om ersättning vid viltskador m.m.
Prop. 1979/80: 111 Regeringens proposition
1979/80: 111
om ersättning vid viltskador m. m.:
beslutad den 28 februari 1980.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagins i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
ANDERS DAHLGREN
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att nva grunder för ersättning vid viltskador
skall tillämpas fr.o.m. den I juli 1980. Enligt dessa skall ersättning kunna
erhållas på I huvudsak likartade grunder för skada av älg. kronvilt och
dovvilt! i jordbruksföretag och i trädgärdsföretag. Ersättningen kommer i regel att utgå ur älgskadefonderna som kommer att ullföras medel i form av fällavgifter för samtliga de tre nämnda djurarterna. För skador av annat vilt skall ersättning kunna utgå efter prövning i varje särskilt fall av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Ersättning för skador av björn. varg, järv. lö eller örn på tamdjur skall dock lämnas enligt samma grunder som hittills.
Den nu gällande övre arealeränsen på 60 ha odlad mark eller 200 ha annan mark för ersättning vid viltskada i jordbruksföretag avskaffas. I stället införs en allmän självrisk som görs beroende av företagens storlek och som reducerar ersättningen för skada. För skador i jordbruksföretag med obetydlig areal och mindre trädgärdsföretag skall ingen ersättning
kunna utgå.
Förslaget föranleder vissa ändringar i lägen (1938: 274) om rätt till jakt.
"De tidigare benämningarna kronhjort och dovhjort har i propositionstexten genomgående ersatts med de i viltvärdssammanhang använda benämningarna kronvilt och dovvilt. I Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr IH
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt
Härigenom föreskrivs att 2683 mom. och 26 a § lagen (1938: 274) om rätt
ull jakt skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Ivdelse
20 8!
3 mom.
Av imflutna — jäktvardsavgilfter Av influtna — jaäktvärdsavgifter skall bildas en fond tjaktvårdsfon- skall bildas en fond tjaktvårdsfondem, vilken efter regeringens be- dem. vilken efter regeringens bestämmande användes till främjande stämmande skall användas för att av jaäktvärden inom riket. För så- främja jaktvården inom riket och dam ändamål skola och användas — för andra ändamål som har sam-
de övriga medel som enligt vad där-=— band med jaktvården. För sådana
om må vara särskilt stadgat skola = åndamatl skall också användas de tillföras nämnda fond. övriga medel som enligt särskilda
föreskrifter skall ullföras fonden.
26 a §
Regeringen eller myndighet som Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela — som regeringen bestämmer får föreskrifter om fridlysning. jakt- meddela föreskrifter om fridlvstider och jaktmedel samt de före- — ning, jakttider och jaktmedel samt skrifter i övrigt som befövas för att de föreskrifter i övrigt som behövs
Jakt och viltskydd skall kunna be- = för att jakt och viltskydd skall kun-
drivas på ett sätt som tillgodoser — na bedrivas på ett sätt som tillgosåväl allmänna som enskilda intres- doser säväl allmänna som enskilda sen. Regeringen bemyndigas också — intressen. Regeringen eller den att besluta föreskrifter om avgifter myndighet som regeringen bestämtör älg eller kronhjort som fälles. mer bemyndigas också att besluta
föreskrifter om avgifter för älg.
kröonvilt eller dovvilt som fälls.
Penna lag träder i kräft den I juli 1980.
! Senaste lydelse 1974: 1069.
Utdrag JORDBRUKSPDEPARTEMENTET PROTOKOLI.
vid regeringssammanträde
1980-02-28
Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Ullsten. Bohman. Mundebo. Mogård. Dahleren. Asling. Söder. Krönmark. Buren-
stam Linder, Johansson. Wirtén. Holm. Andersson, Boo. Winberg. Adel-
sohn. Danell. Petri
Föredragande: statsrådet Dahlgren
Proposition om ersättning vid viltskador m, m.
I Inledning
Med stöd av regeringens bemyndigande den 24 mars 1977 tillsatte jordbruksministern en beredning! (Jo 1977:04) med uppdrag att se över vissa
jukt- och viltvärdstfrågor och utsåg även en särskild referensgrupp till
beredningen.
Beredningen som antog namnet jakt- och viltvärdsberedningen har i
augusti [979 avlimnat delbetänkandet (SOU 1979: 52) Viltskadar. Till pro-
tokollet i detta ärende bör fogas beredningens sammanfattning av betänkandet som bilaga I och det lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 2. Beträffande nuvarande förhällanden samt beredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgets av kammarrätten i Sundsvall. kammarkollegiet, riksrevistonsverket. naturhistoriska riksmuseet. lantbruksstyrelsen. skovogsstyrelsen. fiskeristyrelsen, statens naturvärdsverk, domänverket, länsstyrelsernas organisationsnämnd, styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet, samtliga länsstyrelser. Svenska kommunförbundet. Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges skogsägareförening-
ars riksförbund. Trädgårdsnäringens riksförbund. Sveriges jordägareför-
bund. Föreningen Sveriges jordbruksarrendatorer. Svenska jägareförbundet. Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare. Svenska samernas riksförbund, Sveriges fiskares riksförbund, Svenska ostkustfiskarenas central-
! Departementsrådet Sören Ekström. byrächefen Jan-Olof Pettersson och riksjaktvärdskonsulenten Bo Thelander. Sedermera har beredningen ombildats och bl. a. fätt en parlumentarisk sammansättning. Betänkandet Viltskador har dock avlämnats av beredningen i dess tidigare sammansättning.
förbund, Svenska västkustfiskarnas centralförbund och Sveriges ornitolofiska förening.
Flera länsstyrelser har bilagt yttranden av olika länsorgan. Aven andra remissinstanser har överlämnat av dem inhämtade vtranden.
En sammanställning av remissyttrandena bör fögas till protokollet idea ärende som bilaga 3.
2¶Föredragandens överväganden
2.1 Allmänna utgångspunkter
Skador orsakade av vilda djur har de senaste aren tenderat att öka. Vissa viltstammar. främst klövvilt. har på flera håll i landet blivit väl stora i förhållande till de betesmöjligheter som erbjuds i skog och mark. Djuren söker sig under vissa perioder av året till odlad mark eller skogsplanteringar och orsakar i många fall avsevärd skada. Tidigare utrotade eller hart tillbakaträngda viltarter uppträder åter t ökande antal i den svenska naturen och skapar frikuioner med olika näringar. Jag tänker här bl.a. på bäver och vildsvin vilkas förekomst i den svenska faunan nu är föremål för en livlig diskussion. Ersättningskrav mot det allmänna för skador förorsakade av dessa viltarter har redan framställts vid flera tillfällen.
För skador av vissa viltarter kan ersättning lämnas enligt särskilda författningar. Så finns f.n. regler om ersättning för viss skadegörelse av älg, kronvilt och vissa rovdjur. Därutöver har regeringen möjlighet att. från fall tll fall efter särskild ansökan, bevilja ersättning ur jaktvärdsfonden. Regeringens hittillsvarande praxis har dock varit restriktiv. Bidrag till förebyggande av älgskador kan efter besfut av länsstyrelserna lämnas ur älgskadefonderna.
De nu gällande reglerna om ersättning för viltskador har utsatts för kritik. Såvitt gäller ersättning för skada av älg har missnöje uttalats över att reglerna i allmänhet inte medger ersättning i de fall jordbruksföretagen omfattar Mer än 60 ha odlad jord eller 200 ha annan mark. Kritik har även riktats mot tillämpningen av reglerna. Så har t. ex. de nu gällande kraven
på att rimliga skadeförebyggande åtgärder skall ha vidtagits tolkats mycket
strängt av vissa länsstyrelser medan andra regelmässigt inte tycks ha ställt
några särskilda krav härvidlag. Den nuvarande tillämpningen av reglerna i
flera län har inte stimulerat de skadelidande till att vidta skadeförebyggande åtgärder. En för alla län mer enhetlig tillämpning har efterlysts. Reglerna har vidare medfört en viss omfördelning av älgavgifterna mellan länen och önskemål har därför framförts om cn ändring av älgskadefonder-
nas konstruktion.
Beträffande den icke författningsreglerade möjligheten till ersättning vid
skada av vissa viltarter har avsaknaden av fasta regler ingett de drabbade viss osäkerhet om möjligheterna att erhålla ersättning.
Det av beredningen nu framlagda förslaget till nya ersättningsgrunder är. enligt min uppfattning. väl ägnat att leda till förbättringar i de hänseenden där den nuvarande ordningen utsatts för kritik. Jag är dock inte beredd att i samtliga deltar tillstyrka beredningens förslag, Jag återkommer härtill i det följande.
I likhet med remissinstanserna kan jag ansluta mig till beredningens grundläggande. principiella inställning att var och en är skyldig att tåla ett visst mätt av intrång och olägenhet till följd av förekomsten av vilt. Jag delar också uppfattningen att vi i värt lund med vära förhållandevis stora markområden och i vissa avseenden unika natur bör kunna hälta oss med en art- och individrik fauna. Den ökade uppmärksamhet som under senare är ägnats det känsliga ekologiska systemet innefattar självfallet också
faunan. Vi har ett ansvar både internationellt och inför kommande gencera-
tioner att vårda och värna om våra vilda djur. Detta gäller även de arter som inte ger nägot ekonomiskt utbyte. Våra svenska djurarter har. oavsett den negativa inverkan de i vissa fall kan ha på olika näringar. ett självklart existensberättigande. Den svenska faunan har också stor betydelse från rekreationssynpunkt. Den skapar inte bara jakttillfällen utan är en naturtillgång som kommer fler människor än jägarna till del.
Som naturtillgång har viltstammarna vidare ett stort ekonomiskt värde genom produktion av kött, pälsverk etc. Älgjakten. som berör omkring 200.000 jägare, tillförde år 1979 samhället över 15 milj. kg kött. Detta motsvarar ett värde av omkring 200 milj. kr.
Det synsätt jag nu har redovisat bör vara vägledande när viltskadeproblemen diskuteras. En grundläggande princip bör därför vara. som beredningen och remissinstanserna anför, att respekten för naturen och dess givna regler också bör prägla svnen på konflikter mellan olika mänskliga aktiviteter och viltet.
Enligt min uppfattning kan man emellertid inte kräva en alltför hög grad av tålighet av dem som drabbas av skador. Stora insatser måste därför.
som beredningen framhållit, också göras för att förebygga skador. Detta kan ske på olika sätt. Således finns det vissa möjligheter att redan i
samhällsplaneringen söka förhindra viltskador. De olika näringarna har också vissa förutsättningar att i sin planering vidta åtgärder som minskar
eller förhindrar viltskador. Säväl genom produktionsplanering som genom
andra åtgärder är det möjligt att ta större hänsyn till risken för viltskador. Även mekaniska hinder, skrämselanordningar m. m. kan komma till användning. Beredningen har i detta sammanhang pekat på det ansvar bl. a.
Jord- och skogsbrukets organtsationer har. Genom en bättre information
till näringsutövarna kan kunskaperna ökas. Även jägarnas organisationer har här enligt min mening en stor uppgift.
Som lämpliga förebyggande ätgärder vill jag vidare peka på de möjlighe-
ter som finns att begränsa skadegörelsens omfattning genom sedvanlig jakt i fråga Om de arter som förekommer i juktbara stammar. I särskilt besvä-
rande situationer kan även tillstånd till särskild jakt. exempelvis efter älg. medges enligt bestämmelser i jaktlägsuftningen. I detta sammanhang kan jag nämna att när det gäller licensjakt efter älg motsvarar den faktiska avskjutningen i landet omkring 80 4 av licenstilldelningen. Det är visserlgen ofränkomligt alt en viss överulldelning måste finnas men det är samtidigt önskvärt att en bättre överensstämmelse mellan eftersträvad och faktisk avskjutning kommer till stånd. Det kan finnas anledning att överväga om det finns skäl att ställa större krav på jakträttsinnehavaren för att licenstilldelade djur verkligen fälls. Jag kommer att ägna dessa frågor särskild uppmärksamhet vid utvärderingen av erfarenheterna från försöks-
verksamheten med samordnad älgjakt efter 1981 års jakt. Beredningen har ytterligare. som en form av skadeförebyggande åtgärd.
förordat förlängning av licenstiden vid jakt efter älg. Förslaget syftar till att den planerade avskjutningen skäll uppnås. Jag är dock inte beredd att nu ta ställning i denna fråga. Också denna fråga bör anstå I avvaktan på utvärderingen av erfarenheterna av den samordnade älgjakten. Även i samband med att beredningen lämnar förslag beträffande åtgärder mot viltolyckor i trafiken. vilket beräknas ske under år 1980. kan de problem som har samband med älgstammens storlek bli aktuella.
2.2 Ersättningssystemets utformning 22.1 Skador förorsakade av älg. kronvilt och dovvilt i tfordbruks- och trädgärdstöretag I de fall förebyggande åtgärder inte är tillräckliga kan det enligt beredningen bli aktuellt att kompensera den skadelidande med ckonomisk ersättning för inträffade skador. Beredningen föreslär att i huvudsak enhetliga ersättningsregler därvid skall gälla för skada på gröda av älg. kronvilt och dovvilt. Mot förslaget om införande av enhetliga ersättningsregler för dessa arter har vissa remissinstanser. bl.a. statens naturvårdsverk. gett uttryck för tveksamhet, Naturvärdsverket har bl.a. pekat på att kronvilt och dovvilt har en ojämn spridning I landet och att de berörda länsstyrelserna inte ensamma kan bära kostnaderna för skadegörelsen på grödan. För egen del kan jag inte dela denna tveksamhet. I likhet med huvuddelen av remissinstanserna anser jag att ett gemensamt ersättningssystem har betydande fördelar. Så torde det vara avsevärt enklare för de tillämpande myndigheterna att ha enhetliga regler för de tre viltarterna. Där dessa förekommer gemensamt och skadorna är av samma slag innebär det säledes praktiska fördelar att inte behöva göra en prövning av vilken viltart
som orsakat skadan i det enskilda fallet, De av naturvårdsverket påtalade
svärigheterna för vissa länsstyrelser att själva. via länets älgskadefond, bära ersättningsanspråken kan tills vidare lösas på samma sätt som nu sker vid medelsbrist i nägon av de regionala fonderna, nämligen via älgskade-
Prop. 1979/80: I 11 1
regleringsfonden. För skador som orsakats av kronvilt på gröda inom
kronhjortsreservatet i Skåne utgår fp. ersättning ur anslaget H 16. Ersätt ning för vissa skador av rovdjur. m.m. Jag avser att föresla regeringen att de båda berörda länens älgskadetonder ur detta anslag ullförs medel som motsvarar den ersättning som utgår för ifrågavarande skador.
Beredningen föreslår att de nu gällande övre arealgränserna för ersättning för viltskada i jordbruksföretag avskaffas. Vidare förestår beredning-
en att ersättning inte skall utgå för skada i fördbruksföretag som omfattar mindre än 2 ha åker. För skada i trädgårdsföretag skall ersättning inte utgå
om företaget omfattar mindre areal än 200 m” under glas eller plast elter för odling på frilkandsareal under 2 500 m”. Jag finner förslaget om att införa
regler om vissa minimiarealer välbetänkt. Förslaget har heller inte föranlett nägra avgörande invändningar från remissinstanserna. Det ankommer
på regeringen att fastställa de minimiarealer som bör gälla. För riksdagens kännedom vill jag nämna att jag finner de av beredningen föreslagna gränserna väl avvägda. Dessa bör därför tills vidare kunna ullampas. Jag kan också tillstyrka att de nu gällande arealgränserna om 60 resp. 200 ha avskaffas.
Av säväl praktiska som principiella skäl är det rimligt att en självrisk
tillämpas då ersättning för viltskador fastställs. Det är också uppenbart att den nuvarande självrisknivån. som sedan mycket lång tid är 200 kr... inte är rimlig. Jag delar beredningens uppfattning att den allmänna självrisken i fortsättningen bör vara beroende av företagets storlek. Det ankommer på regeringen att fastställa nivån på denna självrisk. För riksdagens kännedom vill jag meddela att jag kommer att föreslå regeringen att självrisken skall utformas i huvudsaklig överensstämmelse med beredningens förslag. Det innebär att självrisken för jordbruksföretag skall beräknas i procent av ett skördevärde för företaget. Skördevärdet skall beräknas som produkten
av företagets totala areal och medelvärdet av de inom lantbruksstatistiken
tör området i fråga framtagna normskördevardena för havre och korn. En på sådant sätt utformad självrisk torde utan svårigheter kunna uträknas och vara lätt ullgänglig för dem som drabbas av skador. För trädgårdstöretag anser jag, I betraktande av de särskilda förhållanden som räder där. att den allmänna självrisken bör fastställas ull ett visst krontalsbetopp per ha.
Den av beredningen föreslagna storleken på de allmänna självriskerna i jordbruks- och trädgårdstföretag. 26 av ett för jordbruksföretagets åkerareal beräknat skördevärde resp. 250 kr. för varje hektar tradgårdsodling, bör kunna utgöra lämpliga riktvärden för regeringens stutliga ställningstagande.
Beredningen har strävat efter ett ersåttningssystem som skulle stimulera lantbrukarna och trädgärdsodlarna att vidta olika förebyggande atgärder. För att undvika ett val av alltför skadekansliga grodor förestår beredningen därför en särskild självrisk. Förslaget innebär att vid skada på sådana grödor skall uillampas en större självrisk an annars. Aven om denna strä-
van att styra erodvalet ull för viltet nundre attraktiva grödor är vällovhig och även har fått visst stöd av remissinstanserna. torde möjligheten att astadkomma några avgörande förändringar I detta avseende vara klart mindre än beredningen förutsatt. Jag kan därför inte biträda förslaget till en särskild självask utan förordar att endast den allmänna självrisken skall belasta lantbrukarna och trådgårdsodlarna. Vid provningen av ersättning för skador av älg. kronvit och dovvilt bor däremot. enligt min mening. beaktas om den skadelidande genom egna atgärder har medverkat till skadans uppkomst eller har underlåtit att vidta rimliga förebyggande atgarder. Denna primeip galler redan I dag och kan i vissa situationer vara ett medel att styra grödvalet i de fall detta är möjligt. Mot bakgrund av att jag inte kunnat tillstyrka införandet av en särskild självrisk anser jag att denna princip skall tillämpas även I fortsättningen. Den ersättning som utgår enligt det nuvarande skördeskadeskyddet beräknas uvtfran en för varje företag objektivt bestämd skörd. Skvddet år ett katastrofskydd och har därför hög självrisk. På grund härav anser jag inte utt eventuell ersättning genom skordeskadeskyddet skall beaktas vid beräkning av ersättning för skada av älg. kronvilt och dovvilt. Enligt beredningens förslag bör ersättningarna för skada av älg. kronvilt och dovvilt finansieras med avgitter för djur av dessa arter som fällts. F.n. tas dock inte avgift ut för dovvilt. varför beredningens förslag medför att 263 I jaktlagen (1938: 274). som bl.a. innehåller bestämmelser om fällavmfter för älg och kronvilt. mäste ändras. Enligt beredningen bör den myndighet som regeringen bemyndigar ha rätt att meddela närmare föreskrilter om dessa avgifter. Ett bemyndigande av denna innebörd föreslas samtidigt intaget 1 paragrafen. Vidare föreslas att 26.83 mom. förtydligas så att det klart framgår att medel ur jäktvårdsfonden också kan användas till ätgärder som indirekt främjar jäktvården. De föreslagna lagändringarna har lämnats utan erinran av remissinstanserna och även jag kan tillstyrka ändringarna med vissa redaktionella jämkningar. Med hänsyn till att de föreslagna lägåndringarna är okomplicerade och av redaktionell natur är det enligt min mening inte motiverat att inhämta lagrädets yttrande. Beredningen har overvagt möjligheterna att inom ramen för de föreslagna ersättninesreglerna tå särskodd hänsyn tll gjordbruksärrendatorerna. Upphävandet av de ovre arealgranserna av enligt min uppfattning ett satt att åstadkomma en förbättring för vissa arrendatorer. Aven i övrigt bör
problemen för arrendatorerna bli mindre etter införandet av de nva ersätt-
ningsgrunderna. Beredningen har för sin del inte funniv nagon lösning som inte samtidigt skapar omotiverade och orättvisa skittnader mellan arrendegärdar och de fastigheter som ägaren själv brukar. Olika ersattningsbestämmelser för dessa kategorier skulle Komplicera ersättningssystemet och kanske t.om. visså Bilinbjuda till skentransaktioner. Frågan om särskild kompensation för viltskadör bor enligt beredningen i stället lösas avtälsva-
: [5] Prop. 1979/80: 111
gen mellan markägare och arrendator. Pataghigt ökade viltskador torde också I vissa föll kunna utgöra grund för en omprövning av arrendevitlkören I ett gällande arrendeavtal enligt 9 kap. 98 JB och 368 lagen (1915: 218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område favtulslaägen).
Jag kan för min del ansluta mig till beredningens uppfattning i denna fräga. Jag finner således inte skäl att föreslå nägra särregler når det gåller skadeersättning till jordbruksarrendatorer.
22.2 Skador förorsakade av älg. kronvilt och dovvilt på skog
Skador på skog av älg, kronvilt och dovvilt är enligt beredningen omfattande och tenderar att öka. Dessa består främst i betesskador och nedbrytning av ungskog. Dessutom förekommer barkgnag på äldre träd samt
fejningsskador. Skadorna resulterar i långsammare tillväxt. minskat utbyte
och kvalitetsnedsättning på virket. I undantagsfall kan skadorna i planteller ungskogsbestånd bli så omfattande att det blir nödvändigt att göra en röjning och nyplantering. Vissa betesskador kan också uppstå i fröplan-
tager.
Vid sina överväganden av frågan framhåller beredningen att skogslandskapet är älgens naturliga miljö och att den är huvudsaklig uppehållsplats även för kröon- och dovvilt. Den skada älg. kronvilt och dovvilt orsakar på plantskog påverkar främst utbytet vid slutavverkningen om 50—100 är. Hur mycket betesskadorna faktiskt påverkar den slutliga avkastningen är vid tidpunkten för skadan mycket svärt, kanske rent av omöjligt. att beräkna.
Beredningen framhåller vidare att de skogsägare, som också är jukträttsinnehavare. genom åtgärder i skogsbruket och insatser riktade bl. a. mot älgstammen kan påverka betesskadornas omfattning. Älgen är normalt tämligen lokaltrogen och genom jakt kan man i viss utsträckning eliminera de skadegörande djuren. En omständighet som enligt beredningen också förtjänar att beaktas är att jäkträttstinnehavaren kan få tillstånd att fälla skadegörande älg även under sådan tid då den annars är fridlyst. Genom nu gällande förmer för jakt kan vidare älgstammens storlek minskas över stora arealer om detta är motiverat med hänsyn till skogsskadorna. Avkastningen av framför allt älgjakt uppgär till betydande värden. En del av betesskadorna på skog kan enligt beredningen ses som en produktionskostnad för att få fram denna avkastning. Förlusterna på grund av betes-
skadorna på en skogsfastighet är därtill oftast läga i jämförelse med skogens produktionsvärde. Mot bakgrund av dessa konstateranden avstyrker beredningen införan-
det av en generell rätt till ersättning för betesskador på skog. Beredningen
är emellertid medveten om att det kan förekomma särskilda fall när det
framstär som orimligt att den enskilde markägaren ensam skall bära den förlust som skadorna kan förorsaka. Så kan enligt beredningen exempelvis
vara fallet når betesskador föranleder en betydande hjälpplantering etler da töotalskada uppstår på plantskog. Ersättning i dessa fall bör i första hand komma i fråga till skogsägare med relativt små markinnehav inom sådana områden där en stor koncentration av älg kan förekomma. Betydande skador på skog. framför allt gran. kan också förorsakas av kronvilt. Aven i vissa sädana fall bör ersättning kunna komma i fraga. När särskilda skal motiverar det skall säledes enhgt förslaget ersättning kunna lämnas efter beslut av regeringen. Några av remissinstanserna kritiserar utredningens förslag och förordar att det införs en generell rätt till ersättning för viltskador på skog. Beredningen och vissa remissinstanser. bl.a. skogsstyrelsen. anför emellertid alt sådana ersättningar skulle bli mveket komplicerade att beräkna och administrera. I fråga om generell rätt till ersättning för skador på skog delar jag beredningens uppfattning och avstär f.n. från att lägga fråm ett förslag till sådan ersättning. Som beredningen påpekat finns det emellertid skogsägare som ekonomiskt kan drabbas så härt av betesskador på skog att det ter sig stötande att de skall bära förlusten ensamma. Det får därför anses rimligt att dessa skogsägare skall kunna erhålla ersättning genom bidrag till nyplantering eller omplantering av den skadade ung- eller plantskogen. Likartad bedömning bör även göras i vissa fall av omfattande skadegörelse på fröplantager. Nu nämnda ärenden bör prövas av regeringen eHer den myndighet som regeringen bestämmer.
2.2.3 Skador förorsakade av övriga viltarter Beredningen avstär från att lägga fram förslag ull ändring av de regler som nu gäller för ersättning vid vissa skador av rovdjur. Beredningen anför emellertid att den avser att överväga frågan i sitt huvudbetänkande. Inte heller jag finner mot bakgrund härav anledning att redan nu föreslå nva eller ändrade grunder för sådan ersättning. Beredningen framhåller att de skador sålen orsakar på fisket i enskilda fall kan vara allvarliga. Beredningen anser emellertid inte att nägon särskild sälskadefond bör inrättas. bl.a. med hänsyn oll att sälstammarna på ostkusten fortsatt att minska. Risken för en alltför betungande administrativ apparat är enligt beredningen också påtaglig. Vidare år möjligheterna att korrekt bedöma inträffade skador och att fastställa de ekonomiska förlusterna mycket begränsade. Enligt beredningen bör dock de yrkesfiskare som åsamkats så betydande ekonomiska förluster genom sälskador. att det är uppenbart oskäligt att de själva skall svara för kostnaden. kunna få ersättning efter framställning till regeringen. Förslaget har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. För cgen det vill jag understryka att de problem som de enskilda yrkesfiskarna åsamkas till följd av sälförekomst inte kan lämnas utan avseende. Så har t.ex. på vissa platser utmed västkusten sälskador av inte obetydlig art tenderat att öka de senaste aren. Jag anser dock att det ar tillräckligt. i
Prop. 1979/80: I 11
likhet med vad jag tidigare förordat i fråga om vissa skador på skog. att ersättning kan utgå efter prövning av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer. om det är uppenbart oskäligt att den skadedrab-
hude själv svarar för kostnaden. Med en sådan ersättningsmöjlighet är jag inte beredd att dessutom inrätta en särskild sälskadefond som föreslagits av några remissinstanser. Enligt beredningen finns det ytterligare viltarter som i framtiden kan befaras komma att orsaka mera betydande viltskador. Här märks främst gäss. häver samt. omen frilevande stam ateruppstär. även vildsvin. För de nu nämnda viltarterna gäller 1 viss mtsträckrning allmän jakttid. Jaktlagsviftningen innehåller också regler som ger den skaådelidande möjligheter att skydda sig mot skada av dessa djur. Så kan exempelvis tillstånd erhållas att riva bävers hyddor och dammar. Beredningen framhåller vidare att skador av dessa djurarter i regel är koneentrerade till vissa lokaler etter biotoper. Denna koncentration kan medföra att skadan för vissa markägare kan bli mycket omfattande och att det inte är eimligt att den skadelidande alltid själv skall stå för hela den kostnad som följer av skadan. Beredningen har dock stannat för att inte föreslå någon generell ersättningsrätt för skador av dessa djurarter. I stället förordas. liksom vid vissa skador på skog av klövvilt och vid vissa sälskador. att den skadelidande skall kunna erhälla ersättning efter framställning till regeringen. Beträtfande skador förorsakade av vildsvin avser dock beredningen att återkomma under våren 1980: eu särskilt betånkande. i vilket hela frågan om vildsvin i Sverige behandlas.
Jag kan även i denna fråga ansluta mig till beredningens förslag. Det är.
som beredningen anför. mte möjligt att på förhand ange alla de situationer där ersättning bör komma 1 fråga. Jag delar därför beredningens uppfattning att det bör införas en bestämmelse av mera allmänt innehåll och av innebörd att ersättning eller bidrag tll skadeförebypgande åtgärder skall kunna lämnas, om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv svarar för hela den kostnad skadan etter de förebyggande åtgärderna orsakar. Det ankommer på regeringen att utfärda erforderliga bestämmelser I ämnet. Beredningen har i sitt betänkande redogjort för de omståndigheter som bör beaktas vid en prövning av nämnda skadeersättningsfall. Enligt beredningen bör därvid bl. a. beaktas - om skadan är betydande. - om skadan är förorsakad av särskilt skyddsvärd djurart. — huruvida den enskilde. om ersättning ej utgar. får båra en oskåligt stor andel av ansvaret för ett allmänintresse. - om den skadehidande genom egna åtgärder medverkat till skadans uppkomst, = om den skadelidande genom rimliga åtgärder själv kunnat förhindra eller begränsa skadan.
— om han kan erhålla kompensation för skadan på annat sätt. = om en värdering av skadan kan göras. De av beredningen angivna omständigheterna bör enligt min mening kunna vara vägledande vid prövningen av dessa ärenden. Det ankommer emellertid på regeringen att ta ställning ull i vilken utsträckning sådana och andra omständigheter skall beaktas. De nya grunderna för ersättning vid viltskador m. m. skall kunna tillämpas fr.o.m. den I jul 1980.
2.3 Ekonomiska förutsättningar Alskilliga remissinstanser. i första hand länsstyrelserna. har ingående behandlat älgskadefondernas konstruktion och ianspråktagande. Kritik har därvid riktats främst mot den omfördelning över älgskaderegleringsfonden som sker mellan olika län. Härigenom kommer i praktiken län med relativt små älgskador att finansiera älgskadeersättningen i andra län. Denna ordning har enligt vissa remissinstanser inte motiverat alla länsstyrelser att ta ett verkligt ansvar för älgvården i länen. Beredningen anför att den inte nu är beredd att föreslå någon ändring av bestämmelserna om älgskadefonderna utan förordar att nuvarande bestimmelser i detta hänseende bibehålls tills vidare. Som skäl härför anför beredningen att den i sitt kommande huvudbetänkande avser att lägga fram förslag bl.a. om finansieringen av olika kostnader som hör samman med viltet. viltvärden och jakten i ett sammanhang. Jag kan ansluta mig till beredningens uppfattning och anser således att skäl finns att avvakta beredningens huvudbetänkande. Också när det gäller finansieringen av andra skador än de som orsukas av älg. kronvilt och dovvilt på jordbruks- och trädgårdsgröda kan jag i huvudsak ansluta mig till beredningens förslag. Allmänna medel bör säledes täcka kostnader för rovdjurs- och kronviltsskador i de ersättningsfalt som omfattas av nuvarande bestämmelser samt ersättningsgilla skador som vällas av utrotningshotade arter eller av övriga arter som inte fär Jagas. Härför bör medel ur anslaget H 16. Ersättning för vissa skador av rovdjur, m.m. kunna få tas i anspråk. Anslagsbenämningen bör därvid ändras ull Ersättning för vissa skador förorsakade av vilt. m.m. Den
utvidgning jag föreslår I detta avseende kommer inte på något mer avgö-
rande sätt att förändra belastningen på detta anslag. Även för vissa angelägna försöks- och forskningsprojekt i syfte att finna metoder att förebygga viltskador och därmed minska anslagsbelastningen bör detta anslag liksom nu kunna disponeras. När det gäller jaktbara viltarter utöver älg. kronvilt och dovvilt finner jag. i likhet med beredningen. det naturligt att medel ur jaktvärdsfonden används på motsvarande sätt. Genomförandet av det ersättningssystem jag föreslagit medför att en viss upplysnings- och infoörmationsverksamhet om de regler som skall gälla
och om lämpliga förebyggande åtgärder mäste genomföras. Jag har redan tidigare pekat på de berörda organisationernas roll i detta avseende. När det gäller information från berörda myndigheter bör denna vara möjlig att genomföra inom ramen för nuvarande medelsulldelning. For viss utbildningsverksamhet. riktad tll bla. värderimgsmännen och genomförd på regional nivå samt för framtagning av informationsmaterial. bör statens naturvårdsverk få disponera högst 100000 kr. För budgetåret 198081 bör anslaget Statens naturvärdsverk kunna få överskridas med detta belopp. Det bör ankomma på verket att I skälig omfattning disponera dessa medel
för den regionala utbildningen.
För denna utbildningsverksamhet bör i lämplig utsträckning den såkkunskap som finns i länet anlitas.
3 Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag att regeringen förestår riksdagen att
I. antaga det förslag till lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt
till jakt som jag har förordat.
to godkänna de grunder för ersättning vid viltskador som jag har
förordat.
4 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fråm.
Bilaga I
Sammanfattning av beredningens förslag
Den inventering beredningen sjort ser vid hkanden att de flesta av de fåglar och däggdjur som finns i Sverige i något saunanhang bedöms som skadevållande. Skadorna kan schematiskt delas in i några a vr huvudgrupper:
- EBetningsekador på skog, jordbruksgrödor och trädgårdsprodukter
förorsakas av både dägedjur och fåglar.
är härvidlag att varg, björn, järv och lo river ren och vissa anära tamdjur.
- Skador på byggnader och anläggningar.
men även mellan vilt/tåg och vilt/flygplan.
I det nu framlagda betänkandet har beredningen inte behandlat
de problem som sammanhänger med viltolyckor i trafiken. Denna fråga kommer att behandlas i ett särskilt betänkande som Jakt-
och viltvårdsberedningen avser att lägga fram under våren 1930.
Sedan länge har den principen gällt att var och en är skyldig att tåla ett visst mått av intrång och olägenhet till följd av förekomsten av vilt. Den principen kan med än större tyngd
hävdas mot bakgrund av den numera allmänt gällande synen att
en art- och individrik fauna bör eftersträvas.
Beredningen fastslår som en gruniläggande princip att rospekten för naturen och dess givna regler bör prägla också synen nå konfikten mellan olira mänskliga aktiviteter och viltet.
Är omständigheterna sådana att mer omfattande skador eller ol genheter kan uppkomma framhåller beredningen att i första hand
förebyggande åtgärder bör vidtas. Bland sådana åtgärder bör
man bl.a. uppmärksamma möjligheterna att redan under planeringsstadiet på riks-, regional och lokal nivå förebygga viltskador. Även de olika näringarna har atora möjligheter att i sin plancring vidta åtgärder som minskar eller förhindrar viltskador. 3 vä? vad gäller samhällsplaneringen som de berörda näringarnas planerings förordar beredningen att ökad uppmärksamhet ägnas viltskadeproblemen. Andra förebyggande åtgärder kan vara användning av mekaniska hinder, kemiska preparat eller utnyttjande av etologiska eller ekologiska metoder.
för viltarter som förekommer i jaktbara stammar är jakten en möjlighet att minska skadegörelsens omfattning. Möjligheten att bedriva jakt på en viltart synes även öka toleransen mot den
skada den åstadkommer. Beredningen föreslår för framtiden föl-
jande åtgärder:
- Då allmän jakttid fastställs bör risken för viltskador i högre grad än vad som nu sker vägas in vid bdedömninger av när och under hur lång tii respektive art skall jagas.
= Vid licensjakt fastställs l förväg det antal djur som får
skjutas. Jakttiden bör då inom biologiskt riktiga ramar kunna
göras så generös att man verkligen uppnår den planerade avskjutningen. För jakt efter älg tillämvas i dag i de flesta syd= och mellansvenska län en licenstid om 30 dagar eller mera. 3eredningens uppfattning är att en relativt stor generositet bör kunna tillämpas i fråga om förlängning utöver 39 dagar i de län där älgstammens storlek kan medföra ailvarlisa oh genheter. Djup snö, skare etc. kan dock å anåra sidan kräva begränsningar eller anpassning av jaktmetoderna.
itligheterna att genom särskilda bealut tillåta beskattning
av urudevållande viltarter - och då även fridlysta sådara -
i anslutning till platser där skador uppstår bör kunna utnyttjas i större utsträckning än vad som nu sker, dock inom vedertagna biclogiska ramar.
Val gäller samhällets medverkan för att få till stånd ska-
deförebyggande åtgärder bör denna i första hand bestå i stöd Lill forsknings- och utvecklingsarbete samt rådgiv-
ning och information. Beredningen föreslår att naturvårds-
verket får i uppdrag att efter samråd med planverket och
andra berörda myndigheter utarbeta sådana rekommendationer.
När förobyggande åtgärder inte är tillräckliga kan det bli aktuelli att den skadelidande kompenseras genom ekonomisk orsättning. Enligt beredningens uppfattning bör detta dock komma i fråga endast i undantagsfall. Bestämda regler, som
bl.a. ger uttryck för den restriktivitet beredningen för-
ordar, bör därvid tillämpas.
Vid beslut om ersättning för viltskada bör bl.a. beaktas
- om skadan är betydande, - om skadan är förorsakad av särskilt skyddsvärd djurart,
- huruvida den enskilde, om ersättning ej utgår, får bära
en oskälig stor andel av ansvaret för ett allmänintresse, - om den skadelidande genom egna åtgärder medverkat till
skadans uppkomst, - om den skadelidande genom rimliga åtgärder själv kunnat
förhindra eller begränsa skadan, |
- om han kan erhålla kompensation för skadan på annat sätt
- om en värdering av skadan kan göras.
För vissa viltskador finns redan i dag regler för skadeersättning eller har i skilda sammanhang sådana bestämnnelser diskuterats.
lär märks främst skador förorsakade av:
= Älg, Kkron- och dovvilt.
- Björn, varg, järv, 1o och örn. - Bäver. - Cäss.
+ Säl.
I fråga om ersättning för skador av älg, kron- och dovvilt framnåller beredningen att betydande brister är förknippade med nuvarande ersättningssystem. Dessa brister gäller såväl
värderingen som principerna för självrisk. Beredningen före-
slår helt nya regler, innebärande bl.a.
- att skador förorsakade av kronvilt och dovvilt på jord-
bruks- och trädgårdsgröda jämställs med skador orsakade
av älg, - att ersättning för skador inte utgår till jordbruksföre-
tag som omfattar mindre än två ha åker,
- att den övre areaigränsen för rätt att erhålla ersätt-
ning för skada orsakad av älg slopas, - att ett nytt självrisksystem används vid beräkning av
ersättning för skador av älg, kron- och dovvilt.
Det av beredningen föreslagna systemet syftar dels till att möjliggöra säkrare beräkningar av den skada som inträffat, dels till att stimulera jordbrukarna att vidta olika typer av förebyggande åtgärder, bl.a. genom valet av gröda.
Vad säller je skador älg, kron- och dovvilt förorsakar på skog har beredningen övervägt huruvida ersättning bör utgå,
men stannat för att en mer generell ersättningsmöjlighet inte
nu bör införas. Däremot skall det vara möjligt att i vissa
särskilda fall bevilja orsättning för inträffade skador.
I fråga om ersättning för skador på tamdjur orsakade av vissa rovdjur föreslår beredningen ingen ändring av nuvarande bestämmolser.
2 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr Ill
Betriffande de skador som förorsakas på gröda av andra viltarter än älg, kron- och dovvilt, liksom t.ex. svälskador i
fisket, föreslår beredningen en fortsatt prövning av rege-
ringen från fall till fall.
Beredningen föreslär vidare ett ökat stöd till forskning beträffande viltskador, med inriktning på att förhindra eller begränsa dessa. Forskningen måste följas ucp genom utvecklings- och försöksverksamhet där forskningsrönen be-
döms under skilja klimat- och miljöförhållanden samt på olika
viltarter. Beredningen föreslår att naturvårdsverret får i
uppdrag att eiter samråd med berörda myndigheter och organisationer undersöka behovet av ytterligare forskningsinsatser beträffande möjligheterna att motverka konflikter mellan vilt och olika typer av markutnyttjande, liksom att utarbeta närmare riktlinjer för forskningsinsatsernas inriktning och
omfattning. Medel bör äskas i samband med verkets ordinarie
petita, varigenom också en avvägning kan ske mellan behovet av resurser för denna typ av forskning och andra angelägna behov inom faunaforskningen.
Vidare föreslår heredningen att ökad uppmärksamhet ägnas viltskadeprobleiinen i den informationsverksamhet berörda myndigheter och organisationer bedriver. Ett övergripande ansvar för insamlande, sammanställning och spridning av information i dessa frågor - liksom för lämplig samordning av de statliga myndigheternas olika insatser - bör som nu åvila statens naturvåråsverk.
Beredningen föreslår att länsstyrelsen som hittills handlägger ersättningsfrågor som rör skador som bl.a. älg för-
orsarar på jordbruksgrödor. Som länsstyrelsens expertorgan
bör även fortsättningsvis länsälgnämnderna fungera. De uppkomna skadorna skall efter anmälan värderas av gode män, utsedda av respektive länsstyrelse. För att utvärderingen skall bli enhetlig över hela landet bör naturvårdsverket utfärda instruktioner för värderingsmännen. Det åligger sedan länsstyrelserna att genom ändamålsenlig utbildning svara för att värderingsmannen besitter nödvändiga kunskaper.
Beträffande sådana skadefall som skall prövas av regeringen
bör länsstyrelsen vara regionalt ansvarig för skadevärderingen.
De skador som här kan komma i fråga - förorsakade av t.ex. gäss och bäver - är 1 regel begränsade till vissa delar av landet, varför det enligt beredningens mening inte finns några skäl att
inrätta ett särskilt organ inom varje län för detta ändamål.
Vid värdering av sådana skador bör länestyrelsen i stället höra erforderlig expertis.
För att täcka de kostnader som följer av beredningens förslag
står olika finansieringsmöjligheter till förfogande, nämligen
allmänna medel, jaktvårdsfonden, älgskadefonder samt särskilda anslag från olika myndigheter, berörda näringar och ideella organisationer. Beredningen diskuterar i betänkandet de principer som bör gälla för valet av finansieringskälla.
Prop. 1979/80: 1 11 20
Bilaga 2
Föralag Lill
has om ändring i laxen (1938:274) om rätt vill jakt
va - ann - : sk . ee a Härigonor föreskrivs att 26 7 3 mom och 26 a Sd lagen
20 Aga XY
(183 35:02 jåd om ätt till jakt skall ha nedan angivna
lydoelso.
Nuvarande iydgelse
20 5
NM 3 [GS] 5
åv influtna jaktvårdsav- Av influtna jaktvårdsav-
siltler skall bildas en gifter skall bildas on
forna (jakltvårdsfonder), fond (jaktvårdsfenden),
vilken efter regeringens vilken efter regeringens bestämmande användes till bestämmnande får användas
främjande av jaktvården till främjande av jaktvår-
inom riket. För sådant den inom riket eller till ändamål skola ock använ- annat ändamål som har saln-
das de övriga medel som band med denna. För sådant
enligt vad därom må vara ändamål skola ock användas
särskilt stadgat skola de övriga medel som enligt tillföras nämnda fond. vad därom må vara särskilt
stadgat skola tillföras nämnda fond.
Senaste lydelse 197/4:1069
Nuvarande lydelse Föreslasen iydelset
26 &
Regeringen eller myndig- Regeringen eller myniis- É & DÅ 3 het som regeringen bestäm net scm resceriagen Hextiämner får meddela föreskrif- mer får meddela gaxriiter om fridlysning, jakt- ter om fridlysnins, jakt tider och jaktmedel samt Lider och jaitrne Je föreskrifter i övrigt som behövas för att jart som bet
a
ock viltskydd skall kun- och vil
na bedrivas på ett tt na tedr Biti
som tillgodoser gåväl som tillgodoser såväl
allmänna som enskilda allmänna som enskilda intressen. Regeringen intressen. KHegeringer benyndigas också att be- eller myndighet som rexesluta föreskrifter om av- ringen bestämrer bemyndi-
. 2 å sifter för älg ellor kron- sas också att besluta fönjort som fälles. reskrifter om avgifter
för älg, kronvilit elier
a fälles.
3 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr II
Bilaga 3
Sammanställning av remissyttranden
1¶Grundläggande principer beträffande vilt och viltskador
Beredningens redovisade grundsyn att respekten för naturen och dess givna regler också bör prägla synen på konflikter mellan olika mänskliga aktiviteter och viltet har fått ett positivt gensvar av flertalet remissinstanser. Flertalet av dessa synes också dela beredningens uppfattning om vikten av olika förebyggande atgärder och att det är först när dessa inte är tillräckliga som ekonomisk kompensation bör komma I fråga. Från vissa
håll har ifrågasatts om inte det allmänna i stället för jägarna bör ta på sig
ersättningsansvaret för skadan.
1.1 Kammarrätten i Sundsvall: — — — Allmänt sett gäller att kammarrätten i stort kan ansluta sig till de grundläggande tankegångar som redovisas I betänkandet. — — — I det nu aktuella betänkandet har beredningen inte behandlat de problem som hänger samman med viltolyckor i trafiken. Vidare gäller att bered-
ningens förslag i första hand tar sikte på viltskador på jordbruks- och
trädgårdsgröda och endast i mycket begränsad utsträckning avser skador på skog. Härigenom har från övervägandena uteslutits viltskadeproblem
som från olika synpunkter sett framstår som mest påträngande. Såvitt
avser viltolyckor i trafiken gäller att beredningen avser att behandla dem i ett särskilt betänkande. Detta framstår som förklarligt med hänsyn till
problemens omfattning och särart. Däremot får det ses som en brist att det
inte redan i detta sammanhang ägnats större uppmärksamhet åt viltskador
på skog. Detta gäller i all synnerhet som sådana skador, särskilt i form av
betningsskador, i mycket stora delar av landet utgör ett betydligt större
problem än skador på grödor. Kammarrätten vill understryka vikten av att
skogsskadorna uppmärksammas ytterligare under det fortsatta utredningsarbetet.
1.2 Riksrevisionsverket: RRV. som anser att vissa av beredningen anförda skäl talar för en ändring av reglerna. ställer sig i princip positivt till det av beredningen angivna syftet med det föreslagna systemet. RRV har
emellertid svårt att bedöma hur systemet kommer att verka i praktiken. I
betänkandet har heller inte redovisats några kostnadsberäkningar. Enligt RRV:s mening bör det föreslagna systemet utvärderas sedan det tillämpats
under ett antal år.
1.3 Naturhistoriska riksmuseet: Inledningsvis vill riksmuseet framhålla
sin uppskattning över den positiva grundsyn, som betänkandet uttrycker till förmån för viltet och naturen, när de mänskliga exploateringsintressena kommer i konflikt med dessa. Vi instämmer även i betänkandets uppfattning, att den ekologiska grundsyn som betonas i t. ex. naturvårdslagstift-
ningen även bör vara bestämmande vid bedömningen av skador orsakade
av vilt, vilket bl. a. innebär att var och en får tåla en del sådana olägenheter och att dessa måste inräknas i de normala förutsättningarna för vissa näringsfång.
Museet ställer sig även positivt till förslaget att man. när mer omfattande
skadegörelse förekommer, I första hand skall vidta förebyggande ätgärder. Detta får emellertid inte främst betyda att man decimerar stammarna. tills skadenivån blir acceptabel. De förebyggande åtgärderna mäste vara av annat slag.
Kan man trots allt inte komma tillrätta med en mer omfattande skadegörelse, måste den drabbade få skälig ersättning för skadorna. Här föreslår betänkandet skilda principer för finansieringen av ersättningen beroende
på om de viltarter, som är aktuella, kan exploateras av jägare eller ej.
Ersättning för skador orsakade av älg skall sålunda tills vidare finansieras av jägarna på samma sätt som förut. dvs. genom en avgift för varje fälld
älg, medan ersättning för skador av säl föreslås utgå från en fond grundad på bidrag från yrkesfiskare.
Denna finansieringsväg rimmar enligt muscets uppfattning däligt med den nya synen på det vilda — återspeglad även i lagstiftningen — som en tillgång inte bara för jägare utan såsom en del i det ekologiska systemet. som en källa till glädje och kunskap för allmänheten och som föremål för forskning av de mest skilda slag.
Att en enda nyttjarkategori skulle bära de kostnader, som i vissa fall vällas av en för alla gemensam resurs, förefaller rimma illa med de ersätt-
ningsprinciper som tillämpas på andra håll i samhället. Det bör då särskilt
observeras. att jakten i dag är den helt dominerande metoden att begränsa t.ex. älgskador. Utan jägarnas insatser skulle skadorna åtminstone för en viss tid bli utomordentligt omfattande. De bär alltså — må vara utan klagan. då jakten kan ge gott utbyte — huvudbördan av de praktiska åtgärderna mot älgskador. Att belägga dem med en straffavgift för denna verksamhet förefaller inte rimligt.
Från de synpunkter, som riksmuseet särskilt har att bevaka, bör också
framhållas att en dylik skevhet i finansieringen av ersättning för viltskador
kan komma att konservera de ofta onödiga motsättningar, som funnits
mellan naturskyddet och andra grupper med avseende på vem naturen ”tllhör”. När det gäller yrkesfiskarna och sälen blir detta särskilt uppenbart. Fiskarna drabbas av vissa redskapsskador från säl, men de kan
knappast längre ekonomiskt utnyttja den säl som de får i händerna. Då
sälarna runt våra kuster i dag är högprioriterade naturskyddsobjekt. skulle det utan tvivel bättre överensstämma med nutida naturvårdsuppfattning, om ersättningen utginge av allmänna medel. En sådan ordning vore också ägnad att dämpa de motsättningar med avseende på sälen som alltjämt i nägon mån förefinns mellan fiskerinäringen och naturvården.
1.4 Lantbruksstyrelsen: Som grundläggande princip har beredningen slagit fast att respekten för naturen och dess givna regler bör prägla också
synen på konflikten mellan olika mänskliga aktiviteter och viltet.
Lantbruksstyrelsen ansluter sig till denna princip liksom till principen,
att var och en är skyldig att tåla ett visst mått av intrång och olägenhet till
följd av förekomsten av vilt. Jordbruket bör därvid ej vara något undantag.
Intrånget får emellertid ej bli av sådan omfattning att möjligheterna att
bedriva ett rationellt jord- och skogsbruk äventyras.
Lantbruksstyrelsen delar uppfattningen, att man för att undvika skador
och olägenheter så långt möjligt bör satsa på förebyggande åtgärder. Detta bör ske på planeringsstadiet såväl från det allmännas sida som från den
enskilde företagarens.
Lantbruksstyrelsen vill dessutom understryka betydelsen av intensifierat forsknings- och utvecklingsarbete samt rådgivning och information.
Det är av stor vikt att nya rön rörande förebyggande åtgärder av viltskador kommer berörda näringar till det. I de fall omfattande viltskador ändä inte kan undvikas bör ersättning kunna utgå. För jordbrukets del är de av älg orsakade skadorna av störst omfattning men även andra skador kan lokalt vara betydande. Älgen lever oftast huvudsakligen av annan vegetation än jordbruksgrö-
dor. Då tillgång till annan föda är knapp kan betestrycket förskjutas från
vegetation i skogsmark och liknande till dessa. Risken för sådana förskjutningar är givetvis större då älgstammen är talrik. Att helt undvika skador av älg på jordbruksgrödor torde inte vara möjligt. Älgbetesskadorna kan dock begränsas till acceptabel nivå genom dels bättre anpassning av älgstammen med hänsyn till växtodlingen inom olika delar av landet, dels ökat hänsynstagande till skaderisken vid växtodlingens planering.
1.5 Skogsstyrelsen: Beredningen inleder sina överväganden och förslag med att beskriva hur mänskliga verksamheter vällar avbräck i viltets möjligheter att existera. Därvid nämns i huvudsak det moderna jord- och
skogsbruket. Det är närmast självklart att dessa näringar påverkar djuren
men skogsstyrelsen anser att man alltför ensidigt hållit sig till deras inver-
kan. Den roll som bl.a. den allmänna urbaniseringen, vägar, trafik och
fritidsverksamhet spelar. borde enligt styrelsens mening betonats mera. Mot bakgrund av beredningens bedömning att ”vi kan emotse ökade betningsskador på skog” och ”skador på skog orsakade av älg, kronvilt och dovvilt är omfattande och tenderar att öka” samt ”larmrapporter” trån skogsvårdsstyrelser i flera län finner skogsstyrelsen det mycket angeläget att problemet älg/skog analyseras ytterligare.
1.6 Fiskeristyrelsen: Styrelsen delar beredningens uppfattning att i första hand åtgärder bör vidtagas för att förhindra skador men om detta inte går att genomföra skall samhället gottgöra den skadelidande genom ersättning.
1.7 Statens naturvårdsverk: I sitt arbete har beredningen gett uttryck för grundsynen att var och en har att tåla viss effekt av en artrik och livskraftig frilevande fauna. Verket ansluter sig helt till denna grundsyn som anknyter
till etablerad praxis och bl.a. kommit till uttryck i naturvårdslagen och
skogsvårdslagen. Även i proposition rörande lag om skötsel av jordbruksmark uttalas ju att hänsynstagande till bl.a. naturvårdsintressen måste ingå som ett nödvändigt led i all verksamhet som avser nyttjande av
naturresurser. Verket anser vidare i likhet med beredningen att ersättningar för viltskador bör tillgripas endast i undantagsfall och då endast som kompensation
för skada utöver det nämnda tålighetskravet. Förebyggande åtgärder bör
vidtas i första hand om viltskadetrycket kan anses oacceptabelt, under
förutsättning att artens skyddsvärde så medger.
Avgifts- och ersättningssystemet föreslås utökat till att även avse kronoch dovhjort. Motiveringen för denna utvidgning är mycket knapphändig,
nämligen att betningsskador på grödor som dessa arter förorsakar är mycket svåra att skilja från betningsskador av älg (ts. 137). Verket är ytterst tveksamt till den föreslagna utökningen av gällande ersättningsbestämmelser. Bl. a. har det intäkts-utgiftssystem som nu gäller
och som i princip föreslås oförändrat vållat stora irritationer. Främst gäller
Prop. 1979/80: 111 - 25
detta den medelsomfördelning som skett länen emeltan. De uillkommande arterna har en ojämn spridning inom landet och inom länen och kan ej med föreslagna avgiftsrelationer bära ens kostnader för skadegörelse på gröda. Enbart utgifterna för skadegörelse av kronhjort i kronhjortsreservatet i Skåne (årligen ca 2 kr./ha) uppgår till belopp som endast kan jämföras med förhållandena för älg + Västmanlands län där skadorna erfarenhetsmässigt är mycket omfattande. Dovhjort är även en av de få viltarter som föranlett ingripande med stöd av 24§ lagen om rätt till jakt.
1.8 Domänverket: — — — Med tillfredsställelse noterar domänverket att beredningen framhåller jaktens betydelse som förebyggande åtgärd.
Domänverket stöder förslaget att risken för viltskador noggrant skall invägas då de olika jakttudernas längd fastställs. För att jakten skall ha betydelse som förebyggande åtgärd är det dock enligt domänverkets mening viktigt att beslut om beskattning av skilda viltarter är väl förankrade hos de areellt bundna näringsgrenar. vars produktionsmöjligheter försvä-
ras på grund av skador som viltet åstadkommer. Stor hänsyn skall således tas till sådana näringsgrenars uppfattning om hur täta viltstammar som kan accepteras I landets olika deltar. Speciellt
viktigt är detta för skogsbruket, som beredningen föreslår även i fortsätt-
ningen skall stå utanför möjligheterna att få skadereglering genom ett
generellt ersättningssystem.
1.9 Sveriges lantbruksuniversitet: Lantbruksuniversitetet ansluter sig till
de grundläggande tankegångarna i betänkandet om att olika näringar är skyldiga att tåla visst mått av inträng och olägenhet till följd av förekoms-
ten av vilt. Lantbruksuniversitetet finner det även riktigt att i första hand olika former av förebyggande ätgärder skall insättas för att förebygga viltskador. Sådana åtgärder bör om möjligt vidtas redan på planeringsstadiet för olika verksamheter och även beaktas då nya verksamheter tas upp
av typen energiskogsodling eller nya grödor inom jordbruket.
Som jakt- och viltvårdsberedningen föreslår är det väsentligt att hänsyn
till viltskadeproblematiken tas då jakttider fastställs både vad avser allmän jakttid och licensjakt. Lantbruksuniversitetet ansluter sig till principen att krav på ersättning i samband med skadegörelse skall behandlas restriktivt.
1.10 Länsstyrelsen i Gotlands län: Länsstyrelsen anser liksom beredningen att den grundläggande principen bör gälla att var och en skall tåla ett visst mått av olägenhet i form av viltskador. — — —
1.11 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen deltar beredningens uppfattning beträffande den ekologiska grundsyn på värt umgänge med naturen, som framgår exempelvis av naturvårdslagen och bl. a. betyder att
var och en är skyldig att tåla ett visst mått av intrång och olägenhet till följd
av förekomst av vilt. Finns risk för mer omfattande skador eller olägen-
heter bör olika förebyggande åtgärder vidtas. Först när sådana åtgärder är
otillräckliga, inte kan eller bör genomföras, bör ekonomisk ersättning för
olägenheterna utgå från samhället. Bestämda regler som bl. a. ger uttryck för den restriktivitet som bör råda vid ersättningsfallen är därför angelägna att få fram.
1.12 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Det är värdefullt att beredningen som sin grundläggande uppfattning om viltskador framhåller principen att var och en är skyldig att täla ett visst mått av intrång och olägenhet till följd av förekomsten av vilt. Den principen bör särskilt framhållas mot bakgrund av den numera allmänt gällande uppfattningen att en art- och individrik fauna bör eftersträvas. I de fall där mer omfattande skador och olägenheter kan uppkomma bör i första hand åtgärder vidtas för att förebygga skadorna. Först när sådana åtgärder är otillräckliga eller inte kan
genomföras bör det bli aktuellt att samhället gottgör den skadelidande
genom ekonomisk ersättning.
1.13 Länsstyrelsen i Örebro län: I sina överväganden och förslag utgar beredningen från vissa grundläggande principer. Ett viktigt konstaterande är alt modernt joörd- och skogsbruk knappast kan genomföras friktionsfritt om man samtidigt eftersträvar stora viltstammar, eller tvärtom. Utgångs-
punkten för betänkandet — — — kan helt accepteras. Emellertid kan orsa-
ken till ett skadeproblem vara att en viltart på grund av mänsklig påverkan
fätt en alltför omfattande utbredning. Resonemanget om att tåla vilt måste
därför begränsas till att avse en viss stam I balans eller under kontroll på en nivå som är ”naturlig” eter rimlig. Det torde nämligen kunna ifrågasättas om en areell näring skall vara pliktig att vidta förebyggande ätgärder mot skador som orsakats av att andra intressen drivit fram en mycket stor viltstam med exempelvis största möjliga avkastning genom jakt som mål. Omfattande viltskador förebyggs bäst genom en över stora arealer an-
passad jakt. De kraftigt ökade älgskadorna på gröda gör det troligen
nödvändigt att i högre grad än hittills väga in älgskadesituationen vid bedömningen av den erforderliga beskattningen av älgstammen. Effekten av lokala insatser genom avskjutning i syfte att minska lokalt svårartad
skadegörelse blir oftast kortvarig. En sådan beskattning får snarare karaktären av skyddsjakt eller kompensation.
1.14 Länsstyrelsen i Östergötlands län: De huvudprinciper som ligger till grund för beredningens förslag delas av länsstyrelsen, — —- —
1.15 Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen instämmer i beredningens ekologiska grundsyn att bevarande av en art- och individrik fauna bör eftersträvas. — — —
1.16 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Länsstyrelsen delar beredningens grundläggande uppfattning — — —.
Kan man inte uppnå en gemensam syn på älgvärden hos berörda myndigheter och jakträttsinnehavare kan man sannolikt inte med nuvarande regler bemästra de problem som följer med en stor älgstam och man kan
inte alltid — med en hög tilldelning — räkna med samstämmighet på den
punkten. Vad som erfordras är regler som ger länsstyrelsen rätt att ome-
delban efter jakttidens utgång meddela föreläggande om fortsatt jakt i de
fall då meddelade licenser blivit dåligt utnyttjade inom områden med en
stor älgstam som inte kan tillåtas öka eller kanske måste minskas med hänsyn till skilda samhällsintressen. Ett föreläggande på detta stadium
skulle kunna på ett effektivt sätt förebygga oacceptabla skador på skog och gröda samt viltolyckor i trafiken.
1.17 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Beredningens grundläggande uppfattning är att var och en är skyldig att tåla ett visst mått av intrång och olägenhet av vilt. I första hand skall dessa olägenheter och skador undvikas genom att förebyggande åtgärder vidtas. När dessa åtgärder inte är tillräckliga skall ersättning utgå i undantagsfall. — — — Länsstyrelsen ansluter sig i huvudsak till detta resonemang men vill dock att ersättning inom flera områden bibehälls eller utvidgas. Det främsta motivet till detta
är att förutsättningarna för olika verksamheter/näringar varierar kraftigt
mellan olika landsdelar. Ett för hela landet uppställt mål för en viltstam får
inte på avgörande sätt påverka möjligheten att utöva en viss näring lokalt. Detta strider mot ett rationellt samhällsekonomiskt tänkande eftersom
man härigenom förhindras att tillvarata de speciella förutsättningar som finns inom skilda delar av vårt land.
1.18 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen har inte något alt invända mot de grundläggande uppfattningar som beredningen ger uttryck
principer och de uppfattningar som I dag råder beträffande viltskador och ersättning härför. — — —
1.19 Lantbrukarnas riksförbund: LRF delar beredningens allmänna utgåängspunkt om det eftersträvansvärda i att söka uppnä ett stabilt ekologiskt system. Långsiktigheten i lantbrukets produktionsvillkor måste emel-
lertid beaktas. Naturen sätter enligt LRF:s uppfattning givna gränser för markens produktionsförmåga. Den starka tillväxten av vissa viltstammar har orsaker som enligt LRF:s uppfattning ej kan härledas till förändringar
inom lantbruket. Det bör beaktas att nuvarande odlingslandskap varit
föremål för brukning sedan mycket lång tid tillbaka. Artrikedomen i ett djursamhälle bör enligt LRF:s uppfattning ej frångås, men däremot bör enskilda djurslags kraftiga ökning motverkas. En alltför låg årlig avskjut-
ning i kombination med samhällsförändringar har inneburit att stora insatser på många håll krävs för att nedbringa älgstammen. Även hjort har fått en utbredning som medfört att betydande viltskador uppstått. — — —
Enligt LRF:s uppfattning finns en strävan hos främst jaktintressenter att bibehålla en stor viltstam, vilket bidragit till omfattningen av viltskadorna. Beredningens utgångspunkt om ett stabilt ekologiskt system bör ses som
ett eftersträvansvärt tillstånd, men kan ej enligt E.RF:s uppfattning få påverka storleken av nuvarande viltbestånd utan hänsyn till skadefrekvensen. — —- =
- - — Förändringar av det slag som beredningen föreslår innebärande ökad toleransnivå, anpassning av växtföljd samt hänsynstagande vid kalkylerandet av det ckonomiska resultatet innebär att jordbruksföretag som
på grund av sin belägenhet är särskilt utsatta för viltskador får starkt
försämrade villkor. Jordbrukspolitiken har också betydelse för tillvarata-
gandet av regionalpolitiska intressen i syfte att motverka avfolkning och
upprätthålla sysselsättningen inom glesbygdskommuner. Åtgärder som försvårar ett ändamålsenligt utnyttjande av jordbruksmark motverkar dessa intressen. Beredningen berör mycket marginellt arrendatorernas situation. LRF vill kraftigt understryka att denna grupp är särskilt utsatt då den ofta inte kan kompensera sig genom jakt.
1.20 Sveriges skogsägareföreningars riksförbund: Beredningen konstate-
rar att skador orsakade av älg, kron- och dovvilt är omfattande och
Prop. 1979/80: I HI 28
tenderar att öka och framhåller att det förekommer fall då det är orimligt att den enskilde markägaren ensam skall bära förlusterna. Man föreslär emellertid inte någon generell ersättning för betningsskador på skog och anför för sitt ställningstagande ett antal omständigheter. Flera av dessa argument är även giltiga för jordbruket, där de emellertid inte diskvalificerat ett synsätt med generell ersättning. Enligt beredningen skall. när sär-
skilda skäl så motiverar, ersättning i stället kunna utgä efter framställning
till och beslut av regeringen.
SSR menar att enskilda markägare med stöd av nuvarande erfarenheter saknar möjligheter att med jaktliga eller skogsvårdsätgärder undvika lokalt svära skador av klövvilt. Vi finner liksom beredningen det angeläget att
kunskaperna om viltskador och deras konsekvenser kompletteras.
1.21 Trädgårdsnäringens riksförbund: Inom den yrkesmässiga trädgärdsodlingen inträffar årligen ett stort antal viltskador. som i mänga fall
drabbar den enskilde trädgårdsodlaren härt ekonomiskt. De möjligheter till
skadeständ, som inryms inom nuvarande lagstiftning, är praktiskt taget obefintliga. — — —
—- —- —- Endast i undantagsfall har ersättning utgått på grund av viltska-
dor inom trädgårdsodlingen. Detta har i sin tur medfört, att många viltska-
dor ej rapporteras och myndigheterna har i många fall tyvärr bibringats den
uppfattningen, att viltskadorna ej är något större problem. — — —
Den grundläggande princip som beredningen för fram ”att var och en är skyldig att tåla ett visst mått av inträng och olägenhet till följd av före-
komsten av vilt” rimmar illa med det ersättningssystem, som föreslås av
beredningen. I fråga om skador av älg, kron- och dovvilt föreslås ju ett generellt ersättningssystem medan man i fråga om skador, orsakade av andra viltarter måste vända sig till regeringen för prövning i varje enskilt
fall. I ena fallet har man alltså en generell ersättningsrätt medan man i
andra fallet har en betydligt hårdare prövning. Detta innebär enligt förbundet, att nuvarande bristfälliga ersättningssystem till stora delar bibehålls och att det uppstår orättvisa i prövningen av ersättningsanspråken beroen-
de på vilken viltart som förorsakat skadorna.
Förbundet kan därför inte tillstyrka beredningens förslag till ersättnings-
principer vad avser skador, som är orsakade av övriga viltarter. De ersätt-
ningsprinciper. som föreslås för älg, kron- och dovvilt bör även tillämpas
vid regeringens prövning av skador, orsakade av övriga viltarter.
1.22 Sveriges jordägareförbund: Det av beredningen föreslagna systemet
för att finansiera ersättningarna genom avgifter för fällda älgar och hjortar
har blivit avgörande för utformningen av förslaget till förordning om älgskadefond m. m. Förordningen avses sålunda omfatta endast skador av älgar, kron- och dovhjortar trots att det ur andra synpunkter kunde vara
lämpligare att samla enhetliga ersättningsregler för alla slags viltskador i en enda lag. Ett system där rätten till ersättning är olika beroende på vilken
viltart som orsakat skadan och där ersättningsregler ges i flera olika förord-
ningar synes principiellt och praktiskt tveksamt.
Beträffande finansieringen av ersättningssystemet vill Sveriges jord-
ägareförbund även framhålla att det numera är en allmänt spridd uppfattning att jakten ej endast är ett jägarnas utan hela folkets intresse. I enlighet härmed har jakten och faunavården underkastats en längt gående reglering från myndigheternas sida. Det kan mot denna bakgrund ifrågasättas om det
är lämpligt att anordna ett särskilt avgiftssystem för att finansiera ersätt-
ningarna för viltskador. Det synes naturligare att kostnaderna för ett allmänt intresse bestrides genom de vanliga skatterna.
1.23 Föreningen Sveriges jordbruksarrendatorer: SJA ser positivt på att beredningen föreslår ett slopande av den nu rådande arealgränsen för ersättning vid älgskador. Vidare är det viktigt att även skadeersättning bör
utgå för skador av kron- och dovvilt.
SJA har dock svårt att förstå resonemanget bakom värderingen att lantbruket skall acceptera inträng och olägenheter på grund av viltförekomst.
Grundläggande kostnadsansvar måste läggas på jakträttsinnehavarna i
form av tillräckliga licensavgifter. Influtna medel från licensavgifterna bör prioriteras för användning till viltskadeersättning. I den mån inte Jicens-
medlen i viltskadefonden skulle räcka ull, bör det fördelas medel från det allmänna.
SJA ser det som en självklarhet att det allmänna också åläggs ett ekonomiskt ansvar mot bakgrund av allmänintresset för en art- och individrik fauna. Då det gäller att täcka skaderegleringskostnaderna för vilt med lägt
jaktbart värde såsom grävling m. m., där inte licensavgifter utgår måste i första hand statsmedel tas i anspråk.
SJA vill avslutningsvis framhålla vikten av att jordbruksarrendatorernas särställning beaktas vid ett eventuellt lagförslag. Utredningens åsikt att man skulle kunna reglera viltskador via arrendceavgifterna framstår som mycket verklighetsfrämmande. Prissättningen vid jordbruksarrende har hittills varit hårt pressad på grund av den höga efterfrågan. I praktiken har
det också varit svårt att få gehör för viltskadornas betydelse vid villkorsprövning i arrendenämnder.
1.24¶Svenska jägareförbundet: I betänkandet fastslår beredningen som
en grundläggande princip att respekten för naturen och dess givna regler
bör prägla också synen på konflikten mellan olika mänskliga aktiviteter
och viltet. Detta synsätt, som helt delas av Svenska jägareförbundet, kommer till uttryck i att var och en anses skyldig att tåla ett visst mått av intrång och olägenhet till följd av förekomsten av vilt.
Svenska jägareförbundet anser liksom beredningen att om mera omfattande skador eller olägenheter uppkommer bör i första hand förebyggande
åtgärder vidtas. Även samhället bör i vissa situationer medverka för att
åstadkomma förebyggande ätgärder. Först när sådana ätgärder är otillräckliga eller inte kan genomföras bör samhället gottgöra den skudelidande genom ersättning.
1.25 Jägarnas riksförbund — Landsbygdens jägare: Det frilevande viltet tillhör vår ekologiska miljö och skall därför tolereras, även om viltet
förorsakar vissa skador. Alla och envar måste därför tåla en rimlig grad av skador som orsakas av vilt. — — —
2¶Ersättning för skador orsakade av älg, kronvilt eller dovvilt
Det föreslagna systemet med en allmän och en särskild självrisk har
blivit föremål för starkt delade meningar bland remissinstanserna. Kritiken synes väsentligen hävda att den särskilda självrisken är alltför komplicerad 4 Riksdagen [979!/80.1 samt. Nr IH
att beräkna och att de skadeutsatta därför skulle få svårigheter att beräkna hur stor del av skadan som skulle få bäras av dem själva. Grundtanken att
de skadedrabbade bör svara för en del av skadan i form av en självrisk har däremot fätt ett positivt gensvar bland remissinstanserna.
2.1 Kammarrätten i Sundsvall: — — — Det är enligt kammarrättens mening angeläget att skapa en enklare och därmed mer lättillämpad ordning för att bestämma självrisken än den beredningen föreslär.
Den differentiering av självrisken som beredningen föreslår har främst motiverats med en önskan att främja skadeförebyggande åtgärder bl. a. genom att styra över odling av s. k. beteskänslig gröda från mer utsatta till mindre utsatta delar av en jordbruksfastighet. Sådana i och för sig önskvärda effekter anser kammarrätten kunna uppnås redan med regler om
självrisk av det slag som finns i 14§ i förslaget till förordning eventuellt
kombinerad med en viss, lätt fastställbar. progressiv självrisk i förhållande till brukningsenhetens storlek eller storleken av odlad areal beteskänslig gröda. Med en sådan ordning kan den enskilde jordbrukaren. till skillnad från vad som gäller enligt beredningens förslag, lättare förutse vilken
självrisk som gäller för honom. Samtidigt undviks att de rättstillämpande myndigheterna när självrisk skall fastställas betungas med invecklade ma-
tematiska och andra beräkningar.
2.2¶Riksrevisionsverket: Som nämnts har beredningen själv framhållit att
det föreslagna ersättningssystemet, i den del som rör självrisken. kommer att innebära regler som är mer komplicerade än de nuvarande. RRV anser därför att man bör överväga om inte reglerna för den särskilda självrisken bör kunna förenklas. Med hänsyn till de administrativa kostnaderna för såväl skadevärdering som prövning av skadeärendet bör vidare enligt RRV:s mening den allmänna självrisken höjas till 1000 kr.
2.3¶Lantbruksstyrelsen: ILantbruksstyrelsen tillstyrker i princip de föreslagna åtgärderna.
Beträffande självrisk är den allmänna självrisken enligt styrelsens me-
ning, väl lämpad som ett uttryck för principen att var och en bör tåla ett
visst mått av intrång och olägenhet till följd av vilt. Den allmänna självrisken har föreslagits vara en viss procent av normskördevärdet per ha för havre i resp. län. Det har även föreslagits att beloppet skulle avrundas för
att förenkla tillämpningen. Enligt lantbruksstyrelsens mening bör beloppet
avrundas till närmaste tiotal kronor vilket förhållande även bör anges i författningstexten.
Beredningen har angivit att potatis i vissa områden bör medräknas bland
de skadekänsliga grödorna. Syftet med den särskilda självrisken är. som tidigare angivits, bl.a. att påverka företagaren till förebyggande åtgärder genom ett ur skadesynpunkt lämpligare grödval. Enligt styrelsens mening
är anpassningsmöjligheterna här av olika skäl mycket liten. Styrelsen
anser att på grund härav skall potatis ej ingå bland de grödor där särskild
självrisk beräknas.
För att undvika missförstånd torde det vara lämpligt att komplettera författningstexten avseende de skadekänsliga grödorna med blandsäd med havre.
Den allmänna självrisken för trädgårdsföretag bör vad gäller anpassning till kostnadsutvecklingen vara utformad på samma sätt som för jordbruks-
företag. Självriskbeloppet per ha bör här kunna sättas till fem gånger det
belopp som gäller för åker.
2.4 Skogsstyrelsen: Beträffande reglerna för ersättning för skada på jordbruks- och trädgärdsgrödor har skogsstyrelsen inga direkta invändningar.
Styrelsen vill dock framhålla att man bör sträva efter att få tillämpningen
sä enkel som möjligt. Det förefaller som om de framlagda förslagen är i någon mån för detaljerade.
I fråga om ersättning till skogsbruket för skada på skog har skogsstyrelsen samma uppfattning som beredningen, nämligen att generella ersätt-
ningar inte bör utgå eftersom älgen kan sägas vara en del av skogsbruket.
Sådana ersättningar skulle sannolikt bli mycket komplicerade att beräkna och administrera. En förutsättning för att kunna undvika sådana generella ersättningar är dock att man snart når mälet att nedbringa älgstammen till
skälig nivå.
2.5¶Statens naturvårdsverk: Verket har ej nägot att erinra mot den
föreslagna utformningen av självrisken. Verket delar vidare beredningens mening om självriskens omfattning. — — —
Naturvårdsverket vill påpeka att även om det förestagna självrisksyste-
met förefaller att vara ganska komplicerat torde det inte vara svårt att
tillämpa i praktiken. — — —
2.6 Domänverket: — — — Utan att ta ställning till ersättningens storlek tillstyrker domänverket att nytt ersättningssystem införs i enlighet med beredningens förslag.
2.7 Länsstyrelsernas organisationsnämnd: För länsstyrelsernas del innehåller förslaget ett bättre system för att beräkna skadeersättning. Länsstyrelsernas organisationsnämnd tillstyrker förslaget i den delen.
2.8 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen anser beredningens motiv för ändrade självriskregler väl underbyggda och godtar förslaget i
princip. Nivån på självrisken kan emellertid ifrågasättas. Erfarenheterna
från skadorna av kronhjort i Malmöhus län är, att de i stor utsträckning
återkommer år efter år till samma platser. De sammanlagda självriskbeloppen kan därför bli betydande för enskilda jordbrukare — både i procent och kronor. Detta måste beaktas vid val av nivåalternativ samt då jämförelse
göres med skördeskadeskyddets självrisker. Eventuellt kunde en reducerad självrisk tillämpas vid återkommande skada inom t. ex. tre år. Inom det s. k. försöksreservatet för kronhjort bör dock nuvarande regler fortsätta att gälla. Dessa regler kan också utan olägenhet omfatta skador av älg och dovhjort. De av beredningen föreslagna ersättningsreglerna skulle innebära en påtaglig skärpning av ersättningsreglerna inom reservatet och medföra att enskilda jordbrukare härigenom skulle få bära en oskäligt stor andel av kostnaderna för en skyddsvärd djurart. Länsstyrelsen har emellertid inget att erinra mot förslaget att självrisken höjs till 500 kr.
2.9 Länsstyrelsen i Blekinge län: Beredningen har föreslagit att skador förorsakade av kronvilt och dovvilt på jordbruks- och trädgårdsgröda i
ersättningshänscende jämställs med skador orsakade av älg. Detta är en
för länets vidkommande angelägen förbättring av nuvarande regler. Läns-
styrelsen anser att med hänsyn till bl.a. småjordbrukare med stor andel
skog i företaget bör ersättning för skador utgå även till jordbruksföretag som omfattar mindre än 2 ha åker. Det av beredningen föreslagna självrisk-
systemet innebär att fastigheter på mer än 60 ha åker måste tåla ganska
stora skador utan ersättning. Med hänsyn härtill kan det enligt länsstyvrelsens mening inte finnas nägot alt erinra mot att den övre arealgränsen för rätten att erhålla ersättning slopas.
Det av beredningen föreslagna självrisksystemet vid skador på gröda har betydande fördelar. Bland dessa vill länsstyrelsen särskilt framhålla att självrisk och ersättning anpassas tll den skadade grödans skördevärde samt att felskattningar i fråga om skördeutfall och skadans omfattning i viss utsträckning automatiskt korrigeras. Den största nackdelen — den något komplicerade matematiska operation som erfordras vid beräkningen — kan därför accepteras. Vid valet mellan de av beredningen föreslagna självrisknivåerna förordar länsstyrelsen alternativ 2 eller 3, Länsstyrelsen
föreslår vidare att den i 9§ förslaget till förordning lägsta fasta självriskni-
vän 500 kr. ändras till 300 kr.
2.10 Länsstyrelsen i Kristianstads län: — — — Det föreslagna systemet har såvitt länsstyrelsen kan bedöma flera fördelar framför nuvarande bestämmelser. Dock är länsstyrelsen i likhet med lantbruksnämnden mycket tveksam om den utökade självrisk — kallad grödsjälvrisk — som beredningen föreslår för särskilt beteskänsliga grödor verkligen skulle få avsedd styrande effekt vid brukarens val av växtodling. Det kan därför finnas anledning att nöja sig med att ha en allmän självrisk, vilket också skulle göra ersättningssystemet lättare att tillämpa.
2.11 Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen tillstyrker beredningens förslag om nya regler för självrisk, stopad övre arealgräns och att samma ersättningsregter för älg-, kronvilt- och dovviltskador införes, men anser samtidigt att beräkningsgrunderna för självrisk — såväl allmän som särskild — är onödigt krängliga. Enklare regler i detta avseende förordras därför.
2.12 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen anser dock i likhet med vad som framförts i samtliga de remissyttranden där trågan berörts att det föreslagna självrisksystemet inte kan godtas. Förslaget har konstruerats så att hänsyn tas till ett stort antal faktorer såsom jordbrukets totala åkerareal och areal med skadad gröda, normalskördevärdet per ha för havre 1 länet, värdet per ha av olika grödor i oskadat skick och totalvärdet på brukningsenheten av särskilt beteskänsliga grödor i oskadat skick. Efter en summering och jämförelse mellan olika procenttal av dessa värden erhålls självrisken för den enskilde skadedrabbade odlaren. Alla dessa faktorer är i och för sig relevanta för en rättvis bedömning av självrisken. Samtidigt har det föreslagna systemet dock blivit så vida mer
komplicerat än det nuvarande att det härigenom kan medföra risk för felaktig tillämpning och orättvisor. I motsats till beredningen bedömer
länsstyrelsen att den skadehotade har mycket små möjligheter att beräkna hur stor det av skadan han själv får bära. Risken är stor att han kommer att se de föreslagna reglerna som en del av ett ökat krängel i samhället. Handläggningen enligt de nya reglerna kommer att medföra ökad arbetsbe-
lastning för både de gode männen och länsstyrelserna, även om antalet
ärenden skulle minska. Länsstyrelsen avstyrker därför att ersättningsreglerna konstrueras enligt den föreslagna principen med allmän självrisk och grödsjälvrisk. Förslagsvis skulle i stället självrisken kunna anges som en viss procent av värdet av de beteskänsliga grödorna. Denna regel skuile
kunna kompletteras med en bestämmelse om en viss minsta självrisk. Om
självrisken konstrueras på detta sätt blir den lätt att beräkna för odlaren
och handläggningen förenklas hos länsstyrelsen. Administrationskostna-
derna blir därigenom lägre. Med en rimligt hög självrisk kvarstår likväl
fortfarande motivet för odlaren att vidta skadeförebyggande åtgärder.
Om de av beredningen framlagda principerna för beräkning av allmän självrisk och grödsjälvrisk trots det sagda läggs till grund för nya ersättningsbestämmelser. anser länsstyrelsen att procenttalen bör vara de som
framgår av beredningens alternativ 3. Länsstyrelsen anser liksom de myn-
digheter som länsstyrelsen hört + ärendet att de andra alternativen ger alltför höga självrisker.
2.13 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: — — — Den allmänna självrisken bör tillräckligt motivera mindre beteskänsliga grödor. Förslaget om den särskilda självrisken - grödsjälvrisken -- innebär också att självrisksystemet skulle bli onödigt komplicerat. Detta system bör utformas på så sätt att självrisken kan beräknas utan svårigheter. Självriskens storlek bör anpassas till beräknade ersättningsutbetalningar så att älgavgifterna inte behöver avsevärt höjas. Ersättning bör kunna utga även för skada som innefattas av självriskbeloppet om särskilda skäl föreligger.
2.14 Länsstyrelsen i Kronobergs län: — — — Eänsstyrelsen anser under alla förhållanden beredningens förslag om beräkning av grödsjälvrisk allför komplicerat. Systemet medför ett icke ringa merarbete för länsstyrelsen vid frumräkningen av ersättningsbeloppen. Det måste också vara ett
berättigat krav från den skadelidandes sida att på ett enkelt sätt kunna
kontrollera framräknat självriskbelopp. Länsstyrelsen kan därför inte godtaga föreslaget uträkningssystem. Ej heller kan länsstyrelsen av samma skäl som länsstyrelsen redovisat ovan beträffande beräkning av den allmänna självrisken acceptera föreslagna procentsatser. Länsstyrelsen vill i stället föreslå att grödsjälvrisken fastställes till 1097 av skadevärdet samt att såväl allmän som särskild självrisk skall uttagas.
2.15 Länsstyrelsen i Hallands län: — — — Länsstyrelsen vill i detta sammanhang även ifrågasätta om inte enbart en högre allmän självrisk kan få tillräckligt styrande effekt. Mindre beteskänsliga grödor ger ju mindre skadefrekvens och blir av den anledningen mera ekonomiska att odla än beteskänsliga. Om särskilda grödsjälvrisker införes bör reglerna härom i vart fall förenklas. Ersättningsbestämmelserna bör inte vara krångligare än att den skadelidande själv skall ha praktisk möjlighet att räkna ut ersättningens omfattning.
2.16 Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Det föreslagna självrisksystemet med två olika typer av självrisker synes beträffande jordbruksföretag vara så komplicerat, att direkta svårigheter torde föreligga för den enskilde företagaren att räkna fram den tillämpliga självrisken. Därigenom begränsas också den enskilde företagarens möjligheter att själv avgöra hur stora
insatser, som kan vara motiverade ur ekonomisk synvinkel för att förebyg-
ga viltskador. Med hänsyn härtill är det angeläget att principerna för
beräkning av självrisken görs så enkla och entydiga som möjligt.
Frågan om s.k. särskild självrisk för vissa grödor är intressant, men kan
i vissa områden till följd av speciella mark- eller klimatförhällanden medfö-
ra påtvingat höga självrisker. Länsstyrelsen ställer sig därför tveksam till
systemet med den särskilda självrisken för skada i jordbruksföretag. I
stället bör beräkningen av självrisken i princip ske på det sätt som föreslas för den allmänna självrisken. Beräkningsförfarandet kan då förenklas samtidigt som självrisken sätts så hög, att företagaren ända strävar efter att om möjligt välja mindre betningskänsliga grödor. — — —
2.17 Länsstyrelsen i Örebro län: - - — Ett mindre komplicerat beräk-
ningssystem vore dock önskvärt, t.ex. viss procent av skadevärdet, när detta överstiger ett grundbelopp (minsta självrisk). Det vällovliga syftet att stimulera till förebyggande åtgärder stöter troligen på alltför stora svärigheter I praktiken. Ett system med sädana intentioner synes bli antingen svaradministrerat eller alltför schablonmässigt och därmed orättvist.
2.18 Länsstyrelsen i Östergötlands län: Länsstyrelsen tillstyrker att det nu gällande självriskbeloppet för skador förorsakade av älg ändras. En
bögre självrisk medför bl. a. att ersättning inte kommer att utgå för mindre
skador där kostnaden för själva handläggningen överstiger skadornas stor- Ick. Härigenom kan man säkerställa att medel finns för de angelägna ersättningsfallen. Genom självrisken regleras emellertid storleken av de skador som den enskilde markägaren får täla. Det av beredningen föreslagna sättet för beräkning av självrisk synes medföra att ersättningen i det enskilda fallet blir väsentligt mindre än [. n. Enligt länsstyrelsens mening är det inte önskvärt att jägare och jordbrukare ensamma får tåla skadegörelse i allt större omfattning. Självrisken vid skador förorsakade av älg bör därför 1 vart fall beräknas efter lägre procentsatser än det av beredningen föreslagna alternativet (alternativ Is. 130. I övrigt tillstyrker länsstyrelsen det föreslagna systemet för ersättning för viltskador.
2.19 Länsstyrelsen i Värmlands län: I likhet med beredningen anser länsstyrelsen att det i betänkandet föreslagna självrisksystemet, innefattande dels en allmän självrisk och dels en grödsjälvrisk. är en lämplig konstruktion. Länsstyrelsen vill dock understryka det angelägna i att den skadesökande genom utförliga tillämpningsanvisningar ges möjlighet att beräkna, dels hur stor del av skadevärdet han själv kommer att bära. dels om överhuvudtaget ersättning kommer att utgå. Risk föreligger annars att småskador anmäls där ersättningen till värderingsmannen överstiger värdet av hela skadan.
2.20 Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen anser att beräkningarna av självrisken är onödigt komplicerade och att systemet bör förenklas. Bestämmelserna om den särskilda självrisken får dessutom anses otydligt utformade och svärförståeliga för allmänheten.
Mot bestämmelserna i och för sig om självrisk vid skada i trädgårdsföre-
tag har länsstyrelsen inte något att erinra, men vill dock föreslå att självrisken lägges på en lägre nivå.
2.21 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: — — — Länsstyrelsen är emellertid tveksam om den höjning av självrisken som de föreslagna reglerna innebär kan anses motiverad i nuvarande läge med en stor älgstam, som ger en avsevärd ekonomisk avkastning. Vidare borde det föreslagna systemet för beräkning av självrisken kunna förenklas.
2.22 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: — — — Det självrisksystem
som beredningen föreslagit synes dock något komplicerat till sin uppläggning och kan upplevas som krängligt av en enskild skadelidunde. — — —-
2.23 Länsstyrelsen i Jämtlands län: — = — Länsstyrelsen ifrågasätter om inte de fördelar som beredningen anser vara förenade med det föreslagna systemet I huvudsak kan åstadkommas med enklare regler. Atminstone förefaller reglerna om beräkning av särskild självrisk för skada på beteskänsliga grödor alltför komplicerade. Denna självrisk bör. it likhet med vad som föreslagits för skada i trädgårdsföretag, kunna beräknas enbart i procent av skadans värde.
2.24 Länsstyrelsen i Norrbottens län: — — — beräkningsreglerna är så krängliga att de inte är prakuskt användbara. Länsstyrelsen får därför föreslå att beredningens förslag om nya regler för självrisk inte kommer till genomförande. Länsstyrelsen föreslär i stället att ett enhetligt självriskbelopp fastställs
för alla jordbruksföretag. Alternativt kan länsstyrelsen tänka sig en själv-
risk som utgör en viss procent av skadevärdet i det enskilda fallet dock lägst förslagsvis 500 kr. Härigenom skulle man uppnå ett enkelt beräkningssätt för självrisken samtidigt som jordbrukarna skulle stimuleras till att vidta ätgärder I förebyggande syfte mot älgskador.
2.25 Lantbrukarnas riksförbund: — — — Systemet får emellertid sådana
effekter att produktionsvillkoren starkt försämras. Förslaget innebär vidare en omfördelning vilket innebär att mindre arealer med beteskänstliga
grödor får en mycket hög självrisk medan större arealer kan få ersättning
då arealgränsen borttagits. — — —
—- — — Betraktat som en helhet får systemet sådana negativa effekter att
självrisken utformad enligt beredningens förslag ej under nägra omständigheter kan tillstyrkas. Dessutom bör ställas stora krav på att
ersättningssystemet är enkelt utformat.
2.26 Trädgärdsnäringens riksförbund: — — = Vad beträttar förslaget till nytt självrisksystem för den yrkesmässiga trädgårdsodlingen anser förbundet i likhet med beredningen att ersättning för skada på trädgårdsodling endast bör utgå. då företaget omfattar minst 200 m” under glas eller plast eller minst 2 500 m” frilandsareal. Den föreslagna självrisknivån är cmellertid alldeles för hög med tanke på de begränsade möjligheter. som de enskilda odlarna har att förhindra viltskador. Som förbundet också tidigare
påpekat. kan vid upprepade skadetillfällen de föreslagna självriskerna slå
mycket hårt.
2.27 Föreningen Sveriges jordbruksarrendatorer: SJA avvisar det föreslagna självrisksystemet som dels bygger på tälighetsprincip och dels på möjligheten att välja gröda. Utredningens resonemang om valmöjlighe-
terna förefaller ytterligt teoretiska. Jordart, växtföljd. årsmån samt eget
foderbehov styr lantbrukarens produktion. En anpassning med hänsyn till vilttillgång skulle avsevärt försvåra växtodlingsplaneringen och betyda
ekonomiskt bartfall i luntbruksföretaget.
SJA accepterar ett självrisksystem men på en betydligt lägre nivå än vad
beredningen föreslår. Självrisken behöver inte läggas på en högre nivå
än vad som behövs för att avhålla trån okynnesanspråk, förslagsvis 500 kr. ——-—-
Om ett lagförslag rörande självrisken, mot förmodan, skulle läggas enligt
utredningens modell krävs därför särbestämmelser för jordbruksarrenda-
törer som saknar jaäkträtt.
2.28¶Svenska jägareförbundet: Även om Svenska jägureförbundet, som
varit representerat i Äskagruppen. vilken arbetat fram det av beredningen föreslagna självrisksystemet, finner att kritiken och farhågorna kring systemet delvis är överbetonade. anser förbundet alt reglerna om självrisken bör bli föremål för ytterligare utredningar och överväganden. Särskilt vill
förbundet trycka på önskemålet om förenklade regler för att bl. a. underfät-
ta administrationen. Under tiden anser förbundet att nu föreslagna regler bör tillämpas. — —- —-
2.29 Jägarnas Riksförbund — Landsbygdens jägare: Angäende regler för ersättning av viltskador är det önskvärt att dessa till sin utformning är enkla och okomplicerade. Det är angeläget att den enskilde jordbrukaren som drabbas av viltskador skall ha reella möjligheter att bedöma sin egen skadesituation. — — —
= —-—- Att under sädana förhållanden göra självrisken beroende av brukningsenhetens totala växtodlingsval är ej relevant. Förslaget om sär-
skild grödsjälvrisk bör utgå.
3¶Ersättning för skador i vissa fall
Beredningens förslag om ersättning i vissa fall för skador av djur (21—
23 §§) godtas av huvuddelen remissinstanser. Vissa remissinstanser fram-
håller dock det angelägna i att ersättning för skada på skog av älg i vissa fall
bör kunna komma i fråga.
Förslaget om borttagande av 16 § första stycket jaktstadgan har inte mött någon invändning från remissinstanserna.
3.1 Kammarrätten i Sundsvall: Även om det inte blir möjligt att ersätta
skogsskador enligt generella regler av det slag som föreslagits beträffande
skador på grödor, kan det finnas anledning att vid tillämpningen av reglerna om ersättning för skador i vissa fall (21—23 §§ i förstaget till förordningen) ge ersättning för skador på skog i större utsträckning än beredningen har tänkt sig och nuvarande praxis medger. I sammanhanget kan påpekas
att det förhållandet att skogsskador enligt beredningen skall ersättas en-
dast i särskilda fall kan få till följd att medel ur skogslänens älgskadefonder
— där skador på grödor är ett mindre framträdande problem — kan komma
att överföras till den gemensamma regleringsfonden i alltför stor utsträck-
ning.
3.2 Lantbruksstyrelsen: Lantbruksstyrelsen instämmer i stort med be-
redningens principer och förslag när det gäller ersättning på grund av skador av andra djurslag. Eftersom skadorna lokalt kan bli mycket omfat-
tande anser dock styrelsen att man ej får vara alltför restriktiv vid bedöm-
ningen av möjligheten till bidrag till skadeförebyggande åtgärder eller
ersättning.
3.3 Skogsstyrelsen: — — — skada på skog — — —. Hlikhet med bered-
ningen anser skogsstyrelsen att svära lokala skador — sådana kan som bekant uppträda även vid en "normal äletäthet och drabba vissa markägare härt — bör kunna ersättas. Ersättningsmöjligheterna bör dock begränsas till dels de fall där planteller ungskog skadats så svårt att omplantering av hela eller deltar av bestånd måste ske enligt 5 § skogsvårdslagen (1979: 429) och dels då skadan orsakat väsentlig nedsättning av tillväxt och kvalitet. Frägan om ersättning i dessa fall kan lämpligen prövas av skogsvårdsstyrelsen. Beträffande skador på fröplantager har skogsstyrelsen den bestämda uppfattningen att dessa skall ersättas enligt de regler som kommer att gälla för skador på trädgårdsodlingar.
3.4 Fiskeristyrelsen: Skador på fisket orsakade av säl är väl dokumente-
rade I olika sammanhang. Aven om sälstammen minskat kan de skador sälen orsakar i enskilda fall vara allvarliga. Den allmänna jakttiden för säl är slopad och det finns knappast någon praktisk möjlighet att vidtaga skadeförebyggande åtgärder. Om det är ett samhällsintresse att sälen be-
varas och även ökar i antal bör därför sälskador på fisket ersättas med allmänna medel.
Fiskeristyrelsen tillstyrker beredningens förslag att regeringen prövar ersättningsanspråk efter skadevärdering utförd av länsstyrelsen. Vid vär-
deringen kan därvid yttrande från länets tiskenämnd inhämtas.
Ansamling av skarv på vissa lokaler t.ex. på Svartö i Kalmar län har
medfört betydande olägenheter för fisket, framför allt genom att det stora
berörda yrkesfiskare kan erhålla ersättning för dessa skador.
Skadeförebyggande åtgärder för fiskodlingsverksamhet, där dessa sker
genom täckning av nät, är mycket dyrbara. Beredningen framhåller att
samhällets stöd kan lämnas genom bl.a. till inköp av material och även genom att arbetskraft ställs till förfogande. Fiskeristyrelsen anser det oskäligt att fiskodlaren själv skall svara för kostnaden för dessa åtgärder. då skadan oftast orsakas av sådana arter som det finns ett samhällsintresse att bevara. Allmänna medel bör därför anvisas för att täcka kostnader för skadeförebyggande åtgärder liksom att det även bör anvisas lämpliga administrativa vägar för att arbetskraft kan ställas till förfogande t. ex. genom beredskapsarbete. — — —
3.5 Statens naturvårdsverk: Verket är i likhet med beredningen emot inrättandet av en sälskadefond. Sälarna i Östersjön är i dag färre än någonsin och allt tyder på fortsatt nedgång. Skadegörelsen mäste rimligen stå i proportion till sälstammens ringa storlek och måste därför vara marginell. — — —
3.6 Sveriges lantbruksuniversitet: — — — Älgskador på skogliga försök
har på senarc år blivit mycket besvärande i vissa fall. Den enda möjlighet
som föreligger att effektivt avvärja dessa skador är att hägna försöksytorna vilket dock är mycket dyrbart och i allmänhet ej kan bäras av enskilda
försök. Här borde finnas en klart uttalad möjlighet att erhålla bidrag från
älgskademedet för förebyggande av dessa skador.
3.7 Länsstyrelsen i Gotlands län: Beredningen förordar att skadelidande kan erhålla ersättning efter särskild framställning till regeringen. Länssty-
Prop. 1979/80: I 11 38
relsen föreslår dock mot bakgrund av vunna erfarenheter beträffande
gäsbetesskador att på Gotland försöksvis skadereglering får ske genom
länsstyrelsens försorg med för detta ändamäl särskilt angivna medet under en femårsperiod där ovannämnda metoder tillämpas. Anspråk på ersätt-
ning för skada på åkermark vid användning för sträsädesodling bör dock
enligt länsstyrelsens uppfattning fortfarande avgöras av regeringen. Länsstyrelsen bör som beredningen föreslär vara den regionalt ansvariga instansen för skadevärdering.
3.8 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: — — — Däremot kan sälen orsaka skador på fiskredskap. För dessa skador bör naturligtvis ersättningsmöjligheter finnas och det kan ifrägasättas om det inte vore motiverat med generösare ersättningsprineiper än som hitulls tillämpats (se betänkandet s. 150). Samhället har även ett övergripande ansvar för att sälbe-
ståndet hälls på en sådan nivå att den i och för sig eftersträvansvärt starka
och livskraftiga sälstammen inte ökar i sådan grad att kustfisket inom stora områden avse vårt försvåras.
3.9 Länsstyrelsen i Jönköpings län: Länsstyrelsen vill i sammanhanget betona vikten av att ersättningsfrågan bedöms generöst i de situationer, då
en skogsodling helt måste göras om på grund av viltskador.
3.10 Länsstyrelsen i Stockholms län: Beträffande övriga viltskador orsa-
kade av t.ex. vildsvin, säl. bäver. gäss bör enligt länsstyrelsens mening viss möjlighet finnas till ekonomisk ersättning efter särskild framställning tull regeringen. Villkor för ersättning bör vara att skadan är betydande och att den skadelidande vidtagit rimliga skadeförebyggande åtgärder.
3.11 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: ILicensområdena består inom
Kopparbergs Kin i stor utsträckning av ett stort antal mindre fastigheter.
Ägarna uv dessa fastigheter har i många fall små möjligheter att påverka beskattningen av älgstammen för att därigenom minska eventuell skadegö-
relse på sin skogsmark. En skada som givetvis kan inträffa på grund av
lokala förhållanden även i de fall licenstilldelningen helt utnyttjas. I dessa fall synes det lika rimligt att skogsägaren får gottgörelse för skada på sin skogsmark som att jordbrukaren får ersättning för skada på grödan.
3.12 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen noterar med tillfredsställelse att beredningen föreslagit vissa ersättningsmöjligheter för älgskador på skog. Denna fråga är särskilt viktig för de nordligaste länen där älgvandringar gör att skogsägare tokalt kan drabbas av mycket svåra skador. Eftersom dessa skador företrädesvis uppkommer under vinter-
halvåret och då orsakas av älgar som under jakttid befinner sig på helt andra områden finns inga möjligheter för den skadelidande markägaren att
erhålla kompensation genom jakt. Enligt länsstyrelsens mening är det
därför av största vikt att denna skadetyp ersätts i någon form.
3.13 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Som framhållits förekommer prak-
tiskt taget inga älgskador i jordbruket inom Jämtlands län. Älgskador på skog förekommer däremot i betydande omfattning inom vissa delar av
länet och tenderar att öka i omfattning. Detta gäller främst inom områden
där koncentration av älg förekommer under vintern. Som beredningen anfört samlas, genom de ärliga älgvandringarna mellan sommar- och vin-
Prop. 1979/80: I t1 39
terbeteslanden i Norrland. älgar från vidsträckta sommarbetesområden vintertid till begränsade och ofta skadekänsliga tallskogsomraden. Detta leder till att skogsägare med relativt små markinnehav kan drabbas svårt.
Eftersom älgen inte finns på dessa marker under jakttiden har markägaren
inte möjlighet att reglera stammen genom jakt. På grund av det nu anförda, och med hänsyn tll vad som anförts ovan under rubriken ”Älgskadefonderna, avgilter m. m.”. är det angeläget för
länets del att bestämmelser om generell ersättning för betningsskador på
skog införes så snabbt som möjligt. Beslut om ersättningar ur älgskadefonderna för sådana skador bör fattas av resp. länsstyrelse. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang även understryka vikten av att man i pågående undertsökningar om betningsskador på skog beaktar problemen kring de omfattande älgvandringarna.
3.14 Länsstyrelsen i Norrbottens län: En kraftig vinterstam av älg kom-
mer att medföra betesskador som totalt sett bör kunna inrymmas i det
skogliga markutnyttjandet men kan drabba markägare mycket olika. Utan ersättningsmöjligheter kan lokala skador medföra bl.a. icke önskvärda kompensationshöjningar av arrendeavgifter och avvaktande hållning till
intensiv skogsvård.
Beredningens förslag till ersättning i vissa fall hälsas därför med tillfredsställelse. Det synes dock onödigt att ersättningen skall avgöras på regeringsnivå. Utformning av generella anvisningar, utbildning av värderingsmän och en normerande uppföljningsverksamhet borde vara tillräckliga hjälpmedel för att direkt lägga ersättningsbesluten på länsnivå.
3.15 Lantbrukarnas riksförbund: LRF menar att enskilda markägare med stöd av nuvarande erfarenheter har mycket begränsade möjligheter att med jaktliga eller skogsvårdsätgärder undvika lokalt svåra skador av klövvilt. — — —
LRF anser emellertid att det redan nu också i skogsbruket bör tillskapas en reell möjlighet att få ersättning för nu förekommande skador. — — —
Gäss, grävling, bäver och säl tillhör de djurslag som ligger utanför ersättningssystemet. Skadorna kan lokalt ha stor omfattning. Det bör enligt LRF:s uppfattning föranleda länsvisa insatser för ett smidigt ersättningssystem. I de tän där dessa skador har en större omfattning bör därför en skadereglerande grupp tillsättas, som får till uppgift att både administrera ersättningsanspråken och ersättningarnas utbetalunde. Beredningens förslag om en utredning som grund för regeringens ställningstaganden finner LRF alltför tungrott med hänsyn till den omfattande skada som lokalt kan förekomma.
3.16 Sveriges skogsägareföreningars riksförbund: SSR anser emellertid att det redan nu också i skogsbruket bör tillskapas generella bestämmelser om ersättning för viltskador på skog. Framställning om ersättning för klövviltskador på skog borde liksom i fråga om jordbruksgrödor kunna göras till länsstyrelsen. Skogsvärdsstyrelsen i länet skulle som expertorgan få ansvaret för den, i jämförelse med
jordbrukssidan, mer krävande skadevärderingen.
3.17 Svenska jägareförbundet: — — — sälstammarna — — —. Med hänsyn till risken för en betungande administration och de svårigheter som föreligger att korrekt bedöma inträffade skador delar Svenska jägareförbundet beredningens uppfattning att någon särskild sälskadefond ej bör inrättas. Däremot bör i särskilda fall de yrkesfiskare som åsamkats så betydande ekonomiska förluster genom sälskador. att det är uppenbart oskäligt att de själva skall svara för kostnaden. kunna få ersättning efter framställning till regeringen. — — —
Svenska jägareförbundet finner det lämpligt införa en bestämmelse av mera allmänt innehåll, som innebär att ersättning eHer bidrag till skadeförebyggande åtgärder kan lämnas om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv svarar för hela den kostnad skadan eller de förebyggande åtgärderna orsakar.
3.18¶Sveriges fiskares riksförbund: Den största skadan på fiskbestånd
och redskap åstadkommer sälen. Särskilt på västkusten har problemen fätt en ökad omfattning i takt med de kraftigt ökande sälbeständen. Sveriges fiskares riksförbund anser att en decimering och noggrann kontroll av sälstammen är nödvändig. Dessa atgärder är dock icke tillräck-
liga, utan de bör kompletteras med en sälskadefond.
3.19 Svenska ostkustfiskarenas centralförbund: — — — sälskadefond — — —, SOC ansluter sig principiellt till den senaste skisserade modellen men
ifrågasätter om inte berörda medel tsälskadetonden) borde ställas till fis-
keristyrelsens förfogande och utbetalas på förslag av fiskenämnderna i berörda län. Därvid kan uppkommande skador värderas av resp. fiskerikonsulenter.
3.20 Svenska västkustfiskarnas centralförbund: — — — Utan tvekan skulle en decimering av sälstammen vara nödvändig med tanke pa de skador sälen förorsakar det kustnära fisket. Om detta i dagsläget ej gär att genomföra är det ytterst angeläget att en sälskadefond snarast inrättas, ur vilken skadelidande fiskare kan få ersättning av statsmedel för förlorad
fångst och förstörda redskap.
4¶Administration, kostnader och finansiering m. m.
Frågan om älgskadefondernas framtida ställning har väckt stort intresse. Remissutfallet pekar på ett brett önskemål om att fonderna får en mer
decentraliserad ställning än i dag och att älgavgifterna mer kommer de egna länen till godo.
4.1¶Kammarrätten i Sundsvall: Kammarrätten anser det böra övervägas
att låta frågor om ersättning och bidrag enligt 21 §i första hand prövas av naturvårdsverket, varvid besvär över verkets beslut självfallet skall kunna anföras hos regeringen. En sådan kompetensfördelning är enligt kammarrättens mening förenad med betydande fördelar.
4.2 Kammarkollegiet: — — — jaktvärdsfonden — — —. Från de utgångs-
punkter kammarkollegiet närmast har att beakta föreligger därför inte
nägon erinran mot beredningens förslag i denna del. Vad härefter gäller
älgskaderegleringsfonden finner kollegiet beredningens förslag inte innebära någon nettoförsämring för älgskadefonderna. Detsamma bör då gälla den av kollegiet förvaltade älgskaderegleringsfonden. Kammarkollegiet har därför inte heller i den delen någon invändning mot beredningens förslag.
4.3 Lantbruksstyrelsen: I fråga om självrisknivän har tre olika självrisknivåer diskuterats. Enligt läntbruksstyrelsens mening måste den självrisknivå som fastställs i hög grad bli beroende av vilka åtgärder som vidtas för anpassning av älgstammen med hänsyn till växtodlingen och hur denna
anpassning lyckas. Erhälls en tillfredsställande anpassning vilket innebär
att älgstammen I skadekänsliga områden reduceras så att den genomsnittli-
ga skadenivån blir acceptabel bör den föreslagna högsta nivån kunna
accepteras. Det synes härvid nödvändigt att länsstyrelserna som har ansvaret för och reglerar avskjutningen även får fastställa älgavgifterna och därvid även får ta ansvaret för finansieringen av kostnaderna för skadorna i länet. Några andra åtgärder som i någon högre grad kan förväntas medverka till en bättre anpassning av älgstammen har enligt styrelsens mening
inte presenterats. För det fall ullräckliga åtgärder för älgstammens anpass-
ning med hänsyn till växtodlingen it olika delar av landet ej vidtas bör en
lägre självrisknivå väljas. Nuvarande förhållanden i vissa delar av landet
torde därvid motivera den lägsta av de tre presenterade nivåerna. Om
nuvarande system bibehålls eller om det skapas en för hela landet gemensam älgskadefond är risken stor att anpassningen av älgstammen blir dålig
och att allt fler brukningsenheter kommer att drabbas av skador samtidigt som skadorna i varje skadefall blir mer omfattande.
4.4 Statens naturvårdsverk: Verket har ej något att erinra mot en uppgift att meddela föreskrifter som föreslås (30 §) men är medvetet om det
grannlaga i denna uppgift mot bakgrund av det vaga underlag som ges för
många frågors bedömning.
4,5 Domänverket: Domänverket biträder uppfattningen att det från praktisk synpunkt är lämpligt att det för ett län finns en gemensam fond för att reglera sådana skördeskador som inom länet orsakats av älg, kronvilt eHer dovvilt. Vad gäller regleringsfonden vill dock domänverket framhålla att länsvisa överföringar av medel från älgskadefonder skall stå i viss proportion till resp. viltarts jaktbarhet inom ett län.
4.6 Sveriges lantbruksuniversitet: — — — älgskadefondens framtida uppbyggnad — — —. Lantbruksuniversitetet vill dock redan nu förorda det alternativ som innebär länsanknutna, självbärande fonder.
4.7 Länsstyrelsen i Kristianstads län: Beslut av länsstyrelsen i ersättningsfrågor skall enligt beredningen kunna överklagas i kammarrätten. Med hänsyn till att länsstyrelsens beslut i frågor om ersättning för skador av klövvilt i vissa fall också kan komma att innefatta skälighetsbedömningar förordar länsstyrelsen regeringen som besvärsinstans i dessa ärenden.
4.8¶Länsstyrelsen i Kalmar län: Beredningen föreslår att länsstyrelsen
genom regionala kurser skall bibringa värderingsmännen erforderliga kunskaper om värderingsarbetets genomförande. Länsstyrelsen föreslår, i lik-
het med lantbruksnämnden i Kalmar län, att den föreslagna utbildningen i sin helhet älägges lantbruksnämnden, som bäde har personal och erfarenhet av dylika frågeställningar.
4.9 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Beredningen föreslår att älgskador på jordbruksgrödor och trädgårdsodlingar, som hittills, handläggs av länsstyrelserna medan ersättningar för skador av annat vilt prövas av regeringen.
Länsstyrelserna föreslås dock vara regionalt ansvariga för viltskadevär-
deringarna och att utse värderingsmän. Länsstyrelsen förutsätter att visst ansvar för planering i förebyggande syfte kommer att åvila länsstyrelserna.
Denna utökning av arbetsområdet torde kräva viss resursförstärkning. Vidare bör utredas förutsättningarna för en central utbildning av värde-
ringsmännen.
4.10 Länsstyrelsen i Kronobergs län: I.änsstyrelsen anser skäl f.n. inte föreligga att ändra nuvarande organisation. Införandet av en central älgskadefond synes medföra onödigt merarbete. Inte heller synes det lämpligt att länsstyrelsen själv fastställer älgavgiftens storlek med hänsyn till uppkomna ersättningsanspråk i länet.
4.11 Länsstyrelsen i Stockholms län: Enligt förslaget skall länsstyrelserna med hjälp av länsälgnämnderna och utsedda gode män handlägga cersätt-
ningsfrågor i samband med bl. a. älgskador på jordbruksgrödor. Naturvårdsverket föreslås få uppdraget att efter samråd med lantbruks-
styrelsen utarbeta värderingsanvisningar. medan länsstyrelserna åläggs utbildningsansvaret på regional nivå. Länsstyrelsen framhåller vikten av att nämnda värderingsinstruktioner utarbetas snarast och görs entydiga och lättfattliga. Härigenom underlättas värderingsmännens arbete och risken minskar för omotiverade skillnader mellan länen, vad gäller älgskadornas och ersättningarnas storlek.
4.12 Länsstyrelsen i Uppsala län: Värdering av skadorna skall utföras av värderingsmän utsedda av länsstyrelsen. Det är angeläget att lättfattliga och entydiga tillämpningsanvisningar utfärdas som underlag för denna värdering. Likaså är det angeläget att värderingsmännen ges en ändamålsenlig utbildning.
4.13 Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Avgifter till älgskadefond bör stanna inom resp. län. Regler som ger möjlighet att införa olika älgavgifter
inom delar av län med avsevärda skillnader i älgtillgången bör utfärdas.
4.14 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Frågan om överföringen av
medel från älgskadefonden ull regleringsfonden har påtalats av länsjakt-
vårdsföreningen. Enligt föreningens uppfattning, har nuvarande system inneburit en systematisk avtappning av medel från norrlandslänen till
älgskadereglering i Syd- och Mellansverige. Liksom i fråga om ersättning
för skördeskador/skogsskador i Norrland, instämmer länsstyrelsen 1 läns-
jaktvärdsföreningens åsikt att norrlandsmedel från älgskadefonden bör finna en norrlandsanknuten användning. Som skäl för detta kan från jaktlig
synpunkt anföras norrlandslänens kärva ”jaktklimat” med bl.a. lägre
viltboniteter, ofta långa resavstånd och övriga förhällanden som höjer
kringkostnaderna för jägarna. Det kan även nämnas att kostnaderna för anläggning och nyttjande av älgbanor med de långa resavstånden skulle
motivera god användning för medel som nu överföres för sydligare ända-
mäl. Här bör i stället de län. som ståndigt redovisar underskott i sina länsälgskadefonder, uttaga maximal älgavgift till dess ekonomin 1 resp. älgskadefond är stabil. Medel från regleringsfönden bör anvisas endast till för hela landet gemensamma forsknings- och informationsätgärder. Skall möjligheten kvarstå att från regleringsfonden överföra medel till länsälgskadefonder med underskott, bör enligt länsstyrelsens mening avsättningen från länen till regleringsfonden maximeras till 2092 av influtna avgifter.
4.15 Länsstyrelsen i Västerbottens län: Beredningen har diskuterat olika alternativ för älgskadefondernas organisation och förvaltning. Förslag avses läggas fram I huvudbetänkandet. Enligt länsstyrelsens mening är nuvarande organisation av älgskadefonderna otillfredsställande eftersom den del av influtna älgavgifter som överförs till den centrala fonden i stor utsträckning används för att täcka underskott hos länsälgskadefonder i andra delar av landet. Länsstyrelsen förordar därför en omorganisation av fonderna så att hela älgavgiften tillförs länsälgskadefonden. 1 samband
därmed bör rätten att besluta om älgavgifternas storlek decentraliseras till
länsstyrelserna. Fördelen med detta är dels att älgavgiftens storlek lättare kan anpassas till länsvisa förhållanden och dels att ökade möjligheter ges för länsstyrelsen att använda fondmedlen i enlighet med uppställda mål för
älgvården i länet.
4.16 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Beredningen förordar att nuvarande ordning beträffande älgskadefonderna, avgifter m. m. tills vidare behålls oförändrade.
Länsstyrelsen anser att nuvarande ordning bör ändras så snart som
möjligt.
Älgskadefonderna bör användas för att komma till rätta med länets
problem. Avgifterna bör därför differenticras så att varje län helt svarar för
skadeersättningarna inom länet. Därutöver skall länsfonderna självfallet stå för viss del av kostnaderna för forskning, försöksverksamhet och information.
4.17 Länsstyrelsen i Norrbottens län: Beredningen diskuterar älgskadefonderna, dess organisation. avgifter m.m. och redovisar därvidlag två handlingsvägar som kan bli aktuella i beredningens kommande slutbetänkande. Av dessa två alternativ får länsstyrelsen i likhet med lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen och länsjaktvärdsföreningen förorda b-alternativet. Genom den decentralisering av ansvar och beslutanderätt som b-alternativet förutsätter kan länsstyrelsen i samråd med älgnämnden och övriga berörda regionala organ planera älgstammen i länet och de kostnader denna för med sig. Avgiften till centrala älgfonden bör med hänsyn till fondens syfte som en utjämningsfaktor mellan länen fastställas av regeringen.
4.18 Trädgårdsnäringens riksförbund: — — — Av stor vikt är att skadevärderingen blir enhetlig i hela landet och därför bör. som föreslås i utredningen, naturvårdsverket utfärda instruktioner för värderingsmän-
nen.
4.19¶Svenska jägareförbundet: Den ordning som i dag råder har skapat
en situation där älgskademedel via den centrata regleringsfonden överförs
från län med ringa älgskador, företrädesvis i Norrland, till län i Syd- och Mellansverige, vars fonder inte är tillräckliga för att ersätta uppkommen skada. Av länsjaktvårdsföreningarna i Norrland, men också av föreningar i andra delar av landet, har förhållandena ansetts oacceptabla. Svenska jägareförbundet vill därför fästa all uppmärksamhet på problemet, så att detta blir föremål för en grundlig översyn när beredningen avger sitt huvudbetänkande. Tills vidare anser jägareförbundet att nu gällande avsättning till regleringsfonden skall utgöra en definitivt högsta gräns för central utdebitering ur länsälgskadefonderna. Svenska jägareförbundet anser det på sikt nödvändigt att en decentralisering sker av ansvar och beslutanderätt beträffande älgskadefonderna. — — —
Föreslagen uppdelning av ersättningsgilla viltskador till fyra olika finansieringsformer med hänsyn till de skadevållande arterna — allmänna me-
del, medel från jaktvårdsfonden, medel från älgskadefonderna och älgskaderegleringsfonden samt bidrag från berörda företag och organisationer — anser Svenska jägareförbundet i princip vara riktig.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980