betsmiljölagstiftningen och dess tillämpning. För att till- godose detta behov har i RÅzs regi satts igång en omfattande utbild- ningsverksamhet. I april 1976 anordnades den första veckokursen i intematform i en serie om fyra kurser angående brott på arbetslivets område samt miljöområdet. I utbildningen deltar samtliga statsåklagare och i princip en åklagare från varje lokalåklagarmyndighet. Från riks- polisstyrelsens sida deltar en observatör i de första kurserna. Två kurs- dagar ägnas åt vartdera området för arbetsmarknadsstyrelsens och ar- betarskyddsstyrelsens tillsynsverksamhet och en dag åt naturvårdsver- kets och produktkontrollnämndens verksamhetsomåden. Under kursen anordnas paneldiskussioner med företrädare för arbetsmarknadens parter.

Metoden rättelse på den förelagdes bekostnad är enligt LO svårhanterlig men har i den mån den är möjlig att utnyttja vissa avgörande fördelar. [ arbetsplatsremissen har huvuddelen av del- tagarna angett denna metod som den bästa bland de olika sanktions- åtgärderna. Bestämmelsen om rättelse på arbetsgivarens bekostnad har enligt arbetarskyddsstyrelsen och ett antal yrkesinspektionsdistrikt allt- sedan sin tillkomst vid 1973 års ändringar i arbetarskyddslagen gett upphov till problem vid tillämpningen. Stadgandet säger visserligen att åtgärden skall ske på arbetsgivarens bekostnad. I allmänhet kan man dock räkna med att denne inte är beredd att frivilligt svara för kost- naden. Om bestämmelsen skall kunna användas beträffande andra ar- betsgivare än staten måste det enligt styrelsen och yrkesinspektions- distrikten klargöras hur denna fråga skall lösas.

• Sida 174
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 174

16. Fullföljd av talan

16.1. Gällande bestämmelser

Enligt 61 5 arbetarskyddslagen förs talan mot föreläggande eller för- bud som har meddelats av yrkesinspektionen hos arbetarskyddsstyrelsen.

Arbetarskyddsstyrelsen är enligt 73% arbetarskyddslagen slutinstans i vissa dispensärenden beträffande minderårig. Fullföljd är vidare ute- sluten i frågor om medgivande att utse regionalt skyddsombud. Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i annan fråga förs numera genom- gående hos regeringen enligt de ändrade fullföljdsregler som gäller fr. o. m. den 1 januari 1974.

Enligt 70 & arbetarskyddslagen, som också fått ändrad lydelse fr. o. m. den 1 januari 1974, kan tillsynsmyndighet förordna att beslut om in— gripande mot brister i arbetsmiljön skall gälla utan hinder av att det inte vunnit laga kraft.

16.2. Utredningen

Utredningen föreslår i arbetsmiljölagen besvärsbestämmelser av mot- svarande innehåll som i arbetarskyddslagen. Bestämmelsen om talan mot yrkesinspektionens beslut hänförs dock inte bara till föreläggande eller förbud utan ges en mera allmän utformning.

Beslut om generella föreskrifter anses kunna överklagas av var och en som kan komma att beröras av beslutets verkningar. Enligt vad utredningen uttalar torde detta för arbetarskyddets del inte gälla i fråga om föreskrift som inte är förenad med omedelbart verkande sanktion. I sådant fall står enligt utredningen i stället till buds möjligheten att överklaga föreläggande eller förbud som i det särskilda fallet har med- delats med stöd av den generella föreskriften.

Någon rätt för skyddsombud att överklaga beslut av arbetarskydds- myndighet finns inte inskriven i gällande arbetarskyddslag. Med hän- syn till den aktiva roll som numera har tilldelats skyddsombud anser utredningen detta vara en brist. Utredningen föreslår därför en be— stämmelse att huvudskyddsombud eller, om huvudskyddsombud inte finns, annat skyddsombud får föra talan mot beslut enligt lagen för att ta tilll vara arbetstagarnas intresse. Om skyddsombud inte finns får enligt den föreslagna bestämmelsen talan föras av förening av arbets- tagare i den mån saken rör föreningsmedlemmarnas intresse och för- eningen tidigare yttrat sig i ärendet.

Utredningen tar även upp frågan om besvärsrätt för de anställda i byggnadslovsärenden. Enligt 56ä 1 mom. byggnadsstadgan får bygg- nadslov för arbetslokal eller personalrum endast beviljas om utlåtande föreligger från yrkesinspektionen och av detta framgår att skyddsom- bud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna

• Sida 175
•  Original

Prop. 1976/77: 149 175

har fått tillfälle att yttra sig i ärendet. Detta gäller dock inte om det ej är känt för vilket slag av verksamhet arbetslokalen är avsedd. Det ligger enligt utredningen nära till hands att tillägga arbetstagarsidan rätt att föra talan mot beslut i sådant byggnadslovsärende med hänsyn till den ställning som beretts arbetstagarnas företrädare i dessa ärenden. På samma sätt som enligt arbetsmiljölagstiftningen bör enligt utredningens uppfattning principen här vara att arbetstagarparten skall ha besvärs- rätt i byggnadslovsärende där de anställda är företrädda. Utredningen föreslår att i 725 byggnadsstadgan förs in bestämmelse om talerätt för huvudskyddsombud eller, om sådant ombud inte finns, annat skyddsombud. Finns inte skyddsombud, får enligt förslaget talan i stället föras av organisation som yttrat sig enligt utlåtandet. Som förutsätt- ning för talerätt gäller enligt majoritetens förslag att av yrkesinspek- tionens utlåtande framgår att företrädare för arbetstagare har yttrat sig över byggnadsföretaget.

LO:s och TCO:s representanter i utredningen har i en gemensam reservation vänt sig mot att den sålunda föreslagna besvärsrätten görs beroende av om arbetstagarsidan tidigare yttrat sig i ärendet. Betänk— ligheterna hänger samman med att det enligt reservanternas erfarenhet i inte ringa omfattning förekommer att byggnadsnämnder beviljar byggnadslov för arbetslokal eller personalrum utan att det i ärendet finns uppgift om att arbetstagarsidan har beretts tillfälle att yttra sig.

Utredningen har också tagit upp en fråga om underställningsskyl- dighet. Enligt kungörelsen (l970164l) om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd skall myndighet underställa regeringen frågor om att meddela ändrade eller nya före- skrifter. anvisningar eller råd som kan i väsentlig grad leda till kost- nadsökningar. Utredningen erinrar om att arbetarskyddsstyrelsen intagit den ståndpunkten att kungörelsen inte är tillämplig på styrelsens arbete. eftersom styrelsen utfärdar sina anvisningar med stöd av allmän lag. Emellertid har utredningens förslag — i enlighet med bestämmelserna i den nya regeringsformen — den uppläggningen att bemyndigandena för arbetarskyddsstyrelsen tas upp i en av regeringen utfärdad förord- ning. Utredningen framhåller i anslutning härtill att i arbetarskydds- styrelsens normarbete ligger att det gäller att så snabbt som möjligt komma till rätta med vissa förhållanden. Ett underställningsförfarande enligt den nyssnämnda kungörelsen skulle därför utgöra en betydande olägenhet. Utredningen utgår därför från att någon ändring inte sker i förhållande till vad som anses gälla.

16.3. Remissyttrandena

Remissinstanserna diskuterar inte närmare utredningens förslag om talerätt enligt arbetsmiljölagen för skyddsombud eller

• Sida 176
•  Original

Prop. 1976/77: 149 176

facklig organisation. LO och länsstyrelsen i Stockholms län uttrycker sig dock positivt angående förslaget. LO tillägger att delgivning av beslut bör ske med den fackliga organisationen och att en särskild regel härom bör tas in i arbetsmiljölagen.

I fråga om besvär i byggnadslovsärenden ansluter sig planverket och Kommunförbundet uttryckligen till utredningens för- slag om viss talerätt för skyddsombud eller facklig organisation. Läns- styrelsen i Norrbottens län avstyrker förslaget och framhåller att den nya ordningen vid byggnadslovsprövning har fungerat tämligen väl.

Byggnadsstyrelsen konstaterar att besvärsrätten kan komma att inne- bära att byggnadsprojekt försenas vilket i sin tur kan inverka på den allmänna byggplaneringen. För byggnadsstyrelsens egen del anses här gälla de allmänna bestämmelserna om besvär över beslut av förvalt- ningsmyndighet. Fortifikationsförvaltningen menar att det behöver klar- göras om den föreslagna talerätten också avses gälla vid statligt byg- gande.

LO, T C0 och De handikappades riksförbund ansluter sig till lön- tagarreservationen vad gäller besvär i byggnadslovsärenden. Statens personalnämnd anser att skyddsombud inte bör vara förhindrat att föra talan i byggnadsärenden, om det beror på arbetsgivaren att ytt- rande har uteblivit.

LO kan under inga förhållanden acceptera att kungörelsen om begränsning i myndigheters rätt att med- dela föreskrifter, anvisningar eller råd skulle gälla för arbetarskyddsstyrelsen. LO understryker därmed den upp- fattning som utredningen framför att nu gällande förhållande inte skall förändras. Arbetarskyddsstyrelsen framhåller i denna fråga att det lig- ger i sakens natur att i det närmaste alla föreskrifter som styrelsen meddelar kommer att leda till kostnadsökningar för arbetsgivarna. I många fall kan det bli fråga om väsentliga sådana ökningar. Styrelsen stryker kraftigt under att ett underställningsförfarande skulle vara mycket olägligt. Styrelsens föreskrifter måste ofta utfärdas med stor snabbhet för att ge önskad effekt. Det vore i sådana fall inte accep- tabelt om den tid som gått åt för författandet av föreskrifterna skulle ytterligare förlängas genom ett underställningsförfarande. Ett sådant förfarande synes också mindre lämpligt med hänsyn till den nära sam- verkan med arbetsmarknadens parter som normalt sker då styrelsens författningar utarbetas. Härtill kommer att det synes vara helt omöj- ligt att inom styrelsen ta fram kalkyler över förväntade kostnads- ökningar. I dag görs endast en allmän bedömning av om kostnaden för en viss arbetsmiljöförbättring är rimlig i förhållande till den effekt som kan uppnås. Enligt styrelsens uppfattning bör det klart markeras att kungörelsen 1970: 641 inte skall tillämpas inom arbetsmiljölagens område.

• Sida 177
•  Original

Prop. 1976/77: 149 177

Riksrevisionsverket är av annan uppfattning. Kungörelsen 1970: 641 anses böra vara tillämplig även inom arbetsmiljöområdet för att man skall få en fortlöpande kontroll av att förslag till nya eller ändrade föreskrifter blir noggrant och allsidigt utredda och avvägda vad gäller ekonomiska och andra konsekvenser. Om författningsarbetet effektivi- seras bör den tidsmässiga olägenheten kunna begränsas. I undantags- fall kan det på grund av inträffade svåra olyckor, larmrapporter etc. vara nödvändigt att snabbt utfärda föreskrifter utan att kostnader har kunnat noggrant beräknas eller alla berörda parter höras. I dessa fall bör dock redan det faktum att arbetarskyddsstyrelsen underställer ett förslag till anvisning regeringens prövning och ger offentlighet åt detta leda till att företagen börjar förbereda produktionsmetoder anpassade till de nya föreskrifterna. Den tidsfördröjning som ett underställande skulle innebära torde enligt riksrevisionsverket därför inte leda till några större olägenheter. Det synes vidare naturligt att samma regler i fråga om underställningsskyldighet bör gälla för samtliga myndigheter. I an- nat fall kan det förhållandet uppkomma att arbetarskyddsstyrelsen ej skulle behöva regeringens tillstånd till att meddela viss bestämmelse om arbetsmiljön medan annan myndighet — som i och för sig vore behörig att meddela bestämmelsen — måste underställa ärendet. Enligt verkets uppfattning skiljer sig arbetarskyddsområdet inte väsentligt från andra områden där det gäller att komma till rätta med problem som innebär risker för människors liv och hälsa. Verket framhåller slutligen att om kungörelsen 1970: 641 inte görs tillämpbar inom arbetsmiljöområdet, så innebär detta att en samlad prövning av de ekonomiska konsekven- serna av myndigheternas föreskrifter ej blir möjlig att göra i samband med det årliga budgetarbetet inom regeringskansliet.

Fortifikationsjörvaltningen konstaterar att det är svårt att rätt be- döma hur utredningsförslagen kommer att verka i praktiken inte minst från kostnadssynpunkt. Det framhålls att kostnadsökningar av betydelse måste vara förutsebara vid budgetarbetet och att de inte får rubba för- utsättningarna för statlig verksamhet som tidigare har beslutats. I hu- vudsak motsvarande synpunkter anförs av försvarets materielverk.

17. Arbetsställebegreppet

17.1. Utredningen

I ett särskilt avsnitt behandlar utredningen innebörden av begreppet arbetsställe. Utredningen föreslår att termen arbetsställe, som förekom— mer i arbetarskyddslagen, används även i arbetsmiljölagen. Med hän— syn till de skiftande förhållanden som det rör sig om anser utred- ningen det ogörligt att ha en definition av begreppet arbetsställe i

• Sida 178
•  Original

Prop. 1976/77: 149 178

arbetsmiljölagen. Det blir i stället nödvändigt att se till funktionskraven i det aktuella sammanhanget.

Vid sidan av arbetarskyddslagstiftningen används ordet arbetsställe i sammanhang där man avser delvis andra-funktioner hos enheten. Utredningen nämner att man inom statistiska centralbyrån arbetar med ett arbetsställebegrepp som bärare av information i det centrala före- tagsregistret. Vidare framhålls att miljövårdens informationsssystem torde komma att till en del bygga på yrkesinspektionens arbetsställe- register. Inom yrkesinspektionen har man behov av att avgränsa sina tillsynsobjekt både geografiskt och med hänsyn till produktionens art. Dessutom är det viktigt att anpassa avgränsningen till företagens, för- valtningarnas etc. inre struktur. eftersom yrkesinspektionens tjänste- män vid tillsynen måste kunna vända sig till en företrädare för arbets- givaren med befogenhet att fatta beslut i arbetsmiljöfrågor. Det pågår ett arbete bl.a. med anknytning till miljövårdens informationssystem för att få fram lämpliga definitioner för att göra arbetsställeregistren användbara med hänsyn till de olika funktionskrav som ställs på dem. Starka praktiska skäl talar enligt utredningen för att man härvid strä- var efter att så långt möjligt nå överensstämmelse mellan arbetsställe i arbetsmiljölagens mening och yrkesinspektionens registerenheter, även om det i undantagsfall kan bli nödvändigt med avvikelser.

"17.2 Remissyttrandena

ÖB och yrkesinspektionen i Borås beklagar att utredningen inte har lämnat en definition av arbetsställebegreppet. Länsstyrelsen i Stock- holms län anser det angeläget att vägledande uttalanden görs vid lag- stiftningsärendets vidare behandling.

18. Förläggningar i anslutning till arbetsställe 18.1 Gällande bestämmelser

Skogsförläggningslagen är tillämplig på arbete inom skogsbruket samt på flottnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads- och vägarbete ( l 5). Vid arbete som bedrivs på sådant avstånd från ställe där bostad finns att tillgå att det inte skäligen kan fordras att arbetstagarna skall bege sig dit för inkvartering, skall arbetsgivaren sörja för att arbetstagarna äger tillgång till bostad på eller i närheten av arbetsställe (2 5). An- vänds hästar vid arbetet och finns inte stallrum inom skäligt avstånd från arbetsställe, skall genom arbetsgivarens försorg även tillhanda- hållas stallrum. Arbetstagare har å sin sida att medverka till vården av bostad och stall, som ställs till hans förfogande, och till att ordning och sundhet iakttas (8 ä).

• Sida 179
•  Original

Prop. 1976/77: 149 179

Bestämmelser finns i skogsförläggningslagen vidare om beskaffen- heten av bostäder och stall (4 och 5 åå). Dricks- och tvättvatten av lämplig beskaffenhet skall finnas att tillgå inom skäligt avstånd från bostad och stall (7 5). Vid bostad skall finnas avträde och, där så er- fordras, lämpligt utrymme för förvaring av ved. Där så skäligen kan påfordras skall också finnas från bostaden avskilt utrymme för skötsel och förvaring av motorsågar och liknande redskap.

Skogsförläggningslagen innehåller även bestämmelser om skyddsom— bud och skyddskommitté (9 5). Skyddsombud skall sålunda företräda arbetstagarna även i frågor om bostäder och stall som avses i lagen. Skyddskommitté skall verka för att bostäder och stall är av god be- skaffenhet och för att ordning och sundhet iakttas. Vad i arbetarskydds- lagen och med stöd därav utfärdade föreskrifter stadgas med avseende på skyddsombud och skyddskommitté skall i tillämpliga delar gälla även i frågor angående skogsförläggningar och skogsstall.

I förarbetena till skogsförläggningslagen konstaterades (prop. 1963: 126 s. 85) att fabrikstillverkade, transportabla byggen utgör det över- vägande flertalet av de skogsförläggningar och skogsstall som nyan- skaffas. Med hänsyn härtill har i lagens 105 införts en bestämmelse om skyldighet för tillverkare och försäljare av bostad och stall att tillse att byggnaden, när den avlämnas för att tas i bruk inom riket eller här utställs till försäljning eller i reklamsyfte, uppfyller lagens fordringar.

Tillsynen enligt skogsförläggningslagen utövas av arbetarskyddsstyrel- sen och allmänna yrkesinSpcktionen, i vilken fr.o.m. den 1 januari 1974 har inordnats den tidigare särskilda skogsyrkesinspektionen (11 5). Om arbetsgivaren inte tillhandahåller bostad eller stall i enlighet med lagens föreskrifter äger yrkesinspektionen förelägga arbetsgivaren att rätta missförhållandet (13 5). Inspektionen kan också förbjuda arbets- givaren att bedriva visst arbete eller använda viss bostad eller visst stall utan att iaktta angivna villkor. Yrkesinspektionen har möjlighet att under vissa omständigheter ingripa med föreläggande eller förbud mot byggnaders ägare redan innan en skogsförläggning tas i bruk (14 å). Vad i 13 och 14 åå sägs om föreläggande och förbud gäller inte verk— samhet som bedrivs av staten (18 5). Tillverkare eller försäljare kan av arbetarskyddsstyrelsen förbjudas att avlämna eller utställa bostad eller stall som ej uppfyller de fordringar som gäller enligt lagen (17 å).

Skogsförläggningslagen innehåller också vissa ansvarsbestämmelser (20 och 21 åå). Till ledning vid tillämpningen av skogsförläggnings- lagen har arbetarskyddsstyrelsen utfärdat anvisningar angående skogs- förläggningar.

18.2. Utredningen

Med hänsyn till skogsbrukets mekanisering och vägnätets utbyggnad kan skogsarbete enligt vad utredningen framhåller nu för tiden bedrivas

• Sida 180
•  Original

Prop. 1976/77: 149 180 under förhållanden som i flertalet fall medger dagliga resor mellan arbetsplatsen och hemorten. Arbete i samband med flottning förekom- mer endast i obetydlig omfattning och då under sådana förhållanden att det i regel finns möjlighet till övernattning i hemmet. Vad gäller vägarbete har skogsförläggningslagen mist sin betydelse utom i enstaka undantagsfall. Samtidigt konstateras att det även inom andra verksam- hetsgrenar än de som berörs i skogsförläggningslagen har blivit allt vanligare med tämligen långa avstånd mellan arbetsplats och bostad. Vidare förekommer det särskilt vid anläggningsarbeten. att boende— och serviceförhållandena för arbetstagarna inrymmer liknande problem som vid skogsarbete i de fall då skogsbruket är förlagt till trakter som är alltför avlägsna för att dagliga hemresor skall kunna ske. Med hänsyn till det anförda anser utredningen skäl ej längre föreligga för en sär- lagstiftning beträffande skogsförläggningar. Det bör i stället eftersträvas att skapa generella regler för de fall då arbetsförhållandena kräver en särskild reglering av bostadsförhållandena.

Som utgångspunkt för en sådan reglering bör man enligt utred- ningens uppfattning skilja mellan å ena sidan lokalutrymmen, som av- ser förtäring, uppehåll under raster, redskapsvård och överliggning vid enstaka tillfällen och som har mycket nära anslutning till arbetets utövande och å andra sidan egentliga bostäder där arbetstagarna till- bringar längre perioder. I det förra fallet bör bestämmelserna om per- sonalutrymmen i förslaget till arbetsmiljölag utgöra tillräcklig grund för att tillfredsställande förhållanden skall uppnås inom alla branscher där frågan är aktuell. När det gäller mera fasta bostäder bör kraven inte anges i arbetsmiljölagstiftningen även om bostäderna, som fallet är med skogsstationerna, har nära samband med arbetet. Det gäller här större arbetsplatser, där frågornas natur och anknytningen till den fysiska planeringen gör att kommunerna bör ha ansvaret för myndig- hetstillsynen. Utredningen hänvisar till det av utredningen rörande miljöproblem m.m. i vissa industriområden (UMI) framlagda betän- kandet (SOU 1975: 44) Etablering -av miljöstörande industri, där det föreslås att kommunerna skall ha ett ökat ansvar för bostadsfrågorna vid storarbetsplatser. Även vid vissa förläggningar som knappast om- fattas av UMI:s förslag är de sanitära förhållanden, som problemen i första hand gäller, enligt arbetsmiljöutredningens uppfattning närmast en angelägenhet för de kommunala myndigheterna. Som exempel nämns vissa skogsförläggningar, baracker vid vissa .anläggningsarbeten och s. k. jordgubbsläger. Utredningen förutsätter att utredningen angående över- syn av hälsovårdsstadgan uppmärksammar hithörande problem.

Utredningen framhåller att det med hänsyn till vissa förläggningars ensliga belägenhet kan vara naturligt att yrkesinspektionen vid inspek- tionsbesök blir inkopplad på frågor om deras beskaffenhet. Yrkes- inspektionen bör i sådana fall lämna de kommunala myndigheternas rapport om iakttagelser som synes böra föranleda åtgärd.

• Sida 181
•  Original

Prop. 1976/77: 149 181

Av de uppgifter utredningen har inhämtat framgår att skogsstall enligt skogsförläggningslagen förekommer i ytterst ringa utsträckning och snart kan antas försvinna helt. Även bestämmelserna om skogs- stall i skogsförläggningslagen anser utredningen därför kunna slopas. I den mån det i fortsättningen blir aktuellt att ge föreskrifter om skogs- stall torde det enligt utredningen vara tillräckligt att bestämmelser kan utfärdas med stöd av lagen (1944: 219) om djurskydd (ändrad senast 1974: 350). I detta sammanhang nämner utredningen att djurstalls- kungörelsen (l973z270) f.n. inte är tillämplig på stall som avses i skogsförläggningslagen.

Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen att skogsförlägg- ningslagen liksom djurstallkungörelsens undantag för skogsstall upp- hävs.

18.3. Remissyttrandena

Remissinstanserna har ingen erinran mot utredningens förslag att skogsförläggningslagen upphävs.

19. Internationella konventioner m. m.

19.1. Utredningen

I bilaga 3 till utredningens slutbetänkande finns en översiktlig sam- manställning över internationella organ med uppgifter som i större eller mindre utsträckning berör arbetsmiljöfrågorna. Vidare redogörs där för konventioner, rekommendationer och vissa resolutioner som Interna- tionella arbetsorganisationen (ILO) har antagit på arbetsmiljöområdet.

Utredningen lämnar följande synpunkter på vissa till utredningen överlämnade ILO-instrument.

I fråga om 1971 års konvention (nr 136) om skydd mot förgift- ningsrisker härrörande från bensen och rekommendationen (nr 144) i samma ämne understryker utredningen vikten av att åtgärder vidtas för att i största möjliga utsträckning undvika de allvarliga risker som är förbundna med användningen av bensenhaltiga kemiska produkter. För att skydda dem som sysselsätts härmed krävs såväl tekniska som medicinska åtgärder. Redan den nuvarande arbetarskyddslagen liksom även lagen om hälso- och miljöfarliga varor jämte tillämpningsföre- skrifter till dessa lagar innehåller bestämmelser som ger underlag för förebyggande åtgärder. I arbetarskyddsstyrelsens anvisningar rörande hygieniska gränsvärden upptas bensen både som förgiftningsrisk och som cancerframkallande ämne. Arbetsmiljöutredningens förslag till ar- betsmiljölag ger underlag för vidtagande av ytterligare åtgärder som kan påkallas för att skydda mot ifrågavarande risker. På grundval av

• Sida 182
•  Original

Prop. 1976/77: 149 182

de föreskrifter och andra åtgärder som kan komma till stånd enligt arbetsmiljölagen får framöver övervägas förutsättningama för att ifråga- varande konvention skall kunna ratificeras.

Förslaget till arbetsmiljölag överensstämmer till inriktning och upp— läggning med 1973 års konvention (nr 138) om minimiålder för till- träde till arbete. Erforderliga kompletterande myndighetsföreskrifter kan förutsättas komma till stånd i anslutning till lagförslagets genom- förande. Vissa frågor kvarstår emellertid beträffande tillämpningsom- rådet för minimiålderskonventionen. Detta omfattar i princip alla slag av arbeten och är inte begränsat till anställningsförhållandets ram. Ehuru arbetsmiljölagen avses få ett vidsträckt giltighetsområde, tar den dock i första hand sikte på verksamheter där arbetstagare är anställda. Vidare faller skeppstjänst och arbete i arbetsgivarens hushåll utanför arbetsmiljölagen. Nu berörda förhållanden anses ge vid handen att ett genomförande av utredningens lagförslag inte ensamt ger förutsätt- ningar för ratifikation av konventionen.

1974 års konvention (nr 139) om förebyggande och kontroll av yrkesrisker förorsakade av cancerframkallande ämnen och agenser har godkänts av riksdagen (prop. 1975: 63, SOU 12, rskr 118). I konven- tionen finns bl.a. en artikel som säger att bestämmelser om cancer- framkallande ämnen skall utfärdas periodiskt. För Sveriges del mot— svaras de i konventionen åsyftade bestämmelserna av arbetarskydds- styrelsens anvisningar av olika slag, främst anvisningarna om hygieniska gränsvärden. Avsikten är att dessa anvisningar vid behov skall revide- ras. Förfarandet innebär att arbetarskyddsstyrelsen fortlöpande bevakar frågan och så snart anledning föreligger gör ändringar eller kom- pletteringar. Därmed har enligt utredningens mening syftet med den i konventionstexten föreskrivna periodiciteten uppnåtts. Några ytterligare åtgärder i detta avseende erfordras därför inte.

Enligt cancerkonventionen skall vidare ett system för registrering av relevanta data upprättas. Av konventionstexten framgår inte vilka typer av uppgifter som avses. Något system för insamlande av data om ex- position för cancerframkallande ämnen i arbetslivet finns ännu inte i Sverige. Utredningen framhåller att man vid strävandena att kartlägga sambandet mellan ohälsa och faktorer i arbetsmiljön får ta hänsyn till de åtaganden som Sverige har gjort enligt den nu diskuterade ILO-kon— ventionen om yrkesbetingad cancer.

I cancerkonventionen finns också en artikel om att exponerade eller potentiellt exponerade arbetstagare skall informeras om risker och skyddsåtgärder. Bestämmelsen täcks av de regler om arbetsgivarens informationsskyldighet som utredningen har föreslagit. Den informa- tion som här krävs bör kunna ges inom ramen för den lokala skydds- verksamheten och företagshälsovården. Några lagstiftningsåtgärder där- utöver anser utredningen inte behövliga.

• Sida 183
•  Original

Prop. 1976/77: 149 183

Utredningen tar också upp en artikel i cancerkonventionen enligt vilken åtgärder skall vidtas för att säkerställa att arbetstagarna får till- gång till sådana undersökningar under och efter anställning som är nödvändiga för att bedöma exponeringen och övervaka deras hälso- tillstånd. Utredningen pekar i detta sammanhang på den utbyggnad som bör ske av företagshälsovården och de yrkesmedicinska sjukhus- enheterna. Arbetsmiljöutredningen har som tidigare nämnts förordat att frågor om företagshälsovården övervägs av en särskild utredning. Behovet av undersökning av den exposition som arbetstagarna varit utsatta för i yrkeslivet och av hälsoövervakning kommer enligt vad utredningen framhåller dessutom i beaktande genom den allmänna hälso- och sjukvården.

Konventionen (nr 127) och rekommendationen (nr 128) angående den högsta vikt som får bäras av en arbetstagare antogs av 1967 års internationella arbetskonferens. Enligt utredningens mening föreligger det på detta område stora svårigheter att fastställa och tillämpa regler eller riktvärden för vad en person kan lyfta och bära. Frågan om vad man kan lyfta och bära hänger nära samman med rent fysiologiska och tekniska förhållanden. Den fysiska styrkan varierar också i hög grad. Rent tekniskt tillkommer vilken form och storlek bördan har som skall lyftas och bäras, hur lång sträcka den skall bäras osv. Även klimatiska förhållanden kan spela roll. Av ergonomisk betydelse är också den lyft- och bärteknik som tillämpas. Betydande svårigheter föreligger därför att söka fastställa riktvärden av det slag som avses i konventionen och den tillhörande rekommendationen. Förutsättningar för att ratificera konventionen anses inte föreligga.

Utredningen går vidare igenom ett antal av Sverige ratificerade ILO-instrument och finner att läget i ratifikationshänseende inte för- ändras om utredningens förslag genomförs. Härvid förutsätts i fråga om konventionen (nr 13, 1921) angående användande av blyvitt vid målning och konventionen (nr 32, 1932) angående skydd mot olycksfall för arbetare. sysselsatta med lastning och lossning av fartyg, att arbetar- skyddsstyrelsen med stöd av arbetsmiljölagen meddelar närmare före- skrifter som svarar mot konventionemas bestämmelser.

Beträffande ett antal ILO-instrument på arbetsmiljöområdet som inte har ratificerats av Sverige framhåller utredningen att de i dag ter sig föråldrade och inte aktuella för ratifikationsåtgärder från svensk sida.

19.2. Remissyttrandena

Av remissinstansema har endast ILO-kommittén uttalat sig i anled- ning av vad utredningen anfört om internationella konventioner m.m. Enligt ILO-kommittén har utredningen på ett föredömligt sätt redo—

• Sida 184
•  Original

Prop. 1976/77: 149 184 visat det internationell-a samarbetet på arbetarskyddsområdet och vid utarbetandet av sina förslag beaktat existerande internationella normer.

Beträffande konventionen om skydd mot förgift- ningsrisker från bensen anser ILO-kommittén det viktigt att ratifikationsmöjlighetcma beaktas vid utarbetande av närmare före- skrifter enligt arbetsmiljölagen. Rekommendationen i samma ämne bör tjäna som vägledning i detta arbete liksom erfarenheterna av konven- tionens tillämpning i andra länder.

Till frågan om ratifikation av konventionen om minim i- ålder för tillträde till arbete önskar ILO-kommittén återkomma när även fartygsmiljöutrcdningen har slutfört sitt arbete.

Vad gäller den av Sverige ratificerade k 0 n v e n t i o n e n o m förebyggande och kontroll av yrkesrisker för- orsakade av cancerframkallande ämnen och a ge n s e r understryker ILO-kommittén vikten av att åtagandena enligt konventionen beaktas i de fortsatta strävandena att kartlägga sambandet mellan ohälsa och faktorer i arbetsmiljön. Detta gäller bl. a. i den fort- satta behandlingen av yrkesskadestatistikutredningens förslag (SOU 1976: 17). Vidare bör den nyligen tillsatta utredningen om företags- hälsovårdsfrågor beakta konventionen om yrkescancer liksom även ILO- rekommendationen (nr 147) isamma ärende.

Till vad utredningen anför om konventionen och rekom- mendationen om den högsta vikt som får bäras a v e n a r b e t 5 t a g a r e fogar ILO-kommittén följande. Konven- tionen innehåller vissa särbestämmelser avseende kvinnor och ung— domar. Nordiska socialpolitiska kommitténs utskott för uppföljning av ILO-konventioner har under det internationella kvinnoåret undersökt de nordiska ländernas förhållande till vissa ILO-instrument som rör kvinnans ställning i arbetslivet, däribland ifrågavarande konvention. I utskottets rapport (NU 1976: 6) konstateras att inget nordiskt land har ratificerat konventionen, bl.a. därför att den strider mot principen om likabehandling oavsett kön. Denna princip skrevs på nordiskt initiativ in i den deklaration om kvinnliga arbetstagares jämställdhet i fråga om möjligheter och behandling SOm antogs av internationella arbetskonferensen år 1975 (artikel '9). Med hänvisning till detta av- styrker ILO-kommittén att konventionen ratificeras.

ILO-kommittén delar utredningens uppfattning att ett a n tal ä 1 d r e IL Ok 0 11 v e nt i o n e r, som inte har ratificerats av Svc- rige, i dag inte är aktuella för ratifikation.

• Sida 185
•  Original

Prop. 1976/77: 149 185

20. Föredraganden 20.1 Inledande synpunkter

Den snabba tekniska och sociala utvecklingen präglar dagens arbets- miljö. Utvecklingen av svenskt arbetsliv har drivits på genom nya ar- betsmetoder och organisationsformer. På den tekniska sidan har skett en stark mekanisering och ofta en automatisering av arbetet. Mekanisering och automatisering har gått hand i hand med en omfattande strukturra- tionalisering. Kemiska produkter och processer har vunnit insteg i en ti- digare okänd utsträckning. Allt detta har gett förutsättningar för en kraftig välfärdsökning. Befolkningens ekonomiska och kulturella villkor har avsevärt förändrats. Successivt har den sociala tryggheten kunnat byggas ut. En betydande sänkning av arbetstiden har kunnat genomfö- ras.

Även från arbetsmiljösynpunkt kan i många fall konstateras positiva effekter av de tekniska landvinningarna. En rad tunga, förslitande och ofta starkt olycksfallsbelastade arbeten har försvunnit. Gamla trånga lo- kaler har ersatts med bättre och rymligare i samband med utvidgningar. Samtidigt har emellertid nya och många gånger svårbemästrade problem uppstått. De energikällor som tagits i anspråk har bl. a. gett upphov till buller- och värmeproblem. Tekniska anordningar har ofta medfört stör- ningar i form av luftföroreningar. Problemen kan också gälla besvä- rande arbetsställningar liksom nya olycksfallsrisker. Antalet olycksfall i arbete är alltjämt stort. Stor uppmärksamhet tilldrar sig de kemiska ris- kerna i arbetslivet. Kunskaperna är ofullständiga om verkningarna av många kemiska ämnen. Under senare tid har det kommit alarmerande rapporter om långtidsverkningar av vissa kemiska ämnen.

Teknologin ledde tidigt till vissa arbetsmetoder som inte är anpassade efter människans förutsättningar och behov. Den anställde bands vid mekanisering av arbetet i uppgifter som splittrats upp i korta arbetscyk- ler. Fortfarande lever kvar en rad arbetsformer som är otillfredsstäl- lande från denna synpunkt. Med automatisering har ibland följt en bindning vid rena övervakningsuppgifter. I rationaliseringens spår har vidare ej sällan följt ökad arbetstakt och övergång till skiftarbete. Många upplever sitt arbete som psykiskt pressande.

Dagens arbetsmiljö måste också ses mot bakgrund av att anspråksni- vån hos de anställda har höjts starkt som ett resultat av välfärdsutveek- lingen. En ökad medvetenhet gör att arbetsförhållanden som tidigare framstod som godtagbara nu kan upplevas som helt otillfredsställande.

Krav på bättre arbetsmiljö har med stor tyngd förts fram av den fack- liga rörelsen. Landsorganisationen i Sverige (LO) har i en undersökning om fackföreningsrörelsen och den tekniska utvecklingen framhållit att en teknokratisering av arbetsprocessen hotar att tömma arbetet på enga— gemang och innehåll. En undersökning inom LO-förbunden har visat att

• Sida 186
•  Original

Prop. 1976/77: 149 186

det övervägande antalet av medlemmarna upplever hälsorisker på grund av förhållanden i arbetsmiljön. Riskerna för hörselskador till följd av höga bullernivåer samt kemiska och psykiska hälsorisker har betonats särskilt. Dessa undersökningar har följts av en rad andra som pekar på brister i arbetsmiljön och den oro de anställda upplever inför dessa. Inom Tjänstemännens centralorganisation (TCO) har en omfattande undersökning gjorts om tjänstemännens arbetsmiljöförhållanden och dessas effekter på hälsa och välbefinnande. I undersökningen intar de psykiska hälsoproblemen en framträdande plats. På liknande sätt har en undersökning gjorts inom Centralorganisationen SACO/SR.

I korta drag har här angetts några framträdande problem i dagens ar- betsliv. Omfattande insatser har gjorts för att komma till rätta med dem. Skyddsarbetet inom företag och förvaltningar har intensifierats under senare år. Arbetarskyddsmyndigheterna har fått kraftigt förstärkta re- surser. Genom ökad forskning inom arbetsmiljöområdet har nya kun- skaper erhållits om sambandet mellan arbete och hälsa och om hur man skall bekämpa yrkessjukdomar och arbetsolycksfall. En utveckling hän mot arbetsuppgifter med större innehåll är vidare klart skönjbar i ar- betslivet.

Riksdagen hemställde år 1969 (2LU 1969: 58, rskr 273) om en allmän översyn av arbetarskyddslagen (1.949: 1, ändrad senast 1.976: 583). År 1970 tillsattes arbetsmiljöutredningen (S 1970: 35). Utredningen läm— nade år 1972 sitt första betänkande (SOU 1972: 86) Bättre arbetsmiljö. På grundval av betänkandet reformerades år 1973 arbetarskyddslagstift- ningen till vissa delar (prop. 1973: 130, SoU 1973: 25, rskr 290). Bakom denna reform stod en i stort sett enig riksdag. Genom reformen stärktes de anställdas inflytande över arbetsmiljön. De fackliga organisationer— nas roll när det gäller att skapa en bättre arbetsmiljö betonades kraftigt. [ syfte att förbättra skyddsförhållandena infördes nya regler om skydds- ombudens och skyddskommittéernas uppgifter och befogenheter. Nya bestämmelser skapades om förhandsgranskning av arbetslokaler och om skyddsåtgärder på gemensamma arbetsställen. Viktiga ändringar skedde i fråga om sanktionssystemet och tillsynsverksamheten. Arbetarskydds- myndigheterna omorganiserades och förstärktes. Samordningen mellan forskning och tillämpning inom arbetsmiljöområdet förbättrades. Till bilden hörde också förstärkningar av den arbetarskyddsfond som hade startat sin verksamhet den 1 januari 1972. Fondens medel används för forskning och utveckling samt utbildning och information. Forskningen har härigenom kunnat intensifieras och en omfattande utbildningsverk- samhet avseende grundläggande arbetsmiljöfrågor har kunnat genomfö- ras.

Frågorna kring arbetsmiljön har många infallsvinklar. Av grundläg- gande betydelse i arbetslivet är anställningstryggheten och sysselsätt- ningsmöjligheterna. På dessa områden utfärdades år 1974 lagen

• Sida 187
•  Original

Prop. 1976/ 77: 149 187

(1974: 12) om anställningsskydd (ändrad senast 1976: 593) och lagen (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder (ändrad senast 1975: 743). Även denna reglering utgår från tanken att ett samspel är nödvändigt mellan lagstiftningsåtgärder och den fackliga rörelsens insat- ser. Anställningsskyddslagens viktigaste regel innebär ett krav på saklig grund för uppsägning. Främjandelagen syftar till att för äldre eller hand- ikappade arbetstagare förbättra arbetsförhållandena och trygga fortsatt anställning eller främja nyanställning. För att ge stöd åt fackligt arbete antogs år 1974 även lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställ— ning på arbetsplatsen (ändrad senast 1976: 594).

En annan arbetsrättsreform av stor räckvidd har trätt i kraft den 1 ja- nuari 1977. Jag syftar på lagen (1976: 580) om medbestämmande i ar— betslivet. som ger de anställda medbestämmande i kraft av deras arbete. Lagen förutsätter att arbetsmarknadens parter träffar kollektivavtal om arbetstagarnas medbestämmande. De anställdas strävanden stöds i lagen av bl. a. en vidsträckt förhandlings- och informationsrätt samt tolk- ningsföreträde i vissa frågor för den fackliga organisationen. Grundtan- ken är att det är genom löntagarnas aktiva medverkan som ett arbetsliv kan byggas upp präglat av samverkan och gemensamt ansvarstagande, av trygghet, meningsfulla arbetsuppgifter och arbetsglädje. Medbestäm- mandelagen får på så sätt stark anknytning till annan lagstiftning om ar- betsmiljön.

På en rad andra områden har också underlag skapats för en förnyelse och demokratisering inom arbetslivet. Här kan erinras om att år 1976 har antagits en lag (1976: 351) om styrelserepresentation för de an- ställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar. Syftet är att genom sty- relserepresentation bereda de anställda insyn och inflytande i företagets verksamhet. Lagen ersätter med vidgat innehåll en tidigare gällande lag av försökskaraktär.

Ett livligt reformarbete har sålunda under 1970-talet ägt rum på ar- betsrättens område. Genomgående drag har varit en stark strävan efter ökad trygghet för de anställda, vidgning av sysselsättningsmöjlighetema och demokratisering av arbetslivet. De olika politiska partierna har varit ense om huvuddragen i denna utveckling. Det arbetsrättsliga reformar- betet avses nu fullföljas genom en helt ny arbetsmiljölag.

1973 års ändringar i arbetarskyddslagstiftningen var en delreform där man sökte lösa vissa särskilt angelägna frågor inom arbetarskyddet. Hu- vuddelen av arbetarskyddslagen kvarstår dock i samma skick som den har haft sedan sin tillkomst år 1949. Mot denna bakgrund och med den utveckling som har skett i arbetslivet är det naturligt att arbetarskydds- lagen inte speglar de synsätt och de sociala och miljömässiga krav som bör komma till uttryck i en arbetsmiljölagstiftning anpassad till vårt nu- tida samhälle. Anställningsskyddslagen i sin tur avser en betydelsefull ' men avgränsad sektor av den totala arbetsmiljön. Medbestämmandela-

• Sida 188
•  Original

Prop. 1976/77: 149 188

gen erbjuder viktiga instrument för en omgestaltning av arbetsförhållan- dena men ställer i sig inga krav på arbetsmiljöns beskaffenhet. Liknan- de synpunkter kan läggas på lagen om vissa anställningsfrämjande åt- gärder, förtroendemannalagen och lagen om styrelserepresentation för de anställda.

Alltjämt saknas sålunda en modern och framåtsyftande arbetsmiljö- lagstiftning som garanterar en tillfredsställande standard på arbetsplat- sen och ger en bas för vidare förbättringar. Jag vill i det följande ange några linjer som enligt min mening är särskilt viktiga när det gäller att utforma en sådan lagstiftning.

Till en början vill jag beröra den successiva utvidgning som har skett av arbetarskyddsverksamheten alltsedan den tid då man började att i lag reglera skyddet mot risker i arbetet. Verksamheten syftade först bara till att undanröja faktorer som är omedelbart riskabla för den arbetandes säkerhet och att förebygga vissa speciella yrkessjukdomar. Arbetar- skyddslagen står formellt i mycket kvar på denna ståndpunkt. Steg för steg har man emellertid börjat tillämpa lagen på ett vidare fält. Ökade kunskaper om bredden av yrkesrisker i förhållande till arbetsmiljön har medfört förskjutningar i framför allt uppfattningen av begreppet hälsa. En renodlat teknisk och fysiologisk syn på arbetsplatsens hälsorisker har sålunda efter hand avlösts av en insikt att man för att värna om hälsan bör sträva efter bästa möjliga arbetsförhållanden också från social och psykologisk synpunkt. Lagstiftningen bör enligt min åsikt klart spegla att bedömningar av arbetsmiljön skall ske utifrån ett sådant vidare häl- sobegrepp.

Genom att förorda detta betraktelsesätt i arbetsmiljölagstiftningen vill jag rikta en skärpt uppmärksamhet mot såväl olika fysiska faktorer i ar— betsmiljön som omständigheter sammanhängande med arbetets upplägg- ning och innehåll. Grundläggande bör vara att man beaktar alla de sidor av arbetsmiljön som kan vara ogynnsamma för den fysiska och psykiska hälsan. En ny lagstiftning måste driva fram effektiva insatser mot dåliga arbetsmiljöer. Ingripanden måste kunna ske på ett tidigt stadium även mot sådana negativa verkningar på hälsan av arbetsförhållandena som yttrar sig först efter lång tid. Behov finns av en stark inriktning på de kemiska riskerna i arbetsmiljön. Såväl i detta avseende som när det gäl- ler tekniska anordningar och i övrigt är den effektivaste vägen till en god arbetsmiljö att beakta arbetsmiljöaspekterna på ett tidigt stadium av planeringsprocessen. Med hänsyn härtill är det nödvändigt att den cen— trala arbetarskyddsmyndigheten får tillräckligt vidsträckta befogenheter att utfärda generella föreskrifter om olika slag av förhandsbedömning. Lagstiftningen måste också ge underlag för strävanden att allsidigt till- godose de arbetandes behov. Med utgående från arbetets centrala bety— delse för människans möjligheter till ett fullvärdigt liv bör man med detta krav kunna sikta till att oberoende av skyddssynpunkter skapa be-

• Sida 189
•  Original

Prop. 1976/77: 149 189

tingelscr för att arbetet skall främja möjligheterna till arbetstillfredsstäl- lelse. Jag vill samtidigt framhålla att alla slag av arbetsmiljöns problem inte behöver omfattas av tillsynsaspekter. Den nyligen antagna medbe- stämmandelagen kan sägas ha arbetsmiljön som sitt område och kan bl.a. ses som ett ytterligare instrument för att förverkliga de krav som slås fast i arbetsmiljölagstiftningen.

En arbetsmiljölag bör även så till vida ge uttryck för en helhetssyn på arbetsmiljön att den vidgar arbetarskyddslagstiftningens giltighetsom- råde. Lagen avses skydda de anställda och vissa grupper med liknande ställning men regleringen bör i väsentliga delar också avse skyddet för dem som utan att vara anställda arbetar yrkesmässigt.

Arbetsmiljön skapas i första hand genom beslut som fattas inom före- tag och förvaltningar. En inriktning har därför funnits att genom lag- stiftningen söka få fram garantier för ett samspel mellan parterna på ar- betsmarknaden och den offentliga tillsynen i syfte att åstadkomma goda insatser för arbetarskyddet. Dessa strävanden bör enligt min mening fullföljas. De anställdas möjligheter att påverka sin arbetsmiljö och där- igenom ta ansvar för de förändringar som behövs av arbetsförhållan- dena måste utökas. Även i detta avseende kan samtidigt hänvisas till möjligheter som innefattas i medbestämmandelagen.

Förbättringar av arbetsmiljön främjas vidare om så många som möjligt av dem som är sysselsatta i arbetslivet har goda kunskaper om arbets- miljöfrågor.

En lag om arbetsmiljön bör alltså utgöra grunden för samhällets, ar- betsmarknadsparternas och de yrkesverksammas agerande när det gäller arbetsmiljön. Den offentliga tillsynen har en viktig roll när det gäller in- formation och annan vägledning på arbetsplatserna. Viktigt är att lagen ger en vid ram för den ansvariga myndigheten att ingripa med närmare föreskrifter allteftersom nya erfarenheter görs och nya rön sker. Lagen måste erbjuda effektiva medel att, om det behövs, med tvång hävda skyddskraven. Den måste också innehålla bestämmelser om straffpåfölj- der i alla de fall då det är nödvändigt för att trygga efterlevnaden.

I januari 1976 redovisade arbetsmiljöutredningen sitt slutbetänkande (SOU 1976: 1) Arbetsmiljölag jämte tre bilagor (SOU 1976: 2—4) med bakgrundsmatcrial till betänkandet. Detta innehåller förslag till arbets- miljölag och arbetsmiljöförordning. Lagförslaget innebär i väsentliga delar en helt ny reglering jämfört med vad som nu gäller. Arbetar- skyddslagstiftningens allmängiltighet betonas genom en utvidgning av tillämpningsområdet bl.a. i fråga om familjejordbruken, ensamföreta- garna, utbildningen och försvaret. Inom den föreslagna arbetsmiljöla- gens ram ryms åtgärder mot alla slag av hälso- och säkerhetsrisker som anknyter till arbetsmiljön. Grundläggande är att arbetsmiljön skall an- passas till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. De anställdas medverkan i utformningen av sin arbetsmiljö är starkt

• Sida 190
•  Original

Prop. 1976/77: 149 190

framhävd. Genom olika regler om förhandsbedömning ges underlag för att hänsyn skall tas till arbetsmiljösynpunkter på ett tidigt stadium. Det kan gälla en hel anläggning, tekniska anordningar eller kemiska ämnen. Det kan också vara fråga om arbetsprocesser eller arbetsmetoder. Grundläggande principer för överväganden om gränsvärden slås fast. Stor vikt läggs vid arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet. 1 be- tydande utsträckning kan direkta straffpåföljder knytas till överträdelser av arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter. Arbetarskyddsmyndigheternas möjligheter att kontrollera och göra direkta ingripanden stärks dessutom väsentligt. Vidare sker i olika avseenden en utveckling av de regler som infördes genom 1973 års reform av arbetarskyddslagstiftningen. Detta innebär bl.a. att skyddsombudens och skyddskommittéernas ställning ytterligare stärks enligt lagförslaget. Utredningen är i huvudsak enig i sina överväganden och förslag.

Slutbetänkandet har nu remissbehandlats. Remissinstanserna har i allt väsentligt ställt sig bakom utredningsförslaget. LO och TCO stöder sig därvid på arbetsplatsremisser där över 100 000 medlemmar har deltagit. LO konstaterar med tillfredsställelse att det framlagda förslaget i stor utsträckning motsvarar de krav som har ställts av de fackliga organisa- tionerna på förändring av lagstiftningen. LO ansluter sig således till lag- förslaget i dess huvuddrag och grundläggande principer. TCO tar sär- skilt fasta på det nya arbetsmiljöbegrepp som läggs fast i lagförslaget. Det anses vara ett viktigt steg i samhällsutvecklingen som tas om ar- betsmiljölagstiftningen reformeras i den riktning som förslaget anger. SACO/SR ansluter sig till de grundläggande värderingar som redovisas i slutbetänkandet. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och övriga ar- betsgivarorganisationer instämmer i stort i utredningens förslag. Myndig- heterna och en rad intresseorganisationer sluter också starkt upp kring förslaget.

Även jag ansluter mig i allt väsentligt till utredningens förslag, som i de grundläggande linjerna för en lagstiftning om arbetsmiljön över- ensstämmer med de allmänna synpunkter jag har anfört i det före— gående. Utredningsförslaget synes även i enskildhetema väl avvägt. I enstaka frågor som i den samlade lagstiftningen framstår som detalj- spörsmål kan visserligen jämkningar behöva göras eller andra lösningar böra väljas. Som helhet anser jag emellertid utredningens förslag väl äg- nat att läggas till grund för lagstiftning.

Det förslag till arbetsmiljölag som jag lägger fram i det följande inne- håller allmänna bestämmelser som översiktligt anger kraven beträffande olika arbetsmiljöfaktorer. Detta ställer stora fordringar på arbetar- skyddsstyrelsens kapacitet när det gäller att utarbeta närmare föreskrif- ter. Anspråken från arbetslivet på att sådana föreskrifter meddelas är också höga. Även på yrkesinspektionen ställs stora krav. Det gäller här såväl information och annan vägledning på arbetsplatserna som direkt

• Sida 191
•  Original

Prop. 1976/77: 149 191

tillsyn av efterlevnaden av lagen och med stöd därav meddelade före- skrifter. Som jag har antytt i det föregående har både arbetarskyddssty- relsens och yrkesinspektionens resurser byggts ut väsentligt under 1970- talet.

De arbetsmiljöproblem som har aktualiserats under senare tid har ofta uppmärksammats genom att man vid forskning och undersökning enligt moderna metoder har kunnat påvisa hälsorisker. För att arbets- miljölagstiftningen skall kunna utvecklas och befinna sig i linje med ak- tuella problem inom området behövs omfattande forskningsinsatser. I detta syfte har under senare år skett en utbyggnad av forskningsorgani- sationen såväl via arbetarskyddsstyrelsen som inom universitets— och högskoleorganisationen. Av stor betydelse är också de resurser arbetar- skyddsfonden kan ställa till förfogande som stöd för bl. a. forskning och teknisk utveckling.

När det gäller grunddragen i den föreslagna lagstiftningen har utred— ningen som jag har nämnt fått stöd av en praktiskt taget enhällig re- missopinion. Riksrevisionsverket och några länsstyrelser har dock gjort vissa uttalanden i anledning av att utredningen inte har gått in på de ekonomiska konsekvenserna av förslaget. Verket har erinrat om att inom alla samhällsområden behoven måste ställas mot resurserna. Det hade enligt verket därför varit värdefullt om utredningen hade diskute- rat de ekonomiska konsekvenserna av kommande föreskrifter med ut- gångspunkt i dagsläget enligt nu gällande anvisningar. Liknande syn- punkter har vissa länsstyrelser framfört. Härvid har efterlysts ungefär- liga beräkningar för att visa de kostnader som kan tänkas påverka olika branscher och företagsstorlekar. Med sådana beräkningar skulle utred- ningen också i någon mån ha kunnat ta ställning till takten för förslagets genomförande.

Enligt min mening är det inte möjligt att lägga en samlad kostnads- kalkyl till grund för en reform av hela arbetarskyddslagstiftningen. Ar- betsmiljölagen bör vara utvecklingsbar och kunna användas som under- lag för en stegvis och fortlöpande närmare reglering. Härvid måste hän- syn även tas till rön som nu är okända i fråga om samband mellan hälsa och arbetsmiljö. Vid olika tidpunkter kommer säkert också att aktualise- ras åtgärder mot risker som kommer fram med anledning av nu inte kända eller tillämpade förfaranden. Jag vill samtidigt framhålla att ar- betsmiljöförbättringar har positiva värden för samhället och den en- skilde och företaget som självfallet måste vägas in. Dessa värden kan även från ekonomisk synpunkt framstå som påtagliga men låter sig inte beräkna på något entydigt sätt. Det är också viktigt att erinra om att förbättringar genom insatser på konstruktions- och produktionsstadiet ingalunda behöver leda till kostnader som är att jämföra med kostnader för motsvarande tilläggsåtgärder i en redan uppbyggd arbetsmiljö.

Till detta kommer att genomförandet av en ny lagstiftning om arbets-

• Sida 192
•  Original

Prop. 1976/77: 149 192

miljön kommer att betyda en kraftig stimulans för bättre arbetsmiljö. Men givetvis handlar det inte om att i ett steg omvandla arbetsmiljön utan hänsyn till ekonomiska och tekniska resurser. Det är här fråga om en utveckling gradvis där lagstiftningen ger impulser och stöd för myn- digheterna och arbetsmarknadsparterna och för alla dem som på arbets- platserna aktivt engagerar sig i arbetsmiljöfrågorna. Lagstiftningens till- lämpning får därvid utvecklas med hänsyn till dels behoven att förbättra arbetsmiljön, dels det vid varje tidpunkt tillgängliga samhällsekono- miska utrymmet.

I detta sammanhang bör även beröras frågan om vem som skall svara för kostnaderna för arbetsmiljöförbättringar. Som en grundprincip har LO understrukit att det är produktionen som skall bära kostnaderna för arbetsmiljöarbetet. Vissa andra remissinstanser har å andra sidan ifråga- satt om arbetsgivaren alltid ensam skall svara för kostnader som kan bli följden av myndigheternas föreskrifter. Som exempel har nämnts bl. a. kostnader för undersökningar av produkters egenskaper, utveckling av mät- och analysmetoder samt utbildning av och informationsverksamhct hos de anställda. Leder undersökningar till skärpta arbetsmiljökrav kan det enligt dessa remissyttranden vidare ifrågasättas om inte samhället i vissa fall bör lämna bidrag till förbättringar i arbetsmiljön.

Det är enligt min uppfattning väsentligt att samhällstöd utgår till forskning, utveckling och utbildning på arbetsmiljöområdet. Detta sker redan nu i betydande utsträckning. Jag vill även erinra om möjligheten att för sådan verksamhet få bidrag från arbetarskyddsfonden. Det är härvid naturligt att man prioriterar åtgärder som bedöms vara mest an- gelägna från arbetsmiljösynpunkt. När det gäller arbetsmiljöförbätt- rande åtgärder ute på arbetsplatserna slogs fast vid 1973 års delreform att kostnaderna för sådana åtgärder är en del av produktionskostna— derna och i princip bör bäras av produktionen. Detta uttalande äger en— ligt min mening alltjämt giltighet. Samhället bör inte avlasta arbetsgi- varna deras ansvar för arbetsmiljön. Detta utesluter givetvis inte att det — som vid nämnda tillfälle också framhölls — inom ramen för samhäl- lets näringspolitik och arbetsmarknadspolitik görs insatser som innefat- tar stöd till åtgärder på arbetsmiljöområdet. I linje härmed ligger att år 1975 viss möjlighet har öppnats till statliga garantilån för att förbättra arbetsmiljön i första hand i de mindre företagen (SOU 1975: 16, rskr 196, SOU 1976/77: 20, rskr 70).

Det förslag till arbetsmiljölag som jag nu lägger fram utgår ifrån att arbetsgivaren skall tillhandahålla resurser för kontroll av arbetsmiljön * samt ansvara för att de anställdas förhållanden är tillfredsställande från säkerhets-, hälso- och anpassningssynpunkt. Företagshälsovården är den resurs inom företag och förvaltningar som skall ge möjligheter till detta. Oavsett i vilken form företagshälsovården bedrivs bör den vara en del

• Sida 193
•  Original

Prop. 1976/77: 149 193

av den lokala skyddsorganisationen och planeras och drivas av de än- svariga parterna inom det lokala arbetarskyddet.

Med detta synsätt blir det en fråga av hög angelägenhetsgrad att före- tagshälsovården byggs ut i skilda hänseenden. Utbyggnaden av företags- hälsovården sker på frivillighetens väg och i takt med att resurser kan ställas till förfogande. Frågor om företagshälsovården regleras genom överenskommelser mellan parterna. Målet bör vara att alla anställda skall ha tillgång till företagshälsovård. Dit syftar också arbetet inom den i början av år 1976 tillsatta företagshälsovårdsutredningen (A 1976: 01). Utredningen har bl. a. att bedöma den framtida utbyggnadstakten av företagshälsovården på de delar av arbetsmarknaden, som inte omfattas av avtal därom, och att i förekommande fall överväga alternativa vägar att uppnå det uppsatta målet.

Arbetsmiljöutredningen har ägnat stor uppmärksamhet åt frågor om internationellt samarbete på arbetsmiljöområdet. För egen del vill jag också starkt understryka att arbetsmiljöfrågorna griper över gränserna. Att insikten om värdet av en god arbetsmiljö sprids över världen måste från svensk sida framstå som angeläget. På olika sätt är vi dessutom be- roende av att gemensamma ansträngningar görs för att lösa arbetsmil- jöproblem. Vi kan på så sätt få del av rön i andra länder. Det är också viktigt att vi inte nås av produkter som är illa utformade eller otillräck— ligt provade i skyddshänseende. Det är således av största vikt att vi även på det internationella planet verkar för arbetsmiljöförbättrande åtgär- der. Jag vill erinra om att Sverige tillsammans med de övriga nordiska länderna med kraft har aktualiserat arbetsmiljöfrågorna i internationella arbetsorganisationen (ILO). "På nordiskt initiativ har ILO tagit upp vissa arbetsmiljöfrågor vid 1976 års konferens. Jag vill också särskilt erinra om det samarbete som förekommer inom Norden. På rekommendation av Nordiska rådet (nr 14/1976) har Nordiska ministerrådet låtit utarbeta ett förslag till nordiskt handlingsprogram på arbetsmiljöområdet. Avsik- ten är att programmet efter behandling vid rådets tjugufemte session skall antas i sin slutliga form under första halvåret 1977. Vidare kan nämnas att under nordiska ministerrådet sedan år 1973 arbetar en sär- skild ämbetsmannakommitté för arbetsmiljöfrågor. Även den fackliga rörelsen har i olika sammanhang tillsammans med motsvarande organi- sationer utomlands kraftigt engagerat sig i dessa frågor.

20.2. Arbetsmiljölagens tillämpningsområde

20.2.1. Allmänna utgångspunkter

Arbetarskyddslagen gäller numera i princip allt arbete som utförs av arbetstagare. Lagen avser i begränsad utsträckning dessutom verksamhet som två eller flera personer utför för gemensam räkning samt även ar-

• Sida 194
•  Original

Prop. 1976/77: 149 194

bete som utförs av elever vid särskilt förtecknade skolor, av värnpliktiga och av personer intagna på vissa anstalter. Från lagens tillämpningsom- råde har undantagits s. k. okontrollerbart arbete samt delvis också ar- bete, som utförs av medlem av arbetsgivarens familj, och arbete inom försvaret. Vidare undantas vissa verksamhetsområden där arbetarskyd— det regleras i särskild lagstiftning.

Enligt utredningen bör även arbetsmiljölagens tillämpningsområde i första hand bestämmas med utgångspunkt i ett arbetsgivar-arbetstagar- förhållande. Utredningen har samtidigt framhållit att arbetsmiljölagen allmänt sett bör ha en vid täckning. Det finns enligt utredningen anled— ning att överväga en utvidgning till all yrkesmässig verksamhet och att även i övrigt pröva om arbetarskyddslagstiftningens hittillsvarande till- lämpningsområde kan breddas.

Arbetsmiljölagen bör enligt min mening syfta till att ge garantier för att arbete kan utföras under så riskfria förhållanden som möjligt och under betingelser som även i övrigt upplevs som tillfredsställande med hänsyn till möjligheterna att öva inflytande över den egna arbetssituatio- nen. Det ligger i sakens natur att lagstiftning för att skydda mot ohälsa och olycksfall i arbete i första hand påkallas i sådana lägen där den som utför arbetet allmänt sett är beroende av annans insatser för att förebyg- gande åtgärder skall vidtas. Så är fallet vid anställning och i liknande beroendeförhållanden. Det finns emellertid anledning att anlägga ett vi- dare betraktelsesätt. Även i fråga om arbete som utförs yrkesmässigt utan anlitande av anställda föreligger sålunda många gånger behov av att ge stöd åt skyddsarbetet genom att föreskrifter i arbetsmiljölagstift- ningen blir tillämpliga och genom att arbetarskyddsmyndigheterna kan gå in med vägledning. Jag vill dock understryka att den huvudsakliga inriktningen av arbetsmiljölagen bör avse anställningsförhållanden. För detta talar de behov som föreligger inom skilda områden liksom vikten av att arbetarskyddets resurser används så effektivt som möjligt.

20.2.2. Arbetsgivare och arbetstagare

Arbetarskyddslagens tillämpningsområde bestäms väsentligen genom en bestämmelse att lagen med vissa särskilt angivna inskränkningar är tillämplig på varje verksamhet i vilken arbetstagare används till arbete för arbetsgivares räkning.

Lagstiftning om arbetsmiljön påkallas i första hand i anställningsför- hållanden. I likhet med utredningen förordar jag därför att arbetsmiljö- lagen inleds med en bestämmelse att lagen gäller varje verksamhet där arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning. Vissa utvidgningar och inskränkningar i förhållande till denna grundsats kommer att be- handlas i följande avsnitt. Utredningen har i fråga om innebörden av arbetsmiljölagens arbetsta-

• Sida 195
•  Original

Prop. 1976/77: 149 195

garbegrepp förklarat att den praxis som har utvecklats vid tillämpningen av begreppet arbetstagare i socialförsäkringslagstiftningen delvis bör kunna vara vägledande även när det gäller att bestämma arbetsmiljöla- gens huvudområde. Enligt utredningen är det emellertid viktigt att i sammanhanget beakta även omständigheter som spelar in särskilt på ar— betsmiljöområdet. Innebörden av arbetsmiljölagens arbetsgivar- och ar- betstagarbegrepp bör bestämmas med utgångspunkt i lagens grundläg- gande syfte att åstadkomma sådana förhållanden på arbetsplatserna att risker för ohälsa och olycksfall så långt som möjligt undanröjs. Man kan då aldrig bortse från vem som har de omedelbara möjligheterna att på- verka skyddsförhållandena på arbetsplatsen och fatta beslut om verk- samheten där. Ett arbetsgivaransvar bör läggas på personer som typiskt ett med hänsyn till de organisatoriska och ekonomiska förutsättning- arna har goda möjligheter att infria ansvaret. Enligt utredningen bör därmed alla, som utför arbete under sådana förhållanden att det är na- turligt att den för vars räkning arbetet utförs fullgör en arbetsgivares uppgifter, i sin tur betraktas som arbetstagare vid tillämpningen av ar- betsmiljölagen. Avgörande vikt bör inte fästas vid om den som utför ar- betet formellt uppträder som självständig företagare, såvida han i orga- nisatoriskt och ekonomiskt avseende och i betraktande av de förhållan- den under vilka arbetet utförs intar en beroende ställning.

Under remissbehandlingen har utredningens synpunkter på detta om- råde i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran. Arbetsdomstolen har dock invänt att det på detta område numera anses föreligga en en- hetlig begreppsbildning som kommer till uttryck i försäkringsdomstolens praxis men även i arbetsdomstolens rättstillämpning. I den mån utred- ningens uttalanden skall tolkas så att man av hänsyn till syftena med ar- betsmiljölagen har velat lägga ett ansvar även på dem som inte är att be— trakta som arbetsgivare i andra arbetsrättsliga sammanhang bör enligt domstolen en sådan utvidgning ske genom en uttrycklig lagregel.

Jag delar i princip det synsätt som ligger bakom utredningens åter- givna uttalanden om vad som bör vara innebörden av arbetsmiljölagens arbetsgivarbegrepp. Avgörande vid placering av ansvaret för arbetsmil- jön bör rimligen vara vem som organisatoriskt och ekonomiskt har de bästa förutsättningarna att bära detta ansvar. Kännetecknande för ut— vecklingen i praxis på olika områden har också varit att arbetstagarbe- greppet efter hand har fått en alltmer vidsträckt innebörd. En utveck- ling i den riktningen har rekommenderats i förarbetena till åtskillig mo- dern socialrättslig och arbetsrättslig lagstiftning, senast i propositionen med förslag till lag om medbestämmande i arbetslivet (prop. 1975/76: 105 bilaga 1 s. 324).

Mot denna bakgrund är det naturligt att rekommendera en vid till- lämpning av arbetstagarbegreppet även på arbetsmiljölagstiftningens om- råde och att i det sammanhanget anvisa de tillämpande instanserna att

• Sida 196
•  Original

Prop. 1976/77: 149 196

väga in de syften som ligger bakom lagstiftningen. Därmed är emellertid inte sagt att man kan på den vägen fullt ut nå de resultat i fråga om pla- ceringen av arbetsgivaransvaret som utredningen har åsyftat. Vissa av de exempel som utredningen anför i detta sammanhang belyser proble- met. Utredningen förklarar bland annat att det för arbetsmiljölagens till- lämpning blir av stor betydelse om ett arbete utförs under ledning av personal från ett annat företag. Som exempel på vad utredningen vill betrakta som en vidsträckt tillämpning av begreppen arbetsgivare och arbetstagare anförs det fallet att ett företag hyr in från ett annat företag exempelvis en grävmaskin eller lyftkran med anställd förare. I ett sådant fall kan det enligt utredningen ligga nära till hands att anse det företag på vars uppdrag arbetet utförs ansvarigt för att arbetsplatsen och dess anordningar är betryggande från skyddssynpunkt. Detsamma sägs kunna gälla ansvaret för att maskinen eller kranen inte används i strid mot bestämmelser om besiktningsskyldighet, högsta tillåtna belastning e. (1. Har inhyrd personal tagits in i det inhyrande företagets organisa- tion kan, säger utredningen vidare, även arbetsmiljölagstiftningens reg- ler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare bli tillämpliga. Samtidigt understryker utredningen att den ordinarie arbetsgivaren inte härigenom bör kunna anses befriad från sitt ansvar enligt arbetsmiljöla- gen. Det är enligt utredningen i många fall naturligt att anse båda före- tagen ansvariga som arbetsgivare.

Som jag redan har framhållit delar jag de värderingar som ligger bakom utredningens uttalanden i anslutning till anförda exempel. Det är emellertid som arbetsdomstolen har påpekat knappast möjligt, och av hänsyn till begreppsbildningen i andra rättsliga sammanhang i varje fall inte lämpligt, att nå det åsyftade resultatet genom att tänja begreppen arbetsgivare och arbetstagare. Här kunde därför övervägas att införa en kompletterande regel om att som arbetsgivare enligt arbetsmiljölagen skulle under vissa omständigheter anses även annan än den som är ar- betsgivare i anställningsförhållandet. Jag ser emellertid vissa olägenheter förknippade med ett sådant förfarande. Det är sålunda viktigt att inne- hållet i arbetsmiljölagen blir så lättillgängligt som möjligt. Den antydda tilläggsregeln skulle kunna fördunkla innebörden av arbetsgivaransvaret enligt arbetsmiljölagen. Den skulle också lätt kunna bidra till att kompli- cera arbetstagarbegreppet.

Jag vill i stället peka på att arbetarskyddslagen redan innehåller en bestämmelse av intresse i sammanhanget. Jag syftar på den bestämmelse (53 aä första stycket) som infördes år 1973 om ett särskilt skyddsan- svar för den som råder på arbetsställe. Regeln avser fall då t. ex. distri- butionsarbetare utför arbete på arbetsställe där den egna arbetsgivaren saknar rådighet. För att man effektivt skall kunna komma till rätta med dåliga arbetsförhållanden för dem som sysselsätts på främmande arbets- ställen kan yrkesinspektionen enligt den nya bestämmelsen ingripa med

• Sida 197
•  Original

Prop. 1976/77: 149 197

föreläggande eller förbud mot den som råder på arbetsställe oavsett an- ställningsförhållandet. Denne får visserligen inget huvudansvar för ar- betsmiljön utan detta vilar fortfarande på arbetstagarens arbetsgivare. Bestämmelsen torde ändock ge tillsynsmyndighet tillräckligt vida möj- ligheter att ingripa när —— som i det diskuterade fallet —— arbete bedrivs med hjälp av lånad personal och hyrd utrustning. Det inhyrande företa- get kan sålunda även i förhållande till denna personal bli ansvarigt för att arbetsplatsen och dess anordningar är säkra liksom för beskaffen- heten av utrustning som har hyrts. Jag återkommer i det följande till be— stämmelsens närmare utformning i arbetsmiljölagen. Här kan ytterligare konstateras att reglerna om samverkan mellan arbetsgivare och arbetsta- gare inte innehåller någon begränsning när det gäller att ta in arbetsta- gare som är sysselsatta på arbetsställe i den lokala skyddsorganisationen.

Det kan vara värt att erinra om de ansträngningar som har gjorts att lagstiftningsvägen motverka t-endenser till att kringgå lagar och avtal på det arbetsrättsliga fältet liksom på de socialförsäkrings— och skatterätts- liga områdena. En av de åtgärder som har vidtagits i detta syfte är in- förandet av regler i medbestämmandelagen (38—40 55) om facklig veto- rätt mot utförande av arbete med anlitande av annan än anställd arbets- kraft, när det sker i syfte att åsidosätta lag eller kollektivavtal för arbe— tet. Möjligheten att utnyttja facklig vetorätt i sådana fall utgör naturligt- vis inte något skäl emot en vidsträckt tillämpning av arbetsmiljölagstift- ningen och annan arbetsrättslig lagstiftning. Tvärtom bör en sådan till- lämpning vara ett av flera viktiga led i strävandena att nå fram till de åsyftade resultaten med lagstiftningen.

Att arbetsmiljölagen i viss utsträckning bör bli tillämplig även på ar- bete som utförs av arbetsgivaren personligen framhåller jag i det föl- jande (avsnitt 20.4.5). Till bilden hör också att lagen bör föreskriva ett s. k. samordningsansvar i vissa situationer, något som jag också tar upp i annat sammanhang (avsnitt 20.4.6).

20.2.3. Familjemedlem, ensamföretagare m. fl.

Från arbetarskyddslagens tillämpningsområde undantas arbete som medlem av arbetsgivarens familj utför inom jordbruket. Vid lagens till- komst hänvisades till att antalet familjejordbruk var mycket stort och att någon regelmässig tillsyn därför inte kunde vinnas.

Arbetsmiljöutredningen har framhållit att allvarliga risker för ohälsa och olycksfall finns för dem som arbetar inom jordbruket vare sig detta bedrivs som familjejordbruk eller i annan form. Utredningen har före- slagit att familjejordbruket skall omfattas av arbetsmiljölagen. Remiss- instanserna har godtagit detta förslag.

Antalet brukningsenheter inom familjejordbruket är betydande även efter den strukturrationalisering som jordbruket har undergått. Som ut- redningen har betonat beror emellertid effekten av en vidgad lagstift-

• Sida 198
•  Original

Prop. 1976/77: 149 198

ning inte bara på hur sträng övervakning myndigheterna kan prestera. Tillsynen måste anpassas efter den verksamhet det rör sig om. Jag delar mot denna bakgrund utredningens uppfattning att det särskilda undan- taget för familjejordbruk bör kunna slopas i arbetsmiljölagen. Enligt min uppfattning bör samtidigt i fråga om familjejordbruk, som bedrivs utan hjälp av arbetstagare, samma betraktelsesätt tillämpas som beträf- fande annan verksamhet som bedrivs av medlemmar i samma familj utan att det finns någon anställd i verksamheten. Jag återkommer till denna fråga längre fram i detta avsnitt.

I arbetarskyddslagen finns också ett generellt undantag för arbete som utförs i arbetsgivarens hem av familjemedlem. Utredningen har ansett att det inte finns några skäl att längre göra undantag för sådant arbete. Remissinstanserna har inte haft någon erinran. Även på denna punkt har jag samma uppfattning som utredningen. Det bör i detta samman- hang observeras att husligt arbete regleras i annan ordning (se avsnitt 2028).

Vissa bestämmelser i arbetarskyddslagen gäller över huvud taget inte i fråga om arbete som utförs av medlem av arbetsgivarens familj. Främst gäller det bestämmelserna om arbetstidens förläggning och flertalet av föreskrifterna om minderåriga. Utredningen har även här föreslagit en utvidgning av arbetsmiljölagen, och dess lagförslag innehåller inte några undantag i detta avseende. Av remissinstanserna har bara LRF och Träd- gårdsnäringens riksförbund närmare berört frågan. Även de har i prin- cip godtagit utredningsförslaget på denna punkt men samtidigt framhål- lit att lagen inte får tolkas så att familjemedlemmar uppfattas utföra ar- bete åt varandra i ett anställningsförhållande. För egen del anser jag det riktigt att arbetsmiljölagen blir helt tillämplig även om parterna i ett verkligt anställningsförhållande tillhör samma familj. Samtidigt vill jag liksom utredningen understryka att samhörigheten mellan familjemed- lemmar innebär att man mestadels kan anta att arbetet bedrivs för ge- mensam räkning. Till arbete av sådan karaktär torde man i mycket stor utsträckning kunna räkna även mera tillfälliga tjänster som görs av fa- miljemedlem i annan familjemedlems yrkesverksamhet.

Företagare som driver verksamhet utan att ha arbetstagare anställd faller i huvudsak utanför arbetarskyddslagen. Ensamföretagarna beakta- des dock när bestämmelser om skyddsansvar på gemensamt arbetsställe infördes genom 1973 års ändringar..Vidare är arbetarskyddslagen i viss utsträckning tillämplig på arbete som två eller flera personer utför för gemensam räkning.

Efter att ha vägt olika skäl för och emot att föra in även ensamföreta- garna under arbetsmiljölagen har utredningen stannat vid att föreslå att den som driver verksamhet utan anställd skall vara skyldig att följa ar- betsmiljölagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter i fråga om teknisk anordning och ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall

• Sida 199
•  Original

Prop. 1976/77: 149 199

samt beträffande gemensamt arbetsställe. Remissinstanserna har inte fört fram några principiella invändningar mot detta förslag. LO har dock understrukit att en ytterligare utvidgning av arbetsmiljölagens till- lämplighet bör ske när resurser föreligger hos tillsynsmyndigheterna.

Även enligt min mening är det naturligt att söka tillämpa samma reg- lering om arbetsmiljön för anställda och icke anställda. Företagare utan anställda utför i stor utsträckning liknande arbetsuppgifter som ar- betstagare. Som utredningen har framhållit synes det otillfredsställande att skyddskraven då är olika. Med en likartad reglering kan också osund konkurrens motverkas. Ett viktigt skäl mot att göra arbetsmiljölagen fullt ut tillämplig är emellertid att detta skulle ställa krav på tillsyns- verksamheten — bl. a. vad gäller förhandsgranskning av arbetslokaler —— som skulle splittra resurserna. Jag förordar mot denna bakgrund att arbetsmiljölagen (3 kap. 55 andra stycket) i fråga om ensamföretagare utformas enligt utredningens förslag.

Utredningen har funnit att den tidigare nämnda bestämmelsen om arbete som två eller flera personer utför för gemensam räkning blir onö- dig genom det skydd som företagare får enligt utredningens förslag. En- ligt min mening kan man emellertid inte bortse från att i så fall viktiga bestämmelser om utformningen av arbetslokaler skulle upphöra att gälla för denna typ av verksamhet. En sådan uttunning av skyddskraven sy- nes inte kunna godtas. Jag föreslår därför att arbetsmiljölagen (3 kap. 5 % första stycket) i tillämpliga delar skall gälla även för verksamhet där två eller flera personer arbetar yrkesmässigt för gemensam räkning utan att ha arbetstagare anställd. I fråga om verksamhet som bedrivs endast av medlemmar i samma familj utan hjälp av anställda bör dock, i saklig överensstämmelse med vad utredningen har föreslagit, samma regler gälla som nyss har förordats för ensamföretagare. Även detta bör komma till uttryck i arbetsmiljölagen. Beträffande innebörden av uttryc- ket familjemedlem hänvisas till specialmotiveringen.

Jag återkommer i det följande till frågor om verkställighetsföreskrif- ter under ett övergångsskede och till vissa ytterligare frågor om tillsynen i de fall som här har avsetts.

20.2.4. Elevområdet

Arbetarskyddslagens allmänna Skyddsföreskrifter och lagens bestäm- melser om tillsyn, ansvar och fullföljd gäller även arbete som utförs av elever vid vissa skolor och utbildningslinjer där utbildning ges i prak- tiska ämnen. Detta anges närmare i en med stöd av arbetarskyddslagen utfärdad kungörelse (1963: 662) om tillämpning av arbetarskyddslagen å arbete vid vissa undervisnings- och utbildningslinjer (ändrad 1971: 55). Lagen är i övrigt inte tillämplig på elevarbete. Inte heller arbete i form av praktisk yrkesorientering omfattas av lagen.

Arbetsmiljöutredningen har framhållit att den åtskillnad som nu görs

• Sida 200
•  Original

Prop. 1976/77: 149 300 mellan praktiskt och teoretiskt elevarbete inte står i samklang med arbe- - tarskyddslagstiftningen i övrigt och dessutom leder till gränsdragnings- svårigheter vid tillämpningen. Utredningen har vidare ansett angeläget att elevarbete sker under former som i skyddsfrågor så nära som möjligt ansluter sig till arbetslivets förhållanden. Utredningen har därför före- slagit att arbetsmiljölagens bestämmelser om arbetsmiljöns beskaffenhet, allmänna skyldigheter för arbetsgivare m. fl., farligt arbete av minder- årig, tillsyn, sanktionssystem och fullföljd av talan blir generellt tillämp- liga på allt elevarbete. Enligt utredningen bör samtidigt en gräns för ar- betsmiljölagens tillämplighet dras vid de åldersgrupper där det kan vara aktuellt med förvärvsarbete. Utredningen har därför förordat att undan- tag föreskrivs för arbete som elev utför i lägre årskurser än årskurs 7 inom grundskolan eller motsvarande utbildningsform. Vad gäller myn- dighetsansvaret för elevernas arbetsmiljö har utredningen framhållit att skolmyndigheterna har ett direktansvar för att skolarbetet bedrivs i så- dana former och under sådana förhållanden att elevernas hälsa inte äventyras. Särskild tillsyn från yrkesinspektionens sida över elevarbete bör enligt utredningen normalt bli aktuell bara i de fall där medverkan behövs av den särskilda sakkunskap som yrkesinspektionen represente- rar. Enligt utredningsförslaget omfattas även arbete av elev som utför praktisk yrkesorientering. Skyddsansvaret för eleven ligger därvid på det företag där eleven praktiserar. Utredningen har betonat att skolmyndig- heten självfallet har kvar sitt ansvar när det gäller att välja lämpliga praktikmiljöer.

Utredningens förslag att elevers arbetsmiljö i princip skall falla under arbetsmiljölagen har lämnats utan erinran av remissinstansema. och ut- tryckligen tillstyrkts av bl.a. skolöverstyrelsen och dåvarande universi- tetskanslersämbetet (UKÄ). Kammarrätten i Göteborg och Riksförbun— det hem och skola har vänt sig mot att inte också elever på låg- och mellanstadiet omfattas av den föreslagna arbetsmiljölagen.

Enligt min mening är det svårt att få en helt lyckad lösning av frågan hur elevarbete i formellt hänseende skall regleras i arbetsmiljölagen. Förfarandet att från fall till fall i en särskild förteckning ange om arbe- tarskyddslagstiftningen är tillämplig har visat sig vara tungrott och ge upphov till besvärliga gränsdragningsproblem. Å andra sidan anser jag det uteslutet att i arbetsmiljölagen generellt avgränsa praktiskt elevar- bete från teoretiskt. Mot den bakgrunden ansluter jag mig, efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet och statsrådet Mogård, till utredningens uppläggning av arbetsmiljölagens tillämplighet på elevom- rådet. Jag förordar alltså att arbetsmiljölagen (1 kap. 2 & första stycket 1 och andra stycket) i väsentliga delar skall vara tillämplig på utbildning som elev genomgår. Jag vill samtidigt understryka att arbetarskydds- myndigheternas roll i sammanhanget är att med sin sakkunskap vara ett stöd när det gäller den yrkesinriktade delen av undervisningen vare sig

• Sida 201
•  Original

Prop. 1976/77: 149 201

denna siktar mot verkstadsarbete eller t. ex. kontorsarbete. Skolmyndig- heterna måste självfallet ha kvar sitt fulla ansvar för skolmiljön.

Bakgrunden till att elevarbete i stor utsträckning bör likställas med annat arbete är att likartade arbetsuppgifter bör omges av samma skyddSbestämmelser vare sig de utförs inom ramen för utbildning .elier i förvärvslivet. Barn under 13 är bör normalt inte få anlitas till förvärvs- arbete ens om det gäller lätt arbete. Jag återkommer till denna fråga i ett avsnitt om bestämmelser för minderåriga i arbetsmiljölagen. Dessa synpunkter får betydelse även när det gäller att avgöra vilka åldersgrup- per av elever som bör omfattas av arbetsmiljölagen. Rent praktiskt kan också konstateras att anledning inte torde finnas att anlita yrkesinspek- tionens speciella sakkunskap för elevarbetet på grundskolans låg- och mellanstadier. Jag vill samtidigt erinra om att skolmiljön är föremål för tillsyn enligt arbetarskyddslagstiftningen med hänsyn till de anställdas arbetsförhållanden. Mot denna bakgrund anser jag att det av utred- ningen föreslagna undantaget för nämnda stadier i grundskolan bör kunna godtas. Detta innebär ingen förändring i förhållande till vad som nu gäller. Självfallet är frågan om en god miljö lika viktig för de yngre eleverna som för elever i högre årskurser. Jag erinrar även i detta sam- manhang om skolmyndigheternas ansvar för skolmiljön.

Som utredningen har framhållit kan beträffande arbetsmiljölagens be- stämmelser om arbetstiden förutsättas att skolmyndigheternas bedöm- ning av elevernas behov av raster och vila innefattar skyddssynpunkter. Vidare är det uppenbart att arbetarskyddsbestämmelser om minimiålder _— varvid ej avses bestämmelser om farligt arbete av minderårig —— och om särreglering för vissa grupper inte kan gälla elever. Angående läkar- undersökning av elever finns bestämmelser i skolförfattningarna. I dessa avseenden bör sålunda arbetsmiljölagen inte vara tillämplig inom elevområdet.

Beträffande arbetarskyddslagstiftningens regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare har utredningen framhållit att det som en förberedelse för arbetslivet är betydelsefullt att eleverna redan i skolan blir vana att medverka i skyddsarbetet. Reglerna om utseende av skydds- ombud och skyddskommittéledamöter har dock ansetts inte kunna utan vidare föras över till elevområdet. Utredningen har förutsatt att skol— myndighetema i stället meddelar anvisningar om samverkan på elev- området som i möjlig utsträckning ansluter till arbetsmiljölagens regler därom.

Av remissinstansema har bl. a. skolöverstyrelsen redovisat samma uppfattning som utredningen om samverkansreglernas tillämpning på elevområdet. På sikt har styrelsen ansett att det blir nödvändigt med en mer ingående utredning av hur skyddsverksamheten skall organiseras inom elev- och vårdområdena. Remissinstanserna inom högskoleområ- det har framhållit att de studerande bör vara representerade i skydds-

• Sida 202
•  Original

Prop. 1976/77: 149 202

kommittéer. Sveriges förenade studentkårer har samtidigt ansett det uteslutet med en konstruktion där skyddsombud utses bland de stude— rande. Riksförbundet hem och skola har däremot funnit det betänkligt att eleverna undantagits från samverkansreglema och har hänvisat till att talerätt tillkommer elevernas förmyndare om eleverna själva är för unga. För att främja överensstämmelse med reglerna i arbetsmiljölagen har LO ansett att föreskrifter om samverkan bör meddelas av arbetar- skyddsstyrelsen även på områden där arbetsmiljölagens samverkans— regler inte är direkt tillämpliga.

I det föregående har jag förordat att elever i väsentliga delar skall lik- ställas med arbetstagare vid tillämpningen av den nya lagen. En allmän regel förordas i arbetsmiljölagen (3 kap. 1 5) att arbetsgivare och arbets- tagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö. Denna re- gel bör gälla också för elever. I samråd med chefen för utbildningsde- partementet och statsrådet Mogård anser jag det vara mycket angeläget att detta förs ut i praktisk tillämpning. Som utredningen och med något undantag även remissinstansema har funnit kan emellertid de särskilda reglerna om skyddsombud och skyddskommittéer inte utan vidare föras över till elevområdet. I fråga om högskolan torde det finnas förutsätt- ningar för att låta regelsystemet tillämpas i stort sett utan inskränkning. Detsamma kan gälla inom den kommunala och statliga vuxenutbildning- en samt exempelvis för studiecirklar med myndiga deltagare. Beträffan- de eleverna i grundskolans högstadium och gymnasieskolan behöver re- gelsystemet anpassas efter elevernas ålder och erfarenhet. Skilda former kan behövas för olika åldersgrupper. Det är härvid viktigt att man finner vägar som gör det möjligt att få in arbetet med arbetsmiljön som ett na- turligt led i utbildningen. I fråga om föräldrarnas roll i elevernas skydds- arbete speglas i remissyttrandet från Riksförbundet hem och skola ett in- tresse som det gäller att ta vara på och utveckla. Samtidigt vill jag kon- statera att det inte är i linje med samverkansreglema att föräldrarna di- rekt går in i den lokala skyddsorganisationen. I detta avseende bör hållas fast vid att samverkansreglema riktar sig till dem som är verksamma på arbetsplatserna. Tanken är att dessa med stöd av reglerna skall kunna påverka sin egen arbetsmiljö.

Skolöverstyrelsen har när det gäller att finna former för elevernas skyddsarbete anvisat den lösningen att som mönster använda de regler som f. n. tillämpas för de värnpliktiga och bland eleverna utse skyddsas- sistenter och adjungerade ledamöter i skyddskommitté. Ett sådant förfa- rande synes även enligt min uppfattning vara värt att pröva. Noteras kan f.ö. att av remissyttrandena framgår att elever redan i betydande grad har börjat delta i olika former av skyddsarbete. Enligt vad jag har erfarit kommer chefen för utbildningsdepartementet och statsrådet Mo- gård att föreslå regeringen att uppdra åt skolöverstyrelsen-och universi- tets- och högskoleämbetet att tillsammans med arbetarskyddsstyrelsen

• Sida 203
•  Original

Prop. 1976/77: 149 203

och arbetsmarknadsparterna närmare utreda hithörande frågor. Genom sådan medverkan torde kunna åstadkommas att överensstämmelse i så stor utsträckning som möjligt nås med arbetsmiljölagens principer för samverkan i skyddsfrågor.

20.2.5. Vårdområdet

Även i fråga om intagna på vissa anstalter inom sjuk-, social- och kri- minalvården gäller arbetarskyddslagen i vad avser allmänna Skyddsföre- skrifter och bestämmelser om tillsyn, ansvar och fullföljd. Lagens till- lämplighet är dock begränsad till i huvudsak anstalter där de intagna kan hållas kvar tvångsvis.

Inom vårdområdet utförs i viss utsträckning arbete även av patienter och intagna. Arbetsmiljöutredningen har framhållit att det från skydds- synpunkt finns all anledning att kräva samma standard för dessa arbeten som för arbete i allmänhet. Eftersom vårdsynpunkterna måste beredas stort utrymme, blir enligt utredningen ansvaret för arbetsmiljön här i första hand en fråga för anstaltsmyndigheten och centralt för socialsty— relsen och kriminalvårdsstyrelsen. Utredningen har mot denna bakgrund föreslagit samma principer för arbetsmiljölagens tillämplighet inom vårdområdet som beträffande utbildningsområdet. Förslaget innebär att arbetsmiljölagens föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhet, allmänna skyldigheter för arbetsgivare rn. fl., farligt arbete av minderåriga, tillsyn, sanktionssystem och fullföljd av talan blir tillämpliga på arbete, som ef- ter anvisning av anstaltsledningen utförs av den som är intagen för vård på anstalt. Som exempel på inrättningar som faller inom det utvidgade tillämpningsområdet har nämnts lasarett, sjukhem, ålderdomshem samt allmänna och enskilda vårdhem.

Vad utredningen sålunda föreslagit har i huvudsak godtagits av re- missinstansema. Kriminalvårdsstyrelsen har samtidigt påpekat att de an— ställdas och de intagnas krav på en god arbetsmiljö ibland är svåra att förena och att detta kan komma att förorsaka vissa problem vid tillämp— ningen av arbetsmiljölagen.

Efter samråd med cheferna för justitiedepartementet och socialdepar- tementet samt statsrådet Troedsson vill jag ansluta mig till utredningens förslag att arbetsmiljölagen i väsentliga delar skall vara tillämplig över hela vårdområdet (1 kap. 2 5 första stycket 2 och andra stycket). Samti- digt kan konstateras att vårdmyndighetemas förstahandsansvar uppen- barligen minskar behovet av tillsyn från arbetarskyddsmyndigheternas sida. Med anledning av kriminalvårdsstyrelsens påpekande vill jag vi- dare hänvisa till att en avvägning självfallet måste ske med hänsyn till berättigade krav från de anställda på en tillfredsställande arbetsmiljö.

Utredningen har understrukit vikten av" att motsvarande regler om samverkan, som utredningen har föreslagit i arbetsmiljölagen, ges vidaste möjliga tillämpning inom såväl socialvårdens som kriminalvårdens om-

• Sida 204
•  Original

Prop. 1976/77: 149 204

råde. Därvid har förutsatts att vederbörande myndighet inom dessa vårdsektorer meddelar anvisningar om i vilken utsträckning arbetsmiljö- lagens samverkansregler skall tillämpas.

Socialstyrelsen har också betonat vikten av att samverkansreglema i största möjliga utsträckning tillämpas inom vårdområdet. Särskilt ange— läget har detta ansetts vara i de fall då syftet med vården är att göra de intagna psykiskt och socialt bättre skickade att aktivt ta del i samhällsli- vet. Kriminalvårdsstyrelsen har framhållit att styrelsen med ledning av hittills vunna erfarenheter avser att utveckla formerna för samverkan med de intagna. Å andra sidan har statens handikappråd ställt sig oför- stående till att huvudmannen för institutionsvårdcn skall få så stort in- flytande över i vilken utsträckning arbetsmiljölagens samverkansregler skall tillämpas.

Det är enligt min mening av största betydelse att samverkansreglema i arbetsmiljölagen i möjlig utsträckning sätts i tillämpning även i fråga om dem som är omhändertagna för vård. I huvudsak samma synpunkter kan här anläggas som jag redan anfört beträffande motsvarande spörs- mål inom elevområdet. Liksom inom detta område kan det finnas anled- ning att låta de berörda myndigheterna och arbetsmarknadsparterna närmare utreda vilka regler som här bör gälla. Frågan härom övervägs enligt vad jag har inhämtat inom justitiedepartementet och socialdepar- tementet.

20.2.6 Försvaret

Från arbetarskyddslagens tillämpning inom försvaret är undantagna övningar och annat arbete än sådant som utförs under väsentligen samma förhållanden som motsvarande arbete i civil verksamhet. Beträf- fande detta 5. k. undantagsområde gäller enligt särskilt utfärdade före- skrifter för försvaret att verksamheten i möjlig omfattning skall planläg- gas och genomföras med beaktande av de syften som tillgodoses med ar- betarskyddslagen.

Arbetsmiljöutredningen har utgått från att arbetarskyddet i all den ut- sträckning som är möjlig bör regleras på samma sätt för försvaret som i samhället i övrigt. Verksamheten inom försvaret måste visserligen i många avseenden bedrivas under speciella förutsättningar. Detta har emellertid endast i begränsad utsträckning ansetts innebära att man kommer in på en avvägning av principiellt annat slag än som görs inom andra verksamhetsområden. När det gäller utbildning eller övning inom försvaret måste sålunda en avvägning ske mellan intresset att aktiviteten kan äga rum i ändamålsenliga former och kravet på säkerhet. Tjänstgöring i militära anläggningar sker enligt utredningen ofta under sådana om— ständigheter att varken krigets krav eller nödvändigheten att bedriva övningar under realistiska villkor utgör skäl att avvika från den nivå som gäller under civila förhållanden. Utredningen har påpekat att i av-

• Sida 205
•  Original

Prop. 1976/77: 149 205

vägningen samtidigt ligger att hänsyn måste tas till försvarets uppgifter i krig och att därför fullständig överensstämmelse inte kan skapas mellan militära och civila anläggningar. Motsvarande påpekande har gjorts be- träffande utrustning för militärt bruk. I fråga om arbetstiden har utred- ningen hänvisat till att avvikelse från arbetsmiljölagens särskilda före- skrifter föreslås kunna ske genom kollektivavtal. Vidare har påpekats att enligt förslaget möjlighet finns till generell myndighetsdispens i de fall där undantag behövs från arbetstidsbestämmelserna för att övningar skall kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Även beträffande tillsynen inom försvarets område måste enligt utredningen utgångspunk- ten vara att tillsynen skall utövas i samma former och av samma myn- digheter som på övriga områden. Den löpande tillsynen har med hänsyn till den kontroll som bedrivs genom försvarets myndigheter på olika ni- våer ansetts kunna utövas i huvudsak genom att yrkesinspektionen på kallelse går in och diskuterar militära skyddsfrågor. Vad gäller den centrala tillsynen genom författningsverksamhet har utredningen fram- hållit att här liksom på andra områden särskilda föreskrifter av arbetar- skyddsstyrelsen självfallet inte behövs i den mån annan myndighet har meddelat betryggande säkerhetsföreskrifter. Som huvudregel har utred- ningen föreslagit att arbetsmiljölagen skall bli i sin helhet tillämplig för försvaret. Samtidigt har i arbetsmiljölagen föreslagits möjlighet för rege- ringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer att med- dela särskilda föreskrifter om lagens tillämpning inom försvaret. Enligt förslaget finns alltså möjlighet att i administrativ ordning göra den sär- reglering som behövs bl. a. under krigstillstånd och på grund av bered- skapskrav.

Mot utredningsförslaget har TCO:s representant i utredningen reser- verat sig på vissa punkter. Enligt reservationen föreligger inget behov av stöd i arbetsmiljölagen för att kunna särreglera försvaret. Härvid har hänvisats dels till de möjligheter som under alla förhållanden finns att i arbetarskyddsstyrelsens tillämpningsföreskrifter ta hänsyn till speciella förhållanden inom olika verksamheter, dels till att möjlighet att vid krigs- eller beredskapstillstånd undanta försvaret från arbetsmiljölag- stiftningen torde föreligga även utan direkt stöd i arbetsmiljölagen. Det är enligt reservantens åsikt väsentligt att se till att den militära sidan så långt möjligt behandlas på samma sätt som annan yrkesverksamhet. Som exempel har anförts att det inte finns större anledning att ge ge- nerella dispenser från arbetsmiljölagens arbetstidsregler här än på andra verksamhetsområden. Beträffande tillsynen enligt arbetsmiljölagen på försvarets område har reservanten ansett att den bör ske på samma sätt och med samma tidsintervaller som för civil verksamhet och inte bara efter kallelse från part.

TCO har i sitt remissyttrande sett som mycket positivt att arbetsmiljö- lagen föreslås bli i princip tillämplig på hela försvaret. Samtidigt har

• Sida 206
•  Original

Prop. 1976/77: 149 206

TCO instämt i de synpunkter som har framförts i reservationen. Övriga remissinstanser har i princip helt godtagit utredningsförslaget i denna del. Sålunda har överbefälhavaren (ÖB) i allt väsentligt anslutit sig till utredningsförslaget. Härvid har framhållits att försvarsmaktens uppgif- ter i vissa avseenden är särpräglade, eftersom det gäller förberedelser för förhållanden som saknar motsvarighet i det normala fredssamhället. Utredningen har enligt ÖB uppmärksammat detta problem på ett i hu- vudsak tillfredsställande sätt. Inte heller civilförsvarsstyrelscn har haft någon erinran mot den föreslagna huvudregeln att arbetsmiljölagen skall tillämpas även på försvaret. Vidare har ÖB framhållit att ett stort antal myndigheter, organisationer och företag fortlöpande utför planering för verksamhet under beredskapstillstånd och krig. Vid denna planläggning förutsätts ofta forcerad produktion i andra lokaler än de ordinarie samt över huvud verksamhet under andra förhållanden än i fred. ÖB har föreslagit att detta möts i arbetsmiljölagen med att bemyndigandet att utfärda särskilda föreskrifter hänförs till fredstid och genom att det dessutom föreskrivs att regeringen vid krig, krigsfara eller annars under utomordentliga av krig föranledda förhållanden skall äga meddela de avsteg från lagens tillämpning som totalförsvarets verksamhet kräver. öB har också framhållit att tillämpningsföreskrifter för beredskap och krig måste vara klara när lagen börjar tillämpas. Liknande synpunkter har anförts även av ett antal andra remissinstanser.

När det gäller arbetsmiljölagens tillämpning inom försvarets område vill jag efter samråd med chefen för försvarsdepartementet först ta upp ett principiellt resonemang om hur man skall se på frågan om tillämp- ningen under krig av lagstiftningen på det sociala området.

Jag vill därvid slå fast att våra försvarsansträngningar under krigstid kräver så stora insatser av befolkningen att den måste acceptera att av— steg görs från många av de trygghetsanordningar som i fredstid anses som självklara. Att i lagar som är avsedda att tillämpas i fred ta in even- tuella undantag för krig skulle i onödan tynga lagstiftningen. Principen bör därför vara att de lagar som läggs fram på det sociala området skrivs för normala fredsförhållanden. De avsteg som behövs under krig och beredskap får övervägas inom ramen för den krigsplanläggning som åvilar varje departement. Jag anser därför att frågan om arbetsmiljöla— gens tillärnpning inom försvarets område i princip inte bör påverkas av förhållandena under krig och beredskap. Jag vill i det sammanhanget framhålla att undantag från arbetsmiljölagen under krig och beredskap kan vara aktuella inte bara för försvarsmakten och civilförsvaret utan också för stora delar av samhället i övrigt. Många industrier tvingas nämligen under sådana förhållanden att lägga om sin produktion och får därigenom svårt att på alla punkter upprätthålla den standard som arbetsmiljölagen kräver. När det gäller arbetsmiljölagens tillämpning i fred inom försvarets

• Sida 207
•  Original

Prop. 1976/77: 149 207

område anser jag det vara mycket tillfredsställande att man kunnat komma fram till den föreslagna huvudregeln att arbetsmiljölagen skall tillämpas inom försvarets hela område. Inte minst vid jämförelse med arbetarskyddslagstiftning i andra länder framstår en sådan reglering som synnerligen positiv. Ett väl fungerande arbetarskydd är nödvändigt vid militär verksamhet i fred och ingår som en beståndsdel även i förbere- delserna för ett effektivt handlande under beredskap eller i krig. Som ut- redningen har påpekat ligger det i sakens natur att förhållandena inom olika verksamhetsgrenar växlar inom ganska vida ramar vad gäller möj- ligheten att tillgodose komfortkrav och liknande. Grundläggande för allt slags verksamhet måste emellertid vara att vissa risker för ohälsa eller olycksfall inte kan accepteras och att förutsättningar dessutom måste skapas för att göra arbetsmiljön så god som möjligt. Ställningstaganden inom olika områden får ske med hänsyn till verksamhetens art och sam- hällets intresse av att verksamheten kan utövas i ändamålsenliga former.

Att övningar bedrivs under realistiska förhållanden är sålunda ett na- turligt led i verksamheten inom försvaret. Vapen och annan utrustning är konstruerade för att vara effektiva i krig. I fråga om försvarets an- läggningar ligger tyngdpunkten på att de skall fungera under krigsför- hållanden. Å andra sidan är det självklart att verksamheten inte får be— drivas så att våra egna soldater kommer till skada. Det är väsentligt att risker för detta möts genom särskilda Skyddsföreskrifter och skyddsan- ordningar och genom att uppmärksamhet ägnas åt utbildning och urval av personal. Målet bör vara att i den mån det är tekniskt och ekono— miskt möjligt nå samma standard beträffande arbetsmiljön inom försva— rets område som inom den civila sektorn. För tilliten till att en riktig av- vägning sker är det av värde att bedömningen kan göras inom ramen för arbctsmiljölagstiftningen.

Efter samråd med chefen för försvarsdepartementet har jag därför i likhet med utredningen kommit fram till att arbetsmiljölagen i princip skall vara tillämplig inom området för det samlade försvaret. Jag vill än en gång betona att den nu intagna ståndpunkten gäller för den verksam- het som bedrivs under normala fredsförhållanden.

Jag övergår så till frågan om verksamheten inom försvaret är så sär- präglad redan i fred att den motiverar att vissa föreskrifter i arbetsmil- jölagen undantas från tillämpning inom försvaret.

Vad först gäller arbetstiden är det enligt min mening självklart att en tidsmässigt koncentrerad arbetsinsats kan vara nödvändig för att man skall kunna genomföra en effektiv utbildnings- och övningsverksamhet inom försvaret. Det framstår som önskvärt att genom kollektivavtal re- gleras fall där avvikelser behövs från arbetsmiljölagens föreskrifter. Ett behov av dispensmöjlighet finns emellertid här liksom på andra områ- den främst med hänsyn till de avsteg som kan bli nödvändiga i plötsligt uppkommande lägen. Jag vill i detta sammanhang erinra om att beslut

• Sida 208
•  Original

Prop. 1976/77: 149 208

härom prövas av tillsynsmyndighet där arbetsmarknadsparterna är re- presenterade. Även i fråga om tillsynen i övrigt kan jag i huvudsak an- sluta mig till vad utredningen har föreslagit. Jag vill dock framhålla att man bör söka åstadkomma en regelbunden tillsyn även inom försvarets område. Liksom i övrigt måste samtidigt en prioritering ske med beak- tande av angelägenhetsgraden. I denna bedömning ingår givetvis även att ta hänsyn till den kontroll som utövas av andra myndigheter än ar- betarskyddsmyndigheterna.

Utredningen har särskilt övervägt i vad mån reglerna om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare kan tillämpas inom försvaret. Därvid har understrukits vikten av att de anställda inom försvarsmakten har tillräckligt inflytande över sin arbetsmiljö. Utredningens majoritet har funnit att speciella förhållanden föreligger vid s.k. tillämpade öv— ningar. Dessa sker under förhållanden som skall motsvara krigets, och händelseutvecklingen bestäms av att vissa angivna förutsättningar skall anses föreligga. Av övningarnas karaktär följer att den enskilde inte all- tid kan överblicka risksituationen. Det har ansetts att avbrytande av en verksamhet i sådant sammanhang kan komma in som ett riskmoment och dessutom skulle i väsentlig mån bryta en övnings verklighetsprägel. Enligt majoritetens uppfattning bör därför skyddsombuds rätt att av- bryta arbete i avvaktan på yrkesinspektionens ställningstagande (se av- snitt 20.8.4) inte gälla vid övning inom försvaret. I övrigt har föreslagits att samverkansreglema skall gälla fullt ut även inom försvarets område. TCO:s representant i utredningen har i sin reservation anfört att det för- hållandet att stopp för en verksamhet ibland kan ge upphov till en ny säkerhetsrisk inte är unik för övning inom försvaret. Någon olägenhet av att skyddsombuds möjlighet att avbryta arbete gäller fullt ut inom olika områden, där motsvarande situationer som vid övningar kan tän— kas uppstå, har enligt reservanten inte kunnat konstateras. I reservatio- nen har därför föreslagits att något undantag inte görs från arbetsmiljö- lagens bestämmelser vid övning inom försvaret.

Enligt sitt remissvar delar TCO helt de synpunkter som förts fram i reservationen. Övriga remissinstanser har emellertid godtagit utrednings- förslaget även i denna del.

För att försvaret skall kunna erbjuda sina anställda en arbetsmiljö som upplevs som tillfredsställande och i nivå med verksamheten på and- ra områden är det enligt min mening väsentligt att även samverkansreg- lerna i arbetarskyddslagstiftningen får utvidgad tillämpning. Huvudre- geln bör sålunda vara att också dessa regler skall gälla på det hittillsva- rande undantagsområdet. Detta innebär en betydande utvidgning av skyddsombudens och skyddskommittéernas uppgifter och befogenheter beträffande skyddsfrågor som gäller speciella militära verksamhetsfor- mer liksom i fråga om olika försvarsanläggningar och utrustning för mi— litärt bruk. I detta sammanhang framstår den fråga där enighet inte har

• Sida 209
•  Original

Prop. 1976/77: 149 209

kunnat vinnas inom utredningen och där remissutfallet inte är helt enty- digt som en detalj bland andra spörsmål av stor räckvidd.

Även jag anser emellertid att en särskild reglering är nödvändig be- träffande skyddsombuds rätt att avbryta arbete under övning inom för- svaret. Med hänsyn till verksamhetens art och av säkerhetsmässiga skäl passar enligt min uppfattning stoppningsrätten här inte in i mönstret. Jag avser därför att förorda att med stöd av bemyndigande i arbetsmil- jölagen (1 kap. 4 5) en undantagsbestämmelse i nämnda hänseende tas in i lagens verkställighetsförordning. Samtidigt vill jag understryka att det bör ligga inom skyddskommitténs kompetensområde att också be- handla övningar och att skyddsombudens uppgifter och befogenheter med nämnda undantag bör gälla oinskränkta under övningar. Härav föl- jer att skyddsombuden skall ses som en tillgång även i det säkerhetssy- stem som gäller vid sådan verksamhet.

Jag övergår så till frågan om arbetsmiljölagens tillämpning på värn- pliktiga.

De värnpliktiga utgör den största gruppen inom försvarsmakten. I ar— betarskyddslagen finns en bestämmelse som i vissa avseenden likställer värnpliktiga med anställd personal. De värnpliktigas tjänstgöring faller emellertid till största delen utanför regleringen i arbetarskyddslagen, ef— tersom från lagens tillämpning är undantagna övningar och annat arbe- te än sådant som utförs under väsentligen samma förhållanden som motsvarande arbete i civil verksamhet.

Utredningen har konstaterat att de värnpliktiga tjänstgör under för- hållanden som vad avser arbetsplatser och utrustning i stort sett är de- samma som för anställd personal. Enligt utredningens uppfattning bör arbetsmiljölagen till skillnad från arbetarskyddslagen göras tillämplig på de värnpliktigas arbetsförhållanden. Utredningen har samtidigt påpekat att de värnpliktigas tjänstgöringstid är reglerad i värnpliktslagen (1941: 967, ändrad senast 1976: 308). Det har därför ansetts att anledning sak- nas att i arbetsmiljölagen ge föreskrifter om de värnpliktigas arbetstid. Motsvarande tillämpning har även i övrigt föreslagits som på elev- och vårdområdena. Detta innebär att arbetsmiljölagens föreskrifter om ar- betsmiljöns beskaffenhet, allmänna skyldigheter, farligt arbete för min- derårig, tillsyn, sanktionssystcm och fullföljd av talan skulle gälla även för de värnpliktiga. Med värnpliktig har i förslaget jämställts annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring, bl. a. civilförsvarspliktig.

Mot utredningsförslaget på värnpliktsområdet har endast ÖB gjort vissa erinringar. Sålunda har ansetts att förtidsinskriven värnpliktig bör jämställas med andra värnpliktiga och ej betraktas som minderårig. ÖB har dessutom framhållit att personal ur hemvärnet och frivilligorgani- sationer bör anses som arbetstagare i samma utsträckning som väm- pliktiga.

Även jag vill i huvudsak ansluta mig till utredningens förslag i denna

givna problem. I fråga om arbetsmiljölagens tillämplighet på svenskt luftfartyg utan-

• Sida 215
•  Original

Prop. 1976/77: 149 215

för landets gränser har utredningens majoritet framhållit att de prak- tiska möjligheterna att från arbetarskyddssynpunkt ingripa mot arbets- förhållandena ombord uppenbarligen föreligger när flygplanet befinner sig på marken. Härvid är svensk arbetarskyddslagstiftning tillämplig inom landet. De åtgärder som skulle behövas för att ge de svenska arbe— tarskyddsmyndighetema möjlighet att agera utomlands är enligt utred- ningsmajoriteten ett skäl mot att utsträcka arbetarskyddslagstiftningens tillämplighet utom riket. Med hänsyn till de bestämmelser som gäller enligt luftfartslagen (1957: 297, ändrad senast 1976: 11) har ansetts att det inte heller föreligger något påtagligt praktiskt behov av en sådan ut- vidgning. TCO:s representant i utredningen har reserverat sig och före- slagit att arbetsmiljölagen skall vara tillämplig även på arbete som ut- förs ombord på svenskt luftfartyg utomlands. Problemet med svensk ar— betarskyddsmyndighets bristande möjligheter att agera utanför landet bör enligt reservanten kunna lösas genom att myndigheten vid behov får hjälp av luftfartsinspektionen inom luftfartsverket.

Metallindustriarbetareförbundet, TCO och vissa yrkesinspektionsdi— strikt har instämt i reservationen. Enligt TCO ligger arbetsmiljölagens betydelse inte främst i att arbetarskyddsmyndigheten kan göra ingripan- den vid akuta situationer. Det väsentliga är i stället att lagen ger stöd för ett långsiktigt fackligt handlande. Luftfartsverket har inte sett några hin- der mot den lösning som anvisas i reservationen, förutsatt att i arbets- miljölagen anges att luftfartsinspektionen vid sidan av yrkesinspektionen utövar tillsyn i frågor som berör luftfartstjänstens säkerhet.

För egen del vill jag hänvisa till att luftfartslagen med dess säkerhets- bestämmelser är av stor betydelse även från arbetarskyddssynpunkt. Luftfartslagen gäller svenskt luftfartyg även utanför landets gränser i den mån bestämmelserna är förenliga med tillämplig lag i främmande stat. Jag vill också understryka att arbetsmiljölagen måste anses gälla även vid planering för anskaffning av flygplan som skall registreras i Sverige och sättas in i utrikestrafik. Mot denna bakgrund synes mig allt- för stora betänkligheter inte behöva hysas mot att arbetsmiljölagen inte heller när det gäller luftfart föreslås bli tillämplig utanför landets gränser. Det finns dock anledning att närmare undersöka hur luftfartsla- gen i detta avseende fungerar från arbetarskyddssynpunkt. Det kan som luftfartsverket har påpekat även finnas andra problem med anknytning till arbetsmiljölagens tillämpning på luftfartens område. Enligt vad jag har inhämtat avser chefen för kommunikationsdepartementet att föreslå regeringen att uppdra åt luftfartsverket att inkomma med förslag till hur arbetsmiljölagen skall tillämpas inom luftfarten. Avsikten är att i detta uppdrag inrymma även den internationella aspekten.

Arbetsmiljöutredningen har också tagit upp frågan om arbetarskydds- lagstiftningens tillämplighet vid beskickningar utomlands. Utredningen har konstaterat att de regler om immunitet som är tillämpliga för främ-

• Sida 216
•  Original

Prop. 1976/77: 149 216 mande stats beskickning här i riket på motsvarande sätt gäller för svensk beskickning i utlandet. Det synes enligt utredningen vara natur- ligt och i överensstämmelse med rådande uppfattning att i möjlig ut- sträckning tillämpa reglerna i svensk arbetarskyddslagstiftning på för- hållandena vid våra beskickningar utomlands.

Enligt vad TCO har anfört i sitt remissyttrande kan det uppkomma vissa problem genom att yrkesinspektionens resurser inte räcker till för att utöva tillsyn vid utlandsmyndigheterna. TCO har ansett att detta inte kan tas till intäkt för att arbetarskyddslagstiftningen inte skulle gälla. Enligt TCO måste dock frågan om tillsynens organisation lösas. Även byggnadsstyrelsen har efterlyst ett klarläggande av den svenska arbets- miljölagstiftningens tillämpning på svenska beskickningslokaler ut- omlands.

Efter samråd med chefen för utrikesdepartementet vill jag uttala att arbetsmiljölagen i möjlig utsträckning bör tillämpas vid svenska utlands- myndigheter (delegationer, beskickningar och lönade konsulat). Därvid måste uppenbarligen en anpassning ske efter de speciella förhållandena på platsen vare sig dessa är klimatbetingade eller av annan natur. Vi- dare kan sådana regler i arbetsmiljölagstiftningen som bestämmelsen om skyddsombuds möjlighet att avbryta arbete i avvaktan på yrkesinspek- tionens ställningstagande enligt min mening inte tillämpas vid svensk ut- landsmyndighet. Särskilda överväganden behövs här med hänsyn till ut— landsmyndigheternas uppgift att tillvarata viktiga svenska statsintressen och att skydda svenska medborgares liv och egendom, inte minst under oroligheter eller i allvarliga krissituationer. Vad gäller tillsynen vill jag bl. a. peka på möjligheten att utveckla den tillsyn som redan sker genom byggnadsstyrelsen.

20.2.10 Tillämpningen under ett övergångsskede

Arbetsmiljölagen avses enligt det anförda få ett vidare tillämpnings- område än gällande arbetarskyddslag. Lagen bör sålunda omfatta även arbete som medlem av arbetsgivarens familj utför i familjejordbruk eller arbetsgivarens hem och i princip dessutom s.k. okontrollerbart arbete. Vidare bör lagen i väsentliga avseenden gälla ensamföretagare. Tillämp- ningsområdet bör som jag tidigare har framhållit också vidgas bl.a. inom elev- och vårdområdena samt inom försvaret.

De föreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen har meddelat med stöd av arbetarskyddslagen kan först efter hand ersättas med föreskrifter som meddelas med stöd av den nya lagstiftningen. I huvudsaklig över— ensstämmelse med vad utredningen har föreslagit förordar jag därför att de vid arbetsmiljölagens ikraftträdande gällande föreskrifterna fortfa- rande skall gälla tills styrelsen beslutar annat. Härvid bör även avses de föreskrifter som har beslutats med stöd av arbetarskyddslagen men som ännu ej har trätt i kraft vid arbetsmiljölagens ikraftträdande. I avbidan

• Sida 217
•  Original

Prop. 1976/77: 149 217

på att en anpassning hinner ske över hela fältet bör enligt min mening detsamma gälla i fråga om de råd och anvisningar som arbetarskydds- styrelsen har meddelat med stöd av arbetarskyddslagen. Jag förordar att bestämmelser härom införs i övergångsbestämmelser till arbetsmiljöla— gen. Likartade övergångsbestämmelser torde i fråga om föreskrifter som har meddelats med stöd av arbetarskyddskungörelsen (1949: 208, omtryckt 1973: 841) få fogas till arbetsmiljöförordningen.

Nämnda föreskrifter har emellertid utformats för att fylla sin uppgift inom arbetarskyddslagens mera begränsade tillämpningsområde. Utred— ningen har framhållit att nya överväganden i många fall blir nödvändiga för att bestämmelserna skall lämpa sig för tillämpning inom det vidare område som arbetsmiljölagen föreslås täcka, inte minst i fråga om en- samföretagare och för familjejordbrukens del. Av vikt i sammanhanget har också ansetts vara vilka möjligheter tillsynsmyndigheterna har att på kort sikt täcka de nya grupper som förs in under lagen. Enligt utred- ningsförslaget skall därför de tillämpningsbestämmelser som redan finns vid arbetsmiljölagens ikraftträdande t.v. inte gälla inom nytillkomna områden.

Några remissinstanser har särskilt uppehållit sig vid frågan om vilka övergångsbestämmelser som kan bli behövliga om arbetarskyddslagstift- ningen utvidgas i fråga om familjejordbruk och ensamföretagare. LRF och Trädgårdsnäringens riksförbund har sålunda förutsatt att sådana övergångsbestämmelser meddelas att redan anskaffade anordningar nor- malt inte skall behöva ändras eller skrotas och att dispensmöjligheter skapas när särskilda skäl föreligger. Lantbruksstyrelsen har understrukit betydelsen av att övergångsbestämmelser utformas med beaktande av jordbruks- och trädgårdsnäringarnas speciella förhållanden, så att de kostnader en sådan vidgad tillämpning kan medföra för företagen be- gränsas i görligaste mån. Vad gäller ensamföretagare har statens indu— striverk hänvisat till att tekniska och ekonomiska faktorer många gånger kan lägga hinder i vägen för att på kort tid ställa om verksamheten efter nya skyddskrav.

För egen del kan jag ansluta mig till vad utredningen har anfört och föreslagit om vissa äldre tillämpningsföreslcrifters giltighet inom tidigare inte avsedda områden. Enligt min mening bör motsvarande gälla i fråga om de råd och anvisningar som enligt vad jag har förordat också bör tillämpas övergångsvis. Nämnda föreskrifter, råd och anvisningar bör sålunda under en övergångstid gälla endast inom deras hittillsvarande tillämpningsområde. Jag förordar att detta kommer till uttryck i över- gångsbestämmelserna till arbetsmiljölagen. I fråga om de föreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen har meddelat enligt arbetarskyddskungörel- sen torde motsvarande överväganden få ske när verkställighetsförord- ning till lagen utfärdas.

Med denna uppläggning torde remissinstansernas önskemål i huvud-

• Sida 218
•  Original

Prop. 1976/77: 149 218

sak vara beaktade. Jag vill tillägga att det i många fall är angeläget att en sanering kommer till stånd av befintliga maskiner och andra tekniska anordningar. Planer för sanering bör givetvis utarbetas i nära samråd med berörda myndigheter och organisationer inom näringarna. I sam- manhanget vill jag också framhålla att avsikten är att arbetarskyddssty- relsen vid meddelande av nya föreskrifter skall noga överväga i vilken utsträckning dessa bör gälla inom olika områden som avses med arbets- miljölagen. En smidig övergång bör eftersträvas med beaktande av de särskilda förutsättningar och behov som föreligger hos enmansföretag och familjeföretag utan anställda.

Även i fråga om försvaret blir särskilda överväganden aktuella i ett övergångsskede. Arbetarskyddsstyrelsen har i sitt remissyttrande fram- hållit att det inom försvaret finns en mängd säkerhetsbestämmelser som styrelsen hittills inte har behövt granska närmare. Eftersom arbetsmiljö- lagen avses innebära en betydande utvidgning av arbetarskyddsmyndig— heternas tillsyn på försvarets område, torde det enligt styrelsen bli nöd- vändigt att efter hand pröva om dessa bestämmelser erbjuder betryg- gande säkerhet i arbetsmiljölagens mening. Jag vill med anledning härav framhålla att försvarsmyndigheterna som fackmyndigheter svarar för säkerhetsföreskrifter inom försvaret. Det blir därför i första hand dessa myndigheters uppgift att i samråd med arbetarskyddsstyrelsen se till att för försvaret finns sådana säkerhetsföreskrifter att kraven i arbetsmiljö- lagen kan anses uppfyllda.

20.3 Arbetsmiljöns beskaffenhet 20.3.1 Inledning

I arbetarskyddslagen finns allmänna föreskrifter om åtgärder som skäligen erfordras för att skydda arbetstagare mot ohälsa och olycksfall i arbete. Arbetarskyddslagens bestämmelser avser vissa arbetshygieniska förhållanden, främst luftutrymme, belysning, klirnatföroreningar av damm, rök, gas eller ånga och buller och skakningar. Lämpliga an- ordningar skall på dessa områden såvitt möjligt vidtas för att hindra att arbetstagarna utsätts för skador. Tekniska anordningar skall vara ut- förda och anordnade så att de erbjuder betryggande säkerhet. Vidare anges att åtgärder i möjligaste mån skall vidtas mot skada genom bl. a. fall, nedstörtande föremål, ras, splitter, stänk, vassa eller heta föremål, heta vätskor, klämning, slag eller hälsofarliga ämnen. Allmänna före- skrifter finns också om personalutrymmen, personlig skyddsutrustning och anordningar för lämnande av första hjälpen vid olycks- eller sjuk- domsfall. I arbetarskyddskungörelsen utvecklas lagens föreskrifter i olika avseenden. Med stöd av bemyndigande i arbetarskyddslagen har vidare arbetarskyddsstyrelsen meddelat ett stort antal råd och anvis- ningar till ledning vid tillämpningen av lagen.

• Sida 219
•  Original

Prop. 1976/77: 149 219

Arbetsmiljöutredningen har framhållit att en uppräkning av olika åt- gärder till skydd mot skada i arbetslivet av naturliga skäl aldrig kan bli fullständig. När det gäller arbetsmiljölagens uppläggning har utred- ningen, med hänvisning till den mängd olika verksamhetsområden som skall täckas, ansett det inte vara lämpligt att i lagen eller dess tillämp- ningsförordning meddela några detaljföreskrifter om arbetsmiljöns ut- formning. Utredningen har påpekat att en sådan detaljreglering dess— utom inte skulle vara förenlig med att regler av detta slag måste av den ansvariga myndigheten kunna anpassas till den snabba utvecklingen med minsta möjliga tidsutdräkt. Utredningen har därför föreslagit att arbetsmiljölagen utformas som en ramlag vad avser de krav som skall gälla i fråga om arbetsmiljöns beskaffenhet. I ett särskilt kapitel i lagen har därefter preciserats vilka personkategorier som har ansvaret för ar- betsmiljön. Där har slagits fast de allmänna skyldigheter som skall vila på arbetsgivare och andra företagare, arbetstagare, tillverkare, försäl- jare, upplåtare m. fl. En avgörande förutsättning för att arbetsmiljöla— gen med denna uppläggning skall resultera i en effektiv lagstiftning är enligt utredningen att frågan om arbetarskyddsstyrelsens författnings- vcrksamhet ägnas stor uppmärksamhet.

Den uppläggning som utredningen sålunda har föreslagit av arbets— miljölagens bestämmelser om arbetsmiljöns beskaffenhet har vunnit starkt stöd hos remissinstansema.

Även jag anser det nödvändigt att arbetsmiljölagen utformas som en ramlag. Lagen bör i fråga om arbetsmiljöns beskaffenhet innehålla vissa grundläggande bestämmelser och dessutom översiktligt ange kraven be— träffande olika arbetsmiljöfaktorer. På detta sätt görs samtidigt en av- gränsning av det område som faller inom lagen. Bestämmelserna bildar framför allt utgångspunkten för den närmare reglering av arbetsmiljön som enligt vad jag förutsätter skall ske genom arbetarskyddsstyrelsen.

Med den föreslagna uppläggningen av arbetsmiljölagen blir arbetar- skyddsstyrelsens författningsvcrksamhet av stor betydelse för arbetar- skyddet. Inom den i arbetsmiljölagen angivna ramen måste sålunda ges ledning om hur arbetsmiljölagen skall tillämpas på arbetsplatserna. Vik- tigt är att genom verkställighetsföreskrifter anges de närmare krav som skall uppfyllas i arbetsmiljöhänseende vid planering av arbetslokaler och arbetsmetoder m. m. Sådana föreskrifter behövs även i en rad andra av- seenden. Här kan som ytterligare ett betydelsefullt område nämnas före- skrifter till ledning för tillverkare och försäljare av olika produkter som används i arbetslivet. Som remissinstansema har understrukit är det av stor vikt att i all erforderlig utsträckning samråd kan komma till stånd med arbetsmarknadsparterna, andra myndigheter och olika berörda or- ganisationer.

• Sida 220
•  Original

Prop. 1976/77: 149 220

20.32 Grundläggande bestämmelser

Utredningen har föreslagit att arbetsmiljölagens materiella bestäm- melser inleds med en föreskrift att arbetsmiljön skall vara tillfredsstäl- lande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska ut- vecklingen. Därmed har utredningen velat betona att arbetsmiljön skall utformas inte bara utifrån en miniminivå vad avser det förebyggande skyddet utan även med sikte på mänskliga behov i vid bemärkelse. Sam- tidigt har konstaterats att hänsyn måste tas till arbetets natur när man sätter kraven på arbetsmiljön. Man kan sålunda enligt utredningen inte bortse från att det finns för samhället viktiga verksamhetsfält där förut- sättningarna för exempelvis arbetskomfort skiljer sig radikalt från and- ra områden. För en tillfredsställande utveckling av arbetsmiljön inom hela samhället har det emellertid ansetts väsentligt att insatser görs för att utjämna dessa skillnader genom att områden där förhållandena är sämst prioriteras. Utredningen har framhållit att vid utformningen av arbetsmiljön måste beaktas den vid varje tid rådande tekniska och so— ciala utvecklingen och att arbetsmiljön skall förbättras i takt med de möjligheter utvecklingen ger. Det har understrukits att det är nödvän- digt med en samlad bedömning av arbetsmiljön. Det är enligt utred- ningen inte bara fråga om vanskliga kombinationer av olika kemiska ämnen och fysikaliska faktorer, utan vid bedömningen måste också tas med olika förhållanden som berör arbetets psykiska och sociala inne— håll.

I remissvaren har från löntagarorganisationernas sida understrukits värdet av att utredningsförslaget utgår från en helhetssyn på arbetsmil- jön. Även övriga remissinstanser har ställt sig positiva till den föreslagna inledande bestämmelsen. Vissa instanser, bl. a. socialstyrelsen, har påpe- kat att konflikter kan uppkomma mellan arbetsmiljölagens krav på en tillfredsställande arbetsmiljö och krav enligt annan lagstiftning. När det gäller vårdsektorn måste enligt socialstyrelsens mening omsorgen om vårdtagaren vara huvudmålet för verksamheten.

Liksom utredningen och remissinstansema finner jag det vara av grundläggande betydelse att arbetsmiljölagen speglar en helhetssyn på arbetsmiljön. Väsentligt är också att i lagen slås fast att arbetsmiljön skall vara i jämbredd med den sociala och tekniska utvecklingen i sam— hället och att kraven skall kunna skärpas i takt med att utvecklingen fortskrider. Jag vill alltså ansluta mig till utredningsförslaget på denna punkt (2 kap. 1 & första stycket arbetsmiljölagen). Med anledning av vad socialstyrelsen har anfört vill jag erinra om den möjlighet till anpassning efter olika arbetsuppgifters art och ändamål som ligger i att den för- ordade bestämmelsen hänvisar till arbetets natur. När krav enligt olika lagstiftningskomplex står emot varandra torde i regel en lösning kunna åstadkommas efter en rimlig avvägning av tyngden hos olika intressen.

• Sida 221
•  Original

Prop. 1976/77: 149 21

Någon generell lösning är här inte möjlig. I den mån problem uppstår bör berörda myndigheter i samråd meddela närmare föreskrifter.

Som ytterligare en grundläggande bestämmelse har utredningen före- slagit att i arbetsmiljölagen föreskrivs att arbetsmiljöförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Utredningen har i anslutning härtill bl.a. gått in på frågor om arbetets uppläggning och dess psykologiska och sociala innehåll. Som särskilt kritiska egenskaper i arbetets organisation har framhållits bl. a. ständig upprepning av kortcykliga arbetsmoment, systemstyrd arbetstakt särskilt i kombination med höga krav på uppmärksamhet, i detalj förutbestämda rörelsemönster och arbetsmetoder, utnyttjande av i huvudsak endast motoriska funktioner hos den arbetande och bristande möjlighet till so- cial kontakt i arbetet. Med stöd av den föreslagna bestämmelsen har an- setts att i tillämpningen bör kunna göras vissa preciseringar som är riktade mot starkt bundna arbetsformer. Bestämmelsen om arbetets an- passning bör enligt utredningen kunna fungera som stöd vid samråd och förhandlingar mellan parterna. Utredningen har funnit naturligt att be- dömningar av önskvärdheten av olika arbetsformer i första hand görs av parterna men med möjlighet för dem att hänskjuta även frågor av detta slag till yrkesinspektionen. Med den föreslagna uppläggningen av arbets- miljölagen har inspektionen därvid att medverka till lösningar som till- godoser hälsoaspekter i vid bemärkelse. Frågor om förhållandet mellan överordnade och underordnade och om andra relationer mellan männi- skorna på arbetsplatsen inryms enligt utredningen i den bedömning från psykologisk och social synpunkt som skall ske av den fysiska arbetsmil- jön och arbetets uppläggning. Det har samtidigt konstaterats att det här ytterst rör sig om frågor som inte till alla delar är åtkomliga för lagstift- ning.

Angående remissutfallet kan till en början konstateras att såväl ar- betsmarknadspartemas organisationer och andra sammanslutningar som myndigheter har slutit upp kring den av utredningen föreslagna bestäm- melsen om anpassning av arbetet till människans förutsättningar i fy- siskt och psykiskt avseende. Vissa remissinstanser har dock ansett att den inriktning även på den psykiska sidan av arbetsmiljön som utred- ningen har föreslagit borde komma till tydligare uttryck i arbetsmiljöla— gen.

Enligt vad LO har framhållit läggs på såväl myndigheter som arbets- marknadens parter ett stort ansvar för att konkretisera lagförslagets målsättning när det gäller psykosociala faktorer i arbetet. Det bör enligt LO klart framgå att inte minst arbetstakten utgör en central arbetsmiljö— fråga. I lagtext eller motiv bör sålunda komma fram att arbetstakten inte skall vara maskinstyrd eller styrd av löpande band, utan att arbets- tagaren själv skall kunna reglera sin arbetstakt samt att ensidigt upp- repande av begränsade arbetsmoment skall undvikas.

• Sida 222
•  Original

Prop. 1976/77: 149 222

Med utgångspunkt i uppfattningen att de anställda själva är de som bäst kan bedöma vilka förändringar som bör vidtas i arbetsmiljön har TCO hänvisat till förhandlingar som det effektivaste och snabbaste sät— tet att åstadkomma förbättringar. Medbestämmandelagen blir enligt TCO:s syn det viktiga instrument med vars hjälp de anställda genom sina organisationer kan få det inflytande över arbetsorganisation och ar- betsinnehåll som är en förutsättning för en tillfredsställande arbetsmiljö. TCO har samtidigt beklagat att utredningen inte lagt fram mera långt- gående förslag till lagbestämmelser på det psykosociala området och framhållit att ytterligare preciseringar krävs i arbetsmiljölagstiftningen för att denna skall utgöra en tillräcng bas för förbättringar.

Även SACO/SR har ifrågasatt om inte lagförslaget borde ha varit mera konkret i fråga om den psykiska arbetsmiljön.

Jag har tidigare framhållit att arbetsmiljölagens bestämmelser om ar- betsmiljöns beskaffenhet bör ha en allmän utformning. Detta gäller i hög grad regleringen av den psykiska sidan av arbetsförhållandena. Här bör lämnas stort spelrum för fortsatt utveckling och för de fackliga or- ganisationernas handlande. Vi har nyligen i medbestämmandelagen fått en genomgripande lagstiftning som syftar till att löntagarorganisatio- nerna skall kunna driva fram en arbetsmiljö som svarar mot deras inten- tioner. Enligt den lagen är arbetsgivaren skyldig att förhandla med de fackliga organisationerna innan han fattar långsiktiga beslut om t. ex. arbetsorganisationen, valet av arbetsuppgifter och arbetsmetoder, plane- ring och inrättande av arbetslokaler, arbetstider rn. in. när det gäller vik- tigare förändringar i arbetsgivarens verksamhet. Även viktigare föränd- ringar av betydelse för den enskilde arbetstagaren berörs av den primära förhandlingsskyldigheten. Arbetstagarorganisation har vidare rätt att på eget initiativ ta upp förhandling i varje fråga beträffande vilken arbets- givaren står i begrepp att fatta beslut och som berör medlem i organisa— tionen. Arbetsmiljön är sålunda helt och hållet omfattad av medbestäm- mandelagen.

Med anledning av vad som har anförts i vissa remissyttranden om be- hovet av konkretisering av arbetsmiljölagens bestämmelser om psykoso- ciala faktorer vill jag också erinra om att frågor om arbetsmiljön i vid bemärkelse behandlas även i annan lagstiftning än den nämnda. Anställ— ningstryggheten är en viktig sida av den psykiska arbetsmiljön. Vi har i Sverige valt att reglera denna fråga i en särskild lag om anställnings- trygghet. Jag vill nämna att man exempelvis i Norge tar upp denna fråga inom ramen för den allmänna arbetarskyddslagstiftningen. Vidare har åtskilliga författningar, som har nära samband med arbetsmarknads- politiken, arbetsmiljön som föremål. Ett exempel är lagen om vissa an- ställningsfrämjande åtgärder som tar särskilt sikte på äldre och arbetsta- gare med nedsatt arbetsförmåga.

Vad jag nu har anfört hindrar inte att det enligt min mening är bety-

• Sida 223
•  Original

Prop. 1976/77: 149 223

delsefullt att i arbetsmiljölagen tas in också psykiska och sociala aspek- ter på arbetsmiljön. Olika arbetsmiljöfaktorer bör som tidigare har framhållits inte behandlas isolerat och det framstår inte minst av den anledningen som angeläget att arbetsmiljölagen ger underlag för allsi— diga bedömningar. Jag tänker härvid inte bara på att lagen bör vara ett stöd för arbetstagarna vid samråd och förhandlingar med arbetsgivarna. Viktigt är också att lagen ger en bred bas för tillsynsmyndigheterna i de— ras uppgift att tillse att arbetsmiljön blir allsidigt tillfredsställande. Det kan här gälla även vissa arbetsorganisatoriska frågor av skyddskaraktär.

Som en sammanfattande term används i debatten om arbetsmiljön ofta uttrycket psykosociala faktorer. Begreppet är delvis svårfångat. Jag vill därför göra vissa preciseringar av hur dessa faktorer kommer in när det gäller att lagstifta om arbetsmiljön. Utgångspunkten är att arbetsmil- jöfaktorer kan indelas efter art och innehåll. Det är sålunda vanligt att arbetslivets fysikaliska miljöfaktorer delas upp i grupper såsom klimat, buller, vibrationer, belysning, strålning osv. Vid sidan härav har vi de kemiska miljöfaktorerna. Tillsammans kan de omgivningshygieniska faktorerna sägas utgöra den fysiska arbetsmiljön. I denna ingår också olika arbetstekniska faktorer såsom arbetstyngd, arbetsställningar, ut- rymme, tekniska säkerhetsanordningar o. d. En annan viktig typ av fak— torer utgörs av de organisatoriska och sociala förhållandena på arbets- platsen, t.ex. arbetsuppgifternas innehåll och möjligheterna till kontakt, samarbete, inflytande och personlig utveckling. Mellan nämnda faktorer sker ett samspel. Den fysiska miljön ger ramen för den sociala och sam- tidigt påverkas den fysiska miljön av värderingar och anspråk hos dem som arbetar där. Gemensamt bildar alla dessa typer av faktorer det to- tala sammanhang i vilket arbetet bedrivs. Detta sammanhang ger för den arbetande effekter som kan sägas ha en fysiologisk och en psykolo- gisk sida. Fysiologiskt kan arbetet påverka den kroppsliga hälsan. De psykiska reaktionerna på arbetsmiljön kan å andra sidan ta sig uttryck i upplevelser av trygghet eller otrygghet, i tillfredsställelse eller vantrivsel. Dessa upplevelser kan i sin tur i vissa fall ge upphov till psykiska stör- ningar och kan också vara bestämmande för rent kroppsliga återverk- ningar.

De psykosociala faktorerna utgör sålunda inte någon avskild grupp av arbetsmiljöfaktorer. Psykosociala faktorer i arbetsmiljön framkommer genom att arbetsmiljön betraktas från psykologisk och sociologisk syn- vinkel. Detta perspektiv omfattar såväl fysiska som organisatoriska och sociala arbetsmiljöfaktorer.

Denna begreppsredovisning torde visa att den psykosociala aspekten i mycket sammanfaller med den helhetssyn på arbetsmiljön som jag har förordat i det föregående. Redovisningen ger på så sätt också en bak- grund till bestämmelserna om arbetsmiljöns beskaffenhet i mitt förslag till arbetsmiljölag.

• Sida 224
•  Original

Prop. 1976/77: 149 224 Med hänsyn till vikten av att arbetsmiljölagen ger underlag för allsi— diga bedömningar finner jag det riktigt att det föreskrivs att arbetsmil- jön skall anpassas till människans förutsättningar i såväl fysiskt som psykiskt avseende. Jag förordar alltså att en bestämmelse med detta in- nehåll förs in i arbetsmiljölagen (2 kap. 15 andra stycket första me- ningen). För den lokala skyddsverksamheten bör det verka stimulerande att arbetsmiljölagen siktar så långt som en sådan bestämmelse innebär. Bestämmelsen kan som utredningen har framhållit också tjäna som stöd för närmare föreskrifter rörande arbetsmiljön inom en rad områden av arbetslivet och för myndigheternas bevakning i det enskilda fallet.

I anslutning till den förordade bestämmelsen vill jag framhålla att i kravet på anpassning av arbetet till människans förutsättningar bl. a. lig- ger att åtgärder skall vidtas för att hindra belastning som kan undvi— kas genom olika slag av tekniska anordningar och genom riktig utform— ning av arbetsmetoder, arbetsredskap, arbetsbord, arbetsstolar, förpack- ningar osv. Frågor om hur belastningen blir när t. ex. tungt arbete kom- bineras med luftföroreningar, värme eller obekväm arbetsställning måste uppmärksammas. Det är också viktigt att man vid arbetsuppgiftemas utformning söker hindra statisk belastning och ensidiga arbetsrörelser och arbetsställningar. En betydelsefull ergonomisk fråga är utform— ningen av kontrollinstrument på maskiner och apparater. Anpassningen av arbetet till människans förutsättningar innebär vidare att hänsyn måste tas till den enskilde arbetstagarens förutsättningar bl. a. vid be- stämmande av arbetsintensitet och pauser. Arbetsbördan måste ges rim- liga proportioner. Här Skall också beaktas den psykiska sidan i arbets- situationen. Lika litet som någon får anlitas till ett arbete som är för tungt i rent fysiskt avseende, lika litet bör arbetstagare åläggas ett an- svar som han inte har utbildning för och inte heller känner sig kapabel att klara. För stora sådana påfrestningar kan leda till psykiska stör- ningar och även till psykosomatiska sjukdomar.

Den vida grundsatsen om arbetets anpassning efter människans förut- sättningar i fysiskt och psykiskt avseende riktar uppmärksamheten på att hänsyn skall tas även till psykosociala synpunkter. En allsidig bedöm- ning skall med andra ord ske av den fysiska arbetsmiljön över huvud liksom av arbetets uppläggning och organisation. I en sådan bedömning kan bl. a. ligga att ta hänsyn till i vad mån buller som inte är direkt häl— sofarligt påverkar möjligheterna att uppehålla kontakt med andra per- soner på arbetsplatsen. Det kan också gälla exempelvis att bedöma om lokalutformning eller maskinuppställning är lämplig inte bara från di- rekt skadeförebyggande synpunkt utan också med hänsyn till att isole- ring i arbetet skall undvikas. Med utgångspunkt i djupare mänskliga be- hov kan arbetsorganisationen böra utformas på sådant sätt att möjlighet ges till samarbete med arbetskamrater. Vidare finns anledning att efter- sträva att arbetet läggs upp så att det blir omväxlande och så att tillfälle finns till eget ansvar och en viss frihet i arbetet.

• Sida 225
•  Original

Prop. 1976/77: 149 225

Jag vill betona att grundsatsen om arbetets anpassning till människans förutsättningar också fångar in frågor om arbetskomfort och om välbe- finnande och trivsel på arbetsplatsen. I likhet med utredningen vill jag samtidigt erinra om att vid avvägning måste beaktas vad som är rimligt, vad som påkallas med hänsyn till viktiga samhällsfunktioner m. m. Avväg— ningen måste när det gäller komfortsynpunkter också kunna innefatta jämförelse med vad som är normal standard i motsvarande arbete på andra arbetsplatser liksom med vad som godtas inom andra verksamhets- områden.

Utredningen har som tidigare redovisats pekat på vissa drag i arbetets uppläggning som särskilt kritiska. LO har starkt understrukit dessa ut- talanden. För egen del vill jag framhålla att vissa former av maskinstyrd arbetstakt och ensidigt upprepande av starkt begränsade arbetsmoment på intet sätt kan anses svara mot människans förutsättningar. De är inte heller förenliga med kravet på en allsidigt tillfredsställande arbetsmiljö. Jag vill erinra om att monotona arbeten enligt en rad undersökningar ofta upplevs som starkt psykiskt påfrestande och kan ge upphov till fy- siska och psykologiska besvär. Mycket tyder dessutom på att denna typ av arbete har ogynnsamma effekter även på den anställdes möjligheter att vara aktiv utanför arbetet. Bestämmelsen om arbetets anpassning rik- tar sig i hög grad mot arbetsformer som är bundna och innebär ständig upprepning av kortcykliga arbetsmoment. Med stöd av bestämmelsen bör i tillämpningen kunna göras preciseringar riktade mot sådana och liknande arbetsformer. Detta får givetvis inte hindra att man även be- träffande arbetets innehåll gör avvägningar med utgångspunkt i vad som är rimligt. Det är också klart att arbetspauser av tillräcklig mängd och antal kan i viss utsträckning motverka ogynnsam inverkan av kritiska egenskaper i arbetets uppläggning. Av praktiska skäl blir det nödvändigt att lämna utrymme för övergångsformer medan men strävar efter att fylla arbetet med rikare och mera omväxlande innehåll. Det är tydligt att uppmärksamhet åt dessa frågor bör ägnas särskilt vid nyanläggningar och vid tillfällen då det kan vara aktuellt att införa nya arbetsmetoder i befintliga anläggingar.

Utredningen har anfört att man, för att få fram en arbetsmiljö som upp- levs som tillfredsställande, måste låta bedömningar och ställningstaganden i första hand utgå från synpunkter från arbetstagarna själva. Härvid kan enligt utredningen på sikt möjligheten att använda upplevelsemätning av miljöfaktorer bli av betydelse, om det visar sig att på detta sätt kan skapas ett objektivt underlag. Socialstyrelsen har i anslutning härtill erinrat om hur nära människors upplevande av sina villkor hänger samman med deras anspråksnivå och har framhållit att man bör sträva efter att finna objektiva kriterier för bedömning av de psykiska och sociala faktorerna i arbetslivet.

Den upplevelsemässiga sidan av arbetssituationen formas enligt mitt

15 Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 149

• Sida 226
•  Original

Prop. 1976/77: 149 226

synsätt av såväl fysiska som organisatoriska och sociala arbetsmiljöfak- torer. Med detta betraktelsesätt blir synpunkter från de anställda en självklar utgångspunkt vid en allsidig bedömning av arbetsmiljön. Här- vid blir givetvis inte varje subjektiv upplevelse avgörande utan det förut- sätts en sammanfattande bedömning som utgår från de synpunkter som de anställdas företrädare lägger fram. Även attitydundersökningar och liknande undersökningar direkt hos de anställda kan i vissa fall ge vär— defullt underlag. Jag vill samtidigt gärna stryka under att i detta förlopp har den arbetssociologiska, arbetspsykologiska och arbetsorganisatoriska forskningen viktiga uppgifter när det gäller att bistå vid samlande och systematisering av material och att ge impulser till fortsatt utveckling.

Utformningen av den fysiska arbetsmiljön får som jag redan har be— rört återverkningar på samspelet mellan människor. Detsamma gäller i hög grad arbetsorganisationen som avser hur olika arbetstagares uppgif— ter utformas och hur dessa uppgifter läggs upp sinsemellan. Så till vida ingår alltså förhållandet mellan människorna på en arbetsplats helt klart i underlaget vid en allsidig bedömning av arbetsmiljön. Samtidigt måste konstateras att de goda eller dåliga relationerna mellan människor som arbetar tillsammans naturligtvis kan ha sin grund i företeelser som ligger utanför arbetssituationen. I likhet med utredningen vill jag hänvisa till att den lokala skyddsorganisationen och företagshälsovården har viktiga uppgifter att fylla även på detta område.

Närliggande frågor finns på arbetsplatser där arbetet är inriktat på omsorg eller vård av andra människor eller på nära kontakter med allmänheten. Utredningen har som exempel nämnt att i förhållandena mellan handledare och elever eller vårdtagare och mellan polis och allmänhet kan inrymmas psykiska påfrestningar även för den anställde. Av vikt är enligt utredningen en god utbildning för yrket, inbegripet dess psykologiska sida. Utredningen har dessutom hänvisat till att det även här finns uppgifter som har naturlig hemortsrätt inom företags- hälsovården. Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande understrukit att arbetsmiljön för vårdpersonal inte sällan präglas av psykiska påfrest- ningar i relationerna till vårdtagarna eller deras anhöriga.

För egen del finner jag både utredningens och socialstyrelsens an- förda synpunkter förtjäna stort beaktande. Det är nödvändigt att dessa frågor fortlöpande uppmärksammas. Jag avser att i det följande åter- komma till vissa delar av detta problemområde vid behandlingen av en— samarbete. Jag vill erinra om att hithörande frågor i vissa avseenden är av den art att man kan vänta sig att de fackliga organisationerna med hjälp av medbestämmandelagen skall kunna driva fram acceptabla lös- ningar. Samtidigt kan konstateras att vi här möter problem som i hög grad måste övervägas med utgångspunkt även'i annan lagstiftning än ar- betsmiljölagen. Jag tänker härvid på föreskrifter som direkt ligger till grund för och reglerar den anställdes arbetsuppgifter på här avsedda områden.

• Sida 227
•  Original

Prop. 1976/77: 149 227

I utredningsförslaget följs föreskriften om arbetets anpassning av en bestämmelse att härvid skall beaktas möjligheterna att anordna arbetet så att arbetstagare själv kan påverka sin arbetssituation. Som en bak- grund har angetts att det är en av uppgifterna för arbetsmiljölagstift- .ningen att stryka under betingelser som kan ge möjlighet till arbetstill— fredsställelse. Utredningen har menat att något av kärnan i detta be— grepp ligger i möjligheten att själv vara aktiv vid utformningen av sin arbetsplats och sina arbetsuppgifter och att ha ett yrkesmässigt ansvar.

Remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredning- ens förslag på denna punkt. TCO har dock föreslagit en stramare for- mulering.

Grundsynen i arbetsmiljölagen bör enligt min mening vara att arbetet skall vara i möjligaste mån riskfritt i fysiskt och psykiskt avseende men också ge möjlighet till engagemang, arbetsglädje och personlig utveck— ling. Det måste samtidigt tas hänsyn till att arbetstillfredsställelsen i hög grad beror av enskilda människors skiftande läggning. Denna grundsyn kan på ett entydigt och positivt sätt uttryckas i arbetsmiljölagen genom att i lagens målsättningsbeskrivning slås fast att arbetstagare själv skall kunna påverka sin arbetssituation. Detta torde inrymma en grundförut- sättning för att nå fram till arbetsförhållanden där arbetet av den en— skilde kan upplevas som en meningsfde och berikande del av tillvaron. Jag förordar att bestämmelsen ges den formuleringen att det skall efter- strävas att arbetet anordnas så, att arbetstagare själv kan påverka sin ar— betssituation (2 kap. 15 andra stycket andra meningen arbetsmiljöla- gen).

Med den förordade bestämmelsen vidgas syftet med arbetarskydds- lagstiftningen på ett påtagligt sätt. Det förebyggande skyddet kommer givetvis att vara utgångspunkten vid bedömningen av hur arbetsmiljön skall utformas. I avvägningen måste dessutom ingå att i rimlig mån ta hänsyn till tekniska och ekonomiska faktorer liksom olika samhällsbe— hov. Ett rationellt produktionssätt fritt från riskabla, tunga och psykiskt onödigt påfrestande moment skall emellertid inte vara hela det mål man söker uppnå med arbetsmiljölagstiftningen. Till detta skall komma att väga in i vad mån en lösning främjar den anställdes självständighet och ansvar i arbetet. Det kan bl. a. röra sig om att vid uppläggningen av ar- betstakt och arbetssätt och vid förläggningen av arbetstiden beakta hur detta generellt sett inverkar på självständighet och ansvar i arbetssitua- tionen. Ökat självbestämmande och ökat yrkesmässigt ansvar kan i vissa fall åstadkommas genom självstyrande grupper eller mera sammansatta arbetsuppgifter. Vid planeringen av arbetsmiljön skall tillses att man tar vara på de möjligheter som finns att tillföra arbetet sådana värden.

Utredningen har i detta sammanhang uppmärksammat att styrsystem som bygger på automatisk databehandling (ADB) under senare år har införts på vissa områden av arbetslivet. Det gäller enligt utredningen att

• Sida 228
•  Original

Prop. 1976/77: 149 228

se till att systemen inte läggs upp så att de mer än nödvändigt låser möj- ligheterna till ett aktivt handlande för dem som berörs. Utredningen har framhållit vikten av att arbetstagarna kopplas in i projekteringsarbetet när det rör sig om system för planläggning och uppläggning av arbete. Härvid har utredningen även hänvisat till lagförslagets regler om sam- verkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. Statskontoret har i sitt re- missyttrande instämt i de synpunkter som utredningen har anfört om datorisering i arbetslivet. Enligt statskontorets mening är en aktiv med- verkan från de anställdas sida en förutsättning för att insatser för ad— ministrativ utveckling skall ge positiva rationaliseringseffekter.

För egen del anser jag viktigt att de faror uppmärksammas som an— vändningen av styrsystem baserade på ADB kan medföra för de— mokratiseringen av arbetslivet. De system det här rör sig om är samti- digt i stor utsträckning redan etablerade och har visat sig vara en viktig del i en rationell utveckling inom arbetslivet och samhället i övrigt. Vad det här gäller är att på ett tidigt stadium ha ögonen öppna även för de nackdelar som kan följa. Redan 1973 års ändringar i arbetarskyddsla- gen, som förs vidare i förslaget till arbetsmiljölag, innebär att represen- tanter för arbetstagarna skall vara med redan från början vid förberedel- se av sådana system. Jag vill dessutom erinra om de ytterligare garantier som har skapats genom medbestämmandelagen. Dess regler om primär förhandlingsskyldighet för arbetsgivaren medför att denne är skyldig att förhandla med den fackliga organisationen innan han får fatta beslut som rör datorisering och innebär viktigare förändringar av verksamhe— ten.

Utredningen har framhållit att det synes vara riktigt att bedömningar beträffande arbetets uppläggning och innehåll i första hand görs av par- terna. Det blir nämligen här i stor utsträckning fråga om en prioritering i förhållande till olika alternativ. När det gäller psykiskt påfrestande arbetsformer har emellertid härutöver ansetts finnas ett utrymme för föreskrifter från arbetarskyddsstyrelsen och för hänskjutande av tvis- tiga frågor till yrkesinspektionen. I en rad remissyttranden har dessa frågor ägnats stort utrymme. Bl.a. har efterlysts generella föreskrifter i dessa hänseenden från arbetarskyddsstyrelsen.

Jag har redan tidigare framhållit att enligt min åsikt lämpar sig frågor som inte är av omedelbar skyddskaraktär och inte heller ingår i en allsi- dig bedömning av den fysiska arbetsmiljön bäst för avgöranden mellan parterna. Det bör vara en uppgift för arbetarskyddsstyrelsen att följa ut- vecklingen och i de fall när entydigt underlag finns i nära samråd med arbetsmarknadsparterna meddela de föreskrifter som anses behövliga. Det kan för övrigt anmärkas att inte heller remissyttrandena närmare belyser vilka typer av tillämpningsföreskrifter som anses böra meddelas. Som en fråga inom det psykologiska fältet som lämpar sig för lagstift- ning har vissa remissinstanser nämnt grundutbildning i arbetspsykologi

• Sida 229
•  Original

Prop. 1976/77: 149 229

och arbetssociologi för arbetsledare. Jag delar inte denna uppfattning och menar att de yttranden som har lämnats snarast stöder min bedöm- ning att man här i stor utsträckning bör förlita sig på parternas hand- lande med utgångspunkt i grundläggande bestämmelser i arbetsmiljöla- gen. I det följande kommer jag emellertid att nämna vissa frågor om ar- betsorganisation som enligt min mening bör ägnas särskild uppmärk- samhet i arbetarskyddsstyrelsens författningsvcrksamhet. Vad gäller yr- kesinspektionens roll i sammanhanget vill jag understryka att det är ar- betstagarna som själva och genom sina fackliga representanter måste identifiera och driva fram lösningar på speciella psykiska problem i ar— betsmiljön. Här kommer också företagshälsovården in i bilden. Yrkesin- spektionens uppgift blir i huvudsak att fästa uppmärksamheten på dessa frågor och ge allmän information. Till detta kan komma att bevaka ef- terföljden på områden där tillämpningsföreskrifter har meddelats.

För att understryka vikten av att arbetsmiljömässiga värderingar förs in vid arbetets planläggning och uppläggning har utredningen vidare föreslagit en grundläggande bestämmelse att arbete skall planläggas och anordnas så att det kan utföras i en sund och säker miljö. Bestämmel— sen har enligt vad utredningen har framhållit gjorts så allmän att den kan användas även när det gäller andra förhållanden än de omedelbart verkande arbetsmiljöfaktorer som behandlas i särskilda bestämmelser om arbetsmiljöns beskaffenhet. Utredningen har nämnt flera exempel och bl. a. framhållit att lönesystemet har visat sig viktigt för många si- dor av arbetsförhållandena. Det har ansetts ligga i sakens natur att detta är en fråga som främst avgörs av parterna i förhandlingar. Det är emel- lertid enligt utredningen uppenbart att vissa former av prestationslön skall undvikas i arbeten med hög säkerhetsrisk. Detsamma kan gälla vid arbeten som har betydelse för annans säkerhet. I sådana fall har utred- ningen menat att olämpliga ackordssystem kan ge arbetarskyddsmyndig- hetema anledning att med stöd av den föreslagna bestämmelsen ingripa i arbetets uppläggning för att få till stånd säkra arbetsförhållanden. Ut- redningen har vidare framhållit att arbetarskyddsstyrelsen bör kunna meddela föreskrifter om löneform för att inte ett prestationslönesystem skall föranleda att föreskrifter om personlig skyddsutrustning åsidosätts.

Så gott som samtliga remissinstanser har ansett att en föreskrift med angivet innehåll bör ingå bland arbetsmiljölagens grundläggande be— stämmelser. Även jag ansluter mig till detta (2 kap. 25 arbetsmiljöla— gen). Redan vid teknisk forskning och tekniskt utvecklingsarbete bör be- dömningar ske även av miljömässiga och sociala konsekvenser. När det sedan gäller att inrätta en arbetslokal, att utforma arbetsområden i det fria, att införa nya produktionsmetoder, att lägga upp en ny arbetsorga- nisation, att skaffa ny utrustning e. d. måste bedömning och hänsynsta- gande i arbetsmiljöhänseende ske redan på planeringsstadiet. Förslaget till arbetsmiljölag innehåller ytterligare ett antal bestämmelser som avser

• Sida 230
•  Original

Prop. 1976/77: 149 230

planläggning, de anställdas deltagande i planeringsarbetet och arbetar- skyddsmyndigheternas bevakning på ett tidigt stadium. Jag avser att återkomma till detta ämne i det följande.

Möjligheten att förbjuda ackordslön vid riskfyllda arbetsuppgifter har tillmätts stor betydelse i LO:s arbetsplatsremiss. Denna fråga måste en- ligt min mening ägnas särskild uppmärksamhet från både de fackliga or- ganisationernas och arbetarskyddsmyndigheternas sida. Härvid synes de av utredningen anförda synpunkterna kunna tjäna som utgångspunkt. Jag vill tillägga att enligt arbetsmiljölagen bör regeringen kunna bemyn— diga arbetarskyddsstyrelsen att med direkt straffsanktion förbjuda en ar- betsmetod, om det är av särskild betydelse från skyddssynpunkt (3 kap. 14 å). Jag avser att förorda att arbetarskyddsstyrelsen ges befogenhet i detta avseende. Till arbetsmetod som sålunda skall kunna förbjudas bör enligt min bedömning kunna räknas arbetsmetod som bygger på ac- kordssystem som är klart olämpligt från skyddssynpunkt.

20.3.3 Olika arbetsmiljöfaktorer

Efter de grundläggande bestämmelser som har redovisats i föregående avsnitt har utredningen tagit upp ett antal allmänna föreskrifter om särskilda faktorer i den fysiska arbetsmiljön. Remissinstanserna har ej haft någon erinran mot denna uppläggning. De har i stort sett även god— tagit utformningen av de föreslagna föreskrifterna.

I fråga om förslagets olika delar vill jag anföra följande.

A rbetslokaler

I arbetarskyddslagen sägs att arbetslokal skall vara inrättad i enlighet med vad därom kan vara särskilt föreskrivet. Hänvisningen avser i förs- ta hand byggnadslagstiftningen. Vissa bestämmelser finns dock om ar- betslokaler i arbetarskyddslagen, t. ex. i fråga om luftutrymme och ven— tilation i arbetslokal. Vidare finns i arbetarskyddskungörelsen en rad be- stämmelser avseende arbetslokalers beskaffenhet. Enligt vad som uttala— des vid tillkomsten av arbetarskyddslagen (prop. 1948: 120 s. 121 och 285) borde bestämmelser om byggnaders utförande och beskaffenhet inte inflyta i lagen. Det ansågs dock lämpligt att arbetarskyddsstyrelsen beträffande vissa slag av arbetslokaler, där speciella anordningar för ar- betarskyddet är påkallade, meddelar erforderliga anvisningar om arbets— lokalers beskaffenhet. Så har skett i stor utsträckning.

Arbetsmiljöutredningen har föreslagit en allmän bestämmelse i arbets— miljölagen att arbetslokal skall vara så utförd och inredd att den är lämplig från arbetsmiljösynpunkt. I motiveringen har hänvisats till att speciella föreskrifter — utöver byggnadslagstiftningen — kan behövas från arbetsmiljösynpunkt med hänsyn till arbetslokals avsedda använd- ning.

• Sida 231
•  Original

Prop. 1976/77: 149 231

Statens planverk har anfört att utredningen inte har beaktat principen att bestämmelser som berör byggandet lämpligen utfärdas av planverket och tas in i tillämpningsbestämmelser till byggnadsstadgan. För vissa speciella arbetslokaler eller anordningar i byggnad kan det enligt plan- verket dock vara praktiskt att såsom hittills behandla även byggfrågor i arbetarskyddsstyrelsens författningar med hänvisning till dessa i planver- kets publikation. Författningsmässigt har föreslagits att arbetsmiljölagen —— efter mönster av livsmedelslagstiftningen -— kompletteras med en hänvisning i arbetsmiljöförordningen till byggnadsstadgans bestämmel- ser om konstruktion och utformning av arbetslokal eller byggnad som inrymmer arbetslokal samt om byggnadslov.

Efter samråd med chefen för bostadsdepartementet vill jag anföra följande. Alltsedan tillkomsten av byggnadsstadgan har det varit en strä— van att ta in bestämmelser som rör byggandet i byggnadslagstiftningen och att utmönstra bestämmelserna ur annan lagstiftning. Frågan be- handlades i proposition om riktlinjer för bostadspolitiken (prop. 1967: 100 s. 210), där chefen för dåvarande inrikesdepartementet fram- höll bl.a. att detta förfaringssätt var en samordningsåtgärd av bety- dande praktiskt värde.

Att bestämmelser om byggandet tas in i byggnadslagstiftningen med- för att de grundläggande krav som samhället ställer på byggnader kan på lämpligaste sätt samordnas med krav som bör gälla av hänsyn till särskilda intressen. Med en sådan ordning skapas också förutsättningar för att projektörer, byggare och övriga berörda utan omgång kan skaffa sig kännedom om uppställda krav. Också för byggnadsnämnderna blir det lättare att vid byggnadslovsprövningen bevaka att alla bestämmelser som avser byggandet uppfylls.

Av anförda skäl bör byggbestämmelser som rör arbetsmiljön i regel tas in i byggnadsförfattningarna. Den ordningen tillämpas redan i dag. Författningsmässigt går detta tillbaka på att bestämmelserna om byg- gande i byggnadsstadgan är tillämpliga på byggnader med arbetslokaler. Särskilda regler för sådana lokaler finns t. ex. i 46 och 48 55. Som nyss har framhållits hänvisas i arbetarskyddslagen till vad som kan vara sär— skilt föreskrivet om inrättande av arbetslokaler.

Av vad jag nu har anfört följer att i arbetsmiljölagen (2 kap. 9 5), på motsvarande sätt som f.n. är fallet i arbetarskyddslagen, bör finnas en hänvisning till byggnadslagstiftningen.

Från arbetsmiljösynpunkt måste emellertid arbetslokal alltid bedömas med hänsyn till den vid tidpunkten i fråga bedrivna verksamheten. Jag förordar, i enlighet med vad utredningen i detta avseende har föreslagit, att i arbetsmiljölagen (2 kap. 3 5) tas in en grundläggande föreskrift att arbetslokal skall vara så utformad och inredd att den är lämplig från ar- betsmiljösynpunkt. Arbetarskyddsmyndigheterna, som har det yttersta ansvaret för att arbetsgivaren tillgodoser kraven på en god arbetsmiljö,

• Sida 232
•  Original

Prop. 1976/77: 149 232 bör med stöd av denna föreskrift alltid kunna förbjuda att en verksam— het bedrivs i arbetslokaler som är otillfredsställande från nämnda syn— punkt. Det är vidare ingen tvekan om att arbetarskyddsstyrelsen — inte minst när det gäller arbetslokaler av mera speciell natur —— måste kunna

meddela föreskrifter om beskaffenheten från arbetsmiljösynpunkt av ar- betslokaler som används i olika verksamheter. Ansvaret för formule- ringen av dessa krav liksom för tillsynen av efterlevnaden bör helt ligga hos arbetarskyddsmyndigheterna.

De krav som finns i byggnadslagstiftningen kan ställas endast då helt ny byggnad uppförs eller i samband med att ändringar är aktuella be- träffande en befintlig byggnad (48 a och 49 åå byggnadsstadgan). Givet- vis måste det finnas möjlighet att kräva förbättringar av arbetsmiljön även i fråga om befintlig byggnad, oavsett om någon ändringsåtgärd an- nars är aktuell. Det kan enligt min mening inte heller råda någon tvekan om att det är arbetarskyddsmyndighetema som bör avgöra i vilka fall det är påkallat från arbetsmiljösynpunkt att ställa sådant upprustnings- krav. Härvid måste en avvägning ske med hänsyn till vad som är möj- ligt och rimligt och hänsyn tas även till byggnadslagstiftningens krav vid ändring av befintlig byggnad.

Jag vill understryka att mitt förslag inte är avsett att medföra någon skillnad i sak i förhållande till utredningsförslaget. Samma krav på ar- betsmiljön skall således kunna ställas. Det nu framlagda förslaget speg- lar samtidigt den samordning inom byggnadslagstiftningens ram som bör eftersträvas i fråga om byggbestämmelser. Viktigt är att samråd i hithörande frågor sker mellan arbetarskyddsstyrelen och planverket. Jag avser att i följande avsnitt om tillsyn och fullföljd av talan återkomma till frågor av detta slag.

Flera remissinstanser har framhållit att även estetiska aspekter måste beaktas vid utformningen av arbetsmiljön. Enligt statens kulturråd bör arbetsmiljölagen innehålla en bestämmelse att en stimulerande miljöge— staltning skall eftersträvas.

Jag vill understryka att man bör ta tillvara de möjligheter som finns att tillföra arbetsmiljön även estetiska kvaliteter. En del arbetsplatser är redan väl tillgodosedda i detta avseende. Men inte minst när det gäller fabriker finns här plats för nytänkande. Arbetstagarna skall, såsom när- mare kommer att behandlas i det följande, enligt arbetsmiljölagens sam— verkansregler medverka vid planering av bl. a. arbetslokaler. Det är gi- vet att denna medverkan skall omfatta även frågor om den estetiska ut- formningen av arbetsmiljön. Lika klart är det emellertid att central styr- ning normalt inte kan komma i fråga på detta område. Någon bestäm— melse om miljögestaltning bör enligt min mening därför inte ingå i ar- betsmiljölagen.

Arbete sker också utanför arbetslokaler. I likhet med utredningen vill jag betona vikten av att även arbetsområden i det fria utformas med

• Sida 233
•  Original

Prop. 1976/77: 149 233

hänsyn till att arbetsmiljön skall vara tillfredsställande. Att så skall ske följer av de grundläggande bestämmelser som förordas om arbets- miljöns beskaffenhet. För en god arbetsmiljö är dessutom planlägg- ningen av arbetsplatsens yttre omgivning av vikt. Trivseln i arbetet kan höjas väsentligt genom att även denna sida beaktas.

Luft-, ljud-, ljusförhållanden m. m.

I enlighet med utredningsförslaget och remissutfallet förordar jag en sammanfattande bestämmelse att luft-, ljud— och ljusförhållanden och övriga arbetshygieniska förhållanden skall vara tillfredsställande (2 kap. 4 5 första stycket arbetsmiljölagen). Med anledning av vad som har an- förts i remissyttranden från Svenska byggnadsarbetareförbundet och Svenska målareförbundet vill jag rikta uppmärksamheten på att bestäm- melsen inte bara gäller lokaler utan skall tillämpas på arbetsställen över huvud.

Den förordade bestämmelsen har stor räckvidd och avser bl. a. luft- föroreningar på grund av farliga ämnen. Den syftar även på olika slags klimatfaktorer såsom värme, kyla, drag och luftfuktighet. Bestämmelsen nämner också ljudförhållanden, varvid avses alla de former av buller- störningar som kan uppstå på grund av icke önskat ljud. Vidare går frå- gor om belysning in under bestämmelsen. Bland övriga arbetshygienis- ka frågor som bestämmelsen omfattar kan pekas på strålning och vibra- tioner. Jag förutsätter att en omfattande reglering genom arbetarskydds— styrelsens försorg sker på de områden som avses med ifrågavarande be— stämmelse. Allmänt vill jag framhålla följande.

En särskild regel finns i gällande arbetarskyddslag om storleken av luftutrymmet i sluten arbetslokal. Vid Ställningstaganden till luftvoly- mens storlek i arbetslokaler måste man emellertid i första hand ta hän- syn till luftväxling och värmetekniska förhållanden. Någon särskild be- stämmelse om måttet på luftutrymme förordas därför inte i arbetsmiljö- lagen. Andra omständigheter som har betydelse för goda klimatförhål— landen är faktorer som syrebehov, lufthastighet och luftrenhet. Luftbe- hovet på grund av syreförbrukning orsakar problem på vissa speciella verksamhetsområden där särskilda verkställighetsföreskrifter bör gälla. I övrigt bör närmare föreskrifter meddelas som tar hänsyn till temperatur, fuktighetshalt, luftcirkulation och luftrenhet. Här kan tilläggas att be— stämmelsen om luftförhållanden och andra arbetshygieniska förhållan- den riktar sig även mot risker på grund av biologiska luftföroreningar eller smittämnen.

Svenska livsmedelsarbetareförbundet har framhållit att stora med— lemsgrupper inom förbundet till följd av livsmedelslagstiftningen tvingas arbeta i ytterligt låg temperatur. Enligt förbundet bör därför arbetar- skyddslagstiftningens område vidgas. Jag vill med anledning härav be- tona att arbetsmiljölagen fullt ut skall gälla även inom livsmedelshante—

• Sida 234
•  Original

Prop. 1976/77: 149 234

ringen. Emellertid är vi här inne på ett av de områden där hänsyn måste tas till även andra viktiga intressen än arbetsmiljöintresset. Jag vill med avseende på sådana konfliktfall uttala att stor uppmärksamhet måste äg- nas åt att inte arbetsmiljön blir lidande till följd av krav i annan lagstift- ning.

Frågan om luftförhållandena hör i hög grad samman med risker i ar- betet på grund av luftföroreningar. Från gränsvärdessynpunkt kommer jag att behandla denna fråga i närmast följande avsnitt. Frågor om han- teringen av farliga ämnen, som bl. a. kan ge upphov till luftförore- ningar, kommer vidare upp i en rad andra sammanhang i det följande.

Jag vill emellertid redan nu beröra frågan om tobaksrökning på ar— betsplatsen. Flera remissinstanser har pekat på de stora problem i ar- betsmiljön som är förenade med tobaksrökning. För egen del vill jag framhålla att detta spörsmål kan vara att bedöma ur flera aspekter. För att förebygga risker för brand eller explosion kan rökning förbjudas. Detta kan också vara nödvändigt inom verksamheter med speciella krav på luftrenhet och hygien. Rökning i kombination med inverkan av vissa ämnen kan också innebära särskilda hälsorisker för rökaren. Det är därvid en viktig uppgift för företagshälsovården att upplysa de anställda om rökningens speciella risker med hänsyn till arbetsförhållandena. Det är också angeläget att genom forskning klarlägga de samband som kan finnas mellan skadlig påverkan och rökning i kombination med andra miljöfaktorer. Arbetsmiljölagstiftningen bör däremot, som utredningen har framhållit, inte syfta till att man skall kunna förbjuda arbetstagare att röka i sådana fall. En särskild fråga är de olägenheter för arbetskam- rater i rökarens omgivning som tobaksrökning kan innebära. Om rök- ning av det skälet inte skall få ske är en sak som i största möjliga ut- sträckning bör avgöras av de berörda grupperna av arbetstagare. Jag vill här nämna att även medbestämmandelagens regler kan bli aktuella när de anställda kräver rätt till rökfria pausutryrnmen.

Bullerfrågan är ett av de mera svårlösta arbetsmiljöproblemen. Samti— digt är en tillräckligt låg ljudnivå på arbetsplatserna av stor betydelse för en god arbetsmiljö. Ett krav är att arbetsplatserna anordnas på så- dant sätt att arbetstagarna inte utsätts för risk för hörselskada. Frågan om detta kan få ske genom tillhandahållande av personlig skyddsutrust- ning behandlas i det följande. Jag vill här betona att miljöfaktorer som buller även innebär komfortproblem och att god arbetsmiljö i ljudhän- seende inte uppnås enbart genom att man åstadkommer ljudnivåer som inte medför risk för hörselskador. Ljudnivåerna på arbetsplatserna skall i största möjliga utsträckning hållas så låga att de inte leder till trötthet eller andra besvär. Även möjligheterna till samtal på arbetsplatserna måste tillmätas stor betydelse när det gäller att skapa en god arbets- miljö. Jag vill också framhålla att det vid arbetsuppgifter där det med nuvarande teknologi inte är möjligt att erhålla tillfredsställande ljudni—

• Sida 235
•  Original

Prop. 1976/77: 149 235

våer är nödvändigt att begränsa den tid arbetstagarna utsätts för bullret.

Bullerproblemet måste angripas från flera utgångspunkter. Det är vik- tigt att akustiska problem ägnas uppmärksamhet redan vid arbetsloka— lernas planläggning. Avgörande för en bra ljudmiljö är sedan att bullret dämpas vid källan. Kraftiga insatser krävs för att minska eller eliminera de höga ljudnivåer som många tekniska anordningar har i dag. En ma- skins ljudnivå kan också vara beroende av vilket material som bearbe- tas. Det kan därför i vissa fall vara aktuellt att föreskriva att en maskin endast får brukas för bearbetning av de material som vid typgodkän- nande har gett godtagbara ljudnivåer.

Vibrationer är en arbetsmiljöfaktor som måste uppmärksammas i ökad utsträckning för att undvika vibrationers uppkomst och spridning. Vid typgodkännandeförfarande enligt arbetsmiljölagen bör finnas möj- lighet att som villkor för godkännande föreskriva vibrationsdämpande åtgärder av olika slag (3 kap. 12 5 första stycket 2 och tredje stycket).

För en god arbetsmiljö spelar belysningsfrågorna stor roll. I befintliga belysningsanläggningar varierar belysningskvaliteten inom vida gränser. Särskilt industribelysningen har ofta försummats och stora insatser krävs på sina håll för att man skall komma upp till godtagbar belys- ningsstandard. Belysningen måste anpassas till synfysiologiska och psy— kologiska krav på ljusets'kvantitet och kvalitet. Genom rätt utformad belysning skapar man säkerhet mot olycksfall och hindrar syntrötthet. Belysningen har också stor betydelse för trivseln i arbetet. Vid arbets- miljöplanering skall vidare ses till att arbetslokaler, matrum o. d. inrät- tas med fönster i alla de fall där detta är möjligt med hänsyn till arbetets art. Fönster har en viktig uppgift även därigenom att de ger möjlighet att ha kontakt med den yttre omgivningen. Lokalerna bör ha lagom stora och lämpligt placerade fönster. Avskärmning kan behövas för att skydda mot solljus.

Fall, ras m. m.

Det finns i arbetslivet ytterligare en rad förhållanden av stor betydelse för säkerheten på arbetsställe. Som har framgått av inledningen till detta avsnitt (20.3.1) görs i arbetarskyddslagen en uppräkning av olika före— teelser som kan innebära risker för den arbetande. I arbetsmiljölagen (2 kap. 4 5 andra stycket) bör enligt min mening och i enlighet med utred- ningens förslag och remissutfallet finnas en bestämmelse som fäster uppmärksamheten också på att betryggande skyddsåtgärder skall vidtas mot skada genom fall, ras eller liknande omständigheter eller genom brand, explosion, elektrisk ström eller jämförligt förhållande. Hit hör också skyddsåtgärder mot bl. a. nedstörtande föremål eller splitter, vassa eller heta föremål och skada på grund av klämning eller slag.

Jag vill erinra om att många allvarliga yrkesskador fortfarande inträf- far till följd av brister i skyddshänseende på nu nämnda områden. Ar-

• Sida 236
•  Original

Prop. 1976/77: 149 236

betsplatsens planering är här liksom annars av grundläggande betydelse när det gäller att begränsa riskerna. De regler för det förebyggande skyddet som har utbildat sig på dessa områden måste fortlöpande obser- veras jämsides med det skyddsarbete som behövs av andra orsaker. Ar- betsledande personal och skyddsombud har härvid synnerligen viktiga uppgifter. Det är dessutom nödvändigt att den enskilde arbetstagaren aktivt engagerar sig i det förebyggande skyddsarbetet.

Tekniska anordningar

I arbetarskyddslagstiftningen har sedan länge funnits en reglering som riktar uppmärksamheten på att arbetarskyddssynpunkter skall beaktas vid tillverkning och användning av tekniska anordningar. Med sådana anordningar avses olika slags tekniska hjälpmedel som används i arbe— tet. Hit hör — förutom olika slags maskiner -— tryckkärl och cisterner, anordningar för lyft och transport, handverktyg och redskap rn. 111. Som teknisk anordning har också betraktats personalbod o. d. Begreppet tek- nisk anordning är alltså vidsträckt.

I avsnitt 20.3.1 har översiktligt angetts gällande arbetarskyddslags föreskrifter om hur tekniska anordningar skall vara beskaffade. I enlig— het med vad utredningen har föreslagit och remissinstansema har godta- git förordar jag att bland arbetsmiljölagens föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhet får ingå en allmän bestämmelse om tekniska anordningar. Denna bör slå fast att maskiner, redskap och andra tekniska an- ordningar skall vara så beskaffade och placerade och brukas på sådant sätt, att de erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall (2 kap. 5 €). AVSikten är att kunna fånga in alla anordningar i arbetsmiljön och all utrustning till skydd mot risker i arbetet.

Även om skyddstekniken har gjort stora framsteg finns uppenbarligen ännu påtagliga brister hos många tekniska anordningar. Detta är fallet särskilt i fråga om buller, vibrationer, damm och avgaser samt faktorer som hänför sig till arbetsställningar och liknande. Kraftfulla insatser på- kallas för att komma till rätta med dessa förhållanden.

Bland tekniska anordningar ingår även konstruktioner som bygger på ljus-, ljud-, strålnings- och värmeeffekter. I fråga om många av dem på- går en snabb teknisk utveckling. Som exempel kan nämnas lasrar, ultra- 1juds—, elektronstråle- och isotopapparater, mikrovågsugnar och radaran— läggningar. Hos dessa anordningar föreligger yrkesrisker utöver de tidi- gare kända. Särskilda insatser krävs här från skyddsynpunkt.

Det måste också beaktas att själva brukandet av en maskin eller an- nan teknisk anordning kan ställa särskilda krav på skyddsåtgärder. Såda— na åtgärdcr skall vara vidtagna till skydd såväl för dem som är sysselsat- ta vid anordningen som för dem som annars kan utsättas för risker därigenom. Likaså skall vid underhåll, reparation och liknande till- synsarbete betryggande skyddsåtgärder vidtas.

• Sida 237
•  Original

Prop. 1976/77: 149 237

Jag avser att mera utförligt behandla frågor om tekniska anordningar i ett avsnitt om förhandsbedömning.

Farliga ämnen

Enligt arbetarskyddslagen skall sådana åtgärder vidtas att fara för att arbetstagare skadas genom eldfarliga, explosiva, frätande, giftiga eller eljest hälsofarliga ämnen i möjligaste mån undgås.

Begreppet teknisk anordning är som jag tidigare har påpekat omfat- tande. Utanför faller emellertid ämnen av olika slag. Detta gäller ämnen som används eller framställs i arbetslivet lika väl som ämnen som upp- står som biprodukter eller förorening vid tillverkning e. (1. Vi kommer här in på det kemiska området. Kemiska ämnen ingår givetvis i och för sig också i tekniska anordningar. De kemiska riskerna utmärks emeller- tid av att det är ämnet i och för sig eller i förening med andra kompo- nenter som är verksamt och inte av ämnet förfärdigade anordningar. Vissa terminologiska svårigheter finns när det gäller att benämna de äm- nen som med hänsyn till sina egenskaper och användning ger uppskov till risker i ar etsmiljön. Det rör sig inte bara om rent kemiska risker, utan ämnen som det här är fråga om kan innebära risker för skada även på fysikalisk och på enbart mekanisk väg. Sålunda anses arbeten med vissa kemiska ämnen innebära risk för skada på rent fysikalisk eller me- kanisk väg. Som exempel på sådana skador har nämnts silikos och asbes— tos. I arbetarskyddslagen används, som framgår av det föregående, ut- trycket hälsofarliga ämnen. För att markera skillnaden gentemot begrep- pet hälso- och miljöfarliga varor enligt lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor (ändrad senast 1976: 592) bör i arbetsmiljölagen väl- jas uttrycket ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall. Härmed åsyftas alla ämnen som med ett visst användningssätt kan vara hälsofar- liga. Med ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall avses även sammansatt produkt vari sådant farligt ämne ingår. Arbetarskyddsstyrel- sen har i sitt remissyttrande framhållit att arbetsmiljölagen i vissa avse- enden bör direkt avse en grupp produkter som kan sammanfattas under beteckningen material. Som exempel har nämnts konstruktionsstål. En- ligt min mening är det emellertid inte lämpligt att här dra någon gräns mellan material och ämnen. Även material som med visst användnings- sätt kan föranleda ohälsa eller olycksfall bör därför innefattas i bestäm- melser om farliga ämnen. I fråga om material som används i teknisk an- ordning kan också påpekas att materialets lämplighet från skyddssynpunkt blir en fråga vid förhandsbedömningen av anordningen.

Mot denna bakgrund förordar jag, i likhet med utredningen och re- missinstanserna, att bland arbetsmiljölagens föreskrifter om arbetsmil- jöns beskaffenhet också skrivs in en grundläggande bestämmelse om far- liga ämnen i arbetslivet (2 kap. 6 5). Ämne, som kan föranleda ohälsa eller olycksfall i arbete, bör endast få användas under förhållanden som

• Sida 238
•  Original

Prop. 1976/77: 149 238

ger betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. Vid tillämpning av bestämmelsen bör givetvis hänsyn kunna tas även till frågor om skydds- förhållandena vid arbetsprocesser i vilka det används farliga ämnen.

Att de kemiska riskerna på arbetsplatserna har fått en sådan omfatt- ning och rönt så stor uppmärksamhet får i första hand tillskrivas den mångfald av nya ämnen och processer som har tagits i bruk i arbetslivet för olika ändamål. I åtskilliga fall är det emellertid inte fråga om nya risker utan om risker som har upptäckts genom senare års forskning och ökade kunskaper. Vad som härvid har framkommit påkallar enligt min mening att en skärpt undersökningsplikt läggs på tillverkare och arbets- givare. Med hänsyn till vad som har konstaterats om riskerna på det ke- miska området måste vidare eftersträvas att farliga ämnen och produk- ter så långt möjligt ersätts av ofarliga eller mindre farliga. Detta har i visa fall skett, bl. a. i fråga om kvartssand och asbest. Är sådant utbyte inte möjligt måste tillses att effektiva åtgärder vidtas för att hindra att damm, stoft, rök, gaser och ångor sprids på arbetsplatsen. Hithörande frågor avser jag att återkomma till i olika följande avsnitt.

Personlig skyddsutrustning

Enligt arbetarskyddslagen skall personlig skyddsutrustning av lämplig beskaffenhet tillhandahållas arbetstagare, där annan åtgärd inte kan vid- tas eller skäligen påfordras för att vinna nödigt skydd mot ohälsa eller olycksfall.

Beträffande personlig skyddsutrustning har utredningen föreslagit den bestämmelsen att sådan utrustning skall användas om betryggande skydd mot ohälsa eller olycksfall inte kan nås på annat sätt. Vidare bör enligt utredningsförslaget föreskrivas att skyddsutrustningen skall tillhandahål- las genom arbetsgivarens försorg. Remissinstansema har i allmänhet godtagit förslaget. Också" jag förordar att arbetsmiljölagen (2 kap. 7 &) på denna punkt utformas i enlighet med utredningsförslaget.

Uttrycket personlig skyddsutrustning avser ett vidsträckt område. All utrustning och klädsel, som fordras för att ett arbete skall kunna utföras utan att risk för ohälsa eller olycksfall uppkommer, bör enligt min me- ning hänföras till sådan utrustning. Sålunda utgör t. ex. kläder till skydd mot hetta och klädsel som skall hindra direkt kontakt med bl. a. farliga ämnen personlig skyddsutrustning. Jag vill framhålla att i arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla personlig skyddsutrustning ligger att utrust- ningen skall bekostas av arbetsgivaren om inte annan överenskommelse träffats.

Vissa remissinstanser har ansett att bestämmelsen om personlig skyddsutrustning har fått en alltför kategorisk utformning vad gäller kravet att anordna arbetet så att sådan utrustning inte behövs. Med an- ledning härav vill jag påpeka att frågan om skyddsåtgärder skall vidtas på arbetsstället eller om personlig skyddsutrustning skall bäras givetvis

• Sida 239
•  Original

Prop. 1976/77: 149 239

måste lösas med hänsyn till de föreliggande omständigheterna.

Det kan härvid finnas anledning att skilja mellan sådan utrustning som skall skydda mot olycksfall och sådan som skall ge skydd mot ohälsa. Skyddsutrustning till skydd mot skada av mekaniskt slag såsom nedfallande föremål måste exempelvis användas inom vissa arbetsområ- den. Arbetsplatserna skall dock i princip utformas på sådant sätt att personlig skyddsutrustning inte behöver komma till användning. Hörsel- skydd bör sålunda komma i fråga först om andra rimliga åtgärder för att begränsa buller inte kan vidtas. Ventilations— och utsugningsanord- ningar skall finnas som hindrar att skadliga mängder damm, rök, gas, ånga e. d. släpps ut på arbetsplatsen. Även utrustning till skydd mot ohälsa är dock nödvändig i vissa sammanhang. I samband med tillsyn, underhåll, haveri e. d. kan skyddsutrustning behövas under den tid arbe- tet pågår. Dessutom kan nya rön och erfarenheter om risker i arbetet föranleda att personlig skyddsutrustning måste bäras under en övergångs- tid. Förhållandena inom en del verksamheter, såsom brandväsendet och viss transportverksamhet men även inom viss industri, är vidare så spe- ciella att det inte är möjligt att anordna arbetet på sådant sätt att personlig skyddsutrustning kan undvaras. Skyddsutrustning kan även behövas vid arbeten av tillfällig natur, där andra skyddsåtgärder inte rimligen kan vidtas.

I vissa fall krävs att tiden då skyddsutrustning måste användas be- gränsas till en kortare del av arbetsdagen. Man måste också ta hänsyn till behovet av ökade raster och pauser vid arbeten av detta slag. Jag har tidigare även framhållit att förhållandena vid användande av personlig skyddsutrustning kan vara sådana att det bör finnas möjlighet för arbe— tarskyddsmyndighetema att ingripa mot prestationslönesystem som kan föranleda att föreskrifter om personlig skyddsutrustning åsidosätts.

Av vad jag nu har anfört framgår att en avvägning i vissa fall måste ske. Personlig skyddsutrustning skall sålunda användas, om betryggande skydd inte rimligen kan åstadkommas på annat sätt. I detta avseende bör bestämmelsen om personlig skyddsutrustning ha samma karaktär som arbetsmiljölagens övriga föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhet. Jag vill samtidigt understryka att en viktig utgångspunkt vid bestämmel- sens tillämpning måste vara att arbetsgivare inte generellt får hänvisa till personlig skyddsutrustning i stället för att vidta direkt miljöförbättrande åtgärder.

Jag avser att återkomma till vissa frågor om personlig skyddsutrust— ning i kommande avsnitt om arbetsgivares och arbetstagares skyldigheter och om förhandsbedömning.

Personalutrymmen m. m.

I arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen finns ett ganska stort antal bestämmelser om personalutrymmen och liknande. Enligt den

• Sida 240
•  Original

Prop. 1976/77: 149 240

grundläggande bestämmelsen i lagen skall arbetstagarna, på sätt som kan anses tillfredsställande med hänsyn till deras antal och fördel- ning på kön samt arbetets natur och varaktighet, vid arbetsstället äga tillgång till dricks- och tvättvatten, avträden, lämplig plats för ombyte, förvaring och i förekommande fall torkning av kläder samt lämplig plats för intagande av måltid. Där så kan anses nödigt med hänsyn till de förhållanden under vilka arbetet bedrivs skall lämplig plats för vila eller utrymme, som erbjuder tillfredsställande skydd mot köld och ne- derbörd, stå till arbetstagares förfogande. För lämnande av första hjäl- pen vid olycks- eller sjukdomsfall skall enligt arbetarskyddslagen finnas erforderliga anordningar. I arbetarskyddskungörelsen finns närmare fö- reskrifter om anordnande av tvättrum, klädrum, torkrum, matrum, toa— letter, överliggningsrum, väntrum och personalbodar samt om an- ordningar för lämnande av första hjälpen.

Utredningen har bland arbetsmiljölagens bestämmelser om arbetsmil- jöns beskaffenhet också föreslagit en allmän föreskrift om personalut- rymmen m.m. som utgångspunkt för arbetarskyddsstyrelsens författ- ningsvcrksamhet. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall i den ut- sträckning som föranleds av arbetets art och arbetstagarnas behov fin— nas utrymmen och anordningar för personlig hygien, förtäring och vila och för första hjälp vid olycks- eller sjukdomsfall. Remissinstanserna har godtagit förslaget.

Jag delar uppfattningen att i arbetsmiljölagen (2 kap. 85 första styc- ket) bör ingå en bestämmelse av det innehåll som utredningen har före- slagit. Jag vill emellertid också hänvisa till mina uttalanden i det före- gående om behovet av att samordna arbetsmiljölagstiftningens bestäm— melser om arbetslokaler med byggnadslagstiftningen. Kraven på byggna- ders konstruktion och utformning bör således även vad gäller personal- utrymmen i regel återfinnas i byggnadsförfattningama. Dessa krav bör på motsvarande sätt som har angetts beträffande arbetslokaler komplet— teras med föreskrifter enligt arbetsmiljölagen om personalutrymmen.

Det är enligt min mening väsentligt att den nya lagstiftningen kan tjäna som underlag för krav på personalutrymmen med god standard som är avpassade efter olika verksamheters behov. För att nå detta kan behövas såväl en höjning av standarden i fråga om personalutrymmenas storlek och inredning som ett ökat antal personalutrymmen. Jag vill un- derstryka att de anställdas behov av personalutrymmen måste tillgodo- ses även vid små arbetsplatser. Som exempel på ett minimikrav kan nämnas att varmt och kallt vatten skall tillhandahållas vid alla fasta ar- betsställen och vid alla övriga arbetsställen där de praktiska förutsätt- ningarna att ordna detta föreligger. Den allmänt höjda anspråksnivån i fråga om arbetslivets villkor medför vidare att högre anspråk nu måste ställas även på utrymmen för vila och avkoppling under raster och pau- ser i arbetet. Standarden på matrum, väntrum och överliggningsrum måste vara tillfredsställande, och särskilt vid ny- och ombyggnad får

• Sida 241
•  Original

Prop. 1976/77: 149 241

tillses att pausrum, vilrum och jourrum inrättas i tillräcklig utsträck- ning. lnredning, färgsättning och möblering av lokalerna skall ske på så- dant sätt att trivsel, vila och avkoppling främjas. Särskilt beaktande krä- ver inte minst utformningen av personalbodar och liknande an- ordningar. Även här är det viktigt att modern teknik tas i anspråk när detta kan förbättra arbetstagarnas förhållanden.

Personalutrymmen skall förläggas i så nära anslutning till arbetsplat- serna som möjligt. Lokaler som nyttjas under raster och pauser i arbetet skall i regel vara belägna ovan jord. Undantag bör medges endast i de fall då arbetsplatserna är belägna så att en förläggning ovan jord inte kan ske av praktiska skäl. Lokaler för raster och pauser bör ha fönster och ge möjlighet till kontakt med omgivningen. Lokalernas ljudisolering måste ägnas uppmärksamhet. I bullrande verksamheter är det väsentligt med ljudisolering mellan arbetslokaler och personalrum.

Jag förordar i enlighet med utredningsförslaget och remissutfallet vi- dare att i arbetsmiljölagen anges att fordon för personaltransporter skall vara lämpat för sitt ändamål (2 kap. 85 andra stycket). Med stöd av denna bestämmelse kan meddelas verkställighetsföreskrifter bl. a. om att personaltransportfordon, som arbetsgivaren tillhandahåller, skall ha till- fredställande anordningar för uppvärmning och ventilation och ha sär- skilda utrymmen för transport av arbetsredskap.

20.3.4 Gränsvärden

Arbetarskyddsstyrelsen har med stöd av arbetarskyddslagen utfärdat anvisningar om hygieniska gränsvärden för luftföroreningar på arbets- platsen. Styrelsen har i en del fall anvisat gränsvärden också i fråga om andra arbetsmiljöfaktorer, såsom buller och mikrovågsstrålning.

Arbetsmiljöutredningen har framhållit att ett system med gränsvärden är värdefullt och efter hand som förutsättningar finns bör utsträckas till allt flera kemiska och fysikaliska faktorer i arbetsmiljön. Grundläg- gande principcr har angetts för överväganden om gränsvärden. Syftet vid fastställande av gränsvärden i arbetsmiljön måste enligt utredningen vara att gränsvärdet skall förebygga att arbetstagarna på arbetsplatsen utsätts för skadlig eller besvärande påverkan. Gränsvärdet skall vara så lågt att den, som i arbetet utsätts för en luftförorening eller annan stör- ning som ej överskrider gränsvärdet, är skyddad mot skador eller besvär på grund av denna. Detta bör enligt vad utredningen har påpekat gälla även för långvarigt arbete och så långt möjligt även för särskilt känsliga grupper. Det bör framgå vilka kriterier som har varit avgörande vid fastställande av gränsvärdet. Utredningen har vidare framhållit att ett sätt att komma närmare den faktiska belastningen på människan är att mäta halten av ämnen i biologiskt material som urin och blod. Som ett speciellt område för gränsvärden har utredningen anvisat möjligheten att ange tillåtna värden för enstaka komponenter i arbetsmiljön, t. ex. för buller

16 Rikfdagen 1976/77. I saml. Nr 149

• Sida 242
•  Original

Prop. 1976/77: 149 242

från maskin av visst slag. Där goda förutsättningar finns för miljöförbätt- ring bör dessa alltid tas tillvara. Det kan enligt utredningen å andra sidan förekomma att av allmänna skäl ett gränsvärde bör övergångsvis bestäm- mas med speciella hänsyn till vad som är tekniskt möjligt förutsatt att betryggande säkerhet uppnås t. ex. genom användande av personlig skyddsutrustning. Härvid har avsetts fall då i och för sig otillfredsställande miljöförhållanden i en bransch temporärt måste godtas, eftersom bran- schens produktion bedöms som oumbörlig eller därför att en omställ- ning tar tid. För att förankra systemet med gränsvärden i lagstiftningen har utredningen föreslagit att i arbetsmiljöförordningen anges att arbetar- skyddsstyrelsen skall kunna meddela gränsvärden för planering och kon- troll av arbetsmiljön.

Remissinstanserna har godtagit nämnda förslag och allmänt anslutit sig till de principer som utredningen har angett för fastställande av gränsvärden. Enligt LO bör systemet med gränsvärden för kemiska och fysikaliska faktorer i arbetsmiljön utsträckas så långt som möjligt. Ett oavvisligt krav är att representanter för arbetstagarna deltar i besluten tillsammans med arbetsgivarnas företrädare och samhällets organ för ar- betarskydd och hälsovård. Härvid har det tyngsta ordet ansetts böra ligga hos arbetstagarparten. LO har framhållit vikten av att det också fastställs hur den tekniska kontrollen av gränsvärden skall tillgå. Enligt LO:s uppfattning är det vidare nödvändigt att metoder utvecklas för biologiska prov. SAF har framhållit att arbete med gränsvärden måste innefatta analyser av kostnader och nytta. Kemikontoret har menat att det är i princip riktigt att även särskilt känsliga grupper skall skyddas genom gränsvärden men har erinrat om att detta ofta inte är praktiskt genomförbart. Kooperativa förbundet och dess förhandlingsorganisation (KF-KFO) har betonat att det är nödvändigt med en omsorgsfull priori- tering av undersökningskrav och mätaktiviteter för att förhindra att de begränsade mättekniska resurserna utnyttjas felaktigt. Enligt socialsty- relsen är det viktigt att gränsvärdenas karaktär av minimimål klart mar- keras och att man parallellt arbetar med planeringsmål. Vidare har sty- relsen understrukit angelägenheten av en bättre överensstämmelse mel- lan principer och kriterier för riskvärdering inom skilda miljösektorer. Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit att frågan om gränsvärden inte får överbetonas.

För egen del vill jag anföra följande. Att frågor om gränsvärden har fått hög aktualitet får framför allt ses mot bakgrunden av större insikter om de risker den tekniska utvecklingen har fört med sig. Detta gäller särskilt risker genom strålning av olika slag och risker i samband med att olika kemiska ämnen i ökad utsträckning framställs, används och sprids i miljön. Gränsvärden för olika miljöfaktorer kan självfallet inne- bära en fastare reglering av miljön än allmänt formulerade krav. Genom gränsvärden kan också en precisering ske utan att man i detalj binder

• Sida 243
•  Original

Prop. 1976/77: 149 243

sättet för hur kravet skall uppfyllas. För att det praktiska miljöförbätt- rande arbetet skall bli framgångsrikt är det vidare ofta nödvändigt att använda termer som siffermässigt uttrycker mängd eller storlek. Behov finns av sådana bestämningar vid planering och förhandsbedömning men även vid bedömning av befintliga miljöer. Belastande miljöfaktorer förekommer både inom och utom arbetsmiljön. En totalsyn måste alltså anläggas. Gränsvärden kan härvid ge möjligheter till samlad bedömning avseende flera miljösektorer. Det råder samtidigt ingen tvekan om att man i arbetslivet har att räkna med speciella problem av stor räckvidd.

I det föregående har jag särskilt nämnt kemiska risker och strålnings- risker. Motsvarande synpunkter kan i stor utsträckning läggas på faktorer som buller, vibrationer, klimat och belysning. Även vissa frågor om t. ex. arbetsutrymme, arbetstyngd eller arbetsställningar kan diskuteras från gränsvärdessynpunkt. Det finns alltså starka skäl för att utsträcka systemet med gränsvärden till allt flera kemiska och fysikaliska faktorer i arbets- miljön efter hand som förutsättningar föreligger. Jag avser därför att förorda att den av utredningen föreslagna bestämmelsen om meddelande av gränsvärdesföreskrifter skrivs in i arbetsmiljöförordningen.

Jag vill samtidigt understryka att det i olika avseenden finns påtagliga begränsningar i möjligheterna att förebygga kemiska och fysikaliska ris- ker genom gränsvärden. Synpunkter i den riktningen har också anlagts av utredningen och remissinstansema. Det forskningsmässiga underlaget för fastställande av gränsvärden finns sålunda fortfarande bara i relativt begränsad utsträckning. Forsknings- och utvecklingsinsatser krävs på en mängd områden. För kontrollens skull måste gränsvärden också förenas med regler om mät- och provtagningsteknik, metoder för biologiska prov, analysmetodik o.d. Här finns i stor utsträckning endast ansatser. Arbete för att få fram underlag för sådana regler pågår bl. a. inom arbe- tarskyddsstyrelsen. Det behövs emellertid medverkan från många håll. Jag återkommer till frågor om kontroll av arbetshygieniska förhållanden i ett följande avsnitt.

Vidare är det tydligt att skilda miljöfaktorer är i olika grad lämpade för reglering genom gränsvärden. Förutom till mätproblemen kan hän- visas till att en rad miljöfaktorer måste ses från flera aspekter. För ex- empelvis belysningen gäller sålunda att belysningsstyrkan har väsentlig inverkan, men belysningskraven bestäms också av detaljstorlek och op- tisk struktur hos hanterade föremål, vartill kommer individuella variatio- ner i synförmåga och upplevelse. För påverkan från klimatet har på motsvarande sätt lufttemperatur, luftfuktighet och lufthastighet betydel- se och för belastningen spelar även arbetstyngd, klädedräkt, acklimatise- ring osv. en stor roll. När det gäller miljöfaktorer som de nämnda bör gränsvärden eftersträvas men dessa kan behöva kompletteras med krav som anges på annat sätt än siffermässigt. Det finns andra sidor i arbetsli- vet där förutsättningarna att få en precisering genom gränsvärden inte är inom nära räckhåll eller saknas. Här kan också hänvisas till behovet av

• Sida 244
•  Original

Prop. 1976/77: 149 244

föreskrifter som anger planeringsmål av olika slag. Jag vill med hänvis- ning till det anförda betona att det också behövs närmare föreskrifter som — utan angivande av gränsvärde — innehåller något så när enty- diga preciseringar. Ett stort utrymme synes därvid kvarstå för rena erfa- renhets- eller sakkunnigbedömningar med utgångspunkt i sådana före- skrifter.

Även när det gäller de grundläggande principerna vid fastställande av gränsvärden kan jag i allt väsentligt ansluta mig till arbetsmiljöutred- ningens bedömningar. Kriterierna för gränsvärden bör enligt min me- ning vara stränga bl. a. med hänsyn till människors olika känslighet för besvär. Det kan dock vara nödvändigt att i detta avseende ta ytterligare hänsyn. Sålunda bör alla möjligheter tas tillvara för att hindra att män- niskor som är särskilt känsliga utsätts för inverkan som för dem kan innebära speciella risker. Företagshälsovården har här en viktig uppgift. Av stor betydelse i gränsvärdesarbetet är arbetstagarnas medverkan. En förankring hos arbetstagarparten framstår som nödvändig för att gräns- värden skall kunna tjäna sitt ändamål att skapa trygghet i arbetslivet. Med anledning av vad som har anförts i remissyttrandena vill jag vidare konstatera att en beräkning av den nytta och de kostnader, som kan följa av att ett gränsvärde fastställs, i regel inte kan utföras i exakta termer.

LO, KF-KFO och Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) har under- strukit betydelsen av att arbetarskyddsstyrelsen får befogenhet att ange tillåtna värden även för maskiner och annan utrustning. Statens natur- vårdsverk har erinrat om att inom omgivningshygienen sedan länge har hänvisats till bästa tillgängliga teknik inom rimliga ekonomiska ramar. Samma princip bör enligt naturvårdsverket kunna användas inom välav- gränsade branscher även om det medicinskhygieniska underlaget saknas eller är otillräckligt. IVA har tillagt att beträffande kemiska risker lik- som buller, drag m.m. bör olika former av fjärrmanövrering och auto- matisering ses som möjliga alternativ till gränsvärden.

Jag finner att remissyttrandena i dessa delar är helt i linje med utred- ningens bedömning och instämmer i uttalandena. Från allmänt förebyg- gande synpunkt bör varje typ av gränsvärde ses som värdefullt om det kan användas som ett verksamt medel för att förbättra arbetsmiljön. Ar- betsmiljölagen bör i olika avseenden ge möjlighet att föreskriva gräns- värden inte bara för arbetsplatsen utan också för utrustning. Sålunda bör tillåtna värden för exempelvis damm, buller och vibrationer från maskiner och andra tekniska anordningar kunna ställas upp som villkor för obligatoriskt typgodkännande (3 kap. 125 arbetsmiljölagen). Kont- rollförfarandet kan då göras mindre resurskrävande och delvis ske via typprovning. Jag avser att förorda att arbetarskyddsstyrelsen i arbets- miljöförordningen bemyndigas att meddela föreskrifter av nämnda typ.

Socialstyrelsen har framhållit att gränsvärdet noll i många samman— hang är det enda värde som fullt ut garanterar en sund och säker miljö

• Sida 245
•  Original

Prop. 1976/77: 149 245

Enligt styrelsen är det dock i åtskilliga fall praktiskt ogörligt att förverk- liga en sådan nivå. Härvid har hänvisats till att ingripanden i detta syfte inte sällan skulle kunna underminera grundvalen för den mate- riella och sociala välfärd som har gett oss en i stort sett fördelaktig häl- sosituation.

Med anledning av vad socialstyrelsen har anfört vill jag till en början erinra om att all mänsklig aktivitet kan ha ogynnsamma effekter och att det då ofta gäller att finna medel mot dessa utan att hindra verksamhe- ten. Vidare måste de fackliga organisationerna och den ansvariga myn- digheten väga in även alternativa hälsorisker som följd av omplace— ringar, nedläggningar av företag e. (1. liksom ogynnsamma effekter över huvud av drastiska ingripanden. Det gäller också att se till att ingripan- den inte orsakar större säkerhetsrisker på andra områden där man kan vara beroende av viss produktion eller vissa tjänster. Sådana ytterligare överväganden kan leda till att man går in för förbättringar etappvis. Förutsättningen måste dock alltid vara att skador kan förebyggas genom olika slags säkerhetsåtgärder. En allsidig bedömning är sålunda nödvän- dig. Jag vill emellertid också betona att förhållandena kan vara sådana att ett absolut förbud bör kunna tillgripas mot användning av t. ex. visst slags ämne eller teknisk anordning. Arbetsmiljölagen bör inrymma möj- lighet till detta (3 kap. 14 5).

En del remissinstanser har betonat att som grundval för gränsvärden måste finnas ett väl fungerande dokumentationssystem. Jag har samma uppfattning men vill påpeka att denna fråga torde få lösas efter flera linjer. Till en början kan erinras om den uppbyggnad som f.n. sker av ett informationssystem för miljövärden (MI). En allmän kartläggning på det kemiska området har dessutom påbörjats inom ramen för produkt- kontrollnämndens verksamhet. Av stor betydelse är vidare den konti- nuerliga förstärkning som sker av arbetarskyddsstyrelsens resurser. Jag vill samtidigt framhålla att ett gränsvärdessystem inte får vara alltför komplicerat. Rimliga krav måste ställas på underlaget för myndighetens avgörande. Vid grundad misstanke om negativa effeker bör sålunda eventuella luckor i underlaget inte få fördröja meddelande av föreskrif- ter om gränsvärden. Här liksom i andra fall får sedan nya bedömningar ske i den mån ytterligare material tillförs och föreskrifterna anpassas ef- ter detta.

Jag vill slutligen ta upp ytterligare några synpunkter. Länsstyrelsen i Stockholms län har i sitt remissyttrande anfört att det hade varit av in- tresse om utredningen diskuterat ansvarsfördelningen om skador inträf- far trots att gränsvärde som fastställts av arbetarskyddsstyrelsen inte har överskridits. Länsstyrelsen har också konstaterat att erfarenheten från andra områden visar att ambitionen till ytterligare åtgärder ofta avtar när väl ett föreskrivet värde uppnåtts. Vidare har länsstyrelsen efterlyst ett uttalande att skyddsombud har rätt att fordra mätning som behövs enligt ombudets mening.

• Sida 246
•  Original

Prop. 1976/77: 149 246

I anslutning till dessa synpunkter vill jag understryka att gränsvärden uttrycker minimikrav. Av skäl som jag tidigare har framhållit blir gräns- värden ofta tämligen grova. Möjligheter måste således finnas för par- terna och tillsynsmyndigheterna att — för att få till stånd en tillfreds- ställande arbetsmiljö — med stöd av arbetsmiljölagen kräva förbätt- ringar som innebär att värden under fastställt gränsvärde skall uppnås. Vid skadeståndsbedömning kan gränsvärdets iakttagande inte vara avgö- rande. Uppenbart är dock att beslut om fastställande av gränsvärden måste föregås av allvarliga överväganden även med hänsyn till den bety- delse dessa kan komma att tillmätas i sådana sammanhang. Vad gäller skyddsombuds möjlighet att kräva undersökningar vill jag nämna att en föreskrift härom numera finns i arbetarskyddskungörelsen. Vid 1973 års ändringar i arbetarskyddslagstiftningen infördes nämligen i arbetar- skyddskungörelsen den bestämmelsen att skyddsombud kan begära att viss undersökning skall göras för kontroll av förhållandena inom skydds-

området. Jag avser att förorda att samma bestämmelse tas in i arbets- miljöförordningen.

20.3.5 Möjligheterna till arbete

Arbetsmiljöutredningen har framhållit att hela inriktningen av den föreslagna arbetsmiljölagen verkar för en vidgning av sysselsättnings- och anpassningsmöjligheterna för dem som söker sig in i arbetslivet och för dem som av olika anledningar hittills har haft svårigheter att finna fortsatt sysselsättning. När det gäller att fastställa gränsvärden och and- ra föreskrifter beträffande fysiska arbetsmiljöfaktorer, ergonomiska förhållanden o.d. har man att ta hänsyn till besvärsupplevelser av olika slag. Detta bör enligt utredningen på sikt innebära att en rad förhållan- den som tidigare utgjort arbetshinder kan komma att undanröjas. Som exempel har nämnts hygieniska gränsvärden för luftföroreningar i rela- tion till behoven för dem som har nedsatt funktion i luftvägar och and- ningsorgan, märkningsföreskrifter i fråga om kemiska medel som kan underlätta arbetsplacering av människor med allergier, ergonomiska kri- terier som undanröjer arbetshinder för människor med nedsatt fysisk ar- betsförmåga etc. Utredningen har betonat att man enligt förslaget också vid planeringen av arbetsmiljön har att ta hänsyn till människors skilda förutsättningar. Sålunda skall vid förhandsgranskning av olika slag be- vakas att man i arbetsmiljön kan sysselsätta olika grupper av arbetsta- gare. Vidare skall beaktas sådana förhållanden som transportmöjlighe- terna för rörelsehindrade, anordningar för vanliga typer av handikapp m.m.

En del remissinstanser har särskilt uppehållit sig vid förslagets inne- börd när det gäller möjligheterna till arbete för olika grupper och har funnit det tillfredsställande att lagförslaget är inriktat på en vidgning av sysselsättnings- och anpassningsmöjligheterna.

• Sida 247
•  Original

Prop. 1976/77: 149 247

För egen del vill jag starkt understryka att arbetsmiljölagen i princip skall gälla för alla människor i arbetslivet. De förordade bestämmel- serna om arbetsmiljöns beskaffenhet utgår från den grundsynen att ar- betet har ett värde också som en av vägarna till personlig utveckling och social gemenskap. Avsikten är sålunda att lagen skall tjäna som under- lag vid strävandena efter en arbetsmarknad med stor variation på ar- betsuppgifter där var och en kan få sysselsättning efter sina fysiska och psykiska förutsättningar. Det finns i arbetsmiljön en rad företeelser som kan förbättras för att främja sysselsättningsmöjligheterna. Jag tänker här bl.a. på brister i sanitära anordningar och bristande planering när det gäller anordningar för förflyttningar. Det finns också arbetsmiljöer med fysiskt tunga arbeten som de flesta män och kvinnor har svårt att klara av. Vidare måste i fråga om maskiner och andra tekniska an— ordningar ses till att dessa utformas med sikte på att passa människor med sinsemellan skilda förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Motsvarande hänsyn kan vara att ta när det gäller användningen av olika kemiska ämnen i arbetslivet. Arbetsmiljölagen bör i alla dessa och liknande fall utgå från att arbetsförhållanden i så stor utsträckning som möjligt måste planeras så, att alla människor som vill förvärvsarbeta också skall kunna tas emot i arbetslivet.

De handikappades riksförbund har ansett att i arbetsmiljölagen bör införas en bestämmelse som anger att arbetsförhållandena skall anpassas till förutsättningarna hos arbetstagare med särskilda behov i fysiskt och psykiskt avseende. Jag vill i anslutning till detta påpekande framhålla som viktigt att texten i arbetsmiljölagen direkt avspeglar arbetsgivares skyldighet att ta hänsyn till att människor har olika förutsättningar att utföra arbetsuppgifter. Till detta återkommer jag i ett följande avsnitt där frågor om arbetsgivares skyldigheter behandlas samlat. Jag vill vi- dare redan i detta sammanhang understryka att det inom arbetslivet finns ett ansvar för dessa frågor också inom ramen för den partssamver- kan som utövas i anpassningsgrupperna. Här bör även nämnas företags- hälsovårdens uppgifter när det gäller åtgärder som kan främja arbetsan— passning för de betingat arbetsföra.

Statens handikappråd och handikapporganisationerna har framhållit behovet av tillämpningsföreskrifter om handikappanpassning av den fy- siska arbetsmiljön. Vad gäller sådana föreskrifter vill jag framhålla att områdesansvar finns hos ett Hertal myndigheter. Statens planverk med- delar tillämpningsföreskrifter inom byggnadslagstiftningen. Verket har därvid att bl. a. utgå från en bestämmelse i byggnadsstadgan (42 a 5) som säger att arbetslokal skall i skälig omfattning utformas så, att den blir tillgänglig för och kan nyttjas av personer vilkas rörelseförmåga eller orienteringsförrnåga är nedsatt till följd av ålder, invaliditet eller sjuk- dom. Enligt en nyligen genomförd ändring i byggnadsstadgan (prop. 1975/76: 198, CI 30, rskr 360, SFS 1976: 678), som träder i kraft den

• Sida 248
•  Original

Prop. 1976/77: 149 248

1 juli 1977, kompletteras gällande bestämmelser om handikappanpassad utformning av bl. &. arbetslokaler. Dessutom avskaffas den skälighets- prövning som nuvarande bestämmelser möjliggör. Undantag skall sam- tidigt kunna medges från kraven på handikappanpassning där så påkal- las med hänsyn till arten av den verksamhet för vilken lokalen är avsedd.

Vidare har arbetarskyddsstyrelsen att vid meddelande av föreskrifter om arbetsmiljön beakta att olika tekniska anordningar skall utformas så, att hinder inte i onödan reses mot möjlighet för personer med arbets- handikapp att verka inom arbetslivet. Motsvarande överväganden har arbetarskyddsstyrelsen att göra vid meddelande av föreskrifter om ar- betsprocesser, arbetsmetoder och kemiska produkter som används på arbetsplatserna. Vad gäller de krav som arbetarskyddsmyndigheterna bör kunna ställa i fråga om utformningen av byggnader vill jag erinra om mina tidigare uttalanden (avsnitt 20.3.3 Arbetslokaler).

Härtill kommer att arbetsmarknadsstyrelsen som central förvaltnings- myndighet för allmänna arbetsmarknadsfrågor har ett särskilt ansvar för arbetshandikappfrågor. Jag vill betona vikten av ett samarbete mel- lan myndigheterna i syfte att främja strävandena att skapa en vid ram av sysselsättningsmöjligheter för människor med olika arbetshandikapp.

Utredningen har erinrat om att i arbetarskyddslagen finns ett kapitel med särskilda bestämmelser om kvinnors anlitande till arbete. Här finns bl.a. ett dispensabelt förbud mot att anlita kvinnor vid arbete under jord i gruvor eller stenbrott. Kapitlet innehåller också ett bemyndigande för regeringen att föreskriva särskilda villkor för kvinnas användande till arbete eller förordna att kvinna ej får användas till arbete, om visst slag av arbete medför synnerlig fara för olycksfall när kvinna används därtill eller är synnerligen ansträngande eller hälsofarligt för kvinna. Utred- ningen har framhållit att det med nutida syn på rätten till arbete är ange- läget att inte uppställa onödiga hinder för vare sig kvinnors eller mäns tillträde till olika arbeten. Föreskrifter om förbud mot arbete eller sär- skilda villkor som utgår från arbetstagarens kön bör enligt utredningen bara komma i fråga när arbetet kan medföra könsspecifika risker. I fråga om det nuvarande förbudet mot gruvarbete för kvinnor har utredningen konstaterat att det finns en rad miljöproblem i sådant arbete. Något be- lägg har emellertid generellt sett inte ansetts föreligga för att kvinnor skulle löpa större risk att drabbas av ohälsa eller olycksfall vid under- jordsarbete än män. Det finns enligt utredningens uppfattning därför inte någon anledning att bibehålla det nuvarande förbudet mot att anlita kvinnor för arbete under jord i gruvor eller stenbrott. Utredningen har vidare konstaterat att grupper av yrkesverksamma kan vara särskilt mot- tagliga eller utsatta för speciella risker till följd av olika faktorer i arbets- miljön. Det finns sålunda ämnen som misstänks kunna medföra nedsatt fruktsamhet hos man eller kvinna. Andra ämnen kan på kvinnor ha abortframkallande eller fosterskadande effekt. Speciella risker vid havan-

• Sida 249
•  Original

Prop. 1976/77: 149 249

deskap kan också föreligga i samband med joniserande strålning. Det synes inte kunna uteslutas att även andra typer av arbetsmiljöfaktorer kan utgöra särskilda risker för havande kvinnor eller deras foster. Ytter- ligare har nämnts att det finns sjukdomsformer och olika typer av be- svär som kan innebära speciella risker för påverkan av vissa faktorer i arbetsmiljön. Nu berörda förhållanden bör enligt utredningen beaktas inom ramen för ett särskilt bemyndigande till arbetarskyddsstyrelsen att meddela förbud mot att arbete utförs av vissa riskgrupper eller föreskriva att vid arbetet annat särskilt villkor skall gälla.

Remissinstanserna har allmänt tillstyrkt eller lämnat utan erinran ut- redningens förslag vad gäller regleringen i arbetsmiljölagen av kvinnors möjlighet till arbete. Svenska gruvindustriarbetarförbundet har dock an- sett att det dispensabla förbudet mot kvinnors anlitande till gruvarbete under jord bör kvarstå.

För egen del kan jag ansluta mig till utredningens förslag. Jag anser det väsentligt att undanröja sådana formella hinder mot inträde i arbets- livet som arbetarskyddslagens principiella förbud mot kvinnors arbete under jord i gruva eller stenbrott. Därmed främjas också möjligheterna att få bort tidigare uppfattningar om olika arbetsuppgifters lämplighet för män eller kvinnor. För att särskilda gruppers behov av skydd i arbe- tet skall kunna beaktas förordas ett särskilt bemyndigande i arbetsmiljö- lagen (3 kap. 16 5). Frågan härom tas också upp i ett följande avsnitt om läkarundersökningar.

Arbetsmiljöutredningen har även lagt fram förslag till särskild regle- ring av kvinnas rätt till ledighet från arbetet i samband med havande- skap. I anslutning härtill erinrar jag om att arbetarskyddslagens bestäm- melser om rätt till sådan ledighet numera har ersatts av föreskrifter med vidgat innehåll i lagen (1976:280) om rätt till föräldraledighet. Enligt dessa föreskrifter har kvinna, som på grund av för kortvarig anställning inte är berättigad till full föräldraledighet, under alla förhållanden rätt till ledighet i samband med barns födelse under sex veckor före och sex veckor efter nedkomsten. Härmed har ställning tagits till utredningens förslag på denna punkt.

Den tidigare delegationen (Ju 1973:03) för jämställdhet mellan män och kvinnor har i skrivelse till min företrädare som chef för arbetsmark- nadsdepartementet fäst uppmärksamheten på vissa andra förhållanden i kvinnornas arbetssituation under havandeskap. Delegationen har så- lunda framhållit att havande kvinnas möjligheter att utföra arbete är be— gränsade även om hon inte är sjuk. Som exempel har nämnts att visst arbete kan vara förenat med tunga lyft och att visst maskinarbete eller arbete i trånga utrymmen kan vara oförenligt med hennes tillstånd. Med hänvisning till detta har delegationen föreslagit en kompletterande be- stämmelse i arbetsmiljölagen. Enligt bestämmelsen skall kvinna, som på grund av havandeskap inte kan utföra sitt ordinarie arbete, beredas an-

• Sida 250
•  Original

Prop. 1976/77: 149 250

nat arbete eller, om detta inte är möjligt, ha rätt till ledighet. Skrivelsen har också riktats till chefen för socialdepartementet med begäran att han på lämpligt sätt tar sig an frågan om ersättning till kvinnor som un- der havandeskap inte kan fullgöra sitt ordinarie arbete. Enligt delegatio— nen bör en anknytning till lagen (1962:381) om allmän försäkring (se- nast ändrad 1976:1080) prövas.

Med anledning av denna skrivelse vill jag erinra om att arbetstagare enligt lagen om rätt till föräldraledighet är berättigad till ledighet under tid då enligt lagen om allmän försäkring rätt föreligger till föräldrapen- ning i samband med barns födelse, om anställningen vid ledighetens början har pågått de senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader under de senaste två åren. Lagen om allmän försäkring inne- håller för detta fall bl.a. den bestämmelsen att föräldrapenning i sam- band med barns födelse utgår under högst 210 dagar sammanlagt för föräldrarna och att moder har rätt till föräldrapenning tidigast fr.o.m. den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för barnets födelse. Som delegationen har framhållit i sin skrivelse kan det emellertid inte anses riktigt att kvinnor med vissa arbetsuppgifter tvingas ta ut föräldra- ledighet långt före förlossningen. I likhet med delegationen anser jag att det är angeläget att havande kvinna har möjlighet att vara kvar i arbetet och att därför i första hand en omplacering inom arbetsplatsen bör för- sökas om hennes ordinarie arbetsuppgifter påkallar det. Frågan om er- sättning för bortfallen lön i fall där förhållandena på arbetsplatsen inte medger omplacering får övervägas i annan ordning. Jag vill emellertid framhålla att havande kvinna enligt lagen om anställningsskydd får an- ses skyddad i sin anställning även i fall då längre ledighet än normalt behövs med hänsyn till hennes arbetsuppgifter.

20.4 Allmänna skyldigheter för arbetsgivare m. fl.

20.4.1 Inledning

I arbetsmiljölagen bör, som utredningen har föreslagit, föreskrifter om ansvar för olika kategorier föras samman i ett särskilt kapitel. Där bör ges allmänna handlingsmönster för hur man skall gå till väga för att skapa en god arbetsmiljö. Det ansvar som härvid preciseras speglar de krav som föreslås gälla om arbetsmiljöns beskaffenhet. I detta avseende kan sålunda i viss utsträckning hänvisas till vad jag har anfört i det före- gående.

För arbetsgivare och arbetstagare bör i arbetsmiljölagen anges de all- männa skyldigheter som skall åvila dem. Arbetsmiljölagen bör utgå från att ett huvudansvar för arbetsmiljön liksom hittills skall ligga på arbets givaren. Även företagares skyddsansvar i eget arbete bör regleras.

Goda arbetsmiljöer är också avhängiga av dem som framställer eller överlåter anordningar eller ämnen som sedan utnyttjas i olika verksam-

• Sida 251
•  Original

Prop. 1976/77: 149 251

heter. Det gäller här att utforma ett sådant system att arbetsmiljösyn- punkter förs in på ett tidigt stadium vid allt slags utvecklingsarbete, vid planering och uppförande av arbetslokaler, vid konstruktion och till- verkning av tekniska anordningar och vid framställning av kemiska pro- dukter. I arbetsmiljölagen bör anges det ansvar som skall finnas på detta område.

Arbete bedrivs ibland under sådana förhållanden att man är beroende av upplåtare av lokaler e.d. för att kunna åstadkomma tillfredsställande skyddsförhållanden. Även i detta avseende bör i arbetsmiljölagen före- skrivas ansvar för den som har möjligheter att medverka.

Skyldigheter har också en påföljdssida. Till sanktionssystemet i ar- betsmiljölagen återkommer jag i ett särskilt avsnitt.

20.4.2 Skyldighet att samverka

Arbetsmiljöutredningen har föreslagit att redan i en inledande be- stämmelse i kapitlet om olika gruppers ansvar för arbetsmiljön slås fast att arbetsgivare och arbetstagare är skyldiga att samverka för att åstad- komma en god arbetsmiljö. Denna uppläggning har godtagits av remiss- instanserna.

Jag vill erinra om att 1973 års delreform av arbetarskyddslagstift- ningen byggde på tanken att samarbete mellan arbetsgivare och arbets— tagare är en förutsättning för att man skall kunna skapa goda arbetsför- hållanden. Många arbetsmiljöfrågor är av den art att en samverkan mel— lan de närmast berörda är en nödvändighet för att man skall nå resultat. De anställda har erfarenheter att ge som kan vara av stort värde för ut- formningen av arbetsförhållandena. För att de anställda skall uppleva sitt arbete som tillfredsställande bör de själva ha direkta möjligheter att påverka förhållandena på den egna arbetsplatsen.

Samarbetet mellan parterna i arbetarskyddsfrågor har gamla anor i vårt land. Med tiden har utvecklats en mängd skiftande former. När vid delreformen tyngdpunkten lades på de anställdas medverkan i utform- ningen av deras arbetsmiljö fanns det därför en god grund att stå på. Det är enligt min uppfattning också klart att de fortsatta strävandena med utgångspunkt i de nya reglerna har gett framgångar. Det intensifie- rade samarbetet och det ökade inflytandet för de anställda har tillfört arbetsmiljön nya kvaliteter och medfört en skärpt uppmärksamhet på ogynnsam inverkan av olika arbetsmiljöfaktorer. Med ökade kunskaper och ökad medvetenhet om sambandet mellan arbete och hälsa i vid be- märkelse följer nya krav som måste tillgodoses. Det finns som jag ser det all anledning att gå vidare på de vägar mot en bättre arbetsmiljö som redan anträtts. Dessa ger inte bara möjligheter för de anställda till inflytande och tillfälle för arbetsgivarna att ta till vara värdefulla erfa- renheter. Med rätten att delta i arbetsmiljöns utformning följer för de anställda också ett ansvar att medverka i olika samarbetsorgan och att vara aktiva när det gäller att utveckla arbetsmiljön i önskvärd riktning.

• Sida 252
•  Original

Prop. 1976/ 77: 149 252

På arbetsgivarens sida fordras en strävan att tillse att lokal skyddsverk- samhet kommer till stånd och att denna kan bedrivas i goda former.

För att inskärpa vikten av detta ansvar bör även enligt min mening redan i arbetsmiljölagens kapitel om allmänna skyldigheter slås fast att arbetsgivare och arbetstagare är skyldiga att samverka för att åstad- komma en god arbetsmiljö (3 kap. 1 5).

I ett följande avsnitt om lokal skyddsverksamhet kommer jag att gå närmare in på samverkansreglema. Jag erinrar om att för de regionala skyddsombuden är det en huvuduppgift att aktivera samarbetet i arbets- miljöfrågor på arbetsställcn där det inte finns skyddskommitté. Tillsyns— myndigheterna kommer också in i detta sammanhang. Enligt det förslag till verkställighetsförordning som jag avser att förelägga regeringen skall tillsynen bl. a. inriktas på att främja lokal skyddsverksamhet.

20.4.3 Arbetsgivares skyldigheter

Enligt arbetarskyddslagen skall arbetsgivare iaktta allt som med hän- syn till arbetets natur och de förhållanden under vilka arbetet bedrivs samt arbetstagares ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbe- tet skäligen kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt ar- betstagare ådrar sig ohälsa eller olycksfall i arbetet.

Arbetsmiljöutredningen har konstaterat att skälighetsprövningen en- ligt arbetarskyddslagen i vissa avseenden har kommit att bli alltför om- fattande. Framför allt har hänsyn till arbetsgivarens ekonomiska förhål- landen kommit att inverka i alltför stor utsträckning. Det är enligt ut- redningen vidare av grundläggande betydelse att långtidseffekter beaktas vid bedömningen av om en arbetsmiljö skall anses tillfredsställande. Samtidigt har framhållits möjligheten av nedtrappningsprogram i fall när sådana kan utarbetas utan att de arbetandes hälsa eller säkerhet äventyras genom fortsatt drift. I andra avseenden, där komforthänsyn, möjligheterna till självbestämmande eller yrkesmässigt ansvar eller jäm- förliga omständigheter spelar större roll än den egentliga säkerheten, kan det enligt utredningen finnas större utrymme för vad som får godtas som tillfredsställande arbetsmiljö. Utredningen har mot denna bakgrund föreslagit att i arbetsmiljölagen skrivs in att arbetsgivare skall vidta alla de åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagare utsätts för ohälsa eller olycksfall, att han skall ägna uppmärksamhet åt att arbetet planläggs och anordnas så att det skapas en god arbetsmiljö samt att 10- kaler, maskiner, redskap, skyddsutrustning och andra tekniska an- ordningar skall underhållas väl.

Remissinstanserna har i stort sett anslutit sig till utredningens förslag till allmän reglering av arbetsgivarens skyldigheter. SAF och handels- kamrarna i Stockholm, Malmö och Kalmar län har framhållit att rim- liga övergångstider måste lämnas för ett målinriktat utvecklingsarbete. Likaså måste skyddsåtgärderna från kostnadssynpunkt stå i skälig pro- portion till vad som kan vinnas i skyddshänseende. Dessa remissinstan-

• Sida 253
•  Original

Prop. 1976/77: 149 253

ser har ansett att skälighetsprincipen i arbetarskyddslagen därför bör be- hållas. Statens järnvägar (SJ) och ett yrkesinspektionsdistrikt har menat att formuleringen av den föreslagna bestämmelsen kan leda till ett strikt ansvar för arbetsgivaren.

För egen del finner jag den föreslagna föreskriften om arbetsgivarens allmänna ansvar väl avvägd och förordar en bestämmelse härom i ar- betsmiljölagen (3 kap. 2 5 första stycket). I det föregående har jag utför- ligt redovisat de överväganden som ligger bakom förordade bestämmel- ser om arbetsmiljöns beskaffenhet. Meningen är att dessa bestämmelser jämte verkställighetsföreskrifter skall ge det närmare innehållet i främst arbetsgivarens ansvar. Även föreskriften om arbetsgivarens allmänna an- svar bör därför bygga på att arbetsmiljön skall vara tillfredsställande. Här bör ytterligare understrykas vikten av att arbetsmiljön blir föremål för en samlad bedömning, att planläggning av arbete sker även utifrån arbetsmiljömässiga överväganden och att arbetsförhållandena anpassas till människans förutsättningar i såväl fysiskt som psykiskt avseende. Vidare vill jag betona att lokaler och tekniska anordningar, inbegripet personlig skyddsutrustning, skall ägnas fortlöpande underhåll.

Jag vill framhålla att en viktig sida av arbetsgivarens angivna förplik— telser är att han skall inom ramen för tillgängliga kunskaper och kon- trollmetoder förvissa sig om att de tekniska anordningar och de kemiska produkter som används på arbetsplatsen är godtagbara från skyddssyn— punkt. Förpliktelsema går som utredningen har påpekat ännu längre. Vid grundad misstanke om risk för olycksfall eller skadlig påverkan kan man inte freda sig med att hänvisa till exempelvis att mätinstrument inte finns som ger exakt besked om riskernas omfattning. En långtgående undersökningsplikt bör åvila dem som förser arbetsplatserna med an- ordningar och material. Ytterst är det emellertid arbetsgivaren som skall svara för att arbetsförhållandena inte innebär risk för de anställda. Nå- got strikt ansvar är det härvid inte fråga om utan ansvaret får bedömas mot bakgrunden av överväganden av det slag som här har redovisats. Jag avser som tidigare har nämnts att i ett särskilt avsnitt ta upp frågor om förhandsbedömning till samlad behandling.

Det är som utredningen har framhållit nödvändigt med en nyanserad bedömning när man ställer kraven på arbetsmiljön. De insatser som krävs för att förbättra arbetsmiljön får inte vara orimliga i förhållande till de resultat som kan uppnås. Inte bara arbetets natur utan även yttre förhållanden av olika slag kan inverka. Det är sålunda klart att helt and- ra krav kan ställas vid nyanläggning — där man bl. a. har att ta hänsyn till att anläggningen kan beräknas vara i bruk under åtskillig tid fram- över — än när det gäller befintliga arbetslokaler med små möjligheter till förändringar. Jag hänvisar till mina tidigare uttalanden (avsnitt 20.3.3 Arbetslokaler) om den avvägning som måste ske när det gäller att ställa krav på utformningen av befintliga byggnader. Också arbetslokalernas belägenhet och omgivning kan spela in. Det finns utan tvivel fall där

• Sida 254
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 254

man — med hänsyn till andra allmänna värden eller behov — kan ha anledning att göra vissa eftergifter i de krav som annars skulle ha ställts på arbetsmiljön. Vid bedömningar av detta slag är det särskilt angeläget att alla parter medverkar. En god säkerhet för att arbetstagarnas intres— sen beaktas i tillämpningen ligger bl. a. i att de är representerade i yr- kesinspektionsnämnderna.

Att generellt hänvisa till en skälighetsprövning skulle emellertid enligt min mening kunna leda fel. Med den förordade bestämmelsen avses nämligen inte att man skall kunna sänka kraven på arbetsmiljön med hänsyn till den enskilde arbetsgivarens förutsättningar i ekonomiskt eller annat avseende.

Utredningen har i sin motivering vidare konstaterat att man under övergångsperioder kan vara tvungen att ta hänsyn till sådana omständig- heter som ortens arbetsmarknadsläge, äldre arbetstagares möjlighet att byta arbete och liknande. Ett annat betraktelsesätt skulle enligt utred- ningen strida mot den vida syn på hälsorisker som bör vara utgångs- punkten vid bedömningar av arbetsmiljöns beskaffenhet. Mot detta re- sonemang har remissinstansema inte haft någon erinran. För egen del anser jag uppenbart att sådana överväganden som utredningen har hän- visat till måste kunna tas med i bilden. Det bör samtidigt understrykas att de anställdas hälsa under inga omständigheter får klart sättas på spel. De följder, som i sådant fall ett förbud för en verksamhet kan inne- bära, måste mötas av samhället med positiva åtgärder. Det kan här gälla arbetsmarknadspolitiska åtgärder av olika slag. Motsvarande övervä- ganden kan påkallas om en verksamhet med otillfredsställande arbets- miljö är nödvändig av andra allmänna skäl än för att trygga sysselsätt- ningen. Det kan därvid bl.a. bli fråga om åtgärder inom näringspoliti- kcns ram.

Arbetsmiljöfrågorna vid ensamarbete har beretts stort utrymme i ut— redningens slutbetänkande. När arbete utförs av ensam arbetstagare måste enligt utredningen under alla förhållanden tillses att sådan utrust- ning är tillgänglig att möjlighet finns till kontakt med den som utför ar- betet. Vidare måste tillfredsställande transportberedskap upprätthållas så att den ensamarbetande kan få hjälp om han råkar ut för olycksfall eller blir sjuk. Frågor om ensamarbete skall godtas bör enligt utred— ningen även lösas i enlighet med den föreslagna bestämmelsen att arbe— tet skall anpassas efter människans förutsättningar. För att fästa upp— märksamheten på de olägenheter som kan vara förknippade med ensam— arbete har utredningen föreslagit att i arbetsmiljölagen förs in en be- stämmelse att arbetsgivare skall beakta den särskilda risk för ohälsa eller olycksfall som kan följa av att arbetstagare utför arbete ensam.

En av huvudfrågorna i LO:s arbetsplatsremiss var ensamarbete. Av svaren att döma upplevs ensamarbete vid sidan av ackord och kemiska hälsorisker som den största faran på arbetsplatserna. Det finns ett be- stämt krav att möjligheter skapas att förbjuda ensamarbete i olika ar-

• Sida 255
•  Original

Prop. 1976/77: 149 255

betsuppgifter. Uppenbart är enligt vad LO har framhållit i sitt remissytt- rande att — även i fall då direkt olycksfallsrisk inte föreligger _— ensam- arbete ofta är föga lämpligt från psykisk och social synpunkt. LO har ansett att arbetsmiljölagen därför bör ge möjligheter att med direkta straffsanktioner förbjuda ensamarbete genom föreskrifter som meddelas av arbetarskyddsstyrelsen i samråd med de fackliga organisationerna. TCO har framhållit att ensamarbete bör undvikas i största möjliga ut- sträckning, varvid Självfallet arbetstagarens uppfattning bör tillmätas stor betydelse. Från arbetsgivarhåll och från LRF :s sida har påpekats att ensamarbete är mycket vanligt och av ekonomiska skäl ofta är nödvän- digt. Remissinstanserna har vidare ansett angeläget att tillämpningsföre- skrifter angående ensamarbete utarbetas innan arbetsmiljölagen träder i kraft.

För egen del vill jag konstatera att många faktorer inom arbetslivet har medfört en ökad omfattning av ensamarbete. I denna riktning har verkat en ökad mekanisering och automatisering som ofta sprider ar- betsuppgifter över en större yta. Vidare har rationaliseringssträvanden över huvud inneburit att en rad sysslor som tidigare utfördes tillsam— mans med medhjälpare nu sköts av en person. Samtidigt har en utveck- ling skett av olika typer av teknisk utrustning som ger ensamarbetaren möjlighet att stå i kontakt med omvärlden.

Utmärkande för ensamarbete är enligt min mening inte bara att ar- betsformen kan innebära särskilda risker från skadesynpunkt. Ensamar- betet innehåller också moment som i psykiskt och socialt avseende kan göra arbetsformen särskilt påfrestande. En påtaglig orsak kan här vara att man känner oro för konsekvenserna av ett olycksfall eller insjuk— nande. En annan orsak kan vara fruktan att man inte ensam skall klara upp komplicerade eller oväntade händelser som inträffar under tjänstgö- ringen. Själva ensamheten som sådan kan också ha en pressande inver- kan. Olika människors sätt att uppleva ensamhet i arbetet varierar inom vida gränser. Resultatet av arbetsplatsremissen visar dock att det finns en utbredd önskan att begränsa ensamarbetet.

Jag delar mot denna bakgrund utredningens uppfattning om de an- ordningar som kan behöva vidtas vid ensamarbete. Det är också nöd- vändigt att beakta att ensamarbete minskar möjligheterna till gemenskap på arbetsplatsen och kan vara förenat med speciella påfrestningar av psykisk art. Det finns sålunda enligt min mening starka skäl att på sätt utredningen har föreslagit genom en bestämmelse i arbetsmiljölagen (3 kap. 25 andra stycket) fästa uppmärksamheten på att ogynnsamma verkningar av ensamarbete måste förhindras. Detta kan ofta ske genom speciella anordningar men i vissa fall bör förbud kunna tillgripas.

En svårighet vid reglering av ensamarbete är att begreppet ensamar- bete är i viss mån flytande. Från det typiska ensamarbetet — t. ex. vakt- tjänst av ensam arbetstagare i maskinstation — finns många steg innan

• Sida 256
•  Original

Prop. 1976/77: 149 256

man når arbetsformer som klart innebär att arbetet utförs i direkt och nära kontakt med andra arbetstagare. Skillnad måste dessutom göras mellan arbete som den anställde utför utan att arbetskamrater finns när— varande och ensamarbete som utförs utan att möjlighet finns till direkt- kontakt mcd människor över huvud. När det gäller att avgöra frågan om ensamarbete skall tillåtas måste betydelse vidare tillmätas den an- ställdes egen inställning. Liksom remissinstansema anser jag det angelä- get att närmare föreskrifter angående ensamarbete utarbetas för olika områden. Arbetarskyddsstyrelsen bör också i samråd med arbetsmark— nadsparterna överväga i vad mån ensamarbete under vissa omständighe— ter skall förbjudas och meddela föreskrifter härom. Jag vill i detta sam- manhang påpeka att arbetsmiljölagen bör inrymma möjlighet att förena förbud mot ensamarbete med direkta straffsanktioner (3 kap. 14 å och 8 kap. 2 & första stycket).

Jag avser att återkomma till frågan om ensamarbete vid behandling av samverkansreglema.

I vissa avseenden har utredningen i sitt lagförslag angett den närmare innebörden av arbetsgivares förpliktelser. Så är fallet i fråga om instruk- tion och utbildning. Arbetsgivare skall enligt den föreslagna bestämmel- sen se till att arbetstagare får god kännedom om de förhållanden under vilka arbetet bedrivs och upplyses om de risker som kan vara förbundna med arbetet. Han skall förvissa sig om att arbetstagaren har den utbild— ning som behövs och vet vad han har att iaktta för att undgå riskerna i arbetet.

Remissinstanserna har med få undantag ansett utredningens förslag i denna fråga mycket tillfredsställande. SAF och SJ har dock menat att den föreslagna bestämmelsen har formulerats alltför kategoriskt.

God utbildning för arbetsuppgiften och noggrann introduktion och instruktion är nödvändiga betingelser för säkerheten i arbetet och för att arbetsförhållandena skall upplevas som tillfredsställande av de anställda. Jag finner att arbetsgivares skyldigheter i dessa avseenden kommer till bra uttryck i den av utredningen föreslagna bestämmelsen och förordar att den förs in i arbetsmiljölagen (3 kap. 3 5 första stycket). Bestämmel- sen får självfallet inte tolkas som ett krav på någon fullständig kun- skapskontroll eller någon mycket omfattande undersökning av att den anställde har tillgodogjort sig lämnade instruktioner. I övrigt vill jag an- föra följande.

För att den enskilde arbetstagaren skall kunna medverka i skyddsar- betet behöver han naturligtvis i första hand ha god kännedom om hur den egna arbetsuppgiften skall utföras på ett säkert sätt. Särskilt upp- märksamhet kan behöva ägnas åt skyddsinstruktion liksom åt ledning när det gäller minderåriga eller invandrare. Det måste också ses till att arbetsledande personal har kunskaper om hur handledning bör ske. Jag vill vidare betona vikten av att informera om produktionsprocessen i

• Sida 257
•  Original

Prop. 1976/77: 149 257

stort. Detta kan ha omedelbar betydelse från skyddssynpunkt genom att den anställde blir medveten om vad hans handlande kan ha för verk- ningar längrc fram i produktionsförloppet. Det bör också ge den an- ställde ökat intresse att delta i skyddsarbetet. Att ha en överblick av vad den egna insatsen betyder i arbetssammanhanget är enligt synsättet i modernt arbetarskydd dessutom en av grundförutsättningarna när det gäller att främja arbetstillfredsställelsc och därmed hälsa i vid bemär- kelse.

lnstruktionsgivning får enligt min mening aldrig ses som en isolerad del av arbetarskyddet. Inställningen till risktagning påverkas helt natur— ligt av kunskap om faran och möjligheterna att vidta motåtgärder. Det bör emellertid observeras att attityden också bestäms av en rad andra omständigheter. När man väljer arbetssätt väger man ofta arbetsresultat, förtjänstmöjligheter och minsta ansträngning mot kraven på säkerhet. Det gäller därför att söka organisera arbetet på sådant sätt att det vid en samlad bedömning framstår som något förnuftigt och positivt att vidta anvisade skyddsåtgärder. lnstruktionen måste här ge en klar motivering. Förhållandet är detsamma när det gäller att få fram en riktig attityd till den personliga skyddsutrustning som i vissa fall måste bäras för att före- bygga ohälsa och olycksfall. Jag vill framhålla att en utveckling från bundna och ofria arbetsformer mot ökat självbestämmande och större yrkesmässigt ansvar i enlighet med förordade bestämmelser i arbetsmil- jölagen samtidigt bör kunna leda till ökat engagemang för säkerheten i arbetet.

Ej sällan är arbetsuppgifter av den art att arbetstagare måste ha sär- skild kunskap och erfarenhet med hänsyn till den fara för ohälsa eller olycksfall som är förbunden med arbetet. Som exempel på sådana upp- gifter kan nämnas skötsel av tryckkärl, förande av kranar, truckar och grävmaskiner samt sprängningsarbete och arbete med vissa kemiska äm- nen. Men även i fråga om en rad andra arbetsuppgifter gäller att utbild- ning för uppgiften har en säkerhetsaspekt. Jag vill understryka att ar- betsgivaren skall ha ansvaret för att ingen sätts att sköta ett arbete utan att ha de kunskaper som behövs.

När det är befogat av säkerhetsskäl bör närmare föreskrifter kunna meddelas om utbildning eller liknande kompetenskrav som skall gälla för anställda i fråga om olika arbetsuppgifter. Detta kan ske med stöd av den förordade bestämmelsen. Arbetsgivaren är då skyldig att förvissa sig om att dessa krav är uppfyllda. Med anledning av synpunkter från LO:s sida vill jag framhålla att direkt straffsanktionerade villkor om in- struktion och utbildning bör kunna ställas upp enligt arbetsmiljölagen (3 kap. 12 5") i anslutning till föreskrift om användningen av farligt ämne eller om godkännandekrav i fråga om maskin, redskap, skyddsutrust- ning eller annan teknisk anordning.

Frågor om utformande av introduktionsprogram och skyddsinstruk-

• Sida 258
•  Original

Prop. 1976/77: 149 258

tioner har sin naturliga plats i skyddskommittén liksom också frågor om den utbildning som krävs i skyddshänseende på den aktuella arbetsplat- sen. I detta sammanhang bör också erinras om samverkansregeln att ar- betsgivare och arbetstagare gemensamt svarar för att skyddsombud får erforderlig utbildning. En bestämmelse härom infördes i arbetarskydds- lagen år 1973 och bör föras över till arbetsmiljölagen (6 kap. 45 tredje stycket).

Som en grundläggande föreskrift i arbetsmiljölagen har jag tidigare förordat den bestämmelsen att arbetsförhållandena skall anpassas efter människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. I detta ligger bl. a. att man skall ta hänsyn till den enskilde arbetstagarens ålder, yrkes- vana och övriga individuella förutsättningar. Hit hör även arbetets an- passning med hänsyn till invandrares särskilda förutsättningar. Bestäm- melsen innebär också att man vid planering av arbetsmiljön måste beakta att människor är olika och att arbetshandikapp är vanliga i ar- betslivet. Det är angeläget att arbetsplatserna utformas så, att inte stora grupper av arbetstagare utestängs. Jag har i avsnitt 20.3.5 belyst vilken betydelse arbetsmiljölagen bör ha när det gäller att främja sysselsätt- ningsmöjligheterna. För att utmärka arbetsgivarnas ansvar i dessa hän- seenden bör enligt min mening en särskild bestämmelse skrivas in i ar- betsmiljölagen. Jag förordar mot denna bakgrund att i lagen slås fast att arbetsgivare är skyldig att ta hänsyn till den enskilde arbetstagarens sär- skilda förutsättningar för arbetet och att han skall planlägga och an- ordna arbetet med beaktande av att människors förutsättningar att ut- föra arbete är olika (3 kap. 3 & andra stycket).

Arbetsplatserna bör alltså utformas så att sysselsättningsmöjligheterna främjas. Självfallet kan inte varje arbetsplats och där utfört arbete an- passas till de skilda förutsättningarna hos varje enskild människa. Det bör emellertid förebyggas att onödiga hinder uppstår när det gäller att sysselsätta människor med något slag av arbetshandikapp. Jag vill i sammanhanget även hänvisa till möjligheten att uppnå en god anpass- ning genom olika former av yrkesvägledning.

20.4.4 Arbetstagares skyldigheter

Enligt arbetarskyddslagen är arbetstagare pliktig att använda förefint- liga skyddsanordningar, noga följa i arbetarskyddslagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter samt i övrigt iaktta tillbörlig försiktighet och i vad på honom ankommer medverka till förekommande av ohälsa och olycksfall. Beträffande personlig skyddsutrustning föreskrivs för ar- betstagares del att denne är skyldig att använda tillhandahållen utrust— ning och väl vårda den.

Arbetsmiljöutredningen har i arbetsmiljölagen föreslagit en bestäm- melse att arbetstagare skall medverka till att åstadkomma en god arbets— miljö. Han skall därvid följa givna föreskrifter samt använda de skydds—

• Sida 259
•  Original

Prop. 1976/77: 149 259

anordningar och iaktta den försiktighet i övrigt som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall.

Den föreslagna bestämmelsen har i stort sett godtagits av remissin- stansema. Även jag anser att arbetstagares skyddsansvar bör regleras i enlighet med vad utredningen har föreslagit (3 kap. 4 & första stycket ar— betsmiljölagen). Syftet med arbetstagarnas medverkan bör härvid anges vara att en tillfredsställande arbetsmiljö skall åstadkommas.

SAF och ett antal andra remissinstanser har påpekat att det ibland är ett stort problem att få arbetstagare att använda personlig skyddsutrust- ning, även sådan som är föreskriven av arbetarskyddsmyndighet. Lagen borde därför även innehålla en bestämmelse om skyldighet för arbetsta- gare att använda föreskriven skyddsutrustning. För egen del finner jag att arbetstagares åligganden i detta avseende klart framgår av den för- ordade bestämmelsens lydelse. Samtidigt erinras om de överväganden beträffande personlig skyddsutrustning som har skett i avsnitt 20.3.3 och som går ut på att sådan utrustning skall användas om betryggande skydd mot ohälsa eller olycksfall inte kan nås på annat sätt. Jag vill också betona att arbetsgivarens ansvar för att personlig skyddsutrust- ning ger betryggande skydd och underhålls väl motsvaras av en skyldighet för arbetstagarnas del att vårda utrustningen. Även detta senare innefattas i den förordade bestämmelsen.

Om en arbetstagare int-e vill rätta sig efter de Skyddsföreskrifter som gäller på en arbetsplats, kan det enligt utredningen ytterst bli fråga om att skilja honom från anställningen. Utredningen har konstaterat att frå— gan om saklig grund för uppsägning föreligger får bedömas enligt lagen om anställningsskydd med beaktande av de skyddsskäl som kan tala mot fortsatt anställning.

LO och majoriteten av deltagarna i LO:s arbetsplatsremiss har fram- hållit att uppsägning inte automatiskt bör bli följden av ohörsamhet mot Skyddsföreskrifter. Jag delar denna uppfattning. Omständigheterna i det enskilda fallet kan ha varit sådana att arbetstagaren haft rimliga skäl för sin vägran. Vidare vill jag även i detta sammanhang framhålla att rätt bedriven information liksom arbetets allmänna uppläggning är av grundläggande betydelse också för att det blir god efterföljd av skydds- föreskrifter på arbetsplatsen. Det är emellertid alldeles klart att skydds- arbetet kan äventyras om arbetstagare inte vill rätta sig efter de skydds- föreskrifter som gäller. Underlåtenheten kan medföra risker inte bara för den egna säkerheten och arbetskamraternas utan också inverka ogynnsamt på skyddsmedvetandet över huvud. I sådant fall måste det finnas möjlighet att enligt lagen om anställningsskydd skilja arbetstaga- ren från anställningen. Föreligger speciella skäl för vägran att rätta sig efter Skyddsföreskrifter, t. ex. överkänslighet för viss skyddsutrustning, bör i stället andra åtgärder såsom omplacering övervägas.

Utredningen har dessutom föreslagit att i arbetsmiljölagen tas in en föreskrift att arbetstagare skall underrätta företrädare för arbetsgivaren

• Sida 260
•  Original

Prop. 1976/77: 149 260

eller skyddsombud, om han finner att arbete innebär omedelbar och all- varlig fara för liv eller hälsa. I anslutning till detta innehåller förslaget en regel att arbetstagaren skall vara fri från skyldighet att ersätta skada som uppstår till följd av att han låter bli att arbeta. Utredningen har framhållit att den föreslagna regleringen hänger nära samman med rät- ten för skyddsombud att i vissa fall avbryta arbete.

Remissinstanserna har godtagit den föreslagna regleringen av arbets- tagares möjlighet att upphöra med arbete. Enligt SAF är det naturligt att arbetstagaren i första hand underrättar sin närmaste chef. Kommun- förbundet har framhållit att arbetsgivaren alltid snarast måste underrät- tas. Arbetsdomstolen har påpekat att regleringen blir tillämplig även i fall då arbetstagare finner att ett utförande av den egna arbetsuppgiften innebär fara för annan arbetstagares liv eller hälsa.

Jag förordar att den föreslagna regleringen genomförs (3 kap. 4 5 and- ra stycket arbetsmiljölagen) och ansluter mig även till anförda uttalan- den i remissyttrandena. Den ordning som har förordats torde i allmän- het tillämpas redan nu och följer delvis av medbestämmandelagen (34 5). Som arbetsdomstolen har framhållit torde det emellertid vara av värde att frågan uttryckligen regleras i arbetsmiljölagen. Väsentligt är att den anställde skall vara fri från skadeståndsskyldighet för skada till följd av att han underlåter att utföra arbete i avvaktan på besked om det skall fortsättas. Till grund för bedömningen skall härvid läggas den an- ställdes egen berättigade uppfattning. Jag vill påpeka att den föreslagna bestämmelsen kan få särskild betydelse vid ensamarbete i fall då arbets- tagaren bedömer att han med hänsyn till uppkommen fara bör avbryta arbetet för att rådfråga överordnad eller skyddsombud och det samtidigt är svårt att med kort varsel få kontakt med dessa. Arbetstagare bör nor- malt först vända sig till arbetsgivarens ställföreträdare och därefter — om enighet inte uppnås — ha möjlighet att konsultera skyddsombud. Skada kan i speciella fall riskeras genom att det tar lång tid att få kon- takt med skyddsombudet. Arbetstagarens uppfattning bör i så fall läggas till grund även vad gäller frågan om det är försvarligt att kontakta också skyddsombudet trots tidsutdräkten.

Kalmar läns landsting har i sitt remissyttrande anfört att det kan stå i strid med lagstiftningen inom vårdsektorn att upphöra med arbete. Landstinget har önskat ett förtydligande. Jag vill med anledning härav framhålla att någon helt entydig reglering inte kan åstadkommas beträf— fande fall då det gäller en avvägning mellan olika i och för sig ange- lägna intressen. Även här får jag alltså hänvisa till arbetstagarens berät- tigade uppfattning om vad som är försvarligt. Valet kan i avsedda fall stå mellan att upphöra med ett farligt arbete trots risker som härigenom kan uppkomma för annans hälsa eller att fortsätta med arbetet för att undvika dessa risker. Självfallet måste stor försiktighet iakttas för att inte förvärra patienters tillstånd. Som framhållits i remissyttrandet finns särskilda an-

• Sida 261
•  Original

Prop. 1976/77: 149 261

svarsregler att ta hänsyn till, om underlåtenhet att utföra en arbetsupp- gift kan innebära fara för annans liv eller hälsa.

20.4.5 Företagares eget arbete

Arbetarskyddslagen anses i princip inte tillämplig på arbete som ar- betsgivare eller annan företagare utför personligen. Viss reglering av— seende arbete som arbetsgivare själv utför infördes emellertid vid 1973 års ändringar i arbetarskyddslagen. Sålunda gäller numera föreläggande eller förbud som tillsynsmyndighet meddelat beträffande användning av en anordning e. d. även mot arbetsgivaren själv. Som har nämnts i av- snitt 20.2.3 är arbetarskyddslagen också i vissa andra avseenden tillämp- lig på arbetc som utförs av företagare utan anställda.

Arbetsmiljöutredningen har som en allmän regel i arbetsmiljölagen föreslagit att arbetsgivare skall i tillämpliga delar följa lagen och med stöd därav meddelade föreskrifter även i vad avser arbete som han själv utför. Vidare har för ensamföretagare föreslagits ett skyddsansvar i fråga om tekniska anordningar och ämnen som kan föranleda ohälsa el- ler olycksfall samt beträffande gemensamma arbetsställen. Utredningen har ansett det naturligt att tillämpningsföreskrifter främst inriktas på så- dana situationer där företagare normalt verkar antingen tillsammans med anställda eller annars i samma miljö som arbetstagare. Det kan en- ligt utredningen också finnas särskild anledning att meddela föreskrifter om t. ex. besiktning av vissa tekniska anordningar eller användning av vissa farliga ämnen även för ensamföretagare. Däremot bör man enligt utredningens uppfattning undvika ingående reglering av företagares ar- betsförhållanden i sådana avseenden som inte kan bli föremål för tillsyn eller där regleringen kan upplevas som ett obehörigt ingrepp i den per- sonliga integriteten. I utredningens lagförslag finns som har påpekats i avsnitt 20.2.3 ingen särskild bestämmelse om skyddskrav för personer som utför arbete för gemensam räkning. Remissutfallet i anledning av utredningens förslag om arbetsmiljölagens tillämplighet på företagares eget arbete har redovisats i samma avsnitt.

Även jag förordar en utvidgning av arbetarskyddslagstiftningens till- lämpning till arbete som arbetsgivare utför personligen och i väsentliga delar även till ensamföretagares arbete. I dessa aVSeenden ansluter jag mig alltså till utredningsförslaget. Ett särskilt skyddsansvar måste emel- lertid enligt min mening fortfarande gälla i verksamhet där två eller flera personer arbetar för gemensam räkning utan att ha arbetstagare anställd. En viss skillnad i Skyddsansvaret för ifrågavarande kategorier bör göras främst med hänsyn till att ensamföretagares arbetslokaler i vart fall t.v. inte bör omfattas av arbetarskyddsmyndigheternas tillsyn. Detsamma bör gälla i fråga om verksamhet som bedrivs av medlemmar av samma familj utan hjälp av anställda. I arbetsmiljölagen bör sålunda beträffande företagares skyddsansvar för eget arbete föreskrivas att ar- betsgivare skall i tillämpliga delar följa lagen och med stöd därav med-

• Sida 262
•  Original

Prop. 1976/77: 149 262

delade föreskrifter (3 kap. 55 första stycket). Detsamma bör gälla när två eller flera personer yrkesmässigt driver verksamhet för gemensam räkning utan att ha arbetstagare anställd, dock ej om verksamheten be- drivs endast av medlemmar i samma familj. Den som ensam eller ge- mensamt med familjemedlem driver verksamhet utan anställd bör vara skyldig att följa arbetsmiljölagen och med stöd därav meddelade före- skrifter i fråga om teknisk anordning och ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall samt beträffande gemensamt arbetsställe (3 kap. 55 andra stycket). Närmare motivering för mitt ställningstagande har jag lämnat i avsnitt 20.2.3. Frågor om tillämpningen under ett över- gångsskede har behandlats i avsnitt 20.2.10.

20.4.6 Gemensamma arbetsställen

Genom 1973 års ändringar i arbetarskyddslagen infördes särskilda be- stämmelser om skyddsansvar på gemensamma arbetsställen. När två el- ler flera arbetsgivare samtidigt bedriver arbete på samma arbetsställe skall de samråda och gemensamt verka för att åstadkomma sunda och säkra förhållanden på arbetsstället. Ett ansvar för samordning av skydds- åtgärder på gemensamt arbetsställe för byggnadsverksamhet ligger på byggherren som emellertid kan överlåta ansvaret till arbetsgivare på ar- betsstället. På andra gemensamma arbetsställen kan arbetsgivarna över- enskomma om att en av dem skall ha ansvaret för samordningen av skyddsåtgärder. Finns det inte någon överenskommelse kan yrkesinspek- tionen bestämma vem som skall ha sådant ansvar. Arbetsgivare som ej har det angivna ansvaret har å sin sida att följa de anvisningar som läm- nas i samordnande syfte av den huvudansvarige. Ensamföretagare är i fråga om förpliktelser liksom även i fråga om skydd på gemensamt ar- betsställe jämställd med arbetsgivare.

Arbetsmiljöutredningen har föreslagit att reglerna om gemensamma arbetsställen förs över till arbetsmiljölagen och att ett överlåtbart sam- ordningsansvar dessutom läggs på den som råder över fast driftsställe.

Utredningens förslag till regi-ering av Skyddsansvaret på gemensamma arbetsställen har i stort sett godtagits av remissinstansema. Bl.a. arbe- tarskyddsstyrelsen har dock ansett att yrkesinspektionens befogenhet att meddela föreskrift om vem som skall ha samordningsansvar behöver kompletteras. Har olämplig person fått samordningsansvaret bör så- lunda inspektionen i undantagsfall kunna föreskriva att ansvaret skall flyttas över till annan. '

Mitt allmänna intryck är att de år 1973 införda bestämmelserna på många gemensamma arbetsställen haft stor betydelse när det gällt att få till stånd ett samlat skyddsarbete och klara ansvarsförhållanden. Det sagda gäller särskilt skyddsförhållandena på byggarbetsplatser. På öv- riga gemensamma arbetsställen synes bestämmelserna inte ha fått samma genomslagskraft. Detta är också naturligt, eftersom det härvid- lag saknas tvingande regler om samordningsansvar. Särskilt vad avser

• Sida 263
•  Original

Prop. 1976/ 77 : 149 263

fasta driftsställen där olika slag av entreprenadverksamhet bedrivs är det som utredningen har funnit angeläget att finna former för ett obliga- toriskt samordningsansvar. Även jag anser att man i detta läge bör gå vidare och lägga ett samordningsansvar också på den som råder över fast driftsställe där två eller flera företag samtidigt driver verksamhet. Jag förordar att arbetarskyddslagens regler om skyddsansvar med denna utvidgning förs över till arbetsmiljölagen (3 kap. 6 och '7 55). De av ut- redningen föreslagna reglerna bör samtidigt kompletteras med avseende på yrkesinspektionens befogenheter att besluta vem som skall ha sam— ordningsansvar. Möjlighet härtill bör sålunda föreligga även när sam- ordningsansvarig finns enligt huvudreglerna men denne är uppenbart olämplig för uppgiften (7 kap. 6 5 arbetsmiljölagen).

Utanför kretsen av gemensamma arbetsställen med obligatoriskt sam- ordningsansvar kommer fortfarande att falla dels andra tillfälliga ar- betsställen än byggarbetsplatser, dels rörliga arbetsställen, dels också fasta arbetsställen där ingen arbetsgivare eller annan företagare kan sä- gas råda över det gemensamma arbetsstället. Bland dessa typer av ar- betsställen finns en rad fall som inte är generellt klart avgränsbara gent- emot icke gemensamma arbetsställen. Jag vill framhålla att yrkesinspek- tionen bör ha möjlighet att efter bedömning i det enskilda fallet be— stämma om samordningsansvar beträffande alla typer av gemensamma arbetsställen (7 kap. 65 arbetsmiljölagen). Jag förutsätter att arbetar- skyddsmyndigheterna med uppmärksamhet följer utvecklingen på samt- liga de gemensamma arbetsställen där skyddsförhållandena behöver reg- leras med utgångspunkt i reglerna om Skyddsansvaret på sådana arbets- ställen.

Fortifikationsförvaltningen har i sitt remissyttrande anfört att de före- slagna bestämmelsema om samordningsansvar på fast driftsställe bör preciseras. Jag vill med anledning härav framhålla att i samordningsan- svaret för den som råder över fast driftsställe bör, på samma sätt som re- dan är fallet beträffande byggherres ansvar, ligga en skyldighet att allt efter behovet bygga upp och svara för en lämplig organisation för att bedriva skyddsarbete i samverkan. Självfallet avses härvid inte något enstaka arbete som utförs på arbetsstället av den som inte är anställd där. En viktig del av ansvaret för samordning av skyddsåtgärder är vi- dare att tidsmässigt planera de skilda företagens verksamhet så att hälso- och olycksfallsrisker inte uppstår på grund av att olika gruppers arbeten stöter samman. Genom den samordningsansvariges försorg skall också göras klart vem som skall stå för olika slags skyddsanordningar på arbetsstället. Om den samordningsansvarigc försummar sitt ansvar eller om övriga som arbetar på arbetsstället underlåter att följa hans anvis- ningar, kan arbetarskyddsmyndigheterna gripa in. Med anledning av vad som har framhållits från arbetstagarhåll vill jag vidare understryka att den samordningsansvarige bör utföra sina uppgifter i nära samarbete med skvddskommitté och skyddsombud.

• Sida 264
•  Original

Prop. 1976/77: 149 264

20.4.7 Skyddsansvar för tillverkare m. fl.

Tekniska anordningar

I arbetarskyddslagen finns bestämmelser om skyldighet för tillverkare, försäljare och upplåtare att tillse att maskin, redskap eller annan teknisk anordning är betryggande från skyddssynpunkt när den avlämnas för att tas i bruk eller ställs ut till försäljning eller i reklamsyfte. Därvid skall även tillhandahållas anvisningar om anordningens användning m.m. Vi- dare gäller enligt arbetarskyddslagen ett ansvar i skyddshänseende för den som i egenskap av självständig företagare utför installation av tek- nisk anordning.

Utredningen har föreslagit att i arbetsmiljölagen föreskrivs att den som tillverkar, importerar, överlåter eller upplåter maskin, redskap. skyddsutrustning eller annan teknisk anordning skall se till att denna er- bjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall då den avlämnas för att tas i bruk eller ställs ut till försäljning eller i reklamsyfte. Vid avlämnandet skall de anvisningar medfölja som behövs för anordningens montering, användning och skötsel. Tydlig märkning skall ske med upp- gifter av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall.

Remissinstanserna har godtagit den föreslagna grundläggande regle- ringen av Skyddsansvaret i fråga om tekniska anordningar för tillverkare m. fl.

För egen del vill jag konstatera att den medverkan av tillverkare och konstruktörer, som föranletts av arbetarskyddslagens bestämmelser, har varit av stor betydelse för fortgående förbättring i skyddshänseende av maskiner och annan teknisk utrustning. Väsentligt är att arbetsmiljösyn- punkter beaktas vid utveckling och framställning av tekniska an- ordningar av olika slag. Det tekniska olycksfallsskyddet behöver ytterli- gare effektivt följas upp. Kraftiga insatser krävs också för att minska de höga bullernivåer som en mångfald maskiner har i dag. Vid många ma- skiner och redskap är vibrationer ett problem. I fråga om andra ma- skiner fordras åtgärder för att hindra spridning av damm, avgaser m. m. samt insatser i ergonomiskt avseende. Även de arbetshandikappades problem måste beaktas.

Mot denna bakgrund förordar jag att en grundläggande bestämmelse om skyddsansvar för tillverkare, importörer, överlåtare och upplåtare av teknisk anordning förs in i arbetsmiljölagen (3 kap. 8 &) i enlighet med utredningens förslag. Av bestämmelsen bör följa en plikt för angivna ka- tegorier att noggrant låta undersöka anordningens egenskaper från skyddssynpunkt. I anslutning till vad en rad remissinstanser särskilt har framhållit vill jag här också understryka att bruksanvisningar o.d. som skall följa med vid leverans av tekniska anordningar normalt skall vara skrivna på svenska.

Utredningen har också föreslagit ett allmänt skyddsansvar i arbetsmil-

• Sida 265
•  Original

Prop. 1976/ 77: 149 265

jölagen för den som installerar teknisk anordning. Detta ansvar bör en- ligt utredningen gälla vare sig installationen utförs genom självständig installatör, maskinleverantör eller beställare. Ä'ven personal som anlitas vid installationen har ansetts böra omfattas av ansvaret. Utredningen har samtidigt konstaterat att ansvaret härvid självfallet i första hand måste vila på den som driver verksamheten med installation.

Utredningens förslag om ett särskilt installationsansvar har lämnats utan erinran av remissinstansema.

För att teknisk anordning vid användning skall erbjuda betryggande säkerhet måste skyddssynpunkter beaktas också vid installationen. Det är därvid av vikt att behövliga skyddsanordningar sätts upp och att öv- riga skyddsåtgärder som gäller för installationen vidtas. Även jag anser att i arbetsmiljölagen (3 kap. 10 &) bör på sätt utredningen har föreslagit ingå en bestämmelse om ansvar för installatör.

Förordade bestämmelser om skyddsansvar i de led som föregår an- vändningen skall ses i belysning av arbetsmiljölagens tillsynsregler. Stöd bör där finnas för tillsynsmyndighet att efter anfordran erhålla de upp- lysningar, handlingar och prov samt påkalla de undersökningar som be- hövs för tillsynen (7 kap. 3 5). Med anledning av ett påpekande från ar- betarskyddsstyrelsen vill jag framhålla att sådan anfordran bör kunna avse bl. a. upplysningar om en maskins bulleregenskaper. Jag återkom- mer till frågan om egenskapsredovisning (avsnitt 20.5.3).Tillsynsmyndig- het bör vidare gentemot alla dem som har skyddsansvar enligt arbets— miljölagen kunna meddela föreläggande eller förbud som i det enskilda fallet behövs för att trygga lagens efterlevnad (7 kap. 7 och 10 åå).

Skyddsansvaret för tillverkare och andra som genom sin verksamhet förser arbetsplatserna med anordningar är i hög grad kopplat till frågor om förhandsbedömning. Dessa frågor avser jag att behandla i ett särskilt avsnitt.

Farliga ämnen. Samordning med lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

I lagen om hälso- och miljöfarliga varor finns grundläggande bestäm- melser om tillverkning, försäljning, annan hantering och import av så- dana varor. Arbetarskyddslagen innehåller däremot inte någon bestäm- melse om skyddsansvar för överlåtare av farliga ämnen.

När det gäller arbetsgivare och andra brukare går utredningens för- slag ut på att föreskrifter om farliga ämnen skall kunna meddelas med stöd av arbetsmiljölagen såväl i enskilda fall som generellt. En bestäm- melse i arbetsmiljölagen har även föreslagits om skyddsansvar för leve- rantörer av farliga ämnen.- Enligt bestämmelsen skall den som tillverkar, importerar eller överlåter ämne som kan föranleda ohälsa eller olycks— fall vidta de åtgärder som behövs för att hindra eller motverka att äm- net vid avsedd användning innebär risk från skyddssynpunkt. När äm—

• Sida 266
•  Original

Prop. 1976/77: 149 266

net avlämnas för att tas i bruk skall de anvisningar medfölja som behövs för hanteringen. Ämnet skall vara tydligt märkt med uppgifter av bety- delse för att förebygga ohälsa och olycksfall. Arbetarskyddsmyndighe- terna får enligt förslaget möjlighet att med stöd av denna bestämmelse och arbetsmiljölagens tillsynsregler rikta föreskrifter av olika slag gent- emot leverantörer när det gäller att i enskilda fall förebygga kemiska ris- ker i arbetslivet. Utredningen har konstaterat att infallsvinkeln enligt denna lag blir en annan än i lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor. I produktkontrol[författningar utgår man från ett klassificerings- förfarande. Enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor ingår visser- ligen i bedömningsgrunden även viss varas hantering. Denna faktor får emellertid i praktiken främst betydelse beträffande varor som är tillver- kade för speciella ändamål. För allmänt använda industrikemikalier där hanteringssituationen kan variera högst väsentligt måste varans bioke- miska egenskaper väga tyngst vid klassificering eller annan bedömning. Inom arbetsmiljöområdet måste däremot, har utredningen framhållit, kunna beaktas varje skaderisk hur speciell situationen än är. Samtidigt har utredningen förutsatt att generella föreskrifter som avser överlåtare eller såväl överlåtare som brukare även i fortsättningen skall meddelas med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Utredningens förslag att arbetsmiljölagen skall omfatta även skydds- ansvar för leverantörer av kemiska produkter som används i arbetslivet har fått ett positivt mottagande av remissinstansema. LO har konstate- rat att man i arbetsmiljösammanhang med nödvändighet måste ha en vi- dare syn på dessa frågor än när det gäller allmän produktkontroll. Så- lunda är det nödvändigt att utgå från under vilka omständigheter ett ämne används i olika processer, under vilka förutsättningar man hante- rar det osv. Produktkontrollnämnden har också ansett den föreslagna utformningen av arbetsmiljölagen i fråga om ansvaret för kemiska risker vara riktig och har framhållit att arbetarskyddsmyndigheterna här- igenom får ett effektivt instrument även på detta område. Inom ramen för ett utvecklat samarbete mellan berörda myndigheter bör enligt sta- tens naturvårdsverk med stöd av de båda lagsystemen riskerna med ke- miska ämnen i den totala miljön kunna bli beaktade på ett bättre sätt än tidigare. Det finns emellertid också några kritiska röster mot lagförsla- gets utformning på det kemiska området. IVA har ansett att själva lag- texten bör innehålla en bestämmelse om vilken myndighet som har an- svaret i olika avseenden. En förutsättning för att tillämpningen skall fungera är enligt Kemikontoret i vart fall att arbetarskyddsstyrelsen och produktkontrollnämnden intimt samarbetar.

För egen del vill jag till en början konstatera att situationen på det kemiska området i dag är en helt annan än vid tiden för gällande arbe- tarskyddslags tillkomst. Kemiska produkter tillverkas i starkt ökad om- fattning. Enskilda produkter har visat sig kunna direkt eller indirekt

• Sida 267
•  Original

Prop. 1976/77: 149 267

medföra hälsorisker på kort eller längre sikt. Ökade luft— och vattenför- oreningar medför belastningar för människan. Kemiska produkter han- teras både inom och utom arbetsmiljön. Ogynnsamma verkningar kan, oberoende av var produkterna hanteras, uppkomma både för personalen och för omgivningen. Ett stort antal av dessa produkter förekommer först och intensivast i arbetsmiljön och det är där man har anledning att befara att ogynnsamma verkningar i första hand gör sig gällande. På ar- betsplatserna är människan utsatt för farliga ämnen på ett sätt som i fråga om antalet preparat och långvarig exponering för vissa ämnen all- mänt sett vida överstiger exponeringen utanför arbetet. Härtill kommer att exponeringen på arbetsplatserna ofta sker under påfrestande förhål- landen. Kombinationseffekter från flera ämnen är vanliga liksom lik- nande effekter av ämnen och andra arbetsmiljöfaktorer.

Det finns samtidigt anledning att konstatera att man vid bedömningen av de faktorer som berör människans hälsa måste beakta den totala ex- poneringen för ett givet ämne. En totalsyn måste anläggas, och vid mil- jöförbättringar på ett område måste man sträva efter att minska eller i vart fall inte öka belastningen på miljön i övrigt. Med utgångspunkt i en helhetssyn på de kemiska riskerna skulle kunna hävdas att alla sådana frågor borde samlas i en lagstiftning och att samhällets resurser för att tillgodose miljövärden på detta område borde koncentreras inom en enda myndighet. Det synes dock vara i hög grad önskvärt att undvika en splittring av arbetsmiljölagstiftningen på olika lagkomplex. För ett bra arbetarskydd bör det enligt min uppfattning vara en grundläggande strävan att skapa lokala skyddsorganisationer som med stöd av arbetar- skyddsmyndigheterna bevakar arbetsmiljöfrågorna. Det är då väsentligt att man underlättar orienteringen i författningstexterna och såvitt möj- ligt samlar arbetsmiljölagstiftningen inom en klart överskådlig ram.

Det kan vidare vara en fördel att olika miljöaspekter utvecklas och bevakas av myndigheter med särskilda ansvarsområden. Vad gäller ar- betarskyddsmyndigheterna kan det enligt min mening inte komma i fråga att riskerna med kemiska ämnen skulle undantas från deras di- rekta ansvarsområde och enbart regleras av en central expertmyndighet. Mot detta talar inte bara att vi här har att räkna med problem av stor räckvidd inom arbetarskyddet. En sådan lösning vore också olämplig med hänsyn till att skaderiskerna vid hanteringen av kemiska ämnen på arbetsplatserna har samband med tekniska anordningar för arbetets be- drivande, med utformningen av arbetslokaler, arbetsprocesser och ar- betsmetoder och med arbetsmedicinska förhållanden över huvud.

Lagen om hälso- och miljöfarliga varor har ett vidsträckt tillämp- ningsområde. Lagen har utformats i syfte att hanteringen av en vara skall kunna regleras oberoende av hanteringsled och oavsett inom vilken miljösektor den hanteras. På detta sätt kan en allmän produktkontroll av hälso- och miljöfarliga varor komma till stånd. Lagens innehåll svarar

• Sida 268
•  Original

Prop. 1976/77: 149 268

härvrdlag uppenbarligen mot faktiska behov. För arbetarskyddet tillkom- mer som redan har antytts problem som sammanhänger med en mera intensiv hantering av kemiska medel och utnyttjande av komplicerad kemisk processteknik. I fråga om yrkesmässig användning behövs ofta särskilda överväganden inom speciella användningsområden. Även ingri- panden mot leverantörer bör härvid kunna ske.

Mot denna bakgrund anser jag liksom utredningen och det helt över- vägande antalet remissinstanser riktigt att i arbetsmiljölagen (3 kap. 9 &) inrymma även det arbetarskyddsansvar som bör vila på tillverkare, im— portörer och andra överlåtare av farliga ämnen.

Efter samråd med chefen för jordbruksdepartcmentet finner jag den avgränsning mellan arbetsmiljölagen och lagen om hälso- och miljöfar- liga varor som utredningen har föreslagit vara lämplig. I förhållande till arbetsgivare och andra brukare bör sålunda föreskrifter om farliga äm- nen kunna meddelas enligt arbetsmiljölagen både i enskilda fall och ge— nerellt. Vad gäller leverantörer av kemiska ämnen bör finnas ett skydds- ansvar enligt arbetsmiljölagen med möjlighet till ingripande i enskilda fall. Men generella föreskrifter som avser ledet före användningen bör meddelas inom ramen för lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Med beaktande av den olika inriktningen av lagkomplexen kan allmänt kon— stateras att lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor bör komma in för arbetarskyddets organ när det gäller allmänna produktfrågor, så- som allmän kartläggning av förekommande kemiska produkter, klassifi- cering av hälso- och miljöfarliga varor samt basmärkning. Vidare kan det vara ändamålsenligt att inom denna lagstiftning ta upp sådana frågor om ingripande med generella krav där en samlad bedömning behövs med hänsyn till både arbetsmiljö och andra miljösektorer. På detta sätt kan en sammanvägning ske av intressen inom olika miljösektorer.

Den förordade avgränsningen synes komma till uttryck i arbetsmiljö- lagen, om bemyndigandena i lagen att meddela generella föreskrifter be— träffande farliga ämnen genomgående avser enbart frågor om använd- ningen på arbetsplatserna. Vad gäller de möjligheter, som arbetsmiljö- lagen bör ge arbetarskyddsmyndigheterna att ingripa mot leverantörer av kemiska produkter, avses ju ingripanden i det enskilda fallet. Någon oklarhet kan alltså inte heller här uppkomma för den som berörs.

Det bör samtidigt framhållas att av de befogenheter, som arbetsmiljö- lagen bör ge arbetarskyddsstyrelsen gentemot de yrkesmässiga brukarna, indirekt följer vissa verkningar även för tillverkare m. fl. Ett av arbetar- skyddsstyrelsen uppställt krav på vissa egenskaper hos en produkt för att denna skall få användas på arbetsplatserna får sålunda i praktiken ofta effekt även gentemot tillverkarna som härigenom drivs att anpassa sin produktion efter styrelsens norm. På samma sätt får exempelvis ett förbud mot yrkesmässig användning av viss produkt helt naturligt en be-

• Sida 269
•  Original

Prop. 1976/77: 149 269

tydande genomslagskraft även för framställningen och försäljningen därav.

Att de två lagsystemen delvis reglerar samma område ger mig anled- ning att betona nödvändigheten av ett mycket nära samarbete mellan ar- betarskyddsstyrelsen och den centrala produktkontrollmyndighetcn.

I fråga om rapportering och undersökning vill jag tillägga följande. För arbetarskyddet är det väsentligt att få till stånd ett system så att man kan följa spridningen av kemiska medel i arbetslivet och mot detta ställa eventuella skadeverkningar vid framställning och användning av kemiska produkter. Endast på detta sätt kan man få utgångspunkter för bedömningar av var och i vilken utsträckning ett farligt ämne har före- kommit. Framkomna resultat kan användas som underlag för yrkesepi- demiologiska undersökningar där man söker fastlägga sambandet mellan miljöfaktorer och sjukdomar som kan ha samband med yrkesutövning. Här kan erinras om ILO-rekommendationen (nr 147) om förebyggande och kontroll av yrkesrisker förorsakade av cancerframkallande ämnen och agenser. Enligt rekommendationen bör vederbörande myndighet främja bl. a. epidemiologisk forskning samt insamla och sprida informa- tion angående riskerna för yrkescancer. För att få en överblick över ke- miska ämnen och produkter som används i arbetslivet behövs det breda kartläggningar med stöd av generella föreskrifter som riktar sig mot samtliga producenter av visst slag av ämne eller produkt. Med hänsyn till uppläggningen av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor sy- nes det för att få klara gränslinjer vara en fördel att sådana kartlägg- ningar i enlighet med den förordade avgränsningen i princip förbehålls kompetensområdet för den centrala produktkontrollmyndigheten. En samlad registrering och bedömning kan på så sätt ske av verkningar inom olika miljösektorer.

Riskerna vid framtida användning av kemiska ämnen måste upp- märksammas vid tillverkningen. Det är därför av vikt att arbetarskydds- myndigheterna redan på tillverkningsstadiet har möjlighet att gå in och få till stånd undersökning av ett ämnes egenskaper med hänsyn till dess framtida yrkesmässiga användning. För arbetarskyddsmyndigheterna kan det dessutom finnas behov att på kort tid skaffa en överblick över ett aktualiserat riskområde. Det kan gälla t. ex. att utföra kartläggning av i vilka produkter viss kemikalie ingår eller föranstalta om produktut- redning om vilka ämnen som ingår i viss tillverkning. Hos tillverkaren finns ofta de bästa möjligheterna att få uppgifter om produkters sam- mansättning, egenskaper i övrigt, spridning etc. Lagen om hälso- och miljöfarliga varor ger även arbetarskyddsmyndigheterna vissa möjlighe- ter att vända sig till bestämd tillverkare, importör eller försäljare för att få upplysningar och ta del av handlingar om framställda produkter. Ett stadgande av sådan innebörd har emellertid för arbetarskyddsmyndig-

• Sida 270
•  Original

Prop. 1976/77: 149 270

heternas vidkommande sin naturliga plats i arbetsmiljölagen. Denna bör även innehålla bestämmelser som ger möjlighet för dessa myndigheter att begära undersökning och provtagning. Jag förordar att bestämmelser som inrymmer befogenheter i dessa avseenden införs i arbetsmiljölagen (7 kap. 3 & jämförd med 3 kap. 9 $).

Liksom i fråga om tekniska anordningar vill jag beträffande farliga ämnen understryka vikten av att bruksanvisningar skrivs på svenska. Jag avser att mot bakgrund av den förordade avgränsningen mellan lagen om hälso- och miljöfarliga varor och arbetsmiljölagen gå närmare in på märkningsfrågor vid behandling av frågor om förhandsbedömning m.m.

20.4.8 Upplåtare av lokal eller markområde m. m.

I arbetarskyddslagen föreskrivs ett särskilt skyddsansvar för den som - råder över arbetsställe. Vidare finns bestämmelser om skyddsansvar för ägare eller nyttjanderättshavare till grustag e. d. och för upplåtare av arbetslokal eller personalrum.

Bestämmelsen om ansvar för den som råder över arbetsställe infördes genom 1973 års lagändringar. Avsikten var — med sikte på bl. a. dis— tributionsarbetares arbetsförhållanden — att få till stånd ett särskilt skydd för arbetstagare som är sysselsatta på arbetsplatser över vilka den egna arbetsgivaren inte råder. Redan i gällande lydelse avses även den situationen att det är ensamföretagare som råder över arbetsställe, där åtgärd påkallas med hänsyn till arbetsförhållandena för utomstående ar- betstagare. Bestämmelsen bör enligt arbetsmiljöutredningen ges vidgad omfattning i arbetsmiljölagen och avse även fall då ensamföretagare är sysselsatt på främmande arbetsställe.

Enligt arbetarskyddslagen åligger det ägare eller nyttjanderättshavare till mark på vilken grustag eller liknande arbetsställe är beläget att, om han mot ersättning låter någon hämta grus eller annat sådant, se till att arbetsstället hålls i godtagbart skick från skyddssynpunkt. De förhållan- den som avses med denna bestämmelse bör enligt utredningen regleras i samma ordning som andra fall då arbetsgivare eller ensamföretagare saknar rådighet över arbetsställe där arbcte utförs.

Arbetarskyddslagen ger vidare tillsynsmyndighet möjlighet att för- bjuda fortsatt upplåtelse av arbetslokal eller personalrum som upplåtits till arbetsgivare. Bestämmelsen fick ändrad utformning genom 1973 års ändringar i arbetarskyddslagen. Avsikten var att uttrycka att meddelat förbud mot upplåtelse skall — så länge föreskriven åtgärd inte har vid- tagits — avse även upplåtelse till annan arbetsgivare eller ensamföre- tagare som bedriver verksamhet av samma slag som förbudet avser. Be- stämmelsen bör enligt utredningen nu ges generell syftning även på upp- låtelse till ensamföretagare.

I arbetarskyddslagen saknas en allmän bestämmelse med stöd av vil-

• Sida 271
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 271

ken tillsynsmyndighet kan vända sig mot upplåtare av markområde. Detta har enligt vad utredningen har framhållit ibland framstått som en brist. Som exempel har nämnts fall när det gällt att ordna personalut- rymme vid stuveriarbetc inom hamnområde, vid upplåtelse av område för torghandel e.d. På motsvarande sätt som redan gäller beträffande lokalupplåtelse bör enligt utredningen möjlighet finnas att meddela för- bud även i fråga om markområde som har upplåtits för arbete eller som personalutrymme.

Utredningen har mot denna bakgrund föreslagit att i arbetsmiljölagen förs in bestämmelser om skyddsansvar för den som råder över arbets- ställe eller som har upplåtit lokal eller markområde för arbete eller som personalutrymme. Föreligger på arbetsställe förhållande som innebär risk för ohälsa eller olycksfall för någon som arbetar där, skall tillsyns- myndighet sålunda kunna rikta föreläggande eller förbud mot den som råder över arbetsstället även i fall då denne inte är arbetsgivare i för- hållande till den som utsätts för risken. Enligt utredningens lagförslag kan tillsynsmyndighet dessutom —— om missförhållande i skyddshän- seende föreligger beträffande lokal eller markområde som upplåtits för arbete eller som personalutrymme — meddela förbud mot vidare sådan upplåtelse tills angiven åtgärd vidtagits med lokalen eller markområdet.

Utredningens förslag till reglering av angivna frågor har i princip godtagits av remissinstansema. SAF har dock ansett att upplåtares an- svar enligt förslaget kan bli oskäligt betungande och att föreskriften om upplåtares ansvar därför bör göras dispositiv. Enligt arbetarskyddssty- relsen bör möjligheten för tillsynsmyndighet att vända sig mot lokal- el- ler markupplåtare eller mot den som råder över arbetsställe begränsas till sådana situationer där det inte är möjligt att nå önskad effekt genom ingripande enbart mot den egentlige arbetsgivaren.

För egen del anser jag att i arbetsmiljölagen (3 kap. 11 ä, 7 kap. 8 och 9 åå) bör finnas bestämmelser om upplåtares ansvar i enlighet med ut- redningsförslaget. Jag har tidigare (avsnitt 20.2.2) framhållit att det sär- skilda skyddsansvaret för den som råder på arbetsställe även kan avse fall då inom ett företag arbete utförs med hjälp av inhyrd personal utan att anställningsförhållande föreligger mellan företaget och denna.

Jag vill samtidigt understryka att det i första hand är arbetsgivaren som har Skyddsansvaret för de arbetstagare som är anställda hos honom. Bakgrunden till den förordade regleringen är att denne inte alltid kan fullt ut förfoga över lokaler eller markområde där verksamheten be- drivs. I sådana fall bör därför möjlighet finnas för tillsynsmyndighet att vända sig även mot upplåtaren utan att härvid i detalj utreda rättigheter och skyldigheter enligt ingånget upplåtelseavtal. Detta innebär i och för sig ingen principiell nyhet i förhållande till vad som redan gäller enligt arbetarskyddslagen. Att göra bestämmelserna dispositiva är enligt min mening uteslutet med hänsyn till syftet att komma åt just de fall då ar-

• Sida 272
•  Original

Prop. 1976/77: 149 272

betsgivares förfoganderätt är begränsad. Det är emellertid angeläget att betona att med de förordade bestämmelserna inte avses att reglera för- hållandet mellan upplåtaren och den till vilken upplåtelse har skett.

20.5 Förhandsbedömning m. m.

20.5.1 Allmänna utgångspunkter

Arbetsmiljöutredningen har framhållit att den effektivaste vägen att skapa en god arbetsmiljö är att beakta arbetsmiljösynpunkter på ett ti— digt stadium av planeringsprocessen. Ett antal exempel har lämnats på hur val av arbetsmaterial, produktionsapparat, arbetsprocess eller ar- betsmetod i ett visst skede kan medföra låsningar eller spärrar så att ar— betsmiljön därefter i olika avseenden kan påverkas endast med svårighet och i begränsad omfattning. Enligt utredningen måste det eftersträvas att skapa en ordning som ger tillfälle till förhandsbedömning i varje läge då åtgärder i en viss etapp kan bli styrande för möjligheterna att forma arbetsmiljön i ett senare skede. Granskningen måste kunna omfatta så- väl det tekniska skyddet och arbetshygieniska faktorer av olika slag som anpassningen över huvud av arbetsförhållandena efter människans för- utsättningar och behov. Med stöd av arbetsmiljölagen bör sålunda arbe- tarskyddsstyrelsen inom en vid ram kunna meddela föreskrifter om för- handsbedömning. Det kan här gälla förhandsprövning vid nyetablering eller ändring av verksamhet. Det kan också gälla godkännandekrav eller annan kontroll vid överlåtelse, installation eller användning av ma- skiner, redskap, skyddsutrustning eller andra tekniska anordningar och vid användning av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall. För effektiv användning av tillsynsmyndighetemas resurser har samtidigt an- setts att regler om obligatorisk förhandsgranskning genom myndighets försorg bör införas bara i sådana fall där viktiga arbetsmiljöintressen påkallar det. Utredningen har också framhållit att formerna för de an- ställdas deltagande i planeringsprocessen bör ytterligare utvecklas. Möj- ligheter för de anställda att medverka vid planeringen kan enligt utred- ningen motivera att föreskrifter om obligatorisk förhandsbedömning ges främst för sådana typfall där en stark styrning behövs från arbetar- skyddsmyndigheternas sida. '

Remissinstanserna har allmänt slutit starkt upp kring uppläggningen av det föreslagna systemet för förhandsbedömning. LO har konstaterat att det från organisationens synpunkt kanske mest värdefulla inslaget i utredningsförslaget är den vidgade rätten för myndighet till förhandsbe- dömning av maskiner, redskap, kemiska ämnen, arbetsprocesser och ar- betsmetoder. Den obligatoriska förhandsgranskningen bör enligt LO omfatta ett så vitt fält som möjligt vad gäller maskiner, kemiska ämnen, arbetsprocesser o.d. Vid LO:s arbetsplatsremiss har uttryckts krav på obligatorisk förhandsgranskning av bl.a. all maskinell utrustning. LO

• Sida 273
•  Original

Prop. 1976/77: 149 273

har instämt i att detta vore önskvärt men har ansett att förhandsgransk- ning inte kan göras generellt obligatorisk med tanke på de insatser som detta skulle kräva från myndigheternas sida. En central punkt är i vilka fall en obligatorisk förhandsgranskning skall föreskrivas. LO har ansett att prioriteringen härav blir av så avgörande betydelse att ett samråd med arbetstagarparten oundgängligen bör ske i dessa frågor. Även TCO har tillstyrkt utredningsförslaget. Särskilt stort värde har enligt TCO:s uppfattning det förhållandet att arbetsprocesser och arbetsmetoder skall kunna underkastas förhandsbedömning även vad avser de psykiska och sociala effekterna. SAF har funnit utredningens förslag att bemyndiga arbetarskyddsstyrelsen att föreskriva om förhandsbedömning vara i stort sett ändamålsenligt. Den dynamik som krävs och som främjas av möj- ligheterna att finna speciella lösningar i de enskilda företagen får enligt vad SAF har anfört inte hämmas genom en detaljreglering. Arbetsmark— nadsstyrelsen har framhållit att de arbetshandikappades behov bör vid förhandsgranskning beaktas inte enbart beträffande byggnadsdetaljer utan i lika hög grad när det gäller t. ex. arbetsprocesser, arbetsmetoder, utrustning och individuell arbetsplatsutformning. På arbetsställe där an- passningsgrupp finns bör denna konsulteras.

För egen del vill jag framhålla att de arbetsmiljöbetingade insatser som hittills har förekommit ej sällan har satts in i ett skede där de tek- niska och organisatoriska förutsättningarna redan varit givna. De har då ofta varit svåra att genomföra med gott resultat. De senare årens debatt om miljön och arbetslivets villkor har riktat uppmärksamheten på att man i större utsträckning måste föra in arbetsmiljösynpunkter redan på planeringsstadiet. Frågor som gäller såväl den fysiska som den psykiska och sociala arbetsmiljön bör redan i de grundläggande besluten gå in som element jämbördiga med andra produktionsmål. För att detta skall kunna förverkligas behövs insatser på en rad allmänna områden — forskning, utveckling av tekniska lösningar, utbildning, information osv. _ och ett nära och effektivt samarbete mellan arbetsmarknadens par- ter, samhällets organ för arbetsmiljöfrågor och forskningsinstitutioner av olika slag. Även lagstiftningen kommer in i detta sammanhang som ett stöd i planeringsarbetet och som underlag för parternas och myndig- heternas handlande. I vissa avseenden kan särskild förhandsbedömning genom offentliga organ behövas för att bevaka att arbetsmiljöaspekterna tillgodoses i planeringsarbetet.

Möjligheterna att införa en omfattande förhandsbedömning av ke- miska varor diskuterades vid tillkomsten av lagen om hälso- och miljö- farliga varor. Det konstaterades att det skulle möta stora praktiska svå- righeter att införa en generell förhandsprövning. Vidare anfördes att in- förandet av ett omfattande sådant system knappast skulle vara sakligt motiverat. Även möjligheterna att införa omfattande godkännandeförfa- randen beträffande förhållandena på arbetsplatserna har stundom disku- terats och något berörts även i remissyttrandena.

• Sida 274
•  Original

Prop. 1976/77: 149 274

Inte heller på arbetsmiljöområdet kan det enligt min uppfattning an- ses genomförbart eller önskvärt att tillämpa en generell förhandspröv- ning beträffande kemiska risker. På arbetsplatserna hanteras ett mycket stort antal kemiska produkter och dessutom alstras kemiska ämnen som biprodukter vid olika slags arbetsprocesser. Nya och ändrade produkter tillkommer ständigt och nya arbetsprocesser och arbetsmetoder utveck- las. Trots att som tidigare understrukits de kemiska riskerna är ett domi- nerande problem på arbetsplatserna gäller dock beträffande det stora flertalet kemiska produkter antingen att de är relativt harmlösa vid av- sedd användning eller också att riskerna är väl kända och att hante- ringen sker under betryggande former. Beträffande snart sagt alla äm- nen förhåller det sig vidare så att de kan ge skadeverkningar under vissa förhållanden. En generell förhandsprövning skulle förutsätta att i den officiella prövningen ingår att ta ställning till verkningarna på alla tänk- bara användningsområden och med alla tänkbara användningssätt. Dessutom är verkningarna beroende av vilka andra ämnen som samti- digt används och vilka miljöfaktorer som i övrigt råder. En sådan för- handsprövning skulle förutsätta enorma resurser hos den prövande myn— digheten. Administrativt skulle ett sådant system inte kunna fungera.

Motsvarande gäller i stor utsträckning tekniska anordningar och för- hållandena över huvud på arbetsplatserna. Det kan bl. a. hänvisas till att utarbetande av varje enskilt typgodkännandeförfarande förutsätter re- surskrävande insatser. Man måste tillse att man med olika egenskaps- krav och provningsmetoder fångar in de risker som kan vara aktuella och att samtidigt hinder inte uppkommer för en sund ekonomisk utveck- ling. Hänsyn till förhållanden som hänger samman med internationellt handelsutbyte kan vidare resa komplicerade spörsmål. Det gäller alltså även här att inte, genom att inrikta sig på ett alltför stort område, även- tyra möjligheterna att åstadkomma en effektiv officiell förhandsbedöm- ning i de fall då det verkligen påkallas.

Det är därför enligt min mening uppenbart att ett ansvar i första hand måste ligga på producenter och arbetsgivare. Med sikte på arbets- miljön bör arbetsmiljölagen innehålla bestämmelser som innebär att alla de åtgärder skall vidtas som behövs för att förebygga ohälsa och olycks- fall. En långtgående undersökningsplikt bör gälla för de ansvariga vad avser produkters egenskaper. Innan tekniska anordningar och kemiska produkter släpps ut eller används måste de ha noggrant prövats från skyddssynpunkt så att de som hanterar varorna inte utsätts för risker. Det är nödvändigt att tillsynsmyndigheterna härvid kan ingripa i det hanteringsled — ofta tillverkningsledet beträffande såväl tekniska an- ordningar som kemiska ämnen — där ingripande sker mest effektivt.

Även om någon allomfattande officiell förprövning inte kan genom- föras är det angeläget att samhället i tidigaste möjliga skede utövar kon- troll av att risker inte uppstår på arbetsplatserna. Myndigheterna måste

• Sida 275
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 275

ha instrument att, allteftersom riskområden kan definieras och särskild tillsyn anses påkallad, föreskriva om förhandsbedömning i olika avseen— den. När det gäller att ta dessa instrument i bruk är det viktigt att par- terna på arbetsmarknaden deltar vid avgöranden av på vilka områden förprövning skall sättas in och att föreskrifternas närmare innehåll får en god förankring. När prövning sker i det enskilda fallet måste stor be- tydelse tillmätas synpunkter från skyddskommitté och skyddsombud. Vid förekommande prövning skall också bevakas att hänsyn har tagits till människors olika förutsättningar och att sysselsättning för arbets- handikappade främjas.

Möjligheten till förhandsbedömning från myndigheternas sida beror bl.a. på om det finns närmare föreskrifter angående det som skall granskas. Man kan samtidigt inte vänta sig att föreskrifter från arbetar— skyddsstyrelsen skall tillhandahålla lösningen på alla arbetsmiljöpro— blem. Tyngdpunkten när det gäller att bevaka arbetsmiljösynpunkter vid olika projekt måste ligga i de anställdas deltagande vid och granskning av projekteringen. 1973 års delreform av arbetarskyddslagstiftningen lagfäste de anställdas rätt att delta i planeringsarbetet. Denna fråga bör ytterligare uppmärksammas vid utformningen av arbetsmiljölagens sam- verkansregler.

LO har i sitt remissyttrande anfört att av utredningens lagförslag inte tillräckligt klart framgår att arbetstagarna skall ha möjlighet att på mot- svarande sätt som arbetsgivaren begära en förprövning från tillsynsmyn- dighetemas sida. KF-KFO har menat att det vore av värde om lagstift- ningen sloge fast att myndigheten är skyldig att vid förfrågan lämna er- forderliga upplysningar om de krav som skall ligga till grund för plane- ring av en anläggning i dess helhet eller för ett speciellt arbete. Det har också ansetts att det borde vara möjligt att frivilligt få typgranskning ge— nomförd hos arbetarskyddsstyrelsen.

I anslutning till deSSa synpunkter vill jag först konstatera att genom frivillig förhandsgranskning arbetarskyddsmyndigheternas bedömning ofta kan erhållas på ett tidigare stadium än enligt tvingande regler. På grund av den sållning som bör ske vid det lokala planeringsarbetet kan dessutom myndigheternas bedömning inriktas på fall då deras insatser är särskilt betydelsefulla. Att inom ramen för sina resurser bistå med så- dan granskning på begäran av tillverkare, företagare eller skyddsombud ligger helt inom arbetarskyddsmyndigheternas allmänna uppgifter. Vid all förhandsgranskning måste myndigheten —— i normalfallet yrkesin- spektionen men i vissa fall även arbetarskyddsstyrelsen — kunna hos företrädare för verksamheten infordra de uppgifter som behövs för be— dömningen. Arbetsmiljölagen (7 kap. 3 &) bör som jag tidigare (avsnitt 20.4.7) har nämnt inrymma sådan befogenhet för myndigheten.

Utredningen har anfört att särskilt arbetarskyddsstyrelsen f. n. i ganska stor omfattning utför frivillig förhandsgranskning av standardan-

• Sida 276
•  Original

Prop. 1976/77: 149 276

läggningar, tekniska anordningar och arbetsprocesser. Detta har av ut- redningen bedömts i och för sig vara positivt. Samtidigt har framhållits vissa olägenheter, bl. a. den arbetsanhopning som uppkommer hos myn- digheten. För egen del vill jag konstatera att det för tillverkare och för- säljare är en självklar fördel att på förhand kunna inhämta arbetar- skyddsmyndighets bedömning av olika produkter. Det torde samtidigt förhålla sig så att det i regel är beställare som — ej sällan på föranle- dande av arbetstagarna — kräver att säljaren utnyttjar den möjlighet som står öppen att få en förhandsbedömning. På detta sätt drivs en sorts förhandsgranskning fram som ofta är till stort gagn för arbetarskyddet vid utformningen av olika produkter. Å andra sidan kan denna för- handsgranskande verksamhet vara förenad med vissa problem. Antalet granskningsärenden ökar snabbt och omfattar stundom bedömningar som borde kunna utföras av tillverkare, säljare eller köpare med ledning av kontroller och provningar som dessa själva låter vidta. Här finns en tendens till att man under alla förhållanden vill återförsäkra sig genom ett besked från arbetarskyddsstyrelsen. Detta leder i sin tur till en an- hopning av ärenden som kan medföra långa väntetider, dröjsmål för produktionen och irritation gentemot myndigheten. I stället har företa- gen att i första hand söka sina egna experter och göra sina bedömningar utifrån myndigheternas generella föreskrifter och rekommendationer. Med hänsyn till att olika anordningar m. m. måste ses i samband med andra faktorer på arbetsplatsen kan det vidare inte påräknas att myndig- heten utom på klart avgränsade områden skall kunna generellt avgöra om en anordning är godtagbar från skyddssynpunkt eller inte.

Det anförda visar enligt min mening att det finns starka skäl mot att i lag fastslå en skyldighet för tillsynsmyndighet att på begäran tillhandagå med förhandsgranskning. All anledning finns givetvis att uppmuntra till diskussion i arbetsmiljöfrågor, och från myndighetens sida bör man inte tveka att vid förfrågan meddela sina erfarenheter. Om föreskrift om obligatorisk förprövning inte har meddelats bör emellertid myndigheten kunna avböja att gå in i bedömning. Anledningen härtill kan vara att det anses att man bör avvakta utarbetande av provningsbestämmelser c. d. eller att myndigheten annars finner att dess resurser bör användas på annat sätt.

Arbetarskydd bör i första hand vara förebyggande. Det kan med denna utgångspunkt sägas att ett moment av förhandsbedömning bör ingå i allt skyddsarbete och i alla föreskrifter av tillsynsmyndighet. Ut- redningen har valt att under rubriken förhandsbedömning föra samman bl. a. frågor om bemyndiganden i arbetsmiljölagen att meddela generella föreskrifter med direkt straffsanktion. Det är i dessa fall ofta fråga om föreskrifter som skall garantera att arbetsmiljöhänsyn tas på ett tidigt stadium. Jag anser därför lämpligt att följa huvuddragen av utredning- ens disposition. Det är också praktiskt att frågor om dessa bemyndigan- den behandlas samlat.

• Sida 277
•  Original

Prop. 1976/77: 149 277

20.5.2 För/mndrbedönming vid nyetablering eller ändring av verksamhet

Obligatorisk förhandsgranskaing

Vid ny-, om— eller tillbyggnad av lokaler för en verksamhet på vilken arbetarskyddslagen är tillämplig kommer en arbetsmiljömässig förhands— prövning i regel till stånd genom den sammankoppling som har skett med byggnadsstadgans regler om byggnadslov. En förutsättning är att för verksamheten tas i anspråk utrymmen på sådant sätt att byggnads- lovsplikt föreligger. Regleringen bygger på att som underlag för bygg- nadsnämnds prövning skall finnas utlåtande från yrkesinspektionen. I byggnadslovsärendet sker en viss prövning även av den utrustning och de arbetsmetoder som avses komma till användning i verksamheten. Denna prövning gäller i princip endast förhållanden av betydelse för frågan om byggnaden är godtagbart anordnad från arbetarskyddssyn- punkt. Om i byggnadslovsskedet ännu inte är känt till vilket slag av verksamhet lokalerna skall användas, får man vidare inskränka sig till en allmän bedömning av lokalernas lämplighet från arbetarskyddssyn- punkt. I fall då det inte krävs byggnadslov ges yrkesinspektionen vissa möjligheter till förhandsgranskning genom regler om anmälningsskyldig- het i arbetarskyddslagen. Anmälningsskyldigheten omfattar även andra fall då arbetslokals lämplighet inte har kunnat bedömas i byggnadslovs- ärende. En förutsättning för anmälningsskyldighet är emellertid alltid att arbetslokal skall tas i bruk för verksamheten.

Frågan om arbetstagarna har haft tillfälle att delta vid planeringen av nya eller ändrade arbetsplatser ägnades särskild uppmärksamhet vid ut- formningen av gällande regler om förhandsgranskning av arbetslokaler.

I princip skall yrkesinspektionen i anslutning till byggnadslovspröv- ningen kontrollera att arbetstagarsidan har fått tillfälle att yttra sig.

Det regelsystem vars grunddrag nu har angetts införd-es genom 1973 års delreform av arbetarskyddslagstiftningen. Enligt de uppgifter som arbetsmiljöutredningen har inhämtat fungerar systemet i stort sett till- fredsställande. Liksom utredningen förordar jag att regleringen får kvarstå i huvudsak oförändrad. Byggnadsstadgans regler i detta hän- seende bör sålunda bibehållas. Bestämmelsen om att yrkesinspektionen skall avge utlåtande att företes i byggnadslovsärende torde få tas in i ar- betsmiljöförordningen. Jag återkommer till frågan om anmälningsskyl- dighet.

Utredningen har framhållit att systemet kan behöva kompletteras på vissa punkter. En förutsättning för att arbetsmiljöprövning skall komma till stånd i samband med byggnadslovsärende är sålunda att för verk— samheten tas i anspråk byggnad eller del därav. Enligt utredningen kan det emellertid också beträffande verksamheter som inte bedrivs i någon bestämd arbetslokal finnas anledning att på ett tidigt stadium kontrollera

• Sida 278
•  Original

Prop. 1976/77: 149 278

att skyddsåtgärderna är tillfredsställande. Som exempel på företeelser som det kan vara aktuellt att fånga in med särskilda bestämmelser om förhandsgranskning har nämnts vissa arbetsmiljöfrågor vid berg- byggen, gruvor, krossverk, byggarbetsplatser, avfallsanläggningar och reningsverk. Vidare bör enligt utredningen uppmärksammas att prövningen i byggnadslovsärende i princip endast gäller förhållanden av betydelse för frågan om byggnaden är godtagbart anordnad från ar- betarskyddssynpunkt. Lika viktigt är det emellertid att skyddsfrågorna beaktas vid planeringen av det system av olika tekniska anordningar som skall ingå i en anläggning. Till frågan om planeringen av tekniska anordningar hör härvid i hög grad utformningen av arbetsprocesser och arbetsmetoder. Utredningen har dessutom framhållit att det i samband med utvidgning eller ändring av en pågå-ende verksamhet i mycket stor utsträckning blir aktuellt att anskaffa nya maskiner eller annan utrust- ning eller att införa nya arbetsprocesser eller arbetsmetoder utan att samtidigt skyldighet uppkommer att söka byggnadslov eller att anmäla att arbetslokal tas i bruk.

Utredningen har mot denna bakgrund föreslagit att arbetarskyddssty- relsen, om det är påkallat med hänsyn till riskförhållandena i visst slag av verksamhet, får möjlighet att med stöd i arbetsmiljölagen föreskriva att arbetsprocess, arbetsmetod eller anläggning som är avsedd för verk- samheten inte får användas förrän tillstånd har lämnats på sätt styrelsen bestämmer. Meddelade föreskrifter har föreslagits förenade med direkt straffsanktion.

Remissinstanserna har godtagit förslaget. Svenska lantarbetareförbun- det har framhållit att arbetslokaler och personalrum inom jordbruket i regel inte omfattas av byggnadslovskrav. Det är enligt förbundet angelä- get att förhandsprövning kommer till stånd även på detta område.

Även jag ansluter mig till utredningsförslaget i denna del. I arbetsmil- jölagen (3 kap. 12 5 första stycket 1) bör ingå en bestämmelse med stöd av vilken kan meddelas det föreslagna bemyndigandet för arbetar- skyddsstyrelsen. Jag förordar dessutom att i beslut om tillstånd skall kunna anges de villkor som skall gälla (3 kap. 12 & tredje stycket andra meningen).

Som utgångspunkt för obligatorisk förhandsbedömning vid nyetable- ring och ändring i befintlig verksamhet bör sålunda väljas arbetsprocess, arbetsmetod eller anläggning som avses komma till användning i visst slag av riskfylld verksamhet. Föreskrift kan härvid knytas exempelvis till arbetsprocess med angivet slag av teknisk anordning eller till arbets- metod vari används angivna kemiska produkter eller alstras vissa för- oreningar. Arbetarskyddsstyrelsen skall också kunna som utgångspunkt bestämma visst slag av verksamhet genom att ange att i denna används exempelvis arbetslokaler belägna under jord eller anordningar för viss tillverkning. Samtidigt vill jag framhålla att den arbetsmiljömässiga

• Sida 279
•  Original

Prop. 1976/77: 149 279

prövningen i samband med byggnadslovsärenden även i fortsättningen bör vara en hörnsten i systemet med förhandsbedömning av verksamhe— ter. Skäl kan därför finnas att särskilt uppmärksamma verksamhetsom- råden där byggnadslovskrav inte gäller.

Fastighetsanställdas förbund har riktat kritik mot att byggnadsnämn- dernas byggnadslovsprövning beträffande bostadsfastigheter inte tar sikte på att dessa fastigheter också utgör arbetsplatser för förbundets medlemmar. Jag vill med anledning därav hänvisa till att riksdagen nyli- gen har beslutat om ändringar i byggnadsstadgan för att förbättra sop— hämtningspersonalens arbetsförhållanden (prop. 1976/77: 31, CU l976/77: 6, rskr 96). Samtidigt har frågan om tillämpning av byggnads- stadgans bestämmelser om avfallshantering på befintlig bebyggelse utan samband med ombyggnad ansetts böra ytterligare övervägas. Jag vill i övrigt understryka vikten av att arbetsmiljöfrågor som berör sådan per- sonal, Städpersonal eller annan personal, som sysslar med skötsel av el- ler underhållsarbeten inom fastigheter, ägnas stor uppmärksamhet vid tillämpningen av byggnadslagstiftningen. Vidare vill jag erinra om att arbetarskyddsmyndigheterna kan ingripa mot arbetsgivaren med stöd av arbetsmiljölagstiftningen, om missförhållande i skyddshänseende förelig- ger beträffande befintlig bebyggelse.

Statens och landstingens byggnader omfattas inte av bestämmelserna om byggnadslov. För att de anställda skall garanteras tillfälle även här att framföra synpunkter och få dessa beaktade har TCO ansett att lag- stiftningen bör ändras så att byggnadslov krävs även för sådan bygg— nadsverksamhet. Med anledning härav kan jag upplysa om att denna fråga övervägs i det arbete på en ny byggnadslagstiftning som pågår in- om bostadsdepartementet. Jag vill samtidigt framhålla att byggnadssty- relsen och fortifikationsförvaltningen har att tillse att arbetsmiljösyn- punkter från yrkesinspektionen och de anställda läggs till grund för be- dömningen vid statligt byggande på samma sätt som vid byggnadslovs— prövning. Jag förutsätter att landstingen tillämpar motsvarande för- faringssätt.

Utredningen har vidare föreslagit komplettering på en punkt i fråga om den tidigare nämnda anmälningsskyldigheten när arbetslokal tas i bruk. Enligt förslaget utvidgas sålunda anmälningsskyldigheten till att omfatta även fall då personalrum tas i bruk utan att lokalens lämplighet har bedömts i byggnadslovsärende. Någon erinran har inte gjorts av re— missinstansema. Även jag biträder förslaget. Bestämmelser om anmäl- ningsskyldighet torde få meddelas i arbetsmiljöförordningen enligt be— myndigande i arbetsmiljölagen (3 kap. 17 å andra stycket).

Som jag tidigare har påpekat finns det praktiska begränsningar i myn- digheternas möjligheter att förhandsgranska olika typer av projekt. En omfattande granskning koncentrerad till projekt inom vissa områden medför också lätt en ojämn fördelning av tillsynen. Inte heller står det

• Sida 280
•  Original

Prop. 1976/77: 149 280

alltid mycket att vinna i förhållande till resursåtgången genom rutinmäs- sig förhandsgranskning av myndigheten. Föreskrifter som ger upphov till sådan mindre effektiv granskning bör givetvis undvikas. Ansvaret för att arbetsmiljösynpunkter beaktas vid planeringen måste därför i stor ut- sträckning ligga utanför myndigheterna. Detta rimmar också väl med det förhållandet att det i första hand är parterna själva som är ansvariga för utformningen av arbetsförhållandena.

Det är med hänsyn härtill värdefullt att kunna förlita sig på att en noggrann planering från arbetsmiljösynpunkt kommer till stånd inom ramen för den lokala skyddsorganisationen. I arbetsmiljölagen bör de regler om skyddsombudens och skyddskommittéernas deltagande i pla— neringen, som infogades i arbetarskyddslagen genom 1973 års ändringar, föras vidare och kompletteras. Trots att de nya bestämmelserna ännu har varit gällande endast under ganska kort tid kan det utan vidare sä- gas att de i hög grad påverkat planeringsarbetet i företag och förvalt- ningar. Det har alltmera kommit att framstå som naturligt och riktigt att de anställda med sina erfarenheter engageras vid projektering av ar- betsplatserna och får tillfälle att påverka utformningen av dessa. Genom en vidareutveckling av dessa tankar kan en förhandsbedömning från ar- betsmiljösynpunkt ske som sträcker sig över hela fältet. Hittills torde de anställdas deltagande främst ha avsett lokalutformning o. d. Lika viktigt är emellertid att deras medverkan kommer till stånd vid all övrig plane- ring som berör arbetsmiljön. Jag vill understryka att de anställdas rätt att delta i planeringsarbetet naturligen motsvaras av skyldighet för ar- betsgivarna att förete material som så klart som möjligt åskådliggör pro- jekten.

Vid förprövning enligt arbetsmiljölagen skall tillses att arbetstagarna har fått tillfälle att delta i planeringsarbetet. I de fall då skyddsombud eller skyddskommitté ej finns i verksamheten företräds arbetstagarna av den fackliga organisationen på samma sätt som redan sker vid den ar- betsmiljömässiga prövningen i samband med byggnadslovsärende. Jag vill betona att en snabb handläggning är angelägen vid all förprövning.

De anställdas roll vid förhandsbedömning kommer att behandlas yt- terligare i olika följande avsnitt.

Samordningen med miljöskyddslagstifmingen

En och samma verksamhet kan ge upphov till förorening eller stör- ning i både arbetsmiljön och den yttre miljön. Miljöskyddslagen (1969: 387, ändrad senast 1975: 727) syftar till att skydda vår yttre livs- miljö. Lagen har ett vidsträckt tillämpningsområde och gäller i princip förorening och störning som kan drabba omgivningen vid användningen av fast egendom. Hit hör vattenföroreningar, luftföroreningar, buller, skakningar, ljus och andra liknande olägenheter. Grundläggande är att var och en som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet har rätt

• Sida 281
•  Original

Prop. 1976/77: 149 281

att begära prövning om han får driva verksamheten och under vilka vill- kor det får ske. I stor utsträckning gäller också en skyldighet att begära prövning av verksamheten på förhand. Förutsättningarna för att man skall få driva verksamhet eller vidta åtgärd som faller under lagen anges i vissa tillåtlighetsregler. Tillståndsprövningen ankommer på konces- sionsnämnden för miljöskydd. Statens naturvårdsverk och i vissa fall länsstyrelsen kan ge dispens från skyldigheten att söka tillstånd hos kon- cessionsnämnden. Dessutom finns bestämmelser om skyldighet att göra anmälan hos länsstyrelsen. I förarbetena till miljöskyddslagen framhölls att begreppet omgivningen inte omfattar den störande anläggningen (prop. 1969: 28 s. 259). Samtidigt konstaterades att personer som är verksamma inom själva störningskäi..in skyddas genom arbetarskydds- lagstiftningen.

Utredningen har framhållit att miljöskyddslagen med sina tillåtlig- hetsregler har en annan uppbyggnad än arbetarskyddslagstiftningen. Undersökningar i samband med tillåtlighetsprövning enligt miljö- skyddslagen torde vidare ofta sakna intresse för arbetarskyddet och kan i vart fall inte ligga till grund för en motsvarande prövning av arbetsmiljön. För detta skulle behövas undersökningar av en rad förhållanden varav många svårligen kan förutses. I den mån arbetsmiljösynpunkter berörs i ett miljöskyddsärende måste enligt utredningen emellertid tillses att hän- syn tas till dessa redan vid den planering som föregår behandlingen en- ligt miljöskyddslagstiftningen. För att markera att företrädare för de an- ställda bör delta vid planeringen redan på detta stadium och för att dessa skall få kännedom om planerade åtgärder senast i samband med att handlingarna kommer in till miljöskyddsmyndigheten har utred- ningen föreslagit att ett särskilt förfarande byggs in i miljöskyddslagstift- ningen. Enligt utredningen bör sålunda i miljöskyddskungörelsen (1969: 388, ändrad senast 1976: 330) föreskrivas att vederbörande miljö- skyddsmyndighet skall underrätta skyddsombud eller om sådant ej finns facklig organisation som företräder arbetstagarna om inkomna ansök- ningar eller anmälningar i miljöskyddsärenden.

Vad gäller samordningen på myndighetsplanet har utredningen fram— hållit följande. Berörs arbetsplats i omgivningen av miljöfarlig verksam- het följer direkt av miljöskyddslagen att miljöskyddsmyndigheten bör samråda med arbetarskyddsmyndighet. I de fall då personer, som är verksamma inom själva störningskällan, kan komma att utsättas för störning hänvisas visserligen i förarbetena till miljöskyddslagen till att skydd finns enligt arbetarskyddslagstiftningen. Med hänsyn till sam- ordningsbehovet är det emellertid angeläget att miljöskyddsmyndigheten beaktar arbetsmiljösynpunkter. Utredningen har förutsatt att yrkesin— spektionen är aktiv för att få in sådana synpunkter i miljöskyddsären- den. Krävs en samlad bedömning bör detta föranleda att yttrande in- hämtas från yrkesinspektionen.

• Sida 282
•  Original

Prop. 1976/77: 149 282

I sina remissyttranden har LO och TCO betonat vikten av att en koppling sker mellan arbetsmiljöärenden och miljöskyddsärenden. Na- turvårdsverket, koncessionsnämnden för miljöskydd och länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit att ett nära samarbete mellan miljö- skyddsmyndigheterna och arbetarskyddsmyndigheterna är i hög grad önskvärt. Ett angeläget krav har ansetts vara en tidig information till skyddsombud eller facklig organisation i dessa frågor. Samtidigt har på- pekats att det av utredningen föreslagna systemet skulle öka det admi— nistrativa arbetet vid miljöskyddsmyndigheterna och skulle kunna leda till onödig tidsomgång. Svea hovrätt har konstaterat att de frågor som behandlas i miljöskyddslagen inte har något omedelbart samband med arbetsmiljöfrågor. Den föreslagna bestämmelsen skulle enligt hovrätten kunna medföra att den som får underrättelse om ansökan eller anmä- lan enligt miljöskyddslagen felaktigt bibringas den uppfattningen att också arbetsmiljöfrågor skall prövas av miljöskyddsmyndigheten.

För egen del vill jag till en början framhålla att enligt arbetsmiljöla- gen bör skyddsombud och skyddskommittéer delta i planeringen i alla de fall då åtgärder som faller under miljöskyddslagen är av betydelse från arbetsmiljösynpunkt. Detta bör i sista hand säkras genom regler om skadeståndsansvar i arbetsmiljölagen. Vid nyetablering av verksamhet saknas i allmänhet lokal skyddsorganisation. I detta avseende vill jag emellertid erinra om att möjlighet finns att, inom ramen för lagen om medbestämmande i arbetslivet, träffa avtal om information även för central arbetstagarorganisations räkning. Vidare måste hänsyn tas till att antalet miljöskyddsärenden är mycket stort samtidigt som — vilket så- väl utredningen som naturvårdsverket har betonat _ de utredningar som miljöskyddsmyndigheterna kräv-er ofta saknar intresse från arbets- miljösynpunkt. J'ag finner även beaktansvärt vad Svea hovrätt i sitt re- missvar har anfört om risken för missuppfattningar. Det kan utan tvivel ligga nära till hands för skyddsombud eller facklig organisation, som får underrättelse om en ansökan eller anmälan enligt miljöskyddslagen, att uppfatta detta som om även arbetsmiljöfrågor prövas i miljöskyddsären- det. Detta skulle försvåra handläggningen i onödan, så mycket mera som risken för direkt konflikt mellan olika miljöintressen torde föreligga i ett begränsat antal fall. Med hänsyn till det anförda anser jag mig inte kunna stödja utredningens förslag om underrättelse från miljö- skyddsmyndighet till skyddsombud eller facklig organisation. Jag vill dock starkt understryka vikten av att skyddsombud eller facklig organi- sation genom arbetsgivarens försorg kopplas in vid planering av åtgär- der som faller under miljöskyddslagen så snart åtgärderna har anknyt- ning till arbetsmiljön.

I fråga om samarbetet mellan miljöskyddsmyndigheterna och arbetar- skyddsmyndigheterna kan jag, efter samråd med chefen för jordbruks- departementet, i stort sett ansluta mig till vad utredningen har anfört.

• Sida 283
•  Original

Prop. 1976/77: 149 283

Samhällets ingripanden på olika miljöområden får inte vidtas isolerade från varandra. Det är nödvändigt att anlägga en helhetssyn när åtgärder övervägs med stöd av miljöskyddslagen eller arbetsmiljölagen. Jag vill här också erinra om att en utredning (Jo 1976: 06) år 1976 har tillsatts med uppdrag att göra en översyn av miljöskyddslagstiftningen. Enligt utredningsdirektiven har utredningen bl. a. att granska de samordnings- problem som vid tillämpningen av miljöskyddslagen kan uppstå i för- hållande till annan lagstiftning.

20.5.3 Särskilda föreskrifter för tillverkare m.fl.

Enligt arbetarskyddslagen kan arbetarskyddsstyrelsen när särskilda skäl föreligger meddela föreskrift att maskin, redskap eller annan tek- nisk anordning skall vara godkänd av styrelsen innan den avlämnas för att tas i bruk eller utställs till försäljning eller i reklamsyfte. Arbetar— skyddsstyrelsen kan också när särskilda skäl föreligger föreskriva att teknisk anordning skall vara försedd med skylt eller annan märkning. För den som i egenskap av självständig företagare utför installation av teknisk anordning gäller som har nämnts i avsnitt 20.4.7 ett särskilt an- svar. Överträdelse av sådan föreskrift om godkännande m. rn. är inte förenad med straffpåföljd men kan föranleda arbetarskyddsstyrelsen att meddela förbud eller ställa villkor i vissa avseenden.

Allmänna bestämmelser om skyddsansvar för leverantörer och instal- latörer av tekniska anordningar har förordats i avsnitt 20.4.7.

Utredningen har föreslagit befogenhet för arbetarskyddsstyrelsen att, om det är påkallat från skyddssynpunkt. ställa upp krav på godkän- nande av maskin. redskap, skyddsutrustning eller annan teknisk an- ordning. Kravet hänför sig vad gäller överlåtare och upplåtare till att anordningen avlämnas för att tas i bruk. Som förutsättning för godkän- nande skall kunna anges särskilt villkor. Till godkännandeföreskrift skall vidare kunna knytas krav på monterings- och bruksanvisningar som skall medfölja anordningen vid överlåtelse och upplåtelse. Sådana föreskrifter kan enligt förslaget förenas med direkt straffpåföljd. Också vad gäller märkning av teknisk anordning har föreslagits att arbetar- skyddsstyrelsen skall kunna meddela direkt straffsanktionerade före- skrifter.

Utredningens förslag har i huvudsak godkänts av remissinstansema. Statens förhandlingsorganisation (SFO) har dock förordat krav på typ- godkännande vid all seriemässig tillverkning. Arbetsmarknadsstyrelsen har ansett lämpligt att all statsunderstödd maskinanskaffning underställs tillsynsmyndigheterna för förhandsgodkännande.

För egen del vill jag anföra följande. Genom föreskrift om typgod- kännande kan myndighet ingripa redan på konstruktions- och tillverk- ningsstadiet i fråga om seriemässigt tillverkade produkter. Med detta in- strument kan sålunda förhandsbedömning säkras i det skede som fram-

• Sida 284
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 284

står som avgörande för produktens arbetsmiljömässiga utformning. Ar- betarskyddsstyrelsens typgodkännandeverksamhet har hittills främst gällt vissa slags maskiner och maskinutrustning. Verksamheten framstår på detta område som ett verksamt medel att styra utvecklingen mot säk- rare produkter med god ergonomisk utformning. En vidareutveckling av styrelsens verksamhet i enlighet med de linjer som ligger bakom med- delade typgodkännandeföreskrifter bör därför främjas. Vad gäller per- sonlig skyddsutrustning torde böra eftersträvas att i största möjliga ut- sträckning täcka området med föreskrifter om obligatoriskt typgodkän- nande.

I föreskrifter om typgodkännande bör enligt min mening anges grund- läggande krav på egenskaper eller funktion som är påkallade från skyddssynpunkt. I de fall då det konstruktiva utförandet är av betydelse med hänsyn till risk för ohälsa eller olycksfall blir det vid prövningen bl. a. fråga om att granska konstruktionsritningar och beräkningar. Om tillverkningsmetod eller materialbeskaffenhet eller tillverkarens kunnig- het bedöms som kritiska moment bör som förutsättning för godkän- nande kunna fastställas villkor i dessa avseenden. Även tillverknings- kontroll bör kunna föreskrivas när sådan kontroll behövs för att typgod- kännande skall ge säkerhet vid användningen av anordningen.

Jag vill framhålla att frågan om godkännande skall kunna lämnas ofta är beroende av sättet för brukande av den godkända anordningen. Liksom utredningen anser jag därför att till godkännande bör som sär— skilt villkor kunna knytas krav på monterings- och bruksanvisningar som skall medfölja anordningen vid överlåtelse eller upplåtelse.

Med anledning av vad som har anförts i ett par remissyttranden vill jag erinra om att uppställande av kvalitetskrav och utarbetande av prov- ningsmetoder som grund för typgodkännandeprövning innebär arbets- krävande och ofta komplicerade uppgifter. Detta gör att typgodkännan- dekrav kan uppställas endast inom ganska begränsade områden. Beho- vet av obligatoriskt typgodkännande måste också noggrant prövas med hänsyn till att krav på typgodkännande innebär ett kraftigt ingrepp på ifrågavarande produktionsområde.

Jag har hittills i första hand avsett frågor i anslutning till typgodkän- nandeförfarande. Detta har sin huvudsakliga tillämpning på serietillver- kade produkter. I fråga om mer eller mindre stycketillverkade produk- ter, där såväl konstruktivt utförande som material kan variera från fall till fall, kan i stället en individuellt utformad kontroll vara nödvändig. I allmänhet torde det ligga närmare till hands att rikta sådan kontroll mot användare. Beträffande olika slag av anordningar bör dock den föreskri- vande myndigheten ha möjlighet att även i leverantörsledet överväga om det är lämpligast att meddela föreskrift om typgodkännande eller om individuell kontroll.

Mot denna bakgrund vill jag, i överensstämmelse med vad utred-

• Sida 285
•  Original

Prop. 1976/77: 149 285

ningen har föreslagit, förorda att i arbetsmiljölagen tas in bemyndigande för regeringen eller efter dess bestämmande arbetarskyddsstyrelsen att meddela direkt straffsanktionerade föreskrifter om godkännandekrav för avlämnande av tekniska anordningar (3 kap. 125 första stycket 2). Som förutsättning för godkännande bör kunna föreskrivas villkor och vid godkännande bör kunna fastställas krav på monterings- eller bruks- anvisning som skall medfölja anordningen vid avlämnandet (3 kap. 12 å andra stycket).

Också utan samband med godkännandeföreskrift bör arbetarskydds- styrelsen kunna med direkt straffpåföljd meddela föreskrift att teknisk anordning skall ha skylt eller annan märkning som upptar tillverkarens namn eller annan uppgift om anordningen. Föreskrift om märkning bör kunna avse även anordningens egenskaper, t. ex. högsta tillåtna belast- ning av lyftanordning eller uppgifter i bulleravseende beträffande en maskin. Grund för bemyndigande i detta avseende bör ingå i arbets- miljölagen (3 kap. 13 & första stycket 1).

Utredningen har vidare föreslagit att arbetarskyddsstyrelsen bemyndi- gas att meddela direkt straffsanktionerade föreskrifter i fråga om instal- lation av teknisk anordning. Utredningens förslag har också i denna del lämnats utan erinran av remissinstansema. Även jag anser att sådana föreskrifter bör kunna meddelas i fråga om installation av teknisk an- ordning. Jag förordar att bemyndigande härvidlag införs i arbetsmiljöla- gen (3 kap. 13 å andra stycket).

Skyddsansvaret för överlåtare av farliga ämnen har behandlats i av- snitt 20.4.7. Där har förordats att generella föreskrifter meddelas med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor när det gäller överlåtelse av kemiska produkter.

20.5.4 Vissa särskilda föreskrifter för arbetsgivare m. fl. Förhandskontroll m. m. av tekniska anordningar

Jag har i närmast föregående avsnitt förordat befogenhet för arbetar- skyddsstyrelsen att föreskriva om obligatoriskt godkännande av teknisk anordning vid överlåtelse eller upplåtelse av anordningen. Redan sådant godkännandekrav blir givetvis av betydelse i brukarledet.

Enligt arbetarskyddskungörelsen skall tryckkärl, lyftanordningar, transportanordningar och lyftredskap underkastas besiktning och prov- ning i den omfattning som arbetarskyddsstyrelsen föreskriver. Direkt verkande sanktioner finns för arbetsgivare som underlåter att föranstalta om föreskriven besiktning och provning eller som brukar tryckkärl osv. utan att föreskriven besiktning och provning har ägt rum. Möjlighet finns för arbetarskyddsstyrelsen att föreskriva om ingivand-e till yrkesin-

spektionen av intyg rörande besiktning m.m. Arbetarskyddsstyrelsen har meddelat ett stort antal föreskrifter på området.

Arbetsmiljöutredningen har framhållit att det kan finnas skäl att ge

• Sida 286
•  Original

Prop. 1976/77: 149 286

motsvarande föreskrifter även beträffande andra tekniska anordningar som är riskabla att hantera vid brister med avseende på konstruktion, material, utrustning e. d. Utredningens lagförslag har utformats i enlig- het härmed. Remissinstanserna har biträtt förslaget i detta avseende.

Tryckkärl, lyftanordningar, transportanordningar och lyftredskap är en stor och från risksynpunkt synnerligen framträdande grupp tekniska anordningar och jag vill understryka betydelsen av att en noggrann till- syn sker på detta område. I många fall ges dessa anordningar ökade prestanda och kan därmed bli mera känsliga för driftstörningar och yttre påverkan. I kontrollen måste då också inrymmas större krav på tillförlitlighet i drift. Det torde vidare böra övervägas att införa krav på kontroll av i princip alla lyftdon över viss laststorlek. Gällande före- skrifter om besiktning har nyligen setts över men avser, bortsett från hissar, fortfarande i huvudsak endast kranar och andra lyftanordningar som används vid byggnads- och stuveriarbete. Förutom anordningens särskilda farlighet i olycksfallshänseende bör också arbetshygieniska och ergonomiska aspekter vara avgörande vid bedömningen av om och hur föreskrifter om kontroll skall meddelas. Här kommer in frågor om bul- ler, vibrationer, luftföroreningar, instrumentplacering, arbetskomfort m.m.

Med den uppläggning arbetsmiljölagstiftningen bör ha är det enligt min mening viktigt att ge den myndighet, som har det centrala ansvaret för författningsverksamhet i fråga om arbetsmiljön, vida ramar att reg- lera kontrollen av anordningar som kan innebära risker för ohälsa och olycksfall. Möjlighet bör sålunda finnas att meddela direkt straffsanktio- nerade föreskrifter om individuell kontroll i brukarledet även i fråga om andra tekniska anordningar än tryckkärl, lyftanordningar, transport- anordningar och lyftredskap. Liksom nu är fallet beträffande hissar, tryckkärl m.m. bör prövningen kunna utföras vid första besiktning, montagekontroll eller liknande. Arbetsmiljölagen bör inrymma befogen— het för regeringen att uppdra åt arbetarskyddsstyrelsen att meddela ge- nerella föreskrifter i dessa avseenden (3 kap. 12 5 första stycket 2). I an- slutning till sådana föreskrifter eller vid godkännandet bör dessutom kunna meddelas villkor i fråga om brukandet (3 kap. 125 tredje styc- ket). Vid överträdelse av sådana föreskrifter eller villkor bör kunna dö- mas till straff.

Utredningen har vidare föreslagit att föreskrift med krav på typgod- kännande enligt arbetsmiljölagen skall kunna riktas även mot använd- ning av teknisk anordning. Förslaget har godtagits av remissinstansema.

Jag vill här framhålla att utmärkande för en föreskrift om typgodkän— nande är att det gäller att få till stånd en förprövning av produkt av visst slag. En modifiering av kraven med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet eller godtagande av likvärdig skyddsstandard utan särskild prövning skulle följaktligen strida mot syftet med föreskriften.

• Sida 287
•  Original

Prop. 1976/77: 149 287

Möjlighet bör därför finnas att meddela direkt straffsanktionerad före- skrift om typgodkännande även med avseende på brukande. Jag för- ordar i anslutning till utredningsförslaget att tidigare avsedda bemyndi- gande att föreskriva om typgodkännandekrav utformas i enlighet här- med (3 kap. 12 5 första stycket 2 arbetsmiljölagen). Brukande i strid mot fastställda villkor kan vid typgodkännande, på samma sätt som när indi- viduell kontroll har förekommit, sätta förutsättningarna för ett godkän- nande ur spel. Liksom utredningen anser jag därför att även i samband med nu avsedda föreskrifter bör kunna fastställas villkor för brukandet (3 kap. 12 & tredje stycket).

Exempel på olika slag av villkor, som kan behöva fastställas för bru- kande, lämnas i specialmotiveringen.

Här bör också erinras om de anställdas medverkan vid planeringen av arbetsmiljön. Vad tidigare (avsnitt 20.5.1 och 20.52) har sagts om denna medverkan som ett betydelsefullt led i förhandsbedömningcn äger i full utsträckning tillämpning även i fråga om anskaffande av tekniska anordningar av olika slag.

Det bör som utredningen har påpekat också finnas möjlighet att be- träffande olika tekniska anordningar föreskriva om efterbesiktning, revi- sionsbesiktningar e.d. av anordningen. Sådana föreskrifter — som i icke ringa utsträckning redan finns på framför allt tryckkärls- och lyft- anordningsområdena — är ofta nödvändiga för att säkra kontrollen av att anordning hålls i betryggande skick efter första besiktning.

Utredningen har vidare framhållit att föreskrifter om besiktning eller ibruktagande stundom kan ersättas eller kompletteras med föreskrifter om fortlöpande tillsyn jämte journalföring. Skillnaden är bl. a. att medan besiktning förutsätts utförd av opartisk sakkunnig kan tillsyn ske genom företagets anställda personal. Synpunkten förtjänar enligt min mening beaktande.

Jag förordar därför att i arbetsmiljölagen (3 kap. 12 q fjärde stycket) ges stöd för bemyndigande till arbetarskyddsstyrelsen att — förutom godkännandekrav vid avlämnande eller före ibruktagande — föreskriva att visst slag av maskin. redskap, skyddsutrustning eller annan teknisk anordning skall vid användningen kontrolleras, provas eller fortlöpande tillses i den omfattning och i den ordning som styrelsen bestämmer. I lik- het med utredningen anser jag att föreskrifter, som meddelas med stöd av sådant bemyndigande, bör vara direkt kopplade till bestämmelser om straffansvar i arbetsmiljölagen.

Arbetsmiljölagen (3 kap. 17 5 andra stycket) bör dessutom ge stöd för bemyndigande till arbetarskyddsstyrelsen att med direkt straffsanktion förordna att uppgift till tillsynsmyndighet skall lämnas om resultatet av föreskriven kontroll.

Vid förrättning bör tillsynsmyndighet ta kontakt med skyddsombud som kan anträffas på arbetsstället. Motsvarande bör gälla i fråga om kontroll på arbetsställe som annat besiktningsorgan företar enligt före-

• Sida 288
•  Original

Prop. 1976/77: 149 288

skrift av arbetarskyddsstyrelsen. Jag avser att förorda att bestämmelser härom förs in i arbetsmiljöförordningen. Vidare vill jag här nämna att av förordade samverkansregler i arbetsmiljölagen (6 kap. 6 &) följer att skyddsombud har rätt att få del av intyg över besiktning.

Förhandskontroll m. m. av farliga ämnen

Utredningen har föreslagit att arbetarskyddsstyrelsen skall få möjlig- het att med direkt straffsanktion generellt föreskriva att visst ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall inte får användas utan att godkän- nande har lämnats eller utan att särskilda villkor iakttas. Som exempel på områden där det skulle kunna bli möjligt att med stöd av en sådan bestämmelse införa godkännandekrav och särskilda villkor har nämnts produkter som olika typer av lim, spackel, färg, kylolja och rengörings- medel. Föreskrifter rörande särskilda villkor vid användning av kemiska produkter bör enligt utredningen kunna gälla krav på ventilation, hygie- niska anordningar, pcrsonlig skyddsutrustning, medverkan av person med särskild sakkunskap etc. vid användning av visst slags produkt. Så- dana föreskrifter bör även kunna gälla krav på visst arbetsförfarande. Som exempel på detta har nämnts föreskrifter om tillverkningsprocesser för olika kemiska ämnen, t. ex. klordioxid eller vinylklorid, eller om arbetsmetoder vid läggning av golv med vissa limsorter. Härvid bör i fråga om ett visst ämne kunna föreskrivas t. ex. att tillverkningsprocess auto- matiskt skall upphöra och reaktionsgaser spädas om halten av ämnet blir för hög eller att läckage skall övervakas automatiskt och registreras eller att särskilda utrymmen med ren luft skall finnas för personalen. Granskning av arbetsförfarandet bör enligt utredningen utgöra en viktig del i godkännandeprövningen av kemiska produkter.

Remissinstanserna har biträtt utredningsförslaget i denna del. Jag har tidigare (avsnitt 20.4.7) konstaterat att på det kemiska pro- duktområdet övervägande skäl talar för att generella föreskrifter om vad som skall gälla vid överlåtelse meddelas av produktkontrollnämn- den. Vid sidan härav bör emellertid, på sätt utredningen och remissin- stanserna har funnit, arbetarskyddsstyrelsen ha möjlighet att ingripa mot kemiska risker i arbetslivet genom att med direkta straffsanktioner med- dela generella restriktioner för brukarna när detta är påkallat från skyddssynpunkt. Arbetsmiljölagen (3 kap. 125 första stycket 3) jämte arbetsmiljöförordningen torde få innefatta sådan möjlighet. Jag förordar dessutom att vid godkännande av farligt ämne skall med direkt straffpå- följd kunna föreskrivas villkor för brukandet (3 kap. 12 & tredje stycket andra meningen).

Jag vill även i detta sammanhang betona värdet av de anställdas del- tagande i planeringsarbetet. Det är sålunda viktigt att de anställdas erfa- renheter tillgodogörs också vid anskaffning av ämnen och att deras be-

• Sida 289
•  Original

Prop. 1976/77: 149 289

dömning av olika produkters egenskaper vid användningen beaktas när man väljer arbetsmaterial och arbetsförfarande.

Kontroll av arbetshygieniska förhållanden

Med arbetshygieniska insatser kan förhindras skador eller obehag genom påverkan av bl. a. fysikaliska faktorer, t. ex. buller eller värme, och kemiska faktorer som gaser eller ångor. Arbetshygienen arbetar i gränsområdet mellan medicin och teknik. Frågan om läkarundersök- ningar som medel att förebygga uppkomsten av sjukdomar orsakade av arbetsmiljöfaktorer behandlas i ett följande avsnitt. De tekniska insat- serna innefattar både metoder för att fastställa expositionen och för att eliminera skadlig exposition.

Arbetsmiljöutredningen har slagit fast att arbetsgivaren måste svara för mätning och provtagning på arbetsplatserna. Härvid har kraftigt be- tonats vikten av att nuvarande och kommande behov av mätning, analys och utvärdering tillgodoses. För detta ändamål måste enligt utredningen ytterligare resurser skapas. Utredningens förslag är att hithörande frågor övervägs i samband med en övergripande utredning om företagshälso- vården och de yrkesmedicinska sjukhusenhetema.

Behovet av mät- och analysresurser har understrukits av en rad re- missinstanser. Enligt LO och TCO måste man söka åstadkomma en ordning där mätföretag auktoriseras efter vissa normer.

Jag vill här hänvisa till den utredning som på förslag av arbetsmil- jöutredningen har tillsatts år 1976 med uppdrag att utreda vissa frågor om företagshälsovården och den yrkesmedicinska verksamheten. I upp- draget ingår även att undersöka förutsättningarna för att öka möjlighe- terna för mätning, provning, analys och utvärdering inom företagshälso- vården och på annat håll. I direktiven berörs härvid också möjligheterna att utföra mätning och analys i anslutning till officiell provning och kontroll.

I det följande skall nu tas upp frågan vilka instrument arbetsmiljölag- stiftningen bör tillhandahålla för att erforderlig kontroll av den arbets- hygieniska situationen på arbetsplatserna skall komma till stånd.

Arbetsmiljöutredningen har framhållit att behov av kontroll i arbets- hygieniskt avseende kan finnas på arbetsplatser av skilda slag. Regelbun- den kontroll är sålunda nödvändig bl. a. på arbetsplatser där silikosfar- ligt damm kan uppkomma. Inandning av annat farligt damm kan med— föra lungsjukdomar som är närbesläktade med Silikos, t. ex. asbestos, hårdmetallunga och talklunga. Luftföroreningar med radon har i vissa fall befunnits utgöra lungcancern'sk. Genom inandning av blydamm kan blyförgiftning uppstå. Vidare uppkommer vid vissa arbeten rök, gas el- ler ånga som kan medföra förgiftningar, t.ex. koloxid-, bensol-, kad- mium- eller kvicksilverförgiftning. Där sådana risker föreligger kan det enligt utredningen vara nödvändigt att genom återkommande luftanaly-

l9 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 149

• Sida 290
•  Original

Prop. 1976/77: 149 290

ser kontrollera om damm, rök, gas eller ånga förekommer i skadlig . mängd. Utredningen har vidare framhållit att bullermätningar kan fylla viktiga funktioner, inte minst som led i nedtrappningsprogram. Bland andra viktiga områden för arbetshygieniska kontroller och kartlägg- ningar har utredningen nämnt strålningsförhållanden av olika slag, kli- matfaktorer, belysning, vibrationer etc. Även olika sanitära frågor kan ingå, t. ex. förhållanden i tvätt- och omklädningsrum. I alla dessa fall och i en rad andra kan det enligt utredningen finnas skäl att genomföra kontroller antingen som punktåtgärder eller som mätningar med be- stämd intervall. '

Det är bl.a. behovet av kontroll av arbetshygieniska förhållanden som enligt min mening starkt talar för att i arbetsmiljölagen bör ingå en bestämmelse som ger arbetarskyddsmyndigheterna vida möjligheter att i det enskilda fallet erhålla de upplysningar, handlingar och prov samt påkalla de undersökningar som behövs för tillsynen. I arbetsmiljölagen (7 kap. 3 &) bör som tidigare har nämnts finnas en bestämmelse av detta innehåll. Med stöd härav skall bl. a. kunna ges föreläggande om arbets- hygienisk kontroll av förhållandena på en arbetsplats. För att få under- sökning genomförd bör myndigheten kunna sätta ut vite.

Mot bakgrund av vad som har nämnts om behovet av kontroller har utredningen dessutom föreslagit befogenhet för arbetarskyddsstyrelsen att meddela generella föreskrifter om undersökning av de arbetshygie- niska förhållandena i olika slag av arbete. Remissinstanserna har godta- git förslaget. Även jag förordar att i arbetsmiljölagen (3 kap. 12 & fjärde stycket) skrivs in ett stöd för regeringen att bemyndiga arbetarskydds- styrelsen i detta avseende. Stöd bör också finnas för regeringen att upp- dra åt arbetarskyddsstyrelsen att föreskriva att uppgift om resultatet av föreskriven arbetshygienisk undersökning skall lämnas till tillsynsmyn- dighet (3 kap. 175 andra stycket). Föreskrifter som meddelas enligt dessa bemyndiganden bör kunna vara direkt straffsanktionerade.

Märkning

Särskilda föreskrifter bör som tidigare har förordats kunna meddelas om märkning av teknisk anordning (avsnitt 20.5.3). Sådan föreskrift bör kunna riktas mot såväl leverantörer som brukare. Arbetsmiljölagen bör utformas i enlighet härmed (3 kap. 13 5 första stycket 1). Märkningsskyldigheten på det kemiska området regleras med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Enligt kungörelsen om sådana varor skall förpackning till gift eller vådligt ämne vid överlåtelsen vara märkt med — förutom namnuppgifter, upplysningar om varans karak— tär av gift eller vådligt ämne, varningstext och uppgifter om vilka äm- nen som ger varan dess hälsofarliga egenskaper — även hanteringsan- visningar och de innehållsuppgifter eller mängduppgifter i övrigt som produktkontrollnämnden föreskriver. Produktkontrollnämnden kan be-

• Sida 291
•  Original

Prop. 1976/77: 149 291

gränsa märkningsskyldigheten, och övergångsvis har i väsentliga avseen- den undantag gjorts i fråga om produkter som överlåts för yrkesmässig användning. Enligt kungörelsen kan produktkontrollnämnden meddela ytterligare föreskrifter om märkningsskyldighet beträffande hälso- och miljöfarlig vara. Med stöd härav har nämnden i fråga om märkning av gift eller vådligt ämne, som tagits i bruk för yrkesmässig användning, meddelat motsvarande allmänna aktsamhetsföreskrifter som tidigare gällde enligt giftlagstiftningen.

Jag har i det föregående (avsnitt 20.4.7) förordat att arbetsmiljölagen skall inrymma hela det ansvar som leverantörer liksom arbetsgivare och andra brukare bör ha för kemiska produkter som används på arbetsplat- serna. Samtidigt har jag framhållit att generella restriktioner i leveran- törsledet bör meddelas inom ramen för lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Utredningen har föreslagit att arbetarskyddsstyrelsen får bemyndi- gande att meddela direkt straffsanktionerade föreskrifter om att för- packning, kärl eller liknande, vari farligt ämne förvaras, skall vara för- sedd med märkning vid användningen. Remissinstanserna har godtagit förslaget samt har understrukit märkningsfrågornas betydelse och vikten av att enhetliga märkningssystem genomförs.

Uppenbart är att de risker för ohälsa och olycksfall som är förenade med användningen av farliga ämnen ofta kan motverkas om den som hanterar dem har kännedom om ämnets farlighetsgrad och om hur det skall handhas och förvaras. Behovet av grundskydd genom märkning är enligt min mening detsamma vid yrkesmässig och annan hantering. Jag vill emellertid framhålla att det vid den yrkesmässiga användningen ofta föreligger — på grund av mera intensiv och långvarig hantering av stora mängder kemiska produkter —— större och delvis andra behov av dekla- ration av risker och av hanteringsanvisningar och skyddsföreskrifter än vid konsumentbruk. Det kan här vara nödvändigt att ha mera flexibla regler som avpassar märkningsskyldigheten efter förhållandena på olika användningsområden.

Enhetlighet inom olika branschområden och produktslag är en förut— sättning för att märkning av förpackning vid överlåtelse skall effektivt tjäna säkerheten. När det gäller föreskrifter om sådan märkning bör man utgå från ett och samma övergripande system för att få till stånd enhetlig utformning och motverka förvirring genom att olika krav upp- ställs. En uppdelning av befogenheterna mellan flera myndigheter bör med hänsyn härtill i möjligaste mån undvikas. I enlighet med vad jag allmänt har förordat i fråga om regleringen på det kemiska området bör därför generella föreskrifter om märkning av förpackning som överlåts även i fortsättningen meddelas av den centrala produktkontrollmyndig— heten.

En bred allmän märkning bör eftersträvas till gagn för alla miljösek-

• Sida 292
•  Original

Prop. 1976/77: 149 292

torer. Jag vill framhålla att det är möjligt att inom ramen för gällande lagstiftning om hälso- och miljöfarliga varor gå betydligt längre i beak- tande av arbetarskyddets behov än hittills skett. Det bör vara en uppgift för främst arbetarskyddsstyrelsen att pröva när tillgodoseendet av ar- betsmiljösynpunkterna lämpligen bör ske med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor ger i och för sig under- lag för föreskrifter om såväl kvantitativ deklarationsskyldighet som skyl- dighet att lämna hanteringsanvisningar. De speciella märkningsbehoven för yrkesmässig användning avser ofta större förpackningar än som framställs för bruk av enskilda konsumenter. Hinder bör dock inte före- ligga att med stöd av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor meddela föreskrifter om utförligare märkning av sådana förpackningar. Sådan märkning kan vara av värde även för den enskilde konsumenten som vid mera omfattande arbeten kan utsättas för risker av samma slag som i yrkesmässig verksamhet. Jag förutsätter att ett utredningsförslag tas fram så att gällande undantag i produktkontrollnämndens tillämp- ningsföreskrifter beträffande överlåtelse för industriellt bruk och för la- gerhållning för yrkesmässig verksamhet kan slopas eller begränsas till fall då tillräcklig säkerhet ändock föreligger. Behovet av generella märk- ningsföreskrifter är stort för arbetarskyddets vidkommande. En viktig insats kan göras genom att myndigheterna i samråd söker åstadkomma enhetlighet mellan en rad sinsemellan olika märkningssystem som införs av olika branschorganisationer.

Det finns emellertid, som framgår av vad jag tidigare sagt, ett behov av att också med stöd av arbetsmiljölagstiftningen kunna föreskriva om märkning. Föreskrifter från arbetarskyddsstyrelsen om märkning blir aktuella vid sådan användning inom arbetslivet där den allmänna märk- ningen inte är tillräcklig. Det naturliga är då ofta att föreskrift riktas mot den yrkesmässiga brukaren. Arbetarskyddsstyrelsen bör, som utred- ningen och remissinstanserna har funnit, kunna rikta generell märk- ningsföreskrift med direkt straffsanktion mot arbetsgivare eller annan yrkesmässig brukare av ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall. Jag förordar att arbetsmiljölagen ger stöd för sådant bemyndigande (3 kap. 13 & första stycket 2).

I speciella fall kan det vara en fördel att möjlighet finns för arbetar- skyddsmyndigheterna att ålägga viss överlåtare att utföra märkning. Be- fogenhet för arbetarskyddsmyndigheterna i detta avseende bör följa av arbetsmiljölagens tillsynsbestämmelser (7 kap. 7 och 10 åå).

Enligt vad jag har förordat i det föregående bör alltså arbetarskydds- styrelsen få möjlighet att med stöd av arbetsmiljölagen meddela såväl föreskrifter om försiktighetsmått som bestämmelser om märkning när det gäller användningen av kemiska ämnen i arbetslivet. Detta är nöd— vändigt främst med hänsyn till kravet att ingripanden snabbt och effek-

• Sida 293
•  Original

Prop. 1976/77: 149 293

tivt måste kunna ske för att förhindra ohälsa på arbetsplatserna. Det är samtidigt viktigt att de föreskrifter som meddelas med stöd av arbetsmil- jölagstiftningen när det gäller kemiska ämnen samordnas med de före- skrifter som meddelas enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Jag utgår från att arbetarskyddsstyrelsen och produktkontrollnämnden fort- löpande uppmärksammar behovet av sådan samordning.

Särskild förteckning

Utredningen har framhållit att det kan vara lämpligt att ha en för- teckning över farliga anordningar som används på ett arbetsställe. På detta sätt kan yrkesinspektionen, besiktningsorgan m.fl. snabbt och en- kelt få tillgång till uppgifter om dessa. Vidare hanteras på arbetsplat- serna ofta en mängd farliga ämnen. För att skapa överblick och känne- dom om dessa bland arbetstagarna och för att underlätta yrkesinspektio- nens tillsyn kan det enligt utredningen vara värdefullt om även vissa ämnen förs upp i en förteckning som är tillgänglig på arbetsstället. Ut- redningen har föreslagit att arbetarskyddsstyrelsen får bemyndigande att meddela direkt straffsanktionerade föreskrifter i dessa avseenden. För klarhetens skull och för att främja efterföljden har uppgifterna i en så- dan förteckning ansetts böra begränsas att gälla särskilt farliga tekniska anordningar och ämnen med utpräglat farliga egenskaper.

LO har hälsat utredningens förslag med tillfredsställelse men ansett att förteckningarna av praktiska skäl bör redovisa alla kemiska ämnen och produkter som används. SAF har påpekat att möjligheten för före- tagen att föra en förteckning över använda farliga ämnen förutsätter god märkning och utförlig upplysning från leverantörer om ämnenas in- nehåll.

Jag instämmer i vad utredningen har anfört i denna fråga. Med stöd av bemyndigande i arbetsmiljölagen (3 kap. 13% första stycket 3) bör kunna föreskrivas att förteckning över tekniska anordningar och farliga ämnen av visst slag skall föras på arbetsstället. För att förteckningen skall tjäna sitt ändamål synes det nödvändigt att föreskrifter härom tar sikte på anordningar och ämnen där särskilda försiktighetsmått är nöd- vändiga vid hanteringen och som speciellt bör observeras vid tillsynen. Jag vill tillägga att förteckningen självfallet inte avses ersätta märkning och hanteringsanvisningar.

Förbud

I ett system med möjlighet att föreskriva om förprövning kan en pro- dukt som anses inte höra användas i arbetslivet utestängas från sådan användning. Enligt utredningen kan det emellertid i vissa fall vara mo- tiverat att helt förbjuda användningen av bl.a. vissa tekniska an- ordningar eller farliga ämnen. I arbetarskyddsstyrelsens anvisningar

• Sida 294
•  Original

Prop. 1976/77: 149 294

angående hygieniska gränsvärden har t. ex. angetts vissa cancerframkal- lande ämnen som inte får förekomma i arbetslivet utan att dock någon direkt påföljd har kunnat föreskrivas för förfarande i strid mot anvis- ningen. Sådana förbud bör enligt utredningens uppfattning kunna för— enas med direkt straffsanktion. Utredningen har föreslagit bestämmelser som ger arbetarskyddsstyrelsen möjlighet att när det är av särskild bety- delse från skyddssynpunkt meddela straffsanktionerad föreskrift om för- bud mot användning av visst slag av arbetsprocess, arbetsmetod, teknisk anordning eller farligt ämne.

Remissinstanserna har stött förslaget. Enligt LO bör man systematiskt undersöka förutsättningarna för att förbjuda vissa typer av produkter el— ler processer där ersättningsprodukter eller andra förfaranden står till buds. TCO har framhållit att det inte är realistiskt att tänka sig förbud mot användning av alla farliga ämnen i arbetslivet. Däremot måste mål- sättningen vara att kraftigt reducera antalet använda ämnen. IVA har ansett att det i vissa fall kan vara befogat att totalförbjuda produkter el- ler ämnen. Samtidigt har påpekats att förbud lätt leder till en snedvrid- ning av den tekniska utvecklingen och till en olämplig prioritering av samhällets resurser.

För egen del vill jag framhålla att risker och otrygghet vid använd- ningen ofta kan förebyggas genom utnyttjande av tekniska framsteg vid konstruktionen av olika tekniska anordningar och med kunskaper om verkningarna hos kemiska produkter. I det föregående har förordats möjlighet att utan att generellt förbjuda användningen tillgripa olika former av officiell förhandsbedömning när det är påkallat från skydds- synpunkt. Jag delar emellertid utredningens och remissinstansernas upp- fattning att användning av teknisk anordning i visst utförande, ämne av viss beskaffenhet eller speciell arbetsprocess eller arbetsmetod i särskilda fall kan vara förenad med så stora risker från arbetsmiljösynpunkt att generellt verkande förbud med direkt straffpåföljd kan vara påkallat. Jag förordar därför att i arbetsmiljölagen (3 kap. 14 %) ges stöd för be- myndigande för arbetarskyddsstyrelsen att helt förbjuda användningen av arbetsprocess, arbetsmetod, anordning eller ämne, om det är av sär- skild betydelse från skyddssynpunkt. Detta kan vara fallet beträffande t. ex. vissa cancerframkallande ämnen. I avsnitt 20.3.2 har framhållits att till arbetsmetod som skall kunna förbjudas bör kunna räknas metod som bygger på ackordssystem som är klart olämpligt från skyddssyn- punkt. Vidare har jag i avsnitt 20.4.3 påpekat att förbud mot att an- vända ensamarbete som arbetsmetod på visst arbetsområde bör kunna meddelas med stöd av det förordade bemyndigandet.

Vad jag tidigare har sagt om vikten av samordning mellan arbetsmil- jölagstiftningen och lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor gäl- ler i hög grad även fall när det övervägs att på det kemiska området till- lämpa nu ifrågavarande bemyndigande.

• Sida 295
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 295

Anmälan om planerade åtgärder m. m.

I det föregående har förordats vida möjligheter för arbetarskydds- myndigheterna att ingripa med krav på att arbetsgivare och annan nä- ringsidkare skall kontrollera teknisk utrustning eller undersöka arbetshy- gieniska förhållanden samt rapportera resultatet därav.

Utredningen har framhållit att det för arbetarskyddsmyndigheterna vidare kan vara av värde att få in uppgifter om var och hur tekniska an- ordningar eller farliga ämnen av vissa slag används eller avses att an- vändas i arbetslivet. Sådana uppgifter kan tjäna som utgångspunkt för kartläggning av yrkesskador och hälsosituationen inom bestämda områ- den. Uppgifter kan också behövas för att ge underlag för insatser i form av tillsyn som riktas mot arbetsplatser inom viss bransch c. (1. där det förekommer anordningar eller ämnen som behöver särskilt uppmärk- sammas. I sådana fall bör arbetarskyddsstyrelsen kunna föreskriva om anmälningsskyldighet. Det framstår enligt utredningen som en brist i gällande arbetarskyddslagstiftning att någon påföljd inte kan föreskrivas för underlåtenhet att fullgöra sådan skyldighet. Utredningen har därför föreslagit en bestämmelse i arbetsmiljöförordningen enligt vilken arbe- tarskyddsstyrelsen med direkt straffsanktion skall kunna föreskriva att den som i sin verksamhet använder eller avser att använda teknisk an- ordning eller farligt ämne av visst slag skall göra anmälan om detta och om användningssättet hos tillsynsmyndighet.

Någon erinran mot den föreslagna bestämmelsen föreligger inte från remissinstansernas sida.

Även jag delar utredning-ens uppfattning i denna fråga. En bestäm- melse förordas i arbetsmiljölagen (3 kap. 175 andra stycket) som ger stöd för uppdrag till arbetarskyddsstyrelsen att meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet av ifrågavarande slag.

Anmälan om planerad åtgärd bör kunna föranleda kontroll från yr— kesinspektionens sida av arbetsplatsen och arbetsförfarandet. I samman- hanget kan påpekas att gällande regler i arbetarskyddslagen förutsätter att missförhållande föreligger innan yrkesinspektionen tillgriper tvångs— åtgärd i form av föreläggande eller förbud. Arbetsmiljölagens till- synsbestämmelser bör i stället konstrueras på sådant sätt att tillsyns— myndighet har möjlighet att i varje läge meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Myndighet bör härvid kunna med- dela de beslut angående arbetsförfarandet som anses påkallade i anled— ning av anmälan om planerad åtgärd.

20.5.5 Särskilt angående arbetarskyddet vid planering av byggnadsverk— samhet

I byggnadsstadgan finns bestämmelser om att vid byggnadsarbete skall iakttas de försiktighetsmått som behövs för att förekomma skada

• Sida 296
•  Original

Prop. 1976/77: 149 296

på person och egendom. Vid beviljande av byggnadslov behöver dock inte göras någon prövning av att byggnadsarbete enligt byggnadslovs- handlingarna avses bedrivas med säkra anordningar och arbetsmetoder.

Det är uppenbarligen så att ritningar och andra handlingar med för- slag till en byggnad eller annan anläggning påverkar arbetsmiljön både vid utförandet och i den färdiga anläggningen. Vad handlingarna inne- håller om den färdiga produkten betingar val av ställningar, kranar och andra anordningar som behövs vid uppförandet. Handlingarna innehål- ler dessutom i regel uppgifter om vilka material som skall användas vid utförande av projekt, t. ex. om fasadbeklädnad, lim och färger. Frågan är då hur byggarbetsplatsens arbetsmiljöproblem bör lösas på pla- neringsstadiet.

Utredningen har framhållit att det ingår i projektörens yrkesman- naansvar att beakta arbetarskyddssynpunkter och att projektören måste skaffa sig kunskaper även i detta hänseende. Vid projektering av en byggnad eller annan anläggning ger emellertid uppdraget en ram som projektören har att hålla sig inom. Utredningen har påpekat att exem- pelvis krav på sanitär standard kan föranleda ett materialval som i sin tur nödvändiggör speciella säkerhetsanordningar vid anbringandet. Vi- dare kan önskemål i estetiskt avseende ge anledning till visst byggnads- sätt eller viss utsmyckning som inte är praktiskt betingad och som ökar svårigheterna vid byggandet. Vid projekteringen gäller det enligt utred- ningen samtidigt att se till att man inte i onödan försvårar utförandet av projektet och därmed ökar kostnaderna för behövliga säkerhetsanord- ningar. Projektören har här ett ansvar gentemot beställaren, och avväg- ningen kommer i första hand till stånd i förhållandet mellan dem. Att vid sidan av detta mellanhavande införa ett särskilt arbetarskyddsansvar för projektören skulle innebära en skyldighet för projektören att ta slut- lig ställning till om beställarens önskemål är förnuftiga med hänsyn till de kostnader som uppstår vid utförandet. Detta synes enligt utredningen inte rimligt eller praktiskt genomförbart. Utredningen har som ytterli- gare ett skäl mot att införa ett särskilt arbetarskyddsansvar för projektö- rer framhållit att detta skulle på ett ofördelaktigt sätt splittra upp bygg- herres och entreprenörers ansvar för arbetsmiljön vid genomförandet av ett projekt.

Remissinstanserna har allmänt anslutit sig till vad utredningen så- lunda har anfört. Svenska byggnadsarbetareförbundet och Elektrikerför- bundet har dock ansett att byggnadslov bör göras beroende av att sökan- den har en ordentlig planering av arbetarskyddet.

För egen del vill jag understryka att projektören skall inom uppdra— gets ram beakta de arbetarskyddsfrågor som kan uppkomma vid projek— tets genomförande. Ett sådant ansvar måste normalt anses ligga i be- ställningen av en anläggning. Avgörande är här bestämmelserna i avta- let. Ger projekthandlingarna felaktiga lösningar beträffande arbetar-

• Sida 297
•  Original

Prop. 1976/77: 149 297

skyddet, kan detta ge anledning till befogade anmärkningar från bestäl- larens sida. Det är samtidigt viktigt att slå fast att byggherren eller en— treprenören har hela ansvaret för att projektet sedan blir genomfört på ett sätt som är tillfredsställande från skyddssynpunkt. Man måste här se till att det i god tid och i samråd med de anställda sker en planering av byggarbetsplatsens säkerhetsfrågor.

Jag vill tillägga att de tidigare förordade bestämmelserna om förhands- bedömning torde kunna få stor betydelse även för skyddsförhållandena vid byggnadsarbete. Jag vill också påpeka att i byggnadslovsärende, inte minst i det utlåtande från yrkesinspektionen som skall företes i ärendet,

kan göras en allmän bedömning av de arbetsmetoder som avses komma till användning vid arbetets bedrivande. Någon direkt koppling till bygg- nadsnämndens prövning anser jag dock inte böra ske.

20.5.6 Läkarundersökningar m. m.

Bestämmelser om läkarundersökningar av arbetstagare finns i arbe- tarskyddslagstiftningen främst i kungörelsen (1949: 211) om läkarunder- sökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar (ändrad senast 1974: 972). Med stöd av kungörelsen har arbetarskydds- styrelsen beslutat om anställningsundersökning och periodiska undersök- ningar vid ett antal arbetsställen där det finns fara för silikos eller asbes- tos eller för bensol- eller blyförgiftning. Undersökningarna utförs av be- siktningsläkare som socialstyrelsen förordnar efter framställning av ar- betarskyddsstyrelsen. Kungörelsen har tillämpats så att krav på att låta utföra läkarundersökningar har lagts på särskilt listade företag.

Även i fråga om hälsoövervakning av de anställda har utredningen förordat att den närmare regleringen av arbetsgivares skyldigheter sker genom föreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen. Bemyndigande har så- lunda föreslagits för styrelsen att föreskriva om läkarundersökning av arbetstagare när fråga är om arbete som innebär risk för ohälsa eller olycksfall.

Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran. Socialstyrelsen har ansett samråd med styrelsen beträffande läkarundersökning motive- rat, eftersom principerna för hälsoundersökningar bör vara enhetliga inom den allmänna hälso— och sjukvården och inom arbetarskyddet. Ett ytterligare skäl för samråd har ansetts vara att den offentliga hälso- och sjukvårdens resurser kan komma att tas i anspråk. Produktkontroll- nämnden har understrukit betydelsen av medicinsk kontroll även av dem som yrkesmässigt sprider bekämpningsmedel.

Jag vill framhålla att den förordade bestämmelsen om arbetsgivares skyldighet att vidta alla behövliga åtgärder för att förebygga att de an- ställda utsätts för ohälsa eller olycksfall (3 kap. 25 arbetsmiljölagen) lägger vidsträckta förpliktelser på arbetsgivaren. Det är arbetsgivaren som skall kunna tillhandahålla de resurser som är nödvändiga för en

• Sida 298
•  Original

Prop. 1976/77: 149 298

modern miljökontroll och för övervakning av de anställdas förhållanden från säkerhets-, hälso- och anpassningssynpunkt. Arbetsgivaren har att svara för att mätningar och provtagningar samt analys och utvärdering sker i tillräcklig omfattning och med den noggrannhet som erfordras. Det finns för arbetsgivaren också ett allmänt ansvar att se till att hälso- övervakning och medicinska kontroller kommer till stånd i behövlig om- fattning. De allmänna kravcn enligt nämnda bestämmelse kan ges större tyngd genom särskilda föreskrifter. Bemyndigande att meddela sådana föreskrifter på den tekniska sidan har förordats i det föregående. I likhet med utredningen och remissinstansema anser jag att även den närmare regleringen av arbetsgivares skyldighet att låta utföra läkarundersök- ningar bör åstadkommas genom särskilda föreskrifter av arbetarskydds- styrelsen.

Jag förordar mot denna bakgrund en bestämmelse i arbetsmiljölagen (3 kap. 15 å) som ger regeringen stöd att bemyndiga arbetarskyddssty- relsen att med direkt straffsanktion föreskriva om läkarundersökning av arbetstagare, om visst slag av arbete innebär risk för ohälsa eller olycks- fall. Sådan föreskrift bör kunna omfatta såväl undersökning före anställ- ningen som regelbundna undersökningar under anställningstiden. Be- myndigandet bör också innefatta möjlighet att föreskriva att visst slag av arbete får utföras bara av arbetstagare som vid läkarundersökning inte har företett sjuklighet eller svaghet som gör honom särskilt mottag- lig för risker som hänger samman med arbetet. Föreskrift om läkarun- dersökning bör kunna riktas mot företag överlag som bedriver visst an- givet slag av arbete och inte endast mot vissa särskilt angivna företag. Det ankommer på arbetsgivaren att föranstalta om att läkare knyts till de kontrolluppgifter som har föreskrivits av myndigheten. Sådana upp- gift-cr bör i ökad utsträckning kunna läggas inom en efter hand alltmera utbyggd företagshälsovård.

Vid avvägning av behovet av föreskrifter om läkarundersökningar har arbetarskyddsstyrelsen att ta hänsyn till en rad förhållanden. I första hand torde föreskrifterna böra inriktas på läkarundersökningar av det slag som anges i den tidigare nämnda kungörelsen. Jag vill emellertid framhålla att ett behov av läkarundersökning kan finnas även i fråga om andra arbetsmiljöfaktorer än som nämns i denna. En antydan om detta ligger redan i att arbetarskyddsstyrelsen i ett antal anvisningar har påpe— kat att läkarundersökning bör ske i vissa fall som inte omfattas av kun- görelsen. Behov av föreskrifter kan också finnas för att få medicinsk kartläggning av områden med särskilda yrkesrisker. Jag förutsätter att arbetarskyddsstyrelsen meddelar föreskrifter om läkarundersökning i samråd med socialstyrelsen.

Metallindustriarbetareförbundet har i sitt remissyttrande framhållit att läkarundersökning som sker enligt föreskrift av arbetarskyddsstyrel- sen i princip skall äga rum på betald arbetstid och har ansett att lagstift-

• Sida 299
•  Original

Prop. 1976/77: 149 299

ningen bör kompletteras i detta avseende. Med anledning härav vill jag anföra att den sålunda angivna principen enligt min mening bör vara en självklar utgångspunkt.

Frågan om läkarundersökning av arbetstagare har även en annan aspekt. Grupper av arbetstagare kan vara särskilt mottagliga eller utsatta för speciella risker till följd av olika faktorer i arbetsmiljön. Även så— dana risker kan stundom behöva förebyggas med läkarundersökningar. Utredningen har, som nämnts i avsnitt 20.35, med hänsyn till risker av denna typ ansett att ett särskilt bemyndigande för arbetarskyddsstyrel- sen bör meddelas. Om visst slag av arbete medför särskild risk för grup- per av arbetstagare, skall arbetarskyddsstyrelsen enligt det föreslagna be- myndigandet kunna meddela föreskrift om förbud mot att dessa utför arbetet eller föreskriva att vid arbetet annat särskilt villkor skall gälla. Sådant villkor bör enligt utredningen bl. a. kunna avse att läkarunder- sökning skall ske för att utröna om arbetstagaren tillhör aktuell risk- BFUPP-

Utredningens förslag har även på denna punkt godtagits av remissin- stansema. SAF har framhållit att föreskrifter enligt det föreslagna be- myndigandet inte får på ett olyckligt sätt försvåra för arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga att finna sysselsättning på arbetsmarknaden.

Även jag anser att möjlighet måste finnas att meddela föreskrifter som skyddar riskgrupper mot skadlig inverkan av vissa slag av arbeten. Vissa aspekter av denna fråga har behandlats i avsnitt 20.35. Jag har där förordat att i arbetsmiljölagen (3 kap. 16 &) skrivs in stöd för be- myndigande till arbetarskyddsstyrelsen utformat på sätt utredningen har föreslagit. Föreskrifter som meddelas enligt bemyndigandet bör kunna vara direkt straffsanktionerade. Villkor som föreskrivs enligt bemyndi- gandet bör bl. a. kunna avse att läkarundersökning inom det aktuella ar- betsområdet skall ske av arbetstagare tillhörande viss riskgrupp, t. ex. al- lergiker, äldre arbetstagare eller kvinnor. Som jag har framhållit i olika sammanhang i det föregående måste emellertid det primära vara att ut- forma arbetsuppgifterna så att möjligheterna till sysselsättning främjas för alla grupper av arbetstagare.

Frågor om läkarundersökning av minderåriga arbetstagare avser jag att ta upp i ett följande avsnitt.

Genom 1973 års ändringar i arbetarskyddslagen infördes en särskild bestämmelse som siktar till att samband skall kunna utrönas mellan fak— torer i arbetsmiljön och vissa sjukdomar. Läkare skall sålunda anmäla hos tillsynsmyndighet om han får kännedom om sjukdom som kan ha samband med arbete. Enligt av arbetarskyddsstyrelsen i samråd med so- cialstyrelsen meddelade anvisningar skall anmälningsskyldigheten i ett inledningsskede främst inriktas på tidigare inte kända samband mellan sjukdom och arbetsmiljö. Utredningen har föreslagit att nämnda bestäm- melse förs över till den nya lagen. Även jag anser att en motsvarighet till

• Sida 300
•  Original

Prop. 1976/77: 149 300

bestämmelsen om läkares anmälningsskyldighet bör finnas i arbetsmiljö- lagen (3 kap. 18 å). Den bör dock utformas som ett bemyndigande för regeringen eller, efter dess bestämmande arbetarskyddsstyrelsen, att med- dela föreskrifter i detta avseende.

Utredningen har vidare föreslagit bemyndigande för arbetarskydds- styrelsen att med direkt straffsanktion föreskriva om skyldighet att föra register i samband med obligatoriska läkarundersökningar och att lämna uppgift till tillsynsmyndighet om undersökningsresultat. Jag förordar att stöd för sådant bemyndigande lämnas i arbetsmiljölagen (3 kap. 17 5). I anslutning till detta kan konstateras att rätt upplagd rapportering och registrering av misstänkt eller ådagalagd översjuklighet hos vissa yrkes- grupper är ett viktigt led för att kunna påvisa yrkesbetingade sjukdo- mar. Inom företagshälsovården systematiseras ofta uppgifter för den egna enhetens behov. Med tanke på en framtida fullt utbyggd företags- hälsovård är det en väsentlig uppgift att utarbeta enhetliga system som kan nyttiggöras inom hela arbetslivet. Framför allt gäller det att på ett systematiskt sätt ta hand om data som kommer fram vid föreskrivna läkarundersökningar. Vidare måste beaktas möjligheterna att systemati- sera de anmälningar om samband mellan ohälsa och arbetsmiljö som kommer in enligt nyssnämnda bestämmelse om sådana anmälningar. Vissa av dessa frågor har behandlats av yrkesskadestatistikutredningen (S 1972: 04) i betänkandet (SOU 1976: 17) Skador i arbetet, statistik och annan information. Jag har för avsikt att i annat sammanhang ta upp dessa frågor.

Jag vill slutligen betona att de frågor som här har behandlats har starkt samband med företagshälsovårdens utveckling i olika avseenden. Som jag tidigare nämnt har på förslag av arbetsmiljöutredningen tillsatts en särskild utredning om företagshälsovården och den yrkesmedicinska verksamheten.

20.6 Arbetstidens förläggning

20.6.1. Allmänna synpunkter

De grundläggande reglerna om arbetstidens längd finns i allmänna ar- betstidslagen (1970: 103, ändrad senast 1976: 597). Frågor om hur ar- betstiden skall förläggas under dygnet och veckan behandlas däremot i arbetarskyddslagen. Utredningen har konstaterat att det från arbetsmil- jösynpunkt skulle ligga nära till hands att söka ta ett samlat grepp på ar- betstidsfrågorna och närmare undersöka förutsättningarna för att sam- manföra bestämmelser om arbetstiden inom samma lagstiftning. Enligt utredningen syns det emellertid f.n. inte finnas tillfredsställande under- lag och praktiska förutsättningar i övrigt för en sådan åtgärd. Utred- ningen har vidare ansett att det bör undvikas att genom detaljerade lag- regler låsa arbetstidsförläggningen i stela mönster och har hänvisat till

• Sida 301
•  Original

Prop. 1976/77: 149 301

att regelsystemet om medbestämmande i arbetslivet bör kunna bilda ba- sen för ett förbättrat inflytande för arbetstagarna på förläggningen av arbetstiden. I överensstämmelse med hittillsvarande uppläggning har ut- redningen föreslagit att i arbetsmiljölagen tas in föreskrifter om arbets- uppehåll i form av raster och pauser samt om nattvila och veckovila med möjlighet för tillsynsmyndighet att lämna dispens. Dessa regler har utredningen dock föreslagit förändrade i en del avseenden. Bl.a. har förordats en möjlighet att kollektivavtalsvägen göra avsteg från vad som generellt skall gälla enligt arbetsmiljölagens regler. Därvid har fordrats godkännande av arbetstagarnas fackliga organisationer på förbundsnivå.

Vissa remissinstanser har ifrågasatt om inte allmänna arbetstidslagens regler kunde föras in i arbetsmiljölagen. Med något undantag har emel- lertid det stora flertalet instanser anslutit sig till utredningens förslag om den principiella uppläggningen av arbetstidsreglerna i arbetsmiljölagen.

Med den vidare syn på arbetsmiljön som jag förordar blir arbetstiden en viktig arbetsmiljöfråga. Stora förändringar har skett i arbetstagarnas situation under de senaste decennierna. Otvivelaktigt finns alltjämt vissa skyddsaspekter att beakta i arbetstidssammanhang, men det är inte på samma sätt som förr fråga om skydd mot förhållanden som är omedel- bart riskabla för de arbetandes hälsa och säkerhet. Mekaniserings- och rationaliseringsprocesser har emellertid inneburit ökade krav på effekti- vitet hos arbetstagarna. Stundom har alltmer specialiserade och mekani- serade arbetsuppgifter lett till olägenheter av typen ökad bundenhet vid arbetsprocessen, begränsade kontaktmöjligheter och monotoni under ar— betsdagen. Som en konsekvens av utvecklingen har olika frågor som sammanhänger med den psykiska arbetsbelastningen kommit i blick- punkten. Det kan dock vara förenat med svårigheter att konkretisera och bestämma orsaker och verkningar i dessa sammanhang. En rad olika synpunkter kan ha betydelse i arbetstidsbcdömningarna, utöver de hälsomässiga t.ex. fackliga, ekonomiska, arbetsmarknadsmässiga och familjepolitiska. Jag anser det därför naturligt att som utredningen utgå från att lagstiftningen så långt möjligt bör medge och underlätta helhets- betonade och samlade lösningar av arbetstidsfrågorna.

Den nuvarande uppdelningen av arbetstidsregleringen mellan arbets- tidslag och arbetarskyddslag synes härvid inte längre lika självklar som då arbetstidslagen genomfördes. F. n. pågår emellertid åtskilligt utred- nings- och forskningsarbete som berör arbetstidsfrågorna. För att göra det möjligt för arbetsmarknadens parter att följa det pågående arbetet med dessa frågor och ta de initiativ som behövs för att få fram utred- ningsmaterial tillkallade dåvarande chefen för arbetsmarknadsdeparte- mentet i juni 1974 delegationen (A 1974: 09) för arbetstidsfrågor (DELFA). Bland DELFA:S uppgifter ingår att analysera utfallet av tidi- gare arbetstidsförkortningar, inte minst deras effekter på produktion och sysselsättning, familjeförhållanden, barntillsyn m.m. Vidare har

• Sida 302
•  Original

Prop. 1976/77: 149 302

vissa forskningsprojekt inletts beträffande bl. a. sociala och hälsomäs- siga konsekvenser av olika former av obekväm arbetstid. Resultaten av dessa och andra aktiviteter kan efter hand bidra till att skapa det för- bättrade underlag som torde behövas innan man tar ställning till en mera vittgående förändring i systematiskt avse-ende beträffande arbets- tidsregleringen.

Grundläggande skyddsaspekter bör liksom hittills föranleda vissa be- gränsningar i friheten att fördela arbetstiden. I likhet med utredningen anser jag sålunda att regler som ställer vissa närmare krav beträffande arbetstiden eller ledighet-en under dygnet eller veckan inte kan undvaras i arbetsmiljölagen. Bortsett härifrån torde få konstateras att arbetstagar- nas önskemål och intressen i arbetstidsavseende inte är enhetliga utan i stället beroende av en rad faktorer som sammanhänger med sådant som arbetets art samt arbetstagarnas personliga och sociala situation. Kan det säkerställas att arbetstagarsidan får tillräckligt inflytande på den process som leder till att arbetstiden närmare fastläggs, bör det emeller- tid vara möjligt att på arbetsställena nå fram till avvägningar som så långt möjligt tar tillvara arbetstagarnas önskemål.

En arbetsmiljölag bör därför ge stöd åt arbetstagarnas handlande i fråga om arbetstidsförläggningen. Jag vill här betona att de tidigare för- ordade grundläggande bestämmelserna om att arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar och att arbetstagaren själv bör kunna påverka sin arbetssituation siktar även på arbetstidsfrågor. Det kan som jag nyss har antytt många gånger vara svårt att generellt fast- ställa vad som är arbetstagarnas intresse i olika förläggningsfrågor. Ar- betstagarsidans inställning i varje särskild förläggningsfråga bör dock kunna komma till klart uttryck i anslutning till samråd eller förhand- lingar mellan parterna. Jag vill understryka att tidsfördelningen därvid skall ske så att föreliggande möjligheter att tillgodose arbetstagarnas synpunkter verkligen tas till vara. I dessa avseenden ger nyssnämnda grundläggande bestämmelser en utgångspunkt. Jag vill vidare erinra om de instrument som lagen om medbestämmande i arbetslivet erbjuder de fackliga organisationerna. Bestämmelserna däri om vidgad förhandlings- rätt berör bl. a. arbetstidsfrågorna. Vidare syftar medbestämmandelagen till att främja en utbyggnad av kollektivavtalsregleringen i frågor om ar- betets ledning och fördelning, till vilka arbetstidsförläggningen är att hänföra. Jag anser mig sålunda kunna utgå från att den arbetstidsför- läggning som kommer till stånd med utgångspunkt i arbetsmiljölagens allmänna bestämmelser och på grundval av medbestämmandelagen kommer att vara i enlighet med de anställdas intresse.

Frågor om arbetstidsförläggningen som uppenbarligen inte är ägnade för närmare reglering i lag är enligt min mening bl. a. problemen kring deltid och s. k. flexibel arbetstid. Sådana förläggningsfrågor bör i det en- skilda fallet lösas med tillämpning av de allmänna bestämmelserna i ar-

• Sida 303
•  Original

Prop. 1976/77: 149 303

betsmiljölagen. Här kan också bli aktuella de former som följer av med- bestämmandelagens regler om förhandlingsrätt och kollektivavtal. I an- slutning härtill vill jag också ta upp den viktiga frågan om schemalägg- ning av arbetstiden. För arbetstagarna är det förenat med betydande olägenheter att inte i god tid få besked om tjänstgöringsförhållandena och det gäller självfallet i särskilt hög grad dem med oregelbunden ar- betstidsförläggning. Jag vill framhålla att det är nödvändigt att arbets- tidsschema upprättas och företes i god tid i alla de fall då detta är möj- ligt. Även här vill jag hänvisa till att den nya medbestämmandelagen bör kunna verksamt bidra till att överenskommelser kommer till stånd i större utsträckning än f. n.

Arbetstidsreglerna i arbetarskyddslagen har karaktären av tvingande bestämmelser som skall garantera viss minsta ledighet åt arbetstagarna. Allmänt torde kunna sägas att regleringen i en ny lag om arbetsmiljön bör formas med beaktande av såväl bestämmelsemas funktion att direkt förebygga ohälsa och olycksfall som deras roll i det sociala mönstret i övrigt. En sådan helhetssyn behöver inte hindra att vissa arbetstidsregler har karaktären av minimibestämmelser. För att kunna ställa upp garan- tier men samtidigt uppnå en flexibilitet som svarar mot nutidens vari- erande förhållanden i olika delar av arbets- och samhällslivet är det dock önskvärt att lätta på den nuvarande lagens inställning att avsteg från reglerna bara skall kunna ske efter myndighetsdispens. Möjligheter till avvikelse från lagens regler genom kollektivavtal är därvid den mest närliggande utvägen. I frågor om arbetstidsförläggningen, som allmänt sett har så stor betydelse för den enskilde arbetstagarens upplevelse av sin arbetssituation bl. a. på grund av att besluten oftast gäller lokala för- hållanden, stämmer ett system med dispositiva regler bättre än absoluta arbetstidsvillkor överens med arbetstagarnas anspråk på medverkan och inflytande. Liksom utredningen och remissinstansema anser jag så- lunda att möjligheter bör införas för fackförbund eller motsvarande att kollektivavtalsvägen medverka till en arbetstidsordning som i vissa av- seenden innebär avvikelse från vad som generellt skall gälla enligt ar- betsmiljölagen. Att skyddssynpunkter skulle komma att eftersättas med ett sådant system torde inte behöva befaras. Redan i dag spelar arbetsta- garsidans ställningstagande en huvudroll när frågor om avsteg från ar- betarskyddslagens natt- eller veckovileregler skall avgöras. Jag vill också erinra om att bestämmelserna i arbetstidslagen nästan genomgående är av dispositiv natur.

Jag har i det föregående förordat undantag från arbetstidsreglerna för s.k. okontrollerbart arbete (avsnitt 20.2.8). Dessa regler bör inte heller gälla beträffande elever, vårdtagare och värnpliktiga (avsnitt 20.2.4. 20.2.5 och 2026). Att arbetstidsreglerna inte är tillämpliga på företaga- res eget arbete ligger i sakens natur. Beträffande arbetstiden vid väg- transport och luftfart krävs särskilda överväganden. Jag återkommer till detta i det följande.

• Sida 304
•  Original

Prop. 1976/77: 149 304

20.62 Raster

Arbetarskyddslagens definition på rast bygger på att arbetstagaren under arbetsuppehållet — som ej ingår i arbetstiden — skall helt frigö- ras från sina arbetsuppgifter. Däri ligger bl. a. att arbetstagaren ej skall behöva stanna kvar på arbetsstället under uppehållet. Uppehållets var- aktighet skall vara bestämd på förhand. Dessa krav bör enligt arbets- miljöutredningens förslag i allt väsentligt fasthållas.

Gällande lag kräver rast om arbetstagaren utför arbete under minst sex timmar av dygnet. För att få en klarare konstruktion har utred- ningen föreslagit att i arbetsmiljölagen föreskrivs att ett arbete inte får pågå mer än visst antal timmar i sträck. Vidare har med hänvisning till allmänna arbetsmedicinska synpunkter föreslagits att tidsgränsen sänks till fem timmar. Som ett särskilt skäl har därvid åberopats att sex tim- mars arbetsdag kan bli en realitet för allt flera grupper och att det är önskvärt att även en arbetsdag av denna längd inrymmer rast. I fråga om rasternas antal, längd och förläggning har utredningen —— i saklig överensstämmelse med nuvarande bestämmelse — föreslagit att i arbets- miljölagen föreskrivs att rast i dessa avseenden skall vara tillfredsstäl- lande med hänsyn till arbetsförhållandena.

Enligt arbetarskyddslagen kan rast bytas ut mot måltidsuppehåll på arbetsplatsen om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till arbets- förhållandena. Denna möjlighet har bibehållits i utredningsförslaget. Samtidigt har i den föreslagna bestämmelsen slagits fast rådande praxis att sådant måltidsuppehåll räknas in i arbetstiden.

Nuvarande lagstiftning och utredningens lagförslag medger tillfälligt undantag från kravet på rast vid sjukdomsfall eller annan oförutsedd händelse. Utredningen har påpekat att den gällande bestämmelsen inne- bär att rast helt kan slopas i de aktuella situationerna. I stället bör enligt utredningen föreskrivas att rast i avsedda fall kan utbytas mot måltids- uppehåll vid arbetsplatsen.

Avsteg från rastbestämmelsen kan enligt utredningsförslaget göras kollektivavtalsvägen eller genom myndighetsdispens. Utredningen har betonat att dispensinstitutet bör fungera enbart som en säkerhetsventil för undantagsfall när speciella omständigheter kan åberopas och kollek- tivavtalsvägen inte står öppen. Dispens från huvudregeln för rast bör enligt utredningen kunna förbindas med villkor om måltidsuppehåll på arbetsplatsen.

Det stora flertalet remissinstanser har godtagit den föreslagna regle- ringen av raster.

För egen del vill jag framhålla att de motiv som ligger bakom arbe- tarskyddslagstiftningens generella bestämmelser om raster och arbets- pauser är av arbetsmedicinsk art. Ytterst har det gällt att nedbringa an- talet olycksfall i arbetet och att minska antalet sjukdomsfall som har sitt

• Sida 305
•  Original

Prop. 1976/77: 149 305

ursprung i arbetslivet. När man i dag diskuterar grunderna för rast- och pausbestämmelserna i arbetarskyddslagstiftningen måste vidare beaktas de höga krav på effektivitet som numera råder på de flesta håll i arbets- livet och som lätt kan skapa negativa stressymtom hos arbetstagarna. Utan tvivel bidrar arbetsuppehållen generellt sett till att minska både de fysiska och psykiska påfrestningarna på arbetstagarna. Vid ställningsta— gande till reglerna om raster och pauser bör de kortare arbetsuppehållen alltså ses som faktorer som inverkar positivt på hälsa och arbetsförmåga i vidaste mening.

Mot denna bakgrund vill jag ansluta mig till vad utredningen har föreslagit i fråga om reglering av raster i arbete. Arbetsmiljölagens rast- bestämmelser bör utformas i enlighet härmed (4 kap. 1, 2, 7 och 8 55). Det förutsätts att den närmare regleringen av arbetsuppehållen sker av- talsvägen.

Utredningen har funnit vissa belägg för att tillämpningen ute i arbets— livet av rastbestämmelserna inte är helt tillfredsställande. Enligt SFO bör i arbetsmiljölagen slås fast att rast efter fem timmars arbete alltid skall ha en längd av minst 30 minuter. Jag har med hänsyn härtill över- vägt om inte lagstiftningen bör direkt ange en minimilängd av rast. En sådan reglering skulle dock enligt min mening bli onödigt stel och dess- utom kunna få normerande verkan utöver vad som åsyftas och därige- nom leda till inskränkning av raster som är längre än det minimum som regeln anger. Med det ökade medvetande om arbetsmiljöns betydelse som har vuxit fram anser jag att det finns anledning att utgå från att även rastfrågorna kommer att uppmärksammas i högre grad. Detta torde komma att medföra bättre tillgodoseende av kravet på tillfreds- ställande längd och utläggning av arbetsuppehållen. I likhet med utred- ningen vill jag dock särskilt framhålla att det inte med fog kan påstås att de skäl som talar för avbrott i arbetet för rast är mindre tungt vägande vid skiftarbete än vid andra arbetsformer.

Socialstyrelsen har i sitt remissvar anfört att det är angeläget att kost- frågor och måltidsmiljö betraktas som en viktig del av arbetsmiljöfrå- gorna. Enligt styrelsen bör möjligheten att byta ut rast mot måltidsuppe— håll vid arbetsplatsen tillämpas med yttersta restriktivitet. Jag delar denna uppfattning. Anledningen till att jag inte vill förorda krav på dis- pens för utbyte är emellertid bl. a. den administrativa omgång som måste vara förenad därmed. Den aktuella kontrollfrågan bör enligt min mening i stället vara en angelägenhet där ställningstagandena i främsta rummet får ske hos de fackliga organisationerna. I linje härmed står att möjlighet öppnas till utbyte efter överenskommelse i kollektivavtal.

20.6.3 Pauser

Med arbetspaus förstås i arbetarskyddslagen ett på förhand bestämt kortvarigt uppehåll i arbetet, som anordnas i syfte att bereda arbetsta-

20 Riksdagen 1976/77. 1 rum!. Nr 149

• Sida 306
•  Original

Prop. 1976/77: 149 306

gare avkoppling från detta och som inte är att hänföra till rast eller mål- tidsuppehåll vid arbetsplatsen. Arbetspauser av behövligt antal och lämplig längd och förläggning skall enligt arbetarskyddslagen under vissa förutsättningar beredas arbetstagaren under arbetstiden. Detta gäl— ler vid arbete som på grund av samband med mekaniskt driven arbets- process eller av annan orsak kräver ihållande anspänning eller annars är särskilt påfrestande.

Enligt utredningen ger pausbestämmelsen i arbetarskyddslagen en alltför snäv infallsvinkel för tillämpningen. Det nuvarande kravet på ihållande anspänning eller särskilt stor påfrestning har sålunda ansetts inte böra vidhållas. Utredningen har föreslagit att i arbetsmiljölagen föreskrivs att särskilda arbetspauser utöver raster skall anordnas i den utsträckning som det är påkallat med hänsyn till arbetsförhållandena och att pausernas längd och förläggning skall anges på förhand så noga som omständigheterna medger.

Remissinstanserna har i stort sett anslutit sig till utredningens förslag om pausbestämmelser. TCO har dock ansett att av arbetsmiljölagen bör framgå att alla anställda har rätt att få koppla av kortare stunder under arbetsdagen.

Även enligt min mening är den nuvarande pausbestämmelsen alltför snäv. I alla sysslor finns behov av tillfällig avkoppling genom kortare avbrott då och då under arbetsdagen. Ofta finns möjligheter till natur- liga pauser eller annan omväxling i arbetet. Strävan bör vara att organi- sera arbetet så att arbetstagaren har ett rimligt mått av frihet att göra arbetspaus när han fysiskt eller psykiskt känner behov därav. Detta föl- jer av de förordade grundläggande bestämmelserna om arbetsmiljöns beskaffenhet. Trots denna inriktning på att lösa problem om anpass—

ningen av arbetet i första hand genom andra arbetsorganisatoriska åt- gärder än anordnande av särskilda pauser torde det för överskådlig tid framöver komma att finnas åtskilliga slag av arbeten där önskvärda möjligheter till omväxling saknas eller är starkt begränsade. För sådana fall bör en ordning med särskilt bestämda pauser tillämpas. Vid bedöm- ningen av pausbehovet skall i enlighet med tidigare förordade bestäm- melser om arbetsgivarens skyldigheter beaktas även sådana förhållanden som att arbetet i fråga är avsett att utföras av äldre eller handikappade arbetstagare.

Jag delar sålunda i stort sett utredningens uppfattning när det gäller utformningen av pausbestämmelser i arbetsmiljölagen. Jag anser emel- lertid att av lagen bör klart framgå att de anställda har rätt till arbets- pauser även när arbetet är av den art att särskilda arbetspauser inte be- höver läggas ut på förhand. Arbetsmiljölagen bör utformas i enlighet

med dessa överväganden (4 kap. 3 5). Med angivna utgångspunkter får den närmare bestämningen av när särskilt paussystem skall tillämpas liksom av pausernas antal och längd i

• Sida 307
•  Original

Prop. 1976/77: 149 307

första hand ske avtalsvägen. Det skall emellertid vid behov ankomma på tillsynsmyndighet att ge råd och vägledning samt i sista hand ta ställning rörande tillämpningen i det särskilda fallet. Som hittills kan det för vissa arbetsuppgifter även bli aktuellt att meddela generella verkställighets- föreskrifter.

20.6.4 Ledighet för nattvila F rågor om nattarbetsförbud och maximering av arbetstid

Arbetarskyddslagen föreskriver att arbetstagare skall ha behövlig le- dighet för nattvila och att tiden mellan kl. 24 och 5 skall ingå i ledighe- ten. Från förbudet får avvikelse ske i vissa angivna fall.

Arbetsmiljöutredningen har efter en genomgång av olika utredningar m.m. om former för arbetstidsförläggning och av arbetsmedicinska och arbetssociologiska forskningsresultat på området förordat att den all- mänt restriktiva syn på nattarbete som finns bakom arbetarskyddslagens bestämmelser i frågan bibehålls i arbetsmiljölagen. Nuvarande bestäm- melser om ledighet för nattvila och förbud mot nattarbete mellan kl. 24 och 5 har i utredningsförslaget förts över till den nya lagen. Vidare har utredningen efter ingående överväganden av de problem som finns i samband med långa arbetspass kommit fram till att någon tillfredsstäl- lande lösning inte skulle uppnås genom införande av en särskild dygns- maximiregel i arbetsmiljölagen.

TCO har krävt att tiden mellan kl. 22 och 6 skall ingå i ledigheten. Enligt LO bör en dygnsmaximering av arbetstiden skrivas in i arbetsmil- jölagen. Även SACO/SR kräver att lagförslaget kompletteras med en särskild dygnsmaximiregel och rekommenderar att 16 timmars samman- hängande arbetspass skall utgöra den längsta tillåtna arbetstiden per dygn. Statens personalnämnd och något yrkesinspektionsdistrikt har också förordat en föreskrift om begränsning av dygnsarbetstiden. Re- missinstanserna har i övrigt i huvudsak godtagit utredningsförslaget i dessa delar.

När det gäller att ta ställning till vilka regler om ledighet för nattvila som bör ingå i arbetsmiljölagen vill jag först konstatera att betydande tekniska, ekonomiska och sociala förändringar har skett under de se- naste decennierna. Näringslivet har i successivt ökande utsträckning bli- vit baserat på högmekanisering och stordrift. Rationaliseringssträvanden har satt sin prägel på de flesta verksamhetsområden. Ett framträdande drag i samhällsbilden har också varit den starka utbyggnaden av en del servicefunktioner. Härmed har man bl. a. velat tillgodose de större an- språken på kontinuerlig tillgång på vissa slag av tjänster. Utvecklingen har fört med sig att arbetstagarna i ökad omfattning blivit sysselsatta nattetid. oftast i mer eller mindre regelbunden skiftgång.

Av utredningens genomgång synes framgå att vidgade arbetsmedi- cinska och arbetssociologiska erfarenheter bestyrker att en rad nackde-

• Sida 308
•  Original

Prop. 1976/77: 149 308

lar i fysiologiskt, psykologiskt och socialt hänseende kan vara förenade med natt- och skiftarbete. Man har också fått ytterligare belysning av hur vissa sådana olägenheter kan få betydelse för hälsotillståndet hos de natt- och skiftarbetande. Den arbetsvetenskapliga expertisen torde stå ganska enig bakom rekommendationer om begränsning av nattarbete till fall där sådant arbete är starkt motiverat av arbetsuppgifterna. När natt- arbete utförs bör enligt rekommendationerna stor uppmärksamhet täs- tas vid riskerna för hälsostörningar med direkt eller indirekt anknytning till arbetsformen. Olika förebyggande åtgärder anvisas för att så långt som möjligt reducera olägenheterna av natt- och skiftarbete. Hälsoun- dersökningar såväl vid anställningens början som regelbundet under an- ställningen anses här vara en viktig punkt. En annan är att vid planering av skiftgång skapa förutsättningar för att de nattarbetandes sömnbehov skall kunna bli tillgodosett. Frågor som gäller arbetstagarnas bostadsför- hållanden, mathållning m.m. kommer också in i bilden. De förebyg- gande insatserna bör utformas med beaktande av de stora variationer som kan råda mellan olika arbetstagares förmåga att finna sig till rätta med nattarbete.

Arbetsmiljölagens bestämmelser om ledighet för nattvila måste även enligt min mening bygga på att det från samhällets synpunkt är önskvärt att nattarbete i möjligaste mån undviks. Sådant arbete är i allmänhet mer betungande än arbete på dagen. I regel för det med sig olägenheter för arbetstagarna, såsom omställningar i kroppsfunktionerna, minskade möjligheter till ostörd sömn, oregelbundna måltidsförhållanden och störningar i hemlivet och övriga viktiga sociala funktioner. Samtidigt måste beaktas att arbete nattetid inte kan undvikas inom vissa sektorer av samhällslivet.

Det är uppenbart att tidigare redovisade rekommendationer i fråga om natt- och skiftarbete bara i begränsad omfattning kan fångas upp inom ramen för generella lagbestämmelser. Jag vill framhålla att beak- tande av rekommendationerna i stor utsträckning är en uppgift som an- kommer på företagshälsovården och personalfunktionerna inom företag och förvaltningar. I avsnitt 20.5.6 har jag emellertid förordat regler i ar- betsmiljölagen som ger möjligheter för arbetarskyddsmyndighetema att ställa krav på läkarundersökningar även av de ifrågavarande arbetsta- gargrupperna. Dessutom bör enligt min mening en grundläggande regle- ring av nattarbetet ha sin plats i arbetsmiljölagstiftningen. Bestämmel— serna bör, liksom hittills, ge uttryck för den i samhället förhärskande grundsynen på nattarbete och tjäna som grund för ett system som erbju- der en tillfredsställande kontroll över att nattarbete inte tillgrips i andra fall än då det är försvarligt från allmän synpunkt. Det finns i detta sam- manhang också skäl att framhålla vikten av att arbetstagarna får den behövliga ledigheten för att vara utvilade när nattarbete påbörjas samt för återhämtning efter utfört nattarbete. Jag vill i anslutning härtill

• Sida 309
•  Original

Prop. 1976/77: 149 309

också erinra om att kravet på behövlig ledighet för nattvila inte tar sikte enbart på de egentliga nattimmarna utan också innefattar begränsningar i möjligheterna att anlita arbetstagare till morgon- och kvällsarbcte.

Remissinstanserna har ägnat stor uppmärksamhet åt frågan om be- gränsning av dygnsarbetstiden. Önskemål härom fördes fram från ar- betstagarhåll redan i samband med tillkomsten av allmänna arbetstidsla- gen, i vilken lag den äldre arbetstidslagstiftningens regler om s. k. dygns- maximum inte har någon motsvarighet. Det är att märka att den tidi- gare dygnsmaximeringen enbart avsåg den ordinarie arbetstiden och så- ledes inte utgjorde hinder för uttag av övertid vid sidan av den ordinarie dygnsarbetstiden. Skyddet i arbetstidslagstiftningen mot anhopningen av arbetstid under ett dygn varierade dessutom mellan olika verksamhets- områden och arbetsformer. Skiftarbetande och alla arbetstagare som ej omfattades av den äldre arbetstidslagstiftningen lämnades inte ens for- mellt något skydd.

Nyligen har en arbetsgrupp vid arbetsmarknadsdepartementet gjort en genomgång av arbetstidslagens tillämpning (Ds A 1975: 3). Arbets- gruppen har inte funnit något belägg för att avtalsbestämmelser om dygnsmaximum som fanns under äldre arbetstidslagstiftnings giltighets- tid har slopats eller ersatts av nya maximiregler som medger längre dygnsarbetstid än enligt tidigare avtal. Visserligen har noterats att av- saknaden av dygnsmaximumregler i lag ger upphov till svårigheter på vissa områden när man på arbetstagarhåll önskar att i avtal få ta in bestämmelser om den ordinarie arbetstiden per dygn. Det finns emeller- tid inte något material tillgängligt som ger vid handen att slopandet av dygnsmaximeringen i arbetstidslagstiftningen har fått ogynnsamma följ- der i skyddshänseende för arbetstagarna. Att negativa hälsomässiga konsekvenser uppstått kan synas mindre troligt med hänsyn till att en allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden har genomförts i anslut- ning till den nämnda dygnsregleringens upphävande. Mera anledning till oro skulle enligt min uppfattning kunna finnas om arbetstidsförkort- ningen hade lett till eller kan antas leda till en övergång till fyradagars arbetsvecka. Hittills torde utvecklingen inte nämnvärt ha gått i den rikt- ningen. Riksdagen tog år 1971 (SoU 1971: 34) bestämt avstånd från tan- ken härpå. Uttalanden som sedermera gjorts i debatten om en framtida arbetstidsförkortning visar också att man på de allra flesta håll är in- ställd på att framför allt söka uppnå en minskning av den dagliga ar- betstiden.

Från arbetstagarhåll har emellertid förts fram kritiska synpunkter på vissa former av ordinarie arbetstidsförläggning som inrymmer periodvis återkommande långa arbetsskift bl. a. för att möjliggöra längre samman- hängande lcdigheter. Det torde inte i första hand vara rena skyddssyn- punkter utan i stället mera allmänt sociala överväganden som ligger bakom dessa synpunkter. Problem av den art som här antyds är med

• Sida 310
•  Original

Prop. 1976/77: 149 310

nuvarande forsknings- och erfarenhetsunderlag på arbetstidsområdet en- ligt min mening knappast ägnade för generella lösningar efter en i lag närmare föreskriven modell. I stället synes lagstiftaren få inrikta sig på att försöka ge stöd åt att arbetstiden för varje arbetsställe eller arbetsen- het utläggs på sätt som bäst svarar mot arbetstagarnas sammanvägda önskemål. Den nya lagen om medbestämmande i arbetslivet bör enligt min mening kunna bli av stor betydelse i detta sammanhang.

Frågan om ett dygnsmaximum för arbetstiden har vidare tagits upp med hänvisning till att arbetspassen inte sällan är längre än vad som kan försvaras från allmän hälsosynpunkt. Vad som här aktualiseras är en be- gränsning som främst tar sikte på den totala dygnsarbetstiden, dvs. sum— man av ordinarie arbetstid och övertid och i vissa fall även jourtid. Jag vill i anslutning härtill framhålla att en generell begränsning av arbetsti- den till ett visst antal timmar per dygn skulle innebära en stelare ordning än som innefattas i nuvarande nattvilereglering, särskilt om man tänker sig att bibehålla nattarbetsförbudet vid sidan av dygnsmaxi- meringen. Man kan framför allt inte bortse från att ett generellt dygns- maximum rimligtvis fick sättas relativt högt och därför lätt skulle kunna verka normerande i fel riktning. En dygnsmaximibestämmelse skulle också framstå som mindre väl förenlig med några av de bärande tanke- gångarna bakom arbetstidslagstiftningen, bl.a. synpunkten att övertid inte skall få användas för en regelbunden förlängning av normalarbets- dagen.

Med hänsyn till det anförda anser jag att det inte finns tillräcklig grund för den här diskuterade siffermässigt uttryckta dygnsbegräns- ningen av arbetstid. Är läget i visst fall sådant att arbetspassen är så långa att arbetstagarna inte får möjlighet till den vila som är nödvän- dig från allmän hälsosynpunkt, kan tillsynsmyndigheterna ingripa redan på grund av bestämmelsen om behövlig ledighet för nattvila. Vidare finns numera medbestämmandelagen som en betydelsefull motvikt om arbetsgivare söker driva fram arbetstider som arbetstagarna upplever som alltför långa.

Frågan om maximering av arbetstiden är viktig och har många aspek— ter. Jag har därför här ganska utförligt uppehållit mig vid detta spörs- mål. Jag vill nu återgå till att diskutera den närmare utformningen av arbetsmiljölagens regler om ledighet för dygnsvila. Tidigare har jag på- pekat den utbredning olika former av nattarbete faktiskt har i vårt sam- hälle. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att praktiska möjlighe- ter knappast finns att genomföra någon radikal beskärning av nattarbe- tet skulle ett alternativ kunna vara att utforma regler som tar sikte på dygnsvila i stället för på nattvila. Å andra sidan kommer den fortsatta restriktiva hållning till nattarbete som jag förordar bäst till uttryck om principförbudet får kvarstå. En bedömning av nattarbetsförbudet måste vidare ske under hänsynstagande till de möjligheter till avvikelse som

• Sida 311
•  Original

Prop. 1976/77: 149 311

regleringen ofrånkomligen måste innefatta och som gör att förbudet en- ligt huvudregeln inte framstår som så kategoriskt.

Med hänsyn till det anförda anser jag, i likhet med utredningen och remissinstansema, att regeln om att arbetstagare skall ha behövlig ledig- het för nattvila bör kunna föras över till arbetsmiljölagen (4 kap. 55 första stycket). Detsamma bör gälla föreskriften om att tiden mellan kl. 24 och 5 skall ingå i ledigheten. Jag vill understryka att sistnämnda be- stämmelses uppgift naturligtvis inte är att ange det minsta antal timmar som uppfyller kravet på behövlig ledighet. De fem timmarna mellan kl. 24 och 5 kan inte ens tillfälligtvis anses utgöra ledighet av tillräcklig var- aktighet. Att — som någon remissinstans föreslagit — utsträcka tiden med tre timmar skulle enligt min mening knappast göra någon större skillnad härvidlag. Bakom den valda tidsrymden ligger bl. a. synpunkten att tvåskiftsarbetet till största delen inte skall beröras av nattarbetsför- budet. Synpunkten bör kunna godtas också i dag, eftersom tvåskiftsar- bete som regel inte anses leda till allvarligare rubbningar i normala dygnsrytmförhållanden. Viktigt är också att nattarbetsförbudet med nu- varande ordning inte behöver inkräkta på utrymmet för raster vid två- skiftsarbete.

Möjligheter till avvikelse från nattarbetsförbudet

Arbetarskyddslagen innehåller en bestämmelse om generella undantag från nattarbetsförbudet i fall där visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå även nattetid eller annars bedrivas före kl. 5 och efter kl. 24.

Utredningen har föreslagit att den generella undantagsbestämmelsen tas upp även i arbetsmiljölagen. Av remissinstansema har TCO och SACO/SR ansett att bestämmelsen bör slopas.

Jag har nyss påpekat att nattarbetsförbudet måste ses mot bakgrund av vilka möjligheter som finns till avvikelse. Erfarenheterna synes inte ge vid handen att den nuvarande undantagsregeln fått en alltför utbredd tillämpning. Inte heller synes regeln ha vållat allvarligare tolkningssvå- righeter. I sammanhanget kan erinras om att det i rättstillämpningen hos arbetarskyddsstyrelsen under årens lopp utbildats hållpunkter och rikt- linjer för bedömningen av undantagets närmare innebörd.

I överensstämmelse med de allmänna synpunkter som jag har anfört i avsnitt 20.6.1 bör enligt min uppfattning möjlighet införas att göra av- steg från nattarbetsförbudet genom kollektivavtal (4 kap. 75 arbetsmil- jölagen). Det skulle emellertid innebära svåröverskådliga konsekvenser om man valde att helt slopa den generella undantagsregeln med hänvis- ning till möjligheten att träffa kollektivavtal om avsteg. Undantagsre- geln berör framför allt många samhällsviktiga arbetsuppgifter beträffan- de vilka tidsramen i stort för arbetets utförande måste anses given. Som exempel kan nämnas servicefunktioner inom vårdsektorn och kommuni-

• Sida 312
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 312

kationsväsendet samt arbeten inom den kontinuerliga driften i processin- dustrin. Liksom utredningen gör jag sålunda den bedömningen att un- dantaget för arbeten, som med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste utföras nattetid, bör föras över till arbetsmiljölagen (4 kap. 5 & andra stycket).

Dispens från nattarbetsförbudet kan enligt vad som föreskrivs i arbe- tarskyddslagen ges såväl när särskilda skäl föranleder därtill som när det stora flertalet av de arbetstagare som skulle beröras av medgivandet fin- ner detta önskvärt och ohälsa eller överansträngning inte skäligen kan befaras uppkomma därigenom.

Utredningen har föreslagit att dispens skall kunna ges när särskilda skäl för avvikelse kan åberopas. Som fristående dispensgrund har där- emot inte upptagits att dispensansökningen tillstyrkts från arbetstagarsi— dan. Remissyttrandena innehåller inga erinringar i dessa avseenden.

En invändning som kan riktas mot dispensregleringen i nuvarande ut- formning är att arbetarskyddsstyrelsen får alltför många ärenden att handlägga som är av väsentligen formell art med hänsyn till att tillstyr- kan föreligger från arbetstagarsidan. En utväg att söka begränsa denna nackdel är att låta respektive arbetstagares fackliga organisation få möj- lighet att avtala om avsteg från nattarbetsregleringen. Jag förordar som nyss har nämnts att sådan möjlighet införs i arbetsmiljölagen. Detta in- nebär emellertid inte att jag anser att en dispensregel skulle bli obehöv- lig framdeles. Hänsyn måste tas till att det finns en del oorganiserade ar- betsgivare och arbetstagare, för vilka avsteg från nattarbetsförbudet inte bör kunna ske genom avtal men som likväl kan behöva göra avvikelse under särskilda förhållanden. Det kan heller inte antas att möjligheten att avtala kollektivt om avsteg kommer att utnyttjas på alla ställen där detta är tänkbart. Liksom utredningen förordar jag därför att dispens skall kunna ges när särskilda skäl för avvikelse kan åberopas men före- slår inte som fristående dispensgrund att dispensansökningen har till- styrkts på arbetstagarsidan (4 kap. 8 & arbetsmiljölagen). Avsikten är så- ledes att dispensinstitutet bara skall komma till användning under spe- ciella förhållanden.

Arbetarskyddslagen gör ytterligare två undantag från nattarbetsförbu- det. Det ena gäller nödfallssituationer, då arbetstagare får användas till arbete mellan kl. 24 och 5 i den utsträckning som behövs med hänsyn till de speciella omständigheterna. Utredningen har ansett att nödfallssi— tuationerna inte behöver regleras särskilt utan bör kunna inrymmas un- der det allmänna undantaget för arbete som med hänsyn till annan sär- skild omständighet än arbetets natur eller allmänhetens behov måste ut- föras nattetid. Jag delar utredningens uppfattning i detta avseende.

Det andra här avsedda undantaget gäller arbetstagare i överordnad ställning. Sådan arbetstagare får användas till arbete mellan kl. 24 och 5 där så anses påkallat.

• Sida 313
•  Original

Prop. 1976/77: 149 313

Utredningen har föreslagit att i arbetsmiljölagen inte görs något sär- skilt undantag för arbetstagare i överordnad ställning. Därvid har hänvi- sats till att det föreslagna undantaget för s.k. okontrollerbart arbete i viss utsträckning kan tillämpas inom området och att det dessutom här bör finnas visst utrymme för det generella undantaget från nattarbets- förbudet. I övrigt har åberopats möjligheterna att avtalsvägen eller i sista hand dispensvägen undanta vissa arbetstagare.

Remissinstanserna har godtagit förslaget på denna punkt. SAF har samtidigt framhållit att det är nödvändigt att reglerna om generellt un- dantag från nattarbetsförbudet ges en liberal tolkning vad avser tillämp— ningen på anställda i företagsledande och jämförlig ställning.

Även jag anser att den nuvarande idsträckta undantagsregeln beträf- fande arbetstagare i överordnad ställning bör slopas. Som jag tidigare har framhållit bör tillämpningsområdet för den nya lagen göras så vid- sträckt som möjligt. Att härvid göra en kategoriindelning i lagen med utgångspunkt i arbetstagarens ställning synes främmande med nutida be- traktelsesätt. Väsentligt är att en restriktiv grundsyn på nattarbete slår igenom bland så många arbetstagargrupper som möjligt. Jag vill samti- digt betona att på sätt utredningen har framhållit särskilda omständighe- ter kan föreligga beträffande vissa mindre grupper av arbetstagare.

20.6.5 Ledighet för veckovila

Arbetstagare skall enligt arbetarskyddslagen beredas minst 24 tim- mars sammanhängande ledighet för varje period om sju dagar. Avvi- kelse får ske tillfällighetsvis när särskilt förhållande påkallar undantag. Veckovilan skall såvitt möjligt förläggas till söndag. Från dessa bestäm- melser kan arbetarskyddsstyrelsen ge dispens.

Utredningen har föreslagit att arbetarskyddslagstiftningen alltjämt skall ta upp grundläggande bestämmelser om regelbunden sammanhäng— ande veckovila. För att få en överblick över hur pass ingripande en höjning av minimigränsen skulle vara i praktiken har utredningen gjort vissa undersökningar. Därvid har framkommit att en 36—timmarsregcl skulle skapa problem främst vid kontinuerlig drift i industrin samt inom vårdområdet, trafikväsendet och vissa slag av vakt- och tillsynsarbeten. I flertalet fall skulle en 30-timmarsgräns inte leda till komplikationer. Utredningen har föreslagit att veckovilans längd i arbetsmiljölagen be- stäms till minst 30 timmar. Ledigheten skall såvitt möjligt förläggas till veckoslut. Den nuvarande undantagsbestämmelsen har föreslagits utfor- mad som en nödfallsbestämmelse som godtar avvikelse bara när de sär- skilda förhållandena inte har kunnat förutses. Möjlighet till avvikelse genom kollektivavtal eller myndighetsdispens har föreslagits på samma sätt som beträffande övriga arbetstidsbestämmelser i lagförslaget.

Vid LO:s arbetsplatsremiss har en dominerande del av deltagarna krävt 48 timmars veckovila. LO har tillagt att det bör understrykas att

• Sida 314
•  Original

Prop. 1976/77: 149 314

veckovilan i möjligaste mån skall förläggas till veckoslut. Även TCO har krävt att arbetsmiljölagen anpassas till femdagarsveckan. TCO har dessutom ansett att veckovilan inte skall kunna läggas ut som ledighet i början eller slutet av en fjortondagarsperiod. SACO/SR har betonat att även jourtid och s.k. beredskapstid skall anses avbryta viloperiod. Å andra sidan har postverket ansett att i arbetsmiljölagen bör anges att sammanlagd ledighet för två sjudagarsperioder skall få avkortas med högst sex timmar till lägst 54 timmar. SAF har påpekat att den av utred- ningen föreslagna bestämmelsen skulle försvåra möjligheterna till konti- nuerligt treskiftsarbete. Kommunförbundet har framhållit att en ökning från 24 till 30 timmars veckovila kan medföra problem i vissa lägen, som dock bör kunna bemästras, men har tillagt att en utvidgning till 36 timmar skulle medföra stora administrativa och ekonomiska svårigheter, framför allt inom vårdområdet och trafikväsendet.

Till en början vill jag konstatera att det helt övervägande antalet ar- betstagare i vårt land har fem dagars arbetsvecka på grund av avtal eller utbildad sedvana. För de flesta är lördags- och söndagsdygnen arbetsfri tid. Med den fortgående utvecklingen mot ökad fritid har arbetar- skyddslagens garanti för minst 24 timmars sammanhängande veckolc- dighet kommit att få minskad betydelse. Lagen återspeglar inte den fri- tidsstandard som är rådande i samhället. Samtidigt med att arbetstidsför- kortningarna har förbättrat arbetstagarnas fritidsförhållanden har dock arbetstidsmönstren i samhället blivit mera varierande och flexibla. Nya typer av arbetstidsförläggning har uppstått bl.a. i anslutning till önske- mål om ökat kapacitetsutnyttjande inom varuproduktionen och i sam- band med anspråk från medborgarna på service i olika avseenden under olika tider av dygnet. Enligt min mening kan man inte avvara ett lag- stadgat grundskydd för regelbunden veckovila. Behovet av veckovilereg- ler måste samtidigt ses i belysning av att arbetstidslagen redan ger de allmänna maximinormerna för veckoarbetstiden. Dessa normer är i dag bestämda så, att de korresponderar mot en ledighet för de flesta arbets- tagare om normalt två hela dygn per vecka. Genom arbetstidslagen "finns således ett instrument som kan sägas ge indirekt uttryck för vad som enligt allmän uppfattning bör vara förhärskande i fråga om vecko- ledighet. Av detta anser jag följa att veckovilereglerna inte behöver ha detta syfte.

När det gäller att bedöma hur lång den minsta sammanhängande le- digheten enligt arbetarskyddslagstiftningen bör vara torde det som ut- redningen har framhållit vara svårt att finna några direkta hållpunkter i arbetsmedicinska forskningsresultat. Det finns emellertid skäl som talar för att den allmänna utvecklingen i fråga om arbetstagarnas fritidsför- hållanden bör få återverkningar i form av en höjning av nuvarande 24- timmarsgräns. Man kan här åberopa att den förhärskande värderingen av fritiden gör att gapet mellan minimiregeln och vad som för det stora

• Sida 315
•  Original

Prop. 1976/77: 149 315

flertalet arbetstagare är normalt i fråga om veckoslutsledighet inte bör få framstå som alltför stort. Som en bestämd meningsyttring i detta av- seende framstår resultatet av LO:s arbetsplatsremiss. En lämplig ut— gångspunkt synes enligt min åsikt vara att de anställda bör garanteras en fridag i veckan jämte ledighet av tillfredsställande längd under nätterna före och efter fridagen. En höjning av minimigränsen till 36 timmar lig- ger med en sådan motivering nära till hands. De komplikationer som en grundbestämmelse om 36 timmars veckovila har ansetts kunna vålla inom vissa verksamhetsområden bör kunna bemästras genom över- enskommelser i kollektivavtal eller dispensvägen. Det måste härvid till- ses att möjlighet finns att tillgodose viktiga samhällsintressen och ange- lägna servicebehov. Jag förordar på grund av det anförda att veckovi- lans längd i arbetsmiljölagen (4 kap. 65 första stycket) bestäms till minst 36 timmar. Liksom utredningen anser jag att förläggningen av vi- loperioden om möjligt bör ske till veckoslut. En regel härom bör också tas upp i lagen.

Gällande arbetarskyddslag kräver inte att veckovilan skall infalla helt regelbundet, bara att den skall erbjudas för varje period om sju dagar. Genom sammanföring av ledigheten för två perioder kring ett vecko- skifte eller genom att ledigheten annars förläggs till olika veckodagar kan intervallet mellan ledighetstillfällen bli upp till tolv dagar. Den flexibilitet som sålunda inryms i bestämmelserna svarar mot ett prak- tiskt behov inom ett flertal områden, t. ex. där skiftarbete bedrivs med skiftväxling efter sju dagar. För den enskilde arbetstagaren kan ett så- dant system med längre arbetsperioder vara till fördel med hänsyn till hans önskemål om långa sammanhängande ledigheter. Jag anser att det inte finns tillräckliga skäl att ändra på bestämmelsemas utformning så att nuvarande sammanföringsmöjligheter beskärs.

Innebörden i kravet på sammanhängande ledighet bör också beröras. Det är självklart att tid då arbete faktiskt utförs av arbetstagaren bryter viloperioden. Man måste uppenbarligen också till samma kategori hän- föra jourtid enligt arbetstidslagen, dvs. tid då arbetstagaren står till för- fogande på arbetsstället för att vid behov utföra arbete. Med hänsyn till att arbetstidslagen avgränsar begreppet arbetstid så att beredskapstid (tid då arbetstagaren inte är skyldig att uppehålla sig på arbetsstället men är beredd att inom viss kortare tid efter kallelse inställa sig där för att träda i arbete) faller utanför, skulle kunna hävdas att beredskap inte bryter den sammanhängande ledigheten. I praxis har emellertid intagits ståndpunkten att veckovila inte kan åtnjutas samtidigt som arbetstaga- ren fullgör beredskapstjänst. Detta ligger väl i linje med den nu diskute- rade minimiregleringens syfte att låta bestämmelsen säkerställa regel- bundet återkommande möjligheter till fullständig avkoppling från arbe- tet. Starka skäl talar sålunda enligt min mening för att man bör hålla fast vid nämnda princip.

• Sida 316
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 316

Jag har redan förutskickat att man inte kan undvara vissa möjligheter ' till avsteg från den huvudbestämmclse om veckovilan som fastläggs. Nu- varande lag ger möjligheter till undantag från 24-timmarsregeln om sär- skilda förhållanden tillfälligtvis påkallar avvikelse. Detta allmänt formu- lerade undantag innebär att avsteg får göras utan dispens vid enstaka tillfällen när t. ex. olycksfall, sjukdom, maskinhaveri, oväntad rubbning i arbetets planering eller liknande oförutsedda händelser motiverar det. Regeln har gett upphov till vissa tolkningsproblem i fråga om söndags- arbeten som visserligen återkommer regelbundet men med långa mel- lanrum, t. ex. inventeringsarbete vid årsskifte. Liksom utredningen anser jag att en motsvarighet till den aktuella undantagsregeln behövs men att den bör utformas som en nödfallsbestämmelse som godtar avvikelser bara när de särskilda förhållandena inte har kunnat förutses (4 kap. 6 5 andra stycket arbetsmiljölagen).

I likhet med utrednigen anser jag vidare att möjlighet till avvikelse från vcckovilebestämmelserna genom kollektivavtal som slutits med el- ler godkänts av central arbetstagarorganisation bör finnas på motsva- rande sätt som beträffande övriga arbetstidsbestämmelser. Detsamma gäller möjlighet till dispens från tillsynsmyndighet när särskilda skäl föreligger för avsteg från huvudregeln.

Gällande bestämmelser ger viss rätt till kompensationsledighet om veckovilan inskränks. En uttrycklig regel härom var naturlig i ett tidi- gare skede. Med nuvarande lagstiftning och förhållanden i övrigt med avseende på arbetstidens längd har utredningen ansett en särskild lagre- gel om kompensationsledighet för fall då veckovilan beskärs vara över- flödig. Jag delar denna uppfattning. I arbetsmiljölagen bör därför inte tas upp någon motsvarighet till regeln i arbetarskyddslagen.

20.6.6 Särskilda föreskrifter När det gäller arbetstidens reglering inom vägtransportområdet är motiven för regleringen inte bara arbetsmiljöskäl. Därutöver ställs krav som är betingade av att det är nödvändigt att motverka den fara för tra- fiksäkerheten som ligger i förares uttröttning. Särskilda föreskrifter finns därför i kungörelsen (1972: 602) om arbetstid vid vägtransport, m.m. (ändrad senast 1975: 884), och förordningen (1975: 883) om ar— betsförhållanden vid vissa internationella vägtransporter. Bilarbetstids- bestämmelserna innebär en i stort sett mera långtgående reglering av ar- betstidens förläggning än vad som förordas gälla enligt arbetsmiljölagen. Dessutom finns särskilda bestämmelser om tillsynen. I vissa avseenden, såsom när det gäller avlösande förares möjligheter att vid rast läm- na fordonet, råder dock speciella förhållanden inom transportsektorn. Motsvarande synpunkter kan anföras i fråga om arbetstidens förlägg- ning vid luftfart. Jag vill här peka på att luftfartsverket i maj 1976 har fått regeringens uppdrag att —— i samråd med de danska och norska luft-

• Sida 317
•  Original

Prop. 1976/77: 149 3,7

fartsdirektoraten och i nära kontakt med företrädare för flygbolagen och den flygande personalens organisationer — utarbeta för de skandi- naviska länderna gemensamma regler om flygsäkerhetsmässigt betingade begränsningar av arbets- och vilotiderna. Bakom beslutet ligger självfal- let att särskilda krav måste ställas när det gäller reglering av arbetsti— dens förläggning inom luftfarten.

Med hänsyn till det anförda förordar jag efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet att i arbetsmiljölagen (4 kap. 9 &) tas in en bestämmelse av innehåll att regeringen eller förvaltningsmyndighet, som regeringen bestämmer, utan hinder av arbetsmiljölagen kan med- dela särskilda föreskrifter om arbetstidens förläggning vid vägtransport och luftfart.

20.6.7 Organisatoriska frågor m. m.

Utredningen har konstaterat att frågor om dispens från arbetar- skyddslagens arbetstidsregler f.n. handläggs centralt hos arbetarskydds- styrelsen. Detsamma gäller frågor om föreskrifter i anledning av över- trädelse av arbetstidsreglerna. Även ärenden som avser tolkningsutlå- tande beträffande arbetarskyddslagens arbetstidsbestämmelser tas i regel upp av arbetarskyddsstyrelsen. En väsentlig orsak till den sedan gam- malt centrala handläggningen av arbetstidsfrågorna har varit önskemålet att bereda arbetsmarknadsparterna inflytande på beslutsorganets avgö- randen. Sedan yrkesinspektionen numera byggts ut och försetts med en partssammansatt nämnd för varje distrikt kan enligt utredningen hävdas att ett huvudskäl för den centrala handläggningen av arbetstidsfrågorna har fallit bort. För utredningen har det framstått som följdriktigt att överväga överflyttning av handläggningen av dispens och andra tillämp- ningsfrågor avseende arbetstiden till yrkesinspektionen. Avgörande är att arbetstiden måste ses som en faktor som skall vägas in i de samlade arbetsmiljöbedömningar som skall göras på grundval av den nya arbets- miljölagstiftningen. Dessa bedömningar skall primärt ske genom parter- nas lokala skyddsorganisationer och hos yrkesinspektionen. Med denna grundinställning stämmer enligt utredningen nuvarande handläggnings- ordning inte så väl överens. Ett problem i sammanhanget har dock an- setts vara att en överflyttning som avser ärenden enligt arbetsmiljölag- stiftningen men ej enligt arbetstidslagen skapar en icke önskvärd splitt- ring i handläggningen av arbetstidsfrågorna. Detta försvårar ett genomfö- rande i nuvarande läge av decentraliseringstanken. Utredningen har emellertid föreslagit att regleringen i arbetsmiljölagen utformas så att möjlighet öppnas att utan ändring där förverkliga den diskuterade överflyttningen.

Arbetarskyddsstyrelsen har i sitt remissyttrande erinrat om att det här rör sig om åtskilliga tusen ärenden årligen och ifrågasatt om det är lämpligt att överlämna handläggningen av alla dessa ärenden till yrkes- inspektionen. Det finns enligt styrelsen vissa risker för att detta skulle

• Sida 318
•  Original

Prop. 1976/77: 149 318

leda till icke önskvärda variationer i lagtillämpningen och risk för för- dröjning av ärendena. Även LO har ställt sig tveksam till en överflytt- ning av dispensärenden och andra tillämpningsfrågor avseende arbetsti- den från arbetarskyddsstyrelsen till yrkesinspektionen.

För egen del är jag helt ense med utredningen om att arbetstiden är en viktig faktor som bör vägas in i den samlade bedömning som bör ske av arbetsmiljön. I de olika fall som behandlas vid de lokala skyddsorga- nisationerna och hos yrkesinspektionen är det också nödvändigt att så sker. Detta hindrar emellertid inte att det vid avgörande av de arbets- tidsfrågor som det här har varit fråga om kan finnas fördelar från en- hetlighetssynpunkt och ur administrativ synvinkel förenade med en central handläggning. Vidare vill jag erinra om att parterna enligt den föreslagna arbetsmiljölagen får möjlighet att träffa kollektivavtal om ar- betstidsfrågorna och att det här har ansetts nödvändigt att hänföra av- görandet på arbetstagarsidan till central organisation. Angeläget är un- der alla förhållanden att parterna strävar efter att från myndighets handläggning få bort ärenden där man är ense om avsteg från arbets- tidsbestämmelserna. Det är enligt min mening inte uteslutet att det med en sådan utveckling kan finnas anledning att efter en tid till förnyat övervägande ta upp frågan om hos vilken myndighet dispensärenden om arbetstidsfrågor skall handläggas. T. v. anser jag att man bör ta fasta på möjligheten att utforma arbetsmiljölagen så att den diskuterade över- flyttningen kan ske utan ändring i lagen. Jag avser att återkomma till frågan om yrkesinspektionens kompetens i arbetstidsärenden vid behand- ling av sanktionssystemet enligt arbetsmiljölagen.

Slutligen vill jag med några ord beröra förfarandet vid handläggning av dispensärenden. LO och TCO har i sina remissyttranden över utred- ningens förslag understrukit att all dispensgivning bör ske i samråd med berört fackförbund. Med anledning härav vill jag nämna att instruktio- nen (1972: 164) för arbetarskyddsstyrelsen genom en nyligen vidtagen författningsändring (SFS 1976: 459) har ändrats så att yttrande från ar— betstagarorganisation i princip alltid skall föreligga vid prövning av dis- pensärende om arbetstiden. När det gäller dispenprövning enligt arbets- miljölagen bör det enligt min mening vara huvudregeln att all prövning skall ske i samråd med vederbörande fackförbund eller motsvarande fackliga organisation. Jag vill härvid särskilt hänvisa till den centrala ställning som dessa organisationer bör beredas i arbetsmiljölagen.

20.7 Minderåriga 20.7.1 Inledning Bestämmelser om minderårigas arbete har länge utgjort en viktig del av arbetarskyddslagstiftningen. I nuvarande arbetarskyddslag och till- lämpningsförfattningar upptar minderårigbestämmelserna förhållandevis

• Sida 319
•  Original

Prop. 1976/77: 149 319

stort utrymme. I dagens svenska samhälle med nioårig skolplikt och en starkt utbyggd gymnasieskola har dessa bestämmelser inte samma bety- delse som förr. Utredningen har konstaterat att behov dock alltjämt finns av särskilda skyddsregler för minderåriga i arbetslivet. Även jag anser att vi i en arbetsmiljölag måste ha bestämmelser som underlag för att ungdomar inte sysselsätts med göromål som inverkar negativt på de- ras hälsa och utveckling. Därvid måste beaktas att minderåriga har bris- tande erfarenhet för en del arbetsuppgifter och att deras omdöme och sinnesnärvaro kan vara otillräckliga i vissa situationer. Även beträffande arbetsuppgifter som i och för sig är lämpade för minderåriga bör det vara angeläget att bevaka att arbetet inte får sådan omfattning att det in- kräktar på den obligatoriska skolgången eller behovet av vila och åter- hämtning.

Särskilda skyddsregler för minderåriga bör enligt utredningen utfor- mas så att de främjar yrkesutbildningen och inte avskärmar ungdomar från arbetslivet. Detta har understrukits av remissinstansema. Också en- ligt min mening är det viktigt att bestämmelser om minderårigas arbete utformas så att de tillåter och om möjligt främjar yrkesutbildning för i princip alla slags arbetsuppgifter. Även om bestämmelserna också fram- deles har till uppgift att tillgodose behovet av skydd mot särskilda risker i arbetslivet för minderåriga, följer inte därav att lagstiftningen generellt skall ge uttryck för en restriktiv hållning gentemot sysselsättning inom industrisektorn eller något annat område. De stora ansträngningar som numera görs för att uppnå en god miljöstandard över lag talar för att man bör undvika att tillämpa ett speciellt betraktelsesätt på minderårigas arbete inom något visst område. Regelsystemet får över huvud inte ver- ka så att det avskärmar ungdomen från inblickar i och närmare kontakt under uppväxtåren med arbetslivet. I anslutning härtill kan erinras om att det blivit allt vanligare att ungdomar efter de obligatoriska skolårens slut varvar perioder av studier och perioder av förvärvsarbete. Hänsyn bör således tas till att nya mönster har börjat växa fram på utbildnings- området.

De gällande bestämmelserna om minimiålder, om arbetsbok och lä- karkontroll. om farligt arbete och om arbetstid är komplicerade och svåröverskådliga. Tydligt är att kunskaper om reglerna saknas på många håll där bestämmelserna är tillämpliga. Efterlevnaden har heller inte varit tillfredsställande. En del regler ställer f. ö. krav som det inte längre ter sig nödvändigt att upprätthålla eller som det är svårt att följa i prak- tiken. Mot denna bakgrund har utredningen funnit det vara angeläget att vid utformningen av arbetsmiljölagens minderårigregler sträva efter överskådlighet och förenkling och underlätta den praktiska tillämp- ningen. Jag delar denna uppfattning som har vunnit stöd hos remissin- stansema.

Arbetsförhållandena för barn och ungdomar har sedan länge varit

• Sida 320
•  Original

Prop. 1976/77: 149 320

föremål för internationellt samarbete inom ramen för i första hand In- ternationella arbetsorganisationen (ILO) och Europarådet. Ämnet be- handlas i ett flertal internationella konventioner och rekommendationer. Sverige har medverkat i detta samarbete och har åtagit sig förpliktelser i fråga om lagstiftningen om skydd för minderåriga. Det är som utred- ningen har framhållit följaktligen nödvändigt att vid utformningen av minderårigreglerna i arbetsmiljölagen beakta innehållet i instrument vartill vårt land gett sin anslutning. Det bör också undersökas i vad mån reglerna i en är 1973 av ILO antagen konvention om minimiålder för tillträde till arbete bör komma till uttryck i svensk lagstiftning.

20.7.2 Minimiålder

Minderårig är enligt arbetarskyddslagen den som inte har fyllt 18 år. Liksom utredningen anser jag att denna gräns bör bibehållas i arbetsmil- jölagen (5 kap. 1 5). En 18-årsgräns korresponderar mot bl. a. gällande myndighetsålder och är dessutom vedertagen i internationella samman- hang.

Arbetarskyddslagens huvudregler när det gäller minimiålder för till— träde till arbete innebär förbud mot att minderårig anlitas för arbete om han inte har fyllt 14 år eller under kalenderåret uppnår denna ålder. Den minderårige skall emellertid också — om det inte gäller arbete un- der ferietid —— ha fullgjort sin skolplikt eller fått tillstånd att avsluta sin skolgång. För industriellt och därmed jämställt arbete är minimiåldern 15 i stället för 14 år. Med hänsyn till den nuvarande nioåriga obligato- riska skolgången innebär gällande regler i praktiken att gränsen för till- träde till arbete i de flesta fall går vid vårterminens slut det kalenderår då 16-årsåldern uppnås.

Den allmänna minimiåldern för tillträde till arbete har av utredningen föreslagits bli anpassad till de bestämmelser om skolgång som nu råder. Enligt den av utredningen föreslagna huvudregeln skall minderårig såle- des inte få anlitas till arbete före det kalenderår under vilket han fyller 16 år eller innan han har fullgjort sin skolplikt. Jag ansluter mig till detta förslag, som också har godtagits av remissinstansema (5 kap. 25 första stycket arbetsmiljölagen). Det kan noteras att en sådan reglering väl svarar mot de krav som förefintliga internationella instrument stäl— ler.

Nuvarande arbetarskyddslagstiftning ger ett relativt stort utrymme åt minderåriga som ej fullgjort skolgången att ha förvärvsarbete vid sidan av skolan. Feriearbete är som nämnts undantaget från kravet på full- gjord skolplikt och här gäller alltså enbart åldersgränserna 14 resp. 15 år. På grund av generell dispens av arbetarskyddsstyrelsen medges fe- riearbete i åtskilliga lätta sysselsättningar för minderåriga som fyllt 13 år. För s. k. eftermiddagsarbete kan genom dispens göras undantag såväl från kravet på fullgjord skolplikt som från minimiåldern enligt huvud-

• Sida 321
•  Original

Prop. 1976/77: 149 321

bestämmelserna. I regel medges dispens för högst tolv timmars närmare angivet lätt arbete per vecka för skolelever som har fyllt eller under ter- minen fyller 13 år. För individuella dispenser finns inte angiven någon nedre åldersgräns.

Utredningen har ansett det lämpligt att skolungdomar får i huvudsak samma möjligheter som hittills att ta förvärvsarbete vid sidan av skolar- betet under terminema och under feriema. Med hänsyn härtill har ut- redningen föreslagit en bestämmelse i arbetsmiljölagen om undantag från den allmänna minimiåldersregeln. En undantagsreglering med hän- syn till feriearbete samt eftermiddags- och veckoslutsarbete bör enligt utredningen ges sådant innehåll att den som ej fullgjort sin skolplikt men fyllt 13 år får utan särskild dispens sysselsättas i lätt arbete som inte är ägnat att inverka menligt på den minderåriges hälsa eller utveck- ling eller på hans skolgång. Närmare föreskrifter om vilka slag av arbe- ten som omfattas av undantaget bör enligt utredningen meddelas av ar- betarskyddsstyrelsen, som i anslutning till sådana föreskrifter bör kunna uppställa generella villkor beträffande arbetstid och arbetsförhållanden i övrigt.

Utredningen har konstaterat att en undantagsbestämmelse med en lägsta gräns vid 13 år som ej kan frångås genom myndighetsdispens in- nebär viss skärpning vid jämförelse med nuvarande reglering. Vidare in- nebär ett genomgående krav på att arbete som minderåriga skolpliktiga får utföra skall vara lätt och ej ägnat att inverka menligt på hälsa m. m. en avvikelse från vad som f. n. gäller beträffande feriearbete enligt arbe- tarskyddslagen. Utredningen har dock ansett den praktiska betydelsen av dessa skiljaktigheter inte vara särskilt stor. En allmän dispensmöjlig- het som kopplas till den förordade regleringen synes utredningen f. ö. inte förenlig med 1973 års ILO-konvention om minimiåldern. Konven- tionen innehåller en lägsta åldersgräns av 13 år. Denna kan endast frångås efter myndighetsdispens i enskilt fall beträffande arbete som gäl- ler sådana ändamål som deltagande i artistuppträdande.

Remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran att undan- tag görs från de föreslagna allmänna minimiåldersreglerna. Några re- missinstanser är emellertid kritiska mot utredningens förslag om en lägsta gräns vid 13 år som inte kan frångås genom dispens. LRF har krävt att förslaget kompletteras med en bestämmelse att särskilt lätt ar- bete får utföras även av den som inte fyllt 13 år.

Med den positiva syn på ungdomens kontakt med arbetslivet som jag inledningsvis har deklarerat anser jag det helt klart att lagstiftningen inte kan få hindra skolungdom från att ha visst förvärvsarbete på skolfri tid. Förutsättningen är att det gäller arbeten som är lämpliga för ung— dom och att omfattningen inte blir för stor. Jag förordar sålunda att minderårig skall få anlitas till lätt arbete som inte är ägnat att inverka menligt på den minderåriges hälsa, utveckling eller skolgång (5 kap. 2å

• Sida 322
•  Original

Prop. 1976/77: 149 322

andra stycket arbetsmiljölagen). Härvid förutsätter jag att arbetar- skyddsstyrelsen meddelar närmare föreskrifter om vilka slag av arbeten som här avses samt beträffande de villkor som bör gälla för arbetets be- drivande. En bestämmelse som ger stöd för bemyndigande till styrelsen i dessa avseenden bör därför också införas i arbetsmiljölagen. Föreskrif- ter som meddelas med stöd av bemyndigandet bör kunna vara direkt straffsanktionerade.

Liksom en del remissinstanser anser jag emellertid olämpligt att in- föra en absolut lägsta gräns för arbete vid 13 år. Barn under 13 år bör visserligen normalt inte få anlitas som arbetstagare ens om det gäller lätt arbete. Det kan emellertid enligt min mening inte vara rimligt med ett ovillkorligt förbud mot att vid enstaka tillfällen och under betryg- gande former få anlita den som inte har fyllt 13 år till mycket lätta ar- betsuppgifter. För barn kan det utan tvivel vara ett intresse att få tillfäl— ligtvis delta i t. ex. arbete med jordgubbsplockning under skolferie. La- gen bör inte innehålla något absolut hinder för sådant arbete. Även i fråga om arbete av barn under 13 år bör därför arbetarskyddsstyrelsen för speciella fall kunna meddela undantag från den allmänna minimiål- dersregeln. För att undvika administrativ omgång bör också detta kunna ske genom generella föreskrifter enligt det tidigare förordade bemyndi— gandet.

Jag vill framhålla att det med nutida sociala förhållanden mestadels inte ter sig naturligt att som arbetstagare i arbetsmiljölagens mening be- trakta barn som tillfälligt men mot viss ersättning utför smärre arbets- uppgifter. Det är här regelmässigt inte fråga om förvärvsarbete i egent- lig mening. Väsentligen synes de bedömningar som kan behöva ske rö- rande lämpligheten av sådan sysselsättning inte böra ankomma på arbe- tarskyddets organ utan kunna göras inom ramen för den allmänna barn- omsorgen.

Frågan om ratificering av 1973 års ILO-konvention får övervägas i särskild ordning med utgångspunkt även i de närmare föreskrifter som meddelas med stöd av nämnda bemyndigande.

20.7.3 Farligt arbete Grundtanken bakom arbetarskyddslagens minderårigregler är att ung- domar inte på grund av arbete skall utsättas för risker för olycksfall, överansträngning eller annan menlig inverkan på hälsa, kroppsutveck- ling eller moral. Arbetsgivare har följaktligen ålagts särskilda förpliktel- ser i dessa avseenden. Vidare finns möjligheter för regeringen att före- skriva särskilda villkor för eller förbud mot användande av minderårig till vissa arbetsuppgifter. En förutsättning är att synnerlig fara föreligger i något av nämnda hänseenden. I överensstämmelse med vad utredningen utan erinran från remissin- stansema har framhållit finner jag att en grundbestämmelse om arbetsgi-

• Sida 323
•  Original

Prop. 1976/77: 149 323

varens skyldighet att ägna särskild uppmärksamhet åt skyddet för min- deråriga anställda inte kan undvaras i arbetsmiljölagen. Möjligheter måste därjämte finnas att gripa in med generella föreskrifter beträffande sådana sysselsättningar som anses påtagligt farliga för minderåriga. Det nu gällande villkoret att synnerlig fara skall föreligga synes onödigt re- striktivt och möjligheterna att gripa in bör därför vidgas. Jag förordar bestämmelser i arbetsmiljölagen av innebörd att arbetsgivare skall se till att minderårig arbetstagare inte anlitas till arbete på sätt som medför risk för olycksfall eller överansträngning eller annan skadlig inverkan på den minderåriges hälsa eller utveckling (5 kap. 3 5 första stycket) samt att regeringen eller efter dess bestämmande arbetarskyddsstyrelsen skall kunna meddela särskilda föreskrifter om villkor för eller förbud mot att minderårig anlitas till arbete som i dessa hänseenden medför påtaglig risk (5 kap. 3 5 andra stycket).

De föreskrifter beträffande farligt arbete för minderåriga som har meddelats med stöd av arbetarskyddslagen har till största delen förts samman i kungörelsen (1966: 521) om förbud att använda minderårig till vissa arbeten (ändrad 1973: 845). Förbud att använda minderårig till målningsarbete med blyfärg har dock tagits upp separat i kungörelsen (1949: 210) om förbud att använda arbetstagare till målningsarbete med blyfärg (ändrad senast 1974: 973) som gäller även vuxna arbetstagare. I själva arbetarskyddslagen har skrivits in ett förbud att använda minder- årig till underjordsarbete i gruva, stenbrott eller jämförlig arbetsplats. Uppbyggnaden av de närmare reglerna beträffande farligt arbete är så- ledes inte enhetlig. Mera betänkligt är att systemet inte ter sig tillräckligt smidigt i en tid då arbetsförhållandena snabbt ändras till följd av nya tekniska anordningar, kemiska ämnen, arbetsprocesser och arbetsuppgif- tcr. Främst är att märka att den praktiskt betydelsefulla minderårig- kungörelsen med dess specificerande förteckning inte kan anpassas till ändrade förhållanden genom beslut av den centrala arbetarskyddsmyn- digheten. För varje behov av ändring i förteckningen fordras framställ- ning till regeringen och beslut av denna.

Utredningen har mot denna bakgrund föreslagit att uppgiften att meddela föreskrifter av den typ som här avses delegeras till arbetar- skyddsstyrelsen. Liksom remissinstansema ansluter jag mig till detta förslag. Jag avser att förorda att bemyndigande för arbetarskyddsstyrelsen i berörda avseende lämnas i arbetsmiljöförordningen. Förutsättningarna att hålla dessa föreskrifter aktuella och i takt med utvecklingen kommer härigenom att öka. Jag utgår från att arbetarskyddsmyndigheten vid ut- arbetande av erforderliga föreskrifter tar de kontakter med partsorgani- sationer och andra som förutsätts för att bestämmelserna skall grundas på tillräckligt brett underlag.

Vid utformningen av de bestämmelser som det sålunda torde få an- komma på arbetarskyddsstyrelsen att meddela bör som utredningen har

• Sida 324
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 324

framhållit bl. a. den frågan aktualiseras i vad mån det är möjligt att med generell giltighet för minderåriga urskilja arbeten som innebär alltför stora psykiska påfrestningar. Jag anser vidare att bestämmelserna från arbetarskyddsstyrelsen bör kunna omfatta även en motsvarighet till för- budet i arbetarskyddslagen mot underjordsarbete i gruva e. d. för min- derårig. Någon särskild regel med sådant förbud bör således inte ingå i arbetsmiljölagen. När det gäller det materiella innehållet i övrigt i de närmare reglerna om farligt arbete vill jag framhålla att regleringen med utgångspunkt i den gällande minderårigkungörelsen successivt bör byggas ut så att en rimlig täckning sker av olika slags riskförhållanden vid arbeten som numera är aktuella för minderåriga. Det är härvid önskvärt att.även föreliggande internationella instrument beaktas. Av särskilt intresse bör vara 1973 års ILO-konvention om minimiålder med anslutande rekommendation. Även de år 1972 antagna ILO-instrumen- ten rörande förgiftningsrisker från bensen förtjänar nämnas.

För att en reglering av avsedd art inte skall bli alltför stel och i onö- dan skapa hinder för minderårigas kontakt med arbetslivet torde det bli nödvändigt att beträffande en del förbjudna arbeten medge undantag för vissa situationer. Med hänsyn till att det gäller arbeten som har klas- sats som farliga bör ställas villkor om uppnådda 16 år för att undantag skall kunna medges. Ytterligare villkor kan behövas med avseende på t. ex. skyddsanordningar, skyddsutrustning, genomgången utbildning el- ler instruktion eller godkännande i det särskilda fallet från yrkesinspek- tionens sida. Det av mig förordade bemyndigandet innebär att även för- utsättningarna för undantag skall anges i arbetarskyddsstyrelsens före- skrifter.

Den gällande minderårigkungörelsens bestämmelser är straffsanktio- nerade. Jag anser att även de föreskrifter om farligt arbete som arbetar- skyddsstyrelsen kommer att meddela med stöd av bemyndigande i ar- betsmiljölagen bör kunna vara förenade med straffsanktioner.

Jag har i avsnitt 20.2.4 resp. 20.2.5 föreslagit att arbetsmiljölagen i väsentliga delar görs tillämplig på elever som genomgår utbildning samt vårdtagare. Dock har förordats bl.a. att de minimiåldersbestämmelser, som har behandlats i närmast föregående avsnitt, inte kommer i tillämp- ning på elevernas verksamhet i de skilda former som ingår som ett led i utbildningen. De avses inte heller gälla för minderårig vårdtagare. I princip bör däremot bestämmelserna om farligt arbete vara direkt till- lämpliga inom elevområdet liksom inom vårdområdet. Arbetsmiljölagen bör sålunda —— i överensstämmelse med vad utredningen har föreslagit — i fråga om arbete inom dessa områden omfatta även minderårigbe- stämmelserna om farligt arbete (1 kap. 2 5 andra stycket). På samma sätt som enligt gällande författningsreglering bör det samtidigt finnas möjlig- het att göra undantag för vissa slag av farliga arbeten, om tillräckliga garantier ändå kan anses föreligga för att arbetet utförs under säkra för-

• Sida 325
•  Original

Prop. 1976/77: 149 325

hållanden. Jag förutsätter att samråd sker med skolöverstyrelsen och so- cialstyrelsen vid föreskrifternas utarbetande så att den lämpligaste av- gränsningen uppnås i förevarande avseende.

20.7.4 Arbetsbok och läkarkontroll

Arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen syftar till ett de- taljbetonat kontrollsystem för att skydda minderåriga arbetstagares hälsa och utveckling. Viktiga inslag i detta är en arbetsbok och regel- bundna läkarkontroller. Arbetsbok försedd med läkarintyg fordras för varje anställning av minderårig utom då arbetet är helt kortvarigt och medför ringa ansträngning.

Enligt vad utredningen har funnit är systemet med arbetsbok och lä- karkontroll av minderåriga arbetstagare inte möjligt att tillämpa mera fullständigt i praktiken. Bestämmelserna härom får ses mot bakgrunden av att vid tiden för regleringens tillkomst den allmänna skolplikten om- fattade endast sex år och att bara en mindre del av skoleleverna fort— satte sin skolutbildning. Den övervägande delen av ungdomarna gick ef- ter avslutad folkskola ut i arbetslivet, i allmänhet 'vid 14 års ålder. Nu- mera är förhållandena annorlunda. Ungdomarna omfattas av den all- männa skolplikten normalt tills de fyllt 16 år. Därmed omfattas de också av skolhälsovården till samma tidpunkt. Enligt utredningen är det därför inte rimligt att upprätthålla ett generellt system med särskilda år- liga läkarundersökningar av minderåriga arbetstagare. Det har också hänvisats till de möjligheter arbetarskyddsstyrelsen bör ha att föreskriva om läkarundersökning.

Utredningen har på angivna grunder föreslagit att några direkta mot- svarigheter till arbetsboken och den årliga läkarkontrollen av minder— åriga inte tas upp i arbetsmiljölagen. Remissinstanserna har biträtt för- slaget i dessa delar. Om arbetsboken slopas bör enligt skolöverstyrelsen den säkerhet, som arbetsboken avser att ge, tillförsäkras eleverna genom en övergripande hälsovårdande och elevvårdande verksamhet inom skolhälsovården. bl. a. i form av medicinsk studie- och yrkesorientering. Denna skall bestå av dels en kontinuerlig förebyggande verksamhet för alla elever, dels enskilda vägledande insatser gentemot vissa elever med särskilda behov.

Även jag ansluter mig till förslaget att slopa arbetsboken och de sär- skilda läkarundersökningarna av minderåriga. Det är angeläget att kon- centrera tillgänglig kapacitet för läkarundersökningar på de mest väsent- liga uppgifterna. Med stöd av förordade bemyndiganden (5 kap. 2 5 and- ra stycket och 3 5 andra stycket arbetsmiljölagen) bör emellertid kunna ställas upp villkor bl. a. i form av krav på läkarundersökning för att minderårig skall få anlitas som arbetstagare. Främst kommer därvid i åtanke behovet av läkarkontroll i samband med arbeten som enligt reg- lerna därom klassas som farliga för minderåriga. Den avsedda regle-

• Sida 326
•  Original

Prop. 1976/77: 149 326

ringen ger sålunda underlag för den läkarkontroll av minderåriga ar- betstagare som kan behövas vid sidan av skolhälsovårdens och företags- hälsovårdens bevakning. Jag vill tillfoga att generella föreskrifter som meddelas av arbetarskyddsstyrelsen om regelbunden läkarkontroll av minderåriga i vissa arbeten kan anses svara mot den förpliktelse i detta avseende som vårt land åtagit sig genom ratifikation av Europarådets sociala stadga.

Vad särskilt gäller arbetsbokens slopande vill jag också hänvisa till att den nya lagstiftningen bör ge möjlighet att i anslutning till villkor om lä- karundersökning föreskriva om skyldighet för arbetsgivare att föra re- gister beträffande minderåriga som berörs av arbetet och beträffande undersökningsresultatet. En bestämmelse härom förordas i arbetsmiljö- lagen (5 kap. 4 5). Denna möjlighet kan således utnyttjas för att tillgo— dose behov som i vissa fall alltjämt kan finnas av sådan sammanställ- ning av upplysningar för kontroll av skyddsförhållanden som arbetsbo- ken har avsett att ge.

Med detta ställningstagande finns inte anledning att, som någon re— missinstans har yrkat, till den nya lagstiftningen föra över nuvarande bestämmelser i arbetarskyddskungörelsen om generell anmälningsskyl— dighet gentemot yrkesinspektionen beträffande anställning av minderårig eller om skyldighet att föra förteckning över minderåriga anställda. Även i detta avseende torde den nyssnämnda möjligheten att i anslut- ning till krav på läkarundersökning ge föreskrift om registrering vara till fyllest för att uppkommande särskilda behov av information skall kunna tillgodoses. I övrigt bör man med nutida redovisning på arbetsplatserna kunna utgå från att varje arbetsgivare har en förteckning över sina an- ställda som bl. a. ger uppgift om ålder.

20.7.5 Arbetstid och nattvila för minderåriga

Särskilda bestämmelser finns i arbetarskyddslagen om minderåriga ar- betstagares arbetstid och nattvila. Minderårigs totala arbetstid får inte överstiga tio timmar under ett dygn och inte heller 54 timmar i veckan. Minderårig skall vidare varje dygn ha minst elva timmars oavbruten le— dighet för nattvila. Detaljerade bestämmelser ges om ledighet för natt- vila. Arbetarskyddsstyrelsen kan i viss utsträckning medge dispens från arbetstids- och nattvileregleringen. Den nämnda regleringen av arbetsti- den bygger på att arbetstidslagstiftningens bestämmelser gäller även för minderåriga. Genom arbetarskyddslagen ges således vissa ytterligare be- gränsningar av arbetstiden för denna arbetstagarkategori.

På arbetstidsområdet har efter arbetarskyddslagens tillkomst skett en markant utveckling. Genom generella arbetstidsförkortningar har den allmänna arbetstiden nedbringats från 48 timmar per vecka till 40 tim- mar per vecka. Arbetstidslagstiftningen har i anslutning till den senaste allmänna förkortningen omskapats. Den allmänna arbetstidslagen om-

• Sida 327
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 327

fattar nu i princip alla arbetstagare. Den lagfäster 40-timmarsveckan och begränsar uttaget av övertid och jourtid.

Trots den utveckling som har skett i arbetstidsavseende har arbetar- skyddslagens regler om minderårigs arbetstid inte undergått föränd- ringar annat än i vissa enskildheter. Genom arbetarskyddslagens fr.o.m. år 1964 vidgade tillämpningsområde har dock samma bestäm- melser kommit att gälla mera generellt i arbetstagarförhållanden. Det kan också nämnas att arbetarskyddslagens arbetstidsregler för minder- åriga har kommit att gälla inom jordbruket först efter en lagändring år 1970.

Utredningen har framhållit att särreglema i arbetarskyddslagen om minderårigas arbetstid är betingade av önskemål att dels få till stånd en övertidsbegränsning inom områden där tidigare arbetslagstiftning inte gällde, dels beskära möjligheterna till övertidsuttag i sådana fall då ar— betstidslagstiftningen medgav övertid för minderårig. Det förstnämnda motivet saknar numera betydelse, eftersom arbetstidslagstiftningcns och arbetarskyddslagstiftningens tillämpningsområden är i stort sett lika. Vad gäller övertidsbegränsning utöver arbetstidslagstiftningen synes allt- jämt finnas fog för särregler beträffande de minderåriga. Utredningen har därvid hänvisat till att arbetstidslagen inte i främsta rummet utfor- mats med hänsyn till rena skyddssynpunkter. Detta återspeglas i lagens uppbyggnad som en ramlag utan ingripande detaljbestämmelser. Arbets- tidslagen ger också arbetsmarknadens parter stor frihet att träffa kollek- tiva överenskommelser om avsteg från lagens begränsningar. Eftersom arbetstidslagen har angivna uppläggning, har utredningen ansett att reg- leringen i arbetarskyddslagstiftningen av dygns- och veckomaximum för minderårigas totala arbetstid inte bör slopas. Enligt utredningens mening bör de gällande maximigränserna, som är satta med utgångs- punkt i en normalarbetstid om 48 timmar per vecka, nu sänkas. Ut- redningen har föreslagit att dygnsmaximum bestäms till nio timmar och veckomaximum till 45 timmar. Vidare har utredningen förordat att re- geln om elva timmars oavbruten ledighet för nattvila behålls.

Utredningens förslag till bestämmelser i arbetsmiljölagen om arbets- tiden för minderårig har inte föranlett någon erinran av remissinstan- serna. Även jag ansluter mig till förslaget om dygns- och veckomaxi- mum för minderårigs arbetstid (5 kap. 55 första stycket arbetsmiljöla- gen). Visserligen torde det i dagens läge vara sällsynt att ungdomar sys- selsätts i förvärvsarbete till övermått. Det bör dock vara en uppgift för arbetarskyddslagstiftningen att ge en garanti och möjlighet till ingri— pande mot vad som kan betraktas som orimligt långa arbetsdagar och arbetsveckor för minderåriga.

Vad gäller längden av den obrutna nattvilan förespråkar vissa inter- nationella instrument, t.ex. 1973 års ILO-rekommendation om mini- miålder, en tolvtimmarsregel. Något påtagligt behov av att ändra nuva-

• Sida 328
•  Original

Prop. 1976/77: 149 323

rande minimum synes emellertid inte finnas. Detta överensstämmer med den bedömning som gjordes från arbetarskyddsstyrelsen i samband med tillkomsten av nämnda rekommendation. Jag förordar därför att elva- timmarsregeln behålls (5 kap. 5 5 andra stycket första meningen arbets- miljölagen).

Nattvilan skall enligt nuvarande regler omfatta tiden mellan kl. 22 och 5 för alla minderåriga. För dem som ej fyllt 16 år föreskrivs att ti- den mellan kl. 19 och 6 skall ingå i ledigheten. Dispens kan ges av arbe- tarskyddsstyrelsen enligt detaljerade bestämmelser. Minderåriga som ej fyllt 16 år kan medges att arbeta mellan kl. 19 och 22 om det anses på- kallat och elvatimmarsregeln ej åsidosätts. Föreligger särskilda skäl kan dispens ges för minderårig som fyllt 16 år och har god hälsa och kropps- utveckling. Genom dispens kan också för 16—18—åringar tiden mellan kl. 22 och 5 bytas ut mot annan tid om sju timmar i följd mellan kl. 22 och 7. En särskild dispensregel finns för flottningsarbete. Härutöver öppnar bestämmelserna möjlighet till nödfallsarbete för minderårig som fyllt 16 år.

Utredningen har ansett att det inte är behövligt med ett så detaljerat regelsystem som det nu redovisade. Det har i stället föreslagits att ar— betsmiljölagen bara skall föreskriva att nattvilan för minderårig skall in- begripa tiden mellan kl. 22 och 5.

Jag vill i anslutning härtill erinra om att jag tidigare har förordat att minderårig skall kunna ta lätt arbete. Annat arbete skall minderårig kunna ta först det kalenderår han fyller 16 år och sedan han har slutat sin obligatoriska skolgång. Eftersom arbetarskyddsstyrelsen avses skola meddela närmare föreskrifter, bl.a. om arbetstidens längd och förlägg- ning, för arbete av den som ej har uppnått nämnda gräns, bör arbetsmil- jölagens närmare bestämmelser om nattvila för minderårig kunna inrik- tas på de kategorier av minderåriga arbetstagare som återstår, nämligen ungdomar som fullgjort sin skolplikt men ännu ej har fyllt 18 år. Mot denna bakgrund anser jag att arbetsmiljölagen (5 kap. 5 & andra stycket andra meningen) även på denna punkt bör utformas enligt utrednings- förslaget.

Jag vill betona att de i arbetsmiljölagen förordade reglerna om be- gränsning av minderårigs arbetstid på intet sätt uttrycker vad som i da- gens samhälle kan anses vara normalt. De har i stället fastställts för att lagen på denna punkt skall ge en garanti mot rena missförhållanden. Att jag har ansett mig kunna stanna vid detta får ses mot bakgrunden av att utredningen och remissinstansema inte har funnit något behov föreligga av en reglering med vidare syfte.

Utredningen har ansett att arbetstids- och vilobestämmelserna för minderåriga inte bör kunna frångås genom avtal. Däremot måste möj- lighet finnas att göra avvikelser dispensvägen. Efter särskild prövning av den minderåriges förhållanden och arbetsmiljöförhållandena på arbets-

• Sida 329
•  Original

Prop. 1976/77: 149 329

stället bör enligt utredningen tillstånd kunna ges t. ex. för att i vissa fall möjliggöra deltagande i treskiftsarbete som innefattar nattskift med vissa intervaller. En dispensregel har utformats så att den avser såväl arbets- tids— som vilotidsreglerna i minderårigkapitlet. För dispens har ställts upp kravet att särskilda skäl föreligger för avsteg.

Utredningsförslaget har inte heller i detta avseende väckt någon in- vändning från remissinstansema. Även jag anser att arbetsmiljölagen bör utformas i enlighet med vad utredningen sålunda har föreslagit om möjlighet till myndighetsdispens vid särskilda skäl (5 kap. 55 tredje stycket). Arbetsmiljölagen bör lämna möjligheten öppen för handlägg- ning i första instans av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektionen enligt de närmare direktiv som här kan komma att gälla. Jag hänvisar till vad jag i motsvarande fråga har anfört i avsnitt 20.6.7. Det kan en- ligt min mening ligga särskilt nära till hands att tänka sig en handlägg- ning hos yrkesinspektionen av ärenden om dispens från arbetstidsreg- lerna för minderåriga.

20.8 Lokal skyddsverksamhet 20.8.1 Allmänna synpunkter

Den delreform av arbetarskyddslagstiftningen som genomfördes år 1973 byggde på tanken att samarbete mellan arbetsgivare och arbetsta- gare är en förutsättning för att man skall kunna skapa goda arbetsför— hållanden. Denna synpunkt har ytterligare understrukits av arbetsmil- jöutredningen i dess slutbetänkande liksom av remissinstansema. LO har härvid konstaterat att 1973 års ändringar innebar ett betydelsefullt steg framåt vad avser de anställdas inflytande över arbetsmiljön. En på- taglig förändring har enligt organisationen skett såväl i attityder som i fråga om möjligheterna att åstadkomma förbättringar på arbetsplat— serna. Som särskilt positivt har noterats skyddsombudens och skydds- kommittéernas deltagande i planeringen samt skyddsombudens stärkta ställning genom möjligheten att i avvaktan på yrkesinspektionens ställ- ningstagande avbryta farliga arbeten.

Även jag vill konstatera att partssamarbetet på arbetsmiljöområdet har kommit att framstå som alltmer betydelsefullt. Detta bottnar inte minst i den vidgade syn på arbetarskyddet som har vuxit fram under senare år. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1974 stärktes skyddsombudens och skyddskommittéernas ställning och kravet på sam- arbete betonades. Sedan dess har arbetsmarknadens parter på grundval av de nya reglerna träffat avtal om arbetsmiljön. På det kommunala området ingicks år 1975 ett arbetsmiljöavtal som slår fast en helhetssyn på arbetsmiljön vad avser arbetarskydd med företagshälsovård. Statens avtalsverk och statstjänstemännens huvudorganisationer har år 1976 slu- tit avtal om riktlinjer för företagshälsovård m.m. Mellan SAF, LO och

• Sida 330
•  Original

Prop. 1976/77: 149 330

Privattjänstemannakartellen (PTK) har också år 1976 träffats arbetsmil- jöavtal. Detta avser dels allmänna regler för arbetsmiljövcrksamheten i företagen och rekommendationer för partssamarbete i företagshälso- vårdscentraler, dels riktlinjer för företagshälsovården.

En ökad avtalsreglering inom arbetsmiljöområdet kan av naturliga skäl medföra att behovet av författningsbestämmelser i vissa avseenden minskar. Arbetarskyddslagstiftningen behåller emellertid enligt min me- ning sin uppgift som vägledare för parterna och som en garanti för att de anställdas intressen blir tillgodosedda. Lagstiftningen ger utgångs- punkten för organisationen av den lokala skyddsverksamheten liksom för arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens verksamhet. Den bil- dar vidare en ram inom vilken detaljerna genom avtal kan anpassas till bl.a. förhållandena inom skilda branscher. En sådan ram behövs av flera skäl. Ansvaret för tryggheten i arbetslivet kan samhället inte av- hända sig i förlitan på att önskemålen tillgodoses genom avtal. Tving- ande lagstiftning i form av bestämmelser som garanterar en tillfredsstäl- lande standard behövs därför också i fortsättningen. Härtill kommer be- hovet av bestämmelser för icke avtalsreglerade områden av arbetsmark- naden.

Jag har tidigare framhållit att den nyligen beslutade lagen om medbe- stämmande i arbetslivet i hög grad är inriktad på att ge de fackliga or- ganisationerna instrument att förverkliga strävanden på arbetsmiljöom- rådet. Lagen ger uttryck för att kollektivavtal bör träffas om medbe- stämmanderätt för de anställda. De kollektivavtalsbärande fackliga or- ganisationerna får tolkningsföreträde vid tvist om arbetsskyldighet och tillämpningen av medbestämmanderättsavtal. Förhandlingsrätten utvid- gas. Enligt regler om s. k. primär förhandlingsskyldighet för arbetsgiva— ren måste denne förhandla med de fackliga organisationerna innan han fattar beslut om viktigare ändringar på arbetsplatsen. I andra frågor kan arbetsgivaren bli förhandlingsskyldig om den fackliga organisationen be- gär förhandling. De fackliga organisationerna har vidare genom lagen fått utökad rätt till information.

Samverkansreglerna i arbetsmiljölagen måste ses mot denna bak- grund. I detta sammanhang kan tas upp en synpunkt i TCO:s remissytt- rande i anslutning till de av arbetsmiljöutredningen föreslagna samver- kansreglema. Enligt TCO borde utredningen ha klart uttalat sig för att arbetsgivare och arbetstagare gemensamt bör sträva efter en arbetsmiljö som uppfyller estetiska och kulturella krav. Vidare har statens konstråd föreslagit en bestämmelse i arbetsmiljölagen av denna innebörd. Jag vill med anledning härav framhålla att de anställdas medverkan skall om- fatta även estetiska och kulturella frågor. När det gäller exempelvis pla- nering bör någon gräns inte dras mellan sådana frågor och direkta skyddsfrågor. Det måste emellertid hållas fast vid att arbetsmiljölagen bör ha karaktär av tvingande lagstiftning. I denna ingår bestämmelser

• Sida 331
•  Original

Prop. 1976/77: 149 331

om tillsyn enligt vilka myndigheter i sista hand skall säkra att åtgärder vidtas för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet. Av detta följer enligt min mening att arbetsmiljölagens samverkansregler bör hänföras till parternas organisation av skyddsverksamhet.

Efter hand som arbetsmiljöfrågorna i allt större utsträckning blir före- mål för förhandling mellan parterna får frågan om skyddskommitténs ställning särskild aktualitet. Skyddskommittén intar efter 1973 års änd- ringar i arbetarskyddslagstiftningen en central position i skyddsverksam- heten. Den skall planera och övervaka skyddsarbetet, och inga väsentliga frågor som rör arbetsmiljön får undandras skyddskommittén. Såväl an- givande av målsättningen för skyddsverksamheten i företaget som dess uppläggning och genomförande är uppgifter som ankommer på kommit- tén. Företagshälsovården ingår som en viktig del i denna verksamhet. För skyddskommittéerna har föreskrivits sådan sammansättning att de på ett effektivt sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter. I skyddskommit- tén skall arbetsgivarens och arbetstagarnas representanter överlägga om och söka enas i de frågor som nu har berörts. Uppnås inte enighet kan frågan hänskjutas till yrkesinspektionen och prövas av inspektionen i den mån den faller under dess kompetens. Genom den nu beskrivna ordningen har enligt min mening en lämplig form skapats för parternas arbetsmiljöarbete. I allt väsentligt torde därför det nu gällande systemet böra föras över till den nya lagstiftningen.

Medbestämmandelagen får till följd att arbetsmiljöfrågor kan bli före- mål för förhandlingar på arbetsplatsen i olika former. Förutom i skydds- kommittén kan arbetsmiljöfrågorna komma att tas upp mellan arbetsgi- varen och lokal avtalsbunden organisation samt i särskilda partssamman- satta organ. Den erfarenhet och det kunnande som har samlats hos skyddskommittéerna bör enligt min uppfattning tas till vara också i den nu beskrivna situationen. Detta bör kunna åstadkommas genom att ar- betsmiljöfrågor liksom hittills i första hand behandlas inom skyddskom- mitté där sådan finns. Endast i de fall då enighet inte kan uppnås i kom- mittén bör, som utredningen har framhållit, frågorna kunna bli föremål för förhandling i annan ordning. Jag vill understryka intresset av att undvika en byråkratisk och orationell hantering av dessa frågor. Jag ut- går från att i skyddskommittéerna kommer att ingå ledamöter med så- dana befogenheter inom den lokala förhandlingsorganisationen att olä- genheter av nämnda slag inte uppkommer.

Skyddsombudens ställning i den lokala skyddsorganisationen förstärk- tes kraftigt genom de ändringar i arbetarskyddslagen som genomfördes fr.o.m. år 1974. Skyddsombud skall företräda arbetstagarna i skydds- frågor och verka för tillfredsställande skyddsförhållanden. Dessutom skall skyddsombud sträva efter att vinna övriga arbetstagares medver- kan i arbetarskyddet. Skyddsombud skall beredas erforderlig ledighet för att fullgöra sina uppgifter. En viktig uppgift för skyddsombud och

• Sida 332
•  Original

Prop. 1976/77: 149 332

skyddskommitté är att delta vid planeringen av lokaler, anordningar och arbetsmetoder. Finns inte skyddskommitté, blir det en uppgift för skyddsombud att tillsammans med arbetsgivaren planera och verka för företagshälsovård efter företagets behov. Särskilda befogenheter tillkom- mer skyddsombuden att ingripa i vissa fall då omedelbar och allvarlig fara hotar vid visst arbete på grund av bristfälliga skyddsförhållanden. Genom att skyddsombud sedan år 1974 skall utses vid varje arbetsplats med minst fem arbetstagare har skapats möjligheter att vid alla arbets- ställen av någon storlek behandla frågor om arbetsmiljön i organiserade former. Ändringarna innebar genom nya regler om regionala skyddsom— bud också ett viktigt led i strävandena att förbättra bevakningen av ar- betsmiljöförhållandena vid mindre arbetsställen.

Den ställning som skyddsombuden nu har inom den lokala skydds- verksamheten bör de behålla också i framtiden. Jag föreslår att de grundläggande bestämmelserna i arbetarskyddslagen om skyddsombu- dens uppgifter förs över till arbetsmiljölagen. De förslag som jag lägger fram innefattar dessutom vidgade uppgifter i skilda avseenden för ar- betstagarnas representanter i skyddsfrågor.

Vissa remissinstanser har ansett att det finns brister i samordningen av utredningens lagförslag och andra arbetsrättsliga lagar vad beträffar terminologi samt regler om förhandlingsrätt och skyddsombud m.m. Jag kan här delvis hänvisa till mina uttalanden om lämplig ordning vid arbetsmiljöfrågors behandling i skyddskommitté och förhandlingsorgan. Till frågor om samordningen mellan samverkansreglema samt lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen och lagen om vissa an— ställningsfrämjande åtgärder återkommer jag i det följande. Några bris- ter i samordningen i övrigt har i vart fall inte konkret angetts av remiss- instanserna.

Bland remissyttrandena finns också den synpunkten att benämning- arna arbetsmiljöombud och arbetsmiljökommitté bör införas i stället för skyddsombud och skyddskommitté. Med anledning härav vill jag fram- hålla att skyddsombudsinstitutionen liksom skyddskommittéerna har vuxit fram på arbetsplatserna. Utan tvekan har dessa benämningar vun- nit särskild tyngd genom att de under lång tid använts i arbetslivet. Det synes lämpligt att i lagstiftningen avvakta den utveckling när det gäller benämningarna som kan ske i tillämpningen.

20.8.2 Samordning med förtroendemannalagen Lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen ger de allmänna ramarna för den fackliga verksamheten på arbetsplatsen. Har i lag meddelats bestämmelser som avviker från förtroendemannalagen gäller de bestämmelserna. Förtroendemannalagen är sålunda inte till- lämplig på arbetstagare med uppgifter inom arbetarskyddet i den mån arbetarskyddslagen innehåller föreskrifter om deras verksamhet.

• Sida 333
•  Original

Prop. 1976/77: 149 333

Förtroendemannalagen innehåller i en rad avseenden bestämmelser angående förhållanden som är aktuella även i den lokala skyddsverk- samheten. Här bör enligt utredningen i den mån det är möjligt ske en anpassning av arbetsmiljölagens regler. Dessa måste samtidigt utformas med hänsyn till de speciella behoven för arbetarskyddet. I arbetsmiljöla- gen bör vidare finnas alla sådana allmänna bestämmelser som är av omedelbar betydelse för verksamheten inom de lokala skyddsorganisa- tionerna. Bestämmelser som är väsentliga för den lokala skyddsverksam— heten bör därför skrivas in i arbetsmiljölagen även när likartade regler finns i förtroendemannalagen. I övrigt bör användas metoden att i ar- betsmiljölagen hänvisa till förtroendemannalagens bestämmelser beträf- fande frågor som endast kan bli aktuella på arbetsplatser där det finns facklig representation. Denna metod kan enligt utredningen också an- vändas när det gäller vissa detaljregler i förtroendemannalagen som kan ses som preciseringar av de allmänna bestämmelserna. Utredningens lagförslag har utformats i enlighet härmed. Uppläggningen har godtagits av det stora flertalet remissinstanser.

Även jag kan ansluta mig till den föreslagna uppläggningen. För— troendemannalagen har på vissa gemensamma områden en delvis längre gående reglering än arbetarskyddslagen. Det är enligt min uppfattning angeläget att fackliga förtroendemän som har uppgifter inom arbetar- skyddet genom arbetsmiljölag-en tillförsäkras ett skydd som är likvärdigt med skyddet enligt förtroendemannalagen. Samtidigt måste beaktas att mönstret för lagregleringen, när det gäller fackliga förtroendemän i all- mänhet, är avpassat med hänsyn till att det finns lokal arbetarorganisa- tion som är eller brukar vara bunden av kollektivavtal för de arbetsta- gare som berörs av förtroendemannens verksamhet. Arbetsmiljölagens bestämmelser kan inte bygga enbart på sådan förutsättning utan de måste utformas som tvingande regler med sikte även på arbetsställen utan facklig representation. Vidare kan konstateras att bestämmelserna i förtroendemannalagen i vissa stycken är relativt detaljbetonade. Bestäm- melser av detta slag skulle te sig främmande i arbetsmiljölagen som bör vara en utpräglad ramlag.

Med angivna utgångspunkter förordar jag att direkt i arbetsmiljölagen skrivs in en bestämmelse att lokalt skyddsombud har rätt till ledighet som fordras för uppdraget och att skyddsombud därvid bibehåller sina anställningsförmåner (6 kap. 5 $). Den förordade bestämmelsen bygger på samma överväganden som motsvarande bestämmelse i arbetar- skyddslagen. I akuta farosituationer, vid olyckshändelser c. (1. skall skyddsombudet själv kunna avgöra tidpunkten för ingripande och tids— åtgången för sin insats. Bestämmelsen lägger sålunda härvidlag avgöran- det mera direkt i Skyddsombudets hand än som sker enligt motsvarande regler i förtroendemannalagen. Inte heller görs några inskränkningar vad gäller tidpunkten för ingripande eller tidsåtgången på sätt som sker

• Sida 334
•  Original

Prop. 1976/77: 149 334 i den lagen. Tidsåtgången för det löpande skyddsarbete som ingår i skyddsombudsuppdragct skall bestämmas i första hand genom över- enskommelse mellan de lokala parterna. Om enighet inte nås om vad som är behövlig tid för sådant arbete skall hänvändelse kunna ske till yrkesinspektionen för utlåtande i frågan. I avvaktan på yrkesinspektio- nens utlåtande skall skyddsombud, utan att drabbas av ekonomisk för- lust, kunna bedriva skyddsarbete i den omfattning han anser rimlig.

På samma sätt bör även vissa andra bestämmelser om förtroendemän inom arbetarskyddet ha sin plats i arbetsmiljölagen, trots att bestämmel- serna delvis har motsvarighet i förtroendemannalagen. Sålunda bör genom bestämmelse i arbetsmiljölagen (6 kap. 10å första stycket) slås fast att skyddsombud inte får hindras att fullgöra sina uppgifter. Trygg- heten för skyddsombud mot försämrade arbetsförhållanden och anställ- ningsvillkor liksom förtroendemannalagens regel om s. k. efterskydd bör också skrivas in i arbetsmiljölagen (6 kap. 105 andra stycket). Grund- läggande skadestånds- och rättegångsregler'bör likaså återfinnas i denna. Bestämmelser härom av i huvudsak samma innebörd som arbetar- skyddslagens förordas (6 kap. 11—13 åå arbetsmiljölagen).

I enlighet med den valda uppläggningen bör emellertid viss reglering, som avser fackliga förtroendemän med uppgifter inom arbetarskyddet, kunna ske via förtroendemannalagen. Därvid bör bl. &. avses förtroen- demannalagens regler om ledighet. Härigenom tillerkänns den lokala fackliga organisationen tolkningsföreträde i sådana frågor. Vidare får på detta sätt vissa' detaljfrågor en uttrycklig reglering i lag. Även i fråga om tillfälle att disponera lokal eller annat utrymme som behövs för uppdra- get bör hänvisas till förtroendemannalagen. Detsamma gäller beträf- fande företräde till fortsatt arbete vid arbetsbrist. Likaså finns skäl att hänvisa till denna lags bestämmelser om skadestånd och rättegångsreg— ler. Bl. a. bestämmelserna om arbetstagarorganisations rätt till skadestånd och dess skadeståndsansvar i vissa fall kan på så sätt bli tillämpliga i arbetarskyddsfrågor. Jag förordar mot denna bakgrund en allmän hän- visning i arbetsmiljölagen (6 kap. 16 5) till förtroendemannalagen. En- ligt hänvisningen skall även förtroendemannalagen tillämpas beträf- fande skyddsombud och arbetstagarledamot i skyddskommitté i den mån detta inte inskränker deras rättigheter enligt arbetsmiljölagen.

Med detta tillvägagångssätt kommer regleringen enligt arbetsmiljöla- gen att i vissa avseenden ha olika innehåll beroende på om skyddsom- bud eller skyddskommittéledamot utsetts av facklig organisation eller inte. I de fall då de tillämpliga reglerna i förtroendemannalagen förut- sätter att det finns en kollektivavtalsbärande facklig organisation är detta ofrånkomligt. Jag vill emellertid framhålla att förtroendemannala- gens detaljregler om bibehållande av anställningsförmåner utgör precise- ringar av vad som bör följa redan av motsvarande bestämmelse i arbets- miljölagen (6 kap. 5 5). Även utan särskild hänvisning får alltså det-

• Sida 335
•  Original

Prop. 1976/77: 149 335

samma anses gälla för skyddsombud och skyddskommittéledamot som inte utsetts av facklig organisation. Jag förutsätter att i praktiken också bestämmelsen om tillfälle att disponera lokal eller annat utrymme kom- mer att tillämpas för dessa kategorier.

I ytterligare ett avseende finns anledning att överväga en anpassning av arbetsmiljölagen till förtroendemannalagen. Enligt förtroendemanna— lagen vinner lagen i förhållande till arbetsgivaren tillämpning på facklig förtroendeman först sedan den fackliga organisationen har underrättat arbetsgivaren om uppdraget. I fråga om skyddsombud finns f. n. i arbe- tarskyddskungörelsen (66 &) vissa närmare regler om att bl. a. arbetsgi- vare skall underrättas om val av skyddsombud. Det synes lämpligt att på motsvarande sätt som i förtroendemannalagen sådan underrättelse blir en förutsättning för att arbetsmiljölagens regler om skyddsombuds uppgifter och befogenheter skall tillämpas i förhållande till arbetsgiva— ren. Jag förordar att en bestämmelse om detta förs in i arbetsmiljölagen (6 kap. 14 5). Motsvarande bör gälla i fråga om val av skyddskommitté- ledamot (6 kap. 15 å). Härvid avses självfallet endast sådan ledamot som har utsetts av facklig organisation eller av arbetstagarna. Däremot torde detaljföreskrifter om underrättelse till arbetsgivaren och yrkesin- spektionen om val av skyddsombud få ingå i arbetsmiljöförordningen. Detsamma gäller i fråga om vissa bestämmelser, som f.n. också finns 1 arbetarskyddskungörelsen, om arbetsgivares skyldighet att underrätta yrkesinspektionen när skyddskommitté har tillsatts och att sätta upp an- slag med uppgift om namn på skyddsombud och skyddskommittéleda- möter.

Jag vill tillägga att förtroendemannalagen f. n. är föremål för översyn inom den nya arbetsrättskommittén. Det är därför möjligt att — som en följd av kommitténs arbete — ytterligare åtgärder kan få vidtas för att samordna arbetsmiljölagen med den allmänna lagstiftningen om fackliga förtroendemän.

20.8.3 Deltagande i planering

I arbetarskyddslagen infördes år 1973 bestämmelser att skyddsombud skall delta vid och skyddskommitté behandla frågor om planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar och arbetsmetoder. Utredningen har föreslagit att i arbetsmiljölagen läggs till uppgiften att delta vid pla- nering av arbetsprocesser. Remissinstanserna har godtagit detta. Vissa kompletteringar har dock ansetts böra ske. LO och TCO har framhållit att framför allt arbetsorganisationen är av betydelse när det gäller psy- kosociala förhållanden på arbetsplatsen. Skyddsombuds och skyddskom- mittés rätt att delta i planering har ansetts böra gälla även arbetsorgani- sation. LO har härvid pekat på sådana omständigheter som arbetstem- pot i olika arbetsuppgifter, förutsättningarna för grupparbete och före- komsten av ensamarbete. Av TCO har utformningen av arbetsorganisa—

• Sida 336
•  Original

Prop. 1976/77: 1.49 336 tionen hänförts till val av arbetsprocesser och arbetsmetoder. Arbetsgi— varen bör enligt organisationerna åläggas att redovisa bemannings- och organisationsplan, där arbetsuppgifternas krav på individen kan bedö- mas. Organisationerna har vidare understrukit att de anställdas medver- kan skall omfatta även frågor som rör användningen av kemiska ämnen. SAF har konstaterat att en utveckling mot ett ökat deltagande av de an- ställda i planeringsfrågor har pågått under en lång tid inom företagen och har inte haft något att invända mot en utvidgad rätt för skyddsom— bud och skyddskommitté att delta i planering av arbetsprocesser.

När bestämmelserna om rätt för de anställda att i vissa avseenden delta i planering av arbetsplatserna infördes i arbetarskyddslagen, inne- bar detta att de anställdas inflytande över arbetsmiljöfrågorna fick laglig förankring på en väsentlig punkt. Jag förordar att bestämmelserna förs över till arbetsmiljölagen (6 kap. 4ä första stycket och 9 5). Principen bör vara att skyddsombuds och skyddskommittés uppgifter spänner över arbetsstället över huvud med alla de anordningar och ämnen som an- vänds där. Uppgifterna bör avse hela det vidgade arbetarskyddsområdet. Begreppet arbetsmetod torde härvid få anses täcka även sådana omstän- digheter som LO särskilt har pekat på. Det kan emellertid som utred- ningen har föreslagit vara lämpligt att även arbetsprocesser uttryckligen anges. Det bör också i lagen tydligt anges att även planering av använd- ning av farligt ämne omfattas. Jag vill framhålla att de anställdas delta- gande i planeringen måste avse varje stadium i planeringen som är av betydelse från arbetsmiljösynpunkt. I praktiken kan detta ofta säkras genom att företrädare för de anställda medverkar i olika projektgrup- per. Det torde f.ö. i hög grad även vara ett arbetsgivarintresse att så sker för att inte planeringsprocessen skall fördröjas i ett senare skede.

För att kunna delta vid planering måste de anställdas företrädare få del av bl. a. upprättade bemannings- och organisationsplaner. Från ar- betarskyddslagen bör bl. a. av den anledningen föras över motsvarighet till den nyligen införda bestämmelsen att skyddsombud har rätt att ta del av de handlingar och erhålla de upplysningar som är av betydelse för skyddsombudets verksamhet (6 kap. 6å arbetsmiljölagen). För att man skall kunna bedöma om arbetsförhållandena kommer att vara an— passade till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende är det ofta nödvändigt att ha tillgång till beskrivning över olika pla- nerade arbetsuppgifter. En utgångspunkt bör härvid vara att arbetsupp- gifter skall utformas med tanke på att de så långt möjligt skall lämna spelrum för olika människors förutsättningar.

Planeringsunderlag i form av ritningar, skisser, planer m. ni. måste vi- dare redovisas på ett klargörande sätt. De anställdas rätt att delta i pla- neringen kan annars äventyras. Eftersom arbetsmiljölagens regler syftar till ett fördjupat samarbete i arbetsmiljöfrågor är det enligt min mening också klart att arbetsgivaren skall låta presentera sådana kommentarer

• Sida 337
•  Original

Prop. 1976/77: 149 337

till handlingarna att dessa kan bedömas på ett riktigt och allsidigt sätt. Här kommer också in parternas ansvar för att skyddsombud får utbild— ning i arbetsmiljöfrågor. Arbetarskyddslagens bestämmelse härom bör föras över till arbetsmiljölagen (6 kap. 45 tredje stycket). TCO har an- sett att facklig organisation bör tillerkännas rätt att på arbetsgivarens bekostnad tillkalla konsult vid granskning av ritningar och tekniska och organisatoriska planer. Någon allmän sådan bestämmelse i arbetsmiljö- lagen är jag däremot inte beredd att tillstyrka. I stället vill jag här hän— visa till att arbetstagarna ytterst alltid har möjlighet att koppla in yrkes- inspektionen. Vidare kan erinras om att arbetstagarparten kan ta upp frågor om avtalsreglering på området inom ramen för lagen om medbe- stämmande i arbetslivet.

Från LO har rests frågan vilka rättsliga garantier som bör finnas att driva igenom att de anställda får möjlighet att delta i planeringen. I detta avseende vill jag först nämna den särskilda kontrollen i byggnads- lovsärenden. Denna går ut på att byggnadsnämnd är förhindrad att be- vilja byggnadslov som avser arbetslokal eller personalrum för visst slag av verksamhet, om inte av utlåtande från yrkesinspektionen framgår att skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbets- tagarna har fått tillfälle att yttra sig. Liksom i arbetarskyddslagen bör deSSutom finnas en allmän påföljd i arbetsmiljölagen (6 kap. 11 å). Hindras skyddsombud att fullgöra sina uppgifter bör sålunda skade- ståndsskyldighet inträda. Som tidigare (avsnitt 20.8.2) antytts innebär den förordade hänvisningen i arbetsmiljölagen till bestämmelser i förtro- endemannalagen vidare att vid bedömande av arbetstagarorganisations rätt till skadestånd hänsyn kan tas även till organisationens intresse av att regler av betydelse för arbetarskyddet iakttas.

Jag vill i sammanhanget slutligen erinra om de uppgifter skyddsom- bud och skyddskommitté har i samband med utnyttjande av företags ar- betsmiljöfond och vid ansökan om garantilån för arbetsmiljöförbätt- ringar. Bestämmelser härom finns i lagen (1974: 325) om avsättning till arbetsmiljöfond (senast ändrad 1975: 23) resp. förordningen (1975: 632) om lånegaranti för arbetsmiljöförbättringar.

20.8.4 Skyddsombuds möjlighet att avbryta arbete

I arbetarskyddslagen infördes år 1973 en bestämmelse om skyddsom- buds s.k. stoppningsrätt. Innebär visst arbete omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa och kan rättelse inte genast uppnås genom hänvändelse till arbetsgivaren, kan skyddsombud bestämma att arbetet skall avbrytas i avvaktan på ställningstagande av yrkesinspektio— nen. Överträds gällande förbud, som enskilt fall har meddelats av tillsyns- myndighet, kan skyddsombud avbryta arbete som avses med förbudet. Skyddsombud är fri från ersättningsskyldighet för skada till följd av sådan åtgärd.

• Sida 338
•  Original

Prop. 1976/77: 149 338

Med hänvisning till de speciella olägenheter som har ansetts förknip- pade med ensamarbete har utredningen föreslagit att skyddsombuds möjligheter att avbryta sådant arbete utvidgas. Som förutsättning för skyddsombuds möjlighet att ingripa mot ensamarbete i avvaktan på yr- kesinspektionens ställningstagande har sålunda föreslagits endast skola gälla att det är påkallat från skyddssynpunkt.

Rcmissinstansernas inställning till frågan om ensamarbete har över- siktligt angetts i avsnitt 20.4.3. Jag har där förordat en särskild bestäm- melse i arbetsmiljölagen som fäster uppmärksamheten på att ogynn— samma verkningar av ensamarbete måste förhindras. Samtidigt har jag påpekat att det är angeläget att närmare föreskrifter om ensamarbete ut— arbetas.

Remissutfallet och olika uttalanden från fackligt håll visar att det på arbetstagarhåll finns en utbredd oro när det gäller vissa former av en- samarbete. Härvid torde avses fall där själva utförandet av arbetet inne- bär större risker vid ensamarbete än annars och fall där den omständig- heten att arbetstagare är ensam ökar riskerna med hänsyn till svårighet att få hjälp vid olycks- eller sjukdomsfall. Tilläggas kan fall då passning- en av exempelvis en anläggning vilar på ensam arbetstagare och allvarli- ga följder kan uppstå om denne missar möjligheterna att ingripa vid till- fälligt fel c. d.

Med hänsyn till de speciella påfrestningar för den anställde som så- lunda kan vara förenade med ensamarbete bör det enligt min uppfatt- ning vara en viktig trygghetsskapande faktor att ge skyddsombud sär- skilda befogenheter att ingripa mot ensamarbete. En skillnad gentemot övriga fall där skyddsombud har befogenhet att avbryta arbete kan här— vid vara att ett ingripande inte på samma sätt som annars kan motiveras med hänsyn till direkta brister i de yttre skyddsförhållandena, trots att riskerna framstår som så överhängande att yrkesinspektionens ställ- ningstagande inte kan inväntas. Synpunkter av detta slag torde ligga bakom att remissopinionen över lag är positiv till utredningens förslag om särskilda befogenheter för skyddsombud med avseende på ensamar— bete. Jag förordar därför att en bestämmelse om skyddsombuds möjlig- het att avbryta ensamarbete förs in i arbetsmiljölagen (6 kap. 7 5 andra stycket). Sådan möjlighet bör finnas när det från skyddssynpunkt är på- kallat att arbetet avbryts. Jag vill med anledning av synpunkter från ar- betarskyddsstyrelsen och SAF framhålla att härav torde framgå att det är den särskilda risk som är förbunden med arbetet i fråga som kan ut- göra grund för ingripande och inte ensamarbete som sådant. Grundsat- sen bör som Kommunförbundet har anfört också vid ingripande mot en— samarbete vara att parterna skall i samverkan bedriva skyddsverksam- het. Det är sålunda nödvändigt att skyddsombudet så långt möjligt sam- råder med arbetsgivaren eller dennes företrädare i situationer där en- samarbete bedöms som riskabelt. Jag anser att i bestämmelsen bör erin- ras om detta. Jag förutsätter att skyddsombuden använder ifrågavarande

• Sida 339
•  Original

Prop. 1976/77: 149 339

befogenhet med särskild urskillning i avvaktan på att arbetarskyddssty- relsen har gått igenom besvärliga områden av ensamarbete och med- delat verkställighetsföreskrifter.

Det följer av de tidigare behandlade reglerna om de anställdas delta— gande i planering att samråd skall ske innan ensamarbete anordnas. Härvid kan skyddsombud givetvis åberopa en befogenhet att i vissa fall avbryta ensamarbete. Har överenskommelse träffats om att hinder inte föreligger mot att arbetet utförs av ensam arbetstagare, bör skyddsom— bud uppenbarligen inte därefter under oförändrade förhållanden göra bruk av sin stoppningsrätt. Möjlighet finns dock alltid för skyddsombu— det att begära ingripande av yrkesinspektionen.

Utredningen har till sitt lagförslag utan ändring i sak fört över be— stämmelsen i arbetarskyddslagen om skyddsombuds möjlighet att av- bryta arbete som bedrivs i strid mot förbud som tillsynsmyndighet har meddelat i ett enskilt fall. LO har ansett att motsvarande bör gälla även i fråga om generella förbud. Jag delar denna uppfattning. I detta av- seende bör sålunda arbetsmiljölagen (6 kap. 75 tredje stycket) komplet- teras i förhållande till utredningsförslaget.

I enlighet med vad utredningen har föreslagit anser jag att arbetar- skyddslagens övriga bestämmelser om skyddsombuds stoppningsrätt bör oförändrade ingå i arbetsmiljölagen (6 kap. 7å första och fjärde styc- kena). Med anledning av synpunkter i vissa remissyttranden vill jag framhålla att frågan om långtidseffekter måste ägnas stor uppmärksam- het. De: kan emellertid enligt min mening inte anses förenligt med till- synsmyndighetemas och skyddsombudens inbördes roller att införa en särskild befogenhet för skyddsombud att ingripa vid misstanke om så- dana effekter. Det måste sålunda fasthållas att skyddsombudens stopp- ningsrätt aktualiseras när risken är överhängande och man inte hinner avvakta yrkesinspektionens ställningstagande eller när tillsynsmyndighet redan har meddelat ett förbud.

Jag vill i detta sammanhang även erinra om att den i avsnitt 20.4.4 förordade regeln om arbetstagares möjlighet att i vissa lägen underlåta att arbeta (3 kap. 45 arbetsmiljölagen) hänger nära samman med be- stämmelserna om skyddsombuds stoppningsrätt.

Vidare har LO tagit upp frågan om ersättning till anställda som be- rörs av att arbete har avbrutits av skyddsskäl. Enligt LO bör denna fråga liksom andra ersättningsfrågor lösas genom avtal mellan parterna. Det kan emellertid finnas grupper av anställda där avtalets utformning i. n. inte ger full kostnadstäckning. För min del anser jag att det måste vara en rimlig princip att full ersättning skall utgå när arbete med fog avbryts.

En annan fråga som har diskuterats är om arbetsgivare får överta ar- betsuppgifter när arbete har avbrutits av skyddsombud. Jag vill i denna fråga konstatera att bestämmelsen om skyddsombuds stoppningsrätt en- ligt sin lydelse siktar på situationer där skyddsombud bedömer ett arbete

• Sida 340
•  Original

Prop. 1976/77: 149 340

riskfyllt för någon som är arbetstagare. Bakgrunden är att det har an- setts rimligt att skyddsombudets uppfattning har företräde framför ar- betsgivarens i sådana lägen. Däremot har det inte gällt att här skapa nå- got särskilt skydd för den som är i arbetsgivarställning. I den mån ar- betsgivares övertagande av arbetsuppgiften innebär fara för arbetstagare — även sådan i arbetsledande ställning — får förfarandet emellertid an- ses otillåtet. Vidare kan ett övertagande av arbetsuppgifter ske under så- dana omständigheter att det framstår som ett sätt att otillbörligt hindra skyddsombudet i hans verksamhet.

20.8.5 Frågor om informationsrätt m. m.

Arbetarskyddslagen ger skyddsombud en allmän rätt att ta del av de handlingar och erhålla de upplysningar i övrigt som är av betydelse för Skyddsombudets verksamhet. I enlighet med vad utredningen har före- slagit förordar jag, som jag har antytt tidigare, en motsvarande bestäm- melse i arbetsmiljölagen (6 kap. 6 5).

Utredningen har tagit upp frågan om en komplettering av skyddsom- buds rätt till information. Det måste enligt utredningen betecknas som en brist att det inte finns någon generell skyldighet för arbetsgivaren att underrätta skyddsombuden om förändringar som påverkar säkerheten i arbetet. Utredningen har därför föreslagit en bestämmelse i arbetsmiljö- lagen av innebörd att arbetsgivare skall underrätta skyddsombud om förändringar av betydelse för skyddsförhållandena inom hans skydds- område. Detta förslag har godtagits av remissinstansema. Även jag an- ser att den föreslagna bestämmelsen om underrättelseskyldighet för ar- betsgivaren bör skrivas in i arbetsmiljölagen (6 kap. 4 & första stycket).

För att skyddsombud skall kunna följa utvecklingen inom sitt skydds- område måste han ha en vidsträckt rätt till information. Denna säkras ytterst genom de regler om skadestånd som bör finnas i arbetsmiljöla- gen. Vid vägran från arbetsgivarens sida att exempelvis lämna ut hand- ling som skyddsombud anser vara av betydelse för sin verksamhet kan skyddsombudet sålunda få arbetsdomstolens prövning av frågan. En väg— ran utan saklig grund kan vara ett hinder för skyddsombudet att full- göra sin uppgift och därmed vara skadeståndsgrundande. Gäller det handlingar angående arbetshygieniska undersökningar e. d. som förvaras på annat håll än hos arbetsgivaren kan skyddsombudet på motsvarande sätt ha en rätt att av arbetsgivaren få upplysning om innehållet däri.

Skyddsombuds rätt att få del av handlingar gäller i princip även gentemot offentliga arbetsgivare. Här bör även beaktas lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, sekre- tesslagen (omtryckt 1976: 611), och anslutande kungörelser samt kungö- relsen (1966: 273) om säkerhetsskydd vid statsmyndigheter (ändrad se- nast 1970: 106) jämte tillämpningsföreskrifter. Sekretesslagstiftningen förutsätter i vissa fall att avvägning sker gentemot andra intressen. Ut-

• Sida 341
•  Original

Prop. 1976/77: 149 341

redningen har framhållit att skyddsombuds behov av information därvid i vissa fall bör kunna anses vara så väsentligt i jämförelse med sekretess— intresset att han får del av sekretessskyddad handling. Vad gäller läkares handlingar är även att ta hänsyn till läkares tystnadsplikt enligt lagen (1975: 100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjuk- vård m. fl. (ändrad 1975: 750). Utredningen har anfört att skyddsombud inte bör få ta del av läkares handlingar eller uppgifter utan att samtycke lämnas av den arbetstagare som berörs. När det gäller handlingar som förvaras hos myndighet framgår detta av sekretesslagen. I fråga om

uppgifter från privatanställd företagsläkare leder enligt utredningen dennes tystnadsplikt som läkare till samma resultat. Utredningen har på- pekat att det bör ligga i läkarens hand att bedöma vilka uppgifter som kan lämnas ut, även om samtycke har lämnats. SAF, SJ och statens per- sonalnämnd har understrukit nödvändigheten av att den enskilde arbets- tagarens intresse av sekretesskydd tillmäts större vikt än skyddsombuds önskemål att få del av läkares handlingar. Även jag kan instämma i att detta bör vara fallet. Jag anser i övrigt liksom utredningen att skyddsom- buds behov av information i vissa fall bör kunna anses vara så väsentligt att han får del av sekretesskyddad uppgift. Som produktkontrollnämn- den har anfört i sitt remissyttrande bör detta behov uppmärksammas vid utformande av regler om skyddet för uppgifter i produktregister. Hithö- rande frågor övervägs f. n. inom justitiedepartementet i samband med det där pågående arbetet på en ny sekretesslagstiftning.

Begränsning gäller enligt vissa författningar även i fråga om tillträdet till bl.a. anläggning, inrättning eller område där hemlig handling eller annat av betydelse för landets säkerhet förvaras eller verksamhet av så- dan betydelse bedrivs. Här kan erinras om den tidigare nämnda kungö- relsen om säkerhetsskydd vid statsmyndigheter. Föreskrifter av denna karaktär finns också i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m. (ändrad senast 1971: 571) jämte tillämpnings- föreskrifter. Rent allmänt kan sägas att skyddet enligt dessa författ- ningar är så utformat att tjänsteställningen som sådan inte medför rätt att få tillträde till skyddade anläggningar. Det avgörande är i stället ve- derbörandes tjänstgöringsuppgifter. Utredningens majoritet har i detta sammanhang framhållit att man bör kunna förutsätta att skyddsområde vid utseende av skyddsombud bestäms på sådant sätt att skyddsombudet inte genom sin verksamhet får del av hemlig information i vidare ut- sträckning än han får genom sin tjänst. Även beträffande skyddskom- mitté bör man genom att utse ledamöterna bland anläggningens perso- nal ha möjlighet att undvika att uppdrag som ledamot i skyddskommitté medför tillgång till information av hemlig natur som ledamoten inte har rätt att ta del av i sin ordinarie tjänstgöring. Utredningsmajoriteten har utgått från att principerna i dessa avseenden blir föremål för överlägg- ningar mellan parterna på arbetsstället. Remissinstanserna med undan-

• Sida 342
•  Original

Prop. 1976/77: 149 343

tag av TCO har inte haft någon erinran mot vad utredningens majoritet i denna del har anfört. TCO har instämt i en reservation av dess repre- sentant i utredningen vari har anförts att personalen inom försvarsmak— ten bör ha rätt att fritt utse skyddsombud och skyddskommittéledamöter bland de anställda på arbetsstället. Härvid har samtidigt erinrats om den möjlighet till säkerhetskontroll som finns genom personkontrollkungö- relsen (1969: 446, ändrad senast 1976: 110). För egen del vill jag under- stryka nödvändigheten av att gällande bestämmelser om säkerhetsskydd beaktas. Den närmare tillämpningen av dessa bör som utredningsmajori- teten har framhållit kunna behandlas vid överläggningar mellan par— terna. Med anledning av ett påpekande av överbefälhavaren vill jag konstatera att motsvarande säkerhetsskydd som här har diskuterats kan gälla enligt föreskrifter som med stöd av upphandlingskungörelsen (1973: 600, ändrad senast 1975: 788) har meddelats beträffande säker- hetsskydd kring upphandling eller arbete för statens behov.

Som ett led i strävandena att stärka de anställdas inflytande över ar- betsmiljön infördes i arbetarskyddslagen år 1973 en bestämmelse om tystnadsplikt för skyddsombud och skyddskommittéledamot. Tystnads- plikten avser vad sådana förtroendemän under uppdraget har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personliga förhållanden eller förhållande av betydelse för landets försvar. För att skyddsombud och skyddskommittéledamot skall ha möjlighet att råd- göra fullt ut i arbetsmiljöfrågor med styrelsen för sin fackliga organisa- tion gäller också tystnadsplikt för ledamot i sådan styrelse med avseende på vad han har fått kännedom om genom dem. I brottsbalken (20 kap. 3 &) föreskrivs straffansvar vid överträdelse av tystnadsplikten. Utred- ningen har föreslagit att bestämmelsen om tystnadsplikt förs över till ar- betsmiljölagen. TCO har ansett att bestämmelsen bör anpassas efter medbestämmandelagen så att tystnadsplikten i första hand blir en för- handlingsfråga mellan berörda parter. För egen del vill jag framhålla att skyddsombuds rätt till information enligt arbetarskyddslagstiftningen kan vara mera vidsträckt än informationsrätten enligt medbestämman- delagen. Med hänsyn till detta och till karaktären av de föreskrifter som ingår i arbetarskyddslagstiftningen förordar jag att arbetarskyddslagens bestämmelse om tystnadsplikt oförändrad förs över till arbetsmiljölagen (7 kap. 13 å). Jag vill erinra om att den som får del av handlingar eller information av hemlig natur inte bara har att beakta den enligt arbetar- skyddslagstiftningen gällande tystnadsplikten utan även tystnadsplikt som kan gälla enligt skilda författningar. Sådana särskilda tystnadsplik- ter kan begränsa den rätt skyddsombud och ledamot av skyddskommitté annars har att föra information vidare till styrelsen för sin lokala fack— liga organisation. För att underlätta bedömningen bör som utredningen har framhållit den som lämnar ut uppgift påpeka om denna är hemlig.

• Sida 343
•  Original

Prop. 1976/77: 149 343

20.8.6 Vissa ytterligare samverkansregler

Som tidigare (avsnitt 20.8.1) har anförts bör de grundläggande be- stämmelserna i arbetarskyddslagen om skyddsombud och skyddskom— mittéer i huvudsak oförändrade föras över till arbetsmiljölagen. Arbe- tarskyddskungörelsens samverkansregler torde i stort sett utan ändring i sak kunna ingå i arbetsmiljöförordningen. I det följande vill jag emeller- tid ta upp vissa samverkansregler som jag hittills inte har gått närmare in på men som kan behöva belysas ytterligare.

Enligt arbetarskyddslagen utses skyddsombud av lokal facklig organi- sation som är bunden av kollektivavtal i förhållande till arbetsgivaren. Finns det inte sådan organisation utses skyddsombud av arbetstagarna. Arbetarskyddsstyrelsen har framhållit att gällande ordning har visat sig kunna medföra problem i vissa fall då det på ett arbetsställe finns flera kollektivavtalsslutande organisationer som organiserar personal inom samma verksamhetsområde. Styrelsen har i sådana fall rekommenderat att den organisation som har flest medlemmar inom rcspektive skydds- område får utse skyddsombud för detta område. Denna lösning förut- sätter emellertid enighet mellan organisationerna. En situation där det inom samma område finns flera skyddsombud som har möjlighet att agera på motstridigt sätt är enligt styrelsen inte tillfredsställande. Enligt styrelsen bör man i samband med den nya lagstiftningen ta ställning till hur problem av angivet slag skall lösas.

Jag vill i anslutning till dessa synpunkter framhålla att arbetsmiljöla- gens samverkansregler bör utgå från att enighet kan uppnås. Gäller det frågor om arbetsmiljöns beskaffenhet bör ytterst alltid hänvändelse kunna ske till yrkesinspektionen. Är det åter fråga om organisationen av parternas skyddsarbete bör eftersträvas att denna vad avser bl. a. val av skyddsombud och arbetstagarledamöter i skyddskommitté direkt för- ankras hos de berörda fackliga organisationerna. Vidare bör beaktas att själva grunden för skyddsombuds verksamhet är att han uppträder som de anställdas förtroendeman. Att vid oenighet mellan fackliga organisa- tioner låta tillsynsmyndighet träda in som skiljedomare bör därför und- vikas. Det är heller inte möjligt att enbart utgå från vilken organisation som har flest medlemmar inom resp. skyddsområde. Oenigheten kan nämligen gälla hur indelning bör ske i skyddsområden. En lösning genom lagregler av de frågor som har antytts i arbetarskyddsstyrelsens remissyttrande skulle alltså kunna rubba vissa grundläggande principer i det nuvarande systemet. Det bör i stället vara de fackliga organisatio- nernas ansvar att inte genom motstridiga åtgärder sätta samverkansreg- lerna ur spel. Jag anser mot denna bakgrund att reglerna om utseende av skyddsombud åtminstone t.v. bör bibehållas oförändrade. Det finns emellertid anledning att med uppmärksamhet följa utvecklingen på detta område.

• Sida 344
•  Original

Prop. 1976/77: 149 344

En av nyheterna vid 1973 års ändringar i arbetarskyddslagen var att huvudskyddsombudens ställning lagfästes. I lagen anges sålunda att om det finns mer än ett skyddsombud vid arbetsställe så skall ett av ombu- den utses att vara huvudskyddsombud med uppgift att samordna skydds- ombudens verksamhet. Enligt utredningen har i några fall fråga upp- kommit om vad huvudskyddsombudens befogenheter innebär. Frågan har bl. a. aktualiserats i samband med att olika uppfattning har rätt mel- lan huvudskyddsombud och annat skyddsombud angående huruvida ett arbete skall avbrytas. Utredning-en har ansett att det i sådana fall är hu- vudskyddsombudet som skall ha avgörandet. För att förtydliga detta har utredningen föreslagit att den nuvarande bestämmelsen förs över till ar- betsmiljölagen med tillägget att huvudskyddsombudet även skall ha till uppgift att leda skyddsombudens verksamhet. Mot detta förslag har tveksamhet anmälts av ett antal remissorgan. Enligt dessa kan den före- slagna skrivningen komma att inverka negativt på skyddsombudens in- tresse och ansvar för uppgiften. Vidare har Svea hovrätt påpekat att det föreslagna tillägget inte reglerar frågan vilket skyddsombuds uppfattning som skall gälla.

För egen del anser jag att frågan om skyddsombudens inbördes an- svar bör avgöras av den fackliga organisation som har utsett ombuden. I kontakten gentemot arbetsgivaren och i övrigt utåt måste emellertid som utredningen har framhållit arbetstagarna ytterst anses företrädda av hu- vudskyddsombudet. Jag anser någon särskild bestämmelse härom inte vara erforderlig. Huvudskyddsombudens ställning bör sålunda kunna regleras på samma sätt i arbetsmiljölagen (6 kap. 3 %) som i arbetar- skyddslagen.

Skyddskommittéledamots möjligheter att fullgöra sitt uppdrag regle- ras inte i arbetarskyddslagen. Bestämmelser i dessa avseenden bör enligt utredningen tas upp i arbetsmiljölagen. Utredningen har föreslagit att reglerna om skyddsombuds ledighet, om att skyddsombud ej får hindras i sitt uppdrag, om skadestånd och om rättegången skall ha motsvarande tillämpning på ledamot av skyddskommitté som har utsetts av facklig organisation eller av arbetstagarna. Mot detta har bland remissinstan- serna bara rests den invändningen att det enligt SAF synes omotiverat att reglerna endast skall avse ledamot som representerar arbetstagarna. Med beaktande härav förordar jag att i arbetsmiljölagen (6 kap. 15 &) förs in en bestämmelse som garanterar alla skyddskommittéledamöter ledighet för uppdraget och skydd mot trakasseri. Ytterligare bestämelser avseende skyddskommittéledamot har berörts i avsnitt 20.8.2.

Härefter återstår vissa frågor som gäller 5. k. regionalt skyddsombud, dvs. skyddsombud som för visst arbetsställe utses utanför kretsen av ar- betstagare. Enligt arbetarskyddslagen kan yrkesinspektionen, om förhål- landena påkallar det, medge att lokal avdelning av organisation, som är att anse som central arbetstagarorganisation enligt medbestämmande-

• Sida 345
•  Original

Prop. 1976/77: 149 345

lagen, utser sådant ombud för arbetsställe där skyddskommitté ej har tillsatts. Arbetsgivare svarar i princip för kostnaderna för regionalt skyddsombuds verksamhet genom den generella arbetsgivaravgift som tillförs arbetarskyddsfonden enligt lagen (1971: 282) om arbetarskydds- avgift (ändrad senast 1976: 80).

Bestämmelsen om regionala skyddsombud fick sin nuvarande utform— ning vid 1973 års ändringar i arbetarskyddslagen. Därefter har en snabb utbyggnad skett av systemet med regionala skyddsombud. I vissa fall har branschens struktur varit sådan att det inte varit möjligt att identifiera be-

rörda arbetsställen i yrkesinspektionens beslut. Det gäller byggnads- och anläggningsverksamhet samt en stor del av transportområdet. I dessa fall har i stället lämnats medgivanden som avser samtliga arbetsställen inom angiven verksamhetsgren i viss kommun eller på annat sätt angivet geografiskt område. En förutsättning för att arbetsstället skall omfattas är även här att det ej finns skyddskommitté. Vidare skall den avdelning som utsett det regionala skyddsombudet ha någon där anställd arbetsta- gare ansluten.

Utredningen har framhållit att yrkesinspektionens medverkan är bety- delsefull för att skapa stadga åt systemet med regionala skyddsombud. Vidare har anförts att de regionala skyddsombuden behöver det stöd för sin verksamhet som kan ges av en större organisation av den typ som utgörs av avdelningarna inom de till LO anknutna fackförbunden. Det kan enligt utredningen ibland vara mest praktiskt att ansvaret för verk- samheten ligger på en riksorganisation. Däremot bör inte krävas att or— ganisationen är bunden av kollektivavtal i förhållande till arbetsgivarna på de arbetsställen där skyddsombudet skall verka. Utredningen har därför föreslagit att i arbetsmiljölagen införs en bestämmelse av innehåll att yrkesinspektionen äger, om förhållandena påkallar det, medge att 10- kal avdelning av fackförbund eller motsvarande förening av arbetsta- gare utser regionalt skyddsombud. Härvid avses på samma sätt som i ar- betarskyddslagen endast arbetsställe där skyddskommitté ej har tillsatts. Liksom hittills har förutsatts gälla att organisationen skall ha någon medlem vid varje arbetsställe som omfattas av yrkesinspektionens med- givande. Vidare har yrkesinspektionen förutsatts kunna fortsätta den praxis som innebär att medgivandet i vissa fall knyts till visst geografiskt område e. d. och ej till namngivna arbetSStällen. Förslaget har i dessa delar inte föranlett någon erinran av remissinstansema.

För egen del ansluter jag mig till vad utredningen har föreslagit i fråga om tillståndsgivning vid utseende av sådant skyddsombud (6 kap. 2 % tredje stycket).

Utredningen har även berört vissa frågor om bidragssystemet med av- seende på regionala skyddsombud. Denna fråga avser jag att behandla vid färdigställande av proposition i ärendet.

• Sida 346
•  Original

Prop. 1976/77: 149 345

LO har i sitt remissyttrande också anfört att vissa oklarheter finns i fråga om regionala skyddsombuds uppgifter och befogenheter. Med an— ledning härav vill jag framhålla att regionalt skyddsombuds ställning i princip är densamma som lokalt skyddsombuds när det gäller hans verk— samhet på det arbetsställe som avses med uppdraget. Som LO har fram— hållit kan vissa hithörande frågor bli aktuella inom ramen för det fort- satta utredningsarbetet på den kollektiva arbetsrättens område som har uppdragits åt den nya arbetsrättskommittén.

20.8.7 Anpassningsfrågor för vissa grupper

Arbetsförmågan påverkas i stor utsträckning av bl. a. art och upp- läggning av arbetsuppgifter, arbetsplatsens utformning och andra arbets- miljöfaktorer. Ett omfattande åtgärdssystem finns inom arbetsmark- nadspolitiken för att åstadkomma bättre sysselsättningsmöjligheter. Åt- gärderna är bl. a. inriktade på äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga.

Av särskilt intresse när det gäller insatser inom de lokala skyddsorga- nisationerna är det stödsystem som är knutet till lagen om vissa anställ- ningsfrämjande åtgärder. Inom ramen för nämnda lag verkar särskilda anpassningsgrupper. Dessa är kontaktorgan mellan arbetsmarknadsmyn- digheterna, företagen och de fackliga organisationerna. Deras arbete syftar till att förbättra arbetsförhållandena för äldre arbetstagare och ar- betstagare med nedsatt arbetsförmåga, trygga fortsatt anställning och främja nyanställning av sådana arbetstagare. De medverkar vid ompla— cering och nyanställning av arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga och äldre arbetstagare. Anpassningsgruppernas verksamhet är inte närmare reglerad i lagen utan skall bedrivas i de former som allt efter omständig- hctrna framstår som lämpligast i varje särskilt fall. Vid införandet av la- gen förutsattes att parterna samordnar verksamheten i anpassningsgrup- perna med verksamheten i andra organ såsom företagsnämnder, skydds- kommittéer osv. vilka har att ta befattning med frågor motsvarande dem som behandlas i anpassningsgrupp.

Utredningen har framhållit att frågor om anpassning av arbetet och arbetsmiljön till arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga i stor utsträck- ning har samband med de uppgifter skyddsombud och skyddskommit- téer fullgör. De handikappades riksförbund har ansett att i arbetsmiljö- lagen bör anges att skyddskommitté skall behandla även frågan om an- passning av arbetsplatser med hänsyn till enskilda arbetstagares behov på grund av handikapp. I anslutning härtill vill jag konstatera att för- bättringar av arbetsmiljön är väsentliga för att arbetssvårigheter av skilda slag skall kunna elimineras eller få minskad betydelse vid syssel- sättning av olika grupper av arbetstagare. Jag har vidare i det föregående (avsnitt 20.4.3) förordat en särskild bestämmelse i arbetsmiljölagen med sikte på att sysselsättningsmöjligheterna för personer med arbetshandi-

• Sida 347
•  Original

Prop. 1976/77: 149 347

kapp skall främjas. Av arbetsmiljölagens förordade uppläggning följer också att det bör vara en uppgift för skyddskommittéerna och skydds- ombuden att uppmärksamma handikappfrågor. Det kan konstateras att detta är ett skäl för att handikappfrågor skall beaktas vid utbildning av bl. a. skyddsombud.

För att få till stånd en god samordning mellan den lokala skyddsorga- nisationens och anpassningsgruppemas verksamhet är det enligt utred- ningen värdefullt om bland ledamöter i anpassningsgrupper också ingår personer som tillhör den lokala skyddsorganisationen. Detta har under- strukits av bl. a. LO. Även jag anser att man på detta sätt kan få en mer enhetlig och allsidig bedömning av frågor som gäller anpassning av ar- betet och arbetsmiljön till olika arbetstagares förutsättningar. Med erfa- renheter av verksamheten i anpassningsgrupper bör skyddsorganisatio- nen i ännu högrc grad kunna medverka till att arbetsplatserna generellt sett utformas så att sysselsättningsmöjligheterna främjas. En av den 10- kala skvddsorganisationens uppgifter härvidlag är att öva inflytande över att åtgärder vidtas så att arbetslokalernas utformning inte reser onödiga hinder för grupper med fysiska handikapp. Vidare bör den 10- kala skyddsorganisationen verka för att arbetsplatserna utformas så att s_vsselsättningsmöjligheterna för grupper med olika arbetssvårigheter tas till vara. Även planering av allmänna åtgärder för att främja nyanställ- ning av arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga kan behöva bedömas av den lokala skyddsorganisationen.

20.8.8 It.-'W:):drar-frågor

Arbetstagare som har invandrat till Sverige har särskilt under det se— naste årtiondet blivit ett viktigt inslag på många arbetsplatser. Invand- rade arbetstagares fördelning inom olika branscher kan inte anges i ex- akta termer. Det är dock känt att invandrare i Sverige liksom i andra länder i stor utsträckning hamnar i sådana arbeten och på sådana ar— betsplatser som inte är attraktiva för den inhemska befolkningen. Det är också tydligt att det finns en viss koncentration av utländska medbor- gare till arbetsplatser med utpräglade arbetsmiljöproblem.

Jag har i avsnitt 20.4.3 förordat en bestämmelse som slår fast att ar- betsgivaren är skyldig att ta hänsyn till den enskilde arbetstagarens sär- skilda förutsättningar för arbetet. Samtidigt har framhållits att bestäm— melsen bl.a. innebär att arbetet skall anpassas med hänsyn till invand- rad arbetstagares särskilda förutsättningar.

Frfin arbetsmarknadsparternas sida har en rad åtgärder vidtagits i syfte azt förbättra informationen om och till invandrarna. Senast har SAF. LO och statens invandrarverk utarbetat en handledning om in- vandrarfrågor i företagen.

Arbetsmiljöutredningen har understrukit att de lokala skyddsorgani- sationerna har viktiga uppgifter när der gäller att främja invandrares

• Sida 348
•  Original

Prop. 1976/77: 149 348

anpassning i arbetet och på arbetsplatserna. Detta kan i första hand ske genom att skyddskommittéerna aktivt medverkar vid planering av ett ändamålsenligt introduktionsförfarande för att underlätta för nyanställd utländsk arbetstagare att finna sig till rätta i arbetsmiljön. Stor upp- märksamhet bör enligt min mening härvid ägnas åt att dra upp riktlinjer för det förebyggande skyddet mot yrkesrisker som är framträdande för den som ännu inte förstår svenska och är främmande för olika förhål- landen i svenskt arbetsliv. Viktigt är också att den nyanställde ges prak- tisk kännedom om hur den lokala skyddsorganisationen är uppbyggd. Eftersom den sociala situationen kan innebära en större riskfaktor för invandrare än för svenskar bör introduktionsförfarandet ha en bred uppläggning.

Inom ramen för den lokala skyddsorganisationen bör också fortlö- pande uppmärksammas skyddsfrågor som gäller invandrares arbets— uppgifter. Varningsskyltar oeh liknande måste vara begripliga även för utländska arbetstagare. Bruksanvisningar för användning av tekniska anordningar och hantering av farliga ämnen måste vid behov finnas även på invandrarspråken. Detta har särskilt understrukits av LO. Vik- tigt är enligt min mening också att vid bruket av nödvändig personlig skyddsutrustning garantier skapas för att arbetstagaren förstår varför denna skall användas och vet hur den skall brukas för att ge avsett skydd.

Tillgång till tolkservicc är enligt vad utredningen har framhållit en förutsättning för att invandrare med bristfälliga kunskaper i svenska skall kunna fungera på arbetsplatsen. Vid stora företag finns ofta till- gång till flerspråkig personal som i det första anställningsskedet kan sköta introduktion och utbildning av nyanställda utlänningar. Som ut_- redningen har påpekat är det emellertid viktigt att man försöker få fram tvåspråkiga skyddsombud med uppgift att i den fortsatta anställningen säkra invandrarens tillgång till information om skyddsföreskrifter och andra förhållanden av betydelse för hans situation på arbetsplatsen. Bristen på personer som har de nödvändiga språkkunskaperna och dess- utom har tillräcklig kännedom i arbetarskyddsfrågor och om det fack- liga systemet är enligt utredningen ett allvarligt problem på arbetsplat- serna. På senare tid har viss verksamhet inletts av ansvariga myndighe- ter och arbetsmarknadsparterna för att utbilda tvåspråkiga fackliga för- troendemän. Utredningen har betonat vikten av att uppmärksamhet härvid ägnas åt att förmedla kunskaper i branschanknutna skyddsfrågor och i arbetsmiljöfrågor över huvud. Det är också LO:s uppfattning att extra insatser bör göras för att utbilda tvåspråkiga skyddsombud. Även jag är införstådd med att tvåspråkiga arbetstagare som är insatta i arbetsmiljöfrågor kan vara en väsentlig tillgång för den lokala skydds- organisationen. Vid samråd med chefen för utbildningsdepartementet och statsrådet Mogård har jag inhämtat att dessa frågor f. n. övervägs i

• Sida 349
•  Original

Prop. 1976/77: 149 349

departementet. Jag vill nämna att frågor om utbildning av s. k. kontakt- tolkar för bl.a. arbetsmarknads- och arbetsplatstolkning behandlas i budgetpropositionen 1977 (prop. 1976/77:100 bilaga 12 s. 453).

På grund av Språksvårigheter föreligger ofta särskilda problem att på mindre arbetsplatser lösa frågor angående introduktion och information om skyddsfrågor i förhållande till invandrare. Genom utbyggnaden av systemet med regionala skyddsombud har den lokala skyddsverksamhe- ten på dessa arbetsplatser aktiverats. Som ett problem kvarstår emeller— tid enligt utredningen de regionala skyddsombudens bristande möjlighet att få kontakt med invandrade arbetstagare som inte talar svenska. Detta kan vara ett särskilt bekymmer med hänsyn till att det finns en tendens till att invandrare som ännu ej kommit in i svenska förhållan- den hamnar just på arbetsplatser där en skärpt uppmärksamhet behövs på olika ogynnsamma arbetsmiljöfaktorer. Möjligheten för regionalt skyddsombud att anlita arbetsplatstolk är en viktig fråga som enligt ut- redningens uppfattning bör tas upp i samband med en översyn av lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. Statens invandrar- verk har instämt i detta.

Jag vill i anslutning till de behandlade frågorna framhålla att i direk- tiven för den tidigare nämnda nya arbetsrättskommittén bl. a. sägs att särskilt intresse bör ägnas åt det förhållandet att fackliga uppgifter i många fall utförs av andra än fackliga förtroendemän, som är anställda på arbetsplatsen, och att de fackliga förtroendemännen kan ha behov av att biträdas av experter i sitt arbete på arbetsplatsen. Jag har erfarit att kommittén i det sammanhanget också har kommit in på frågan om ar- betsplatstolkama. x

Slutligen vill jag betona vikten av att de anställda invandrarna deltar i svenskundervisning enligt lagen (1927: 650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare (senast ändrad 1976: 590).

20.9 Tillsyn m. m.

Tillsynen över efterlevnaden av arbetarskyddslagen utövas enligt la- gen av arbetarskyddsstyrelsen samt under dess överinseende och ledning av yrkesinspektionen.

Enligt instruktionen (1972: 164) för arbetarskyddsstyrelsen (ändrad senast 1976: 459) leds denna av en styrelse, som består av en generaldi- rektör och en överdirektör samt nio ledamöter som representanter för bl.a. parterna på arbetsmarknaden. Inom arbetarskyddsstyrelsen finns tre avdelningar, nämligen tillsynsavdelningen, arbetsmedicinska avdel— ningen och administrativa avdelningen.

Enligt instruktionen (1973: 847) för yrkesinspektionen utövar inspek-

• Sida 350
•  Original

Prop. 1976/77: 149 350

tionen tillsyn genom allmänna yrkesinspektionen och specialinspektörer. Den allmänna yrkesinspektionen är organiserad på 19 distrikt. I varje distrikt finns en yrkesinspektionsnämnd. Denna består av en distriktschef samt åtta ledamöter som utses efter förslag av arbetsmarknadsparterna.

Utredningen har framhållit att arbetsmiljölagstiftningens effektivitet och slagkraft blir i utomordentligt hög grad beroende av hur intentio- nerna kan vidareutvecklas på myndighetsplanet. Ett genomgående drag måste enligt utredningen vara att myndigheternas arbete nära förankras hos arbetsmarknadsparterna. Dessa uttalanden har starkt understrukits av remissinstansema.

Det förslag till arbetsmiljölag som jag på grundval av utredningsför- slaget lägger fram i det följande slår fast långtgående krav på arbetsmil— jön. I olika avseenden innebär detta att arbetarskyddsmyndighetemas ansvar ökas. En ökning av myndighetsansvaret följer redan av de ut- vidgningar i tillämpningsområdet som föreslås. I förhållande till annan lagstiftning betonas arbetsmiljölagens övergripande karaktär. Denna kommer främst till uttryck på så sätt att arbetsmiljölagen får en starkare inriktning på kemiska hälsorisker i arbetslivet än vad gällande arbetar- skyddslag har. Utmärkande för förslaget är också att arbetsmiljölagen läggs upp som en utpräglad ramlag. Inom ramen för den nya lagen skall krav på arbetsmiljön kunna ställas i takt med samhällets utveckling i so- cialt och tekniskt hänseende. Det närmare innehållet i kraven kommer således i hög grad att bestämmas av de föreskrifter som arbetarskydds- styrelsen förutsätts skola meddela. På en rad områden avses arbetar- skyddsstyrelsen få befogenhet att meddela föreskrifter om förprövning. Dessa föreskrifter skall kunna vara förenade med direkta straffsanktio- ner. Lagförslaget innebär också att arbetarskyddsmyndigheternas möjlig- heter att kontrollera arbetsmiljön och göra direkta ingripanden stärks. Vidare ger lagförslaget uttryck för en vidgad syn på arbetsmiljöns bety- delse när det gäller dess inverkan på hälsan. Jag har tidigare förordat en grundläggande bestämmelse av innebörd att arbetsförhållandena skall anpassas efter människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avse- ende. I anslutning härtill har betonats att arbetsmiljön skall utformas med sikte på att tillgodose mänskliga behov i vid bemärkelse. Även detta har betydelse när det gäller att bedöma hur lagförslaget kan kom- ma att påverka arbetarskyddsmyndigheternas uppgifter.

Lagförslaget utgår från att arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektio- nen skall vara tillsynsmyndigheter enligt arbetsmiljölagen (7 kap. 1 5). Det kan som utredningen har anfört vara lämpligt att benämningen arbetarskyddsverket används när både arbetarskyddsstyrelsen och yrkes— inspektionen avses. Härigenom markeras samhörigheten mellan de båda myndigheterna. Liksom utredningen och remissinstansema finner jag väsentligt att

• Sida 351
•  Original

Prop. 1976/77: 149 351

arbetarskyddsverkets arbete har nära förankring hos arbetsmarknads- parterna. Detta har för mig varit en viktig förutsättning då jag i det föregående har förordat långtgående befogenheter för arbetarskydds- myndigheterna vid utformningen av det närmare regelsystemet och vid tillämpningen.

Arbetarskyddsstyrelsens verkstyrelse ombildades år 1972 till s.k. lek- mannastyrelse. I denna har avgjorts frågor om arbetarskyddets omfatt— ning, inriktning och allmänna uppbyggnad, anslagsfrågor m.m. Jag av- ser att förorda att i instruktionen för arbetarskyddsstyrelsen slås fast att särskilda ledamöter i verksstyrelsen skall utses av regeringen efter för- slag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare.

Vissa remissinstanser har menat att inom verksstyrelsen bör finnas re- presentanter som har direkt anknytning till olika sektorer inom nä- ringslivet. Vidare har hävdats att även företrädare för handikapprörel- sen bör beredas plats i arbetarskyddsstyrelsens ledning. Med anledning härav vill jag framhålla att verksstyrelsen bör ha en allsidig samman- sättning och att inom ramen för partsrepresentationen kan tillgodoses även andra intressen än rena partsintrcssen. För branschintressen synes sålunda företrädarna för arbetsgivare och arbetstagare vara naturliga ta- lesmän. Här bör utan svårighet de nödvändiga kontakterna kunna eta- bleras. Vad gäller handikappfrågor vill jag peka på att sådana frågor även faller inom arbetstagarorganisationernas intresseområde i deras be- vakning av att arbetsmiljön också anpassas till personer med arbetshandi— kapp.

Nämnder i yrkesinspektionen med partsrepresentation infördes i sam— band med 1973 års reform av arbetarskyddslagstiftningen. Genom nämnderna har parterna fått möjlighet att utöva ett direkt inflytande på yrkesinspektionens verksamhet. Det kan enligt min mening klart konsta- teras att detta har betytt mycket för att ge ökad tyngd åt yrkesinspektio- nens agerandc. Jag förordar att gällande ordning bibehålls på sätt när- mare torde få regleras i instruktionen för yrkesinspektionen. Angeläget är att ledamöter som utses efter förslag av arbetsmarknadens parter företräder de närmaste arbetarskyddsintressena inom distriktet.

Inom yrkesinspektionsnämnds kompetens bör på sätt närmare får an- ges i instruktionen falla arbetsmiljöfrågor inom distriktet där handlägg— ningen inte ankommer på arbetarskyddsstyrelsen. LO har anfört att det upplevs som otillfredsställande att yrkesinspektionsnämnd inte har något inflytande vid tjänstetillsättningar. Även enligt min uppfattning kan det vara lämpligt att yrkesinspektionsnämnd i den omfattning som är prak- tiskt möjlig bereds tillfälle att yttra sig över sökande till tjänst inom di— striktet.

T C 0 har fört fram den synpunkten att arbetstagarrepresentationen i arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionsnämnderna bör förstärkas.

• Sida 352
•  Original

Prop. 1976/77: 149 352

Enligt LO bör övervägas lämpligheten av att ändra yrkesinspektions- nämndernas sammansättning så att arbetstagarna får majoritet. Dessa synpunkter ger mig anledning framhålla att arbetsmiljölagen ju syftar till att ge garantier för att arbetstagarna skall kunna arbeta under till- fredsställande arbetsmiljöförhållanden. För att goda resultat skall kunna uppnås i arbetarskyddsmyndighetemas verksamhet är det viktigt att myndigheternas avgöranden omfattas med förtroende av alla dem som berörs. Enligt min mening åstadkoms detta bäst genom att man inte ger markerad övervikt åt någon sida vad gäller representationen. Jag vill till- lägga att en allsidig representation utan stark markering av partsintresse synes vara en förutsättning för att bestämmelserna om fullföljd av talan mot arbetarskyddsmyndigheternas beslut skall kunna utformas på sätt förordas i ett följande avsnitt.

Som redan har framhållits bygger lagförslaget liksom utredningsför- slaget på att arbetarskyddsstyrelsen skall svara för den närmare författ- ningsverksamheten inom arbetsmiljöområdet. LO, SAF och TCO har understrukit att det är av största vikt att författningsarbetet bedrivs i samarbete med arbetsmarknadsparterna. I det föregående har jag beto- nat vikten av att arbetarskyddsmyndigheternas verksamhet har god för- ankring hos parterna. Detta påpekande gäller i hög grad även själva för- fattningsarbetet. Sedan lång tid har inom arbetarskyddsstyrelsen utbildat sig olika former för parternas deltagande vid utarbetande av s. k. anvis- ningar m. m. I det kommande författningsarbetet bör samarbetet kunna intensifieras.

Även ett antal myndigheter har uttryckt bestämda önskemål om att få medverka i arbetarskyddsstyrelsens författningsarbete. I detta samman— hang vill jag erinra om att den grundsynen bör anläggas i arbetsmiljöla- gen att lagen i förhållande till annan lagstiftning skall vara övergripande när det gäller skyddet mot ohälsa och olycksfall i arbetet. Detta får till följd att arbetarskyddsstyrelsens författningsarbete kan komma att be- röra en rad andra myndigheters verksamhetsområden. Givetvis har sty- relsen därvid i första hand att räkna med att reglering sker genom de sektorsansvariga myndigheterna. När speciella regler behövs inom arbe- tarskyddet och annan myndighets verksamhetsområde berörs, skall ar- betarskyddsstyrelsen emellertid samråda med den myndigheten. En regel härom torde få tas upp i arbetsmiljöförordningen. Särskilda gränsdrag- ningsfrågor avseende arbetarskyddsstyrelsens och planverkets respektive produktkontrollnämndens ansvarsområden har behandlats i avsnitt 20.3.3 och 20.4.7.

Naturligt är enligt min mening att samråd sker även med intressenter utanför myndigheterna och arbetsmarknadsparterna. Inte minst med tanke på att arbetsmiljölagstiftningens tillämpningsområde avses utvid- gat till bl. a. ensamföretagare och familjejordbruk kan det finnas anled- ning för arbetarskyddsstyrelsen att bredda samarbetet på olika områden.

• Sida 353
•  Original

Prop. 1976/77: 149 353

Vidare har jag i det föregående framhållit att arbetarskyddsstyrelsen vid meddelande av föreskrifter har att beakta även frågor om arbetshandi- kapp.

Jag återkommer till samarbetsfrågorna dels längre fram i detta aVSnitt vid behandlingen av annan säkerhetsinriktad lagstiftning, dels i ett se- nare avsnitt om fullföljdsförfarandet.

Arbetarskyddsstyrelsen har gett ut ett mycket stort antal föreskrifter, råd och anvisningar till ledning vid tillämpningen av arbetarskyddsla- gen. Jag har i avsnitt 20.2.10 framhållit att dessa bör gälla till ledning vid tillämpning av arbetsmiljölagen i avbidan på att en anpassning över hela fältet hinner ske efter den nya lagen. Vidare förutsätter lagförslaget att vissa kungörelser, som har utfärdats med stöd av arbetarskyddslagen, efter hand ersätts med föreskrifter från arbetarskyddsstyrelsen. I dessa avseenden krävs en omfattande genomgång från styrelsens sida i syfte att en anpassning snarast skall kunna ske efter arbetsmiljölagen.

I lagen (1976: 633) om kungörande av lagar och andra författningar finns numera bestämmelser om författningars kungörande och ikraftträ- dande. Författningssamlingsförordningen (1976: 725, ändrad 1976: 877) innehåller närmare bestämmelser om författningssamlingar för bl.a. centrala myndigheter. Bland arbetarskyddsstyrelsens uppgifter torde i och med arbetsmiljölagens ikraftträdande få ingå att utge författnings— samling enligt de bestämmelser som meddelas i förordningen. Vissa un- dantag beträffande format och typografisk utformning torde härvid få medges med hänsyn till användningssättet för denna författningssam- ling.

Vad gäller den närmare utformningen av arbetarskyddsstyrelsens för- fattningar måste enligt min uppfattning i första hand praktiska hänsyn tas vid uppdelningen på skilda författningar. Liksom beträffande de nu- varande anvisningarna torde sålunda efter omständigheterna samtidig reglering lämpligen kunna ske med avseende på visst arbetsområde, tek- nisk anordning eller ämne. Även viss arbetsmiljöfaktor bör liksom hit- tills kunna tjäna som indelningsgrund vid författningsreglering, antingen för viss bransch e. d. eller mera övergripande. En i möjligaste mån en- hetlig reglering bör gälla i fråga om skilda sektorer i arbetslivet. Från denna synpunkt och för att åstadkomma överskådlighet finns anledning att sträva efter att ge författningarna så generell inriktning som möjligt och inte hänföra tillämpningsföreskrift till alltför begränsat ämnesom- råde.

Som föreskrifter anses påbud av varje slag som riktas till en obestämd krets och som direkt skall läggas till grund vid prövning i de enskilda fallen. Beträffande utformningen av föreskrifter kan framhållas att det bör eftersträvas att ange visst preciserat krav i skyddshänseende utan att därför i detalj binda beträffande sättet för hur kravet skall uppfyllas. Särskilt i fråga om försiktighetsåtgärder vid utförande av arbete med

• Sida 354
•  Original

Prop. 1976/77: 149 ' 354

särskilda risker kan det dock stundom vara nödvändigt att närmare föreskriva det tillvägagångssätt som krävs. Även fortsättningsvis bör ef- tersträvas att till föreskrifterna foga rekommendationer, råd och upplys- ningar till ledning i det praktiska arbetet att lösa arbetsmiljöfrågorna. Jag vill understryka att i författningarna föreskrifter på lämpligt sätt måste åtskiljas från vad som är rekommendationer eller råd liksom från vad som är att anse som bakgrundsupplysningar. Det är angeläget att så starka rättsgarantier som möjligt finns för den reglerande verksamheten.

Som utredningen och remissinstansema har framhållit krävs omfat- tande t'orskningsinsatser för att förverkliga syftet med den nya lagstift- ningen om arbetsmiljön. Ett nära samspel med den arbetsmedicinska forskningen måste prägla arbetarskyddsstyrelsens normgivande verk- samhet. Gynnsamma förutsättningar härför har skapats genom att det tidigare fristående arbetsmedicinska institutet år 1972 integrerades i sty- relsen. Man har på detta sätt fått en rad kanaler mellan forskning och tillämpning. Av stor vikt är självfallet också samverkan med universi- tets- och högskoleorganisationen. Organisatoriska former härför har er- hållits i och med att arbetarskyddsstyrelsens professorer och laboratorer är ledamöter i vederbörande fakultet och har viss skyldighet att i tjäns- ten undervisa, handleda och examinera inom universitetsorganisationen, företrädesvis inom forskarutbildningen.

Till omfattningen nästan jämförliga med de anvisningar som arbetar- skyddsstyrelsen själv har gett ut är de normsamlingar och standarder som på ett eller annat sätt har auktoriserats av styrelsen. Utredningen har framhållit att arbete med standarder är ett sätt att ingripa i utveck- lingskedjan i ett tidigt skede. Det framstår därför som betydelsefullt att arbetsmiljöaspekter förs in i standardiseringsarbetet. Med hänsyn till standardiseringsarbetets internationella inriktning säkras härigenom också kontakten med utvecklingen i andra länder. För reglering i form av standarder lämpar sig enligt utredningen i första hand egenskaper hos anordningar och produkter. I standardiseringsarbetet är arbetar- skyddsstyrelsen redan företrädd i viss utsträckning men arbetstagarsidan synes hittills ha varit representerad i alltför begränsad utsträckning. Re- missinstanserna har lämnat utredningens synpunkter utan erinran. Sveri- ges standardiseringskommission (SIS) har bl. a. understrukit behovet av fördjupad samverkan mellan myndigheter och standardiseringsorgan i sådana fall då myndigheters ansvarsområden överlappar varandra. SIS har vidare förklarat sig dela uppfattningen att det är angeläget att få till stånd arbetstagarrepresentation i standardiseringsarbetet. Jag kan an- sluta mig till vad sålunda har anförts om standardisering och arbetar- skydd. Om arbetsmiljösynpunkter i tillräcklig utsträckning förs in i stan— dardiseringsarbetet kan produktstandarder vara ett värdefullt kom- plement till bl. a. arbetarskyddsstyrelsens typgodkännandeverksamhet. I de fall då en mera tvingande karaktär eftersträvas kan standarder som

• Sida 355
•  Original

Prop. 1976/77: 149 355

utarbetats av allsidigt sammansatta organ dessutom i viss utsträckning utgöra underlag för föreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen. Det får an- komma på arbetarskyddsstyrelsen att från fall till fall avgöra när hänvis- ning lämpligen bör ske till standard.

Utredningen har betonat att det är angeläget att få till stånd en snabb och enkel spridning av arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter. Enligt ut- redningen bör övervägas möjligheten att distribuera föreskrifterna gra- tis. En rad remissinstanser har understrukit dessa uttalanden. Jag vill här erinra om att jag i budgetpropositionen 1977 (prop. 1976/77: 100 bi— laga 15 s. 153) har räknat med betydligt ökade medel för arbetarskydds- styrelsens upplysningsverksamhet. Detta skall bl. a. göra det möjligt för yrkesinspektionen att vid sitt tillsynsarbete ute i företag och förvalt- ningar vid behov tillställa den lokala skyddsorganisationen erforderliga arbetarskyddsanvisningar utan dröjsmål och kostnad. Den ökade tyng— den av arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter kommer i fortsättningen uppenbarligen att i hög grad tala för att tillsynsmyndigheterna får möj- lighet att snabbt sprida direkt information om styrelsens författningar. Jag är emellertid inte f.n. beredd att generellt tillstyrka att arbetar- skyddsstyrelsens författningar skall distribueras gratis.

I anslutning till behandlingen av arbetarskyddsstyrelsens författnings- verksamhet finns anledning att ta upp frågan i vad mån kungörelsen (1970: 641) om begränsning i myndigheters rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd bör gälla för arbetarskyddstyrelsen. Enligt kungö— relsen skall myndighet underställa regeringen frågor om att meddela ändrade eller nya föreskrifter, anvisningar eller råd som kan i väsentlig grad leda till kostnadsökningar. Utredningen har utgått från att kungö- relsen inte är tillämplig på arbetarskyddsstyrelsens författningsvcrksam- het. eftersom styrelsen hittills har utfärdat sina anvisningar med stöd av allmän lag. Enligt utredningen bör motsvarande gälla också i fortsätt- ningen, även om i en ny lagstiftning bemyndigandena för arbetarskydds- styrelsen förs in i en av regeringen utfärdad förordning. Utredningens uttalande har starkt understrukits av arbetarskyddsstyrelsen och LO. Arbetarskyddsstyrelsen har härvid anfört att ett underställningsförfa- rande enligt kungörelsen skulle innebära att styrelsen enligt arbetsmiljö- lagen får väsentligt mindre befogenheter att snabbt ingripa än vad nu är fallet. Enligt styrelsen ligger det nämligen i sakens natur att i det när- maste alla föreskrifter som styrelsen meddelar leder till k0stnadsök- ningar för arbetsgivarna. Styrelsen har också framhållit svårigheten att presentera noggranna kalkyler över kostnadsökningar till följd av nya krav på arbetsmiljön. Riksrevisionsverket har däremot hävdat att i för- fattningsarbetet samma regler om underställning bör gälla för arbetar- skyddsstyrelsen som för andra myndigheter.

Efter samråd med cheferna för ekonomidepartementet och budgetde- partementet vill jag anföra följande. Som jag tidigare har betonat förut-

• Sida 356
•  Original

Prop. 1976/77: 149 356

sätts att genom arbetarskyddsstyrelsens försorg kommer till stånd en närmare reglering på arbetsmiljöområdet. För att arbetarskyddsstyrelsen effektivt och utan onödig tidsutdräkt skall kunna driva arbetsmiljöfrå- gor måste vida ramar gälla för styrelsen att självständigt kunna meddela tillämpningsföreskrifter. I det föregående (avsnitt 20.1) har jag visat på svårigheterna att på entydigt sätt beräkna kostnaderna för arbetsmiljö- förbättringar. Detta är ett skäl att reservera underställningsförfarandet för speciella fall. Vidare vill jag erinra om att arbetarskyddsstyrelsens författningar bör komma till i nära samarbete med partsorganisationer och andra sammanslutningar inom arbetslivet. Normalt bör redan på detta stadium kunna ske de prioriteringar som krävs med hänsyn till samhällsekonomin. Underställningsförfarandet bör därför för arbetar- skyddstyrclsens vidkommande kunna begränsas till att avse särskilda fall då styrelsen anser ytterligare prövning vara påkallad. Detta bör regleras i arbetsmiljölagen. Jag återkommer till utformningen av ett underställ- ningsförfarande enligt arbetsmiljölagen i ett följande avsnitt om fullföljd av talan.

Arbetarskyddsstyrelsens remissyttrande får anses innefatta en fram- ställning om att kungörelsen 1970:641 inte skall gälla för arbetar- skyddsstyrelsens verksamhetsområde. Jag avser att med hänvisning till underställningsmöjlighet enligt arbetsmiljölagen föreslå att regeringen bifaller denna framställning.

En väsentlig del av lagförslaget gäller bemyndiganden att föreskriva om förprövning av arbetsprocesser, arbetsmetoder, tekniska anordningar och farliga ämnen och om besiktning av anläggning innan den tas i bruk. Arbetarskyddsstyrelsen får i dessa avseenden synnerligen viktiga uppgifter. Jag vill framhålla att det här rör sig om en utvecklingsbar lagstiftning. I vilken omfattning de förordade befogenheterna för arbe- tarskyddsstyrelsen skall utnyttjas kommer att bero på många faktorer i den framtida utvecklingen. Av stor betydelse kommer bl. a. att bli i vil- ken utsträckning arbetsmiljösynpunkter genom partssamarbetet kan föras in i planeringen redan på ett tidigt stadium.

Även om förhandsbedömning enligt arbetsmiljölagen inte avses inne- bära att det som har granskats utan anmärkning skall under alla om- ständigheter godtas vid yrkesmässig användning, kan regler om sådan bedömning för myndigheterna innebär ett ansvar som gör deras uppgift ytterst resurskrävande. Varje område för obligatorisk förhandsbedöm- ning måste därför fastställas efter omsorgsfull prövning av resursåt- gången och de fördelar som kan vinnas genom ett prövningsförfarande. Jag vill framhålla vikten av att arbetarskyddsstyrelsen gör noggranna prioriteringar av på vilka områden resurserna skall satsas.

Förfarandet med någon form av tillståndsprövning kan alltså antas ställa stora krav på myndighetens resurser och kan ofta medföra vidlyf- tighet vid handläggningen av de enskilda ärendena. Arbetarskyddsstyrel—

• Sida 357
•  Original

Prop. 1976/77: 149 357

sens anvisningsverksamhet har hittills i ganska stor utsträckning varit in- riktad på att föra in arbetarskyddssynpunkter vid tillverkning av olika slags tekniska anordningar. Krav på att anordning skall ha visst utfö- rande eller vara av likvärdlig beskaffenhet har i allmänhet ställts utan att därför krav på godkännande har stipulerats. I lagförslaget framhävs ar- betarskyddsmyndigheternas uppgifter också på det kemiska området och även här ges möjlighet att föreskriva godkännandeprövning. Jag vill framhålla att avsikten inte är att arbetarskyddsstyrelsen i fortsättningen skall inrikta sig på att meddela föreskrifter uteslutande eller ens huvud- sakligen i form av godkännandekrav. Tyngdpunkten av regleringen måste även i fortsättningen ligga i föreskrifter med stöd av vilka arbe- tarskyddsmyndighet kan ingripa efter avvägning i det enskilda fallet. Denna sida av arbetarskyddsstyrelsens författningsvcrksamhet —— där det alltså inte i första hand är fråga om godkännandekrav —— torde få ses som det viktigaste instrumentet för myndigheten att styra utveck- lingen mot att arbetsmiljösynpunkter beaktas på konstruktions- och till- verkningsstadiet och mot en god arbetsmiljö även vad avser skyddet mot kemiska risker.

Av stor praktisk betydelse vid tillämpning av arbetsmiljölagens be- stämmelser om förprövning och fortlöpande kontroll blir systemet med riksprovplatser. Grundläggande regler härom finns i lagen (1974: 896) om riksprovplatser m.m. och kungörelsen (1974: 898) i samma ämne. Reglerna innebär att officiell provning skall bedrivas vid riksprovplat- ser. Till riksprovplats skall utses organ som kan antas utföra officiell provning på ett opartiskt och sakkunnigt sätt och som i övrigt uppfyller vissa tekniska och organisatoriska krav. Systemet har för arbetarskyd- dets del redan börjat användas. Sedan en tid fungerar statens ma- skinprovningar som riksprovplats för grävmaskiner. Vidare har AB Sta- tens anläggningsprovning utsetts till riksprovplats för tryckkärl och lyft- anordningar. Motsvarande kontrolluppgifter, som redan har stor om— fattning, har tidigare fullgjorts av särskilda besiktningsmän för vilka be- hörighetskrav har fastställts av arbetarskyddsstyrelsen. Jag vill under— stryka vikten av en bred satsning på den typ av kontroll och provning som skall utföras vid riksprovplats. Härigenom bör kraven på en jämn och hög kvalitet vid kontrollen kunna tillgodoses. Jag vill också visa på möjligheterna att ytterligare avlasta arbetarskyddsmyndigheterna kon- trolluppgifter som kan utföras av riksprovplats. Samtidigt vill jag betona att ett sådant system inte lyfter av ansvaret från arbetarskyddsstyrelsen för hithörande säkerhetsfrågor. Styrelsen har kvar sitt ansvar som före- skrivande och övervakande instans och behöver egen sakkunskap för att kunna fullgöra dessa uppgifter. Viktigt är också att kunna ta till vara de erfarenheter rörande olika säkerhetsfrågor som kommer fram av verk- samheten vid riksprovplatserna.

En långtgående undersökningsplikt bör enligt vad jag tidigare (avsnitt

• Sida 358
•  Original

Prop. 1976/77: 149 358

20.4.3 och 20.5.1) har anfört åligga arbetsgivare och leverantörer vad gäller egenskaper hos tekniska anordningar och kemiska produkter som används på arbetsplatserna. Detta innefattas i deras allmänna skyldighe- ter enligt lagförslaget. I olika sammanhang (avsnitt 20.4.7, 20.5.1 och 20.5.4) har framhållits att arbetsmiljölagen dessutom bör innehålla befo— genheter för tillsynsmyndigheterna i dessa avseenden. För enskilda fall förordar jag den bestämmelsen (7 kap. 3 &) att tillsynsmyndighet skall ha rätt att efter anfordran få de upplysningar, handlingar och prov samt påkalla de undersökningar som behövs för tillsynen enligt lagen. Möjlig- het bör finnas att meddela föreläggande härom vid vite (7 kap. 7 5). Vi- dare förordas bemyndigande (3 kap. 125 fjärde stycket) som stöd för uppdrag åt arbetarskyddsstyrelsen att meddela direkt straffsanktione- rade generella föreskrifter om kontroll, provning eller fortlöpande till- syn vid användning av tekniska anordningar samt om undersökning av arbetshygieniska förhållanden. LO har betonat att yrkesinspektionen måste ges resurser för att kontrollera den mättekniska insats som varje arbetsgivare skall genomföra. Även jag anser att yrkesinspektionen har viktiga uppgifter i detta avseende. Som jag tidigare (avsnitt 20.5.4) har påpekat faller det inom företagshälsovårdsutredningens uppdrag att ta upp frågorna om mätning, provtagning, analys och utvärdering till sam- lad bedömning.

Lagförslaget (7 kap. 7—10 åå) innehåller bestämmelser om olika for- mer av tvångsingripanden. Jag avser att återkomma till dessa bestämmel- ser i samband med överväganden av sanktionssystemet enligt arbetsmiljö- lagen.

Vad gäller inspektionsverksamheten har utredningen ansett det vara en välgrundad målsättning att yrkesinspektionen besöker arbetsställe minst en gång varje år. LO har understrukit detta.

För egen del vill jag framhålla att yrkesinspektionens tillsyn i första hand bör avse kontroll av att gällande bestämmelser på arbetsmiljöom- rådet efterlevs. Samtidigt har yrkesinspektionen att ge stöd till skydds— ombud och skyddskommittéer i deras arbete att förbättra arbetsmiljön inom företag och förvaltningar. Jag är angelägen att stryka under att ar- betarskyddsverkets insatser måste ses mot bakgrunden av det lokala skyddsarbetet. Detta har under senare är starkt utvidgats. Härav följer att större anspråk ställs på service, rådgivning och direkta ingripanden från yrkesinspektionens sida. Sett i ett sådant vidare sammanhang kan inspektionsverksamheten rymma en kraftigt förstärkt insats, även om antalet inspektionsbesök är konstant. Till bilden hör också att på senare år har byggts upp ett system med regionala skyddsombud, vilka för de anställdas räkning bevakar arbetsmiljön i de mindre företagen och därvid ställer anspråk på hjälp från yrkesinspektionen.

Jag är emellertid väl medveten om hur viktigt det är att yrkesinspek- tionen upprätthåller en regelbunden kontakt med arbetsplatserna och kommer självfallet att verka för en förbättring härvidlag.

• Sida 359
•  Original

Prop. 1976/77 : 149 359

LRF och lantbruksstyrelsen har i fråga om enmansföretag och famil- jejordbruk betonat vikten av aktiva informations- och rådgivningsinsat- ser från yrkesinspektionens sida. Även jag anser det vara en riktig prio- ritering av resurserna att beträffande nämnda företagstyper låta yrkes- inspektionens verksamhet i första hand gå ut på information och rådgiv- ning. Utredningen har föreslagit en särskild bestämmelse att inspektions- besök i fråga om arbete som utförs i hem skall ske endast på begäran av part eller om annars särskild anledning föreligger. En sådan bestäm- melse är enligt min mening välmotiverad. Med hänsyn till de särskilda förhållandena i enmansföretag och rena familjeföretag anser jag att motsvarande bör gälla även beträffande tillsynen av sådana företag. Ut- trycklig föreskrift om detta torde få tas upp i arbetsmiljöförordningen.

Remissinstanserna har ägnat stor uppmärksamhet åt frågan hur yrkes- inspektionen skall kunna fullgöra nya uppgifter med hänsyn till arbets- miljölagens vidgning att avse även psykiska och sociala faktorer i ar- betsmiljön. Jag har tidigare (avsnitt 20.3.2) understrukit att det i första hand är arbetstagarna som själva och genom sina fackliga organisatio- ner måste identifiera och driva fram lösningar på arbetsmiljöproblem som hänger samman med hur arbetet är organiserat på en arbetsplats. Yrkesinspektionens roll blir i huvudsak att fästa uppmärksamheten på dessa frågor och ge allmän information. Men den nya lagstiftningen kan också för yrkesinspektionen innebära vissa ytterligare arbetsuppgifter när ett på detta sätt vidgat synsätt skall anläggas. En uppgift blir också att se till att hittills inte uppmärksammade riskgrupper skyddas.

Vad gäller yrkesinspektionens verksamhet vill jag även i detta sam- manhang nämna möjligheten av en framtida överflyttning från arbetar- skyddsstyrelsen till yrkesinspektionen av vissa uppgifter vid handlägg- ning av arbetstidsärenden. Frågan har behandlats i avsnitt 20.6.7 och 20.7.5.

Den utveckling som har ägt rum under senare år och tillkomsten av en ny arbetsmiljölagstiftning gör att yrkesinspektionens arbetssätt kan behöva närmare övervägas i skilda avseenden. Det gäller bl. a. att an- passa verksamheten med hänsyn till den utbyggnad som har skett av de lokala skyddsorganisationerna och de nyss redovisade önskemål som finns om tätare besök på arbetsplatserna. En rad ytterligare frågor rö- rande yrkesinspektionens arbetsformer kan behöva närmare belysas. Här kan nämnas utbildningsbehovet och behovet av specialister inom yrkesinspektionen. inspektionens roll när det gäller arbetsmiljöproblem för arbetshandikappade liksom även inspektionens uppgifter när det gäl- ler skyddsförhållanden på arbetsplatserna för invandrare. Ett antal re- missinstanser anser att flera specialister, t. ex. arbetspsykologer och er- gonomer, bör tillföras yrkesinspektionen när arbetsmiljölagen ges en vi- dare syftning än vad den gällande lagen har. I en rad yttranden pekas också på det vidgade utbildningsbehovet. Jag vill för egen del gärna

• Sida 360
•  Original

Prop. 1976/77: 149 360

; ' " ' stryka under att utbildningen av yrkesinspektionens liksom även före- tagshälsovårdens personal behöver ges en bredare inriktning med hän- syn till de nya kraven. Jag vill också framhålla att den utveckling som pågår i riktning mot att rekryteringen breddas stämmer väl överens med detta synsätt. Till en mera systematisk sådan specialistuppdelning inom yrkesinspektionen ställer jag mig tveksam. Den personaluppsättning som finns på ett distrikt är regelmässigt för liten för att specialiseringen skall kunna drivas långt med bevarad flexibilitet i organisationen. Det får emellertid ankomma på arbetarskyddsstyrelsen som chefsmyndighet för yrkesinspektionen att följa utvecklingen. Jag vill nämna att arbetar- skyddsstyrelsen under år 1976 har tillsatt en särskild arbetsgrupp med uppgift att närmare undersöka yrkesinspektionens arbetsformer och så snart som möjligt avge de förslag som föranleds därav.

Här bör också tas upp den kommunala tillsyn som bedrivs på mindre arbetsställen. Enligt arbetarskyddslagen åligger det kommun att efter samråd med yrkesinspektionen utse kommunala tillsynsmän att biträda inspektionen vid tillsynen. Den kommunala tillsynen avser enligt in- struktionen för yrkesinspektionen arbetsställen där i regel mindre än tio arbetstagare anlitas och arbetet bedrivs utan maskinella hjälpmedel eller tryckkärl. År 1973 genomfördes en lagändring som syftade till att ge den kommunala tillsynen ökad effektivitet och starkare förankring hos kommunens ledning. Utredningen har dock konstaterat att tillsynen ännu inte fått den utbyggnad och inriktning som förutsattes. Av denna anledning har betonats nödvändigheten av nära kontakter mellan de kommunala tillsynsmännen och yrkesinspektionen. Det har också an- setts angeläget att satsa mera på utbildningen. Remissinstanserna är mycket kritiska mot den nuvarande organisationen av tillsynen på mindre arbetsställen.

Med hänsyn till vad sålunda har förekommit finns det enligt min me- ning anledning att erinra om att bestämmelser om skyldighet för kom- munerna att medverka vid tillsynen av arbetarskyddet har funnits sedan lång tid. Bakgrunden har varit att den kommunala tillsynen har ansetts innebära ett rationellt utnyttjande av samhällets resurser, eftersom den i stor utsträckning avser arbetsställen som regelmässigt skall inspekteras av kommunalt anställda tjänstemän främst med avseende på den all- männa hälsovården och livsmedelshygienen. Till bilden har under se- nare år också hört att den kommunala tillsynens uppgifter bedömts vara av sådan omfattning att ett överförande av dem till yrkesinspektionen skulle avsevärt begränsa utrymmet för andra angelägna förstärkningar av inspektionen. Vid 1973 års ändringar i arbetarskyddslagstiftningen ansågs därför att man borde inrikta sig på att rusta upp den kommunala tillsynen. Jag anser det fortfarande vara angeläget att man inom arbets- miljöområdet tar tillvara den resurs som den kommunala tillsynen inne- bär. Mot denna bakgrund finner jag, efter samråd med chefen för kom-

• Sida 361
•  Original

Prop. 1976/77: 149 ; . 361

mundepartementet, att någon ändring ej bör ske i bestämmelserna om kommunala tillsynsmän. I enlighet med vad utredningen har föreslagit bör bestämmelserna föras över till arbetsmiljölagen (7 kap. 2 5). Jag vill understryka arbetarskyddsverkets ansvar för att nära kontakt hålls mel- lan yrkesinspektionen och de kommunala tillsynsmännen. Det gäller här också att vid behov påvisa de förpliktelser som arbetsmiljölagen i detta avseende bör innebära för kommunerna.

Till vissa speciella uppgifter för yrkesinspektionen återkommer jag vid behandling av frågor om förläggningar i anslutning till arbetsställe.

Under 1970-talet har en kraftig utbyggnad skett av arbetarskyddsver- ket. Dcnna torde få anses ha skett i så snabb takt som det över huvud taget har varit möjligt och rimligt med hänsyn till rekryteringsmöjlighe- ter, utbildningsbehov och förmågan att växa. Utbyggnaden har bl. a. in- neburit att arbetarskyddsstyrelsen har fått bättre möjligheter att tillgo— dose de växande anspråken från arbetslivet när det gäller att meddela tillämpningsföreskrifter och att ge råd och anvisningar. För yrkesinspek- tionens del har kapacitetsökningen möjliggjort en mera grundlig genom- gång av problemen på arbetsplatserna vid sidan av den översiktliga till- syn som sker.

Från statsmakternas sida har också under en följd av år satsats avse— värda resurser på forskning kring sambanden mellan människans hälsa och arbetsmiljön. Den arbetsmedicinska verksamheten har fortlöpande byggts ut. I arbetarskyddsstyrelsens organisation finns nu personal som arbetar inom en rad arbetsmedicinska discipliner i ett forskningsmönster med avsevärd bredd. Forskningen inom arbetsmiljöområdet får vidare årligen avsevärda tillskott genom arbetarskyddsfonden. Förutom forsk— ning skall fonden stödja utbildning och information inom arbetsmil- jöområdet. Under budgetåret 1976/77 disponerar fonden ca 180 milj. kr., varav ca 38 milj. avses användas för forskning och teknisk utveck- ling. Jag vill i detta sammanhang även erinra om det centrum för ar- betslivsfrågor som har inrättats den 1 januari 1977.

Landstingsförbundet, riksrevisionsverket, statskontoret och TCO har ansett att det behövs en allmän översyn av arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens arbetsformer. Jag är medveten om att arbetarskydds— verkets snabba expansion kan medföra särskilda problem. Vidare har som nämnts i det föregående kritik riktats mot organisationen av till- synen på de mindre arbetsställena. Det är mot denna bakgrund naturligt att arbetsformerna efter hand kan behöva ses över. Jag vill här upplysa om att arbetarskyddsstyrelsen har inlett ett samarbete med statskontoret för att få underlag för bedömning av hur en översyn av arbetarskydds- verkets organisation skall kunna ske. Det kan också nämnas att arbetar- skyddsverket hösten 1976 har startat en undersökning rörande persona— lens attityder till och upplevelse av arbetet inom verket. Vidare kan hän- visas till tidigare nämnda undersökning om yrkesinspektionens arbets-

• Sida 362
•  Original

Prop. 1976/77: 149 362

former. Samtidigt är det angeläget att inte ens tillfälligt stoppa upp verksamheten under det viktiga uppbyggnadsskede som nu är för han— den. Jag är därför inte beredd att f. n. förorda någon allmän översyn i form av en särskild utredning. Jag nöjer mig här med att konstatera be- hovet av en kontinuerlig utvärdering. De lämpliga formerna för att se över verksamheten kan härvid skifta från tid till annan.

Jag vill tillägga att jag avser att återkomma till vissa frågor om arbe— tarskyddets organisation, däribland yrkesinspektionens distriktsindel- ning, i samband med att regeringen hänskjuter förslaget till ny arbetsmil- jölag till riksdagen.

Vidgade uppgifter kommer enligt vad jag har konstaterat i det före- gående att läggas på arbetarskyddsverket enligt den nya lagstiftningen. Jag vill härvid i första hand hänvisa till de kraftiga personalmässiga för- stärkningar som redan har skett under en följd av år med tanke på den väntade lagstiftningen. Behovet av resursförstärkningar är emellertid alltjämt mycket stort. Med denna bakgrund har jag i budgetförslaget 1977 (prop. 1976/77: 100 bilaga 15 s. 150 och 156) förordat ytterligare personalförstärkningar för arbetarskyddsverket. Sammanlagt föreslås för nästa budgetår att 85 nya tjänster inrättas vid verket. Av dessa faller 12 tjänster på den arbetsmedicinska avdelningen.

Jag vill framhålla att några låsningar vid nuvarande tidpunkt självfal— let inte bör ske beträffande arbetarskyddsverkets framtida utveckling. Mot bakgrunden av det vidgade ansvar som kommer att ligga på arbe- tarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen enligt den nya lagstiftningen får efter hand göras de konkreta bedömningar som behövs. Till grund för dessa torde bl. a. kunna läggas de undersökningar som enligt vad jag tidigare har nämnt f. n. bedrivs inom arbetarskyddsverket.

Jag vill vidare erinra om att yrkesskadestatistikutredningen i sitt be— tänkande (SOU 1976: 17) Skador i arbetet, statistik och annan informa- tion, har föreslagit ett nytt informationssystem för redovisning av yrkes- skador. En förbättrad yrkesskadestatistik blir av stor betydelse för arbe- tarskyddsstyrelsens Och yrkesinspektionens verksamhet. Hithörande frå- gor övervägs f. n. i regeringens kansli.

Vissa särskilda tillsynsfrågor

Vid sidan av den egentliga arbetarskyddslagstiftningen finns författ- ningar som reglerar miljöfaktorer av betydelse såväl på arbetsplatserna som utanför dessa. Organisatoriskt har detta i vissa fall lett till att ett ansvar för den löpande tillsynen av arbetarskyddet har lagts på särskilda myndigheter. Enligt instruktionen för yrkesinspektionen utövar sålunda inspektionen tillsyn genom allmänna yrkesinspektionen och specialin— spektörer. Tidigare har sådana specialinspektörer funnits på en rad om- råden. I samband med 1973 års ändringar i arbetarskyddslagstiftningen upphörde bergmästarna och luftfartsinspektören att vara specialinspek-

• Sida 363
•  Original

Prop. 1976/77: 149 363

törer inom arbetarskyddet för gruvdrift resp. luftfart. Vidare avskaffa— des yrkesinspektionen för landtrafiken och skogsyrkesinspektionen. Till- synen övergick till allmänna yrkesinspektionen. Kvar finns specialin- spektörer inom området för explosiva och brandfarliga varor samt inom det elektriska området.

Enligt kungörelsen (1948: 824) angående specialinspektör inom yrkes- inspektionen för tillsyn å framställning, handhavande och förvaring av explosiva och särskilt eldfarliga ämnen (ändrad senast 1973: 851) ut- övas tillsyn i nämnda avseenden av sprängämnesinspektören i egenskap av specialinspektör inom yrkesinspektionen. För att främja samarbetet mellan sprängämnesinspektören, arbetsgivare och arbetstagare finns ett rådgivande organ benämnt sprängämnesinspektionens förtroenderåd. Arbetarskyddsstyrelsen har i samråd med kommerskollegiet, som tidi- gare var chefsmyndighet för sprängämnesinspektionen, meddelat gräns- dragningsföreskrifter i fråga om sprängämnesinspektörens och allmänna yrkesinspektionens verksamhetsområden. Enligt dessa är sprängämnes- inspektörens tillsyn koncentrerad till tillverkning av explosiva varor och sådan förvaring och transport som har omedelbar anknytning till tillverkningen. Hans tillsyn i fråga om brandfarliga varor avser närmast vissa fabriker, raffinaderier och depåer. Däremot utövas arbetarskydds- tillsynen över hanteringen i övrigt av allmänna yrkesinspektionen.

Specialinspektörer på det elektriska området är tillsynsmännen över elektriska starkströmsanläggningar, dvs. tjänstemän vid statens industri- verks energibyrå och statens elektriska inspektion. Detta regleras i kun- görelsen (1948: 825) angående specialinspektörer inom yrkesinspektio- nen för tillsyn å elektriska starkströmsanläggningar (ändrad senast 1973: 852). Enligt gällande gränsdragningsföreskrifter utövar dessa till- synsmän i princip tillsyn i vad avser skydd mot olycksfall genom elek- trisk ström vid elektriska starkströmsanläggningar. Allmänna yrkesin— spektionens tjänstemän skall vid arbetsställebesök beakta sådana risker för elektriska olycksfall som kan iakttas vid okulärbesiktning. På mot— svarande sätt som i fråga om explosiva och brandfarliga varor har all- männa yrkesinspektionen dessutom den allmänna arbetarskyddstillsynen även på arbetsställen som omfattar elektriska anläggningar.

Enligt arbetsmiljöutredningen bör all löpande arbetarskyddstillsyn ligga samlad inom allmänna yrkesinspektionen. Av särskild vikt har här- vid ansetts vara den regionala förankringen genom yrkesinspektions- nämnderna. Vidare har utredningen hänvisat till att systemet med spe- cialinspektörer inrymmer betydande gränsdragningsproblem. Mot denna bakgrund har utredningen föreslagit att sprängämnesinspektören och tillsynsmännen över elektriska starkströmsanläggningar skall upphöra att vara specialinspektörer inom yrkesinspektionen. Enligt förslaget skall dessa samtidigt kvarstå som expertmyndigheter och fortsätta att utöva tillsyn enligt speciallagstiftningen, nämligen förordningen (1949: 341)

• Sida 364
•  Original

Prop. 1976/77: 149 364

om explosiva varor (ändrad senast 1975: 755), förordningen (1961: 568) om brandfarliga varor (ändrad senast 1975: 821) och lagen (1902: 71 s. ]) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ändrad senast 1976: 239) jämte följdförfattningar. Eftersom specialinspektörer- nas tillsyn i praktiken har utövats enligt speciallagstiftningen, har den föreslagna omläggningen inte ansetts innebära någon större förändring i tillsynsuppgifterna.

Utredningens förslag har tillstyrkts av bl.a. arbetarskyddsstyrelsen och statens industriverk. Viktigt är enligt industriverket att yrkesinspek- tionen även i fortsättningen i största möjliga utsträckning utnyttjar de resurser och den kompetens som finns inom de bägge hittillsvarande specialinspektionerna. Enligt SAF är det väsentligt att sprängämnesin- spektionen även fortsättningsvis får ett avgörande inflytande över säker- hetsfrågor i samband med tillverkning och hantering av explosiva och brandfarliga varor. Sprängämnesinspektören och överinspektörerna vid statens elektriska inspektion har avstyrkt förslaget.

För egen del vill jag till en början framhålla att den säkerhetsinrik- tade lagstiftning som finns vid sidan om arbetarskyddslagstiftningen är av stor betydelse även för skyddet av de yrkesverksamma. Samtidigt bör som tidigare har framhållits den grundsynen anläggas att arbetsmiljöla- gen skall vara övergripande när det gäller skyddet mot ohälsa och olycksfall i arbete. Arbetsmiljölagen bör sålunda i princip täcka även områden med särskild säkerhetslagstiftning, och det slutliga ansvaret för tillsynen på arbetsplatserna bör alltid finnas hos arbetarskyddsverket. Detta bör i och för sig inte föranleda någon inskränkning i andra myn- digheters områdesansvar. Tvärtom synes det vara en fördel att särskilda myndigheter svarar för vissa säkerhetsfrågor och därigenom får möjlig- het att koncentrera sin verksamhet inom en säkerhetssektor.

För att samla arbetarskyddstillsynen inom allmänna yrkesinspektio- nen avskaffades det övervägande antalet specialinspektioner redan i samband med 1973 års ändringar i arbetarskyddslagstiftningen. Liksom utredningen anser jag att denna tanke nu bör fullföljas och att all lö- pande arbetarskyddstillsyn bör samlas inom allmänna yrkesinspektio- nen. Härigenom bör man på ett enhetligt sätt kunna driva arbetsmiljöut- vecklingen framåt inom olika områden med utnyttjande av erfarenheter från skilda grenar av arbetslivet. Jag vill även framhålla att det torde vara av stort värde för de yrkesverksamma att i arbetarskyddsfrågor kunna vända sig till en och samma myndighet.

Med hänsyn till det anförda förordar jag, efter samråd med chefen för industridepartementet, att kvarstående specialinspektioner upphör vid arbetsmiljölagens genomförande. Som utredningen har anfört bör detta i praktiken inte innebära någon större förändring i myndigheternas tillsynsuppgifter. Sprängämnesinspektionen och tillsynsmännen över elektriska anläggningar har sålunda att även i fortsättningen beakta sä-

• Sida 365
•  Original

Pmp. 1976/77: 149 365

kcrhetsfrågor på arbetsplatserna inom ramen för sin särskilda lagstift- ning. Yrkesinspektionen bör i sin tur kunna utgå från detta. Vad som tillkommer är ett sistahandsansvar för den löpande arbetarskyddstillsy- nen. Att härvid expertmyndigheten i vissa fall måste kopplas in är na— turligt. För att uppdelningen på olika myndigheter skall resultera i en effektiv tillsyn är ett utvecklat samarbete en nödvändig förutsättning. Som utredningen har framhållit torde det vidare vara av värde att be- hålla det särskilda förtroenderådet vid Sprängämnesinspektionen.

När det gäller olika gränsdragningsfrågor synes övergångsvis tidigare nämnda gränsdragningsföreskrifter kunna vara till ledning. Dessutom torde lösningar av vissa gränsdragningsproblem kunna komma fram som resultat av en utredning som statskontoret f. n. genomför rörande statens elektriska inspektion. Samarbetet mellan myndigheterna bör dock kunna ytterligare fördjupas. Fasta rutiner bör skapas för samråd när det gäller tillämpningen av olika bestämmelser och formerna för tillsyn. .

Specialinspektionernas avskaffande torde inte föranleda någon änd- ring i lagbestämmclserna om tillsynsmyndighet utan dessa bör utan änd- ring i sak kunna föras över till arbetsmiljölagen. Däremot torde rege- ringen få upphäva nämnda kungörelser om specialinspektörer och göra erforderliga ändringar i instruktionerna för yrkesinspektionen, spräng- ämnesinspektionen (1965: 646, ändrad senast 1973: 586) och statens elektriska inspektion (1965: 647, ändrad senast 1975: 1024).

På strålskyddsområdet har i arbetarskyddslagstiftningen hittills hänvi- sats till strålskyddslagen vad avser skydd mot skada på grund av jonise- rande strålning. Jag har vid behandlingen av tillämpningsområdet (av- snitt 20.2.7) förordat att arbetsmiljölagen görs generellt tillämplig även i detta avseende. Bakom detta ligger överväganden av i princip samma art som har anförts som skäl för slopande av återstående specialinspek- tioner. Även vad gäller förhållandet mellan arbetarskyddsverket och sta- tens strålskyddsinstitut blir motsvarande bedömningar aktuella som har redovisats i det föregående. Remissinstanserna har relativt utförligt up- pehållit sig vid uppkommande gränsdragningsfrågor på strålskyddsområ- det. Efter samråd med chefen för jordbruksdepartcmentet vill jag slå fast att ansvaret för tillsynen enligt strålskyddslagen primärt måste ligga på tillsynsmyndigheten enligt samma lag, dvs. strålskyddsinstitutet. Be- träffande vissa slag av strålskydd gäller att skyddet påkallas väsentligen eller uteslutande av arbetarskyddshänsyn. I sådana fall liksom annars när behov därav föreligger bör arbetarskyddsstyrelsen på grund av sitt övergripande ansvar för arbetsmiljön kunna utfärda generella skyddsfö- reskrifter. Arbetarskyddsstyrelsen bör i strålskyddsfrågor som kräver speciell sakkunskap kunna vända sig till strålskyddsinstitutet i dess egen- skap av expertmyndighet. Utgångspunkten för yrkesinspektionens tillsyn bör vara arbetsmiljölagen, som förutsätts omfatta även strålskyddet. Yr-

• Sida 366
•  Original

Prop. 1976/77: 149 366

kesinspektionen bör härvid kunna ta upp strålskyddsfrågor över huvud. Det är också naturligt att yrkesinspektionen om den uppmärksammar brister i strålskyddet för dessa vidare till strålskyddsinstitutets känne- dom. Viktigt är att samarbetet mellan berörda myndigheter utvecklas och att överenskommelse träffas om ömsesidigt bistånd för att främja strålskyddet på arbetsplatserna.

Utredningen har även lämnat vissa synpunkter på regleringen av transport av farligt gods. Hithörande frågor har tidigare behandlats främst i anslutning till att förslag (prop. 1973: 143) lades fram om riks- dagens godkännande av den europeiska överenskommelsen om interna- tionell transport av farligt gods på väg (ADR). För de nationella väg- transporterna tillämpas f.n. ett system med reglering och tillsyn inom produktkontrollagstiftningens ram. Detta innebär att ansvaret är för- delat på olika myndigheter beroende på varukategori. Statens industri- verk har samordningsuppgifter och till verket har knutits en rådgivande nämnd för transport av farligt gods med företrädare för berörda intres- sen. I nämnden ingår även en representant för arbetarskyddsstyrelsen. Enligt utredningen, som har gjort en undersökning av hur regleringen tillämpas av myndigheterna, synes tillämpningen av systemet vara be- häftad med vissa brister. Det har dock ansetts ännu vara för tidigt att bedöma om ändringar behövs i det grundläggande systemet. Med hän- visning härtill har utredningen inte föreslagit någon ändring i myndig- hetsorganisationen. Samtidigt har uttalats att man på sikt torde böra ef- tersträva att helt föra in explosiva och brandfarliga varor under lagen om hälso- och miljöfarliga varor för att därigenom undvika nuvarande splittring på skilda lagstiftningsområden och tillsynsmyndigheter. In— dustrivcrket och produktkontrollnämnden har delat utredningens upp— fattning om rådande samordningssvårigheter och ifrågasatt om gällande ordning i längden är ändamålsenlig.

För egen del vill jag konstatera att riskerna med transport av farligt gods i hög grad berör arbetarskyddet för den personal som sysslar med transporten. I väsentlig utsträckning gäller det samtidigt risker för all- mänheten och den yttre miljön. Efter samråd med cheferna för jord- bruksdepartcmentet och industridepartementet vill jag framhålla angelä— genheten av samordnade insatser. Jag utgår från att industriverket med uppmärksamhet följer utvecklingen på området och med ledning av vunna erfarenheter vid behov inkommer med förslag om att dessa sam- ordningsfrågor görs till föremål för särskild utredning.

Arbetsmiljöutredningen har behandlat ytterligare ett par frågor av or— ganisatorisk karaktär. Utredningen har därvid föreslagit att omgivnings- hygieniska avdelningen vid statens naturvårdsverk organisatoriskt knyts till socialstyrelsen och där bildar ett miljömedicinskt laboratorium. Denna fråga bereds f. 11. inom socialdepartementet.

Vidare har utredningen tagit upp frågan om tillsyn av hissar. I fråga

• Sida 367
•  Original

Prop. 1976/77: 149 367

om hissar i verksamhet som inte omfattas av yrkesinspektionens tillsyn —— dvs. främst bostadshissar och hissar som företrädesvis nyttjas av all- mänheten — gäller kungörelsen (1939: 783) angående anordnande och begagnande samt tillsyn av vissa hissar (ändrad senast 1976: 140). Enligt kungörelsen ankommer det på arbetarskyddsstyrelsen att meddela före- skrifter även rörande anordnande, beskaffenhet och begagnande av bo- stadshissar och liknande. Vid sidan av arbetarskyddsstyrelsens föreskrif— ter finns bestämmelser om hissar i byggnadslagstiftningen. Utredningen har föreslagit att fasta hissar och liknande transportanordningar i prin- cip förs in under byggnadslagstiftningen och att arbetarskyddsmyndig- heternas tillsyn över hissar begränsas att bara gälla gruvhissar och till- fälligt anordnade hissar på arbetsplatser. Jag kan i stort ansluta mig till utredningens tankegångar. De ändringar som krävs i bl. a. byggnadslag- stiftningen behöver emellertid övervägas närmare. Av chefen för bo- stadsdepartementet har jag erfarit att förslag till ändringar av lagstift- ningen i detta hänseende f. n. övervägs inom detta departement.

20.10 Sanktionssystem m. m.

Vissa i arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen preciserade gärningar är direkt straffsanktionerade. Arbetarskyddslagstiftningcns ansvarsregler innebär dock i stort sett att straffhot för brister i arbets- miljön inte inträder förrän tillsynsmyndighet i det enskilda fallet har meddelat förbud, föreläggande eller föreskrift och påbudet inte har ef- terkommits. Möjligheterna för arbetarskyddsstyrelsen att meddela gene- rella föreskrifter med direkt straffpåföljd är begränsade till några spe- ciella fall. Här avses främst besiktning av arbetslokal för riskfylld verk- samhet, besiktning och provning av tryckkärl, lyftanordning, transport- anordning eller lyftredskap samt i vissa fall undersökning av luftförhål- landen.

Utredningen har utförligt diskuterat möjligheten att bygga sanktions- systemet i arbetsmiljölagen på bestämmelser om direkt straffpåföljd för den som inte har fullgjort sina skyldigheter enligt lagen eller med stöd därav meddelade föreskrifter. Ett sådant system skulle dock enligt vad utredningen har kommit till förutsätta antingen en precisering av före- skrifter om arbetsmiljön som skulle stelt reglera vissa företeelser eller också allmänt utformade föreskrifter som fick kombineras med omfat- tande utredningar inför domstol i straffrättsligt förfarande. Med den nu- varande konstruktionen av sanktionssystemet kan däremot, framhåller utredningen, lagbestämmelser och tillämpningsföreskrifter ges en fram- åtsyftande utformning. Generella krav kan föreskrivas och detaljerade branschvisa föreskrifter kan utfärdas. Vid prövning inför yrkesinspek- tionsnämnden kan läggas fast om visst förfarande strider mot sådan föreskrift och om föreläggande, förbud eller föreskrift i det enskilda fal-

• Sida 368
•  Original

Prop. 1976/77: 149 368

let skall meddelas. Domstolsprövningen vid eventuell överträdelse kan sedan inskränkas till att avse frågorna om nämnden har haft formell be- hörighet att meddela påbudet, om detta har vunnit laga kraft och om påbudet har efterlevts. Det är enligt utredningen ingen tvekan om att en lagstiftning med denna uppläggning kan vara ett värdefullt stöd för de lokala skyddsorganisationerna och ge ett fast underlag för yrkesinspek- tionens åtgärder. Utredningen har också konstaterat att de ändringar som år 1973 genomfördes i arbetarskyddslagstiftningen har gett tillsyns- myndigheterna effektivare instrument för att säkerställa skyndsamt ge- nomförande av myndigheternas påbud. Särskilt har nämnts att de då in- förda reglerna ger möjlighet att sätta ut Vitesbelopp som är avpassat ef- ter vad som i det särskilda fallet behövs för att påkallade åtgärder skall vidtas.

Mot denna bakgrund har utredningen förordat ett sanktionssystem som i princip överensstämmer med påföljdssystemet i arbetarskyddsla- gen. För arbctarskyddsstyrelsen har därvid föreslagits en allmän befo- genhet att meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av arbetsmil- jölagen. Enligt utredningens förslag till arbetsmiljölag kan tillsynsmyn- dighet i det enskilda fallet meddela föreläggande, förbud eller föreskrift som behövs för att lagen eller föreskrift som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Liksom enligt arbetarskyddslagen kan överträdelse av föreläggande, förbud eller föreskrift — som ej har förenats med vite — medföra straff i form av böter eller fängelse i högst ett år. I förhål- lande till arbetarskyddslagen har yrkesinspektionens befogenheter ut- ökats att gälla även meddelande av beslut som avser arbetstiden. Vidare har befogenhet att rikta påbud mot tillverkare rn. fl. inte förbehållits arbetarskyddsstyrelsen utan också tillagts yrkesinspektionen. I fråga om möjligheten att meddela föreläggande, förbud eller föreskrift har dess- utom skett viss utvidgning. Av utredningsförslaget följer sålunda att påbud kan meddelas av tillsynsmyndighet så snart det behövs för att trygga arbetsmiljölagens efterlevnad.

Remissinstanserna har godtagit utredningsförslaget i denna del och understrukit att tillsynsmyndighetemas resurser inte får bindas vid ut- redningar om påstådda lagöverträdelser. LO och TCO har samtidigt framhållit att systemet förutsätter att det vid varje föreläggande skall framstå som uppenbart mera förmånligt för den förelagde att vidta före— skriven åtgärd än att riskera att straff eller vite döms ut.

För egen del vill jag konstatera att arbetsmiljölagen enligt en enig ut— redning och en samfälld remissopinion bör läggas upp utifrån den tan— ken att ett samarbete mellan arbetsmarknadsparterna och tillsynsmyn- digheterna är en nödvändig förutsättning för att åstadkomma goda ar- betsmiljöer. Med denna utgångspunkt är det även enligt min uppfattning riktigt att utforma sanktionssystemet i första hand så, att möjlighet ges till effektiva och konstruktiva ingripanden från myndigheternas sida. I arbetsmiljöförordningen torde därvid få inrymmas befogenhet för arbe-

• Sida 369
•  Original

Prop. 1976/77: 149 369

tarskyddsstyrelsen att meddela generella föreskrifter om verkställigheten :.- :rbetsmiljölagen. Genom regler som ger möjlighet till ingripande i enskilda fall bör myndigheternas verksamhet mot denna bakgrund kunna inriktas på konkreta åtgärder för att undanröja hälsorisker och driva igenom skyddsåtgärder och förbättringar av arbetsförhållandena. Av stor betydelse i detta sammanhang är den resursförstärkning som sker av tillsynsmyndigheterna inom arbetarskyddet liksom utbyggnaden av de lokala skyddsorganisationerna.

I enlighet med utredningsförslaget och remissutfallet förordar jag därför allmänna befogenheter för tillsynsmyndigheterna att gentemot dem som har skyddsansvar enligt arbetsmiljölagen meddela föreläg- gande eller förbud som i enskilda fall behövs för att lagen eller med stöd därav meddelade föreskrifter skall efterlevas (7 kap. 7—10 åå). Häri in- nefattas de utvidgade befogenheter i förhållande till gällande ordning som enligt tidigare nämnda uttalanden av utredningen bör ges åt till- synsmyndigheterna. I beslut om föreläggande eller förbud skall tillsyns- myndighet kunna sätta ut vite. Viss skillnad förordas i förhållande till utredningsförslaget vad gäller terminologin. Enligt min mening bör så- lunda ingripande, som kan påkallas i enskilda fall, ske i form av föreläg— gande eller förbud och ej i form av föreskrift. Till detta kommer beslut som kan behöva meddelas t. ex. om dispens från arbetstidsbestämmelserna eller arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter, om medgivande att utse regio— nalt skyddsombud eller om vem som skall ha samordningsansvar. Härige- nom utmärks tydligare skillnaden i förhållande till de föreskrifter av norrnmässig karaktär som arbetarskyddsstyrelsen avses kunna meddela.

Jag ansluter mig även till vad utredningen har föreslagit i fråga om straffpåföljd för den som bryter mot påbud som tillsynsmyndighet har meddelat i det enskilda fallet. Mitt förslag innebär följaktligen på denna punkt att den som bryter mot föreläggande eller förbud, som har med- delats honom av tillsynsmyndighet, skall kunna dömas till böter eller fängelse i högst ett år, om påbudet inte har förenats med vite (8 kap. 1 % arbetsmiljölagen).

Som grundregel bör sålunda även enligt arbetsmiljölagen gälla ett an- svar för den som bryter mot föreläggande eller förbud som tillsynsmyn- dighet har meddelat i det enskilda fallet. Andra aspekter på lämplig sanktionsform kan emellertid läggas när det gäller överträdelse av före- skrifter som har meddelats med stöd av särskilt bemyndigande i arbets- miljölagen. Utredningen har ansett att sådan föreskrift bör kunna vara förenad med direkt straffpåföljd. Härvid har utredningen föreslagit bö- ter eller fängelse i högst ett år som påföljd för överträdelse av föreskrift om förprövning. kontroll eller särskilt villkor för brukande. Samma straffskala har föreslagits för överträdelse av föreskrift om förbud mot användning av arbetsprocess, arbetsmetod, teknisk anordning eller far- ligt ämne. I övrigt har den föreslagna straffpåföljden begränsats till bö-

24 Riksdagen 1976/"77. I saml. Nr 149

• Sida 370
•  Original

Prop. 1976/77: 149 370

ter. I samtliga fall har för straffbarhet förutsatts att överträdelse har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.

Utredningen är på denna punkt inte enig. Arbetsgivarrepresentan- terna i utredningen har sålunda i en reservation anfört att fängelse är en föga tjänlig sanktion för brott mot arbetsmiljölagstiftningen medan där- emot vitet torde vara ett utomordentligt effektivt medel. Särskilt an- märkningsvärt härvidlag har ansetts vara att förslaget innebär möjlighet att döma till fängelse för överträdelse av föreskrift som arbetarskydds- styrelsen med stöd av allmänt hållna bemyndiganden har meddelat. Även om i här avsedda fall domstol inte skulle döma till fängelse vid en- bart oaktsamhet, har lagen dock ansetts inte böra konstrueras så att så— dan möjlighet står öppen. Skall fängelsestraff föreskrivas i den omfatt- ning majoriteten har föreslagit — något som reservanterna är synnerli- gen tveksamma till — måste det enligt reservanterna krävas uppsåt eller i vart fall grov oaktsamhet för att fängelse skall kunna utdömas. En rad remissinstanser — bl.a. SAF, SFO, LRF, handelskamrarna i Stock— holm, Malmö och Kalmar län, Sveriges hantverks- och industriorganisa- tion, domänverket och statens vägverk — har anfört liknande synpunk- ter.

Enligt vad jag tidigare har anfört bör arbetsmiljölagen innehålla sär- skilda bemyndiganden för regeringen eller, efter regeringens bestäm- mande, arbetarskyddsstyrelsen att meddela direkt straffsanktionerade föreskrifter inom vissa angivna ramar. Tillsammans med de bemyndi- ganden för arbetarskyddsstyrelsen som torde få ingå i arbetsmiljöförord- ningen täcks härigenom de områden där arbetarskyddsstyrelsen bör ha sådan befogenhet. Frågan om frihetsstraff bör ingå i straffskalan när det gäller särskilda föreskrifter som meddelas av arbetarskyddsstyrelsen torde, som har antytts i reservationen, i flertalet fall inte vara något spörsmål av stor praktisk betydelse. Jag anser emellertid väsentligt att föreSkrifter, som innebär krav på förprövning eller kontroll eller gene- rellt förbud mot användning av arbetsprocess, arbetsmetod, teknisk an- ordning eller farligt ämne, får avsevärd tyngd. Motsvarande gäller vill- kor som ställs upp för brukande av teknisk anordning eller farligt ämne. Liksom utredningsmajoriteten förordar jag därför att frihetsstraff skall ingå i straffskalan i deSSa fall (8 kap. Zå första stycket arbetsmiljöla- gen). I övrigt bör böter kunna följa vid överträdelse av föreskrift som har meddelats med stöd av nu avsedda bemyndiganden (8 kap. 2 5 and- ra stycket 2 arbetsmiljölagen).

Jag stöder även utredningsmajoritetens förslag att arbetsmiljölagens ansvarsbestämmelser utformas så att straff kan utdömas såväl vid upp- såtligt brott som vid överträdelse på grund av oaktsamhet. Det är ange- läget att det av arbetarskyddsstyrelsens författningar klart framgår i vad mån däri meddelade föreskrifter är direkt straffsanktionerade. Även i detta avseende torde bestämmelse få införas i arbetsmiljöförordningen.

• Sida 371
•  Original

Prop. 1976/77: 149 371

För att arbetarSkyddsstyrelsens föreskrifter skall få största möjliga ge- nomslagskraft bör på arbetsställe finnas tillgängliga inte bara arbetsmil- jölagen och arbetsmiljöförordningen utan också de föreskrifter som ar- betarskyddsstyrelsen har meddelat och som rör den verksamhet som be- drivs där. I enlighet med utredningsförslaget avser jag att förorda att be- stämmelse härom förs in i arbetsmiljöförordningen. Det får ankomma på yrkesinspektionen att vid behov ingripa för att säkra efterföljden.

Liksom utredningen anser jag vidare att arbetsmiljölagen på i huvudsak motsvarande sätt som nuvarande arbetarskyddslag bör innehålla bestäm- melser om straff för överträdelse av minimiåldersregeln i arbetsmiljölagen eller lämnande av oriktig uppgift till tillsynsmyndighet (8 kap. 2 % 1 och 3). Detsamma bör gälla i fråga om den som utan giltigt skäl tar bort eller sätter ur bruk skyddsanordning (8 kap. 2 5 4).

Utöver vad som tidigare har sagts vill jag framhålla att brottsbalkens bestämmelser ger vidsträckta möjligheter att kräva ut ansvar vid allvar- liga missförhållandcn i arbetsmiljön. I sammanhanget kan erinras om att den som av oaktsamhet orsakar annans död är underkastad straffansvar enligt 3 kap. 75 brottsbalken. Även den som av oaktsamhet åsamkar annan person kroppsskada eller sjukdom som ej är ringa kan dömas till straff (3 kap. 85 brottsbalken). Enligt 3 kap. 95 brottsbalken är det också straffbart att av grov oaktsamhet utsätta annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom. Brottet benämns framkallande av fara för annan. Vid tillämpning av dessa bestämmelser i arbetsmiljösammanhang måste tas hänsyn till de krav man i dag ställer på arbetsmiljön. Har exempelvis skyddsanordningar varit otillräckliga eller obefintliga eller har brister förekommit i skyddsinstruktioner eller vid planeringen av arbetet, kan sålunda förfarandet falla under de di- rekta straffbestämmelserna i brottsbalken. Även underlåtenhet kan här— vid vara straffbar i de fall då underlåtenheten ter sig lika straffvärd som en positiv handling. Det gäller alltså att utreda om den som är ansvarig för arbetsmiljöns beskaffenhet förfarit oaktsamt, alternativt grovt oakt- samt, när yrkesskada har inträffat eller fara har uppkommit för arbets— tagares liv eller hälsa genom missförhållande på arbetsställe. Vid bedö- mande härav måste stor vikt läggas vid om föreskrift som arbetar- skyddsstyrelsen har meddelat om arbetsmiljöns beskaffenhet blivit åsi- dosatt.

En överträdelse av förbud som har meddelats med stöd av arbetsmil- jölagen bör enligt vad utredningen har anfört inte få innebära någon ekonomisk vinning genom brottet för överträdaren. Med hänsyn härtill och även för att fortsatt brottslighet skall förhindras har utredningen föreslagit att teknisk anordning eller ämne som har varit föremål för så- dant brott eller värdet därav skall förklaras förverkat, om det ej är oskä- ligt. Härvid har ej avsetts förbud mot vissa upplåtelser (jämför 7 kap. 8 och 9 Så arbetsmiljölagen). LO har ansett att den av utredningen före-

• Sida 372
•  Original

Prop. 1976/77: 149 372

slagna bestämmelsen är ett viktigt komplement till ansvarsbestämmel- serna. Riksåklagaren har ifrågasatt om det är påkallat med förverkande i vidare mån än för att förebygga brott. Enligt riksåklagaren leder be- stämmelsen i föreslagen lydelse tankarna alltför mycket till en enbart ekonomisk bedömning. Även jag anser att förverkandemöjlighet bör fin- nas enligt arbetsmiljölagen. Förutsättningarna för förverkande torde böra anges på samma sätt som i jämförlig lagstiftning. Med beaktande härav förordar jag att förverkande skall kunna ske i de av utredningen avsedda fallen, om det inte är uppenbart obilligt (8 kap. 4 & arbetsmiljö- lagen).

Utredningen har övervägt möjligheten att vid sidan av de påföljder som nämnts i det föregående införa särskilda ekonomiska sanktioner mot juridiska personer. Med hänsyn till att frågan om eventuell refor- mering av det ekonomiska sanktionssystemet är under utredning har ut- redningen emellertid avstått från att komplettera sitt förslag på denna punkt.

Enligt LO:s uppfattning föreligger ett stort behov av att kunna fast- ställa straffavgift för juridiska personer, främst för att upprätthålla prin— cipen att åsidosättande av arbetsmiljölagens bestämmelser aldrig får ge ekonomisk vinst.

Vid samråd med chefen för justitiedepartementet har jag inhämtat att hithörande frågor f.n. övervägs av utredningen (Ju 1973: 11) om even- tuell reformering av det ekonomiska sanktionssystemet. Ett betänkande i ämnet väntas bli avlämnat inom kort. Jag vill framhålla att frågan om straffavgifter när det gäller brott mot arbetsmiljölagstiftningen år kom- plicerad inte minst av det skälet att lagstiftningen bör vara förebyggande och inriktad på att förbättringar skall ske i arbetsmiljön. Ett system med straffavgifter som inte tillräckligt beaktar detta skulle kunna innebära påtagliga olägenheter. Jag avser emellertid att med uppmärksamhet följa frågan. Samtidigt vill jag understryka att redan det föreslagna sanktionssystemet ger myndigheterna möjlighet att förhindra att någon gör ekonomisk vinst genom överträdelse av lagstiftningen. Jag vill i detta sammanhang, i likhet med utredningen och riksåklagaren, betona vikten av att polis och åklagare äger tillräckliga kunskaper om arbets- miljölagstiftningen och dess tillämpning.

Utredningen har även tagit upp frågan om arbetsgivaransvarets place- ring. Om arbetsgivaren för att tillgodose de anställdas krav på medbe- stämmanderätt för över vissa beslutsfunktioner på organ där arbetsta- garna har bestämmanderätt bör detta enligt utredningen också få konse- kvenser för det straffrättsliga ansvaret. Sådant ansvar har ansetts inte kunna ifrågakomma för den som på godtagbart sätt har avhänt sig de rättsliga möjligheterna att handla enligt vad som är föreskrivet. Utred— ningen har påpekat att de som fattar ett beslut i arbetsgivarens ställe härvid utövar en arbetsgivarfunktion och handlar under motsvarande ansvar.

• Sida 373
•  Original

Prop. 1976/77: 149 373

I sitt remissyttrande har LO avvisat tanken att avtal om överlåtelse av beslutanderätt skulle kunna påverka arbetsgivaransvaret enligt arbets— miljölagen. TCO har ansett det naturligt att arbetsgivaren ges möjlighet att delegera beslutanderätt avseende arbetsmiljön. Samtidigt har fram- hållits att det måste klargöras att den till vilken delegation sker skall ges motsvarande befogenheter och resurser. Enligt SFO bör det slås fast att de anställdas inflytande också leder till ökat ansvar för dem. LO har vi— dare anfört att stora svårigheter föreligger att fastställa vem som bär an- svaret för brott mot arbetarskyddslagstiftningen, inte minst inom den of- fentliga sektorn. Det har därför krävts skyldighet för arbetsgivaren att anmäla till yrkesinspektionen vem som bär arbetsgivaransvaret enligt ar- betsmiljölagen. Vad särskilt gäller ansvaret inom den offentliga sektorn bör enligt LO ansvaret i stor utsträckning kunna knytas till lägre nivåer än den högsta ledningen. Klargörande uttalanden om det straffrättsliga ansvarets placering har också efterlysts av bl. a. SAF, KF-KFO och ar- betsmarknadsstyrelsen.

I anslutning till detta vill jag till en början hänvisa till den diskussion om innebörden av delegation som fördes vid tillkomsten av lagen om medbestämmande i arbetslivet (prop. 1975/76: 105 bilaga 1 s. 479, 530, InU 1975/76: 45 s. 67). Sammanfattningsvis torde kunna uttalas att det straffrättsliga ansvaret får avgöras med hänsynstagande till den i varje särskilt fall föreliggande situationen och med beaktande av var det reella inflytandet över beslut och åtgärder ligger. En annan fråga, som jag inte har anledning att ta ställning till i detta sammanhang, är i vad mån genom- medbestämmandeavtal kan föras över beslutsbefogcnheter.

Vad gäller frågan om arbetsgivaransvarets placering inom företaget vill jag erinra om att ansvarsreglerna i arbetarskyddslagen fick sin nuva- rande utformning genom l973 års ändringar. Härvid ansågs önskvärt att slopa tidigare stela bestämmelser till förmån för mera flexibla regler om ansvarig person. För straffansvar angavs därför som villkor att överträ- delse har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Härigenom avsågs också att vidga möjligheterna att delegera beslutsfattande i arbetsmiljöfrågor. Jag vill understryka vikten av att det vid delegering klargörs vem som i olika avseenden bär ansvaret för att lagstiftningens bestämmelser följs. För att ett uppdrag skall få betydelse i straffrättsligt hänseende förutsätts självfallet att med delegering av ansvar följer tillräckliga beslutsbefogen— heter. Det förutsätts också att den till vilken delegering sker har behövä lig erfarenhet och kunnande för uppgiften. Inom förvaltningen måste hänsyn dessutom tas till gällande instruktioner och vid behov ändring göras när delegering bör ske.

Mot bakgrund av överväganden av nämnda slag får — om arbetar— skyddet har eftersatts i fall då delegering har skett _ bedömas om ar— betsgivaren varken vid val av person, genom bristande tillsyn eller på annat sätt har varit försumlig och därför bör gå fri från ansvar. Jag vill

• Sida 374
•  Original

Prop. 1976/77: 149 374

understryka att oklarheter i fråga om ansvarsfördelning därvid alltid måste falla inom företagsledning-ens ansvar. Har emellertid rätt delege- ring med åtföljande beslutsbefogenheter skett, kan motsvarande förplik- telser finnas för den som har trätt i arbetsgivarens ställe. Vad gäller möjligheten att på förhand klart fastställa arbetsgivaransvarets placering vill jag framhålla att valet här står mellan en fast placering, varvid man måste bortse från omständigheterna i det speciella fallet, och bestäm- melser som ger tillfälle till rimligt spelrum med hänsyn till faktiskt be- gångna fel. I enlighet med ställningstagandet vid 1973 års ändringar fin- ner jag det sistnämnda vara att förorda. I sammanhanget vill jag fästa uppmärksamheten på att arbetsgivaren har en skyldighet att underrätta de anställda om till vem framställning skall ske i skyddsfrågor. En be- stämmelse härom infördes år 1973 i arbetarskyddskungörelsen och torde få ingå även i arbetsmiljöförordningen. I vissa fall av underlåtenhet att sörja för tillfredsställande arbetsförhållanden kan ordningen härvidlag vara till ledning vid bedömning av frågor om vållande.

20.11 Fullföljd av talan

Enligt arbetarskyddslagen förs talan mot beslut som har meddelats av yrkesinspektionen hos arbetarskyddsstyrelsen. Styrelsen är slutinstans i ärenden som avser tillämpningen av minimiåldersreglema och arbets— tidsreglerna för minderåriga. Fullföljd mot styrelsens beslut är vidare utesluten i frågor om medgivande att utse regionalt skyddsombud. Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i annan fråga förs genomgående hos regeringen enligt de ändrade fullföljdsregler som gäller fr. o. m. den 1 januari 1974.

Beslut i särskilt fall

Utredningen har i fråga om beslut i enskilda fall föreslagit besvärsbe- stämmelser i arbetsmiljölagen av i huvudsak samma innehåll som i arbe- tarskyddslagen. Någon begränsning har dock inte föreslagits när det gäl- ler fullföljdsrätten i ärenden som avser tillämpning av minimiåldersreg- lerna. Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstansema. För egen del anser jag att arbetarskyddsstyrelsen i ärenden om minderåriga bör vara slutinstans inte bara i arbetstidsärenden utan också i ärenden som avser tillämpning av föreskrifter som med stöd av arbetsmiljölagen har meddelats om åldersgränser eller annan begränsning av möjlighe— terna att anlita minderårig till arbete. I övrigt ansluter även jag mig till utredningsförslaget i denna del (9 kap. l ä och 2 5 första och andra styc- kena arbetsmiljölagen).

Vidare har utredningen föreslagit att i arbetsmiljölagen införs en be.— stämmelse att huvudskyddsombud eller, om huvudskyddsombud inte

• Sida 375
•  Original

Prop. 1976/77: 149 375

finns, annat skyddsombud får föra talan för att ta till vara arbetstagar- nas intreSSe. Om skyddsombud inte finns får enligt den föreslagna be- stämmelsen talan föras av organisation av arbetstagare i den mån saken rör medlemmarnas intresse och organisationen tidigare har yttrat sig i ärendet. Förslaget har godtagits av remissinstansema. Även jag ansluter mig till detta och förordar att en bestämmelse av angivet innehåll förs in i arbetsmiljölagen (9 kap. 3 5).

Enligt byggnadsstadgan får byggnadslov för arbetslokal eller perso- nalrum beviljas endast om utlåtande föreligger från yrkesinspektionen och av detta framgår att skyddsombud, skyddskommitté eller organisa- tion som företräder arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig i ärendet. Detta gäller dock endast om det är känt för vilket slag av verksamhet arbetslokalen är avsedd. Utredningen har föreslagit att en bestämmelse införs i byggnadsstadgan om talerätt för huvudskyddsombud, annat skyddsombud eller facklig organisation i ärende där det framgår av yr- kesinSpektionens utlåtande att företrädare för arbetstagare har yttrat sig. LO:s och TCO:s representanter i utredningen har i en reservation vänt sig mer att den föreslagna besvärsrätten gjorts beroende av om arbetsta- garsidan tidigare yttrat sig i ärendet. Härvid har hänvisats till att det i icke ringa omfattning förekommit att byggnadsnämnd beviljat bygg- nadslov för arbetslokal eller personalrum utan att det i ärendet har fun- nits uppgift om att arbetstagarna beretts tillfälle att yttra sig. I sådana fall skulle majoritetsförslaget få den verkan att byggnadsnämnds olag- liga beslut avskär de anställda från besvärsmöjlighet. Av remissinstan- serna har bl. a. LO, TCO och De handikappades riksförbund instämt i vad som har anförts i reservationen.

För egen del ansluter jag mig till tanken att arbetstagarna i princip bör ha besvärsrätt i byggnadslovsärende avseende arbetslokal eller per- sonalrum. Vid den närmare utformningen av en sådan fullföljdsregel är att beakta att besvärstiden vid talan mot byggnadsnämnds beslut är tre veckor från den dag klaganden får del av beslutet. Det måste därför vara möjligt att i byggnadslovsärendet överblicka kretsen av besvärsbe— rättigade. Det skulle annars inte finnas någon utväg att förvissa sig om att byggnadslovet har vunnit laga kraft innan byggnadsföretaget påbör- jas. Finns emellertid skyddsombud inom den verksamhet byggnadsföre- taget avser, föreligger därmed också klarhet om vem som är behörig att företräda arbetstagarna i skyddsfrågor. Jag anser därför att reservatio- nen i vad som torde vara det väsentliga kan läggas till grund vid utfor- mande av regler om talerätt för de anställda i byggnadslovsärenden. Hu- vudskyddsombud eller, om sådant ombud inte finns, annat skyddsom- bud bör sålunda — oberoende av om han tidigare har yttrat sig i ären- det —— få föra talan mot beslut om byggnadslov som avser byggande inom hans skyddsområde. Finns å andra sidan inget skyddsombud är det nödvändigt att göra en särskild avgränsning i kretsen av besvärsbe—

• Sida 376
•  Original

Prop. 1976/77: 149 376

rättigade. Detta bör ske genom att i sådant fall talerätt tillerkänns fack- lig organisation som har yttrat sig enligt yrkesinspektionens utlåtande i byggnadslovsärendet. Jag förordar att i byggnadsstadgan (72 &) införs en bestämmelse om talerätt för skyddsombud eller facklig organisation i enlighet med det anförda. Jag vill samtidigt betona vikten av att bygg— nadsnämndema är uppmärksamma på att byggnadslov ej meddelas utan att arbetstagarsidan i förekommande fall har fått tillfälle att yttra sig.

I det föregående (avsnitt 20.5.2) har nämnts att byggande för staten eller landsting f.n. inte omfattas av reglerna om byggnadslov. Vid så- dant byggande gäller i fråga om fullföljdsrätt allmänna bestämmelser om besvär över beslut av förvaltningsmyndighet. Detta innebär att i dag någon särskild fullföljdsrätt för de anställda inte föreligger i här avsedda fall. Det ankommer på vederbörande beslutande myndighet att se till att de anställdas synpunkter beaktas vid handläggning av byggnadsärenden. Som jag tidigare har nämnt övervägs frågan om byggnadslov vid byg- gande för staten eller landsting i det arbete på en ny byggnadslagstift- ning som pågår inom bostadsdepartementet.

Beslut om föreskrift till allmän efterrättelse

Utredningen har i fråga om beslut av normmässig karaktär konstate- rat att sådant beslut är underkastat samma principer för överklagbarhet som beslut i särSkilt fall. Enligt utredningen torde dock för arbetarskyd- dets del detta inte gälla beträffande beslut om generell föreskrift som inte är förenad med omedelbart verkande sanktion.

För egen del vill jag till en början konstatera att arbetarskyddsstyrel- ens beslut om generella föreskrifter hittills inte har överklagats i nämn- värd utsträckning. Förklaringen torde bl. &. kunna sökas i att viss oklar- hct har rätt angående fullföljdsrätt. Härtill kommer att arbetarskydds- styrelsens kompetens i detta avseende har varit ganska begränsad. Väsent- ligen har föreskrifterna gällt vissa speciella tekniska anordningar. Det är angeläget att klara fullföljdsregler även på detta område föreligger en- ligt arbetsmiljölagen.

Den förordade arbetsmiljölagen är en utpräglad ramlag. Avsikten är att den närmare regleringen av arbetsmiljöns beskaffenhet, av förhands- prövning osv. skall ske genom arbetarskyddsstyrelsens försorg. Här- vid avses arbetarskyddsstyrelsen kunna meddela såväl direkt straffsank— tionerade föreskrifter som andra föreskrifter. Beträffande alla slag av föreskrifter gäller att de skall anses som bindande och alltså skall läggas till grund vid prövning i de enskilda fallen.

Den författningsreglering som förutsätts ske genom arbetarskyddssty- relsen kommer att beröra både frågor av stor allmän betydelse och spörsmål av mera detaljbetonad karaktär inom en mängd verksamhets- områden. Om författningsarbetet i anslutning till arbetsmiljölagen skall kunna samlas inom arbetarskyddsstyrelsen och tillräckliga resurser

• Sida 377
•  Original

Prop. 1976/77: 149 377

kunna satsas på detta, synes det nödvändigt att begränsa möjligheterna att fullfölja talan mot styrelsens beslut om generella föreskrifter. Det finns annars en påtaglig risk att tyngdpunkten i detta författningsarbete inte kan ligga kvar inom arbetarskyddsstyrelsen utan via fullföljdsförfa- rande flyttas över till en överordnad instans. Detta vore från flera syn- punkter olyckligt. Jag vill i första hand peka på risken för fördröjningar om det här rådde en allmän fullföljdsrätt. Föreskrifter som meddelas om åtgärder mot ohälsa eller olycksfall i arbetslivet måste komma i snabb tillämpning. Härtill kommer den splittring av resurserna som skulle bli en följd av att ansvaret för denna författningsverksamhet för- lades även på annat håll än inom arbetarskyddsstyrclsen. Jag anser med hänsyn till detta att det vore olämpligt att skapa en särskild instans som överprövar författningar från arbetarskyddsstyrelsen. Inte heller kan det vara ändamålsenligt att låta var och en fullfölja talan hos regeringen i avsedda fall. En allmän överprövning av dessa författningar skulle även— tyra möjligheten att få i gång en koncentrerad och effektiv författnings- vcrksamhet hos arbetarskyddsstyrelsen. Tanken bakom arbetsmiljöla- gens föreslagna uppläggning skulle därmed inte kunna förverkligas.

Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot utredningens ut- talande att talerätt inte torde gälla beträffande arbetarskyddsstyrelsens beslut om icke direkt straffsanktionerade generella föreskrifter. Det torde enligt min uppfattning också snarast te sig främmande för rätts- uppfattningen att införa en allmän talerätt mot beslut om generella föreskrifter av den omfattning och innebörd som arbetarskyddsstyrel- ::.-ens författningar kan antas få.

Jag vill härefter peka på de former under vilka arbetarskyddsstyrel- sens författningsarbete avses komma att bedrivas. Frågan har behand— lats i avsnitt 20.9. Där har framhållits att underlaget skall arbetas fram i samarbete med arbetsmarknadsparterna och berörda branscher samt olika sammanslutningar och myndigheter vilkas verksamhetsområden berörs. När det sedan gäller att besluta om generella föreskrifter bör i arbetarskyddsstyrelsen — vari bl. a. skall ingå representanter för arbets- givare och arbetstagare —— normalt kunna ske de bedömningar och av- vägningar som behövs med hänsyn till skilda intressen. Detta talar för att något system med underställning till regeringen bör kunna övervägas som ersättning för ett allmänt fullföljdsförfarande i fråga om författ- ningar från arbetarskyddsstyrelsen.

I avsnitt 20.9 har jag framhållit att en underställningsmöjlighet enligt arbetsmiljölagen bör inom arbetarskyddsstyrelsens verksamhetsområde kunna ersätta underställningsförfarandet enligt kungörelsen om begräns— ning i myndigheters rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd. Den närmare utformningen av ett underställningsförfarande enligt nämr- da lag har samtidigt ansetts böra övervägas vid behandlingen av lagens fullföljdsregler. I detta avseende vill jag nu anföra följande.

• Sida 378
•  Original

Prop. 1976/ 77: 149 378

Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter kan komma att gälla frågor av stor samhällsekonomisk betydelse. Det synes för sådana fall lämpligt att i arbetsmiljölagen anvisa en väg att få fråga underställd regeringens prövning. Vidare kan mellan arbetarskyddsstyrelsen och annan myndig- het vars verksamhetsområde berörs uppkomma olika uppfattning om hur ett författningsärende bör avgöras. Självfallet bör här eftersträvas att inom ramen för en allsidig avvägning komma till en samlad lösning. Misslyckas detta är det emellertid på regeringen det bör ankomma att göra den slutliga bedömningen. Eftersom arbetsmiljölagen avses vara övergripande i förhållande till annan lagstiftning, kommer arbetar- skyddsstyrelsens kompetens att överlappa en rad scktorsansvariga myn- digheters verksamhetsområden. Det är därför av särskild betydelse att underställningsmöjlighet införs i arbetsmiljölagen. Vad gäller beslutsfat- tandet inom arbetarskyddsstyrelsen bör verksstyrelsen som redan nämnts ha en allsidig sammansättning. Företrädare för olika intressen har härigenom möjlighet att söka nå fram till ett resultat som från skilda synpunkter framstår som tillfredsställande. Uppnås emellertid inte enighet, bör detta i fråga av större samhällsekonomisk eller princi- piell betydelse vara ett skäl att underställa frågan regeringens prövning. Det bör samtidigt framhållas att, även om verksstyrelsen är enig i sak— frågan, styrelsen bör kunna besluta om underställning om frågan är av principiell betydelse. Jag finner det naturligt att styrelsen vid avgörande av frågor av stor principiell betydelse från samhällsekonomisk eller annan synpunkt begagnar sig av underställningsmöjligheten enligt lagen.

Jag förordar sålunda att arbetarskyddsstyrelsen anvisas möjlighet att i enlighet med det sagda underställa regeringen frågor om meddelande av föreskrifter till allmän efterrättelse. Med hänsyn till de aspekter som tidi- gare har anlagts synes detta förfarande även böra tjäna som ersättning för fullföljdsrätt vad avser sådana föreskrifter. Det kan naturligtvis väl tänkas att underställning ej sker, trots att inte alla intressenter delar arbe- tarskyddsstyrelsens uppfattning om vilka prioriteringar som bör ske eller hur viss föreskrift bör utformas. Jag vill emellertid i detta avseende under- stryka att inom styrelsen bör finnas ett ansvar för att komma fram till lösningar som är gynnsamma från allmän samhällssynpunkt. Detta torde med hänsyn till bredden av de intressen som avses företrädda i arbetar- skyddsstyrelsen vara en självklarhet. Jag vill också hänvisa till att rege- ringen ytterst alltid har möjlighet att återkalla ett bemyndigande att meddela föreskrifter och sedan själv meddela de bestämmelser som be- hövs.

Mot denna bakgrund förordar jag att talan ej skall få föras mot beslut som arbetarskyddsstyrelsen meddelar om generella föreskrifter inom ar- betsmiljölagens ram. Detta bör komma till uttryck i arbetsmiljölagen (9 kap. 2 & tredje stycket). Samtidigt förordas att i arbetsmiljölagen (9 kap. 4 &) skrivs in att arbetarskyddsstyrelsen beträffande föreskrift till allmän efterrättelse äger underställa regeringen fråga av särskild bety-

• Sida 379
•  Original

Prop. 1976/77: 149 379

delse, innan styrelsen meddelar beslut i ärendet. Som torde framgå av mina tidigare uttalanden avses underställningsförfarandet komma till an- vändning endast i fall av principiell betydelse.

20.12 Övriga frågor 20.121 Arbetsställe

Arbetarskyddslagen och till denna anslutande författningar utgår i olika sammanhang från begreppet arbetsställe. Enligt förarbetena till ar- betarskyddslagen (SOU 1946: 60 s. 60) förstås med arbetsställe det 10— kala, avgränsade område, inom vilket arbetsgivare i och för sin verk- samhet bedriver arbete, oavsett om detta utförs i arbetslokal, i det fria eller under jord. Samtidigt uttalades att arbetsställe inte alltid får tas i så inskränkt bemärkelse att därmed skulle avses en och samma lokal, bygg— nad eller plats i det fria. Vad som skall räknas som ett arbetsställe fick i stället vid tvekan bedömas från fall till fall. Därvid skulle iakttas att be- gränsningen till lokalt område i princip innebär att verksamheten skall utövas på en och samma ort. Inte heller denna begränsning ansågs emel- lertid böra gälla alltid.

Anförda uttalanden har sedan varit vägledande för arbetarskyddsmyn— digheterna när det har gällt att tolka innebörden av ordet arbetsställe. Framför allt har sådana spörsmål kommit upp i ärenden om medgi- vande att utse regionalt skyddsombud. Stor vikt har därvid också lagts vid de lokala parternas uppfattning om hur arbetsstället bör avgränsas.

Även i avtal på arbetsmiljöområdet mellan arbetsmarknadens parter har nämnda uttalanden bildat grunden för bestämningar av arbetsställe- begreppet. Enligt gällande avtal inom den statliga sektorn avses i avtalet med arbetsställe ett lokalt avgränsat område där vederbörande myndig- het bedriver verksamhet. Samtidigt lämnas den kommentaren att arbets- ställe måste avgränsas med hänsyn till verksamhetens art och att exem- pelvis rörliga enhetcr kan verka inom större område än orten. De lokala parterna rekommenderas att komma överens om arbetsställets avgräns- ning i varje särskilt fall. ! arbetsmiljöavtalet på det kommunala området definieras arbetsställe som arbetsgivares förvaltningsområde. Omfattar förvaltningsområde två eller flera till belägenhet eller verksamhet av- gränsade områden kan dock varje sådant område utgöra ett arbetsställe. Om ringa antal anställda eller andra skäl motiverar detta kan enligt av- talet flera förvaltningsområden tillsammans räknas som ett arbetsställe. Arbetsmiljöavtalet mellan SAF, LO och PTK ansluter direkt till defini- tioner: i förarbetena till arbetarskyddslagen. I avtalsparternas kommen- tarer till avtalet konstateras dock att arbetsställena är mer eller mindre tillfälliga inom delar av arbetslivet. Arbetsställe måste därför bestämmas med hänsyn till verksamhetens art. Branschparterna kan därvid komma överens om en definition av begreppet arbetsställe med hänsyn till bran-

• Sida 380
•  Original

Prop. 1976/77: 149 - 380

schens förhållanden. Ofta torde emellertid enligt vad som sägs i kom- mentaren en lokal definition vara motiverad, varvid överenskommelse träffas mellan de lokala parterna.

Arbetsmiljöutredningen har framhållit att det ibland är svårt att av- göra vad som i det enskilda fallet skall anses som ett arbetsställe, efter- som uttrycket arbetsställe används i olika sammanhang i lagstiftningen. Samtidigt har konstaterats att ordet arbetsställe har vunnit burskap inom arbetsmiljöområdet. Utredningen har därför stannat vid att föreslå att det används även i arbetsmiljölagen. Med hänsyn till de skiftande förhållanden som det är fråga om har det ansetts ogörligt att definiera begreppet i lagen. Det blir enligt utredningen i stället nödvändigt att se till funktionskraven i det aktuella sammanhanget. Remissinstanserna har godtagit utredningens resonemang. Ett antal remissinstanser har dock ansett det angeläget att vägledande uttalanden angående arbetsställebe- greppet görs vid lagstiftningsärendcts vidare behandling.

Jag håller med utredningen och remissinstansema om att det finns ett behov av att hänföra vissa bestämmelser i arbetsmiljölagen till vad som skall gälla på ett arbetsställe. Främst avses reglerna om samverkan mel- lan arbetsgivare och arbetstagare. Eftersom det här rör sig om riktlinjer till grund för parternas gemensamma skyddsarbete synes det inte lämp- ligt att genom en definition i lagen av begreppet arbetsställe binda ut- vecklingen av de lokala skyddsorganisationerna. Fortfarande torde man emellertid få ta som utgångspunkt att en skyddsorganisation skall finnas inom det lokala, avgränsade område där en arbetsgivare bedriver verk- samhet. I dct stora antalet fall är det sålunda naturligt att se en lokalt sammanhållen produktionsenhet som ett arbetsställe. Särskilda övervä- ganden är nödvändiga vid tillfälliga och rörliga arbetsenheter. Det avgö- rande måste dock alltid vara verksamhetens art och det underlag som krävs för att skapa en väl fungerande lokal skyddsorganisation. Inom denna ram får arbetsställets omfattning närmare avgränsas på det lokala planet. Eftersom i dessa hänseenden inte avses att ge arbetsmiljölagen något nytt innehåll kan man stödja sig på den praxis som hittills har ut- bildat sig. Vidare kan pekas på den ledning som ges i de avtal som ar- betsmarknadsparterna inom olika områden har träffat om den lokala skyddsverksamheten.

I övrigt bör man enligt min mening undvika att i arbetsmiljölagen an- vända uttrycket arbetsställe när detta kan föranleda tolkningssvårighe- ter. I sammanhanget kan erinras om den förordade bestämmelsen om raster. Med rast förstås avbrott i den dagliga arbetstiden, under vilket arbetstagaren inte är skyldig att stanna kvar på arbetsstället (4 kap. l & arbetsmiljölagen). Härmed avses uppenbarligen att arbetstagaren under rast kan välja uppehållsplats utan lokal begränsning. Vidare kan nämnas ett par bestämmelser om tillsynen. Det förordas sålunda att tillsynsmyn- dighet för tillsyn skall äga tillträde till arbetsställe (7 kap. 5 % arbetsmil- jölagen). Föreläggande eller förbud bör under vissa förutsättningar

• Sida 381
•  Original

Prop. 1976/77: 149 381

kunna riktas mot den som råder över arbetsställe (7 kap. 8 & arbetsmiljöla- gen). I båda dessa fall uttrycks en lokal anknytning utan att fråga därför torde behöva uppstå om arbetsställets avgränsning.

Ordet arbetsställe har i det föregående också använts vid behand— lingen av frågor om Skyddsansvaret på gemensamt arbetsställe (3 kap. 5, 6 och 7 åå arbetsmiljölagen). Även här rör det sig om ett begrepp som är vedertaget i gällande arbetarskyddslagstiftning. Vad som avses är ett lokalt avgränsat område där flera företag samtidigt bedriver verksam- het.

Slutligen vill jag påpeka att termen arbetsställe dessutom används i olika myndighetsregister, bl. a. yrkesinspektionens arbetsställeregister. Härvid kan andra överväganden vara aktuella än de som har redovisats i det föregående. Terminologin på detta område är föremål för upp- märksamhet inom ramen för försöksverks'amhet med omläggning av re— gistren till ett datorbaserat system.

30.11.7 [förläggningar i anslutning till arbetsställe

Lagen (1963: 246) om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsar- bete m.m., skogsförläggningslagen, (ändrad senast 19731836) är till- lämplig på arbete inom skogsbruket samt på flottnings—, flottläggnings-, flottledsbyggnads- och vägarbete. Enligt lagen skall arbetsgivaren vid behov sörja för att arbetstagarna har tillgång till bostad och stallrum i närheten av arbetsställe. I lagen finns närmare föreskrifter om beskaf— fenheten av bostäder och stall. Även tillverkare och försäljare av bostä- der för skogsförläggningar och skogsstall åläggs vissa förpliktelser. La- gen innehåller också bestämmelser om skyddsombud och skyddskom- mitté. Tillsynsmyndigheter är arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektio- nen.

Arbetsmiljöutredningen har framhållit att arbete som avses i skogsför- läggningslagen numera bedrivs under förhållanden som i flertalet fall medger dagliga resor mellan arbetsplatsen och bostaden. Samtidigt har det även inom andra verksamhetsgrenar blivit allt vanligare med tämli- gen långa resor mellan arbetsplats och hemort. Vidare förekommer det särskilt vid anläggningsarbeten att boende- och serviceförhållanden för arbetstagarna inrymmer liknande problem som vid skogsarbete i de fall då skogsbruket är förlagt till trakter som är alltför avlägsna för att dag- liga hemresor skall kunna ske. Med hänsyn till det anförda har utred- ningen ansett att det inte längre finns anledning att ha en särskild lag- stiftning beträffande skogsförläggningar. Skogsstall enligt skogsförlägg— ningslagen förekommer nu för tiden i ytterst ringa utsträckning. Utred— ningen har därför föreslagit att skogsförläggningslagen i sin helhet upp— hävs. Remissinstanserna har inte haft någon erinran. Även jag biträder förslaget om skogsförläggningslagens upphävande.

Som utredningen anfört bör oavsett bransch samma regler gälla, när arbetets art aktualiserar reglering av bostadsförhållandena. Härvid

• Sida 382
•  Original

Prop. 1976/77: 149 382

bör skiljas mellan å ena sidan lokalutrymmen, som avser förtäring, uppehåll under raster och överliggning vid enstaka tillfällen och som har mycket nära samband med arbetets utövande, och å andra sidan egentliga bostäder där arbetstagarna tillbringar längre perioder. I det förra fallet torde den förordade bestämmelsen om personalutrymmen (2 kap. 8 å arbetsmiljölagen) och med stöd därav meddelade föreskrifter kunna utgöra tillräcklig grund för att tillfredsställande förhållanden skall uppnås inom alla branscher där reglering krävs. När det gäller mera fasta bostäder bör kraven inte anges i arbetsmiljölagstiftningen även om bostäderna, som fallet är med t. ex. skogsstationerna, har nära samband med arbetet. Här bör gälla byggnadsstadgans krav. Jag kan upplysa om att statens planverk har hemställt att regeringen skall fast- ställa ett av verket i samarbete med bostadsstyrelsen utarbetat förslag till bestämmelser i Svensk byggnorm avseende s.k. smålägenheter. De föreslagna bestämmelserna är avsedda att tillämpas på bl. a. bostäder i tillfälliga bostadsområden vid storarbetsplatser. Planverkets hemställan, som bereds inom bostadsdepartementet, remissbehandlas f. 11.

Vid mindre förläggningar, t. ex. baracker vid vissa skogs- eller anlägg- ningsarbeten eller s.k. jordgubbsläger, torde de sanitära förhållanden, som problemen i första hand gäller, närmast vara en angelägenhet för de kommunala myndigheterna. Jag förutsätter att utredningen (S 1974: 08) angående översyn av hälsovårdsstadgan uppmärksammar hit- hörande problem. Jag vill tillägga att det med hänsyn till vissa förlägg- ningars ensliga belägenhet är naturligt att yrkesinspektionen vid inspek- tionsbesök blir inkopplad på frågor om deras beskaffenhet. Yrkesinspek- tionen bör i sådana fall lämna de kommunala myndigheterna rapport om iakttagelser som synes böra föranleda åtgärd.

20.123 Internationella konventioner m. m.

Arbetsmiljöutredningen har gjort en genomgång av utredningsförsla- gets innebörd i förhållande till vissa konventioner och rekommendatio- ner som har antagits av internationella arbetsorganisationen (ILO) men som ännu inte har föranlett åtgärd från svensk sida. 1971 års konvention (nr 136) om skydd mot förgiftningsrisker härrörande från bensen inne- håller på en rad punkter strängare bestämmelser än den svenska arbe- tarskyddslagstiftningen. I fråga om denna konvention och rekommenda- tionen (nr 144, 1971) i samma ämne har utredningen dock hänvisat till att redan arbetarskyddslagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor jämte tillämpningsföreskrifter innehåller bestämmelser som ger underlag för vissa förebyggande åtgärder mot risker som är förbundna med an- vändningen av bensenhaltiga kemiska produkter. Utredningsförslaget ger ytterligare stöd för tillämpningsföreskrifter i detta avseende. Vad gäller 1973 års konvention (nr 138) om minimiålder för tillträde till ar- bete och anslutande rekommendation (nr 146) har utredningen framhål- lit att föreslagna bestämmelser till sin inriktning och uppläggning står i

• Sida 383
•  Original

Prop. 1976/77: 149 383

överensstämmelse med konventionen. Vissa frågor kvarstår dock beträf- fande tillämpningsområdet för minimiålderskonventionen. Vidare har fartygsmiljöutredningen i uppdrag att pröva frågan om anpassning av lagstiftningen om arbete till sjöss till konventionsbestämmelserna. Även arbete i arbetsgivarens hushåll faller utanför den föreslagna arbetsmiljö- lagen. Dessa förhållanden ger enligt utredningen vid handen att ett ge- nomförande av arbetsmiljöutredningens förslag inte ensamt ger förut- sättningar för ratifikation av minimiålderskonventionen. Utredningen har redovisat ytterligare ett antal ILO-konventioner som inte har ratifi- cerats av Sverige. Beträffande dessa instrument har utredningen ansett att de numera inte är aktuella för ratifikation från svensk sida. ILO- kommittén har i sitt remissyttrande på samtliga punkter godtagit vad ut- redningen sålunda har anfört.

Även jag kan ansluta mig till utredningens bedömningar och vill till- lägga följande. Av mina tidigare uttalanden (avsnitt 20.1) framgår att jag fäster stor vikt vid det internationella samarbete som sker på arbetsmil- jöområdet. Vid utformningen av arbetsmiljölagen bör tas till vara möj- ligheterna att ge underlag för anslutning från svensk sida till internatio- nella instrument som siktar på att få till stånd en god arbetsmiljö. Detta har eftersträvats vid övervägande av de bestämmelser 'som jag har för- ordat i det föregående.

De av mig förordade bestämmelserna om minderåriga har sålunda i all den utsträckning som har ansetts rimlig utformats med hänsyn till 1973 års minimiålderskonvention. Frågan om ratifikation av denna kon— vention torde kunna aktualiseras först sedan fartygsmiljöutrcdningen slutfört sitt arbete. Vidare behövs en översyn av lagen om arbetstid m. m. i husligt arbete. Jag har i avsnitt 20.2.8 uttalat mig för att nämnda lag ses över i vissa avseenden. Härvid bör även beaktas bestämmelserna i konventionen om minimiålder.

I fråga om bensenkonventionen vill jag framför allt hänvisa till att jag i det föregående har förordat vidsträckta möjligheter för arbetarskydds- styrelsen att meddela generella föreskrifter om tekniska anordningar och farliga ämnen för att förebygga risker i arbetslivet. Jag hänvisar också till vad jag i dessa sammanhang har uttalat till ledning vid författnings- arbetet. Det är viktigt att möjligheten att ratificera bensenkonvcntionen beaktas vid utarbetande av närmare föreskrifter enligt arbetsmiljölagen.

Vidare bör här nämnas 1974 års ILO-konvention (nr 139) om före- byggande och kontroll av yrkesrisker förorsakade av cancerframkal- lande ämnen och agenser. Konventionen har godkänts av riksdagen (prop. 1975: 63, SOU 12, rskr 118). I arbetarskyddsstyrelsens författ- ningsarbete måste hänsyn tas till de åtaganden som Sverige har gjort en- ligt konventionen. Jag erinrar också om mina uttalanden i avsnitt 20.4.7 i anslutning till rekommendationen i samma ämne.

Den av mig förordade regleringen torde kunna bli av stor betydelse även när det gäller att ta ställning till svensk ratifikation av en eventuell

• Sida 384
•  Original

Prop. 1976/ 77: 149 334

konvention om skydd för arbetstagarna mot yrkesrisker som förorsakas av luftföroreningar, buller och vibrationer. En konvention i detta ämne diskuterades första gången vid ILO:s allmänna konferens år 1976.

2 0.1 2.4 Ikraftträdande

Arbetsmiljölagen föreslås träda i kraft den I juli 1978. Samtidigt som arbetsmiljölagen sätts i kraft bör äldre lagstiftning i ämnet upphävas.

Beträffande de närmare detaljerna rörande ikraftträdande och över- gångsbestämmelser hänvisas till specialmotiveringen.

21. Upprättade lagförslag