Prop. 1976/77:149

om arbetsmiljölag m.m.

Prop. 1976/77:149 Regeringens proposition 1976 ,!' 77 : 149

om arbetsmiljölag m. rn.

beslutad den 5 maj 1977.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har uppta- gits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN PER AHLMARK

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att arbetarskyddslagen ersätts av en arbets— miljölag.

Lagförslaget innebär i' väsentliga delar en helt ny reglering i jämfö— reise med vad som nu gäller. En utgångspunkt är att arbetsmiljölagen skall vara allmängiltig och omfatta så gott som allt arbete. Tillämp— ningsområdet utvidgas sålunda. Skyddsföreskrifter om tekniska anord— ningar och farliga ämnen föreslås bli tillämpliga även på ensamföreta- garna. Försvaret förs i princip in Under lagen. Föreslagna Skyddsföre— skrifter gäller även elever fr.o.m. grundskolans årskurs 7 samt vård— tagare och värnpliktiga.

Arbetsmiljölagens övergripande karaktär i förhållande till annan sä— kerhetsinriktad lagstiftning betonas.

Arbetsmiljölagen får en starkare inriktning på de kemiska hälsoris- kerna i arbetslivet än vad gällande arbetarskyddslag har. Frågor om samordningen med lagen om hälso- och miljöfarliga varor ägnas stor uppmärksamhet.

Remissen tar även upp frågor om samordningen mellan arbetsmiljö- lagen och annan lagstiftning, såsom byggnadslagstiftningen; miljöskydds- lagstiftningen, strålskyddslagen , lagen om explOSiva och brandfarliga varor samt lagen om facklig förtroendemans'ställning på arbetsplatsen.

En delreform genomfördes år 1973 av arbetarskyddslagstiftningen. Tyngdpunkten lades därvid på att skapa regler om' de'anställdas med- verkan vid utformningen av arbetsmiljön. Dessa regler förs i lagförslaget än mer i förgrunden. Skyldigheten för arbetsgivare och arbetstagare att samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö blir även framdeles grundläggande. Lagen om'medbestämmande i arbetslivet ger det ytter-

l Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 149

Prop. 1976/77: 149

2

ligare stöd som kan behövas för förhandlingar och avtal mellan arbets- marknadsparterna i arbetsmiljöfrågor.

I lagförslaget anges de allmänna krav som skall kunna ställas på ar- betsmiljöförhållandena. Även den psykiska sidan av arbetsmiljön upp- märksammas. En grundregel säger att arbetet skall anpassas till män- niskans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Strävan skall härvid vara att anordna arbetet så att den anställde själv kan påverka sin arbetssituation. I anslutning till förslag om regler av detta slag slås fast att en allsidig bedömning skall ske av arbetsmiljön inbegripet arbe- tets uppläggning och organisation.

Enligt lagförslaget skall arbetsgivaren vidta alla åtgärder som be- hövs för att förebygga att de anställda utsätts för ohälsa eller olycks— fall. I vissa avseenden anger förslaget den närmare innebörden av ar- betsgivarens förpliktelser. Så är fallet bl. a. i fråga om instruktion och utbildning. I detta sammanhang betonas också vikten av arbetets an- passning med hänsyn till invandrares speciella svårigheter. 1 en särskild bestämmelse anges att arbetet skall planläggas och anordnas med be- aktande av att människors förutsättningar att utföra arbete är olika. Tanken är här att inga onödiga hinder får uppstå när det gäller att sysselsätta människor med olika former av arbetshandikapp. Vidare slås fast att arbetsgivare är skyldig att ta hänsyn till arbetstagarens sär- skilda förutsättningar för arbetet.

Lagförslaget utgår sålunda från att ett huvudansvar för arbetsmiljön skall ligga på arbetsgivaren. Även de anställda åläggs emellertid ett skyddsansvar. Arbetstagare skall använda de skyddsanordningar och iaktta den försiktighet i övrigt som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall. _

I lagförslaget anges också det ansvar i skyddshänseende som skall finnas för dem som framställer eller överlåter anordningar eller ämnen som sedan utnyttjas i arbetslivet. Även för dem som upplåter lokaler eller markområde för arbete föreskrivs ett ansvar. Vidareutveckling sker av de regler som år 1973 infördes om ett särskilt skyddsansvar för dem som driver verksamhet på gemensamt arbetsställe.

Olika slag av förhandsbedömning behandlas ingående. Vidsträckta befogenheter föreslås för regeringen eller, efter regeringens bestäm- mande, arbetarskyddsstyrelsen att föreskriva om prövning av arbetspro- cesser, arbetsmetoder eller anläggningar innan de tas i bruk. Krav på godkännande skall kunna ställas innan maskiner eller andra tekniska anordningar överlåts eller. används liksom på fortlöpande kontroller. Även i fråga om användningen avlkemiska produkter skall godkännan- deprövning kunna införas. Vid-sidan härav skall generellt eller i en- skilda fall kunna föreskrivas om arbetshygieniska undersökningar. In- strument tillhandahålls för meddelande av föreskrifter om märkning av tekniska anordningar och kemiska-produkter.. Som ett led i möjlighe—

Prop. 1976/77: 149 3

terna att föranstalta om förhandsbedömning skall kunna föreskrivas skyldighet att anmäla planerade åtgärder av olika slag. När det är av särskild betydelse från skyddssynpunkt skall användningen av arbets- process, arbetsmetod, teknisk anordning eller kemisk produkt kunna generellt förbjudas. Vidare föreslås ett allmänt bemyndigande att med- dela föreskrifter om skyldighet för arbetsgivare att låta utföra läkar- undersökningar.

Liksom arbetarskyddslagen tar lagförslaget upp särskilda regler om arbetstidens förläggning och om minderåriga. Nya regler föreslås bl. a. om raster och pauser samt om veckovila. Den allmänna minimiåldern för tillträde till arbete föreslås höjd med hänsyn till de bestämmelser om skolgång som nu gäller. Skyddsreglema för minderåriga har utfor- mats även med sikte på att ungdomen inte får avskärmas från arbets- livet.

Utom på sätt som inledningsvis har nämnts föreslås nya regler när det gäller de anställdas medverkan vid arbetsmiljöns utformning. Skyddskommittéernas och skyddsombudens deltagande redan på plane- ringsstadiet uppmärksammas sålunda ytterligare. Skyddsombudens möj- ligheter att ingripa mot ensamarbete utvidgas. Arbetsgivare skall vara skyldig att underrätta skyddsombud om förändringar av betydelse för skyddsförhållandena. Den enskilde arbetstagaren får en uttrycklig rätt att i farosituationer avbryta sitt arbete för att rådgöra med skyddsom- bud och arbetsledare. En regel föreslås om att den anställde skall vara fri från skadestånd i sådana fall.

Arbetarskyddsstyrelsens uppgift att utarbeta föreskrifter som komple- ment till lagens allmänt hållna regler betonas.

Påföljdsreglema i arbetarskyddslagen kompletterades genom 1973 års delreform. Bl.a. fick yrkesinspektionen möjlighet att förelägga vite. Lagförslaget bygger vidare på denna grund. På viktiga områden före- slås dessutom att arbetarskyddsstyrelsen skall kunna meddela direkt straffsanktionerade föreskrifter. Vid överträdelse av föreskrift om för- prövning m.m. skall frihetsstraff kunna följa. Förslaget innebär också att arbetarskyddsmyndigheternas befogenheter att göra direkta ingri- panden stärks. Även möjlighet att i vissa fall förverka egendom föreslås.

All lokal tillsyn enligt arbetsmiljölagen föreslås ske genom allmänna yrkesinspektionens olika distrikt. Sprängämnesinspektionen och elek— triska inspektionen försvinner som specialinspektioner enligt arbetar- skyddslagstiftningen.

Nya regler föreslås också om fullföljd av talan. Bl. a. skall huvud- skyddsombud eller, om sådant inte finns, annat skyddsombud få föra talan mot beslut i ärende enligt arbetsmiljölagen . Även i byggnaleVS- ärenden föreslås rätt för skyddsombud att föra talan mot beslut som avser hans skyddsområde.

Arbetsmiljölagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1978.

Prop. 1976/77: 149

1. Förslag till Arbetsmiljölag

Härigenom föreskrives följande.

1 kap. Tillämpningsområde 1 5 Denna lag gäller, med de inskränkningar som anges i 3 &, varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning.

Om skyldigheter i vissa avseenden för andra än arbetsgivare och ar- betstagare finns bestämmelser i 3 kap.

25. Vid tillämpning av 2 kap., 3 kap. 1—14 åå, 17 å andra stycket och 18 5 samt 7—9 kap. skall med arbetstagare likställas

1. den som genomgår utbildning, dock ej elev i lägre årskurs än års- kurs 7 i grundskolan eller motsvarande,

2. den som under vård i anstalt utför anvisat arbete,

3. värnpliktig och annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring eller som deltager i frivillig utbildning för verksamhet inom totalför- svaret.

Elever och vårdtagare som avses i första stycket 1 och 2 skall lik- ställas med arbetstagare även vid tillämpning av 5 kap. 1 och 3 åå. I fall som avses i första och andra styckena skall vad i lagen sägs om arbetsgivare gälla den som driver den verksamhet i vilken arbetet ut- föres.

3 Q' Lagen gäller ej [. skeppstjänst,

2. arbete som utföres i arbetsgivarens hushåll. Bestämmelserna i 4 kap. och 5 kap. 5 & gäller ej arbete som utföres i arbetstagarens hem eller annars under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över hur arbetet är an- ordnat.

4 5 Utan hinder av denna lag kan regeringen eller förvaltningsmyn- dighet, som regeringen bestämmer, beträffande försvarsmakten och civil- försvaret meddela särskilda föreskrifter i frågor som avses i lagen.

2 kap. Arbetsmiljöns beskaffenhet l & Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället.

Arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Det skall eftersträvas att arbetet anord- nas så, att arbetstagare själv kan påverka sin arbetssituation.

2 & Arbete skall planläggas och anordnas så, att det kan utföras i en sund och säker miljö.

3 & Arbetslokal skall vara så utformad och inredd att den är lämplig från arbetsmiljösynpunkt.

4 & Luft-, ljud- och ljusförhållanden och övriga arbetshygieniska för- hållanden skall vara tillfredsställande.

Betryggande skyddsåtgärder skall vidtagas mot skada genom fall, ras, brand. explosion, elektrisk ström eller liknande.

Prop. 1976/ 77: 149 5

5 & Maskiner, redskap och andra tekniska anordningar skall vara så beskaffade och placerade och brukas på sådant sätt, att betryggande säkerhet ges mot ohälsa och olycksfall.

6 & Ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall får användas en- dast under förhållanden som ger betryggande säkerhet.

7 5 Kan betryggande skydd mot ohälsa eller olycksfall icke nås på an- nat sätt, skall personlig skyddsutrustning användas. Denna skall till- handahållas genom arbetsgivarens försorg.

8 5 I den utsträckning som föranledes av arbetets art och arbetsta- garnas behov skall finnas utrymmen och anordningar för personlig hy- gien, förtäring och vila samt för första hjälp vid olycksfall eller sjuk- dom.

Fordon för personaltransport skall vara lämpat för ändamålet.

9 5 Om konstruktion och utformning av byggnad är särskilt föreskrivet i byggnadsstadgan (1959: 612) och med stöd därav meddelade bestäm- melser.

3 kap. Allmänna skyldigheter

1 & Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö.

2 & Arbetsgivare skall vidtaga alla åtgärder som behövs för att före- bygga att arbetstagare utsättes för ohälsa eller olycksfall. Han skall ägna uppmärksamhet åt att arbetet planlägges och anordnas så, att en tillfredsställande arbetsmiljö skapas. Lokaler samt maskiner, redskap", skyddsutrustning och andra tekniska anordningar skall underhållas väl.

Arbetsgivare skall beakta den särskilda risk för ohälsa och olycksfall som kan följa av att arbetstagare utför arbete ensam.

3 & Arbetsgivare skall se till att arbetstagare får god kännedom om de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, och upplyses om de risker som kan vara förbundna med arbetet. Han skall förvissa sig om att arbetstagaren har den utbildning som behövs och vet vad han har att iakttaga för att undgå riskerna i arbetet.

Det åligger arbetsgivare att taga hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. Vid arbetets planläggning och anordnande skall beaktas att människors förutsättningar att utföra arbetsuppgifter är olika.

4 5 Arbetstagare skall medverka till att åstadkomma en tillfredSStällande arbetsmiljö. Han skall följa givna föreskrifter samt använda de skyddsan- ordningar och iakttaga den försiktighet i övrigt som behövs för att före- bygga ohälsa och olycksfall. '

Finner arbetstagare att arbete innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa, skall han snarast underrätta företrädare för arbets- givaren eller skyddsombud. För skada till följd av att arbetstagaren under- låter att utföra arbetet i avvaktan på besked om det skall fortsättas är han fri från ersättningsskyldighet.

5 & I fråga om arbete som arbetsgivare själv utför skall denna lag Och med stöd därav meddelade föreskrifter iakttagas i tillämpliga delar. Detsamma gäller när två eller flera för gemensam räkning yrkesmässigt

Prop. 1976/77: 149 6

driver verksamhet utan att ha arbetstagare anställd, dock ej om verk- samheten bedrives endast av medlemmar av samma familj.

Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkes- mässig verksamhet utan anställd är skyldig att följa vad i denna lag och med stöd därav har föreskrivits i fråga om teknisk anordning och ämne, som kan föranleda ohälsa eller olycksfall, samt beträffande gemensamt arbetsställe.

6 5 När två eller flera samtidigt driver verksamhet på samma arbets- ställe, skall de samråda och gemensamt verka för att åstadkomma till- fredsställande skyddsförhållanden.

7 5 Den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete är ansvarig för samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på gemen- samt arbetsställe för verksamheten. Om fast driftsställe är gemensamt arbetsställe för flera verksamheter, har den som råder över arbetsstället motsvarande ansvar. Ansvaret för samordningen kan överlåtas till någon av dem som bedriver arbete på arbetsstället.

I fråga om annat gemensamt arbetsställe än som avses i första styc- ket kan de som bedriver arbete där överenskomma att en av dem skall ha ansvar för samordningen.

Den som har ansvar enligt denna paragraf skall se till att samordning sker av skyddsåtgärder på arbetsstället. Övriga arbetsgivare och de som arbetar där skall följa de anvisningar som han lämnar i detta syfte.

8 5 Den som tillverkar, importerar, överlåter eller upplåter maskin, redskap, skyddsutrustning eller annan teknisk anordning skall se till att anordningen erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, när den avlämnas för att tagas i bruk eller utställes till försäljning eller i reklamsyfte. De anvisningar som behövs för anordningens montering, användning och skötsel skall medfölja vid avlämnandet. Anordningen skall vara tydligt märkt med uppgifter av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall.

9 & Den som tillverkar, importerar eller överlåter ämne, som kan föranleda ohälsa eller olycksfall, skall vidtaga de åtgärder som behövs för att hindra eller motverka att ämnet vid avsedd användning innebär risk från skyddssynpunkt. När ämnet avlämnas för att tagas i bruk skall de anvisningar medfölja som behövs för hanteringen. Ämnet eller förpackning, kärl eller liknande, vari det förvaras, skall vara tydligt märkt med uppgifter av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall.

10 5 Den som installerar anordning som avses i 8 5 skall se till att behövliga skyddsanordningar uppsättes och att i övrigt erforderliga skyddsåtgärder vidtages.

11 5 I 7 kap. 8 och 9 55 föreskrives om skyddsansvar i vissa fall för den som råder över arbetsställe eller upplåter lokal eller markområde för arbete eller såsom personalutrymme.

125. Om det är påkallat från skyddssynpunkt kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva

1. att arbetsprocess, arbetsmetod eller anläggning avsedd för verk- samhet av visst slag får användas endast efter tillstånd,

2. att visst slag av anordning som avses i 8 'g' endast efter godkännande får användas eller avlämnas för att tagas i bruk,

Prop. 1976/77: 149 7

3. att visst ämne som avses i 9 5 får användas endast efter godkän- nande eller att särskilt villkor skall gälla vid användningen av sådant ämne.

Som förutsättning för godkännande som avses i första stycket 2 kan föreskrivas villkor. I anslutning till sådant godkännande kan fastställas krav på monterings- och bruksanvisning som skall medfölja anordning. när den avlämnas för att tagas i bruk.

Vid meddelande av föreskrift enligt första stycket 2 kan anges villkor för brukandet. Tillstånd eller godkännande som avses i första stycket kan förenas med villkor för brukandet.

Även utan samband med föreskrift enligt första stycket kan i angiven ordning föreskrivas om kontroll, provning eller fortlöpande tillsyn vid användning av anordning, som där avses, samt om undersökning av de arbetshygieniska förhållandena i visst slag av verksamhet.

13 & Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskydds- styrelsen kan föreskriva

1. att visst slag av anordning som avses i 8 & skall ha skylt eller an- nan märkning som upptager tillverkarens namn eller annan uppgift om anordningen,

2. att ämne som avses i 9 5 eller förpackning, kärl eller liknande, vari ämnet förvaras, skall vid användningen ha märkning,

3. att förteckning skall föras över sådan anordning och sådant ämne. [ samma ordning kan meddelas föreskrifter i fråga om installation av visst slag av anordning som avses i 8 5.

14 5 Är det av särskild betydelse från skyddssynpunkt kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva förbud att använda arbetsprocess, arbetsmetod, anordning som avses i 8 5 eller ämne som avses i 9 g.

15 & Innebär visst slag av arbete risk för ohälsa eller olycksfall kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva om läkarundersökning av dem som sysselsättes eller skall sysselsättas i arbetet. Föreskrift kan också meddelas om förbud att till arbetet anlita den som vid läkarundersökning har företett sjuklighet eller svaghet som gör honom särskilt mottaglig för sådan risk.

16 & Medför visst slag av arbete särskild risk för vissa grupper av arbetstagare kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbe- tarskyddsstyrelsen meddela föreskrift om förbud mot att arbetet utföres av arbetstagare, som tillhör sådan grupp, eller föreskriva att särskilt villkor skall gälla när arbetet utföres av sådan arbetstagare.

17 & Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskydds- styrelsen kan föreskriva att vid läkarundersökning som har föreskrivits med stöd av 15 eller 16 & skall föras register med uppgifter om de un- dersöktas namn och om undersökningsresultat. .

I samma ordning kan meddelas föreskrifter för dem som har skydds- ansvar enligt 2 eller 5 & att göra anmälan eller lämna uppgifter till till- synsmyndighet eller att förvara handling som har betydelse från skydds- synpunkt.

18 å Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskydds- styrelsen kan meddela föreskrifter i fråga om skyldighet för läkare att hos

Prop. 1976/77: 149 3

tillsynsmyndighet göra anmälan om sjukdom, som kan ha samband med arbete, och att lämna tillsynsmyndighet upplysningar och biträde.

4 kap. Arbetstidens förläggning 1 5 Med rast avses i denna lag avbrott i den dagliga arbetstiden, un- der vilket arbetstagare icke är skyldig att stanna kvar på arbetsstället. Längden och förläggningen av rast skall anges på förhand så noga som omständigheterna medger. '

Raster skall anordnas så, att arbetstagare ej utför arbete mer än fem timmar i följd. Rasternas antal, längd och förläggning skall vara till— fredsställande med hänsyn till arbetsförhållandena.

2 & Rast får utbytas mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen, om detta är oundgängligen påkallat med hänsyn till arbetsförhållandena eller med hänsyn till sjukdomsfall eller annan händelse som ej har kunnat förutses. Sådant måltidsuppehåll inräknas i arbetstiden.

3 5 Arbete skall anordnas så, att arbetstagare kan taga de pauser som behövs utöver raster.

I den utsträckning som påkallas av arbetsförhållandena skall särskilda arbetspauser beredas arbetstagre. Sådana pausers längd och förläggning skall anges på förhand så noga som omständigheterna medger.

Pauser inräknas i arbetstiden.

4 5 Kvinna som ammar sitt barn får ej vägras ledighet härför.

5 5 Arbetstagare skall ha behövlig ledighet för nattvila. I ledigheten skall ingå tiden mellan klockan 24 och klockan 5.

Avvikelse från första stycket får göras, om visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå även nattetid eller annars bedrivas före klockan 5 eller efter klockan 24.

6 & Arbetstagare skall beredas minst trettiosex timmars sammanhäng- ande ledighet under varje period om sju dagar. Sådan veckovila skall såvitt möjligt förläggas till veckoslut.

Undantag från första stycket får göras tillfälligtvis, om det föranledes av särskilt förhållande som ej har kunnat förutses.

7 & Avvikelse från 1 & andra stycket, 5 5 första stycket och 6 5 första stycket får göras med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av organisation som är att anse som central arbets- tagarorganisation enligt lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbets- livet. Vidare får genom sådant kollektivavtal rast utbytas mot måltids- uppehåll vid arbetsplatsen.

Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal som avses i första stycket, får i angivna hänseenden tillämpa avtalet även på arbetstagare, som ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, un- der förutsättning att arbetstagaren sysselsättes i arbete som avses med avtalet och ej omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

8 & Tillsynsmyndighet får medge undantag från 1 5 andra stycket, 5 & första stycket och 6 & första. stycket, om särskilda skäl föreligger.

9 5 Utan hinder av denna lag kan regeringen eller förvaltningsmyndig- het, som regeringen bestämmer, meddela särskilda föreskrifter om arbets- tidens förläggning vid vägtransport och luftfart. .

Prop. 1976/77: 149 9

5 kap. Minderåriga 1 & Med minderårig avses i denna lag den som icke har fyllt aderton år.

2 & Minderårig får ej anlitas till arbete före "det kalenderår under vilket han fyller sexton år och ej heller innan han har fullgjort sin skolplikt. -

Utan hinder av första stycket får minderårig anlitas till lätt arbete som icke är ägnat att inverka menligt på hans hälsa, utveckling eller skolgång. Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetar- skyddsstyrelsen meddelar särskilda föreskrifter i fråga om sådant arbete.

3 & Arbetsgivare Skall se till att minderårig arbetstagare icke anlitas till arbete på sätt som medför risk för olycksfall eller för överansträng- ning eller annan skadlig inverkan på den minderåriges hälsa eller ut- veckling.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddssty- relsen kan meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot att minderårig anlitas till arbete som medför påtaglig risk för olycksfall eller för överansträngning eller annan skadlig inverkan på minderårigs hälsa eller utveckling.

4 & Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskydds- _styrelsen kan föreskriva att vid läkarundersökning, som har föreskrivits med stöd av 2 & andra stycket eller 3 5 andra stycket, skall föras regis- ter med uppgifter om de undersöktas namn och om. undersöknings- resultat.

5 & Minderårig får icke anlitas till arbete mer än nio timmar av dyg- net eller fyrtiofem timmar i veckan. Minderårig arbetstagare skall för nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar varje dygn. I ledigheten skall ingå tiden mellan klockan 22 och klockan 5.

Tillsynsmyndighet får medge undantag från första och andra stycket, om särskilda skäl föreligger.

6 kap. Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare 1 & Arbetsgivare och arbetstagare skall bedriva en på lämpligt sätt organiserad skyddsverksamhet. 2 5 På arbetsställe, där minst fem arbetstagare regelbundet syssel- sättes, skall bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud. Skyddsombud skall utses även på annat arbetsställe, om arbetsförliål- landena påkallar det. För skyddsombud bör ersättare utses.

Skyddsombud utses av lokal arbetstagarorganisation som är eller .bru— kar vara bunden av kollektivavtal i förhållande till arbetsgivaren. Finns ej sådan organisation, utses skyddsombud av arbetstagarna.

För arbetsställe där skyddskommitté som avses i 8 & ej har tillsatts äger yrkesinspektionen, om förhållandena påkallar det, medge att lokal avdelning av förbund eller med sådan avdelning jämförlig samman- slutning av arbetstagare utser skyddsombud utanför kretsen av arbets- tagarna på arbetsstället (regionalt skyddsombud).

3 5 Finns vid arbetsställe mer än ett skyddsombud, skall ett av om- buden utses att vara huvudskyddsombud med uppgift att samordna skyddsombudens verksamhet.

Prop. 1976/77: 149 10

4 & Skyddsombud företräder arbetstagarna i skyddsfrågor och skall verka för tillfredsställande skyddsförhållanden. I detta syfte skall om- budet inom sitt skyddsområde vaka över skyddet mot ohälsa och olycks- fall. Ombudet skall deltaga vid planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser och arbetsmetoder liksom vid planering av användning av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall. Arbets— givare skall underrätta skyddsombud om förändringar av betydelse för skyddsförhållandena inom ombudets område.

Skyddsombud skall söka vinna arbetstagarnas medverkan i skydds- arbetet.

Arbetsgivare och arbetstagare svarar gemensamt för att skyddsombud får erforderlig utbildning.

5 & Skyddsombud, som avses i 2 5 andra stycket, har rätt till den le- dighet som fordras för uppdraget. Vid sådan ledighet bibehåller ombu- det sina anställningsförmåner.

6 & Skyddsombud har rätt att taga del av de handlingar och erhålla de upplysningar i övrigt som behövs för ombudets verksamhet.

7 & Innebär visst arbete omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa och kan rättelse icke genast uppnås genom hänvändelse till arbetsgivaren, kan skyddsombud bestämma att arbetet skall avbry- tas i avvaktan på ställningstagande av yrkesinspektionen.

Om det är påkallat från skyddssynpunkt och rättelse icke genast kan uppnås genom hänvändelse till arbetsgivaren, kan skyddsombud i av- vaktan på yrkesinspektionens ställningstagande avbryta arbete som ar- betstagare utför ensam.

Överträdes tillsynsmyndighets förbud, som har vunnit laga kraft eller som på grund av förordnande enligt 9 kap. 5 5 skall lända till efterrät- telse omedelbart, kan skyddsombud avbryta arbete som avses med för- budet.

För skada till följd av åtgärd som avses i denna paragraf är skydds- ombud fri från ersättningsskyldighet.

8 5 Vid arbetsställe, där minst femtio arbetstagare regelbundet syssel- sättes, skall finnas skyddskommitté, sammansatt av företrädare för arbetsgivaren och arbetstagarna. Skyddskommitté skall tillsättas även vid arbetsställe med mindre antal arbetstagare, om det begäres av ar- betstagarna.

Företrädare för de anställda utses bland arbetstagarna av lokal ar- betstagarorganisation som är eller brukar vara bunden av kollektivavtal i förhållande till arbetsgivaren. Finns ej sådan organisation, utses före- trädare av arbetstagarna.

9 & Skyddskommitté skall planera och övervaka skyddsarbetet på ar- betsstället. Den skall noga följa utvecklingen i frågor som rör skyddet mot ohälsa och olycksfall samt verka för tillfredsställande skyddsför- hållanden. I skyddskommitté skall behandlas frågor om företagshälso- vård, frågor om planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser och arbetsmetoder liksom av användning av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall samt frågor om upplysning och utbildning rörande arbetsmiljön.

Prop. 1976/77: 149 11

10 & Skyddsombud får icke hindras att fullgöra sina uppgifter.

Skyddsombud får ej med anledning av sitt uppdrag ges försämrade arbetsförhållanden eller anställningsvillkor. När uppdraget upphör skall arbetstagaren vara tillförsäkrad arbetsförhållanden och anställningsvill- kor, vilka överensstämmer med eller är likvärdiga med dem som skulle ha rått om han ej hade haft uppdraget.

11 & Bryter arbetsgivare eller arbetstagare mot 10 5, skall han ersätta uppkommen skada. Vid bedömande om och i vad mån skada har upp- stått skall hänsyn tagas även till omständigheter av annan än rent eko- nomisk betydelse. Om det med hänsyn till skadans storlek eller andra omständigheter är skäligt, kan skadeståndet nedsättas eller helt bort- falla.

Är flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

12 5 Den som vill fordra skadestånd enligt 11 5 skall underrätta mot- parten om sitt anspråk inom fyra månader från det skadan inträffade. Har inom den tiden förhandling rörande anspråket påkallats enligt lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet eller med stöd av kollek- tivavtal, skall talan väckas inom fyra månader efter det att förhand- lingen avslutades. I annat fall skall talan väckas inom åtta månader från skadans uppkomst.

Första stycket skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om anspråk på anställningsförmåner enligt 5 5.

Iakttages ej vad som föreskrives i första eller andra stycket, är rätten till talan förlorad.

13 5 Mål om tillämpning av 10 och 11 55 handlägges enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister. I fråga om talan mot arbets- tagare gäller dock vad som är föreskrivet om rättegång i allmänhet.

14 (5 I förhållande till arbetsgivare vinner 4—7 och 10—13 && tillämp- ning när den organisation eller de arbetstagare, som har utsett skydds- ombudet, har underrättat arbetsgivaren om valet eller, om arbetsgivaren icke har kunnat nås, sänt underrättelse om valet till arbetsstället.

IS 5 Vad som sägs i 5 5 och 10—14 59" skall tillämpas på motsvarande sätt på ledamot av skyddskommitté.

16 & Beträffande skyddsombud och ledamot av skyddskommitté, vilka har utsetts av organisation som avses i 2 5 andra eller tredje stycket, äger även lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning på ar- betsplatsen tillämpning. Detta gäller dock ej i den mån ombuds eller ledamots rättigheter enligt detta kapitel därigenom skulle inskränkas.

7 kap. Tillsyn

] & Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionen.

2 5 Det åligger kommun att efter samråd med yrkesinspektionen utse en eller flera kommunala tillsynsmän med erforderlig kompetens att bi- träda yrkesinspektionen vid tillsyn enligt 1 5.

Kommun skall årligen till yrkesinspektionen lämna redogörelse för den kommunala tillsynens utövande.

Prop. 1976/77: 149 12

Fullgör kommunal tillsynsman ej vad som åligger honom och kom— mer det genom anmälan av yrkesinspektionen eller på annat sätt till kommunens kännedom, skall kommunen vidtaga åtgärder för att åstad- komma rättelse. -

3 & Tillsynsmyndighet har rätt att efter anfordran erhålla de upplys- ningar, handlingar och prov samt påkalla de undersökningar som behövs för tillsyn enligt denna lag.

4 & Den som i sin verksamhet använder viss produkt eller har uppdragit åt annan att utföra visst arbete är skyldig att på tillsynsmyndighets begäran lämna upplysning om vem som har levererat produkten eller utför arbetet.

5 5 För tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet tillträde till ar- betsställe och får där göra undersökningar och taga prov. För uttaget prov utgår ej ersättning.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsyn enligt denna lag.

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddssty- relsen kan föreskriva skyldighet att ersätta tillsynsmyndighet sådana kostnader för provtagning och undersökning av prov som har varit skä- ligen påkallade.

6 5 Finns på gemensamt arbetsställe ej någon som har samordningsan- svar enligt 3 kap. 7 5, kan yrkesinspektionen bestämma vem som skall ha sådant ansvar. När särskilda skäl föreligger kan yrkesinspektionen be- stämma att annan än den som har ansvaret enligt nämnda paragraf skall vara samordningsansvarig.

Vid tillämpning av första stycket skall samordningsansvaret läggas på någon av dem som driver verksamhet på det gemensamma arbetsstället.

7 & Yrkesinspektionen äger gentemot den som har skyddsansvar enligt 3 kap. 2—10 5 eller 6 5 i detta kapitel meddela föreläggande eller för- bud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

1 beslut om föreläggande eller förbud kan yrkesinspektionen sätta ut vite. .

Underlåtcr någon att vidtaga åtgärd som åligger honom enligt före- läggande. får yrkesinspektionen förordna om rättelse på hans bekostnad.

Har föreläggande meddelats beträffande åtgärd till vilken fordras byggnadslov enligt byggnadsstadgan (1959: 612) men beviljas ej sådant lov, är föreläggandet förfallet såvitt avser åtgärden.

8 5 Föreligger på arbetsställe förhållande som innebär risk för ohälsa eller olycksfall för någon som arbetar där, kan yrkesinspektionen rikta föreläggande eller förbud enligt 7 54 mot den som råder över arbetsstäl- let även när denne ej är arbetsgivare i förhållande till den som utsättes för risken.

95 Föreligger missförhållande i skyddshänseende beträffande lokal eller markområde som har upplåtits för arbete eller såsom personalut- rymme, kan yrkesinspektionen meddela förbud enligt 7 & mot sådan upplåtelse till dess angiven åtgärd har vidtagits med lokalen eller mark— området.

10 5 Även arbetarskyddsstyrelsen äger besluta om åtgärd enligt 6—9 5.

Prop. 1976/77 : 149 13

11 & För att säkerställa förbud enligt 7—9 5 kan tillsynsmyndighet meddela beslut om försegling eller annan avstängning av anläggning, utrymme eller anordning. Sådant beslut verkställes genom myndighetens försorg.

12 & Regeringen kan föreskriva att särskilda avgifter skall tagas ut i ärende enligt denna lag.

13 5 Den som har tagit befattning med tillsyn enligt denna lag eller utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté får ej "obehö- rigen yppa eller utnyttja vad han under uppdraget eller i tjänsten har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar.

Vad nu sagts Skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om ledamot i styrelsen för lokal facklig organisation med avseende på vad denne har erfarit av skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté som har utsetts av organisationen.

8 kap. Ansvar

1 5 Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreläggande eller förbud som har med- delats med stöd av 7 kap. 7—10 5. Detta gäller dock ej om föreläg- gandet eller förbudet har förenats med vite.

2 5 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift eller villkor som har meddelats med stöd av 3 kap. 12 eller 14 & dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet .hryter mot 5 kap. 2 5 första stycket, .bryter mot föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 13 eller 15—17 5 eller 5 kap. 2 & andra stycket, 3 5 andra stycket eller 4 5, 3. vid fullgörande av skyldighet enligt 7 kap. 3 eller 4 & lämnar orik— tig uppgift rörande förhållande av betydelse, 4. utan giltigt skäl borttager skyddsanordning eller sätter sådan ur bruk.

35 Om ansv ar för den som överträder 7 kap. l3å finns bestämmelser i 20 kap. 3 & brottsbalken .

4 5 Har vid brott som avses i detta kapitel anordning eller ämne an- vänts i strid mot förbud enligt 3 kap. 14 5 eller 7 kap. 7 5, skall för- verkande ske av egendomen eller dess värde, om denna rättsverkan ej är uppenbart obillig.

kap. F ullföljd av talan

l & Talan mot beslut av yrkesinspektionen föres hos arbetarskydds- styrelsen genom besvär.

2 & Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avses i 5 kap. 5 5 eller 6 kap. 2 & tredje stycket får talan ej föras. Detsamma gäller sty- relsens beslut i ärende som avser tillämpning av föreskrifter meddelade med stöd av 5 kap. 2 5 andra stycket eller 3 5 andra stycket.

Talan mot annat beslut, som arbetarskyddsstyrelsen i särskilt fall har meddelat enligt denna lag eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen, föres hos regeringen.

Prop. 1976/77: 149 14

Talan får ej föras mot arbetarskyddsstyrelsens beslut om föreskrift till allmän efterrättelse. 3 5 För att tillvarataga arbetstagarnas intresse i ärende enligt denna lag får talan enligt 1 eller 2 5 föras av huvudskyddsombud eller, om sådant ombud ej finns, av annat skyddsombud. Finns ej skyddsombud, får talan föras av arbetstagarorganisation 'i den mån saken rör medlem- marnas intresse och organisationen tidigare har yttrat sig i ärendet. 4 & Beträffande föreskrift till allmän efterrättelse äger arbetarskydds— styrelsen underställa regeringen fråga av särskild betydelse, innan sty- relsen meddelar beslut i ärendet.

5 & Tillsynsmyndighet äger förordna att dess beslut skall lända till efterrättelse omedelbart.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978 då arbetarskyddslagen (1949: 1) och skogsförläggningslagen (1963: 246) skall upphöra att gälla. Till dess regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskydds- styrelsen enligt bemyndigande i den nya lagen meddelar bestämmelser som motsvarar kungörelsen (1949: 210) om förbud att använda arbets- tagare till målningsarbete med blyfärg, kungörelsen (1949: 211) om lä- karundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkes- sjukdomar, kungörelsen (1949: 491) om förbud att använda bensolhaltigt ämne vid tillverkning av läderskodon och kungörelsen (1966: 521) om förbud att använda minderårig till vissa arbeten skall dock 14 och 16 55, 26 5 andra stycket, 74 5 första stycket och 75 & arbetarskyddslagen fortfarande gälla.

Vid ikraftträdandet gällande föreskrift, råd eller anvisning, som har meddelats med stöd av 8 a & tredje stycket, 45 5 andra eller tredje stycket eller 74 å andra stycket arbetarskyddslagen, äger fortsatt gil- tighet inom sitt tidigare tillämpningsområde och skall vid tillämpningen av arbetsmiljölagen anses ha meddelats enligt denna. Arbetsmiljölagens 8 kap. 2 5 skall dock tillämpas endast så till vida, att första stycket skall gälla i fråga om föreskrift som har meddelats med stöd av 8 a & tredje stycket arbetarskyddslagen.

Vad som sägs i andra stycket skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om föreskrift, råd eller anvisning, som där nämns men som avses träda i kraft den 1 juli 1978 eller senare.

Föreläggande, förbud eller föreskrift, som har meddelats med stöd av 53—59 & arbetarskyddslagen, skall såvitt avser tid efter ikraftträdandet av arbetsmiljölagen anses ha meddelats enligt motsvarande bestämmelse i denna.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses eljest däri föreskrift, som har ersatts genom bestämmelse i arbetsmiljö- lagen, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2 Förslag till . Lag om ändring i byggnadsstadgan (1959z612)

Härigenom föreskrives att 72 & byggna'dsstadgan (1959: 612)1 skall ha nedan angivna lydelse.

1 Stadgan omtryckt 1972: 776.

Prop. 1976/77: 149 15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

72 5

Kommunstyrelsen äger på kommunens vägnar överklaga länsstyrel- sens beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till stads- plan, byggnadsplan eller tomtindelning eller ändring därav, såframt ej klagan på grund av stadgandet i 150 & tredje stycket byggnadslagen är utesluten, och må även eljest i sådant ärende föra kommunens talan och bevaka dess rätt.

Mot beslut av byggnadsnämnd, länsstyrelse eller kammarrätt i fråga om tillstånd till nybyggnad eller annan åtgärd i närheten av befästning, flygplats eller annan anläggning, som avses i 81 & byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 82 & samma lag, må talan föras av luft- fartsverket om frågan rör civil flygplats, av den i atomenergilagen om- nämnda tillsynsmyndigheten om frågan rör atomreaktor eller annan atomenergianläggning samt eljest av överbefälhavaren eller myndighet som denne bestämmer.

Mot beslut om byggnadslov för byggnadsföretag som avses i 55 ä 4 mom. äger huvudskyddsombud eller, om sådant ombud inte fin- nes, annat skyddsombud inom verksamheten föra talan. Finnes ei skyddsombud, får talan i stället föras av arbetstagarorganisation som enligt utlåtande som avses i 56 ä 1 mom. andra stycket har ytt- rar sig i saken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg

Enligt riksdagens beslut föreskrives att 2 5 lagen (1932: 55) om vikt- märkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg skall ha nedan angivna lydelse. ' Nuvarande lydelse Föreslagen I ydelse

251. Tillsyn över efterlevnaden av be- stämmelserna i 1 & första—fjärde

Tillsyn över efterlevnaden av be- stämmelserna i l & första—fjärde

styckena utövas av arbetarskydds- styrelsen samt, under dess överin- seende och ledning, av yrkesin- spektionen; och skall därvid i till- lämpliga delar lända till efterrät— telse vad som finnes stadgat röran-

1 Senaste lydelse 1973: 839.

styckena utövas av arbetarskydds- styrelsen samt, under dess överin- seende och ledning, av yrkesin- spektionen; och skall därvid -i till- lämpliga delar lända till efterrät- telse vad som finnes stadgat röran-

Prop. 1976/77: 149

Nuvarande lydelse

de tillsyn över efterlevnaden av arbetarskyddslagen (1949: 1 ).

16

Föreslagen 'I ydelse

de tillsyn över efterlevnaden av arbetsmiljölagen (1977: 000).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

4. Förslag till Lag om ändring i allmänna arbetstidslagen (1970: 103)

Enligt riksdagens beslut föreskrives att 7, 8 och 10—13 åå allmänna arbetstidslagen (1970: 103) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 75

Arbetarskyddsstyrelsen får med- ge undantag från 4 och 5 åå, om det stora flertalet av de arbetsta- gare som beröres samtycker eller annars särskilda skäl föreligger.

Tillsynsmyndighet får medge un- dantag från 4 och 5 55, om det sto— ra flertalet av de arbetstagare som beröres samtycker eller annars sär- skilda skäl föreligger.

8 ål Har natur- eller olyckshändelse eller annan därmed jämförlig om- ständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i verksamhet eller med- fört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom, får övertid tagas ut i den utsträckning som förhållandena kräver.

Arbetsgivaren skall göra anmä- lan till arbetarskyddsstyrelsen om sådant arbete med angivande av anledning till samt omfattning och varaktighet av arbetet inom två dygn från arbetets början. Arbetet får icke fortsättas utöver denna tid, utan att tillstånd till arbetet sökts hos arbetarskyddsstyrelsen. Anmälan eller ansökan anses gjord, när denna avlämnats till pos- ten i betalt brev.

Arbetarskyddsstyrelsen får med- ge undantag från andra stycket. Därvid får styrelsen föreskriva sär- skilda villkor.

Arbetsgivaren skall göra anmä- lan till tillsynsmyndighet om så- dant arbete med angivande av an- ledning till samt omfattning och varaktighet av arbetet inom två dygn från arbetets början. Arbetet.-. får icke fortsättas utöver denna tid, utan att tillstånd till arbetet sökts ' hos myndigheten. Anmälan eller ansökan anses gjord, när denna av- lämnats till posten i betalt brev.

Tillsynsmyndighet får medge undantag från andra stycket. Där- vid får myndigheten föreskriva sär- skilda villkor.

. 10 å1 När särskilda skäl föreligger, får övertid utöver vad som följer av 8 & tagas ut med högst 48 timmar under en tid avfyra veckor eller 50 tim- mar under en kalendermånad, dock högst" 150 timmar under ett kalen-

derår. Har övertid, som avses i 9 &, tagits ut skall den övertid som med- ges enligt detta stycke minskas med den sålunda uttagna tiden.

1 Senaste lydelse 1976: 597.

Prop. 1976/77: 149

Nuvarande lydelse

När synnerliga skäl föreligger, får arbetarskyddsstyrelsen medge ytterligare övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår.

17

Föreslagen lydelse

När, synnerliga skäl föreligger. får tillsynsmyndighet medge ytter- ligare övertid med högst 150 tim-' mar under ett kalenderår.

Från de begränsningar som föreskrives i första stycket får avsteg gö- ras genom kollektivavtal, som tillkommit i den ordning som anges i 3 5. Om sådant kollektivavtal gäller 3 & i övrigt.

115

Arbetsgivare skall föra anteck- ningar om jourtid och övertid en- ligt anvisningar av arbetarskydds- styrelsen. Arbetstagare har rätt att själv eller genom annan taga del av anteckningarna. Samma rätt till- kommer facklig organisation som företräder arbetstagare på arbets- stället.

Arbetsgivare skall föra anteck- ningar o'm jourtid och övertid en- ligt föreskrifter av arbetarskydds- styrelsen. Arbetstagare har rätt att själv eller genom annan taga del av anteckningarna. Samma rätt till- ' kommer facklig organisation som företräder arbetstagare på arbets- stället.

12 &?

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter, som meddelats med stöd av lagen, ut- övas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionen. Där- vid skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivs om tillsyn över efterlevnaden av arbetar- skyddslagen ( I 949: I ).

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter, som meddelats med stöd av lagen, ut- övas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionen. Där- vid skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrives om tillsyn över efterlevnaden av arbetsmiljö- lagen (1977: 000).

13 ga

I arbetarskyddsstyrelsens avgö- rande av ärende angående tillämp- ningen av denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen skall i den omfattning och i den ordning regeringen bestämmer del- taga särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslut— ningar av arbetsgivare och arbets- tagare.

I tillsynsmyndighets avgörande av ärende angående tillämpningen av denna lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lagen skall i den omfattning och i den ord- ning regeringen bestämmer deltaga särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare.

Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende som avs'es i denna lag får talan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

2 Senaste lydelse 1973: 837. 3 Senaste lydelse 1975: 728.

Prop. 1976/77: 149

5. Förslag till

18

Lag om ändring i lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift

Enligt riksdagens beslut föreskrives att 3 5 lagen (1971: 282) om ar- betarskyddsavgift skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

451

Av arbetarskyddsavgiften skall en fjärdedel utgöra bidrag till stats- verkets kostnader för arbetar- skyddsstyrelsens och yrkesinspek- tionens verksamhet och tre fjärde- — delar bidrag till kostnader i_ övrigt för forskning och utveckling samt

utbildning och upplysning-beträf—-

fande arbetarskydd ävensom till kostnader för skyddsarbete som ut- föres av skyddsombud som utsetts enligt 40 5 tredje stycket arbetar- skyddslagen (1949: I ). Den sist- nämnda delen skall föras till en fond, benämnd arbetarskyddsfon- den, som förvaltas enligt grunder som regeringen fastställer.

Av arbetarskyddsavgiften skall en fjärdedel utgöra bidrag till stats- verkets kostnader för arbetar- skyddsstyrelsens och yrkesinspek- tionens verksamhet och tre fjärde- delar bidrag till kostnader i övrigt för forskning och utveckling samt utbildning och upplysning beträf- fande arbetarskydd ävensom till

-- kostnader för skyddsarbete som ut-

föres av skyddsombud som utsetts enligt 6 kap. 2 5 tredje stycket ar- betsmiljölagen (1977: 000). Den sistnämnda delen skall föras till en fond, benämnd arbetarskyddsfon- den, som förvaltas enligt grunder som regeringen fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978."

6. Förslag nu Lag om ändring i lagen (1974: 13) om. vissa anställningsfrämjande

åtgärder

Enligt riksdagens beslut föreskrives att 15 5 lagen (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 å2

Beträffande den som företräder arbetstagarorganisation i frågor en- ligt denna lag och icke omfattas av .- lagen (1974: 358) om facklig för-.

troendemans ställning på arbets- platsen äger 42—44 55 arbetar- skyddslagen (1949: ]) motsvarande tillämpning.

Beträffande, den _som företräder arbetstagarorganisation i frågor en- ligt denna lag och icke omfattas av lagen (1974: 358) om facklig för- troendemans ställn'ing på arbets- platsen äger 6 kap. 10—14 55 ar- betsmiljölagen (1977: 000) motsva- rande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

1 Senaste lydelse 1974: 796. '-' Senaste lydelse 1974: 368.

Prop. 1976/77: 149 19

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 197 7-03-24

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Ols- son, Dahlgren, Asling, Troedsson, Mundebo, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Ahlmark

Lagrådsremiss med förslag till arbetsmiljölag m. m.

1 Inledning

Dåvarande chefen för socialdepartementet uppdrog i februari 1970 åt särskilt tillkallade sakkunniga1 att göra en genomgripande översyn av arbetarskyddslagstiftningen och arbetarskyddets organisation.

De sakkunniga, som antog namnet arbetsmiljöutredningen (S 1970: 35), avlämnade i december 1972 delbetänkande (SOU 1972: 86) Bättre arbetsmiljö. På grundval av utredningens förslag föreslogs i propositio- nen 1973: 130 ändringar i arbetarskyddslagstiftningen och andra åtgär- der för bättre arbetsmiljö. Sedan riksdagen antagit propositionsförslagen (SoU 1973: 25, rskr 1973: 290) utfärdades bl.a. lag (1973: 834) om ändring i arbetarskyddslagen (1949: 1).

Handläggningen inom statsdepartementen av arbetarskyddsfrågor fördes den 1 januari 1974 över på arbetsmarknadsdepartementet. I en- lighet härmed sorterade utredningen fr. o. m. nämnda dag under detta departement.

Arbetsmiljöutredningen har i januari 1976 avlämnat sitt slutbetänkan- de (SOU 1976: 1) Arbetsmiljölag. De lagförslag som innefattas i be- tänkandet bör i huvudsak fogas till protokollet i detta ärende som bilaga ].

Samtidigt med slutbetänkandet överlämnade utredningen tre bilagor till betänkandet. Dessa utgörs av bilaga 1 (SOU 1976: 2) Bakgrund till förslag om arbetsmiljölag, bilaga 2 (SOU 1976: 3) Rapporter i psy- kosociala frågor och bilaga 3 (SOU 1976: 4) Internationella konven- tioner inom arbetarskyddet.

1 Generaldirektören Gunnar Danielson, ordförande, ombudsmannen nu- mera riksdagsmannen Sivert Andersson, förbundsjuristen Kerstin Gustafsson, ombudsmannen Leif Kjellstrand, direktören Gunnar Larsson, direktören Gun- nar Lindström och f.d. generaldirektören Otto Westling. Larsson ersattes i december 1973 av direktören Olof Gustafsson.

Prop. 1976/77: 149 20 Efter remiss har yttranden över slutbetänkandet jämte bilagor avgetts av riksåklagaren (RA), Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg, rikspo- lisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, överbefälhavaren (ÖB), fortifi- kationsförvaltningen, försvarets materielverk, civilförsvarsstyrelsen, so- cialstyrelsen, statens handikappråd, sjöfartsverket, luftfartsverket, stats- kontoret, byggnadsstyrelsen, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, statens avtalsverk, statens personalnämnd, statens kulturråd, skolöver- styrelsen, dåvarande universitetskanslersämbetet (UKÄ), lantbruksstyrel- sen, statens naturvårdsverk, produktkontrollnämnden, koncessionsnämn- den för miljöskydd, statens strålskyddsinstitut, miljödatanämnden, kon- sumentverket, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, styrelsen för arbetarskyddsfonden, ILO-kommittén, arbetsdomstolen, statens in- vandrarverk, statens planverk, statens industriverk, statens kärnkraftin- spektion, styrelsen för teknisk utveckling (STU), statens provningsan- stalt. domänverket, ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Kalmar län, länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Skaraborgs län, länsstyrelsen i Norrbottens län, hand- ikapputredningen (S 1966: 38), hälsovårdsstadgeutredningen (S 1974: 08), fartygsmiljöutredningen (K 1973: 04), utredningen rörande miljö- problem m.m. i vissa industriområden (C 1972: 01), Akademien för de fria konsterna, Arkitektförbundet, Aktiebolaget Atomenergi, De handi- kappades riksförbund, Folkrörelsen mot tobaksbruket (VISIR), För- eningen bekämpningsmedelsleverantörer, Föreningen för industriell elteknik, Göteborgs kommunstyrelse, Handikappförbundens centralkom- mitté, Hälsofrämjandet, skyddschef Bengt Isacsson, Linköping, Koope- rativa förbundet och Kooperationens förhandlingsorganisation (KF— KFO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lant- brukarnas riksförbund (LRF), skyddsingenjör Owe Lindström, Skellef- teå, Lärarnas riksförbund, Plast- och kemikalieleverantörers förening, Pressbyråföretagen aktiebolag, Riksförbundet hem och skola, Riksför- eningen för ridningens främjande, centralorganisationen SACO/SR, Sam- arbetskommittén mot barnolycksfall, SIF-klubben och huvudskyddsom- bud vid Telefon AB LM Ericssons kontor i Stockholm, Skogs- och lant- arbetsgivareföreningen, statens elektriska inspektions, västra distriktet, personal, Statsföretagens förhandlingsorganisation (SFO), Statstjänste- mannaförbundets avdelning 301 ST-arbetarskydd, Stockholms läns landsting. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska kommunför- bundet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratförbund, Sveriges för- enade studentkårer, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges industriförbund, Sveriges standardiseringskommission (SIS), Televerkets arbetsmiljönämnd, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Trädgårdsnäringens riksförbund och Hans von Ubisch, Täby. Yttranden över betänkandet har överlämnats av RÅ från över- åklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt

Prop. 1976/77: 149 21 från cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Kalmar, Kopparbergs och Norrbottens län, av statens personalnämnd från statens järnvägar (SJ), postverket och statens vägverk, av universitetskanslersämbetet från uni- versiteten i Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm, Umeå och Linköping, karolinska institutet, tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola och högskolan i Luleå, av lantbruksstyrelsen från lantbruks- nämndema i Västerbottens, Älvsborgs, Kalmar och Gotlands län, av statens naturvårdsverk från dess omgivningshygieniska avdelning, av ar- betarskyddsstyrelsen från yrkesinspektionen i Stockholms, Uppsala, Es- kilstuna, Linköpings, Jönköpings, Växjö, Kalmar, Malmö, Göteborgs, Borås, Skövde, Karlstads, Örebro, Västerås, Gävle, Falu, Härnösands, Umeå och Luleå distrikt, av statens industriverk från statens elektriska inspektion och sprängämnesinspektionen, av länsstyrelsen i Stockholms län från Stockholms läns landsting, Norrtälje, Solna och Stockholms kommuner, Stockholms handelskammare och Fackliga centralorganisa- tionen i Stockholms län, av länsstyrelsen i Kalmar län från Kalmar läns företagareförening, Kalmar läns handelskammare, Sydöstra FCC-distrik- tet samt landstinget och länsläkarorganisationen i länet, av länsstyrelsen i Malmöhus län från länsläkarorganisationen i länet och Skånes han- delskammare, av länsstyrelsen i Skaraborgs län från Näringslivskom- mittén i Skaraborgs län, Skaraborgs läns företagareförening, Skaraborgs läns landsting, Svenska industritjänstemanneförbundet avdelning 12, Västsveriges PCO-distrikt samt länsläkarorganisationen och socialkonsu- lenterna i Skaraborgs län, av länsstyrelsen i Norrbottens län från läns- arbetsnämnden i länet samt hälsovårdsnämndema i Luleå, Piteå och Ki- runa kommuner, av statens handikappråd från Riksförbundet mot reu- matism, av LO från Svenska metallindustriarbetareförbundet, Svenska byggnadsarbetareförbundet, Svenska pappersindustriarbetareförbundet, Svenska transportarbetareförbundet, Statsanställdas förbund, Svenska träindustriarbetareförbundet, Svenska bleck- och plåtslagareförbundet, Svenska lantarbetareförbundet, Handelsanställdas förbund, Svenska må- lareförbundet, Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska gruvin- dustriarbetareförbundet, Fastighetsanställdas förbund, Beklädnadsarbe- tareförbundet, Svenska skorstensfejareförbundet, Svenska elektrikerför- bundet, Svenska sjöfolksförbundet, Svenska livsmedelsarbetareförbundet, Svenska skogsarbetareförbundet och Svenska fabriksarbetareförbundet, av Sveriges industriförbund från Kemikontoret och av SIS från Svenska elektriska kommissionen och Sveriges mekanstandardisering.

LO:s remissvar grundar sig bl. a. på resultatet av en av organisatio- nen och Sveriges socialdemokratiska arbetareparti anordnad arbetsplats- remiss på grundval av betänkandet. Mer än 61 000 deltagare i drygt 7 500 grupper har till LO redovisat sina synpunkter och erfarenheter.

Även inom TCO-området har betänkandet varit föremål för rådslags- verksamhet. Enligt TCO:s remissvar har omkring 45 000 personer del- tagit i rådslaget.

Prop. 1976/77 : 149

2. Översikt över gällande lagstiftning inom arbetarskyddet

Nuvarande arbetarskyddslag (1949: ], ändrad 1976: 583) trädde i kraft den 1 juli 1949. Lagen har sedan sin tillkomst ändrats vid flera till- fällen. En principiellt betydelsefull ändring gjordes år 1963 då lagens tillämpningsområde utvidgades från rörelse till i huvudsak all verksam- het i vilken arbetstagare används för arbetsgivares räkning. Därefter har den första etappen av arbetsmiljöutredningens arbete lett fram till en del- reform av arbetarskyddslagstiftningen. Denna reform beslöts år 1973 och genomfördes fr. o. m. den 1 januari 1974 (pr0p. 1973: 130, SoU 25, rskr 290). Den innebar att viktiga bestämmelser tillkom om skyddsombudens befogenheter och om partssamverkan i de lokala skyddsorganisationer- na. Vidare infördes nya bestämmelser om förhandsgranskning av ar- betslokaler och om skyddsåtgärder på gemensamma arbetsställen. 1973 års reform av arbetarskyddslagstiftningen omfattade även tillsynsverk- samheten och sanktionssystemet.

Arbetarskyddslagen innehåller i första kapitlet bestämmelser som an- ger lagens tillämpningsområde. Lagen är i princip tillämplig på varje verksamhet i vilken arbetstagare används till arbete för arbetsgivares räkning. Arbete som utförs av medlem av arbetsgivarens familj är dock undantaget bl. a. beträffande jordbruket. Vidare undantas övningar m.m. inom försvaret. Arbetarskyddslagen är å andra sidan i viss ut- sträckning tillämplig utanför arbetsgivar-arbetstagarförhållanden, så- som i fråga om arbete som utförs av elever vid vissa skolor och in- tagna på vissa vårdanstalter. En närmare redogörelse för arbetarskydds- lagens tillämpningsområde lämnas i avsnitt 4.1 .

Arbetarskyddslagens andra kapitel innehåller föreskrifter om åtgär- der till föreby gande av ohälsa och olycksfall. Arbetsgivares och ar- betstagares allmänna skyldigheter beskrivs. Allmänt hållna Skyddsföre- skrifter meddelas beträffande olika förhållanden på arbetsplatserna. Vi- dare finns bestämmelser om gemensamma arbetsställen och om anmä- lan när arbetslokal skall tas i bruk. I avsnitt 5.1 , 7.1 och 9.1 lämnas när- mare redogörelse för bestämmelserna i detta kapitel.

I arbetarskyddslagens tredje och fjärde kapitel finns särskilda be- stämmelser om arbetstidens förläggning och om minderårigas använ- dande i arbete. Dessa bestämmelser redovisas i avsnitt 11.1 och 12.1 .

Ett särskilt kapitel i arbetarskyddslagen —— femte kapitlet handlar om kvinnors arbete. Bestämmelserna redovisas i avsnitt 5.1 .

Arbetarskyddslagens sjätte kapitel innehåller regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. Här finns regler om skyddsombud och skyddskommittéer. 1973 års reform av arbetarskyddslagstiftningen hade sin tyngdpunkt i utformningen av samverkansreglema. För dessa redogörs närmare i avsnitt 13.1 .

Prop. 1976/77: 149 23

[ arbetarskyddslagens sjunde kapitel föreskrivs vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare m. fl. Närmare redogörelse finns i avsnitt 9.1 .

Åttonde kapitlet i arbetarskyddslagen handlar om tillsyn över lagens efterlevnad. Tillsyn utövas av arbetarskyddsstyrelsen och under dess överinseende och ledning av yrkesinspektionen. Bestämmelserna i detta kapitel berörs i avsnitt 6.1 , 14.1 och 15.1 .

Arbetarskyddslagen innehåller i nionde kapitlet straffbestämmelscr. Dessa innebär främst att straffsanktion inträder när tillsynsmyndighet meddelat förbud, föreläggande eller föreskrift enligt arbetarskyddslagen och påbudet inte följts. Vid 1973 års reform av arbetarskyddslagstift- ningen infördes bl. a. möjlighet för tillsynsmyndighet att sätta ut vite i beslut om föreläggande eller förbud. För sanktionssystemet "enligt ar- betarskyddslagen redogörs i avsnitt 15.1 .

Arbetarskyddslagens tionde kapitel tar bl. a. upp bestämmelser om fullföljd av talan, se avsnitt 16.1 . I tionde kapitlet finns också vissa all- männa bemyndiganden för regeringen att meddela närmare föreskrifter angående lagens tillämpning och för arbetarskyddsstyrelsen att "meddela råd och anvisningar till ledning vid lagens tillämpning, se avsnitt 15.1 .

Den centrala tillämpningsförfattningcn till arbetarskyddslagen är ar- betarskyddskungörelsen (1949: 208, ändrad senast 1973: 841). I denna finns ett stort antal bestämmelser som i olika avseenden utvecklar lagens föreskrifter. Med stöd av arbetarskyddslagen har även utfärdats ytter- ligare ett antal kungörelser, se avsnitt 4.1 , 5.1 och 10.1 .

En särskild reglering finns sedan år 1919 om skogsförläggningar för vissa arbetstagare. Numera gäller lagen (1963: 246) om tillfälliga bo- städer vid skogs- och flottningsai'bete m.m. (skogsförläggningslag, änd- rad senast 1973: 8361). För bestämmelserna i skogsförläggningslagen redogörs i avsnitt 18.1 .

] arbctarskyddslagstiftningen ingår också de generella föreskrifter, råd och anvisningar som arbetarskyddsstyrelsen meddelar med stöd av ar- betarskyddslagen, arbetarskyddskungörelsen och skogsförläggningslagen. [ dessa finns preciserande och kompletterande bestämmelser för en rad arbetsområden, arbetsuppgifter och arbetsanordningar.

I anslutning till ratificering av internationella konventioner har ut- färdats lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg (ändrad senast 1973: 839) och kungörelsen (1937: 816) om skyddsåtgärder, som vid lastning och lossning av fartyg ankomma på arbetsgivaren m. 11.

Från arbetarskyddslagens tillämpning undantas bl.a. arbete som ut- förs i arbetsgivarens hushåll. Vissa skyddsbestämmelser för olika kate- gorier av husligt anställda finns i stället i lagen (1970: 943) om arbetstid m. m. i husligt arbete (ändrad senast 1975: 732). Arbetarskyddslagen är inte heller tillämplig på skeppstjänst och avser endast i begränsad om- fattning arbete som är underkastat tillsyn enligt strålskyddslagen . Hu—

Prop. 1976/77: 149 24 vudförfattning beträffande arbetarskyddet för de ombordanställda är la— gen (1965: 719) om säkerheten på fartyg (ändrad senast 1975: 722). I strålskyddslagen (1958: 110, ändrad senast 1976: 245) finns bestämmel- ser om skydd mot skada som orsakas av joniserande strålning.

För arbetarskyddet betydelsefulla föreskrifter finns också i ett flertal författningar vid sidan av dem som nu har berörts. Bland dessa kan nämnas lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elek- triska anläggningar (ändrad senast 1976: 239), byggnadsstadgan (1959: 612, omtryckt 1972: 776, ändrad senast 1976: 678), brandlagen (1974: 80, ändrad 1975: 96), lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga va- ror (ändrad senast 1976: 592) och lagen (1975: 69) om explosiva och brandfarliga varor med anslutande författningar. Vad gäller byggnads- stadgan bör framhållas att den utvidgade arbetsmiljömässiga förhands- prövning av arbetslokaler, som infördes genom 1973 års ändringar i arbetarskyddslagen m.m., anknyter till stadgans föreskrifter om bygg- nadslov, se avsnitt 9.1 .

Särskilda resurser för arbetsmiljöinsatser har skapats enligt lagen ( 1971:282 ) om arbetarskyddsavgift (ändrad senast 1976: 80). Denna utgår i form av en speciell arbetsgivaravgift. Av arbetarskyddsavgiften går huvudparten till arbetarskyddsfonden, som ger bidrag till forskning och utveckling samt utbildning och upplysning beträffande arbetar— skydd. Genom arbetarskyddsavgiften täcks vidare en del av statsverkets kostnader för de offentliga arbetarskyddsorganens verksamhet.

Mot bakgrunden av konjunkturutvecklingen inom näringslivet åren 1973 och 1974 har tillkommit lagen (1974: 325) om avsättning till arbets- miljöfond (ändrad 1975: 23) av vissa vinstmedel för år 1974. Lagen är inriktad på att främja investeringar för bättre arbetsmiljö och investe— ringar som i övrigt är ägnade att förbättra förhållandena för de anställ- da. I lagen ges arbetstagarna inflytande vid valet av de åtgärder som skall stödjas med avsatta vinstmedel.

Under åren 1976 och 1977 tas en tilläggsavgift ut som skall föras till en delfond inom arbetarskyddsfonden benämnd fonden för arbetsmiljö- förbättringar (SFS 1975 : 353). Delfonden skall användas för finansiering av statliga lånegarantier för lån till arbetsmiljöförbättringar inom en ram om totalt 200 milj. kr.

Arbetarskyddslagstiftningen kompletteras dessutom genom överens- kommelser mellan arbetsmarknadens partsorganisationer. Bl. a. frågorna om den lokala skyddsverksamheten får sin närmare reglering genom så- dana överenskommelser.

Prop. 1976/77: 149 25

Hänvisningar till S2

3 Allmänna synpunkter

3.1. Utredningen

Som en inledning till utredningens överväganden tecknas i slutbetän- kandet huvuddragen i den tekniska utvecklingen och dess inverkan på olika arbetsmiljöer. Det framhålls att den tekniska utvecklingen har gett förutsättningar för en kraftig välfärdsökning. Beträffande dagens ar- betsmiljösituation konstateras att genom tekniken många typer av fy- siskt tungt och nedslitande arbete kunnat undvikas. Det är enligt utred- ningen uppenbart att den allmänna standarden på arbetsplatserna i de flesta fall höjts väsentligt under senare årtionden.

Samtidigt framhålls att utvecklingen har medfört nya problem från skyddssynpunkt. Modern produktionsteknik har i en rad fall inneburit sönderdelning av arbetet och högsta möjliga specialisering av den en- skilde arbetstagarens uppgifter. I rationaliseringens spår har ej sällan följt ökad arbetstakt och övergång till skiftarbete. Vidare är kunskaper- na om verkningarna av olika kemiska ämnen ofullständiga. Under se- nare tid har kommit alarmerande rapporter om långtidsverkningama av vissa kemiska ämnen. I översikten betonas också att många gamla arbe- tarskyddsproblem kvarstår. Här erinras om att buller, klimatproblem, luftföroreningar och andra starkt belastande arbetsmiljöfaktorer ofta är anhopade inom vissa yrkesområden.

Utredningen påpekar att de arbetsmiljöproblem som kommit fram under senare tid ofta uppmärksammats som ett resultat av att forsk- ning och undersökningar enligt moderna metoder kunnat påvisa hälso- risker. Nya framsteg inom instrumentteknik och undersökningsmetodik förutses innebära ytterligare stora förändringar i synen på arbetsmiljön och dess risker.

Ett sätt att belysa förhållandena i arbetslivet är att följa yrkesskade- utvecklingen enligt den officiella statistiken. Denna visar enligt utred- ningen inte några stora förändringar till det bättre när det gäller arbets- olycksfallen sedan arbetarskyddslagens tillkomst. Samtidigt framhålls att en allt noggrannare redovisning kan ge en bild som inte helt speglar resultatet i olycksfallshänseende av de insatser som skett. En tydlig minskning kan dock iakttas beträffande de allvarligare olycksfallen trots att antalet arbetstagare har ökat. Utredningen konstaterar att möjlighe- terna att via yrkesskadestatistiken belägga utvecklingen vad gäller ar- betsmiljöns inverkan på hälsan är ännu mindre. Förutsättningama för att ohälsa kommer att registreras som yrkesskada vidgas nämligen allt- eftersom kunskaperna ökas om olika samband mellan ohälsa och arbete.

Utredningen framhåller vidare att anspråksnivån hos de anställda som ett resultat av välfärdsutvecklingen höjts starkt i jämförelse med vad som gällde ännu för bara ett par årtionden sedan. En omfattande

Prop. 1976/ 77: 149 26

utbildningsverksamhet medför en helt annan medvetenhet än tidigare om sambanden mellan arbete och hälsa.

När det gäller arbetets psykologiska och sociala innehåll har enligt utredningen starka värderingsförskjutningar skett. För att fånga upp ak— tiviteter och synsätt som kan verka befruktande på arbetet med en mo- dern arbetsmiljölagstiftning har utredningen anlitat några experter inom det arbetspsykologiska och arbetssociologiska fältet. Vissa rapporter från dessa experter har sammanställts i en bilaga till betänkandet. Utredning- en betonar att ambitionen härvid inte kunnat vara att ge någon heltäc- kande och slutgiltig bild av hur psykologiska och sociologiska betrak- telsesätt kommer in när man vill skapa en god arbetsmiljö. Materialet anses dock kunna verka stimulerande vid strävandena att allsidigt till- godose de arbetandes behov. Det har delvis även utnyttjats som un- derlag för utredningens överväganden.

I ctt avsnitt som handlar om brister i nuvarande arbetarskyddslag- stiftning framhåller utredningen att den breddning av arbetarskydds- verksamheten som kan följa av att man vill betona den totala hälso- aspekten _— sambandet mellan arbetsmiljö och hälsa i fysiskt, psykiskt och socialt hänseende —— inte kommer till uttryck i arbetarskyddslagen. Därefter uppehåller sig utredningen vid utformningen rent allmänt av arbetarskyddslagens föreskrifter och anknytande bestämmelser i arbetar- skyddskungörelsen. Det konstateras att dessa till stor del är präglade av ett synsätt som ter sig förlegat vad gäller nutida förhållanden inom svenskt arbetsliv. Punktändringar anses av denna anledning bara kunna ge provisoriska lösningar. Arbetarskyddslagen och tillämpningskungö- relsen innehåller dessutom talrika reservationer för vad som påkallas eller är möjligt i det enskilda fallet. Framställningssättet kan enligt ut- redningen föranleda uppfattningen att rättsläget är svävande och att skyddsförhållandena på arbetsplatserna alltid skall bedömas med ut— gångspunkt i vad som i det enskilda fallet anses möjligt att åstadkom- ma. Den delvis detaljbetonade utformningen kan vidare binda den fort- löpande reglering som måste ske av arbetarskyddet.

På åtskilliga punkter finner utredningen att arbetarskyddslagen inte ger den centrala arbetarskyddsmyndigheten tillräckligt vidsträckta befo- genheter att ingripa med generella föreskrifter för att förhindra brister i arbetsmiljön. Det finns också ett behov av starkare inriktning av arbe- tarskyddSIagstiftningen på de kemiska riskerna i arbetslivet.

Bristerna i nuvarande arbetarskyddslagstiftning har enligt utredningen sin naturliga förklaring i den tid som förflutit sedan lagstiftningens till- komst oeh den utveckling som skett. Utredningen föreslår att gällande arbetarskyddslagstiftning upphävs och ersätts med en helt ny lag om arbetsmiljön. Utgångspunkten anges vara att skydda mot hälsofaror'och olycksriSker i arbetet. Men målsättningen är enligt utredningen vidare än att bara skydda mot vissa negativa företeelser som innebär risker för

Prop. 1976/77: 149 27

hälsa och säkerhet. I kraft av den vidgade synen på arbetsmiljöns be- tydelse bör arbetsmiljölagstiftningen bygga på att syftet också skall vara att söka nå fram till arbetsförhållanden där arbetet av den enskilde kan upplevas som en meningsfylld och berikande del av tillvaron.

Utredningen framhåller att dåliga arbetsmiljöer med fysiskt be— lastande arbetsmiljöfaktorer kvarstår inom en rad verksamhetsom- råden. En ny lagstiftning måste skapa underlag för effektiva insatser i alla dessa fall. Här finns enligt utredningen stora möjligheter att få påtagliga skyddseffekter av de resurser som sätts in. Vidare understryks att arbetsolycksfallen fortfarande är ett av de stora arbetsmiljöproble- men. Vidgade ansträngningar måste enligt utredningen göras för att man skall komma till rätta med förhållanden som kan sättas i samband med olycksfall i arbete.

Hälsobegreppet har sedan arbetarskyddslagens tillkomst undergått förskjutningar. En utvidgning har enligt utredningen skett från en ren- odlat medicinsk syn på arbetsplatsens hälsorisker till att man strävar efter att nå bästa möjliga förhållanden från medicinsk, psykologisk och social synpunkt. Som utgångspunkt för ett nyare och i vart fall i det psykiska hälsovårdsarbetet användbart hälsobegrepp nämns också livs- viljan, motivationen till arbete och till utveckling mot egen identitet och personlighet. Arbetsmiljölagen bör spegla att bedömningar skall ske uti- från denna nya syn på hälsa.

Genom arbetsmiljölagstiftningen bör alltså uppmärksamheten riktas på åtgärder som behövs för att arbetsförhållandena skall bli så bra som möjligt. Utredningen betonar samtidigt att grunden inte får ryckas un- dan för en fortsatt utveckling av samhället. Vid all bedömning måste en avvägning ske med hänsyn till viktiga samhällsfunktioner.

Allmänna synpunkter ges på frågan hur en arbetsmiljölagstiftning skall avgränsas från annan arbetsrättslig lagstiftning. Utredningen anför att till arbetsmiljöns beskaffenhet i socialt och psykiskt avseende också hör t. ex. tryggheten i anställningen liksom hur lång arbetstiden är, hur utvecklad demokratin är på arbetsplatsen, lönesystemets utformning osv. Arbetsmiljön kan sålunda ses från olika aspekter. Allteftersom arbetar- skyddet breddas stärks enligt utredningen de förbindelselänkar som finns med olika regclkomplex inom arbetsrätten. Arbetsmiljölagstift- ningen anses emellertid kunna ges en naturlig ram genom att anknyta till den uppdelning i olika miljöfaktorer som arbetarskyddet av tradition bygger på. Det gäller här faktorer såsom arbetslokalers och maskiners utformning, luftförhållanden och farliga ämnen, buller och vibrationer, belysning, personalutrytnmen och liknande. Vidare behandlas frågor om arbetstidens förläggning sedan gammalt i arbetarskyddslagstiftningen. Inom arbetsmiljölagstiftningens ram anses böra rymmas alla slag av hälsorisker som anknyter till arbetsmiljön.

Utredningen tar också upp andra avgränsningsfrågor. Vid sidan av den egentliga arbetarskyddslagstiftningen finns en rad ytterligare för—

Prop. 1976/77: 149 28 fattningar som reglerar miljöfaktorer av betydelse såväl på arbets- platserna som utanför dessa. Bl.a. nämns författningar på det elek- triska området, det kemiska området och strålskyddsområdet. Även tra- fikförfattningama anförs som exempel på reglering som avser skyddet för både yrkesverksamma och allmänheten. I dessa författningar finns en säkerhetsinriktad reglering med områdesansvar för andra myndig- heter än arbetarskyddsmyndighetema. Från arbetarskyddets synpunkt bör detta enligt utredningen ses som en komplettering av arbetsmiljö- lagstiftningen av stor betydelse även för skyddet av de anställda. Sam- tidigt anläggs den grundsynen att arbetsmiljölagen bör vara övergri— pande i fråga om. skyddet mot ohälsa och olycksfall i arbete. Arbets- miljölagen bör sålunda i princip täcka även områden med särskild sä- kerhetslagstiftning, och det slutliga ansvaret för tillsynen på arbetsplat- serna bör alltid finnas hos arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen. Enligt utredningens betraktelsesätt föranleder detta i och för sig ingen inskränkning i andra myndigheters områdesansvar men innebär att ett samarbete måste ske mellan dessa myndigheter och arbetarskyddsmyn- digheterna.

I fråga om tillämpningsområdet för arbetsmiljölagen framhåller ut- redningen att regleringen bör ha en vid syftning. Utredningen slår vi- dare fast att arbetsmiljölagen bör vara allmängiltig. Att med denna ut- gångspunkt ge en samlad och något så när fullständig detaljreglering av arbetsmiljöns beskaffenhet på olika verksamhetsområden skulle en— ligt utredningen helt spränga ramen för en lag eller förordning. Det på- pekas dessutom att detaljregler om arbetsmiljöns beskaffenhet måste kunna med minsta möjliga tidsutdräkt anpassas av den ansvariga fack- myndigheten till den snabba utvecklingen och till nya rön och erfaren- heter på olika områden. Utredningen föreslår därför att arbetsmiljöla- gen utformas som en ramlag i vad avser de krav som skall gälla i fråga om arbetsmiljöns beskaffenhet. Lagen bör i detta avseende innehålla allmänna bestämmelser som översiktligt anger kraven. I detta samman- hang framhåller utredningen att det materiella innehållet i reglerna om arbetsmiljöns beskaffenhet enligt förslaget i hög grad bestäms av de till— lämpningsföreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen skall kunna utfärda.

Arbetsmiljölagen föreslås vidare innehålla bestämmelser som precise— rar vilka kategorier som skall ha ansvaret för arbetsmiljöns beskaffen- het. Även i fråga om innehållet i dessa skyldigheter anser utredningen att lagen bör vara rambetonad och fyllas ut genom den reglering som förutsätts ske i administrativ ordning.

I vissa delar bör emellertid arbetsmiljölagen enligt utredningens åsikt vara relativt utförlig. Detta gäller områden som är likartade inom skilda arbetsmiljöer och där det därför är praktiskt möjligt att ge preciserade regler. Så är i viss utsträckning fallet med bestämmelserna om samver- kan mellan arbetsgivare och arbetstagare, om arbetstidens förläggning,

Prop. 1976/77: 149 29

om minderåriga och om tillsyn. Arbetsmiljölagen anses i dessa delar böra innehålla föreskrifter som ganska detaljerat reglerar vissa sidor i arbetslivet. En närmare reglering förutsätts dock i vissa avseenden ske genom tillämpningsföreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen och, vad gäl— ler samverkansbestämmelserna, genom överenskommelser mellan ar- betsmarknadens parter.

När det gäller uppläggningen av arbetsmiljölagstiftningen anför ut- redningen slutligen att tyngdpunkten bör ligga i att skapa garantier för ett samspel mellan parterna och den offentliga tillsynen i syfte att åstad- komma effektiva insatser. Vidgat utrymme måste härvid ges åt de an- ställdas möjligheter att påverka sin arbetsmiljö.

Mot denna bakgrund har utredningen lagt fram förslag till arbets- miljölag och arbetsmiljöförordning och dessutom föreslagit viss ändring i byggnadsstadgans fullföljdsregler.

3.2. Remissyttranden

Utredningens förslag har allmänt fått ett mycket gott mottagande av rcmissinstansema. Följande 5 a m m a nf atta n d e o rn d 6 m e n ger en bild av detta.

LO framhåller att för fackföreningsrörelsen har kravet på en bättre arbetsmiljö varit en av de dominerande frågorna under 1960- och 1970- talen. Bakgrunden har bl. a. varit den tekniska utvecklingen och en ökad medvetenhet bland medlemmarna om arbetsmiljöns betydelse. För att få till stånd en genomgripande förändring av arbetsmiljön anses en ny arbetsmiljölag vara en nödvändig förutsättning. LO konstaterar med till- fredsställelse att det framlagda förslaget till arbetsmiljölag i stor ut— sträckning motsvarar de krav som ställts från de fackliga organisatio- nerna på förändring av lagstiftningen. LO ansluter sig således till lag— förslaget i dess huvuddrag och till dess grundläggande principer.

TC O hälsar med tillfredsställelse det nya arbetsmiljöbegrepp som läggs fast i lagförslaget. Det anses vara ett viktigt steg i samhällsutveck- lingen som tas då arbetsmiljölagstiftningen reformeras i den riktning som har angetts. TCO understryker samtidigt betydelsen av att en koppling sker mellan den nya arbetsmiljölagen och lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet, vilken är det medel varmed på sikt en god arbetsmiljö skall förverkligas så långt möjligt. Även SACO/SR ansluter sig till de grundläggande värderingar som redovisas i betänkan- det och tillstyrker utredningens förslag till en ny arbetsmiljölagstiftning.

SAF, SFO, KF -KFO, Skogs— och Iantarbetsgivareföreningen och SHIO godtar i stort sett utredningens förslag. SAF anser det dock vara svårt att redan nu i detalj göra sig en föreställning om förslagets inne- börd och verkningar för framtiden, eftersom den föreslagna arbetsmiljö- lagen i stor utsträckning är uppbyggd kring relativt allmänna formule- ringar.

Prop. 1976/77: 149 30

Även myndigheterna sluter i sina remissvar starkt upp kring utred- ningsförslagct.

Arbetarskyddsstyrelsen finner att utredningens förslag innebär att hu— vudparten av de problem, som i dag finns vid tillämpningen av arbetar- skyddslagen och tillhörande författningar, får en tillfredsställande lös- ning. Enligt styrelsens uppfattning är betänkandet och författningsför- slagen väl ägnade att läggas till grund för en reform av lagstiftningen på arbetsmiljöns område.

Svea hovrätt konstaterar att utredningen på ett intresseväckande och inträngande sätt behandlar en mängd olika frågor av betydelse för för- hållandena på arbetsplatserna. Även kammarrätten i Göteborg finner att utredningen väl lyckats att i lagtext och motivering ange de krav-som bör ställas på arbetsmiljön och de medel varmed de uppställda målen kan nås. Lagen synes motsvara de fordringar som kan ställas på en mo- dern lag av denna art i ett samhälle med ständiga förändringar av ar- betslivet och där ett ökande behov av ett tillfredsställande skydd för ar- betstagare till liv och hälsa allt starkare ger sig till känna.

Statens personalnämnd bedömer rent allmänt utredningens förslag som värdefulla och väsentliga för utvecklingen och förbättringen av ar- betsmiljön i Sverige. Statens avtalsverk delar utredningens uppfattning om målsättningen för en ny arbetarskyddslagstiftning och har inget att erinra mot förslaget till arbetsmiljölag eller mot de synpunkter som lig- ger bakom förslaget.

Socialstyrelsen ansluter sig helt till inriktningen i utredningens för- slag. Enligt styrelsen ger. betänkandet en bred och ingående redogörelse för den förändrade syn på arbetsmiljöfrågorna och de nya krav på ar- betsmiljöns beskaffenhet som utvecklats sedan den nu gällande arbetar- skyddslagstiftningens tillkomst. Betänkandet jämte det omfattande bila- gematerialet utgör en värdefull idé- och kunskapskälla som enligt sty- relsens mening kommer att få stor betydelse även i det fortsatta arbetet kring arbetsmiljöfrågorna genom att en samlad redovisning nu finns till förfogande.

Statens naturvårdsverk och produktkontrollnämnden tillstyrker i allt väsentligt utredningsförslaget. Även ÖB stöder detta. Försvarets mate- rielverk finner att utredningen grundligt har belyst frågan om att bättre anpassa arbetsmiljön till människan och ställer sig i princip positivt till det framlagda förslaget.

Arbetsmiljöproblemen har enligt länsstyrelsen i Stockholms län en så- dan dimension att strävandena mot en bättre arbetsmiljö måste fort- sätta och intensifieras. Länsstyrelsen anser betänkandet utgöra en god grund att bygga på härvidlag. Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller värdet av det allsidiga och genomlysande sätt på vilket utredningen valt att behandla arbetsmiljöfrågorna. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län är såväl lagförslag som utredningens motiveringar för detta väl avvägda.

Prop. 1976/77: 149 31

Även länsstyrelserna i Kalmar och Norrbottens län tillstyrker i huvud- sak utredningens förslag.

Svenska kommunförbundet konstaterar med tillfredsställelse att ut- redningen i sitt slutbetänkande föreslår ytterligare åtgärder för en för- bättrad arbetsmiljö. Landstingsförbundet anser att utredningen i allt vä- sentligt ger uttryck för arbetsmiljöns betydelse för människan samt att den föreslagna arbetsmiljölagen bör bilda en god grund för företag, för- valtningar, organisationer, myndigheter etc. på olika nivåer att i sam— verkan skapa goda arbetsmiljöer.

Arbetarskyddsfonden godtar utredningens samlade förslag till en ny arbetsmiljölagstiftning. I bilagor till huvudbetänkandet finns enligt fon- den en mängd material som bör kunna utnyttjas i diskussionen om in- riktningen och dimensioneringen av resurserna för forskning och ut— vecklingsarbete. STU konstaterar att utredningen ger en överblick över vad den tekniska utvecklingen betytt för arbetsmiljön. Förutom i grund- inställningen instämmer STU i allt väsentligt i de synpunkter och de förslag till ny arbetsmiljölag som framförs av utredningen. Aktiebola- gat Atomenergi anför att betänkandet ger en utomordentligt gedigen belysning av dagsläget på arbetsmiljöområdet och av de problem som är förknippade med att på effektivaste möjliga sätt värna om och för- bättra olika arbetsmiljöer.

Även statens handikappråd, De handikappades riksförbund och Hand- ikappförbundens centralkommitté biträder det framlagda förslaget till arbetsmiljölag. Om utredningens intentioner slår igenom i praktiken an- ses arbetsmiljölagen komma att få stor betydelse för att förverkliga må- let arbete åt alla.

Från löntagarorganisationernas sida understryks vikten av att försla- get utgår från en helhetssyn på arbetsmiljön. Enligt LO innebär förslaget att arbetsmiljöarbetet i företag och förvaltningar och inom arbetarskyddsmyndigheten inte enbart skall omfatta tekniskt ar- betarskydd utan även frågor angående arbetets organisation, arbetstider, löneform m.m. TC 0 konstaterar att i lagförslaget arbetsmiljön kopplas till människans förutsättningar i både fysiskt och psykiskt avseende och till den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. TCO beklagar samtidigt att utredningen efter sina resonemang om orsak och verkan när det gäller brister i arbetsmiljön inte lagt fram mer långtgående för- slag till lagbestämmelser på det psykosociala området. SACO/SR väl- komnar den vidgade målsättningen för den nya arbetsmiljölagstiftningen men ifrågasätter också om inte lagförslaget borde ha varit mera konkret vad gäller den psykiska arbetsmiljön.

SAF framhåller att de allra flesta genom den fortgående utvecklingen fått en bättre och ofta mer stimulerande arbetsmiljö men att nya ar- betsmiljöproblem uppstår och att individen dessutom ställer större krav på sin arbetsmiljö. Enligt föreningen framstår det därvid som väsentligt

Prop. 1976/77: 149 32 för såväl arbetsgivaren som den anställde att samhällets och företagets resurser samverkar till fortlöpande anpassning av arbetsmiljön till indi- viden i takt med att möjligheterna härtill vidgas. Som särskilt positivt framstår enligt SFO den helhetssyn på arbetsmiljön som lagförslaget och betänkandet i övrigt ger uttryck för: att inte bara skydda mot vissa negativa företeelser som innebär risker för hälsa och säkerhet utan ock- så söka nå fram till arbetsförhållanden där arbetet av den enskilde kan upplevas som en meningsfylld och berikande del av tillvaron. KF-KFO delar utredningens uppfattning att människans förutsättningar och be- hov skall ligga till grund för bedömningen om en arbetsmiljö är till- fredsställande eller ej. I ett läge där resurserna är begränsade är det en- ligt KF-KFO:5 uppfattning viktigt att man i första hand inriktar insat- serna på miljöer och metoder som innebär risk för skada eller ohälsa. Att de psykosociala miljöfaktorerna kommit med i lagstiftningen är en- ligt KF—KFO riktigt. LRF finner den utvidgning av arbetsmiljöbegrep- pet som utredningen eftersträvar värd allt stöd. Härvid framhålls att för den enskilde möjligheter att påverka arbetssituationen ofta är av större betydelse än att olika komfortkrav är uppfyllda.

Arbetarskyddsstyrelsen hälsar med tillfredsställelse att man har tagit upp regler om de grundläggande krav som skall ställas på arbetsmiljön. Inte minst viktigt anses vara att man där även tagit upp de psykosociala faktorerna i arbetslivet.

Även _vrkesinspektionsdistrikten framhåller som värdefullt att lagför— slaget syftar till en helhetssyn på arbetsmiljön. Denna framträder enligt vad yrkesinspektionen i Malmö framhåller dels genom att både de fy- siska och psykosociala sidorna av arbetslivet beaktas, dels genom lagens vidgade giltighetsområde i fråga om olika verksamheter. Arbetsmark- nadsstyrelsen uttrycker sin tillfredsställelse över att utredningen har låtit ta fram material till belysning av de psykosociala frågorna och under- stryker från arbetsmarknadspolitisk synpunkt vikten av att ämnesområ- det ägnas fortsatt uppmärksamhet. Domänverket framhåller att lagför- slagets betoning av att arbetsmiljön skall anpassas till människans för- utsättningar i såväl fysiskt som psykiskt avseende bör ses som en viktig markering av ett nytt synsätt inom arbetsmiljöområdet.

Statens personalnämnd, länsstyrelsen i Skaraborgs län, statens kultur- råd, Akademien för de fria konsterna och Arkitekt/örhundet anser däremot att den inriktning även på den psykiska sidan av arbetsmiljön som utredningen föreslår hade bort komma till bättre uttryck i själva lagförslaget. Även skolöverstyrelsen — som också delar utredningens uppfattning att de psykiska och sociala arbetsmiljöfaktorema måste beaktas framhåller att den psykosociala miljön är tämligen kortfattat behandlad i förslaget. till lagtext. Å andra sidan är enligt styrelsen denna miljö svår att beskriva i gripbara termer, eftersom den hänger samman med de enskilda individernas miljöupplevelser och deras attityder till

Prop. 1976/77: 149 33

olika förhållanden på arbetsplatsen. Socialstyrelsen ansluter sig till det önskvärda i ett så brett arbetsmiljöbegrepp som anges i förslaget samt i betoningen av de psykosociala faktorernas betydelse i arbetslivet. Det framhålls samtidigt att det betraktelsesätt utredningen tillämpar när det gäller psykiska och sociala faktorer i arbetslivet kan leda till oklarhet och tolkningssvårigheter. Människors upplevande av sina villkor hänger samman med deras anspråksnivå, och det är oklart genom vilka meka- nismer anspråksnivån förändras och påverkas. Även när det gäller de psykiska och sociala faktorerna i arbetslivet bör därför strävan vara att i det fortsatta arbetet med arbetsmiljöfrågorna finna objektiva begrepp och kriterier.

Åtskilliga remissinstanser uppehåller sig vid de kemiska riskerna i arbetsmiljön. 'Enligt LO utgör de kemiska hälso— riskerna ett mycket omfattande miljöproblem. Vid LO:s arbetsplatsre- miss har dessa risker vid sidan av ensamarbete och ackordsarbctc an- getts som den största faran på arbetsplatserna. Eftersom de största ef- fekterna träffar människan i arbetsmiljön minskar man belastningen på människan främst genom insatser på detta område, påpekar LO. Kemi- kontoret och Föreningen bekämpningsmedelsleverantörer påtalar å andra sidan som en brist i betänkandet att de kemiska produkternas po- sitiva betydelse i samhället inte har belysts.

Utredningens uppfattning att arbetarskyddslagstiftning- ens tillämpningsområde bör vidgas har vunnit starkt gen— svar hos remissinstansema.

Svea hovrätt konstaterar att utredningens förslag i hög grad har karaktär av r a m l a g med regler som i allmänna ordalag anger mål—- sättningar i olika avseenden. Det reella innehållet i lagstiftningen kom- mer i huvudsak att ligga i de följdförfattningar som främst arbetar- skyddsstyrelsen skall utfärda. En sådan lagstiftningsteknik har enligt hovrätten vissa uppenbara nackdelar. Lagen i sig ger föga upplys ning om vad som gäller i konkreta fall. För att få del av vilka krav samhället ställer på arbetsmiljöer av olika slag måste man därför ga till följdförfattningar, utfärdade av underordnade myndigheter. Å and- ra sidan innebär den valda tekniken ingen principiell nyhet, fram— håller hovrätten. Med tanke på vilket vidsträckt fält en lagstiftning om arbetsmiljön skall täcka och den snabba utvecklingen på detta om- råde framstår det också som uteslutet att en närmare reglering skulle kunna ske i lagen. Det torde enligt hovrätten därför få godtas att man nöjer sig med en ramlag av ungefär den omfattning och uppläggning som har föreslagits. Hovrätten anser emellertid angeläget att man har ögonen öppna för de svårigheter som är förenade med en lagstiftning av det slag som här avses, där det överlåts åt tillämpande myndigheter att ge det konkreta innehållet åt lagens allmänna bestämmelser. Det gäl- ler sålunda att undvika såväl en tungrodd byråkrati som ett system utan fasta och klara normer för tillsynsverksamheten.

3 Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 149

Prop. 1976/77: 149 34

LO och TCO ställer sig positiva till att arbetsmiljölagen konstrueras som en ramlag, främst på grund av att därigenom ges möjlighet till en successiv förbättring av arbetsmiljön i takt med utvecklingen och att möjligheter skapas till smidig branschanpassning. För att ramlagskon- struktionen skall ge dessa fördelar krävs att de fackliga organisationer- na får stort inflytande i frågor som har betydelse för arbetsmiljön to- talt sett. Vidare betonas vikten av att myndigheterna verkligen får re- surser att förverkliga lagens målsättning.

SAF betraktar den föreslagna övergången till en mer utpräglad ram- lagstiftning som en riktig utveckling. En sådan konstruktion av lagen möjliggör en större följsamhet med dynamiken i samhälle och arbetsliv. Ett mycket stort ansvar kommer här att falla på arbetarskyddsstyrel- sen. Det är enligt SAF utomordentligt viktigt att arbetsmarknadens par— ter samt personer i praktisk verksamhet kontinuerligt får vara med vid utarbetande av olika föreskrifter.

Även arbetarskyddsstyrelsen understryker att den nya lagstiftningen kommer att lägga ett mycket stort ansvar och betydande nya arbetsupp- gifter på tillsynsmyndigheterna. På snart sagt varje område skall det an- komma på styrelsen att genom detaljföreskrifter lägga fast lagstiftning- ens konkreta innehåll. Detta innebär en stor utökning av styrelsens nu- varande uppgifter. Även kravcn på den löpande tillsynsverksamheten och på styrelsens och yrkesinspektionens verksamhet i övrigt kommer enligt styrelsens bedömning att skärpas väsentligt. Samtidigt får dessa myndigheters åtgärder en allt större betydelse för enskilda människors och företags situation t. ex. genom att möjligheterna att tillgripa olika former av sanktioner ökar. Styrelsen framhåller att även detta ställer ökade krav på resurser. I samma riktning verkar de stora utvidgningar som föreslås i lagens tillämpningsområde liksom önskemålen om att nya typer av miljöfaktorer såsom de psykosociala faktorerna skall beaktas. Likaså ökar enligt styrelsen kraven på forskning som kan ge behövligt underlag för tillsyns- och föreskriftsarbctet.

Länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län anför att ramlags- metoden i och för sig kan föranleda viss tveksamhet. Arbetarskyddssty— relsens avsedda uppgift att ge lagen konkret innehåll innebär i realiteten att ett förvaltningsorgan kommer att svara för en betydelsefull lagstift- ning. Området anses emellertid vara av den karaktär att anordningen med ramlag måste godtas. Deltagandet av representanter för arbets- marknadens parter i författningsarbetet bör kunna tjäna som en garanti för att föreskrifterna från arbetarskyddsstyrelsen kommer att vara mo- tiverade av det avsedda syftet.

Kravet på s a m v e r k a n understryks från många håll. Enligt K F - KFO bör ansvaret för arbetsmiljön ligga på arbetsgivaren som har att i samverkan med de anställda skapa en så god arbetsmiljö som möjligt. Med den inriktningen har enligt vad KF-KFO påpekar arbetsmiljöar-

Prop. 1976/77: 149 35

betet gett resultat som i internationell jämförelse måste betecknas som mycket goda. För att åstadkomma en successiv förbättring av arbets- miljön fordras enligt KF—KFO först och främst en förstärkning av de resurser som direkt i företagen arbetar med dessa frågor. Även SAF betonar att det krävs samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare för att nå en god arbetsmiljö. Detta förutsätter enligt föreningen att så- väl arbetsgivare som arbetstagare på olika nivåer intresserar sig för och på olika sätt aktivt deltar i arbetsmiljöarbetet.

LO ansluter sig till utredningens principiella utgångspunkt att arbets- miljöarbetet skall baseras på samverkan mellan parterna och att arbets- givarna skall ha huvudansvaret för att arbetsmiljöförhållandena uppfyl— ler lagens målsättning. Detta huvudansvar för arbetsgivaren förutsätts samtidigt förenat med ett långtgående inflytande från arbetstagarnas sida. Hur ansvaret mellan parterna skall fördelas har enligt LO, utom i lagförslaget. även uttryckts i det nyligen träffade centrala avtalet mellan LO och Privattjänstemannakartellcn (PTK) samt SAF angående lokala regler för skyddsarbetet och för företagshälsovården. Avtalet innebär bl. a. att arbetstagarna får majoritet i skyddskommittén. Motsvarande synpunkter anläggs av TCO. Båda organisationerna betonar dessutom vikten av att samarbetet med arbetsmarknadspartema byggs ut i arbe- tarskyddsstyrelscns verksamhet.

TCO hänvisar även till den utvärdering av konsekvenserna för arbe- tarskyddsverkets personal som gjorts i ett yttrande från avdelning 301 ST—Arbetarskydd inom Statstjänstemannajärbundet. Enligt avdelningen framför utredningen en rad krav och önskemål på arbetarskyddsverkets medverkan. Varje enskilt sådant krav anses angeläget och eftersträvans- värt, men när helhetsbilden tornar upp sig framstår uppgiften i stora stycken som övermäktig även med realistiskt tänkbara resursökningar. Avdelningen framhåller med anledning härav att det allt övervägande ansvaret för arbetsmiljön alltid har legat hos arbetsgivaren och hans an- ställda. Detta måste enligt avdelningen i än högre grad gälla i framtiden när arbetsmiljöbegreppet vidgas och fördjupas samt den nya arbetsrät— ten genomförs.

IVA framhåller att snabbheten i den tekniska utvecklingen har med— fört många oförutsedda och oönskade effekter i både den yttre miljön och arbetsmiljön. Det gäller i denna situation att människor samverkar för att undanröja de negativa effekterna av den tekniska utvecklingen och söker inrikta denna utveckling så att den resulterar i ökande livs- kvalitet. Om man vill uppnå ett positivt resultat är det enligt IVA nöd- vändigt att ett förtroendefullt samarbete etableras mellan arbetsgivare. anställda och myndigheter. Detta synes IVA vara den viktigaste grun- den för en framgångsrik förbättring av arbetsmiljön. Utredningen borde starkare ha understrukit detta.

Från såväl arbetsmarknadsparternas som en rad myndigheters sida

Prop. 1976/77 : 149 36

betonas vidare kraftigt vikten av s a m r å d m ella n m y n d i g h e- te r som har att handlägga frågor som berör arbetsmiljön.

Betydelsen av forskningsinsatser och utbildning på a r b c ts m i lj ö o m r ä d et framhålls allmänt av remissinstansema. Enligt arbetarskyddsstyrelsen torde en omfattande utbildnings- och in- formationsverksamhet vara en nödvändighet om man skall nå de mål som sätts upp av utredningen.

Den formella utformningen av förslaget till arbetsmiljö- lag godtas allmänt av remissinstansema. Statens personalnämnd anser att den moderna utformningen av lagen gör att den blir mera lättläst än gällande lag.

När det gäller grunddragen i den föreslagna lagstiftningen stöds så- lunda utredningen av en praktiskt taget enhällig remissopinion. Riksre- visionsverket och några länsstyrelser gör dock vissa uttalanden i anled- ning av att utredningen inte gått in på (1 e e k 0 n o mis k a k 0 n s e- kv en s e r n a av förslaget. Riksrevisionsverket erinrar om att inom alla samhällsområden måste behoven ställas mot resurserna. Det hade därför varit värdefullt om utredningen hade diskuterat de ekonomiska konsekvenserna av de kommande föreskrifterna med utgångspunkt i be- hovet av förbättringar av arbetsmiljön i dagsläget enligt nu gällande an- visningar. På detta sätt skulle någon uppfattning erhållas om det finan- siella resursbehovet. Verket tillägger i detta sammanhang att ett sätt att följa upp utvecklingen mot en bättre arbetsmiljö kan vara att företagen åläggs att i sina årsredovisningshandlingar redovisa vissa fakta beträf- fande olika arbetsmiljöfaktorer. Det kan gälla faktorer som hygieniska gränsvärden, antalet sjukdagar, olycksfall och yrkessjukdomsfall totalt och per anställd, nedlagda kostnader för att förbättra arbetsmiljön etc. I vissa fall torde enligt verket en sådan redovisning speciellt vad gäller de större företagen —— även ha en pådrivande effekt när det gäl- ler att åstadkomma en bättre arbetsmiljö. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser också att det skulle ha varit värdefullt med en ekonomisk analys av kostnaderna för förslagets genomförande. Om utredningen presenterat någon form av approximativa beräkningar för att belysa hur och vilken typ av kostnader som kan tänkas påverka olika branscher och företagsstorlekar så hade utredningen också indirekt i någon mån kunnat ta ställning till och föreslå genomförandetakten av förslaget. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att det torde vara nödvändigt att ytterligare analysera den ekonomiska innebörden av utredningens för- slag.

Prop. 1976/77: 149 37

Hänvisningar till S3-2

  • Prop. 1976/77:149: Avsnitt 5.3

4 Arbetsmiljölagens tillämpningsområde

4.1. Gällande bestämmelser

Fr. o. m. den 1 januari 1964 gäller den huvudregeln att arbetarskydds- lagen är tillämplig på varje verksamhet i vilken arbetstagare används till arbete för arbetsgivares räkning (] å). Med arbetstagare förstås i lagen envar som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne vara att anse som självständig företagare. Med arbetsgiVare avses envar för vilkens räkning arbete utförs av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person som åtagit sig att ombesörja arbetets utförande som självständig företagare.

I viss utsträckning gäller arbetarskyddslagen också arbete som utförs av två eller flera personer för gemensam räkning. av elever vid vissa skolor, av värnpliktiga eller av dem som är intagna på vissa vårdanstal- ter (2 5). I kungörelsen (l963: 662) om tillämpning av arbetarskydds- lagen å arbete vid vissa undervisnings- och utbildningsanstalter (elev- kungörelsen, ändrad 1971: 55) finns en förteckning över de skolor som avses i lagens bestämmelse om elevarbete. Enligt kungörelsen omfattas endast visst praktiskt arbete. Arbetarskyddslagen är inte tillämplig på sådant arbete som utförs av s.k. pryoelever (elever som utför praktisk yrkesorientering). I fråga om arbete av vårdtagare gäller att det skall vara fråga om arbete som utförs på anstalten efter anvisning av anstalts— ledningen. I huvudsak avses sådana anstalter där de intagna kan kvar- hållas tvångsvis.

Arbetarskyddslagen gäller inte arbete som utförs under sådana förhål- landen att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över ar- betets anordnande (3 5). Arbete som utförs av medlem av arbetsgiva- rens familj är undantaget, om arbetet är förlagt till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk eller någon dess binäring. som inte be— drivs som självständigt företag. eller till byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring som nyss nämnts. Vidare är arbetarskyddsla— gen inte tillämplig på arbete i arbetsgivarens hushåll och skeppstjänst. Från lagens tillämpning undantas också övning inom försvarsmakten eller civilförsvaret eller eljest för totalförsvarets ändamål liksom annat arbete inom försvaret av väsentligen icke civil natur. Beträffande detta s.k. undantagsområde gäller enligt särskilda föreskrifter för försvaret att verksamheten skall i möjlig omfattning planläggas och genomföras med beaktande av de syften som. tillgodoses enligt arbetarskyddslagstift- ningen.

Arbetarskyddslagens bestämmelser om arbetstidens förläggning, om kvinnor och om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare samt huvudparten av bestämmelserna om minderåriga har inte tillämpning på dem som utför arbete för gemensam räkning, på elever och på dem som

Prop. 1976/77: 149 38

är intagna på anstalt (4 €)). Bestämmelserna om arbetstiden och kvinnor samt flertalet av bestämmelserna om minderåriga gäller inte heller be- träffande arbete som utförs av medlem av arbetsgivarens familj.

Arbetarskyddslagen är tillämplig på arbete som omfattas av tillsyn enligt strålskyddslagen endast i vad angår skydd mot annan skada än sådan som orsakas av joniserande strålning. Samverkansreglerna i arbe— tarskyddslagen gäller dock utan sådan begränsning.

Föreskrifterna i 45 och 46 Så arbetarskyddslagen om vissa skyldig- heter för tillverkare och försäljare m.fl. gäller även om fråga ej är om verksamhet som enligt det sagda omfattas av lagen (6 å). Även före- skrifterna i 7 a & arbetarskyddslagen om gemensamma arbetsställen är tillämpliga utan sådan begränsning.

Hänvisningar till S4-1

  • Prop. 1976/77:149: Avsnitt 2, 7.2

4.2. Utredningen

Arbetsgivare och arbetstagare

Utredningen framhåller att lagstiftning om arbetsmiljön i första hand påkallas där den som utför arbete är beroende av annans insatser för att förebyggande insatser skall vidtas. Huvudinriktningen bör härvid gälla förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det föreslås därför att arbetsmiljölagen inleds med en bestämmelse att lagen gäller varje verksamhet där arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räk— ning.

När det gäller att avgöra vem som är att anse som arbetsgivare eller arbetstagare enligt arbetsmiljölagen bör enligt utredningen utgångspunk- ten vara den att avgörandet bör stå i samklang med lagens syfte att risker för ohälsa och olycksfall i arbete skall så långt möjligt undan- röjas. För arbetsmiljölagens tillämpning blir därvid av stor betydelse om ett arbete utförs under ledning av personal från annat företag. Maskin- entreprenör, som formellt framstår som självständig företagare men ut- för entreprenaden enligt samtidigt meddelade anvisningar. kan vid till- lämpning av lagen vara att jämställa med arbetstagare i förhållande till det företag på vars uppdrag entreprenaden utförs. Motsvarande gäller enligt utredningen även i andra fall då företagare anlitas för uppgifter som normalt utförs av arbetstagare. Härvid hänvisas till att det bl.a. inom byggnadsbransehen under senare år blivit allt vanligare att arbete utförs av personer som var för sig driver rörelse under särskild firma men som vid sin arbetsinsats har en ställning jämförlig med arbetstaga- res. Utredningen berör också sådana fall då ett företag från annat före- tag hyr in en maskin e. d. med anställd förare. Ledningsfunktionen och de organisatoriska förhållandena anses här bli aktuella på samma sätt som i tidigare diskuterade fall. Samtidigt understryks att den ordinarie arbetsgivaren inte härigenom befrias från sitt arbetarskyddsansvar. I många fall är det enligt utredningen naturligt att anse båda företagen

Prop. 1976/77: 149 39

ansvariga som arbetsgivare.

Utredningen erinrar om att i annan lagstiftning stundom finns be- stämmelser om s. k. beroende uppdragstagare. Innehållet i dessa be- stämmelser är att även den som, utan att anställningsförhållande före— ligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne intar en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagare till arbetsgivaren skall anses som arbetstagare. Bestämmelser av detta slag förekommer inte i förslaget till arbetsmiljölag. Skälet är enligt utred— ningen att det vid tolkningen av arbetsmiljölagen inte bör vara nödvän- digt att först utgå från vad som enligt vissa rättsgrundsatser formar ar- betstagarbegreppet enligt lagstiftningen i fråga och därefter göra ytter- ligare överväganden för att få fram tillämpningsområdet. Utredningen konstaterar samtidigt att huvudområdet för arbetsmiljölagens tillämp- ning blir väsentligen detsamma som om man hade använt konstruktio- nen med utvidgad tillämpning av arbetstagarbegreppet med avseende på beroende uppdragstagare och liknande grupper.

I fråga om s.k. okontrollerbart arbete arbete som utförs i arbets- tagarens hem eller annars under sådana förhållanden att det ej kan an- ses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande fram- håller utredningen att syftet med arbetsmiljölagstiftningen bör vara att ge garantier för att arbete kan utföras under så riskfria förhållanden som möjligt. Även vid hemindustriellt arbete och annat arbete där ar- betsplatsen ligger utanför arbetsgivarens rådighet bör enligt utredning- ens uppfattning denne så långt det är praktiskt möjligt ha skyldighet att tillse att arbetet kan ske i en tillfredsställande arbetsmiljö. Utred— ningen föreslår därför att arbetarskyddslagens undantag för s.k. okon- trollerbart arbete inte tas upp i arbetsmiljölagen. På en punkt anser ut- redningen det dock nödvändigt att ha ett uttryckligt undantag, nämligen i fråga om arbetstiden. I enlighet härmed föreslås att arbetsmiljölagens bestämmelser om arbetstid inte skall gälla arbete som utförs i arbets- tagarens hem eller annars under sådana förhållanden att det ej kan an- ses tillkomma arbetsgivaren att vaka över hur arbetet är anordnat.

Jordbrukets företagsregister upptog enligt utredningen år 1974 nära 70 000 familjejordbruk utan lejd arbetskraft, vartill kommer ca 30 000 ensambrukare. I fråga om familjemedlemmars arbete inom jordbruket, vilket hittills ej har omfattats av arbetarskyddslagstiftningen, anför ut- redningen att allvarliga risker finns för ohälsa och olycksfall i sådant arbete vare sig detta bedrivs som familjejordbruk eller i annan form. Något undantag på denna punkt bör enligt utredningen inte göras i ar- betsmiljölagen. I detta sammanhang betonas att effekten av en vidgad lagstiftning inte bara beror på hur sträng övervakning myndigheterna kan prestera. Det hänvisas till att omfattningen av tillsynsåtgärder måste anpassas efter det företag det rör sig om och att man inte kan sätta lik- hetstecken mellan en verksamhet som omfattar enbart familjemedlem-

Prop. 1976/77: 149 40 mar och verksamhet som sysselsätter utomstående arbetstagare. Vidare understryks att arbetarskyddsstyrelsen med hänsyn till familjejordbru— kens särskilda förhållanden har anledning att noga överväga eventuella övergångsbestämmelser rörande bl. a. jordbruksmaskiner.

Även arbetarskyddslagens undantag för arbete som utförs i arbets- givares hem av familjemedlem bör enligt utredningens uppfattning slo- pas i arbetsmiljölagen . Till lagförslaget har inte heller förts över arbe- tarskyddslagens begränsningar i övrigt beträffande arbete av anställd familjemedlem.

Arbetarskyddslagen anses inte tillämplig på arbete som utförs av ar- betsgivaren personligen. Utredningen finner att arbetsmiljölagen i till- lämpbara delar bör avse även arbetsgivares eget arbete.

E nsam företagare

Utredningen konstaterar att den officiella statistiken inte ger fullstän- diga upplysningar om hur många ensamföretagare det finns i landet. Den största gruppen ensamföretagare bedöms finnas inom jordbruket, där antalet ensambrukare anges vara ca 30 000. Härtill kommer enligt centrala företagsregistret år 1975 bl. a. över 57000 företag utan an— ställd personal anmäld. De stora grupperna är här varuhandel. restau- rang- och hotellverksamhet, byggnadsindustri, skogsbruk, tillverknings- industri och landtransport.

Samhällets åtgärder för att möjliggöra ett sunt och säkert arbete bör enligt utredningen inte begränsas till de anställda och med dem direkt jämförliga grupper. Utmärkande för den övervägande delen av det ar- bete som utförs av ensamföretagare anges vara att liknande arbetsupp- gifter även utförs av anställda. Utredningen anser det därför i och för sig vara naturligt att söka tillämpa samma lagstiftning på arbetsmiljön för anställda och icke anställda. Om ensamföretagarens arbetsförhållan- den skall fylla kraven i arbetsmiljölagen förbättras också säkerheten för de arbetstagare som ibland kan få rycka in. Utredningen framhåller vi- dare att på detta sätt kan motverkas att ensamföretagare utövar en osund konkurrens med ansvarskännande arbetsgivare genom att under- låta att vidta behövliga skyddsåtgärder och på så sätt söka nedbringa sina kostnader.

Emellertid finns det enligt utredningen också skäl som talar mot att göra arbetsmiljölagen fullt ut tillämplig på ensamföretagare. Lagstift- ningen innebär sålunda stora ingrepp i fråga om praktiskt taget alla förhållanden på arbetsplatserna. Den ställer krav på t. ex. lokalernas ut- formning och arbetets uppläggning och utförande som inte uteslutande avser säkerheten till liv och lem utan även tar hänsyn till arbetstagarnas allmänna situation. Ensamföretagarna kan här tillgodose sina person- liga önskemål i den utsträckning de finner det ekonomiskt rimligt utan att behöva samhällets stöd gentemot arbetsgivare. Lagstiftningen kom-

Prop. 1976/77: 149 41

mer dessutom att innehålla en rad bestämmelser som i praktiken inte kan bli aktuella när det gäller ensamföretagarna. Utredningen syftar här på t. ex. regler om förhandsgranskning. arbetstid. åldersgränser och liknande. Härtill kommer att obegränsad tillsyn av ensamföretagares ar- betsställen skulle kunna innebära ingrepp i ensamföretagarens person- liga förhållanden som inte kan anses förenliga med medborgarnas rim- liga krav på personlig integritet och rätt att själva utforma sin tillvaro. Ytterligare ett viktigt skäl som anförs mot att göra arbetsmiljölagen fullt ut tillämplig på ensamföretagare är att det skulle ställa omfattande krav på tillsynsverksamheten. Resurserna är här enligt utredningens uppfatt- ning otillräckliga f. n. och kan under överskådlig tid knappast byggas ut i sådan takt att nya områden kan läggas under tillsyn utan omsorgs- full prövning av behovet i jämförelse med andra önskemål om utbygg- nad.

Samtidigt som utredningen har funnit att en fullständig tillämpning av arbetsmiljölagen på ensamföretagarna skulle vara formellt otymplig utan att ge motsvarande praktiska fördelar. anses det tydligt att deras situation i viss utsträckning är otillfredsställande. Det gäller de bety- dande risker som följer med användningen av farliga maskiner och andra tekniska anordningar och farliga ämnen. Vidare anses arbets- miljölagen likaväl som arbetarskyddslagen böra vara tillämplig på en— samföretagare när det gäller gemensamma arbetsställen. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att arbetsmiljölagen skall vara tillämplig på ensamföretagare i vad avser dess bestämmelser om tekniska anord- ningar, om ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall och om gemensamma arbetsställen. I anslutning härtill understryks att det i vissa fall kan vara lämpligt att fastställa en tidsplan för saneringsarbete med avseende på tekniska anordningar inom ensamföretagarområdet.

I utredningsförslaget finns inte någon direkt motsvarighet till arbe- tarskyddslagens bestämmelse om arbete som utförs av två eller flera personer för gemensam räkning. Enligt utredningen blir en sådan be- stämmelse onödig med hänsyn till det skydd som föreslås för företagare.

Elevområdet

Den avgränsning av personkretsen som elevskyddet har inom den nuvarande arbetarskyddslagstiftningen kan enligt utredningens uppfatt- ning knappast anses ändamålsenlig. En åtskillnad görs mellan praktiskt och teoretiskt arbete som inte står i samklang med arbetarskyddslagen i övrigt och som även leder till gränsdragningssvårigheter vid tillämp- ningen. Det har dessutom visat sig att förteckningen i elevkungörelsen efter en tid blir inaktuell genom att utbildningsanstalter upphör och ut- bildningslinjer och skolor, vilkas elever bör omfattas av arbetarskydds— lagen, tillkommer. Utredningen anser därför att en mera generell lös- ning är att föredra.

Prop. 1976/77: "149 42

Från utredningens allmänna utgångspunkter anses det vidare vara ett klart önskemål att även elevers arbetsmiljö i princip skall falla under arbetsmiljölagen . Från utbildningssynpunkt är det angeläget att elevar- bete sker under former som i skyddsfrågor så nära som möjligt ansluter sig till arbetslivet. Dessutom finns det även inom området för direkta tekniska åtgärder av olika slag ett utrymme, där eleverna inte kan dra nytta av vad som görs för lärarpersonalen. Särskilt när det gäller un- dervisning på högre nivåer har eleverna ibland ett självständigt arbete där lärarmedverkan kan inskränkas till viss handledning.

Enligt utredningens åsikt talar alltså övervägande skäl för att i stor utsträckning föra in såväl praktiskt som teoretiskt elcvarbete under ar— betsmiljölagen. Enligt utredningsförslaget likställs elever fr. o. m. årskurs 7 i grundskolan med arbetstagare vid tillämpning av de föreskrifter i arbetsmiljölagen som behandlar arbetsmiljöns beskaffenhet, allmänna skyldigheter för arbetsgivare m.fl., farligt arbete av minderårig, tillsyn, sanktioner och fullföljd av talan. Samtidigt understryks vikten av att arbetsmiljölagens regler om samverkan anpassade till elevområdets spe- ciella villkor ges vidaste möjliga tillämpning på elevområdet. Detta an- ses särskilt viktigt inom området för vuxenutbildningen.

Enligt förslaget omfattas även arbete som elev utför under praktisk yrkesorientering av arbetsmiljölagen . Skyddsansvaret för eleven skall enligt utredningen ligga på den arbetsgivare som driver den verksamhet där eleven praktiserar. Utredningen tillägger att skolmyndigheten själv- fallet har kvar sitt ansvar som utbildningsmyndighet när det gäller att välja lämpliga praktikmiljöer.

Vårdområdet

Utredningen konstaterar i fråga om arbete som utförs av dem som är intagna på vårdanstalt att vårdsynpunkter måste beredas stort utrymme vid sidan av skyddsaspekterna. Ansvaret för arbetsmiljön är därför i första hand en fråga för anstaltsmyndigheten samt centralt för social- och kriminalvårdsstyrelserna. Utrymmet för tillsyn från arbetarskydds- myndigheterna minskar i motsvarande mån. Detta anses dock inte vara något skäl mot att göra arbetsmiljölagen i väsentliga delar tillämplig även på detta slags arbete.

Utredningen föreslår att arbetsmiljölagen skall gälla i samma ut- sträckning beträffande arbete av dem som under vård i anstalt utför anvisat arbete som i fråga om elevarbete. Härvid avses vårdtagare inom alla former av vård som är offentligt reglerade, antingen det är sjuk- vård, socialvård, arbetsvård eller kriminalvård. Vad gäller samverkans- reglerna understryker utredningen vikten av att motsvarande regler om samverkan, som har lagts fram i förslaget till arbetsmiljölag. ges vidaste möjliga tillämpning inom såväl socialvårdens som kriminalvårdens om- råde. Särskilt i de fall då syftet med vården är att göra de vårdade eller

Prop. 1976/77: 149 43

omhändertagna psykiskt och socialt bättre skickade att aktivt ta del i samhällslivet synes en träning att medverka och ta självständigt ansvar i skyddsarbctet böra ses som en betydelsefull del av förberedelserna för livet utanför anstalten. Utredningen förutsätter därför att vederbörande myndighet inom vårdsektorn meddelar anvisningar om i vilken utsträck- ning arbetsmiljölagens samverkansregler skall tillämpas.

I vissa fall sker vård utanför anstalternas område. Detta är fallet bl. a. vid s.k. kontrollerad familjevård enligt 30 % sjukvårdslagen, fa- miljevård enligt omsorgslagen och frigångsarbete inom kriminalvården. Utredningen påpekar att arbetsmiljölagen i samtliga dessa fall blir till- lämplig. antingen på grund av att vårdtagaren vid arbetets utförande anses vara intagen på anstalt eller eftersom ett anställningsförhållande kommer till stånd mellan den intagne och en arbetsgivare utanför an- stalten. Härvid bortses från fall då arbete utförs i arbetsgivarens hus- håll, varvid i anställningsförhållanden lagen om arbetstid m.m. i hus- ligt arbete i stället blir tillämplig.

Försvaret

Utredningen utgår från att arbetarskyddet i all den utsträckning som är möjlig bör regleras på samma sätt inom försvarsmakten. civilförsva- ret och totalförsvaret i övrigt som i samhället i övrigt. Samtidigt kon- stateras att verksamheten inom försvaret i många avseenden måste be- drivas under speciella förutsättningar. Vid utbildning och övning måste beaktas de krav som kan föreligga i krig. Detta kan innebära både att de deltagande utsätts för strapatser och att vissa risker måste accepteras. Att man härvid utgår från en krigsmiljö och tränar beteenden under förhållanden som delvis har konstruerats med denna utgångspunkt in- nebär emellertid enligt utredningen inte att man kommer in på bedöm- ningar av principiellt annat slag än som görs inom andra verksamheter. Även när det gäller militär stridsutbildning måste sålunda en avvägning ske mellan intresset av att denna kan äga rum i ändamålsenliga former och kravet på säkerhet.

Utredningen diskuterar därefter vilka arbetsmiljökrav som kan ställas på olika slags militära anläggningar. Det konstateras att tjänstgöring i dessa ofta sker under sådana omständigheter att det saknas skäl att av— vika från den nivå som gäller under motsvarande civila förhållanden. Samtidigt framhålls att inom ramen för den avvägning som kan ske en- ligt arbetsmiljölagstiftningen möjlighet finns att ta hänsyn till om an— läggningarna avses att användas som arbetsplats i fredstid endast vid enstaka tillfällen, vilka speciella svårigheter som finns att förverkliga komfortkrav, vilka beredskapssynpunkter som måste beaktas m.m. Ut— redningen förklarar i anslutning härtill att hänsyn måste tas till försvars- maktens uppgitt att verka fredsbevarande genom att kunna utveckla full effekt i krig. För att lösa denna uppgift krävs anläggningar där tyngd-

Prop. 1976/77: 149 44

punkten ligger på att de skall kunna fungera i en kris— och krigssitua- tion. Uppgiften ställer krav på både organisationen och människorna i den som gör att fullständig överensstämmelse inte kan skapas mellan anläggningar för militärt och civilt bruk. Motsvarande bedömning kan enligt utredningen vara aktuell beträffande t.ex. personaltransporter. Utredningen framhåller att all utrustning som används inom försvaret måste utformas med sikte även på att den skall kunna användas utan att ge upphov till skador på egen personal. I detta innefattas också be- dömningar med avseende på att utrustningen skall kunna användas så bekvämt som möjligt och anpassas till förutsättningarna hos den som skall hantera utrustningen. Detta är bedömningssätt som redan tillämpas inom försvaret och det är enligt utredningen uppenbart att även här måste ske en avvägning av vad som kan godtas från skyddssynpunkt. Härvid fyller särskilda skyddsinstruktioner en viktig uppgift. I den mån emellertid krigsmateriel inte kan anpassas till en i fredstid godtagbar risknivå vid hanteringen får övningarna läggas därefter och ersättnings- material eller särskilda skyddsanordningar utnyttjas. För tilliten till att en riktig avvägning sker är det enligt utredningens åsikt viktigt att be- dömningen görs inom ramen för arbetsmiljölagstiftningen. För att und- vika alltför stora olägenheter från utbildnings- eller beredskapssynpunk- ter kan det härvid vara nödvändigt att arbetarskyddsstyrelsen medger undantag från preciserade krav i föreskrifter som utfärdats med stöd av arbetsmiljölagen. Synpunkter av liknande slag lägger utredningen på an- vändningen av personlig skyddsutrustning. Även här bör möjlighet fin- nas till undantag så till vida att speciell skyddsutrustning godtas för militärt bruk. Vid anskaffning av krigsmateriel får hänsyn tas till att materielen eventuellt kan användas endast för krigsbruk. Detta kan en- ligt utredningen också vara ett skäl till avsteg från de krav som annars gäller.

Beträffande arbetstiden vid övningar inom försvaret förutsätter ut- redningen att frågorna i regel kan lösas genom kollektivavtal. Samtidigt framhålls att arbetarskyddsmyndighet enligt lagförslaget har möjlighet att ge dispens från arbetstidsbestämmelsema i de fall där undantag krävs för att övningarna skall kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Detta bör enligt utredningsmajoriteten kunna ske i form av gene- rella dispenser. Utredningen betonar vikten av att de anställda inom försvarsmakten har tillräckligt inflytande över sin arbetsmiljö. Särskilda överväganden görs av utredningen i fråga om lokal skyddsverksamhet vid övningar inom försvaret. Övningsbegreppet preciseras sålunda att därmed förstås verksamhet som genomförs under angiven förutsättning att krigsliknandc förhållanden skall eftersträvas. Vidare utmärks övning av att det kontinuerliga händelseförloppet inte är fastlagt i förväg. Det bör enligt utredningen ligga i den ordinarie skyddskommitténs mandat att behandla även övningar. Utredningens majoritet konstaterar samti-

Prop. 1976/77: 149 45

digt att av övningarnas karaktär följer att i lagstiftningen måste särskilt beaktas att den enskilde inte alltid kan överblicka risksituationen. Stopp för verksamheten genom ingripande av skyddsombud kan därför kom- ma in som en säkerhetsrisk och skulle dessutom enligt vad utredningens majoritet framhåller i väsentlig mån bryta övningens realism.

För att genomföra arbetarskyddslagstiftningens syften är en effektiv tillsynsorganisation av stor betydelse, framhåller utredningen. Utgångs- punkt vid avgörande hur tillsynen över försvarets arbetsmiljö skall ut- formas måste enligt utredningens åsikt därför vara att tillsynen skall ut- övas i samma former och av samma myndigheter som på övriga områ- den.

Utredningen framhåller att de värnpliktiga tjänstgör under förhållan- den som vad avser arbetsplatser och utrustning är i stort sett desamma som för anställd personal. Enligt utredningens uppfattning bör arbets- miljölagen till skillnad från arbetarskyddslagen göras tillämplig på de värnpliktigas arbetsförhållanden vid värnpliktstjänstgöringen. Detta bör gälla såväl i fråga om arbetsmiljöns beskaffenhet och ansvaret för den- na som beträffande tillsynen från arbetarskyddsmyndigheternas sida. Däremot saknas enligt utredningens åsikt anledning att i arbetsmiljöla- gen för de värnpliktiga reglera särskilda frågor som arbetstid. Vad gäl- ler samverkansreglerna framhåller utredningen att de värnpliktiga lik— som nyanställda arbetstagare som genomgår intern yrkesutbildning all- mänt sett torde sakna tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att kunna verka som skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté. Sam- verkansreglerna i arbetsmiljölagen bör därför inte vara omedelbart till- lämpliga för de värnpliktiga. Regleringen föreslås alltså också i detta avseende bli densamma som förordas för övriga delar av utbildnings- området. Som viktigt framhålls att de värnpliktigas intresse för arbetar- skyddet tillvaratas och att de bereds möjlighet att inom ramen för sin kompetens delta i skyddsarbetet. En lämplig lösning synes vara att de värnpliktiga såsom f. n. sker utser skyddsassistenter och adjungerade le- damöter i skyddskommitté.

Mot bakgrunden av det anförda föreslår utredningen som huvudregel att arbetsmiljölagen blir i sin helhet tillämplig på försvaret. Samtidigt föreslår utredningsmajoriteten möjlighet för regeringen eller förvalt- ningsmyndighet som regeringen bestämmer att meddela särskilda före- skrifter om lagens tillämpning inom området. Möjlighet bör sålunda fin- nas att i administrativ ordning göra den särreglering som behövs för för- svaret. Här avses bl. a. förhållanden under krigstillstånd eller på grund av beredskapskrav. Vidare föreslås att i fråga om övning inom försvaret i arbetsmiljöförordningen görs undantag från lagens regler om skydds- ombuds stoppningsrätt och arbetstagares möjlighet att i vissa fall under- låta att arbeta.

För värnpliktiga och andra som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring

Prop. 1976/77: 1.49 46 utan att vara att anse som arbetstagare föreslår utredningen bestäm- melser enligt vilka dessa grupper likställs med arbetstagare vid lagens tillämpning på frågor om arbetsmiljöns beskaffenhet och ansvaret för denna liksom när det gäller farligt arbete av minderårig. tillsyn, påfölj- der och fullföljd av talan. I övrigt förutsätts särskilda föreskrifter gälla för nämnda kategorier.

Mot utredningsförslaget i fråga om arbetsmiljölagens tillämpning på försvarets område föreligger en reservation från TCO:s representant i utredningen. Enligt reservantens mening finns det inget behov att kun- na särreglera försvaret vid sidan av de möjligheter som innefattas i ar- betarskyddsstyrelsens författningsverksamhet. Det föreslås därför att ar- betsmiljölagen skall vara utan undantag tillämplig på verksamhet inom försvaret. Något bemyndigande för regeringen eller förvaltningsmyndig- het som regeringen bestämmer att meddela särskilda föreskrifter härom anses inte böra tas in i lagen. Vidare framhålls att det inte finns större anledning att ge generella dispenser från arbetsmiljölagens arbetstids- regler för verksamhet inom försvarsmakten än inom andra områden.

Joniserande strålning

Utredningen konstaterar att på olika områden finns säkerhetsinriktad lagstiftning som avser det allmänna skyddet utan begränsning till arbe- tarskydd. Enligt utredningens grundsyn bör arbetsmiljölagen inom sitt principiella tillämpningsområde täcka även sektorer med särskild sä- kerhetslagstiftning. Detta anses också böra gälla i fråga om skyddet mot skada som orsakas av joniserande strålning. ] förslaget till arbetsmiljö- lag har därför undantaget i arbetarskyddslagen för sådan skada slopats.

Vissa inskränkningar av arbetsmiljölagens tillämpning

Utredningen erinrar om att arbetarskyddet för ombordanställda regle- ras i lagen om säkerheten på fartyg. Tillsynen över denna lag utövas av sjöfartsverket under viss samverkan med arbetarskyddsstyrelsen och yr- kesinspektionen.

Utredningen framhåller att frågor som berör förhållandet mellan ar- betarskyddslagstiftningen och sjösäkerhetslagstiftningen relativt nyligen har varit föremål för överväganden av statsmakterna (prop. 1969: 58 angående ny organisation av sjöfarsverket). Det konstateras att i utred- ningens uppdrag inte ingår att pröva hithörande frågor. Utredningen har därför från arbetarskyddslagen fört över undantaget beträffande skeppstjänst till förslaget till arbetsmiljölag.

Arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll regleras i lagen om arbetstid m.m. i husligt arbete. Utredningen anser att denna lagstift- ning fyller föreliggande behov och föreslår därför att även detta undan- tag förs över till arbetsmiljölagen .

Utredningen anför i detta sammanhang ytterligare. En stor del av

Prop. 1976/77: 149 47

det betalda hushållsarbete, som utförs i privata hem, sker i kommu— nernas regi genom olika former av social hemhjälp och hemsjukvård. Eftersom det där är kommunen som står som arbetsgivare är undan- taget för arbete i arbetsgivarens hushåll inte tillämpligt. Sådant hem- hjälpsarbete faller sålunda under arbetsmiljölagen . Det är enligt utred- ningen samtidigt klart att vissa avvägningar här alltid måste göras mel- lan de krav som bör ställas på arbetsmiljön och vårdintresset. Inspek— tionsbesök i hem bör ske endast på begäran av part eller om annars särskild anledning föreligger. Vidare bör skyddsombud ej av arbetar- skyddsskäl besöka åldringar, sjuka personer som vårdas i hemmet m. fl. annat än när det är påkallat av särskilda omständigheter. Det bör under alla förhållanden endast ske efter medgivande av vårdtagaren. Om denne sätter sig emot besök av skyddsombud eller genomförande av skyddsåtgärder för hemhjälpspersonalen bör enligt utredningen de sociala myndigheterna underrättas.

Arbetsmiljölagstiflningens tillämplighet i internationella förhållanden

Utredningen påpekar att arbetarskyddslagen är tillämplig på arbete som bedrivs i Sverige oberoende av om den som driver arbetet är svensk eller utländsk företagare och oavsett om det är fråga om svenska eller utländska arbetstagare. Däremot anses den svenska arbetarskyddslagen i princip inte tillämplig utanför landets gränser. Motsvarande principiella bedömning skall enligt utredningen göras i fråga om den föreslagna arbetsmiljölagstiftningen. Denna avses sålunda i princip gälla endast inom svenskt område.

Lagen om säkerheten på fartyg med dess arbetarskyddsbestämmelser äger tillämpning på svenskt fartyg även när det nyttjas till sjöfart utanför svenskt farvatten. Utredningen konstaterar att arbetstagare, som utför arbete på svenskt fartyg utan att vara anställd ombord på fartyget, inte omfattas av nämnda lag. Någon utvidgning av den all— männa arbetarskyddslagstiftningen anses dock inte vara behövlig med hänsyn till att det här är fråga om fall av undantagskaraktär. Utred- ningen understryker emellertid att den allmänna arbetarskyddslagstift- ningen i praktiken bör kunna tjäna till ledning när det gäller arbete som utförs på svenskt fartyg utom riket och inte faller under Sjösäker- hetslagen. Vidare framhålls att i sådana fall den allmänna arbetar- skyddslagstiftningen kan göras tillämplig i civilrättsligt avseende genom bestämmelse i anställningsavtal.

I fråga om arbetarskyddet vid luftfart utanför landets gränser anför utredningens majoritet följande. I förhållande mellan parterna kan tillämplig arbetarskyddslagstiftning uppenbarligen inte växla alltefter- som ett flygplan passerar luftrum tillhörande olika stater. Innehållet i arbetarskyddslagstiftningen i det land, till vilket huvudsaklig anknyt- ning finns beträffande besättningens anställningsförhållanden, måste här

Prop. 1976/77: 149 43

i praktiken vara bestämmande. Det måste samtidigt beaktas att svenska arbetarskyddsmyndigheter inte har befogenhet att ingripa utomlands. De åtgärder som skulle behövas för att ge de svenska arbetarskyddsmyndig- heterna möjlighet att agera utomlands är ett skäl mot att utsträcka arbetarskyddslagstiftningens tillämplighet utom riket. I praktiken torde inte heller föreligga något påtagligt behov av sådan utvidgning, tillägger utredningens majoritet. TCO:s representant i utredningen har reserverat sig och föreslår att arbetsmiljölagen skall vara tillämplig på arbete som utförs ombord på svenskt luftfartyg oavsett om detta befinner sig inom eller utom riket. Problemet med arbetarskyddsmyndigheternas bristande befogenhet att agera utomlands bör enligt reservanten kunna lösas genom att dessa myndigheter vid behov får hjälp av luftfartsinspektio- nen.

I detta avsnitt tar utredningen slutligen" upp frågOr om inverkan i arbetarskyddshänseende av den immunitet som i straffrättsligt avseende tillkommer utländska beskickningar och vissa innehavare av uppdrag av främmande makt. Immunitetsbestämmelserna synes enligt utredningen innebära att den inhemska arbetarskyddslagstiftningen i motsvarande mån ej är tillämplig. Ett föreläggande enligt svensk arbetarskyddslag- stiftning bör alltså inte kunna riktas mot t. ex. utländsk beskickning. Reglerna om immunitet anses å andra sidan inte sätta arbetarskyddslag- stiftningen ur spel när det gäller t.ex. byggnadsarbete som entreprenör utför inom beskickningslokaler. Utredningen framhåller vidare att de regler om immunitet, som är tillämpliga för främmande stats beskick- ning här i riket, på motsvarande sätt gäller för svensk beskickning i utlandet. Det synes enligt utredningen vara naturligt och i överens- stämmelse med rådande uppfattning att i möjlig utsträckning tillämpa reglerna i svensk arbetarskyddslagstiftning på förhållandena vid våra beskickningar utomlands.

4.3. Remissyttrandena

Remissinstanserna uttalar sig genomgående för att arbetarskyddslag- stiftningens tillämpningsområde bör utvidgas på sätt som utredningen har föreslagit.

LO ansluter sig i huvudsak till vad utredningen anför i fråga om arbetsgivarbegreppet. Särskilt understryks vikten av att till- lämpningen av detta begrepp underordnas arbetsmiljölagens grund— läggande syften. Arbetsdomstolen framhåller att på detta område nu- mera anses föreligga en enhetlig begreppsbildning som framför allt kommer till uttryck i försäkringsdomstolens rikhaltiga praxis men även präglar exempelvis arbetsdomstolens rättstillämpning. Av utredningens uttalanden synes framgå att man har tänkt sig att arbetsgivar-arbets- tagarförhållandet skall ha en i vissa hänseenden vidsträcktare innebörd

Prop. 1976/77: 149 49

än vad som gäller enligt annan arbetsrättslig lagstiftning. Vill man även i fortsättningen låta nämnda förhållande ligga till grund för bestäm- ningen av arbetsmiljölagstiftningens tillämpningsområde, bör enligt dom— stolen lagförslaget tillföras en regel i vilken uttryckligen anges att arbets— miljöansvaret under närmare angivna omständigheter kan ligga även på annan än den som är arbetsgivare i fråga om det arbete som arbets- miljöansvaret gäller.

LRF påpekar i fråga om s.k. okontrollerbart arbete att den för vars räkning arbetet utförs i en del fall inte har den kompe- tens som skulle behövas för att bära hela ansvaret för arbetsmiljön. Det är enligt LRF ofta just avsaknaden av specialkompetens som moti- verar att utomstående anlitas. Arbetsgivaren skall inte av formella skäl behöva inskränka arbetstagarnas självständighet. Förutsatt att detta beaktas finner LRF det vara en god lösning att undantaget för okon— trollerbart arbete inte flyttas över till den nya lagen. Emellertid anser LRF att det är inkonsekvent att som föreslagits göra ett formellt undan— tag för lagens tillämpning ifråga om arbetstiden vid okontrollerbart arbete. Ett sådant formellt undantag skulle nämligen kunna tolkas som om det inte funnes andra undantag.

LRF framhåller vidare att, om flera personer arbetar tillsammans, samma bestämmelser bör i tillämpliga delar gälla för samtliga. Detta är av betydelse för allas säkerhet. LRF tillstyrker därför utredningens förslag om arbetsmiljölagens tillämplighet på a r b e t 5 giv a r e n s e g e t a r b e t e.

1 enmansföretag och familjeföretag saknas enligt LRF det grundläggande motivet för arbetsmiljölagstiftningen, nämligen att den som utför arbetet befinner sig i beroendeställning i förhållande till den som råder över arbetsmiljön. Samtidigt fin-ner LRF det värde- fullt att lantbrukarens och hans familjs rätt till en god arbetsmiljö ges en laglig förankring. Det anses också angeläget att medverka till att arbetsmiljön vid alla lantbruksföretag blir sådan att även de som där tillfälligt utför arbete kan arbeta under betryggande skyddsförhållanden. LRF har därför inget att invända mot att en ensamföretagare och före- tagarfamiljens medlemmar skall tillämpa arbetsmiljölagen beträffande ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall. Arbetsmiljölagens bestämmelser om tekniska anordningar bör enligt LRF vara tillämpliga på dessa kategorier bara under vissa mycket bestämda förutsättningar, nämligen att garantier ges för att i tillämpningsbestämmelser skall be- aktas skillnaderna mellan behov och förutsättningar vid ensamjordbruk och andra jordbruk, att övergångsbestämmelser skall gälla så att redan anskaffade anordningar normalt ej skall behöva ändras eller skrotas och att dispensmöjligheter skall finnas då särskilda skäl föreligger. Om statsmakterna skulle anse det vara ett samhällsintresse att forcera upp- rustningen av arbetsmiljön vid de mindre företagen bör statsbidrag utgå.

4 Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 149

Prop. 1976/77: 149 50

Enligt LRF får arbetsmiljölagen inte kunna tolkas så att familjemed- lemmar ibland uppfattas utöva arbctc åt yarandra i arbetsgivar- arbetstagarförhållande. Det anses orimligt att låta t.ex. arbetsmiljö- lagens arbetstidsregler bli tillämpliga på medlem i företagarfamilj.

Trädgårdsnäringens riksförbund anför liknande synpunkter som LRF i fråga om arbetsmiljölagens tillämplighet på arbetsgivares eget arbete samt på enmansföretag och familjeföretag.

Luntbrukssryrc/sen tillstyrker i princip den utvidgning av tillämp- ningsområdet som utredningen föreslår. Med hänsyn till de kostnader förslaget kan medföra för vissa företag understryks emellertid betydelsen av att övergångsbestämmelser och övergångstider utformas så att dessa kostnader i görligaste mån reduceras. Styrelsen förutsätter vidare att tillämpningsföreskrifter utformas med hänsyn till jordbruks- och träd- gårdsnäringarnas speciella förhållanden. De bör därför utarbetas i nära samarbete med berörda myndigheter och organisationer inom respek- tive näring.

Statens industrivcrk anför följande om ensamföretagarnas situation. Enligt det framlagda förslaget blir den som driver verksamhet utan att ha anställda skyldig att i viktiga hänseenden följa arbetsmiljölagen och de föreskrifter som meddelas med stöd av denna. För ensamföre- tagarna kan konsekvenserna härav bli betydande. Om kraven på dessa företagare skärps alltför kraftigt under en relativt kort tidsperiod, kan man tvingas lägga ned verksamheten —— antingen för att verksamheten inte orkar bära en plötslig betydande utgiftsbelastning eller för att fysiska förhållanden. Såsom lokalernas utformning, lägger hinder i vägen för en anpassning till den nya lagen. Industriverket rekommenderar mot denna bakgrund att förutsättningar skapas för en flexibel tillämp- ning av den nya lagen under ett övergångsskede.

LO anser utredningens förslag om lagens tillämplighet på ensam- företagare väl avvägt med hänsyn till nödvändigheten att i nuläget prioritera tillgängliga resurser hos tillsynsmyndigheterna. LO under- stryker doc-k att en utvidgning av lagens tillämpning för ensamföretagare bör ske när resurser till detta föreligger.

Kommunförbundet ansluter sig till utredningens förslag att s.k. okontrollerbart arbete, arbete av ensamföretagare och arbete i familje- jordbruk läggs under arbetsmiljölagen . Förbundet förutsätter dock att den ökning av offentlig tillsyn, som följer av detta, ordnas på så sätt att en ökad belastning på den kommunala tillsynen undviks.

Utredningens uppfattning att elevers arbetsmiljö i princip bör falla under arbetsmiljölagen delas av skolöverstyrelsen. Liksom utredningen anser styrelsen att det är betydelsefullt att eleverna redan i skolan får möjlighet till medverkan i skyddsarbetet och att detta bör ske under former som i skyddsfrågor så nära som möjligt ansluter till arbetslivet. En möjlighet vore enligt styrelsen att tillämpa motsvarande

Prop. 1976/77: 149 51

regler som för de värnpliktiga och låta eleverna utse skyddsassistenter och adjungerade ledamöter i skyddskommitté. På sikt anses det dock bli nödvändigt med en mer ingående utredning av hur skyddsverksam- heten skall anordnas i de fall verksamheten på en arbetsplats omfattar tredje man i så stort antal som inom utbildning oeh vård. Skolöversty- relsen liksOm länsstyrelsen i Skaraborgs län anser vidare att ansvars- förhållandet mellan yrkesinspektion och skolmyndigheterna är oklart.

Även UKÄ tillstyrker utredningens förslag att arbetsmiljölagen skall omfatta de studerande. Rektorsämbetet och centrala skyddskommittén vid universitetet i Uppsala, centrala skyddskommittén vid univer;itetet [ Lund, rektorsämbetet och skyddskommittén vid universitetet i Umeå, rektorsiimbetet vid tekniska högskolan i Stockholm samt Sveriges för- enade studentkårer föreslår att de studerande skall beredas plats i skyddskommittéerna. I yttranden från universiteten i Uppsala och Lund samt tekniska högskolan i Stockholm påpekas att redan nu den ord- ningen tillämpas att de studerande är representerade i de lokala eller centrala skyddskommittéerna. Vad gäller frågan om de studerande skulle vara valbara som skyddsombud framför Sveriges förenade studentkårer den uppfattningen att en så väsentlig funktion med nödvändighet måste anförtros en person som kan förväntas bli kvar på arbetsplatsen under en längre tidsperiod. Detta anses utesluta en konstruktion där skydds- ombud utses bland de studerande.

Kammarrätten i Göteborg konstaterar att frågor om belysning, bul- ler, temperatur, arbetsställningar, funktionsriktiga möbler och liknande är gemensamma för all elevverksamhet och att det därför inte är helt konsekvent att undanta grundskolans låg— och mellanstadium. En lämpligare väg är enligt kammarrättens bedömning att tillämpa arbets- miljölagen på hela undervisningsområdet. Riksförbundet hem och skola redovisar samma uppfattning. Förbundet anser det vidare betänkligt att eleverna undantas från reglerna om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. Om eleverna är för unga att företräda sig själva bör talerätten i stället tillkomma deras förmyndare.

Socialstyrelsen har ingen erinran mot förslagen vidgning av tillämp- ningsområdet vad gäller arbete under vård i anstalt. Det kon— stateras att förslaget innebär att arbetsmiljölagen i princip blir tillämplig även på arbete som utförs i terapeutiskt syfte. Socialstyrelsen under- stryker vikten av att regler om samverkan ges vidaste möjliga tillämp- ning inom såväl kriminalvården som socialvården. Särskilt angeläget anses det vara i de fall då syftet med vården bl. a. är att göra de in- tagna psykiskt och socialt bättre skickade att aktivt ta del i samhälls— livet. Socialstyrelsen menar att ställning snarast måste tas till former och befogenheter för skyddskommitté och skyddsombud bland vård- tagarna. Statens handikappråd ställer sig oförstående till att huvud- mannen för institutionsvården får så stort inflytande över i vilken ut-

Prop. 1976/77: 149 52

sträckning lagen skall tillämpas. Enligt rådets åsikt kan en tillämpning av arbetsmiljölagens samverkansregler bidra till att institutionsmiljön anpassas efter samhället utanför och att de intagna ges en aktiv roll med möjlighet till ansvar för sin egen situation.

Vad gäller vård i eget hem förutsätter socialstyrelsen att arbetsmiljölagen även skall omfatta av kommun anställd personal som utför arbete i sitt eget hem, t.ex. dagbarnvårdare. LO understryker att den som utnyttjar annans arbetskraft så långt det är praktiskt möjligt bör ha skyldighet att tillse att arbetet kan ske i en tillfredsställande arbetsmiljö. Denna skyldighet måste enligt LO:s uppfattning anses om- fatta skyldighet att vidta speciella åtgärder för t.ex. kommunalt an— ställda som arbetar i hem. Handikapprådet påpekar att hemsjukvården i dag till stor del lämnas av anförvanter. Deras arbetsinsats sker i praktiken ofta utan ordnade arbetstider och i en miljö som är anpassad efter kraven på ett trivsamt hem snarare än på en god arbetsmiljö för hemsjukvårdaren. Med tanke på att den öppna hemsjukvården kommer att öka i framtiden och på att hemsjukvårdarna självklart skall arbeta under goda betingelser är det enligt rådet angeläget att samma krav på arbetsmiljö ställs för denna grupp av arbetstagare. De handikappades riksförbund föreslår att arbetsgivareansvaret för den som arbetar inom hemsjukvård läggs hos det samhällsorgan som betalar ut hemhjälps- och hemsjukvårdsbidrag.

Kommunförbundet understryker utredningens förslag att inspektions- besök i hem skall ske endast på begäran av part eller om annars sär- skild anledning föreligger. Vidare delar förbundet utredningens uppfatt- ning att skyddsombud inte av arbetarskyddsskäl bör besöka åldringar eller sjuka personer som vårdas i hemmet annat än när det är påkallat av särskilda omständigheter och under alla förhållanden först efter med- givande av vårdtagaren.

Kriminalvårdsstyrelsen framhåller att de intagnas möjligheter att själva kunna påverka sina allmänna arbetsförhållanden till viss del begränsas av de särskilda förhållandena på krimin alvårdens område sådana de reglerats i lagen (1974: 203) Om kriminalvård i anstalt och i andra kriminalvårdsförfattningar. Styrelsen delar emel- lertid utredningens uppfattning att i princip samma krav beträffande arbetsmiljön bör gälla för de intagna som för arbetstagare. Samtidigt på- pekas att de anställdas inom kriminalvården och de intagnas krav på en god arbetsmiljö ibland är svåra att förena, vilket förhållande kan komma att förorsaka vissa problem vid tillämpningen av den föreslagna arbets- miljölagen. När det gäller medverkan i det lokala skyddsarbetet anser styrelsen liksom utredningen att sådan bör kunna ingå som ett led i rehabiliteringen av intagna. Styrelsen har sedan en tid tillbaka sökt skapa förutsättningar för samverkan. Skyddsfrågor, som intagna har ansett vara betydelsefulla, har tagits upp i arbets-, förtroende- eller

Prop. 1976/77: 149 53

anstaltsråd. Frågor av större vikt har vidarebefordrats till skyddskom- mittén. Vid frågornas behandling i skyddskommittén har intagna del- tagit som adjungerade ledamöter. Med ledning av hittills vunna erfa- renheter avser styrelsen att utveckla formerna för samverkan med de intagna.

I fråga om såväl elever och vårdtagare som värn- pliktiga understryker LO vikten av att regler om samverkan an- passade till respektive områdes speciella villkor ges vidaste möjliga till- lämpning. Detta anses särskilt viktigt inom elevområdet och delar av vårdområdet. Med hänsyn till vikten av att dessa regler i möjligaste mån överensstämmer med reglerna i arbetsmiljölagen anser LO att uppgiften att meddela föreskrifter om samverkan inom de olika områdena bör fullgöras av arbetarskyddsstyrelsen.

TCO ser mycket positivt påatt lagstiftningen om arbetsmiljön görs i princip tillämplig på hela försvarsmakten, civilförsvaret och totalförsvaret i övrigt. TCO finner inget behov av särreglering och avvisar utredningsmajoritetens förslag på denna punkt. De synpunkter som framförts i reservation beträffande försvaret delas helt av TCO.

ÖB konstaterar med tillfredsställelse att utredningen poängterar att kraven på arbetsmiljö och säkerhet inom det militära försvaret skall tillgodoses på samma sätt som inom samhällets övriga delar. Detta överensstämmer helt med ÖB:s grundsyn. Försvarsmaktens uppgifter är dock i vissa avseenden särpräglade. Förberedelser görs i fred för förhållanden som saknar motsvarighet i det normala fredssamhället. Utredningen har enligt ÖB uppmärksammat detta problem på ett i huvudsak tillfredsställande sätt. Vad gäller de grupper som arbets- miljölagen skall omfatta framhåller ÖB att förtidsinskriven värnpliktig bör jämställas med andra värnpliktiga och ej betraktas som minder- årig samt att personal ur hemvärnet och frivilligorganisationer bör anses som arbetstagare i samma utsträckning som värnpliktiga.

Mot huvudregeln att arbetsmiljölagen skall gälla även för civilför- svaret har civilförsvarsstyrelsen ingen erinran. Styrelsen instämmer i den grundsyn ÖB har redovisat för arbetarskyddet inom försvarsmakten och anser att den är tillämplig även för civilförsvaret.

ÖB har angående förhållandena vid olika krislägen anfört följande. Det är av synnerlig vikt att förhållandena vid krig, krigsfara eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden entydigt regleras. ÖB förutsätter att syftet med den föreslagna arbetsmiljölagen i första hand är att reglera förhållanden i fred och att tillämpningsföreskrifter utfärdas så att beredskapsåtgärder m. m. smidigt och snabbt kan vidtas. För beredskap och krig måste tillämpningsföreskrifter vara klara då lagen börjar tillämpas. Vidare utför ett stort antal myndigheter, orga- nisationer och företag fortlöpande en planering för verksamhet under

Prop. 1976/ 77: 149 54

beredskapstillstånd och krig. Vid denna planläggning förutsätts enligt olika centrala myndigheters direktiv ofta forcerad produktion under andra förhållanden än de ordinarie. ÖB anser att lagtexten bör preci- seras i dessa avseenden. Även arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att arbetsmiljölagens bestämmelser, träffade avtal om arbetstid etc. inte kan efterlevas eller beaktas i ett krigsorganiscrat samhälle och att lag- texten bör kompletteras i detta hänseende. Liknande synpunkter anförs av SAF, länsstyrelsen i Malmöhus län samt Stockholms, Skånes och Kalmar läns handelskammare.

Rikspolisstyrelscn och ÖB har med stöd av 235 upphandlingskun- görelsen (1973: 600) gemensamt utarbetat föreskrifter och anvisningar beträffande säkerhetsskydd kring upphandling eller arbete för statens behov, som med hänsyn till rikets säkerhet bör hemlighållas (SUA 1970). ÖB framhåller att bestämmelserna i sammandrag innebär att leverantör eller entreprenör genom avtal med statlig myndighet ställer hela eller vanligen delar av företaget under motsvarande regler som gäller för statsmyndighet enligt kungörelsen (1966: 273) om säkerhets- skydd vid statsmyndighcter (ändrad senast 1970: 106). Samma bestäm- melser som utredningen föreslår i fråga om försvaret måste enligt ÖB gälla sådant företag eller del av företag i fråga om skyddsombud och tillsynsorganisations verksamhet. Det är nämligen nödvändigt att pro- jekt får samma säkerhetsskydd oavsett om verksamheten under olika skeden bedrivs inom försvarsmakten eller hos leverantör eller entre- prenör. Detta har enligt ÖB betydelse även för av regeringen god- kända samarbetsprojekt med andra länder. ÖB finner det nödvändigt att arbetsmiljölagen utformas så att säkerhetsskyddet även vid s.k. SUA-arbete kan upprätthållas på motsvarande nivå som inom försvars- makten.

Vad gäller 5 t r å ] s k y d d 5 f r å g 0 r har strålskyddsinstitutet inga invändningar mot tanken att arbetsmiljölagen i princip skall gälla alla former av arbete för att säkerställa att inga luckor uppstår. Statens provningsanstalt anför att anstalten delar utredningens uppfattning att arbetsmiljölagen bör göras generellt tillämplig för skydd mot skada som orsakas av joniserande och icke joniserande strålning. Även Aktiebolaget Atomenergi ansluter sig till utredningens förslag att strålskyddsfrågor inordnas i arbetsmiljölagen.

Undantaget i arbetsmiljölagen för a r b e t e i a r b e t s giv a r e n s hushåll bör enligt LO uttryckas med en hänvisning till lagen om arbetstid m. m. i husligt arbete. Enligt LO bör vidare en anpassning ske av denna lag till de föreslagna reglerna i arbetsmiljölagen. Exempelvis bör tidsgränserna för rätt till sammanhängande veckoledighet och arbets- tidsmaximeringen för minderåriga i husligt arbete ses över.

Arbetsmiljölagens undantag i fråga om s k e p p st ] ä n s t bör enligt

Prop. 1976/77: 149 55

LO direkt hänföras till arbete som omfattas av lagen om säkerheten på fartyg. Byggnadsarbetareförbunder påpekar nödvändigheten av en klarare gränsdragning än f.n. mellan den allmänna arbetz'trskyddslag- stiftningen och den lagstiftning som reglerar sjöfarten.

Försvarets materielverk framhåller att lagen om säkerheten på fartyg gäller örlogsfartyg endast såvitt regeringen förordnar därom. Detta har ej skett. Chefen för marinen och verket utreder gemensamt i vilka av- seenden lagen om säkerheten på fartyg skall vara tillämplig vid skepps- tjänst oeh vilka verksamheter inom försvarsmakten som skall hänföras till skeppstjänst. Dessa frågor bör enligt verket vara reglerade när ar- betsmiljölagen träder i kraft. Enligt sjöfartsverket talar övervägande skäl för att låta örlogsfartyg i princip omfattas av lagen om säkerheten på fartyg. Därvid måste emellertid en bedömning ske i vilken omfatt- ning lagen bör gälla för dessa fartyg. TCO understryker vikten av att åtgärder i nu berörda avseenden snarast vidtas eftersom nuvarande vaga bestämmelser är klart otillfredsställande.

Metallindustriarbetare/örbundet framhåller att arbetsmiljölagen bör gälla för icke-ombordanställda som arbetar på far- tyg utanför landets gränser. t.ex. montörer som med- följer på jungfruresan för slutjusteringsarbetcn. Sådana kategorier av arbetstagare omfattas nu varken av arbetarskyddslagen eller lagen om säkerheten på fartyg. Skulle det inte vara möjligt att låta dessa grupper omfattas av arbetsmiljölagen, bör de enligt förbundets åsikt i arbets- miljöfrågor jämställas med ombordanställda. Televerkets arbetsmiljö- nämnd noterar att den personal vid televerket som arbetar med fartygs— radio gärna skulle se att arbetsmiljölagen kan tillämpas även vid deras arbete på svenska fartyg i främmande hamn eller till sjöss.

Metallindustriarbetareförbtmdet, TCO samt yrkesinspektionen i Göte- borg och Malmö instämmer i reservationen angående a r b e t sm i 1 j ö- lagens tillämplighet på svenskt luftfartyg utan- fö r la n d e t 5 g r ä n s e r. Enligt TCO ligger arbetsmiljölagens be- tydelse inte främst i att arbetarskyddsmyndigheten kan göra ingripan- den vid akuta situationer utan däri att den ger stöd för ett långsiktigt fackligt handlande. Det kan inte anses acceptabelt att den flygande personalen inte skall ha stöd i en arbetarskyddslagstiftning. Yrkesm— spektionen i Malmö framhåller att även om svenska arbetarskydds- myndigheter inte har kompetens att ingripa utomlands bör de prak- tiska förutsättningarna för ingripanden vara goda. eftersom flygplanen i regel befinner sig utanför riket under förhållandevis korta perioder. Luftfarsverkel påpekar att säkerhetsfrågorna för luftfartens del regle- ras i luftfartslagen. Denna lag är tillämplig på svensk luftfart, oavsett om luftfartyget befinner sig i Sverige eller annorstädes. Luftfartsinspek- tionen svarar enligt åläggande från statsmakterna för erforderliga in-

Prop. 1976/77 : 149 56

spektioner. Verksamheten är härvidlag inte begränsad till svenskt om- råde. Verket ser inga hinder mot att tankarna i reservationen genom- förs, om luftfartsinspektionen övertar yrkesinspektionens tillsynsupp- gifter vid flygningar utomlands.

Ifråga om arbetstagare på tjänsteresa utomlands anser TCO att utredningen borde ha uttalat att arbetsmiljölagen i prin- cip skall gälla sådan arbetstagare utom i delar som avser den offent- liga tillsynen. Enligt Metallindustriarbetareförbundet bör arbetsmiljö- lagen över huvud omfatta arbetstagare som i anställningsförhållande med väsentlig anknytning till Sverige sysslar med arbete utomlands. I fall där andra länders lagstiftningar ger ett sämre skydd än arbets- miljölagen bör sålunda arbetstagaren omfattas av arbetsmiljölagens regler. En annan fråga, där tveksamhet råder angående lagens räck- vidd, rör enligt Metallindustriarbetareförbundet rätten för arbetstagaren att utomlands vägra utföra farliga arbeten. Även TCO önskar ett klarläggande uttalande att sådan vägran inte skall anses strida mot arbetsskyldigheten.

Enligt TCO har utredningen mycket summariskt behandlat frågan om arbetsmiljölagens giltighet vid s v e n s k a u t 1 a n d s b e s k i e k- ningar. Vid tillämpningen av lagens bestämmelser på utlandsmyn- digheterna kan uppkomma vissa problem genom att yrkesinspektionens organisation och resurser inte räcker till för att utöva tillsyn över lagens efterlevnad vid utlandsmyndigheterna. TCO anser att detta inte kan tas till intäkt för ett påstående att lagen ej skulle gälla. Frågan om tillsynens organisation måste dock lösas. TCO pekar på möjlig- heten att utrikesdepartementet ges befogenhet att utse tillsynsmän. Byggnadsstyrelsen anför att svensk arbetarskyddslagstiftning synes vara tillämplig i fråga om svenska beskickningslokaler utomlands. När det gäller hyrda lokaler kan emellertid svårigheter föreligga. Styrelsen är därvid hänvisad till de för orten gällande speciella förhållandena och byggnadssätten inom kontorsmarknaden. Ett klarläggande av den svenska lagstiftningens tillämpning på kontorslokaler utomlands bör enligt sty- relsen ske.

5 Arbetsmiljöns beskaffenhet

5.1. Gällande bestämmelser

I frågan hur arbetslokal skall vara inrättad hänvisar arbetarskydds- lagen till vad som kan vara särskilt föreskrivet (8 5). Därutöver sägs att arbetstagarna i erforderlig utsträckning skall ha tillgång på eller invid arbetsstället till dricks- och tvättvatten, toaletter, plats för om- byte, förvaring och torkning av kläder samt lämplig måltidsplats (9 g). Där så kan anses behövligt skall lämplig plats för vila eller utrymme,

Prop. 1976/77: 149 57

som erbjuder tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd stå till arbetstagarnas förfogande. Det skall vara sörjt för tillräckligt luft- utrymme, i regel minst tio kubikmeter per arbetstagare, tillfredsställande luftväxling. tillräcklig och tjänlig belysning samt lämplig värme- och fuktighetsgrad på arbetsstället (10 5). Dessutom skall det finnas lämp— liga anordningar för att hindra att damm, rök, gas eller ånga sprids i skadlig eller besvärande mängd eller att arbetstagarna skadas genom att utsättas för buller, skakningar eller annan liknande olägenhet. På arbetsställe skall ordning och renlighet iakttas. Arbetet skall anordnas så att det kan utföras på sätt som inte är onödigt tröttande.

För att förekomma olycksfall i arbetet skall motorer och vissa an— givna maskinella anordningar. ångpannor och andra tryckkärl samt lyft- och transport-anordningar vara försedda med erforderliga skydds- anordningar och även i övrigt vara så utförda och anordnade att de erbjuder betryggande säkerhet (11 5 arbetarskyddslagen). Åtgärder skall också vidtas för att undvika att arbetstagare skadas genom fall, ned- störtande föremål eller ras eller splitter, stänk. vassa eller heta föremål eller heta vätskor. Vidare skall undvikas skada genom klämning eller slag eller genom eldfarliga, explosiva, frätande, giftiga eller eljest hälso- farliga ämnen eller genom elektrisk ström, kyla eller värme eller genom bländande ljus.

Personlig skyddsutrustning av lämplig beskaffenhet skall tillhanda— hållas arbetstagaren. om annan åtgärd inte kan vidtas eller skäligen påfordras för att vinna nödvändigt skydd mot ohälsa eller olycksfall (12 & arbetarskyddslagen). Arbetstagaren är skyldig att använda utrust- ningen under arbetet och väl värda den.

För att lämna första hjälpen vid olycksfall eller sjukdomsfall skall finnas sådana anordningar som kan anses erforderliga med hänsyn till arbetsställets storlek och belägenhet samt arbetetes beskaffenhet och de förhållanden under vilka arbetet bedriVS (135 arbetarskyddslagen). Bemyndigande finns för regeringen att meddela särskilda föreskrifter i de frågor som avses i 8—13åå arbetarskyddslagen och att föreskriva särskilda villkor eller förbud för arbetstagares användande till arbete som medför särskild fara för ohälsa eller olycksfall (14 och 16 55).

Ett stort antal föreskrifter som allmänt utvecklar arbetarskyddslagens bestämmelser om hygieniska anordningar och om åtgärder till före- byggande av ohälsa och olycksfall inryms i arbetarskyddskungörelsen. Med stöd av arbetarskyddslagen har även utfärdats andra kungörelser av intresse i sammanhanget. Föreskrifter med hänsyn till förekomsten av farliga ämnen finns i kungörelsen (1949:210) om förbud att an- vända arbetstagare till målningsarbete med blyfärg (ändrad senast 1974: 973) och kungörelsen (1949: 491) om förbud att använda bensol- haltigt ämne vid tillverkning av läderskodon (ändrad 1973: 844). Viktig är kungörelsen (1949: 211) om läkarundersökning och läkarbesiktning

Prop. 1976/77: 149 58

till förebyggande av vissa yrkessjukdomar (ändrad senast 1974: 972), som närmare redovisas i ett följande avsnitt om företagshälsovård. Särskilda bestämmelser finns i arbetarskyddslagen om kvinnors arbete. Bestämmelserna gäller numera främst arbete under jord i gruva eller stenbrott, där förbud föreskrivs mot att anlita kvinna (34 å). Arbetar- skyddsstyrelsen kan dock ge dispens, Medför visst slag av arbete syn- nerlig fara för olycksfall, när kvinna används därtill, eller är det syn- nerligen ansträngande eller hälsofarligt för kvinna, får regeringen före— skriva särskilda villkor för eller förbud mot att kvinna används till sådant arbete (38 ä). I detta sammanhang bör även nämnas att 35% arbetarskyddslagen innehåller särskilda regler om ledighet från arbetet för kvinna som sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor. Vid-are får kvinna som fött barn inte användas till tyngre arbeten under de sex första veckorna efter barnsbörden, om det inte styrks med läkar- intyg att hon utan men för sig eller barnet kan börja arbetet tidigare.

Hänvisningar till S5-1

  • Prop. 1976/77:149: Avsnitt 2

5.2. Utredningen

Grundläggande bestämmelser

Arbetsmiljön bör enligt utredningen vara tillfredsställande från såväl fysisk som psykisk och social synpunkt. Den skall utformas inte bara utifrån en miniminivå vad avser det förebyggande skyddet utan även med sikte på att tillgodose väsentliga mänskliga behov i vid bemärkelse.

Samtidigt konstateras att hänsyn måste tas till arbetets natur när man sätter kraven på arbetsmiljön. Man kan sålunda enligt utredningen inte bortse från att det finns för samhället väsentliga verksamhetsfält där förutsättningarna för exempelvis arbetskomfort radikalt skiljer sig från andra områden. För en tillfredsställande utveckling av arbetsmiljön inom hela samhället anses det emellertid angeläget att insatser görs för att utjämna dessa skillnader genom att områden där förhållandena är sämst prioriteras. Utredningen framhåller vidare att vid utformningen av arbetsmiljön måste beaktas den vid varje tid rådande tekniska och sociala utvecklingen. I samhället sker en ständig teknisk och social utveckling. Det betonas att också arbetsmiljön skall vara i överensstäm- melse med denna utveckling och förbättras i takt med de möjligheter utvecklingen ger. _

I enlighet med dessa överväganden föreslår utredningen att arbets- miljölagens materiella föreskrifter inleds med en bestämmelse som slår fast att arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. En samlad bedömning påkallas. Kvalitativt sett uppstår nya förhållanden när en totalbedömning sker. Här avses inte bara vanskliga kombinationer av olika kemiska ämnen och fysikaliska faktorer som buller eller strålning. Vid bedömningen skall också tas med samspelet med olika förhållanden

Prop. 1976/77: 149 59

som berör arbetets psykologiska och sociala innehåll. Vidare framhålls att bedömningar i arbetsmiljöhänseende i första hand måste ske utifrån synpunkter från arbetstagarna själva för att man skall få fram en arbetsmiljö som upplevs som tillfredsställande.

Utredningen konstaterar härefter att också frågor om arbetets psyko- logiska och sociala innehåll bör omfattas av lagstiftningen. Arbetsmiljö- problem som i hög grad påkallar uppmärksamhet är de upplevelser av t. ex. monotoni, stress, social isolering etc. som många moderna arbets— former kan ge upphov till. Som särskilt kritiska egenskaper i arbetets organisation framhålls bl.a. ständig upprepning av kortcykliga arbets- moment, systemstyrd arbetstakt särskilt i kombination med höga krav på uppmärksamhet, i detalj förutbestämda rörelsemönster och arbets- metoder, utnyttjande av i huvudsak endast motoriska funktioner hos den arbetande och bristande möjlighet till social kontakt under arbetet. Arbetet bör enligt utredningen utformas på sådant sätt att det inte heller i psykiskt avseende är onödigt tröttande. Med sikte på olika yrkesgrenar bör härvid finnas möjlighet att formulera kriterier som utgår från att arbetet bör vara omväxlande, att arbetsuppgifterna bör möjliggöra överblick över den egna arbetsuppgiftcns roll i ett större produktionssammanhang, att arbetet bör ge kontakt och samarbete med arbetskamrater o.d. Möjlighet bör sålunda finnas att i tillämpningen göra vissa preciseringar närmast riktade mot arbetsformer som är starkt bundna och innebär ständig upprepning av kortcykliga arbetsmoment. Utredningen betonar härvid att utrymme måste lämnas för övergångs- former och att uppmärksamhet bör ägnas åt dessa frågor särskilt vid nyanläggningar. Det är enligt utredningen klart att man genom arbets- pauser av tillräcklig längd och antal i viss utsträckning kan motverka kritiska egenskaper i arbetets organisation.

Arbetstillfredsställelsebegreppet samlar enligt utredningen upp de krav och önskemål som kan ställas utifrån en vidare syn på arbetets värde och mening. Samtidigt hänvisas till att arbetstillfredsställelse enligt forsk- ning och all erfarenhet är i hög grad relaterad till den enskilda männi- skan och hennes skiftande läggning och behov. Det synes därför inte möjligt att i lagstiftningen ställa regler om arbetsförhållandenas utform- ning i direkt relation till arbetstillfredsställelse eller närliggande begrepp som självförverkligande, arbetets meningsfullhet eller personlig utveck- ling. Något av kärnan anser utredningen emellertid ligga i möjligheten att själv vara aktiv vid utformningen av sin arbetsplats och sina arbets— uppgifter och att ha ett yrkesmässigt ansvar. Vill man införa den grund- synen i arbetsmiljölagstiftningen att arbetet skall vara inte bara i möj— ligaste mån riskfritt i fysiskt och psykiskt avseende utan också ge möj- lighet till engagemang, arbetsglädje och personlig utveckling synes det riktigt och ändamålsenligt att i en målsättningsbeskrivning bl.a. utgå från de anställdas möjligheter att påverka sina arbetsförhållanden. I och

Prop. 1976/77: 149' 60

med de regler som utvecklats i arbetarskyddslagen om samverkan mel- lan arbetsgivare och arbetstagare och om skyddsombudens befogen- heter har denna väg redan anträtts på ett vidare fält. En fortsatt utveckling är att i arbetsmiljölagen ange att möjligheterna skall tas till vara att anordna arbetet på sådant sätt att den anställde själv kan på- verka sin arbetssituation. Det kan enligt utredningen bl. a. röra sig om att vid uppläggningen av arbetstakt och arbetssätt och vid förläggningen av arbetstiden beakta hur detta generellt sett inverkar på självständighet och ansvar i arbetssituationen. Ökat självbestämmande och ökat yrkes- mässigt ansvar kan vidare i vissa fall åstadkommas genom självstyrande arbetsgrupper eller mera sammansatta arbetsuppgifter, påpekar utred- ningen.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att i arbetsmiljölagen före- skrivs att arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsätt- ningar i fysiskt och psykiskt avseende. Enligt vad som anges i den föreslagna bestämmelsen skall härvid även beaktas möjligheterna att anordna arbetet så att arbetstagare själv kan påverka sin arbetssituation. Utredningen tillägger att bestämmelsen bör kunna fungera som stöd vid samråd och förhandlingar mellan parterna om arbetets upplägg- ning och innehåll. Aktiviteter med denna inriktning förutsätts i en framtid bli allt vanligare. Det blir här i stor utsträckning fråga om val mellan olika alternativ. Det synes vara riktigt att bedömningar av önskvärdheten av olika arbetsformer i första hand avgörs av parterna. Men möjlighet bör enligt utredningen finnas att hänskjuta även frågor av detta slag till yrkesinspektionen. Vid prövningen har inspektionen med den föreslagna uppläggningen av den nya lagen att medverka till lösningar som tillgodoser hälsoaspekter i vid bemärkelse.

Frågor om förhållandet mellan överordnade och underordnade och andra mellanmänskliga relationer på arbetsplatsen inryms enligt utred- ningen i den bedömning från psykologisk och social synpunkt som skall ske av den fysiska arbetsmiljön och arbetets uppläggning. Samtidigt konstateras att det här ytterst rör sig om frågor som inte är till alla delar åtkomliga för en lagstiftning om arbetsmiljön. Utredningen under- stryker emellertid att de lokala skyddsorganisationerna och företags- hälsovården har viktiga uppgifter att fylla på detta område.

I detta sammanhang uppmärksammar utredningen även effekterna av styrsystem som bygger på automatisk databehandling (ADB). Det konstateras att sådana system, samtidigt som de kan ge produktions- ökningar och rationaliseringsvinster, kan medföra problem i form av ökad grad av styrning över den enskilde arbetstagaren och minskade möjligheter till självbestämmande. Det gäller enligt utredningen att se till att systemen inte läggs upp så att de mer än nödvändigt låser möjligheterna till ett aktivt handlande för dem som sedan skall syssel- sättas i verksamheten. Den enskilde arbetstagarens möjligheter till frihet

Prop. 1976/77: 149 61

och ansvar i arbetet skall tillvaratas när systemen utformas. Utredningen understryker att arbetsmiljölagens samverkansregler innebär att repre- sentanter för arbetstagarna skall vara med redan från början när det gäller att förbereda system för planläggning och uppläggning av arbete.

Förändringar av teknik och arbetsmetoder ger grunden för arbets- miljöns utveckling, anför utredningen vidarc. För att få en god arbets- miljö måste förändringar på ett tidigt stadium övervägas med hänsyn även till den effekt de kan få för de arbetande. Det gäller enligt ut— redningen att få in även miljömässiga och sociala bedömningar redan i teknisk forskning och utvecklingsarbete. På motsvarande sätt måste en bedömning från arbetsmiljösynpunkt ske redan på planeringsstadiet när man skall bygga en arbetslokal, utforma ett arbetsområde i det fria, införa nya produktionsmetoder, anskaffa ny utrustning e. d. Arbets- organisation är ytterligare en faktor som nämns i detta sammanhang. Denna avser hur de olika arbetsuppgifterna utformas och hur dessa uppgifter läggs upp sinsemellan. Det gäller enligt utredningen att vid uppläggningen välja sådana former som är bra från arbetsmiljösynpunkt.

För att understryka vikten av att arbetsmiljömässiga värderingar förs in vid arbetets planläggning och uppläggning föreslår utredningen som ytterligare en grundläggande bestämmelse i arbetsmiljölagen att arbete skall planläggas och anordnas så att det kan utföras i en sund och säker arbetsmiljö.

Utredningen påpekar att bestämmelsen har formulerats så allmänt att den täcker alla situationer där ingripande kan behövas mot risker i arbetslivet. Den avses därigenom kunna användas även när det gäller andra förhållanden än de omedelbart verkande miljöfaktorer som be- handlas i den föreslagna arbetsmiljölagen. Som exempel nämns bl.a. lönesystemet. Det ligger enligt utredningen i sakens natur att detta är en fråga som främst avgörs av parterna i förhandlingar. Utredningen framhåller att frågan om lönesystemet är komplicerad och att lö- nesystemets verkningar för arbetsmiljön inte är tillnärmelsevis ut- redda och kartlagda. Det anses emellertid uppenbart att vissa former av prestationslön skall undvikas i arbeten med hög säkerhetsrisk. Det- samma kan gälla vid arbeten — exempelvis ställningsbyggen — som har betydelse för annans säkerhet. Vissa områden måste av båda dessa skäl särskilt uppmärksammas. I sådana fall kan enligt utredningen olämpliga ackordssystem ge arbetarskyddsmyndigheterna anledning att ingripa i arbetets uppläggning för att få till stånd säkra arbetsför- hållanden.

Olika arbetsmiljöfaktorer

Efter de grundläggande bestämmelserna om arbetsmiljöns beskaf- fenhet föreslår utredningen ett antal allmänn-a föreskrifter om olika företeelser i arbetslivet som skall beaktas. Här anknyter lagförslaget till

Prop. 1976/77: 149 62

den uppdelning i olika miljöfaktorer som arbetarskyddet av tradition bygger på. Utredningen betonar att de förhållanden som därvid behand- las ofta har samband med varandra.

En särskild bestämmelse föreslås sålunda att arbetslokal skall vara så utförd och inredd att den är lämplig från arbetsmiljösynpunkt. Ut— redningen erinrar om att byggnaders utförande regleras i byggnads- lagstiftningen. Speciella föreskrifter kan emellertid enligt utredningen behövas med hänsyn till byggnads användning för arbetsändamål.

Enligt en efterföljande bestämmelse skall luft-, ljud— och ljusför- hållanden och övriga arbetshygieniska förhållanden vara tillfredsstäl- lande. En omfattande reglering förutsätts ske genom arbetarskydds- styrelsen på alla de områden som avses med bestämmelserna om arbets- miljöns beskaffenhet. Utredningen anför dock vissa allmänna syn- punkter till ledning för tillämpningen. Bl.a. berörs frågor om luft- föroreningar, buller, vibrationer, belysning och strålning. Utredningen tar i detta sammanhang även upp frågan om tobaksrökning i samband med arbete.

En bestämmelse föreslås vidare om att betryggande skyddsåtgärder skall vidtas mot skada genom fall, ras, brand, explosion, elektrisk ström eller annan jämförlig omständighet.

Maskiner och andra tekniska anordningar skall enligt en annan be- stämmelse vara så beskaffade och placerade samt brukas så att de ger betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall.

De kemiska riskerna berörs av olika delar av lagförslaget. Som en utgångspunkt föreslås en allmän bestämmelse att ämne, som kan för- anleda ohälsa eller olycksfall i arbete, får användas endast under för— hållanden som ger betryggande säkerhet. Bestämmelsen avser också sammansatta produkter och arbetsprocesser i vilka ingår farliga ämnen.

En all-män bestämmelse föreslås också om personlig skyddsutrustning. Kan betryggande skydd mot ohälsa eller olycksfall inte nås på annat sätt, skall personlig skyddsutrustning användas. Den skall tillhandahållas genom arbetsgivarens försorg. Utredningen framhåller att arbetarskydds- styrelsen kan meddela föreskrifter även om att lämpliga pauser skall finnas inbyggda i arbetssystemet eller ingripa mot löneformen för att inte löneformen skall föranleda att föreskrifter om personlig skydds- utrustning åsidosätts.

Höjningen av den allmänna hygieniska standarden medför enligt ut- redningen att högre anspråk får ställas på personalutrymmen av olika slag. Detta skall framför allt beaktas vid ny- och ombyggnad. En be— stämmelse föreslås om att vid arbetsställe skall finnas utrymme och anordningar för personlig hygien, förtäring och vila i den utsträckning som föranleds av arbetets art och arbetstagarnas behov. Bestämmelsen avser också första hjälp vid olycksfall eller sjukdomsfall. Liksom be- träffande övriga materiella krav som ställs i arbetsmiljölagen förutsätts

Prop. 1976/77: 149 63

att genom tillämpningsföreskrifter från arbetarskyddsstyrelsen sker en reglering avpassad till föreliggande skiftande behov.

Vidare erinrar utredningen om att arbetarskyddslagstiftningen tidi— gare inte ansågs tillämplig på personaltransportcr mellan bostad och arbetsplats. År 1969 gav emellertid arbetarskyddsstyrelsen lagstift- ningen en vidare tolkning och utfärdade ett meddelande med anvis— ningar om fordon för personaltransporter inom skogsbruket. Utred- ningen föreslår att i arbetsmiljölagen tas in en bestämmelse om att fordon för personaltransport skall vara lämpat för ändamålet. Där- igenom avses att undanröja varje tvekan om att arbetsgivarens ansvar sträcker sig även till sådana personaltransporter som han ombesörjer.

Möjligheterna till arbete

Utredningen framhåller att rätten till ett så långt möjligt riskfritt och meningsfullt arbete är av grundläggande betydelse. Detta ger anled- ning att sträva efter en arbetsmarknad med stor variation på arbets- uppgifter där var och en kan få sysselsättning efter sin fysiska eller psykiska förmåga. Individuella särdrag gör det visserligen nödvändigt att ta hänsyn till de individuella förutsättningarna för olika slags arbets- uppgifter. Men det betonas att hela inriktningen av lagförslaget verkar för en vidgning av sysselsättnings- och anpassningsmöjligheterna för dem som söker sig in i arbetslivet och för dem som av Olika anledningar hittills haft svårigheter att finna fortsatt sysselsättning. När det gäller att fastställa gränsvärden och andra föreskrifter beträffande fysiska arbetsmiljöfaktorer. ergonomiska förhållanden o.d. har man att ta hän- syn till besvärsupplevelser av olika slag. Detta bör enligt utredningen på sikt innebära att en rad förhållanden som tidigare utgjort arbetshinder kan komma att undanröjas. Enligt lagförslaget har man också vid plane- ringen av arbetsmiljön att ta hänsyn till människors skilda förutsätt- ningar. Sålunda skall vid förhandsgranskning av olika slag bevakas att man i arbetsmiljön kan sysselsätta såväl män som kvinnor. Vidare skall beaktas sådana förhållanden som transportmöjligheterna för rörelse- hindrade, anordningar för vanliga typer av handikapp m.m.

Ett sådant vidgat synsätt kan enligt utredningen samtidigt inte inne- bära att man lägger speciella behov för viss enskild arbetstagare till grund för bedömning enligt arbetsmiljö]agstiftningen. När det gäller de betingat arbetsföra anses uppenbart att man kan komma allt längre in på företeelser som har sin tyngdpunkt utanför arbetsmiljön. Utredningen framhåller att det framför allt är arbetsmarknadsmyndighetcrna som här har myndighetsansvar. På arbetsplatserna finns ett ansvar för dessa frågor inom personalfunktionen och inom ramen för den partssam- verkan som utövas inom anpassningsgrupperna. Härvid kan företags- hälsovården ge impulser till åtgärder som främjar arbetsanpassning även för de betingat arbetsföra.

Prop. 1976/ 77: 149 64

Utredningen tar därefter upp vissa frågor som direkt anknyter till arbetsmiljölagens utformning med avseende på om de anställda är män eller kvinnor. Utredningen föreslår — bortsett från en bestämmelse om ledighet för amning — inga särbestämmelser för kvinnor i arbets- miljölagen. Nuvarande särbestämmelser om förbud för kvinnor att ar- beta under jord föreslås sålunda slopade. Utredningen konstaterar sam- tidigt att vissa grupper av arbetstagare kan vara särskilt mottagliga för speciella risker i arbetsmiljön. Bl.a. nämns risker för fosterskador. I detta sammanhang påpekas även att det finns sjukdomsformer och olika typer av besvär som kan innebära speciella risker för påverkan av vissa arbetsmiljöfaktorer. Med hänsyn till risker av nämnda och liknande slag föreslås ett särskilt bemyndigande för arbetarskyddsstyrelsen. Om ar- bete medför särskild risk för vissa grupper av arbetstagare, skall arbetar- skyddsstyrelsen sålunda kunna meddela förbud mot att dessa utför arbetet eller föreskriva att vid arbetet annat särskilt villkor skall gälla.

Arbetarskyddslagens bestämmelser om ledighet sex veckor före barna- födande föreslås inordnad i den numera upphävda lagen (1945: 844) om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med an- ledning av äktenskap eller havandeskap m.m. Samtidigt förordas en rätt för alla kvinnliga arbetstagare till sex veckors ledighet även efter barns födelse. Utredningen föreslår att till 1945 års lag fogas en ny paragraf med angivet innehåll.

Hänvisningar till S5-2

  • Prop. 1976/77:149: Avsnitt 10.2

5.3. Remissyttrandena

Som redan översiktligt har redovisats i avsnitt 3.2 är remissinstan- serna genomgående positiva till förslagets grundtankar när det gäller reglering av arbetsmiljöns utform- n i n g,

LO framhåller att vad utredningen anför om hur arbetsmiljön skall vara beskaffad stämmer väl överens med LO:s uppfattning. Som sär- skilt positivt noteras utredningens förslag att de olika arbetsmiljöfakto— rerna skall sammanvägas och att därvid inte får bortses från psykiska och sociala problem. På såväl myndigheter som arbetsmarknadens par- ter läggs enligt LO ett stort ansvar för att konkretisera lagens målsätt- ning när det gäller psykosociala faktorer i arbetet. Inte minst bör klart framgå att arbetstakten utgör en central arbetsmiljöfråga. I lagtexten eller i motiven bör sålunda komma till uttryck några centrala krav som måste tillgodoses för att lagförslagets målsättning skall uppfyllas, bl. a. att arbetstakten inte skall vara maskinstyrd eller styrd av löpande band och att ensidigt upprepande av begränsade arbetsmoment skall undvikas.

I anslutning till vad utredningen anför om psykosociala arbetsmiljö- problem framhåller TCO att det finns anledning fastslå att förbätt-

Prop. 1976/77: 149 65

ringar i arbetsmiljön i sådant avseende inte bara kan åstadkommas genom medverkan i beslutsprocessen utan även kräver investeringar och högre driftkostnader på samma sätt som förbättringar i den fysiska arbetsmiljön gör det. Det understryks även att uppdelningen i olika typer av miljöfaktorer inte bör drivas för långt, eftersom det är arbets- miljön som helhet som påverkar de anställda. Förändringar som vidtas har sålunda i allmänhet effekt i både fysiskt och psykiskt hänseende. TCO anser att de anställda själva är de som bäst kan bedöma vilka förändringar som bör vidtas i arbetsmiljön för att denna skall bli till- fredsställande. Förhandlingsvägen torde därför vara det effektivaste och snabbaste sättet att åstadkomma bättre arbetsmiljö. Medbestäm— mandelagen blir med denna syn det viktiga instrument med vars hjälp arbetstagarna genom sina organisationer kan få det inflytande över arbetsorganisation och arbetsinnehåll som är en förutsättning för en tillfredsställande arbetsmiljö. Enligt TCO är det emellertid angeläget att ytterligare preciseringar sker vad gäller psykosociala förutsättningar för en tillfredsställande arbetsmiljö. Arbetarskyddsstyrelsen bör utfärda föreskrifter med utgångspunkt i föreliggande forskningsresultat för att ge stöd åt arbetstagarna i samråd och förhandlingar om arbetsförhål- landena. Därvid bör kunna ges exempel på kriterier av typ att arbetet bör vara omväxlande. ge goda möjligheter för den enskilde att själv bestämma över arbetssätt och arbetstakt, tillåta fri kommunikation med andra under arbetet, ge möjligheter till samarbete och till deltagande i planering och produktionskontroll.

SACO/SR anser att den föreslagna lagtexten är vag i fråga om den psykiska arbetsmiljön och att den ger minimalt stöd för ett fackligt agerande då det gäller att förhindra psykiska påfrestningar och förslit— ning liksom då det gäller att åstadkomma en positiv och utvecklande arbetsmiljö. Det förutsätts att konkretisering sker bl. a. i arbetarskydds- styrelsens föreskrifter. Om lagförslaget inte, med avseende på den psykiska miljön, skall bli ett slag i luften är det enligt SACO/SR viktigt att arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter utarbetas skyndsamt och i nära samarbete med arbetstagarnas organisationer. Vissa svårigheter förväntas uppkomma vid utformningen av en lagstiftning som på ett mer konkret sätt behandlar de psykosociala aspekterna av arbetsmiljön och vissa delar kanske över huvud taget inte lämpar sig för reglering i författning. Det anses dock finnas flera viktiga frågor inom detta fält som är väl lämpade för lagstiftning, t.ex. frågan om grundläggande utbildning, innefattande arbetsmiljö- och företagshälsovårdsfrågor samt arbetspsykologi och arbetssociologi, för blivande arbetsledare på olika nivåer.

Lagförslaget ställer enligt SAF stora och delvis onyanserade krav på arbetsmiljön. Enligt SAP:s mening är det nödvändigt att ta hänsyn till att nu befintliga anläggningar inom industrin, som ofta är mycket

Prop. 1976/77: 149 66

kapitalkrävande, kommer att vara i användning under många år. Genom punktinsatser kan problem i äldre anläggningar till viss del elimineras, men ofta saknas tekniskt eller ekonomiskt möjliga lösningar. Inte ens i samband med nyinvesteringar finns alltid känd teknik för elimina- tionsåtgärder. Vidare får vid tillfälliga arbeten inte helt utan hänsyn till ekonomiska konsekvenser kunna påfordras skyddsanordningar för att undanröja en olägenhet som ej innebär någon fara.

Förutom löntagarorganisationerna behandlar en rad remissinstanser frågan om möjligheten att konkretisera kraven på arbetsmiljön i psykiskt och socialt avseende. Utöver vad som har redovisats i avsnitt 3.2 kan följande ytterligare näm- nas.

Svårigheterna att ge de psykosociala förhållandena en precisare innebörd framgår enligt Landstingsförbundet klart av utredningens förslag och resonemang. Förbundet ansluter sig därför till utredningens mening att hela komplexet av de psykosociala aspekterna på arbets— miljön får ett naturligt forum i de partssammansatta organ som skapas på arbetsplatserna. Enligt luftfartsverket måste emellertid formuleringen av och tankarna bakom lagförslagets grundläggande bestämmelser inne- bära att arbetsmiljölagen i detta avseende blir en av hörnpelarna i fram- tida personalpolitik.

Statens personalnämnd konstaterar att utredningen när det gäller den psykosociala miljön i huvud-sak har överlämnat den fortsatta utveck- lingen till samverkansgrupper, företagshälsovård och kommande system för medbestämmande i arbetslivet. I sitt omfattande arbete med handi- kappades ofta mycket stora problem har nämnden funnit att grunden till att en anställd betraktas som partiellt arbetsför inte sällan är att söka i psykosociala faktorer i arbetsmiljön. En lagstiftning anses här- vid underlätta möjligheten till överenskommelser. Enligt nämndens me- ning hade det varit naturligt om de rapporter i psykosociala frågor som finns med i utredningens material resulterat i bl.a. krav på ut- bildning i psykosociala frågor. Statens handikappråd framhåller att den föreslagna lagen ger möjlighet att meddela tillämpningsföreskrifter för den psykosociala arbetsmiljön. Rådet anser att detta är mycket positivt men saknar en mer ingående diskussion om vilka slags före- skrifter det kan komma att röra sig om. Sådana föreskrifter anses kunna avse exempelvis krav på utbildning av arbetsledare i arbetspsykologi och arbetssociologi samt förbud mot ackordslön i vissa yrken.

De psykosociala faktorer-nas betydelse i arbetsmiljön har fått en otillräcklig behandling i betänkandet, anser flera remissinstanser inom högskoleområdet. Den hittillsvarande forskningen är enligt UKÄ' så pass omfattande och entydig angående dessa faktorers generella bety- delse för arbetsmiljön att UKÄ föreslår att de psykosociala momen- tens betydelse markeras genom att en precisering görs i en särskild

Prop. 1976/77: 149 67

bestämmelse i arbetsmiljölagen. Även statens kulturråd understryker vikten av att psykiska och sociala faktorer tas med i bedömningen av arbetets utformning. Den enskilde bör ha rätt att ställa krav på arbets- uppgifter som utnyttjar både intellektuella, sociala och manuella re— surser. Kulturrådet finner emellertid att de bredare krav på arbets- miljön som formuleras i utredningens inledande resonemang inte följs upp i författningsförslagen. Statistiska centralbyrån anser att den bred- dade målsättningen i fråga om arbetsmiljön inte i tillräcklig utsträck- ning gjorts påtaglig i lagförslaget. Länsstyrelsen i Skaraborgs län kon- staterar att man i ett inledningsskede måste räkna med betydande in- satser för att åstadkomma ökad insikt om de psykosociala problemen i arbetslivet. För att inom rimlig tid kunna komma igång med att ut- veckla metoder och åtgärder inom detta svårbearbetade område krävs bättre stöd och riktlinjer för vidareutveckling än vad utredningen har lämnat. Enligt statens vägverk är kunskapsunderlaget för den breda målsättning lagförslaget ger uttryck för i dag begränsat. Det anses där— för angeläget att föreskrifter utfärdas redan i samband med lagens ikraftträdande. Det är enligt vägverket olyckligt om den fastställda lagen väcker förväntningar som inte kan infrias på grund av bristande under— lag för åtgärder. Även kriminalvårdsstyrelsen framhåller att arbetar- skyddsstyrelsen i sina anvisningar bör närmare precisera kraven på en god psykisk arbetsmiljö för att underlätta arbetet för myndigheter, skyddsombud, skyddskommittéer och fackliga organisationer i deras gemensamma strävan att åstadkomma en förbättrad sådan arbetsmiljö.

Socialstyrelsen tar i sitt remissyttrande upp till särskild behandling de delar av arbetslivet där produktionen är serviceinriktad, t. ex. hela vårdsektorn och utbildningsområdet. Utredningen har enligt styrelsen inte gett en så ingående problembeskrivning eller lagt sådana förslag att man fullt ut kan bedöma vilka verkningar lagstift- ningen kan komma att få inom dessa expanderande delar av arbetslivet. Det anses särskilt betydelsefullt att man uppmärksammar de sociala och psykologiska faktorerna vid arbetsplatser där arbetet är inriktat på omsorg och vård av andra människor såsom t. ex. vid förskolor, ungdomsvårdsskolor, sjukhus och inom åldringsvården. Arbetet bör här för att ge tillfredsställelse vara organiserat enligt samma mönster som man vill överföra. Personalen måste således ges möjlighet att själv på- verka och vara med om att utforma den miljö i vilken den verkar. Den demokratiseringsprocess som pågår i arbetslivet och som kommer till uttryck i förslaget till arbetsmiljölag har enligt styrelsen också ett värde som medel i behandlingen av klienten. Vårdarbetet bör syfta inte bara till att befria från materiella umbäranden och fysiskt eller psykiskt lidande utan även till att främja vårdtagarens personlighetsutveckling och självförverkligande. Utredningens förslag synes väl ägnat att bidra till förverkligandet av ett sådant vårdmål.

Prop. 1976/77: 149 68

Socialstyrelsen anför vidare följande. Arbetsmiljön för vårdpersonalen präglas inte sällan av psykiska påfrestningar i relationerna till vård- tagarna eller deras anhöriga. När fråga är om institutioner för vård av personer som intagits med tvångsåtgärder har den utveckling som skett under senare år i mycket kännetecknats av krav från personalhåll på ökad personlig säkerhet. 'Insatser i anledning härav har på kort sikt lett till en säkrare arbetsmiljö. Sett på längre sikt har de tyvärr bidragit till att skapa ett psykologiskt hårdare vårdklimat. Socialstyrelsen vill understryka att man inte får bortse från behoven av att även kortsiktigt förbättra arbetsmiljön. Långsiktigt menar dock styrelsen att en lindring i de påfrestningar som ligger i personalens relationer till de intagna och därigenom en förbättring av arbetsmiljön kan ske genom ett vidgat medinflytande för såväl personal som klienter.

Statskontoret instämmer i de synpunkter som utredningen anför an— gående a n v än (1 n in g e n av A D B i arbetslivet. Enligt statskon- torets mening är en aktiv medverkan från de anställda en förutsättning för att insatser för administrativ utveckling skall ge de positiva ratio- naliserin-gseffekter som eftersträvas.

Löneformen och arbetsmiljön tas upp i ett särskilt avsnitt i LO:s remissvar. LO ser som mycket positivt att löneformens betydelse från olycksf-allssynpunkt har uppmärksammats av utredningen. Nästan samtliga deltagare i LO:s arbetsplatsremiss har ansett att det skall kunna förbjudas att utföra riskfyllda arbeten på ackord. Löneformen är visserligen i första hand en avtalsfråga. Denna huvudprincip torde enligt LO dock inte i nämnvärd grad åsidosättas genom att arbetar- skyddsstyrelsen får utvidgad befogenhet att med utgångspunkt i förslag från de fackliga organisationerna —— förbjuda ackordssystem som uppenbart kan öka riskerna i speciellt riskfyllda arbeten. Dessa föreskrifter anser LO böra vara förbundna med direkta straffbestäm- melser. SAF nämner i denna fråga att arbetarskyddsstyrelsen redan nu har möjlighet att i vissa fall ingripa mot ackordsarbete. Föreningen vill dock understryka att löneformen är en. fråga som primärt avgörs av arbetsmarknadens parter. Samtidigt påpekas att man redan i dag tar in i löneberäkningar att Skyddsföreskrifter skall följas. Principen gäller enligt SAF oavsett vilken löneform man har.

Även estetiska aspekter måste beaktas vid utformningen av arbetsmiljön och en stimulerande miljögestaltning bör eftersträvas. Detta framhålls av TCO, statens kulturråd, Akademien för de fria konsterna och Arkitektförbundet som samtidigt anser att utredningen försummat att behandla arbetsmiljöns kulturella aspekter. Det påpekas att i den nya statliga kulturpolitiken har fastslagits arbetsmiljöns bety- delse för samhällelig och kulturell aktivitet. Vidare anför dessa remiss- instanser att det är lämpligt att i den estetiska arbetsmiljöutformningen engagera konstnärer som har speciella kunskaper och intresse för arbetslivsproblem.

Prop. 1976/77: 149 69

De av utredningen föreslagna la gb es t äm m el se r n a o m a r- betsmiljöns beskaffenhet godtas allmänt liksom utred- ningens bakomliggande resonemang. Erinringar framförs dock av vissa remissinstanser. Vidare görs vissa uttalanden i anslutning till de sär- skilda bestämmelserna.

SJ anför följande. Lagförslagets bestämmelser om arbetsmiljöns beskaffenhet utgör den legislativa ramen i materiellt hänseende för yrkesinspektionens och arbetarskyddsstyrelsens befogenhet att meddela straffsanktionerade beslut rörande arbetsmiljöns beskaffenhet. Det anses mot denna bakgrund anmärkningsvärt att lagens krav på arbetsmiljön genomgående gjorts högst oprecisa. Statens personalnämnd delar denna uppfattning. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att bestämmelserna om arbetsmiljöns beskaffenhet bör omarbetas så att kraven erhåller en mera konkret utformning.

TCO föreslår att i lagtexten anges att utgångspunkten skall vara att arbetet ordnas så att arbetstagare själv kan påverka sin arbetssituation.

I anslutning till lagförslagets bestämmelse om arbetslokaler anför statens planverk att utredningen inte har beaktat den princip som har slagits fast av statsmakterna, nämligen att bestämmelser som berör byggandet och för vilka specialmyndigheter svarar lämpligen utfärdas av planverket och tas in i tillämpningsbestämmelserna till byggnadsstadgan. En kanalisering av bestämmelserna beträffande en byggnads egenskaper till svensk byggnorm är enligt planverket nöd- vändig, eftersom en samordning måste ske med andra samhälleliga krav på byggnader, t.ex. rörande energihushållning och tillgänglighet för rörelsehindrade. På så sätt skapas också förutsättningar för att projek- törer, byggare och övriga berörda lätt får kännedom om uppställda krav och kan beakta dem vid projekteringen och utförandet av arbets- lokaler. Också för byggnadsnämnderna blir det därigenom lättare att vid byggnadslovsprövni-ngen bevaka att bestämmelserna med avseende på arbetsmiljön följs. För vissa speciella arbetslokaler eller anordningar i byggnad kan det dock vara praktiskt att som hittills även behandla byggfrågor i arbetarskyddsstyrelsens anvisningar med hänvisningar till dessa i planverkets publikationer. Detta gäller enligt planverket särskilt i sådana fall där produktionsanordningarna är av en dominerande be- tydelse. Med hänvisning till det anförda föreslår planverket att efter mönster i livsmedelslagstiftningen i arbetsmiljöförordningen hänvisas till byggnadsstadgans bestämmelser om konstruktion och utformning av arbetslokal eller byggnad som inrymmer arbetslokal samt om byggnads- lov. Frågor om säkerhet och skydd för arbetstagarna vid produktion av byggnader bör enligt planverkets uppfattning behandlas i arbetar- skyddsstyrelsens tillämpningsbestämmelser.

Byggnadsarbetareförbandet och Målareförbudet framhåller att arbets- miljölagens bestämmelser om olika arbetsmiljöfaktorer bör gälla inte

Prop. 1976/77: 149 70

bara lokaler utan arbetsställen över huvud.

Socialstyrelsen framhåller den stora betydelse t 0 b a k 5 r ö R har som luftförorening i många sammanhang. inte enbart för rökaren själv utan också för icke-rökare. Det anses nödvändigt att detta beaktas också i arbetsmiljöarbetet. Möjliga kombinationseffektcr av tobaksrök och annan luftförorening måste beaktas vid val av hygieniska gräns- värden. Styrelsen anser att denna luftföroreningsfaktor väger så tungt att det är fullt rimligt att i många arbetsmiljöer kräva förbud mot tobaksrökning. Även T CO pekar på de problem i arbetsmiljön som är förenade med tobaksrökning. Eftersom dessa problem rör så gott som alla arbetsplatser bör enligt TCO arbetarskyddsstyrelsen överväga att med utgångspunkt i lagens bestämmelse om tillfredsställande luftför- hållanden utförda en föreskrift som garanterar de anställda rätten till rökfria utrymmen. på arbetsplatsen. VISIR och Hälsofrämjandet menar att utredningen inte nog har tagit fasta på behovet av åtgärder för att minska problemet med tobaksrökning inom arbetslivet. Lagförslagets krav på tillfredsställande arbetshygieniska förhållanden bör gälla rök- ning på samma sätt som andra orsaker till miljöförorening. [ den mån helt rökfria arbetsplatser inte skapas bör tobaksrökning inom arbets- livet endast förekomma i särskilda, avgränsade utrymmen. En utveck— ling i den riktningen anses på relativt kort tid kunna åstadkommas genom anvisningar från arbetarskyddsstyrelsen i förening med infor- mation och debatt inom arbetslivet.

Enligt statens kulturråd är det motiverat att i arbetsmiljölagen ta in en uttrycklig bestämmelse av innehåll att arbetsplatserna skall utformas även utifrån upplevelsemässiga kriterier och att en stimulerande m i 1 j 6- g e stal tnin g skall eftersträvas. Kulturrådet framhåller i detta sam- manhang bl. a. att också ljudförhållandena har kulturaspekter. På många arbetsplatser förekommer numera musik genom högtalare eller genom hörlurar. Om musiken av de anställda upplevs som något störande och påtvingat riskeras med detta att deras musikkontakt försämras även under fritid.

Svea hovrätt anser att det kan diskuteras om inte lagförslagets be- stämmelse om personlig skyddsutrustning i allt för hög grad inskränker arbetarskyddsstyrelsens möjligheter till avvägningar. Även SAF, SHIO, Pressbyråföretagen Aktiebolag, SJ, länsstyrelsen i Malmöhus län och yrkesinspektionen :" Växjö framhåller att bestäm- melsen om personlig skyddsutrustning fått en alltför kategorisk ut- formning vad gäller kravet att anordna arbetet så att sådan utrustning inte behövs. Vidare anser televerkets arbetsmiljönämnd och yrkesinspek— tionen i Kalmar att i bestämmelsen bör uttryckligen anges att den per- sonliga skyddsutrustningen skall bekostas av arbetsgivaren.

I fråga om p e r s 0 n alu t r y m m e n hävdar Lantarbetareförbun- det bestämt att behov av utrymmen för personlig hygien, för vila och

Prop. 1976/77: 149 71

förtäring föreligger även vid alla små arbetsplatser där det finns an- ställd personal. Detta bör slås fast i lagstiftningen. En annan och se- nare fråga blir enligt förbundet dimensioneringen av utrymmena och utrustningen med hänsyn till arbetsplatsens storlek och art. Enligt sta- tens kulturråd bör även den estetiska utformningen av personalutrym- men täckas av arbetsmiljölagen.

I lagförslaget sägs att fordon för personaltransport skall vara lämpat för ändamålet. ÖB understryker angelägenheten av att lagen ej lägger hinder för exempelvis cykeltolkning och transport på stridsfordon och lastbilar.

En del remissinstanser uppehåller sig närmare vid förslagets inne— börd när det gäller möjligheterna till arbete för olika grupper. Socialstyrelsen framhåller att vid planeringen av arbets- miljön måste tas hänsyn till de skilda förutsättningar, bl.a. i form av fysiska handikapp, som föreligger hos olika människor. Arbetsmarknads- styre/sen finner tillfredsställande att den föreslagna arbetsmiljölagen — inom ramen för det rimliga —— är inriktad på en vidgning av syssel- sättnings- och anpassningsmöjlighetema för dem som söker sig in i arbetslivet och för dem som har svårigheter att behålla sysselsätt- ningen. Även om ökad uppmärksamhet har ägnats de arbetshandi- kappade har enligt styrelsen åtgärder för anpassning av arbetsmiljön efter deras behov hittills inte vidtagits i önskvärd utsträckning. Det synes därför vara nödvändigt att sådana åtgärder stöds genom lag— stiftning. Vidare bör en samverkan med rehabiliteringsorganen, och då främst med institutioner för yrkesinriktad rehabilitering, beaktas vid den fortsatta utvecklingen av företagshälsovården.

Statens handikappråd anser att förslaget borde ha gett ett bättre stöd för den generella handikappanpassningen vid den kommande prak- tiska tillämpningen av lagen. Det anses nödvändigt att tillämpnings- föreskrifter finns för handikappanpassningen av den fysiska miljön. Föreskrifterna måste innehålla bestämmelser både för hur, var och när denna anpassning skall ske vad avser lokaler, inredning, maskinell utrustning m.m. I de fall statens planverk har att utfärda föreskrif- terna bör detta göras i nära samarbete med arbetarskyddsstyrelsen. De handikappades riksförbund understryker att när man, som utredningen förordar, i tillämpningsföreskrifter inför krav på begränsning av den fysiska arbetsbelastningen bör det stå klart att åtgärderna rätt genom- förda också kan tillgodose behovet av att underlätta arbetsuppgifterna för arbetstagare med handikapp. Förbundet finner det skäligt att i lagen införs en paragraf som anger att arbetsförhållandena skall an- passas till förutsättningarna hos arbetstagare med särskilda behov i fy- siskt eller psykiskt avseende. Handikappförbundens centralkommitté framhåller som väsentligt i detta avseende att tillämpningsföreskrifter meddelas och att resurser byggs upp för det löpande tillsynsarbetet.

Prop. 1976/77: 149 72

De förbud mot kvinnors anlitande till arbete som finns i nuvarande lagstiftning föreslås i huvudsak försvinna. Social- Styrelsen har ingen erinran mot detta men betonar angelägenheten av att foster och barn skyddas genom att gravida och ammande kvinnor inte utsätts för t.ex. kemiska arbetsmiljöfaktorer som via moderkaka eller bröstmjölk kan överföras till och skadligt påverka foster och barn. De föreslagna bestämmelserna synes ge möjlighet till sådana för fostret, barnet och därmed för kommande generationer viktiga skyddsåtgärder. Arbetsmarknadsstyrelsen och LO delar också utredningens inställning att särbestämmelser för kvinnor i möjligaste mån skall undvikas i arbets- miljölagen. Det anses väsentligt att inga onödiga hinder uppställs vare sig för mäns eller för kvinnors tillträde till eller ledighet från olika arbe- ten. Gravida kvinnors behov av särskilda bestämmelser kan enligt LO:s mening lösas genom utredningens förslag om att arbetarskyddsstyrelsen kan meddela förbud mot visst slag av arbete eller föreskriva särskilda villkor då risk för fosterskador föreligger. Gruvindustriarbetare/ör- bundet har dock ansett att det dispensabla förbudet mot kvinnors an- litande till gruvarbetet under jord bör stå kvar. Kemikontoret fram- håller att gravida kvinnor i vissa fall torde vara att anse som en särskilt känslig grupp när det gäller fosterskadande, mutagena eller cancerogena ämnen.

Hänvisningar till S5-3

6 Gränsvärdesfrågor

6.1. Utredningen

Med stöd av 745 andra stycket arbetarskyddslagen har arbetar- skyddsstyrelsen utfärdat anvisningar om hygieniska gränsvärden för olika luftföroreningar på arbetsplatsen. Styrelsen har i en del fall anvisat gränsvärden också i fråga om andra arbetsmiljöfaktorer, såsom buller, och därvid i vissa avseenden riktat anvisningarna även gentemot leverantörer av tekniska anordningar.

Utredningen konstaterar att frågor om gränsvärden har fått hög aktualitet allteftersom insikten ökat om de miljöhot människan tidigare varit utsatt för och om de nya risker som utvecklingen fört med sig. Utredningen framhåller att systemet med gränsvärden är värdefullt och efter hand bör utsträckas till allt flera kemiska och fysikaliska faktorer.

Grundläggande principer för överväganden angående gränsvärden slås fast av utredningen. Syftet vid fastställande av gränsvärden i arbets- miljön måste vara att gränsvärdet skall förebygga att arbetstagarna på arbetsplatsen utsätts för skadlig eller besvärande påverkan. Gräns— värdet skall vara så lågt att den som i arbetet utsätts för en luftför- orening eller annan störning som ej överskrider gränsvärdet är skyddad mot skador eller besvär på grund av denna. Detta bör gälla även för

Prop. 1976/77: 149 73

långvarigt arbete och så långt möjligt även för särskilt känsliga grupper. Kombinationseffekter måste beaktas. Man bör söka bygga in en säker- hetsfaktor i gränsvärdet och därmed skapa en säkerhetsmarginal. Vad gäller cancerframkallande ämnen framhåller utredningen att det från praktisk synpunkt synes nödvändigt att i avsaknad av exakt kunskap utgå från att det inte finns någon säker expositionsnivå. Vissa cancer- framkallande ämnen måste sålunda förbjudas i arbetslivet. För andra ämnen bör sättas mycket stränga gränsvärden och hanteringen kring- gärdas med rigorösa säkerhetskrav. Vidare konstateras att välbefinnande är beroende inte bara av objektivt konstaterbar verkan av fysikaliska och kemiska miljöfaktorer utan även av upplevelsen av miljön. Det kan enligt utredningen vara motiverat att beakta även psykosociala faktorer vid avgöranden i gränsvärdesfrågor. Möjligheten att påverka genom information framstår enligt utredningen som viktig.

De hygieniska gränsvärdena bygger normalt på tanken att en icke önskvärd effekt sätter in om intensiteten hos påverkande faktorer höjs över en viss tröskel. Utredningen fäster samtidigt uppmärksamheten på att varje angivande av gränsvärde bygger på vissa förutsättningar som inte är vetenskapligt givna utan framkommer som resultat av en värde- ring av vilka kriterier som skall väljas för icke acceptabel påverkan, vad som är önsvärda säkerhetsmarginaler, vilken sammansättning hos exponerad grupp som man bör räkna med osv.

Vidare påpekar utredningen att det måste finnas möjlighet att väga in även alternativa hälsorisker som följd av omplaceringar, nedlägg- ningar av företag m.m. Ingripanden får heller inte orsaka större säker- hetsrisker på andra områden. Sådana ytterligare överväganden kan enligt utredningen leda till nedtrappningsprogram där man sätter in ekonomiska insatser och tekniskt utvecklingsarbete i syfte att så snabbt som möjligt nå de gränsvärden som framstår som motiverade från vetenskaplig synpunkt.

Utredningen framhåller att riskbedömningarna vid fastställande av gränsvärden ofta är svåra. De förutsättningar som ett gränsvärde bygger på måste klarläggas så tydligt som möjligt. Ett gränsvärde rör ofta för- hållanden inom många områden av arbetslivet. Från arbetsmarknads- parternas sida måste därför bedömningen i allmänhet ske på central nivå, Arbetarskyddsstyrelsen har sedan att träffa sitt avgörande på grundval av föreliggande fakta och parternas synpunkter.

Utredningen behandlar i första hand gränsvärden för olika faktorer i arbetsmiljön. Samtidigt framhålls att ett sätt att komma närmare den faktiska belastningen på människan är att mäta halten av ämnen i bio— logiskt material som urin eller blod. Utredningen konstaterar att väl- grundade biologiska gränsvärden har kunnat fastställas för några sub- stanser. I många fall kan enligt utredningen den biologiska kontrollen ses som ett komplement till luftkontroll.

Prop. 1976/77: 149 74

I ett särskilt avsnitt framhålls att förbättrade eliminationstekniska resurser och nya krav på livskvalitet gör att man vid fastställande av gränsvärden inte alltid bör stanna vid tröskelgränsvärdet enligt tidigare angivna betraktelsesätt. Där goda möjligheter finns för miljöförbättring bör enligt utredningen kravet gå längre. 1 sak blir effekten densamma som om den tidigare nämnda inbyggda säkerhetsfaktorn ökas. Denna är dock i princip relaterad till en miljöfaktors speciella riskegenskaper och inte till de eliminationstekniska möjligheterna. Det kan enligt ut- redningen å andra sidan förekomma att i en viss bransch otillfreds- ställa-nde miljöförhållanden temporärt måst accepteras, t. ex. därför att branschens produktion bedöms som oumbärlig. Det förefaller rimligt att därvid låta ett gränsvärde övergångsvis bestämmas av det teknisk- ekonomiskt möjliga förutsatt att betryggande säkerhet uppnås t.ex. genom användande av personlig skyddsutrustning.

Som ytterligare ett användningsområde för gränsvärden framhåller utredningen möjligheten att ange tillåtna värden för enstaka kompo- nenter i en arbetsmiljö. Det kan t.ex. föreskrivas att en maskin av visst slag inte får avge mer än viss dos damm per timme eller visst buller. Utredningen påpekar att ett sådant värde inte primärt som de tidigare nämnda tröskelvärdena — utgår från den slutliga effekten av störningen.

För att förankra systemet med gränsvärden i lagstiftningen föreslår utredningen en bestämmelse i arbetsmiljöförordningen att arbetarskydds- styrelsen skall kunna meddela föreskrifter om gränsvärden för planering och kontroll av arbetsmiljön. Föreskrifter om gränsvärden avses i första hand verka som påbud för dem som enligt arbetsmiljölagen är ansva- riga för arbetsmiljöns beskaffenhet. I den mån efterrättelse inte sker ligger det på tillsynsmyndighetema att genomdriva tillämpning med de tvångsmedel som står till buds i form av föreläggande eller förbud. Utredningen konstaterar att det här kan vara fråga om komplicerade avgöranden. Är gränsvärdet inte kopplat till en noga beskriven mät- metod, får kontrollen av gränsvärdets efterföljd ses som ett bland flera moment i underlaget för myndighetens bedömning. Utredningen fram- håller vidare att arbetarskyddsstyrelsen genom förslaget även i övrigt ges vidsträckta möjligheter att efter hand som underlag skapas med- dela föreskrifter om gränsvärden. Här pekas på att lagförslaget inne- håller bemyndiganden för styrelsen att i olika avseenden meddela direkt straffsaktionerade föreskrifter om tekniska anordningar och kemiska produkter.

Enligt utredningen är det för arbetet med gränsvärden grundläggande att tillsynsmyndigheten har ett dokumentationssystem som fungerar väl. Detta bör omfatta allt faktaunderlag och alla kriterier som används när gränsvärdet fastställs. Utredningen förutsätter att arbetarskyddsstyrelsen får möjligheter till bevakning som är internationellt täckande. Styrelsen

Prop. 1976/77: 149 75

måste också kunna engagera forskare för studier på fältet eller i labo— ratoriet när angelägna frågor kräver detta. Som viktiga informations- källor anges vidare företagshälsovården, tillsynsverksamheten och ar- betsmarknadsparterna.

Utredningen framhåller att en effektiviserad kontroll av arbets- miljön med hjälp av hygieniska gränsvärden ställer stora krav på till— gång till resurser för mätning ute på arbetsplatserna samt för analys och utvärdering. Det slås fast att det är arbetsgivaren som har att svara för att mätningar och provtagningar samt analys och utvärdering kommer till stånd i tillräcklig omfattning och med den noggrannhet som erfordras. Detta följer direkt av de grundläggande bestämmelserna om arbetsgivarnas ansvar i förslaget till arbetsmiljölag. En väsentlig tillgång när det gäller mät- och analysverksamhet är företagshälso— vården där arbetet inom den tekniska delen går ut på att i nära samverkan med den medicinska delen kartlägga och bevaka olika för- hållanden i arbetsmiljön. Resurser för mätning och analys finns dess- utom inom den offentliga hälso- och sjukvården, särskilt hos de yrkes- medicinska sjukhusenheterna. Utredningen föreslår fortsatt utrednings- arbete av frågan hur man kan bygga ut de nuvarande resurserna för yrkeshygienisk övervakning.

Utöver de nu nämnda resurserna för mätning och analys pekas på den omfattande verksamhet som sker inom arbetarskyddsverket. När det gäller yrkesinspektionen avses här i första hand den löpande tillsynsverksamheen med kontrollmätningar o.d. Inom styrelsens ar- betsmedicinska avdelning bedrivs jämsides med forsknings- och utred- ningsarbetet en uppdragsverksamhet som till största delen utgörs av provtagning. mätning och framför allt analyser på uppdrag av företag m.fl. Den innefattar också laboratoriemässig analys i anslutning till yrkesinspektionens mätning och provtagning. Utredningen tillägger att det förutom de nu nämnda resurserna finns en rad institutioner inom universitets- och högskoleorganisationen med verksamhet som kan nyt- tiggöras i arbetsmiljöarbetet. Vidare finns enskilda företag som åtar sig mät- och analysuppdrag från industrin. Här tas också upp frågan om en yrkeshygienisk mät- och analysverksamhet som grundar sig på lagstift- ningen om riksprovplatser. Det finns f.n. inte något organ som kan utses till riksprovplats för yrkeshygienisk mätning och analys. Utredningen framhåller angelägenheten av att man prövar möjligheterna att i fram- tiden få till stånd en kontroll av de yrkeshygieniska förhållandena på grundval av lagstiftningen om officiell provning.

Utredningen betonar sammanfattningsvis kraftigt vikten av att nu— varande och kommande behov av mätning, analys och utvärdering till- godoses. För detta ändamål måste ytterligare resurser skapas. Samtliga nu angivna frågeställningar innefattas i utredningens förslag till fortsatt utredningsarbete.

Prop. 1976/77 : 149 76

Angående skyddsombudens roll när det gäller att kontrollera att före- skrifter om gränsvärden följs utgår utredningen från att skyddsombuden inte skall överta uppgiften att kontrollera att föreskrifter om gräns- värden följs. Däremot bör skyddsombuden alltid hållas informerade om mätningar, mätmetoder, principer för provtagningsteknik och ana- lysteknik etc. Skyddsombuden bör också ha möjlighet att påverka undersökningarnas inriktning, att följa undersökningen och att få del av resultaten efter hand som sådana erhålls.

Utredningen lämnar också en redogörelse för utländska gränsvärde- system. Utredningen konstaterar att det är svårt och i vissa avseenden omöjligt att jämföra olika länders gränsvärden men framhåller å andra sidan att internationellt utbyte av erfarenheter är av stort värde för gränsvärdesarbetet.

Hänvisningar till S6-1

  • Prop. 1976/77:149: Avsnitt 2

6.2. Remissyttrandena

Vad utredningen anför angående gränsvärden godtas allmänt av remissinstansema.

LO anser att systemet med gränsvärden för kemiska och fysikaliska faktorer i arbetsmiljön bör utsträckas så långt det är möjligt. Rätt använt kan nämligen hygieniska gränsvärden utgöra ett effektivt verktyg för att skydda arbetstagarnas hälsa. Ett gränsvärde måste därvid ligga på så säker nivå att några skador eller besvär ej uppträder under ett helt arbetsliv och så långt det är möjligt ej heller för speciellt känsliga grupper. Bestämningen av gränsvärden är kom- plicerad. Ett oavvisligt krav från LO:s sida är att representanter för arbetstagarna deltar i dessa beslut tillsammans med representanter från arbetsgivarna och samhällets organ för arbetarskydd och hälsovård. Enligt LO:s mening bör det tyngsta ordet i dessa frågor ligga hos arbetstagarna, som är de som kan drabbas av sjukdomar eller besvär. Det anses utomordentligt viktigt att man samtidigt med fastställandet av ett hygieniskt gränsvärde också bestämmer hur den tekniska kon- trollen skall tillgå såväl vad gäller val av mätinstrument och analys- metoder som i fråga om uppläggandet av själva det praktiska mät— förfarandet. Många hygieniska gränsvärden gäller mycket låga halter och det är därför ytterligt lätt att om inte rätt mätmetodik an- vänds över- eller undervärdera mätresultaten. I anslutning till vad utredningen anför om biologiska gränsvärden framhåller LO att värde- full kontroll kan ske genom mätningar i biologiskt material. Emellertid är det endast ett fåtal ämnen som på detta sätt kan kontrolleras. Det är enligt LO:s uppfattning nödvändigt att man utvecklar metoder för sådana biologiska prov för ett betydligt större antal substanser. LO understryker vidare kraftigt betydelsen av utredningens förslag att ge

Prop. 1976/77: 149 77

arbetarskyddsstyrelsen bemyndigande att ange tillåtna värden för en- staka komponenter i en arbetsmiljö. TCO delar också utredningens om- fattning att gränsvärden bör användas som ett styrmedel för att åstad- komma bättre arbetsmiljö.

SAF framhåller att det krävs ett stort teoretiskt och praktiskt kun- nande hos arbetarskyddsstyrelsen för att styrelsen skall kunna klara att fastställa gränsvärden på ett kvalificerat sätt. Vidare påpekas att arbete med hygieniska gränsvärden måste innefatta kostnads-nytto— analyser. Ändringar i redan fastställt gränsvärde måste meddelas i god tid före ikraftträdandet så att företagen får skälig tid till att företa de omställningar av teknisk och annan natur som är nödvändiga för en anpassning till det nya värdet. Föreningen anför vidare att partssam- verkan och samarbete med akademiska institutioner är nödvändigt i arbetarskyddsstyrelsens arbete med gränsvärden. Rutiner för fortlöpande sådant samarbete bör enligt föreningens mening skapas.

KF-KFO anser att ett system med gränsvärden är ett oumbärligt hjälpmedel för att komma till rätta med bl. a. de kemiska riskerna i arbetet. Som ett komplement till hygieniska gränsvärden kan gränsvär- den för utsläpp från maskiner o. d. bli ett värdefullt instrument inom det förebyggande arbetsmiljöarbetet. KF-KFO framhåller vikten av att föreskrifter anpassas efter tillgången på resurser av eliminationsteknisk eller annan art. För att förhindra ett felaktigt utnyttjande av begränsade mättekniska resurser anses det nödvändigt att undersökningskrav och mätaktiviteter blir föremål för en omsorgsfull prioritering.

Arbetsmarknadsstyrelsen delar också utredningens uppfattning att ett system med gränsvärden är ett oumbärligt hjälpmedel för att komma till rätta med de kemiska riskerna i arbetet.

Enligt socialstyrelsen talar övervägande skäl för att man i lagstift- ningen i ökad utsträckning bör arbeta med hygieniska gränsvärden. Viktigt är att de hygieniska gränsvärdenas karaktär av minimimål klart markeras och att man parallellt arbetar med plancringsmål. Risk- värderingen beträffande olika miljöfaktorer skiljer Sig mellan olika samhällssektorer och baseras på olika premisser. Styrelsen understryker att en bättre överensstämmelse mellan principer och kriterier för risk- värdering inom skilda miljösektorer är önskvärd. S. k. nollexponering är i många sammanhang den enda exponeringsnivå som fullt ut garan- terar en sund och säker miljö. Ibland är det enligt styrelsen dock praktiskt orimligt att kortsiktigt och i vissa fall även långsiktigt för- verkliga nollexponering. Detta skulle inte sällan kunna få uppenbart negativa hälsomässiga och sociala konsekvenser. Det gäller att inte underminera grundvalen för den materiella och sociala välfärd som har lett fram till vår i stort sett fördelaktiga hälsosituation med låg spädbarnsdödlighet, lång medellivslängd och ringa frekvens av allvar- liga smittsamma sjukdomar.

Prop. 1976/ 77: 149 78

Naturvårdsverket anför följande. Som utredningen påpekar saknas i många fall medicinsk—hygieniskt bedömningsunderlag för gränsvärden. Detta förhållande gäller i än högre grad inom omgivningshygienen. Här har emellertid ett s.k. bästatekniksystem sedan länge tillämpats. Systemet innebär att bästa tillgängliga teknik inom rimliga ekonomiska ramar utnyttjas i sådana fall där underlaget för medicinsk-hygieniska kriterier saknas eller är otillräckligt. En fördröjning av miljöförbättrade åtgärder i avvaktan på bättre bedömningsunderlag kan därigenom för- hindras. Samma princip bör enligt verket kunna tillämpas även när det gäller arbetsmiljön. För välavgränsade branscher bör sålunda övergångs- vis kunna utarbetas generella anvisningar i miljöförbättrande syfte även om den medicinska doseffektinformationen saknas.

Riksrevisionsverket menar att användande av gränsvärden är en bra teknik eftersom det inte låser sättet att åtgärda de aktuella arbets- miljöproblemen. Samtidigt innebär dock denna teknik att krav ställs på resurser för mätningar, analyser och utvärderingar för att kontrollera de olika gränsvärdena. Verket anser, i likhet med utredningen, att an- svaret för att de olika kontrollåtgärderna kommer till stånd måste ligga hos arbetsgivarna.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller rent allmänt att frågan om gränsvärden inte får överbetonas. Erfarenheten från andra om- råden visar att ambitionen till ytterligare åtgärder ofta avtar markant när väl det föreskrivna värdet uppnåtts. Målet bör i stället vara att erhålla en arbetsmiljö som är så fri från miljöförstöringar som den moderna tekniken medger. Det bör enligt länsstyrelsen klart utsägas att skyddsombud har rätt att påfordra mätning när så enligt hans mening erfordras. Vidare anser länsstyrelsen att det hade varit av intresse om utredningen hade diskuterat frågan om ansvarsfördelning vid skador som inträffar trots att av arbetarskyddsstyrelsen föreskrivet gränsvärde inte har överskridits.

Ett kontrollsystem som bygger på hygieniska gränsvärden är mycket resurskrävande. framhåller IVA. Det kan därför vara motiverat att införa emissionskontroll via typprovning av utrustning. Det förfarandet tvingar leverantörer och konstruktörer av maskiner och annan utrust- ning att uppmärksamma framtida arbetsmiljöproblem i den miljö där deras produkter skall användas, vilket måste vara en eftersträvansvärd utveckling. IVA påpekar vidare att beträffande kemiska risker liksom arbetsmiljöproblem i form av buller, dra-g, belysning m.m. bör olika slag av fjärrmanövrering och helautomatisering ses som möjliga alter- nativ till gränsvärden.

Kemikontoret uppehåller sig bl.a. vid utredningens uttalande att, då gränsvärden fastställs, så långt möjligt även särskilt känsliga grupper skall skyddas. Detta anses i princip riktigt, men Kemikontoret erinrar om att verkligheten ofta erbjuder förhållanden som gör det mer till

Prop. 1976/ 77: 1.49 79

uttryck för en önskan än till något praktiskt genomförbart. Genom att undvika att särskilt känsliga personer ägnar sig åt vissa uppgifter inom industrin finns enligt Kemikontoret en säkrare möjlighet att skydda dessa arbetstagare. Vad gäller kombinationseffekter mellan olika ämnen framhåller Kemikontoret att antalet variabler här är så stort att be- dömningar endast undantagsvis kan göras mer målmedvetet. Enligt Kemikontorets åsikt är det i första hand möjligheten av kombinations— effekter med t.ex. alkohol, tobaksrökning, vissa läkemedel samt vissa livsmedel som närmare bör utredas.

Det är enligt SAF med hänsyn till den juridiska innebörd gräns— värdena får nödvändigt att ställa ökade krav på att gränsvärdena grun- das på vetenskap och beprövad erfarenhet och att den d 0 k u m e n t a- tion vilken arbetarskyddsstyrelsen grundar sina beslut på offentligt redovisas. Det är vidare nödvändigt att dokumentationen finns tillgänglig i god tid innan ett gränsvärde fastställs så att berörda parter har möj- lighet att komma med kompletterande synpunkter.

Viktigt är enligt vad även arbetarskyddsfonden påpekar att det finns ett väl fungerande dokumentationssystem som kan presentera fakta- underlag och kriterier i samband med att gränsvärdet fastställs. Till— synsmyndigheten bör självfallet ha tillgång till ett sådant system. Ett dokumentationssystem med data om toxiska effekter från olika ämnen i miljön bör dock kunna utnyttjas inte bara av arbetarskyddsstyrelsen utan även av myndigheter på andra områden. En anknytning till motsvarande system i andra länder måste också förutsättas ske. Med hänsyn härtill anses att man bör närmare pröva en fristående upp- byggnad av systemet utan någon fastare organisatorisk anknytning till en enskild myndighet.

Vid publicering av nya gränsvärdeslistor bör enligt IVA arbetar- skyddsstyrelsen även redogöra för det material som ligger till grund för dess beslut samt vilka risker som är förknippade med varje miljö- störning. Detta blir av värde såväl för företagen som i den allmänna debatten. Även Kemikontoret framhåller att en sammanställning och ett offentliggörande av arbetarskyddsstyrelsens dokumentationsunderlag skulle utgöra ett välkommet tillskott till såväl industrins som arbets- tagarnas informationsbehov. Inte minst skulle materialet vara värde- fullt och öka säkerheten vid framtagandet av ämnesspecifika skydds— blad och liknande produktinformation.

Behovet av mät- och analysresurser understryks av en rad remissinstanser.

LO framhåller att systemet med hygieniska gränsvärden kan under— grävas om man på arbetsplatserna inte har tillgång till kvalificerade mätresurser. Det fordras en betydande uppryckning på resurs- och kompetenssidan. Förutom de bristande mättekniska resurserna utgör befintliga laboratorieresurser för analytisk kontroll en flaskhals. Det

Prop. 1976/77: 149 80

anses därför av stor vikt att resurskapaciteten ökas även på den analys- tckniska sidan. TCO och SACO/SR konstaterar likaledes stora brister när det gäller arbetsplatsernas tillgång till kvalificerade mät- och analys— resurser. En utbyggnad av systemet med hygieniska gränsvärden anses kräva en betydande ökning av resurserna för mätning, analys och ut- värdering. TCO trycker speciellt på att de små och medelstora före- tagen ofta saknar resurser på området.

LO och TCO erinrar vidare om att ett stort antal kommersiella före- tag etablerats till följd av det växande mättekniska behovet. Den okon- trollerade uppbyggnad av mätföretag som sker betecknas som oroande. Enligt organisationerna måste man söka åstadkomma en ordning där mätföretag auktoriseras efter vissa normer.

Även SAF konstaterar att behovet av mätning är stort och ökande. Skillnaden mellan behov och resurser kommer att tillta genom ökad efterfrågan från företagen och vidgade krav från de anställda och till följd av större krav från myndigheterna. För att tillfredsställa behovet krävs en ökad tillgång på konsultmöjligheter samtidigt som företagens interna resurser för kontroll och utveckling av arbetsmiljön behöver stärkas. Här har en väl fungerande lokal skyddsorganisation och före- tagshälsovård i företagen eller en fristående företagshälsovårdscentral viktiga uppgifter att fylla. Bristen på utbildad personal till såväl den tekniska som den medicinska delen inom företagshälsovården häm- mar dock utvecklingen. Vidare förutsätts en utbyggnad av de yrkesme- dicinska enheterna. För att arbetsgivaren skall kunna ta sitt ansvar fordras enligt föreningens mening att arbetarskyddsstyrelsen faststäl- ler klara normer för provtagning, anger den mätmetod som skall an- vändas samt fastställer godkända instrument för utvärdering av mät- resultaten. KF -KFO anför i huvudsak liknande synpunkter och betonar särskilt arbetsskyddsmyndigheternas ansvar för utbildning av kvalifice- rade mättekniker och utveckling av enkla och tillförlitliga mätmetoder.

Riksrevisionsverket, statskontoret och statens provningsanstalt fram— håller fördelarna med att i möjlig utsträckning förlägga mätningar och analyser hos riksprovplatser.

Beträffande rapporteringen av arbetshygieniska mätningar och andra undersökningar som utförs av yrkesinspek- tionen, arbetarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning, andra in- stitutioner eller enskilda personer föreligger enligt Fabriksarbetareför- bundet svårigheter när det gäller att få del av resultatet. Förbundet föreslår därför att i arbetsmiljölagen eller arbetsmiljöförordningen slås fast att mätresultaten framför allt från statliga institutioner men också från enskilda sådana skall översändas dels till arbetsgivaren och dels till arbetstagarnas organisationer. Arbetarskyddsstyrelsen tar upp sam- ma fråga och konstaterar att förslaget innebär att skyddsombud har rätt att ta del av sådana handlingar som är av betydelse för hans

Prop. 1976/77: 149 81

verksamhet. Motsvarande bestämmelser i arbetarskyddslagen innebär enligt styrelsen endast en rätt att ta del av handlingar som förvaras hos Skyddsombudets arbetsgivare. Detta har medfört vissa problem i sådana fall där andra företag utfört provning, mätning eller annan undersökning för arbetsgivares räkning. Liknande problem kan upp— komma beträffande t. ex. servicejournaler, som förvaras hos fristående serviceföretag. Styrelsen förutsätter att arbetsgivaren i fall av nu be- skrivet slag ser till att skyddsombudet får ta del av alla handlingar som är av betydelse för honom,

SACO/SR menar att resultat från pågående utvecklingsarbete av mätmetoder rörande den psykiska miljön ger vid handen att en intensifierad satsning på området kan ge användbara instrument inom en snar framtid. En satsning på ett sådant utveck- lingsarbete är nödvändig liksom ett klarläggande av att arbetsgivaren även har ansvar för »mätningar» av den psykiska miljön.

Hänvisningar till S6-2

  • Prop. 1976/77:149: Avsnitt 10.2

7. Allmänna skyldigheter för arbetsgivare m.fl.

7.1. Gällande bestämmelser

Enligt 75 arbetarskyddslagen är arbetsgivare skyldig att iaktta allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden under vilka arbetet bedrivs samt arbetstagares ålder, yrkesvana och övriga förut— sättningar för arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrar sig ohälsa till följd av arbetet eller drabbas av olycksfall i arbetet. Arbetstagare åläggs att använda de skyddsanordningar som finns, att noga följa i lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter samt att i övrigt iaktta tillbörlig försik— tighet och medverka till att ohälsa och olycksfall förebyggs. Vidare finns i 395 arbetarskyddslagen en allmän regel att arbetsgivare och arbets- tagare skall samverka för att åstadkomma sunda och säkra arbetsför- hållanden.

Genom 1973 års reform av arbetarskyddslagstiftningen har tillkom- mit bestämmelser angående gemensamma arbetsställen (7 aå arbetar- skyddslagen). När två eller flera arbetsgivare samtidigt bedriver arbete på samma arbetsställe skall de samråda och gemensamt verka för att åstadkomma sunda och säkra förhållanden på arbetsstället. En regel finns om placeringen av ansvaret för samordning av skyddsåtgärder på gemensamt arbetsställe för byggnadsverksamhet. Detta ansvar ligger på byggherren som emellertid kan överlåta ansvaret till arbetsgivare på arbetsstället. På andra gemensamma arbetsställen kan arbetsgivarna överenskomma om att en av dem skall ha ansvaret för samordningen av skyddsåtgärder. Finns det inte någon äverenskommelse kan yrkes- inspektionen bestämma vem som skall ha samordningsansvar. Övriga

Prop. 1976/77: 149 82

arbetsgivare och på arbetsstället sysselsatta arbetstagare har å sin sida att följa de anvisningar som lämnas i samordnande syfte av den huvud- ansvarige. Ensamföretagare är i fråga om förpliktelser liksom även i fråga om skydd på gemensamt arbetsställe jämställd med arbetsgivare. Yrkesinspektionen kan meddela de föreskrifter som behövs om sam- ordningsansvaret försummas eller om den samordningsansvariges anvis- ningar inte följs (53 a 5 andra stycket arbetarskyddslagen).

Arbetarskyddslagen innehåller också en del bestämmelser om skyldig- heter för upplåtare av lokal eller område som arbetsplats. Bestäm— melserna innebär ingen inskränkning i arbetsgivarens skyldigheter utan avser situationer där det ansetts att arbetarskyddsmyndigheterna skall kunna ingripa även mot annan ansvarig.

Först kan nämnas 465 arbetarskyddslagen som behandlar en speciell upplåtelsesituation. Den som mot ersättning låter någon hämta grus e.d. från grustag eller liknande arbetsställe skall tillse att arbetsstället hålls i godtagbart skick från skyddssynpunkt.

Enligt 535 tredje stycket arbetarskyddslagen äger yrkesinspektionen meddela förbud mot upplåtelse av lokal till arbetslokal för visst slag av arbete eller ändamål till dess angiven åtgärd vidtagits med lokalen. Med »ändamål» menas närmast personalrum. En förutsättning för in- gripande är att lokalen har upplåtits till arbetsgivare och ej fyller gäl- lande krav i fråga om arbetsställe. Genom 1973 års ändringar i arbetar- skyddslagstiftningen vidgades bestämmelsens räckvidd. Bestämmelsen ger nu yrkesinspektionen möjlighet inte bara att förbjuda upplåtelse av lokalen till den arbetsgivare, som hyr eller eljest disponerar lokalen vid ingripandet, utan även att samtidigt förbjuda upplåtelse till annan arbetsgivare eller till ensamföretagare som bedriver verksamhet av det slag som förbudet avser, till dess angiven åtgärd har vidtagits med lokalen.

Ännu ett fall av upplåtelse av lokal eller område behandlas i 53 aä första stycket arbetarskyddslagen. Bestämmelsen, som infördes år 1973, ger yrkesinspektionen möjlighet att vid missförhållande på arbetsställe ingripa mot den som råder över arbetsstället. Härvid syftas på det fall att på arbetsstället utförs arbete av arbetstagare som inte är anställd hos den som råder där.

Vidare finns i arbetarskyddslagen föreskrifter om skyldigheter för tillverkare, försäljare, upplåtare och installatörer av tekniska anord- ningar. Dessa föreskrifter redovisas i avsnitt 9.1.

Hänvisningar till S7-1

  • Prop. 1976/77:149: Avsnitt 2

7.2. Utredningen

Skyldighet att samverka

Utredningen framhåller att 1973 års reform lade tyngdpunkten på de anställdas medverkan i utformningen av arbetsmiljön. Det finns

Prop. 1976/77: 149 83

enligt utredningens mening all anledning att gå vidare på de vägar mot en bättre arbetsmiljö som redan anträtts. Dessa ger inte bara möjligheter för de anställda till inflytande och tillfälle för arbets- givarna att ta till vara värdefulla erfarenheter. Med rätten att delta i arbetsmiljöns utformning följer för de anställda också ett ansvar att medverka i olika samarbetsorgan och att vara aktiva när det gäller att utveckla arbetsmiljön i önskvärd riktning. På arbetsgivarens sida ford- ras en strävan att tillse att lokal skyddsverksamhet kommer till stånd och att denna kan bedrivas i goda former.

För att inskärpa vikten av att detta ansvar infrias föreslår utred- ningen att en bestämmelse om skyldighet för arbetsgivare och arbets- tagare att samverka inleder arbetsmiljölagens kapitel om hur ansvaret för arbetsmiljön skall vara fördelat.

A rbetsgivares skyldigheter

Utredningen konstaterar att skälighetsprövningen enligt arbetarskydds- lagen har kommit att omfatta även andra faktorer än arbetets natur och vad som sammanhänger därmed. Framför allt har hänsynen till arbetsgivarens ekonomiska förhållanden kommit att inverka i alltför stor utsträckning. Det har åtminstone tidigare accepterats att dåligt lönsamma företag har haft en sämre arbetsmiljö och därmed lägre kostnader än ett lönsamt företag med motsvarande produktion. Här kan ofta ha spelat in sådant som ortens arbetsmarknadsläge, hänsyn till äldre arbetstagares möjligheter att byta arbete och liknande. Det är enligt utredningen uppenbart att man i övergångsskeden inte kan bortse från omständigheter som de nämnda. Detta skulle strida mot den syn på hälsorisker som arbetsmiljöutredningen anser böra vara ut— gångspunkten vid bedömningar av arbetsmiljöns beskaffenhet. Beaktas bör alltså även de effekter i psykiskt och socialt avseende som kan följa av att arbetstillfällen i god anslutning till hemort och boendemiljö plötsligt försvinner. Men utredningen betonar att man måste skilja detta från den enskilde arbetsgivarens förutsättningar.

Bedömningen av vad som skall krävas i fråga om arbetsmiljön skall enligt förslaget ske med hänsyn till den sociala och tekniska utveck- lingen i samhället. Därvid är det enligt utredningen angeläget att kräva samma Standard för arbetsplatser med likartade arbetsuppgifter i den utsträckning det är möjligt med hänsyn till de faktiska omständighe- terna. De följder som ett förbud kan medföra måste mötas av sam- hället med andra åtgärder än genom att acceptera en otillfredsställande arbetsmiljö, Utredningen hänvisar här till arbetsmarknadsmässiga eller näringspolitiska åtgärder av olika slag.

Det är enligt utredningen av grundläggande betydelse att långtids- effekter beaktas vid bedömningen av om en arbetsmiljö skall anses tillfredsställande. Samtidigt framhålls möjligheten av olika slags ned-

Prop. 1976/77: 149 84

trappningsprogram i fall där sådana program kan utarbetas utan att de arbet-a-ndes hälsa eller säkerhet äventyras genom fortsatt drift. I andra avseenden, där komforthänsyn, möjligheterna till självbestäm- mande eller yrkesmässigt ansvar eller jämförliga omständigheter spelar större roll än den egentliga säkerheten, kan det finnas ett större ut- rymme för vad som får godtas som en tillfredsställande arbetsmiljö. Även här kan frågorna vara av väsentlig betydelse för de arbetandes hälsa i vid bemärkelse. Men det är enligt utredningen nödvändigt med en nyanserad bedömning. Inte bara arbetets natur utan även yttre för- hållanden av olika slag kan inverka. Det är sålunda klart att helt andra krav kan ställas vid nyanläggning än när det gäller befintliga arbets- lokaler med små möjligheter till förändringar. Vid nyanläggning måste man också ta hänsyn till att anläggningen kan beräknas vara i bruk under åtskillig tid framöver.

Utgångspunkten vid bedömning av arbetsmiljön skall enligt de före— slagna bestämmelserna om arbetsmiljöns beskaffenhet vara att miljön skall vara så bra som möjligt. Även om arbetsmiljön primärt skall be- dömas med hänsyn till krav av denna innebörd får man enligt utred- ningen dock inte bortse från att bedömningen också innehåller ett eko- nomiskt inslag. Utredningen framhåller att de åtgärder som krävs inte får framstå som orimliga i förhållande till de resultat som uppnås. Inte heller här knyts emellertid bedömningen till den enskilde arbets- givarens ekonomiska bärkraft utan till arbetsmiljön som sådan.

Utredningen utgår från att ett huvudansvar för arbetsmiljön skall vila på arbetsgivare. Det föreslås att i arbetsmiljölagen skrivs in vissa allmänna skyldigheter för arbetsgivare som anknyter till bestämmelserna om arbetsmiljöns beskaffenhet. Arbetsgivare skall enligt förslaget vidta all-a de åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagare utsätts för ohälsa eller olycksfall. Han skall ägna uppmärksamhet åt att arbetet planläggs och anordnas så att det skapas en god arbetsmiljö. Vidare skall lokaler och maskiner, redskap, skyddsutrustning och andra tekniska anordningar underhållas väl. Utredningen framhåller att en viktig sida av arbetsgivarens förpliktelser är att han inom ramen för tillgängliga kunskaper och kontrollmetoder skall förvissa sig om att de tekniska anordningar och de kemiska produkter som används på arbetsplatsen är godtagbara från skyddssynpunkt. Förpliktelserna går enligt utred- ningen ännu längre. Vid grundad misstanke om risk för olycksfall eller skadlig påverkan kan arbetsgivaren inte freda sig med att hänvisa till att exempelvis mätinstrument inte finns som ger exakt besked om ris- kernas omfattning.

I detta sammanhang tar utredningen även upp frågan om delegation av arbetsgivaransvaret. Om arbetsgivaren för att tillgodose de anställ- das krav på medbestämmanderätt för över vissa beslutsfunktioner på organ där arbetstagarna har bestämmanderätt bör enligt utredningen

Prop. 1976/77: 149 85

detta också få konsekvenser för det straffrättsliga ansvaret. Sådant ansvar anses inte kunna ifrågakomma för den som på godtagbart sätt har avhänt sig de rättsliga möjligheterna att handla på sätt som är före— skrivet. De som fattar visst beslut ] arbetsgivarens ställe utövar en arbetsgivarfunktion och handlar under motsvarande ansvar. Härvid för- utsätts att arbetsgivaren inte förbehållit sig att pröva om han godtar beslutet.

I vissa avseenden anges i lagförslaget den närmare innebörden av arbetsgivares förpliktelser. Detta gäller bl. a. i fråga om introduktion, instruktion och utbildning. Arbetsgivaren skall tillse att arbetstagarna får god kännedom om de förhållanden under vilka arbetet bedrivs och upplyses om de risker som kan vara förbundna med arbetet. Han skall också förvissa sig om att arbetstagarna har den utbildning som behövs och vet vad som skall iakttas för att undgå riskerna. Utredningen på- pekar att alldeles särskild uppmärksamhet kan behöva ägnas åt skydds- instruktion när det gäller minderåriga och invandrare.

I anslutning till den föreslagna bestämmelsen framhålls vidare att arbetsuppgifter ej sällan är av sådan art att den anställde måste ha sär— skild kunskap och erfarenhet med hänsyn till de risker för ohälsa eller olycksfall som kan vara förenade med arbetet. När det är befogat av speciella säkerhetsskäl bör enligt utredningen arbetarskyddsstyrelsen kunna ge närmare föreskrifter om utbildning eller liknande kompetens- krav som skall gälla för anställda i fråga om olika arbetsuppgifter. Utredningen betonar vidare vikten av att den anställde ges överblick över hur hans insats ingår i arbetssammanhanget i stort.

Ensamarbete uppmärksammas särskilt av utredningen. Det konsta- teras att många faktorer inom arbetslivet har föranlett en ökad om- fattning av sådant arbete. Utmärkande för ensamarbete anses vara att arbetsformen kan innebära särskilda risker från olycksfallssynpunkt och innehålla moment som från psykisk synpunkt kan vara påfrestande. Samtidigt betonas att människors sätt att uppleva ensamhet varierar inom vida gränser. När arbete utförs av ensam arbetstagare måste emellertid enligt utredningen under alla förhållanden särskilt beaktas att sådan utrustning är tillgänglig att möjlighet finns till kontakt med den som utför arbetet. Vidare måste tillfredsställande transportbered- skap upprätthållas så att den ensamarbetande kan få hjälp om han råkar ut för olycksfall eller drabbas av sjukdom. Frågorna vid ensam- arbete bör enligt utredningen i övrigt lösas i enlighet med den före- slagna bestämmelsen att arbetet skall anpassas efter människans förut- sättningar. För att fästa uppmärksamheten på de olägenheter som kan vara förknippade med ensamarbete föreslår utredningen att i arbets- miljölagen dessutom förs in en bestämmelse att arbetsgivare skall be- akta den särskilda risk för ohälsa och olycksfall som kan följa av att arbetstagare utför arbete ensam.

Prop. 1976/77: 149 86

Arbetstagares skyldigheter

Utredningen föreslår en bestämmelse i arbetsmiljölagen att arbets- tagare skall medverka till att åstadkomma en god arbetsmiljö. Han skall följa givna föreskrifter samt använda de skyddsanordningar och iaktta den försiktighet i övrigt som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall. Utredningen konstaterar i anslutning härtill att skydds- arbetet kan äventyras om en arbetstagare inte vill rätta sig efter de Skyddsföreskrifter som gäller på arbetsplatsen. Ett medel som det här kan bli fråga om att tillgripa är enligt utredningen att skilja arbets- tagaren från anställningen. Frågan om saklig grund för uppsägning föreligger eller ej får bedömas enligt lagen (1974: 12) om anställnings- skydd (ändrad senast 1976: 593) med beaktande av de skyddsskäl som kan tala mot fortsatt anställning.

Av utredningen har övervägts en ordning där arbetstagares avbry- tande av farligt arbete inordnas i hans allmänna skyldighet enligt lag- förslaget att iaktta försiktighet. Det föreslås att i arbetsmiljölagen tas in en föreskrift att arbetstagare skall underrätta företrädare för arbets- givaren eller skyddsombud, om han finner att arbete innebär omedel- bar och allvarlig fara för liv eller hälsa. I anslutning till detta föreslås en regel om skadeståndsfrihct för arbetstagaren. Han skall vara fri från skyldighet att ersätta skada som uppstår till följd av att han låter bli att utföra arbete i avvaktan på besked om det skall fortsättas. Till grund för bedömningen skall härvid läggas den anställdes egen berättigade uppfattning. Utredningen framhåller att den föreslagna regleringen hänger nära samman med rätten för skyddsombud att i vissa fall av- bryt-a arbete. Det påpekas även att en bestämmelse av föreslagen inne- börd får särskild betydelse vid ensamarbete i fall där arbetstagaren be- dömer att han med hänsyn till uppkommen fara bör avbryta arbetet för att rådfråga skyddsombud eller överordnad och svårighet samtidigt före— ligger att med kort varsel nå kontakt med dessa.

F öretagarens eget arbete

Utredningen påpekar att arbetarskyddslagen inte anses tillämplig på arbete som utförs av arbetsgivaren personligen. Inte minst med tanke på de anställdas säkerhet kan det emellertid enligt utredningens åsikt vara viktigt att gällande föreskrifter iakttas även i arbete som arbetsgivaren utför personligen. Som en allmän regel i arbetsmiljölagen föreslås där- för att arbetsgivare skall i tillämpliga delar följa lagen och med stöd därav meddelade föreskrifter även i vad avser arbete som han själv utför.

I avsnitt 4.1 har redovisats utredningens uppfattning att arbetsmiljö- lagen bör omfatta ensamföretagares arbete i väsentliga delar. Ansvaret för ensamföretagare preciseras att gälla i fråga om tekniska anord- ningar, ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall och gemen- samma arbetsställen.

Prop. 1976/77: 149 87

Utredningen anför att de närmare kraven på ensamföretagare bör utformas genom arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet. Styrel— sen har därvid att väga angelägenheten av en god arbetsmiljö mot kostnader och andra svårigheter för dem som åläggs olika skyldigheter. När det gäller ensamföretagare anser utredningen det naturligt att främst inrikta föreskrifterna på sådana situationer där denne normalt verkar antingen tillsammans med anställda eller annars i samma slags miljö som arbetstagare. Det kan också finnas särskild anledning att ge föreskrifter om t. ex. besiktning av vissa tekniska anordningar, använ- dande av vissa farliga ämnen e.d. Däremot bör man, även om det gäller hantering som i och för sig omfattas av lagen, undvika ingående reglering av ensamföretagarens arbetsförhållanden i sådana hänseenden som inte kan bli föremål för tillsyn eller där regleringen kan upplevas som ett obehörigt ingrepp.

I fråga om arbete som arbetsgivare utför personligen anför utred— ningen att den föreslagna bestämmelsen har sin största betydelse när arbetsgivaren deltar i arbetet tillsammans med de anställda. I övrigt finns enligt utredningen anledning att anlägga samma betraktelsesätt på sådant arbete som har lagts på arbete av ensamföretagare.

Gemensamma arbetsställen

Gemensamma arbetsställen är enligt utredningen vanligen förekom- mande inte bara på byggarbetsplatser utan också i samband med olika slags underhålls—, tillsyns- och transportarbeten på fasta driftsställen. Parallellt med det ordinarie arbetet kan här av utomstående företag drivas olika slag av arbete. Ett annat slag av gemensamt arbetsställe uppkommer åter då fler än en arbetsgivare är verksamma med skogs- arbete e. d. på tillfälligt arbetsställe. Som ytterligare typ av gemensamt arbetsställe, vilken inom sig rymmer många varianter, nämns fall där skilda företag delar olika slags utrymmen.

Särskilt vad gäller fasta driftsställen där olika slag av entreprenad- verksamhet bedrivs är det enligt utredningen angeläget att finna former för ett obligatoriskt samordningsansvar. Genom 1973 års ändringar infördes ett särskilt arbetarskyddsansvar för den som råder över arbets- ställe. Det anses i detta läge naturligt att i en ny lag gå vidare och lägga ett samordningsansvar även på den som råder över fast drifts— ställe när två eller flera företag samtidigt driver verksamhet där. Denne bör liksom byggherre kunna överlåta ansvaret.

Utredningen anför att övriga gemensamma arbetsställen rymmer en rad fall som inte är generellt klart avgränsbara gentemot icke gemen- samma arbetsställen. Här bör yrkesinspektionen liksom hittills ha möj— lighet att — om överenskommelse inte träffas om vem som skall vara samordningsansvarig på det gemensamma arbetsstället —— efter bedöm-

Prop. 1976/ 77: 149 88

ning i det enskilda fallet meddela erforderliga föreskrifter om sam- ordningsansvaret.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att i arbetsmiljölagen slås fast att den som råder över fast driftsställe skall ha ett ansvar för sam- ordningen i skyddshänseende när två eller flera företag samtidigt driver verksamhet på arbetsstället. I övrigt föreslås att arbetarskyddslagens bestämmelser om gemensamma arbetsställen förs över i sak oförändrade till arbetsmiljölagstiftningen.

U pplåtare av lokal eller markområde

Ansvaret för att arbetsförhållandena är tillfredsställande i skydds- hänseende vilar enligt utredningsförslaget — liksom enligt gällande arbetarskyddslagstiftning -— i första hand på arbetsgivaren. I vissa fall där denne inte har praktiska möjligheter att vidta åtgärder måste, framhåller utredningen, tillsynsmyndigheterna dock kunna vända sig mot den som förfogar över sådana möjligheter.

Bestämmelsen i 53 aå första stycket arbetarskyddslagen föreskriver skyddsansvar för den som råder över arbetsställe gentemot arbets- tagare som ej är anställd hos honom. Bestämmelsen bör enligt utred- ningen ges vidgad omfattning och gälla även till skydd för ensamföre- tagare som är sysselsatt på främmande arbetsställe. Vidare bör de för- hållanden som avses i 465 arbetarskyddslagen (grustag o.d.) enligt utredningens mening regleras i samma ordning som andra fall då arbetsgivare eller ensamföretagare saknar rådighet över arbetsställe där arbete utförs.

Tillsynsmyndighetema har enligt 53% tredje stycket arbetarskydds— lagen möjlighet att förbjuda fortsatt upplåtelse av arbetslokal eller per- sonalrum som har upplåtits till arbetsgivare. Utredningen förordar att bestämmelsen ges generell syftning även på upplåtelse till ensamföre- tagare.

I arbetarskyddsl-agen saknas en allmän bestämmelse med stöd av vilken tillsynsmyndighet kan vända sig mot upplåtare av markområde. Detta har enligt utredningen ibland framstått som en brist. Som exem- pel nämns fall där det gällt att ordna personalutrymme vid stuveri- arbete, torghandel e. d. Enligt utredningen. bör på motsvarande sätt som redan gäller beträffande lokalupplåtelse möjlighet finnas att meddela förbud för upplåtare även i fråga om markområde som har upplåtits för arbete eller som personalutrymme.

Utredningen föreslår med hänsyn till det anförda att i arbetsmiljö- lagen förs in bestämmelser om skyddsansvar för den som råder över arbetsställe eller upplåtit lokal eller markområde för arbete eller som personalutrymme. Detta föreslås ske i form av en hänvisning till be- stämmelser i lagens tillsynskapitel vilka avser sådana situationer.

Prop. 1976/77: 149 39

Hänvisningar till S7-2

  • Prop. 1976/77:149: Avsnitt 9.2

7.3. Remissyttrandena

Den föreslagna regleringen av olika kategoriers ansvar för arbets- miljön godtas i princip av remissinstansema.

Som en grundprincip understryker LO att det är produktionen som skall bära kostnaderna för arbetsmiljöarbetet. Det gäller även kostnaderna för de fackliga insatserna på arbetsmiljöns område. för facklig utbildning om arbetsmiljön, för skyddsombudens verksamhet m.m. Förutsättningen för ett effektivt arbetsmiljöarbete på det lokala planet är enligt LO att tillräckliga resurser ges för fack- liga insatser.

SFO och Kemikontoret ifrågasätter om arbetsgivaren alltid ensam skall svara för alla kostnader som kan bli följden av myndigheternas åtgärder på arbetsmiljöområdet. Kostnaderna för flertalet ingripanden måste rimligen bäras av de berörda företagen. [ vissa fall borde det dock kunna diskuteras om inte åtgärderna är av sådant samhällsintresse att bidrag från allmänna medel skall vara motiverade. Detta kan t. ex. gälla undersökningsplikten beträffande produkters egenskaper, vissa in- satser inom företagshälsovården, utveckling av mät- och analysmetoder samt utbildning av och informationsverksamhct till anställda. Det ifråga- sätts även om inte i vissa fall bidrag eller annat stöd skulle kunna utgå för investeringar i arbetsmiljön. Liknande synpunkter anförs av Föreningen bekämpningsmedelsleverantörer. IVA framhåller att man inte alltid kan begära att den som driver en allmänt accepterad verk- samhet — kanske i egenskap av småföretagare —— skall bedriva en omfattande toxikologisk forskning för att kontrollera att inga menliga följder uppstår av verksamheten. Sådana undersökningar bör ske genom myndigheternas försorg och i samverkan mellan dessa, arbetsgivare och arbetstagare. Visar det sig att undersökningar leder till skärpta arbetsmiljökrav är det enligt IVA rimligt att samhället medverkar i de miljöförbättringar som den enskilde arbetsgivaren inte har kunnat förutse.

I anslutning till utredningens resonemang om m öj ] i g h e t e r till skälighetsavvägningar framhåller SAF att en alltför snäv reglering kan, åtminstone på kort sikt, leda till att många verksam- heter försvåras. Ett målinriktat utvecklingsarbete är nödvändigt, men rimliga övergångstider måste lämnas för detta. Likaså måste skydds— åtgärderna från kostnadssynpunkt stå i skälig proportion till vad som kan vinnas från skyddssynpunkt. SAF anser därför att skälighetsprin- cipen i nuvarande arbetarskyddslag bör behållas. Liknande synpunkter anförs av Stockholms, Malmö och Kalmar läns handelskamrar. Länssty- relsen [ Stockholms län anser det vara principiellt riktigt att brister i arbetsmiljön inte förblir obeaktade med hänsyn till arbetsgivarens eko- nomiska förhållanden. Om nedläggningshot föreligger kan emellertid i

Prop. 1976/77: 149 90

övergångsskeden inte bortses från sådana omständigheter som ortens arbetsmarknadsläge, hänsyn till äldre arbetstagares möjligheter att byta arbete och liknande. Uppenbarligen måste i den svåra avvägning som här kan förekomma en skillnad göras mellan missförhållanden som innebär direkt fara för hälsan eller säkerheten och brister som mera har att göra med komfort och trivsel. Byggnadsstyrelsen understryker att kraven från arbetsmiljösynpunkt på nybyggda lokaler ofta inte kan helt tillgodoses i befintliga äldre byggnader. Vad som brister kom- penseras dock ofta av läge, goda kommunikationer, kulturella och estetiska värden m.m., varigenom en arbetslokal trots brister kan er- bjuda de anställda en godtagbar arbetsmiljö.

S] anför följande angående den föreslagna huvudbestämmelsen om arbetsgivarens ansvar. Då i bestämmelsen talas om arbets- givarens skyldighet att vidtaga alla de åtgärder som behövs för att före- bygga att arbetstagare utsätts för ohälsa eller olycksfall, skapas en föreställning om ett slags strikt garantiansvar för arbetsgivaren. Det torde böra klargöras att detta inte är avsikten och att arbetsgivarens förpliktelser skall till sin omfattning vara att bestämma med ledning av de erfarenheter som förelåg vid den tid då åtgärd kunde vidtas med förebyggande verkan. Även yrkesinspektionen i Härnösand anser att den föreslagna formuleringen av bestämmelsen kan leda till ett strikt ansvar för arbetsgivaren.

Arbetarskyddsstyrelsen utgår från att någon saklig ändring inte avses när i lagförslaget inte uttryckligen anges att arbetsgivaransvaret hänför sig till hos arbetsgivaren anställda arbetstagare. Enligt styrelsens upp- fattning måste man hålla fast vid att en arbetsgivare i arbetsmiljö- avseende har skyldigheter endast mot sina egna arbetstagare. Ett in- gripande från tillsynsmyndigheterna kan därför inte riktas mot själva källan till eventuella brister i arbetsmiljön när dessa brister orsakas av t. ex. grannindustri, hyresvärd eller annan verksamhet utanför det egna arbetsstället. Sådana problem kan lösas endast genom ingripande mot den vars verksamhet medför olägenheterna. Yrkesinspekrionen i Kal- mar anser att omfattningen av arbetsgivarens skyldigheter bör fram- gå av lagtexten på ett bättre sätt än i utredningens förslag. Gällande bestämmelser anses förebildliga i detta avseende. Således bör arbets— givarens skyldighet att ta hänsyn till arbetstagarens personliga förut- sättningar som ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet kvarstå i lagtexten.

LO avvisar tanken på att avtal om överlåtelse av be- s 1 utan derätt skulle påverka arbetsgivaransvaret enligt arbetsmiljö- lagen. Vidare ansas det vara en brist i förslaget att utredningen inte har närmare gått in på de speciella problem som råder inom statliga och kommunala myndigheter och verk. Enligt LO:s uppfattning är det önskvärt att arbetsgivaransv-aret inom den offentliga sektorn läggs på

Prop. 1976/77: 149 ' 91

de nivåer i organisationen där arbetsmiljöfrågorna i praktiken hand- läggs, LO framhåller att detta kan ske genom en friare möjlighet att använda budgeterade medel för att åtgärda miljöproblem. TCO anser det naturligt att arbetsgivaren ges möjlighet att delegera sin beslutande- rätt avseende arbetsmiljön. Enligt TCO:s uppfattning bör det emellertid klargöras att den till vilken beslutanderätten delegeras verkligen skall ges befogenheter och resurser att uppfylla de krav som detta kommer att ställa på honom. Som ett led i informationsskyldigheten bör arbets- givaren dessutom åläggas att meddela alla berörda vem han har utsett att i sitt ställe svara för arbetsmiljöfrågorna på arbetsplatsen. SFO anser att lagförslaget i sitt starka framhävande av arbetsgivarens an- svar inte tillräckligt beaktar den utveckling som sker bl. a. genom den nya lagen om medbestämmande i arbetslivet. Enligt SFO:s uppfatt- ning måste de anställdas ökade med- och självbestämmande också leda till ett ökat med- och självansvar för arbetstagarna. Det anses vik- tigt att detta klargörs i samband med antagandet av den nya arbets- miljölagen.

Från LO:s sida noteras med tillfredsställelse den vikt utredningen har lagt på arbetsgivarens ansvar beträffande in struk t i 0 n 0 c h utbildning. Denna fråga ägnas stor uppmärksamhet både i LO- förbumdens yttranden och i LO:s arbetsplatsremiss. I och med att de produktionstekniska anordningarna på arbetsplatserna blir alltmer kom- plicerade och inte minst genom den tilltagande förekomsetn av .nya kemiska ämnen och produkter i arbetsmiljön måste enligt LO instruk- tions- och utbildningsinsatserna avsevärt intensifieras och skyldigheterna i detta avseende understrykas i lagen. LO anser att arbetsgivaren redan innan en olycka har skett skall kunna fällas till ansvar för under- låtenhet att följa arbetsmiljölagens bestämmelser om instruktion och utbildning. Alternativt föreslår LO att arbetarskyddsstyrelsen bemyn- digas att i nära samarbete med de fackliga organisationerna utfärda direkt straffsanktionerade föreskrifter angående de krav som ställs på instruktion och utbildning i speciellt riskfyllda arbeten.

TCO understryker särskilt vad som sägs av utredningen om vikten av information när det gäller minderåriga och invandrare. Eftersom arbetsledarna i allmänhet fullgör arbetsgivarens skyldigheter att in- struera och utbilda personalen i arbetarskyddsfrågor betonar TCO vidare vikten av att de genom arbetsgivarnas försorg erhåller utbild- ning och befogenheter för att klara denna uppgift.

Beträffande utformningen av lagförslagets bestämmelse om arbets- givares skyldigheter med avseende på instruktion och utbildning fram— håller SAF och SJ att arbetsgivaren inte har praktiska möjligheter att förvissa sig om vilka kunskaper som arbetstagare har.

Statens invandrarverk lämnar följande synpunkter i fråga om bety- delsen av intro d u kt io n m. m. Invandrare hamnar ofta på arbets-

Prop. 1976/77: 149 93

platser med utpräglade arbetsmiljöproblem. Bl. a. av denna orsak är det viktigt att uppmärksamma invandrarnas arbetssituation. Detta bör i första hand ske genom ett ändamålsenligt introduktionsförfarande för de nyanställda invandrarna. Det är viktigt att introduktionen får en bred uppläggning med perspektiv även på förhållanden utanför arbets- platsen, eftersom den sociala situationen kan innebära större risk- faktorer för invandrarna än för svenskar. För att introduktionen skall ge det önskade resultatet måste den givetvis ske på ett språk som den nyanställde behärskar. Den bör dessutom utformas på ett sådant sätt att den utgår från invandrarnas behov och språkliga förutsättningar. Invandrarna bör aktiveras så att de själva kan medverka i utform- ningen av den egna arbetsmiljön. Därför är det viktigt att invandrarna har tillgång till goda arbetsplatstolkar som har tillräckliga kunskaper om både arbetsmiljö och fackliga frågor. En förutsättning för att så skall ske är att resurserna för utbildning av tvåspråkiga fackliga tolkar avsevärt ökas. De fackliga organisationerna måste också, på de arbets- platser där koncentrationen av invandrare är stor, medverka till att få fram tvåspråkiga skyddsombud så att invandrarna garanteras informa- tion om Skyddsföreskrifter och andra förhållanden av betydelse för deras situation på arbetsplatsen.

I anslutning till den föreslagna bestämmelsen om a r b e t 5 g i v a r e s skyldigheter med avseende på ensamarbete hän- visar LO till att en klar majoritet av deltagarna i LO:s arbetsplats- remiss är negativt inställd till ensamarbete. Till de arbetsuppgifter som man finner mest olämpliga för ensamarbete hör tunga arbeten, arbeten som innebär risk för överfall, maskinstyrda arbeten, under- jordsarbeten, skogsarbeten m.m. Uppenbart är enligt LO att, även i de fall då direkt olycksfallsrisk ej föreligger, ensamarbete ofta är föga

lämpligt från psykosocial synpunkt. Rationalisering och mekanisering har styrt den arbetsorganisatoriska uppbyggnaden på många arbets- platser därhän att antalet anställda har begränsats så mycket som möj- ligt. Lagförslaget innebär visserligen ur LO:s synvinkel en klar för- bättring. Arbetsplatsremissen visar dock ett klart ställningstagande för förbud mot ensamarbete i riksfyllda arbeten. Med tanke på detta och på grund av de uppenbart negativa konsekvenser som ensamarbete har från. ren säkerhetssynpunkt bör arbetsmiljölagen ge utvidgad möj- lighet för arbetarskyddsstyrelsen att genom särskilda föreskrifter, ut- arbetade i samråd med de fackliga organisationerna, förbjuda ensam- arbeten när det gäller arbetsuppgifter som är speciellt riskfyllda och där ensamarbete innebär en klarökning av riskerna för arbetstagarens liv och hälsa. Dessa föreskrifter måste enligt LO vara knutna till direkt straffansvar för arbetsgivaren. Enligt LO:s mening är det nödvändigt att lagförslaget leder fram till att en omfattande satsning snarast före- tas från myndigheternas sida beträffande utarbetande av föreskrifter

Prop. 1976/77 : 149 93

som anger dels vilka arbeten som ej får ske i form av ensamarbete, dels under vilka villkor vissa slag av ensamarbete kan få förekomma. Det sistnämnda gäller närmast krav på kommunikationstekniska åtgärder eller larmanordningar, tillsyn genom annan personal e. d.

Också TCO betonar att ensamarbete för många anställda innebär stora påfrestningar av både fysisk och psykisk art. Ensamarbete är ofta resultatet av en arbetsorganisation som utformats utan hänsyn till arbetstagarnas behov och önskemål. TCO anser att ensamarbete bör undvikas i största möjliga utsträckning. Självfallet bör berörd arbets- tagares syn på ensamarbetet tillmätas stor betydelse. TCO anser att det finns skäl att överväga om inte omfattningen av ensamarbete bör regleras genom föreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen .

SAF uttrycker den uppfattningen att det inte kan vara lämpligt att generellt genom lag eller föreskrifter förbjuda ensamarbete vid vissa typer av verksamhet. Det bör i stället kunna överlämnas åt parterna i företaget att bevaka dessa frågor. Med hänvisning till arbetsbetiingel- serna inom bevakningsföretagen hävdar SFO att man med hjälp av teknik och sambandsrutiner skall kunna ge ensamarbetande sådan trygg- het, att ensamarbetet i sig inte är från säkerhetssynpunkt olämpligt eller upplevs som speciellt påfrestande. För vissa uppgifter inom bevaknings- verksamheten anses det emellertid rimligt att arbetet inte utförs som ensamarbete. Garantier mot missbruk i detta hänseende måste skapas genom tillsynsmyndighetemas verksamhet.

LRF framhåller att inom lantbruket ensamarbete är mycket vanligt och av ekonomiska skäl inte kan'undvikas. Av organisatoriska och tekniska skäl torde det ofta vara helt omöjligt för lantbruket att finna effektiva och ekonomiskt acceptabla lösningar på kontakt— och trans- portproblem i samband med ensamarbete. LRF finner det därför absolut nödvändigt med hänsyn till framtida tolkningar att det klarläggs att den nya arbetsmiljölagen ej i sig skall föranleda någon förändrad syn på ensamarbete. Skogs- och lantarbetsgivareföreningen konstaterar att ensamarbete utgör en ovillkorlig förutsättning för att ett rationellt jord- och skogsbruk skall kunna bedrivas och att utvecklingen dess- utom ledcr mot att denna typ av arbete får en allt större omfattning. För jord- och skogsbrukets arbetsgivare, vilka i allmänhet endast har en eller någon enstaka anställd, synes utredningens förslag därför kunna medföra betydande problem av såväl ekonomisk som formell och prak— tisk art. Föreningen anser att olika möjligheter i syfte att förbättra kontaktmöjligheterna vid ensamarbete bör undersökas och prövas, Det kan enligt föreningen vara lämpligt att överlåta åt arbetsmarknadspar- terna att bevaka och reglera dessa frågor.

Stockholms läns landsting uppger att landstinget vid gjorda analyser inte har kunnat få fram något som utvisar samband mellan ensam- arbete och yrkesskador. Ensamarbetet i sig kan emellertid innebära

Prop. 1976/77 : 149 94

en risk genom t. ex. den psykiska press som den arbetande kan känna, Särskilt vid nattarbete. Kriminalvårdsstyrelsen och rikspolisstyrelsen anger att en skärpt bedömning av riskerna med ensamarbete kommer att medföra behov av ett utökat antal tjänster.

Lantarbetareförbttndet, Pressbyråföretugen aktiebolag, televerkets arbetsmiljönämnd och yrkesinspektionen i Göteborg och Umeå fram- håller det angelägna i att preciserande tillämpningsföreskrifter angående ensamarbete utarbetas innan arbetsmiljölagen träder i kraft.

LO vill i likhet med majoriteten av deltagarna i LO:s arbetsplats— remiss markera att uppsägning ej automatiskt bör bli följden för 0 h 6 r- samhet mot Skyddsföreskrifter. Som framgår av lagen om anställningsskydd bör information och eventuell omplacering kunna tillgripas. LO biträder utredningens uttalande att ohörsamhet mot Skyddsföreskrifter eller underlåtenhet att använda föreskriven skydds- utrustning måste prövas enligt lagen om anställningsskydd. Stockholms och Kalmar läns handelskamrar anser att vad utredningen uttalat i detta avseende är positivt. Det borde dock framgå klarare av lagtexten vilket ansvar som åvilar arbetstagaren.

SAF framhåller att det ibland är ett stort problem att få arbets- tagare att använda personlig skyddsutrustning, även sådan som är före- skriven av arbetarskyddsmyndigheten. Lagen borde därför kompletteras med en bestämmelse om att det åligger arbetstagaren att använda före- skriven skyddsutrustning. Liknande synpunkter framförs av Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Stockholms och Kalmar läns handelskamrar, Sydöstra FCO-distriktet, televerkets arbetsmiljönämnd och yrkesinspek- tionen i Kalmar och Växjö.

Arbetsdomstolen tillstyrker att frågan om a r b e ts t a g a r e 5 m ö j- lighet att upphöra med arbete uttryckligen regleras på det sätt som utredningen har föreslagit. Regeln torde emellertid enligt domstolens åsikt bli tillämplig även i fall då arbetstagare finner att ett utförande av den egna arbetsuppgiften innebär fara för annan arbets- tagares liv eller hälsa.

LO anser det vara av stort värde att enskilda arbetstagare enligt för- slaget skall få möjlighet att avbryta arbete, som bedöms vara riskfyllt, i avvaktan på skyddsombuds eller arbetsledares bedömning.

SAF framhåller att om arbetstagare finner att arbete innebär ome- delbar och allvarlig fara för liv eller hälsa, torde arbetsledningen nor- malt vara den som närmast finns att tillgå och som har den bästa kun- skapen och kännedomen om de lokala arbetsförhållandena. Det anses därför naturligt att vederbörande i första hand underrättar sin när- maste chef. Kommunförbundet ansluter sig till utredningens förslag till reglering av arbetstagares möjlighet att upphöra med arbete men anser att arbetsgivaren alltid snarast måste underrättas. Kalmar läns landsting anför att man kan komma i konflikt med annan lagstiftning

Prop. 1976/77: 149 95

om ensamarbete inom vårdsektorn avbryts. Ett förtydligande i denna del anses nödvändigt.

TCO anser att förslaget om utvidgning av samordningsan- svaret på gemensamt arbetsställe är väl motiverat. Enligt fortf/ika!ions/örvaltningen bör den föreslagna bestämmelsen om samordningsansvar på fast driftsställe preciseras.

Arbetarskyddssryrelsen noterar att enligt förslaget yrkesinspektionen liksom hittills skall kunna i vissa fall meddela föreskrift om vem som skall ha samordningsansvar på gemensamt arbetsställe. Inspektionens befogenheter i detta avseende synes emellertid behöva kompletteras. Har olämplig person fått samordningsansvaret, bör yrkesinspektionen nämligen i undantagsfall kunna föreskriva att ansvaret skall över— flyttas på annan. I samma riktning uttalar sig Byggnadsarbetareför— bundet och Metallin(lustrit'zrbetarejörbundet. Sistnämnda förbund be- tonar i detta sammanhang även vikten av att den samordningsansvarige utför sina arbetsuppgifter i nära samarbete med skyddsombud och skyddskommitté på arbetsstället.

Utredningen föreslår ett skyddsansvar för den som rå- der över arbetsställe eller har upplåtit lokal el le r m a r k 0 m r ä (1 e för arbete eller såsom personalutrymme. SAF påpekar att ett sådant stadgande kan bli oskäligt betungande för den som upplåter arbetslokaler. Det kan föra för långt att lägga an- svaret på upplåtaren för att de för verksamheten erforderliga arbets— miljöåtgärderna vidtas vad gäller t. ex. ventilation och bullerdämpning. En regel som den av utredningen föreslagna borde därför vara dispo- sitiv. Det måste sålunda enligt föreningen bli möjligt för upplåtaren att i hyreskontrakt ta in en klausul med innebörden att hyresgästen själv får svara för att arbetsmiljölagens föreskrifter kommer att följas vad gäller den i lokalen bedrivna verksamheten.

Arbetarskyddsstyrelsen anför följande. Den föreslagna ordningen om skyddsansvar för vissa upplåtare överensstämmer med den som i dag gäller beträffande föreläggande mot framför allt lokalupplåtare. Så- dana förelägganden har visat sig vara förenade med vissa problem. Tillsynsmyndigheternas ingripande mot ena parten i ett kontraktsför- hållande uppfattas ofta som ett fastställande av att just denna part skall bekosta de önskade arbetsmiljöförbättringarna. För att undvika sådana missförstånd har styrelsen rekommenderat yrkesinspektionen att ut— färda förbud mot lokalupplåtarc endast i samband med att motsvarande förbud riktas mot den aktuella arbetsgivaren. Möjligheten att rikta före- läggande eller förbud mot den som råder över ett arbetsställe eller mot upplåtare bör enligt styrelsen begränsas till sådana situationer där det inte är möjligt att uppnå önskad effekt genom åtgärder enbart mot arbetsgivaren. Det synes vidare lämpligt att sådant påbud i normalfal- let utfärdas endast i samband med föreläggande eller förbud mot ar- betsgivaren.

Prop. 1976/77: 149 96

Kommunförbundet påpekar att de föreslagna bestämmelserna om ansvar för markupplåtare kan innebära stora praktiska och ekono- miska problem för många kommuner. Förbundet anser det därför angeläget att tillsynsmyndighet i sin tillämpning tar hänsyn till lokala geografiska förutsättningar att anordna erforderliga personalutrymmen och ger tillräcklig tidsram för verkställighet. SFO framhåller vikten av att man i det fortsatta arbetet med utarbetande av tillämpnings- föreskrifter uppmärksammar de problem i ansvarshänseende som upp- kommer vid uppdragsavtal om drivande av t. ex. institutionsrcstauranger eller om bevakningstjänst eller lokalvård.

Metallindustriarbetareförbundet konstaterar att frågor beträffande underhålls-, reparations- och tillsynsarbeten på bOstadsfastighet anses tillhöra byggnadslagstiftningen. Ett nära samarbete mellan byggnads- och arbetarskyddsmyndigheterna förutsätts enligt förarbetena till [973 års ändringar i arbetarskyddslagstiftningen. Enligt förbundets erfarenhet har detta samarbete inte alltid fungerat på önskvärt sätt. Förbundet anser därför att denna fråga bör ges en bättre lösning. Arbetarskydds- myndigheten måste vara den myndighet som naturligen har hand om tillsynen även på detta område.

8. Samordningen med lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor

8.1. Översikt över innehållet i lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor

Lagen om hälso- och miljöfarliga varor omfattar ämnen och bered- ningar som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egen- skaper och hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön. Om det är av särskild betydelse från hälso- och miljöskydds- synpunkt får regeringen föreskriva att vad som sägs om hälso- och miljöfarlig vara skall gälla även i fråga om annan vara. Undantagna är vissa varor som är underkastade kontroll i annan ordning, nämligen liVSmedel, läkemedel, fodermedel och radioaktiva ämnen. Vidare är lagen tillämplig på brandfarlig eller explosiv vara endast i den mån varan är hälso- eller miljöfarlig av annat skäl än som föranlett att den hänförs till nämnda varukategorier.

I lagen om hälso- och miljöfarliga varor finns dels grundläggande regler om hantering och import av hälso- och miljöfarlig vara, dels bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestäm- mer att på olika sätt ingripa mot hantering och import av sådan vara. Sålunda skall den. som hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som be- hövs för att minska eller motverka skada på människor eller i miljön.

Prop. 1976/77: 149 97

Särskilda föreskrifter kan meddelas om försiktighetsmått och undersök— nings- eller märkningsskyldighet, Vidare kan föreskrivas tillståndsplikt eller annat särskilt villkor för hantering eller import av hälso- och miljö- farlig vara av visst slag. Regeringen eller myndighet som regeringen be- stämmer kan också förbjuda hantering eller import av hälso- och miljö- farlig vara av visst slag, om det är av särskild betydelse från hälso— eller miljöskyddssynpunkt. [ fråga om rapporteringsskyldighet gäller att den som yrkesmässigt hanterar eller importerar vara är skyldig att till myndighet som regeringen bestämmer och i den ordning myndigheten föreskriver lämna de uppgifter som är nödvändiga för utredning om varans hälso- eller miljöfarlighet. Myndighet som regeringen bestäm- mer kan också föreskriva att den som yrkesmässigt hanterar eller im- porterar hälso— och miljöfarlig vara skall göra anmälan om denna verk— samhet. Härutöver gäller bl. a. att tillsynsmyndighet har rätt att efter anfordran erhålla upplysningar och handlingar som behövs för den löpande tillsynen enligt lagen. Tillsynsmyndighet får meddela före— läggande eller förbud som uppenbart behövs för att lagen eller med stöd därav meddelade föreskrifter skall efterlevas.

Produktkontrollnämnden har enligt kungörelsen (1973: 334) om hälso- och miljöfarliga varor (ändrad senast 1975: 465) att göra de centrala bedömningarna i fråga om lagen om sådana varor och i an- slutning därtill meddelade tillämpningsföreskrifter. Tillsynen över efter levnaden av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor är enligt kungörelsen uppdelad mellan arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektio- nen samt statens naturvårdsverk, länsstyrelser och hälsovårdsnämnder.

Det närmare innehållet i produktkontrollen anges också i kungörel- sen om hälso- och miljöfarliga varor. Ämnen som kan befaras med- föra skada på människor indelas här i gifter och vådliga ämnen. Skyl- digheten att upprätta och offentliggöra vägledande förteckningar över gifter och vådliga ämnen har från den tidigare giftnämnden övertagits av produktkontrollnämnden, Kungörelsen innehåller liksom tidigare gift- förordningen reglering av tillverkning, import och yrkesmässig använd- ning av samt handel med gifter och vådliga ämnen. Från giftnämnden har produktkontrollnämnden vidare övertagit befogenheten att med- dela bestämmelser om märkning av gifter och vådliga ämnen. Nämn— den har —— till skillnad mot giftnämnden —— möjlighet att ge föreskrifter om märkning även vid andra former av hantering än överlåtelse.

På samma sätt har med vissa kompletteringar bestämmelserna om registreringstvång i fråga om bekämpningsmedel förts över från den numera upphävda bekämpningsmedelsförordningen till kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor, varvid produktkontrollnämnden övertagit giftnämndens prövningsfunktion. Även PCB-varor m.m. har upptagits till särskild reglering i kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor.

Prop. 1976/77: 149 98

8.2. Utredningen

Utredningen konstaterar att i lagen om hälso- och miljöfarliga varor finns vissa mycket allmänt utformade bestämmelser och bemyndigan- den. Dessa gäller över hela fältet och avser ett slags grundskydd vid all hantering. Ett väsentligt syfte vad gäller de hälsofarliga varorna är att fastställa vilka varor som skall anses som gifter eller vådliga äm- nen. Syftet med klassificeringen är att avgränsa sådana varor som på grund av sina egenskaper och hantering inte bör få fritt produceras eller förekomma i den allmänna handeln. Genom re-gler om tillstånds- tvång skapas kontroll över tillverkning och import av samt handel med gift. Överlåtelser av gift för konsumentbruk förhindras medan där- emot överlåtelse får ske till den som skall använda giftet yrkesmässigt. Vidare finns bestämmelser om märkning av gifter och vådliga ämnen. Även här är syftet främst att skapa säkerhet i den allmänna handeln. Liksom tidigare enligt giftförordningen saknas i stor utsträckning regler särskilt inriktade på det yrkesmässiga användandet. Vidsträckta undan- tag görs i tillämpningsföreskrifter för märkning vid överlåtelse för sådan användning.

Utredningen framhåller att lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor i huvudsak går ut på att komplettera den tidigare giftlagstift— ningens bestämmelser om skydd mot hälsofara med föreskrifter till skydd för den yttre miljön. Samtidigt finns en viss inriktning på arbetarskydd.

Vid bedömningen av hur lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor har fungerat inom arbetarskyddsområdet understryker utred- ningen att det här rör sig om en lagstiftning som varit i kraft endast under kort tid. Genom lagen har framhållits sambandet mellan olika miljösektorer. Den diskussion lagen föranlett har vidare fäst uppmärk- samheten på i hur hög grad många miljörisker har sin upprinnelse och primära verkan i arbetsmiljön. Det är enligt utredningen heller inget tvivel om att arbetarskyddsmyndigheternas tillsynsfunktioner enligt lag- stiftnin-gen om hälso- och miljöfarliga varor har gett ytterligare aktuali- tet åt strävandena att fånga in tillverkningsledet även vad gäller kemiska risker på arbetsplatserna. Den nya lagstiftningen har gjort att en mängd ärenden av detta slag har kommit under arbetarskyddsmyndigheternas bedömning. Lagen om hälso— och miljöfarliga varor har därvid gett dessa myndigheter visst lagstöd att få in upplysningar och handlingar av tillverkare, importörer och försäljare av kemiska medel.

Som en nackdel framhålls samtidigt att splittringen på olika lag- komplex innebär att det är svårt att orientera sig i författningstextema. En annan olägenhet sägs vara att lagstiftningen i sin nuvarande ut- formning ger arbetarskyddsmyndigheterna få självständiga befogenheter inom produktkontrollområdet. Detta anses i vissa fall ha medfört för-

Prop. 1976/77: 149 99

dröjningar i tillsynsarbetet och försvårat produktutredningar och med- delande av märkningsbestämmelser, eftersom arbetarskyddsmyndigheter- na varit nödsakade att föra över ärendet för handläggning inom pro- duktkontrollnämnden. Tillämpningssvårigheter har enligt utredningen vidare föranletts av att lagen om hälso- och miljöfarliga varor i väsent- lig mån tar sikte på andra områden än arbetarskyddet, vilket måste prägla bestämningen av begreppet hälso- och miljöfarlig vara. För arbe- tarskyddets del kan det finnas anledning att handla inom en betydligt vidare ram än som bestäms av detta begrepp såsom det hittills har tol- kats.

I och för sig kunde lagen om hälso- och miljöfarliga varor utvecklas så att man inom denna lagstiftning tog upp alla frågor om kemiska risker och sålunda kompletterade lagstiftningen med särskilda regler för arbetarskyddets speciella behov. Utredningen konstaterar samtidigt att tyngdpunkten i fråga om de omedelbara kemiska riskerna vid hantering av kemiska ämnen ligger i arbetsmiljön. Den övervägande delen av dessa förekommer först och intensivast i arbetsmiljön. Det synes vara i hög grad önskvärt att undvika en uppsplittring av arbets- miljölagstiftningen på olika lagkomplex. För ett bra arbetarskydd bör det enligt utredningens uppfattning vara en grundläggande strävan att skapa lokala skyddsorganisationer som med stöd av arbetarskydds- myndigheterna bevakar arbetsmiljöfrågorna. Det är då väsentligt att man underlättar orienteringen i författningstexterna och såvitt möjligt samlar arbetsmiljölagstiftningen inom en klart överskådlig ram. I stället för att utvidga lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor anses det därför vara lämpligt att i vissa avseenden låta denna lagstiftning och arbetsmiljölagen överlappa varandra.

En utgångspunkt vid utformningen av en ny arbetarskyddslagstift- ning bör enligt utredningen vara att arbetsmiljölagen skall ge utrymme för hela det ansvar för arbetsmiljöns beskaffenhet som vilar på olika kategorier. Med sikte på arbetsmiljön bör arbetsmiljölagen innehålla bestämmelser om att alla de åtgärder skall vidtas som behövs för att förebygga att kemisk produkt får skadeverkningar vid framställningen eller användningen. Vid bedömningen av denna fråga måste hänsyn tas till att redan mycket låga halter av föroreningar kan vålla skador. En långtgående undersökningsplikt bör gälla för de ansvariga vad avser produktens egenskaper. Med hänsyn till att det gäller ämnen för yrkes- mässig användning, där man har att räkna med långvarig expOSition och kombinationsverkningar av olika slag, måste stora krav ställas på förebyggande undersökningar så att inte den osäkerhet som kan råda om risken går ut över dem som utsätts för ämnet i arbetslivet. Så långt detta är vetenskapligt möjligt skall klarläggas att avsedd användning ej medför risker. Det är enligt utredningen nödvändigt att myndigheterna härvid kan ingripa i det hanteringsled ofta tillverkningsledet be-

Prop. 1976/77: 149 100

träffande såväl tekniska anordningar som hälsofarliga ämnen — där ingripande sker mest effektivt. Allmänna aktsamhets- och undersök- ningskrav på alla dem som yrkesmässigt använder eller tillverkar, im- porterar eller överlåter produkter, som kan föranleda ohälsa eller olycks- fall i arbetslivet, innefattas därför i förslaget till arbetsmiljölag. Utredningens förslag i fråga om samordning mellan arbetsmiljölag- stiftningen och lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor går mot denna bakgrund ut på att arbetarskyddsstyrelsen skall kunna meddela generella föreskrifter om användning av farliga ämnen på arbetsplat- serna. Härvid avses såväl föreskrifter om undersökning, rapportering och märkning som villkor för eller förbud mot användningen. Arbetar- skyddsmyndigheterna föreslås dessutom få möjlighet att med stöd av arbetsmiljölagstiftningen rikta föreskrifter av olika slag gentemot till- verkare och leverantörer när det gäller att i enskilda fall förebygga kemiska risker i arbetslivet. Samtidigt förutsätts att den centrala pro- duktkontrollmyndigheten meddelar generella föreskrifter som avser flera hanteringsled tillverkare, leverantörer, brukare osv. _ inom till- lämpningsområdet för lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

8.3. Remissyttrandena

Utredningens förslag att arbetsmiljölagen skall omfatta även skydds- ansvar för överlåtare av kemiska produkter i arbetslivet har fått ett positivt mottagande av remissinstansema.

LO konstaterar att ett grundläggande problem från arbetsmiljösyn- punkt är begreppet hälso- och miljöfarlig vara i lagen om sådana varor. Inom arbetsmiljöområdet är riskerna mycket svårdefinierade och om- fattande. Nästan alla kemiska ämnen kan under vissa omständigheter vara hälsofarliga. Den definition som gäller inom det allmänna produkt- kontrollområdet anses här alltför begränsad. Problematiken åskådlig- görs av att i kungörelsen om hälso- och miljöfarliga varor kraven på tillverkare och importörer begränsas av en vägledande förteckning över gifter och farliga ämnen. Denna förteckning tillgodoser inte behovet av den bredare övervakning som nu måste ske inom arbetsmiljöområdet. I arbetsmiljösammanhang är det nödvändigt ha en vidare syn på dessa ' frågor och utgå från under vilka omständigheter man använder ett ämne i olika processer, under vilka förutsättningar man hanterar det osv. Liknande synpunkter anförs av Landstingsförbundet.

Även produktkontrollnämnden konstaterar att begreppet farligt ämne i den föreslagna arbetsmiljölagen innebär en utvidgning gentemot be- greppet hälso- och miljöfarligt ämne enligt lagen om hälso- och miljö- farliga varor. En sådan utvidgning är enligt nämndens mening naturlig med hänsyn till syftet med arbetsmiljölagstiftningen och torde i prak- tiken inte behöva medföra några svårigheter när det gäller tillämp-

Prop. 1976/77: 149 101

ningen av de båda lagarna. Lagförslaget innebär att arbetsmiljölagen skall uppta bestämmelser om att alla de åtgärder skall vidtas som be- hövs för att förebygga att en viss produkt får skadeverkningar vid framställningen eller användningen. Breda kartläggningar som riktar sig mot samtliga produkter av visst slag av ämne eller produkt förbehålls dock i princip kompetensområdet för den centrala produktkontroll- myndigheten. En samlad registrering och bedömning avses på så sätt kunna ske av verkningar inom olika miljösektorer. Denna utformning av arbetsmiljölagen måste enligt produktkontrollnämndens mening anses riktig. om arbetarskyddsmyndighetema skall få ett effektivt instrument mot ohälsa i arbetslivet. Det har för övrigt aldrig förutsatts att lagen om hälso- och miljöfarliga varor skulle kunna ersätta en särskild arbetsmiljölagstiftning på det kemiska området. Men samtidigt inne- bär den dubbla lagstiftningen att det inte så sällan kan komma att råda tveksamhet om vilken lagstiftning som skall tillämpas och framför allt om vilken myndighet som skall agera i en viss situation — produkt- kontrollnämnden eller arbetarskyddsmyndigheterna. Genom ett allt mer utvecklat samarbete mellan berörda myndigheter bör dock enligt nämndens mening sådana kompetenskonflikter kunna undvikas. Natur- vårdsverket anför liknande synpunkter. Inom ramen för ett utvecklat samarbete mellan berörda myndigheter kan —— med hjälp av de båda lagsystemen enligt verkets uppfattning riskerna med kemiska äm- nen i den totala miljön bli beaktade på ett bättre sätt än tidigare.

*Det finns emellertid några kritiska röster mot lagförslagets utform- ning på det kemiska området. Enligt IVA innebär förslaget att oklar- het uppstår om var gränsen går mellan produktkontrollnämnden och arbetarskyddsstyrelsen beträffande ansvar och befogenheter. Det anses väsentligt att själva lagtexten innehåller en passus om vilken myndighet som har ansvaret för klassificering, anmälning, deklaration, förpröv- ning, hanteringsanvisningar, märkning, varningstexter etc. beträffande kemiska ämnen och produkter. I detta sammanhang nämns också som väsentligt att den som tillverkar, hanterar eller använder kemiska äm- nen eller produkter inte bör utsättas för icke samordnade ålägganden från två olika myndigheter. Kemikontoret anser att den av utredningen föreslagna överlappningen mellan två lagstiftningar är förenad med påtagliga olägenheter. En förutsättning för att tillämpningen skall kunna fungera är enligt Kemikontoret i vart fall att arbetarskyddsstyrelsen och produktkontrollnämnden intimt samarbetar och att den berörda industrin får tillfälle att aktivt medverka i arbetarskyddsstyrelsens verks- styrelse på samma sätt som sker i produktkontrollnämnden. Föreningen bekämpningsmedelrleverantörer menar att utredningens förslag vad gäl- ler avgränsningen mellan lagen om hälso- Och miljöfarliga varor Och arbetsmiljölagen innebär uppenbara risker för dubbelarbete såväl vid myndigheterna som vid de företag som hanterar kemikalier.

Prop. 1976/77: 149 102

9 Förhandsbedömning m. m.

9.1. Gällande bestämmelser

Arbetarskyddslagens regler om skyddsombudens och skyddskommit- téernas deltagande vid planering av nya eller ändrade lokaler, anord- ningar och arbetsmetoder redovisas i avsnitt 13.1.

Efter 1973 års reform ingår en arbetarskyddsprövning i byggnads- lovsärenden. Enligt 565 1 mom. första stycket byggnadsstadgan gäller sålunda numera att vid prövning av ansökan om byggnadslov skall tillses även att byggnadsföretaget inte strider mot arbetarskyddslagen eller med stöd därav meddelade föreskrifter. I 55 5 4 mom. byggnads- stadgan har förts in en bestämmelse om utlåtande från yrkesinspektio— nen rörande byggnadsföretagets lämplighet från arbetarskyddssynpunkt. Sådant utlåtande skall alltid företes i byggnadslovsärende som avser lokaler för verksamhet vari arbetstagare skall användas till arbete för arbetsgivarens räkning. Utlåtandet skall bl.a. ange om skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna fått tillfälle att yttra sig över byggnadsföretaget (6aå arbetarskyddskun— görelsen). Härtill knyter 565 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan. För att byggnadslov i ärenden om arbetslokaler eller personalrum skall kunna beviljas fordras enligt denna bestämmelse i byggnadsstadgan att av yrkesinspektionens utlåtande framgår att arbetstagarsidan har fått tillfälle att yttra sig. Detta gäller dock inte om man vid tiden för bygg- nadslovsprövningen saknar kännedom om vilket slag av verksamhet som skall bedrivas i lokalerna. För sådana fall gäller särskilda regler om anmälan till yrkesinspektionen vilka redovisas i det följande.

Enligt 55 ä 4 mom. byggnadsstadgan skall till ansökan om byggnads- lov också fogas behövlig beskrivning av den avsedda verksamheten. Kan sökanden inte ge besked om för vilket ändamål och hur arbets- lokalerna skall användas hindrar detta inte byggnadslovs meddelande men byggnadslovet innefattar då inte något godkännande av att 10- kalerna är lämpade att tas i bruk. I stället aktualiseras även här nyss- nämnda särskilda regler om anmälan.

Över byggnadsföretag som kräver byggnadslov har byggnadsnämn- den tillsyn. Genom besiktningar klarläggs om byggnadsföretaget utförs i enlighet med byggnadslovet. Enligt 1973 års författningsändringar skall yrkesinspektionen kallas till Slutbesiktning som avser arbetslokal eller personalrum (645 4 mom. byggnadsstadgan). Vidare har yrkes-I inspektionen tillagts befogenhet att påkalla Slutbesiktning (645 1 mom. byggnadsstadgan).

Beträffande vissa industriområden kan dispens från byggnadslovs- plikten medges av länsstyrelsen efter tillstyrkan av byggnadsnämnden. För att yrkesinspektionen även i dispensfallen skall ha möjlighet att bevaka förhållandena infördes genom 1973 års ändringar det villkoret

Prop. 1976/ 77: 149 103

för befrielse från skyldigheten att söka byggnadslov att tillstyrkan före- ligger även från yrkesinspektionen (545 3 mom. byggnadsstadgan).

Också i de fall då byggnadslovsplikt inte föreligger finns möjlighet till förhandsgranskning av arbetslokaler från arbetarskyddsmyndighe- ternas sida. Enligt den vid 1973 års reform av arbetarskyddslagstift- ningen tillkomna 8aå arbetarskyddslagen gäller nämligen för dessa situationer en särskild anmälningsskyldighet för arbetsgivare. Om bygg- nadslov ej behÖVs skall sålunda anmälan ske till yrkesinspektionen se— nast tre veckor innan arbetslokal stadigvarande tas i bruk i verksamhet vari arbetstagare används till arbete för arbetsgivares räkning (Saå första stycket). Har den arbetsmiljömässiga granskningen i byggnads- lovsärendet inte kunnat bli fullständig skall ytterligare kontroll ske i samband med anmälan innan lokalerna tas i bruk. Anmälan från arbets- givare till yrkesinspektionen skall därför göras också när sökanden i byggnadslovsärendet inte har kunnat ge besked om till vad och hur arbetslokalema skall användas (8aä andra stycket). Erinran om an- mälningsskyldigheten skall i dessa fall göras i beslutet om byggnadslov (56å 1 mom. tredje stycket byggnadsstadgan). I ytterligare två fall är arbetsgivare skyldig att göra anmälan enligt 8 aå stycket, nämligen dels när arbetslokal skall tas i bruk för annan verksamhet än tidigare och dels när arbetstagare skall anställas i företag som dittills ej har haft någon anställd.

Vidare har införts speciella kontrollmöjligheter i vissa fall. Enligt 8aå tredje stycket arbetarskyddslagen får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer — om det är påkallat med hänsyn till riskförhållandena i visst slag av verksamhet föreskriva att arbets- lokal som är avsedd för sådan verksamhet inte får tas i bruk förrän den besiktigats av yrkesinspektionen. Sådana föreskrifter meddelas en- ligt 9 5 arbetarskyddskungörelsen av arbetarskyddsstyrelsen.

Byggnadslovskravet omfattar inte byggnader som tillhör staten eller landsting. För sådana byggnader gäller i stället enligt 665 byggnads- stadgan att anmälan i god tid skall göras hos byggnadsnämnden innan byggnaden påbörjas. För att öka yrkesinspektionens kontrollmöjlig- heter även vid detta slag av byggande har införts skyldighet för bygg- nadsnämnd att underrätta yrkesinspektionen när anmälan inkommit om att byggnad, avsedd för arbetslokaler eller personalrum, skall på- börjas för statens eller landstingskommuns räkning (66 & tredje stycket byggnadsstadgan). Dessutom föreligger enligt de nya bestämmelserna i byggnadsstadgan rätt för yrkesinspektionen att påkalla slutbesiktning också vid sådant byggande. Enligt riktlinjer för skyddsarbetet i statlig tjänst, utgivna av statens arbetsmiljönämnd, är det i förekommande fall byggnadsstyrelsen eller fortifikationsförvaltningen som i stället för byggnadsnämnden skall kontrollera att arbetarskyddsföreskrifterna till— lämpas.

Prop. 1976/77 : 149 104

Bestämmelserna i 83.5 första och andra styckena arbetarskydds- lagen om anmälningsskyldighet för arbetsgivaren när arbetslokaler tas i bruk m.m. är tillämpliga i fråga om byggnader som tillhör staten eller landsting, om anmälan ej erfordras enligt 665 byggnadsstadgan. Likaså gäller 8a5 tredje stycket arbetarskyddslagen även statlig och landstingskommunal verksamhet.

När det gäller tekniska anordningar innehåller arbetarskyddslagstift- ningen vissa föreskrifter som avser tillverknings- och överlåtelseledet. I 455 arbetarskyddslagen finns bestämmelser om skyldighet för till- verkare, försäljare och upplåtare att tillse att maskin, redskap eller annan teknisk anordning är betryggande från skyddssynpunkt när den avlämnas för att tas i bruk eller ställs ut till försäljning eller i reklam— syfte. Därvid skall även tillhandahållas anvisningar om anordningens användning m.m. Arbetarskyddsstyrelsen kan när särskilda skäl före- ligger föreskriva att maskin, redskap eller annan teknisk anordning skall vara typgodkänd av styrelsen innan den avlämnas för att tas i bruk eller utställs till försäljning eller i reklamsyfte. Arbetarskydds- styrelsen kan också när särskilda skäl föreligger föreskriva att teknisk anordning skall vara försedd med skylt eller annan märkning upp- tagande tillverkarens namn och annan uppgift som styrelsen finner erforderlig. 455 arbetarskyddslagen föreskriver vidare att självständig företagare, som utför installation av teknisk anordning, skall tillse att föreskrivna skyddsanordningar sätts upp och att för installationen i övrigt gällande föreskrifter iakttas.

Åsidosätts bestämmelserna i 45 5 arbetarskyddslagen kan arbetar- skyddsstyrelsen ingripa med förbud eller — vad avser installations- arbete föreskriva särskilda villkor (56 och 57 55 arbetarskydds- lagen). Överträdelse av sådan föreskrift är belagd med straff (635 arbetarskyddslagen ) .

På anmodan av tillsynsmyndighet är arbetsgivare skyldig att för- anstalta om undersökning av ämne eller material, som han använder eller framställer i sin verksamhet, eller tillhandahålla prov för sådan undersökning (595 arbetarskyddslagen). Underlåter arbetsgivaren att efterankomma anmodan kan myndigheten förelägga vite. Motsvarande föreskrivs beträffande tillverkare, försäljare och upplåtare av teknisk anordning.

Särskilda bestämmelser finns i 33, 35, 36 och 39 55 arbetarskydds- kungörelsen angående tryck-kärl, lyftanordningar, transportanordningar och lyftredskap. Regleringen går ut på att sådana anordningar skall underkastas besiktning och provning i den omfattning som arbetar- skyddsstyrelsen föreskriver. De får vidare inte brukas i strid mot vad styrelsen föreskrivit om högsta tryck respektive belastning. Direkt verkande sanktioner finns i 725 arbetarskyddskungörelsen för arbets- givare som överträder föreskrifterna. Arbetarskyddsstyrelsen har enligt

Prop. 1976/77: 149 105

245 arbetarskyddskungörelsen också möjlighet att meddela föreskrift med direkt straffansvar angående undersökning av luftförhållandena på arbetsplatser där visst slag av arbete medför särskild fara för ohälsa.

Miljöskyddslagen (1969: 387, ändrad senast 1975: 727) avser skydd mot vattenföroreningar, luftföroreningar, buller, skakning, ljus och andra störningar som kan uppstå vid användningen av mark, byggnad eller anläggning och ej är helt tillfälliga. Vad som skyddas enligt miljö- skyddslagen anges i lagtexten med ordet omgivningen som härvid inte avses omfatta den störande anläggningen. Miljöskyddslagen innehåller ett system av regler med bl. a. obligatorisk förprövning. Denna innebär att regeringen har bemyndigande att föreskriva att vissa slag av fabri- ker eller andra inrättningar inte får anläggas eller på visst sätt ändras eller att avloppsvatten av visst slag inte får släppas ut utan att konces- sionsnämnden för miljöskydd lämnat tillstånd eller anmälan gjorts hos statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen. Naturvårdsverket har sam- tidigt getts befogenhet att meddela dispens från att söka tillstånd.

I miljöskyddskungörelsen (1969: 388, ändrad senast 1976: 330) är förtecknade vilka slag av fabriker eller andra inrättningar som ej får anläggas utan tillstånd eller dispens (2 5). Krav på tillstånd eller dispens gäller i dessa fall även ändring av inrättning eller användning av inrätt- ning om åtgärden kan medföra ökning av störning e. d., i de fall då det inte är uppenbart att verksamhet efter åtgärdens vidtagande kan ske utan störning av betydelse (3 5). Ändring som inte är förenad med prövningsskyldighet men likväl är av väsentlig betydelse från störnings- synpunkt får ej vidtas utan anmälan hos länsstyrelsen. I kungörelsen är vidare förtecknade fabriker eller andra inrättningar som ej får an- läggas utan att anmälan gjorts hos länsstyrelsen (85). Även härvidlag innefattas ändringar av den art som nyss angetts (95). Vid sidan av nämnda föreskrifter finns i kungörelsen krav på tillstånd, dispens eller anmälan i fråga om utsläpp av avloppsvatten.

Hänvisningar till S9-1

  • Prop. 1976/77:149: Avsnitt 2, 7.1

9.2. Utredningen

Regler om obligatorisk förhandsgranskning föreslås av utredningen för fall där viktiga arbetsmiljöintressen påkallar det. Det framhålls sam- tidigt att det är väsentligt att förhandsbedömning i första hand kommer till stånd inom ramen för den lokala skyddsorganisationen.

I fråga om arbetslokaler och personalrum anknyter förslaget till den arbetsmiljöprövning i byggnadslovsärende som infördes genom 1973 års reform. Likaså bibehålls reglerna om anmälan till yrkesinspektionen när tillräcklig prövning i arbetarskyddshänseende inte kunnat ske i byggnadslovsärende. Dessa regler utvidgas enligt förslaget till att gälla även personalrum.

För att samordna den särskilda miljöskyddslagstiftningen med arbets-

Prop. 1976/77: 149 106

miljölagstiftnirigen föreslås en bestämmelse i miljöskyddskungörelsen att miljöskyddsmyndigheten — koncessionsnämnden för miljöskydd, statens naturvårdsverk eller länsstyrelse —— skall underrätta skyddsombud eller facklig organisation om ansökningar om tillstånd eller dispens enligt 2 eller 35 kungörelsen eller anmälningar enligt 85 eller 95 kun- görelsen. Detta innebär enligt utredningen också en kontroll av att arbetstagarna får tillfälle att medverka vid planeringen. De anställdas företräda-re har på detta sätt även möjlighet att bevaka att arbetarskydds— myndigheterna informeras om planerade nyetableringar eller föränd- ringar av betydelse från arbetsmiljösynpunkt så snart en bedömning av dessa myndigheter behövs. Med hänsyn till samordningsbehovet är det enligt utredningen angeläget att miljöskyddsmyndigheten beaktar framförda arbetsmiljösynpunkter.

Utredningen anser att ett ansvar för egenskaperna hos olika produk- ter och anordningar i första hand måste ligga på arbetsgivare och producenter och att officiell förhandsprövning bör begränsas till fall där särskild kontroll är påkallad. Innan tekniska anordningar och kemiska produkter släpps ut och används måste de ha noggrant prövats från skyddssynpunkt. Arbetsgivarens ansvar i detta avseende avses innefattat i tidigare (avsnitt 7.2) nämnda huvudregel i förslaget till arbetsmiljölag. Den som tillverkar, importerar, överlåter eller upplåter maskin, red- skap, skyddsutrustning eller annan teknisk anordning skall enligt för- slaget se till att anordningen erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall då den avlämnas för att tas i bruk eller ställs ut till försäljning eller i reklamsyfte. Vidare skall enligt lagförslaget den som tillverkar, importerar eller överlåter ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall vidta de åtgärder som behövs för att hindra eller mot- verka att ämnet vid avsedd användning innebär risk från skyddssyn- punkt. Vid avlämnandet av anordning eller ämne skall de anvisningar medfölja som behövs för hanteringen. Tydlig märkning skall ske med uppgifter av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall.

I följande fall föreslår utredningen befogenhet för arbetarskydds- styrelsen att meddela generella föreskrifter i syfte att arbetsmiljö- mässiga synpunkter skall komma in på ett tidigt stadium. De före— skrifter som arbetarskyddsstyrelsen meddelar med stöd härav föreslås bli direkt straffsanktionerade.

Ett allmänt bemyndigande föreslås för arbetarskyddsstyrelsen att föreskriva att arbetsprocess, arbetsmetod eller anläggning inte får an- vändas förrän tillstånd lämnats på sätt styrelsen bestämmer. Med an— läggning avses här såväl arbetslokal med inredning och teknisk ut- rustning som komponenterna i verksamhet som bedrivs i det fria. Vid meddelande av tillstånd skall villkor kunna föreskrivas för verksam- heten. För att utmärka att sådan förhandsgranskning skall tillgripas för att förhindra påtagliga olägenheter för arbetsmiljön anges i be-

Prop. 1976/77: 149 107

stämmelsen att föreskrift skall vara påkallad av riskförhållandena i den avsedda verksamheten.

I fråga om tekniska anordningar ger de föreslagna bestämmelserna arbetarskyddsstyrelsen möjlighet att när det är påkallat från skydds- synpunkt föreskriva att anordning skall vara antingen typgodkänd eller godkänd vid individuell kontroll för att få brukas eller avlämnas för att tas i bruk. Som förutsättning för godkännande av endera slaget skall kunna anges villkor i form av bl. a. tillverkningskontroll. I anslut- ning till föreskrift om godkännande skall även villkor för brukandet kunna fastställas av styrelsen. Krav på typgodkännande eller godkän- nande vid individuell kontroll och därmed förenade villkor kan riktas mot såväl leverantör som yrkesverksam brukare.

När det gäller farliga ämnen finns enligt de föreslagna bestäm- melserna möjlighet för arbetarskyddsstyrelsen att om det är påkallat från skyddssynpunkt föreskriva godkännande och särskilda villkor som förutsättning för att visst ämne skall få användas i yrkesmässig verk- samhet. Det kan här gälla t.ex. krav på godkännande av visst slags produkt innan den får användas i arbetslivet. Det kan också gälla att särskilda villkor skall iakttas i fråga om exempelvis ventilation, hygie- niska anordningar eller medverkan av person med särskild sakkunskap vid användning av produkt av visst slag. Däremot skall enligt förslaget generella föreskrifter om kemiska ämnen som avser överlåtelseledet meddelas inom ramen för lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor.

Utvidgning föreslås i olika avseenden av arbetarskyddsstyrelsens nu- varande befogenhet att meddela generella föreskrifter om fortlöpande kontroll. Styrelsen får möjlighet att meddela föreskrifter om kontroll, provning och fortlöpande tillsyn av varje slag av teknisk anordning. I fråga om luftförhållanden, buller och andra arbetshygieniska förhål- landen skall styrelsen likaledes ha möjlighet att föreskriva om under- sökning.

Är det av särskild betydelse från skyddssynpunkt föreslås arbetar— skyddsstyrelsen kunna helt förbjuda användning av visst slags arbets- process, arbetsmetod, teknisk anordning eller kemisk produkt.

Arbetarskyddsstyrelsen skall vidare enligt utredningsförslaget i för- hållande till både leverantörer och brukare kunna fastställa generella märkningsföreskrifter beträffande tekniska anordningar som används i arbetslivet. Det skall även i fortsättningen förbehållas den centrala produktkontrollmyndigheten att meddela generella föreskrifter om märk- ning vid överlåtelse av kemiska produkter. Behovet för arbetarskyddet av ytterligare sådana märkningsföreskrifter betonas. Utredningen konsta- terar samtidigt att arbetarskyddets behov av märkningsföreskrifter inte helt kan tillgodoses inom den allmänna produktkontrollagstiftningens ram. Arbetarskyddsstyrelsen föreslås därför få befogenhet att med-

Prop. 1976/77: 149 108

dela generella föreskrifter som riktar sig mot brukare. Arbetarskydds- styrelsen får enligt förslaget också befogenhet att föreskriva att den som använder eller avser att använda teknisk anordning eller kemiskt ämne skall göra anmälan om detta och om användningssättet.

För att ge arbetstagarna överblick och för att underlätta yrkesinspek— tionens tillsyn föreslås befogenhet för arbetarskyddsstyrelsen att be- stämma att det skall föras förteckning över tekniska anordningar och farliga ämnen som används i en verksamhet.

För den som installerar teknisk anordning föreslås ett allmänt skydds- ansvar enligt arbetsmiljölagen. Utredningen framhåller att ansvaret omfattar även personal som anlitas vid installationen men att ansvaret självfallet i första hand vilar på den som driver installationsverksam- heten. Arbetarskyddsstyrelsen föreslås kunna meddela direkt straff- sanktionerade föreskrifter även i fråga om installation av teknisk an- ordning. Utredningen framhåller i detta sammanhang att med installa- tion av teknisk anordning kan vara att jämställa reparation eller änd- ring av sådan anordning. I vilken utsträckning detta är fallet får enligt utredningen bedömas med hänsyn till reparationens eller ändringens omfattning och beskaffenhet.

Utredningen konstaterar att de föreslagna bemyndigandena för arbe- tarskyddsstyrelsen får betydelse även i fråga om arbetarskyddet vid planering av byggnadsverksamhet. Ansvaret för att arbetsmiljön på byggarbetsplatser är säker anses därvid böra vila på dem som har hand om genomförandet, dvs. entreprenörer av olika slag eller vid byggande i egen regi byggherre-n. Någon särskild bestämmelse föreslås därför inte om arbetarskyddsansvar för projektörer. Utredningen betonar emel— lertid att projektören skall inom uppdragets ram beakta de arbetar- skyddsfrågor som kan uppkomma vid projektets genomförande. Ger projekthandlingarna felaktiga lösningar beträffande arbetarskyddet, kan detta enligt utredningen ge anledning till befogade anmärkningar från beställarens sida.

Utredningen diskuterar också möjligheten att införa ett särskilt arbetarskyddsansvar för konsulter som säljer idéinnehållet till en arbets- process eller ger anvisningar om installationen av olika komponenter i en större anläggning. Ansvaret för konsulten skulle därvid avse att arbetsplatsen blir säker efter det att anläggningen är färdig. Utredningen hänvisar emellertid till att beställarens arbetsgivaransvar måste om- fatta alla säkerhetsaspekter även när det gäller komplicerade arbets- processer. Härvidlag kan bl. a. krävas att uppdraget har anförtrotts åt sakkunnig konsult och att i konsultens uppdrag har ingått att lösa säkerhetsfrågor. Förutom att konsulten handlar under civilrättsligt an- svar gentemot beställaren finns för konsultens del ytterst även oli-ka straffrättsliga regler om ansvar vid vårdslöshet att ta hänsyn till. Att härutöver ange ett särskilt arbetarskyddsansvar i arbetsmiljölagen synes

Prop. 1976/77: 149 109

enligt utredningen inte kunna vara till något verkligt gagn utan snarast vara ägnat att fördunkla och komplicera bedömningen av arbetsgivar- ansvaret.

Hänvisningar till S9-2

9.3. Remissyttrandena

Inom begreppet förhandsbedömning inrymmer utredningen en rad olika åtgärder som alla syftar till att arbetsmiljösynpunkter skall be- aktas på ett tidigt stadium vid planering av arbetsplatser och upplägg- ning av arbetsuppgifter. Allmänt sett sluter remissinstanserna starkt upp kring uppläggningen av det föreslagna systemet.

LO konstaterar sålunda att det från organisationens synpunkt kanske mest värdefulla inslaget i lagförslaget är den utvidgade rätten för myn- digheten till förhandsbedömning av maskiner, redskap, kemiska ämnen, arbetsprocesser och arbetsmetoder. Detta ger möjlighet att förebygga arbetsmiljöproblem på. ett tidigt stadium i samband med planering vid nyetablering och förändring av befintliga arbetsplatser. I LO:s arbets- platsremiss har uttryckts krav på obligatorisk förhandsgranskning av bl.a. maskinell utrustning. LO instämmer i att detta vore önskvärt men anser det vara förståeligt att förhandsgranskning inte kan göras generell och obligatorisk med tanke på de insatser som detta skulle kräva från myndigheternas sida. En central punkt är i vilka fall en obligatorisk förhandsgranskning skall ske. LO menar att prioriteringen härav blir av så avgörande betydelse att ett samråd med arbetstagar- parten oundgängligen bör ske i dessa frågor. LO anser vidare att myndigheternas resurser kraftigt måste förstärkas så att den obligato- riska förhandsgranskningen kan omfatta ett så vitt fält som möjligt vad gäller maskiner, kemiska ämnen, arbetsprocesser o.d. Något som ej tillräckligt klart kommer fram i lagförslaget anses vara att arbets- tagarna, som enligt lag har rätt att delta vid planeringen av nya och ändrade arbetsplatser, också har möjlighet att på motsvarande sätt som arbetsgivaren begära en förprövning från myndighetens sida. LO anser att den rätten klart bör uttryckas i lagen.

Även TCO tillstyrker utredningsförslaget angående olika former av förhandsbedömning. Särskilt stort värde har enligt TCO:s uppfattning det förhållandet att arbetsprocesser och arbetsmetoder skall kunna underkastas förhandsbedömning även vad avser de psykiska och sociala effekterna.

SAF finner utredningens förslag att bemyndiga arbetarskyddsstyrel- sen att föreskriva om förhandsbedömning vara i stort sett ändamåls- enligt. Förhandsbedömning måste i första hand vara ett ansvar för tillverkare, importörer och leverantörer. Innan tekniska anordningar och kemiska produkter släpps ut på marknaden måste de noggrant prövas från skyddssynpunkt. I lagförslaget ges arbetarskyddsstyrelsen utom-

Prop. 1976/77: 149 ] lO ordentligt vidsträckta möjligheter att utfärda generella, direkt straff- sanktionerade föreskrifter. Dessa möjligheter måste enligt föreningens mening användas med försiktighet. En alltför omfattande detaljregle- ring med föreskrifter, villkor och förhandsprövning kan på ett olyckligt sätt binda företagen vid olämpliga förfaranden. Den dynamik som krävs och som främjas av möjligheterna att finna speciella lösningar i de enskilda företagen får inte hämmas genom en detaljreglering från en administrativ myndighet.

Arbersnzarknadsstyrelsen framhåller att särskilt omfattande under- sökning bör krävas av tillverkaren och importören. Vidare under- stryks vikten av att arbetsmiljösynpunkter beaktas redan på planerings- stadiet. Förhandsgranskning bör ske i vidgad omfattning framför allt när det gäller nyetablering av verksamheten vare sig det gäller arbets- process, arbetsmetod eller maskin, teknisk anordning e.d. De arbets- handikappades behov bör därvid beaktas inte enbart beträffande bygg- nadsdetaljer utan i lika hög grad när det gäller t.ex arbetsprocesser. metoder, utrustning och individuell arbetsplatsutformning. På arbets- ställe där anpassningsgrupp finns bör denna konsulteras. Detta bör enligt styrelsen anges i tillämpningsföreskrifter.

KF-KFO anser att det vore av värde om lagstiftningen sloge fast att myndigheten är skyldig att vid förfrågan lämna erforderliga upp- lysningar om de krav som skall ligga till grund för planering av en anläggning i sin helhet eller för ett speciellt arbete. På samma sätt borde det vara möjligt att frivilligt få typgranskning genomförd hos arbetar- skyddsstyrelsen. Därmed skulle undvikas olika bedömningar vid gransk- ning hos de olika yrkesinspektionsdistrikten.

LO framhåller vidare att det är nödvändigt att hantering av kemiska ämnen och kemiskt tekniska produkter ej skapar några nya hälsorisker och i vart fall kringgärdas med rigorösa Skyddsföreskrifter. Man bör systematiskt utreda förutsättningarna för att förbjuda viss a typer av produkter eller processer där ersättningspro- dukter eller förändrade förfaranden anses vara för handen. Enligt ut- redningsförslaget skall granskning och särskilda villkor beträffande ar- betsförfaranden utgöra en viktig del i godkännandeprövningen av ke- miska ämnen och produkter. LO instämmer i detta samtidigt som orga- nisationen förutSätter att arbetstagarna deltar vid fastställandet av dessa villkor. TCO framhåller att det inte är realistiskt att tänka sig att för— bjuda användningen av alla farliga ämnen i arbetslivet. Däremot måste målsättningen vara att kraftigt reducera antalet använda ämnen för att bättre kunna hålla kontroll över dem samt att minska antalet farliga ämnen till ett absolut minimum.

Frågan om förbud mot vissa kemiska produkter diskuteras också av I VA som anser att det i vissa fall kan vara befogat att totalförbjuda produkter och ämnen. I allmänhet gäller dock att totalförbud av äm-

Prop. 1976/77: 149 111

nen lätt leder till en snedvridning av den tekniska utvecklingen och till en olämplig prioritering av samhällets resurser. Olika kemiska produk- ter har, då de används på lämpligt sätt, stor betydelse för vår levnads- standard och livskvalitet. Enligt IVA måste vi lära oss att leva med de kemikalier vi kan ha nytta av och inte glömma att man t.ex. vid deras tillverkning kan utnyttja tekniska framsteg som fjärrmanövrering och industrirobotar. Liknande synpunkter framförs av Kemikontoret och Föreningen bekämpningsmedelsleveramörer.

Arbetarskyddsstyrelsen erinrar om att vissa arbetslokaler faller utan- för den särskilda arbetsmiljöprövningen i byggnads- ] 0 v s ä r e n d e n. Styrelsen syftar här på lokaler som kortvarigt men regelbundet besöks av arbetstagare som utför arbete där utan att verk- samhet som faller under arbetarskyddslagen i övrigt förekommer på plat- sen. Exempel på sådana lokaler är soprum i bostadsfastigheter, Enligt förarbetena till 1973 års ändringar i arbetarskyddslagstiftningen skall ar- betsmiljön i sådana utrymmen regleras genom byggnadslagstiftningen. Häremot har hävdats att arbetarskyddslagstiftningen bör ge utrymme för en förhandsgranskning även av sådana utrymmen enligt samma regler som gäller för arbetslokaler. Styrelsen förutsätter att det föreliggande förslaget inte innebär någon ändring i de år 1973 godtagna principerna. Fastigherxanställdas förbund anför i detta sammanhang följande syn- punkter. Vad gäller bostadsfastigheter, som ju också är arbetsplatser för förbundets medlemmar, kan konstateras att byggnadsnämndernas gransk- ningar inte tillfredsställer kraven på en god arbetsmiljö eller tar sikte på att underlätta fastighetssskötseln. Som exempel på brister anförs dåligt planerade och placerade soprum, besvärliga och riskabla trans- portvägar, dålig belysning i trappor och allmänna utrymmen och otill- räckligt antal tappställen. Ofta saknas utrymme för förvaring av städ— material. Personalrum saknas i stor utsträckning eller är olämpligt belägna.

Svenska lantarbetare/örbundet framhåller att för arbetslokaler eller personalrum inom jordbruket i regel inte fordras byggnadslov efter- som byggnation i flertalet fall inte sker inom stadsplanelagt område. Vidare är jordbrukets ekonomibyggnader undantagna byggnadslovs— prövning. Förbundet anser det angeläget att förhandsprövning kommer till stånd även på dessa områden.

Statens och landstingens byggnader omfattas inte av bestämmelserna om byggnadslov. För att de anställda skall garan- teras tillfälle att framföra sina synpunkter och få dessa beaktade vid prövning av sådant byggnadsärende anser TCO att lagstiftningen bör ändras så att byggnadslov krävs även för statlig byggnadsverksamhet.

Byggnadsstyrelsen har till sitt remissyttrande fogat en av styrelsen utfärdad instruktion rörande handläggning av arbetsmiljöfrågor. I in- struktionen konstateras att det vid byggande för statens räkning åvilar styrelsen att göra den prövning av ett byggnadsföretag som annars ankommer på byggnadsnämnd. Innan styrelsen gör anmälan till bygg-

Prop. 1976/77: 149 1 12

nadsnämnd enligt 66ä byggnadsstadgan inhämtar styrelsen enligt in- struktionen yttrande från den lokalbrukande myndigheten. Av yttrandet skall framgå att skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över byggnads- företaget. Därefter begär styrelsen förhandsgranskning av yrkesinspek- tionen. Med ledning av yrkesinspektionens yttrande prövar styrelsen, i egenskap av byggnadsnämndsansvarig, byggnadsföretaget från bl.a. arbetarskyddssynpunkt. I de fall myndighetens uppfattning strider mot byggnadsstyrelsens skall styrelsen avgöra frågan. Detsamma gäller även i de fall särmeningar redovisas i myndighetens yttrande. Då en motsätt- ning inte kan uteslutas mellan byggnadsstyrelsen i egenskap av bygg- nadsnämndsansvarig resp. ansvarig för lokalförsörjningen kan styrelsen hänskjuta vissa frågor till regeringen. Projekteringsansvarig enhet gör sedan anmälan till byggnadsnämnden i god tid. Därvid bifogas dels yttrande från yrkesinspektionens förhandsgranskning, dels yttrande frår den lokalbrukande myndigheten. Vidare skall enligt instruktionen bygg- nadsförvaltning göra anmälan i god tid till yrkesinspektionen när ett byggnadsföretag skall bli klart. Yrkesinspektionen får sedan själv avgöra om besiktning är nödvändig. När byggnadsstyrelsen bygger generella lokaler, och lokalbrukarna bestäms i så sent skede att yrkes- inspektionens förhandsgranskning inte kan ske, gör byggnadsstyrelsen anmälan till yrkesinspektionen i enlighet med vad som stadgas i 8 aå arbetarskyddslagen.

Vidare anför byggnadsstyrelsen i sitt remissvar följande. En sam- ordning även tidsmässigt —— är nödvändig av de olika formerna föl medbestämmande, särskilt med hänsyn till att samrådet avser olika aspekter av samma fråga. Styrelsen måste förutsätta att lokalbrukarna har möjlighet att utföra denna samordning på sådant sätt att inte arbets- processen vid nybyggnad, ombyggnad och underhåll kompliceras på ett orimligt sätt. Stor uppmärksamhet måste därför ges åt denna fråga. Den önskvärda utvecklingen mot större grad av medbestämmande ställer över huvud taget större krav på tidsresurser för samråd även om allt görs för att detta skall ske med kortaste möjliga tidsutdräkt. För styrel- sens del är det därför nödvändigt att tillräckligt långa handläggnings- tider medges beträffande lokalfrågor för statliga myndigheter. Även med hänsyn härtill måste detaljerade rutiner skapas för den totala samråds- processen i lokalärenden.

Fortifikationsförvalrningen framhåller att motsvarande granskning, som en byggnadsnämnd genomför vid meddelande av byggnadslov, inom verket sker fortlöpande under handläggning av ärende rörande byggnad som uppförs för försvarets räkning. I 665 byggnadsstadgan finns regler om anmälan till byggnadsnämnd innan byggnad påbörjas för statens räkning, varvid nämnden i vissa fall kan begära att fråga hänskjuts till regeringens prövning. Sådan anmälan behöver dock inte

Prop. 1976/77: 149 113

ske när det gäller befästning eller annan anläggning av hemlig natur. Några negativa konsekvenser för arbetarskyddet anses inte följa av den angivna ordningen. Yrkesinspektionens och andra sakkunniga myn- digheters yttrande inhämtas i förekommande fall under handlägg— ningen. Genom gällande riktlinjer för samråd i lokalfrågor har enligt verket en kontinuerlig och värdefull samverkan åstadkommits mellan myndigheterna och personalens lokala skyddsorganisationer.

Utredningens förslag till viss s a m 0 r d n i n g a v h a n dl ä g g— ningen av arbetsmiljöärenden och miljöskydds— är e n d e n vinner stöd av LO och TCO. LO framhåller att på grund av det nära sambandet mellan yttre och inre miljöförhållanden är det angeläget att skyddsombud eller om sådant inte finns lokal facklig organisation underrättas om inkomna ansökningar eller anmälningar enligt miljöskyddskungörelsen. LO anser att arbetstagarparten också skall ha yttranderätt i ärenden av detta slag. TCO understryker vikten av att en koppling sker mellan miljöskyddslagstiftningen och arbets- miljölagstiftningen.

Naturvårdsverket delar utredningens uppfattning att det f.n. inte finns anledning att närmare samordna arbetsmiljölagstiftningen och miljöskyddslagstiftningen. Vid åtskilliga industrityper finns emellertid miljöproblem vilkas tekniska lösning kräver en samlad miljöbedömning vid fastställandet av erforderliga åtgärder. Det finns enligt verket i dag viss risk att endera miljömyndigheten meddelar föreskrifter som kan medföra försämrad miljösituation i annat avseende, t.ex. i samband med installation av ventilationsanläggningar, inbyggnad av förorenings- källor, val av material i en process osv. Risken för konflikt mellan de olika miljöintressena bör enligt verket dock inte överdrivas. Självfallet bör miljöskyddsmyndighet samråda med arbetarskyddsmyndighet om en arbetsplats berörs av miljöfarlig verksamhet och vid sin prövning ta hänsyn till framförda arbetarskyddssynpunkter. Motsvarande hän- synstagande till miljöskyddsintressena måste givetvis ske vid behand— ling av arbetarskyddsärenden. En tidig information i dessa frågor till skyddsombud eller facklig organisation anses vara ett självklart krav. Verket finner det emellertid angeläget att de som företräder arbets- miljöintressena kommer in i företagens planering långt innan en pröv- ningsansökan eller anmälning färdigställs. Det föreslagna systemet skulle vidare innebära att man ökar det administrativa arbetet vid konces- sionsnämnden, naturvårdsverket och länsstyrelserna. Antalet dylika ären- den är mycket stort samtidigt som de utredningar som miljövårds— myndigheterna kräver ofta saknar intresse från arbetsmiljösynpunkt.

Även koncessionsnämnden för miljöskydd framhåller att ett nära samarbete mellan de olika prövningsmyndigheterna är i hög grad önsk— värt. Enligt underhandsöverenskommelse med arbetarskyddsstyrelsen informeras styrelsen om alla till nämnden inkomna ärenden genom att

8 Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 149

Prop. 1976/77: 149 114 kungörelserna om ansökningarna tillställs styrelsen. Arbetarskyddssty— relsen underrättas också om alla sammanträden som koncessionsnämn- den håller i tillståndsärendcn enligt miljöskyddslagen. Mot de rekom- mendationer om utvidgat samarbete mellan miljö- och arbetarskydds- myndighetema som utredningen framför har nämnden inget att erinra. Nämnden godtar också förslaget om att skyddsombud eller facklig organisation skall underrättas om innehållet i vissa ansökningar och anmälningar enligt miljöskyddslagen.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län torde förslaget om underrät- telse från miljöskyddsmyndigheten till skyddsombud eller facklig orga- nisation i regel leda till onödig tidsåtgång. Skyddskommitté och skydds- ombud bör i stället delta i planeringsåtgärdem-a och ansökningshand- lingarna bör lämpligen undertecknas av dessa innan handlingarna över- lämnas till miljöskyddsmyndigheten. Länsstyrelsen framhåller samtidigt att yrkesinspektionens synpunkter regelmässigt inhämtas i vissa ärenden där länsstyrelsen är miljöskyddsmyndighet.

Svea hovrätt framhåller att de frågor som behandlas i miljöskydds- lagen inte har något omedelbart samband med arbetsmiljöfrågor. Den föreslagna bestämmelsen i miljöskyddskungörelsen kan möjligen med- föra att skyddsombud eller facklig organisation som får underrättelse om en ansökan eller anmälan enligt miljöskyddslagen felaktigt bibringas den uppfattningen att också arbetsmiljöfrågor skall prövas av miljö- skyddsmyndigheterna och att skyddsombudet eller organisationen har att uppträda som part i miljöskyddsärendet.

Vad utredningen anför om institutet ty p g 0 (1 k ä n n a n d e lämnas utan erinran av remissinstansema. SFO föreslår dock att större ansvar läggs på den som tillverkar, importerar, överlåter eller upplåter teknisk anordning och att typgodkännande föreskrivs vid all seriemässig till- verkning. Vidare anser arbetsmarknadsstyrelsen att all statlig och all statsunderstödd maskinanskaffning lämpligen borde förutsätta förhands- godkännande av tillsynsmyndigheterna. Härigenom skulle betydelsen av förhandsbedömning understrykas och det allmänna framstå som mönster för den privata företagsamheten. Styrelsen hemställer att detta förslag övervägs i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

En- fråga av hög angelägenhetsgrad är enligt LO att arbeta fram former för effektiv märkning. F.n. arbetar man inom olika branscher med egna märkningssystem. LO ser som en risk att det inom olika branscher växer upp en flora av märkningssystem där de anställda har svårt att orientera sig. Eftersom ett väl utbyggt märkningssystem förutsätter en viss form av förhandsbedömning, måste metoder för så- dan bedömning snarast utarbetas. En ny typ av vägledande förteckning måste tas fram som underlag för produktkontroll. Ett register över ke- miska ämnen och produkter är oundgängligt som underlag för bedöm- ningar och prioriteringar. Myndigheterna måste enligt LO vidare få

Prop. 1976/77: 149 11 5

tillräckliga resurser föratt kunna kontrollera efterlevnaden. Även TCO understryker vikten av att ett enhetligt märkningssystem genomförs. Likaså understryker SAF att frågan om generella märkningsföreskrifter är viktig.

Produktkontrollnämnden konstaterar att utredningen anser att gene- rella regler om märkning av förpackning som överlåts även i fort- sättningen skall meddelas av den centrala produktkontrollmyndigheten. Utredningen har föreslagit att regler om märkning dessutom skall tas upp i arbetarskyddslagstiftningen. Detta förslag föranleder i och för sig inte någon erinran från nämndens sida. Det anses emellertid ange- läget att så långt möjligt ett enhetligt system för märkning utformas för både arbetslivet och andra behov, Kemikontoret framhåller liksom nämnden betydelsen av att märkningsfrågorna handlägges gemensamt och i samförstånd mellan arbetarskyddsstyrelsen och produktkontroll- nämnden.

Fabriksarbetare/örbunder menar att det finns anledning att starkt prioritera pågående arbete med att upprätta ett fullständigt register över de på marknaden förekommande kemiska och kemisk-tekniska produkterna. Möjligheterna att samordna detta projekt med utfärdande av märkningsföreskrifter måste tillvaratas. Ett obligatoriskt märknings- system måste införas enligt vilket ingen arbetstagare är skyldig att arbeta med kemikalier som inte är försedda med en av produktkontroll— nämnden godkänd beskrivning om innehåll och hälsorisker.

Enligt arbetarskyddsstyrelsens mening faller utanför lagförslagets be- stämmelser om skyldigheter för tillverkare och leverantörer av tekniska anordningar och farliga ämnen en stor grupp av produkter som även är av stor betydelse för arbetsmiljön, De produkter som här avses sam- manfattas under beteckningen material. Enligt styrelsen betraktas material, t.ex. metaller eller plaster, inte som tekniska anordningar. För hållfastheten och säkerheten hos produkter som framställs av olika material är det ofta av väsentlig betydelse att dessa uppfyller vissa specifikationer med avseende på hållfasthet, motståndskraft mot nöt— ning eller annan påverkan osv. För vissa typer av material är det dess- utom önskvärt med en märkning, som klart visar materialets egenska- per och på så sätt ger upplysning om till vilka ändamål det lämpligen kan användas. Märkning kan också behövas för att säkerställa identi- fiering av materialet med avseende på leverantör, tillverkningsmetod e. (1. Sådan märkning är särskilt viktig för t. ex olika slag av konstruk- tionsstål. Det är styrelsens uppfattning att styrelsen bör få befogenhet att när det behövs meddela föreskrifter om märkning av material.

Vidare framhåller arbetarskyddsstyrelsen att krav bör kunna ställas på att leverantör av maskin lämnar uppgift om dess b ul l eregen- skaper. De föreslagna bestämmelserna synes ej ge underlag för sådant krav.

Prop. 1976/77: 149 116

En rad remissinstanser, bl. a. arbetarskyddsstyrelsen, SAF och TCO. understryker att b ru ks a nv i sn i n g ar o.d., som skall följa med vid leverans av tekniska anordningar och farliga ämnen, normalt skall vara avfattade på svenska språket.

Enligt utredningsförslaget skall bl.a. vissa kemiska ämnen föras upp i en särskild förteckning som skall vara tillgänglig på arbetsstället. LO hälsar med tillfredsställelse detta förslag. Emellertid anger utredningen att sådana föreskrifter skall begränsas till vissa ämnen med utpräglat farliga egenskaper. LO anser inte detta vara en rimlig begränsning. Enligt LO:s mening skall en lista över alla kemiska ämnen och produkter redovisas. SAF påpekar att möjligheten för företagen att föra en förteckning över använda farliga ämnen förutsätter god märkning och utförlig upplysning från resp. leverantör om ämnets innehåll. För att öka möjligheten att erhålla kunskap om risker i arbetsmiljön bör enligt föreningen Sverige verka för en internationellt samordnad deklarationspraxis. Databanker bör utformas så att arbets- givaren snabbt kan få nödvändig information.

Utredningen föreslår viss befogenhet för arbetarskyddsstyrelsen att föreskriva om anmälningskyldighet. I utvecklingsarbetet inom projektet MI-08 har det enligt statskontoret framgått att en av de grundläggande förutsättningarna för att tillsynen över arbetsmiljön skall bli effektivare är att arbetarskyddsmyndighetema får ökad möj- lighet att på ett rationellt sätt infordra uppgifter. Statskontoret fram- håller därför det angelägna i att utredningens förslag i detta avseende genomförs.

Till vad utredningen anför om arbetarskyddet vid pla- nering av byggnadsverksamhet ansluter sig bl.a. bygg- nadsstyrelsen, SAF och SHIO. Byggnadsstyrelsen förutsätter samråd med arbetarskyddsstyrelsen i fråga om principer och föreskrifter som skall gälla för arbetsprocesser och arbetsmetoder vid utförande av byggnadsarbete.

Civilförsvarsstyrelsen anser att innebörden av projektörens ansvar bör klarläggas. För styrelsens del innebär utredningens förslag enligt vad som framhålls i remissvaret att styrelsen såsom projektör av vissa anläggningar för civilförsvarets organisation kan åläggas visst ansvar. Fortifikationsförvaltningen framhåller att ansvaret för projektören inte bör omfatta skyldighet att föreskriva arbetsmetoder för byggandet.

Elektrikerförbundet anser att utredningen inte tillräckligt beaktat frågan om hur de anställda inom byggnadsindustrin skall kunna ges tillfälle att på ett tidigt stadium delta i planeringen av byggarbets- platser. För att förbundets medlemmar inte skall behöva komma ut på arbetsplatser med bristfälliga personalutrymmen och dålig säkerhets- planering föreslås att byggnadslov görs beroende av om den sökande har en ordentlig planering av arbetarskyddet. Byggnadsarbetareförbun-

Prop. 1976/77: 149 117

det har samma uppfattning och preciserar sin inställning på följande sätt. Villkor för byggnadslov måste vara att en plan utarbetas för hur arbetet skall utföras på säkraste möjliga sätt, att personalutrymmen fyller gällande standardkrav och att ansvarig arbetsledare har dokumenterade kunskaper i arbetsmiljölagstiftningen.

10. Företagshälsovård m. m. 10.1 Bakgrund

Bestämmelser om läkarundersökningar av arbetstagare finns i arbetar- skyddslagstiftningen främst i kungörelsen om läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar. Kungörelsen gäller fall då visst arbete medför särskild fara för uppkomst av bensol-, bly-, kadmium- eller kvicksilverförgiftning eller dammlunga hos arbets- tagarna. Vidare nämns tryckfallssjuka. Med stöd av kungörelsen har arbetarskyddsstyrelsen beslutat om anställningsundersökning och perio- diska undersökningar vid ett antal arbetsställen där det finns fara för silikos eller asbestos eller för bensol- eller blyförgiftning. Undersök- ningarna utförs av besiktningsläkare som socialstyrelsen förordar efter framställning av arbetarskyddsstyrelsen. Kungörelsen har tillämpats så att krav på att utföra läkarundersökningar lagts på särskilt listade före— tag.

Vid sidan om besiktningsläkarsystemet har efter hand vuxit fram olika former av företagshälsovård. Tendensen har varit att uppdrag som besiktningsläkare mer och mer lagts på företagsläkare som verkat inom företagen.

Vissa frågor om företagshälsovård behandlades i en proposition till 1971 års riksdag angående vissa frågor om företagshälsovård m.m. (prop. 1971: 23). Enligt propositionen borde företagshälsovården byggas ut genom frivilliga överenskommelser mellan parterna och i samverkan med samhällets hälso- och sjukvård. För att få denna samverkan till stånd inrättades en till arbetarskyddsstyrelsen knuten företagshälsovårds- delegation med representanter för arbetsmarknadsparterna, sjukvårds- huvudmännen, arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen och arbetsmark- nadsstyrelsen. I propositionen lades också fram ett program för ökad utbildning i företagshälsovård.

Enligt de överenskommelser som har träffats mellan arbetsmarkna- dens parter skall företagshälsovården ingå i parternas system för sam- verkan.

Till arbetarskyddsmyndigheterna kommer in vissa hälso- och miljö— data från besiktningsläkarnas kontrollverksamhet. På ett område, näm— ligen silikoskontrollen, är ett hälsomiljödatasystem under uppbyggnad inom det s.k. silikosregistret som förs vid arbetarskyddsstyrelsen. Vissa

Prop. 1976/77 : 149 118

data angående risk för cancer i samband med exposition i arbetsmiljön kan erhållas genom socialstyrelsens cancerregister, som har förts sedan år 1958. Vidare erinras om den uppbyggnad som f.n. sker av ett in- formationssystem för miljövärden (Ml).

Genom 1973 års ändringar i arbetarskyddslagen har införts en sär— skild bestämmelse som siktar till att samband skall kunna utrönas mel- lan arbetsmiljöfaktorer och vissa sjukdomar. 525 arbetarskyddslagen föreskriver sålunda numera att läkare skall anmäla hos tillsynsorgan om han får kännedom om sjukdom som kan ha samband med arbete. Enligt av arbetarskyddsstyrelsen i samråd med socialstyrelsen meddelade anvisningar skall anmälningsskyldigheten i ett inledningsskede främst inriktas på tidigare inte kända samband mellan sjukdom och arbets— miljö.

10.2. Utredningen

Det regelsystem som utredningen föreslår innehåller i första hand ett krav på att företagen själva skall kunna tillhandahålla de resurser som är nödvändiga för en modern miljökontroll och för övervakning av de anställdas förhållanden från säkerhets-, hälso- och anpassningssynpunkt. Det är arbetsgivaren som har att svara för att mätningar och prov- tagningar samt analys och utvärdering kommer till stånd i tillräcklig omfattning och med den noggrannhet som erfordras. Arbetsgivaren har också ett allmänt ansvar att se till att hälsoövervakning kommer till stånd i behövlig omfattning. Utredningen framhåller att en omfattande mät- och analysverksamhet redan finns inom företagshälsovården och att det gäller att utveckla denna. Även i fråga om hälsoövervakning av de anställda föreslår utredningen att den närmare regleringen av arbetsgivares skyldighet att låta utföra läkarundersökningar sker genom föreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen. Bemyndigande föreslås för styrel- sen att föreskriva om läkarundersökning av arbetstagare. Sådan före- skrift skall kunna omfatta såväl undersökning före anställningen som regelbundna undersökningar under anställningstiden. Föreskrift skall också kunna omfatta att visst slag av arbete får utföras endast av arbets- tagare som vid läkarundersökning inte företett sjuklighet eller svaghet som gör honom mottaglig för risker som hänger samman med arbetet. Som förutsättning för sådan föreskrift skall gälla att det är fråga om arbete som innebär risk för ohälsa eller olycksfall. Föreskrift om läkar- undersökning kan enligt förslaget riktas mot företag överlag som be- driver visst angivet slag av arbete och inte endast mot vissa listade företag. Det ankommer härvid på arbetsgivaren att föranstalta om att läkare knyts till de kontrolluppgifter som föreskrivits av myndigheten. Utredningen framhåller att sådana uppgifter kan läggas inom en efter hand fullt utbyggd företagshälsovård.

Prop. 1976/77: 149 119

Som har redovisats i avsnitt 5.2 föreslår utredningen ett bemyndi- gande för arbetarskyddsstyrelsen att — om visst slag av arbete med- för särskild risk för grupper av arbetstagare meddela förbud mot att dessa utför arbetet eller föreskriva att vid arbetet annat särskilt villkor skall gälla. Sådant villkor skall enligt utredningen bl.a. kunna avse att läkarundersökning skall ske för att utröna om arbetstagare till- hör aktuell riskgrupp.

Det föreslås också bemyndigande för arbetarskyddsstyrelsen att före- skriva om skyldighet att föra register i samband med läkarundersök- ningar och lämna uppgift till tillsynsmyndighet om undersöknings- resultat.

Utredningen går vidare igenom en rad frågor som måste belysas vid en mera övergripande utredning om företagshälsovården och de yrkesmedicinska sjukhusenhetema. Eftersom utredningen inte täcker de intresseområden som berörs och dessutom resultatet av pågående förhandlingar mellan arbetsmarknadspartema på den enskilda sektorn bör avvaktas, föreslår utredningen som nämnts i avsnitt 6.2 att hit- hörande frågor övervägs i särskild ordning.

Hänvisningar till S10-2

10.3. Remissyttrandena

Utredningens förslag om befogenhet för arbetarskyddsstyrelsen att föreskriva om lä k a r u n d e r s ö k nin g lämnas utan erinran av remissinstansema. Enligt socialstyrelsen torde det vara riktigt att på detta sätt mera flexibelt avpassa kravet på hälsoundersökning för visst arbete till dels en aktuell bedömning av ett visst slags arbetes hälso- farlighet, dels tillgängligheten av meningsfulla undersökningsmetoder. Styrelsen framhåller samtidigt att hälsoundersökningar i regel har ett begränsat värde för att skydda den enskilde mot risker i arbetslivet. Däremot kan väl planerade och genomförda hälsoundersökningar myc- ket ofta vara av största värde för att skapa ny kunskap om sambanden mellan hälsa och miljöfaktorer. Sådan epidemiologisk verksamhet bör vara en betydelsefull del av det framtida arbetsmiljöarbetet. Samråd med soeialstyrelsen beträffande hälsoundersökning för visst slag av arbete anses motiverat på den grunden att principerna för hälsoundersökningar bör vara enhetliga inom den allmänna hälso- och sjukvården och inom arbetarskyddet och med hänsyn till att den offentliga hälso- och sjuk- vårdens resurser kan tas i anspråk.

Produktkontrollnämnden understryker betydelsen av medicinsk kon- troll av dem som yrkesmässigt sprider bekämpningsmedel och förut— sätter att denna fråga får en så snar lösning som förhållandena medger. Metallindustriarbetareförbundet framhåller att läkarundersökning som sker enligt föreskrift av arbetarskyddsstyrelsen i princip skall äga rum på betald arbetstid. Om detta är svårt att genomföra i det enskilda

Prop. 1976/77: 149 120

fallet, kan läkarundersökningen äga rum på fritid. Ersättning skall därvid utgå såsom för arbetad tid. Lagen måste kompletteras i detta avseende.

Remissinstanserna har inte heller någon erinran mot utredningens förslag att arbetarskyddsstyrelsen får en allmän befogenhet att reglera arbetsförhållandena för grupper av arbetstagare för vilka visst slag av arbete medför särskild risk. SAF finner dock angeläget att påpeka att detta inte får innebära att man på ett olyckligt sätt försvårar för arbetstagare med nedsatt arbets- förmåga att finna sysselsättning på arbetsmarknaden. Av detta skäl rekommenderas att man använder förbudsmöjligheten ytterst restriktivt.

Remissinstanserna godtar även förslaget om bemyndigande för arbe- tarskyddsstyrelsen att föreskriva om förande av register vid läkarundersökningar. Statskontoret anför följande. Utred- ningen framhållcr att exponerade grupper bör övervakas systematiskt dels genom expositionskontroller, dels genom undersökningar av hälso- tillståndet hos de exponerade. Statskontoret delar utredningens uppfatt- ning och menar att en systematisk registrering av exponerade arbets- tagare, som kan relateras till en registrering av arbetsmiljödata inom företagen, bör kunna innebära ett väsentligt tillskott till den kunskap som är nödvändig för att åstadkomma förbättringar i arbetsmiljön. Statskontoret framhåller därvid betydelsen av enhetliga principer för registrering så att data kan utnyttjas samordnat, oavsett inom vilka företag uppgifterna har registrerats. Allteftersom myndigheternas verk- samhet förändras till ett större beroende av formaliserade informa- tionssystem med hjälp av ADB, ökar kraven på att utveckla enhet- liga principer och samordna hantering av information för att onödigt dubbelarbete och merkostnader för en orationell hantering skall und- vikas. Det innebär att det är angeläget att förutse en sådan utveckling inom skilda områden och att i tid skapa möjligheter för att samord- nande insatser kan komma till stånd. Statskontoret finner det önsk- värt att någon myndighet ges ett samordnande ansvar för att utveckla nya informationssystem inom arbetsmiljö- och hälsoområdet.

Förslaget om särskild utredning av frågor kring företagshälsovården tillstyrks genomgående av remissinstan- serna. Det är enligt LO och TCO angeläget att utredningen bedrivs med stor skyndsamhet.

11. Arbetstidens förläggning

11.1. Gällande bestämmelser

Arbetarskyddslagen innehåller regler om arbetsuppehåll i form av raster och pauser samt nattvila och veckovila. Frågor om arbetstidens längd behandlas i huvudsak i den allmänna arbetstidslagen (1970: 103, ändrad senast 1976: 597).

Prop. 1976/77: 149 121

Enligt 17 _q" arbetarskyddslagen avses med rast sådant avbrott i arbets- tiden. vars varaktighet är på förhand bestämd och under vilket arbets— tagaren fritt förfogar över sin tid och inte är skyldig att stanna kvar på arbetsstället. Huvudregeln i fråga om rast föreskriver att om arbets- tagare utför arbete under minst sex timmar av dygnet, skall arbetet avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet. Avbrott skall ske i den utsträckning som kan anses behöv- lig med hänsyn till arbetets beskaffenhet och varaktighet samt arbets- förhållandena i övrigt. Avvikelse från huvudregeln får göras tillfälligt- vis. då sjukdomsfall eller annan oförutsedd händelse kräver det. 1 un- dantagsfall. nämligen när det med hänsyn till arbetets natur och arbets- förhållandena i övrigt är oundgängligen påkallat, får rast utbytas mot ledighet för intagande av förtäring på arbetsplatsen eller i dess omedel- bara närhet.

Med arbetspaus förstås enligt 18% arbetarskyddslagen ett på förhand bestämt kortvarigt uppehåll i arbetet, som anordnas i syfte att bereda arbetstagare avkoppling från detta och som inte är att hänföra till rast eller måltidsuppehåll på arbetsplatsen. Arbetspauser skall under vissa förutsättningar beredas arbetstagaren under arbetstiden. Detta gäller vid arbete som på grund av samband med mekaniskt driven arbetsprocess eller som av annan orsak kräver ihållande anspänning eller annars är särskilt påfrestande. Arbetspauserna skall uppgå till behövligt antal och vara lämpligt avpassade och förlagda.

Arbetarskyddslagens 195 upptar en huvudregel om förbud mot natt- arbete. Den säger att arbetstagare skall ha behövlig ledighet för natt— vila och att tiden mellan kl. 24 och 5 skall ingå i ledigheten. Från för- budet får avvikelse ske där visst arbete med hänsyn till sin natur, all- mänhetens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå även nattetid eller annars bedrivas före kl. 5 eller efter kl. 24. Också i nöd- fallssituationer kan arbetstagare användas till arbete mellan kl. 24 och 5. Det krävs därvid att natur- eller olyckshändelse eller annan omständig- het. som ej har kunnat förutses. vållat avbrott i driften eller medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom. Nattarbete får då ske i den mån det är nödvändigt med hän- syn till förhållandena. Ett undantag från nattarbetsförbudet görs dess- utom för arbetstagare i överordnad ställning. Arbetarskyddsstyrelsen får medge dispens för arbete mellan kl. 24 och 5 när särskilda skäl före- ligger. Dispens får också ges när det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller på annat sätt framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare som skulle beröras av undan- taget finner detta önskvärt och ohälsa eller överansträngning inte skäli— gen kan befaras uppkomma därigenom (205 arbetarskyddslagen).

Arbetstagare skall enligt 21 & arbetarskyddslagen beredas minst 24 timmars sammanhängande ledighet för varje period om sju dagar. Av-

Prop. 1976/77: 149 122

vikelse får ske tillfälligtvis när särskilt förhållande påkallar undantag. Veckovilan skall såvitt möjligt förläggas till söndag och till samma tider för alla anställda vid ett arbetsställe. Arbetarskyddsstyrelsen får medge undantag för visst slag av arbete eller visst arbetsställe. I dispens— ärende skall styrelsen höra vederbörande sammanslutningar av arbets— givare och arbetstagare. Görs inskränkning i veckovilan skall såvitt möjligt kompensationsledighet beredas.

Om arbetsgivare åsidosätter bestämmelse om arbetstidens förlägg- ning kan arbetarskyddsstyrelsen meddela honom behövliga föreskrifter till tryggande av att den åsidosatta bestämmelsen iakttas (545 arbetar- skyddslagen). Överträdelse av sådan föreskrift är enligt 635 arbetar- skyddslagen belagd med straff.

Hänvisningar till S11-1

  • Prop. 1976/77:149: Avsnitt 2

11.2. Utredningen

Det skulle enligt utredningen kunna ligga nära till hands att när— mare undersöka förutsättningarna för att integrera allmänna arbets- tidslagen i en ny lag om arbetsmiljön, alternativt inarbeta behövliga bestämmelser om arbetstidsförläggningen i arbetstidslagen. Det synes emellertid inte f.n. finnas tillfredsställande underlag och praktiska förutsättningar i övrigt för en sådan större åtgärd. Som en tillsvidare- lösning anser arbetsmiljöutredningen att man i vissa avseenden bör sträva efter anpassning mellan arbetstidsbestämmelserna i arbetsmiljö- lagen och dem i arbetstidslagen.

Utredningen har avstått från försök att i lag detaljreglera arbetstiden. Det understryks att tidsfördelningen skall ske så att föreliggande möj- ligheter att tillgodose arbetstagarnas synpunkter verkligen tas till vara. Utredningen hänvisar vidare till att regelsystemet om medbestämmande i arbetslivet bör kunna bilda basen för ett förbättrat inflytande för arbetstagarna på förläggningen av arbetstiden.

Regler som ställer vissa närmare krav beträffande arbetstiden eller ledigheten under dygnet eller veckan synes dock inte kunna undvaras i en arbetsmiljölag. I likhet med vad som gäller enligt arbetstidslagen bör utgångspunkten vara att i princip alla arbetstagare skall innefattas. I överensstämmelse med arbetstidslagen föreslås dock undantag från arbetstidsreglerna för okontrollerbart arbete. I övrigt föreslås inga sär- skilda undantag.

Utredningen föreslår att reglerna om raster och pauser samt nattvila och veckovila förändras i en del avseenden. Beträffande samtliga dessa regler anses att nuvarande system med tvingande lagbestämmelser om arbetstiden inte stämmer med arbetstagarnas anspråk på medverkan och inflytande över sina arbetsförhållanden. Utredningen föreslår där- för en möjlighet att kollektivavtalsvägen göra avsteg från vad som generellt skall gälla enligt arbetsmiljölagens arbetstidsregler. Därvid

Prop. 1976/77: 149 123

skall fordras godkännande av arbetstagarnas fackliga organisation på förbundsnivå.

Enligt utredningsförslaget skall arbete inte få pågå mer än fem timmar i följd utan rast. Det skall i övrigt som hittills vara arbetets beskaffenhet och längd jämte andra arbetsförhållanden som avgör i vilken utsträckning avbrott i arbetstiden för rast skall förekomma. Med hänsyn till kravet på rast efter fem timmars arbete föreslås en regel som medger myndighetsdispens vid särskilda skäl.

Arbetarskyddslagens restriktiva undantagsregler om byte av rast mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen föreslås bli överförda till arbetsmiljö- lagen. Sådant måltidsuppehåll skall enligt förslaget inräknas i arbets- tiden. Utredningen påpekar att gällande bestämmelse innebär att rast helt kan utgå vid sjukdomsfall eller annan oförutsedd händelse. Enligt utredningen bör i stället föreskrivas att raster i avsedda fall kan ut- bytas mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen.

Enligt utredningens mening måste en strävan vara att organisera arbetet så att arbetstagaren har ett rimligt mått av frihet att göra paus när han fysiskt eller psykiskt känner behov därav. Trots denna inrikt- ning kommer det även framöver att finnas arbeten där önskvärda möj- ligheter till avbrott eller omväxling saknas. För sådana fall bör en ord- ning med särskilt bestämda pauser under arbetstiden tillämpas. Utred- ningen föreslår därför en ny bestämmelse om arbetspauser i arbets- miljölagen. Enligt denna skall arbetsförhållandena vara avgörande för när och i vilken utsträckning särskilda pauser skall anordnas.

Utredningen vill bibehålla den allmänt restriktiv-a syn på nattarbete som finns bakom arbetarskyddslagens bestämmelser i frågan. Nuvarande bestämmelser om ledighet för nattvila och om förbud mot nattarbete mellan klockan 24 och klockan 5 föreslås överförda till arbetsmiljö- lagen. Därvid behålls även möjligheten till avvikelse från nattarbets- förbudet, om visst arbete med hänsyn till sin natur. allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå även nattetid. Däremot föreslås inte något särskilt undantag för arbetstagare i överordnad ställning. Utredningen framhåller att det föreslagna undantaget för okontrollerbart arbete i viss utsträckning torde kunna tillämpas inom området och att det dessutom bör finnas visst utrymme för det gene— rella undantaget från nattarbetsförbudet. Dispens från nattarbetsför- budet föreslås kunna meddelas av tillsynsmyndighet vid särskilda skäl. Nattarbetsreglerna skall som framgår av det föregående även kunna frångås genom kollektivavtal. Dispens från nattarbetsförbudet avses därigenom inte skola komma i fråga i den omfattning som nu sker.

Utredningen behandlar i samband med reglerna om ledighet för natt- vila även frågan om arbetsmiljölagen bör innehålla bestämmelser om begränsning av dygnsarbetstiden. Efter ingående överväganden av de problem som finns i samband med långa arbetsskift har utredningen

Prop. 1976/77: 149 124

kommit fram till att någon tillfredsställande lösning inte uppnås genom införande av en särskild dygnsmaximiregel i arbetsmiljölagen. Utredningen föreslår att lagstiftningen alltjämt skall ta upp grund- läggande bestämmelser om regelbunden sammanhängande veckovila. Ledigheten utsträcks enligt förslaget från 24 timmar till 30 timmar. Avsteg från huvudbestämmclsen om veckovila får enligt förslaget bara ske om det föranleds av särskilt förhållande som inte kan förutses. Därutöver föreslås liksom beträffande övriga arbetstidsregler möjlighet att göra avsteg kollektivavtalsvägen eller efter myndighetsdispens vid särskilda skäl. I sammanhanget påpekas att gällande regler ger viss rätt till kompensationsledighet om veckovilan inskränks. Med nuvarande förhållanden anser utredningen en särskild sådan regel vara överflödig. Utredningen har även övervägt frågan om överflyttning av hand- läggningen av dispens- och andra tillämpningsfrågor avseende arbets- tiden från arbetarskyddsstyrelsen till yrkesinspektionen. En sådan över- flyttning synes följdriktig, eftersom det är yrkesinspektionen som enligt lagförslaget i första hand skall göra de närmare bedömningarna av arbetsmiljön. En överflyttning som inte också avser arbetstidsärenden enligt arbetstidslagen skulle emellertid skapa en föga önskvärd splitt- ring. Utredningen föreslår att arbetsmiljölagen utformas så att möjlig- het finns att utan ändringar i denna göra en sådan överflyttning senare.

11.3. Remissyttrandena

Remissutfallet på den föreslagna regleringen om arbetstidens för- läggning är i stort sett positivt.

Frågan om allmänna arbetstidslagens integre- r i n g i a rb e ts mi lj öl ag e n diskuteras av ett antal remissin- stanser. Arbetarskyddsstyrelsen, kammarrätten i Göteborg, LO och TCO ifrågasätter om inte arbetstidslagens regler kunde föras in i arbetsmiljö- lagen. Enligt arbetarskyddsstyrelsen bör frågan aktualiseras vid nästa mera genomgripande översyn av arbetstidslagen.

LO och TCO ansluter sig till utredningens principiella utgångspunkt vad gäller begränsning av antalet arbetstidsregler i arbetsmiljölagen och möjligheten att genom kollektiv- avtal och myndighetsdispenser göra avsteg från lagen. Genom att lagförslaget innebär en begränsning av detaljregleringen av arbetstidsfrågorna ges enligt organisationerna ett värdefullt utrymme för lokal anpassning av arbetstidsförhållandena. Beträffande dispensgivning från myndigheten understryks att all dispensgivning skall ske i samråd med berörda fackförbund för att ge den fackliga organisationen möj- lighet att framföra sina synpunkter. SAF instämmer också i att man bör undvika att ha detaljerade lagregler som läser arbetstidens förlägg- ning i stela mönster och som försvårar en nödvändig anpassning till

Prop. 1976/77: 149 125

produktionsmässiga krav. Avvikelser från arbetstidsreglerna anses i stor utsträckning kunna göras genom kollektivavtal.

LO framhåller att arbetsgivaren skall i god tid presentera arbets- tidsschema för schemalagda arbetstider samt understryker det angelägna i att dessa scheman läggs upp i samråd med arbetstagarna.

Den föreslagna bestämmelsen om raster har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Postverket avstyrker dock bestämt att till- låten arbetstid utan rast kortas av från sex timmar enligt gällande be- stämmelser till fem timmar enligt förslaget. Verket åberOpar härvid bl.a. att utredningen inte föreslagit någon ändring av 45 kungörelsen (1972: 602) om arbetstid vid vägtransport m.m. som föreskriver att förare inte får arbeta under längre tid än sex timmar i följd utan minst 30 minuters rast. Statens avtalsrerk ifrågasätter nödvändigheten av att nu med en timme förkorta den arbetstid efter vilken rast skall anord- nas. Enligt verkets mening bör denna fråga tas upp först i samband med en eventuell arbetstidsförkortning.

.S'ociulslyrelsen tar upp frågan om vilken tid som behövs för mål- tidsuppehåll och anför följande. Även om en måltid är tillfredsstäl- lande ur energi— oeh näringssynpunkt kan man tillgodogöra sig den fullt ut endast om man har tillräckligt god tid och en acceptabel mål- tidsmiljö i övrigt. Möjligheterna till avkoppling och vila i samband med måltid måste därför i hög grad beaktas. Utbyte av rast mot mål- tidsuppehåll vid arbetsplatsen skall enligt utredningens förslag endast få ske undantagsvis men kan ske genom kollektivavtal. Socialstyrelsen anser att detta bör tillämpas med yttersta restriktivitet. Det vore olyck- ligt om krav på kortare total arbetsdag skulle inkräkta på måltids- rasternas längd. Ofta är huvudmåltidsrasten inte längre än 30 minuter. Om i denna tid skall inrymmas gångtid till matsal, tid för personlig hygien och köväntan blir matrasten knappast den vila och rekreation som är önskvärd utan snarare en stressfaktor i arbetsmiljön. Styrelsen föreslår att detta tillmäts avgörande betydelse vid fastställande av ras- ternas längd och förläggning. SFO menar att det av hälsoskäl bör fastslås i lagen att arbetstagare som utfört arbete mer än 5 timmar i följd i regel skall ha en rast på minst 30 minuter. En sådan regel om rastens minsta längd skulle inte kunna förhandlas bort.

TCO anser att det är tillfredsställande att enligt förslaget begreppet arb ets p a use r får en delvis ny innebörd, nämligen så till vida att frågan om arbetspauser skall kunna tas upp till prövning för i princip alla typer av arbeten som inte medger tillfredsställande naturliga pauser. TCO anser att alla anställda måste garanteras rätt att få koppla av kortare stunder under arbetsdagen. Detta borde klarare framgå av arbetsmiljölagen än enligt utredningens förslag. Kammarrätten i Göte— borg framhåller också att alla arbetande måste tillförsäkras rätt till avkoppling under kortare stunder av arbetstiden vare sig fråga är om

Prop. 1976/77 : 149 126

ett tungt kroppsarbete eller arbete av annat slag. Från denna synpunkt finner kammarrätten den föreslagna lagtexten otillfredsställande.

Enligt Ltmdstingsförblandets uppfattning är det av vikt att frågor om arbetspauser inte bör regleras så hårt i tvingande lagstiftning eller i avtalsregler att det omöjliggör för den enskilda individen eller gruppen att utifrån sin kännedom om arbetsförhållanden själv avgöra när arbetspaus skall utgå. Postverket framhåller å andra sidan att det alltid kan, oavsett arbetets natur och ansträngningsgrad, hävdas att arbets— paus skall ordnas så snart ett arbete före eller efter rast pågår en viss tidsrymd. Hur många och hur långa arbetspauser som skall läggas in i den dagliga tjänstgöringen är frågor varom arbetstagare och arbets- givare normalt kommer att ha olika åsikter. Det anses därför ange- läget att bestämmelserna om arbetspaus klart utsäger i vilka fall arbets- paus skall anordnas.

De handikappades riksförbund framhåller att h a n d i k a p p a d e arbetstagares behov av paus och vila under arbets- dagen måste säkerställas genom arbetsmiljöns utformning.

TCO anser att reglerna om nattvila måste skärpas och kräver att tiden mellan klockan 22 och 06 skall ingå i ledigheten. Dessutom menar TCO att de generella undantagen från nattarbets- förbudet enligt lagförslaget bör utgå. Undantag från nattarbetsförbudet bör få göras endast efter prövning av arbetsskyddsstyrelsen och efter medgivande av berörd facklig organisation. SACO/SR konstaterar att många samhällsviktiga funktioner, bl. a. sjukvården, berörs av undan- tagsreglerna men motsätter sig att undantag från bestämmelsen om nattvila införs i arbetsmiljölagen. Frågan om avvikelser från bestäm- melserna om nattvila bör enligt SACO/SR:s mening lösas genom över- enskommelser mellan parterna.

Till lagförslaget har inte förts över bestämmelsen i arbetarskydds- lagen om att arbetstagare i överordnad ställning skall kunna anlitas till nattarbete. Enligt SAR-s mening är det nöd- vändigt att reglerna om generellt undantag från nattarbetsförbudet ges en liberal tolkning vad avser tillämpningen på anställda i företags- ledande eller jämförlig ställning.

En d y g n 5 m a x i m er i n g av arbetstiden bör enligt LO:s mening skrivas in i den nya arbetsmiljölagen. En rimlig maximiregel torde ge tillräckligt utrymme för behövlig lokal anpassning av arbetstiden och skulle utgöra ett stöd för arbetstagarnas handlande i fråga om arbets- tidens förläggning ute i företagen. Införande av dygnsmaximering står enligt LO även i överensstämmelse med den enighet som tycks råda beträffande det angelägna i att så snart förutsättningar föreligger genom- föra en fortsatt arbetstidsförkortning per dag. Eftersom arbetsmiljölagen skall inrymma psykosociala aspekter på arbetsmiljön, kan även sociala överväganden beträffande arbetstidens förläggning anföras som stöd

Prop. 1976/ 77: 149 127

för att återinföra dygnsmaximering. Även SACO/SR kräver att lag- förslaget kompletteras med en särskild dygnsmaximiregel. Organisa- tionen rekommenderar för sin del 16 timmars sammanhängande arbets- pass som den längsta tillåtna arbetstiden per 24-timmarsperiod. Även statens persona/nämnd uttalar sig till förmån för en bestämmelse om dygnsmaximering. TCO är däremot av den uppfattningen att ett gene- rellt stadgande om dygnsmaximum inte är nödvändigt, bl. a. mot bak- grund av de förslag som TCO framför om utformningen av reglerna om nattvila. Medbestämmanderätten i frågor om arbetstidens förlägg- ning anses dessutom innebära att de fackliga organisationerna kan försäkra sig om att inga anställda utnyttjas på ett oskäligt sätt. Enligt TCO bör dock arbetarskyddsstyrelsen, för att garantera den anställde en tillräckligt lång viloperiod mellan arbetspass, utfärda föreskrift av innebörd att arbetstagare skall beredas minst tio timmars vila mellan tjänstgöringspassen.

LO föreslår mot bakgrund av vad som framkommit i LO:s förbunds— och arbetsplatsremisser att vec kov i ! an skall vara 48 timmar samt understryker att veckovilan i möjligaste mån skall förläggas till lör- dagar och söndagar. Även TCO kräver att lagen anpassas till att 5- dagarsveckan i dag är införd på i stort sett hela arbetsmarknaden. För varje period om sju dagar skall enligt TCO arbetstagarna beredas minst 48 timmars sammanhängande ledighet. TCO anser att vecko- vilan inte skall kunna läggas ut som ledighet i början eller slutet av en fjortondagarsperiod.

SACO/SR instämmer i utredningens förslag om 30 timmars vecko- vila. Organisationen understryker i detta sammanhang starkt utred- ningens ställningstagande att all tid då arbetstagare faktiskt utför arbete bryter viloperioden. SACO/SR anser liksom utredningen att detta även skall gälla jourtid. då arbetstagaren står till förfogande på arbetsstället för att vid behov utföra arbete, och beredskapstid, då arbetstagaren inte är skyldig att uppehålla sig på arbetsstället men är beredd att inom viss kortare tid efter kallelse inställa sig där för att träda i arbete.

Kommunförbundet anser att, även om en ökning från 24 till 30 tim- mars veckovila kan medföra problem i vissa lägen, dessa dock bör kunna bemästras. Förbundet vill därför ansluta sig till utredningens förslag men samtidigt framhålla att en utvidgning till 36 timmar skulle innebära stora administrativa och ekonomiska svårigheter, framför allt inom vårdområdet och trafikväsendet. SAF påpekar att den av utred- ningen föreslagna bestämmelsen försvårar möjligheterna till kontinuerlig treskiftgång. Det vore en klar förenkling om man redan i lagen kunde införa undantag för arbeten som från produktionsmässiga synpunkter nödvändigtvis måste bedrivas som kontinuerligt treskiftarbete. Post- verket föreslår att, när ledighet för två sjudagarsperioder sammanförs,

Prop. 1976/77: 149 128

den sammanlagda ledigheten skall få avkortas med högst sex timmar till lägst 54 timmar.

Utredningen uttalar sig på sikt för en överflyttn i n g till yrkesinspektionen av dispens- och tillämpningsfrågor som rör arbetStiden, Arbetarskyddsstyrelsen erinrar i anslutning härtill om att det här rör sig om åtskilliga tusen ärenden årligen. Det ifrågasätts om det är lämpligt att överlämna handläggningen av alla dessa ärenden till yrkesinspektionen. Det finns vissa risker för att detta skulle leda till icke önskvärda variationer i lagtillämpningen. Med hänsyn till att yrkesinspektionsnämnderna i allmänhet sammanträder en gång i måna- den —— i motsats till styrelsens arbetstidsnämnd som normalt samman- träder en gång i veckan —— finns det också risk för fördröjning av ärendena. Även LO ställer sig tveksam till en överflyttning av dispenser och andra tillämpningsfrågor avseende arbetstiden till yrkesinspektionen. Från skyddssynpunkt medför arbetstidsfrågorn-a generella problem. Handläggningen av dessa frågor bör därför enligt LO ske på sådant sätt att en likartad behandling i möjligaste mån garanteras.

12. Minderåriga 12.1 Gällande bestämmelser

Med minderårig förstås i arbetarskyddslagen den som inte har fyllt 18 år (22 5).

Som huvudregel för tillträde till arbete gäller enligt 235 första stycket arbetarskyddslagen att den minderåriga skall ha fyllt eller under kalenderåret fylla 14 år samt ha fullgjort sin skolplikt eller ha fått behörigt tillstånd att avsluta sin skolgång. Regeln om fullgjord skol— plikt gäller ej för arbete under ferietid.

I 245 arbetarskyddslagen föreskrivs en högre minimiålder för vissa .slag av arbeten, som ansetts vara mera påfrestande för minderåriga. Den minderårige skall sålunda ha fyllt eller under kalenderåret fylla 15 år för att få anlitas till hantverks- eller industriellt arbete, byggnads- arbete, arbete i gruva, stenbrott eller grustag e. d., skogsavverknings- eller kolningsarbete, transportarbete eller arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse. Den högre minimiåldern gäller dock ej springpojks- arbete.

Förbud råder enligt lagen 25 5 mot att anlita minderåriga till arbete som bedrivs under jord i gruva, i stenbrott eller på annan med gruva eller stenbrott jämförlig arbetsplats.

Arbetarskyddsstyrelsen kan enligt 235 andra stycket, 2453” andra stycket och 25 å andra stycket arbetarskyddslagen medge dispens från bestämmelserna om minimiålder. Enligt 72 & arbetarskyddslagen äger

Prop. 1976/77: 149 129

arbetarskyddsstyrelsen överlämna åt yrkesinspektionen att meddela vissa dispenser.

Enligt 26 & arbetarskyddslagen skall arbetsgivare särskilt tillse att arbete av minderårig inte medför fara för olycksfall eller för överan- strängning eller annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling samt att arbete som minderårig utför inte innebär våda i moraliskt avseende. Regeringen kan föreskriva särskilda villkor för eller förbjuda att minderårig utför arbete som kan medföra synner- lig fara i dessa hänseenden. Med stöd härav har utfärdats kungörelsen (1966: 521) om förbud att använda minderårig till vissa arbeten (ändrad 1973: 845). En rad arbeten, som har bedömts medföra synnerlig fara för ohälsa, olycksfall eller annan menlig inverkan för minderårig, har angetts i en vid kungörelsen fogad förteckning. Denna innehåller också beträffande ett flertal av arbetena föreskrifter om under vilka villkor arbetena får utföras av minderårig. Minderårigkungörelsen avser inte arbete, som minderårig elev utför vid undervisnings- eller utbildnings- anstalt som omfattas av elevkungörelsen, om arbetet är förlagt till sådan arbetsplats som är särskilt anordnad för undervisning eller utbildning och för denna finns personal som är anställd eller särskilt utsedd för ändamålet. Bestämmelser om farligt arbete finns också i kungörelsen om förbud att använda arbetstagare till målningsarbete med blyfärg. Genom kungörelsen förbjuds minderårig arbetstagare att utföra sådant arbete som där avses. Arbetarskyddsstyrelsen äger under närmare an- givna förutsättningar medge manlig arbetstagare under 18 år att utföra dylikt arbete, om det fordras för hans yrkesutbildning.

Enligt 12 & strålskyddslagen råder förbud att utan strålskyddsmyndig- hetens medgivande anlita någon som är under 18 år till radiologiskt arbete.

Minderårig får inte användas till arbete om inte arbetsbok har av- lämnats till arbetsgivaren (27 % arbetarskyddslagen). I sådan bok skall, förutom uppgifter om den minderåriges namn, ålder och skolförhål- landen, även finnas ett läkarintyg. Arbetsbok behöver inte avlämnas om fråga är om arbete under högst tre dagar och arbetet medför ringa ansträngning. Detaljerade regler om arbetsboken ges i arbetarskydds- kungörelsen (49—54 55). Boken skall förutom den minderåriges full- ständiga namn och födelsetid innehåll-a intyg om att den minderårige fullgjort sin skolplikt eller också erhållit behörigt tillstånd att avsluta sin skolgång. Sådant intyg fordras emellertid inte om fråga är om arbete under ferietid. Boken skall vidare innehålla ett läkarintyg som utvisar den minderåriges hälsotillstånd. Om den minderårige företer sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling, skall antecknas i vilka avseenden så är fallet och under vilka villkor den minderårige trots detta får användas till arbete. Den minderåriges arbetsgivare skall i arbetsboken anteckna bl. a. arbetsstället samt dess adress och

Prop. 1976/77: 149 130

verksamhetens art. Arbetsgivaren är skyldig att förvara den minder- åriges arbetsbok under anställningstiden. Slutar den. minderårige anställ- ningen innan han fyller 18 år skall boken återlämnas till honom. Blir arbetsboken obehövlig för den. minderårige, t. ex. på grund av att han uppnått 18 års ålder, skall arbetsgivaren överlämna den till yrkes- inspektionen.

Arbetarskyddslagen (28 &) föreskriver att läkarkontroll skall ske en gång årligen vid arbetsställe där minderårig används till arbete. Syftet skall vara att klarlägga om den minderåriges sysselsättning är till men för dennes hälsa eller kroppsutveckling. Kontrollen skall ut- föras .av besiktningsläkare som länsstyrelsen förordnar. För kostnaden svarar i princip arbetsgivaren. Om förfarandet vid läkarundersökning av minderåriga arbetstagare ges föreskrifter i arbetarskyddskungörelsen (57—61 55) samt i en särskild kungörelse (1949: 213) om läkarunder- sökning och läkarbesikt-ning av minderåriga arbetstagare (ändrad senast 1974: 967). Arbetarskyddsstyrelsen kan beträffande arbete som medför synnerligen ringa ansträngning eller pågår bara under kortare tid av året medge befrielse från kravet på läkarkontroll (295 arbetarskydds- lagen).

Arbetsgivare skall inom 14 dagar efter det att minderårig påbörjar en anställning som beräknas vara minst en månad göra skriftlig an- mälan till yrkesinspektionen (55 & arbetarskyddskungörelsen). Anmälan skall också ske när arbetsgivare upphör att använda minderåriga arbets- tagare och fråga inte enbart är om ett kortare uppehåll. Om minst fem minderåriga sysselsätts på ett arbetsställe, skall arbetsgivaren för varje kalenderår föra förteckning över samtliga under året till arbete använda minderåriga (565 arbetarskyddskungörelsen).

Särskilda bestämmelser finns i 31 & arbetarskyddslagen om minder— årig arbetstagares arbetstid. Bestämmelserna gäller utöver allmänna arbetstidslagens föreskrifter. Minderårigs totala arbetstid, dvs. ordi- narie arbetstid jämte eventuell övertid och jourtid, får inte överstiga 10 timmar under ett dygn och inte heller 54 timmar i veckan. Undan- tag får göras i nödfallssituationer, varvid dock fordras anmälan till arbetarskyddsstyrelsen och, om arbetet skall fortgå mer än två dygn, särskilt tillstånd. Arbetarskyddsstyrelsen kan även i övrigt medge dispens för kortare tids utsträckning av arbetstiden utöver vad huvudregeln anger.

Särbestämmelser för minderåriga finns också beträffande nattvila. Enligt 33 & arbetarskyddslagen skall minderårig beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn. Är den min- derårige under 16 år skall i nattvilan ingå tiden mellan kl. 19 och 6. För 16—18-åringar skall ingå tiden mellan kl. 22 och 5 eller, efter dispens, annan tid om 7 timmar i följd mellan kl. 22 och 7. Undan- tag får göras i nödfallssituationer, Arbetarskyddsstyrelsen kan medge

Prop. 1976/77: 149 131

dispens beträffande den som är under 16 år från kravet på ledighet mellan kl. 19 och 22 samt beträffande den som fyllt 16 år och enligt läkarintyg har god hälsa och kroppsutveckling från de krav som annars gäller för denna ålderskategori. Beträffande den som fyllt 15 år Och har god hälsa och kroppsutveckling kan vidare medges dispens för flottningsarbete på annan tid än som annars är tillåten.

En föreskrift i 325 arbetarskyddslagen ger minderårig arbetstagare rätt till ledighet för deltagande i kurs för religionsundervisning eller sådan yrkes- eller fortsatt skolundervisning som helt eller delvis be- kostas av staten eller med kommunala medel.

12.2. Utredningen

Utredningen betonar att särskilda skyddsregler för minderåriga bör utformas så att de främjar yrkesutbildning och inte avskärmar ung- domen från arbetslivet. Vid utformningen av bestämmelserna har cftersträvats överskådlighet och förenkling i förhållande till gällande bestämmelser.

Minderåriggränsen vid 18 år behålls i förslaget till arbetsmiljölagen. Den allmänna minimiåldern för tillträde till arbete föreslås bli anpassad till den nioåriga obligatoriska skolgången. Minderårig skall således inte få anlitas till arbete före det kalenderår 'under vilket han fyller 16 år eller innan han har fullgjort sin skolplikt. Ett undantag föreslås från den allmänna minimiåldersregeln av innehåll att den som har fyllt 13 år får anlitas till lätt arbete som inte är ägnat att inverka menligt på hans hälsa, utveckling eller skolgång. Närmare föreskrifter om vilka slag av arbeten som omfattas av undantaget och om särskilda villkor för sådana arbeten skall meddelas av arbetarskyddsstyrelsen. Den lägsta åldersgränsen 13 år avses inte kunna frångås genom dispens av arbetar- skyddsmyndighet.

Utredningen föreslår att lagstiftningen skall inrymma en bestämmelse som inskärper arbetsgivarens ansvar för att minderårig arbetstagare inte anlitas till arbete på sätt som medför risk för olycksfall eller över- ansträngning eller annan skadlig inverkan på den minderåriges hälsa eller utveckling. I anslutning härtill föreslås bemyndigande för arbetar- skyddsstyrelsen att meddela förbud mot eller särskilda villkor för arbete som innebär påtaglig fara för minderåriga. Bestämmelser av den typ som nu finns i bl.a. kungörelsen om förbud att använda minderårig till vissa arbeten avses enligt förslaget skola meddelas av arbetarskydds- styrelsen.

Utredningen finner det inte rationellt att ha kvar nuvarande system med arbetsbok och regelbundna läkarkontroller. Utredningen hänvisar i stället till skolhälsovården ooh företagshälsovården. Vidare finns en bestämmelse i lagförslaget som ger möjlighet att föreskriva om läkar-

Prop. 1976/77: 149 132

undersökning vid arbeten som innebär risk för ohälsa eller olycksfall. Utredningen bedömer att denna reglering ger underlag också för den läkarkontroll .av minderåriga arbetstagare som kan behövas vid sidan av skolhälsovårdens och företagshälsovårdens bevakning.

Utredningen föreslår att nuvarande begränsningar av arbetstidens längd för minderåriga skärps. Minderårig skall inte få anlitas till arbete mer än 9 timmar under dygnet eller 45 timmar i veckan mot nu 10 respektive 54 timmar. Minderårig arbetstagare skall vidare beredas oavbruten ledighet för nattvila under minst 11 timmar varje dygn. Tiden mellan kl. 22 och kl. 5 skall ingå i denna ledighet.

Utredningen anser inte att bestämmelserna för minderåriga bör kunna frångås genom avtal. Däremot måste möjlighet finnas att göra avvikelser dispensvägen såvitt avser arbetstids- och vilotidsreglema. Ut— redningen föreslår därför att i arbetsmiljölagen tas in ett bemyndigande för tillsynsmyndighet att vid särskilda skäl medge undantag från dessa regler.

12.3. Remissyttrandena

Remissinstanserna godtar i stort sett de nya ä 1 d e r s g r ä n s e r n a. Utredningens förslag om en absolut lägsta gräns vid 13 år kritiseras dock av ett antal remissinstanser. LRF framhåller att det inom lant- bruket finns arbetsuppgifter som utan negativa konsekvenser kan ut- föras före 13 års ålder. Betydelsen för lantbruket av att få nyttja arbets- kraft under 13 år är självfallet tämligen försumbar totalt sett. Där- emot måste det med hänsyn till de minderårigas utveckling och aktuella intressen vara av utomordentlig betydelse att kunna få kontakt med arbetslivet i aktiva former. Respekten för lagstiftningen upprätthålls enligt vad LRF påpekar i detta sammanhang lättare om bestämmelser utan förankring i allmänna rättsmedvetandet undviks. LRF kräver därför att förslaget kompletteras med en bestämmelse att särskilt lätt arbete får utföras även av den som ej fyllt 13 år. Lantbruksstyrelsen anser att arbetsmiljölagen bör tillämpas så att familjemedlemmar under 13 år tillfälligt kan få delta i jordbruksarbete under feriema. Även kammarrätten i Göteborg ifrågasätter om en fast minimiålder som inte kan frångås genom dispens är en bra lösning.

Vidare finner LRF det nödvändigt att någon vägledning lämnas redan innan den nya lagen fastställs beträffande vad som innefattas i begreppet lätt arbete som inte är ägnat att inverka menligt på minder- årigs hälsa, utveckling eller skolgång, dvs. sådant arbete som skulle få utföras från 13 år.

Förslaget om slopande av reglerna om arbetsbok och o bli— gatorisk läkarundersökning av minderårig ar- betstagare tillstyrks allmänt. Om arbetsboken slopas bör enligt

Prop. 1976/77: 149 133

sko/överstyrelsen den säkerhet som arbetsboken avser att ge tillför— säkras eleverna genom en övergripande hälsovårdande och elevvårdande verksamhet, bl.a. i form av medicinsk studie- och yrkesorientering (syo). Denna skall utgöra dels en kontinuerlig förebyggande verksam- het för alla elever, dels enskilda vägledande insatser gentemot vissa elever med Särskilda behov. I medicinsk syo ingår att göra eleven hälsomedveten och att söka nå fram till en prognostisk syn utifrån den enskilde elevens förutsättningar från medicinsk synpunkt. Denna del av skolhälsovården bör enligt styrelsens mening utvecklas i nära sam- verkan med Skolans övriga elevvårdande verksamhet. Även Riksför- bundet hem och skola biträder förslaget om arbetsbokens slopande och förutsätter att skolans s. k. medicinska syo ges sådana resurser att detta inte medför ogynnsamma verkningar för de unga. Enligt Handelsan— ställdas förbund bör det åligga arbetsgivaren att föra en särskild för- teckning över minderåriga även om arbetsboken slopas.

Mot den föreslagna regleringen i övrigt av minderårigs arbete har remissinstanserna ingen erinran.

13. Lokal skyddsverksamhet 13.1 Gällande bestämmelser

1973 års reform av arbetarskyddslagstiftningen hade sin tyngdpunkt i de nya bestämmelser som då infördes i fråga om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare.

På arbetsställe med minst fem arbetstagare skall utses ett eller flera skyddsombud (405 arbetarskyddslagen). Skyddsombud skall utses även på annat ställe om arbetsförhållandena påkallar det. För skyddsombud bör ersättare utses. Skyddsombud utses i första hand av lokal facklig organisation som är bunden av kollektivavtal i förhållande till arbets- givaren. Huvudskyddsombud med samordnande uppgifter skall utses om vid arbetsställe finns mer än ett skyddsombud. För arbetsställe där skyddskommitté ej har tillsatts äger yrkesinspektionen, om förhållandena påkallar det, medge att lokal facklig avdelning utser skyddsombud utan- för kretsen av arbetstagare vid arbetsstället (s.k. regionalt skyddsom— bud). Arbetsgivare svarar i princip för kostnaderna för regionalt skydds- ombuds verksamhet genom den generella arbetsgivaravgift som tillförs arbetarskyddsfonden enligt lagen om arbetarskyddsavgift. Från fonden ställs sålunda medel till förfogande för bidrag till facklig organisation

Prop. 1976/77: 149 134

som har utsett regionalt skyddsombud. Regeringen har för bidrags- givningen- fastställt regler som anknyter till det antal arbetsställen för vilka regionalt skyddsombud har utsetts.

Skyddsombud företräder arbetstagarna i skyddsfrågor (40 a & arbetar- skyddslagen). Angående Skyddsombudets uppgifter föreskrivs bl. a. att skyddsombudet skall delta vid planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar och arbetsmetoder. Arbetsgivare och arbetstagare svarar gemensamt för att skyddsombud får den utbildning som behövs. Skydds- ombud skall beredas erforderlig ledighet för att fullgöra sina uppgifter. Vidare har skyddsombud rätt att ta del av de handlingar och erhålla de upplysningar i övrigt som är av betydelse för ombudets verksamhet.

Innebär visst arbete omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa och kan rättelse inte genast uppnås genom hänvändelse till arbetsgivaren, kan skyddsombud bestämma att arbetet skall av- brytas i avvaktan på ställningstagande av yrkesinspektionen (40bä arbetarskyddslagen). Överträds gällande förbud som i enskilt fall har meddelats av tillsynsmyndighet kan skyddsombud avbryta arbete som avses med förbudet. Skyddsombud är fri från ersättningsskyldighet för skada till följd av sådana åtgärder.

Vid arbetsställe med minst 50 arbetstagare eller annars där arbets- tagarna begär det skall finnas skyddskommitté, sammansatt av före- trädare för arbetsgivaren och arbetstagarna (41 å arbetarskyddslagen). Företrädare för de anställda utses i första hand av lokal facklig orga— nisation som är bunden av kollektivavtal i förhållande till arbets- givaren.

Skyddskommitté skall planera och övervaka skyddsarbete inom ar- betsställe (41 a & arbetarskyddslagen). Den skall noga följa utvecklingen i frågor som rör skyddet mot ohälsa och olycksfall och verka för till- fredsställande skyddsförhållanden på arbetsställe. I skyddskommitté skall behandlas frågor om företagshälsovård, frågor om planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar och arbetsmetoder samt frågor om upplysning och utbildning rörande arbetarskydd.

Skyddsombud får inte hindras att fullgöra sina uppgifter (425 ar- betarskyddslagen). Han får heller inte ges försämrade arbetsförhållan- den eller anställningsvillkor på grund av att han utsetts till skyddsom- bud eller i anledning av sin verksamhet som skyddsombud. Närmare bestämmelser meddelas om skadeståndsskyldighet för arbetsgivare eller arbetstagare som bryter mot detta. Vissa bestämmelser finns om rätte— gången vid talan på grund av 425 (43—44 55 arbetarskyddslagen).

Skyddsombud och skyddskommittéledamot får inte obehörigen yppa eller nyttja vad han under uppdraget har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfa-rande, affärsförhållande, enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar (51 & arbetarskyddslagen). Detsamma gäller ledamot i styrelse för lokal facklig organisation med

Prop. 1976/77: 149 135

avseende på vad han erfarit av skyddsombud eller skyddskommittéleda- mot som har utsetts av organisationen.

Bestämmelser om lokal skyddsverksamhet finns också i arbetar— skyddskungörelsen. Skyddsombud utses i regel för en tid av tre år (63 5). Han kan skiljas från sitt uppdrag genom beslut av den orga- nisation eller de arbetstagare som utsett honom. I arbetarskyddskun- görelsen finns dessutom vissa närmare bestämmelser om skyddsombuds handlande i skyddsfrågor (64 å). Där ges också allmänna bestämmelser om skyddskommittés sammansättning (65 5). Vidare kan nämnas be- stämmelsen att — om i skyddskommittén företrädare för arbetsgivare och arbetstagare inte en-ar sig om beslut frågan på begäran av leda- mot skall hänskjutas till yrkesinspektionen (65 a 5). Inspektionen har därvid att pröva frågan i den mån den faller inom området för inspek- tionens befogenhet.

Mellan partsorganisationerna har träffats överenskommelser om när- mare reglering av den lokala arbetarskyddsverksamheten. Senast har LO, PTK och SAF den 22 april 1976 träffat överenskommelse om allmänna regler för arbetsmiljöverksamheten i företagen och rekommendationer för partssamarbete i företagshälsovården. Dessa avtal ersätter tidigare träffade överenskommelser. På det statliga området föreligger mellan avtalsverket och de statsanställdas fyra huvudorganisationer avtal den 15 maj 1974 om arbetarskydd vid statliga myndigheter samt avtal den 10 maj 1976 om riktlinjer för företagshälsovård m. m. Vidare kan näm- nas arbetsmiljöavtal den 13 mars 1975 mellan Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska kyrkans församlings- och pasto- ratförbund och huvudorganisationerna på arbetstagarsidan.

13.2. Utredningen

Utredningen konstaterar att med den vidgade syn på arbetarskyddet som har vuxit fram under senare år framstår partssamarbetet på arbets- miljöområdet som alltmer betydelsefullt. Skyddsombudens stora bety- delse när det gäller att åstadkomma en god arbetsmiljö betonas. Ut- redningen föreslår att de grundläggande bestämmelserna i arbetar- skyddslagen om skyddsombudens uppgifter förs över till arbetsmiljö- lagen. För att ytterligare stärka deras ställning föreslås främst följande nyheter i förhållande till arbetarskyddslagen.

Huvudskyddsombudens uppgift att leda skyddsombudens verksamhet föreslås inskriven i arbetsmiljölagen. Avsikten är att utmärka att huvud- skyddsombudet skall ha avgörandet vid olika uppfattning mellan honom och annat skyddsombud. Vidare skall arbetsgivare vara skyldig att underrätta skyddsombud om förändringar av betydelse för skyddsför- hållandena inom ombudets skyddsområde. Med hänsyn till de speciella olägenheter som kan vara förknippade med ensamarbete föreslås att

Prop. 1976/77: 149 136

skyddsombuds möjligheter att avbryta sådant arbete utvidgas. Utred- ningen betonar att frågor, som gäller om arbete skall organiseras som ensamarbete, måste lösas vid planeringen. Skyddsombuds handlingsmöj— ligheter skall här inte bara knytas till en överhängande fara för liv eller hälsa. För ett skyddsombuds ingripande mot ensamarbete föreslås i stället gälla som allmän förutsättning att det är påkallat från skydds- synpunkt. Ingripandet skall gälla till dess yrkesinspektionen har tagit ställning.

Enligt de ändringar som år 1973 infördes i arbetarskyddslagstift- ningen intar skyddskommittén en central position i skyddsverksamheten. Genom denna ordning har enligt utredningens mening en lämplig form skapats för parternas arbetsmiljöarbete. I anslutning härtill konstaterar utredningen att lagstiftningen om medbestämmande kan antas få till följd att arbetsmiljöfrågor blir föremål för förhandlingar på arbets- platsen i olika former. Den erfarenhet och det kunnande som har samlats hos skyddskommittéerna bör enligt utredningens bestämda uppfattning tas till vara också i detta läge. Detta bör enligt arbetsmiljö- utredningens mening åstadkommas genom att arbetsmiljöfrågor liksom hittills alltid i första hand behandlas inom skyddskommitté där sådan finns. Endast i de fall då enighet inte kan uppnås i kommittén bör frågorna kunna bli föremål för förhandling i annan ordning. Utred- ningen pekar på lämpligheten av att det i de förhandlingsorgan, som därvid kan komma att ta upp arbetsmiljöfrågorna, finns representanter med erfarenhet av sådana frågor.

Mot denna bakgrund har i allt väsentligt det gällande systemet i fråga om skyddskommittéer förts över till den föreslagna arbetsmiljö- lagen. En nyhet är att bestämmelser om ledighet för uppdraget och skydd mot trakasseri föreslås bli tillämpliga även på skyddskommitté- ledamot som representerar arbetstagarna.

I fråga om såväl skyddsombud som skyddskommittéer föreslås en komplettering av deras uppgifter att delta vid planering av lokaler, anordningar och arbetsmetoder. Kompletteringen avser uppgift att delta vid planering av arbetsprocesser.

Lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställning på arbets- platsen (ändrad 1975: 356) är f.n. inte tillämplig på arbetstagare med uppgifter inom arbetarskyddet. Enligt förslaget anpassas arbetsmiljö- lagens regler om skyddsombud till vad som gäller enligt förtroende- mannalagen. Sålunda uttrycks vissa regler, som avser fackliga för- troendemän med uppgifter inom arbetarskyddet, genom hänvisning till förtroendemannalagen. Så sker — vid sidan av en särskild föreskrift härom i arbetsmiljölagen — beträffande förtroendemannalagens be- stämmelser om ledighet. Härigenom tillerkänns den lokala fackliga orga- nisationen tolkningsföreträde i sådana frågor. Vidare får på detta sätt vissa detaljfrågor en uttrycklig reglering i lag. Även i fråga om till-

Prop. 1976/77: 149 137

fälle att disponera lokal eller annat utrymme som behövs för upp- draget hänvisas till förtroendemannalagen. Detsamma gäller beträf- fande företräde till fortsatt arbete vid arbetsbrist. Likaså hänvisas till denna lags bestämmelser om skadestånd och rättegångsreglcr. Bl. a. be- stämmelserna om arbetstagarorganisationens rätt till skadestånd och dess skadeståndsansvar i vissa fall blir på så sätt tillämpliga i arbetarskydds- frågor. Med det valda tillvägagångssättet kommer regleringen enligt arbetsmiljölagen att i vissa avseenden ha olika innehåll beroende på om skyddsombud eller skyddskommittéledamot utsetts av fac-klig organisa- tion eller inte. Utredningen förutsätter dock att i praktiken förtroende- mannalagens detaljregler om bibehållande av anställningsförmåner lik— som bestämmelsen om tillfälle att disponera lokal eller annat utrymme kommer att gälla också för skyddsombud och skyddskommittéledamot som inte utsetts av vederbörande fackliga organisation.

Utredningen föreslår inte någon ändring i fråga om yrkesinspektio- nens medverkan vid utseende av regionalt skyddsombud. Däremot före- slås en omläggning av det system för bidrag till de region-ala skyddsom- budens verksamhet som har införts i anslutning till 1973 års reform. Förslaget innebär att regeringen årligen skall fördela bidragen bland de centrala fackliga organisationerna. En ökning av bidragens totala belopp förordas, förslagsvis med 50 procent.

Arbetarskyddslagens bestämmelse om tystnadsplikt för skyddsombud m. fl. föreslås överförd till arbetsmiljölagen.

Utredningen understryker vidare att den lokala skyddsorganisatio- nen kan göra stora insatser när det gäller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Detsamma gäller med avseende på invandrade arbets- tagare. Utredningen framhåller i anslutning härtill att möjligheten för regionalt skyddsombud att anlita arbetsplatstolk bör närmare utredas vid översyn av förtroendemannalagen.

I detta sammanhang bör slutligen nämnas att utredningen behandlar vissa sekretessfrågor. Vad gäller försvaret konstateras att gällande be- stämmelser är så utformade att tjänsteställningen som sådan inte med- för rätt att få tillträde till sekretesskyddade anläggningar. Det avgö- rande är i stället vederbörandes tjänstgöringsuppgifter. Man bör enligt vad utredningsmajoriteten anför kunna förutsätta att skyddsområdet vid utseende av skyddsombud bestäms på sådant sätt att skyddsombudet inte genom sin verksamhet får ta del av hemlig information i vidare utsträckning än han får genom sin tjänst. Även beträffande skydds- kommitté bör man genom att utse ledamöterna bland anläggningens personal ha möjlighet att undvika att uppdrag som ledamot i skydds- kommitté medför tillgång till information av hemlig natur som veder- börande inte har rätt att ta del av i sin ordinarie tjänstgöring. Ut- redningens majoritet utgår från att principerna i dessa avseenden blir föremål för överläggningar mellan parterna på arbetsstället. I fråga

Prop. 1976777: 149 133 om handlingar inom försvaret anförs att handlingar inte bör utlämnas till skyddsombud i vidare utsträckning än vad som är förenligt med kungörelsen om säkerhetsskydd vid statsmyndigheter och i anslutning därtill meddelade föreskrifter och anvisningar. TCO:s representant i utredningen framhåller i en reservation att personalen inom försvars- makten i likhet med övriga arbetstagare bör ha rätt att själv fritt utse skyddsombud och ledamöter i skyddskommittéer bland de an- ställda på arbctsstället. I fråga om skyddsombudens och skydds- kommittéledamöternas tillgång till handlingar som är av betydelse för deras verksamhet bör enligt reservationen försvaret behandlas på samma sätt som den offentliga verksamheten i övrigt.

13.3. Remissyttrandena

Utredningens förslag till samverkansregler tillstyrks allmänt av re- missinstansema.

LO framhåller att 1973 års reform av arbetarskydds- lagstiftningen innebar ett viktigt steg framåt vad gäller de anställdas inflytande över arbetsmiljön. Organisationen har under den tid som förflutit sedan reformens genomförande kunnat konstatera en påtaglig förändring i såväl attityder som faktiskt genomförda för- ändringar på arbetsplatserna. Skyddsombudens och skyddskommittéer- nas möjligheter att delta i planeringen av nya eller ändrade verksam- heter i företagen och förvaltningarna har upplevts synnerligen positivt. LO framhåller vidare att det har betytt mycket för att stärka skydds- ombudens ställning att skyddsombuden genom 1973 års reform har fått möjlighet att i avvaktan på yrkesinspektionens ställningstagande avbryta farliga arbeten.

Brister i samordningen mellan arbetsmiljölagen och andra arbetsrättsliga lagar vad beträffar termi— nologi, förhandlingsrätt, regler för skyddsombud m.m. föreligger enligt remissyttrandena från rektorsämbetena i de juridiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Stockholm. UKÄ föreslår i likhet med dess. remissinstanser en översyn av hithörande samordningsfrågor.

SFO tar upp en terminologisk fråga och menar att be- nämningarna arbetsmiljöombud och arbetsmiljökommitté bör införas i stället för skyddsombud respektive skyddskommitté.

I anslutning till förslagets inledande bestämmelse om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare framhåller TCO att utredningen i konsekvens med det vidgare arbetsmiljöbegreppet borde ha klart ut- talat sig för att arbetsgivare och arbetstagare gemensamt bör sträva efter en arbetsmiljö som uppfyller este t i s k a 0 c h a n (1 r a ku l- turell-a krav. Därigenom skulle arbetstagarnas, rätt till medbe- stämmande även när det gäller estetiska och kulturella aspekter fast—

Prop. 1976/77: 149 139

slås. Statens kulturråd understryker att skyddsverksamheten är en nöd— vändig men inte tillräcklig förutsättning för en god arbetsmiljö. Därför föreslås en bestämmelse av innehåll att arbetsgivare och arbetstagare gemensamt också bör sträva efter en arbetsmiljö som uppfyller este- tiska och andra kulturella krav. De anställda bör i miljögestaltnings- frågor kunna få sakkunnig hjälp av konstnärer, formgivare och arki- tekter. En möjlighet kunde enligt rådets uppfattning vara att på något sätt knyta Sådana sakkunniga till yrkesinspektionen.

LO ser med tillfredsställelse att arbetstagarnas rätt till medverkan vid planering enligt förslaget skall omfatta även arbetsprocesser. Organisationen understryker vikten av att i lagen klart uttrycks att arbetstagarnas medverkan skall omfatta även frågor som rör användning av kemiska ämnen och produkter. LO framhåller vidare att när det gäller psykosociala förhållanden i arbetet är framför allt arbetsorganisationen av betydelse. Med denna sammanhänger bl. a. arbetstempot i olika arbetsuppgifter, förutsättningar för grupparbete, förekomsten av ensamarbete m.m. LO anser mot bakgrund av detta att skyddsombuds och skyddskommittés rätt att delta i planering även bör utvidgas att gälla arbetsorganisation. En sådan utvidgning bör ske inte minst mot bakgrund av den oro som LO-medlemmarna i arbets- platsremissen uttryckt över ensamarbeten. Arbetstagarna bör sålunda enligt LO:s uppfattning ha rätt enligt arbetsmiljölagen att redan på planeringsstadiet vara med och påverka om och under vilka villkor ensamarbete skall få förekomma. Enligt LO:s mening utgör ensam- arbeten typexempel på en många gånger felaktig arbetsorganisation. En i lagen uttryckt rätt att medverka även i planering av arbetsorga— nisation anses väsentlig för arbetstagarna från arbetsmiljösynpunkt ock- så för att de skall kunna påverka fördelning av arbetsmängd på olika arbetsuppgifter så att överbelastning och stress i arbetet i största möj— liga mån kan undvikas.

Det bör enligt LO vidare komma till uttryck i arbetsmiljölagen att arbetsgivaren skall redovisa planeringsunderlag i fomr av bemannings- och organisationsplaner och befattningsbeskrivningar. Detta är förut- sättningen för att arbetstagarna vid planeringen skall kunna bevaka att psykosociala risker i arbetet undviks. Arbetsmiljölagen bör ge skydd mot de mest uppenbara psykosociala riskerna i arbetet. Medbestäm- mandelagens möjlighet för arbetstagarna att få inflytande över arbets- organisationen skulle då kunna användas för att skapa innehåll i arbetet i stället för att arbetstagarna skall behöva förhandla om uppenbara arbetsmiljörisker på grund av felaktig arbetsorganisation.

LO hävdar i denna del slutligen att rätten för arbetstagarna till med- verkan vid planering —— som i lagtexten uttryckligen skall sägas gälla på ett tidigt stadium av planeringsarbetet —— bör vara en lagstadgad skyl- dighet för arbetsgivaren förbunden med straffansvar. I de fall skydds-

Prop. 1976/77: 149 140 kommitté inte finns och då det gäller nyetablering utan anställda kan annars rätten för arbetstagarparten till medverkan i planeringen kom- ma att nonchaleras av arbetsgivare.

Byggnadsarbetarejörbundet, Bleck- och plåtslageriarbetareförbzmdet, Elektrikerfärbundet och Målareförbundet framhåller att rätten att med- verka vid planeringen av lokaler m.m. bör omfatta arbetsstället över huvud.

TCO anför följande. Avgörande för den psykiska arbetsmiljön är arbetsorganisationens utformning, dvs. val av arbetsprocesser och ar- betsmetoder. För att de anställda skall kunna medverka i planeringen såväl på detta område som vid lokalutformning krävs tillgång till sak- underlag. TCO föreslår därför att arbetsgivaren skall åläggas att redo— visa bemannings- och organis-ationsplan, där arbetsuppgifternas krav på individen från fysisk och psykosocial synpunkt kan bedömas. När det gäller förhandsbedömning anses det vara av stor vikt att personal— representanterna i skyddskommittéema kan kräva att ritningar, skisser, planer m.m. förklaras och redovisas på ett klargörande sätt av experter (arkitekter, konstruktörer m.fl.). Med hänsyn till att skyddsombuden inte har någon expertroll anser TCO att den fackliga organisationen bör få laglig rätt att kalla konsult vid granskning av ritningar samt tekniska och organisatoriska planer. Sådan expertmedverkan skall be- talas av arbetsgivaren som en del av företagens produktionskostnader. Vidare förutsätter TCO att förslaget om arbetstagarnas medverkan i planering av arbetsprocesser och arbetsmetoder innebär att inga nya produkter skall kunna introduceras på arbetsplatsen utan arbetstagarnas kännedom.

SAF har inget att invända mot en utvidgad rätt för skyddsombud och skyddskommitté att delta i planering av arbetsprocesser. För- eningen påpekar att en utveckling mot ett ökat deltagande av de an- ställda i planeringsprocessen har pågått under en lång tid inom före- tagen..

LO konstaterar att det från organisationens synpunkt är tillfredsstäl- lande att lagförslaget innebär att skyddsombudens ställning i skydds— arbetet ytterligare kommer att stärkas genom den föreslagna rätte n för skyddsombud att avbryta ensamarbete eller förbjuda igångsättande av ensamarbete i avvaktan på yrkesinspektio- nens ställningstagande. LO anser att skyddsombuds rätt att avbryta arbete också bör omfatta arbete som bedriVS i strid mot generella förbud som utfärdats av arbetarskyddsstyrelsen.

SAF betonar att det inte är ensamarbete i sig som skall vara skäl till att avbryta arbete eller hindra dess igångsättande utan de risker som är förbundna med arbetet i fråga. Det skall således enligt för- eningens mening vid ensamarbete som vid allt annat arbete fordras att arbetet innebär en akut fara för någon arbetstagares liv eller hälsa för

Prop. 1976/77: 149 14]

att skyddsombud skall få avbryta det eller hindra att det påbörjas. Detta borde komma till uttryck i lagtexten. Föreningen konstaterar att yrkesinspektionen får ett stort ansvar när det gäller att ta ställning till sådana ingripanden från skyddsombuds sida. Det anses härvid vara synnerligen viktigt att yrkesinspektionen behandlar dessa slag av frågor med förtur. Det bör emellertid enligt föreningens mening i första hand åligga den enskilde arbetstagaren, som rimligtvis är bäst förtrogen med farorna, att söka rättelse genom hänvändelse till arbetsledningen på vanligt sätt.

SAF framhåller vidare att utredningsförslaget enligt vissa tolkningar Skulle innebära att ensamarbete i t. ex. butiker skulle kunna förbjudas med hänsyn till eventuella rånrisker. Detta skulle betyda att nyetable- ringar av enmansbutiker kunde stoppas med hjälp av lagen. En sådan tolkning skulle innebära svåra hinder mot att driva servicebutiker, när- butiker, kiosker, bensinstationer, cnmanskontor etc. De samhälleliga konsekvenserna skulle bli betydande. Kraven på ökad service skulle där- igenom komma att motarbetas genom att företagen av ekonomiska skäl inte har möjlighet att anställa ytterligare personal utan tvingas lägga ned serviceanläggningar med enmansbetjäning. Liknande synpunkter fram- förs av Stockholms, Skånes och Kalmar läns handelskamrar samt Press- byråföretagen Aktiebolag. Handelskamrarna anser det angeläget med ett klarläggande på denna punkt. Även Norrtälje kommun anser att den föreslagna bestämmelsen om enm-ansarbete kan vålla svåra tolknings- problem. Särskilt med tanke på att arbete inom vårdsektorn många gånger utförs som ensamarbete anses det angeläget att bestämmelserna om ensamarbete kompletteras med utförliga anvisningar.

Arbetarskyddsstyrelsen anser att som villkor för avbrytande av en- samarbete bör i lagtexten anges att arbetet innebär särskilda risker för den anställde. Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning bör reglerna om samverkan utformas klarare än vad förslaget innebär och i lag- texten anges att partsöverenskommelse kan träffas om visst arbete som arbetstagare utför ensam.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund föreslår att rätten att avbryta ensamarbete skall inträda först sedan det har konstaterats att överenskommelse om arbetets utförande inte kan träffas med ar- betsgivaren. Enligt Kommunförbundet bör lagtexten kompletteras med tillägg om Skyddsombudets skyldighet att först hänvända sig till arbets- givaren eller dennes ställföreträdare med sin bedömning av risksitua- tionen vid visst ensamarbete, så att berörda parter gemensamt kan söka nå fram till en tillfredsställande lösning.

SJ ifrågasätter om utredningens överväganden rörande de särskilda riskerna med arbete som arbetstagare utför ensam utgör tillräckliga skäl att ge skyddsombud befogenhet att avbryta sådant arbete på mindre stränga kriterier än som stadgas beträffande arbete i allmänhet.

Prop. 1976/77: 149 142

Såvitt SJ kan finna kan det inte med generell giltighet påstås att ensam- arbete är mera ägnat att utsätta arbetstagaren för risker än annat ar- bete. Skall den föreslagna skillnaden ändå upprätthållas bör de situa- tioner i vilka skyddsombud skall anses ha grund för att avbryta arbetet beskrivas mera ingående. SJ fäster särskilt uppmärksamheten på de förhållanden som råder i trafikförctagen. Verksamheten i själva trafik- tjänsten är till stor del uppbyggd på ett komplicerat, noga schemalagt samspel mellan ett stort antal ensamfunktioner. Arbetsavbrott får här lätt betydande störningseffekter.

Utredningens lagförslag ger liksom arbetarskyddslagen skyddsombud möjlighet att avbryta arbete som omfattas av förbud meddelat i särskilt fall. LO framhåller att skyddsombud också bör ha rätt att avbryta arbete som bedrivs i strid mot förbud som gäller enligt av arbetarskyddsstyrelsen meddelad generell föreskrift.

Metallindustriarbetareförbundet konstaterar att kemiska produkter ofta har l ä n g t i (1 s e f f e k t på den anställdes hälsa. Enligt för- bundet bör skyddsombud ha möjlighet att avbryta arbete redan vid misstanke om hälsovådliga konsekvenser av arbete med kemiska pro- dukter. I samma riktning uttalar sig kammarrätten i GötebOrg.

Enligt Metalliadustriarbetareförbundet bör dessutom slås fast att så- väl arbetstagare som arbetsgivare eller arbetsledare riskerar skade- stånd om han åsidosätter skyddsombuds beslut att stoppa arbete.

LO tar vidare upp följande spörsmål. Full ers ättnin g bör utgå till de anställda. som berörs av ett av skyddsombud beordrat stopp. Principiellt bör denna fråga liksom andra ersättningsfrågor lösas genom avtal mellan berörda parter. Det kan emellertid finnas grupper av an— ställda där avtal inte ger fullständig kostnadstäckning. Eftersom det finns en stark oro på denna punkt bland anställda och skyddsombud, bör enligt LO slås fast principen att full ersättning skall utgå vid skydds- ombuds avbrytande av ett arbete.

Vissa remissinstanser riktar kritik mot den föreslagna markeringen i arbetsmiljölagen av att h 11 v u d 5 k y (1 d 5 o m b U (1 s uppfattning skall ha företräde framför övriga skyddsombuds. Svea hovrätt anser att som lagförslaget är utformat torde, om skyddsombud bestämmer att visst arbete skall avbrytas, detta beslut bli bestående i avvaktan på yr- kesinspektionens ställningstagande, oavsett vad huvudskyddsombudet har för uppfattning. Tveksamhet i sak anmäls av länsstyrelsen :" Stock- holms Iän och teIeVerkets arbetsmiljönämnd, som ifrågasätter om inte förslaget på denna punkt kan komma att inverka negativt på skydds- ombudens intresse och ansvar för uppgiften. Vidare erinrar Kalmar läns landsting om att ledningen av skyddsombudens verksamhet även fort- sättningsvis bör ligga hos skyddskommittén. Förslaget tillstyrks dock av bl. a. TCO.

I lagförslaget finns en bestämmelse som garanterar s k y d ds ko m-

Prop. 1976/77 : 149 143

m i t t e 1 ed am ot som representerar arbetstagarna samma ledighet för uppdraget och skydd mot trakasseri som föreskrivs för skyddsombud. Det synes enligt SAF omotiverat att låta bestämmelsen endast avse ledamot som representerar arbetstagarna.

TCO framhåller att det är angeläget att den av utredningen före- slagna samordningen mellan lagen om facklig för- troendemans ställning på arbetsplatsen och ar- betsmiljölagen genomförs, Förslaget godtas även av det stora flertalet övriga remissinstanser. I anslutning till sin tillstyrkan noterar arbetsdomstolen att något krav på underrättelse av det slag som anges i l & tredje stycket förtroendemannalagen inte uppställs i lagförslaget som förutsättning för att bestämmelserna i förtroendemannalagen skall vara tillämpliga.

Det har enligt LO uppkommit tvekan om r e gi o n al a s k y (1 d s- ombuds uppgifter och befogenheter i förhållande till lokala skyddsombud, Enligt LO:s uppfattning föreligger det här ingen skillnad i uppgifter och befogenheter. Förutsättningarna för de regio- nala skyddsombuden är dock annorlunda, eftersom de inte är anställda i de företag som de utövar uppdraget i. Det bör därför ligga inom ra— men för den fortsatta utredningen om medbestämmande i arbetslivet att också se över frågan om de regionala skyddsombudens ställning. Byggnadsarbetareförbttndet anser att regionalt skyddsombud bör kunna gripa in även där den fackliga organisationen inte har någon medlem anställd.

LO och TCO tillstyrker den föreslagna omläggningen av b id ra gs- systemet med avseende på regionala skyddsom- b ud. Målsättningen bör vara full kostnadstäckning. Det framhålls även att en förändring måste innebära en förenkling av bidragssystemet. Utbyggnaden av den regionala skyddsombudsverksamheten får inte hämmas genom en alltför stor administrativ belastning på de fackliga organisationerna. Arbetarrkya'dsfonden tillstyrker också förslaget om ändring av finansieringssystemet men fäster samtidigt uppmärksam- heten på den starka ökningen av fondmedel till de regionala ombudens verksamhet. En allt större del av fondens medel binds på detta sätt för olika fasta kostnader. Om bidragssystemet förändras är det enligt SAF viktigt att regeringen noga prövar de begärda bidragen i för- hållande till den planerade verksamheten. De medel som arbetsgivarna ställer till förfogande måste användas på sätt som bäst kan gagna miljö- arbetet. Det anses därför angeläget att en redovisning lämnas efter varje anslagsperiods slut.

Angående vissa speciella förhållanden vid u ts e e n d e a v s k y (1 d 5 o m b 11 d anför arbetarskyddsstyrelsen följande. Gällande ordning har visat sig kunna medföra problem i vissa fall när det på ett arbetsställe finns flera kollektivavtalsslutande organisationer som

Prop. 1976/77 : 149 144

organiserar personal inom samma ver-ksamhetsområde. I de flesta fall av detta slag finns det visserligen mellan de olika organisationerna överenskommelser som klargör hur skyddsombuden skall utses. Det finns dock organisationer som står utanför dessa överenskommelser. I fall då organisationerna har kollektivavtal kan oenighet uppstå vid skyddsombudsvalen. Styrelsen har i sådana fall rekommenderat att den kollektivavtalsbundna organisation, som har flest medlemmar inom re- spektive skyddsområde, får utse ombud för detta område. En sådan lösning förutsätter emellertid att överenskommelse kan träffas om in- delningen i skyddsområden. Styrelsen anser att man i samband med den nya lagstiftningen bör ta ställning till hur problem av angivet slag skall lösas.

LO instämmer i utredningens uppfattning att den verksamhet som bedrivs av anpassningsgruppe rna har stor betydelse för äldre och personer med nedsatt arbetsförmåga. Denna verksamhet måste därför uppmärksammas i det lokala skyddsarbetet. I likhet med utred- ningen anser LO det värdefullt att det ingår skyddsombud i anpass— ningsgrupperna. En personalunion mellan skyddskommitté och anpass- ningsgrupp så långt detta är möjligt är enligt LO lämplig och kan leda till mera rationell handläggning och bättre förutsättningar för samråd och samarbete. De handikappades riksförbund föreslår att i arbetsmiljö- lagen anges att skyddskommitté även skall behandla frågan om anpass- ning av arbetsplatser med hänsyn till enskilda arbetstagares särskilda behov på grund av handikapp.

LO framhåller att problemen med att göra arbetsplatserna säkra för alla har accentuerats i takt med den ökade invan drin gen. Lagen (1972: 650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svensk— undervisning för invandrare (ändrad senast 1976:590) betyder mycket för att komma till rätta med detta, men det är viktigt att en riktig introduktionsverksamhet bedrivs i företagen. LO understryker även vikten av att anordningar, produkter och ämnen förses med anvisningar och hanteringsföreskrifter inte bara på svenska utan också på de ak- tuella invandrarspråken. För att skyddsombuden skall kunna bevaka även invandrarnas intressen är det nödvändigt att tolkar finns tillgäng- liga. Extra insatser bör göras för att utbilda tvåspråkiga skyddsombud. De speciella problem som föreligger när det gäller att nå invandrarna på de mindre arbetsplatserna med introduktion och information bör enligt invandrarverket delvis kunna lösas om de regionala skyddsom— buden får tillgång till arbetsplatstolkar. Verket instämmer i utred- ningens förslag att den frågan tas upp vid översynen av förtroende- mannalagen.

SAF, SJ och statens personalnämnd understryker att den enskilde arbetstagarens intresse av sekretesskydd, t.ex. beträffande in- nehållet i läkares handlingar om honom, måste tillmätas större vikt

Prop. 1976/77: 149 145

än skyddsombuds önskemål att få del av handlingar. Även produkt- kontrollnämnden tar upp sekretessfrågor. Bl. a. skyddsombuds möjlighet att få ta del av handlingar av betydelse för ombuds verksamhet har stor betydelse vid uppbyggnaden av ett särskilt produktregister. För att uppgiftslämnandet till detta skall få avsedd omfattning och ett rätt- visande innehåll måste sekretessfrågoma lösas på sådant sätt att de uppgiftsskyldiga får förtroende för registret. Samtidigt konstateras att det torde vara svårt att utforma regler som inte förutsätter att en av- vägning av olika intressen måste ske i varje särskilt fall.

Vad gäller tystnadsplikt anser TCO att arbetsmiljölagens bestämmelser härom bör anpassas till lagen om medbestämmande i arbetslivet och myndigheternas sekretessregler.

14. Tillsynsorganisationen

14.1. Nuvarande förhållanden 14.1.1 Arbetarskyddsstyrelsen

Tillsyn över efterlevnaden av arbetarskyddslagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess översinseende och ledning, av yrkesinspektionen (47 5 arbetarskyddslagen). Styrelsens uppgift är enligt instruktionen (1972: 164) för arbetarskyddsstyrelsen (ändrad senast 1976: 459) bl.a. att leda, samordna och övervaka verksamheten på arbetarskyddets område, att meddela föreskrifter, råd och anvisningar om arbetarskydds- och arbetstidslagstiftningens tillämpning, att bedriva forsknings- och utred— ningsverksamhet i arbetsmedicinska frågor och att ha hand om utbild- ning av såväl tjänstemännen vid arbetarskyddsmyndighetema som av olika personalgrupper inom företagshälsovården.

Ledamöter i arbetarskyddsstyrelsen är en generaldirektör, som är styrelsens ordförande, en överdirektör, som är styrelsens vice ordfö- rande, och högst nio andra ledamöter, som regeringen utser särskilt. Av de nu förordnade ledamöterna är fyra representanter för arbets— tagarsammanslutningar och två representanter för sammanslutningar av enskilda arbetsgivare. De offentliga arbetsgivarna representeras av en ledamot. I styrelsen ingår också två ledamöter av riksdagen. I verks- styrelsen avgörs viktigare frågor om arbetarskyddets omfattning, in- riktning och allmänna uppbyggnad, viktigare författm'ngsfrågor och viktigare frågor om organisation, arbetsordning och tjänsteföreskrifter. Vidare avgörs där frågor om anslagsframställning hos riksdagen och andra frågor av större ekonomisk betydelse liksom rättstillämpnings- frågor av principiell betydelse eller större vikt.

För handläggning av vissa ärenden finns vid arbetarskyddsstyrelsen en arbetstidsnämnd. Denna består av generaldirektören, som är nämn-

lO Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 149

Prop. 1976/77: 149 146

dens ordförande, ytterligare två tjänstemän vid styrelsen och sex av regeringen utsedda ledamöter (partsrepresentanter).

Arbetet inom arbetarskyddsstyrelsen är organiserat på tre avdel- ningar, tillsynsavdelningen, arbetsmedicinska avdelningen och admi- nistrativa avdelningen. Arbetsmedicinska avdelningen har en filial i Umeå.

Till arbetarskyddsstyrelsen är knutna en företagshälsovårdsdelegation och en utbildningsdalegation. Företagshälsovårdsdelegationen har till uppgift att fortlöpande följa och främja företagshälsovårdens utveck- ling samt att vara ett organ för kontakt, samråd och samverkan främst mellan företrädare för arbetsmarknaden, sjukvården och arbetarskyddet. Utbildningsdelegationen är ett organ för samråd och samverkan i ut- bildningsfrågor på arbetarskyddsområdet. Den skall fortlöpande följa behovet av utbildning i arbetarskyddsfrågor för dem som är verk- samma i arbetslivet och verka för att sådan utbildning kommer till stånd och att samordning sker av utbildningsverksamheten på området. Utbildningsdelegationen skall också ange riktlinjer för arbetarskydds- utbildningens innehåll och omfattning m.m. för olika kategorier.

Till arbetarskyddsstyrelsen är vidare knuten en central bedömnings- nämnd för dammlunga.

Som rådgivande organ har arbetarskyddsstyrelsen ett vetenskapligt råd.

Hänvisningar till S14-1

  • Prop. 1976/77:149: Avsnitt 2

14.1.2. Yrkesinspektionen

Den direkta tillsynen över efterlevnaden av arbetarskyddslagstift- ningen utövas av yrkesinspektionen med arbetarskyddsstyrelsen som chefsmyndighet. Enligt instruktionen (l973z847) för yrkesinspektio- nen utövar inspektionen tillsyn genom allmänna yrkesinspektionen och specialinspektörer. Vid tillsynen biträds yrkesinspektionen av tillsyns- män som utses av kommun efter samråd med inspektionen (485 arbe- tarskyddsla gen) .

Den allmänna yrkesinspektionen är uppdelad på 19 yrkesinspektions- distrikt. Av dessa omfattar Stockholms distrikt Stockholms län, Upp- sala distrikt Uppsala län, Eskilstuna distrikt Södermanlands län, Lin- köpings distrikt Östergötlands län, Jönköpings distrikt Jönköpings län, Växjö distrikt Kronobergs och Blekinge län, Kalmar distrikt Kalmar och Gotlands län, Malmö distrikt Malmöhus och Kristianstads län, Göteborgs distrikt Göteborgs och Bohus samt Hallands län, Borås distrikt Älvsborgs län, Skövde distrikt Skaraborgs län, Karlstads distrikt Värmlands län, Örebro distrikt Örebro län, Västerås distrikt Västman- lands l'an, Gävle distrikt Gävleborgs län, Falu distrikt Kopparbergs län, Härnösands distrikt Västernorrlands och Jämtlands län, Umeå distrikt Västerbottens län och Luleå distrikt Norrbottens län. I Härnösands distrikt finns lokalkontor i Östersund.

Prop. 1976/77: 149 147

I varje yrkesinspektionsdistrikt finns en distriktschef och en yrkes— inspektionsnämnd. Nämnden består av distriktschefen som ordförande samt åtta andra ledamöter som regeringen utser särskilt. Av dessa representerar fyra arbetstagar— och fyra arbetsgivarintressen. De utses efter förslag av LO, TCO, SACO/SR, SAP:s förtroenderåd och statens avtalsverk samt av Landstingsförbundet och Kommunförbundet gemen- samt. Yrkesinspektionsnämnden avgör bl. a. viktigare frågor om plane- ring och inriktning av arbetarskyddsverksamheten inom distriktet, frågor som är av särskilt intresse för parterna eller annars av större allmän vikt, frågor om medgivande att utse regionala skyddsombud, frågor om föreskrifter rörande ansvaret för samordningen av skydds— åtgärder på gemensamt arbetsställe, frågor om meddelande av före- läggande eller förbud och frågor om åtalsanmälan.

I yrkesinspektionsdistrikt finns i övrigt inspekterande personal, tjänstemän med juridisk kompetens och kanslipersonal. Den inspekte- rande personalen är i regel ingenjörer, men i vissa fall har tjänste- männen annan bakgrund såsom skoglig utbildning eller socionom- examen. Det finns även inspekterande tjänstemän utan särskild teore- tisk utbildning som anställts med hänsyn till sin erfarenhet från arbets- livet. Vissa av de inspekterande tjänstemännen har speciella upp- gifter. Sålunda finns i samtliga distrikt tjänster för tillsyn över bygg- nads- och anläggningsverksamhet samt skogs- och jordbruksarbete. Samtliga distrikt har också tjänster för yrkeshygieniker med uppgift att utföra mätningar av luftföroreningar, buller och andra miljöfaktorer på arbetsplatserna. I vissa distrikt finns därutöver tjänster för tillsyn över gruvarbete samt stuveri. Till yrkesinspektionen har knutits läkare med arbetsmedicinsk inriktning som på deltid medverkar vid tillsyns- arbetet. Arbetet i distrikten leds av distriktschefen enligt de anvisningar arbetarskyddsstyrelsen meddelar.

De kommunala tillsynsmännen biträder den allmänna yrkesinspek- tionen vid tillsyn av arbete som bedrivs utan användande av maski- nella hjälpmedel eller tryckkärl och i vilket i regel används mindre än tio arbetstagare. Arbetarskyddsstyrelsen har lämnat närmare föreskrifter om vilka arbetsställen som sålunda avses.

Ärende hos allmänna yrkesinspektionen som ej skall avgöras av yrkesinspektionsnämnd avgörs av distriktschefen ensam. l arbetsord- ning eller genom särskilt beslut får överlämnas åt annan tjänsteman än distriktschefen eller åt kommunal tillsynsman att avgöra ärende eller grupp av ärenden som ej är av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma på distriktschefen.

Enligt kungörelsen (1948: 824) angående specialinspektör inom yrkes- inspektionen för tillsyn å framställning, handhavande och förvaring av explosiva och särskilt eldfarliga ämnen (ändrad senast 1973: 851) är sprängämnesinspektören specialinspektör inom yrkesinspektionen i

Prop. 1976/77: 149 143

nämnda avseenden. Vid sprängämnesinspektionen finns ett förtroende- råd som är ett rådgivande organ för främjande av samarbetet mellan sprängämnesinspektören, arbetsgivare och arbetstagare.

Utgångspunkterna för sprängämnesinspektörens verksamhet finns i huvudsak i lagstiftningen om explosiva och brandfarliga varor. I fråga om sprängämnesinspektörens och allmänna yrkesinspektionens verk- samhetsområden har arbetarskyddsstyrelsen meddelat gränsdragnings- föreskrifter som i stora drag går ut på att sprängämnesinspektören skall utöva tillsyn över tillverkning av explosiva och brandfarliga varor samt över viss förvaring och transport av sådana varor.

Ytterligare specialinspektörer finns på det elektriska området. Gäl- lande författning är här kungörelsen (1948: 825) angående special- inspektörer inom yrkesinspektionen för tillsyn å elektriska starkströms— anläggningar (ändrad senast 1973: 852). I kungörelsen föreskrivs att den. tillsyn över efterlevnaden av arbetarskyddslagen och med stöd därav meddelade föreskrifter som åligger yrkesinspektionen skall i vad angår skydd mot olycksfall genom inverkan av elektrisk ström vid elektriska starkströmsanläggningar utövas av tillsyningsmännen över sådana anläggningar i egenskap av specialinspektörer inom yrkesin- spektionen, envar inom honom eljest tilldelat tillsynsområde. Tillsyn över starkströmsanläggningar utövas av befattningshavare vid statens industriverk och statens elektriska inspektion. Tillsynsarbetet är upp- delat så att arbetarskyddstillsynen över elektriska järnvägs-, spårvägs- och trådbussanläggningar utövas av tjänstemän på industriverkets energi- byrå. Tillsynen över arbetarskyddet i samband med andra starkströms- anläggningar utövas av överinspektörerna vid statens elektriska inspek- tion.

Enligt föreskrifter om gränsdragning mellan tillsynsområdena för allmänna yrkesinspektionen och specialinspektörerna för tillsyn över elektriska starkströmsanläggningar skall allmänna yrkesinspektionen vid tillsyn på arbetsställe med sådan anläggning också beakta att betryg- gande säkerhet föreligger mot olycksfall genom elektrisk ström. Denna tillsyn skall avse sådana förhållanden som iakttas vid okulärbesiktning och som uppenbart strider mot gällande säkerhetsföreskrifter för elek- triska starkströmsanläggningar.

14.13 Den allmänna produktkontrollen Produktkontrollnämnden har att göra de centrala bedömningarna i fråga om lagen om hälso- och miljöfarliga varor och i anslutning där- till meddela generella tillämpnin-gsföreskrifter. Den centrala tillsynen över efterlevnaden av nämnda lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter utövas av arbetarskyddsstyrelsen inom dess verksamhets- område och av statens naturvårdsverk i övrigt. Under arbetarskydds- styrelsen utövas den närmare tillsynen av yrkesinspektionen. I övrigt

Prop. 1976/77: 149 149

utövar med vissa undantag länsstyrelsen den närmare tillsynen inom länet och hälsovårdsnämnden den närmare tillsynen inom kommunen.

Ledamöter i produktkontrollnämnden är chefen för naturvårdsverket, som är nämndens ordförande, chefen för socialstyrelsen, chefen för arbetarskyddsstyrelsen, chefen för statens livsmedelsverk, chefen för konsumentverket och högst fem andra ledamöter som regeringen utser särskilt. Av de särskilt utsedda ledamöterna skall tre representera arbetstagarna och en näringslivet. Administrativt är nämnden knuten till statens naturvårdsverk. Instruktion för nämnden finns i instruk- tionen (1967: 444) för statens naturvårdsverk (omtryckt 1973: 336, änd- rad senast 1976: 485).

Beredning och föredragning av ärende som handläggs av produkt- kontrollnämnden ankommer på tjänsteman h0s produktkontrollbyrån vid naturvårdsverket, om inte nämnden bestämmer annat. Produkt- kontrollbyrån ingår enligt naturvårdsverkets arbetsordning i verkets administrativa avdelning och svarar för ärenden om tillsyn enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor m.m. Byrån är produktkontroll- nämndens kansli. Den har en sektion för allmänna biotoxikologiska frågor, en sektion för bekämpningsmedel och en sektion för tillsyn.

Varken produktkontrollnämnden eller produktkontrollbyrån har några egna laboratorieresurser. Det laboratoriearbete som behövs för nämndens verksamhet och för tillsynen enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor kan i viss utsträckning utföras vid naturvårdsverkets och arbetarskyddsstyrelsens laboratorier. I övrigt får utomstående labo— ratorier anlitas.

14.1.4. Transport av farligt gods

Transporter av farligt gods regleras av bestämmelser i olika lagstift- ningskomplex med skilda tillsynsmyndigheter. Bestämmelser finns bl. a. i förordningen ( 1949: 341) om explosiva varor (ändrad senast 1975: 755), förordningen (1961: 568) om brandfarliga varor (ändrad senast 1975: 821), lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor, läkemedels- förordningen (1962: 701, ändrad senast 1975: 763), strålskyddslagen och atomenergilagen (1956: 306, ändrad senast 1975: 706). I princip handhas tillsynen av den myndighet som enligt produktkontrollagstift- ningen har ansvaret för berörd varukategori. Vad gäller hälso- och miljöfarliga varor kan sålunda hänvisas till den tidigare lämnade redo- görelsen. Här kan tilläggas att generella föreskrifter i fråga om transport av hälso- och miljöfarlig vara med luftfartyg, fartyg eller järnväg med- delas av luftfartsverket, sjöfartsverket respektive statens järnvägar. Vidare gäller att tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter i fråga om transport av sådan vara med luftfartyg eller fartyg utövas av luftfarts- verket respektive sjöfartsverket. I övrigt utövas tillsyn över transporter

Prop. 1976/77: 149 150

av farligt gods av sprängämnesinspektionen i fråga om explosiva och brandfarliga varor, av socialstyrelsen i fråga om läkemedel och av statens strålskyddsinstitut i fråga om radioaktiva ämnen. Även läns- styrelserna och polismyndigheterna har allmänna tillsynsfunktioner vad gäller transport av farligt gods.

För att få till stånd en samordning av och enhetlighet i regleringen av transportsäkerhetsfrågorna har statens industriverk utsetts till sam- ordnande myndighet för dessa frågor. Det åligger sålunda verket enligt instruktionen (1974: 476) för statens industriverk (ändrad senast 1976: 243) att verka för säkerhet vid vägtransport av farligt gods, att följa det internationella samarbetet i fråga om sådana transporter, att verka för samordning av föreskrifter för vägtransporter av olika slag av farligt gods och för samordning av sådana föreskrifter med föreskrif— terna för jämvägs-, sjö— och lufttransporter av farligt gods samt att svara för information om föreskrifter om vägtransport av farligt gods. Till industriverket har knutits en rådgivande nämnd för transporter av farligt gods med uppgift att bistå verket vid behandlingen av sådana frågor rörande transport av farligt gods som ankommer på verket. Nämnden är sammansatt av representanter för myndigheter som hand- lägger transportfrågor, arbetarskyddsstyrelsen, representanter för väg- trafikens arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer samt med hän- syn till samhällets räddningstjänst —— Kommunförbundet. Ordföranden utses inom industriverket och vice ordföranden inom produktkontroll- nämnden.

I4.I.5 Tillsyn av hissar

För hissar och vissa andra person- och varubefordrande anordningar finn-s bestämmelser dels i arbetarskyddskungörelsen och i föreskrifter som har meddelats av arbetarskyddsstyrelsen med stöd av denna kun- görelse, dels i kungörelsen (1939:783) angående anordnande och be- gagnande samt tillsyn av vissa hissar och med stöd därav "meddelade föreskrifter. Enligt hisskungörelsen ankommer det på arbetarskydds- styrelsen att meddela föreskrifter även om däri avsedda hissar, främst bostadshissar och hissar som företrädesvis nyttjas av allmänheten. An- gående hissar finns dessutom föreskrifter i byggnadsstadgan och Svensk byggnorm.

Tillsyn över att bestämmelserna efterlevs utövas av yrkesinspektionen beträffande anordningar som används i verksamhet som omfattas av arbetarskyddslagen. Hissar som faller under hisskungörelsen står där- emot under tillsyn av byggnadsnämnden och i vissa fall av länsstyrelsen eller annan myndighet. Enligt praxis utövar yrkesinspektionen dock tillsyn över vissa hissar som till övervägande del används av allmän- heten.

Prop. 1976/77: 149 151

14.2. Utredningen

Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen är skilda myndigheter. Enligt utredningen finns det också funktioner där det är praktiskt att ha en åtskillnad med olika beteckningar för den centrala myndigheten och de regionala organen. De är, fortsätter utredningen, samtidigt nära samordnade och i styrelsens informationsmaterial används ofta be- teckningen arbetarskyddsvcrket när både styrelsen och yrkesinspektions- distrikten avses. Utredningen föreslår att man överväger att markera samhörigheten genom att låta beteckningen arbetarskyddsverket bli officiellt fastslagen.

Utredningen förordar en fortsatt kraftig utbyggnad av arbetarskydds- styrelsen och yrkesinspektionen. Utredningen går inte närmare in på de resursökningar som behÖVS utan detta bör ske av arbetarskydds— styrelsen i det ordinarie budgetarbetet. Allmänna synpunkter lämnas emellertid i bl. &. följande hänseenden.

Arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet får avgörande bety— delse för den nya lagstiftningens genomslagskraft. Med stöd av den föreslagna arbetsmiljölagen kan långtgående ingripanden ske. Det anses därför ytterligt angeläget att så starka rättsgarantier som möjligt skapas i arbetarskyddsstyrelsens verksamhet. Enligt utredningen finns mot bakgrunden av den kommande utvecklingen skäl att överväga att bilda en särskild rättsavdelning inom styrelsen.

Utredningen gör en genomgång av den framtida utformningen av arbetarskyddsstyrelsens författningssamling. Härvid framhålls bl.a. att det bör eftersträvas att i meddelade föreskrifter ange preciserade krav i skyddshänseende utan att därför i detalj binda beträffande sättet för hur kraven skall uppfyllas. Det anses vidare vara av värde att stan— dardiseringsorganens resurser även i fortsättningen kan utnyttjas inom arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet. Härvid bör på sikt över- vägas hur arbetstagarparten skall kunna beredas ett mera direkt infly- tande över de arbetsmiljöfrågor som kommer upp i standardiserings- arbetet.

Utredningen tar också upp frågan hur man skall få till stånd en snabb och enkel spridning av arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter. Ut- gångspunkten bör enligt utredningen vara att föreskrifterna skall vara kostnadsfria för dem som behöver dem i skyddsarbetet.

Vidare föreslås en bestämmelse i arbetsmiljöförordningen att på arbetsställe skall finnas tillgängliga _ förutom arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen —— de föreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen har meddelat och som rör den verksamhet som bedrivs där. Det är enligt utredningen härvid viktigt att av styrelsens författningar framgår innehållet även i standard som styrelsens föreskrifter hänvisar till.

Utredningen betonar vikten av att yrkesinspektionen utövar en aktiv

Prop. 1976/77: 149 152

tillsynsverksamhet. En välgrundad målsättning torde på sikt vara att varje arbetsställe bör kunna få ett besök om året för kontaktens skull och för att hålla den lokala aktiviteten levande. Samtidigt framhålls att det avgörande inte är hur ofta arbetsställena besöks. Utredningen anser det nödvändigt att arbetarskyddsstyrelsen tar upp besöksverk- samheten till grundlig analys. Bl.a. bör beaktas de möjligheter att få ett grepp om situationen genom förbättrade register som kan väntas genom miljödatanämndens arbete på detta område.

Utredningens förslag innebär nya krav på tillsynens kvalitet och nya tillsynsområden. När det gäller psykiskt påfrestande arbetsformer blir det enligt förslaget i stor utsträckning en fråga mellan parterna i vilken utsträckning sådana skall accepteras. Härutöver anses emellertid finnas ett utrymme för generella föreskrifter från arbetarskyddsstyrelsen. Till- lämpningen i det enskilda fallet kommer att ställa stora krav på yrkesinspektionens bedömningsförmåga, framhåller utredningen. Vidare nämns psykosociala frågor som inte direkt anknyter till den fysiska miljön eller arbetets organisation utan mera beror på människors sätt att agera och reagera gentemot varandra. Här hänvisas till den lokala skyddstjänsten och företagshälsovården. Vad yrkesinspektionen kan göra är enligt utredningen att ta upp sådana frågor till diskussion och göra parterna på arbetsstället uppmärksamma på dem. Det framhålls att redan detta kräver en allmän kunskap om mänskliga relationer hos de inspekterande tjänstemännen som bör tillgodoses i arbetarskydds— verkets interna utbildning.

Utredningen framhåller vidare att i arbetarskyddsstyrelsens författ— nings- och tillsynsarbete måste beaktas de särskilda arbetarskydds— frågor som avser personer med arbetshandikapp av olika slag och de särskilda risker som invandrare löper på grund av Språksvårigheter och ovana vid arbetsförhållandena. För yrkesinspektionens del kommer handikappfrågor in som ett led i det ordinarie tillsynsarbetet. Vid för- handsgranskning av lokaler m. m. måste de synpunkter som föranleds härav hållas aktuella. Det anses angeläget att distrikten samverkar med arbetsmarknadsmyndigheterna i deras ansträngningar att skapa handi- kappanpassade arbetsplatser. De handikappades liksom invandrarnas problem bör av arbetarskyddsmyndighetema beaktas vid en samlad syn på arbetsmiljön. I den utsträckning detta förutsätter speciella insikter hos tillsynsorganen bör enligt utredningen sådana kunskaper genom arbetar- skyddsstyrelsen spridas till samtliga tjänstemän på distrikten med in- spekterande verksamhet.

Yrkesinspektionen har enligt förslaget inte att ta upp frågor som ligger utanför arbetsmiljön även om de i praktiken har betydelse för förhållandena på arbetsställena. Det kan t. ex. gälla vissa förläggningars beskaffenhet, problem för anställda med småbarn när det gäller barn- tillsynen under arbetstid, frågor om arbetsplatsens belägenhet i för-

Prop. 1976/77: 149 153

hållande till bostaden och andra förhållanden av en mera allmän sam- hällskaraktär. I den mån svårigheter på arbetsstället direkt synes vara beroende av sådana faktorer kan det emellertid enligt utredningen vara lämpligt att yrkesinspektionen vidarebefordrar sina iakttagelser till de myndigheter, som har att tillse förhållandet i fråga.

Enligt förslaget utvidgas arbetarskyddslagstiftningens tillämpnings— område bl.a. till att omfatta dels arbete som utförs i arbetstagarens hem, dels arbete som utförs av medlem av arbetsgivarens familj och är förlagt till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk, dels visst arbete av ensamföretagare. Utvidgningen innebär enligt ut- redningen inte att dessa nya områden bör bli föremål för tillsyn från yrkesinspektionens sida i samma utsträckning som andra arbetsställen. Tvärtom bör yrkesinspektionen i dessa fall i regel inskränka sig till att ingripa vid begäran från berörd arbetstagare eller ensamföretagare eller i fall där en ensamföretagare utsätter andra för fara genom att åsidosätta arbetsmiljölagen. Utredningen föreslår mot denna bakgrund en bestämmelse i arbetsmiljöförordningen att inspektionsbesök i fråga om arbete som utförs i hem skall ske endast på begäran av part eller om annars särskild anledning föreligger.

I fråga om de kommunala tillsynsmännen betonar utredningen nöd- vändigheten av nära kontakter mellan dessa och yrkesinspektionen. Det anses också angeläget att satsa mera på utbildningen.

I samband med 1973 års reform av arbetarskyddslagstiftningen upp- hörde ett antal specialinspektioner och tillsynen övergick till allmänna yrkesinspektionen. Enligt utredningens uppfattning bör denna utveck— ling nu fullföljas. Arbetarskyddstillsynen på olika områden anses så- lunda böra ligga samlad inom arbetarskyddsstyrelsen och allmänna yrkesinspektionen. Det kan enligt utredningen på samma gång vara en fördel om särskilda expertmyndigheter svarar för vissa säkerhets- frågor som berör skyddet för såväl de anställda som allmänheten eller naturen. Av organisatoriska skäl kan det sålunda vara ändamålsenligt att en myndighet på detta sätt får möjlighet att koncentrera sin verk- samhet inom en säkerhetssektor. Vad gäller arbetarskyddet bör dock alltid finnas ett sistahandsansvar hos arbetarskyddsmyndighetema.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att även sprängämnes- inspektören och vissa tjänstemän vid industriverket och statens elektriska inspektion upphör att vara specialinspektörer inom yrkesinspektionen. Förtroenderådet vid sprängämnesinspektionen anses dock böra finnas kvar. Utredningen framhåller att specialinspektörernas tillsyn även hittills i praktiken skett utifrån de speciella säkerhetslagstiftningama. Dessa kvarstår enligt förslaget och därmed bör någon större förändring inte komma till stånd av berörda myndigheters tillsynsområden.

Utredningen konstaterar samtidigt att allmänna yrkesinspektionen i dag inte har tillräckliga resurser för tillsyn av explosiva och brand-

Prop. 1976/77: 149 154 farliga varor inom den sektor som redan enligt gällande gränsdragnings- föreskrifter vilar på inspektionen. Denna tillsyn kräver kunskaper och erfarenhet på det kemiska området. Behovet av tillsyn på detta om- råde bör därför beaktas vid avvägningen av antalet tjänstemän inom inspektionen med särskilda sådana kunskaper.

Arbetarskyddstillsynen på det elektriska området är sådan den f.n. bedrivs inte fullt tillfredsställande enligt utredningens uppfattning. Ut— redningen framhåller att detta är en av de faktorer som måste beaktas vid utbildning och dimensionering av yrkesinspektionens personal.

Enligt förslaget till arbetsmiljölag slopas arbetarskyddslagens undantag vad gäller skydd mot skada som orsakas av joniserande strålning. I fråga om tillsynen på strålskyddsområdet anför utredningen att till- synsansvaret primärt bör ligga på statens strålskyddsinstitut. Reglering av strålskydd bör emellertid vid behov kunna ske inom arbetsmiljö- lagstiftningens ram i den mån verkningarna ger sig till känna inom arbetslivet. Arbetarskyddsstyrelsen bör härvid kunna vända sig till expertmyndigheten i frågor som kräver speciell sakkunskap. Viss till- gång till sakkunskap inom strålskyddsområdet fordras emellertid enligt utredningen även hos styrelsen. Vad gäller yrkesinspektionen synes främst böra ske en ökad satsning på internutbildning i strålskydd för de inspekterande tjänstemännen. Utgångspunkten för yrkesinspektionens tillsyn bör vara arbetsmiljölagen och med stöd därav meddelade före- skrifter. I fall där skyddsombud har avbrutit arbete på grund av strål- ningsfara skall med den föreslagna uppläggningen anmälan gå till yrkes- inspektionen för ställningstagande.

Med hänsyn till den föreslagna utvidgningen av tillsynsområdet framhåller utredningen också att arbetarskyddsmyndigheterna behöver tillgång till sakkunskap på det militära området. Vad gäller frågan om tillträde till arbetsställe för utövande av tillsyn inom detta område er- inras om möjligheten att företa personkontroll enligt personalkontroll- kungörelsen (1969: 466, ändrad senast 1976: 110). En avvägning mel- lan arbetarskyddets behov av information och säkerhetssynpunkter är enligt utredningen nödvändig i varje särskilt fall. Bedömningen bör ske så att det undviks att en eller några tjänstemän inom tillsynsorganisa- tionen får en bred insyn i hemliga förhållanden inom stora delar av landet.

Utredningen framhåller vidare att samordningsbehov vad gäller ke- miska produkter föreligger för arbetsmiljön, den yttre miljön och konsumentmiljön, varjämte speciella frågor finns med anknytning till livsmedelsverkets och socialstyrelsens myndighetsområden. Det synes gynnsamt att samordningsuppgiften kan anförtros en fristående myn- dighet som dessutom ges ansvaret för allmänna produktfrågor såsom allmän kartläggning av förekommande kemiska produkter, klassificering av hälso- och miljöfarliga varor samt basmärkning. Det kan också vara

Prop. 1976/77 : 149 155

ändamålsenligt att inom denna myndighet förlägga sådana frågor där tyngdpunkten markerat ligger inom flera miljösektorer såsom fallet är med bekämpningsmedel. Över huvud torde enligt utredningen frågor om ingripanden med generella krav som riktar sig mot flera hanterings- led lämpligen böra avgöras av samordnande myndighet där en samlad värdering kan göras utifrån hänsyn till både arbetsmiljö och yttre miljö.

Utredningen har från olika myndigheter inhämtat yttranden hur tillsynen av transport av farligt gods på väg fungerar. I anslutning här- till konstaterar utredningen att nuvarande reglering inom produkt— kontrollagstiftningens ram i princip tillgodoser de skilda behov som här föreligger. Tillämpningen av systemet synes dock ännu så länge vara behäftad med vissa brister. Utredningen förordar att en förstärkning av insatserna för produktkontroll kommer även transportsidan till godo. Vidare betonas att uppdelningen på skilda lagstiftningsområden och till- synsmyndigheter är ogynnsam vad gäller explosiva och brandfarliga va- ror. På sikt torde böra eftersträvas att helt föra in dessa varor under lagen om hälso- och miljöfarliga varor.

Till utredningen har överlämnats kommitténs för samordning av laboratorieresurserna vid arbetarskyddsstyrelsen och naturvårdsverket (LABAN:s) betänkande (DSA 1974: 3) Institut för miljömedicin jämte remissyttranden. Arbetsmiljöutredningen anför med anledning härav att spännvidden av den forsknings-, utrednings- och dokumentationsverk- samhet som måste ligga till grund för bedömningar och beslut inom produktkontrollen svårligen kan fångas in inom ett laboratorium eller institut. Utredningen kan därför inte ansluta sig till LABAN:s förslag att inrätta ett institut för miljömedicin för produktkontroll. I stället förordas att omgivningshygieniska avdelningen knyts organisatoriskt till socialstyrelsen och där bildar ett laboratorium för miljömedicinska frå- gor. Denna fråga bereds f. n. inom socialdepartementet.

Utredningen betonar samtidigt att arbetarskyddsstyrelsen måste få tillräckliga forsknings- och utredningsresurser för produktkontroll. Sär- skilt angeläget från produktkontrollsynpunkt anses vara att få till stånd en förstärkning av de toxikologiska resurserna. Därjämte betonas ange- lägenheten av att verksamheten vid den arbetsmedicinska avdelningen byggs ut med avseeende på såväl medicinsk epidemiologi som statistik. Utredningen tillägger att förstärkningar behövs också inom universitets— och högskoleorganisationen där olika arbetsvetenskaper i dag inte har den bredd som erfordras för en aktiv produktkontroll.

I fråga om hissar föreslår utredningen att fasta hissar och liknande transportanordningar i princip förs in under byggnadslagstiftningen och att arbetarskyddsmyndigheternas tillsyn begränsas att bara gälla gruv— hissar och tillfälligt anordnade hissar på arbetsplatser. Samtidigt fram- hålls att samtliga förhållanden på arbetsställena bör omfattas av arbets— miljölagen, varför arbetarskyddsmyndigheterna även i fråga om fasta

Prop. 1976/77: 149 156

hissar bör ha ett ansvar på samma sätt som i andra fall där annan myn- dighet har särskilt områdesansvar.

14.3. Remissyttrandena

Remissinstanserna ger följande a 1 l rn ä n n a s y n p u n k t e r p å organisationen av arbetarskyddsmyndigheterna.

LO delar utredningens uppfattning att en kraftig upprustning måste ske av arbetarskyddsmyndigheterna. LO anser sig i likhet med utred- ningen inte ha möjlighet att närmare gå in på bedömningen av vilka resursökningar som behövs. Det bör enligt LO prövas om skäl före- ligger att vid rekrytering till arbetarskyddsstyrelsens tillsynsavdelning tillföra den praktiska kunskap och erfarenhet som finns hos exempelvis kvalificerade skyddsombud. Vidare bör övervägas lämpligheten av att ändra yrkesinspektionsnämnderna sammansättning så att arbetstagarna får majoritet.

Även TCO framhåller att det i hög grad kommer att bero på arbetar- skyddsstyrelsen, om förväntningarna på den nya lagstiftningen skall in- frias. Enligt TCO:s bedömning synes arbetarskyddsstyrelsen sakna de administrativa resurser som erfordras för en långsiktig verksamhets- planering. Mot denna bakgrund anser TCO det angeläget att en över- syn av verksamheten sker. TCO föreslår att regeringen ger statskontoret i uppdrag att verkställa denna översyn. Arbetet bör bedrivas i nära samarbete med statens personalnämnd, riksrevisionsverket och statens personalutbildningsnämnd och i samverkan med berörda personalorga- nisationer. Vidare anser TCO att arbetstagarrepresentationen i arbetar- skyddsstyrelsen och yrkesinspektionsnämnderna bör förstärkas med hän- syn till den utveckling som pågår vad gäller sammansättning av skydds- kommittéer och företagshälsovårdsorgan. Beträffande konsekvenserna av utredningsförslaget för arbetarskyddsverkets personal hänvisar TCO till yttrande av avdelning 30] ST- Arbetarskydd som lägger fram för- slag till handlingsprogram i följande punkter. Verket måste snarast till- sammans med personalorganisationerna fastställa. hur stor tillväxt som verksamheten praktiskt klarar av. Från statsmakterna måste försäk- ringar skaffas om den ungefärliga tillväxttakt som är samhällsekono- miskt tänkbar så att långsiktig planering är möjlig. Med utgångspunkt i tillväxttakten fastställs hur stor eller liten del av arbetsmiljöutred- ningens målsättningar som verket praktiskt kan klara samt tidsplaner för olika steg. Det interna planerings- och rationaliseringsarbetet prio- riteras. Den interna utbildning som är eftersatt för främst arbetar- skyddsstyrelsens personal måste intensifieras. En attitydundersökning företas av personalens attityder till och trivsel i arbetet. För arbets- marknadspartema klargörs att det övervägande ansvaret i arbetsmiljö- frågorna ligger hos parterna samt vad man i praktiken kan fordra av yrkesinspektionen.

Prop. 1976/77: 149 157

SFO ansluter sig också till utredningens uppfattning att en fortsatt kraftig förstärkning av arbetarskyddsmyndigheternas resurser är nöd- vändig. Organisationen finner det angeläget att inom eller i anknyt- ning till arbetarskyddsstyrelsen ett bredare instrument tillskapas med liknande funktion som produktkontrollnämnden, där även represen- tanter för tillverkare av kemiska produkter skulle ingå. Kemikontoret och Föreningen Bekämpningsmedelsleverantörer framhåller som ange- läget att inom arbetarskyddsstyrelsens verksstyrelse bereds plats för den industri som har direkt anknytning till de kemiska riskerna i arbets— livet. Även KF-KFO tar upp frågan om representation. Med hänsyn till kooperationens ställning inom t. ex. detaljhandelsområdet anses mo- tiverat att kooperationen blir representerad i arbetarskyddsstyrelsens verksstyrelse och yrkesinspektionsnämnderna, åtminstone när frågor som berör kooperativa företag behandlas.

Arbetarskyddsstyrelsen konstaterar att kraven på styrelsen och yrkes- inspektionen kommer att skärpas väsentligt om den föreslagna lagstift- ningen genomförs. Samtidigt får dessa myndigheters åtgärder en allt större betydelse för enskilda människors och företags situation. Även detta gäller ökade krav på resurser. I samma riktning verkar de stora utvidgningar som föreslås i lagens tillämpningsområde liksom önske- målen om att nya typer av miljöfaktorer, såsom t.ex. de psykosociala faktorerna, skall beaktas. Likaså ökar kraven på forskning som kan ge behövligt underlag för tillsyns- och föreskriftsarbetet. Den nya lagstift- ningen kommer också att medföra ett stort utbildningsbehov såväl för styrelsens och distriktens personal som för olika grupper inom arbets- livet. En stor del av arbetet med denna utbildning och information kommer att falla på tillsynsmyndigheterna. Det anses uppenbart att för de nya uppgifterna behövs betydande resursförstärkningar. Styrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret 1977/78 lagt fram förslag om en etappvis utbyggnad av arbetarskyddsverket. Även sedan förstärk- ningar tillförts verksamheten kommer det dock att ta avsevärd tid innan arbetsmiljölagens intentioner helt kan förverkligas. Detta bör beaktas bl.a. då det gäller att fastställa övergångsbestämmelser till den nya lagstiftningen.

Vidare framhåller arbetarskyddsstyrelsen att arbetsmiljölagen föreslås gälla också arbete som omfattas av tillsyn enligt vissa andra lagar och som övervakas av särskilda tillsynsmyndigheter. För att det i dessa fall inte skall uppkomma gränsdragningsproblem mellan de olika tillsyns- myndigheterna måste ett nära samarbete komma till stånd mellan dessa i syfte att klarlägga hur tillsynsarbetet skall fördelas. Detta understryks även av bl.a. socialstyrelsen, planverket, skolöverstyrelsen och Svea hovrätt.

Statskontoret betonar med anledning av de föreslagna utvidgningarna av tillsynsansvaret vikten av att arbetarskyddsmyndigheterna organise-

Prop. 1976/77: 149 158

ras så att de besitter den kompetens som arbetsmiljölagen förutsätter. De organisatoriska frågor rörande arbetarskyddsverket som aktualiseras genom den föreslagna lagstiftningen bör föranleda en allmän översyn av arbetarskyddsverkets organisation. En sådan översyn anses också böra omfatta frågor om den närmare arbetsfördelningen inom arbetar- skyddsverket på central och regional nivå samt mellan verket och andra myndigheter på arbetsmiljöområdet.

Riksrevisionsverket anför följande. I ”arbetsmiljösystemet” ingår för- utom statliga myndigheter även vissa kommunala tillsynsmän samt ar- betsmarknadens parter, företag, förvaltningar m.fl. Frågan vilken roll arbetarskyddsverket skall ha i detta system borde mer utförligt ha disku- terats av utredningen. Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen be- driver i samråd med riksrevisionsverket ett utvecklingsarbete avseende verksamhetsplaneringen. Den nya arbetsmiljölagen innebär att behovet av planering kommer att öka. Arbetet med en organisationsöversyn torde emellertid bli för krävande att klara av inom ramen för det ordinarie budgetarbetet. Ett alternativt sätt kunde därför vara att låta en särskild utredningsgrupp med representanter för arbetarskyddsverket och andra intressenter utreda dessa frågor och att samordna detta arbete med på- gående försök att utveckla en lämplig programstruktur för arbetarskydds- verkets verksamhet.

Statens handikappråd framhåller att tillräcklig personal med känne- dom om h a n d i k a p p f r å g 0 r måste finnas inom arbetarskydds- verket. Vidare betonas att de som är ansvariga för arbetsmiljöns ut- formning kan hämta värdefull kunskap om krav och behov hos handi- kapporganisationerna. Handikappförbundens centralkommitté menar att den goda ansats som finns i förslaget till stora delar förutsätter en or- ganisation som är kapabel att tillgodose de handikappades intressen såväl vid utarbetande av tillämpningsföreskrifter som vid tillsynen ute i distrikten. För att säkerställa en utveckling i rätt riktning krävs att handikapprörelsen får representation i arbetarskyddsverkets ledning.

ÖB har i princip inget att erinra mot förslaget att tills y nen a v arbetsmiljön inom försvaret skall åvila arbetarskydds- styrelsen och yrkesinspektionerna. Militär representant anses böra ingå i yrkesinspektionsnämnd vid behandling av frågor inom försvarsmakten. Av utredningen angivna principer rörande tillsynen av verksamheten inom försvaret biträds även av försvarets materielverk som framhåller betydelsen av en nära samverkan mellan arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen å ena sidan samt försvarets centrala och regionala ledningsorga-n å andra sidan. På så vis kan tillsynsmyndigheten vid inspektioner inom specialområden, där egen sakkunskap ej disponeras, biträdas av personal från försvarsmakten. I anslutning till utredningens uttalande om tillträde för tillsyn inom försvarsanläggning framhåller ÖB att personalkontroll enligt personalkontrollkungörelsen är endast en

Prop. 1976/77: 149 159

av flera delar i personbedömning vid tjänstetillsättning. Samråd mel- lan ÖB och arbetarskyddsstyrelsen måste ske i ett tidigt skede när det gäller att fastställa ansvarsområden för tjänsteman inom tillsynsorga- nisationen.

Remissinstanserna ger följande synpunkter på a r b e t a r s k y d d 5- styrelsens författningsverksamhet.

LO framhåller att utredningens förslag angående förhandsgranskning kommer att ställa stora krav på myndigheten att klara av den mång- fald av föreskrifter som erfordras för att i detalj reglera vad som är lagens allmänna målsättning för arbetsmiljöförhållandena. Eftersom myndighetens föreskrifter är av så avgörande betydelse för att erhålla en genomgripande förändring av arbetsmiljön, inte minst vad gäller de områden som de direkt straffsanktionerade föreskrifterna omfattar, förutsätter LO att dessa föreskrifter kommer att utarbetas i nära sam- råd med de fackliga organisationerna. Det måste klart uttryckas i lagen att arbetstagarpartema skall ha rätt att delta vid utarbetandet av föreskrifter och ändringar i dessa. Även TCO anser det angeläget att partssamarbetet byggs ut i författningsarbetet. Viktigare författ- ningsarbete bör enligt SAF :s mening ske i kommittéer med deltagande av representanter för arbetarskyddsstyrelsen och arbetsmarknadens par- ter, eventuellt med komplettering av fristående experter. Föreningen understryker att det måste klart framgå av den aktuella författningen om ett påbud är straffsanktionerat eller ej.

Enligt arbetarskyddsstyrelsen är det för styrelsens föreskriftsarbete väsentligt att ett nära samarbete kommer till stånd mellan dels styrel- sens tekniska, medicinska och juridiska experter, dels arbetsmarkna- dens parter och andra intressenter. Detta arbete kommer enligt styrel- sen att bli mycket resurskrävande. Skolöverstyrelsen förutsätter ett nära samarbete med arbetarskyddsstyrelsen vid utarbetande av före- skrifter och anvisningar beträffande lokaler liksom i skyddsfrågor på skolans område och rörande minderåriga.. ByggnadsstyreLren anser det vara av största vikt att även styrelsen bereds tillfälle att delta i författ- ningsarbetet på undervisningsområdet. Landstingsförbundet understryker att förutsättningar måste skapas för samråd i författningsfrågor även mellan sjukvårdshuvudmännen och arbetarskyddsstyrelsen. Domänverket framhåller starkt att ett samråd med arbetarskyddsstyrelsen och yrkes- inspektionen vid utformningen av anvisningar m.m. till lagförslagets rambestämmelser är angeläget. Även LRF framför mot bakgrunden av den föreslagna lagstiftningens vidgade tillämpningsområde ett bestämt önskemål om att få medverka i arbetarskyddsstyrelsens författnings- verksamhet.

Arbetarskydtlsstyrelsen konstaterar vidare att det finns en mängd bestämmelser inom försvaret i form av föreskrifter, reglementen, öv- ningsbestämmelser, instruktioner m.m. Förslaget till arbetsmiljölag inne-

Prop. 1976/77: 149 160

bär en betydande utvidgning av arbetarskyddsmyndigheternas tillsyn på det militära området. Det torde efter hand bli nödvändigt att göra en prövning av om de nu beskrivna bestämmelserna erbjuder betryggande säkerhet i arbetsmiljölagens mening. ÖB framhåller att arbetarskydds- styrelsens tillämpningsföreskrifter måste utarbetas i nära samverkan med försvarsmakten och med beaktande av de speciella förutsättningar som gäller för försvaret. Fortifikationsförvaltningen anför att verket måste ha möjlighet att inom sitt område aktivt medverka vid utarbetande av följdförfattningar. Enligt försvarets materielverks uppfattning är frågan om samordning av författningsarbetet utomordentligt viktig.

SIS understryker utredningens uttalande om betydelsen av stan- dardiseringsorganens medverkan i författnings- arbetet. Frågan om arbetstagarrepresentation i standardiserings- kommittéer har i viss utsträckning redan uppmärksammats av SIS.

Ett flertal remissinstanser behandlar utredningens förslag om 5 p r i (1- ning m.m. av arbetarskyddsstyrelsens författ- ningar. LO biträder utredningens förslag att arbetarskyddsstyrelsens författningar skall vara tillgängliga för dem som är sysselsatta i skydds- arbetet och att författningarna skall tillhandahållas utan kostnad. Ut- redningens förslag att de föreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen med- delar skall tillhandahållas gratis tillstyrks vidare av bl. a. TCO, SAF, arbetarskyddsfonden, arbetsmarknadsstyrelsen, försvarets materielverk, produktkontrollnämnden och strålskyddsinstitutet. Svea hovrätt under- stryker starkt vikten .av snabb och lättfattlig information ut till arbets- platserna om de materiella regler som omfattas av straffbestämmelser. Lantbruksstyrelsen anser det inte vara rimligt att berörda företa- gare skall behöva skaffa alla anvisningar, meddelanden m.m. som berör jordbruk resp. trädgårdsskötsel. Någon form av förenklad och anpassad skriftlig information torde vara nödvändig. Enligt SIS måste standard, till vilken arbetarskyddsstyrelsen hänvisar i sina föreskrifter, köpas från SIS eller alternativt, om standarden tas in t. ex. som bilaga i styrelsens författning, SIS kompenseras härför. Denna fråga synes enklast kunna lösas genom överenskommelse mellan arbetarskydds— styrelsen och SIS i varje enskilt fall.

Invandrarverket erinrar om att arbetarskyddsstyrelsen har inlett en verksamhet med att ge ut sammanfattningar av en del av styrelsens an- visningar i broschyrform. I några fall har dessa översatts till in v an d- r a r 5 p r å k. Enligt verkets uppfattning måste arbetarskyddsstyrelsen i fråga om varje anvisning beakta invandrarnas behov av information. Om det skall vara möjligt att fullgöra informationsuppgifterna gentemot invandrarna är det enligt invandrarverket nödvändigt att förstärka ar- betarskyddsmyndigheternas resurser både centralt och regionalt.

Remissinstanserna har med särskilt avseende på yrkesinspek- tionens arbetsformer anfört följande.

Prop. 1976/77: 149 161

Enligt LO.-s uppfattning måste yrkesinspektionen avsevärt öka sin inspekterande verksamhet. Varje arbetsställe bör i princip ha ett besök per år. Framför allt måste besöksfrekvensen öka i de mindre före- tagen. Yrkesinspektionen måste också ges resurser för att kontrollera den mättekniska insats som varje arbetsgivare skall genomföra och ha möjligheter att kalibrera instrument. LO anser det positivt att skydds- ombud nu har anställts som yrkesinspektörer. Rekryteringen av personal måste emellertid fortsättningsvis i'än större utsträckning ha denna in- riktning. Som otillfredsställande upplevs att yrkesinspektionsnämnderna inte har något inflytande över tjänstetillsättningen. Nämnderna bör där- för ha rätt att yttra sig över sökande till tjänst inom yrkesinspektionen. LO tar vidare upp den regionala skyddsombudsverksamheten och beto- nar att det är viktigt att en god kontakt upprätthålls mellan myndighe- terna och de regionala skyddsombuden. Det anses värdefullt att också regionala skyddsombud tillställs avskrift av meddelande till arbetsställe inom skyddsområdet, även om sådan avskrift har tillställts det lokala skyddsombudet.

TCO framhåller att yrkesinspektionen bör ha tillgång till speci-alister inom alla områden som täcks av det nya lagförslaget. Med hänvis- ning till att arbetsmiljön också omfattar den psykosociala sidan av ar- betssituationen anses det givet att tillsynsmyndigheten också skall kunna ingripa i situationer som innebär risker av psykisk art. Detta ställer nya krav både på fortbildning av inspektionens personal och i rekryterings- hänseende. Vid rekrytering av personal till inspektionen anses vidare i större utsträckning än hittills böra tas till vara erfarenhet från facklig och liknande verksamhet.

Yrkesinspektionen i Stockholm, Uppsala, Eskilstuna, Falun och Gävle samt statskontoret understryker också att de olika distrikten bör ha tillgång till expertis inom det psykosociala. området. Yrkesinspektionen- i Stockholm konstaterar vidare behov av ergonomisk sakkunskap. Det synes lämpligt att ergonom eller sjukgymnast blir tillgänglig för distrik- ten och att denne får till uppgift att se till att även handikappades behov beaktas.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att det inom anpassningsverk- samheten finns ett trängande behov av lokal och regional exepertmed- verkan i fråga om skydds- och anpassningsåtgärder för handikappade. Det ligger närmast till hands att sådan medverkan söks hos yrkes- inspektionen, som dock inte synes i erforderlig omfattning ha behövlig handikappkännedom. Det anses därför synnerligen angeläget att i första hand några tjänstemän vid varje distrikt snarast ges utbildning i handi- kappfrågor.

Lontbruksstyrelsen delar utredningens uppfattning att det inte är realistiskt med regelbundna inspektioner av alla familjejordbruk. Skall lagstiftningen resultera i bättre arbetsmiljö måste emellertid aktiva in-

Prop. 1976/77 : 149 162

formations- och rådgivningsresurser skapas. LRF betonar vikten av att utredningens synsätt på tillsynen vid de mindre arbetsplatserna blir väg- ledande. Den föreslagna lagstiftningen kommer att ställa mycket stora krav på ensamföretagare och liknande företag. En omfattande infor- mation och rådgivning måste här vara myndigheternas främsta medel att främja att lagstiftningens intentioner efterlevs.

Enligt invandrarverkets uppfattning bör yrkesinspektionen i sin till- synsverksamhet alltid beakta behovet av att anlita tolk vid besök på arbetsplatser där invandrare finns anställda. Lämpligen bör de därvid använda sig av de arbetstolkar som eventuellt finns på företaget. På mindre arbetsplatser med enstaka invandrare anställda kan ofta kom- munerna stå till tjänst med förmedling av tolk under förutsättning att ansvarig myndighet står för kostnaderna.

Rikspolisstyrelsen anför följande. Bestämmelserna om polisiär handräckning åt tillsynsmyndighet är oklara. Enligt styrelsens uppfattning bör handräckningen endast omfatta att bereda tillsynsmyndighetens personal skydd vid undersökning och verkställighet. Annan polisiär handräckning är begränsad på detta sätt. Handräck- ningen bör sålunda ej avse åtgärder som ingrepp i maskiner, avstäng- ning av maskiner, läsning och plombering av lokaler och maskiner.

Enligt LO bör den kommunala tillsynen föras över till yrkesinspektionen så att man får en likvärdig tillsyn oavsett arbets- ställets storlek. Även TCO framhåller att brister föreligger på många håll vad gäller den kommunala tillsynen. TCO anser att kommun bör utse tillsynsman i samråd med de lokala fackliga organisationerna. Enligt Kommunförbundets åsikt kan tillsynen över de mindre arbets- platserna inte bli effektiv inom ramen för nuvarande organisation, som kännetecknas av ett splittrat ansvar, en splittrad administration och en splittrad syn på tilldelningen av resurser. För kommunerna skulle det vara värdefullt om det nu kunde fattas principbeslut om ett statligt över- tagande av ansvaret för den kommunala tillsynen. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Stockholms län, Göteborgs, Norrtälje, Solna och Stockholms kommuner, yrkesinspektionen i Uppsala, Eskilstuna, Kalmar och Falun samt hälsovårdsstadgeutredningen. Även enligt social- styrelsens uppfattning är den nuvarande kompetensfördelningen mellan kommunal tillsyn och statlig yrkesinspektion otillfredsställande. Styrel- sen föreslår i första hand att den kommunala tillsynen i fråga om mindre arbetsplatser får samma befogenheter som tillkommer yrkes- inspektionen. I andra hand föreslår styrelsen att tillsynen helt görs till en statlig angelägenhet. Länsstyrelsen i Norrbottens län noterar också betydande brister i den kommunala tillsynen och föreslår att man prövar möjligheten att bygga ut verksamheten med statliga stimu- lansbidrag.

Arbetarskyddsstyrelsen biträder förslaget att & p r än gå m n es i n—

Prop. 1976/77: 149 163

spektionen och statens elektriska inspektion inte längre skall vara specialinspektioner inom yrkesinspektionen. Styrel- sen utgår från att det blir ett nära samarbete mellan styrelsen och berörda myndigheter mot bakgrund av den stora betydelse dessas arbets- uppgifter har för arbetsmiljön. Även industriverket ansluter sig till för— slaget. Verket menar samtidigt att yrkesinspektionen i största möjliga utsträckning bör utnyttja de resurser och den kompetens som f.n. finns inom de bägge specialinspektionerna. Det anses också av vikt att de nuvarande specialinspektionerna inte avskärmas från arbetarskydds- arbetet på fältet, vilket kan hindra den övriga verksamheten. En rad andra remissinstanser betonar också nödvändigheten av ett nära sam- arbete mellan arbetarskyddsmyndigheterna och andra myndigheter med säkerhetsinriktade uppgifter, Enligt SAF är det väsentligt att spräng- ämnesinspektionen även fortsättningsvis får ett avgörande inflytande på säkerhetsfrågor i samband med tillverkning och hantering av brand- farliga och explosiva varor.

Förslaget om specialinspektionemas upphörande biträds vidare av bl. a. fortifikationsförvaltningen och försvarets materielverk. Materiel- verket förutsätter att frågor om fördelningen av uppgifter och ansvar mellan yrkesinspektionen och de båda nuvarande specialinspektionerna närmare utreds för en övergångsperiod.

Sprängämnesinspektionen avstyrker däremot för sin del förslaget och menar att det är omöjligt för inspektionen att utan ställning som arbe- tarskyddsmyndighet utöva någon arbetarskyddstillsyn. Överinspektörer- na vid statens elektriska inspektion framhåller att tillsynen på det elek- triska området inte får splittras. Någon ändring av innehållet i gäl- lande arbetarskyddslagstiftning vad avser faror från elektrisk ström anses i vart fall inte böra ske förrän ett mera konkret förslag än det föreliggande har utformats och remissbehandlats. Statskontoret, som bi- träder förslaget rörande sprängämnesinspektionen, hänvisar till att stats- kontoret f.n. genomför en utredning om den elektriska inspektionen. Därvid kan vissa gränsdragningsproblem mellan arbetarskyddsstyrelsen och den elektriska inspektionen komma att beröras. Resultatet av denna utredning bör därför avvaktas innan ett ställningstagande tas till utred- ningens förslag i fråga om den elektriska inspektionen.

Strålskyddsinstitutet instämmer i huvudsak i vad utredningen anför om ansvaret för s t r ål s k y (1 d 5 f r ä g 0 r. Mot utredningens upp- fattning att det i vissa fall kan vara lämpligt att generella föreskrifter meddelas inom arbetsmiljölagstiftningens ram i den mån verkningar av joniserande strålning ger sig till känna inom arbetslivet invänds att den övervägande delen av institutets uppgifter avser övervakning av källor till joniserande strålning som används i arbetslivet. Mestadels krävs därvid en helhetsbedömning av olika strålskyddshänsyn, och reglering bör då ske på grundval av strålskyddslagen. Även den löpande

Prop. 1976/77 : 149 164

tillsynen anses därvid böra utövas av institutet. I fall där arbetarskyd- det inte hänger starkt samman med andra skyddshänsyn, kan det vara lämpligt att ytterligare diskutera vilken ansvarsfördelning som är mest ändamålsenlig. Enligt institutets uppfattning bör emellertid även i dessa fall detaljregleringen främst ske på grundval av strålskyddslagen. Med denna ansvarsfördelning bör behovet av sakkunskap vid arbetarskydds- styrelsen inom området joniserande strålning vara relativt begränsat. Yrkesin-spektionens tjänstemän bör dock utbildas i strålskydd. Vad gäl- ler skyddet mot icke-joniserande strålning anser institutet att de resur- ser som institutet har fått för tillsyn i första hand motsvarar vad som krävs för rollen som expertmyndighet. Det anses fördelaktigt om arbe- tarskyddsmyndighetema koncentrerar sina tillsynsresurser inom de om- råden där institutet inte kan göra några större insatser.

Statskontoret framhåller att olika arbetsmiljöfaktorer bör så långt möjligt bli föremål för en samlad bedömning av en och samma myn- dighet. Ansvaret för generella skyddsföreskrifter mot strålning anses därför böra ligga på strålskyddsinstitutet medan de detaljerade strål- skyddsföreskrifterna, som är nödvändiga inom andra myndigheters an- svarsområden, bör tas fram av respektive sektorsansvarig myndighet. Utformningen av sådana detaljerade föreskrifter bör ske i nära sam- råd med strålskyddsinstitutet. Vad gäller yrkesinspektionens tillsyn till- styrker statskontoret förslaget att inspektionen skall ha tillsynsansvar enligt arbetsmiljölagen även för strålskyddsområdet.

LO anser det väsentligt att produktkontrollnämnden har en fristående ställning. LO framhåller vidare att det är i hög grad angeläget att produktkontrollmyndigheten får resurser att göra över- gripande produktutredningar. Produktkontrollnämnden anser det ange- läget att nämnden för sitt arbete kan utnyttja den. sakkunskap som finns representerad inom andra myndigheter, vilkas verksamhet har samband med nämndens uppgifter. Inte minst bör ett sådant samarbete etableras med arbetarskyddsstyrelsen. Nämnden framhåller att naturvårdsverket i samarbete med bl.a. arbetarskyddsstyrelsen f.n. är sysselsatt med att utarbeta grundläggande riktlinjer för tillsynsarbetet enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Statskontoret lägger stor vikt vid att pro- duktkontrollen samordnas speciellt rörande utvärderingsarbete och in- formation samt biträder utredningens uppfattning att produktkontroll— nämnden. är lämplig som central produktkontrollmyndighet med sam- ordningsansvar inom området.

Utredningen förordar att regleringen av b r a n (1 f a r 1 i g a 0 c h e x pl o s i v a v a r o r på sikt inordnas under lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor. Produktkontrollnämnden framhåller med anled- ning härav att det ter sig alltmer motiverat att göra en översyn av nämn- da lagstiftning i syfte bl. a. att bättre än vad nu är fallet precisera till- synsmyndigheternas befogenheter. Vid en sådan översyn kan det enligt

Prop. 1976/77: 149 165

nämnden bli aktuellt att i ljuset av då vunna erfarenheter pröva också den av utredningen väckta frågan. lndustriverket understryker vikten av att hithörande frågor inom en inte alltför avlägsen framtid ingående ut- reds med sikte på att tillsynsverksamheten på detta område skall hand- has av en myndighet och att erforderliga författningar om brandfarliga och explosiva varor inarbetas i produktkontrollagstiftningen. Industri- verket skulle därmed inte längre svara för dessa för verket tämligen främmande arbetsuppgifter. Enligt försvarets materielverk bör denna fråga utredas först sedan erfarenheter har vunnits från tillämpning av lagen om hälso- och miljöfarliga varor och den nya arbetsmiljölagen. SAF anser att riskerna för brand och explosion knappast kan få en till- fredsställande behandling i en produktkontrollagstiftning. Kemikontoret har samma åsikt.

Industriverket delar utredningens uppfattning om rådande samord- ningssvårigheter inom området tr an 5 p 0 rt a v f a r 1 i gt go d 5. Nuvarande ordning torde dock få godtas till dess större klarhet nås beträffande en övergripande produktkontrollagstiftning avseende även explosiva och brandfarliga varor, Produktkontrollnämnden anser också att gällande ordning är behäftad med vissa brister. Även om en upp- delning av ansvaret på ett flertal myndigheter i och för sig kan synas rationell med hänsyn till de olika transportsätten, ifrågasätts dock om gällande ordning i längden är lämplig. Enligt nämnden synes det kunna bli aktuellt att i stället överväga frågan om en särskild myndighet för ändamålet. Även Kemikontoret anser behov föreligga av en samord- nad reglering på området för transport av farligt gods.

SACO/SR framhåller att en detaljreglering genom tillämpnings- föreskrifter till arbetsmiljölagen förutsätter att kraven på miljön kan preciseras. Ett väsentligt medel att formulera miljökrav är forsk- nings- och utvecklingsinsatser. Behovet härav innebär att forskningsresurserna på en rad områden måste förstärkas. SACO/SR ser det som nödvändigt att denn-a förstärkning sker i flera former, bl. a. genom att ökade resurser tillförs universitet och högskolor samt arbets— medicinska avdelningen vid arbetarskyddsstyrelsen. I detta sammanhang framhålls att resurserna för dokumentation och spridning av forsk- ningsresultat måste förstärkas. Organisationen understryker också be- hovet av en utbyggd tvärvetenskaplig forskning rörande psykosociala frågor.

TCO understryker att det måste satsas betydligt mer på forskning om tjänstemännens olika arbetsmiljöproblem. En fortlöpande forskning inom det psykosociala området skulle kunna ge större möjligheter att förebygga arbetsmiljöproblem.

UKÄ anser att universitetens och högskolornas roll har förbisetts av utredningen och betonar det stora behovet av ökade resurser för utbild- ning och forskning inom arbetsmiljöområdet. Utbildnings- och forsk-

Prop. 1976/77: 149 166

ningsbehovet inom arbetsmiljöområdet på nivån efter gymnasieutbild— ningen bör därvid i första hand täckas i anslutning till utbildning och forskning vid universitet och högskolor med utnyttjande av där befint- liga erfarenheter av utbildning, forskning och utvecklingsarbete. En väl utbyggd basorganisation för framför allt grundforskning men också basresurser för engagemang i sektoriella forsknjngsprojekt av både grundforsknings- och tillämpningskaraktär bör finnas inom högskolan. Vidare anses att samarbete i forskningsplaneringen bör etableras mellan universitetsorganisationen samt sektorsorganen, arbetarskyddsstyrelsen. arbetarskyddsfonden och socialstyrelsen.

Arbetarskyddsfonden framhåller att utredningsförslaget aktualiserar en förstärkning av forskningsresurserna på en mängd olika områden. En betydande resurs för ändamålet utgör numera arbetarskyddsfonden. Samtidigt måste emellertid breda basresurser skapas i högskoleorga— nisationen och hos andra institutioner på området. Arbetarskyddsfon- den instämmer i utredningens överväganden i dessa frågor. Den arbets- medicinska avdelningen fyller enligt fonden en viktig funktion inom den arbet-smedicinska forskningen i Sverige. För att markera avdel- ningens centrala ställning och med hänsyn till den betydelse plane- ringen -av forskningen inom avdelningen kan få för forskningsverksam- heten över huvud inom arbetsmiljöområdet bör enligt fondens mening övervägas att till avdelningen knyta en särskild samrådsgrupp. Denna bör beredas möjlighet att följa och ge synpunkter på forskningens in- riktning och uppläggning vid avdelningen. En sådan samrådsgrupp skulle också vara ett sätt att tillgodose de fackliga organisationernas önskemål att få en närmare kontakt med forskningen inom arbetsmiljö- området och möjligheter att påverka denna forskning.

STU ser en samverkan med arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspek- tionen som väsentligt. Genom att tillvarata kunskaper och erfaren- heter från dessa myndighetcr skapas direkta möjligheter att påverka forskningens inriktning mot de mest angelägna områdena. STU betonar därför vikten av a-tt dessa myndigheter har resurser för att tillsam- mans med STU och andra forskningsstödjande organ planera och initiera forskning även utanför det område där dessa myndigheter själva driver forskning. Även i genomförandet av forsknings— och utvecklings- projekt anses det väsentligt att arbetarskyddsverket har möjligheter att medverka inom referensgrupper och liknande.

Enligt IVA kommer arbetarskyddsstyrelsen förvisso att behöva en slagkraftig forsknings- och utvecklingsverksamhet för att kunna leva upp till de målsättningar arbetsmiljölagen antyder. Stora resurser och hög kompetens hos forskarna kommer att krävas, bl. a. för att undvika felprioriteringar. På olika områden kommer dock brist på kompetent personal att uppstå. Ett sådant område är toxikologin. Att i det läget splittra landets toxikologiska resurser genom att låta olika statliga verk

Prop. 1976/77 : 149 167

bygga upp egna små avdelningar vore enligt IVA olyckligt. För att få en mer allsidig—"belysning av toxikologins roll och möjlighet är det enligt IVA och Kemikontoret angeläget att en utredning tillsätts för att ut— reda behovet och utformningen av den framtida toxikologiska verk- samheten i vårt land.

15. Sanktionssystem

15.1. Gällande bestämmelser

Sanktionssystemet i arbetarskyddslagen bygger i huvudsak på att till— synsmyndigheterna enligt lagens 53 eller 53 at”; har möjlighet att med- dela föreläggande eller förbud när missförhållande i skyddshänseende råder på arbetsställe. Enligt 63 & arbetarskyddslagen kan straff (dags- böter eller fängelse i högst ett år) i sin tur följa om sådant påbud inte följs. Genom 1973 års ändringar i arbetarskyddslagstiftningen öppna- des möjlighet för tillsynsmyndighet att i stället förena föreläggande eller förbud med vite, varvid straffansvar är uteslutet. En annan. nyhet i sanktionssystemet var att tillsynsmyndighet, om arbetsgivare underlåter att vidta åtgärder som åligger honom enligt föreläggande, kan förordna om rättelse på hans bekostnad. Bestämmelser om tvångsförfarande med straffhot finns även i 54—58 %% arbetarskyddslagen. Dessa bestämmel- ser ansluter till lagens föreskrifter om arbetstiden, om läkarundersök- ning av minderårig och om särskilda skyldigheter för tillverkare och försäljare m. fl.

Arbetarskyddslagen innehåller direkta straffsanktioner (dagsböter) främst som påföljd för vissa i lagen preciserade gärningar. Straffbe- stämmelser finns sålunda för den som anlitar minderårig eller kvinna till arbete i strid mot arbetarskyddslagen (62 och 66 55). Vidare före- skrivs straff för underlåtenhet att göra anmälan om att arbetslokal tas i bruk m.m. (64 å) och för lämnande av oriktig uppgift till tillsyns- myndighet i vissa fall (65 5). Enligt 67%; arbetarskyddslagen straffas arbetstagare som utan giltigt skäl tar bort eller sätter ur bruk skydds- anordning. Uppsåt eller oaktsamhet förutsätts för straffbarhet utom i fråga om lämnande av oriktig uppgift, där endast uppsåtlig överträdelse avses. Vidare kan vårdnadshavare, som med vetskap och vilja låtit minderårig användas till arbete, dömas till penningböter.

Regeringen kan meddela särskilda föreskrifter i vissa frågor som avses i arbetarskyddslagen (14—16, 26 och 38 55) samt närmare före- skrifter angående lagens tillämpning (745 första stycket). Till ledning vid tillämpningen av lagen äger arbetarskyddsstyrelsen meddela råd och anvisningar (745 andra stycket). Enligt 75 & arbetarskyddslagen äger regeringen vid meddelande av föreskrift med stöd av lagen sätta

Prop. 1976/77: 149 168

ut straff (dagsböter eller fängelse i högst sex månader) för förseelse mot föreskriften.

Arbetarskyddslagstiftningen innehåller också vissa regler om direkt straffansvar vid överträdelse av generella föreskrifter som arbetar- skyddsstyrelsen meddelar. I 635 arbetarskyddslagen finns en bestäm- melse om straff (dagsböter eller fängelse i högst ett år) för den som bryter mot föreskrift som styrelsen har meddelat om besiktning genom yrkesinspektionen av arbetslokal innan den tas i bruk. Vidare bör näm- nas 725 arbetarskyddskungörelsen. Underlåter arbetsgivare att för- anstalta om undersökning av luftförhållandena som styrelsen före- skrivit i fråga om visst slag av arbete kan han straffas med dagsböter. Sådant straffansvar inträder också om arbetsgivare inte följer vad styrel- sen föreskrivit i fråga om besiktning och provning eller högsta tryck resp. belastning av tryckkärl, lyftanordning, transportanordning och lyft- redskap. I kungörelsen finns vissa ytterligare bestämmelser om straff för ordningsförseelser. Enligt kungörelsen skall inte dömas till straff om omständigheterna ger vid handen att försummelsen har berott på tillfälligt förbiseende.

Hänvisningar till S15-1

  • Prop. 1976/77:149: Avsnitt 2

15.2. Utredningen

Utredningen konstaterar att ett grundläggande drag inom arbetar- skyddslagstiftningen är att det finns sanktionsmedel som direkt tar sikte på att rätta till missförhållanden i arbetsmiljön. Genom reglerna om föreläggande och förbud kan myndigheternas ingripanden inriktas på konkreta åtgärder för att undanröja olycksrisker och framtvinga skydds- åtgärder och förbättringar av arbetsförhållandena. Utredningen fram- håller att de ändringar som år 1973 genomfördes i lagstiftningen har gett tillsynsmyndigheterna effektivare instrument för att säkerställa skyndsamt genomförande av myndigheternas påbud. Utredningen hän- visar i detta sammanhang också till den resursförstärkning som sker av tillsynsmyndigheterna inom arbetarskyddet liksom till den utbyggnad av och de ökade befogenheter för de lokala skyddsorganisationerna som är en följd av 1973 års reformer. Vid prövning inför yrkesinspektions- nämnden, vari ingår representanter för parterna, kan i förekommande fall läggas fast om visst förfarande innebär överträdelse av arbetar- skyddslagstiftningen och föreläggande, förbud eller föreskrift meddelas. Enligt utredningen kan sedan domstolsprövningen vid eventuell över- trädelsex inskränkas till att avse frågorna om yrkesinspektionsnämnden haft formell behörighet att meddela påbudet, om detta vunnit laga kraft eller gällt utan hinder av förd klagan och om påbudet efterlevts.

Utredningen diskuterar olika modeller till reglering av arbetsmiljön genom ett allmänt dire-kt straffansvar enligt arbetsmiljölagen. Denna genomgång föranleder den slutsatsen att en ändamålsenlig lösning

Prop. 1976/77: 149 169

ej kan vinnas enligt dessa linjer. I stället förordnas att —— med bibehål- lande i princip av det nuvarande systemet i vidgad omfattning införs direkta straffsanktioner i arbetsmiljölagen för avgränsade fall där den ansvarige överträtt föreskrifter som anger vissa preciserade för- faranden. Utredningen föreslår mot denna bakgrund straffbestämmelser för den som bryter mot föreskrift som arbetarskyddsstyrelsen har med- delat enligt särskilda bemyndiganden i arbetsmiljölagen och arbets- miljöförordningen. Härvid avses främst överträdelse av särskild före- skrift angående förprövning av olika slag eller förbud mot använd- ning av viss arbetsprocess, arbetsmetod, teknisk anordning eller farligt ämne, varvid dagsböter eller fängelse i högst ett år anges som straff- sats. Vidare avses bl. a. överträdelse ... särskild föreskri-ft om märkning, anmälan, förande av förteckning, läkarundersökning eller installation av teknisk anordning. I huvudsaklig överensstämmelse med arbetar- skyddslagen och arbetarskyddskungörelsen innehåller förslaget dess- utom straffbestämmelser i anslutning till vissa i arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen beskrivna gärningar.

Enligt förslaget skall arbetarskyddsstyrelsen i övrigt ha befogenhet att meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av arbetsmiljölagen. Sådana föreskrifter förutsätts utgöra flertalet föreskrifter i författningar från styrelsen. Beträffande dessa föreskrifter föreslås gälla ett sank— tionssystem som delvis ansluter till arbetarskyddslagens. Sålunda föreslås att tillsynsmyndighet får meddela straff- eller vitessanktionerat före- läggande, förbud eller föreskrift som behövs för att lagen eller före- skrift som meddelas med stöd av arbetsmiljölagen skall efterlevas. Så- dant påbud skall kunna meddelas redan i samband med förhandspröv- ning. Även bestämmelsen om rättelse på den förelagdes bekostnad före- slås överförd till arbetsmiljölagen.

Enligt majoritetsförslaget skall straff enligt arbetsmiljölagstiftningen kunna utdömas såväl i fall då överträdelse skett uppsåtligen som då gärningen begåtts av oaktsamhet. På den punkten har arbetsgivarnas båda representanter i utredningen anmält reservation. De hävdar att om fängelsestraff skall föreskrivas i föreslagen omfattning —— något som de ställer sig synnerligen tveksamma till — är det ett oeftergivligt krav att sådant straff förutsätter uppsåt eller i varje fall grov oakt- samhet. Enligt reservanterna är det särskilt stötande om fängelsestraff skall kunna följa vid oaktsam överträdelse av föreskrift som meddelats i administrativ ordning, låt vara inom vissa i lagen vagt angivna ramar. Vidare anför reservantema att de anser fängelse vara en föga tjänlig sanktion för brott mot arbetsmiljölagstiftningen_ De understryker att redan den gällande lagstiftningen och än mera den föreslagna ställer en lång rad mera tjänliga medel till myndigheterna förfogande.

Utredningen framhåller att överträdelse av förbud som har med- delats med stöd av arbetsmiljölagen inte bör få innebära någon ekono-

Prop. 1976/77 : 149 170

misk vinning genom brottet för överträdaren. Utredningen föreslår med hänsyn härtill och även för att fortsatt brottslighet skall förhindras att teknisk anordning eller ämne som varit föremål för sådant brott eller värdet därav skall förklaras förverkat, om det ej är oskäligt.

Utredningen har övervägt möjligheten. att vid sidan av de påföljder som sålunda har föreslagits införa särskilda ekonomiska sanktioner mot juridiska personer. Det nuvarande bötessystemet, med dagsboten som ett centralt element, anses nämligen ofta leda till bötesbelopp som inte utgör tillräcklig sanktion mot arbetsmiljöbrott i fall där ansvaret vilar på juridisk person. Frågan om eventuell reformering av det eko- nomiska sanktionssystemet inom straffrätten är emellertid f.n. under utredning. Mot bakgrund härav har arbetsmiljöutredningen avstått från att komplettera sitt förslag på denna punkt.

Utredningen framhåller vidare att brottsbalken innehåller straffbe- stämmelser som kan bli aktuella om man går till grunden med arbets- olyckor och andra yrkesskador. Har exempelvis skyddsanordningar varit otillräckliga eller obefintliga eller har brister förekommit i skydds— instruktioner eller liknande kan sålunda förfarandet falla under de direkta straffbestämmelserna i brottsbalken. Vid bedömande härav måste enligt utredningen stor vikt läggas vid om föreskrift som arbetar- skyddsstyrelsen meddelat om arbetsmiljöns beskaffenhet blivit åsidosatt. Vidare betonas att vållande ofta kan vara att söka i brister vid plane- ringen av arbete.

Slutligen framhålls att det är av största vikt att man inom polis- och åklagarväsendet äger tillräckliga kunskaper om innehållet i arbets— miljölagstiftningen och dess tillämpning. Utredningen understryker vik- ten av att informationsverksamhet i detta avseende ägnas fortsatt in- tresse från såväl arbetarskyddsstyrelsens som åklagarnas sida.

15.3. Remissyttrandena

Den föreslagna principiella uppläggningen av sank- tions s y s temet godtas av remissinstansema med vissa erinringar.

RÅ understryker att fängelsestraffet bör komma till mycket ringa- användning och i huvudsak förbehållas allvarliga uppsåtliga lagöver- trädelser. Enligt Svea hovrätt kommer den centrala tillsynsmyndig- heten att få utomordentligt vidsträckta befogenheter att meddela direkt straffsanktionerade föreskrifter. Detta är ägnat att inge betänkligheter. Det anses också tveksamt om böter och fängelse är den mest verk- ningsfulla s-anktionsformen vid överträdelser av föreskrifter som rör arbetsmiljön. Enligt hovrättens mening måste det både vara effektivare och stå i bättre samklang med nutida tendenser till avkriminalisering att införa någon form av ekonomiska sanktioner. Frågan bör övervägas

Prop. 1976/ 77: 149 171

närmare när pågående utredning om sådana sanktioner har slutförts. Kammarrätten i Göteborg finner det av utredningen föreslagna systemet i och för sig innebära en godtagbar avvägning mellan effektivitetssyn- punkter och rättssäkerhetssynpunkter. Kammarrätten ifrågasätter dock om fängelse skall kunna ådömas även vid ringa oaktsamhet.

LO delar utredningens uppfattning att tillsynsmyndigheternas resurser inte i alltför hög grad får bindas vid utredningar av påstådda lagöver- trädelser. LO accepterar därför utredningens allmänna utgångspunkter beträffande de direkta straffbestämmelserna. Organisationen anser dock att området för de i lagen direkt straffsanktionerade skyldigheterna bör utvidgas på vissa punkter. Så bör arbetsgivarens skyldigheter att låta skyddsombud medverka vid planering av arbetsmiljön, eventuellt även hans instruktionsskyldighet, vara direkt straffsanktionerade. LO fram- håller vidare att utsättande av vite är en effektiv metod att i enskilda fall framtvinga förändringar i arbetsmiljön. En förutsättning är dock att vitet fastställs till ett tillräckligt högt belopp. Även TCO tillstyrker utredningens förslag. För arbetsgivare som inte följer yrkesinspektionens direktiv måste påföljderna skärpas för att result-at skall nås. Vitesbelopp bör sättas så högt att det blir företagsekonomiskt lönsamt att vidta förelagd åtgärd. I första hand måste dock en bättre arbetsmiljö drivas fram genom en dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare.

SAF framhåller att skärpningar i arbetarskyddslagens ansvarsbestäm- melser trädde i kraft den 1 januari 1974. Det har sedan dessa regler infördes visat sig att de ger yrkesinspektionen bättre underlag för verk- samma åtgärder mot dåliga arbetsmiljöförhållanden. Föreningen delar inte utredningsmajoritetens uppfattning om nödvändigheten av en skärpning av sanktionerna för arbetsgivare utan instämmer i den re- servation som i detta avseende har avgetts av arbetsgivarnas represen- tanter i utredningen. Liknande synpunkter framförs av Stockholms, Skånes och Kalmar läns handelskamrar samt SHIO. SFO delar utred- ningens uppfattning att påföljdssystemet enligt arbetarskyddslagen bör förstärkas och kompletteras i den nya lagen. Organisationen anser emellertid i likhet med reservanterna att hot om fängelsestraff för arbets- givaren är omotiverat. Det ifrågasätts också om inte brott mot givna Skyddsföreskrifter i vissa fall borde kunna föranleda påföljd enligt arbetsmiljölagen för arbetstagare.

LRF konstaterar att arbetsgivarbegreppet enligt förslaget skall ges en mycket vid tolkning. Enligt förslaget kan fängelse upp till ett år ut- dömas även då grov oaktsamhet eller uppsåt ej föreligger. Dessa för- hållanden i förening med att vissa av de gärningar, för vilka straff skall kunna utdömas, i stort sett inte alls har specificerats i lagtexten finner LRF klart stötande.

Domänverket är av principiella skäl tveksamt till föreslagen skärp— ning av sanktionssystemet. Enligt verkets uppfattning har hot om straff-

Prop. 1976/77: 149 172

sanktioner ingen preventiv verkan och synes erfarenhetsmässigt endast innebära en minskad benägenhet att acceptera ansvar.

Vägverket anser att fängelsestraff bör ifrågakomma endast i fall då uppsåt föreligger. Enligt SJ kan vad utredningen har anfört inte för- behållslöst godtas såsom en riktig utläggning av de åsyftade reglerna i brottsbalken. SJ hänvisar till gällande allmänna principerna för under- låtenhets straffbarhet. Särskilt utredningens påstående att straffbart vållande ofta kan vara att söka i brister i planeringen av arbetet fram- står mot bakgrunden härav som diskutabelt. Statens personalnämnd instämmer i vägverkets och SJ:s synpunkter.

Remissinstanserna ägnar stor uppmärksamhet åt frågan om a r b c ts- givaransvarets placering.

LO framhåller att nuvarande bestämmelser om delegation av arbets- givaransvaret leder till svårigheter när det gäller att fastställa vem som bär ansvaret för brott mot arbetsmiljölagen, inte minst inom den offentliga sektorn. LO kräver därför att en särskild regel införs om skyldighet för arbetsgivaren att anmäla till yrkesinspektionen vem som bär arbetsgivaransvaret enligt arbetsmiljölagen. Underlåtenhet att följa denna bestämmelse bör medföra att ansvaret träffar den som ytterst ansvarar för företagets verksamhet. Beträffande statlig verk- samhet bör sanktionsbestämmelsema i stor utsträckning kunna knytas till lägre nivåer än den högsta ledningen. Förhållandena inom den offentliga sektorn innebär även enligt T CO särskilda problem vad gäl- ler ansvarsfördelningen. Det anses nödvändigt att särskilda medel av- sätts i budgeten i stat och kommuner för att användas till arbets- miljöförbättrande åtgärder inom viss myndighet eller del därav. Myn— digheten skulle då bli ansvarig för dessa medels användande och skulle inom ramen för denna medelstilldelning på ett klarare sätt än nu ha ansvaret för att föreskrifter följs.

SAF framhåller att det kan vara mycket svårt att utröna vem som har ansvaret för en försummelse. Frågan gäller i sista hand möjlighet att känna förtroende för de regler man har att rätta sig efter. Detta är enligt föreningens mening en fråga som kan få avgörande betydelse för hela inställningen till arbetsmiljölagstiftningen. KF-KFO anser det vara en brist att den föreslagna lagstiftningen inte eliminerar nuvarande svårigheter vid den straffrättsliga bedömningen. KF-KFO understryker att möjligheten att delegera ansvaret för arbetarskyddet är betydelse- fullt framför allt inom större företag. Frågan om medbestämmande- rättens betydelse vid överföring av ansvar anses vara av så central be- tydelse att den bör belysas i ett vidare sammanhang.

Även arbetsmarknadsstyrelsen anser att en viktig fråga som måste uppmärksammas är huvudansvaret för arbetsmiljön. Ett klargörande uttalande är enligt styrelsens uppfattning erforderligt. Kalmar läns lands- ting har samma åsikt.

Prop. 1976/ 77: 149 173

Angående den föreslagna bestämmelsen om f ö r v e r k a n d e för- klarar LO att påföljden utgör ett viktigt komplement till övriga sank- tionsbestämmelser. Främst anses den vara ett utmärkt medel att upp- rätthålla principen att ingen skall kunna göra en ekonomisk vinst genom att åsidosätta lagens regler. Enligt RÅ förefaller emellertid förslaget alltför vittgående. RÅ ifrågasätter om det är påkallat med förverkande i vidare mån än för att förebygga brott. Bestämmelsen bör då utformas efter mönster av 36 kap. 3 5 brottsbalken.

Utöver de av utredningen föreslagna sanktionsreglcrna föreligger enligt LO:s uppfattning ett stort behov av en speciell straffavgift för juridiska perSOner, främst för att upprätthålla principen att åsido- sättande av lagens regler aldrig skall innebära ekonomisk vinst. Av- giften bör bestämmas till visst belopp per vecka som överträdelsen har ägt rum och per berörd arbetstagare. Beloppet bör därvid fastställas med hänsyn till brottets svårighetsgrad. Påföljden bör enligt LO in- träda oavsett om någon fysisk person döms till ansvar för brottet, eftersom syftet är att den juridiska personen inte skall göra en ekono- misk vinst genom lagbrottet.

RÅ understryker att det är av vikt att polis och åklagare för sin brottsbeivrande verksamhet äger tillräckliga k u n s k a p e r o m a r- betsmiljölagstiftningen och dess tillämpning. För att till- godose detta behov har i RÅzs regi satts igång en omfattande utbild- ningsverksamhet. I april 1976 anordnades den första veckokursen i intematform i en serie om fyra kurser angående brott på arbetslivets område samt miljöområdet. I utbildningen deltar samtliga statsåklagare och i princip en åklagare från varje lokalåklagarmyndighet. Från riks- polisstyrelsens sida deltar en observatör i de första kurserna. Två kurs- dagar ägnas åt vartdera området för arbetsmarknadsstyrelsens och ar- betarskyddsstyrelsens tillsynsverksamhet och en dag åt naturvårdsver- kets och produktkontrollnämndens verksamhetsomåden. Under kursen anordnas paneldiskussioner med företrädare för arbetsmarknadens parter.

Metoden rättelse på den förelagdes bekostnad är enligt LO svårhanterlig men har i den mån den är möjlig att utnyttja vissa avgörande fördelar. [ arbetsplatsremissen har huvuddelen av del- tagarna angett denna metod som den bästa bland de olika sanktions- åtgärderna. Bestämmelsen om rättelse på arbetsgivarens bekostnad har enligt arbetarskyddsstyrelsen och ett antal yrkesinspektionsdistrikt allt- sedan sin tillkomst vid 1973 års ändringar i arbetarskyddslagen gett upphov till problem vid tillämpningen. Stadgandet säger visserligen att åtgärden skall ske på arbetsgivarens bekostnad. I allmänhet kan man dock räkna med att denne inte är beredd att frivilligt svara för kost- naden. Om bestämmelsen skall kunna användas beträffande andra ar- betsgivare än staten måste det enligt styrelsen och yrkesinspektions- distrikten klargöras hur denna fråga skall lösas.

Prop. 1976/77 : 149 174

16. Fullföljd av talan

16.1. Gällande bestämmelser

Enligt 61 5 arbetarskyddslagen förs talan mot föreläggande eller för- bud som har meddelats av yrkesinspektionen hos arbetarskyddsstyrelsen.

Arbetarskyddsstyrelsen är enligt 73% arbetarskyddslagen slutinstans i vissa dispensärenden beträffande minderårig. Fullföljd är vidare ute- sluten i frågor om medgivande att utse regionalt skyddsombud. Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i annan fråga förs numera genom- gående hos regeringen enligt de ändrade fullföljdsregler som gäller fr. o. m. den 1 januari 1974.

Enligt 70 & arbetarskyddslagen, som också fått ändrad lydelse fr. o. m. den 1 januari 1974, kan tillsynsmyndighet förordna att beslut om in— gripande mot brister i arbetsmiljön skall gälla utan hinder av att det inte vunnit laga kraft.

Hänvisningar till S16-1

  • Prop. 1976/77:149: Avsnitt 2

16.2. Utredningen

Utredningen föreslår i arbetsmiljölagen besvärsbestämmelser av mot- svarande innehåll som i arbetarskyddslagen. Bestämmelsen om talan mot yrkesinspektionens beslut hänförs dock inte bara till föreläggande eller förbud utan ges en mera allmän utformning.

Beslut om generella föreskrifter anses kunna överklagas av var och en som kan komma att beröras av beslutets verkningar. Enligt vad utredningen uttalar torde detta för arbetarskyddets del inte gälla i fråga om föreskrift som inte är förenad med omedelbart verkande sanktion. I sådant fall står enligt utredningen i stället till buds möjligheten att överklaga föreläggande eller förbud som i det särskilda fallet har med- delats med stöd av den generella föreskriften.

Någon rätt för skyddsombud att överklaga beslut av arbetarskydds- myndighet finns inte inskriven i gällande arbetarskyddslag. Med hän- syn till den aktiva roll som numera har tilldelats skyddsombud anser utredningen detta vara en brist. Utredningen föreslår därför en be— stämmelse att huvudskyddsombud eller, om huvudskyddsombud inte finns, annat skyddsombud får föra talan mot beslut enligt lagen för att ta tilll vara arbetstagarnas intresse. Om skyddsombud inte finns får enligt den föreslagna bestämmelsen talan föras av förening av arbets- tagare i den mån saken rör föreningsmedlemmarnas intresse och för- eningen tidigare yttrat sig i ärendet.

Utredningen tar även upp frågan om besvärsrätt för de anställda i byggnadslovsärenden. Enligt 56ä 1 mom. byggnadsstadgan får bygg- nadslov för arbetslokal eller personalrum endast beviljas om utlåtande föreligger från yrkesinspektionen och av detta framgår att skyddsom- bud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna

Prop. 1976/77: 149 175

har fått tillfälle att yttra sig i ärendet. Detta gäller dock inte om det ej är känt för vilket slag av verksamhet arbetslokalen är avsedd. Det ligger enligt utredningen nära till hands att tillägga arbetstagarsidan rätt att föra talan mot beslut i sådant byggnadslovsärende med hänsyn till den ställning som beretts arbetstagarnas företrädare i dessa ärenden. På samma sätt som enligt arbetsmiljölagstiftningen bör enligt utredningens uppfattning principen här vara att arbetstagarparten skall ha besvärs- rätt i byggnadslovsärende där de anställda är företrädda. Utredningen föreslår att i 725 byggnadsstadgan förs in bestämmelse om talerätt för huvudskyddsombud eller, om sådant ombud inte finns, annat skyddsombud. Finns inte skyddsombud, får enligt förslaget talan i stället föras av organisation som yttrat sig enligt utlåtandet. Som förutsätt- ning för talerätt gäller enligt majoritetens förslag att av yrkesinspek- tionens utlåtande framgår att företrädare för arbetstagare har yttrat sig över byggnadsföretaget.

LO:s och TCO:s representanter i utredningen har i en gemensam reservation vänt sig mot att den sålunda föreslagna besvärsrätten görs beroende av om arbetstagarsidan tidigare yttrat sig i ärendet. Betänk— ligheterna hänger samman med att det enligt reservanternas erfarenhet i inte ringa omfattning förekommer att byggnadsnämnder beviljar byggnadslov för arbetslokal eller personalrum utan att det i ärendet finns uppgift om att arbetstagarsidan har beretts tillfälle att yttra sig.

Utredningen har också tagit upp en fråga om underställningsskyl- dighet. Enligt kungörelsen (l970164l) om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd skall myndighet underställa regeringen frågor om att meddela ändrade eller nya före- skrifter. anvisningar eller råd som kan i väsentlig grad leda till kost- nadsökningar. Utredningen erinrar om att arbetarskyddsstyrelsen intagit den ståndpunkten att kungörelsen inte är tillämplig på styrelsens arbete. eftersom styrelsen utfärdar sina anvisningar med stöd av allmän lag. Emellertid har utredningens förslag — i enlighet med bestämmelserna i den nya regeringsformen — den uppläggningen att bemyndigandena för arbetarskyddsstyrelsen tas upp i en av regeringen utfärdad förord- ning. Utredningen framhåller i anslutning härtill att i arbetarskydds- styrelsens normarbete ligger att det gäller att så snabbt som möjligt komma till rätta med vissa förhållanden. Ett underställningsförfarande enligt den nyssnämnda kungörelsen skulle därför utgöra en betydande olägenhet. Utredningen utgår därför från att någon ändring inte sker i förhållande till vad som anses gälla.

16.3. Remissyttrandena

Remissinstanserna diskuterar inte närmare utredningens förslag om talerätt enligt arbetsmiljölagen för skyddsombud eller

Prop. 1976/77: 149 176

facklig organisation. LO och länsstyrelsen i Stockholms län uttrycker sig dock positivt angående förslaget. LO tillägger att delgivning av beslut bör ske med den fackliga organisationen och att en särskild regel härom bör tas in i arbetsmiljölagen.

I fråga om besvär i byggnadslovsärenden ansluter sig planverket och Kommunförbundet uttryckligen till utredningens för- slag om viss talerätt för skyddsombud eller facklig organisation. Läns- styrelsen i Norrbottens län avstyrker förslaget och framhåller att den nya ordningen vid byggnadslovsprövning har fungerat tämligen väl.

Byggnadsstyrelsen konstaterar att besvärsrätten kan komma att inne- bära att byggnadsprojekt försenas vilket i sin tur kan inverka på den allmänna byggplaneringen. För byggnadsstyrelsens egen del anses här gälla de allmänna bestämmelserna om besvär över beslut av förvalt- ningsmyndighet. Fortifikationsförvaltningen menar att det behöver klar- göras om den föreslagna talerätten också avses gälla vid statligt byg- gande.

LO, T C0 och De handikappades riksförbund ansluter sig till lön- tagarreservationen vad gäller besvär i byggnadslovsärenden. Statens personalnämnd anser att skyddsombud inte bör vara förhindrat att föra talan i byggnadsärenden, om det beror på arbetsgivaren att ytt- rande har uteblivit.

LO kan under inga förhållanden acceptera att kungörelsen om begränsning i myndigheters rätt att med- dela föreskrifter, anvisningar eller råd skulle gälla för arbetarskyddsstyrelsen. LO understryker därmed den upp- fattning som utredningen framför att nu gällande förhållande inte skall förändras. Arbetarskyddsstyrelsen framhåller i denna fråga att det lig- ger i sakens natur att i det närmaste alla föreskrifter som styrelsen meddelar kommer att leda till kostnadsökningar för arbetsgivarna. I många fall kan det bli fråga om väsentliga sådana ökningar. Styrelsen stryker kraftigt under att ett underställningsförfarande skulle vara mycket olägligt. Styrelsens föreskrifter måste ofta utfärdas med stor snabbhet för att ge önskad effekt. Det vore i sådana fall inte accep- tabelt om den tid som gått åt för författandet av föreskrifterna skulle ytterligare förlängas genom ett underställningsförfarande. Ett sådant förfarande synes också mindre lämpligt med hänsyn till den nära sam- verkan med arbetsmarknadens parter som normalt sker då styrelsens författningar utarbetas. Härtill kommer att det synes vara helt omöj- ligt att inom styrelsen ta fram kalkyler över förväntade kostnads- ökningar. I dag görs endast en allmän bedömning av om kostnaden för en viss arbetsmiljöförbättring är rimlig i förhållande till den effekt som kan uppnås. Enligt styrelsens uppfattning bör det klart markeras att kungörelsen 1970: 641 inte skall tillämpas inom arbetsmiljölagens område.

Prop. 1976/77: 149 177

Riksrevisionsverket är av annan uppfattning. Kungörelsen 1970: 641 anses böra vara tillämplig även inom arbetsmiljöområdet för att man skall få en fortlöpande kontroll av att förslag till nya eller ändrade föreskrifter blir noggrant och allsidigt utredda och avvägda vad gäller ekonomiska och andra konsekvenser. Om författningsarbetet effektivi- seras bör den tidsmässiga olägenheten kunna begränsas. I undantags- fall kan det på grund av inträffade svåra olyckor, larmrapporter etc. vara nödvändigt att snabbt utfärda föreskrifter utan att kostnader har kunnat noggrant beräknas eller alla berörda parter höras. I dessa fall bör dock redan det faktum att arbetarskyddsstyrelsen underställer ett förslag till anvisning regeringens prövning och ger offentlighet åt detta leda till att företagen börjar förbereda produktionsmetoder anpassade till de nya föreskrifterna. Den tidsfördröjning som ett underställande skulle innebära torde enligt riksrevisionsverket därför inte leda till några större olägenheter. Det synes vidare naturligt att samma regler i fråga om underställningsskyldighet bör gälla för samtliga myndigheter. I an- nat fall kan det förhållandet uppkomma att arbetarskyddsstyrelsen ej skulle behöva regeringens tillstånd till att meddela viss bestämmelse om arbetsmiljön medan annan myndighet som i och för sig vore behörig att meddela bestämmelsen — måste underställa ärendet. Enligt verkets uppfattning skiljer sig arbetarskyddsområdet inte väsentligt från andra områden där det gäller att komma till rätta med problem som innebär risker för människors liv och hälsa. Verket framhåller slutligen att om kungörelsen 1970: 641 inte görs tillämpbar inom arbetsmiljöområdet, så innebär detta att en samlad prövning av de ekonomiska konsekven- serna av myndigheternas föreskrifter ej blir möjlig att göra i samband med det årliga budgetarbetet inom regeringskansliet.

Fortifikationsjörvaltningen konstaterar att det är svårt att rätt be- döma hur utredningsförslagen kommer att verka i praktiken inte minst från kostnadssynpunkt. Det framhålls att kostnadsökningar av betydelse måste vara förutsebara vid budgetarbetet och att de inte får rubba för- utsättningarna för statlig verksamhet som tidigare har beslutats. I hu- vudsak motsvarande synpunkter anförs av försvarets materielverk.

17. Arbetsställebegreppet

17.1. Utredningen

I ett särskilt avsnitt behandlar utredningen innebörden av begreppet arbetsställe. Utredningen föreslår att termen arbetsställe, som förekom— mer i arbetarskyddslagen, används även i arbetsmiljölagen. Med hän— syn till de skiftande förhållanden som det rör sig om anser utred- ningen det ogörligt att ha en definition av begreppet arbetsställe i

Prop. 1976/77: 149 178

arbetsmiljölagen. Det blir i stället nödvändigt att se till funktionskraven i det aktuella sammanhanget.

Vid sidan av arbetarskyddslagstiftningen används ordet arbetsställe i sammanhang där man avser delvis andra-funktioner hos enheten. Utredningen nämner att man inom statistiska centralbyrån arbetar med ett arbetsställebegrepp som bärare av information i det centrala före- tagsregistret. Vidare framhålls att miljövårdens informationsssystem torde komma att till en del bygga på yrkesinspektionens arbetsställe- register. Inom yrkesinspektionen har man behov av att avgränsa sina tillsynsobjekt både geografiskt och med hänsyn till produktionens art. Dessutom är det viktigt att anpassa avgränsningen till företagens, för- valtningarnas etc. inre struktur. eftersom yrkesinspektionens tjänste- män vid tillsynen måste kunna vända sig till en företrädare för arbets- givaren med befogenhet att fatta beslut i arbetsmiljöfrågor. Det pågår ett arbete bl.a. med anknytning till miljövårdens informationssystem för att få fram lämpliga definitioner för att göra arbetsställeregistren användbara med hänsyn till de olika funktionskrav som ställs på dem. Starka praktiska skäl talar enligt utredningen för att man härvid strä- var efter att så långt möjligt nå överensstämmelse mellan arbetsställe i arbetsmiljölagens mening och yrkesinspektionens registerenheter, även om det i undantagsfall kan bli nödvändigt med avvikelser.

"17.2 Remissyttrandena

ÖB och yrkesinspektionen i Borås beklagar att utredningen inte har lämnat en definition av arbetsställebegreppet. Länsstyrelsen i Stock- holms län anser det angeläget att vägledande uttalanden görs vid lag- stiftningsärendets vidare behandling.

18. Förläggningar i anslutning till arbetsställe 18.1 Gällande bestämmelser

Skogsförläggningslagen är tillämplig på arbete inom skogsbruket samt på flottnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads- och vägarbete ( l 5). Vid arbete som bedrivs på sådant avstånd från ställe där bostad finns att tillgå att det inte skäligen kan fordras att arbetstagarna skall bege sig dit för inkvartering, skall arbetsgivaren sörja för att arbetstagarna äger tillgång till bostad på eller i närheten av arbetsställe (2 5). An- vänds hästar vid arbetet och finns inte stallrum inom skäligt avstånd från arbetsställe, skall genom arbetsgivarens försorg även tillhanda- hållas stallrum. Arbetstagare har å sin sida att medverka till vården av bostad och stall, som ställs till hans förfogande, och till att ordning och sundhet iakttas (8 ä).

Prop. 1976/77: 149 179

Bestämmelser finns i skogsförläggningslagen vidare om beskaffen- heten av bostäder och stall (4 och 5 åå). Dricks- och tvättvatten av lämplig beskaffenhet skall finnas att tillgå inom skäligt avstånd från bostad och stall (7 5). Vid bostad skall finnas avträde och, där så er- fordras, lämpligt utrymme för förvaring av ved. Där så skäligen kan påfordras skall också finnas från bostaden avskilt utrymme för skötsel och förvaring av motorsågar och liknande redskap.

Skogsförläggningslagen innehåller även bestämmelser om skyddsom— bud och skyddskommitté (9 5). Skyddsombud skall sålunda företräda arbetstagarna även i frågor om bostäder och stall som avses i lagen. Skyddskommitté skall verka för att bostäder och stall är av god be- skaffenhet och för att ordning och sundhet iakttas. Vad i arbetarskydds- lagen och med stöd därav utfärdade föreskrifter stadgas med avseende på skyddsombud och skyddskommitté skall i tillämpliga delar gälla även i frågor angående skogsförläggningar och skogsstall.

I förarbetena till skogsförläggningslagen konstaterades (prop. 1963: 126 s. 85) att fabrikstillverkade, transportabla byggen utgör det över- vägande flertalet av de skogsförläggningar och skogsstall som nyan- skaffas. Med hänsyn härtill har i lagens 105 införts en bestämmelse om skyldighet för tillverkare och försäljare av bostad och stall att tillse att byggnaden, när den avlämnas för att tas i bruk inom riket eller här utställs till försäljning eller i reklamsyfte, uppfyller lagens fordringar.

Tillsynen enligt skogsförläggningslagen utövas av arbetarskyddsstyrel- sen och allmänna yrkesinSpcktionen, i vilken fr.o.m. den 1 januari 1974 har inordnats den tidigare särskilda skogsyrkesinspektionen (11 5). Om arbetsgivaren inte tillhandahåller bostad eller stall i enlighet med lagens föreskrifter äger yrkesinspektionen förelägga arbetsgivaren att rätta missförhållandet (13 5). Inspektionen kan också förbjuda arbets- givaren att bedriva visst arbete eller använda viss bostad eller visst stall utan att iaktta angivna villkor. Yrkesinspektionen har möjlighet att under vissa omständigheter ingripa med föreläggande eller förbud mot byggnaders ägare redan innan en skogsförläggning tas i bruk (14 å). Vad i 13 och 14 åå sägs om föreläggande och förbud gäller inte verk— samhet som bedrivs av staten (18 5). Tillverkare eller försäljare kan av arbetarskyddsstyrelsen förbjudas att avlämna eller utställa bostad eller stall som ej uppfyller de fordringar som gäller enligt lagen (17 å).

Skogsförläggningslagen innehåller också vissa ansvarsbestämmelser (20 och 21 åå). Till ledning vid tillämpningen av skogsförläggnings- lagen har arbetarskyddsstyrelsen utfärdat anvisningar angående skogs- förläggningar.

18.2. Utredningen

Med hänsyn till skogsbrukets mekanisering och vägnätets utbyggnad kan skogsarbete enligt vad utredningen framhåller nu för tiden bedrivas

Prop. 1976/77: 149 180 under förhållanden som i flertalet fall medger dagliga resor mellan arbetsplatsen och hemorten. Arbete i samband med flottning förekom- mer endast i obetydlig omfattning och då under sådana förhållanden att det i regel finns möjlighet till övernattning i hemmet. Vad gäller vägarbete har skogsförläggningslagen mist sin betydelse utom i enstaka undantagsfall. Samtidigt konstateras att det även inom andra verksam- hetsgrenar än de som berörs i skogsförläggningslagen har blivit allt vanligare med tämligen långa avstånd mellan arbetsplats och bostad. Vidare förekommer det särskilt vid anläggningsarbeten. att boende— och serviceförhållandena för arbetstagarna inrymmer liknande problem som vid skogsarbete i de fall då skogsbruket är förlagt till trakter som är alltför avlägsna för att dagliga hemresor skall kunna ske. Med hänsyn till det anförda anser utredningen skäl ej längre föreligga för en sär- lagstiftning beträffande skogsförläggningar. Det bör i stället eftersträvas att skapa generella regler för de fall då arbetsförhållandena kräver en särskild reglering av bostadsförhållandena.

Som utgångspunkt för en sådan reglering bör man enligt utred- ningens uppfattning skilja mellan å ena sidan lokalutrymmen, som av- ser förtäring, uppehåll under raster, redskapsvård och överliggning vid enstaka tillfällen och som har mycket nära anslutning till arbetets utövande och å andra sidan egentliga bostäder där arbetstagarna till- bringar längre perioder. I det förra fallet bör bestämmelserna om per- sonalutrymmen i förslaget till arbetsmiljölag utgöra tillräcklig grund för att tillfredsställande förhållanden skall uppnås inom alla branscher där frågan är aktuell. När det gäller mera fasta bostäder bör kraven inte anges i arbetsmiljölagstiftningen även om bostäderna, som fallet är med skogsstationerna, har nära samband med arbetet. Det gäller här större arbetsplatser, där frågornas natur och anknytningen till den fysiska planeringen gör att kommunerna bör ha ansvaret för myndig- hetstillsynen. Utredningen hänvisar till det av utredningen rörande miljöproblem m.m. i vissa industriområden (UMI) framlagda betän- kandet (SOU 1975: 44) Etablering -av miljöstörande industri, där det föreslås att kommunerna skall ha ett ökat ansvar för bostadsfrågorna vid storarbetsplatser. Även vid vissa förläggningar som knappast om- fattas av UMI:s förslag är de sanitära förhållanden, som problemen i första hand gäller, enligt arbetsmiljöutredningens uppfattning närmast en angelägenhet för de kommunala myndigheterna. Som exempel nämns vissa skogsförläggningar, baracker vid vissa .anläggningsarbeten och s. k. jordgubbsläger. Utredningen förutsätter att utredningen angående över- syn av hälsovårdsstadgan uppmärksammar hithörande problem.

Utredningen framhåller att det med hänsyn till vissa förläggningars ensliga belägenhet kan vara naturligt att yrkesinspektionen vid inspek- tionsbesök blir inkopplad på frågor om deras beskaffenhet. Yrkes- inspektionen bör i sådana fall lämna de kommunala myndigheternas rapport om iakttagelser som synes böra föranleda åtgärd.

Prop. 1976/77: 149 181

Av de uppgifter utredningen har inhämtat framgår att skogsstall enligt skogsförläggningslagen förekommer i ytterst ringa utsträckning och snart kan antas försvinna helt. Även bestämmelserna om skogs- stall i skogsförläggningslagen anser utredningen därför kunna slopas. I den mån det i fortsättningen blir aktuellt att ge föreskrifter om skogs- stall torde det enligt utredningen vara tillräckligt att bestämmelser kan utfärdas med stöd av lagen (1944: 219) om djurskydd (ändrad senast 1974: 350). I detta sammanhang nämner utredningen att djurstalls- kungörelsen (l973z270) f.n. inte är tillämplig på stall som avses i skogsförläggningslagen.

Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen att skogsförlägg- ningslagen liksom djurstallkungörelsens undantag för skogsstall upp- hävs.

18.3. Remissyttrandena

Remissinstanserna har ingen erinran mot utredningens förslag att skogsförläggningslagen upphävs.

19. Internationella konventioner m. m.

19.1. Utredningen

I bilaga 3 till utredningens slutbetänkande finns en översiktlig sam- manställning över internationella organ med uppgifter som i större eller mindre utsträckning berör arbetsmiljöfrågorna. Vidare redogörs där för konventioner, rekommendationer och vissa resolutioner som Interna- tionella arbetsorganisationen (ILO) har antagit på arbetsmiljöområdet.

Utredningen lämnar följande synpunkter på vissa till utredningen överlämnade ILO-instrument.

I fråga om 1971 års konvention (nr 136) om skydd mot förgift- ningsrisker härrörande från bensen och rekommendationen (nr 144) i samma ämne understryker utredningen vikten av att åtgärder vidtas för att i största möjliga utsträckning undvika de allvarliga risker som är förbundna med användningen av bensenhaltiga kemiska produkter. För att skydda dem som sysselsätts härmed krävs såväl tekniska som medicinska åtgärder. Redan den nuvarande arbetarskyddslagen liksom även lagen om hälso- och miljöfarliga varor jämte tillämpningsföre- skrifter till dessa lagar innehåller bestämmelser som ger underlag för förebyggande åtgärder. I arbetarskyddsstyrelsens anvisningar rörande hygieniska gränsvärden upptas bensen både som förgiftningsrisk och som cancerframkallande ämne. Arbetsmiljöutredningens förslag till ar- betsmiljölag ger underlag för vidtagande av ytterligare åtgärder som kan påkallas för att skydda mot ifrågavarande risker. På grundval av

Prop. 1976/77: 149 182

de föreskrifter och andra åtgärder som kan komma till stånd enligt arbetsmiljölagen får framöver övervägas förutsättningama för att ifråga- varande konvention skall kunna ratificeras.

Förslaget till arbetsmiljölag överensstämmer till inriktning och upp— läggning med 1973 års konvention (nr 138) om minimiålder för till- träde till arbete. Erforderliga kompletterande myndighetsföreskrifter kan förutsättas komma till stånd i anslutning till lagförslagets genom- förande. Vissa frågor kvarstår emellertid beträffande tillämpningsom- rådet för minimiålderskonventionen. Detta omfattar i princip alla slag av arbeten och är inte begränsat till anställningsförhållandets ram. Ehuru arbetsmiljölagen avses få ett vidsträckt giltighetsområde, tar den dock i första hand sikte på verksamheter där arbetstagare är anställda. Vidare faller skeppstjänst och arbete i arbetsgivarens hushåll utanför arbetsmiljölagen. Nu berörda förhållanden anses ge vid handen att ett genomförande av utredningens lagförslag inte ensamt ger förutsätt- ningar för ratifikation av konventionen.

1974 års konvention (nr 139) om förebyggande och kontroll av yrkesrisker förorsakade av cancerframkallande ämnen och agenser har godkänts av riksdagen (prop. 1975: 63, SOU 12, rskr 118). I konven- tionen finns bl.a. en artikel som säger att bestämmelser om cancer- framkallande ämnen skall utfärdas periodiskt. För Sveriges del mot— svaras de i konventionen åsyftade bestämmelserna av arbetarskydds- styrelsens anvisningar av olika slag, främst anvisningarna om hygieniska gränsvärden. Avsikten är att dessa anvisningar vid behov skall revide- ras. Förfarandet innebär att arbetarskyddsstyrelsen fortlöpande bevakar frågan och så snart anledning föreligger gör ändringar eller kom- pletteringar. Därmed har enligt utredningens mening syftet med den i konventionstexten föreskrivna periodiciteten uppnåtts. Några ytterligare åtgärder i detta avseende erfordras därför inte.

Enligt cancerkonventionen skall vidare ett system för registrering av relevanta data upprättas. Av konventionstexten framgår inte vilka typer av uppgifter som avses. Något system för insamlande av data om ex- position för cancerframkallande ämnen i arbetslivet finns ännu inte i Sverige. Utredningen framhåller att man vid strävandena att kartlägga sambandet mellan ohälsa och faktorer i arbetsmiljön får ta hänsyn till de åtaganden som Sverige har gjort enligt den nu diskuterade ILO-kon— ventionen om yrkesbetingad cancer.

I cancerkonventionen finns också en artikel om att exponerade eller potentiellt exponerade arbetstagare skall informeras om risker och skyddsåtgärder. Bestämmelsen täcks av de regler om arbetsgivarens informationsskyldighet som utredningen har föreslagit. Den informa- tion som här krävs bör kunna ges inom ramen för den lokala skydds- verksamheten och företagshälsovården. Några lagstiftningsåtgärder där- utöver anser utredningen inte behövliga.

Prop. 1976/77: 149 183

Utredningen tar också upp en artikel i cancerkonventionen enligt vilken åtgärder skall vidtas för att säkerställa att arbetstagarna får till- gång till sådana undersökningar under och efter anställning som är nödvändiga för att bedöma exponeringen och övervaka deras hälso- tillstånd. Utredningen pekar i detta sammanhang på den utbyggnad som bör ske av företagshälsovården och de yrkesmedicinska sjukhus- enheterna. Arbetsmiljöutredningen har som tidigare nämnts förordat att frågor om företagshälsovården övervägs av en särskild utredning. Behovet av undersökning av den exposition som arbetstagarna varit utsatta för i yrkeslivet och av hälsoövervakning kommer enligt vad utredningen framhåller dessutom i beaktande genom den allmänna hälso- och sjukvården.

Konventionen (nr 127) och rekommendationen (nr 128) angående den högsta vikt som får bäras av en arbetstagare antogs av 1967 års internationella arbetskonferens. Enligt utredningens mening föreligger det på detta område stora svårigheter att fastställa och tillämpa regler eller riktvärden för vad en person kan lyfta och bära. Frågan om vad man kan lyfta och bära hänger nära samman med rent fysiologiska och tekniska förhållanden. Den fysiska styrkan varierar också i hög grad. Rent tekniskt tillkommer vilken form och storlek bördan har som skall lyftas och bäras, hur lång sträcka den skall bäras osv. Även klimatiska förhållanden kan spela roll. Av ergonomisk betydelse är också den lyft- och bärteknik som tillämpas. Betydande svårigheter föreligger därför att söka fastställa riktvärden av det slag som avses i konventionen och den tillhörande rekommendationen. Förutsättningar för att ratificera konventionen anses inte föreligga.

Utredningen går vidare igenom ett antal av Sverige ratificerade ILO-instrument och finner att läget i ratifikationshänseende inte för- ändras om utredningens förslag genomförs. Härvid förutsätts i fråga om konventionen (nr 13, 1921) angående användande av blyvitt vid målning och konventionen (nr 32, 1932) angående skydd mot olycksfall för arbetare. sysselsatta med lastning och lossning av fartyg, att arbetar- skyddsstyrelsen med stöd av arbetsmiljölagen meddelar närmare före- skrifter som svarar mot konventionemas bestämmelser.

Beträffande ett antal ILO-instrument på arbetsmiljöområdet som inte har ratificerats av Sverige framhåller utredningen att de i dag ter sig föråldrade och inte aktuella för ratifikationsåtgärder från svensk sida.

19.2. Remissyttrandena

Av remissinstansema har endast ILO-kommittén uttalat sig i anled- ning av vad utredningen anfört om internationella konventioner m.m. Enligt ILO-kommittén har utredningen på ett föredömligt sätt redo—

Prop. 1976/77: 149 184 visat det internationell-a samarbetet på arbetarskyddsområdet och vid utarbetandet av sina förslag beaktat existerande internationella normer.

Beträffande konventionen om skydd mot förgift- ningsrisker från bensen anser ILO-kommittén det viktigt att ratifikationsmöjlighetcma beaktas vid utarbetande av närmare före- skrifter enligt arbetsmiljölagen. Rekommendationen i samma ämne bör tjäna som vägledning i detta arbete liksom erfarenheterna av konven- tionens tillämpning i andra länder.

Till frågan om ratifikation av konventionen om minim i- ålder för tillträde till arbete önskar ILO-kommittén återkomma när även fartygsmiljöutrcdningen har slutfört sitt arbete.

Vad gäller den av Sverige ratificerade k 0 n v e n t i o n e n o m förebyggande och kontroll av yrkesrisker för- orsakade av cancerframkallande ämnen och a ge n s e r understryker ILO-kommittén vikten av att åtagandena enligt konventionen beaktas i de fortsatta strävandena att kartlägga sambandet mellan ohälsa och faktorer i arbetsmiljön. Detta gäller bl. a. i den fort- satta behandlingen av yrkesskadestatistikutredningens förslag (SOU 1976: 17). Vidare bör den nyligen tillsatta utredningen om företags- hälsovårdsfrågor beakta konventionen om yrkescancer liksom även ILO- rekommendationen (nr 147) isamma ärende.

Till vad utredningen anför om konventionen och rekom- mendationen om den högsta vikt som får bäras a v e n a r b e t 5 t a g a r e fogar ILO-kommittén följande. Konven- tionen innehåller vissa särbestämmelser avseende kvinnor och ung— domar. Nordiska socialpolitiska kommitténs utskott för uppföljning av ILO-konventioner har under det internationella kvinnoåret undersökt de nordiska ländernas förhållande till vissa ILO-instrument som rör kvinnans ställning i arbetslivet, däribland ifrågavarande konvention. I utskottets rapport (NU 1976: 6) konstateras att inget nordiskt land har ratificerat konventionen, bl.a. därför att den strider mot principen om likabehandling oavsett kön. Denna princip skrevs på nordiskt initiativ in i den deklaration om kvinnliga arbetstagares jämställdhet i fråga om möjligheter och behandling SOm antogs av internationella arbetskonferensen år 1975 (artikel '9). Med hänvisning till detta av- styrker ILO-kommittén att konventionen ratificeras.

ILO-kommittén delar utredningens uppfattning att ett a n tal ä 1 d r e IL Ok 0 11 v e nt i o n e r, som inte har ratificerats av Svc- rige, i dag inte är aktuella för ratifikation.

Prop. 1976/77: 149 185

20. Föredraganden 20.1 Inledande synpunkter

Den snabba tekniska och sociala utvecklingen präglar dagens arbets- miljö. Utvecklingen av svenskt arbetsliv har drivits på genom nya ar- betsmetoder och organisationsformer. På den tekniska sidan har skett en stark mekanisering och ofta en automatisering av arbetet. Mekanisering och automatisering har gått hand i hand med en omfattande strukturra- tionalisering. Kemiska produkter och processer har vunnit insteg i en ti- digare okänd utsträckning. Allt detta har gett förutsättningar för en kraftig välfärdsökning. Befolkningens ekonomiska och kulturella villkor har avsevärt förändrats. Successivt har den sociala tryggheten kunnat byggas ut. En betydande sänkning av arbetstiden har kunnat genomfö- ras.

Även från arbetsmiljösynpunkt kan i många fall konstateras positiva effekter av de tekniska landvinningarna. En rad tunga, förslitande och ofta starkt olycksfallsbelastade arbeten har försvunnit. Gamla trånga lo- kaler har ersatts med bättre och rymligare i samband med utvidgningar. Samtidigt har emellertid nya och många gånger svårbemästrade problem uppstått. De energikällor som tagits i anspråk har bl. a. gett upphov till buller- och värmeproblem. Tekniska anordningar har ofta medfört stör- ningar i form av luftföroreningar. Problemen kan också gälla besvä- rande arbetsställningar liksom nya olycksfallsrisker. Antalet olycksfall i arbete är alltjämt stort. Stor uppmärksamhet tilldrar sig de kemiska ris- kerna i arbetslivet. Kunskaperna är ofullständiga om verkningarna av många kemiska ämnen. Under senare tid har det kommit alarmerande rapporter om långtidsverkningar av vissa kemiska ämnen.

Teknologin ledde tidigt till vissa arbetsmetoder som inte är anpassade efter människans förutsättningar och behov. Den anställde bands vid mekanisering av arbetet i uppgifter som splittrats upp i korta arbetscyk- ler. Fortfarande lever kvar en rad arbetsformer som är otillfredsstäl- lande från denna synpunkt. Med automatisering har ibland följt en bindning vid rena övervakningsuppgifter. I rationaliseringens spår har vidare ej sällan följt ökad arbetstakt och övergång till skiftarbete. Många upplever sitt arbete som psykiskt pressande.

Dagens arbetsmiljö måste också ses mot bakgrund av att anspråksni- vån hos de anställda har höjts starkt som ett resultat av välfärdsutveek- lingen. En ökad medvetenhet gör att arbetsförhållanden som tidigare framstod som godtagbara nu kan upplevas som helt otillfredsställande.

Krav på bättre arbetsmiljö har med stor tyngd förts fram av den fack- liga rörelsen. Landsorganisationen i Sverige (LO) har i en undersökning om fackföreningsrörelsen och den tekniska utvecklingen framhållit att en teknokratisering av arbetsprocessen hotar att tömma arbetet på enga— gemang och innehåll. En undersökning inom LO-förbunden har visat att

Prop. 1976/77: 149 186

det övervägande antalet av medlemmarna upplever hälsorisker på grund av förhållanden i arbetsmiljön. Riskerna för hörselskador till följd av höga bullernivåer samt kemiska och psykiska hälsorisker har betonats särskilt. Dessa undersökningar har följts av en rad andra som pekar på brister i arbetsmiljön och den oro de anställda upplever inför dessa. Inom Tjänstemännens centralorganisation (TCO) har en omfattande undersökning gjorts om tjänstemännens arbetsmiljöförhållanden och dessas effekter på hälsa och välbefinnande. I undersökningen intar de psykiska hälsoproblemen en framträdande plats. På liknande sätt har en undersökning gjorts inom Centralorganisationen SACO/SR.

I korta drag har här angetts några framträdande problem i dagens ar- betsliv. Omfattande insatser har gjorts för att komma till rätta med dem. Skyddsarbetet inom företag och förvaltningar har intensifierats under senare år. Arbetarskyddsmyndigheterna har fått kraftigt förstärkta re- surser. Genom ökad forskning inom arbetsmiljöområdet har nya kun- skaper erhållits om sambandet mellan arbete och hälsa och om hur man skall bekämpa yrkessjukdomar och arbetsolycksfall. En utveckling hän mot arbetsuppgifter med större innehåll är vidare klart skönjbar i ar- betslivet.

Riksdagen hemställde år 1969 (2LU 1969: 58, rskr 273) om en allmän översyn av arbetarskyddslagen (1.949: 1, ändrad senast 1.976: 583). År 1970 tillsattes arbetsmiljöutredningen (S 1970: 35). Utredningen läm— nade år 1972 sitt första betänkande (SOU 1972: 86) Bättre arbetsmiljö. På grundval av betänkandet reformerades år 1973 arbetarskyddslagstift- ningen till vissa delar (prop. 1973: 130, SoU 1973: 25, rskr 290). Bakom denna reform stod en i stort sett enig riksdag. Genom reformen stärktes de anställdas inflytande över arbetsmiljön. De fackliga organisationer— nas roll när det gäller att skapa en bättre arbetsmiljö betonades kraftigt. [ syfte att förbättra skyddsförhållandena infördes nya regler om skydds- ombudens och skyddskommittéernas uppgifter och befogenheter. Nya bestämmelser skapades om förhandsgranskning av arbetslokaler och om skyddsåtgärder på gemensamma arbetsställen. Viktiga ändringar skedde i fråga om sanktionssystemet och tillsynsverksamheten. Arbetarskydds- myndigheterna omorganiserades och förstärktes. Samordningen mellan forskning och tillämpning inom arbetsmiljöområdet förbättrades. Till bilden hörde också förstärkningar av den arbetarskyddsfond som hade startat sin verksamhet den 1 januari 1972. Fondens medel används för forskning och utveckling samt utbildning och information. Forskningen har härigenom kunnat intensifieras och en omfattande utbildningsverk- samhet avseende grundläggande arbetsmiljöfrågor har kunnat genomfö- ras.

Frågorna kring arbetsmiljön har många infallsvinklar. Av grundläg- gande betydelse i arbetslivet är anställningstryggheten och sysselsätt- ningsmöjligheterna. På dessa områden utfärdades år 1974 lagen

Prop. 1976/ 77: 149 187

(1974: 12) om anställningsskydd (ändrad senast 1976: 593) och lagen (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder (ändrad senast 1975: 743). Även denna reglering utgår från tanken att ett samspel är nödvändigt mellan lagstiftningsåtgärder och den fackliga rörelsens insat- ser. Anställningsskyddslagens viktigaste regel innebär ett krav på saklig grund för uppsägning. Främjandelagen syftar till att för äldre eller hand- ikappade arbetstagare förbättra arbetsförhållandena och trygga fortsatt anställning eller främja nyanställning. För att ge stöd åt fackligt arbete antogs år 1974 även lagen (1974: 358) om facklig förtroendemans ställ— ning på arbetsplatsen (ändrad senast 1976: 594).

En annan arbetsrättsreform av stor räckvidd har trätt i kraft den 1 ja- nuari 1977. Jag syftar på lagen (1976: 580) om medbestämmande i ar— betslivet. som ger de anställda medbestämmande i kraft av deras arbete. Lagen förutsätter att arbetsmarknadens parter träffar kollektivavtal om arbetstagarnas medbestämmande. De anställdas strävanden stöds i lagen av bl. a. en vidsträckt förhandlings- och informationsrätt samt tolk- ningsföreträde i vissa frågor för den fackliga organisationen. Grundtan- ken är att det är genom löntagarnas aktiva medverkan som ett arbetsliv kan byggas upp präglat av samverkan och gemensamt ansvarstagande, av trygghet, meningsfulla arbetsuppgifter och arbetsglädje. Medbestäm- mandelagen får på så sätt stark anknytning till annan lagstiftning om ar- betsmiljön.

På en rad andra områden har också underlag skapats för en förnyelse och demokratisering inom arbetslivet. Här kan erinras om att år 1976 har antagits en lag (1976: 351) om styrelserepresentation för de an- ställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar. Syftet är att genom sty- relserepresentation bereda de anställda insyn och inflytande i företagets verksamhet. Lagen ersätter med vidgat innehåll en tidigare gällande lag av försökskaraktär.

Ett livligt reformarbete har sålunda under 1970-talet ägt rum på ar- betsrättens område. Genomgående drag har varit en stark strävan efter ökad trygghet för de anställda, vidgning av sysselsättningsmöjlighetema och demokratisering av arbetslivet. De olika politiska partierna har varit ense om huvuddragen i denna utveckling. Det arbetsrättsliga reformar- betet avses nu fullföljas genom en helt ny arbetsmiljölag.

1973 års ändringar i arbetarskyddslagstiftningen var en delreform där man sökte lösa vissa särskilt angelägna frågor inom arbetarskyddet. Hu- vuddelen av arbetarskyddslagen kvarstår dock i samma skick som den har haft sedan sin tillkomst år 1949. Mot denna bakgrund och med den utveckling som har skett i arbetslivet är det naturligt att arbetarskydds- lagen inte speglar de synsätt och de sociala och miljömässiga krav som bör komma till uttryck i en arbetsmiljölagstiftning anpassad till vårt nu- tida samhälle. Anställningsskyddslagen i sin tur avser en betydelsefull ' men avgränsad sektor av den totala arbetsmiljön. Medbestämmandela-

Prop. 1976/77: 149 188

gen erbjuder viktiga instrument för en omgestaltning av arbetsförhållan- dena men ställer i sig inga krav på arbetsmiljöns beskaffenhet. Liknan- de synpunkter kan läggas på lagen om vissa anställningsfrämjande åt- gärder, förtroendemannalagen och lagen om styrelserepresentation för de anställda.

Alltjämt saknas sålunda en modern och framåtsyftande arbetsmiljö- lagstiftning som garanterar en tillfredsställande standard på arbetsplat- sen och ger en bas för vidare förbättringar. Jag vill i det följande ange några linjer som enligt min mening är särskilt viktiga när det gäller att utforma en sådan lagstiftning.

Till en början vill jag beröra den successiva utvidgning som har skett av arbetarskyddsverksamheten alltsedan den tid då man började att i lag reglera skyddet mot risker i arbetet. Verksamheten syftade först bara till att undanröja faktorer som är omedelbart riskabla för den arbetandes säkerhet och att förebygga vissa speciella yrkessjukdomar. Arbetar- skyddslagen står formellt i mycket kvar på denna ståndpunkt. Steg för steg har man emellertid börjat tillämpa lagen på ett vidare fält. Ökade kunskaper om bredden av yrkesrisker i förhållande till arbetsmiljön har medfört förskjutningar i framför allt uppfattningen av begreppet hälsa. En renodlat teknisk och fysiologisk syn på arbetsplatsens hälsorisker har sålunda efter hand avlösts av en insikt att man för att värna om hälsan bör sträva efter bästa möjliga arbetsförhållanden också från social och psykologisk synpunkt. Lagstiftningen bör enligt min åsikt klart spegla att bedömningar av arbetsmiljön skall ske utifrån ett sådant vidare häl- sobegrepp.

Genom att förorda detta betraktelsesätt i arbetsmiljölagstiftningen vill jag rikta en skärpt uppmärksamhet mot såväl olika fysiska faktorer i ar— betsmiljön som omständigheter sammanhängande med arbetets upplägg- ning och innehåll. Grundläggande bör vara att man beaktar alla de sidor av arbetsmiljön som kan vara ogynnsamma för den fysiska och psykiska hälsan. En ny lagstiftning måste driva fram effektiva insatser mot dåliga arbetsmiljöer. Ingripanden måste kunna ske på ett tidigt stadium även mot sådana negativa verkningar på hälsan av arbetsförhållandena som yttrar sig först efter lång tid. Behov finns av en stark inriktning på de kemiska riskerna i arbetsmiljön. Såväl i detta avseende som när det gäl- ler tekniska anordningar och i övrigt är den effektivaste vägen till en god arbetsmiljö att beakta arbetsmiljöaspekterna på ett tidigt stadium av planeringsprocessen. Med hänsyn härtill är det nödvändigt att den cen— trala arbetarskyddsmyndigheten får tillräckligt vidsträckta befogenheter att utfärda generella föreskrifter om olika slag av förhandsbedömning. Lagstiftningen måste också ge underlag för strävanden att allsidigt till- godose de arbetandes behov. Med utgående från arbetets centrala bety— delse för människans möjligheter till ett fullvärdigt liv bör man med detta krav kunna sikta till att oberoende av skyddssynpunkter skapa be-

Prop. 1976/77: 149 189

tingelscr för att arbetet skall främja möjligheterna till arbetstillfredsstäl- lelse. Jag vill samtidigt framhålla att alla slag av arbetsmiljöns problem inte behöver omfattas av tillsynsaspekter. Den nyligen antagna medbe- stämmandelagen kan sägas ha arbetsmiljön som sitt område och kan bl.a. ses som ett ytterligare instrument för att förverkliga de krav som slås fast i arbetsmiljölagstiftningen.

En arbetsmiljölag bör även så till vida ge uttryck för en helhetssyn på arbetsmiljön att den vidgar arbetarskyddslagstiftningens giltighetsom- råde. Lagen avses skydda de anställda och vissa grupper med liknande ställning men regleringen bör i väsentliga delar också avse skyddet för dem som utan att vara anställda arbetar yrkesmässigt.

Arbetsmiljön skapas i första hand genom beslut som fattas inom före- tag och förvaltningar. En inriktning har därför funnits att genom lag- stiftningen söka få fram garantier för ett samspel mellan parterna på ar- betsmarknaden och den offentliga tillsynen i syfte att åstadkomma goda insatser för arbetarskyddet. Dessa strävanden bör enligt min mening fullföljas. De anställdas möjligheter att påverka sin arbetsmiljö och där- igenom ta ansvar för de förändringar som behövs av arbetsförhållan- dena måste utökas. Även i detta avseende kan samtidigt hänvisas till möjligheter som innefattas i medbestämmandelagen.

Förbättringar av arbetsmiljön främjas vidare om så många som möjligt av dem som är sysselsatta i arbetslivet har goda kunskaper om arbets- miljöfrågor.

En lag om arbetsmiljön bör alltså utgöra grunden för samhällets, ar- betsmarknadsparternas och de yrkesverksammas agerande när det gäller arbetsmiljön. Den offentliga tillsynen har en viktig roll när det gäller in- formation och annan vägledning på arbetsplatserna. Viktigt är att lagen ger en vid ram för den ansvariga myndigheten att ingripa med närmare föreskrifter allteftersom nya erfarenheter görs och nya rön sker. Lagen måste erbjuda effektiva medel att, om det behövs, med tvång hävda skyddskraven. Den måste också innehålla bestämmelser om straffpåfölj- der i alla de fall då det är nödvändigt för att trygga efterlevnaden.

I januari 1976 redovisade arbetsmiljöutredningen sitt slutbetänkande (SOU 1976: 1) Arbetsmiljölag jämte tre bilagor (SOU 1976: 2—4) med bakgrundsmatcrial till betänkandet. Detta innehåller förslag till arbets- miljölag och arbetsmiljöförordning. Lagförslaget innebär i väsentliga delar en helt ny reglering jämfört med vad som nu gäller. Arbetar- skyddslagstiftningens allmängiltighet betonas genom en utvidgning av tillämpningsområdet bl.a. i fråga om familjejordbruken, ensamföreta- garna, utbildningen och försvaret. Inom den föreslagna arbetsmiljöla- gens ram ryms åtgärder mot alla slag av hälso- och säkerhetsrisker som anknyter till arbetsmiljön. Grundläggande är att arbetsmiljön skall an- passas till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. De anställdas medverkan i utformningen av sin arbetsmiljö är starkt

Prop. 1976/77: 149 190

framhävd. Genom olika regler om förhandsbedömning ges underlag för att hänsyn skall tas till arbetsmiljösynpunkter på ett tidigt stadium. Det kan gälla en hel anläggning, tekniska anordningar eller kemiska ämnen. Det kan också vara fråga om arbetsprocesser eller arbetsmetoder. Grundläggande principer för överväganden om gränsvärden slås fast. Stor vikt läggs vid arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet. 1 be- tydande utsträckning kan direkta straffpåföljder knytas till överträdelser av arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter. Arbetarskyddsmyndigheternas möjligheter att kontrollera och göra direkta ingripanden stärks dessutom väsentligt. Vidare sker i olika avseenden en utveckling av de regler som infördes genom 1973 års reform av arbetarskyddslagstiftningen. Detta innebär bl.a. att skyddsombudens och skyddskommittéernas ställning ytterligare stärks enligt lagförslaget. Utredningen är i huvudsak enig i sina överväganden och förslag.

Slutbetänkandet har nu remissbehandlats. Remissinstanserna har i allt väsentligt ställt sig bakom utredningsförslaget. LO och TCO stöder sig därvid på arbetsplatsremisser där över 100 000 medlemmar har deltagit. LO konstaterar med tillfredsställelse att det framlagda förslaget i stor utsträckning motsvarar de krav som har ställts av de fackliga organisa- tionerna på förändring av lagstiftningen. LO ansluter sig således till lag- förslaget i dess huvuddrag och grundläggande principer. TCO tar sär- skilt fasta på det nya arbetsmiljöbegrepp som läggs fast i lagförslaget. Det anses vara ett viktigt steg i samhällsutvecklingen som tas om ar- betsmiljölagstiftningen reformeras i den riktning som förslaget anger. SACO/SR ansluter sig till de grundläggande värderingar som redovisas i slutbetänkandet. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och övriga ar- betsgivarorganisationer instämmer i stort i utredningens förslag. Myndig- heterna och en rad intresseorganisationer sluter också starkt upp kring förslaget.

Även jag ansluter mig i allt väsentligt till utredningens förslag, som i de grundläggande linjerna för en lagstiftning om arbetsmiljön över- ensstämmer med de allmänna synpunkter jag har anfört i det före— gående. Utredningsförslaget synes även i enskildhetema väl avvägt. I enstaka frågor som i den samlade lagstiftningen framstår som detalj- spörsmål kan visserligen jämkningar behöva göras eller andra lösningar böra väljas. Som helhet anser jag emellertid utredningens förslag väl äg- nat att läggas till grund för lagstiftning.

Det förslag till arbetsmiljölag som jag lägger fram i det följande inne- håller allmänna bestämmelser som översiktligt anger kraven beträffande olika arbetsmiljöfaktorer. Detta ställer stora fordringar på arbetar- skyddsstyrelsens kapacitet när det gäller att utarbeta närmare föreskrif- ter. Anspråken från arbetslivet på att sådana föreskrifter meddelas är också höga. Även på yrkesinspektionen ställs stora krav. Det gäller här såväl information och annan vägledning på arbetsplatserna som direkt

Prop. 1976/77: 149 191

tillsyn av efterlevnaden av lagen och med stöd därav meddelade före- skrifter. Som jag har antytt i det föregående har både arbetarskyddssty- relsens och yrkesinspektionens resurser byggts ut väsentligt under 1970- talet.

De arbetsmiljöproblem som har aktualiserats under senare tid har ofta uppmärksammats genom att man vid forskning och undersökning enligt moderna metoder har kunnat påvisa hälsorisker. För att arbets- miljölagstiftningen skall kunna utvecklas och befinna sig i linje med ak- tuella problem inom området behövs omfattande forskningsinsatser. I detta syfte har under senare år skett en utbyggnad av forskningsorgani- sationen såväl via arbetarskyddsstyrelsen som inom universitets— och högskoleorganisationen. Av stor betydelse är också de resurser arbetar- skyddsfonden kan ställa till förfogande som stöd för bl. a. forskning och teknisk utveckling.

När det gäller grunddragen i den föreslagna lagstiftningen har utred— ningen som jag har nämnt fått stöd av en praktiskt taget enhällig re- missopinion. Riksrevisionsverket och några länsstyrelser har dock gjort vissa uttalanden i anledning av att utredningen inte har gått in på de ekonomiska konsekvenserna av förslaget. Verket har erinrat om att inom alla samhällsområden behoven måste ställas mot resurserna. Det hade enligt verket därför varit värdefullt om utredningen hade diskute- rat de ekonomiska konsekvenserna av kommande föreskrifter med ut- gångspunkt i dagsläget enligt nu gällande anvisningar. Liknande syn- punkter har vissa länsstyrelser framfört. Härvid har efterlysts ungefär- liga beräkningar för att visa de kostnader som kan tänkas påverka olika branscher och företagsstorlekar. Med sådana beräkningar skulle utred- ningen också i någon mån ha kunnat ta ställning till takten för förslagets genomförande.

Enligt min mening är det inte möjligt att lägga en samlad kostnads- kalkyl till grund för en reform av hela arbetarskyddslagstiftningen. Ar- betsmiljölagen bör vara utvecklingsbar och kunna användas som under- lag för en stegvis och fortlöpande närmare reglering. Härvid måste hän- syn även tas till rön som nu är okända i fråga om samband mellan hälsa och arbetsmiljö. Vid olika tidpunkter kommer säkert också att aktualise- ras åtgärder mot risker som kommer fram med anledning av nu inte kända eller tillämpade förfaranden. Jag vill samtidigt framhålla att ar- betsmiljöförbättringar har positiva värden för samhället och den en- skilde och företaget som självfallet måste vägas in. Dessa värden kan även från ekonomisk synpunkt framstå som påtagliga men låter sig inte beräkna på något entydigt sätt. Det är också viktigt att erinra om att förbättringar genom insatser på konstruktions- och produktionsstadiet ingalunda behöver leda till kostnader som är att jämföra med kostnader för motsvarande tilläggsåtgärder i en redan uppbyggd arbetsmiljö.

Till detta kommer att genomförandet av en ny lagstiftning om arbets-

Prop. 1976/77: 149 192

miljön kommer att betyda en kraftig stimulans för bättre arbetsmiljö. Men givetvis handlar det inte om att i ett steg omvandla arbetsmiljön utan hänsyn till ekonomiska och tekniska resurser. Det är här fråga om en utveckling gradvis där lagstiftningen ger impulser och stöd för myn- digheterna och arbetsmarknadsparterna och för alla dem som på arbets- platserna aktivt engagerar sig i arbetsmiljöfrågorna. Lagstiftningens till- lämpning får därvid utvecklas med hänsyn till dels behoven att förbättra arbetsmiljön, dels det vid varje tidpunkt tillgängliga samhällsekono- miska utrymmet.

I detta sammanhang bör även beröras frågan om vem som skall svara för kostnaderna för arbetsmiljöförbättringar. Som en grundprincip har LO understrukit att det är produktionen som skall bära kostnaderna för arbetsmiljöarbetet. Vissa andra remissinstanser har å andra sidan ifråga- satt om arbetsgivaren alltid ensam skall svara för kostnader som kan bli följden av myndigheternas föreskrifter. Som exempel har nämnts bl. a. kostnader för undersökningar av produkters egenskaper, utveckling av mät- och analysmetoder samt utbildning av och informationsverksamhct hos de anställda. Leder undersökningar till skärpta arbetsmiljökrav kan det enligt dessa remissyttranden vidare ifrågasättas om inte samhället i vissa fall bör lämna bidrag till förbättringar i arbetsmiljön.

Det är enligt min uppfattning väsentligt att samhällstöd utgår till forskning, utveckling och utbildning på arbetsmiljöområdet. Detta sker redan nu i betydande utsträckning. Jag vill även erinra om möjligheten att för sådan verksamhet få bidrag från arbetarskyddsfonden. Det är härvid naturligt att man prioriterar åtgärder som bedöms vara mest an- gelägna från arbetsmiljösynpunkt. När det gäller arbetsmiljöförbätt- rande åtgärder ute på arbetsplatserna slogs fast vid 1973 års delreform att kostnaderna för sådana åtgärder är en del av produktionskostna— derna och i princip bör bäras av produktionen. Detta uttalande äger en— ligt min mening alltjämt giltighet. Samhället bör inte avlasta arbetsgi- varna deras ansvar för arbetsmiljön. Detta utesluter givetvis inte att det som vid nämnda tillfälle också framhölls inom ramen för samhäl- lets näringspolitik och arbetsmarknadspolitik görs insatser som innefat- tar stöd till åtgärder på arbetsmiljöområdet. I linje härmed ligger att år 1975 viss möjlighet har öppnats till statliga garantilån för att förbättra arbetsmiljön i första hand i de mindre företagen (SOU 1975: 16, rskr 196, SOU 1976/77: 20, rskr 70).

Det förslag till arbetsmiljölag som jag nu lägger fram utgår ifrån att arbetsgivaren skall tillhandahålla resurser för kontroll av arbetsmiljön * samt ansvara för att de anställdas förhållanden är tillfredsställande från säkerhets-, hälso- och anpassningssynpunkt. Företagshälsovården är den resurs inom företag och förvaltningar som skall ge möjligheter till detta. Oavsett i vilken form företagshälsovården bedrivs bör den vara en del

Prop. 1976/77: 149 193

av den lokala skyddsorganisationen och planeras och drivas av de än- svariga parterna inom det lokala arbetarskyddet.

Med detta synsätt blir det en fråga av hög angelägenhetsgrad att före- tagshälsovården byggs ut i skilda hänseenden. Utbyggnaden av företags- hälsovården sker på frivillighetens väg och i takt med att resurser kan ställas till förfogande. Frågor om företagshälsovården regleras genom överenskommelser mellan parterna. Målet bör vara att alla anställda skall ha tillgång till företagshälsovård. Dit syftar också arbetet inom den i början av år 1976 tillsatta företagshälsovårdsutredningen (A 1976: 01). Utredningen har bl. a. att bedöma den framtida utbyggnadstakten av företagshälsovården på de delar av arbetsmarknaden, som inte omfattas av avtal därom, och att i förekommande fall överväga alternativa vägar att uppnå det uppsatta målet.

Arbetsmiljöutredningen har ägnat stor uppmärksamhet åt frågor om internationellt samarbete på arbetsmiljöområdet. För egen del vill jag också starkt understryka att arbetsmiljöfrågorna griper över gränserna. Att insikten om värdet av en god arbetsmiljö sprids över världen måste från svensk sida framstå som angeläget. På olika sätt är vi dessutom be- roende av att gemensamma ansträngningar görs för att lösa arbetsmil- jöproblem. Vi kan på så sätt få del av rön i andra länder. Det är också viktigt att vi inte nås av produkter som är illa utformade eller otillräck— ligt provade i skyddshänseende. Det är således av största vikt att vi även på det internationella planet verkar för arbetsmiljöförbättrande åtgär- der. Jag vill erinra om att Sverige tillsammans med de övriga nordiska länderna med kraft har aktualiserat arbetsmiljöfrågorna i internationella arbetsorganisationen (ILO). "På nordiskt initiativ har ILO tagit upp vissa arbetsmiljöfrågor vid 1976 års konferens. Jag vill också särskilt erinra om det samarbete som förekommer inom Norden. På rekommendation av Nordiska rådet (nr 14/1976) har Nordiska ministerrådet låtit utarbeta ett förslag till nordiskt handlingsprogram på arbetsmiljöområdet. Avsik- ten är att programmet efter behandling vid rådets tjugufemte session skall antas i sin slutliga form under första halvåret 1977. Vidare kan nämnas att under nordiska ministerrådet sedan år 1973 arbetar en sär- skild ämbetsmannakommitté för arbetsmiljöfrågor. Även den fackliga rörelsen har i olika sammanhang tillsammans med motsvarande organi- sationer utomlands kraftigt engagerat sig i dessa frågor.

20.2. Arbetsmiljölagens tillämpningsområde

20.2.1. Allmänna utgångspunkter

Arbetarskyddslagen gäller numera i princip allt arbete som utförs av arbetstagare. Lagen avser i begränsad utsträckning dessutom verksamhet som två eller flera personer utför för gemensam räkning samt även ar-

Prop. 1976/77: 149 194

bete som utförs av elever vid särskilt förtecknade skolor, av värnpliktiga och av personer intagna på vissa anstalter. Från lagens tillämpningsom- råde har undantagits s. k. okontrollerbart arbete samt delvis också ar- bete, som utförs av medlem av arbetsgivarens familj, och arbete inom försvaret. Vidare undantas vissa verksamhetsområden där arbetarskyd— det regleras i särskild lagstiftning.

Enligt utredningen bör även arbetsmiljölagens tillämpningsområde i första hand bestämmas med utgångspunkt i ett arbetsgivar-arbetstagar- förhållande. Utredningen har samtidigt framhållit att arbetsmiljölagen allmänt sett bör ha en vid täckning. Det finns enligt utredningen anled— ning att överväga en utvidgning till all yrkesmässig verksamhet och att även i övrigt pröva om arbetarskyddslagstiftningens hittillsvarande till- lämpningsområde kan breddas.

Arbetsmiljölagen bör enligt min mening syfta till att ge garantier för att arbete kan utföras under så riskfria förhållanden som möjligt och under betingelser som även i övrigt upplevs som tillfredsställande med hänsyn till möjligheterna att öva inflytande över den egna arbetssituatio- nen. Det ligger i sakens natur att lagstiftning för att skydda mot ohälsa och olycksfall i arbete i första hand påkallas i sådana lägen där den som utför arbetet allmänt sett är beroende av annans insatser för att förebyg- gande åtgärder skall vidtas. Så är fallet vid anställning och i liknande beroendeförhållanden. Det finns emellertid anledning att anlägga ett vi- dare betraktelsesätt. Även i fråga om arbete som utförs yrkesmässigt utan anlitande av anställda föreligger sålunda många gånger behov av att ge stöd åt skyddsarbetet genom att föreskrifter i arbetsmiljölagstift- ningen blir tillämpliga och genom att arbetarskyddsmyndigheterna kan gå in med vägledning. Jag vill dock understryka att den huvudsakliga inriktningen av arbetsmiljölagen bör avse anställningsförhållanden. För detta talar de behov som föreligger inom skilda områden liksom vikten av att arbetarskyddets resurser används så effektivt som möjligt.

20.2.2. Arbetsgivare och arbetstagare

Arbetarskyddslagens tillämpningsområde bestäms väsentligen genom en bestämmelse att lagen med vissa särskilt angivna inskränkningar är tillämplig på varje verksamhet i vilken arbetstagare används till arbete för arbetsgivares räkning.

Lagstiftning om arbetsmiljön påkallas i första hand i anställningsför- hållanden. I likhet med utredningen förordar jag därför att arbetsmiljö- lagen inleds med en bestämmelse att lagen gäller varje verksamhet där arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning. Vissa utvidgningar och inskränkningar i förhållande till denna grundsats kommer att be- handlas i följande avsnitt. Utredningen har i fråga om innebörden av arbetsmiljölagens arbetsta-

Prop. 1976/77: 149 195

garbegrepp förklarat att den praxis som har utvecklats vid tillämpningen av begreppet arbetstagare i socialförsäkringslagstiftningen delvis bör kunna vara vägledande även när det gäller att bestämma arbetsmiljöla- gens huvudområde. Enligt utredningen är det emellertid viktigt att i sammanhanget beakta även omständigheter som spelar in särskilt på ar— betsmiljöområdet. Innebörden av arbetsmiljölagens arbetsgivar- och ar- betstagarbegrepp bör bestämmas med utgångspunkt i lagens grundläg- gande syfte att åstadkomma sådana förhållanden på arbetsplatserna att risker för ohälsa och olycksfall så långt som möjligt undanröjs. Man kan då aldrig bortse från vem som har de omedelbara möjligheterna att på- verka skyddsförhållandena på arbetsplatsen och fatta beslut om verk- samheten där. Ett arbetsgivaransvar bör läggas på personer som typiskt ett med hänsyn till de organisatoriska och ekonomiska förutsättning- arna har goda möjligheter att infria ansvaret. Enligt utredningen bör därmed alla, som utför arbete under sådana förhållanden att det är na- turligt att den för vars räkning arbetet utförs fullgör en arbetsgivares uppgifter, i sin tur betraktas som arbetstagare vid tillämpningen av ar- betsmiljölagen. Avgörande vikt bör inte fästas vid om den som utför ar- betet formellt uppträder som självständig företagare, såvida han i orga- nisatoriskt och ekonomiskt avseende och i betraktande av de förhållan- den under vilka arbetet utförs intar en beroende ställning.

Under remissbehandlingen har utredningens synpunkter på detta om- råde i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran. Arbetsdomstolen har dock invänt att det på detta område numera anses föreligga en en- hetlig begreppsbildning som kommer till uttryck i försäkringsdomstolens praxis men även i arbetsdomstolens rättstillämpning. I den mån utred- ningens uttalanden skall tolkas så att man av hänsyn till syftena med ar- betsmiljölagen har velat lägga ett ansvar även på dem som inte är att be— trakta som arbetsgivare i andra arbetsrättsliga sammanhang bör enligt domstolen en sådan utvidgning ske genom en uttrycklig lagregel.

Jag delar i princip det synsätt som ligger bakom utredningens åter- givna uttalanden om vad som bör vara innebörden av arbetsmiljölagens arbetsgivarbegrepp. Avgörande vid placering av ansvaret för arbetsmil- jön bör rimligen vara vem som organisatoriskt och ekonomiskt har de bästa förutsättningarna att bära detta ansvar. Kännetecknande för ut— vecklingen i praxis på olika områden har också varit att arbetstagarbe- greppet efter hand har fått en alltmer vidsträckt innebörd. En utveck- ling i den riktningen har rekommenderats i förarbetena till åtskillig mo- dern socialrättslig och arbetsrättslig lagstiftning, senast i propositionen med förslag till lag om medbestämmande i arbetslivet (prop. 1975/76: 105 bilaga 1 s. 324).

Mot denna bakgrund är det naturligt att rekommendera en vid till- lämpning av arbetstagarbegreppet även på arbetsmiljölagstiftningens om- råde och att i det sammanhanget anvisa de tillämpande instanserna att

Prop. 1976/77: 149 196

väga in de syften som ligger bakom lagstiftningen. Därmed är emellertid inte sagt att man kan på den vägen fullt ut nå de resultat i fråga om pla- ceringen av arbetsgivaransvaret som utredningen har åsyftat. Vissa av de exempel som utredningen anför i detta sammanhang belyser proble- met. Utredningen förklarar bland annat att det för arbetsmiljölagens till- lämpning blir av stor betydelse om ett arbete utförs under ledning av personal från ett annat företag. Som exempel på vad utredningen vill betrakta som en vidsträckt tillämpning av begreppen arbetsgivare och arbetstagare anförs det fallet att ett företag hyr in från ett annat företag exempelvis en grävmaskin eller lyftkran med anställd förare. I ett sådant fall kan det enligt utredningen ligga nära till hands att anse det företag på vars uppdrag arbetet utförs ansvarigt för att arbetsplatsen och dess anordningar är betryggande från skyddssynpunkt. Detsamma sägs kunna gälla ansvaret för att maskinen eller kranen inte används i strid mot bestämmelser om besiktningsskyldighet, högsta tillåtna belastning e. (1. Har inhyrd personal tagits in i det inhyrande företagets organisa- tion kan, säger utredningen vidare, även arbetsmiljölagstiftningens reg- ler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare bli tillämpliga. Samtidigt understryker utredningen att den ordinarie arbetsgivaren inte härigenom bör kunna anses befriad från sitt ansvar enligt arbetsmiljöla- gen. Det är enligt utredningen i många fall naturligt att anse båda före- tagen ansvariga som arbetsgivare.

Som jag redan har framhållit delar jag de värderingar som ligger bakom utredningens uttalanden i anslutning till anförda exempel. Det är emellertid som arbetsdomstolen har påpekat knappast möjligt, och av hänsyn till begreppsbildningen i andra rättsliga sammanhang i varje fall inte lämpligt, att nå det åsyftade resultatet genom att tänja begreppen arbetsgivare och arbetstagare. Här kunde därför övervägas att införa en kompletterande regel om att som arbetsgivare enligt arbetsmiljölagen skulle under vissa omständigheter anses även annan än den som är ar- betsgivare i anställningsförhållandet. Jag ser emellertid vissa olägenheter förknippade med ett sådant förfarande. Det är sålunda viktigt att inne- hållet i arbetsmiljölagen blir så lättillgängligt som möjligt. Den antydda tilläggsregeln skulle kunna fördunkla innebörden av arbetsgivaransvaret enligt arbetsmiljölagen. Den skulle också lätt kunna bidra till att kompli- cera arbetstagarbegreppet.

Jag vill i stället peka på att arbetarskyddslagen redan innehåller en bestämmelse av intresse i sammanhanget. Jag syftar på den bestämmelse (53 aä första stycket) som infördes år 1973 om ett särskilt skyddsan- svar för den som råder på arbetsställe. Regeln avser fall då t. ex. distri- butionsarbetare utför arbete på arbetsställe där den egna arbetsgivaren saknar rådighet. För att man effektivt skall kunna komma till rätta med dåliga arbetsförhållanden för dem som sysselsätts på främmande arbets- ställen kan yrkesinspektionen enligt den nya bestämmelsen ingripa med

Prop. 1976/77: 149 197

föreläggande eller förbud mot den som råder på arbetsställe oavsett an- ställningsförhållandet. Denne får visserligen inget huvudansvar för ar- betsmiljön utan detta vilar fortfarande på arbetstagarens arbetsgivare. Bestämmelsen torde ändock ge tillsynsmyndighet tillräckligt vida möj- ligheter att ingripa när —— som i det diskuterade fallet —— arbete bedrivs med hjälp av lånad personal och hyrd utrustning. Det inhyrande företa- get kan sålunda även i förhållande till denna personal bli ansvarigt för att arbetsplatsen och dess anordningar är säkra liksom för beskaffen- heten av utrustning som har hyrts. Jag återkommer i det följande till be— stämmelsens närmare utformning i arbetsmiljölagen. Här kan ytterligare konstateras att reglerna om samverkan mellan arbetsgivare och arbetsta- gare inte innehåller någon begränsning när det gäller att ta in arbetsta- gare som är sysselsatta på arbetsställe i den lokala skyddsorganisationen.

Det kan vara värt att erinra om de ansträngningar som har gjorts att lagstiftningsvägen motverka t-endenser till att kringgå lagar och avtal på det arbetsrättsliga fältet liksom på de socialförsäkrings— och skatterätts- liga områdena. En av de åtgärder som har vidtagits i detta syfte är in- förandet av regler i medbestämmandelagen (38—40 55) om facklig veto- rätt mot utförande av arbete med anlitande av annan än anställd arbets- kraft, när det sker i syfte att åsidosätta lag eller kollektivavtal för arbe— tet. Möjligheten att utnyttja facklig vetorätt i sådana fall utgör naturligt- vis inte något skäl emot en vidsträckt tillämpning av arbetsmiljölagstift- ningen och annan arbetsrättslig lagstiftning. Tvärtom bör en sådan till- lämpning vara ett av flera viktiga led i strävandena att nå fram till de åsyftade resultaten med lagstiftningen.

Att arbetsmiljölagen i viss utsträckning bör bli tillämplig även på ar- bete som utförs av arbetsgivaren personligen framhåller jag i det föl- jande (avsnitt 20.4.5). Till bilden hör också att lagen bör föreskriva ett s. k. samordningsansvar i vissa situationer, något som jag också tar upp i annat sammanhang (avsnitt 20.4.6).

20.2.3. Familjemedlem, ensamföretagare m. fl.

Från arbetarskyddslagens tillämpningsområde undantas arbete som medlem av arbetsgivarens familj utför inom jordbruket. Vid lagens till- komst hänvisades till att antalet familjejordbruk var mycket stort och att någon regelmässig tillsyn därför inte kunde vinnas.

Arbetsmiljöutredningen har framhållit att allvarliga risker för ohälsa och olycksfall finns för dem som arbetar inom jordbruket vare sig detta bedrivs som familjejordbruk eller i annan form. Utredningen har före- slagit att familjejordbruket skall omfattas av arbetsmiljölagen. Remiss- instanserna har godtagit detta förslag.

Antalet brukningsenheter inom familjejordbruket är betydande även efter den strukturrationalisering som jordbruket har undergått. Som ut- redningen har betonat beror emellertid effekten av en vidgad lagstift-

Prop. 1976/77: 149 198

ning inte bara på hur sträng övervakning myndigheterna kan prestera. Tillsynen måste anpassas efter den verksamhet det rör sig om. Jag delar mot denna bakgrund utredningens uppfattning att det särskilda undan- taget för familjejordbruk bör kunna slopas i arbetsmiljölagen. Enligt min uppfattning bör samtidigt i fråga om familjejordbruk, som bedrivs utan hjälp av arbetstagare, samma betraktelsesätt tillämpas som beträf- fande annan verksamhet som bedrivs av medlemmar i samma familj utan att det finns någon anställd i verksamheten. Jag återkommer till denna fråga längre fram i detta avsnitt.

I arbetarskyddslagen finns också ett generellt undantag för arbete som utförs i arbetsgivarens hem av familjemedlem. Utredningen har ansett att det inte finns några skäl att längre göra undantag för sådant arbete. Remissinstanserna har inte haft någon erinran. Även på denna punkt har jag samma uppfattning som utredningen. Det bör i detta samman- hang observeras att husligt arbete regleras i annan ordning (se avsnitt 2028).

Vissa bestämmelser i arbetarskyddslagen gäller över huvud taget inte i fråga om arbete som utförs av medlem av arbetsgivarens familj. Främst gäller det bestämmelserna om arbetstidens förläggning och flertalet av föreskrifterna om minderåriga. Utredningen har även här föreslagit en utvidgning av arbetsmiljölagen, och dess lagförslag innehåller inte några undantag i detta avseende. Av remissinstanserna har bara LRF och Träd- gårdsnäringens riksförbund närmare berört frågan. Även de har i prin- cip godtagit utredningsförslaget på denna punkt men samtidigt framhål- lit att lagen inte får tolkas så att familjemedlemmar uppfattas utföra ar- bete åt varandra i ett anställningsförhållande. För egen del anser jag det riktigt att arbetsmiljölagen blir helt tillämplig även om parterna i ett verkligt anställningsförhållande tillhör samma familj. Samtidigt vill jag liksom utredningen understryka att samhörigheten mellan familjemed- lemmar innebär att man mestadels kan anta att arbetet bedrivs för ge- mensam räkning. Till arbete av sådan karaktär torde man i mycket stor utsträckning kunna räkna även mera tillfälliga tjänster som görs av fa- miljemedlem i annan familjemedlems yrkesverksamhet.

Företagare som driver verksamhet utan att ha arbetstagare anställd faller i huvudsak utanför arbetarskyddslagen. Ensamföretagarna beakta- des dock när bestämmelser om skyddsansvar på gemensamt arbetsställe infördes genom 1973 års ändringar..Vidare är arbetarskyddslagen i viss utsträckning tillämplig på arbete som två eller flera personer utför för gemensam räkning.

Efter att ha vägt olika skäl för och emot att föra in även ensamföreta- garna under arbetsmiljölagen har utredningen stannat vid att föreslå att den som driver verksamhet utan anställd skall vara skyldig att följa ar- betsmiljölagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter i fråga om teknisk anordning och ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall

Prop. 1976/77: 149 199

samt beträffande gemensamt arbetsställe. Remissinstanserna har inte fört fram några principiella invändningar mot detta förslag. LO har dock understrukit att en ytterligare utvidgning av arbetsmiljölagens till- lämplighet bör ske när resurser föreligger hos tillsynsmyndigheterna.

Även enligt min mening är det naturligt att söka tillämpa samma reg- lering om arbetsmiljön för anställda och icke anställda. Företagare utan anställda utför i stor utsträckning liknande arbetsuppgifter som ar- betstagare. Som utredningen har framhållit synes det otillfredsställande att skyddskraven då är olika. Med en likartad reglering kan också osund konkurrens motverkas. Ett viktigt skäl mot att göra arbetsmiljölagen fullt ut tillämplig är emellertid att detta skulle ställa krav på tillsyns- verksamheten — bl. a. vad gäller förhandsgranskning av arbetslokaler —— som skulle splittra resurserna. Jag förordar mot denna bakgrund att arbetsmiljölagen (3 kap. 55 andra stycket) i fråga om ensamföretagare utformas enligt utredningens förslag.

Utredningen har funnit att den tidigare nämnda bestämmelsen om arbete som två eller flera personer utför för gemensam räkning blir onö- dig genom det skydd som företagare får enligt utredningens förslag. En- ligt min mening kan man emellertid inte bortse från att i så fall viktiga bestämmelser om utformningen av arbetslokaler skulle upphöra att gälla för denna typ av verksamhet. En sådan uttunning av skyddskraven sy- nes inte kunna godtas. Jag föreslår därför att arbetsmiljölagen (3 kap. 5 % första stycket) i tillämpliga delar skall gälla även för verksamhet där två eller flera personer arbetar yrkesmässigt för gemensam räkning utan att ha arbetstagare anställd. I fråga om verksamhet som bedrivs endast av medlemmar i samma familj utan hjälp av anställda bör dock, i saklig överensstämmelse med vad utredningen har föreslagit, samma regler gälla som nyss har förordats för ensamföretagare. Även detta bör komma till uttryck i arbetsmiljölagen. Beträffande innebörden av uttryc- ket familjemedlem hänvisas till specialmotiveringen.

Jag återkommer i det följande till frågor om verkställighetsföreskrif- ter under ett övergångsskede och till vissa ytterligare frågor om tillsynen i de fall som här har avsetts.

20.2.4. Elevområdet

Arbetarskyddslagens allmänna Skyddsföreskrifter och lagens bestäm- melser om tillsyn, ansvar och fullföljd gäller även arbete som utförs av elever vid vissa skolor och utbildningslinjer där utbildning ges i prak- tiska ämnen. Detta anges närmare i en med stöd av arbetarskyddslagen utfärdad kungörelse (1963: 662) om tillämpning av arbetarskyddslagen å arbete vid vissa undervisnings- och utbildningslinjer (ändrad 1971: 55). Lagen är i övrigt inte tillämplig på elevarbete. Inte heller arbete i form av praktisk yrkesorientering omfattas av lagen.

Arbetsmiljöutredningen har framhållit att den åtskillnad som nu görs

Prop. 1976/77: 149 300 mellan praktiskt och teoretiskt elevarbete inte står i samklang med arbe- - tarskyddslagstiftningen i övrigt och dessutom leder till gränsdragnings- svårigheter vid tillämpningen. Utredningen har vidare ansett angeläget att elevarbete sker under former som i skyddsfrågor så nära som möjligt ansluter sig till arbetslivets förhållanden. Utredningen har därför före- slagit att arbetsmiljölagens bestämmelser om arbetsmiljöns beskaffenhet, allmänna skyldigheter för arbetsgivare m. fl., farligt arbete av minder- årig, tillsyn, sanktionssystem och fullföljd av talan blir generellt tillämp- liga på allt elevarbete. Enligt utredningen bör samtidigt en gräns för ar- betsmiljölagens tillämplighet dras vid de åldersgrupper där det kan vara aktuellt med förvärvsarbete. Utredningen har därför förordat att undan- tag föreskrivs för arbete som elev utför i lägre årskurser än årskurs 7 inom grundskolan eller motsvarande utbildningsform. Vad gäller myn- dighetsansvaret för elevernas arbetsmiljö har utredningen framhållit att skolmyndigheterna har ett direktansvar för att skolarbetet bedrivs i så- dana former och under sådana förhållanden att elevernas hälsa inte äventyras. Särskild tillsyn från yrkesinspektionens sida över elevarbete bör enligt utredningen normalt bli aktuell bara i de fall där medverkan behövs av den särskilda sakkunskap som yrkesinspektionen represente- rar. Enligt utredningsförslaget omfattas även arbete av elev som utför praktisk yrkesorientering. Skyddsansvaret för eleven ligger därvid på det företag där eleven praktiserar. Utredningen har betonat att skolmyndig- heten självfallet har kvar sitt ansvar när det gäller att välja lämpliga praktikmiljöer.

Utredningens förslag att elevers arbetsmiljö i princip skall falla under arbetsmiljölagen har lämnats utan erinran av remissinstansema. och ut- tryckligen tillstyrkts av bl.a. skolöverstyrelsen och dåvarande universi- tetskanslersämbetet (UKÄ). Kammarrätten i Göteborg och Riksförbun— det hem och skola har vänt sig mot att inte också elever på låg- och mellanstadiet omfattas av den föreslagna arbetsmiljölagen.

Enligt min mening är det svårt att få en helt lyckad lösning av frågan hur elevarbete i formellt hänseende skall regleras i arbetsmiljölagen. Förfarandet att från fall till fall i en särskild förteckning ange om arbe- tarskyddslagstiftningen är tillämplig har visat sig vara tungrott och ge upphov till besvärliga gränsdragningsproblem. Å andra sidan anser jag det uteslutet att i arbetsmiljölagen generellt avgränsa praktiskt elevar- bete från teoretiskt. Mot den bakgrunden ansluter jag mig, efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet och statsrådet Mogård, till utredningens uppläggning av arbetsmiljölagens tillämplighet på elevom- rådet. Jag förordar alltså att arbetsmiljölagen (1 kap. 2 & första stycket 1 och andra stycket) i väsentliga delar skall vara tillämplig på utbildning som elev genomgår. Jag vill samtidigt understryka att arbetarskydds- myndigheternas roll i sammanhanget är att med sin sakkunskap vara ett stöd när det gäller den yrkesinriktade delen av undervisningen vare sig

Prop. 1976/77: 149 201

denna siktar mot verkstadsarbete eller t. ex. kontorsarbete. Skolmyndig- heterna måste självfallet ha kvar sitt fulla ansvar för skolmiljön.

Bakgrunden till att elevarbete i stor utsträckning bör likställas med annat arbete är att likartade arbetsuppgifter bör omges av samma skyddSbestämmelser vare sig de utförs inom ramen för utbildning .elier i förvärvslivet. Barn under 13 är bör normalt inte få anlitas till förvärvs- arbete ens om det gäller lätt arbete. Jag återkommer till denna fråga i ett avsnitt om bestämmelser för minderåriga i arbetsmiljölagen. Dessa synpunkter får betydelse även när det gäller att avgöra vilka åldersgrup- per av elever som bör omfattas av arbetsmiljölagen. Rent praktiskt kan också konstateras att anledning inte torde finnas att anlita yrkesinspek- tionens speciella sakkunskap för elevarbetet på grundskolans låg- och mellanstadier. Jag vill samtidigt erinra om att skolmiljön är föremål för tillsyn enligt arbetarskyddslagstiftningen med hänsyn till de anställdas arbetsförhållanden. Mot denna bakgrund anser jag att det av utred- ningen föreslagna undantaget för nämnda stadier i grundskolan bör kunna godtas. Detta innebär ingen förändring i förhållande till vad som nu gäller. Självfallet är frågan om en god miljö lika viktig för de yngre eleverna som för elever i högre årskurser. Jag erinrar även i detta sam- manhang om skolmyndigheternas ansvar för skolmiljön.

Som utredningen har framhållit kan beträffande arbetsmiljölagens be- stämmelser om arbetstiden förutsättas att skolmyndigheternas bedöm- ning av elevernas behov av raster och vila innefattar skyddssynpunkter. Vidare är det uppenbart att arbetarskyddsbestämmelser om minimiålder _— varvid ej avses bestämmelser om farligt arbete av minderårig —— och om särreglering för vissa grupper inte kan gälla elever. Angående läkar- undersökning av elever finns bestämmelser i skolförfattningarna. I dessa avseenden bör sålunda arbetsmiljölagen inte vara tillämplig inom elevområdet.

Beträffande arbetarskyddslagstiftningens regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare har utredningen framhållit att det som en förberedelse för arbetslivet är betydelsefullt att eleverna redan i skolan blir vana att medverka i skyddsarbetet. Reglerna om utseende av skydds- ombud och skyddskommittéledamöter har dock ansetts inte kunna utan vidare föras över till elevområdet. Utredningen har förutsatt att skol— myndighetema i stället meddelar anvisningar om samverkan på elev- området som i möjlig utsträckning ansluter till arbetsmiljölagens regler därom.

Av remissinstansema har bl. a. skolöverstyrelsen redovisat samma uppfattning som utredningen om samverkansreglernas tillämpning på elevområdet. På sikt har styrelsen ansett att det blir nödvändigt med en mer ingående utredning av hur skyddsverksamheten skall organiseras inom elev- och vårdområdena. Remissinstanserna inom högskoleområ- det har framhållit att de studerande bör vara representerade i skydds-

Prop. 1976/77: 149 202

kommittéer. Sveriges förenade studentkårer har samtidigt ansett det uteslutet med en konstruktion där skyddsombud utses bland de stude— rande. Riksförbundet hem och skola har däremot funnit det betänkligt att eleverna undantagits från samverkansreglema och har hänvisat till att talerätt tillkommer elevernas förmyndare om eleverna själva är för unga. För att främja överensstämmelse med reglerna i arbetsmiljölagen har LO ansett att föreskrifter om samverkan bör meddelas av arbetar- skyddsstyrelsen även på områden där arbetsmiljölagens samverkans— regler inte är direkt tillämpliga.

I det föregående har jag förordat att elever i väsentliga delar skall lik- ställas med arbetstagare vid tillämpningen av den nya lagen. En allmän regel förordas i arbetsmiljölagen (3 kap. 1 5) att arbetsgivare och arbets- tagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö. Denna re- gel bör gälla också för elever. I samråd med chefen för utbildningsde- partementet och statsrådet Mogård anser jag det vara mycket angeläget att detta förs ut i praktisk tillämpning. Som utredningen och med något undantag även remissinstansema har funnit kan emellertid de särskilda reglerna om skyddsombud och skyddskommittéer inte utan vidare föras över till elevområdet. I fråga om högskolan torde det finnas förutsätt- ningar för att låta regelsystemet tillämpas i stort sett utan inskränkning. Detsamma kan gälla inom den kommunala och statliga vuxenutbildning- en samt exempelvis för studiecirklar med myndiga deltagare. Beträffan- de eleverna i grundskolans högstadium och gymnasieskolan behöver re- gelsystemet anpassas efter elevernas ålder och erfarenhet. Skilda former kan behövas för olika åldersgrupper. Det är härvid viktigt att man finner vägar som gör det möjligt att få in arbetet med arbetsmiljön som ett na- turligt led i utbildningen. I fråga om föräldrarnas roll i elevernas skydds- arbete speglas i remissyttrandet från Riksförbundet hem och skola ett in- tresse som det gäller att ta vara på och utveckla. Samtidigt vill jag kon- statera att det inte är i linje med samverkansreglema att föräldrarna di- rekt går in i den lokala skyddsorganisationen. I detta avseende bör hållas fast vid att samverkansreglema riktar sig till dem som är verksamma på arbetsplatserna. Tanken är att dessa med stöd av reglerna skall kunna påverka sin egen arbetsmiljö.

Skolöverstyrelsen har när det gäller att finna former för elevernas skyddsarbete anvisat den lösningen att som mönster använda de regler som f. n. tillämpas för de värnpliktiga och bland eleverna utse skyddsas- sistenter och adjungerade ledamöter i skyddskommitté. Ett sådant förfa- rande synes även enligt min uppfattning vara värt att pröva. Noteras kan f.ö. att av remissyttrandena framgår att elever redan i betydande grad har börjat delta i olika former av skyddsarbete. Enligt vad jag har erfarit kommer chefen för utbildningsdepartementet och statsrådet Mo- gård att föreslå regeringen att uppdra åt skolöverstyrelsen-och universi- tets- och högskoleämbetet att tillsammans med arbetarskyddsstyrelsen

Prop. 1976/77: 149 203

och arbetsmarknadsparterna närmare utreda hithörande frågor. Genom sådan medverkan torde kunna åstadkommas att överensstämmelse i så stor utsträckning som möjligt nås med arbetsmiljölagens principer för samverkan i skyddsfrågor.

20.2.5. Vårdområdet

Även i fråga om intagna på vissa anstalter inom sjuk-, social- och kri- minalvården gäller arbetarskyddslagen i vad avser allmänna Skyddsföre- skrifter och bestämmelser om tillsyn, ansvar och fullföljd. Lagens till- lämplighet är dock begränsad till i huvudsak anstalter där de intagna kan hållas kvar tvångsvis.

Inom vårdområdet utförs i viss utsträckning arbete även av patienter och intagna. Arbetsmiljöutredningen har framhållit att det från skydds- synpunkt finns all anledning att kräva samma standard för dessa arbeten som för arbete i allmänhet. Eftersom vårdsynpunkterna måste beredas stort utrymme, blir enligt utredningen ansvaret för arbetsmiljön här i första hand en fråga för anstaltsmyndigheten och centralt för socialsty— relsen och kriminalvårdsstyrelsen. Utredningen har mot denna bakgrund föreslagit samma principer för arbetsmiljölagens tillämplighet inom vårdområdet som beträffande utbildningsområdet. Förslaget innebär att arbetsmiljölagens föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhet, allmänna skyldigheter för arbetsgivare rn. fl., farligt arbete av minderåriga, tillsyn, sanktionssystem och fullföljd av talan blir tillämpliga på arbete, som ef- ter anvisning av anstaltsledningen utförs av den som är intagen för vård på anstalt. Som exempel på inrättningar som faller inom det utvidgade tillämpningsområdet har nämnts lasarett, sjukhem, ålderdomshem samt allmänna och enskilda vårdhem.

Vad utredningen sålunda föreslagit har i huvudsak godtagits av re- missinstansema. Kriminalvårdsstyrelsen har samtidigt påpekat att de an— ställdas och de intagnas krav på en god arbetsmiljö ibland är svåra att förena och att detta kan komma att förorsaka vissa problem vid tillämp— ningen av arbetsmiljölagen.

Efter samråd med cheferna för justitiedepartementet och socialdepar- tementet samt statsrådet Troedsson vill jag ansluta mig till utredningens förslag att arbetsmiljölagen i väsentliga delar skall vara tillämplig över hela vårdområdet (1 kap. 2 5 första stycket 2 och andra stycket). Samti- digt kan konstateras att vårdmyndighetemas förstahandsansvar uppen- barligen minskar behovet av tillsyn från arbetarskyddsmyndigheternas sida. Med anledning av kriminalvårdsstyrelsens påpekande vill jag vi- dare hänvisa till att en avvägning självfallet måste ske med hänsyn till berättigade krav från de anställda på en tillfredsställande arbetsmiljö.

Utredningen har understrukit vikten av" att motsvarande regler om samverkan, som utredningen har föreslagit i arbetsmiljölagen, ges vidaste möjliga tillämpning inom såväl socialvårdens som kriminalvårdens om-

Prop. 1976/77: 149 204

råde. Därvid har förutsatts att vederbörande myndighet inom dessa vårdsektorer meddelar anvisningar om i vilken utsträckning arbetsmiljö- lagens samverkansregler skall tillämpas.

Socialstyrelsen har också betonat vikten av att samverkansreglema i största möjliga utsträckning tillämpas inom vårdområdet. Särskilt ange— läget har detta ansetts vara i de fall då syftet med vården är att göra de intagna psykiskt och socialt bättre skickade att aktivt ta del i samhällsli- vet. Kriminalvårdsstyrelsen har framhållit att styrelsen med ledning av hittills vunna erfarenheter avser att utveckla formerna för samverkan med de intagna. Å andra sidan har statens handikappråd ställt sig oför- stående till att huvudmannen för institutionsvårdcn skall få så stort in- flytande över i vilken utsträckning arbetsmiljölagens samverkansregler skall tillämpas.

Det är enligt min mening av största betydelse att samverkansreglema i arbetsmiljölagen i möjlig utsträckning sätts i tillämpning även i fråga om dem som är omhändertagna för vård. I huvudsak samma synpunkter kan här anläggas som jag redan anfört beträffande motsvarande spörs- mål inom elevområdet. Liksom inom detta område kan det finnas anled- ning att låta de berörda myndigheterna och arbetsmarknadsparterna närmare utreda vilka regler som här bör gälla. Frågan härom övervägs enligt vad jag har inhämtat inom justitiedepartementet och socialdepar- tementet.

20.2.6 Försvaret

Från arbetarskyddslagens tillämpning inom försvaret är undantagna övningar och annat arbete än sådant som utförs under väsentligen samma förhållanden som motsvarande arbete i civil verksamhet. Beträf- fande detta 5. k. undantagsområde gäller enligt särskilt utfärdade före- skrifter för försvaret att verksamheten i möjlig omfattning skall planläg- gas och genomföras med beaktande av de syften som tillgodoses med ar- betarskyddslagen.

Arbetsmiljöutredningen har utgått från att arbetarskyddet i all den ut- sträckning som är möjlig bör regleras på samma sätt för försvaret som i samhället i övrigt. Verksamheten inom försvaret måste visserligen i många avseenden bedrivas under speciella förutsättningar. Detta har emellertid endast i begränsad utsträckning ansetts innebära att man kommer in på en avvägning av principiellt annat slag än som görs inom andra verksamhetsområden. När det gäller utbildning eller övning inom försvaret måste sålunda en avvägning ske mellan intresset att aktiviteten kan äga rum i ändamålsenliga former och kravet på säkerhet. Tjänstgöring i militära anläggningar sker enligt utredningen ofta under sådana om— ständigheter att varken krigets krav eller nödvändigheten att bedriva övningar under realistiska villkor utgör skäl att avvika från den nivå som gäller under civila förhållanden. Utredningen har påpekat att i av-

Prop. 1976/77: 149 205

vägningen samtidigt ligger att hänsyn måste tas till försvarets uppgifter i krig och att därför fullständig överensstämmelse inte kan skapas mellan militära och civila anläggningar. Motsvarande påpekande har gjorts be- träffande utrustning för militärt bruk. I fråga om arbetstiden har utred- ningen hänvisat till att avvikelse från arbetsmiljölagens särskilda före- skrifter föreslås kunna ske genom kollektivavtal. Vidare har påpekats att enligt förslaget möjlighet finns till generell myndighetsdispens i de fall där undantag behövs från arbetstidsbestämmelserna för att övningar skall kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Även beträffande tillsynen inom försvarets område måste enligt utredningen utgångspunk- ten vara att tillsynen skall utövas i samma former och av samma myn- digheter som på övriga områden. Den löpande tillsynen har med hänsyn till den kontroll som bedrivs genom försvarets myndigheter på olika ni- våer ansetts kunna utövas i huvudsak genom att yrkesinspektionen på kallelse går in och diskuterar militära skyddsfrågor. Vad gäller den centrala tillsynen genom författningsverksamhet har utredningen fram- hållit att här liksom på andra områden särskilda föreskrifter av arbetar- skyddsstyrelsen självfallet inte behövs i den mån annan myndighet har meddelat betryggande säkerhetsföreskrifter. Som huvudregel har utred- ningen föreslagit att arbetsmiljölagen skall bli i sin helhet tillämplig för försvaret. Samtidigt har i arbetsmiljölagen föreslagits möjlighet för rege- ringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer att med- dela särskilda föreskrifter om lagens tillämpning inom försvaret. Enligt förslaget finns alltså möjlighet att i administrativ ordning göra den sär- reglering som behövs bl. a. under krigstillstånd och på grund av bered- skapskrav.

Mot utredningsförslaget har TCO:s representant i utredningen reser- verat sig på vissa punkter. Enligt reservationen föreligger inget behov av stöd i arbetsmiljölagen för att kunna särreglera försvaret. Härvid har hänvisats dels till de möjligheter som under alla förhållanden finns att i arbetarskyddsstyrelsens tillämpningsföreskrifter ta hänsyn till speciella förhållanden inom olika verksamheter, dels till att möjlighet att vid krigs- eller beredskapstillstånd undanta försvaret från arbetsmiljölag- stiftningen torde föreligga även utan direkt stöd i arbetsmiljölagen. Det är enligt reservantens åsikt väsentligt att se till att den militära sidan så långt möjligt behandlas på samma sätt som annan yrkesverksamhet. Som exempel har anförts att det inte finns större anledning att ge ge- nerella dispenser från arbetsmiljölagens arbetstidsregler här än på andra verksamhetsområden. Beträffande tillsynen enligt arbetsmiljölagen på försvarets område har reservanten ansett att den bör ske på samma sätt och med samma tidsintervaller som för civil verksamhet och inte bara efter kallelse från part.

TCO har i sitt remissyttrande sett som mycket positivt att arbetsmiljö- lagen föreslås bli i princip tillämplig på hela försvaret. Samtidigt har

Prop. 1976/77: 149 206

TCO instämt i de synpunkter som har framförts i reservationen. Övriga remissinstanser har i princip helt godtagit utredningsförslaget i denna del. Sålunda har överbefälhavaren (ÖB) i allt väsentligt anslutit sig till utredningsförslaget. Härvid har framhållits att försvarsmaktens uppgif- ter i vissa avseenden är särpräglade, eftersom det gäller förberedelser för förhållanden som saknar motsvarighet i det normala fredssamhället. Utredningen har enligt ÖB uppmärksammat detta problem på ett i hu- vudsak tillfredsställande sätt. Inte heller civilförsvarsstyrelscn har haft någon erinran mot den föreslagna huvudregeln att arbetsmiljölagen skall tillämpas även på försvaret. Vidare har ÖB framhållit att ett stort antal myndigheter, organisationer och företag fortlöpande utför planering för verksamhet under beredskapstillstånd och krig. Vid denna planläggning förutsätts ofta forcerad produktion i andra lokaler än de ordinarie samt över huvud verksamhet under andra förhållanden än i fred. ÖB har föreslagit att detta möts i arbetsmiljölagen med att bemyndigandet att utfärda särskilda föreskrifter hänförs till fredstid och genom att det dessutom föreskrivs att regeringen vid krig, krigsfara eller annars under utomordentliga av krig föranledda förhållanden skall äga meddela de avsteg från lagens tillämpning som totalförsvarets verksamhet kräver. öB har också framhållit att tillämpningsföreskrifter för beredskap och krig måste vara klara när lagen börjar tillämpas. Liknande synpunkter har anförts även av ett antal andra remissinstanser.

När det gäller arbetsmiljölagens tillämpning inom försvarets område vill jag efter samråd med chefen för försvarsdepartementet först ta upp ett principiellt resonemang om hur man skall se på frågan om tillämp- ningen under krig av lagstiftningen på det sociala området.

Jag vill därvid slå fast att våra försvarsansträngningar under krigstid kräver så stora insatser av befolkningen att den måste acceptera att av— steg görs från många av de trygghetsanordningar som i fredstid anses som självklara. Att i lagar som är avsedda att tillämpas i fred ta in even- tuella undantag för krig skulle i onödan tynga lagstiftningen. Principen bör därför vara att de lagar som läggs fram på det sociala området skrivs för normala fredsförhållanden. De avsteg som behövs under krig och beredskap får övervägas inom ramen för den krigsplanläggning som åvilar varje departement. Jag anser därför att frågan om arbetsmiljöla— gens tillärnpning inom försvarets område i princip inte bör påverkas av förhållandena under krig och beredskap. Jag vill i det sammanhanget framhålla att undantag från arbetsmiljölagen under krig och beredskap kan vara aktuella inte bara för försvarsmakten och civilförsvaret utan också för stora delar av samhället i övrigt. Många industrier tvingas nämligen under sådana förhållanden att lägga om sin produktion och får därigenom svårt att på alla punkter upprätthålla den standard som arbetsmiljölagen kräver. När det gäller arbetsmiljölagens tillämpning i fred inom försvarets

Prop. 1976/77: 149 207

område anser jag det vara mycket tillfredsställande att man kunnat komma fram till den föreslagna huvudregeln att arbetsmiljölagen skall tillämpas inom försvarets hela område. Inte minst vid jämförelse med arbetarskyddslagstiftning i andra länder framstår en sådan reglering som synnerligen positiv. Ett väl fungerande arbetarskydd är nödvändigt vid militär verksamhet i fred och ingår som en beståndsdel även i förbere- delserna för ett effektivt handlande under beredskap eller i krig. Som ut- redningen har påpekat ligger det i sakens natur att förhållandena inom olika verksamhetsgrenar växlar inom ganska vida ramar vad gäller möj- ligheten att tillgodose komfortkrav och liknande. Grundläggande för allt slags verksamhet måste emellertid vara att vissa risker för ohälsa eller olycksfall inte kan accepteras och att förutsättningar dessutom måste skapas för att göra arbetsmiljön så god som möjligt. Ställningstaganden inom olika områden får ske med hänsyn till verksamhetens art och sam- hällets intresse av att verksamheten kan utövas i ändamålsenliga former.

Att övningar bedrivs under realistiska förhållanden är sålunda ett na- turligt led i verksamheten inom försvaret. Vapen och annan utrustning är konstruerade för att vara effektiva i krig. I fråga om försvarets an- läggningar ligger tyngdpunkten på att de skall fungera under krigsför- hållanden. Å andra sidan är det självklart att verksamheten inte får be— drivas så att våra egna soldater kommer till skada. Det är väsentligt att risker för detta möts genom särskilda Skyddsföreskrifter och skyddsan- ordningar och genom att uppmärksamhet ägnas åt utbildning och urval av personal. Målet bör vara att i den mån det är tekniskt och ekono— miskt möjligt nå samma standard beträffande arbetsmiljön inom försva— rets område som inom den civila sektorn. För tilliten till att en riktig av- vägning sker är det av värde att bedömningen kan göras inom ramen för arbctsmiljölagstiftningen.

Efter samråd med chefen för försvarsdepartementet har jag därför i likhet med utredningen kommit fram till att arbetsmiljölagen i princip skall vara tillämplig inom området för det samlade försvaret. Jag vill än en gång betona att den nu intagna ståndpunkten gäller för den verksam- het som bedrivs under normala fredsförhållanden.

Jag övergår så till frågan om verksamheten inom försvaret är så sär- präglad redan i fred att den motiverar att vissa föreskrifter i arbetsmil- jölagen undantas från tillämpning inom försvaret.

Vad först gäller arbetstiden är det enligt min mening självklart att en tidsmässigt koncentrerad arbetsinsats kan vara nödvändig för att man skall kunna genomföra en effektiv utbildnings- och övningsverksamhet inom försvaret. Det framstår som önskvärt att genom kollektivavtal re- gleras fall där avvikelser behövs från arbetsmiljölagens föreskrifter. Ett behov av dispensmöjlighet finns emellertid här liksom på andra områ- den främst med hänsyn till de avsteg som kan bli nödvändiga i plötsligt uppkommande lägen. Jag vill i detta sammanhang erinra om att beslut

Prop. 1976/77: 149 208

härom prövas av tillsynsmyndighet där arbetsmarknadsparterna är re- presenterade. Även i fråga om tillsynen i övrigt kan jag i huvudsak an- sluta mig till vad utredningen har föreslagit. Jag vill dock framhålla att man bör söka åstadkomma en regelbunden tillsyn även inom försvarets område. Liksom i övrigt måste samtidigt en prioritering ske med beak- tande av angelägenhetsgraden. I denna bedömning ingår givetvis även att ta hänsyn till den kontroll som utövas av andra myndigheter än ar- betarskyddsmyndigheterna.

Utredningen har särskilt övervägt i vad mån reglerna om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare kan tillämpas inom försvaret. Därvid har understrukits vikten av att de anställda inom försvarsmakten har tillräckligt inflytande över sin arbetsmiljö. Utredningens majoritet har funnit att speciella förhållanden föreligger vid s.k. tillämpade öv— ningar. Dessa sker under förhållanden som skall motsvara krigets, och händelseutvecklingen bestäms av att vissa angivna förutsättningar skall anses föreligga. Av övningarnas karaktär följer att den enskilde inte all- tid kan överblicka risksituationen. Det har ansetts att avbrytande av en verksamhet i sådant sammanhang kan komma in som ett riskmoment och dessutom skulle i väsentlig mån bryta en övnings verklighetsprägel. Enligt majoritetens uppfattning bör därför skyddsombuds rätt att av- bryta arbete i avvaktan på yrkesinspektionens ställningstagande (se av- snitt 20.8.4) inte gälla vid övning inom försvaret. I övrigt har föreslagits att samverkansreglema skall gälla fullt ut även inom försvarets område. TCO:s representant i utredningen har i sin reservation anfört att det för- hållandet att stopp för en verksamhet ibland kan ge upphov till en ny säkerhetsrisk inte är unik för övning inom försvaret. Någon olägenhet av att skyddsombuds möjlighet att avbryta arbete gäller fullt ut inom olika områden, där motsvarande situationer som vid övningar kan tän— kas uppstå, har enligt reservanten inte kunnat konstateras. I reservatio- nen har därför föreslagits att något undantag inte görs från arbetsmiljö- lagens bestämmelser vid övning inom försvaret.

Enligt sitt remissvar delar TCO helt de synpunkter som förts fram i reservationen. Övriga remissinstanser har emellertid godtagit utrednings- förslaget även i denna del.

För att försvaret skall kunna erbjuda sina anställda en arbetsmiljö som upplevs som tillfredsställande och i nivå med verksamheten på and- ra områden är det enligt min mening väsentligt att även samverkansreg- lerna i arbetarskyddslagstiftningen får utvidgad tillämpning. Huvudre- geln bör sålunda vara att också dessa regler skall gälla på det hittillsva- rande undantagsområdet. Detta innebär en betydande utvidgning av skyddsombudens och skyddskommittéernas uppgifter och befogenheter beträffande skyddsfrågor som gäller speciella militära verksamhetsfor- mer liksom i fråga om olika försvarsanläggningar och utrustning för mi— litärt bruk. I detta sammanhang framstår den fråga där enighet inte har

Prop. 1976/77: 149 209

kunnat vinnas inom utredningen och där remissutfallet inte är helt enty- digt som en detalj bland andra spörsmål av stor räckvidd.

Även jag anser emellertid att en särskild reglering är nödvändig be- träffande skyddsombuds rätt att avbryta arbete under övning inom för- svaret. Med hänsyn till verksamhetens art och av säkerhetsmässiga skäl passar enligt min uppfattning stoppningsrätten här inte in i mönstret. Jag avser därför att förorda att med stöd av bemyndigande i arbetsmil- jölagen (1 kap. 4 5) en undantagsbestämmelse i nämnda hänseende tas in i lagens verkställighetsförordning. Samtidigt vill jag understryka att det bör ligga inom skyddskommitténs kompetensområde att också be- handla övningar och att skyddsombudens uppgifter och befogenheter med nämnda undantag bör gälla oinskränkta under övningar. Härav föl- jer att skyddsombuden skall ses som en tillgång även i det säkerhetssy- stem som gäller vid sådan verksamhet.

Jag övergår så till frågan om arbetsmiljölagens tillämpning på värn- pliktiga.

De värnpliktiga utgör den största gruppen inom försvarsmakten. I ar— betarskyddslagen finns en bestämmelse som i vissa avseenden likställer värnpliktiga med anställd personal. De värnpliktigas tjänstgöring faller emellertid till största delen utanför regleringen i arbetarskyddslagen, ef— tersom från lagens tillämpning är undantagna övningar och annat arbe- te än sådant som utförs under väsentligen samma förhållanden som motsvarande arbete i civil verksamhet.

Utredningen har konstaterat att de värnpliktiga tjänstgör under för- hållanden som vad avser arbetsplatser och utrustning i stort sett är de- samma som för anställd personal. Enligt utredningens uppfattning bör arbetsmiljölagen till skillnad från arbetarskyddslagen göras tillämplig på de värnpliktigas arbetsförhållanden. Utredningen har samtidigt påpekat att de värnpliktigas tjänstgöringstid är reglerad i värnpliktslagen (1941: 967, ändrad senast 1976: 308). Det har därför ansetts att anledning sak- nas att i arbetsmiljölagen ge föreskrifter om de värnpliktigas arbetstid. Motsvarande tillämpning har även i övrigt föreslagits som på elev- och vårdområdena. Detta innebär att arbetsmiljölagens föreskrifter om ar- betsmiljöns beskaffenhet, allmänna skyldigheter, farligt arbete för min- derårig, tillsyn, sanktionssystcm och fullföljd av talan skulle gälla även för de värnpliktiga. Med värnpliktig har i förslaget jämställts annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring, bl. a. civilförsvarspliktig.

Mot utredningsförslaget på värnpliktsområdet har endast ÖB gjort vissa erinringar. Sålunda har ansetts att förtidsinskriven värnpliktig bör jämställas med andra värnpliktiga och ej betraktas som minderårig. ÖB har dessutom framhållit att personal ur hemvärnet och frivilligorgani- sationer bör anses som arbetstagare i samma utsträckning som väm- pliktiga.

Även jag vill i huvudsak ansluta mig till utredningens förslag i denna

14 Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 149

Prop. 1976/77: 149 210 del. Liksom utredningen anser jag att arbetet med att förebygga att de värnpliktiga utsätts för risker för ohälsa och olycksfall måste ges största möjliga bredd. Den av ÖB nämnda frågan om minderårigbestärnmel- sernas tillämpning på förtidsinskriven värnpliktig bör enligt min mening lösas så att dessa bestämmelser inte görs tillämpliga på värnpliktiga. Som ÖB har föreslagit bör personal ur hemvärn och frivilligorganisatio- ner likställas med värnpliktiga vid tillämpning av arbetsmiljölagen. Detta bör komma till uttryck i arbetsmiljölagen (1 kap. 2 & första styc- ket 3).

Utredningen har i fråga om värnpliktiga vidare framhållit att skydds- ombud och ledamot i skyddskommitté måste ha ingående kännedom om verksamheten inom det område där man skall verka. Liksom nyan- ställda arbetstagare som genomgår intern yrkesutbildning torde enligt utredningen de värnpliktiga allmänt sett sakna tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att verka som skyddsombud eller skyddskommitté- ledamot. De särskilda samverkansreglerna i arbetsmiljölagen har därför ansetts inte böra vara omedelbart tillämpliga på de värnpliktiga. Utred- ningen har samtidigt framhållit att det är viktigt att de värnpliktiga be- reds möjlighet att inom ramen för sin kompetens delta i skyddsarbetet. Ett lämpligt system synes enligt utredningen vara att de värnpliktiga så- som f.n. sker utser skyddsassistenter och adjungerade ledamöter i skyddskommittéer.

Remissinstanserna har inte haft någon erinran mot utredningens för- slag vad gäller samverkansreglernas tillämplighet för de värnpliktiga. Även jag ansluter mig till förslaget. Det är enligt min mening en klar fördel att samma övergripande ordning här blir gällande för elever och värnpliktiga. I båda fallen förutsätts att regler om samverkan anpassade till respektive områdes speciella villkor ges så vid tillämpning som möj- ligt. Jag vill understryka att det är viktigt att engagera de värnpliktiga i skyddsarbetet och att tillvarata deras erfarenheter på bästa sätt. Genom ett nära samarbete mellan skyddsombuden och de värnpliktigas skydds- assistenter bör goda resultat kunna uppnås. I övrigt vill jag erinra om det planerade utredningsarbete om samverkansreglernas tillämpning på elevområdet som jag har berört i ett tidigare avsnitt. Resultatet av detta utredningsarbete torde kunna vara av intresse även när det gäller att re- glera de värnpliktigas medverkan i skyddsarbete.

Till frågan om de övergångsbestämmelser, som kan behövas med an- ledning av att arbetarskyddslagstiftningens tillämpningsområde föreslås utvidgat, avser jag att återkomma i ett följande avsnitt.

20.2.7 Joniserande strålning Skyddet mot joniserande strålning vid radiologiskt arbete regleras i strålskyddslagstiftningen. Arbetarskyddslagen är tillämplig på arbete som omfattas av tillsyn enligt strålskyddslagen (1958: 110, ändrad senast

Prop. 1976/77: 149 211

1976: 245) endast i vad avser skydd mot annan skada än sådan som or- sakas av joniserande strålning. Samverkansreglema i arbetarskyddslagen gäller dock utan sådan begränsning.

Arbetsmiljöutredningen har konstaterat att det på olika områden finns säkerhetsinriktad lagstiftning som avser det allmänna skyddet utan begränsning till arbetarskydd. Enligt utredningen bör arbetsmiljölagen inom sitt principiella tillämpningsområde täcka även sektorer med särskild säkerhetslagstiftning. Utredningen har därför i förslaget till arbetsmiljölag slopat undantaget för skada som orsakas av joniserande strålning.

Remissinstanserna har i princip anslutit sig till utredningens förslag att strålskyddsfrågor skall omfattas av arbetsmiljölagen.

Även jag delar utredningens uppfattning på denna punkt. Genom att arbetsmiljölagen görs generellt tillämplig kan en samlad bedömning ske av olika arbetsmiljöfaktorer. Vidare säkras ett allsidigt partsinflytande vid behandling av arbetsmiljöfrågor i yrkesinspektionsnämnderna och i arbetarskyddsstyrelsen. Viktigt är enligt min mening också att skydds- ombuden kan vända sig till samma myndighet yrkesinspektionen —— med alla arbetarskyddsfrågor, strålskyddsfrågor inbegripna. Jag avser att återkomma till frågan om myndighetsansvaret på strålningsområdet i samband med ytterligare överväganden rörande tillsynen.

20.2.8 Särskilda områden

I arbetsmiljölagen (1 kap. Så första stycket) bör i enlighet med vad utredningen har föreslagit föras in samma undantag för skeppstjänst och arbete i arbetsgivarens hushåll som finns i arbetarskyddslagen. Undanta— gen föranleds av att på dessa områden finns särskild reglering av arbe- tarskyddet i lagen (1965: 719) om säkerheten på fartyg (ändrad senast 1975: 722) resp. lagen (1970: 943) om arbetstid m.m. i husligt arbete (ändrad senast 1975: 732).

Lagen om säkerheten på fartyg gäller örlogsfartyg endast såvitt rege— ringen förordnar därom. Sådant förordnande har inte meddelats. I stäl- let har i särskild ordning förordnats att arbetarskyddslagen skall i möjlig omfattning gälla för försvarsmaktens fartyg. Jag har erfarit att frågan om arbetarskyddets reglering på örlogsfartyg övervägs inom kommuni- kationsdepartementet. Till vissa andra frågor i anslutning till lagen om säkerheten på fartyg avser jag att återkomma vid behandlingen av ar- betsmiljölagstiftningens tillämplighet i internationella förhållanden.

Vad gäller husligt arbete har utredningen till särskild behandling tagit upp frågan om arbetsmiljölagens tillämpning på arbete som i privata hem utförs i kommunernas regi genom olika former av social hemhjälp och hemsjukvård. Utredningen har påpekat att sådant hemhjälpsarbete bör falla under arbetsmiljölagen, eftersom det här är kommunen som står som arbetsgivare och undantaget för arbete i arbetsgivarens hushåll

Prop. 1976/77: 149 212

sålunda inte är tillämpligt. Det är enligt utredningen samtidigt klart att vissa avvägningar alltid måste göras mellan de krav som bör ställas på arbetsmiljön och vårdintresset. Utredningen har i detta avseende a_n- fört att inspektionsbesök i hem endast bör ske på begäran av part eller om annars särskild anledning föreligger. Vidare har framhållits att skyddsombud inte av arbetarskyddsskäl bör besöka t. ex. åldringar eller sjuka personer som vårdas i hemmet annat än när det är påkallat av sär- skilda omständigheter och i vart fall bara efter medgivande av vårdtaga- ren. Nämnda frågor har berörts av ett flertal remissinstanser. Sålunda har socialstyrelsen förutsatt att arbetsmiljölagen även skall omfatta av kommun anställd personal som utför arbete i eget hem, t. ex. som dag- barnvårdare. LO har betonat att den som utnyttjar annans arbetskraft så långt det är praktiskt möjligt bör ha skyldighet att se till att arbetet kan ske i en tillfredsställande arbetsmiljö. Statens handikappråd har fram- hållit att hemsjukvården i allt större utsträckning lämnas av anförvan- ter. Det är enligt rådet angeläget att samma krav på arbetsmiljö ställs för denna grupp som för andra arbetstagare. Vidare har Svenska kom— munförbundet understrukit utredningens synpunkter i fråga om inspek- tionsbesök och besök av skyddsombud i hem.

Även jag vill framhålla att arbetsmiljölagen avses vara tillämplig på hemhjälpsarbcte som bedrivs av kommun eller enskild organisation. Inte heller har jag något att erinra mot vad utredningen och remissinstan- serna har anfört i övrigt. Tvärtom finns från min sida anledning att kraftigt understryka att hemhjälpspersonal måste tillförsäkras en så god arbetsmiljö som möjligt. Arbete som utförs i arbetstagarens hem be- handlas längre fram i detta avsnitt. Med anledning av vissa synpunkter från De handikappades riksförbund vill jag påpeka att frågan om ar- betsgivaransvarets placering bör på vårdområdet lösas efter samma lin- jer som i övrigt gäller inom arbetsrätten. Till frågor om tillsynen av ar- bete som utförs i hemmiljö återkommer jag i ett särskilt avsnitt.

LO har i sitt remissyttrande även fäst uppmärksamheten på att vissa bestämmelser i lagen om arbetstid m. m. i husligt arbete kan behöva ses över för att ges samma innehåll som motsvarande bestämmelser i den föreslagna arbetsmiljölagen. Jag avser att låta särskilt utreda denna fråga.

Gällande arbetarskyddslag innehåller vidare ett generellt undantag i fråga om arbete som utförs i arbetstagarens hem eller annars under så- dana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, s.k. okontrollerbart arbete. Utredningen har framhållit att arbetsmiljölagen i huvudsak bör vara tillämplig även på hemindustriellt arbete liksom annat arbete där arbetsplatsen ligger utan- för arbetsgivarens rådighet. Härvid måste givetvis en bedömning ske av vad som ligger inom arbetsgivarens möjligheter och av vad som rimligen kan krävas av honom. Allmänt har emellertid ansetts böra gälla att ar-

Prop. 1976/77: 149 213

betsgivaren skall ansvara för att maskiner, redskap och arbetsmaterial som lämnas ut är betryggande från skyddssynpunkt. Arbetsgivaren bör vidare göra klart för sig vilka risker som kan förekomma vid arbetet i fråga. Om arbetet innebär exempelvis hanterande av ämne som kan göra att luften blir farlig att inandas, måste han övertyga sig om att det finns godtagbara skyddsanordningar. Viktigt har ansetts vara att arbets» givaren ger tillräckliga instruktioner även beträffande arbete som ligger utanför hans direkta uppsikt. Mot denna bakgrund har utredningen föreSIagit att det allmänna undantaget för okontrollerbart arbete inte förs över till arbetsmiljölagen. På motsvarande sätt som i allmänna ar- betstidslagen (1970: 103, ändrad senast 1976: 597) bör dock enligt utred— ningen arbetsmiljölagens arbetstidsregler inte gälla okontrollerbart ar- bete.

Jag ansluter mig till vad utredningen sålunda har anfört och till dess förslag, som i stort sett har lämnats utan erinran av remissinstansema. Man behöver enligt min mening inte, som LRF har befarat, räkna med några missförstånd eller olägenheter i övrigt till följd av att uttryckligt undantag görs enbart i fråga om arbetstidsreglerna. De synpunkter LRF i övrigt har framfört i detta sammanhang torde mera gälla frågan om gränsdragningen kring arbetstagarebegreppet än begreppet okontroller- bart arbete. De torde ha blivit behandlade genom vad jag i avsnitt 20.22 har uttalat om hur man härvidlag bör bestämma arbetsmiljölagens till- lämpningsområde. Jag förordar sålunda att i arbetsmiljölagen (1 kap. 3 & andra stycket) inte föreskrivs annat undantag beträffande arbete, som utförs i arbetstagarens hem eller annars under sådana förhållanden att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över hur arbetet är anordnat, än i fråga om lagens arbetstidsbestämmelser.

20.2.9 Arbetsmiljölagens tillämpning i internationella förhållanden

Arbetsmiljöutredningen har framhållit att arbetarskyddslagen är till» lämplig på arbete som bedrivs i Sverige oberoende av om den som dri» ver verksamheten är svensk eller utländsk medborgare och oavsett om det är fråga om svensk eller utländsk arbetstagare. Däremot anses den svenska arbetarskyddslagen i princip inte tillämplig utanför landets gränser. Motsvarande principiella bedömning bör enligt utredningen gö- ras i fråga om den föreslagna arbetsmiljölagen.

Jag ansluter mig till detta betraktelsesätt. Utgångspunkten vid bedöm- ning av arbetsmiljölagens tillämpning i internationella förhållanden bör vara att i arbetsmiljölagen meddelas bestämmelser som kan hävdas genom ingripande av svensk arbetarskyddsmyndighet. Det måste härvid fasthållas att arbetsmiljölagen skall vara tillämplig även när utländsk medborgare utför arbete i Sverige. För att undvika kompetenskonflikter bör på motsvarande sätt gälla att arbetsmiljölagen inte är tillämplig utanför landets gränser. I samma riktning talar att arbetarskyddsmyn-'

Prop. 1976/77: 149 214

digheternas resurser skulle splittras, om tillsynen utvidgades att avse även annan verksamhet än sådan som bedrivs inom landet.

Jag vill samtidigt konstatera att arbetsuppgifter kan ha anknytning till flera länder. Med detta förhållande sammanhänger att arbetsgivares in- struktionsskyldighet enligt svensk arbetarskyddslagstiftning kan vara ak- tuell även i fall där arbetstagare sänds utomlands för att fullgöra vissa arbetsuppgifter. Den omständigheten att en anställning anknyter till det ena eller andra landets förhållanden bör emellertid inte läggas till grund när det gäller att avgöra vilket lands arbetarskyddslagstiftning som är tillämplig. Med anledning av vad som har anförts i vissa remissyttran- den vill jag betona att sådan anknytning däremot kan vara av stor vikt i det avtalsrättsliga förhållandet mellan parterna. Hithörande frågor bör regleras av parterna på ett tidigt stadium. Jag vill även erinra om att medbestämmandelagens regler kan bli av betydelse vid förhandlingar om arbetsförhållandena vid tjänsteresa eller annan tjänstgöring ut- omlands.

Lagen om säkerheten på fartyg är tillämplig på svenskt fartyg även utanför svenskt farvatten. Utredningen har konstaterat att nämnda lag med dess arbetarskyddsbestämmelser inte avser arbetstagare som utför arbete på svenskt fartyg utan att vara anställd ombord. Trots att sådan arbetstagare utanför Sveriges gränser inte heller omfattas av den all- männa arbetarskyddslagstiftningen, har utredningen inte ansett någon utvidning av lagstiftningen behövlig med hänsyn till att det här rör sig om fall av undantagskaraktär.

Svenska metallindustriarbetareförbundet har i sitt remissyttrande framhållit att t.ex. montörer som inte är ombordanställda stundom medföljer fartyg utanför landets gränser för slutjusteringsarbeten e. d. Sådana arbetstagare bör enligt förbundets åsikt antingen omfattas av ar- betsmiljölagen eller också jämställas med ombordanställda och komma under lagen om säkerheten på fartyg. Liknande synpunkter har fram- förts av televerkets arbetsmiljönämnd.

Av lagstiftningens hittillsvarande uppläggning synes följa att arbetsta- gare, som utför arbete på svenskt fartyg utan att vara anställd ombord, kan komma att sakna skydd enligt svensk arbetarskyddslagstiftning. Ut- redningen har inte lämnat något förslag till lösning under hänvisning till att förhållandet aktualiseras endast i undantagsfall. Detta resultat av gränsdragningen mellan arbetsmiljölagstiftningen för de landanställda och de ombordanställda synes dock enligt min mening otillfredsstäl- lande. Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet för- ordar jag därför att frågan utreds närmare. Chefen för kommunika— tionsdepartementet kommer att föreslå regeringen att fartygsmiljöutred- ningens (K 1973: 04) utredningsuppdrag utvidgas att omfatta också an-

givna problem. I fråga om arbetsmiljölagens tillämplighet på svenskt luftfartyg utan-

Prop. 1976/77: 149 215

för landets gränser har utredningens majoritet framhållit att de prak- tiska möjligheterna att från arbetarskyddssynpunkt ingripa mot arbets- förhållandena ombord uppenbarligen föreligger när flygplanet befinner sig på marken. Härvid är svensk arbetarskyddslagstiftning tillämplig inom landet. De åtgärder som skulle behövas för att ge de svenska arbe— tarskyddsmyndighetema möjlighet att agera utomlands är enligt utred- ningsmajoriteten ett skäl mot att utsträcka arbetarskyddslagstiftningens tillämplighet utom riket. Med hänsyn till de bestämmelser som gäller enligt luftfartslagen (1957: 297, ändrad senast 1976: 11) har ansetts att det inte heller föreligger något påtagligt praktiskt behov av en sådan ut- vidgning. TCO:s representant i utredningen har reserverat sig och före- slagit att arbetsmiljölagen skall vara tillämplig även på arbete som ut- förs ombord på svenskt luftfartyg utomlands. Problemet med svensk ar— betarskyddsmyndighets bristande möjligheter att agera utanför landet bör enligt reservanten kunna lösas genom att myndigheten vid behov får hjälp av luftfartsinspektionen inom luftfartsverket.

Metallindustriarbetareförbundet, TCO och vissa yrkesinspektionsdi— strikt har instämt i reservationen. Enligt TCO ligger arbetsmiljölagens betydelse inte främst i att arbetarskyddsmyndigheten kan göra ingripan- den vid akuta situationer. Det väsentliga är i stället att lagen ger stöd för ett långsiktigt fackligt handlande. Luftfartsverket har inte sett några hin- der mot den lösning som anvisas i reservationen, förutsatt att i arbets- miljölagen anges att luftfartsinspektionen vid sidan av yrkesinspektionen utövar tillsyn i frågor som berör luftfartstjänstens säkerhet.

För egen del vill jag hänvisa till att luftfartslagen med dess säkerhets- bestämmelser är av stor betydelse även från arbetarskyddssynpunkt. Luftfartslagen gäller svenskt luftfartyg även utanför landets gränser i den mån bestämmelserna är förenliga med tillämplig lag i främmande stat. Jag vill också understryka att arbetsmiljölagen måste anses gälla även vid planering för anskaffning av flygplan som skall registreras i Sverige och sättas in i utrikestrafik. Mot denna bakgrund synes mig allt- för stora betänkligheter inte behöva hysas mot att arbetsmiljölagen inte heller när det gäller luftfart föreslås bli tillämplig utanför landets gränser. Det finns dock anledning att närmare undersöka hur luftfartsla- gen i detta avseende fungerar från arbetarskyddssynpunkt. Det kan som luftfartsverket har påpekat även finnas andra problem med anknytning till arbetsmiljölagens tillämpning på luftfartens område. Enligt vad jag har inhämtat avser chefen för kommunikationsdepartementet att föreslå regeringen att uppdra åt luftfartsverket att inkomma med förslag till hur arbetsmiljölagen skall tillämpas inom luftfarten. Avsikten är att i detta uppdrag inrymma även den internationella aspekten.

Arbetsmiljöutredningen har också tagit upp frågan om arbetarskydds- lagstiftningens tillämplighet vid beskickningar utomlands. Utredningen har konstaterat att de regler om immunitet som är tillämpliga för främ-

Prop. 1976/77: 149 216 mande stats beskickning här i riket på motsvarande sätt gäller för svensk beskickning i utlandet. Det synes enligt utredningen vara natur- ligt och i överensstämmelse med rådande uppfattning att i möjlig ut- sträckning tillämpa reglerna i svensk arbetarskyddslagstiftning på för- hållandena vid våra beskickningar utomlands.

Enligt vad TCO har anfört i sitt remissyttrande kan det uppkomma vissa problem genom att yrkesinspektionens resurser inte räcker till för att utöva tillsyn vid utlandsmyndigheterna. TCO har ansett att detta inte kan tas till intäkt för att arbetarskyddslagstiftningen inte skulle gälla. Enligt TCO måste dock frågan om tillsynens organisation lösas. Även byggnadsstyrelsen har efterlyst ett klarläggande av den svenska arbets- miljölagstiftningens tillämpning på svenska beskickningslokaler ut- omlands.

Efter samråd med chefen för utrikesdepartementet vill jag uttala att arbetsmiljölagen i möjlig utsträckning bör tillämpas vid svenska utlands- myndigheter (delegationer, beskickningar och lönade konsulat). Därvid måste uppenbarligen en anpassning ske efter de speciella förhållandena på platsen vare sig dessa är klimatbetingade eller av annan natur. Vi- dare kan sådana regler i arbetsmiljölagstiftningen som bestämmelsen om skyddsombuds möjlighet att avbryta arbete i avvaktan på yrkesinspek- tionens ställningstagande enligt min mening inte tillämpas vid svensk ut- landsmyndighet. Särskilda överväganden behövs här med hänsyn till ut— landsmyndigheternas uppgift att tillvarata viktiga svenska statsintressen och att skydda svenska medborgares liv och egendom, inte minst under oroligheter eller i allvarliga krissituationer. Vad gäller tillsynen vill jag bl. a. peka på möjligheten att utveckla den tillsyn som redan sker genom byggnadsstyrelsen.

20.2.10 Tillämpningen under ett övergångsskede

Arbetsmiljölagen avses enligt det anförda få ett vidare tillämpnings- område än gällande arbetarskyddslag. Lagen bör sålunda omfatta även arbete som medlem av arbetsgivarens familj utför i familjejordbruk eller arbetsgivarens hem och i princip dessutom s.k. okontrollerbart arbete. Vidare bör lagen i väsentliga avseenden gälla ensamföretagare. Tillämp- ningsområdet bör som jag tidigare har framhållit också vidgas bl.a. inom elev- och vårdområdena samt inom försvaret.

De föreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen har meddelat med stöd av arbetarskyddslagen kan först efter hand ersättas med föreskrifter som meddelas med stöd av den nya lagstiftningen. I huvudsaklig över— ensstämmelse med vad utredningen har föreslagit förordar jag därför att de vid arbetsmiljölagens ikraftträdande gällande föreskrifterna fortfa- rande skall gälla tills styrelsen beslutar annat. Härvid bör även avses de föreskrifter som har beslutats med stöd av arbetarskyddslagen men som ännu ej har trätt i kraft vid arbetsmiljölagens ikraftträdande. I avbidan

Prop. 1976/77: 149 217

på att en anpassning hinner ske över hela fältet bör enligt min mening detsamma gälla i fråga om de råd och anvisningar som arbetarskydds- styrelsen har meddelat med stöd av arbetarskyddslagen. Jag förordar att bestämmelser härom införs i övergångsbestämmelser till arbetsmiljöla— gen. Likartade övergångsbestämmelser torde i fråga om föreskrifter som har meddelats med stöd av arbetarskyddskungörelsen (1949: 208, omtryckt 1973: 841) få fogas till arbetsmiljöförordningen.

Nämnda föreskrifter har emellertid utformats för att fylla sin uppgift inom arbetarskyddslagens mera begränsade tillämpningsområde. Utred— ningen har framhållit att nya överväganden i många fall blir nödvändiga för att bestämmelserna skall lämpa sig för tillämpning inom det vidare område som arbetsmiljölagen föreslås täcka, inte minst i fråga om en- samföretagare och för familjejordbrukens del. Av vikt i sammanhanget har också ansetts vara vilka möjligheter tillsynsmyndigheterna har att på kort sikt täcka de nya grupper som förs in under lagen. Enligt utred- ningsförslaget skall därför de tillämpningsbestämmelser som redan finns vid arbetsmiljölagens ikraftträdande t.v. inte gälla inom nytillkomna områden.

Några remissinstanser har särskilt uppehållit sig vid frågan om vilka övergångsbestämmelser som kan bli behövliga om arbetarskyddslagstift- ningen utvidgas i fråga om familjejordbruk och ensamföretagare. LRF och Trädgårdsnäringens riksförbund har sålunda förutsatt att sådana övergångsbestämmelser meddelas att redan anskaffade anordningar nor- malt inte skall behöva ändras eller skrotas och att dispensmöjligheter skapas när särskilda skäl föreligger. Lantbruksstyrelsen har understrukit betydelsen av att övergångsbestämmelser utformas med beaktande av jordbruks- och trädgårdsnäringarnas speciella förhållanden, så att de kostnader en sådan vidgad tillämpning kan medföra för företagen be- gränsas i görligaste mån. Vad gäller ensamföretagare har statens indu— striverk hänvisat till att tekniska och ekonomiska faktorer många gånger kan lägga hinder i vägen för att på kort tid ställa om verksamheten efter nya skyddskrav.

För egen del kan jag ansluta mig till vad utredningen har anfört och föreslagit om vissa äldre tillämpningsföreslcrifters giltighet inom tidigare inte avsedda områden. Enligt min mening bör motsvarande gälla i fråga om de råd och anvisningar som enligt vad jag har förordat också bör tillämpas övergångsvis. Nämnda föreskrifter, råd och anvisningar bör sålunda under en övergångstid gälla endast inom deras hittillsvarande tillämpningsområde. Jag förordar att detta kommer till uttryck i över- gångsbestämmelserna till arbetsmiljölagen. I fråga om de föreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen har meddelat enligt arbetarskyddskungörel- sen torde motsvarande överväganden få ske när verkställighetsförord- ning till lagen utfärdas.

Med denna uppläggning torde remissinstansernas önskemål i huvud-

Prop. 1976/77: 149 218

sak vara beaktade. Jag vill tillägga att det i många fall är angeläget att en sanering kommer till stånd av befintliga maskiner och andra tekniska anordningar. Planer för sanering bör givetvis utarbetas i nära samråd med berörda myndigheter och organisationer inom näringarna. I sam- manhanget vill jag också framhålla att avsikten är att arbetarskyddssty- relsen vid meddelande av nya föreskrifter skall noga överväga i vilken utsträckning dessa bör gälla inom olika områden som avses med arbets- miljölagen. En smidig övergång bör eftersträvas med beaktande av de särskilda förutsättningar och behov som föreligger hos enmansföretag och familjeföretag utan anställda.

Även i fråga om försvaret blir särskilda överväganden aktuella i ett övergångsskede. Arbetarskyddsstyrelsen har i sitt remissyttrande fram- hållit att det inom försvaret finns en mängd säkerhetsbestämmelser som styrelsen hittills inte har behövt granska närmare. Eftersom arbetsmiljö- lagen avses innebära en betydande utvidgning av arbetarskyddsmyndig— heternas tillsyn på försvarets område, torde det enligt styrelsen bli nöd- vändigt att efter hand pröva om dessa bestämmelser erbjuder betryg- gande säkerhet i arbetsmiljölagens mening. Jag vill med anledning härav framhålla att försvarsmyndigheterna som fackmyndigheter svarar för säkerhetsföreskrifter inom försvaret. Det blir därför i första hand dessa myndigheters uppgift att i samråd med arbetarskyddsstyrelsen se till att för försvaret finns sådana säkerhetsföreskrifter att kraven i arbetsmiljö- lagen kan anses uppfyllda.

20.3 Arbetsmiljöns beskaffenhet 20.3.1 Inledning

I arbetarskyddslagen finns allmänna föreskrifter om åtgärder som skäligen erfordras för att skydda arbetstagare mot ohälsa och olycksfall i arbete. Arbetarskyddslagens bestämmelser avser vissa arbetshygieniska förhållanden, främst luftutrymme, belysning, klirnatföroreningar av damm, rök, gas eller ånga och buller och skakningar. Lämpliga an- ordningar skall på dessa områden såvitt möjligt vidtas för att hindra att arbetstagarna utsätts för skador. Tekniska anordningar skall vara ut- förda och anordnade så att de erbjuder betryggande säkerhet. Vidare anges att åtgärder i möjligaste mån skall vidtas mot skada genom bl. a. fall, nedstörtande föremål, ras, splitter, stänk, vassa eller heta föremål, heta vätskor, klämning, slag eller hälsofarliga ämnen. Allmänna före- skrifter finns också om personalutrymmen, personlig skyddsutrustning och anordningar för lämnande av första hjälpen vid olycks- eller sjuk- domsfall. I arbetarskyddskungörelsen utvecklas lagens föreskrifter i olika avseenden. Med stöd av bemyndigande i arbetarskyddslagen har vidare arbetarskyddsstyrelsen meddelat ett stort antal råd och anvis- ningar till ledning vid tillämpningen av lagen.

Prop. 1976/77: 149 219

Arbetsmiljöutredningen har framhållit att en uppräkning av olika åt- gärder till skydd mot skada i arbetslivet av naturliga skäl aldrig kan bli fullständig. När det gäller arbetsmiljölagens uppläggning har utred- ningen, med hänvisning till den mängd olika verksamhetsområden som skall täckas, ansett det inte vara lämpligt att i lagen eller dess tillämp- ningsförordning meddela några detaljföreskrifter om arbetsmiljöns ut- formning. Utredningen har påpekat att en sådan detaljreglering dess— utom inte skulle vara förenlig med att regler av detta slag måste av den ansvariga myndigheten kunna anpassas till den snabba utvecklingen med minsta möjliga tidsutdräkt. Utredningen har därför föreslagit att arbetsmiljölagen utformas som en ramlag vad avser de krav som skall gälla i fråga om arbetsmiljöns beskaffenhet. I ett särskilt kapitel i lagen har därefter preciserats vilka personkategorier som har ansvaret för ar- betsmiljön. Där har slagits fast de allmänna skyldigheter som skall vila på arbetsgivare och andra företagare, arbetstagare, tillverkare, försäl- jare, upplåtare m. fl. En avgörande förutsättning för att arbetsmiljöla— gen med denna uppläggning skall resultera i en effektiv lagstiftning är enligt utredningen att frågan om arbetarskyddsstyrelsens författnings- vcrksamhet ägnas stor uppmärksamhet.

Den uppläggning som utredningen sålunda har föreslagit av arbets— miljölagens bestämmelser om arbetsmiljöns beskaffenhet har vunnit starkt stöd hos remissinstansema.

Även jag anser det nödvändigt att arbetsmiljölagen utformas som en ramlag. Lagen bör i fråga om arbetsmiljöns beskaffenhet innehålla vissa grundläggande bestämmelser och dessutom översiktligt ange kraven be— träffande olika arbetsmiljöfaktorer. På detta sätt görs samtidigt en av- gränsning av det område som faller inom lagen. Bestämmelserna bildar framför allt utgångspunkten för den närmare reglering av arbetsmiljön som enligt vad jag förutsätter skall ske genom arbetarskyddsstyrelsen.

Med den föreslagna uppläggningen av arbetsmiljölagen blir arbetar- skyddsstyrelsens författningsvcrksamhet av stor betydelse för arbetar- skyddet. Inom den i arbetsmiljölagen angivna ramen måste sålunda ges ledning om hur arbetsmiljölagen skall tillämpas på arbetsplatserna. Vik- tigt är att genom verkställighetsföreskrifter anges de närmare krav som skall uppfyllas i arbetsmiljöhänseende vid planering av arbetslokaler och arbetsmetoder m. m. Sådana föreskrifter behövs även i en rad andra av- seenden. Här kan som ytterligare ett betydelsefullt område nämnas före- skrifter till ledning för tillverkare och försäljare av olika produkter som används i arbetslivet. Som remissinstansema har understrukit är det av stor vikt att i all erforderlig utsträckning samråd kan komma till stånd med arbetsmarknadsparterna, andra myndigheter och olika berörda or- ganisationer.

Prop. 1976/77: 149 220

20.32 Grundläggande bestämmelser

Utredningen har föreslagit att arbetsmiljölagens materiella bestäm- melser inleds med en föreskrift att arbetsmiljön skall vara tillfredsstäl- lande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska ut- vecklingen. Därmed har utredningen velat betona att arbetsmiljön skall utformas inte bara utifrån en miniminivå vad avser det förebyggande skyddet utan även med sikte på mänskliga behov i vid bemärkelse. Sam- tidigt har konstaterats att hänsyn måste tas till arbetets natur när man sätter kraven på arbetsmiljön. Man kan sålunda enligt utredningen inte bortse från att det finns för samhället viktiga verksamhetsfält där förut- sättningarna för exempelvis arbetskomfort skiljer sig radikalt från and- ra områden. För en tillfredsställande utveckling av arbetsmiljön inom hela samhället har det emellertid ansetts väsentligt att insatser görs för att utjämna dessa skillnader genom att områden där förhållandena är sämst prioriteras. Utredningen har framhållit att vid utformningen av arbetsmiljön måste beaktas den vid varje tid rådande tekniska och so— ciala utvecklingen och att arbetsmiljön skall förbättras i takt med de möjligheter utvecklingen ger. Det har understrukits att det är nödvän- digt med en samlad bedömning av arbetsmiljön. Det är enligt utred- ningen inte bara fråga om vanskliga kombinationer av olika kemiska ämnen och fysikaliska faktorer, utan vid bedömningen måste också tas med olika förhållanden som berör arbetets psykiska och sociala inne— håll.

I remissvaren har från löntagarorganisationernas sida understrukits värdet av att utredningsförslaget utgår från en helhetssyn på arbetsmil- jön. Även övriga remissinstanser har ställt sig positiva till den föreslagna inledande bestämmelsen. Vissa instanser, bl. a. socialstyrelsen, har påpe- kat att konflikter kan uppkomma mellan arbetsmiljölagens krav på en tillfredsställande arbetsmiljö och krav enligt annan lagstiftning. När det gäller vårdsektorn måste enligt socialstyrelsens mening omsorgen om vårdtagaren vara huvudmålet för verksamheten.

Liksom utredningen och remissinstansema finner jag det vara av grundläggande betydelse att arbetsmiljölagen speglar en helhetssyn på arbetsmiljön. Väsentligt är också att i lagen slås fast att arbetsmiljön skall vara i jämbredd med den sociala och tekniska utvecklingen i sam— hället och att kraven skall kunna skärpas i takt med att utvecklingen fortskrider. Jag vill alltså ansluta mig till utredningsförslaget på denna punkt (2 kap. 1 & första stycket arbetsmiljölagen). Med anledning av vad socialstyrelsen har anfört vill jag erinra om den möjlighet till anpassning efter olika arbetsuppgifters art och ändamål som ligger i att den för- ordade bestämmelsen hänvisar till arbetets natur. När krav enligt olika lagstiftningskomplex står emot varandra torde i regel en lösning kunna åstadkommas efter en rimlig avvägning av tyngden hos olika intressen.

Prop. 1976/77: 149 21

Någon generell lösning är här inte möjlig. I den mån problem uppstår bör berörda myndigheter i samråd meddela närmare föreskrifter.

Som ytterligare en grundläggande bestämmelse har utredningen före- slagit att i arbetsmiljölagen föreskrivs att arbetsmiljöförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Utredningen har i anslutning härtill bl.a. gått in på frågor om arbetets uppläggning och dess psykologiska och sociala innehåll. Som särskilt kritiska egenskaper i arbetets organisation har framhållits bl. a. ständig upprepning av kortcykliga arbetsmoment, systemstyrd arbetstakt särskilt i kombination med höga krav på uppmärksamhet, i detalj förutbestämda rörelsemönster och arbetsmetoder, utnyttjande av i huvudsak endast motoriska funktioner hos den arbetande och bristande möjlighet till so- cial kontakt i arbetet. Med stöd av den föreslagna bestämmelsen har an- setts att i tillämpningen bör kunna göras vissa preciseringar som är riktade mot starkt bundna arbetsformer. Bestämmelsen om arbetets an- passning bör enligt utredningen kunna fungera som stöd vid samråd och förhandlingar mellan parterna. Utredningen har funnit naturligt att be- dömningar av önskvärdheten av olika arbetsformer i första hand görs av parterna men med möjlighet för dem att hänskjuta även frågor av detta slag till yrkesinspektionen. Med den föreslagna uppläggningen av arbets- miljölagen har inspektionen därvid att medverka till lösningar som till- godoser hälsoaspekter i vid bemärkelse. Frågor om förhållandet mellan överordnade och underordnade och om andra relationer mellan männi- skorna på arbetsplatsen inryms enligt utredningen i den bedömning från psykologisk och social synpunkt som skall ske av den fysiska arbetsmil- jön och arbetets uppläggning. Det har samtidigt konstaterats att det här ytterst rör sig om frågor som inte till alla delar är åtkomliga för lagstift- ning.

Angående remissutfallet kan till en början konstateras att såväl ar- betsmarknadspartemas organisationer och andra sammanslutningar som myndigheter har slutit upp kring den av utredningen föreslagna bestäm- melsen om anpassning av arbetet till människans förutsättningar i fy- siskt och psykiskt avseende. Vissa remissinstanser har dock ansett att den inriktning även på den psykiska sidan av arbetsmiljön som utred- ningen har föreslagit borde komma till tydligare uttryck i arbetsmiljöla— gen.

Enligt vad LO har framhållit läggs på såväl myndigheter som arbets- marknadens parter ett stort ansvar för att konkretisera lagförslagets målsättning när det gäller psykosociala faktorer i arbetet. Det bör enligt LO klart framgå att inte minst arbetstakten utgör en central arbetsmiljö— fråga. I lagtext eller motiv bör sålunda komma fram att arbetstakten inte skall vara maskinstyrd eller styrd av löpande band, utan att arbets- tagaren själv skall kunna reglera sin arbetstakt samt att ensidigt upp- repande av begränsade arbetsmoment skall undvikas.

Prop. 1976/77: 149 222

Med utgångspunkt i uppfattningen att de anställda själva är de som bäst kan bedöma vilka förändringar som bör vidtas i arbetsmiljön har TCO hänvisat till förhandlingar som det effektivaste och snabbaste sät— tet att åstadkomma förbättringar. Medbestämmandelagen blir enligt TCO:s syn det viktiga instrument med vars hjälp de anställda genom sina organisationer kan få det inflytande över arbetsorganisation och ar- betsinnehåll som är en förutsättning för en tillfredsställande arbetsmiljö. TCO har samtidigt beklagat att utredningen inte lagt fram mera långt- gående förslag till lagbestämmelser på det psykosociala området och framhållit att ytterligare preciseringar krävs i arbetsmiljölagstiftningen för att denna skall utgöra en tillräcng bas för förbättringar.

Även SACO/SR har ifrågasatt om inte lagförslaget borde ha varit mera konkret i fråga om den psykiska arbetsmiljön.

Jag har tidigare framhållit att arbetsmiljölagens bestämmelser om ar- betsmiljöns beskaffenhet bör ha en allmän utformning. Detta gäller i hög grad regleringen av den psykiska sidan av arbetsförhållandena. Här bör lämnas stort spelrum för fortsatt utveckling och för de fackliga or- ganisationernas handlande. Vi har nyligen i medbestämmandelagen fått en genomgripande lagstiftning som syftar till att löntagarorganisatio- nerna skall kunna driva fram en arbetsmiljö som svarar mot deras inten- tioner. Enligt den lagen är arbetsgivaren skyldig att förhandla med de fackliga organisationerna innan han fattar långsiktiga beslut om t. ex. arbetsorganisationen, valet av arbetsuppgifter och arbetsmetoder, plane- ring och inrättande av arbetslokaler, arbetstider rn. in. när det gäller vik- tigare förändringar i arbetsgivarens verksamhet. Även viktigare föränd- ringar av betydelse för den enskilde arbetstagaren berörs av den primära förhandlingsskyldigheten. Arbetstagarorganisation har vidare rätt att på eget initiativ ta upp förhandling i varje fråga beträffande vilken arbets- givaren står i begrepp att fatta beslut och som berör medlem i organisa— tionen. Arbetsmiljön är sålunda helt och hållet omfattad av medbestäm- mandelagen.

Med anledning av vad som har anförts i vissa remissyttranden om be- hovet av konkretisering av arbetsmiljölagens bestämmelser om psykoso- ciala faktorer vill jag också erinra om att frågor om arbetsmiljön i vid bemärkelse behandlas även i annan lagstiftning än den nämnda. Anställ— ningstryggheten är en viktig sida av den psykiska arbetsmiljön. Vi har i Sverige valt att reglera denna fråga i en särskild lag om anställnings- trygghet. Jag vill nämna att man exempelvis i Norge tar upp denna fråga inom ramen för den allmänna arbetarskyddslagstiftningen. Vidare har åtskilliga författningar, som har nära samband med arbetsmarknads- politiken, arbetsmiljön som föremål. Ett exempel är lagen om vissa an- ställningsfrämjande åtgärder som tar särskilt sikte på äldre och arbetsta- gare med nedsatt arbetsförmåga.

Vad jag nu har anfört hindrar inte att det enligt min mening är bety-

Prop. 1976/77: 149 223

delsefullt att i arbetsmiljölagen tas in också psykiska och sociala aspek- ter på arbetsmiljön. Olika arbetsmiljöfaktorer bör som tidigare har framhållits inte behandlas isolerat och det framstår inte minst av den anledningen som angeläget att arbetsmiljölagen ger underlag för allsi— diga bedömningar. Jag tänker härvid inte bara på att lagen bör vara ett stöd för arbetstagarna vid samråd och förhandlingar med arbetsgivarna. Viktigt är också att lagen ger en bred bas för tillsynsmyndigheterna i de— ras uppgift att tillse att arbetsmiljön blir allsidigt tillfredsställande. Det kan här gälla även vissa arbetsorganisatoriska frågor av skyddskaraktär.

Som en sammanfattande term används i debatten om arbetsmiljön ofta uttrycket psykosociala faktorer. Begreppet är delvis svårfångat. Jag vill därför göra vissa preciseringar av hur dessa faktorer kommer in när det gäller att lagstifta om arbetsmiljön. Utgångspunkten är att arbetsmil- jöfaktorer kan indelas efter art och innehåll. Det är sålunda vanligt att arbetslivets fysikaliska miljöfaktorer delas upp i grupper såsom klimat, buller, vibrationer, belysning, strålning osv. Vid sidan härav har vi de kemiska miljöfaktorerna. Tillsammans kan de omgivningshygieniska faktorerna sägas utgöra den fysiska arbetsmiljön. I denna ingår också olika arbetstekniska faktorer såsom arbetstyngd, arbetsställningar, ut- rymme, tekniska säkerhetsanordningar o. d. En annan viktig typ av fak— torer utgörs av de organisatoriska och sociala förhållandena på arbets- platsen, t.ex. arbetsuppgifternas innehåll och möjligheterna till kontakt, samarbete, inflytande och personlig utveckling. Mellan nämnda faktorer sker ett samspel. Den fysiska miljön ger ramen för den sociala och sam- tidigt påverkas den fysiska miljön av värderingar och anspråk hos dem som arbetar där. Gemensamt bildar alla dessa typer av faktorer det to- tala sammanhang i vilket arbetet bedrivs. Detta sammanhang ger för den arbetande effekter som kan sägas ha en fysiologisk och en psykolo- gisk sida. Fysiologiskt kan arbetet påverka den kroppsliga hälsan. De psykiska reaktionerna på arbetsmiljön kan å andra sidan ta sig uttryck i upplevelser av trygghet eller otrygghet, i tillfredsställelse eller vantrivsel. Dessa upplevelser kan i sin tur i vissa fall ge upphov till psykiska stör- ningar och kan också vara bestämmande för rent kroppsliga återverk- ningar.

De psykosociala faktorerna utgör sålunda inte någon avskild grupp av arbetsmiljöfaktorer. Psykosociala faktorer i arbetsmiljön framkommer genom att arbetsmiljön betraktas från psykologisk och sociologisk syn- vinkel. Detta perspektiv omfattar såväl fysiska som organisatoriska och sociala arbetsmiljöfaktorer.

Denna begreppsredovisning torde visa att den psykosociala aspekten i mycket sammanfaller med den helhetssyn på arbetsmiljön som jag har förordat i det föregående. Redovisningen ger på så sätt också en bak- grund till bestämmelserna om arbetsmiljöns beskaffenhet i mitt förslag till arbetsmiljölag.

Prop. 1976/77: 149 224 Med hänsyn till vikten av att arbetsmiljölagen ger underlag för allsi— diga bedömningar finner jag det riktigt att det föreskrivs att arbetsmil- jön skall anpassas till människans förutsättningar i såväl fysiskt som psykiskt avseende. Jag förordar alltså att en bestämmelse med detta in- nehåll förs in i arbetsmiljölagen (2 kap. 15 andra stycket första me- ningen). För den lokala skyddsverksamheten bör det verka stimulerande att arbetsmiljölagen siktar så långt som en sådan bestämmelse innebär. Bestämmelsen kan som utredningen har framhållit också tjäna som stöd för närmare föreskrifter rörande arbetsmiljön inom en rad områden av arbetslivet och för myndigheternas bevakning i det enskilda fallet.

I anslutning till den förordade bestämmelsen vill jag framhålla att i kravet på anpassning av arbetet till människans förutsättningar bl. a. lig- ger att åtgärder skall vidtas för att hindra belastning som kan undvi— kas genom olika slag av tekniska anordningar och genom riktig utform— ning av arbetsmetoder, arbetsredskap, arbetsbord, arbetsstolar, förpack- ningar osv. Frågor om hur belastningen blir när t. ex. tungt arbete kom- bineras med luftföroreningar, värme eller obekväm arbetsställning måste uppmärksammas. Det är också viktigt att man vid arbetsuppgiftemas utformning söker hindra statisk belastning och ensidiga arbetsrörelser och arbetsställningar. En betydelsefull ergonomisk fråga är utform— ningen av kontrollinstrument på maskiner och apparater. Anpassningen av arbetet till människans förutsättningar innebär vidare att hänsyn måste tas till den enskilde arbetstagarens förutsättningar bl. a. vid be- stämmande av arbetsintensitet och pauser. Arbetsbördan måste ges rim- liga proportioner. Här Skall också beaktas den psykiska sidan i arbets- situationen. Lika litet som någon får anlitas till ett arbete som är för tungt i rent fysiskt avseende, lika litet bör arbetstagare åläggas ett an- svar som han inte har utbildning för och inte heller känner sig kapabel att klara. För stora sådana påfrestningar kan leda till psykiska stör- ningar och även till psykosomatiska sjukdomar.

Den vida grundsatsen om arbetets anpassning efter människans förut- sättningar i fysiskt och psykiskt avseende riktar uppmärksamheten på att hänsyn skall tas även till psykosociala synpunkter. En allsidig bedöm- ning skall med andra ord ske av den fysiska arbetsmiljön över huvud liksom av arbetets uppläggning och organisation. I en sådan bedömning kan bl. a. ligga att ta hänsyn till i vad mån buller som inte är direkt häl— sofarligt påverkar möjligheterna att uppehålla kontakt med andra per- soner på arbetsplatsen. Det kan också gälla exempelvis att bedöma om lokalutformning eller maskinuppställning är lämplig inte bara från di- rekt skadeförebyggande synpunkt utan också med hänsyn till att isole- ring i arbetet skall undvikas. Med utgångspunkt i djupare mänskliga be- hov kan arbetsorganisationen böra utformas på sådant sätt att möjlighet ges till samarbete med arbetskamrater. Vidare finns anledning att efter- sträva att arbetet läggs upp så att det blir omväxlande och så att tillfälle finns till eget ansvar och en viss frihet i arbetet.

Prop. 1976/77: 149 225

Jag vill betona att grundsatsen om arbetets anpassning till människans förutsättningar också fångar in frågor om arbetskomfort och om välbe- finnande och trivsel på arbetsplatsen. I likhet med utredningen vill jag samtidigt erinra om att vid avvägning måste beaktas vad som är rimligt, vad som påkallas med hänsyn till viktiga samhällsfunktioner m. m. Avväg— ningen måste när det gäller komfortsynpunkter också kunna innefatta jämförelse med vad som är normal standard i motsvarande arbete på andra arbetsplatser liksom med vad som godtas inom andra verksamhets- områden.

Utredningen har som tidigare redovisats pekat på vissa drag i arbetets uppläggning som särskilt kritiska. LO har starkt understrukit dessa ut- talanden. För egen del vill jag framhålla att vissa former av maskinstyrd arbetstakt och ensidigt upprepande av starkt begränsade arbetsmoment på intet sätt kan anses svara mot människans förutsättningar. De är inte heller förenliga med kravet på en allsidigt tillfredsställande arbetsmiljö. Jag vill erinra om att monotona arbeten enligt en rad undersökningar ofta upplevs som starkt psykiskt påfrestande och kan ge upphov till fy- siska och psykologiska besvär. Mycket tyder dessutom på att denna typ av arbete har ogynnsamma effekter även på den anställdes möjligheter att vara aktiv utanför arbetet. Bestämmelsen om arbetets anpassning rik- tar sig i hög grad mot arbetsformer som är bundna och innebär ständig upprepning av kortcykliga arbetsmoment. Med stöd av bestämmelsen bör i tillämpningen kunna göras preciseringar riktade mot sådana och liknande arbetsformer. Detta får givetvis inte hindra att man även be- träffande arbetets innehåll gör avvägningar med utgångspunkt i vad som är rimligt. Det är också klart att arbetspauser av tillräcklig mängd och antal kan i viss utsträckning motverka ogynnsam inverkan av kritiska egenskaper i arbetets uppläggning. Av praktiska skäl blir det nödvändigt att lämna utrymme för övergångsformer medan men strävar efter att fylla arbetet med rikare och mera omväxlande innehåll. Det är tydligt att uppmärksamhet åt dessa frågor bör ägnas särskilt vid nyanläggningar och vid tillfällen då det kan vara aktuellt att införa nya arbetsmetoder i befintliga anläggingar.

Utredningen har anfört att man, för att få fram en arbetsmiljö som upp- levs som tillfredsställande, måste låta bedömningar och ställningstaganden i första hand utgå från synpunkter från arbetstagarna själva. Härvid kan enligt utredningen på sikt möjligheten att använda upplevelsemätning av miljöfaktorer bli av betydelse, om det visar sig att på detta sätt kan skapas ett objektivt underlag. Socialstyrelsen har i anslutning härtill erinrat om hur nära människors upplevande av sina villkor hänger samman med deras anspråksnivå och har framhållit att man bör sträva efter att finna objektiva kriterier för bedömning av de psykiska och sociala faktorerna i arbetslivet.

Den upplevelsemässiga sidan av arbetssituationen formas enligt mitt

15 Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 149

Prop. 1976/77: 149 226

synsätt av såväl fysiska som organisatoriska och sociala arbetsmiljöfak- torer. Med detta betraktelsesätt blir synpunkter från de anställda en självklar utgångspunkt vid en allsidig bedömning av arbetsmiljön. Här- vid blir givetvis inte varje subjektiv upplevelse avgörande utan det förut- sätts en sammanfattande bedömning som utgår från de synpunkter som de anställdas företrädare lägger fram. Även attitydundersökningar och liknande undersökningar direkt hos de anställda kan i vissa fall ge vär— defullt underlag. Jag vill samtidigt gärna stryka under att i detta förlopp har den arbetssociologiska, arbetspsykologiska och arbetsorganisatoriska forskningen viktiga uppgifter när det gäller att bistå vid samlande och systematisering av material och att ge impulser till fortsatt utveckling.

Utformningen av den fysiska arbetsmiljön får som jag redan har be— rört återverkningar på samspelet mellan människor. Detsamma gäller i hög grad arbetsorganisationen som avser hur olika arbetstagares uppgif— ter utformas och hur dessa uppgifter läggs upp sinsemellan. Så till vida ingår alltså förhållandet mellan människorna på en arbetsplats helt klart i underlaget vid en allsidig bedömning av arbetsmiljön. Samtidigt måste konstateras att de goda eller dåliga relationerna mellan människor som arbetar tillsammans naturligtvis kan ha sin grund i företeelser som ligger utanför arbetssituationen. I likhet med utredningen vill jag hänvisa till att den lokala skyddsorganisationen och företagshälsovården har viktiga uppgifter att fylla även på detta område.

Närliggande frågor finns på arbetsplatser där arbetet är inriktat på omsorg eller vård av andra människor eller på nära kontakter med allmänheten. Utredningen har som exempel nämnt att i förhållandena mellan handledare och elever eller vårdtagare och mellan polis och allmänhet kan inrymmas psykiska påfrestningar även för den anställde. Av vikt är enligt utredningen en god utbildning för yrket, inbegripet dess psykologiska sida. Utredningen har dessutom hänvisat till att det även här finns uppgifter som har naturlig hemortsrätt inom företags- hälsovården. Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande understrukit att arbetsmiljön för vårdpersonal inte sällan präglas av psykiska påfrest- ningar i relationerna till vårdtagarna eller deras anhöriga.

För egen del finner jag både utredningens och socialstyrelsens an- förda synpunkter förtjäna stort beaktande. Det är nödvändigt att dessa frågor fortlöpande uppmärksammas. Jag avser att i det följande åter- komma till vissa delar av detta problemområde vid behandlingen av en— samarbete. Jag vill erinra om att hithörande frågor i vissa avseenden är av den art att man kan vänta sig att de fackliga organisationerna med hjälp av medbestämmandelagen skall kunna driva fram acceptabla lös- ningar. Samtidigt kan konstateras att vi här möter problem som i hög grad måste övervägas med utgångspunkt även'i annan lagstiftning än ar- betsmiljölagen. Jag tänker härvid på föreskrifter som direkt ligger till grund för och reglerar den anställdes arbetsuppgifter på här avsedda områden.

Prop. 1976/77: 149 227

I utredningsförslaget följs föreskriften om arbetets anpassning av en bestämmelse att härvid skall beaktas möjligheterna att anordna arbetet så att arbetstagare själv kan påverka sin arbetssituation. Som en bak- grund har angetts att det är en av uppgifterna för arbetsmiljölagstift- .ningen att stryka under betingelser som kan ge möjlighet till arbetstill— fredsställelse. Utredningen har menat att något av kärnan i detta be— grepp ligger i möjligheten att själv vara aktiv vid utformningen av sin arbetsplats och sina arbetsuppgifter och att ha ett yrkesmässigt ansvar.

Remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredning- ens förslag på denna punkt. TCO har dock föreslagit en stramare for- mulering.

Grundsynen i arbetsmiljölagen bör enligt min mening vara att arbetet skall vara i möjligaste mån riskfritt i fysiskt och psykiskt avseende men också ge möjlighet till engagemang, arbetsglädje och personlig utveck— ling. Det måste samtidigt tas hänsyn till att arbetstillfredsställelsen i hög grad beror av enskilda människors skiftande läggning. Denna grundsyn kan på ett entydigt och positivt sätt uttryckas i arbetsmiljölagen genom att i lagens målsättningsbeskrivning slås fast att arbetstagare själv skall kunna påverka sin arbetssituation. Detta torde inrymma en grundförut- sättning för att nå fram till arbetsförhållanden där arbetet av den en— skilde kan upplevas som en meningsfde och berikande del av tillvaron. Jag förordar att bestämmelsen ges den formuleringen att det skall efter- strävas att arbetet anordnas så, att arbetstagare själv kan påverka sin ar— betssituation (2 kap. 15 andra stycket andra meningen arbetsmiljöla- gen).

Med den förordade bestämmelsen vidgas syftet med arbetarskydds- lagstiftningen på ett påtagligt sätt. Det förebyggande skyddet kommer givetvis att vara utgångspunkten vid bedömningen av hur arbetsmiljön skall utformas. I avvägningen måste dessutom ingå att i rimlig mån ta hänsyn till tekniska och ekonomiska faktorer liksom olika samhällsbe— hov. Ett rationellt produktionssätt fritt från riskabla, tunga och psykiskt onödigt påfrestande moment skall emellertid inte vara hela det mål man söker uppnå med arbetsmiljölagstiftningen. Till detta skall komma att väga in i vad mån en lösning främjar den anställdes självständighet och ansvar i arbetet. Det kan bl. a. röra sig om att vid uppläggningen av ar- betstakt och arbetssätt och vid förläggningen av arbetstiden beakta hur detta generellt sett inverkar på självständighet och ansvar i arbetssitua- tionen. Ökat självbestämmande och ökat yrkesmässigt ansvar kan i vissa fall åstadkommas genom självstyrande grupper eller mera sammansatta arbetsuppgifter. Vid planeringen av arbetsmiljön skall tillses att man tar vara på de möjligheter som finns att tillföra arbetet sådana värden.

Utredningen har i detta sammanhang uppmärksammat att styrsystem som bygger på automatisk databehandling (ADB) under senare år har införts på vissa områden av arbetslivet. Det gäller enligt utredningen att

Prop. 1976/77: 149 228

se till att systemen inte läggs upp så att de mer än nödvändigt låser möj- ligheterna till ett aktivt handlande för dem som berörs. Utredningen har framhållit vikten av att arbetstagarna kopplas in i projekteringsarbetet när det rör sig om system för planläggning och uppläggning av arbete. Härvid har utredningen även hänvisat till lagförslagets regler om sam- verkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. Statskontoret har i sitt re- missyttrande instämt i de synpunkter som utredningen har anfört om datorisering i arbetslivet. Enligt statskontorets mening är en aktiv med- verkan från de anställdas sida en förutsättning för att insatser för ad— ministrativ utveckling skall ge positiva rationaliseringseffekter.

För egen del anser jag viktigt att de faror uppmärksammas som an— vändningen av styrsystem baserade på ADB kan medföra för de— mokratiseringen av arbetslivet. De system det här rör sig om är samti- digt i stor utsträckning redan etablerade och har visat sig vara en viktig del i en rationell utveckling inom arbetslivet och samhället i övrigt. Vad det här gäller är att på ett tidigt stadium ha ögonen öppna även för de nackdelar som kan följa. Redan 1973 års ändringar i arbetarskyddsla- gen, som förs vidare i förslaget till arbetsmiljölag, innebär att represen- tanter för arbetstagarna skall vara med redan från början vid förberedel- se av sådana system. Jag vill dessutom erinra om de ytterligare garantier som har skapats genom medbestämmandelagen. Dess regler om primär förhandlingsskyldighet för arbetsgivaren medför att denne är skyldig att förhandla med den fackliga organisationen innan han får fatta beslut som rör datorisering och innebär viktigare förändringar av verksamhe— ten.

Utredningen har framhållit att det synes vara riktigt att bedömningar beträffande arbetets uppläggning och innehåll i första hand görs av par- terna. Det blir nämligen här i stor utsträckning fråga om en prioritering i förhållande till olika alternativ. När det gäller psykiskt påfrestande arbetsformer har emellertid härutöver ansetts finnas ett utrymme för föreskrifter från arbetarskyddsstyrelsen och för hänskjutande av tvis- tiga frågor till yrkesinspektionen. I en rad remissyttranden har dessa frågor ägnats stort utrymme. Bl.a. har efterlysts generella föreskrifter i dessa hänseenden från arbetarskyddsstyrelsen.

Jag har redan tidigare framhållit att enligt min åsikt lämpar sig frågor som inte är av omedelbar skyddskaraktär och inte heller ingår i en allsi- dig bedömning av den fysiska arbetsmiljön bäst för avgöranden mellan parterna. Det bör vara en uppgift för arbetarskyddsstyrelsen att följa ut- vecklingen och i de fall när entydigt underlag finns i nära samråd med arbetsmarknadsparterna meddela de föreskrifter som anses behövliga. Det kan för övrigt anmärkas att inte heller remissyttrandena närmare belyser vilka typer av tillämpningsföreskrifter som anses böra meddelas. Som en fråga inom det psykologiska fältet som lämpar sig för lagstift- ning har vissa remissinstanser nämnt grundutbildning i arbetspsykologi

Prop. 1976/77: 149 229

och arbetssociologi för arbetsledare. Jag delar inte denna uppfattning och menar att de yttranden som har lämnats snarast stöder min bedöm- ning att man här i stor utsträckning bör förlita sig på parternas hand- lande med utgångspunkt i grundläggande bestämmelser i arbetsmiljöla- gen. I det följande kommer jag emellertid att nämna vissa frågor om ar- betsorganisation som enligt min mening bör ägnas särskild uppmärk- samhet i arbetarskyddsstyrelsens författningsvcrksamhet. Vad gäller yr- kesinspektionens roll i sammanhanget vill jag understryka att det är ar- betstagarna som själva och genom sina fackliga representanter måste identifiera och driva fram lösningar på speciella psykiska problem i ar— betsmiljön. Här kommer också företagshälsovården in i bilden. Yrkesin- spektionens uppgift blir i huvudsak att fästa uppmärksamheten på dessa frågor och ge allmän information. Till detta kan komma att bevaka ef- terföljden på områden där tillämpningsföreskrifter har meddelats.

För att understryka vikten av att arbetsmiljömässiga värderingar förs in vid arbetets planläggning och uppläggning har utredningen vidare föreslagit en grundläggande bestämmelse att arbete skall planläggas och anordnas så att det kan utföras i en sund och säker miljö. Bestämmel— sen har enligt vad utredningen har framhållit gjorts så allmän att den kan användas även när det gäller andra förhållanden än de omedelbart verkande arbetsmiljöfaktorer som behandlas i särskilda bestämmelser om arbetsmiljöns beskaffenhet. Utredningen har nämnt flera exempel och bl. a. framhållit att lönesystemet har visat sig viktigt för många si- dor av arbetsförhållandena. Det har ansetts ligga i sakens natur att detta är en fråga som främst avgörs av parterna i förhandlingar. Det är emel- lertid enligt utredningen uppenbart att vissa former av prestationslön skall undvikas i arbeten med hög säkerhetsrisk. Detsamma kan gälla vid arbeten som har betydelse för annans säkerhet. I sådana fall har utred- ningen menat att olämpliga ackordssystem kan ge arbetarskyddsmyndig- hetema anledning att med stöd av den föreslagna bestämmelsen ingripa i arbetets uppläggning för att få till stånd säkra arbetsförhållanden. Ut- redningen har vidare framhållit att arbetarskyddsstyrelsen bör kunna meddela föreskrifter om löneform för att inte ett prestationslönesystem skall föranleda att föreskrifter om personlig skyddsutrustning åsidosätts.

Så gott som samtliga remissinstanser har ansett att en föreskrift med angivet innehåll bör ingå bland arbetsmiljölagens grundläggande be— stämmelser. Även jag ansluter mig till detta (2 kap. 25 arbetsmiljöla— gen). Redan vid teknisk forskning och tekniskt utvecklingsarbete bör be- dömningar ske även av miljömässiga och sociala konsekvenser. När det sedan gäller att inrätta en arbetslokal, att utforma arbetsområden i det fria, att införa nya produktionsmetoder, att lägga upp en ny arbetsorga- nisation, att skaffa ny utrustning e. d. måste bedömning och hänsynsta- gande i arbetsmiljöhänseende ske redan på planeringsstadiet. Förslaget till arbetsmiljölag innehåller ytterligare ett antal bestämmelser som avser

Prop. 1976/77: 149 230

planläggning, de anställdas deltagande i planeringsarbetet och arbetar- skyddsmyndigheternas bevakning på ett tidigt stadium. Jag avser att återkomma till detta ämne i det följande.

Möjligheten att förbjuda ackordslön vid riskfyllda arbetsuppgifter har tillmätts stor betydelse i LO:s arbetsplatsremiss. Denna fråga måste en- ligt min mening ägnas särskild uppmärksamhet från både de fackliga or- ganisationernas och arbetarskyddsmyndigheternas sida. Härvid synes de av utredningen anförda synpunkterna kunna tjäna som utgångspunkt. Jag vill tillägga att enligt arbetsmiljölagen bör regeringen kunna bemyn— diga arbetarskyddsstyrelsen att med direkt straffsanktion förbjuda en ar- betsmetod, om det är av särskild betydelse från skyddssynpunkt (3 kap. 14 å). Jag avser att förorda att arbetarskyddsstyrelsen ges befogenhet i detta avseende. Till arbetsmetod som sålunda skall kunna förbjudas bör enligt min bedömning kunna räknas arbetsmetod som bygger på ac- kordssystem som är klart olämpligt från skyddssynpunkt.

20.3.3 Olika arbetsmiljöfaktorer

Efter de grundläggande bestämmelser som har redovisats i föregående avsnitt har utredningen tagit upp ett antal allmänna föreskrifter om särskilda faktorer i den fysiska arbetsmiljön. Remissinstanserna har ej haft någon erinran mot denna uppläggning. De har i stort sett även god— tagit utformningen av de föreslagna föreskrifterna.

I fråga om förslagets olika delar vill jag anföra följande.

A rbetslokaler

I arbetarskyddslagen sägs att arbetslokal skall vara inrättad i enlighet med vad därom kan vara särskilt föreskrivet. Hänvisningen avser i förs- ta hand byggnadslagstiftningen. Vissa bestämmelser finns dock om ar- betslokaler i arbetarskyddslagen, t. ex. i fråga om luftutrymme och ven— tilation i arbetslokal. Vidare finns i arbetarskyddskungörelsen en rad be- stämmelser avseende arbetslokalers beskaffenhet. Enligt vad som uttala— des vid tillkomsten av arbetarskyddslagen (prop. 1948: 120 s. 121 och 285) borde bestämmelser om byggnaders utförande och beskaffenhet inte inflyta i lagen. Det ansågs dock lämpligt att arbetarskyddsstyrelsen beträffande vissa slag av arbetslokaler, där speciella anordningar för ar- betarskyddet är påkallade, meddelar erforderliga anvisningar om arbets— lokalers beskaffenhet. Så har skett i stor utsträckning.

Arbetsmiljöutredningen har föreslagit en allmän bestämmelse i arbets— miljölagen att arbetslokal skall vara så utförd och inredd att den är lämplig från arbetsmiljösynpunkt. I motiveringen har hänvisats till att speciella föreskrifter utöver byggnadslagstiftningen — kan behövas från arbetsmiljösynpunkt med hänsyn till arbetslokals avsedda använd- ning.

Prop. 1976/77: 149 231

Statens planverk har anfört att utredningen inte har beaktat principen att bestämmelser som berör byggandet lämpligen utfärdas av planverket och tas in i tillämpningsbestämmelser till byggnadsstadgan. För vissa speciella arbetslokaler eller anordningar i byggnad kan det enligt plan- verket dock vara praktiskt att såsom hittills behandla även byggfrågor i arbetarskyddsstyrelsens författningar med hänvisning till dessa i planver- kets publikation. Författningsmässigt har föreslagits att arbetsmiljölagen —— efter mönster av livsmedelslagstiftningen -— kompletteras med en hänvisning i arbetsmiljöförordningen till byggnadsstadgans bestämmel- ser om konstruktion och utformning av arbetslokal eller byggnad som inrymmer arbetslokal samt om byggnadslov.

Efter samråd med chefen för bostadsdepartementet vill jag anföra följande. Alltsedan tillkomsten av byggnadsstadgan har det varit en strä— van att ta in bestämmelser som rör byggandet i byggnadslagstiftningen och att utmönstra bestämmelserna ur annan lagstiftning. Frågan be- handlades i proposition om riktlinjer för bostadspolitiken (prop. 1967: 100 s. 210), där chefen för dåvarande inrikesdepartementet fram- höll bl.a. att detta förfaringssätt var en samordningsåtgärd av bety- dande praktiskt värde.

Att bestämmelser om byggandet tas in i byggnadslagstiftningen med- för att de grundläggande krav som samhället ställer på byggnader kan på lämpligaste sätt samordnas med krav som bör gälla av hänsyn till särskilda intressen. Med en sådan ordning skapas också förutsättningar för att projektörer, byggare och övriga berörda utan omgång kan skaffa sig kännedom om uppställda krav. Också för byggnadsnämnderna blir det lättare att vid byggnadslovsprövningen bevaka att alla bestämmelser som avser byggandet uppfylls.

Av anförda skäl bör byggbestämmelser som rör arbetsmiljön i regel tas in i byggnadsförfattningarna. Den ordningen tillämpas redan i dag. Författningsmässigt går detta tillbaka på att bestämmelserna om byg- gande i byggnadsstadgan är tillämpliga på byggnader med arbetslokaler. Särskilda regler för sådana lokaler finns t. ex. i 46 och 48 55. Som nyss har framhållits hänvisas i arbetarskyddslagen till vad som kan vara sär— skilt föreskrivet om inrättande av arbetslokaler.

Av vad jag nu har anfört följer att i arbetsmiljölagen (2 kap. 9 5), på motsvarande sätt som f.n. är fallet i arbetarskyddslagen, bör finnas en hänvisning till byggnadslagstiftningen.

Från arbetsmiljösynpunkt måste emellertid arbetslokal alltid bedömas med hänsyn till den vid tidpunkten i fråga bedrivna verksamheten. Jag förordar, i enlighet med vad utredningen i detta avseende har föreslagit, att i arbetsmiljölagen (2 kap. 3 5) tas in en grundläggande föreskrift att arbetslokal skall vara så utformad och inredd att den är lämplig från ar- betsmiljösynpunkt. Arbetarskyddsmyndigheterna, som har det yttersta ansvaret för att arbetsgivaren tillgodoser kraven på en god arbetsmiljö,

Prop. 1976/77: 149 232 bör med stöd av denna föreskrift alltid kunna förbjuda att en verksam— het bedrivs i arbetslokaler som är otillfredsställande från nämnda syn— punkt. Det är vidare ingen tvekan om att arbetarskyddsstyrelsen inte minst när det gäller arbetslokaler av mera speciell natur —— måste kunna

meddela föreskrifter om beskaffenheten från arbetsmiljösynpunkt av ar- betslokaler som används i olika verksamheter. Ansvaret för formule- ringen av dessa krav liksom för tillsynen av efterlevnaden bör helt ligga hos arbetarskyddsmyndigheterna.

De krav som finns i byggnadslagstiftningen kan ställas endast då helt ny byggnad uppförs eller i samband med att ändringar är aktuella be- träffande en befintlig byggnad (48 a och 49 åå byggnadsstadgan). Givet- vis måste det finnas möjlighet att kräva förbättringar av arbetsmiljön även i fråga om befintlig byggnad, oavsett om någon ändringsåtgärd an- nars är aktuell. Det kan enligt min mening inte heller råda någon tvekan om att det är arbetarskyddsmyndighetema som bör avgöra i vilka fall det är påkallat från arbetsmiljösynpunkt att ställa sådant upprustnings- krav. Härvid måste en avvägning ske med hänsyn till vad som är möj- ligt och rimligt och hänsyn tas även till byggnadslagstiftningens krav vid ändring av befintlig byggnad.

Jag vill understryka att mitt förslag inte är avsett att medföra någon skillnad i sak i förhållande till utredningsförslaget. Samma krav på ar- betsmiljön skall således kunna ställas. Det nu framlagda förslaget speg- lar samtidigt den samordning inom byggnadslagstiftningens ram som bör eftersträvas i fråga om byggbestämmelser. Viktigt är att samråd i hithörande frågor sker mellan arbetarskyddsstyrelen och planverket. Jag avser att i följande avsnitt om tillsyn och fullföljd av talan återkomma till frågor av detta slag.

Flera remissinstanser har framhållit att även estetiska aspekter måste beaktas vid utformningen av arbetsmiljön. Enligt statens kulturråd bör arbetsmiljölagen innehålla en bestämmelse att en stimulerande miljöge— staltning skall eftersträvas.

Jag vill understryka att man bör ta tillvara de möjligheter som finns att tillföra arbetsmiljön även estetiska kvaliteter. En del arbetsplatser är redan väl tillgodosedda i detta avseende. Men inte minst när det gäller fabriker finns här plats för nytänkande. Arbetstagarna skall, såsom när- mare kommer att behandlas i det följande, enligt arbetsmiljölagens sam— verkansregler medverka vid planering av bl. a. arbetslokaler. Det är gi- vet att denna medverkan skall omfatta även frågor om den estetiska ut- formningen av arbetsmiljön. Lika klart är det emellertid att central styr- ning normalt inte kan komma i fråga på detta område. Någon bestäm— melse om miljögestaltning bör enligt min mening därför inte ingå i ar- betsmiljölagen.

Arbete sker också utanför arbetslokaler. I likhet med utredningen vill jag betona vikten av att även arbetsområden i det fria utformas med

Prop. 1976/77: 149 233

hänsyn till att arbetsmiljön skall vara tillfredsställande. Att så skall ske följer av de grundläggande bestämmelser som förordas om arbets- miljöns beskaffenhet. För en god arbetsmiljö är dessutom planlägg- ningen av arbetsplatsens yttre omgivning av vikt. Trivseln i arbetet kan höjas väsentligt genom att även denna sida beaktas.

Luft-, ljud-, ljusförhållanden m. m.

I enlighet med utredningsförslaget och remissutfallet förordar jag en sammanfattande bestämmelse att luft-, ljud— och ljusförhållanden och övriga arbetshygieniska förhållanden skall vara tillfredsställande (2 kap. 4 5 första stycket arbetsmiljölagen). Med anledning av vad som har an- förts i remissyttranden från Svenska byggnadsarbetareförbundet och Svenska målareförbundet vill jag rikta uppmärksamheten på att bestäm- melsen inte bara gäller lokaler utan skall tillämpas på arbetsställen över huvud.

Den förordade bestämmelsen har stor räckvidd och avser bl. a. luft- föroreningar på grund av farliga ämnen. Den syftar även på olika slags klimatfaktorer såsom värme, kyla, drag och luftfuktighet. Bestämmelsen nämner också ljudförhållanden, varvid avses alla de former av buller- störningar som kan uppstå på grund av icke önskat ljud. Vidare går frå- gor om belysning in under bestämmelsen. Bland övriga arbetshygienis- ka frågor som bestämmelsen omfattar kan pekas på strålning och vibra- tioner. Jag förutsätter att en omfattande reglering genom arbetarskydds— styrelsens försorg sker på de områden som avses med ifrågavarande be— stämmelse. Allmänt vill jag framhålla följande.

En särskild regel finns i gällande arbetarskyddslag om storleken av luftutrymmet i sluten arbetslokal. Vid Ställningstaganden till luftvoly- mens storlek i arbetslokaler måste man emellertid i första hand ta hän- syn till luftväxling och värmetekniska förhållanden. Någon särskild be- stämmelse om måttet på luftutrymme förordas därför inte i arbetsmiljö- lagen. Andra omständigheter som har betydelse för goda klimatförhål— landen är faktorer som syrebehov, lufthastighet och luftrenhet. Luftbe- hovet på grund av syreförbrukning orsakar problem på vissa speciella verksamhetsområden där särskilda verkställighetsföreskrifter bör gälla. I övrigt bör närmare föreskrifter meddelas som tar hänsyn till temperatur, fuktighetshalt, luftcirkulation och luftrenhet. Här kan tilläggas att be— stämmelsen om luftförhållanden och andra arbetshygieniska förhållan- den riktar sig även mot risker på grund av biologiska luftföroreningar eller smittämnen.

Svenska livsmedelsarbetareförbundet har framhållit att stora med— lemsgrupper inom förbundet till följd av livsmedelslagstiftningen tvingas arbeta i ytterligt låg temperatur. Enligt förbundet bör därför arbetar- skyddslagstiftningens område vidgas. Jag vill med anledning härav be- tona att arbetsmiljölagen fullt ut skall gälla även inom livsmedelshante—

Prop. 1976/77: 149 234

ringen. Emellertid är vi här inne på ett av de områden där hänsyn måste tas till även andra viktiga intressen än arbetsmiljöintresset. Jag vill med avseende på sådana konfliktfall uttala att stor uppmärksamhet måste äg- nas åt att inte arbetsmiljön blir lidande till följd av krav i annan lagstift- ning.

Frågan om luftförhållandena hör i hög grad samman med risker i ar- betet på grund av luftföroreningar. Från gränsvärdessynpunkt kommer jag att behandla denna fråga i närmast följande avsnitt. Frågor om han- teringen av farliga ämnen, som bl. a. kan ge upphov till luftförore- ningar, kommer vidare upp i en rad andra samm